text
stringlengths
151
750k
meta
dict
Stödberättigade bostadsinsatser till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper (debatt) Talmannen Nästa punkt är ett betänkande av Lambert van Nistelrooij, för utskottet för regional utveckling, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr .../2009 om ändring av förordning (EG) nr 1080/2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden vad gäller stödberättigade bostadsinsatser till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper - C7-0095/2009 -. Lambert van Nistelrooij Europaparlamentet är dynamiskt. Från fiske och Cites går vi över till människor, för det är viktigt att de också behandlas ansvarsfullt. Jag är glad över att vi kan införa ändringar i förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden vad gäller bostadsinsatser till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper i unionen. Jag är också glad över att vi i förra veckan vid första behandlingen lyckades komma fram till en överenskommelse om en rad rättsliga problem som uppstod inom ramen för Lissabonfördraget. Tillsammans har vi kommit fram till en formulering av den första ändringen i lagstiftningen enligt Lissabonfördraget, den första ändringen i lagstiftningen under den här nya valperioden. En rad andra förslag har blockerats, men inte det här förslaget. Jag vill också tacka er, mina damer och herrar, för era påtryckningar. Tillsammans sade vi att ”det här var en överenskommelse redan inom ramen för Nicefördraget”. Men framstegen var inte tillräckliga. De var kopplade till andra områden, och det är anledningen till att vi inte kunde nå någon överenskommelse under det svenska ordförandeskapet. Det talas också om en ny situation i år, eftersom 2010 är det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, det allra bästa året för att genomföra den här typen av instrument. Men jag är också glad och nöjd över att de projekt som ursprungligen var avsedda för problemgrupper i stadsområden nu också kan dras igång och genomföras i landsbygdsområden. Insatserna kommer dessutom att vara tillämpliga i alla medlemsländer i Europeiska unionen. När det gäller sammanhållningen är det fortfarande en samverkan mellan social sammanhållning, ekonomisk sammanhållning och territoriell sammanhållning. I förslaget framhävs särskilt den sociala dimensionen, den sociala sammanhållningen. Under samrådsförfarandet har jag också kunnat betona ett antal frågor som jag kommer att upprepa för er nu. 1. Utvidgning till alla EU:s medlemsstater, till samtliga 27 medlemsstater i Europeiska unionen. 2. Hållbarhetskriteriet. 3. Fastställande av fler specifika kriterier för att integrera den här typen av byggnadsprojekt i samhället. Många nuvarande bostäder uppfyller i själva verket inte kriterierna och utgör dåliga bostäder på dåliga platser. Att återuppbygga på dåliga platser löser ingenting. Att betala ut medel - och vi talar om en halv miljard euro per år som kan utbetalas genom regionalfonderna - är i sig omotiverat om vi inte väljer bra platser. Därför måste vi specificera fler utförliga kriterier. Inget av det här kommer naturligtvis att lösa problemet för de 9 miljoner romerna, men bostadsfrågan är viktig, den fysiska aspekten är viktig och medlemsstaterna kan nu sätta igång och göra något. Jag vill be Europeiska kommissionen, den avgående kommissionsledamoten, att besvara frågan om vi kommer att få närmare information om hela paketet och involveras i det. Slutligen vill jag säga att jag i min tidigare befattning ansvarade bland annat för husvagnsproblemet i Nederländerna, och jag vet hur svår den frågan var. Jag har besökt Rumänien och andra länder i östra Europa, och jag känner igen mycket av det jag såg. Jag tror att det verkligen är mycket bra att vi nu kan anta det här beslutet. Utan bra bostäder, bra platser samt en kompletterande socialpolitik, utbildning och sysselsättning kommer vi inte att lyckas. Jag är mycket glad över att vi kunde göra det här, och jag tackar er alla för ett gott samarbete under de senaste månaderna. Paweł Samecki Förslaget som vi diskuterar i dag är ett tydligt tecken på alla EU-institutioners vilja att främja en integration av extremt marginaliserade och utsatta befolkningsgrupper i samhället. I förslaget tillmötesgår man parlamentets och rådets krav, och det bekräftar att strukturfonderna har en roll att spela, inte bara genom att bidra ekonomiskt utan också genom att främja ett integrerat tillvägagångssätt för att hantera sociala och ekonomiska förhållanden för marginaliserade befolkningsgrupper. Förslaget riktas särskilt till den romska befolkningen som i Europa uppgår till runt 10 miljoner människor. Men i enlighet med de gemensamma grundläggande principerna om integration av romer, utesluts inte andra marginaliserade grupper som lever under liknande socioekonomiska villkor. I det aktuella förslaget till kompromiss utvidgas bostadsinsatserna till att omfatta alla 27 medlemsstaterna och inte bara de tolv medlemsstater som kommissionen ursprungligen föreslog. Aktuell artikel 7 avser enbart bostadsinsatser i stadsområden, men i ändringsförslaget föreslås att bostadsinsatserna också ska tillåtas i landsbygdsområden. Utvidgningen är motiverad eftersom den största delen av den romska befolkningen i de tolv medlemsstaterna lever i landsbygdsområden och inte i städer. Enligt ändringsförslaget berättigar utgifter för att renovera och ersätta befintliga bostäder med nybyggda hus till bidrag. I verkligheten kan renovering av extremt dåliga hus innebära ett slöseri med allmänna medel. När förslaget diskuterades efterfrågade utskottet för regional utveckling en särskild hänvisning till åtgärder för att minska segregeringen. I skäl 6 i förslaget ingår nu exempel på insatser för att minska segregeringen, vilka bör göras samtidigt som bostadsinsatser genomförs. Segregerade bostadsområden leder faktiskt såväl till osäkerhet och svårigheter att få tillgång till utbildning eller sysselsättning, som till utsatthet för våld och kriminalitet. Inrättandet av marginaliserade områden, om än med riktiga bostäder och med Eruf-anslag, är definitivt inte vårt mål. Vi vet att många medlemsstater har genomfört integrationsåtgärder för den romska gruppen särskilt inriktade på bostäder. Det är ingen enkel uppgift att genomföra dessa åtgärder. Strukturfonderna kan utgöra en del i ansträngningen genom att stödja inte bara bostadsinsatser, utan framför allt åtgärder som förbättrar dessa befolkningsgruppers produktiva kapacitet, som till exempel stöd till små och medelstora företag, kvinnor, entreprenörskap etc. I det här avseendet skulle jag vilja betona att sammanhållningspolitikens främsta mål är att skapa en konvergens mellan regionala ekonomier genom att främja produktiv kapacitet. Som ni säkert känner till kommer den nya förordningen att följas av en förklaring av kommissionen - och faktiskt de flesta medlemsstaterna - i vilken det fastställs att stödberättigade bostadsinsatser till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper i hela Europeiska unionen enligt Eruf-förordningen är av exceptionell karaktär. Undantaget får på intet sätt anses utgöra en allmän öppning av sammanhållningspolitiken för att finansiera bostadsinsatser. Jag skulle nu vilja nämna förslaget av utskottet för regional utveckling att införa ett särskilt skäl om kommittéförfarande i texten. I detta sammanhang skulle jag vilja påminna om att de tre institutionerna i princip har nått en horisontell lösning av övergångsbestämmelserna om kommittéförfarande. Syftet med Europaparlamentets, rådets och kommissionens förklaring om genomförandet av artikel 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är att undvika institutionella diskussioner om varje enskilt ärende under den interimistiska perioden innan en ny rättslig ram för kommittéförfarande träder i kraft. Kommissionen beklagar därför införandet av skälet, men kommer - av den anledningen - inte att blockera överenskommelsen mellan medlagstiftarna vid första behandlingen. Jag ser fram emot debatten. Jan Olbrycht Herr talman! Jag skulle vilja betona att förslaget om ändring av förordningen som vi diskuterar i dag har en dubbel innebörd. Å ena sidan berörs problemen för marginaliserade grupper direkt, även om den termen inte är så väl definierad. Men å andra sidan införs ett inslag som också är mycket viktigt för ekonomin, jag menar möjligheten till anslag från Europeiska regionala utvecklingsfonden för att bygga bostäder, något som orsakade en mycket allvarlig kontrovers under Europaparlamentets förra mandatperiod. Det är utan tvivel en ganska överraskande effekt av krisen. Argument som parlamentsledamöter förde fram för flera år sedan förkastades och anslag till bostäder godkändes endast för de nya medlemsstaterna, medan det i dag och i ljuset av de nya ekonomiska och finansiella omständigheterna finns ett samförstånd för att använda fonderna till bostäder i ett mycket specifikt sammanhang. Jag tror att experimentet som pågår och som är ett mycket positivt inslag bör fortsätta, och anslag till bostäder bör även finnas med i framtida sammanhållningspolitik, precis som i dag. Georgios Stavrakakis Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden Lambert van Nistelrooij, som genom att vara så uthållig och tålmodig under den senaste trepartsdialogen lyckades se till att det här viktiga betänkandet togs upp till debatt i dag och att det röstas om det i morgon, så att inte dyrbar tid går förlorad genom att vi skjuter upp det till i mars. Betänkandet är mycket viktigt, för bestämmelserna om stödberättigade bostadsinsatser till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper utvidgar reglernas tillämpningsområde så att hela Europeiska unionen och inte bara de nya medlemsstaterna omfattas, så som Europeiska kommissionen fastställde i sitt ursprungliga förslag. Det var otänkbart, både för ledamöterna i min politiska grupp och för vårt utskott, att de gamla medlemsstaterna inte skulle omfattas av utvidgningen av reglernas tillämpningsområde, för vi känner alla till att bostadsproblemen som marginaliserade socialgrupper, särskilt romerna, står inför utgör en allvarlig fråga, med sociala följder i alla medlemsstater i Europeiska unionen. Vi tror att betänkandet och utvidgningen av bostadsinsatser till att omfatta hela Europeiska unionen stärker sammanhållningen mellan alla regioner, utan diskriminering mellan gamla och nya medlemsstater. Det sänder ett tydligt budskap att gemenskapens medel baseras på principen att bekämpa sociala problem, oavsett i vilken region i unionen de uppstår. Karima Delli Herr talman! År 2010 är det europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, och det är i det här sammanhanget som jag hoppas att vi kommer att anta betänkandet av Lambert van Nistelrooij, som innebär stora framsteg för att förbättra levnadsförhållandena för utsatta befolkningsgrupper, i den mån projekt för att renovera och ersätta befintliga bostäder med nybyggda hus samt för att bekämpa energifattigdom i alla medlemsstater blir berättigade till EU-bidrag genom Eruf. Förslaget, som Europarådet stöder, är efterlängtat av alla som kämpar för respekt för marginaliserade befolkningsgruppers rätt till integration, framför allt romernas. För Verts/ALE-gruppens räkning välkomnar jag att unionen gör stora investeringar för att förbättra bostäderna för de mest utsatta befolkningsgrupperna, men vi får inte stanna upp nu när vi har kommit en bit på väg. Vi kommer att vara mycket lyhörda när det gäller hur medlen används, eftersom det inte får medföra att marginaliserade befolkningsgrupper slås ut. Det finns många exempel på renoveringsprojekt i städer. Ett exempel är restaureringen av Barcelonas centrum och arbetet med att återskapa historiska centrum i de nya medlemsstaterna, som har varit särskilt framgångsrikt när det gäller fastighetsspekulation i och med att hyror och avgifter har skjutit i höjden. Det har i sin tur lett till att de mest utsatta familjerna har drivits bort från städernas centrum. Dessa människor måste absolut få genuint socialt stöd och tillgång till alla allmänna tjänster, som exempelvis utbildning, vård och kollektivtransport, men - så som vi föreslog under granskningen i utskottet - de måste också få tillräckliga resurser för att kunna stanna i grannskapet, så att det inte blir än mer borgerligt. Parlamentet måste bedöma projekten som genomförs innan anslagen förnyas 2013 och måste vara med och utarbeta kommande bestämmelser om kriterier för stödberättigande, särskilt med tanke på öppenhet, för att se till att alla enskilda sårbara befolkningsgrupper verkligen får dessa anslag och tillerkänns ett långsiktigt värdigt liv. Oldřich Vlasák Herr talman, mina damer och herrar! Vi vet av egen erfarenhet hur det är i getton och i slumområden. Människorna som lever på dessa platser har de lägsta lönerna och är ofta arbetslösa eller beroende av socialbidrag. De betalar inte sin hyra, sina elräkningar eller vattenavgifter i tid. I dessa områden ligger ofta skräp kringstrött på gator och bakgårdar. Alla hus som delas av flera eller som inte ägs av någon förfaller. Vi vet av egna erfarenheter att här lever socialt marginaliserade grupper. Dessa kan bestå av endast några få familjer eller individer som bor ett hyreshus eller uppta hela kvarter med tusentals invånare. De kan ligga centralt eller i utkanten av städerna, eller till och med någonstans helt i periferin. Därför är det bra att den föreslagna ändringen utvidgar tillämpningsområdet för anslagen från europeiska fonder att omfatta bostäder till marginaliserade grupper och gör det möjligt att investera resurser inte bara i städerna, utan även på landsbygden, antingen genom reparationer av befintliga bostäder eller genom att bygga nya hus. Jag är emellertid fast övertygad om att enbart fysiska investeringar i infrastruktur inte kommer att lösa de problem som förknippas med getton. Att skräp forslas bort, husfasader repareras, uppgångar renoveras och hus målas innebär inte att en plats efter några år inte ser ut som den gör i dag. Getton handlar inte bara om miljön eller byggnaderna, utan också om de människor som bor där. Vi bör därför i framtiden söka efter sätt att kombinera denna investering med socialt arbete på plats och komplettera den med sysselsättningsstöd för människorna som lever i dessa getton, och framförallt möjliggöra för ungdomar att ta sig ut ur fattigdomsfällan. Endast på detta sätt kan getton och slumområden bli en riktig del av våra städer. David Campbell Bannerman Herr talman! I ändringsförslag 1 i denna resolution om bostäder föreslås en utvidgning av användningen av Europeiska regionala utvecklingsfonden till alla medlemsstater, inte bara till de som anslöt sig 2004. Så detta berör direkt Storbritannien. Av resolutionen och det betänkande som får stöd framgår att romerna utgör den största marginaliserade befolkningsgruppen, och att det finns andra som lever under liknande socioekonomiska förhållanden. Den totala budgeten för den europeiska sammanhållningspolitiken uppgår till svindlande 347 miljarder euro under sju år - ännu större än många ekonomier. Mina väljare i East Anglia är redan mycket bekymrade över omfattningen av icke-bofasta och romska befolkningsgrupper, i synnerhet i Essex. De kommer att bli arga om några av dessa åtgärder skulle främja ytterligare massinvandring till EU. I Storbritannien har befolkningen redan ökat med tre och en halv miljon - motsvarande halva Londons storlek - under de tolv år som gått sedan Labourregeringen kom till makten 1997. Dessutom, eftersom nästan nio av tio nya brittiska hushåll - 86 procent - kommer att bero på invandring under de kommande 30 åren verkar den här typen av förslag vara ännu ett brohuvud för ökad invandring till Storbritannien. Vi har inte plats. Det handlar om utrymme och inte om människoras. Kontrollerad invandring genom uppehållstillstånd och visum är bra, men okontrollerad invandring är dåligt därför att det snabbt leder till extremism, något som ingen av oss önskar. Franz Obermayr (DE) Herr talman! Bidrag till bostadsinsatser för hushåll som lever under särskilt svåra socioekonomiska förhållanden är i sig en mycket bra idé. Att stad och landsbygd kommer att kunna dra lika stor nytta av bidraget är också mycket välkommet. Bidraget får dock inte på några villkor enbart tilldelas vissa medlemsstater och vissa grupper, så att dessa tydligt favoriseras. Det skulle innebära en uppenbar diskriminering av de övriga grupperna. Det är emellertid exakt vad detta förslag innebär. Det är särskilt inriktat på den romska befolkningen och på lagliga invandrare. Dessutom måste marginalisering alltid bekämpas bilateralt - å ena sidan från myndigheterna, men och å andra sidan också från de berörda grupperna, som även bör spela en aktiv roll i sin integration. Slutligen måste vi noggrant utvärdera hur värdefulla alla dessa åtgärder är, och vi måste tydligt säga nej till företräde baserat på etniska kriterier. Lívia Járóka (HU) Jag skulle vilja välkomna ändringsförslagen till Europeiska regionala utvecklingsfonden och gratulera min kollega Lambert van Nistelrooij till hans betänkande. Eruf stöder flera program som på ett betydande sätt skulle kunna förbättra - och förbättrar - levnadsförhållandena för romerna, som är Europas största och socialt mest utestängda minoritet. Men man bör inte glömma bort andra grupper som lever under liknande sociala och ekonomiska förhållanden. Målsättningen har under en lång tid varit att bostadsåtgärderna inte längre ska begränsas till städer, utan bör utvidgas till byggande av nya bostäder. Dessa stödformer bör även göras tillgängliga för de gamla medlemsstaterna, eftersom detta problem berör hela Europa. Områden som jämfört med det regionala genomsnittet är mycket underutvecklade och som kännetecknas av gettobildning hämmar utvecklingen i hela Europa. En mycket stor andel av romerna bor i missgynnade områden över hela Europa, områden som har utvecklats med hjälp av betydande stöd. Det behövs omedelbara och gemensamma åtgärder. Därför måste vi noga överväga att på EU-nivå avgränsa några av de resurser som enbart är avsedda för att höja standarden på de statistiska enheterna på LAU 1-nivå. Det är mycket viktigt att införa en integrerad strategi i denna förordning, som säkerställer att åtgärder kommer att vidtas inom ett mer omfattande och sammansatt ramverk som även omfattar utbildning, ekonomisk verksamhet och samhällsservice. Det som behövs, i överensstämmelse med parlamentets ståndpunkter, är en sammansatt handlingsplan på gemenskapsnivå som sträcker sig över partigränser och cykler, en handlingsplan som med hjälp av tillräckliga ekonomiska resurser och juridisk bärkraft kan åstadkomma en betydande förbättring på varje Laekenindikator som återspeglar den sociala utslagningens verkliga omfattning. Monika Smolková (SK) Regionalpolitikens syfte är att eliminera de ekonomiska och sociala skillnaderna. EU har 27 medlemsstater uppdelade i 271 regioner. I var fjärde region ligger BNP per invånare under 75 procent av genomsnittet i de 27 EU-länderna. Det är en alarmerande siffra. EU:s regionalpolitik ger ett mervärde genom åtgärder som genomförs direkt på området. Den bidrar till att finansiera särskilda projekt till förmån för regioner, städer, byar och deras invånare. Ett mycket positivt steg i rätt riktning togs förra året när Europaparlamentet ändrade reglerna för Europeiska regionala utvecklingsfonden, så att alla medlemsstater kunde använda den för att minska byggnaders energiförbrukning. Vi har redan i dag konkreta positiva resultat. I många städer har vi isolerat byggnader, något som märkbart har påverkat det estetiska värdet, livskvaliteten och bidragit till minskade levnadskostnader. Jag kommer från östra Slovakien, ett område som ligger långt under EU-genomsnittet. Jag välkomnar därför det nya utkastet till förordning, vars målsättning är att utvidga stödberättigandet till bostadsinsatser till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper. På 2000-talet lever många människogrupper under förnedrande omständigheter. Deras sociala status gör det omöjligt för dem och deras familjer att skaffa sig bättre bostäder. Lokala myndigheter kommer därför gradvis att kunna integrera denna grupp invånare i den stora massan. Jag välkomnar detta förslag och jag stöder det, tillsammans med mina kolleger från Slovakien och S&D-gruppen. Trevor Colman (EN) Herr talman! Det problem som betänkandet och dess ändringsförslag om finansiering från Europeiska regionala utvecklingsfonden påstås ta itu med är frågan om hemlösa, eller som de benämns i betänkandet, de marginaliserade befolkningsgrupperna. EU:s lösning är att lägga ut miljontals euro på att renovera och bygga tusentals hus. I början handlade betänkandet om finansiering av bostäder i medlemsstater som hade anslutit sig till EU den 1 maj 2004 eller efter det datumet. Nu ska finansiering betalas ut till alla medlemsstater. Enligt 2007 års ”South-West Observatory Report” för de sydvästliga grevskapen i Storbritannien har områdets befolkning ökat snabbt, helt beroende på migration. Trots starka och växande protester från allmänheten mot denna utveckling, och trots många föreslagna byggplatsers olämpliga lägen, dundrar EU:s program för byggande av bostäder på i Storbritannien, helt utan hänsyn till demokratiska förfaranden. South-West Leaders' Council har nu tagit kontroll över, och fått bifall för, planeringen - ett klassiskt EU-exempel på lagstadgade befogenheter som utövas av ett ej författningsreglerat organ. Det råder en stämning av stigande förfäran bland allmänheten i Storbritannien. En obegränsad, okontrollerad invandring underblåser allmänhetens ilska. En finansiering som stöder bostadsbyggande i Storbritannien, och därmed uppmuntrar ännu fler invandrare att komma till våra kuster, förvärrar bara en redan instabil situation. Om inte, vilket ursprungligen var avsikten, betänkandet rör de länder som anslöt sig till EU den 1 maj 2004 eller efter det datumet, kommer livet i Storbritannien, särskilt på landsbygden, att förändras avsevärt och medföra en lika stor förtrytelse bland det brittiska folket. Iosif Matula (RO) Jag välkomnar det framlagda betänkandet och gratulerar Lambert van Nistelrooij för hans sätt att behandla och färdigställa det. Jag anser att Eruf-förordningen måste ändras så att staterna tillåts använda dessa medel för att renovera och bygga bostäder åt marginaliserade befolkningsgrupper. Målsättningen för de åtgärder som vidtas av nationella och lokala myndigheter måste vara en hållbar social integration av dessa befolkningsgrupper, både i städer och på landsbygden. Jag välkomnar det faktum att den samlade satsningen för att stödja den romska befolkningsgruppen måste involvera Europeiska unionens alla medlemsstater. Orsaken är att romerna utgör den största marginaliserade befolkningsgruppen i Europa, med en omfattande gränsöverskridande rörlighet inom Europa. Vi måste emellertid också ta hänsyn till andra gruppers behov, särskilt de lagliga invandrarna och grupper av arbetstagare med tillfälliga anställningar i andra EU-länder. Därför är det en bra idé att tillåta användning av Eruf-finansiering för bostadsbyggande i alla EU-länder. Jag tror att detta program blir framgångsrikt, och jag hoppas att vi kommer att fortsätta genom att inleda en ny fas, och stödja familjer från marginaliserade befolkningsgrupper genom tillhandahållande av lämpliga lokaler och genom att hjälpa dem att söka och behålla anställningar, särskilt under den rådande krisen. Jag stöder detta betänkande som också kommer att möjliggöra för Rumänien att få tillgång till medel för att främja en social integration av marginaliserade människor, däribland romer, både i städerna och på landsbygden. Luís Paulo Alves (PT) Målsättningen för detta betänkande om Eruf är att utvidga stödberättigandet av insatser i bostadssektorn, till förmån för de marginaliserade befolkningsgrupperna i våra medlemsstater. Hittills har detta stöd endast gällt marginaliserade befolkningsgrupper som lever i städer i de nya medlemsstaterna. Eftersom en stor majoritet av de marginaliserade befolkningsgrupperna bor på landsbygden och i skjul kan de inte ta del av detta stöd för att ersätta bostäder av väldigt dålig kvalitet. Det handlar i grunden om att fylla en lucka och ge medlemsstaterna och deras regioner större möjligheter, i form av en politik som lindrar dessa befolkningsgruppers särskilda svårigheter. Jag välkomnar också likabehandlingen av medlemsstaterna, därför att marginaliserade befolkningsgrupper som är i behov av hjälp och integration förtjänar vår omsorg, oavsett vilken medlemsstat de tillhör. Om detta viktiga betänkande i kampen mot fattigdom och för mänsklig värdighet godkänns vid första behandlingen, kommer det också att vara möjligt att snabbt genomföra det i den ekonomiska återhämtningsplanen, och därmed snabbt reagera på denna kris som berör oss alla. Sophie Briard Auconie (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den europeiska sammanhållningspolitiken skapades för att med hjälp av betydande finansiella medel hitta riktiga svar till de frågor som ställts genom övrig europeisk politik. Den var framförallt avsedd att hjälpa de mest utsatta medlemsstaterna att hantera konkurrensen inom den inre marknaden. I dag är dess huvudsakliga uppgift att hitta lösningar på de utmaningar som öppnandet av gränserna och den fria rörligheten för personer medfört, något som är mycket bra men som kan orsaka tillfälliga svårigheter. Problemet med den romska befolkningsgruppens levnadsförhållanden är kopplat till öppnandet av gränserna. Detta är i högsta grad en EU-fråga. Därför är det inte mer än rätt att alla medlemsstater ska kunna använda sig av Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) för att bygga bostäder till romerna och därigenom säkerställa en äkta solidaritet mellan de europeiska medborgarna. Jag har i flera ändringsförslag som lagts fram i utskottet för regional utveckling begärt att denna åtgärd ska utvidgas till Europeiska unionens samtliga medlemsstater. Jag är glad över att denna åsikt har anammats, och jag ger mitt fulla stöd till detta ändrade förslag. Enligt min åsikt bör detta utvidgade stödberättigande till bostäder för utgifter samfinansierade av Eruf få oss att överväga andra utvecklingsmöjligheter, på medellång och lång sikt. Det kan handla om att finansiera berättigandet till bidrag eller om öronmärkning av fonder till vissa strategiska prioriteringar. Kinga Göncz (HU) Även jag välkomnar med glädje ändringen av Eruf-förordningen. Jag anser att detta nu är ett konkret instrument som kan vara till stor hjälp i att hitta riktiga gemensamma lösningar på EU-nivå för att förbättra situationen för den romska befolkningsgruppen, även om detta instrument inte bara hjälper romerna, utan också andra marginaliserade befolkningsgrupper. Till de kolleger som talade om invandring vill jag säga att om skillnaderna minskar och levnadsförhållandena förbättras, så fungerar detta för att motverka invandring, och jag tror att vi kan förvänta oss samma resultat här också. Jag skulle vilja nämna några aspekter som i alla händelser måste beaktas i förordningen och dess genomförande. Det är av största vikt att dessa resurser tillhandahålls inte bara i städerna utan även på landsbygden, så att de kan användas för att öka tillgången till bostäder genom både renovering och nybyggnationer, samt att en minskning av segregationen ska vara en viktig målsättning. Det är också viktigt att tillvägagångssättet är integrerat, och följaktligen bör det gå hand i hand med utbildnings- och sysselsättningsprogram så att det utgör en hållbar och bestående lösning. Låt mig tillägga att en viktig prioritering för ordförandeskapstrion är en förbättring av romernas situation. Det spanska ordförandeskapet vidtar betydande åtgärder i denna riktning, och även det ungerska ordförandeskapet kommer att fortsätta med det. Seán Kelly (EN) Herr talman! Jag vill först gratulera min kollega Lambert van Nistelrooij för hans flit och ledarskap inom detta mycket viktiga område. Att äga ett hem är något som jag tror många människor längtar efter, och det påminner mig om de första raderna i en dikt av en irländsk poet som jag lärde mig för länge sedan. Den löd: ”Å, att ha ett litet hus! Att äga härden, stolen, ja allt! Skänken fylld med skinande servis, Och en hög med torv mot väggen!” Jag anser att det vi gör här i dag är att hjälpa till att förverkliga denna dröm för många människor i hela Europeiska unionen, men särskilt för den romska befolkningsgruppen. Det har påpekats, och efter att ha diskuterat detta, anser vi att det bör utvidgas till andra marginaliserade grupper. Jag tänker särskilt på mitt eget område Limerick där man, på platser som Myross och Southill, har lidit mycket på grund av narkotikalangning och det våld som är förknippat med detta. Det behövs nu en betydande upprustning för att lindra dessa hemska förhållanden. Detta kan enligt förslagen göras, och det kommer också att ge byggnadsindustrin en betydande skjuts, som på grund av den ekonomiska nedgången har lidit stor skada i hela Europeiska unionen. Vi agerar alltså vid rätt tidpunkt, vilket kan gynna de mest marginaliserade, så att de alla kan se fram emot att ha ett hus, en härd, en stol och den skinande servisen. Silvia-Adriana Ţicău (RO) Att utvidga berättigandet till bostadsinsatser, finansierade genom Eruf och till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper, kommer att hjälpa medlemsstaterna att förbättra hanteringen av EU-medlen. Min personliga åsikt är att detta stödberättigande måste gälla alla medlemsstater. Förordning (EG) nr 1080/2006 omarbetades nyligen för att medlemsstaterna ska kunna förbättra bostädernas energieffektivitet. I den nya förordningen fastställs en nivå på 4 procent. För att texten ska bli mer enhetlig och för att minska byråkratin vore det kanske en god idé om vi behöll samma procentsats. I de nya bestämmelserna fastställs behovet att främja några projekt för stadsbebyggelse för områden som hotas av materiellt förfall eller social utslagning, och för marginaliserade befolkningsgrupper. Detta omfattar även de områden som drabbats av katastrofer som översvämningar eller jordskalv. Jag vill avsluta med att uppmana kommissionen att arbeta tillsammans med medlemsstaterna, och att använda 2010 till att se över de operativa programmen så att de kan förbättra hanteringen av EU-medlen med målsättningen att förbättra det sociala bostadsbeståndet. Jan Březina (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Det är ett välkänt faktum att följderna av den nuvarande ekonomiska krisen drabbar de socialt sårbara grupperna hårdast. Jag välkomnar därför att EU letar efter sätt att hjälpa dessa människor. Även om det redan är möjligt för Europeiska regionala utvecklingsfonden att ingripa för att hjälpa marginaliserade befolkningsgrupper i städer, så har landsbygden hittills så gott som utestängts från den här typen av insatser och måste hålla till godo med utbetalningar från den finansiellt svagare fonden för landsbygdsutveckling. Jag är fast övertygad om att denna ekonomiska obalans måste rättas till. Det är viktigt att de godtagna utgifterna inte begränsas till att ersätta befintliga byggnader med nya, utan även inkluderar renovering av befintliga bostadshus. Detta skulle på ett märkbart sätt utöka räckvidden för möjliga insatser och öka åtgärdernas effektivitet. Särskilt i de nya medlemsstaterna är dessa gruppers bostadssituation ofta kritisk, och lösningar kräver omedelbara och beslutsamma insatser av offentliga organ. En stor möjlighet öppnar sig för EU:s strukturfonder att på ett effektivt sätt komplettera nationella resurser, som i sig själva är otillräckliga för att kunna åstadkomma en genomgripande förbättring av situationen. Jag håller till fullo med om det särskilda omnämnandet av romerna som utgör den största marginaliserade befolkningsgruppen, samtidigt som jag stöder åsikten att insatser som inriktar sig på romer inte ska utesluta andra människor som befinner sig i liknande sociala och ekonomiska omständigheter. Zigmantas Balčytis (LT) Människor i hela Europeiska unionen har svårt att renovera sina hem, men situationen är särskilt komplicerad i EU:s nya medlemsstater. De nya medlemsstaterna förenas av ett gemensamt kännetecken - de ärvde alla bristfälliga hyreshus, som är mycket dyra att underhålla, och renoveringsarbeten utförs antingen väldigt långsamt eller inte alls. Det är mycket viktigt att tillämpningen av denna förordning inte helt begränsas till stora, socialt isolerade befolkningsgrupper, utan att bestämmelserna också kan tillämpas på de socialt mest utsatta grupperna som funktionshindrade, fattiga, behövande unga familjer, invandrare och andra som också lider av social isolering och inte har möjlighet att renovera sina hem. Jag är övertygad om att genom att utnyttja hjälpen från strukturfonderna kan denna handling ge alla regioner i EU en möjlighet att investera i social infrastruktur och säkerställa tillgången till bostäder. Detta kommer i sin tur inte bara att bidra till att minska social isolering, utan även bidra till skapandet av en stabil social, ekonomisk och miljömässig trygghetspolitik i hela gemenskapen. Czesław Adam Siekierski (PL) Herr talman! I kommissionens förslag om förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden förutsätts att insatser på området för bostäder kan börja tillämpas enbart i städer och i form av renovering av befintliga bostäder. Bestämmelserna omfattar inte landsbygdsområden, vilket betyder att många människor från marginaliserade sociala grupper som bor i länderna i Central- och Östeuropa inte kommer att gynnas av de föreslagna lösningarna. Detta beror på att i de nya medlemsstaterna lever de fattigaste befolkningsgrupperna, de som lider av social utestängning på grund av sin låga materiella status, huvudsakligen på landsbygden. Jag anser att införandet av ändringar kommer att vara ett fördelaktigt tillägg till förordningen, som även kommer att ge skydd åt befolkningsgrupper som lever utanför stadsområdena, och ge ett avsevärt stöd åt det arbete som Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling utför. Den här typen av ändring kommer att göra det möjligt att förbättra den materiella statusen hos de fattigaste samhällsgrupperna, där människor är missgynnade på grund av platsen där de bor. Orsaken till detta är att i de nya medlemsstaterna är skillnaderna i levnadsstandard mellan landsbygd och städer mycket större än i Västeuropa. I denna del av Europa är materiell status tyvärr fortfarande ett påtagligt hinder för tillgång till utbildning, sysselsättning och deltagande i kulturlivet. Att ge de människor som är värst drabbade av social utslagning bättre boendeförhållanden kommer att ge dem möjlighet att förbättra sin sociala status och uppmuntra dem att utveckla sig själva. Lokala myndigheter och icke-statliga organisationer bör ansluta sig till insatserna och hjälpa till på området för att bekämpa den sociala utslagningen. Nuno Teixeira (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tillåt mig börja med att framhäva föredraganden Lambert van Nistelrooijs betydelse i hans strävan efter samstämmighet i denna fråga, och för hans ständiga vilja att inkludera andra bidrag i sitt betänkande. I morgon kommer vi att rösta om ändringsförslagen till Eruf-förordningen, som är av särskild betydelse för de så kallade gamla medlemsstaterna och även för Portugal. Dessa ändringar kommer att utvidga användningen av Eruf inom bostadssektorn till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper, eftersom dessa resurser för tillfället bara kan användas till utveckling av stadsområden. De ändringsförslag som jag och min kollega föreslagit, och som antogs med stor majoritet i utskottet för regional utveckling, kommer att möjliggöra för de gamla medlemsstaterna - och inte enbart för de nya, vilket föreslogs i det ursprungliga förslaget - att även erhålla denna möjlighet till finansiering. Därmed försökte jag undvika att skapa prejudikat - vilket jag anser är farligt - som skulle utestänga alla de gamla medlemsstaterna från detta, och med största sannolikhet från ytterligare användning av stöd från unionen. Det skulle sakna mening eftersom bostadsproblem, särskilt bland marginaliserade befolkningsgrupper, finns i både de nya och de gamla medlemsstaterna. Jag välkomnar möjligheten att få upprepa att EU-medlemskapets längd inte får vara ett kriterium i fördelningen av strukturfonderna, och att detta kriterium omedelbart måste frångås. Förhandlingen om sammanhållningspolitiken efter 2013 måste grundas på solidaritet och inriktas på geografisk sammanhållning. Den måste också styras så att de områden som varit föredömliga i sin användning av gemenskapsstödet belönas snarare än bestraffas. Artur Zasada (PL) Herr talman! Inom ramen för dagens debatt skulle jag vilja uppmärksamma det kontroversiella förslaget att ändra artikel 47 i kommissionens förordning från 2006. I denna artikel föreskrivs att de bostadsområden som väljs ut för insatser ska uppfylla minst tre av artikelns kriterier. I den nya förordningen föreslås kvalificering på grundval av endast ett av dessa kriterier, vilket i praktiken innebär att områden som inte är berättigade kan söka finansiering genom att anpassa sin situation till de rättsliga kraven. Jag vill påpeka att kriteriet ”svagt utvecklad ekonomisk aktivitet” är mycket enkelt att uppnå i nya bostadsområden på landsbygden. Då kommer hjälpen till bostäder istället att gå till byggnadsspekulanter och rika invånare med nya egendomar. Frédéric Daerden (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det står klart att bostadsfrågan är svår att hantera på EU-nivå, därför att den egentligen inte faller inom EU:s befogenheter. Det är dock allmänt erkänt att det är nödvändigt att bygga bostäder av god kvalitet för att säkerställa social sammanhållning och för att se till att kommissionens plan för ekonomisk återhämtning faller väl ut. Jag är därför glad över att finansieringen av investeringar inom bostadssektorn, och särskilt inom området för energieffektivitet, alltmer omfattas av strukturfonderna. Men vi måste gå vidare. Utöver detta förslag bör vi särskilt uppmärksamma de hemlösa, som man har uppskattat till 3 miljoner i Europa. Denna punkt är därför en av prioriteringarna för det belgiska ordförandeskapet, som tillträder under det andra halvåret 2010. Jag hoppas att det kommer att leda till att denna fråga sätts upp på EU:s dagordning, så att vi kan sätta igång ett mer formellt arbete i frågan. Detta arbete kommer bland annat att omfatta ett införande av exakta metoder för registrering av antalet hemlösa människor, i syfte att uppnå en global medvetenhet om detta fenomen och öka stödet för subventionerat boende. Diane Dodds (EN) Herr talman! Jag är medveten om att detta betänkande särskilt avser romska familjer och andra specifika grupper. Jag vill betona att alla dessa människor förtjänar och behöver ändamålsenliga, subventionerade bostäder. Parlamentet bör emellertid inte glömma bort att det finns många människor i vanliga samhällen, både i städer och på landsbygd, som lever i bostäder med mycket låg standard och som saknar möjlighet att få ett anständigt boende. Dessa människor behöver få veta att parlamentet erkänner deras behov. De är precis lika mycket marginaliserade, antingen på grund av fattigdom, narkotika eller kriminalitet. En fråga som oroar de som tillhandahåller subventionerade bostäder på Nordirland är reglerna kring offentlig upphandling. Även om de är avsedda att främja en rättvis konkurrens i hela Europeiska unionen, har de oavsiktliga negativa effekter på utvecklingen av de starkt behövda subventionerade bostäderna i marginaliserade samhällen. Detta beror i huvudsak på svårigheten att erhålla mark på en marknad som tills helt nyligen tillhört spekulanter. Nordirland har drabbats hårt av detta problem, vilket förra året innebar att man inom programmet för subventionerade bostäder var tvungen att ordna ersättningsbostäder för 500 av de planerade 1 500 bostäderna. Vi måste också titta närmare på dessa frågor. Jag skulle vilja uppmuntra det här parlamentet att se detta som en del av bostadsproblematiken i marginaliserade samhällen. Rareş-Lucian Niculescu (RO) De nya bestämmelserna om stödberättigande för bostäder ger ett exempel på hur samma fonder kan användas för att uppnå större effekt, utan att överskridas. Det första steget togs förra året när reglerna för användandet av EU-medel för förbättring av energieffektiviteten mildrades. I detta avseende vill jag bara säga att det var ett litet steg och att den tillåtna procentsatsen skulle kunna granskas på nytt. Det andra steget tas i dag. I båda fallen handlade det om att anpassa texter, som i visa fall härrör från mycket olika tidpunkter, till den nuvarande perioden. Därför undrar jag om inte andra aspekter av användningen av EU-medel också bör granskas på nytt, så att de kriterier som inte längre motsvarar de aktuella behoven kan ändras. Petru Constantin Luhan (RO) År 2010 är det Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. I strid mot Europeiska unionens grundläggande principer och värderingar står tyvärr ett stort antal människor inför svår fattigdom och marginalisering. Dessa gruppers utsatthet har ökat påtagligt under den rådande ekonomiska krisen. Mot bakgrund av detta välkomnar jag initiativet att utvidga villkoren för stödberättigande inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfonden, som är ett betydelsefullt och viktigt redskap i kampen mot fattigdom. Med tanke på bostädernas dåliga kvalitet anser jag att det är nödvändigt att påskynda beviljandet av ekonomiskt stöd. Ekonomiskt stöd måste ges till bostäder både i städer och på landsbygden. Dessutom får ingen skillnad göras mellan romerna och andra sociala grupper i liknande situationer vid tilldelningen av detta ekonomiska stöd. Paweł Samecki Herr talman! För det första vill jag tacka föredraganden för hans arbete. Jag uppskattar det mycket. För det andra har jag två kommentarer om debattens innehåll. Jag hörde några hysa viss oro över eventuella sidoeffekter i form av ökad invandring. Detta förslag handlar inte om incitament för invandring, utan det handlar om på vilket sätt vi ska hantera den rådande situationen. Jag anser, vilket Kinga Göncz nämnde, att det bör ses som ett negativt incitament för invandring. Den andra kommentaren är beträffande innehållet. Kommissionen kommer naturligtvis att se fram emot översynen av de operativa programmen. En förutsättning för detta är de nationella och regionala myndigheternas initiativkraft, men vi kommer att se mycket positivt på sådana förändringar. Låt mig slutligen välkomna denna debatt som fastställer parlamentets åtagande beträffande integrationen av marginaliserade grupper. Det är ytterligare ett steg till stöd för ett öppet och integrerat Europa 2020. Jag tror vi kan räkna med att de nationella och regionala myndigheterna kommer att använda dessa nya möjligheter på ett bra sätt. Lambert van Nistelrooij Jag är mycket nöjd med stödet och kreativiteten, men vid denna tidpunkt vill jag betona att vi ännu inte nått målet. Vi antar ramarna, men kriteriet måste sedan fastställas och det är fortfarande utomordentligt spännande, därför allt går att göra med pengar - även felaktigheter - något som jag fortfarande har ett par invändningar mot. Det här är något som jag utan tvivel kommer att påminna den nya kommissionsledamoten och rådet om. En annan sak är att det, på sätt och vis, är en frivilligt ram. Denna ram ges nu till medlemsstaterna i lagstiftningen. Det är inte säkert att den därefter kommer att prioriteras. I detta hänseende efterlyser jag aktiv information från kommissionen, därför att det i princip handlar om ett val. Vi har i dag fått höra att ”Ni väljer för Europa”, och för denna nya kommission med sociala förtecken är det viktigt att vi deltar aktivt i genomförandet. De sociala grupperna i fråga måste också delta i genomförandet, för då kommer vi att få en bättre produkt och ett hållbarare resultat. Jag vill tacka alla ännu en gång, och jag hoppas på ett positivt resultat i morgon. Vi kommer att vara uppmärksamma och följa händelseutvecklingen med intresse. Till sist, det faktum att vi är den första lagstiftande handlingen enligt det nya fördraget beror i huvudsak på den prioritering vi har fastställt. Talmannen Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00. Skriftliga förklaringar (artikel 149) Ádám Kósa Jag anser verkligen att kommissionen gjorde rätt i att föreslå en ändring av förordning (EG) nr 1080/2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden vad gäller stödberättigade bostadsinsatser till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper. Jag tror dessutom att även rådet insåg vikten av förslaget, genom att understryka behovet av en ny integrerad ståndpunkt. I Centraleuropa, och särskilt i Ungern, finns det många svårt funktionshindrade personer som lever i gamla, förfallna hus. Många av dessa ställen var slott eller herrgårdar före andra världskriget, men kommunismen glömde bort dem och de människor som placerades i byggnaderna. Jag vet att många missgynnade grupper har särskilda levnadsförhållanden och problem, och jag känner starkt att vi måste ta hänsyn till konsekvenserna av den finansiella och ekonomiska krisen. Vi bör stödja sådana ändringsförslag - i överensstämmelse med samhällsintressenternas åsikter - som möjliggör mycket bättre integrerade projekt, och som på samma gång inbegriper byggnadsindustrin, turismnäringen, arbetsmarknaden, landsbygdsutvecklingen och den sociala integrationen. Vi kan inte låta de europeiska skattebetalarnas pengar spenderas på projekt som inte leder till någonting. Vi måste fokusera på riktiga lösningar.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Obrazložitev glasovanja Ustna obrazložitev glasovanja Jarosław Kalinowski (PL) Gospod predsednik, za učinkovito zaščito javnega zdravja je ključno zagotoviti, da imajo bolniki obsežen dostop do visokokakovostnih informacij o zdravilih. Uskladitev zakonodaje na tem področju nam bo omogočila zagotoviti visoko raven ozaveščenosti evropskih bolnikov in pomagala odpraviti razlike v zdravstvenih razmerah v vseh državah članicah. Poleg tega nam bosta podrobnejša zakonodaja in zlasti obveznost zagotavljanja dostopa do informacij bolnikom omogočili farmacevtskim družbam preprečiti nepošteno oglaševanje njihovih proizvodov. Zdaj ta postopek ni ustrezno nadzorovan. Uvesti je treba tudi posebno zakonodajo o farmacevtskih učinkovinah in učinkovito uveljaviti njeno izvajanje v vseh državah članicah. Podprl sem poročilo. Jens Rohde (DA) Gospod predsednik, najprej bi čestital gospodu Fjellnerju za odličen rezultat. Danski liberalci smo se odločili glasovati za direktivo v zvezi z informacijami o zdravilih na recept. Za državljane EU je pomembno, da imajo dostop do zanesljivih informacij o teh zdravilih, zato menimo, da je to dobro poročilo, ki bolnika postavlja na prvo mesto. Glede na povedano smo se čutili dolžne, da ne glasujemo o sami ureditvi. Pri tem ne gre za to, da ne podpiramo dostopa naših državljanov do zanesljivih informacij o zdravilih na recept, ampak za to, da so deli predloga v nasprotju s številnimi nacionalnimi ustavami. Še pred predstavitvijo embalaže zdravil so številne države članice Komisijo opozorile na dejstvo, da obstaja pravni problem v zvezi z njihovimi nacionalnimi ustavami. Predhodno preverjanje informacij, ki se jih zagotavlja širši javnosti, s strani organov je v nasprotju z opredelitvijo svobode izražanja v številnih državah. Zato ne moremo glasovati za to, da Evropska agencija za zdravila preverja določeno vrsto informacij pred zagotavljanjem te širši javnosti. Vendar pa od Sveta in Komisije pričakujemo, da si bosta prizadevala za rešitev problema pred drugo obravnavo, in upamo, da bomo potem lahko glasovali za samo ureditev. Licia Ronzulli (IT) Gospod predsednik, gospe in gospodje, zakonodajni predlog, o katerem smo glasovali danes in ki sem ga podprla, poudarja pomen farmacevtske industrije v njeni občutljivi vlogi vira nepromocijskih informacij o njihovih proizvodih. Boljša obveščenost bolnikov mora farmacevtski industriji dati občutek odgovornosti, to nalogo pa mora opraviti jasno in dosledno, s čimer bo prispevala k izogibanju prekomerni porabi zdravil zaradi težnje po dobičku. To glasovanje poudarja pomen tega, da morajo biti informacije o zdravilih na razpolago tudi na spletu ali v tiskani obliki v skladu s posebnimi pravili, ki so enaka v vseh državah članicah. Vendar pa to zdravstvenih delavcev ne razrešuje njihove temeljne vloge kot glavnega in nenadomestljivega vira informacij za državljane glede zdravja in zdravljenja. Odnos med zdravnikom in bolnikom, podoben obveščanju, ostaja edinstven in nenadomestljiv, verbalna komunikacija pa je potrjeno temelj vsakega medicinskega zdravljenja. Poleg tega bolnikom omogoča boljšo obveščenost o zdravilih, ki jih uporabljajo, in jih vključuje v zdravljenje, ki ga morajo prestati, s čimer postanejo aktivni udeleženci v svojem zdravljenju. Paolo Bartolozzi (IT) Gospod predsednik, cilj poročil gospoda Fjellnerja je vključiti in izpopolniti obstoječe tovrstne predpise Evropske unije ter jih posodobiti in usposobiti za obravnavanje izzivov, ki jih je ustvaril tehnološki razvoj in jih predstavlja za javno zdravje. Po našem mnenju je v središču poročila bolnik oziroma bolnica in njegova ali njena pravica do obveščenosti in do dostopa do znanstvenih informacij, ki so zdaj postale kakovostno in količinsko boljše in jih je treba spremljati, začenši z jasnejšim in natančnejšim razlikovanjem med znanstvenimi informacijami in oglaševanjem. Poročili uporabljata natančna in standardizirana merila za določitev vrst informacij, ki jih je treba zagotoviti, določitev tega, kateri podatki so obvezni ali neobvezni, in tudi določitev kanalov, preko katerih jih je treba dati na razpolago, s čimer določata obveznosti farmacevtskih podjetij in držav članic. Na podlagi tega izražamo svojo podporo temu poročilu in priznavamo njegove zasluge ne samo v smislu zdravja, ampak tudi v socialnem smislu. Miroslav Mikolášik (SK) Gospod predsednik, seveda sem glasoval za poročilo gospoda Fjellnerja, ki se poleg tega, da govori o informacijah za bolnike v navodilih za uporabo in posamezni embalaži zdravil, osredotoča zlasti na vedenje farmacevtskih podjetij. Do nedavnega so mnoga izmed njih združevala informacije o zdravilu s svojim oglaševanjem. Po mojem mnenju so neobjektivno vplivala na bolnike, da bi ti opazili določen proizvod. Sem za to, da imajo bolniki najboljše in najsodobnejše informacije, ki so odobrene na primer sočasno z novim zdravilom, in menim, da smo pomembno prispevali k temu. Seveda je treba visokokakovostne informacije zagotoviti tudi v maternem jeziku na spletu, ki je sodobni komunikacijski medij. Zadovoljen sem, da smo s sprejetjem tega poročila dejansko zmanjšali razlike med državami EU, ki so na tem področju manj razvite, zadovoljen pa sem tudi, da to na noben način ni škodovalo odnosu med zdravnikom in bolnikom. To je glavni vir informacij. Hannu Takkula (FI) Gospod predsednik, najprej se želim zahvaliti gospodu Fjellnerju za odlično poročilo. Povedati je treba, da je resnično pomembno spremeniti veljavno zakonodajo in jo posodobiti. Če govorimo prav o zdravilih in raziskanih podatkih o tem, kaj zdravila vsebujejo, je to zelo pomembno tudi za varnost bolnikov. Zdaj ko ima oglaševanje še večjo vlogo, je ključnega pomena, da določimo merila, ki potrošnikom in bolnikom omogočajo popolno ozaveščenost in gotovost glede vrste učinkov, ki jih imajo ta zdravila. Te informacije morajo temeljiti na raziskanih podatkih in ne na domišljiji ali načinih in sredstvih za oglaševanje. Takšna zakonodaja, ki je sodobna in dobra za varnost bolnikov, je na splošno potrebna v Evropski uniji. Sonia Alfano (IT) Gospod predsednik, gospe in gospodje, vprašanje informacij o zdravilih na recept je občutljiva tema, ker ima pomemben učinek na varstvo pravice do zdravja in blaginje vseh državljanov. Evropska komisija nam je poslala predlog o pregledu direktive, ki je tvegal nastanek vrzeli v zakonodaji, ki bi farmacevtskim podjetjem omogočala izkoriščanje nejasne razlike med opredelitvama informacij in oglaševanja za promocijo njihovih zdravil na recept v škodo ljudem. Seveda je treba še veliko storiti v zvezi z ustrezno strategijo glede informacij na zdravilih, vendar pa se je tokrat Evropski parlament na srečo odzval tako, kot bi se moral vedno. Parlament se je zavzel za zaščito državljanov in varstvo pravice bolnika do boljših informacij in ni podlegel pritiskom farmacevtskih podjetij. Daniel Hannan Gospod predsednik, omejevanje in v nekaterih primerih predpisovanje alternativnih zdravil, zdravil iz zdravilnih zelišč, višjih odmerkov vitaminskih in mineralnih dopolnil sta bila eden izmed velikih škandalov evropske ureditve. Ne vem, kakšen je učinek teh zdravil. Moja žena prisega nanje, sam pa sem nekoliko bolj skeptičen, toda kot pravi kralj Salomon, je bolje imeti skodelico grenkih zelišč v hiši, ki je polna ljubezni, kot vola v hlevu in sovraštvo. Redko bi bil pregovor o grenkih zeliščih tako na mestu kot v tem primeru. Toda naj bodo nekoristna ali koristna, vsekakor ne škodijo zdravju. Zakaj je torej Evropska unija kriminalizirala neškodljivo dejavnost približno 20 milijonov Evropejcev? Odgovor: lobiranje nekaterih velikih farmacevtskih družb, ki so videle priložnost, da majhne zeliščarje spravijo ob posel - nekaj, kar se je zdaj zgodilo po vsem mojem volilnem okrožju. Teh pravil nikoli ne bi spravili skozi nacionalne parlamente. Ponovno vidimo način, na katerega je bruseljski ustroj postal odskočna deska velikih gospodarskih družb. Philip Claeys (NL) Gospod predsednik, to priložnost bi izkoristil za nasprotovanje vaši odločitvi, da gospodu Bloomu preprečite dostop do dvorane. Res je, da je uporabljal neparlamentarni jezik. Tokrat so bile te besede namenjene samemu gospodu Schulzu. Sam pogosto uporablja besedo "fašist"... (Predsednik je prekinil govornika) Predsednik Gospod Claeys, to ni točka dnevnega reda o poročilu gospoda Fjellnerja in ne bom vam dovolil nadaljevati. Gospodu Gollnishu sem povedal, da lahko sproži vprašanje pravilnosti postopka takoj, ko bo predsedstvo prevzel naslednji, in tako bo. Anna Rosbach (DA) Gospod predsednik, govorila bi o poročilu gospoda Fjellnerja o ustanovitvi Evropske agencije za zdravila, ki vsebuje številne dobre in pomembne pobude. Zato sem glasovala zanj. Dejansko sem to storila zelo težko, ker sem pravzaprav proti ustanovitvi še več agencij EU. Vendar pa se mi zdi ena splošna agencija za oceno zdravil in zagotavljanje informacij za širšo javnost o zdravilih na recept za humano in veterinarsko uporabo povsem smiselna, predvsem ker se dandanes zdravila vse pogosteje proizvajajo znotraj in zunaj meja EU. Daniel Hannan Gospod predsednik, lani, ko smo nekateri dvignili plakate z napisom "referendum", je gospod Watson rekel, da ga naše vedenje spominja na nacionalsocialiste v nemškem reichstagu. Gospod Schulz je rekel, da ga naše vedenje spominja na Adolfa Hitlerja. Razumem, da ste v težki... (Predsednik je prekinil govornika) Predsednik Gospod Hannan, vidim, kaj nameravate s tem. Povedal sem, da je glede teh vprašanj gospod Gollnisch zaprosil za ugotavljanje pravilnosti postopka. To bo storil, ko bo prisoten predsednik. Menim, da je to ustrezen način za obravnavanje tega. Če nimate povedati ničesar o poročilu gospoda Fjellnerja, bo zdaj na vrsti gospod Březina. Slišal sem, kaj ste rekli. Rekli ste, da gospod Gollnisch ne govori v vašem imenu. O tem bom obvestil Parlament. Gospod Gollnisch je poslanec skupine samostojnih poslancev. Skupina samostojnih poslancev ni skupina, vendar pa govori v imenu pomembnega dela nje. To sprejemam, zato sem predlagal, da gospod Gollnisch zaprosi za ugotavljanje pravilnosti postopka, ko bo prisoten predsednik. Ne predlagam, da se vam da besedo, gospod Hannan, kajti če jo dam vam, potem bodo vsi hoteli spregovoriti o tem občutljivem in pomembnem vprašanju, zato tega žal ne bom storil. Zdaj bomo nadaljevali z obrazložitvami glasovanja o poročilu gospe Evans. Jan Březina (CS) Gospod predsednik, ta direktiva nedvomno predstavlja korak naprej na poti k preprečevanju nastajanja odpadkov in omejitvi uporabe nevarnih materialov. Vendar pa se mi zdi nekoliko sporno v področje uporabe direktive vključiti PVC med materiale, določene za prednostni pregled. Niti PVC, drugače povedano polivinil klorid, niti odpadki iz PVC v skladu z zakonodajo EU niso razvrščeni kot nevarni. Čeprav smo sprejeli ugovor, da so zakonodaja o nevarnih materialih in študije zdaj stare 10 let in so lahko zato z nekaterih vidikov zastarele, je na podlagi predhodnih raziskav jasno, da je mogoče PVC reciklirati ter da lahko njegova nadomestitev z alternativnimi materiali povzroči negativne učinke na okolje. Zato se ni mogoče strinjati s pogosto slišanim argumentom, da je zmanjševanje uporabe PVC v električni in elektronski opremi upravičeno zaradi emisij dioksina pri sežiganju zunaj. Ta argument popolnoma prezira dejstvo, da je sežiganje katere koli vrste odpadkov nezaželeno. RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien (LT) Gospod predsednik, elektronska oprema prej ali slej postane odpadek, ki žal še vedno vsebuje določene nevarne snovi. Države članice imajo včasih težave pri ravnanju s takšno odpadno elektronsko opremo, zato je ključnega pomena, da se postopno premaknemo k tako imenovanemu načelu, ki pravi, da je preprečevanje boljše kot zdravljenje. S poenotenjem kemikalij z Uredbo o registraciji, evalvaciji, avtorizaciji in omejevanju kemikalij (REACH) z Direktivo o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi (RoHS) se vsaj nekoliko približujemo poenotenju drugih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi. Seveda to ne usklajuje povsem vseh sistemov in državam članicam pušča nekaj manevrskega prostora, vendar pa to usklajevanje vsaj odpravlja velike razlike, ki zdaj obstajajo med državami članicami. Omejevanje uporabe določenih nevarnih snovi v elektronski opremi in ukrepi, sprejeti danes, ne smejo preseči dveh omejitev. Prvič, ne smejo povzročiti nesorazmernih težav za mala podjetja. Drugič, seznam prepovedanih snovi ne sme ustaviti razvoja tehnologij. Ne smemo imeti predsodkov pred snovmi, ki se jih zdaj samo preizkuša in ki lahko v prihodnosti pomenijo dosežke v svetu tehnologije in elektronike. Sonia Alfano (IT) Gospod predsednik, gospe in gospodje, glasovala sem za poročilo gospe Evans o prenovitvi direktive, ker resnično obžalujem dejstvo, da so v kompromisnem besedilu, ki je bilo sprejeto zaradi močnega pritiska industrijskih lobijev, izginile vse omembe PVC in halogeniranih zaviralcev gorenja, čeprav so vse študije, ki jih je izvedla Komisija, vse od leta 2000 pokazale, da odstranjevanje teh snovi predstavlja resno tveganje za zdravje ljudi in okolje. Prenos stroškov industrije na okolje in državljane je pristop, ki ga nikakor ne moremo podpreti, ker poleg izkrivljanja prostega trga predstavlja tudi nesprejemljiv kompromis med kakovostjo življenja ljudi in dobički podjetij. Upam, da bosta čez tri leta, ko bo direktiva ponovno posodobljena, pravica državljanov do zdravja in varstvo okolja umeščena v samo središče. Daniel Hannan Gospod predsednik, morda bi mi dovolili splošno pripombo, da v odprti družbi pravica do svobode govora prevlada nad pravico do nežaljenja, in v demokraciji so edini ljudje, ki lahko odločajo o tem, ali sedimo v dvorani in sprejemamo predpise, naši volivci. Odstranitev poslanca lahko materialno vpliva na izid. Če bomo nepristranski pri uporabi pravil, moramo obsoditi nesramna namigovanja katere koli strani, vendar pa menim, da je nekoliko samovoljno in nepošteno, če dovolimo, da se evroskeptike imenuje nacisti... (Predsednik je prekinil govornika) Predsednik Ne, gospod Hannan, s splošnega ste prešli k podrobnemu. Gospod Kamall, o poročilu gospe Evans, v nasprotnem primeru vas bom prekinil. Syed Kamall Gospod predsednik, ne dvomim, da me boste poskusili prekiniti kot običajno, ko gre za svobodo govora, vendar pa bi resnično rad spregovoril o nevarnih snoveh in toksičnosti. Menim, da se vsi strinjamo glede ravni nevarnih in toksičnih snovi v tej opremi, kar vem kot nekdanji inženir elektronike. Povsem prav je, da se poskušamo spopasti s tem vprašanjem. Vendar pa bi rad spregovoril tudi o toksičnosti, ki danes prežema razprave in demokracijo tu v Evropskem parlamentu. Ko nemški državljan, socialist, govori... (Predsednik je prekinil govornika) Zuzana Roithová (CS) Gospod predsednik, z veseljem sem glasovala za kompromisno različico Direktive o nevarnih snoveh v električni in elektronski opremi. Vsi smo predani varstvu narave in javnega zdravja, vendar pa je treba ohraniti tudi občutek za ravnotežje. Danes, sredi gospodarske krize, ni pametno z zelo strogimi predpisi povečati finančne obremenitve malih podjetij in potrošnikov. Zato spoštujem dejstvo, da je medinstitucionalna skupina Komisiji poverila pregled prvotnega seznama nevarnih snovi, namesto da bi jih takoj prepovedala, kar bi imelo negativen vpliv na mala in srednje velika podjetja ter socialni in gospodarski položaj EU. Clemente Mastella (IT) Gospod predsednik, gospe in gospodje, glasoval sem za ta predlog resolucije, ker predstavlja izid izredno težkih pogajanj med Evropsko komisijo in številnimi tretjimi državami, vključno s Kanado, Japonsko, Združenimi državami Amerike, Avstralijo in Mehiko. Boj proti ponarejanju mora biti ena izmed naših prednostnih nalog in cilj vseh nacionalnih in mednarodnih politik. Zato je ključnega pomena sodelovanje med državami članicami, da bi dosegli učinkovite rezultate. Doseženi sporazum vsekakor ne bo mogel rešiti zapletenih razmer na mednarodnih trgih, vendar pa predstavlja korak v pravo smer. Zdaj je naša naloga nadaljevati z delom glede zaščite naših geografskih oznak na področju civilnih zadev in carin, ki jim škoduje konkurenca, ki je najmanj nepoštena, zaradi nenehne uporabe imen in kratic, ki namigujejo na najbolj znane evropske znamke. Najočitnejša škoda bo nastala za naše industrije in proizvajalce v sektorjih agroživilstva, oblikovanja, mode in luksuznih proizvodov. Menim, da si je Komisija prizadevala v vseh fazah pogajanj o mednarodnih sporazumih v celoti obveščati Evropski parlament. Tu bi ponovno omenil našo zahtevo, da se javnosti in Evropskemu parlamentu omogoči dostop do besedil. Za konec pozivam Evropsko komisijo, naj še naprej v celoti in točno obvešča Parlament glede vseh prihodnjih pobud, ki jih namerava sprejeti v zvezi s tem. Miroslav Mikolášik (SK) Gospod predsednik, menim, da je treba na področju varstva pravic intelektualne lastnine posebno pozornost posvetiti zagotavljanju pravice do zdravja, ki je tesno povezana z dejansko pravico do življenja. Docela nesprejemljiv se mi zdi položaj, v katerem se pod pretvezo odločnega varstva pravic intelektualne lastnine - ki se v nekaterih primerih zdi pretirano - onemogoča dostop do osnovnih zdravil celi vrsti prebivalstva, zlasti v državah v razvoju. Zato Komisijo pozivam, naj spodbuja temeljna načela varstva javnega zdravja in dostop do zdravil, ko se bo pogajala o tehničnih podrobnostih trgovinskega sporazuma proti ponarejanju. Peter Jahr (DE) Gospod predsednik, boj proti ponarejanju je zelo pomembno vprašanje. Pred dvajsetimi leti smo se še lahko smejali, če je kdo za 10 USD kupil "uro Rolex". Trga v tem segmentu najvišjih cen to ni ogrožalo. Danes je položaj povsem drugačen. Ponareja se tudi proizvode v segmentu nižjih in srednje visokih cen. Ponareja se majice, igrače in zaščitna oblačila ter tudi intelektualno lastnino. V tem primeru ne gre samo za finančne interese, ampak tudi za varnost pri delu, varstvo okolja in varstvo zdravja ter tudi socialne standarde. Vsak, ki hoče pošten svet, se mora odločno boriti proti ponarejanju. Jarosław Kalinowski (PL) Gospod predsednik, položaj, v katerem nepoštena konkurenca preplavlja evropski trg s ponarejenim blagom z vsega sveta, je krivičen in vsekakor nesprejemljiv. Pozornost bi rad pritegnil tudi k ne dovolj jasnemu besedilu v zvezi z uvedbo obveznosti nadzora ponudnikov internetnih storitev. To je v nasprotju s pravico do zasebnosti in se zdi kot poskus cenzure. Deluje tudi proti e-trgovini, ki je del gospodarstva, ki ga hočemo po eni strani zelo dinamično razviti z uporabo vse bolj inovativnih metod, medtem ko po drugi strani nadaljujemo z uvajanjem omejitev na tem področju. Danes sprejete odločitve o tej zadevi nekoliko izboljšujejo ta položaj. Zuzana Roithová (CS) Gospod predsednik, podprla sem skupno resolucijo o trgovinskem sporazumu proti ponarejanju (ACTA), čeprav sem glasovala drugače kot moja politična skupina, ker menim, da moramo Komisijo spodbuditi, naj pripravi študije, ki bodo odpravile zadnja vprašanja glede vpliva sporazuma ACTA na evropske državljane in se spopadle z informacijsko vrzeljo iz preteklosti, ki jo je povzročila nepripravljenost zagotoviti besedila, ki so bila dogovorjena. To vključuje predvsem mnenje evropskega nadzornika za varstvo podatkov, študije vplivov na obstoječo evropsko zakonodajo in zagotovila, da to ne bo vplivalo na izjeme za ponudnike internetnih povezav. Vendar pa se mi zdi nezaslišano, da sporazum ohranja možnost pregleda računalnikov in drugih osebnih predmetov posameznih potnikov na mejah. Z zadovoljstvom sem podprla tudi resolucijo PPE, ki je zagotovila različico, ki je uravnotežena in ima zelo visok standard, seveda brez pomembnega pritiska na Komisijo pred pomembnimi pogajanji o končni obliki sporazuma. Syed Kamall Gospod predsednik, predvidevam, da bo vaš prst lebdel nad gumbom. Mnogi ljudje me sprašujejo, kaj pomeni ACTA, in bil sem eden izmed poročevalcev v senci za trgovinski sporazum proti ponarejanju. Vem, da se bodo od danes dalje nekateri čudili naši ravni preglednosti, demokracije in svobode govora, vendar pa se hočem osredotočiti na pet razlogov, zaradi katerih se nismo strinjali z resolucijo. Zelo sem bil hvaležen za skupno resolucijo PPE/ECR. Prvič, ne presega pravnega reda Skupnosti. Drugič, Komisija je bila pregledna. Tretjič, o sporazumu se ne pogaja na ravni STO, ker sta bili Kitajska in Indija takoj proti njemu. Četrtič, ne vpliva na tranzit generičnih zdravil, in nazadnje, države v razvoju se lahko pridružijo sporazumu ACTA, če hočejo. Vendar se za to enostavno niso odločile. Gre za odprt mehanizem, ki se mu države lahko pridružijo, če hočejo. Sramotno je samo, da se ne držimo enakih načel svobode govora, ko gre za ta parlament. Pisne obrazložitve glasovanja Sophie Auconie Po poplavah leta 2002, ki so povzročile veliko človeško in materialno škodo v Nemčiji, Avstriji, Češki republiki in Franciji, je Svet Evropskih skupnosti vzpostavil instrument, ki omogoča hitro sprostitev sredstev za pomoč regijam, ki so jih prizadele naravne nesreče. Danes je Irska tista, ki so jo prizadele poplave in bo imela korist od teh sredstev. Glasovala sem za ta predlog spremembe proračuna EU, ker omogoča izplačilo te pomoči našim irskim prijateljem. To glasovanje simbolizira evropsko solidarnost spričo naravnih nesreč. To solidarnost se danes kaže na Irskem in jutri v Franciji. Naša država bo namreč kmalu prejela precejšnjo finančno pomoč za odpravo posledic viharja Ksintija, ki je divjal februarja 2010. Diogo Feio Poplave iz novembra 2009 so hudo prizadele Irsko in povzročile ogromno škodo, ocenjeno na več kot 520 milijonov EUR. Predlog spremembe proračuna zagotavlja uporabo Solidarnostnega sklada za pokritje povzročene škode v znesku 13.022.500 EUR v obveznostih in plačilih za škodo. Kot sem imel priložnost povedati včeraj, menim, da je uporaba sklada popolnoma upravičena, saj pomaga tistim, ki so najbolj trpeli zaradi naravne nesreče, zato je sprememba v skladu s proračunom EU. José Manuel Fernandes Evropska komisija je 24. septembra 2010 predložila predlog sklepa Evropskega parlamenta in Sveta o uporabi solidarnostnega sklada, ki temelji na določbah točke 26 medinstitucionalnega sporazuma z dne 17. maja 2006. To je bil prvi predlog za uporabo solidarnostnega sklada v finančnem letu 2010. Medinstitucionalni sporazum omogoča uporabo solidarnostnega sklada do letne zgornje meje 1 milijarde EUR. Treba je opozoriti, da sklad ni namenjen poplačilu zasebne škode, temveč popravilu infrastrukture in refinanciranju. Irske oblasti ocenjujejo, da skupna neposredna škoda, nastala zaradi naravne nesreče, znaša 520,9 milijona EUR. Komisija v okviru zgornje meje 1 milijarde EUR predlaga uporabo 13.022.500 EUR v obveznostih in plačilih za posledice poplav na Irskem. Ker so pravne zahteve izpolnjene, se strinjam s to spremembo proračuna. João Ferreira Glasovali smo za uporabo Solidarnostnega sklada EU za Irsko po poplavah, ki so lani novembra prizadele to državo. Vendar pa bi ponovno podali pripombe glede zamud pri uporabi sklada. Med nesrečo in trenutkom, ko država članica dejansko prejme pomoč, minejo dolgi meseci: v tem primeru je trajalo več kot eno leto. Ta sklad in glede na okoliščine vsakega primera morebiti tudi druge je treba uporabiti hitreje, da bi pospešili učinkovit in hiter odziv na nujne razmere. Zmožnost obravnavanja posledic nesreč mora imeti kohezijsko razsežnost ter zmanjšati razlike med različnimi regijami in državami članicami EU. Ponovno moramo poudariti, da je pomembno okrepiti tudi preprečevanje nesreč in v praksi izvajati priporočila, ki jih je nedavno sprejel Parlament. Giovanni La Via Glasoval sem za odobritev predloga spremembe proračuna št. 8/2010, saj je ključnega pomena, če naj 13.022.500 EUR sredstev iz solidarnostnega sklada dodelimo Irski zaradi močnega deževja, ki je novembra 2009 povzročilo hude poplave. Menim, da je solidarnostni sklad dragoceno orodje za omogočanje, da EU pokaže solidarnost s prebivalstvom regij, ki so jih prizadele naravne nesreče, in zagotovi finančno podporo, da bi pripomogla k hitri vrnitvi življenjskih pogojev, ki so kolikor je mogoče normalni. Skupni letni proračun, ki je na voljo za solidarnostni sklad, znaša 1 milijardo EUR. V letu 2010 sredstva še niso bila porabljena za predhodne vloge, zato je na voljo še celoten znesek. David Martin v pisni obliki. - Glasoval sem za ta predlog o prenosu 13.022.500 EUR iz ESS v proračunsko vrstico, da bi pomagali Irski po hudih poplavah, ki jih je utrpela novembra 2009. Nuno Melo v pisni obliki. - (PT) Ta predlog spremembe proračuna je povsem smiseln glede na namen sredstev iz solidarnostnega sklada. Poplave na Irskem v novembru 2009 so povzročile veliko škodo, zlasti za kmetijski sektor, domove in podjetja, cestno omrežje in drugo infrastrukturo. Vendar pa bi opozoril na zamude pri uporabi tovrstne pomoči. Postopek mora postati manj birokratski in hitrejši, da bi se v prihodnosti pravočasno odzvali na nesreče. Alexander Mirsky Glasoval sem za predlog, ker menim, da se mora vsak narod EU počutiti kot del sistema združene Evropske unije. Kljub temu bi bilo zaželeno, če naslednjič poročevalec ne bi samo objavil dodelitve sredstev, ampak tudi povsem jasno navedel, za katera določena dela in ukrepe se porablja ta ogromna finančna sredstva (13.022.500 EUR). Drugače so zloraba sredstev in drugi prekrški neizogibni. Znesek mora biti točno določen in opravičljiv. Andreas Mölzer Za Evropski solidarnostni sklad je letno na voljo 1 milijarda EUR. V tem koledarskem letu še ni bilo prošenj za uporabo sklada. Pravila za uporabo sklada, ki nikakor ni namenjen poplačilu zasebne škode, temveč popravilu infrastrukture, so natančno določena. Irska je zdaj zaprosila za pomoč, namenjeno odpravi škode, ki so jo povzročile poplave. Glasujem za poročilo, ker letos sredstva še niso bila uporabljena in je treba proračun resnično koristno porabiti. Poleg tega Irska izpolnjuje vsa merila. Alfredo Pallone Glasoval sem za to poročilo. Kot sem povedal že včeraj med glasovanjem za poročilo gospoda Bögeja, menim, da je dolžnost Evropske unije zagotoviti pomoč in podporo nekaterim regijam, ki so jih prizadele naravne nesreče in katastrofe. Menim, da je koncept solidarnosti povezan z idejo in vrednotami, na katerih temelji Evropska unija. Je ena izmed osrednjih vrednot, ki so omogočile ustanovitev Unije in zagotovile, da se je sčasoma razvila in se širila. To je razlog, da ta dodelitev sredstev ni samo upravičena in dobro utemeljena, ampak praktično dolžnost. Zato upam, da se bo tovrstno pomoč zagotovilo tudi italijanskim regijam, ki so jih močno prizadele nedavne poplave, ki so lokalna gospodarstva spravile na kolena. Maria do Céu Patrão Neves v pisni obliki. - (PT) Glede na to, da predlog spremembe proračuna št. 8/2010 za splošni proračun za leto 2010 zajema uporabo solidarnostnega sklada EU v znesku 13.022.500 EUR v obveznostih in plačilih za škodo, ki so jo povzročile poplave na Irskem, in ustrezno zmanjšanje plačil za 13.022.500 EUR v vrstici 04 02 01 - Dovršitev Evropskega socialnega sklada (ESS) - Cilj 1 (2000-2006), sem glasovala za odobritev stališča Sveta glede predloga spremembe proračuna št. 8/2010. Aldo Patriciello Gospodu Surjánu se želim zahvaliti za njegovo odlično delo. Strinjam se in glasoval sem za odobritev predloga spremembe proračuna št. 8/2010, ki dodeljuje zneske pomoči solidarnostnemu skladu in Solidarnostnemu skladu Evropske unije - države članice in prerazporeja 13.022.500 EUR v plačilih iz področja politike 4 - Zaposlovanje in socialne zadeve. Paulo Rangel Pozdravljam ta predlog spremembe proračuna, ki zagotavlja uporabo Evropskega solidarnostnega sklada (ESS) v znesku 13.022.500 EUR v obveznostih in plačilih za škodo, ki so jo novembra 2009 povzročile poplave na Irskem, ki imajo za posledico precejšnje izgube za kmetijski in poslovni sektor ter infrastrukturo, zlasti cestno omrežje in omrežje za oskrbo z vodo, kot tudi v stanovanjskih območjih, ki znašajo več kot 520 milijonov EUR. Raül Romeva i Rueda v pisni obliki. - V skladu s členom 37(1) finančne uredbe lahko Komisija predloži predlog spremembe proračuna, "če obstajajo neodložljive, izjemne ali nepredvidene okoliščine". Glede na različne točke predloga spremembe proračuna št. 8/2010 poročilo, ki smo ga sprejeli, zadeva uporabo Solidarnostnega sklada EU. Evropska komisija je 24. septembra 2010 predložila predlog sklepa Evropskega parlamenta in Sveta o uporabi solidarnostnega sklada, ki temelji na določbah točke 26 medinstitucionalnega sporazuma z dne 17. maja 2006. Pogoji za upravičenost do uporabe sredstev sklada so podrobno navedeni v omenjeni točki, pa tudi v uredbi Sveta št. 2012/2002 o ustanovitvi solidarnostnega sklada. Treba je opozoriti, da sklad ni namenjen poplačilu zasebne škode, temveč popravilu infrastrukture in refinanciranju. Zigmantas Balčytis v pisni obliki. - (LT) Evropska komisija začenja razpravo o pregledu evropske sosedske politike, da bi opredelila prihodnje odnose med EU in njenimi južnimi in vzhodnimi sosedami. Cilj pobude vzhodnega partnerstva EU mora biti spodbujanje skupnih evropskih vrednosti s poudarkom na delovanju demokratičnih institucij in spoštovanju človekovih pravic in svoboščin. Podprl sem to poročilo, ki določa splošna načela za sodelovanje Republike Moldavije v programih in agencijah Skupnosti. Menim, da bi sklenitev protokola Moldaviji ob krepitvi političnih odnosov omogočila postopno odpiranje določenih programov Skupnosti ali intenzivnejše sodelovanje v njih in tako ponudila priložnost za spodbujanje nadaljnjih kulturnih, izobraževalnih, okoljskih, tehničnih in znanstvenih povezav. Za Moldavijo je bistveno, da nadaljuje z izvajanjem akcijskega načrta ESP in reform, da bi dosegla cilje politične stabilnosti in demokratičnega razvoja. Elena Băsescu Glasoval sem za priporočilo gospoda Watsona, ker sklenitev protokola Republiki Moldaviji zagotavlja nove priložnosti za sodelovanje v programih Skupnosti, ki jo zanimajo. Postopno odpiranje programov in agencij EU državam evropske sosedske politike bo spodbudilo prizadevanja teh držav za izvajanje prenove in posodobitve. To bo pripomoglo k spodbujanju sodelovanja z EU na pomembnih področjih kot so carina, promet ali konkurenčnost. Menim, da bo sodelovanje Republike Moldavije v pomembnih pobudah pripomoglo k vzpostavitvi povezave med njeno domačo politiko in evropskimi politikami. Obenem bo dalo zagon postopku pogajanj o podpisu novega pridružitvenega sporazuma. V smeri tega je že bil dosežen zadovoljiv napredek. Pozdravljam tudi namero Sveta, da nadaljuje z odobritvami makrofinančne pomoči Republiki Moldaviji in zagotovi strokovno svetovanje vladi v Kišinjevu. Kot je poudarilo tudi poročilo Evropske komisije o napredku, si je Republika Moldavija odločno prizadevala za učinkovito izvajanje strukturnih reform v skladu s priporočili EU. Poleg tega je platforma evropskega povezovanja zdajšnje uprave pripomogla k brezprimernemu dinamičnemu razvoju v odnosih z EU. Zato je krepitev sodelovanja Republike Moldavije v programih in agencijah Skupnosti naravni korak v postopku uskladitve z evropskimi standardi. Corina Creţu v pisni obliki. - (RO) Glasovala sem za sklenitev protokola, ki bo Republiki Moldaviji omogočil obsežnejše sodelovanje v določenih programih Skupnosti in tako ponudil priložnost za spodbujanje sodelovanja na področju kulture, izobraževanja, medijev, znanosti in tehnologije ter tudi utrdil politične odnose prek vzhodnega partnerstva in pospešil pogajanja o novem pridružitvenem sporazumu. Politična stabilnost in demokratični razvoj sta bistvena za celovito izvajanje protokola in za omogočanje sklepanja potrebnih memorandumov o soglasju. Zato trenutno ustavno mrtvilo v Republiki Moldaviji povzroča skrbi in ga je treba obravnavati hitro in učinkovito. Za Republiko Moldavijo je bistveno, da nadaljuje z izvajanjem akcijskega načrta ESP in reform v dokumentu "Rethink Moldova" (Ponovni premislek o Moldaviji). Izvedba volitev, kakor to zahteva ustava, je bistvena za prihodnjo stabilnost in blaginjo Republike Moldavije ter razvoj njenih odnosov z EU. Vasilica Viorica Dăncilă v pisni obliki. - (RO) Težnje Republike Moldavije k poti k Evropi kot delu Unije in njene priprave na to omogoča Sporazum o partnerstvu in sodelovanju med EU in Republiko Moldavijo, vključen v evropsko sosedsko politiko. Pozdravljam sodelovanje Republike Moldavije v določenih programih Skupnosti, ki bo pripomoglo k spodbujanju sodelovanja na področju kulture, izobraževanja, medijev, znanosti in tehnologije in tudi utrdilo politične odnose prek vzhodnega partnerstva ter pospešilo pogajanja o novem pridružitvenem sporazumu. Diogo Feio Nizka udeležba na nedavnem referendumu o tem, kako izvoliti predsednika Republike Moldavije, in dejstvo, da državo vodi začasni predsednik, kažeta težave v upravljanju države in razočaranje javnosti. Razmere v Pridnjestrju se slabšajo in posebno obremenjujejo oblasti in moldavsko javnost. Ta država ima pred seboj še dolgo pot do institucionalne stabilizacije in vzpostavitve popolne pravne države. Zato je vredna posebne podpore in pozornosti Evropske unije. Moldavsko sodelovanje v programih EU je pomemben korak na tej poti. José Manuel Fernandes Sporazum o partnerstvu in sodelovanju med Moldavijo in Evropskima skupnostma je bil sklenjen 28. novembra 1994, Moldavija pa je od leta 2004 vključena v evropsko sosedsko politiko (ESP). Predmet osnutka priporočila je sodelovanje Republike Moldavije v programih Unije. Svet je 18. junija 2007 Komisiji izdal direktive za pogajanja o okvirnih sporazumih glede splošnih načel za sodelovanje v programih Skupnosti s trinajstimi državami iz soseščine. Pogajanja z Republiko Moldavijo so se začela marca 2008. Republika Moldavija bo prispevala finančna sredstva za posebne programe, v katerih sodeluje. Finančni prispevek se razlikuje od programa do programa, določen pa je v memorandumu o soglasju. Sklenitev protokola bo Moldaviji ob krepitvi političnih odnosov prek vzhodnega partnerstva in pogajanj o novem pridružitvenem sporazumu omogočila postopno odpiranje določenih programov Skupnosti ali intenzivnejše sodelovanje v njih in tako ponudila priložnost za spodbujanje nadaljnjih kulturnih, izobraževalnih, okoljskih, tehničnih in znanstvenih povezav. Politična stabilnost in demokracija sta bistveni za celovito izvajanje protokola. Ilda Figueiredo v pisni obliki. - (PT) Sporazum o partnerstvu in sodelovanju med Moldavijo in ES je bil sklenjen 28. novembra 1994, Moldavija pa je od leta 2004 vključena v evropsko sosedsko politiko. Svet je 18. junija 2007 Komisiji izdal direktive za pogajanja o okvirnih sporazumih glede splošnih načel za sodelovanje v programih Skupnosti s trinajstimi državami iz soseščine, pogajanja z Republiko Moldavijo pa so se začela marca 2008. Protokol vsebuje okvirni sporazum o splošnih načelih za sodelovanje Republike Moldavije v programih Skupnosti in agencijah. Republika Moldavija je prispevala finančna sredstva za posebne programe, v katerih sodeluje. Ta se razlikujejo od programa do programa, določena pa so v memorandumu o soglasju. Vendar pa je vprašanje, ki se zastavlja, zahteva EU v imenu "politične stabilnosti in demokracije", s čimer si prizadeva vmešavati v notranje zadeve države in se odkrito pridružuje silam v Moldaviji, ki se zavzemajo za interese gospodarskih skupin EU, ter napada neodvisnost in suverenost države ter želje njenih prebivalcev. Zato se ne strinjamo s sprejeto resolucijo. Ian Hudghton v pisni obliki. - Podprl sem priporočilo gospoda Watsona in pozdravljam nadaljnje sodelovanje med EU in Moldavijo. Cătălin Sorin Ivan v pisni obliki. - Vedno sem podpiral in spodbujal evropske cilje Republike Moldavije. Verjamem v močno sodelovanje z državo, ki je nedavno dokazala, da je pripravljena za evropsko pot. Poleg krepitve političnih odnosov prek vzhodnega partnerstva in pogajanj o novem pridružitvenem sporazumu bo sodelovanje Moldavije v določenih programih Skupnosti to sosednjo državo spodbudilo k izvajanju reform in ponudilo priložnost za spodbujanje nadaljnjih kulturnih, izobraževalnih, okoljskih, tehničnih in znanstvenih povezav. Podpiram priporočilo Grahama Watsona, ker spodbuja sodelovanje Moldavije v številnih programih in agencijah Evropske skupnosti v podporo prizadevanjem sosednje države za prenovo in posodobitev. Jarosław Kalinowski Republika Moldavija je ena izmed najrevnejših evropskih držav. Raziskave so pokazale, da velika večina prebivalstva države živi v skrajni revščini. Notranje reforme, ki bi lahko pomagale gospodarstvu, običajno ustavijo politični ali etnični spori. Zato mora Evropska unija pomagati Moldaviji in omogočiti izboljšanje razmer v državi v smislu stabilnosti, varnosti in blaginje. Evropska politika bi lahko rešila ustavni problem, s katerim se srečuje Republika Moldavija, posledica tega pa bi lahko bile nadaljnje koristne spremembe. Republika Moldavija izraža željo po sodelovanju v programih evropske sosedske politike, njeni finančni prispevki pa to dokazujejo. Evropska unija mora še odločneje podpreti takšne države, zato je okrepitev sodelovanja z Republiko Moldavijo vsekakor upravičena. Alan Kelly v pisni obliki. - Sklenitev protokola bi omogočila okrepljeno sodelovanje z Moldavijo glede določenih programov. To bo vodilo k tesnejšemu povezovanju Moldavije in EU. Glede na število Moldavcev, ki živijo in delajo na Irskem ter prispevajo k družbi na Irskem, je to dobrodošel korak za prihodnost Evrope. Petru Constantin Luhan Glavni ukrep za spodbujanje prenove, posodobitve in prehoda v državah, ki mejijo na Evropsko unijo, vključno z Republiko Moldavijo, je postopno odpiranje določenih programov, institucij in agencij Skupnosti sodelovanju partnerskih držav evropske sosedske politike. Glasoval sem za to poročilo, ker menim, da mora Evropska unija podpreti Republiko Moldavijo in ji olajšati dostop do nekaterih programov Skupnosti. To bo pripomoglo k spodbujanju dobrega sodelovanja med Unijo in Republiko Moldavijo na različnih področjih, kot so gospodarstvo, znanost, kultura in izobraževanje. David Martin v pisni obliki. - Glasoval sem za to poročilo o Protokolu k Sporazumu o partnerstvu in sodelovanju med ES in Moldavijo. Čeprav imam resne pomisleke glede človekovih pravic v Moldaviji, so me spodbudile nedavne pripombe organizacije Amnesty International, zlasti glede ratifikacije Rimskega statuta Mednarodnega kazenskega sodišča s strani Moldavije v oktobru, kar je zelo pozitiven korak. Jiří Maštálka Kot član delegacije Odbora za parlamentarno sodelovanje med EU in Moldavijo pozdravljam vsak korak, ki vodi ali bi lahko vodil k utrditvi političnih razmer v Moldaviji in k boljšemu življenjskemu standardu za njene prebivalce. Na priporočila, o katerih glasujemo danes in izvajanje katerih bi lahko pomenilo krepitev ustrezno povezujoče evropske sosedske politike, lahko gledamo kot na prav takšen korak. Strinjam se z mnenjem poročevalca, da je sedanja kriza v Moldaviji problem, ki ga je treba rešiti hitro in predvsem z zakonitimi sredstvi. Povsem nejasen in zavajajoč izraz "evropska rešitev" je treba črtati. Jasno je, da poročevalec misli na rešitev, ki je v skladu s sporazumi in dokumenti Sveta Evrope in splošno sprejetimi demokratičnimi pravili. V vsakem primeru moramo enotno in odločno zavrniti vsako obliko namernega zunanjega vmešavanja v notranje zadeve Republike Moldavije. Vsak drugačen pristop bo vodil samo k zaostritvi napetosti v Moldaviji in ne k pozitivni rešitvi problemov, ki jih je delno povzročila EU s svojim nedoslednim pristopom v preteklosti. Jean-Luc Mélenchon Indeks človekovega razvoja v Moldaviji je eden izmed najnižjih v regiji. Hitre politike liberalizacije, oblikovane v korist finančnim elitam Evropske unije, so v veliki meri odgovorne za to. Čvrsti prijem Evropske komisije in Mednarodnega denarnega sklada, ki ga obljublja prihodnja makrofinančna pomoč, bo samo še poslabšal razmere. Da se v takih razmerah dovoli moldavski vladi, da svoje prebivalce sili k financiranju tako negotovih evropskih programov in agencij, kot je Okvirni program za konkurenčnost in inovativnost ali raziskovalni program o upravljanju zračnega prometa enotnega evropskega neba (SESAR), čeprav Moldavija ni niti članica Evropske unije, spominja na cinizem. Glasujem proti temu poročilu. Nuno Melo v pisni obliki. (PT) V zadnjih letih si je Moldavija prizadevala, da bi se bolj kot kdaj koli približala evropskim standardom svobode, demokracije in dobrega upravljanja. Opisana prizadevanja se skladajo z interesom Moldavije za nadaljevanje po poti k morebitni širitvi in ga tudi dokazujejo. Nedavne volitve niso najbolje potekale in dejstvo, da ima država zdaj začasnega predsednika, ni najboljši znak, da je raven utrditve njene demokratične kulture na pravi poti. Temu je treba dodati vprašanje Pridnjestrja, ki bi lahko povzročilo nekakšno nestabilnost. EU mora nadaljevati s svojimi prizadevanji, da bi se reforme, ki jih je treba izvesti v Moldaviji, nadaljevale po pravi poti, kar pomeni v smeri tega protokola o partnerstvu in sodelovanju. Louis Michel Okrepitev sodelovanja Moldavije v programih Skupnosti bo ponudila priložnost za spodbujanje nadaljnjih kulturnih, izobraževalnih, okoljskih, tehničnih in znanstvenih povezav in poleg tega za krepitev političnih odnosov prek vzhodnega partnerstva in pogajanj o novem pridružitvenem sporazumu. Vendar pa sta politična stabilnost in demokratični razvoj v Moldaviji bistvena za izvajanje protokola. Neuspeh ustavnega referenduma 5. septembra 2010 je vreden obžalovanja. Za Republiko Moldavijo je bistveno, da nadaljuje z izvajanjem akcijskega načrta evropske sosedske politike (ESP) in reform v dokumentu "Rethink Moldova" (Ponovni premislek o Moldaviji). Organizacija zakonodajnih volitev 28. novembra je bistvena za prihodnjo stabilnost in blaginjo Moldavije in razvoj njenih odnosov z Evropsko unijo. Te volitve morajo državi pomagati pri napredku v tej smeri in morajo popolnoma izpolnjevati mednarodne standarde o izvedbi svobodnih in poštenih volitev. Alexander Mirsky Žal se Moldavija danes nahaja na popolnoma nestabilnem območju gospodarskih in političnih sprememb. Protokol k Sporazumu o partnerstvu in sodelovanju med Evropsko unijo in Moldavijo o sodelovanju Republike Moldavije v programih EU, Moldavcem daje upanje na pozitivne spremembe. Sklenitev protokola spodbuja krepitev sodelovanja na področju kulture in izobraževanja ter drugih področjih. Glasoval sem za, ker upam, da bo partnerstvo pripomoglo k povezovanju Moldavije z Evropsko unijo. Rareş-Lucian Niculescu v pisni obliki. - (RO) Kot večina v Parlamentu sem glasoval za priporočilo, ki ga pozdravljam, ker jasno podpira in spodbuja proevropske težnje Republike Moldavije. Ta država na meji Evropske unije se ne bo prebila skozi trenutno mrtvilo brez takšnih sporočil, ki navdihujejo prepričanje državljanov Moldavije, da je Evropa prava izbira. Prav tako zdaj, samo nekaj dni pred izvedbo zgodnjih parlamentarnih volitev v državi, ne bi mogel biti primernejši čas. Justas Vincas Paleckis Podpiram protokol, ki določa splošna načela za sodelovanje Republike Moldavije v programih in agencijah Skupnosti. Moldaviji ponuja nove priložnosti za spodbujanje nadaljnjih kulturnih, izobraževalnih, okoljskih, tehničnih in znanstvenih povezav z državami članicami EU. Prepričan sem, da se bodo politični odnosi med EU in Moldavijo okrepili prek vzhodnega partnerstva in pogajanj o novem pridružitvenem sporazumu. Politična stabilnost in demokratični razvoj v Moldaviji sta bistvena za polno sodelovanje v programih Skupnosti, zato je zelo pomembno, da se dolgo obdobje nemirov in nestabilnosti po parlamentarnih volitvah konča. Maria do Céu Patrão Neves Od leta 1994, ko je bil podpisan Sporazum o partnerstvu in sodelovanju med ES in Moldavijo, so vzpostavljeni prednostni odnosi z Moldavijo. Leta 2004 je bila Moldavija vključena v evropsko sosedsko politiko. Institucionalno sodelovanje med EU in sosednjimi državami bo morda vodilo k postopku pridružitve te države Evropski uniji. Ne glede na ta izid EU kot nadnacionalnemu subjektu vlada skupek vrednot, utemeljenih na miru, svobodi in demokraciji, za katere meni, da so ključni za blaginjo evropske celine. Bistveno je, da sodelovanje s sosednjimi državami spremljata posebna pozornost, ki jo Unija namenja stabilnosti teh držav, brez vmešavanja, in podpora institucijam na poti k učinkovitemu izvajanju načela pravne države in popolnega spoštovanja človekovih pravic. Ratifikacija Rimskega statuta, ki ustanavlja Mednarodno kazensko sodišče, s strani Moldavije oktobra letos je zelo pozitiven korak v to smer. V okviru tega sem glasovala za to zakonodajno resolucijo o podpisu dodatnega protokola k Sporazumu o partnerstvu in sodelovanju med EU in Moldavijo ter okvirnega sporazuma o splošnih načelih za sodelovanje Republike Moldavije v programih Skupnosti. Aldo Patriciello v pisni obliki. - (IT) Gospodu Watsonu se želim zahvaliti za njegovo odlično delo. Glasoval sem za, ker se strinjam, da je za Republiko Moldavijo bistveno, da nadaljuje z izvajanjem akcijskega načrta evropske sosedske politike (ESP) in reform v dokumentu "Rethink Moldova" (Ponovni premislek o Moldaviji). Izvedba volitev, kakor to zahteva ustava, je bistvena za prihodnjo stabilnost in blaginjo Moldavije ter razvoj njenih odnosov z EU. Vse strani se morajo združiti, da bi poiskale rešitev in odrazile zaupanje Moldavcev v evropsko rešitev. EU in Svet Evrope sta zagotovila znatno pomoč, s tem pa morata nadaljevati, da bo mogoče pravočasno izboljšati razmere, ki so zastale na mrtvi točki. Mario Pirillo Sprejetje protokola o splošnih načelih za sodelovanje Republike Moldavije v programih Evropske unije je temeljnega pomena za nadaljevanje po poti bolj strukturiranega sodelovanja, ki se mora v prihodnosti smiselno končati s pridružitvenim sporazumom. Sedanje ustavno mrtvilo v Moldaviji bi lahko vplivalo na celovito izvajanje protokola in povezanih memorandumov o soglasju. Po neuspehu referenduma, ki je potekal septembra lani, je zelo pomembno, da vse politične sile spričo prihodnjih volitev, ki bodo 28. novembra 2010, ravnajo odgovorno. Politična stabilnost je conditio sine qua non za okrepljeno sodelovanje v programih EU. Enako bi lahko odločno proevropska izbira prispevala k utiranju poti gospodarskega in tudi demokratičnega razvoja v Moldaviji. Gospod predsednik, zato sem danes glasoval za to resolucijo Evropskega parlamenta v upanju, da bo vse procese, začete v Moldaviji, spremljala tehnična in znanstvena podpora iz Evrope. Rovana Plumb v pisni obliki. - (RO) Kot del evropske sosedske politike je pobuda za postopno odpiranje nekaterih programov in agencij EU sodelovanju partnerskih držav evropske sosedske politike eden izmed številnih ukrepov, namenjenih spodbujanju prenove, posodobitve in prehoda v državah v soseščini Evropske unije. Marca 2008 je bila sprejeta odločitev o začetku pogajanj z Republiko Moldavijo, ki so bila zdaj zaključena. Ta osnutek protokola vsebuje Okvirni sporazum o splošnih načelih za sodelovanje Republike Moldavije v številnih programih in agencijah Skupnosti na področjih kot so promet, zanesljiva preskrba s hrano, carine, varnost v letalskem prometu in druga. Glasovala sem za to poročilo, ker ta pobuda podpira prizadevanja Republike Moldavije, sosede EU, za izvedbo prenove in posodobitve. Paulo Rangel v pisni obliki. - (PT) Glasoval sem za podpis Protokola k Sporazumu o partnerstvu in sodelovanju med EU in Moldavijo, ker menim, da je pomoč, ki jo je EU zagotovila Moldaviji, bistvena za to, da bi lahko ta država izvedla potrebne reforme in dosegla želeno politično stabilnost ob popolnem spoštovanju načel demokratične pravne države. Raül Romeva i Rueda v pisni obliki. - To poročilo zadeva osnutek Sklepa Sveta o sklenitvi Protokola k Sporazumu o partnerstvu in sodelovanju med Evropskimi skupnostmi in njihovimi državami članicami na eni strani ter Republiko Moldavijo na drugi strani o Okvirnem sporazumu med Evropsko unijo in Republiko Moldavijo o splošnih načelih za sodelovanje Republike Moldavije v programih Unije. Z glasovanjem zanj Evropski parlament odobri sklenitev protokola. Traian Ungureanu v pisni obliki. - Kot poročevalec EPP v senci za sporazume med EU in Republiko Moldavijo toplo pozdravljam glasovanje z veliko večino za sklenitev protokola k Sporazumu o partnerstvu in sodelovanju med EU in Republiko Moldavijo o sodelovanju Republike Moldavije v programih Unije. Celo pred sklenitvijo pridružitvenega sporazuma z Republiko Moldavijo se državi že ponuja pravno priložnost za sodelovanje v notranjih programih in agencijah EU in s tem nadaljevanje njenega približevanja standardom EU, zlasti na takšnih področjih kot so promet, zanesljiva preskrba s hrano, carine in varnost v letalskem prometu. Evropski parlament tik pred parlamentarnimi volitvami v Republiki Moldaviji pošilja močen znak podpore proevropskim reformam v tej sosednji državi in potrebi po njihovem odločnem izvajanju. Z zadovoljstvom ugotavljam, da je Evropski parlament izrazil soglasnost vseh strank na vsaki stopnji preučevanja zadeve v tem parlamentu in tako oblikoval enotno stališče o potrebi po čim prejšnji sklenitvi tega protokola in s tem Republiki Moldaviji zagotovil vse možne priložnosti za uživanje ugodnosti njenih odnosov z EU. Viktor Uspaskich Evropska unija, vključno z novimi državami članicami kot je Litva, je odgovorna za upoštevanje interesov naših vzhodnih sosed. Krepitev sodelovanja med EU in Moldavijo ter vključitev Moldavije v programe Skupnosti bosta pripomogli k približevanju te države standardom in normam EU. Sporazum o partnerstvu in sodelovanju bi omogočil spodbujanje novih povezav med EU in Moldavijo na področju kulture, izobraževanja in tehnologije. Posebno pomembno je, da EU mladim ljudem v Moldaviji pokaže koristi prihodnjega članstva v EU. Lani so moldavski izseljenci, ki delajo v drugih evropskih državah, včasih nezakonito, ustvarili 19 % BDP Moldavije. Revščina, korupcija in trgovina z ljudmi so težave, ki jih moramo rešiti skupaj. Med pripravami na pristop k EU se Moldavija sooča s številnimi resnimi strukturnimi reformami. EU mora še naprej podpirati prizadevanja Moldavije. Posebno pomembno je krepiti demokracijo in pravno državo. Pridnjestrski spor je težava za Evropo, vendar pa je tudi priložnost za EU za tesnejše sodelovanje z Moldavijo, Rusijo in Ukrajino. Tega ne smemo prezreti. Upam, da bodo parlamentarne volitve 28. novembra Moldaviji omogočile premik naprej. Damien Abad v pisni obliki. - (FR) Parlament je danes na prvi obravnavi sprejel dve zakonodajni poročili: uredbo v zvezi z vidiki, svojstvenimi za Evropsko unijo, in direktivo o pravilih, ki jih morajo države članice izvajati na nacionalni ravni. Države članice bodo odgovorne za nacionalno zakonodajo, da bodo zagotovile, da so širši javnosti na razpolago objektivne in nepristranske informacije. Te vključujejo informacije na embalaži, poročilo o oceni proizvoda in informacije o preprečevanju bolezni. Bolniki morajo imeti boljši dostop do visokokakovostnih informacij o zdravilih na recept. Te vključujejo informacije o značilnostih zdravila in boleznih, ki jih zdravi. Dolžni smo zaščititi potrošnike in jih obveščati na pregleden način. Naše delo kot poslancev Evropskega parlamenta je tudi ustvariti Evropo, ki ščiti in obvešča, zato sem glasoval za ti besedili. Sophie Auconie Direktiva 2001/83/ES vzpostavlja zakonik Skupnosti o zdravilih za uporabo v humani medicini. Določa pravila za informacije, ki morajo biti priložene zdravilom, v zvezi z njihovimi značilnostmi in uporabo. Kljub temu ne zagotavlja usklajenega okvira vsebine in kakovosti nepromocijskih informacij za bolnike. Poleg tega so izkušnje pokazale, da bi lahko različne razlage besedila vodile k razmeram, v katerih je širša javnost izpostavljena prikritemu oglaševanju, zlasti v internetu. Komisija je predložila direktivo, ki spreminja veljavno zakonodajo, da se izboljša način, na katerega se informacije v zvezi z zdravili na recept zagotavlja širši javnosti. Njen cilj je vzpostaviti pravni okvir, ki ureja širjenje določenih informacij o zdravilih, ki jih imetnik dovoljenja za promet zagotavlja širši javnosti. Evropski parlament je pripravil predlog zakonodajne resolucije, ki je bolj ambiciozen od predloga Komisije. Glasovala sem za to besedilo, ker izboljšuje informacije, ki so na voljo bolnikom in so nekoliko varnejše. Zigmantas Balčytis v pisni obliki. - (LT) Glasoval sem za to pomembno resolucijo, katere cilj je omogočiti bolnikom boljšo obveščenost o zdravilih, ki so jim predpisana. Z veljavnim pravnim okvirom in položajem znotraj Evrope so precejšnji problemi, ko gre za dostop bolnikov do informacij o zdravilih na recept. Zaradi razlik v razlagi direktive s strani držav članic imajo bolniki v različnih delih Evrope različen dostop do visokokakovostnih in celovitih informacij o zdravilih. V nekaterih državah članicah bolniki nimajo enostavnega dostopa niti do najosnovnejših informacij o zdravilih, ki so jim predpisana. Glede na različne razlage direktive v državah članicah menim, da morajo biti določbe jasnejše, da bi lahko vsi državljani EU dobili informacije, ki jih potrebujejo v zvezi z zdravili. Spremembe, ki jih je sprejel Evropski parlament, zagotavljajo tudi, da se informacije o zdravilih na recept javnosti zagotovi preko posebnih kanalov komuniciranja, vključno s specializiranimi in certificiranimi spletnimi stranmi, ki ščitijo interese bolnikov in katerih cilj je omejitev priložnosti za oglaševanje farmacevtskim družbam. Sebastian Valentin Bodu Zagotavljanje boljšega dostopa bolnikom do kakovostnih informacij o zdravljenju, ki so ga deležni, povečuje možnosti, da razumejo odločitve, ki jih neposredno zadevajo. Zato se za tem skriva zelo dober namen; vendar pa mora biti del celovitejše strategije za zdravstveno izobraževanje, ki se osredotoča na bolnika in ne farmacevtsko družbo. Z veljavnim pravnim okvirom in položajem znotraj Evrope so številni problemi, ko gre za dostop bolnikov do informacij o zdravilih na recept. Zaradi razlik v razlagi direktive s strani držav članic imajo bolniki v različnih delih Evrope različen dostop do visokokakovostnih informacij o določenih zdravilih. V nekaterih državah članicah je težko dostopati celo do najosnovnejših informacij o predpisanih zdravilih. To ustvarja zdravstvene neenakosti. Bolniki lahko že v nekaj sekundah neomejeno dostopajo do nenadzorovanih in pogosto nepravilnih informacij o zdravilih na recept. Vendar pa morajo imeti dostop do nadzorovanih, varnih informacij, da se zadeve ne bi še bolj zapletle. Zato je treba posodobiti določbe o informacijah o zdravilih na recept. Vito Bonsignore Čestital bi poročevalcu, kolegu gospodu Fjellnerju, za njegovo delo v zvezi s tem poročilom. Glasoval sem za poročilo, saj menim, da je bolnikom bistveno zagotoviti dostop do informacij o zdravilih na recept. Evropski parlament in tudi organizacije bolnikov so že nekaj časa zahtevali prilagoditev veljavnih predpisov, ki v zdajšnji obliki ne zagotavljajo potrebnih informacij. Prepogosto se izkaže, da sta tehnični razvoj in enostavna razpoložljivost informacij o uporabi zdravil v internetu iluzorna in neresnična. Strinjam se z duhom, na katerem temelji to poročilo, katerega cilj je "pravico bolnika do obveščenosti" umestiti v središče zakonodaje in ki posledično priporoča, da farmacevtska podjetja bolnikom dajo nekatere osnovne informacije. Zato upam na večjo gotovost zakonodaje, ki je pogosto ni delno zaradi različnih obsegov, v katerih so države članice izvajale predhodno direktivo. Določbe v zvezi z informacijami o zdravilih na recept je torej treba posodobiti in sprejeti nova pravila, ki spodbujajo večjo zdravstveno opismenjenost in v večjem obsegu vključujejo zdravstveno industrijo v izvajanje njene temeljne vloge pri izboljšanju javnega zdravja. Alain Cadec Na področju zdravja dostop do celovitih, kakovostnih informacij zagotavlja boljše rezultate, saj je verjetneje, da se bodo bolniki držali zdravljenja, ki ga lahko razumejo. Soglašam s poročevalcem, ki poudarja težave pri dostopanju do tovrstnih informacij v nekaterih evropskih državah zaradi različne razlage direktive o informacijah o zdravilih s strani držav članic in tudi nezanesljivost in nejasnost teh informacij. V skladu s pravico bolnika do informacij moramo zagotoviti boljšo dostopnost do njih. Da bi se izognili ustvarjanju kakršnih koli neravnotežij med državami članicami, je bistveno opredeliti sredstva, preko katerih se zagotovi te informacije, in ne dajati prednosti enemu pred drugimi. Nazadnje je bistveno jasno razlikovati med informacijami in oglaševanjem ter farmacevtskim družbam preprečiti, da bi izkoriščale te informacijske kampanje za oglaševanje svojih izdelkov. Maria Da Graça Carvalho Glasoval sem za spremembe, ki jih je Evropski parlament predložil k predlogu Komisije v zvezi z informacijami o zdravilih, ker menim, da je za širšo javnost bistveno, da ima enostaven dostop do znanja v zvezi z zdravili, predvsem z informacijami, ki jih v vseh evropskih jezikih zagotovi v internetu. Françoise Castex Glasovala sem proti besedilu, ker farmacevtskim družbam in Komisiji ne smemo dovoliti, da bi zdravje spremenile v blago kot je vsako drugo. Ponovno je v središču razprave povezava med farmacevtsko industrijo v Evropi in farmakovigilanco. Ne moremo dovoliti, da bi farmacevtska podjetja obveščala javnost po svoji volji, prav tako pa ne moremo odobriti neposrednega oglaševanja zdravil na recept za širšo javnost. Komercialni pomisleki teh podjetij niso združljivi s cilji splošnega interesa, za katere si prizadevajo naše zdravstvene politike, in bilo bi nevarno zatiskati si oči. Nikolaos Chountis Prvotni predlog direktive Evropske komisije o informacijah za širšo javnost o zdravilih na recept je odprl vrata farmacevtskim podjetjem za oglaševanje njihovih zdravil. Današnje plenarno zasedanje je spremenilo prvotni predlog Komisije, ki je bil prilagojen farmacevtski industriji. Glasoval sem za vse predloge sprememb, ki so znatno izboljšali prvotno besedilo s premikom osredotočanja zakonodaje stran od pravice farmacevtske industrije do oglaševanja njenih proizvodov k pravici bolnika do zanesljivih, objektivnih in neodvisnih informacij. Glasoval sem tudi za predloge sprememb, ki prepovedujejo zagotavljanje informacij o zdravilih prek televizije in radia ter tudi tiska. Vendar pa je kljub izboljšavam, ki smo jih uvedli, ločnica med informacijami in oglaševanjem še vedno zabrisana in ima besedilo še vedno številne slabosti in vrzeli. Vzdržal sem se končnega glasovanja, ker menim, da bi bila najboljša rešitev, da Komisija pregleda svoj predlog direktive na podlagi smernic, ki smo ji jih dali danes. Prav tako ni slučaj, da so države članice v Svetu zavzele skoraj soglasno odklonilno stališče glede tega dokumenta. Vasilica Viorica Dăncilă v pisni obliki. - (RO) Menim, da morajo imeti bolniki dostop do boljših informacij o zdravilih na recept. To vključuje objektivne informacije o značilnostih zdravila in boleznih, za katere se priporoča, in tudi preprečevanje zagotavljanja nezaželenih informacij ali prikritega oglaševanja. Christine De Veyrac Razlikovanje med informacijami o zdravilih in oglaševanjem zdravil je bistveno za zaščito javnosti. Zato sem glasovala za poročilo gospoda Fjellnerja, ki zahteva, da se na embalažo zdravil vključi objektiven opis za potrebe bolnikov. Poleg tega je treba okrepiti dostop do jasnih in zanesljivih informacij tako, da se jih na odobrenih spletnih straneh in uradnih brošurah zagotovi v vseh jezikih Evropske unije. Pozdravljam sprejetje tega predloga, ki zaznamuje resničen napredek v smeri večje preglednosti v zdravstvenih zadevah. Anne Delvaux Glasovala sem proti temu poročilu, ki sem mu vedno močno nasprotovala. Čeprav se strinjam z zamislijo zagotavljanja boljših informacij bolnikom, se ne strinjam s sredstvi, ki se jih uporablja za to. Cilj farmacevtske industrije nikoli ne bo človekoljuben. Poleg tega je ločnica med informacijami in oglaševanjem zelo tanka. Res je, da besedilo, ki je bilo sprejeto skoraj soglasno, nima nič skupnega s prvotno zamislijo Komisije. Njena zamisel bi samo odprla vrata oglaševanju, skritemu pod oznako "informacije". Ta predlog je poleg tega ustrezal jasnim pričakovanjem farmacevtskega sektorja, ki si je obetal, da se bo rešil pravne prepovedi oglaševanja zdravil. Poročilo, kot je bilo sprejeto danes, vključuje še mnoga zagotovila: da bodo informacije, ki jih bodo zagotovile farmacevtske družbe, predvsem predhodno preverjene in jih ne bodo dajali na razpolago mediji. Kljub temu odobritev objave povzetkov navodil za uporabo pomeni, da obstajajo podrobnosti, ki jih je treba poudariti, in druge, kot so neželeni učinki, ki se jih lahko redno izključi iz povzetkov, ker se ne "prodajajo" dobro. Ali to ni že promocijska poteza? Je bil to resnično cilj? Je bilo to res vredno truda in stroškov? Edite Estrela Podprla sem poročilo o predlogu direktive Evropskega parlamenta in Sveta o spremembi Direktive 2001/83/ES o zakoniku Skupnosti o zdravilih za uporabo v humani medicini v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih na recept. Ta direktiva vzpostavlja zakonik Skupnosti o zdravilih za uporabo v humani medicini in pomaga zagotoviti pravico bolnikov do zanesljivih, dostopnih in neodvisnih informacij, ki jih odobrijo pristojni organi, o razpoložljivih zdravilih. José Manuel Fernandes Direktiva 2001/83/ES, ki vzpostavlja zakonik Skupnosti o zdravilih za uporabo v humani medicini, zagotavlja usklajen okvir za oglaševanje zdravil na ravni Skupnosti, njegovo izvajanje pa ostaja odgovornost držav članic. Ta zakonodaja prepoveduje oglaševanje zdravil na recept za širšo javnost. Vendar pa določbe, ki zadevajo informacije o zdravilih, niso urejene, saj zakonodaja določa samo, da se informacije o določenih aktivnostih izdajanja izvzame iz določb o oglaševanju. Zakonodaja Skupnosti torej državam članicam ne preprečuje vzpostavitve lastnih pristopov k zagotavljanju informacij o zdravilih, če upoštevajo omenjena pravila o oglaševanju. Strinjam se s predlogom poročevalca o izključitvi možnosti, da se informacije farmacevtskih družb dajejo na voljo prek časopisov, revij in podobnih publikacij ali prek televizije ali radia. João Ferreira Ta predlog direktive spreminja predhodno direktivo v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih na recept. Na splošno se v prvi vrsti osredotoča na odgovornost farmacevtskih družb za obveščanje javnosti in zagotavlja, da te informacije nimajo narave oglaševanja. Drugič, Komisiji poverja vlogo spremljanja in sprejemanja odločitev z delegiranimi akti glede opredelitve tega, kaj predstavlja informacije in kaj oglaševanje. Menimo, da ta pristop pomeni, da je preveč vlog za zagotavljanje informacij zbranih v rokah farmacevtskih družb in znotraj Komisije in da je treba te vloge izvajati suvereno in usklajeno in jih morajo odobriti posebni nacionalni organi, da bi se izboljšalo informacije, ki se jih zagotovi bolnikom in javnosti, in zaščitilo njihove pravice. Elisabetta Gardini v pisni obliki. - (IT) Odobritev nove zakonodaje o informacijah o zdravilih predstavlja nadaljnji korak k zagotavljanju bolnikom jasnejših in učinkovitejših informacij o zdravilih, ki jih uporabljajo in so jim predpisana. Potrebujemo usklajen pravni okvir na evropski ravni, ki ne samo ohranja prepoved oglaševanja zdravil na recept, ampak upošteva tudi pravico bolnikov do informacij. To ni nepomembna zadeva, saj je včasih zabrisana ločnica med "oglaševanjem zdravila" in "informacijami o zdravilu" odgovorna za zmedenost bolnikov. Ne smemo pozabiti, da imajo bolniki v zdravstvenem sektorju po vsej Evropski uniji vse aktivnejšo vlogo. Boljši dostop do nepromocijskih informacij lahko zato pomaga javnosti k boljšemu razumevanju zdravljenja, ki jim je bilo predpisano, in pripomore k njihovi ozdravitvi, seveda pa je to vse v interesu njihovega zdravja. Za konec bi rada poudarila pomen pregledne opredelitve vrst informacij o zdravilih in kanalov, prek katerih se lahko te informacije dajejo na voljo. Zmanjšati moramo tveganje prikritega oglaševanja in tveganje preobilice nenadzorovanih in zavajajočih informacij. Giovanni La Via Glasoval sem za predlog direktive v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih na recept, ker menim, da je uskladitev zakonodaje v tem sektorju temeljno orodje za zaščito obveščenosti evropskih bolnikov. To je pravzaprav zelo občutljivo vprašanje, ker zadeva varovanje zdravja, ki je temeljna človekova pravica. Popolnoma podpiram poziv Parlamenta k jasnemu razlikovanju med terapevtskimi informacijami in oglaševanjem. Farmacevtske družbe pravice bolnikov do informacij ne smejo izkoriščati za prikrivanje svojih oglaševalskih ciljev, ampak jo morajo izkoristiti za to, da evropskim potrošnikom zagotovijo resnično poznavanje zdravil z znanstvenim navajanjem njihovih značilnosti, označevanjem in poročili o oceni. Omeniti je treba tudi, da lahko večji dostop do informacij v elektronski obliki, na voljo v internetu, in tudi tiskani obliki prav tako prispeva k doseganju boljših medicinskih rezultatov, ker je bolnik, ki je seznanjen s predpisanimi zdravili, bolnik, ki lahko igra aktivno in bolj obveščeno vlogo v procesu zdravljenja. David Martin v pisni obliki. - Glasoval sem za to poročilo, ki je del svežnja, ki bo spremenil veljavno direktivo iz leta 2001 o zdravilih za uporabo v humani medicini. Osredotoča se predvsem na zagotavljanje informacij o zdravilih na recept javnosti. Navedeni cilji direktive so omogočanje boljšega dostopa do informacij za bolnike in pojasnitev pravil, ki se jih trenutno v EU različno razlaga, kar povzroča zdravstvene neenakosti. Obravnava tudi informacije v internetu, ki trenutno niso zajete in so posebno težka tema, saj jih je težko urediti. Marisa Matias Ta predlog, ki je bil danes v Parlamentu sprejet z veliko večino, je velika izboljšava prvotnega predloga Komisije, saj se bolj zavzema za pravico bolnikov do informacij. Vendar pa sem se kljub jasnemu izboljšanju v poročilu Parlamenta vzdržala glasovanja, ker so nekatera izmed zagotovil, ki bi bila potrebna za to, da imajo ljudje dostop do jasnih in neodvisnih informacij o zdravilih, še vedno šibka. Jean-Luc Mélenchon Vse spremembe, ki jih je Parlament predložil k predlogu Komisije in Sveta, ne gredo v pravo smer. Strogo se držijo načela enotnega trga z zdravili in na zdravila v prosti prodaji še vedno gledajo kot na blago kot vsako drugo; avtorji celo govorijo o "potrošnikih" namesto bolnikih. Spremembe ne predlagajo, naj se farmacevtskim družbam prepreči zagotavljanje informacij o njihovih zdravilih za širšo javnost. Vendar pa imajo tudi dobro lastnost in si prizadevajo za to, da bi države članice v čim večji meri uredile širjenje informacij, ki jih objavljajo te družbe. Predvsem jim dajejo pravico, da javno obsodijo družbe, ki objavljajo informacije, ki niso v skladu z uradnimi državnimi podatki ali jih širijo zavajajoče. To je bolje kot nič. Vendar pa ne morem glasovati za tako šibko besedilo. Zato se bom vzdržal glasovanja. Nuno Melo Dostop do kakovostnih informacij o zdravilih na recept bo prispeval k doseganju boljših rezultatov v smislu zdravja bolnikov, saj bodo bolje razumeli odločitve v zvezi z njihovim zdravljenjem, če bodo dobro obveščeni. Zato cilja tega predloga ni mogoče omejiti na uskladitev evropske zakonodaje, ampak mora z izboljšanjem znanja na področju zdravja spodbujati tudi zdravje. Farmacevtska industrija mora pri spodbujanju opismenjenosti na področju zdravja odigrati pomembno vlogo, vendar pa mora biti ta vloga jasno opredeljena, prav tako pa mora biti strogo urejeno tudi sodelovanje sektorja, da bi preprečili, da bi komercialni nagibi vodili k prekomerni porabi zdravil. Andreas Mölzer Starejšim in kronično bolnim se predpisuje veliko zdravil, ki lahko imajo medsebojne neželene učinke - seveda ker zdravnik ne ve, kaj je predpisal njegov kolega. Medtem se čedalje več zdravil, od aspirina do zdravil proti prehladu in vse do uspaval, prodaja brez recepta. Ali sploh kdo dejansko razmišlja o možnosti, da bi lahko celo naravni rastlinski proizvodi medsebojno delujejo z različnimi zdravili? Tudi bolniki prispevajo k zmedi: nobenega govora ni o predpisanih zdravilih, ki smo jih vzeli ob napačnem času, ali zdravilih, ki smo jih samovoljno prenehali jemati ali smo jih zamenjali, in tako dalje. Gospodarska škoda, ki nastaja zaradi nezadostnega upoštevanja navodil za zdravljenje, gre v milijarde. Zato je pomembno jasno razlikovanje med oglaševanjem in informacijami, h kateremu poziva poročevalec. Upamo, da bo to imelo za posledico boljšo pojasnitev dejstva, da lahko zdravila, ki se izdajajo brez recepta, medsebojno delujejo z zdravili na recept. Lečeči zdravnik mora ostati primarni vir informacij, saj samo on izbere zdravilo, ki ustreza starosti, spolu, teži, znanim netolerancam bolnika in tako dalje. Glede na te pomisleke sem se vzdržala glasovanja. Alfredo Pallone Glasoval sem za poročilo gospoda Fjellnerja, saj menim, da so sporočilo in zagotovljene smernice zelo pomembni. Evropski potrošniki so pogosto izgubljeni, ko se srečajo z navodili za uporabo zdravila, ker se jim zdijo zapletena in vsebujejo informacije, ki so pogosto nejasne. Cilj predloga direktive v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih na recept je zagotoviti enostavne informacije, ki so lahko razumljive in jih je mogoče enostavno uporabiti, vendar se izogibajo oblikam oglaševanja. Pomembno je tudi, da so informacije poleg v navodilih za uporabo dostopne prek drugih kanalov, zato pozdravljam njihovo objavo v internetu. Maria do Céu Patrão Neves v pisni obliki. - (PT) Menim, da je razlikovanje med informacijami in oglaševanjem v zvezi z zdravili temeljnega pomena za zaščito državljanov. Moj glas, s katerim sem podprla poročilo gospoda Fjellnerja, je posledica jasnih izboljšanj, ki so bila uvedena v Direktivo 2001/83/ES. Velika večina, ki je podprla ta dokument, je bila prepričana o zaščiti pravice bolnika do informacij. Izpostaviti je treba delo, ki ga je opravil Odbor za okolje, javno zdravje in varnost hrane pri izboljšanju predloga, ki ga je prvotno predložila Evropska komisija. Aldo Patriciello v pisni obliki. - (IT) Gospodu Fjellnerju se želim zahvaliti za njegovo odlično delo. Glasoval sem za, ker se strinjam, da morajo imetniki dovoljenja za promet bolnikom in širši javnosti dati na voljo nepromocijske informacije o zdravilih na podlagi izraženega zanimanja, kar pomeni, da dobijo bolniki oziroma širša javnost dostop do informacij, če jih potrebujejo, v nasprotju s primeri, ko imetniki dovoljenja za promet širijo informacije med bolniki in širšo javnostjo. Rovana Plumb v pisni obliki. - (RO) Informacije, ki se jih zagotovi bolnikom, morajo imeti naslednje glavne značilnosti: zanesljivost: informacije za bolnike morajo temeljiti na najnovejših znanstvenih spoznanjih, vir pa mora biti jasno naveden; neodvisnost: jasno mora biti, kdo zagotavlja in financira informacije, tako da potrošniki lahko prepoznajo morebitna navzkrižja interesov; biti morajo uporabniku prijazne in usmerjene k bolnikom: informacije morajo biti razumljive in lahko dostopne, pri tem pa je treba upoštevati posebne potrebe potrošnikov kot so starost, kulturne razlike in dostopnost v vseh evropskih jezikih. Informacije za bolnike o zdravilih na recept morajo biti del širše strategije "zagotavljanja informacij bolnikom" in strategije za zdravstveno izobraževanje. Bolniki in vsi zainteresirani bi morali biti sposobni poiskati natančne in nepristranske informacije o zdravem življenjskem slogu, preprečevanju bolezni in posebnih bolezni ter različnih možnostih zdravljenja. Zato menim, da je treba ta predlog dopolniti s kodeksom ravnanja v zvezi z informacijami, ki so na razpolago bolniku, pri njegovem oblikovanju pa morajo sodelovati organizacije bolnikov. To bo omogočilo, da se sliši glas bolnika. Paulo Rangel v pisni obliki. - (PT) Glasoval sem za to poročilo, saj pozdravljam dejstvo, da bodo kompromisne spremembe, ki so bile uvedene k prvotnemu predlogu Komisije, odločilno prispevale k zagotavljanju dostopa bolnikom do zanesljivih in neodvisnih informacij o zdravilih na recept, ki so na trgu. Frédérique Ries Oglaševanje zdravil na recept je v Evropski uniji prepovedano in tudi ostaja prepovedano. Farmacevtske družbe morajo izpolnjevati jasna pravila o objektivnosti nepromocijskih informacij, ki jih zagotavljajo. To sta dve pomembni sporočili, poslani v času kosila s sprejetjem zakonodajnega svežnja o informacijah za bolnike. Sporazumno glasovanje Parlamenta (558 glasov za in 48 proti) zgolj potrjuje soglasno glasovanje Odbora za okolje, javno zdravje in varnost hrane z enim glasom proti. Določene so bile številne zaščite. Evropska komisija je predlagala prepoved dajanja na voljo informacij o zdravilih na recept prek televizije ali radia, Evropski parlament pa se jo je odločil razširiti na tisk. Proizvajalci imajo številne obveznosti: povzetek značilnosti zdravila, strožje označevanje in predhodna odobritev s strani pristojnih organov. Ne razumem "razburjenosti", ki jo je povzročilo vprašanje, zlasti v francosko govoreči Belgiji, med združenji potrošnikov in vzajemnimi družbami in ki so jo podpihovali določeni poslanci Evropskega parlamenta, ki so še pred začetkom razprav zavrnili ta dva zakona. To je površno politično nastopaštvo, ki ga obžalujem glede na velika pričakovanja bolnikov, ko so soočeni z boleznijo, in glede na to, da bi bila brez teh dveh zakonov javnost prepuščena na milost in nemilost kavbojem na spletu. Raül Romeva i Rueda v pisni obliki. - Odločili smo se glasovati za poročilo ali pa se vzdržati glasovanja glede na izid tretjega dela predloga spremembe 31, ki zagotavlja, da lahko farmacevtske družbe informacijsko gradivo dajo na razpolago zdravstvenim delavcem za lastno uporabo in ne za posredovanje bolnikom. To je bilo za Zelene/EFA ključno. Ker je bil nazadnje sprejet, smo se odločili poročilo podpreti na končnem glasovanju. Sergio Paolo Francesco Silvestris v pisni obliki. - (IT) Naše glasovanje za ta ukrep je posledica uvedbe uradnega razlikovanja med informacijami o zdravilu in oglaševanjem. Podpiramo večje širjenje informacij o zdravilih, če to izboljšuje ozaveščenost bolnikov. Ne strinjamo se in se nikoli ne bomo strinjali s kakršnim koli ukrepom, ki si odkrito ali skrivoma prizadeva uvesti oblike oglaševanja in etično zdravilo spreminja v komercialni proizvod. Zato cenimo dejstvo, da informacij o zdravilih ne bo dovoljeno objavljati v časopisih ali revijah niti jih širiti prek radia ali televizije. Dobro je tudi, da ta predlog direktive pojasnjuje, katere informacije in koliko informacij se lahko in sme širiti, vključno z znanstvenimi informacijami, pri čemer je jasno izključeno gradivo za oglaševanje. Predlog spremembe, ki uvaja certificiranje in spremljanje spletnih strani, ki objavljajo navedene informacije, nam daje dodatno zagotovilo, da informacije ne bodo predstavljale oglaševanja. Farmacija je in mora ostati osnovna zdravstvena služba in kot takšna zaščiteno področje glede pravil trgovanja in konkurence. Menimo, da to pravilo pomaga zdravstvenim službam izvajati njihovo težko vlogo v farmakovigilanci in izobraževanju o pravilni uporabi zdravil. Bart Staes V času, ko ljudje sami iščejo informacije, je treba bolnike jasno, objektivno, zanesljivo in dobro obveščati o učinkih zdravil. Čeprav je oglaševanje zdravil v Uniji prepovedano, je Komisija ustvarila okno. Njen predlog - ki ga nisem podprl - ni vključeval takšne strategije in razlikovanje oglaševanja je bilo preveč nejasno. Poleg tega je Komisija dala farmacevtski industriji preveč pravic in obveznosti. Vendar pa lahko zdaj, ko je Parlament uvedel velike spremembe, podprem predlog. Uporaba uradnih dokumentov (povzetek glavnih značilnosti zdravila, poročila o oceni) s strani družb in kanali, prek katerih lahko te dajo na razpolago informacije, so omejeni: zdravstveni časopisi in revije, spletne strani in pisma bolnikom niso več dovoljeni. Vsa navodila o zdravilih morajo pregledati in predhodno odobriti pristojni organi. To preprečuje samourejanje, česar prvotni predlog ni preprečeval. Še vedno dvomim o izvedljivosti predloga, ker bo obvezna vladna informacijska strategija še vedno močnejša od vladnega nadzora politike družb. Kljub temu sem glasoval za zakonodajni predlog, ker nenazadnje zagotavlja boljše informacije za bolnike. Marc Tarabella Poročilo gospoda Fjellnerja o informacijah v zvezi z zdravili vzbuja upravičene pomisleke glede možnosti farmacevtskih družb za oglaševanje bolnikom. Kolegi v Odboru za okolje, javno zdravje in varnost hrane so vsekakor izboljšali besedilo s tem, da niso podprli prikritega oglaševanja več vrst in so predlagali, da zdravstveni organi držav članic preverijo sporočila farmacevtskih družb o njihovih zdravilih na recept širši javnosti. Kljub temu ostajam zelo previden glede izredno nejasne ločnice med informacijami in oglaševanjem. Odločno nasprotujem na primer zamisli, da se družbam dovoli njihova zdravila oglaševati bolnikom prek zdravstvenega osebja. Nočem, da se izvaja pritisk na zdravnike in da bi ti postali prodajalci farmacevtske industrije. Zato sem se kljub strogemu nadzoru, ki so ga določili kolegi, vzdržal glasovanja o besedilu, ki se mi zdi resnično težavno. Thomas Ulmer v pisni obliki. - (DE) Glasoval sem za poročilo, ker zagotavlja jasno in trajnostno izboljšanje informacij za bolnike na ovojnini zdravil. Oglaševanje zdravil je še naprej prepovedano. Na odnos med zdravnikom in bolnikom direktiva ne bo negativno vplivala, pristojnost ponudnikov, da predpišejo zdravila, pa ostaja jasna. Na splošno je predlog direktive iz farmacevtskega svežnja za drugo obravnavo zelo uspešen. Angelika Werthmann Ta direktiva bo prvič uvedla enotne predpise o zagotavljanju določenih informacij o zdravilih na recept za širšo javnost. Informacije so potrebne, da se bolnikom pojasni koristi in tveganja, povezana z zdravili na recept, da bi jim omogočili sprejemanje premišljenih odločitev. Po posvetovanjih med drugim z organizacijami bolnikov in zdravstvenimi delavci bo Komisija sprejela kakovostna merila za informacije. Ta merila bodo zagotovila zanesljivost danih podatkov - vključno na spletnih straneh in spletnih portalih -, farmacevtska industrija pa bo odgovorna za informacije, ki jih zagotavlja. Predlogi sprememb gospoda Fjellnerja priporočajo tudi informacijske kampanje za ozaveščanje širše javnosti o tveganjih v zvezi s ponarejenimi zdravili, ki so že imela usodne posledice v državah članicah, kot je Združeno kraljestvo. Carinski organi EU že nekaj let opažajo hitro naraščanje uvoza ponarejenih zdravil, predvsem antibiotikov, protibolečinskih zdravil in celo zdravil za zdravljenje rakavih obolenj. V nasprotju z nekaterimi novicami v medijih direktiva zadeva samo zdravila na recept. Nikomur se ni treba bati za njegov zeliščni čaj. Sophie Auconie Uredba (ES) št. 726/2004 določa postopke Skupnosti za pridobitev dovoljenja za promet in nadzor zdravil za humano in veterinarsko uporabo ter ustanavlja Evropsko agencijo za zdravila. Sprememba Direktive 2001/83/ES poudarja boljše informacije za bolnike, zlasti v zvezi z razlikovanjem med informacijami in oglaševanjem. Po uvedbi te spremembe je treba uredbo spremeniti tako, da se lahko določene informacije o zdravilih, ki jih zajema, podvrže tudi predhodnemu nadzoru s strani Evropske agencije za zdravila. S tem ciljem v mislih je Evropska komisija predložila predlog spremembe uredbe v zvezi z zagotavljanjem informacij o zdravilih na recept za uporabo v humani medicini za širšo javnost. Evropski parlament je po tem, ko je bil pozvan k predložitvi mnenja o predlogu, podal številne spremembe k besedilu Evropske komisije. To so razlogi, zaradi katerih sem glasovala za resolucijo o spremembi Direktive 2001/83/ES. Ta dva dela zakonodaje sodelujeta, da bi izboljšala informacije za bolnike o zdravilih, ki so jim predpisana. Charalampos Angourakis Grška komunistična stranka je glasovala proti obema predlogoma uredbe in povezanima poročiloma Evropskega parlamenta, ker odgovornost za odgovorne, zanesljive in točne informacije za bolnike prelagajo z vladnih organov na multinacionalne farmacevtske družbe. Informacije za bolnike so odgovornost vlade in ne posameznika. Dobiček monopolnih farmacevtskih skupin in varstvo javnega zdravja se medsebojno izključujeta. Nedavna prevara s cepivom v zvezi z domnevno pandemijo "nove gripe" je značilen primer, kako se usmerjene informacije spreminjajo v milijardni dobiček mednarodnih farmacevtskih družb. Menimo, da mora biti za informiranje državljanov o zdravilih na splošno in ne samo o zdravilih na recept, kot določa ta uredba, v izključni pristojnosti države. To je najmanj, kar se zahteva za zaščito bolnikov in delavcev. Zdravila, raziskave zdravil in sredstva za širjenje spoznanj in informacij so v rokah multinacionalk, katerih edino merilo je dobiček. Delavci in zdravstveni delavci ne morejo biti prepričani v kakovost in učinkovitost zdravil ter spoznanj in informacij, ki jih prejmejo. Proti tej politiki se je treba boriti, da bi s področja zdravja in zdravil odpravili podjetništvo. Potrebujemo vladne agencije za zdravila in svobodne nacionalne zdravstvene službe. Zigmantas Balčytis v pisni obliki. - (LT) Glasoval sem za to poročilo, ki si prizadeva zagotoviti ključni cilj EU pri zagotavljanju ustreznega delovanja notranjega trga za zdravila za uporabo v humani medicini in pri boljši zaščiti zdravja državljanov EU. Danes sprejeti dokument bo ustvaril pogoje za načrtovanje jasnega okvira za informacije za potrošnike o zdravilih na recept z namenom spodbujanja sprejemanja bolj premišljenih odločitev potrošnikov in bo zagotovil, da bo neposredno oglaševanje zdravil na recept za potrošnike prepovedano. Glede na predlog Evropskega parlamenta je treba v EU vzpostaviti javno dostopno farmacevtsko podatkovno zbirko v vseh uradnih jezikih Unije z zagotovilom, da se jo bo posodabljalo in upravljalo neodvisno od poslovnih interesov farmacevtskih družb. Vzpostavitev podatkovne zbirke bo poenostavila iskanje informacij in omogočila, da informacije razume tudi nestrokovna javnost. Anne Delvaux Glasovala sem proti temu poročilu, ki sem mu vedno močno nasprotovala. Čeprav se strinjam z zamislijo zagotavljanja boljših informacij bolnikom, se ne strinjam s sredstvi, ki se jih uporablja za to. Cilj farmacevtske industrije nikoli ne bo človekoljuben. Poleg tega je ločnica med informacijami in oglaševanjem zelo tanka. Res je, da besedilo, ki je bilo sprejeto skoraj soglasno, nima nič skupnega s prvotno zamislijo Komisije. Njena zamisel bi samo odprla vrata oglaševanju, skritemu pod oznako "informacije". Ta predlog je poleg tega ustrezal jasnim pričakovanjem farmacevtskega sektorja, ki si je obetal, da se bo rešil pravne prepovedi oglaševanja zdravil. Poročilo, kot je bilo sprejeto danes, vključuje še mnoga zagotovila: da bodo informacije, ki jih bodo zagotovile farmacevtske družbe, predvsem predhodno preverjene in jih ne bodo dajali na razpolago mediji. Kljub temu odobritev objave povzetkov navodil za uporabo pomeni, da obstajajo podrobnosti, ki jih je treba poudariti, in druge, kot so neželeni učinki, ki se jih lahko redno izključi iz povzetkov, ker se ne "prodajajo" dobro. Ali to ni že promocijska poteza? Je bil to resnično cilj? Je bilo to res vredno truda in stroškov? Edite Estrela Glasovala sem za poročilo o predlogu uredbe Evropskega parlamenta in Sveta o spremembi Uredbe ES št. 726/2004 v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih na recept za uporabo v humani medicini. Ta uredba določa postopke Skupnosti za pridobitev dovoljenja in nadzor zdravil za humano in veterinarsko uporabo, ustanavlja Evropsko agencijo za zdravila in pomaga zagotoviti pravico bolnikov do zanesljivih, dostopnih in neodvisnih informacij, ki jih potrdijo pristojni organi, o razpoložljivih zdravilih. Diogo Feio Glede na to, kako pomembna za uspešno zdravljenje sta sodelovanje bolnika in pravilna uporaba zdravil, je ključnega pomena, da ima javnost, to je bolniki, dostop do kakovostnih, nepromocijskih informacij, ki so resnične, sodobne in nezavajajoče, v skladu s povzetkom glavnih značilnosti zdravila. Najprimernejši organ za zagotavljanje sodobnih in točnih informacij o vsakem zdravilu je njegov imetnik dovoljenja za promet. Parlament se je pravilno odločil za osredotočanje na interese bolnikov in njihovo zaščito. S tem pristopom se ne bi mogel bolj strinjati, čeprav menim, da ni nobene potrebe po omejitvi možnosti, ki jih določa predlog Komisije glede razkritja informacij s strani farmacevtske industrije v skladu s širjenjem informacij. To je bil uravnotežen predlog, ki je upošteval interese vseh strani, vključil zdravstvene delavce in zaščitil javnost pred oglaševanjem zdravil na recept, ki povsem upravičeno ostaja prepovedano. Prepričan sem, da besedilo, ki je bilo pravkar sprejeto, dejansko ne bo prav dosti spremenilo resničnosti dostopa bolnikov do informacij, in menim, da je to zamujena priložnost. Ian Hudghton v pisni obliki. - Pomembno je, da so bolniki bolje obveščeni o zdravilih, ki jih uporabljajo. Prav tako je pomembno, da so informacije, ki jih prejmejo, objektivne in da farmacevtska industrija ne zabriše ločnice med informacijami in oglaševanjem. Odbor za ekonomske in monetarne zadeve (ECON) je s spremembo tega predloga opravil dobro delo, zato sem lahko podprl poročilo. Alan Kelly v pisni obliki. - Ne strinjam se z neposrednim oglaševanjem za potrošnike v zvezi s farmacevtskimi proizvodi. Pomembno je, da imajo bolniki dostop do informacij o zdravilih, ki jih uporabljajo, vendar pa menim, da bi tovrstno oglaševanje spodkopalo vlogo zdravnika kot primarnega izvajalca zdravstvenih storitev in bi lahko škodilo njegovi odgovornosti do bolnika. Giovanni La Via Gospodu Fjellnerju čestitam za njegovo pomembno delo v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih na recept za uporabo v humani medicini in natančneje v zvezi s postopki EU za pridobitev dovoljenja za promet in nadzor zdravil. Sedanji pravni okvir EU za znanstvene informacije, ki se jih zagotavlja evropskim potrošnikom, predstavlja številne probleme, zlasti glede različne razlage direktive s strani posameznih držav članic. Cilj danes sprejetega poročila je izboljšati raven usklajenosti predpisov v sektorju v prizadevanjih za zaprtje vrzeli in odpravo razlik, ki obstajajo danes v zvezi z zaščito pravice do zdravja. Vse to je umeščeno v širšo strategijo zdravstvene opismenjenosti, katere cilj je zagotoviti, da lahko evropska javnost dejansko enostavno dostopa do znanstvenih informacij o zdravilih na recept. Petru Constantin Luhan Glasoval sem za to poročilo, ker me posebno zanimajo teme, povezane z zdravjem, zlasti v zvezi z enakim dostopom bolnikov do zdravstvene oskrbe in informacij. Zdaj se raven informacij o zdravilih na trgu v Evropi zelo razlikuje, za kar bi lahko rekel, da je celo nepošteno do bolnikov. Bolniki morajo imeti pravico do popolnih, pravilnih informacij o zdravilih. Predlogi kolega Christoferja Fjellnerja so šli prav v to smer in tako dali prednost bolniku. Predlogi sprememb Evropskega parlamenta k zakonodajnemu predlogu Evropske komisije izpostavljajo, da morajo proizvajalci zdravil zagotoviti osnovne informacije, kot so značilnosti zdravila, označevanje, navodila za uporabo in javno dostopna različica poročila o oceni. Toda da bi lahko dosegli zanesljivost informacij, menim, da morajo nacionalni organi strogo nadzorovati specializirane strani, ki zagotavljajo te podatke. Jean-Luc Mélenchon To poročilo vključuje opozorilo glede tega, kakšna mora biti Evropska agencija za zdravila. Ne moremo nasprotovati osnutku, ki navaja očitna dejstva, kot je potreba "poudariti pravice in interese bolnikov", potreba po tem, da se podjetja obveže, da javno navedejo neželene učinke njihovih zdravil in potreba po objavi informacij v vseh uradnih jezikih Evropske unije. Vendar pa nas lahko preseneti dejstvo, da je treba takšne banalnosti poudarjati 15 let po ustanovitvi te agencije. Parlament mora obsoditi pomanjkanje preglednosti agencije ter jasno in glasno povedati, da jo je treba prenoviti v interesu vseh. Nuno Melo Dostop do kakovostnih informacij o zdravilih na recept bo prispeval k doseganju boljših rezultatov v smislu zdravja bolnikov, ker bodo bolje razumeli odločitve v zvezi z njihovim zdravljenjem, če bodo dobro obveščeni. Zato cilja tega predloga ni mogoče omejiti na uskladitev evropske zakonodaje, ampak mora z izboljšanjem znanja na področju zdravja spodbujati tudi zdravje. Farmacevtska industrija mora pri spodbujanju pismenosti na področju zdravja odigrati pomembno vlogo, vendar pa mora biti ta vloga jasno opredeljena, prav tako pa mora biti strogo urejeno tudi sodelovanje sektorja, da bi preprečili, da bi komercialni nagibi vodili k prekomerni porabi zdravil. Treba se je tudi izogibati zavajajočemu oglaševanju in si prizadevati za zagotavljanje boljših informacij potrošnikom (bolnikom), ki imajo dostop do vrste nenadzorovanih informacij pred spleta, kar ne velja za zanesljive informacije, ki jih zagotovijo farmacevtski laboratoriji. Louis Michel Da bi zaščitili pravice in interese bolnikov, morajo slednji imeti na razpolago visokokakovostne, objektivne, zanesljive in nepromocijske informacije o zdravilih. Če hočemo varovati zdravje, morajo biti farmacevtska navodila čim bolj jasna in celovita ter morajo izpolnjevati osnovna kakovostna merila. S tem istim prizadevanjem za zaščito bolnikov in zagotavljanje informacij za širšo javnost moramo spodbujati najlažji možni dostop do informacij, zlasti s povzetkom značilnosti zdravil in zagotavljanjem navodil zanje v elektronski in tudi tiskani obliki. Zato bomo morali zagotoviti razpoložljivost certificiranih in registriranih spletnih strani, ki bodo zagotavljale precejšnjo količino neodvisnih, objektivnih in nepromocijskih informacij. Alexander Mirsky Poročilo gospoda Fjellnerja je zelo primerno. Prikrito oglaševanje zdravil je nesprejemljivo. Zdravniki morajo biti zmožni svojim bolnikom dati priporočila glede zdravil. Zdravniki morajo voditi in predpisovati zdravila bolnikom, da bi se izognili špekulacijam in konkurenci med proizvajalci zdravil. Farmacevtske družbe morajo biti omejene na zagotavljanje podpore v obliki informacij, vendar pa se jim v nobenem primeru ne sme dovoliti vsiljevanja njihovih zdravil bolnikom. Zdravniki so odgovorni za zdravljenje; odločati morajo tudi, katera zdravila je treba med zdravljenjem dajati bolniku. Andreas Mölzer Glede na dejstvo, da samo v Nemčiji vsako leto zaradi posledic neželenih učinkov in medsebojnega delovanja zdravil umre okoli 25 tisoč ljudi in se lahko 3 % nesreč pripiše zdravilom na recept, je jasno, da moramo bolnikom zagotoviti boljše informacije. Kot primer bi lahko navedli Francijo, kjer je vsak vpliv na sposobnost vožnje jasno naveden na ovojnini. Bolnikom moramo zagotoviti informacije, vendar pa jim moramo tudi pomagati najti pot skozi zmešnjavo zdravil na primer tako, da se dogovorimo o dnevni rutini, obliki ovojnine ali posebnem označevanju. To bo prihranilo milijarde javni blagajni, bolnikom pa neželene učinke in medsebojno delovanje zdravil. Ta predlog vključuje nekaj pobud, namenjenih omogočanju boljše obveščenosti bolnikov o zdravilih, ki so jim bila predpisana, in uporabi teh zdravil. Glede na vedenje številnih bolnikov je vprašljivo, ali bodo ti dejansko uporabili izboljšani dostop do visokokakovostnih informacij. Kljub temu je pomembno, da so informacije na razpolago po vsej EU. Zato sem glasoval za poročilo. Alfredo Pallone Ker se osredotoča na pravico bolnikov do informacij, popolnoma podpiram poročilo, ki vključuje nekatere pomembne novosti. Prva zadeva splet: Parlament namerava potrošnike opozoriti na tveganja, povezana z nakupom zdravil prek spleta, in si hkrati prizadevati tudi za predlog ad hoc zakonodaje o tem načinu prodaje. Druga zadeva prepoved oglaševanja zdravil na recept, ker je pomembno potegniti ločnico med generičnimi in negeneričnimi zdravili ne samo z vidika informacij, ki jih je treba zagotoviti bolnikom, ampak predvsem z vidika skladnosti z dobrimi praksami pri proizvodnji učinkovin, zlasti zunaj Evrope. Maria do Céu Patrão Neves v pisni obliki. - (PT) Poročilo o predlogu uredbe Evropskega parlamenta in Sveta o spremembi Uredbe (ES) št. 726/2004 v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih na recept za uporabo v humani medicini uvaja nova pravila glede preglednosti in učinkovitosti informacij ter poudarja interese bolnikov in jih ščiti, zaradi česa sem glasoval zanj. Pomembne točke so ustanovitev Evropske agencije za zdravila in jasni prispevki k zagotavljanju pravice bolnikov do zanesljivih, dostopnih in neodvisnih informacij, ki jih za razpoložljiva zdravila odobrijo pristojni organi. Rovana Plumb v pisni obliki. - (RO) Obstaja veliko virov neodvisnih in z dokazi podprtih informacij o možnostih zdravljenja, ki so na razpolago v Evropski uniji. Ti viri upoštevajo kulturne posebnosti in okolje za prebivalstvo, tudi zdravstvene dejavnike. Večji dostop do kakovostnih informacij bo prispeval k uspešnejšemu zdravljenju bolnikov, saj bodo ti, če bodo bolje obveščeni, verjetneje nadaljevali potrebno zdravljenje in bolje razumeli odločitve v zvezi z njim. Predlog bo tako - če bo ustrezno oblikovan in se bo ustrezno izvajal - prinesel dodano vrednost. Uredba, o kateri razpravljamo, ne upošteva tehničnega razvoja ter možnosti in izzivov interneta. Bolniki v Evropi lahko že v nekaj sekundah neomejeno dostopajo do nenadzorovanih in pogosto nepravilnih informacij o zdravilih na recept. Dostop do nadzorovanih in varnih informacij o teh izdelkih na internetu pa je za večino bolnikov zelo omejen. To je še zlasti težavno za tiste, ki potrebujejo informacijo v svojem maternem jeziku. Cilj predloga zato ne more biti le uskladitev evropske zakonodaje, temveč tudi izboljšanje zdravja prek spoznanj, povezanih z zdravjem. Paulo Rangel Glasoval sem za poročilo o predlogu uredbe Evropskega parlamenta in Sveta o spremembi Uredbe (ES) št. 726/2004 o postopkih Skupnosti za pridobitev dovoljenja za promet in nadzor zdravil za humano in veterinarsko uporabo ter o ustanovitvi Evropske agencije za zdravila v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih na recept za uporabo v humani medicini. Menim, da je ključno bolnikom zagotoviti dostop do zanesljivih in neodvisnih informacij o zdravilih na recept, ki so na trgu. Crescenzio Rivellini Na današnjem zasedanju smo v prvi obravnavi glasovali o predlogu uredbe Evropskega parlamenta in Sveta v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih (postopki EU za pridobitev dovoljenja za promet in nadzor zdravil). Parlament in organizacije bolnikov so že dolgo pozivali k takšnemu predlogu, da bi bolnikom omogočili boljšo obveščenost o zdravilih, ki so jim predpisana in jih uporabljajo. Sedanja uredba ni prilagojena tehničnemu razvoju ter možnostim in izzivom interneta. Bolniki v Evropi lahko že v nekaj sekundah neomejeno dostopajo do nenadzorovanih in pogosto nepravilnih informacij o farmacevtskih izdelkih. Poročevalec je predlagal, da se spremeni osredotočenost predloga in pooblasti farmacevtska podjetja, da bolnikom zagotovijo nekatere informacije, s čimer bi pravice bolnikov do obveščenosti umestili v središče zakonodaje. Večji dostop do kakovostnih informacij bo prispeval k uspešnejšemu zdravljenju bolnikov, saj bodo ti, če bodo bolje obveščeni, verjetneje nadaljevali potrebno zdravljenje in bolje razumeli odločitve v zvezi z njim. Predlog bo tako prinesel dodano vrednost. Raül Romeva i Rueda v pisni obliki. - To poročilo pozdravlja predlog Komisije o informacijah za bolnike o zdravilih na recept-0663). Parlament in organizacije bolnikov so že dolgo pozivali k takšnemu predlogu, da bi bolnikom omogočili boljšo obveščenost o zdravilih, ki so jim predpisana in jih uporabljajo. Večji dostop do kakovostnih informacij bo prispeval k uspešnejšemu zdravljenju bolnikov, saj bodo ti, če bodo bolje obveščeni, verjetneje nadaljevali potrebno zdravljenje in bolje razumeli odločitve v zvezi z njim; predlog bo tako - če bo ustrezno oblikovan in se bo ustrezno izvajal - prinesel dodano vrednost. Cilj predloga zato ne more biti le uskladitev evropske zakonodaje, temveč tudi izboljšanje zdravja prek večje zdravstvene opismenjenosti. Farmacevtska industrija ima pomembno vlogo pri spodbujanju zdravstvene opismenjenosti in dobrega zdravja, vendar mora biti njena vloga jasno opredeljena in njeno sodelovanje strogo pravno urejeno, da bi preprečili prekomerno porabo farmacevtskih izdelkov zaradi težnje po dobičku. Christel Schaldemose v pisni obliki. - (DA) Danski socialni demokrati v Evropskem parlamentu (Dan Jørgensen, Christel Schaldemose, Britta Thomsen in Ole Christensen) smo se vzdržali glasovanja o predlogu uredbe Evropskega parlamenta in Sveta o spremembi Uredbe (ES) št. 726/2004 o postopkih Skupnosti za pridobitev dovoljenja za promet in nadzor zdravil za humano in veterinarsko uporabo ter o ustanovitvi Evropske agencije za zdravila v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih na recept za uporabo v humani medicini. Čeprav poročilo vključuje številne dobre predloge, menimo, da ne moremo glasovati za predlog, ki je v nasprotju z dansko ustavo. Silvia-Adriana Ţicău v pisni obliki. - (RO) Glasovala sem za predlog uredbe Evropskega parlamenta in Sveta o spremembi Uredbe (ES) št. 726/2004 o postopkih Skupnosti za pridobitev dovoljenja za promet in nadzor zdravil za humano in veterinarsko uporabo ter o ustanovitvi Evropske agencije za zdravila v zvezi z informacijami za širšo javnost o zdravilih na recept za uporabo v humani medicini, da bi ta v prihodnosti zagotovila pravni okvir EU, ki bo evropskim državljanom omogočil enak dostop do pravilnih in jasnih informacij o zdravilih. Sklep poročila "o obstoječi praksi glede zagotavljanja informacij o zdravilih bolnikom", ki ga je Komisija predložila 20. decembra 2007, je, da države članice sprejemajo različna pravila in prakse glede zagotavljanja informacij, kar vodi do situacije, v kateri imajo bolniki in širša javnost neenak dostop do informacij o zdravilih. Državljani Evrope so upravičeni do dostopa do pravilnih in jasnih informacij o zdravilih. Menim, da je pomembno, da uredba zaščiti interese bolnikov in zagotovi, da se za zagotavljanje informacij širši javnosti, ki so pravilne, dostopne in lahko razumljive, pregledno in neodvisno od komercialnih interesov farmacevtskih družb uporabljajo najnovejši komunikacijski mediji. Göran Färm Glede na dejstvo, da sem bil na predhodnem delovnem mestu svetovalec ene izmed zainteresiranih strani v tej zadevi, sem se danes vzdržal glasovanja o teh dveh poročilih, z drugimi besedami, o poročilih in. Sophie Auconie Ocenjuje se, da je v Evropi vsako leto 9,3 milijonov ton odpadne elektronske opreme. Dejstvo je, da ta oprema pogosto vsebuje znatno količino zelo onesnaževalnih snovi. Ti odpadki predstavljajo velik okoljski izziv. Poleg predelave se zdi pomembno od samega začetka omejiti uporabo teh nevarnih snovi. Velike industrijske skupine so že začele omejevati njihovo uporabo. Kljub temu potrebujemo jasna pravila, da bi zagotovili skupni okvir za to pomembno nalogo. Zato sem glasovala za zakonodajno resolucijo Evropskega parlamenta o sprejetju direktive o omejevanju uporabe teh snovi. Vendar pa to ni bilo enostavno glasovanje. Predlog vsebuje številna odstopanja, predvsem v zvezi s fotovoltaičnimi paneli. Ker omogočajo zmanjšanje emisij toplogrednih plinov, se nam je zdelo primerno dopustiti snovi, ki jih vsebujejo. Seveda pa je to postalo vprašanje razprav o prednostnih nalogah okoljske politike Unije, ki se žal sooča z medsebojno nasprotujočimi si zadevami. Zigmantas Balčytis v pisni obliki. - (LT) Podprl sem to poročilo. Samo v EU se vsako leto proda približno 9,3 milijonov ton električne in elektronske opreme (EEO), največji delež tega pa so veliki gospodinjski aparati ter oprema za IT in telekomunikacije. Zaradi nenehne rasti trga in vedno krajših inovacijskih ciklov se oprema vedno hitreje nadomešča, odpadna električna in elektronska oprema (OEEO) pa je zato najhitreje rastoči tok odpadkov. Po ocenah naj bi do leta 2020 skupna količina OEEO dosegla okrog 12,3 milijone ton. OEEO vključuje tudi številne nevarne snovi, ki se lahko izpustijo v okolje in škodujejo zdravju ljudi in okolju, zlasti če niso ustrezno obdelani. Ti problemi z RoHS 1.0 niso bili rešeni. Podpiram predlog dokumenta, da mora Evropska komisija okrepiti preprečevanje uporabe škodljivih snovi in v rednih časovnih presledkih preučiti prepoved drugih nevarnih snovi in njihovo nadomestitev z okolju prijaznejšimi alternativnimi snovmi ali tehnologijami, ki bi zagotovile ustrezno raven zaščite zdravja ljudi in okolja. Jean-Luc Bennahmias Evropski parlament je ratificiral sporazum s Svetom v skladu z rednim zakonodajnim postopkom s sprejetjem prenovitve direktive o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi v prvi obravnavi. To je dobra novica za evropske potrošnike: električna in elektronska oprema, prodana v Evropski uniji, predstavlja velik delež prodanega potrošniškega blaga. Ocenjuje se, da se samo v EU vsako leto proda približno 9,3 milijonov ton električne in elektronske opreme. Vse pogostejše nadomeščanje teh različnih artiklov predstavlja vprašanje odpadkov in nevarnih snovi, prisotnih v teh odpadkih. Zaradi varnosti in razlogov javnega zdravja je treba omejiti njihovo uporabo. Zamisel, ki se skriva za prenovitvijo sedanje direktive, ki izvira iz leta 2003, je nadaljnje napredovanje pri omejevanju uporabe nevarnih snovi. Komisija mora čez tri leta tudi pregledati zakonodajo, da bi jo še dodatno prilagodila prihodnjim inovacijam. Vito Bonsignore Čestitati želim poročevalki gospe Evans za njeno delo in dober kompromis, ki ji ga je uspelo doseči med našimi političnimi skupinami. Sprejeto besedilo, prenovitev veljavne direktive, si prizadeva zastaviti bolj ambiciozne parametre za uporabo električne in elektronske opreme (EEO). Omeniti je treba, da so v zadnjih letih evropske institucije z velikimi prizadevanji dosegle pomemben napredek v zvezi s tem, da odstranjevanje in proizvodnja elektronske opreme bolj spoštujeta okolje in zdravje ljudi. Glasoval sem za ta ukrep, ki ustreza temu okviru in vsekakor predstavlja obremenitev in tudi priložnost za družbe ter mala in srednje velika podjetja. Dejansko je možnost, da se potrošnikom ponudi proizvode, ki manj onesnažujejo, dobra priložnost za podjetja, da izboljšajo svoje poslovne postopke in svojo svetovno konkurenčnost. Novi parametri, preučeni v tem poročilu, bodo zagotovili večjo zaščito evropskih potrošnikov in tudi večje spoštovanje okolja. Edite Estrela Glasovala sem za poročilo o predlogu direktive Evropskega parlamenta in Sveta o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi (prenovitev), ker menim, da sporazum, dosežen s Svetom, izpolnjuje cilj prispevanja k varstvu zdravja ljudi in okolja, poenostavitve in večje usklajenosti obstoječe zakonodaje. Diogo Feio Po mnenju Komisije se samo v EU vsako leto proda približno 9,3 milijonov ton električne in elektronske opreme (EEO), največji delež tega pa so veliki gospodinjski aparati ter oprema za IT in telekomunikacije. Zaradi nenehne rasti trga in vedno krajših inovacijskih ciklov se oprema vedno hitreje nadomešča, odpadna električna in elektronska oprema (OEEO) pa je zato najhitreje rastoči tok odpadkov. Po ocenah naj bi do leta 2020 skupna količina OEEO dosegla okrog 12,3 milijone ton. Prenovitev direktive o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi je namenjena razširitvi področja uporabe direktive in krepitvi njenega preprečevalnega dela, tako da se lahko okoljsko škodo prednostno odpravlja pri viru v skladu s členom 174(2) Pogodbe. Vendar pa se ta direktiva v bistvu osredotoča na velike proizvajalce in zanemarja proračunski vpliv, ki ga lahko ima na mala in srednje velika podjetja (MSP), ki proizvajajo EEO, ter ne zagotavlja rešitev spričo predloga in poročila o Bio Intelligence, ki je navajalo, da je verjetno, da se bodo v skladu s to novo shemo mala in srednje velika podjetja, ki proizvajajo medicinsko opremo za nadzor in spremljanje, srečala s težavami. José Manuel Fernandes v pisni obliki. - (PT) Ta prenovitev v zvezi z omejevanjem uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi (RoHS) je glede na mnenje Komisije nujna zaradi negotovosti v zvezi s področjem uporabe, pomanjkanjem jasnosti glede pravnih določb in razlikami med državami članicami glede skladnosti zadevnih proizvodov. Pred glasovanjem sem prejel več pozivov, naj se zavrne vključitev PVC na seznam snovi v Prilogi III Direktive RoHS, za katere je določen prednostni pregled. Povedal bi, da se ne strinjam z vključitvijo tega, ker seznam vrste sumljivih proizvodov, vključno s PVC, ki ne temelji na nobenem merilu, ni smiseln. Če se vnaprej domneva, da bo proizvod v prihodnosti brez kakršne koli znanstvene podlage prepovedan, nastane nesprejemljiva situacija odsotnosti zakonodajne opredelitve. V primeru PVC je prvotna ocena, izvedena v skladu z Uredbo REACH, zaključila, da ni zelo nevaren in ni prednostna snov za vključitev v Prilogo III. Glasoval sem za to poročilo, ker je bil ta seznam umaknjen med pogajanji, ki so potekala pred glasovanjem na plenarnem zasedanju. Komisija mora zdaj opraviti ponovno oceno tri leta po začetku veljavnosti te zakonodaje. João Ferreira Količina prodane električne in elektronske opreme v EU in neizogibno povečanje te odpadne opreme pomeni, da je treba zamenjati nekatere nevarne snovi v njih, da bi zmanjšali njihov vpliv na okolje in zagotovili zaščito potrošnikov in javnega zdravja. Zavedamo se, da je to potrebno, in se nam iskanje rešitev, ki bi lahko dale odgovor, zdi dragoceno. Zato smo glasovali za to poročilo. Med postopkom razprav v zadnjih mesecih je Svet po pogajanjih o določenih spornejših in bolj zaskrbljujočih vprašanjih dosegel dogovor s Parlamentom. Dejstvo, da je predlagano končno besedilo iz področja uporabe direktive izključilo polivinilklorid, kar omogoča ohranitev proizvodnje v določenih industrijskih sektorjih, se nam zdi pozitivno, saj bi lahko bili ti sektorji močno prizadeti, če bi bilo to vključeno, kot se je predlagalo. Robert Goebbels v pisni obliki. - (FR) Vzdržal sem se glasovanja o poročilu gospe Evans o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi, ker se mi pristop Parlamenta zdi nenavaden. Po eni strani poročilo brez kakršnega koli znanstvenega dokaza neizprosno nasprotuje nanodelcem, ki morajo biti, ker so majhni, nujno nevarni. Po drugi strani predlog direktive s tem, ko hoče spodbujati razvoj tehnologij za obnovljivo energijo, izključuje odpadke iz sončnih panelov. Snovi v električni opremi so bodisi nevarne bodisi nenevarne. Če je cilj uvesti "previdnostno načelo", mora slednje veljati tudi za solarno tehnologijo. Matthias Groote Glasoval sem za poročilo o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi (RoHS), ker razširitev področja uporabe na vso elektronsko opremo vsekakor predstavlja izboljšanje. Vendar pa se mi zdi problematično dejstvo, da je tako veliko izjem. Predvsem na področju obnovljive energije ta direktiva ne zajema fotovoltaičnih modulov, ki so delno sestavljeni iz zmesi kadmijevega telurida. Ta snov ne samo škodi zdravju, ampak je tudi nevarna in bi jo bilo zato treba umestiti v področje uporabe direktive RoHS. Tako ne bi prišlo do posledične nevarnosti, da bi morali fotovoltaične naprave izginiti s streh. Na trgu so številne alternative, ki ne vsebujejo kadmijevega telurida. Zato se ne strinjam z odločitvijo večine v Parlamentu in Svetu. Françoise Grossetête Odpadne električne in elektronske opreme in s tem tudi številnih nevarnih snovi je vse več. Te snovi se lahko izpustijo v okolje in škodujejo zdravju ljudi, zlasti če niso ustrezno obdelane. Ta direktiva bo številnim podjetjem s spodbujanjem tehnoloških inovacij omogočila še večji napredek pri oblikovanju nove in varnejše električne in elektronske opreme. Zmanjševanje nevarnih snovi pri viru bo vodilo tudi k zmanjšanju stroškov recikliranja. Nazadnje in najpomembnejše, uspelo nam je uveljaviti izjemo za sončne panele za spodbujanje razvoja tehnologij za obnovljivo energijo znotraj Evrope. Małgorzata Handzlik v pisni obliki. - (PL) Poljska je ena izmed največjih proizvajalk televizijskih, radijskih in gospodinjskih električnih aparatov v Evropi. Je tudi država, v kateri se prodaja tovrstnih aparatov leto za letom povečuje. Razvoj tehnologije in povečanje povpraševanja po tovrstnem blagu prav tako povzročata povečanje količin tako imenovanih e-odpadkov, pri čemer se porajata problem obdelave teh odpadkov in učinek tega postopka na onesnaževanje okolja. Zato so nove določbe direktive o omejevanju nevarnih snovi izredno pomembne za proizvajalce tovrstnih aparatov. Potrebne so za odpravo nevarnih snovi in dvig varnostnih standardov za aparate, namenjene vsakodnevni uporabi. To so tudi dobre novice za potrošnike, ker nova pravila uvajajo obveznost uporabe snovi, ki so varne za zdravje in okolje, to pa velja za vse proizvajalce električnih aparatov po vsej Evropski uniji. Jutta Haug v pisni obliki. - Čeprav ni zelo ambiciozen, kompromis v prvi obravnavi izboljšuje veljavno zakonodajo - zato sem glasovala zanj. Poleg nove metodologije za omejevanje snovi je ena izmed ključnih izboljšav odprto področje uporabe: vsa električna in elektronska oprema, vključno z opremo za pridobivanje električnega toka, bo v srednjeročnem obdobju spadala v področje uporabe zakonodaje RoHS. Veliko nazadovanje pa je dolg seznam izjem, vključno s fotovoltaičnimi paneli. Izvzetje te odločilne "čiste" tehnologije iz okoljske zakonodaje bo poslalo napačen znak na ravni EU in svetovni ravni. Gre za določitev pravega ureditvenega okvira za skladne trajnostne naložbe! Četudi je proizvodnja fotovoltaičnih panelov z nevarnimi snovmi kot je kadmijev telurid morda stroškovno najučinkovitejša, že dolgo obstajajo manj problematične alternative, katerih delovanje se je izkazalo za odlično. Zato menim, da ni potrebe, da svoje strehe in polja prekrijemo z odpadki, ki so morda nevarni, in izziv odstranjevanja prenesejo na prihodnje generacije. Glede tega se nikakor ne strinjam s stališčem in odločitvijo večine v Evropskem parlamentu in Svetu. Ian Hudghton v pisni obliki. - Kompromis, ki ga je izpogajala kolegica Jill Evans, predstavlja napredek na tem zakonodajnem področju. Pravna gotovost, ki jo zagotavlja, bo vodila k izboljšavam varstva okolja, zato sem glasoval za poročilo. Jarosław Kalinowski Nenehno povečevanje proizvodnje televizijskih, radijskih in gospodinjskih električnih aparatov je posledica razvoja modernih tehnologij in povečanega povpraševanja po tovrstnih proizvodih. Kot potrošniki od teh aparatov pričakujemo funkcionalnost in ergonomijo, vendar pa bi morali zahtevati predvsem, da so različne vrste proizvodov skladne z ustreznimi normami, ki urejajo varnostne standarde za potrošnike in tudi okolje. Uporabljene aparate menjamo za nove in proizvajamo zaskrbljujoče količine odpadkov, nevarne snovi, ki se uporabljajo pri njihovi proizvodnji, pa povzročajo nepopravljivo škodo ekosistemu. Zato je nujno uvesti zakonodajne ureditve, ki bodo omejile uporabo nevarnih snovi pri proizvodnji aparatov, ki prihajajo v naše domove, in ki bodo hkrati podprle proizvajalce pri uvajanju inovativnih, ekoloških ukrepov. Alan Kelly v pisni obliki. - Trenutna direktiva RoHS omejuje uporabo šestih nevarnih snovi, ki jih je nekoč vsebovala nekatera električna in elektronska oprema. Prenovitev je potrebna, da bi jo poenostavili in da bi proizvajalci lažje vedeli, katere snovi so prepovedane, da bi se tako izognili nepotrebnim pomotam, ki bi lahko bile nevarne za potrošnike in vire podjetij za odstranjevanje odpadkov. Giovanni La Via Evropska unija je potrebovala natančna pravila o uporabi nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi. To zahtevo je mogoče razbrati iz podatkov Komisije, ki kažejo, da se samo v EU vsako leto proda približno 9,3 milijonov ton električne in elektronske opreme (EEO). Zaradi nenehne rasti trga in vedno krajših inovacijskih ciklov se oprema vedno hitreje nadomešča, odpadna električna in elektronska oprema pa je zato najhitreje rastoči tok odpadkov. Po kratkem prehodnem obdobju, v katerem se bodo podjetja lahko prilagodila novi zakonodaji, bo uporaba nevarnih snovi prepovedana v vsej električni in elektronski opremi, čeprav z nekaj izjemami kot so fotovoltaični paneli. Ukrepi bodo zahtevali tudi, da konkurenčne industrije tretjih držav upoštevajo iste obveznosti, ki veljajo za naša podjetja, z izrecno zahtevo, da morajo uvoženi proizvodi izpolnjevati iste varnostne standarde, kot jih zagotavljajo pravila EU. Zato sem prepričan, da je prednostna naloga zaščititi določene osnovne dobrine kot sta javno zdravje in okolje, čeprav ob zavedanju, da delujemo v pogojih, ki jih še kako opredeljuje huda gospodarska kriza, ki je prizadela Evropo in svet. David Martin v pisni obliki. - Glasoval sem za to poročilo o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi. Veljavna direktiva o omejevanju nevarnih snovi omejuje uporabo šestih nevarnih materialov v proizvodnji določene električne in elektronske opreme. Namenjena je izogibanju strupenim odpadkom, ko se to opremo zavrže, da bi zagotovila, da neželeni mobilni telefoni, osebni računalniki in hladilniki v Evropi ne bi škodovali okolju ali zdravju ljudi s pronicanjem kemikalij na odlagališčih ali oddajanjem strupenih hlapov ob sežigu. Direktiva se poenostavlja. Marisa Matias Uporaba nevarnih snovi v električni in elektronski opremi je velik problem za javno zdravje, okolje in ravnanje z odpadki. Ta tveganja še povečajo postopki reciklaže in predelave v slabih pogojih v državah v razvoju, zlasti v primeru nezakonitega uvoza za odstranjevanje na odlagališčih v revnejših državah. S tem osnutkom zakonodaje bo ves zadevni material vključen v to direktivo. V prihodnosti bodo tako vsi materiali morali izpolnjevati določbe direktive, če se v okoljski oceni ugotovi, da je to potrebno. Ta direktiva prispeva k določitvi jasnih pravil v državah članicah o dajanju teh snovi na trg in njihovi posledični ponovni uporabi. Direktiva bo vodila k precejšnjemu izboljšanju sedanje situacije, zaradi česar sem glasovala zanjo. Vendar pa menim, da je treba nekatere nevarne snovi, ki so bile izpuščene iz direktive, vključiti v naslednjih treh letih po pregledu in oceni njihovega vpliva. Nuno Melo Povečana uporaba električne in elektronske opreme skupaj z njenim velikim tehnološkim razvojem je vodila k vse krajšemu življenjskemu ciklu. To je vodilo k resnim problemom v zvezi z uporabo nevarnih snovi v tej opremi in tudi težavam pri ravnanju z vse večjimi količinami odpadkov. Zato je cilj te direktive o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi (RoHS) razširitev njenega področja uporabe in krepitev preprečevanja, da bi se okoljsko škodo lahko prednostno odpravljali pri viru v skladu s členom 174(2) Pogodbe. Ta prenovitev je bistvena za uspešno zmanjšanje nevarnih snovi v tovrstni opremi. Alexander Mirsky Popolnoma podpiram poročilo gospe Evans. Vendar pa bi dodal, da je treba temu vprašanju posvetiti večjo pozornost. Uporaba svinca, magnezija, živega srebra in redkih kovin v elektronski in industrijski tehnologiji je neizogibna. Naša naloga je prisiliti proizvajalce, da preidejo k manj nevarnim materialom. Kjer to ni mogoče, je ključnega pomena, da se javnost obvesti o morebitnih škodljivih učinkih vseh nevarnih snovi, ki so bile uporabljene, na potrošnike. Andreas Mölzer Direktiva o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi (RoHS) ureja uporabo nevarnih snovi v napravah in komponentah. Je tudi pomemben instrument za določitev evropskega in tudi svetovnega standarda za proizvajalce. Razširitev področja uporabe direktive je namenjena upoštevanju obdelave odpadnih nevarnih snovi. Vzdržal sem se glasovanja, ker poročilo še ne reši popolnoma vseh problemov, povezanih z ravnanjem z nevarnimi snovmi. Franz Obermayr Trg elektronske opreme je vsekakor hitro rasel, predvsem na področju IT in telekomunikacij. Posledica tega in vedno krajših inovacijskih ciklov so tudi vse večje količine električnih odpadkov. Cilj prenovitve direktive RoHS je preprečevanje uporabe nevarnih snovi, ki bi lahko škodovale okolju ali zdravju ljudi. Nekateri izmed predlogov so sporni: po eni strani so veliki proizvajalci osebnih računalnikov, kot so HP, ACER ali Sony Ericsson, izrekli za prepoved vseh bromiranih zaviralcev gorenja v električni in elektronski opremi. Po drugi strani rezultati študij Komisije vsekakor niso zelo prepričljivi vsaj v zvezi z morebitno škodo za okolje. Poleg tega industrija izraža zaskrbljenost v zvezi s prepovedjo PVC, zlasti na področju kabelske industrije. Oporeka se negativnim lastnostim PVC in obstaja bojazen, da se bodo stroški povišali, če bo uveljavljena prepoved kablov, prevlečenih s PVC. Te argumente je treba pretehtati pred določitvijo določenih prepovedi. Zato sem se vzdržal glasovanja. Alfredo Pallone Za poročilo sem glasoval iz različnih razlogov. Strinjam se, da je treba nepremične naprave in fotovoltaične panele izvzeti iz področja uporabe direktive. Zadovoljen sem tudi s sprejetjem metodologije za pregled nevarnih snovi, vključenih v Prilogo IV, saj to pomeni, da se lahko črta seznam snovi, ki ga mora preučiti Komisija (Priloga III). Menim tudi, da je ne pretirano široka opredelitev "odvisnosti" v smislu potrebe po elektriki za delovanje opreme pravilna. Prav tako menim, da je prezgodaj, da bi zakonodaja zajemala oceno nanomaterialov, ki jih trenutno preučuje Komisija. Nazadnje pozdravljam dejstvo, da je področje uporabe "odprto" za vključitev vse električne in elektronske opreme. Maria do Céu Patrão Neves Za poročilo o predlogu direktive Evropskega parlamenta in Sveta o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi (prenovitev) sem glasovala zaradi izboljšav, ki jih je uvedel medsebojni dogovor s Svetom, ki naj bi prispeval k pomembnim izboljšavam pri varstvu javnega zdravja in okolja ter pri ravnanju z odpadki. Poudarila bi poenostavitev in povečano skladnost nove zakonodaje. Reorganizacija in omejitev uporabe nevarnih snovi sta bila nujna spričo precejšnjega povečanja prodaje električne in elektronske opreme znotraj EU. S to zakonodajo prispevamo k preprečevanju tega, da bi odpadki, ki jih povzročamo z električno in elektronsko opremo kot so mobilni telefoni, osebni računalniki in hladilniki, škodili okolju in zdravju ljudi z vnašanjem kemičnih proizvodov v okolje bodisi iz odlagališč ali s sproščanjem strupenih plinov pri sežiganju. Aldo Patriciello v pisni obliki. - (IT) Gospe Evans se želim zahvaliti za njeno odlično delo. Glasoval sem za, ker se strinjam, da mora prenova direktive RoHS upoštevati tudi mednarodne obveznosti EU v zvezi z zmanjšanjem skupnih emisij dioksinov in furanov s ciljem njihovega stalnega zmanjševanja in, kjer mogoče, dokončne odprave. Končna usoda velikih količin odpadne električne in elektronske opreme (OEEO) ostaja neznanka. Izjema ostaja sežiganje pri visokih temperaturah. Ravnanje z odpadno električno in elektronsko opremo, ki ne dosega standardov - v EU in drugih državah - lahko ostane realnost za precejšnje količine. Emisije dioksinov in furanov je mogoče zmanjšati samo z izbiro materialov v fazi zasnove. Rovana Plumb Samo v EU se vsako leto proda približno 9,3 milijonov ton električne in elektronske opreme (EEO), največji delež tega pa so veliki gospodinjski aparati ter oprema za IT in telekomunikacije. Zaradi nenehne rasti trga in vedno krajših inovacijskih ciklov se oprema vedno hitreje nadomešča, odpadna električna in elektronska oprema (OEEO) pa je zato najhitreje rastoči tok odpadkov. Po ocenah naj bi do leta 2020 skupna količina OEEO dosegla okrog 12,3 milijone ton. Ključni vidiki prenovitve direktive so naslednji: odprto področje uporabe razlikovanje med RoHS in REACH spremembe meril za izjeme merila za določitev trajanja izjeme/podaljšanja trajanja izjeme po preteku postopek soodločanja za nadaljnje omejitve namesto postopka komitologije posebne določbe o nanomaterialih. Pozdravljam, da je bil v prvi obravnavi dosežen dogovor. Za to poročilo sem glasovala, ker je novi predlog direktive enostavnejši in bo proizvajalcem zagotovil enostavnejši instrument za razporeditev njihovih proizvodov v kategorije, ki jih predvideva direktiva. Pri spremembi meril za izjeme upošteva tudi socialno-ekonomski vpliv, povezan z varovanjem zdravja in okolja. Paulo Rangel Po mnenju Komisije je priporočljivo zaradi jasnosti in pravne gotovosti preoblikovati veljavno direktivo o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi, ki je bila sprejeta leta 2003. Ta prenovitev seveda zahteva razširitev področja uporabe direktive, da bi prispevala k varstvu zdravja ljudi in ekološko pravilnemu recikliranju in odstranjevanju odpadne električne in elektronske opreme. V zvezi s tem vprašanjem je zdaj ključno upoštevati morebitni vpliv priporočenih rešitev na mala in srednje velika podjetja. Frédérique Ries Pred skoraj osmimi leti je Evropski parlament sprejel direktivo o omejevanju nevarnih snovi (direktiva RoHS) in se s tem odzval na odločno zahtevo potrošnikov po varnih in neškodljivih vsakodnevnih potrošniških proizvodih. Ta varnostni pristop se je izvajal predvsem s prepovedjo uporabe svinca, živega srebra in kadmija v proizvodih, ki so tako raznoliki kot gospodinjski aparati, radijski in televizijski sprejemniki, električni vlaki in video igre. Pozdravljam pregled, sprejet danes, ki področje uporabe direktive razširja na druge proizvode, vendar brez prejudiciranja snovi, ki so tako pomembne kot PVC. Podobno je bilo pomembno ponovno preučiti omejevalno stališče o nanomaterialih, ki ga je junija sprejel Odbor za okolje. Ta revolucija neskončno majhnega si zasluži kaj več kot enostavno stališče: za ali proti, kot v primeru gensko spremenjenih organizmov (GSO). Bistveno je tudi, da je direktiva RoHS izvedljiva, in v zvezi s tem pozdravljam upoštevanje morebitnih učinkov teh snovi na zdravje in okolje, vzpostavitev metodologije ter zagotovljeno dopolnjevanje Uredbe o registraciji, evalvaciji, avtorizaciji in omejevanju kemikalij (REACH). Crescenzio Rivellini Na današnjem zasedanju sem glasoval za pregled direktive o omejevanju uporabe nevarnih snovi v električni in elektronski opremi. Besedilo - prenovitev direktive iz leta 2003 - si delno zaradi novih znanstvenih spoznanj o zadevi prizadeva uvesti omejitev uporabe materialov kot so kadmij, klor, živo srebro in polivinil klorid (PVC), za katerega se je pokazalo, da ogroža zdravje ljudi. Kljub temu, da se zavedam močnega nasprotovanja proizvajalcev v sektorju, predvsem omejevanju uporabe PVC, menim, da je prednostna naloga politike in s tem demokratično izvoljenih politikov, da si prizadevajo nadzorovati uporabo snovi, ki lahko, čeprav samo morebiti, škodujejo zdravju ljudi. Hkrati moramo spodbujati uporabo alternativnih in nadomestnih snovi v mejah razpoložljive tehnologije. Menim, da je končni rezultat za odpadno električno in elektronsko opremo posebno pomemben, zlasti v primerih, v katerih ta oprema vsebuje materiale, za katere se kasneje ugotovi, da so nevarni. V takšnih primerih mora biti odstranjevanje pravzaprav še strožje in pazljivejše. Raül Romeva i Rueda v pisni obliki. - Po mnenju Komisije se samo v EU vsako leto proda približno 9,3 milijonov ton električne in elektronske opreme (EEO), največji delež tega pa so veliki gospodinjski aparati ter oprema za IT in telekomunikacije. Zaradi nenehne rasti trga in vedno krajših inovacijskih ciklov se oprema vedno hitreje nadomešča, odpadna električna in elektronska oprema (OEEO) pa je zato najhitreje rastoči tok odpadkov. Po ocenah naj bi do leta 2020 skupna količina OEEO dosegla okrog 12,3 milijone ton. OEEO je zapleten tok odpadkov, ki vključuje tudi številne nevarne snovi. Te snovi ali produkti njihove pretvorbe se lahko izpustijo v okolje in škodujejo zdravju ljudi, zlasti če niso ustrezno obdelani. Tveganje za zdravje ljudi in okolje še povečajo postopki reciklaže/predelave v državah v razvoju, ki niso v skladu s standardi. Glede na člen 174(2) Pogodbe je treba okoljsko škodo prednostno odpravljati pri viru. V hierarhiji ravnanja z odpadki v okvirni direktivi o odpadkih je na prvem mestu preprečevanje, ki je med drugim opredeljeno kot določitev ukrepov za preprečevanje nastajanja odpadkov, ki bodo zmanjšali vsebnost nevarnih snovi v materialih in proizvodih. Resnično upam, da bo poročilo pripomoglo k rešitvi teh problemov. Daciana Octavia Sârbu v pisni obliki. - Elektronska oprema predstavlja najhitreje rastoči tok odpadkov v Evropi, zmanjšanje rakotvornih in strupenih snovi iz tega toka odpadkov pa mora biti prednostna naloga. Odprto področje uporabe zakonodaje, kot priporoča Odbor za okolje, je precej boljši pristop kot pristop, ki ga predlaga Komisija. Izčrpni seznam določenih proizvodov bi lahko iz ureditve izključil nove proizvode, zagotoviti pa moramo, da zakonodaja ne samo omogoča inovacije industrije, ampak jim tudi sledi. Spodbudno je videti, da številna podjetja zdaj odpravljajo uporabo nekaterih izmed teh morebiti škodljivih snovi v svojih proizvodih. Vendar pa moramo še vedno sprejeti ambiciozno zakonodajo, ki bo preostalo industrijo spodbudila, da sledi drugim in uvaja inovacije, da bi se zagotovilo boljše varstvo okolja. Bart Staes Podprl sem poročilo o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi. To poročilo je korak v pravo smer. Kategorijo opreme razširja med drugim na medicinske pripomočke. Poleg težkih kovin kot sta živo srebro in svinec so prepovedani tudi številni bromirani zaviralci gorenja. Poročilo poleg tega zagotavlja odprto področje uporabe in omogoča, da bo direktiva v prihodnosti zajemala vso elektronsko opremo s številnimi točno opredeljenimi izjemami in tudi druge nevarne snovi. Za to so opredeljena jasna merila. Vendar pa obžalujem, da prepoved PVC ni bila vključena v to direktivo, kot je predlagala skupina Zelenih/Evropske svobodne zveze. Zelo pomembno je doseči zmanjšanje nevarnih snovi v odpadni električni in elektronski opremi. Čeprav evropska zakonodaja prepoveduje izvoz nevarnih odpadkov za recikliranje, so študije pokazale, da se izvozi več kot dve tretjini evropske odpadne električne in elektronske opreme. Pogosto se te e-odpadke nezakonito odlaga na krajih kot je zahodna Afrika, kjer postopki predelave niso v skladu s standardi in povzročajo velike zdravstvene probleme in onesnažujejo okolje. Na tem hitro rastočem trgu z odpadki se lahko zasluži veliko denarja, zato sta potrebna zanesljiv nadzor in spremljanje za zajezitev nezakonitega izvoza odpadne električne in elektronske opreme. Marianne Thyssen v pisni obliki. - (NL) Nemogoče si je zamisliti naše vsakodnevno življenje brez električne in elektronske opreme. Sistem omejevanja nevarnih snovi (RoHS), ki ureja uporabo nevarnih snovi v tej električni in elektronski opremi, je dejansko postal univerzalen sistem, ki se uporablja v nič manj kot 28 državah, ki niso članice EU. Danes so omejitve na podlagi veljavne direktive RoHS že uveljavljene za živo srebro, svinec, kadmij in številne zaviralce gorenja. Hiter tehnološki napredek in boljša znanstvena dognanja so nas spodbudili k prenovitvi te zakonodaje. Prenovitev direktive je potrebna tudi zato, da direktiva RoHS postane učinkovit, prožen instrument. Odslej bo mogoče hitreje izključiti nevarne snovi, kar bo koristilo ljudem in okolju. Prav tako je določen tudi odnos med Uredbo o registraciji, evalvaciji, avtorizaciji in omejevanju kemikalij (REACH) in direktivo RoHS, s čimer smo se izognili podvajanju ureditve. Iz teh razlogov sem danes prepričano podprla dogovor, ki ga je Parlament sklenil s Svetom. Upam, da se lahko hitro doseže tudi dogovor glede Direktive o odpadni električni in elektronski opremi (OEEO). Nenazadnje sta oba zakonodajna instrumenta neločljivo povezana. Thomas Ulmer v pisni obliki. - (DE) To je dobro poročilo, ki na uravnotežen način upošteva večino pomislekov industrije in pomisleke glede varstva okolja. Čeprav zagotovo ne bo mogoče doseči popolnega zadovoljstva v zvezi s tako zapleteno zadevo, je to zelo dober približek. Kathleen Van Brempt Glasovala sem za poročilo gospe Evans, ker je splošno ravnotežje dogovora, doseženega s Svetom, pozitivno. Kljub temu bi kot poročevalka v senci rada izrazila svoje nezadovoljstvo zaradi dejstva, da so bili sončni paneli izvzeti iz področja uporabe direktive. Posledično se še (najmanj) deset let dovoli uporabo kadmija v sončnih panelih, danih na evropski trg, vendar pa se tega ne dovoli za katero koli drugo električni ali elektronsko opremo. Izrecno se ne strinjam s položajem, v katerem se je sektor, ki bi moral biti gonilna sila v našem napredovanju na poti k zelenemu gospodarstvu, želel izogniti tej pomembni okoljski zakonodaji in v katerem se je večina v Parlamentu in Svetu vdala interesom predvsem tehnologije ene vrste (uporabi tankofilmskih sončnih panelov s kadmijevim teluridom). Artur Zasada V današnjem glasovanju sem podprl poročilo o omejevanju uporabe nekaterih nevarnih snovi v električni in elektronski opremi. Nedavno smo lahko videli pomembnost problema, ki ga obravnava zakonodaja, ki smo jo sprejeli, ko je nekaj milijonov gospodinjstev po Evropski uniji svoje televizijske sprejemnike s katodnimi cevmi zamenjalo z modernimi sprejemniki s tekočimi kristali. Danes nekatera gospodinjstva razmišljajo o zamenjavi svojih LCD televizijskih sprejemnikov z LCD-LED televizijskimi sprejemniki. Strokovnjaki zatrjujejo, da uporabljena električna in elektronska oprema postaja najhitreje rastoči tok odpadkov. Poleg tega so analize raziskovalnega inštituta Öko-Institut pokazale neželene učinke PVC in halogeniranih zaviralcev gorenja na okolje in zdravje ljudi. Prepričan sem, da bo danes sprejeti dokument prispeval k zmanjšanju količine tovrstnih nevarnih snovi. Damien Abad v pisni obliki. - (FR) Parlament je danes sprejel predlog resolucije o mednarodnem trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju (ACTA), da bi zagotovil boljšo mednarodno uporabo ukrepov proti ponarejanju. Sporazum ACTA je orodje za učinkovitejše veljavne predpise in zagotavljanje boljše zaščite pred kršitvami avtorskih pravic, blagovnih znamk, patentov, oblikovanja in geografskih označb. Glasoval sem za to resolucijo, ki jo je predložila moja politična skupina Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov), ker menim, da sporazum ACTA zagotavlja varovalo za evropsko industrijo. Zato bomo lahko zagotovili varstvo avtorskih pravic in tudi ustvarjalnost in inovativnost v kulturnih in znanstvenih zadevah. Danes se moramo ustaviti in razmisliti, kako se lahko bolje borimo proti piratstvu, ta mednarodni sporazum pa je korak v smeri učinkovitejše uporabe ukrepov za boj proti ponarejanju. Sophie Auconie Glasovala sem za skupni predlog resolucije, ki so ga predložili skupina Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) in Evropski konzervativci in reformisti, o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju, znanem kot "sporazum ACTA". Cilj tega sporazuma je boj proti širjenju ponarejanja in naraščajočemu piratstvu avtorsko zaščitenih del z vzpostavitvijo nove mednarodne strukture upravljanja. Menim, da je ključnega pomena ustvarjalnost zaščititi pred krajo, kar dejansko sta piratstvo in ponarejanje. Unija, katere cilj je postati najbolj konkurenčno svetovno na znanju temelječe gospodarstvo, spričo tega velikega problema ne more ostati ravnodušna. Zato pozdravljam sprejetje te resolucije. Gre za močno besedilo, ki bi bilo moralo združiti vse poslance Evropskega parlamenta. Žal je bilo sprejeto samo s tesno večino. Medtem ko je Evropska komisija zagotavljala zanesljiva jamstva glede spoštovanja temeljnih pravic, se je levica v Parlamentu raje odločila, da ostane zvesta neutemeljenim protestnim sloganom. Po mojem mnenju mora Evropska unija voditi ta boj proti nezanimanju in pomanjkanju zavezanosti, za katera sta na tem področju pogosto krivi Kitajska in Rusija. Ogrožena je naša konkurenčnost v globaliziranem gospodarstvu. Zigmantas Balčytis v pisni obliki. - (LT) Boj proti ponarejanju je bistveni element politične strategije EU, katere cilj je zagotavljanje poštenosti, enotnih pogojev za naše proizvajalce, zaposlovanja za naše državljane in spoštovanja načel pravne države. S pojavom digitalnih tehnologij je ponarejanje dobilo neobvladljivo mednarodno razsežnost, zato je mednarodno sodelovanje glavno orodje za boj proti temu problemu. Podprl sem predlog resolucije, ki določa cilje in prednostne naloge Evropskega parlamenta v večstranskih pogajanjih o trgovinskem sporazumu o boju proti ponarejanju, ki si prvikrat prizadeva za vzpostavitev celovitega mednarodnega okvira za učinkovitejši boj proti kršitvam pravic intelektualne lastnine. Menim, da je pomembno zagotoviti, da ukrepi za uveljavljanje pravic intelektualne lastnine ne ovirajo inovacij in konkurence ter ne škodijo omejitvam pravic intelektualne lastnine in varstvu osebnih podatkov ali da ni omejen prosti pretok informacij ali neutemeljeno ovirana zakonita trgovina. Françoise Castex v pisni obliki. - (FR) Glasovala sem proti temu besedilu: evropska desnica je podlegla zahtevam določenih vlad in pritisku kulturnih industrij v škodo temeljnih pravic evropskih državljanov. Vsa jamstva, ki smo jih zahtevali od Komisije, je nepremišljeno zavrnila skupina Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov). To pošilja slab znak Komisiji pred pogajanju v Sydney, ki bodo potekala naslednji teden. Poleg tega bi nejasna opredelitev pojma "trgovinsko pomembni obseg" v zvezi s povečanjem kazenskih sankcij na področju spletnih kršitev avtorskih pravic lahko spodbudila države, da sprejmejo zakonodajo, ki bi vodila k inkriminaciji zasebnih uporabnikov in tehničnih posrednikov. Sporazum ACTA ne sme učinkovati tako, da bi Evropski uniji omogočil preiskovanje posameznikov ali uvajanje prožnih sistemov za odzivanje ali podobnega. Nazadnje mora Komisija hitro izvesti učinek izvajanja - bolje pred začetkom izvajanja sporazuma ACTA kot po njem - v zvezi z njegovo uporabo in njegovimi posledicami za temeljne pravice, varstvo podatkov in Direktivo o elektronskem poslovanju. Carlos Coelho To bo omogočilo krepitev mednarodnega sodelovanja v boju proti ponarejanju in ustvarilo orodje za učinkovito varstvo pravic intelektualne lastnine. Besedilo ni namenjeno ustvarjanju novih pravic, ampak zagotavljanju spoštovanja obstoječih pravic z represivnimi ukrepi in vzpostavitvi celovitega mednarodnega okvira, ki bo v pomoč stranem. To je težaven sporazum z nasprotujočimi si interesi, ki puščajo manevrski prostor za sporne razlage njegovih učinkov. Varstvo pravic intelektualne lastnine je bistveno, vendar pa je po drugi strani ključno zagotoviti ravnotežje, tako da ne bodo ogrožene svoboda izražanja in inovacije in da ne bo ovirana zmožnost posameznika za izvajanje njegovih civilnih in temeljnih svoboščin. Ponarejanje je zelo resen problem, ki prinaša velika tveganja za evropsko industrijo, gospodarstvo in inovacije. Upam, da bo ta sporazum korak v pravo smer in da bo med prihodnjimi pogajanji mogoče rešiti nejasnosti in opustitve, ki še vedno pestijo besedilo, tako kot pri navedbi napačnih geografskih lokacij. Komisiji bi čestital za njena prizadevanja pri povečanju preglednosti pogajanj in upam, da bo vztrajala pri tem stališču ter Parlament v celoti obveščala o napredku pogajanj. George Sabin Cutaş v pisni obliki. - (RO) Glasoval sem za skupni predlog resolucije o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju, ki ga je podala Skupina naprednega zavezništva socialistov in demokratov v Evropskem parlamentu skupaj s tremi drugimi političnimi skupinami iz evropske legislative. Namen, ki se skriva za to resolucijo, je bil spoštovanje temeljnih svoboščin in posameznih pravic ter tudi prost dostop do interneta. Resolucija si je prizadevala tudi zagotoviti dostop do zdravil v državah v razvoju. Obžalovanja vredno je, da tej resoluciji ni uspelo dobiti glasu Parlamenta, saj je stališče socialistov podprlo interese evropskih državljanov. Mário David v pisni obliki. - (PT) V celoti se strinjam s tem predlogom resolucije, ki zadeva trgovinski sporazum za boj proti ponarejanju (ACTA), potrjen po dolgih mesecih razprav in prizadevanjih za dosego kompromisne rešitve med različnimi političnimi skupinami, ki žal ni bila najdena. Zaradi zdravega delovanja trgov, zaščite enotnega trga, konkurenčnosti evropskih podjetij znotraj svetovnega gospodarstva ter ustvarjanja in ohranjanja delovnih mest znotraj EU je pomembno, da Unija v svoji notranji in mednarodni politiki prednostno ukrepa proti ponarejanju v njegovih različnih oblikah. Kljub temu, da se zavedam, da sporazum ACTA ne priporoča rešitve za zapleten in večrazsežnosten problem ponarejanja, kot je navedeno v odstavku 3, sem še vedno mnenja, da sporazum ACTA predstavlja dragoceno orodje za to, da se obstoječe standarde naredi učinkovitejše in se s tem koristi izvozu iz EU in zaščiti imetnike pravic, ko delujejo na svetovnem trgu, kjer so različni imetniki pravic industrijske in intelektualne lastnine trenutno žrtve sistematičnih in razširjenih kršitev avtorskih pravic, blagovnih znamk, patentov, oblikovanja in geografskih označb. Proinsias De Rossa v pisni obliki. - Glasoval sem proti tej resoluciji, ki navaja stališče Evropskega parlamenta pred parafiranjem trgovinskega sporazuma za boj proti ponarejanju (ACTA), ker konzervativna večina v tem parlamentu ni hotela zahtevati osnovnih jamstev za naše državljane spričo tega svetovnega sporazuma o avtorskih pravicah. Parlament se mora pred parafiranjem sporazuma prepričati, da je pravna podlaga za ta pogajanja skladna z Lizbonsko pogodbo. Komisija nam mora dokazati tudi, da sodelovanje med ponudniki storitev in imetniki avtorskih pravic ne bo kršilo temeljih pravic državljanov, predvsem pravice do zasebnosti, pravice do svobode izražanja in pravice do sodnega varstva. To zahteva oceno učinka sporazuma ACTA na varstvo podatkov in temeljne pravice. Svet in Komisija nam morata zagotoviti, da sporazum ACTA ne bo zahteval sprememb zakonodaje EU v zvezi s kazenskimi ukrepi glede uveljavljanja pravic intelektualne lastnine. Določbe o uveljavljanju v civilnih zadevah za patente bi prav tako lahko negativno vplivale na dostop do generičnih zdravil, Komisija pa mora to obravnavati. Odreči moramo soglasje sporazumu ACTA, dokler ne dobimo pisnih jamstev glede teh kritičnih vprašanj. Marielle De Sarnez v pisni obliki. - (FR) Vsebina trgovinskega sporazuma za boj proti ponarejanju (ACTA) ostaja vprašljiva. Glavni cilj tega sporazuma, o katerem se je leta dolgo v največji tajnosti pogajalo približno 10 držav, je boj proti ponarejanju in zaščita pravic intelektualne lastnine. Kljub temu je treba omeniti, da v teh pogajanjih niso sodelovale ne Kitajska, ne Brazilija in ne Indija. Čeprav se je proti ponarejanju treba boriti, dobro znane določbe v zadevni pogodbi narekujejo uvedbo ukrepov, za katere se lahko meni, da so napad na posamezne svoboščine: nadzor ponudnikov dostopa do interneta, krepitev mejnega nadzora in večje težave pri prevozu nizkocenovnih generičnih zdravil v države v razvoju. Vse to so pomisleki, ki so jih izrazili številni poslanci Evropskega parlamenta, ki ne želijo slepo zaupati pogajanjem, ki jih vodi Evropska komisija. Na to resolucijo, ki jo je sprejela tesna večina - za las -, se ne more gledati kot na podporo, ker še vedno obstajajo dvomi glede tega, ali je besedilo skladno s pravnim redom Skupnosti in ali je združljivo s spoštovanjem temeljnih pravic. Edite Estrela Vzdržala sem se glasovanja o resoluciji o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju (ACTA), ker menim, da je besedilo kljub temu, da ima nekaj pomembnih točk, pretirano kritično glede zadevnega sporazuma. Na splošno menim, da sporazum ACTA koristi gospodarskim interesom EU in da uravnoteža varstvo pravic intelektualne lastnine in zagotavljanje temeljnih pravic. Diogo Feio Po precejšnjem vztrajanju Parlamenta se je raven preglednosti pogajanj o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju (ACTA) znatno povečala in je bil Parlament vse od kroga pogajanj v novozelandskem parlamentu v celoti obveščan. Besedilo, o katerem so potekala pogajanja, odraža glavne pomisleke, ki jih je izrazil Parlament, zlasti o vprašanjih kot so spoštovanje temeljnih pravic, zasebnost in varstvo podatkov, spoštovanje pomembnosti svobodnega interneta, koristnost zaščite vloge ponudnikov storitev in potreba po zagotavljanju dostopa do zdravil. Boj proti ponarejanju je prednostna naloga, mednarodno sodelovanje pa je temeljno za dosego tega cilja. Z možnostjo, da nove države v vzponu in razvoju pristopijo k sporazumu in s tem spodbujajo razširjeno varstvo pravic intelektualne lastnine, bo sporazum ACTA lahko dosegel zahtevano večstranskost. José Manuel Fernandes v pisni obliki. - (PT) Sporazum, o katerem so tekla pogajanja, je pomemben korak v boju proti ponarejanju in je ključni element v politični strategiji EU za zagotavljanje pravice, enakih pogojev za evropske proizvajalce, ohranjanje delovnih mest za državljane in spoštovanje pravne države. Boj proti ponarejanju mora biti ena izmed prednostnih nalog notranje in mednarodne politične strategije, mednarodno sodelovanje pa je temeljno za dosego tega cilja. Sporazum ACTA je orodje za to, da se obstoječe standarde naredi učinkovitejše in se s tem koristi izvozu iz EU in zaščiti imetnike pravic, ko delujejo na svetovnem trgu. Poudaril bi pomen zaščite geografskih označb za evropska podjetja in delovna mesta v EU in pozdravljam prizadevanja Komisije, da v področje uporabe sporazuma ACTA vključi zaščito geografskih označb. Nazadnje bi poudaril pomen potrditve Komisije, da uporaba sporazuma ACTA ne bo imela nobenega vpliva na temeljne pravice in varstvo podatkov, ali na trenutna prizadevanja EU v zvezi z uskladitvijo izvedbenih ukrepov za pravice intelektualne lastnine. Bruno Gollnisch Če se ne bi odločil bojkotirati zasedanja po obžalovanja vredni epizodi socialno-evrokratskega totalitarizma, ki smo mu pravkar bili priča, bi glasoval za skupni predlog resolucije skupin levice o sporazumu za boj proti ponarejanju. To bi storil ne zato, ker sem spremenil politično prepričanje, ampak ker menim, da ta sporazum ne zadostuje za zaščito naših industrij pred ponarejanjem, da mu ne uspeva zagotoviti upoštevanje geografskih označb, da je njegov namen majhen, če ne vključuje Kitajske, največje ponarejevalke na svetu, in da ogroža pravice in svoboščine državljanov, saj zadeva "nedotakljive" lastninske pravice. Prav tako podpiram vse zahteve po predhodnem obveščanju, ocenah učinka in tako dalje, ki so opredeljene v tej resoluciji. Na kratko je ta sporazum, kakršen je, nesmiseln in morebiti škodljiv. O njem se ne bi smeli niti pogajati, še manj bi se spričo zadev, ki jih zajema, smela pogajati Evropska komisija sama. Sylvie Guillaume Glasovala sem proti predlogu resolucije o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju (ACTA), ki ga je predložila skupina Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) in Evropski konzervativci in reformisti, ker to besedilo ne zadostuje za zaščito posameznih svoboščin. Poslanci Evropskega parlamenta so redno izražali svoje številne pomisleke glede pogajanj o tem mednarodnem sporazumu in preden so sporazum dokončno ratificirale države članice in Evropska unija, je bilo pomembno načeti številne probleme, predvsem tiste, povezane z dostopom do zdravil, odgovornostjo ponudnikov internetnih storitev in pregledom osebne prtljage potnikov na mejah. Žal skupni predlog resolucije, ki so ga predložile Skupina naprednega zavezništva socialistov in demokratov v Evropskem parlamentu, skupina Zelenih/Evropske svobodne zveze, Skupina zavezništva liberalcev in demokratov za Evropo in Konfederalna skupina Evropske združene levice/Zelene nordijske levice in za katerega sem glasovala ter je izražal te pomisleke, ni mogel biti sprejet, ker je enostavno prejel premalo zahtevanih glasov. Ian Hudghton v pisni obliki. - Razočaran sem, da resolucija, ki jo je podprla moja skupina, danes ni bila sprejeta. Trgovinski sporazum za boj proti ponarejanju (ACTA) ima potencial, da povzroči izredno negativne učinke na državljanske svoboščine, današnje glasovanje pa ni storilo ničesar, da bi zmanjšalo te strahove. Elisabeth Köstinger Glasovala sem za skupni predlog resolucije, ki so ga predložili skupina Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) in Evropski konzervativci in reformisti, o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju (ACTA). Resolucija glede varstva podatkov izraža enake pomisleke kot državljani EU. Izrecno zavrača ureditev treh opominov, o kateri se je razpravljalo kot o ukrepu, ki se ga uporabi v primeru kršitev avtorskih pravic. Resolucija poudarja tudi, da mora biti sporazum skladen s pravnim redom Skupnosti, z drugimi besedami, skupnim pravnim korpusom EU. Ponarejeni proizvodi in mednarodne kršitve avtorskih pravic škodijo evropskemu gospodarstvu, s čimer ogrožajo tudi evropska delovna mesta. Za preprečevanje tega je treba sprejeti odločne ukrepe. Edvard Kožušník Pozdravljam dejstvo, da so bile najbolj sporne določbe črtane iz končne oblike tega mednarodnega sporazuma, kot je odgovornost tretjih strani, obvezna preverjanja računalniškega spomina ob prestopu meje in obvezna uporaba "digitalne giljotine". Čeprav pozdravljam prizadevanja za večje zaščito pravic intelektualne lastnine, nisem prepričan, da je sporazum v obliki, kot nam je predstavljena tu, resnično optimalen. Zelo sem zaskrbljen zaradi tega, ker države kot sta Kitajska in Rusija niso podpisnice sporazuma. Zaradi dejstva, da sporazum bolj poudarja zaščito imetnikov pravic in ne dejanskih avtorjev, sem zaskrbljen glede tega, ali bo sporazum resnično služil zaščiti splošnih pravic intelektualne lastnine in ne samo zaščiti pravic majhne skupine subjektov s sedežem predvsem v ZDA. Poleg tega dejstvo, da v sporazum ni bilo mogoče vključiti geografskih označb, samo potrjuje moj strah. Morda ni treba ponovno komentirati metode pogajanj o sporazumu, vendar pa sem prepričan, da se podobno nepregledna oblika pogajanj, kot je bila izbrana za sporazum ACTA, ne bo ponovila in bo Parlament v prihodnosti pravočasno obveščen o pogajalskem postopku za podobne sporazume in o vsebini sporazumov. Giovanni La Via Trgovinski sporazum za boj proti ponarejanju (ACTA) je povečal in še naprej povečuje učinkovitost pravil, ki spodbujajo izvoz Evropske unije in ščitijo tiste ljudi, ki so vse pogosteje žrtve razširjenih kršitev njihovih pravic intelektualne lastnine, ko delujejo na svetovnem trgu. Kot je učinkovito poudarjeno v skupnem predlogu resolucije predstavlja boj proti ponarejanju na svetovni ravni ključni vidik politične strategije Evropske unije s ciljem zagotavljanja standardnih pogojev konkurence za vse evropske proizvajalce. Menim, da je bila v tem sektorju, tako kot v drugih, pomembna narava sodelovanja med državami jasno sprejeta. Zaščita avtorskih pravic, blagovnih znamk, patentov, oblikovanja in geografskih označb je vsekakor občutljivo vprašanje, ker zadeva temeljne človekove pravice, vendar pa današnji predlog predstavlja resen poziv k nadaljevanju v pravi smeri. Komisija se mora vsekakor zavezati zagotavljanju vključitve učinkovitih metod za dejansko izvajanje zaščite geografskih označb, saj je to ključnega pomena za podjetja in zaposlovanje evropskih državljanov. Constance Le Grip v pisni obliki. - (FR) Glasovala sem za skupni predlog resolucije o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju, ki so ga predložili skupina Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) in Evropski konzervativci in reformisti. Ta resolucija PPE/ECR poudarja, da je boj proti ponarejanju prednostna naloga notranje in mednarodne politične strategije Unije in da je mednarodno sodelovanje ključni element v svetovnih prizadevanjih za dosego tega cilja. Z upoštevanjem pomislekov Evropskega parlamenta in naših sodržavljanov, kot so spoštovanje temeljnih pravic, varstvo zasebnosti in osebnih podatkov, priznanje ključne vloge neomejenega dostopa do interneta, pomen zaščite vloge ponudnikov storitev in potreba po zaščiti dostopa do zdravil, je akt veljavna pravila naredil učinkovitejša. Prizadeva si zagotoviti boljšo zaščito pred vsemi kršitvami pravic intelektualne lastnine, blagovnih znamk, oblikovanja in patentov v interesu izvoza Skupnosti in imetnikov teh pravic. V nasprotju s tem, kar so povedali njegovi nasprotniki, je ta sporazum popolnoma skladen s pravnim redom Skupnosti. Ne uvaja na primer tako imenovanega postopka treh opominov. Petru Constantin Luhan Glasoval sem za predlog resolucije o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju (ACTA), ker: 1. je popolnoma skladen s pravnim redom Skupnosti; 2. bo imel pozitiven vpliv na ukrepe za zaščito pravic intelektualne lastnine na svetovni ravni in zaščito pred drugimi ozemlji kot so Azija, Avstralija, pacifiška regija in tako dalje; 3. bo zaščitil konkurenco na ravni EU in kulturno raznolikost ter prispeval k ustvarjanju delovnih mest. David Martin v pisni obliki. - Glasoval sem za to resolucijo o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju (ACTA). Sporazum ACTA zadeva izvajanje zakonodaje o pravicah intelektualne lastnine na mednarodni ravni in zadeva komercialne kršitve avtorskih pravic. To je zelo občutljiva zadeva, v zvezi s katero moramo imetnikom pravic zagotoviti ustrezno zaščito in primerno donosnost naložb, ne da bi pri tem po drugi strani kršili državljanske svoboščine, omejevali dostop do zdravil ali inkriminirali posameznike za nepomembne kršitve avtorskih pravic. Pravo mesto za izvedbo te ocene je v Odboru za trgovino, ko bo odločal o tem, ali naj da parlamentarno soglasje k sporazumu ACTA. Jiří Maštálka Zaščita pred ponarejanjem in zaščita intelektualne lastnine sta nedvomno pomemben element na mednarodni ravni. Vendar pa iz predlaganega sporazuma ACTA ne izhaja jasen pomen v smislu visoke kakovosti in posebno uravnotežene zaščite interesov vseh državljanov držav članic EU. Temu sporazumu, ki se ga je dolgo pripravljalo, je primanjkovalo preglednosti na različnih ravneh v pripravljalnem postopku, njegov okvir pa je prilagojen interesom ene skupine. Čeprav sporazum med drugim navaja tudi krepitev nadzora blaga v tranzitu s strani pristojnih organov in izvoznega režima ali pogajanj po uradni dolžnosti, se tu zastavlja vprašanje glede področja uporabe in drugih možnosti za izvajanje sporazuma, saj je o njegovem učinku brez dogovorjene ratifikacije s strani številnih pomembnih držav po vsem svetu mogoče razpravljati. V zvezi z dejanskim zagotavljanjem zaščite intelektualne lastnine je mogoče povedati, da je zdaj na svetovni ravni cela vrsta priznanih, delujočih in zadostno preizkušenih instrumentov, institucij in pogodbenih razmerij, ki zdaj zagotavljajo zaščito pred ponaredki. Hkrati bi si zagotovilo, da ni treba spremeniti pravnega reda Skupnosti, za dokument takšnega pomena in značaja zaslužilo predložitev temeljitejše pravne analize. Marisa Matias Glasovala sem za ta predlog resolucije, ker predstavlja pomemben korak v boju proti ponarejanju, ne da bi zaradi njega postale vprašljive zadeve kot je prevoz generičnih zdravil, in ker zagotavlja temeljne pravice kot sta pravica do zasebnosti in varstva podatkov. Jean-Luc Mélenchon Pogajanja o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju (ACTA) so potekala za hrbti naših državljanov ter ob nasprotovanju OZN in njene Svetovne organizacije za intelektualno lastnino, edinega organa, ki lahko zakonito sklene takšen sporazum. V primeru sporazuma ACTA se je peščica držav pogajala med seboj o pravilih, ki bodo prevladala na področju pravic intelektualne lastnine. Ta nezakonita uporaba mednarodnega prava v korist najbogatejših držav in njihovih najtesnejših zaveznikov je resnično nedopustna. Zaradi negotovosti glede morebitnega patentiranja živih bitij in morebitnih ovir za promet generičnih zdravil je pomembno, da nismo zaskrbljeni zaradi tega ali to obžalujemo, medtem ko sprejemamo, da smo bili postavljeni pred izvršeno dejstvo. Glasujem proti temu besedilu. Nuno Melo v pisni obliki. - (PT) Uvedba osnutka trgovinskega sporazuma za boj proti ponarejanju 2. oktobra 2010 po krogu pogajanj v Tokiu je zelo pomembna. Prav tako mora Komisija Parlamentu in javnosti dati na razpolago končno besedilo sporazuma ACTA po srečanju, namenjenemu pogajanjem o tehničnih vidikih, ki je med 30. novembrom in 3. decembrom 2010 potekalo v Sydneyu. Boj proti ponarejanju je ena izmed prednostnih nalog notranje in mednarodne politične strategije, mednarodno sodelovanje pa je temeljno za dosego tega cilja. Povsem dobro se zavedamo, da sporazum, o katerem potekajo pogajanja, ne bo rešil zapletenega in večrazsežnostnega problema ponarejanja, vendar pa je korak v pravo smer k odpravi tega resnega problema, ki je odgovoren za hude izgube gospodarstva EU in bruto domačega proizvoda držav članic. Alexander Mirsky Bistveno je, da ta sporazum začne veljati čim prej. Kakršno koli odlašanje bo odprlo vrata navadni kraji intelektualne lastnine. Stroški proizvajalcev presegajo vse predstavljive zneske. Piratstvo na internetu je v teh dneh izredno aktualno vprašanje. Številni ponudniki internetnih storitev in državljani Evropske unije so vpleteni v neetične dejavnosti. V tem okviru moramo urediti vse operacije, povezane s prenašanjem in tako imenovano izmenjavo informacij. Neukrepanje v zvezi s preprečevanjem ponarejanja spodbuja nekaznovanost in se zdi cinično. V celoti podpiram ta predlog resolucije. Vital Moreira Vzdržal sem se glasovanja o skupnem predlogu resolucije, ki so ga predložile Skupina naprednega zavezništva socialistov in demokratov v Evropskem parlamentu, skupina Zelenih/Evropske svobodne zveze, Skupina zavezništva liberalcev in demokratov za Evropo in Konfederalna skupina Evropske združene levice/Zelene nordijske levice, o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju, ker menim, da je zadevno besedilo preveč kritično in bi moralo biti bolj uravnoteženo. V predloženi različici je jasna navedba, da bo naše končno stališče nasprotovalo sprejetju sporazuma. Menim, da je sporazum na splošno ugoden za gospodarske interese Evropske unije, zlasti glede na dejstvo, da hočemo svoje gospodarstvo utemeljiti na inovacijah, raziskavah in razvoju ali "pametni rasti". Zato menim, da je za evropsko konkurenčnost ključnega pomena okrepljena zaščita pravic industrijske lastnine, vključno s patenti. Po drugi strani menim, da so bili prvotni pomisleki glede generičnih zdravil, zaščite pravice do dostopa do interneta in zaščite geografskih označb ali označb porekla med zadnjimi pogajanji zadovoljivo premagani. Ne moremo prezreti napredka, ki je bil dosežen. Seveda ni zadovoljivo vse, vendar pa je treba mednarodni sporazum ocenjevati na splošno. Rareş-Lucian Niculescu v pisni obliki. - (RO) Glasoval sem za predlog resolucije skupine Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov)/Evropskih konzervativcev in reformistov in proti drugim, ker mednarodni sporazum ACTA omogoča učinkovitejši boj proti ponarejanju, kar bo vodilo k boljši zaščiti avtorskih pravic in posledično pomagalo zaščititi evropsko industrijo. Poleg tega bo sporazum ACTA pomagal zaščititi potrošnike pred ponarejenimi proizvodi, ki vse bolj prevladujejo na evropskih trgih. Alfredo Pallone Glasoval sem za predlog resolucije skupine Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) o sporazumu ACTA, ker menim, da je izvajanje sporazuma ključnega pomena. Izvajanje se mora začeti hitro brez nadaljnjega odlašanja ali izgubljanja časa, drugače tvegamo zastoj v pogajanjih v škodo proizvajalcev in tudi evropskih potrošnikov. Evropa je dolžna svoja prizadevanja še naprej osredotočati na dve zadevi. Prva zadeva je, da morajo biti evropske geografske označbe obvezno zaščitene v civilnem in carinskem smislu, saj danes trpijo zaradi škode, ki vpliva ne le na agroživilsko industrijo, katere ponarejeni proizvodi trpijo zaradi nepoštene konkurence z uporabo imen, ki posnemajo znane evropske blagovne znamke in spominjajo nanje, ampak tudi na industrije, ki delujejo v sektorjih oblikovanja in mode. Druga zadeva je obvezna potreba po skupnih pravilih za nadzor spletne prodaje. Ta sektor se je srečal s povečanjem prodaje knjig, filmov, glasbe in milijoni ponarejenega blaga, kar ne škoduje samo potrošnikom, ampak tudi evropskim proizvajalcem. Georgios Papanikolaou v pisni obliki. - (FR) Glasoval sem za skupni predlog resolucije, ki so ga predložili skupina Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) in Evropski konzervativci in reformisti, o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju (ACTA), saj je to sporazum, namenjen zaščiti pravice in zdrave konkurence. Sporazum uveljavlja popoln mednarodni okvir za krepitev boja proti kršitvam pravic intelektualne lastnine. Spodbuja pristop drugih držav v razvoju k sporazumu, saj sodelovanje pri sporazumu ACTA ni omejeno. Pogajanja o sporazumu zdaj upoštevajo glavne pomisleke EU, vključno s: spoštovanjem temeljnih pravic in zasebnosti, varstvom podatkov, spoštovanjem vloge svobodnega interneta, zaščito vloge ponudnikov storitev in potrebo po zaščiti dostopa do zdravil in javnega zdravja. Maria do Céu Patrão Neves v pisni obliki. - (PT) Prepričana sem, da ta predlog resolucije predstavlja pomemben korak v boju proti ponarejanju, hkrati pa ohranja potrebno ravnotežje med nasprotujočimi si vrednotami. Ne postavlja pod vprašaj svobode izražanja in inovacij in zagotavlja temeljne pravice kot sta pravica do zasebnosti in varstva podatkov. Obstajajo nasprotujoči si interesi, ki otežujejo soglasje, vendar pa je bil tu z določenim uspehom dosežen sporazum, ki je v bistvu združitev skupnih želja. Preglednost, ki jo je z obveščanjem Evropskega parlamenta sprejela Komisija med temi pogajanji, je treba pohvaliti, in upam, da bo mogoče med naslednjimi pogajanji rešiti nejasnosti in opustitve, na katere še vedno opozarjajo vse strani. Menim, da bo doseženi sporazum okrepil mednarodno sodelovanje v boju proti ponarejanju in ustvaril orodje za učinkovito zaščito pravic intelektualne lastnine ter zagotovil temeljne pravice. Prav tako je bistveno zagotoviti spoštovanje obstoječih pravic z represivnimi ukrepi in vzpostavitev celovitega mednarodnega okvira, ki bo v pomoč udeleženim stranem. Miguel Portas Glasoval sem za ta predlog resolucije, ker predstavlja pomemben korak v boju proti ponarejanju, ne da bi zaradi njega postale vprašljive zadeve kot je prevoz generičnih zdravil, in ker zagotavlja temeljne pravice kot sta pravica do zasebnosti in varstva podatkov. Paulo Rangel v pisni obliki. - (PT) Boj proti ponarejanju, ki je svetovni pojav, zahteva večstranski pristop, utemeljen na krepitvi sodelovanja med najpomembnejšimi stranmi, ki so vključene po vsem svetu. Zato sem prepričana, da ta sporazum, o katerem potekajo pogajanja, predstavlja korak v pravo smer, čeprav se zavedam, da ne bo rešil zapletenega problema ponarejanja. Crescenzio Rivellini Danes sem glasoval za nedavno dokončani mednarodni trgovinski sporazum za boj proti ponarejanju (ACTA). Cilj novega večstranskega sporazuma ACTA, sklenjenega med Evropsko unijo, Združenimi državami, Avstralijo, Kanado, Japonsko, Mehiko, Marokom, Novo Zelandijo, Singapurjem, Južno Korejo in Švico, je krepitev zaščite intelektualne lastnine in prispevek k boju proti ponarejanju in piratstvu proizvodov kot so dobro znane znamke oblačil, glasba in filmi. Menim, da ta sporazum, o katerem potekajo pogajanja, predstavlja korak v pravo smer, čeprav se zavedam, da ne bo rešil zapletenega in večrazsežnostnega problema ponarejanja. V vsakem primeru Evropsko komisijo pozivam, naj potrdi, da besedilo nima posledic za temeljne svoboščine in zakonodajo Evropske unije. Spomnil bi tudi, da ima Parlament pravico do uporabe veta na mednarodne sporazume. Raül Romeva i Rueda v pisni obliki. - Evropskemu parlamentu za las ni uspelo sprejeti resolucije, ki zahteva, da Komisija pojasni in oceni posledice trgovinskega sporazuma za boj proti ponarejanju (ACTA). Bilo je 306 glasov za, 322 glasov proti in 26 vzdržanih glasov. Resolucijo so predložili skupina Zelenih (vključno s Piratsko stranko), socialni demokrati, liberalci in levica. Namesto tega je podporo dobila alternativna resolucija skupine Krščanskih demokratov EPP in konzervativne skupine. Ta resolucija v bistvu pozdravlja dosedanje delo pogajalcev in od Komisije ne zahteva nadaljnjih pojasnil ali ocen. To je bil poraz, vendar še zdaleč ne gre za zadnjo besedo glede vprašanja. Resolucija nima nobenega formalnega učinka, ampak zgolj odraža mnenje Parlamenta. Odločilno glasovanje bo (verjetno) potekalo v začetku naslednjega leta, ko bo Parlament naprošen za odobritev sporazuma. Če bo izid glasovanja ponovno "ne", bo sporazum zavrnjen. Današnje glasovanje nas je opomnilo, da bomo morali še naprej trdo delati, da bi dobili več informacij o učinkih sporazuma ACTA, tako da lahko Evropski parlament na podlagi informacij sprejme odločitev na končnem glasovanju o odobritvi. Marie-Thérèse Sanchez-Schmid Trgovinski sporazum za boj proti ponarejanju (ACTA) je sporazum, ki ščiti naše državljane, naše ustvarjalce, naše umetnike in naša podjetja, zaradi česar ga podpiram. Pripomogel je k opredelitvi razpoložljivih pravnih sredstev v primeru očitnih kršitev pravic intelektualne lastnine v eni izmed držav podpisnic sporazuma. Komisija je bila pregledna, sporazum ACTA ne sme preseči pravnega reda Skupnosti, ne sme preseči katerega koli ukrepa, sprejetega v okviru evropskih direktiv, in nikakor ne sme kršiti temeljnih pravic. Pogajanja o njem so potekala zunaj običajnih mednarodnih institucij (Svetovne trgovinske organizacije in tako dalje), ker sta Kitajska in Indija nasprotovali kakršnemu koli sporazumu. Sporazum ACTA je odprt sporazum in vse tiste države, ki želijo svobodno sodelovati pri njem, se nam lahko pridružijo, tako da bi lahko skupaj zagotovili našim državljanom pravno in tudi fizično zaščito pred škodo, ki jo povzroča ponarejanje. Zato sem glasovala za ta predlog resolucije. Olle Schmidt v pisni obliki. - (SV) Evropski parlament je ob številnih priložnostih izrazil svoje mnenje o sporazumu ACTA. Glasoval sem na primer za predlog resolucije Parlamenta marca 2010 v zvezi s pomanjkanjem nadzora javnosti in preglednosti v pogajanjih in podpisal sem pisno izjavo Parlamenta o sporazumu ACTA. Takrat si je Komisija kot zdaj zaslužila kritiko zaradi pomanjkanja preglednosti v pogajanjih za poslance tega parlamenta in tudi državljane Evrope. Menim, da so glede na trenutno stanje zadev predhodna mnenja Parlamenta ustrezna, in sem glasoval proti vsem predlogom v resoluciji. Pomembno je, da Parlament svojo odgovornost za mednarodne sporazume jemlje zelo resno. Komisija se pogaja o sporazumih in jih podpiše. Parlament ima pravico biti popolnoma in takoj obveščen med postopkom in ima po tem, ko Komisija podpiše sporazum, pravico, da ga odobri ali zavrne. Pametno je, da Parlament jasno izrazi svoje stališče, kar smo storili na več načinov, da zagotovi, da se Komisija ne pogaja o sporazumih, ki jih Parlament ne podpira. Skupni predlog resolucije je od Komisije zahteval, da pred podpisom sporazuma predloži številne analize, ki terjajo veliko časa, s čimer bi tvegali nastanek situacije, v kateri bi začele druge strani dvomiti o tem, ali je Evropa resnično resna stran, s katero se naj sklepa mednarodne trgovinske sporazume. To bi škodilo možnosti Evrope, da v prihodnje sodeluje v pogajanjih o mednarodnih sporazumih o prosti trgovini. Bogusław Sonik Podprl sem predlog resolucije Evropskega parlamenta o trgovinskem sporazumu za boj proti ponarejanju (ACTA), ker menim, da je kot del boja proti piratstvu treba oblikovati splošna načela za uveljavljanje pravic intelektualne lastnine. Problem ponarejanja blaga in nedovoljene uporabe intelektualne lastnine drugih oseb je še vedno zelo razširjen. Posebno težko je v primeru nedotakljivih pravic kot so avtorske pravice za glasbena in književna dela in patente. Sporazum ACTA je dobro orodje za vzpostavitev skupne pravne platforme, katere cilj bo boj proti ponarejanju in piratstvu. Thomas Ulmer v pisni obliki. - (DE) Zelo sem zadovoljen, da je bilo sprejeto poročilo skupine Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) in Evropskih konzervativcev in reformistov. Zaradi tega izprijeno, demagoško delo opozicije ni imelo nobene možnosti. Čestitam avtorjem, našemu koordinatorju gospodu Casparyju in celotni skupini za enotnost, ki so jo pokazali glede te pomembne zadeve. Dominique Vlasto v pisni obliki. - (FR) Glasovala sem za predlog resolucije moje skupine, ker je boj proti ponarejanju ključnega pomena in mora potekati po vsem svetu, če naj bo učinkovit. Ponarejanje je rastoče vzporedno gospodarstvo in gospodarstvo, ki omogoča pranje denarja v velikem obsegu. Poleg tega naše industrije, že kaznovane v smislu izvoza zaradi devalvacije juana in šibkosti dolarja, ne morejo dopuščati, da bi ponarejeno blago, proizvedeno zunaj EU, na notranjem trgu nepošteno konkuriralo njihovim proizvodom. Ta svetovno organizirana kraja ima resen učinek na ustvarjalnost in inovacije ter katastrofalne posledice za naša delovna mesta in varnost zavedenih potrošnikov. Naš razvojni model, ki je osredotočen na gospodarstvo, ki temelji na znanju, zahteva zaščito temeljne pravice, to je intelektualne lastnine, na mednarodni ravni. To glasovanje tako odpira pot ratifikaciji trgovinskega sporazuma za boj proti ponarejanju, kar bo olajšalo vložitev pravne pritožbe v primeru kršitve pravic intelektualne lastnine v eni izmed držav podpisnic sporazuma. Na ta način polagamo temelje večstranske strategije, ki bo zaščitila tisto, zaradi česar je naš gospodarski razvoj dinamičen: naše inovacije, naše znamke in naša umetniška dela.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Unie inovací: proměna Evropy pro svět po krizi (rozprava) Předsedající Dalším bodem je zpráva o Unii inovací: proměně Evropy pro svět po krizi, kterou předložila paní Merkiesová jménem Výboru pro průmysl, výzkum a energetiku. Judith A. Merkies Pane předsedající, paní komisařko, vy jste inovátorkou, já jsem inovátorkou, všichni jsme inovátory, všichni můžeme být inovátory. Jak? Odpověď zní: jako výzkumníci, vědci, tvůrci politik, pracující v obchodě, spotřebitelé a občané. Jsou to občané, kteří jsou klíčem k inovaci - buď ji tvoří, nebo ničí. Ale co můžeme my, jako tvůrci politik, jako politici, udělat, abychom inovace urychlili? Inovace jsou jedinou cestou z finanční a hospodářské krize, neboť inovace poskytnou řešení problémů, které se dotýkají nás všech - například stárnutí obyvatelstva, změna klimatu a nedostatek surovin -, a také okamžitě ukončí finanční a hospodářskou krizi. Doufáme, že budeme schopni prostřednictvím inovací propojit všechny tyto věci dohromady, poskytnout ekonomice intenzivní podporu a zároveň přejít k udržitelné společnosti. To se samozřejmě nestane samo od sebe. Je zapotřebí změny myšlení - změny koncepce společnosti i toho, jak musíme v politice, v obchodě a průmyslu pracovat. Takže jaká konkrétní opatření bychom měli přijmout? Potřebujeme více soustředěnosti a méně roztříštěnosti. Musíme se zbavit své omezenosti, pokud jde o inovace a politiky. Čeho chceme dosáhnout? Inovace není jen otázkou jedné budovy, jednoho ministerstva, jednoho programu. Inovace musí být něco, co prochází všemi oblastmi politiky. Proto musí být i politickým myšlením. Je třeba pokud možno komplexního přístupu. Proč máme již nyní tolik programů? Spojte je, kdykoli to bude možné, a začněte konečně věci zjednodušovat. To je úkol pro nás, pro politiky. Snižte byrokracii. Jako politici máme neustále sklon, pokud chceme něčeho dosáhnout, přidat další vrstvu, další nařízení, další program, možnost dalšího financování. Možná, že řešení není v tomto případě jen "další", možná je to jen "méně" a "místo". U žádostí o financování proto potřebujeme méně fanatické kontroly a - co je velmi důležité - musíme nabídnout službu těm, kteří k nám pro financování a podporu přicházejí, a poskytnout jedno kontaktní místo pro žadatele, zakladatele nových podniků a provozovatele malých a středních podniků a všude tam, kde je to vhodné, pro regiony a výzkumné instituce. To znamená nejen kontrolovat žádosti o finanční podporu, ale v případě potřeby i vyhledávat vhodné partnery nebo sítě pro spolupráci. Je zapotřebí mnohem více rizikového kapitálu a v tomto ohledu se musíme snažit, abychom v příštím finančním období namísto 1 miliardy EUR poskytli 5 miliard EUR, protože to poskytne bankám trochu té pomoci, kterou potřebují, aby poskytovaly úvěry malým a středním podnikům. Potřebujeme levný a jednoduchý patent a splnitelná pravidla na ochranu duševního vlastnictví. Potřebujeme skutečný evropský vnitřní trh, kde budou inovace lépe schopny uspět díky přístupu na trh pro 500 milionů občanů. V současné době je trh příliš roztříštěný. Až dosud byly inovace převážně vnímány jako výrobky špičkové technologie. Tak tomu nutně nemusí být - může jít i o sociální inovaci. Evropa po léta bojuje proti odlivu mozků v oblasti inovací - kreativní lidé raději zamíří do Spojených států, protože se domnívají, že je to tam jednodušší. Budeme-li upřímní, pravdou je, že tomu tak někdy je. Nepružná pravidla osobní odpovědnosti, nedostatek finanční pomoci a vysoké limity, aby mohli vstoupit na evropský trh, jsou překážky, kvůli nimž inovace až dosud v Evropě nenaznaly velkého úspěchu. EU musí nalézt odvahu odměňovat - ne trestat - odvahu, podnikavost, zvídavost a tvořivost. Potřebujeme evropské verze Steva Jobse. Pojďme se spojit v tom, v čem jsme silní; spojme v Evropě ducha výzkumu, Einsteina a Steva Jobse. Máire Geoghegan-Quinn členka Komise. - Pane předsedající, blahopřeji zpravodajce paní Merkiesové k této vynikající zprávě. Chci poděkovat stínovým zpravodajům ve Výboru pro průmysl, výzkum a energetiku (ITRE), stejně jako členům sedmi výborů, kteří poskytli výboru ITRE svá stanoviska. Jejich podpora pro všechny aspekty Unie inovací bude rozhodující pro její úspěch. Inovace byly umístěny do centra strategie Evropa 2020 pro inteligentní a udržitelný růst podporující začlenění. Ráda bych využila této příležitosti a konkrétně vyjasnila, co bude Unie inovací znamenat pro různé lidi. Budeme povzbuzovat a podporovat lepší spolupráci mezi podniky a akademickou obcí prostřednictvím vytváření aliancí znalostí, abychom vyvinuli nové studijní programy, které se budou zabývat řešením nedostatku inovačních dovedností. Ve prospěch evropských výzkumných pracovníků budeme přijímat opatření na podporu přeshraniční spolupráce a odstranění překážek pro výzkum a mobilitu a dokončíme Evropský výzkumný prostor do roku 2014. Nakonec, jak řekla paní Merkiesová, musíme spojit Alberta Einsteina a Steva Jobse a držet ho - nebo ji - v Evropě: musíme být vnímáni jako atraktivní a dynamičtí a bez zbytečné byrokracie. Pokud jde o naše malé a střední podniky a podnikatele, Unie inovací usiluje o vytvoření podmínek v oblasti práv duševního vlastnictví, o standardní nastavení a přístup k finančním prostředkům, které budou mnohem příznivější pro inovace. Dne 13. dubna 2011 jsme předložili dva legislativní návrhy týkající se práv k duševnímu vlastnictví v rámci posílené spolupráce, což sníží náklady na patenty až o 80 %. Jednotný evropský patent bude platit ve 25 členských státech, a pokud budete chtít vytvořit začínající podnik nebo budete potřebovat přístup k financování, Komise do roku 2012 zajistí, aby mohly fondy rizikového kapitálu vytvořené v jakémkoliv členském státě fungovat a svobodně investovat v celé EU. Unie inovací se bude také zasazovat za nejlepší příklady inovací ve veřejném sektoru a soukromý i veřejný sektor se budou moci navzájem ze svých osvědčených postupů učit. Veřejné zakázky představují 17 % HDP EU, což je obrovský potenciální pro trh inovací. Podporujeme tedy členské státy a regiony, aby vyčlenily rozpočty pro zadávání veřejných zakázek v oblasti inovačních produktů a služeb. A konečně, co průměrný daňový poplatník? Unie inovací přinese nejlepší využití veřejných prostředků. To znamená upřednostnění inteligentní fiskální konsolidace, a to navzdory důsledku významných rozpočtových omezení. Investování do vzdělávání, výzkumu a inovací má potenciál k vytvoření většího bohatství a více pracovních míst, než jaké jsou náklady, a investování do inovací nám pomůže řešit velké výzvy, jimž společnost čelí. Tím se dostávám k partnerstvím, která poskytnou rámec pro sladění nástrojů a zdrojů a svedou všechny klíčové aktéry dohromady. Jejich cílem je pokrýt celý inovační řetězec, od podpory vynikajícího výzkumu a vývoje až k zajištění takových podmínek, aby mohly být výsledky tohoto výzkumu a vývoje úspěšně zavedeny na trh. Jsme rádi, že Parlament 11. listopadu 2010 vyslovil tak silnou podporu koncepci partnerství pro inovace. Předseda Evropského parlamentu byl vyzván, aby jmenoval čtyři členy řídícího výboru, a těšíme se na to. V neposlední řadě paní Merkiesová zmínila sociální inovace, které byly projednávány ve výboru ITRE. Komise se zavázala, že zahájí pilotní program evropské sociální inovace, který poskytne odborné znalosti a propojené virtuální centrum pro sociální podnikatele, veřejnost a třetí sektor. Dovolte mi, abych zde skončila, protože si myslím, že dnes večer jde o to poslechnout si, co k tomu poslanci chtějí říci. Po rozpravě, až budeme se zprávou odcházet, budeme schopni na připomínky reagovat. Inese Vaidere Pane předsedající, dámy a pánové, finanční krize zvláště zdůraznila nutnost inovací v hospodářství Evropské unie, a proto jsou návrhy Komise týkající se "Unie inovací" obzvláště vítány. Úspěšná inovační politika se musí opírat o tři pilíře: politickou podporu, finance a řádnou legislativu. Jak zdůrazňujeme ve stanovisku Výboru pro mezinárodní obchod, zastřešujícím cílem "Unie inovací" je dlouhodobý rozvoj a konkurenceschopnost založená na technologiích, znalostech a rozvoji vzdělání. Při zvýšení investic do výzkumu a vývoje na 3 % hrubého domácího produktu musíme provést strukturální reformy k zajištění jeho uplatňování a dostupnosti pro malé a střední podniky. Důležitým aspektem je chápání inovací ze strany podnikatelů. Nejedná se jen o špičkové technologie a objevy, ale i o inovace v sociální oblasti, v obchodu, managementu, marketingu a další inovace, které vyžadují stále efektivnější využití znalostí a aktivní spolupráci s univerzitami a výzkumnými centry. Je důležité identifikovat silné stránky v oblasti výzkumu, bez nadměrného stanovování priorit, kdy každý zkoumá jednu a tutéž věc. Evropské patenty v současné době stojí 15krát více než patenty v USA, což je důvod, proč musíme vytvořit evropský patent rychleji a snížit jeho náklady. Cenné vynálezy jsou realizovány v mnoha nových členských státech, ale kvůli nedostatku finančních prostředků jsou vědci nuceni prodat je jiným zemím a společnostem za několik tisíc, zatímco jejich skutečnou hodnotu lze měřit v milionech. Co se týče patentů získaných z veřejných zdrojů, je důležité, aby byly vysoké školy a soukromé osoby schopny se podílet na duševním vlastnictví vytvořeném tímto způsobem. Evropská unie musí posílit ochranu duševního vlastnictví za účelem zajištění našich technologií a know-how před pirátstvím a podvody, a to zejména prostřednictvím dohod se třetími zeměmi. Vlády pak musí vypracovat programy pro rozvoj inovací. Možná nebudeme schopni předběhnout Čínu a Indii v objemu výzkumu, ale můžeme nabídnout kvalitní a rozhodně lepší podmínky pro realizaci nápadů. Děkuji vám. Sari Essayah Pane předsedající, my ve Výboru pro zaměstnanost a sociální věci jsme toho názoru, že inovace jsou nyní, kdy Evropa hledá cestu ven z hospodářské krize, naprosto rozhodující pro ekonomický rozvoj a zvýšení zaměstnanosti. Investice do výzkumu a vývoje mají v období hospodářské krize tendenci klesat, i když bylo prokázáno, že ty společnosti a členské státy, které investují během takového období nejvíce, jsou ty, které pak získají největší komparativní výhodu na trhu. Jsou také těmi, které se nejrychleji z recese zotaví. Proto je nesmírně důležité, aby členské státy dostály cílů stanovených ve strategii Evropa 2020 a investovaly minimálně 3 % HDP do výzkumu a vývoje. Výbor pro zaměstnanost zdůrazňuje význam inovační politiky, která je nahlížena široce, nejen ve smyslu technických inovací, ale také - více než kdy dříve - ve smyslu sociálních a na služby zaměřených inovací, které pomáhají řešit problémy společnosti, jako je stárnutí, zdravotnictví, změny v životním prostředí, klima a energetická účinnost. Dobrým příkladem je pilotní projekt pod názvem Evropské partnerství pro inovace v oblasti aktivního a zdravého stárnutí. Informační a komunikační technologie jsou důležité při všech inovačních činnostech. Dovednosti v oblasti ICT jsou závislé na zlepšení kvality odborného vzdělávání, na podpoře celoživotního vzdělávání a na příležitostech pro ty, kteří jsou již zaměstnaní a potřebují neustále aktualizovat své znalosti a dovednosti. Většina iniciativ, které umožní inovace, pochází z podnikatelského sektoru, a tak je zásadní užší spolupráce s vysokými školami a výzkumnými středisky. Na druhou stranu je komerční využití výsledků výzkumu na vysokých školách v EU nedostatečné nebo příliš pomalé. Proto potřebujeme podnikatelské inkubátory propojující svět obchodu a vysokých škol, jejichž úkolem by bylo podporovat komerční využití výsledků výzkumu. Výbor pro zaměstnanost považuje za naprosto nezbytné, aby byl vytvořen evropský výzkumný prostor a odstraněny překážky mobility výzkumných pracovníků a také aby byla vytvořena vyspělá evropská výzkumná infrastruktura. Měli bychom proto zabránit odlivu mozků z Evropy do jiných míst - když nic jiného, Evropa by měla být oblastí, která přitahuje výzkumné pracovníky odjinud. João Ferreira Pane předsedající, paní komisařko, možnost výrazně stimulovat hospodářský a sociální rozvoj, který je tak třeba v naší době, je ve skutečnosti nedílnou součástí inovace. Můžeme jít ještě dále a říci, že inovace jsou nezbytným prostředkem pomáhajícím reagovat na mnoho problémů a výzev, jimž dnes lidstvo čelí. Jako navrhovatel stanoviska Výboru pro životní prostředí, veřejné zdraví a bezpečnost potravin jsem se snažil podpořit tyto myšlenky upozorněním na některé z hlavních výzev, kterým čelíme v těchto oblastech. Uvedu jen několik příkladů: nedostatek zdrojů a jejich efektivní využívání, recyklace odpadů a jejich zpracování, kvalita potravin a jejich zabezpečení, demografické změny, nové epidemie a zachování přírody a biologické rozmanitosti. Snažil jsem se podpořit skutečnost, že inovace by se měly řídit především kritérii obrany veřejného zájmu a zlepšovat kvalitu života lidí, podporovat sociální péči a zachování životního prostředí a rovnováhu přírody. To by mělo být klíčovým prvkem veřejné politiky v takových oblastech, jako je životní prostředí, vodní hospodářství, energetika, doprava, telekomunikace, zdravotnictví a vzdělávání. Upozornil jsem na skutečnost, kterou v roce 2009 potvrdila Evropská skupina pro inovace, a sice že hospodářská a finanční krize má nepoměrné důsledky v různých zemích a oblastech, které narušují plnění cíle konvergence. Omezení v současné době uložená členským státům by mohla vést k většímu omezení investic do vědy, technologií a inovací, zejména v těch nejzranitelnějších zemích. Namísto oznámené "Unie inovací" může být výsledkem skutečné rozdělení zemí a regionů na ty, které inovují nejvíce, a na ty ostatní. Naneštěstí první návrh stanoviska, které jsem předložil, skončil rozředěn pozměňovacími návrhy přijatými ve výboru. Tam, kde byl - a měl by být - veřejný zájem, vývoj, soudržnost, pokrok a sociální péče, převážily tzv. obchodní příležitosti, konkurence a využívání inovací pro podnikatelské účely. I když je to dominantní vizí i ve sdělení Komise, není to naše vize. To není vize budoucnosti, kterou potřebujeme. Kyriacos Triantaphyllides Pane předsedající, podle názoru Výboru pro vnitřní trh a ochranu spotřebitelů je klíčové vytvoření Unie inovací se zvýšeným sociálním profilem, založené na vytváření nových pracovních míst. Je nutné přijmout inovativní výrobky a služby, které se zaměří na soukromý i veřejný sektor tak, aby se usnadnilo provádění správních řízení, posílení veřejné správy a omezení byrokracie a nepružnosti ve veřejném sektoru. Kromě toho přijetí inovativních řešení úzce souvisí se zakázkami v předobchodní fázi, které řeší problémy, jež trh nemůže pokrýt, nebo když jsou navrhovaná řešení neekonomická. V soukromém sektoru musíme podporovat malé a střední podniky, stejně jako mikropodniky, které mají obzvláštní potíže přizpůsobit se trhu, aby na jedné straně ve zvýšené míře využívaly inovativní produkty a na straně druhé vytvářely inovativní řešení. Zvláštní pozornost je třeba věnovat mikropodnikům v regionálních a venkovských oblastech, které bojují o přežití kvůli nedostatku finančních prostředků, abychom mohli nalézt způsoby, jak podpořit využívání inovativních řešení a zlepšit tak jejich životaschopnost. Zároveň je třeba podpořit inovační programy v oblasti životního prostředí, aby se zaplnily mezery, které existují v úsilí o řešení klimatických změn a podporu ekologicky šetrných řešení. Kromě posílení inovací se musíme zamyslet nad tím, jak inovace mohou přímo sloužit občanům Evropské unie. Použití inovativních řešení by mělo vyústit ve snížení nákladů podniků a mělo by umožnit spotřebitelům, aby se těšili z levnějších a lepších výrobků. Danuta Maria Hübner navrhovatelka stanoviska Výboru pro regionální rozvoj. - Pane předsedající, řekla bych, paní komisařko, že se v posledních letech inovace stala symbolem politického nástroje, který může vyřešit všechny naše problémy. To znamená, že existují velká očekávání a že bychom měli mít výsledky. Samozřejmě, aby se úspěšně realizovaly nápady, je dnes nutné, aby byly záležitosti týkající se správy a rámce správy inovací založeny na pragmatismu, musí být prováděny s pocitem naléhavosti a také musí sloužit politickému obsahu. Všichni se shodneme, že Evropa musí inovovat, nebo prohraje s konkurencí. Každý článek v evropském inovačním řetězci musí být posílen a inovační politika se musí zaměřit na výzvy. To je to, co podle mého názoru Unie inovací nabízí. Dnes hrozí, že nejen podniky, ale i vlády by mohly omezovat investice do inovací. To je logika krize a logika vnitrostátních rozpočtových škrtů. Politické reakce EU a rozpočtové nástroje EU musí působit proti ní. V Evropě není inovace jen konceptem, který může být omezen na zvláštní inovační centra. Je třeba ji uplatňovat na celém území Evropy. Evropa je prostě příliš malá na to, aby si mohla někde na svém území dovolit nedostatek inovací. Výzkum a inovace zjevně nejsou totéž a v tom s vámi jednoznačně souhlasíme. Řízení inovací by proto mělo spočívat v něčem více než jen v podpoře politiky výzkumu a vývoje. Podpora růstu vedeného inovacemi není o zvyšování excelence ve výzkumu a vývoji infrastruktury. To je sice důležité, ale v první řadě jde o mobilizaci talentů a mobilizaci nových myšlenek. Řízení inovací musí spočívat ve vytváření nových partnerství, která umožní efektivní inovační systémy, jež mobilizují duševní a podnikatelské schopnosti a odhalí i spící inovátory, jichž máme v Evropě mnoho. Stane se tak díky podnikatelskému prostředí, které bude příznivé pro inovace, zejména v malých a středních podnicích, které se vyskytují ve všech oblastech hospodářství. Na závěr mi dovolte říci, že zatím nemáme plnohodnotný evropský model pro inovace, ale jasné je, že musí vycházet z dobře sladěného, konkrétního, pevného a společného úsilí veřejného i soukromého sektoru. Věřím, že Unie inovací nás k takovému modelu povede. Amalia Sartori Pane předsedající, zpráva paní Merkiesové - které děkuji za vykonanou práci - je prvním důležitým příspěvkem Parlamentu k návrhu Komise týkajícímu se iniciativy Unie inovací. V posledních letech velké země po celém světě vytrvale sledují cíl soustřeďovat své politiky hospodářské soutěže v některých klíčových odvětvích, která přinesla růst a rozvoj tím, že se zaměřila na inovace. Odvětví vyspělých technologií je dobrým příkladem. I Evropa si uvědomuje, že musí provádět projekty zaměřené na hospodářský a průmyslový růst. Musí soustředit zdroje a investice na inovační politiky, aniž by opustila cestu, po níž šla v posledních desetiletích, kdy hrála vedoucí a řídící úlohu v ekonomickém a sociálním rozvoji. Hlavní zaměření této zprávy ukazuje, že je třeba průřezového přístupu a podpory inovací ve všech oblastech podnikání, hospodářství a společnosti obecně. Malé a střední podniky - základ ekonomické výkonnosti Evropy i v těžkých krizových situacích - byly rozpoznány jako místa, kde dochází k inovacím denně. Dnes by měly být tyto schopnosti uznány, odměněny a dány do služeb růstu a vývoje celého kontinentu. Je také jasné, že inovace a výzkum jsou dvě strany téže mince. Inovace může pocházet z výzkumu, ale také se může jednat o rozsáhlé schopnosti měnit věci k lepšímu ve všech oblastech každodenního života. Uspět v tomto ohledu bude výzvou pro Evropu. Nemusí se nám podařit vytvořit Silicon Valley hned, ale možná bychom mohli být schopni založit Stanfordovu univerzitu. Teresa Riera Madurell Pane předsedající, paní komisařko, ráda bych poblahopřála naší zpravodajce paní Merkiesové k vynikající práci, protože rozebrala obsah zprávy a soustředila se na aspekty důležitější pro naši skupinu, jako jsou sociální inovace - chápané jako inovace ze strany pracovníků a veřejnosti -, pobídky poskytované veřejnými zakázkami v oblasti inovačních a ekologicky šetrných výrobků a služeb a zlepšení přístupu malých a středních podniků k financování. Díky tomu se mohu soustředit se na konkrétní hledisko zprávy a komentovat jej: na potřebu vytvořit ukazatele. Dámy a pánové, pokud chápeme inovace jen jako nové produkty, procesy a služby, které vedou ke zvýšení hospodářské aktivity, je důležité, abychom se vybavili nástroji pro měření naší inovační kapacity právě z ekonomického hlediska a abychom tak učinili na základě parametrů, jako jsou soukromé investice, výzkum a vývoj, zaměstnanost nebo počet inovujících firem. Musíme stanovit ukazatele, které odrážejí schopnost inovace vytvářet růst, zaměstnanost a růst HDP a které nám umožní porovnávat naši situaci z hlediska intenzity s ekonomikami konkurenčních zemí. Na závěr bych chtěla říci několik slov jako členka delegace, která byla proti zahájení posílené spolupráce na jednotném patentu Společenství. Ráda bych sdělila, že jsme byli proti, protože se domníváme, že nástroj posílené spolupráce může mít přímý dopad na vnitřní trh, územní soudržnost a právo občanů všech členských států na maximální právní jistotu. Vladko Todorov Panayotov jménem skupiny ALDE. - (BG) Pane předsedající, Evropa se v současné době potýká s poměrně novým, ale velmi vážným nebezpečím zaostávání či dokonce poklesu, pokud jde o celosvětovou hospodářskou soutěž v oblasti vědy a techniky. Takový vývoj by vystavil naši prosperitu, hospodářský pokrok a sociální postavení značnému tlaku. Jednodušeji řečeno, Evropa je vystavena nebezpečí, že se stane na globální vědecké a ekonomické scéně průměrným aktérem. Evropa naléhavě a okamžitě potřebuje inovace. Blahopřeji paní Merkiesové k její vynikající zprávě. Jsem také potěšen vynikajícími nápady paní komisařky Geogheganové-Quinnové. Jsou zárukou úspěchu, protože Unie inovací je především strategií pro hospodářský rozvoj Evropské unie. Abychom uspěli, je nutné následující: za prvé potřebujeme lepší přístup k úvěrům a finanční podpoře; dále potřebujeme více investic do vědeckého výzkumu a vývoje; jasná pravidla nabízející dlouhodobé perspektivy v oblasti inovací; zjednodušené postupy pro přístup k evropským a vnitrostátním podpůrným programům; a konečně levné, jednoduché evropské patenty. Evžen Tošenovský Pane předsedající, dnes zde již podruhé diskutujeme na plénu o inovační strategii. Při mnoha našich jednáních o postavení evropských zemí na světových trzích pravidelně upozorňujeme na nezbytnost zvýšení konkurenceschopnosti evropské ekonomiky. Postavení Evropské unie na světových trzích bude do budoucna zásadně ovlivňovat úspěšnost inovací a rychlost inovačních cyklů. Evropské státy jsou určitě ve výzkumných projektech na vysoké úrovni. Co je však dlouhodobý problém, je pomalá realizace těchto poznatků v praxi při složité byrokracii. Z unijních fondů je jedním z největších právě fond na vědu a výzkum. Musí být tedy naším cílem co nejvíce zjednodušit administrativu přenosu výsledku výzkumu a maximálně tak napomoci inovacím a tím i posílit konkurenceschopnost Evropské unie. Musíme se zamyslet, jak vyřešit v rámci inovačních kroků komercializaci výsledků výzkumných projektů. Pokud budeme komplikovat realizaci evropských výzkumů v komerční sféře, tak se nám těžko podaří zrychlit inovační cykly. Philippe Lamberts Pane předsedající, dámy a pánové, politika výzkumu a inovací je jedním ze tří hlavních pilířů politik Evropské unie. Chtěl bych také říci, že se stále více stává strategickým nástrojem, který je naprosto zásadní pro naši budoucnost. Proč? Protože máme to štěstí, nebo čelíme té výzvě, že žijeme na počátku změny civilizace. Přemýšlejte o tom. Musíme zajistit podmínky pro důstojnou existenci pro všechny, nejen tady a teď, ale i jinde, a pro budoucí generace. To samo o sobě je již velkou výzvou. Navíc to ještě poprvé v historii lidstva musíme udělat v rámci fyzických limitů této planety. To samozřejmě radikálně mění kontext. Jsme přesvědčeni, že Evropa může být při této hluboké proměně světovým vedoucím představitelem, a to nejen pokud jde o naši infrastrukturu a organizace, ale také - a to je důležitější - pokud jde o náš způsob výroby, spotřeby a života. Tím, že budeme přímo mezi vedoucími představiteli, nejlépe zajistíme konkurenceschopnost Evropské unie. Díky tomu mohu říci, že konkurenceschopnost není cílem sama o sobě. Naším cílem je, abychom byli schopni čelit výzvám, které, jak nesmíme zapomenout, ohrožují samotnou existenci lidstva na této planetě. Budeme-li ale mezi nejlepšími, naše konkurenceschopnost bude zajištěna. Bylo řečeno mnoho věcí, s nimiž souhlasíme. Jsou zde ještě dva body, na které bych chtěl upozornit. Za prvé musíme maximalizovat dopad každého vydaného eura. To vyžaduje lepší propojení mezi různými politikami EU, mezi tím, co se děje na úrovni Evropské unie, a tím, co se děje na úrovni členských států. To znamená, že musíme přejít od logiky, kde platí obecné pravidlo dotací a výjimek, půjček a sdílení rizik, k logice, v níž je hlavním cílem podnítit soukromé investice z veřejných prostředků. Nejlepším způsobem, jak toho dosáhnout, však není vždy poskytnutí nevratných peněz. A konečně musíme mít odvahu skoncovat s několika obrovskými zbytečnými a nákladnými projekty, jako je projekt ITER, který ve skutečnosti spolyká značnou část evropských peněz na výzkum - 7 miliard EUR z 60 miliard EUR - jen si to představte! S tím musíme skoncovat. Niki Tzavela jménem skupiny EFD. - Pane předsedající, chtěla bych poděkovat paní Merkiesové za její úsilí a koordinaci v období, kdy byla tato zpráva projednávána politickými skupinami. Věřím, že odvedla velmi dobrou práci. Mám tři poznámky. Jsem ráda, že se zpravodajka ujala tématu širokopásmového připojení. Digitální svět a informační a komunikační technologie jsou motorem inovací a vysokorychlostní širokopásmové připojení by mělo být základním předpokladem pro všechny evropské partnerství pro inovace. Za druhé, v rámci příprav na 8. rámcový program bychom měli dále posílit monitorování a následné hodnocení výsledků výzkumu a inovačních aktivit financovaných EU. Vidíme tedy, že paní Merkiesová docela správně do své zprávy zahrnula odstavec vyzývající Komisi, aby vypracovala integrovaný systém ukazatelů, který by umožnil lepší sledování a hodnocení pokroku a měřitelného dopadu inovačních politik a programů EU. A na závěr chci říci, před několika dny předseda Evropské rady pan Van Rompuy prohlásil, že Evropané nejsou inovativní, protože jsou v depresi. To je skutečně inovativní předpoklad, ale myslím, že je to otázka povahy. Musíme podporovat kulturu učení, zvídavosti a riskování. Franz Obermayr (DE) Pane předsedající, stojíme před velkými společenskými výzvami: hospodářskou krizí, stárnutím populace, nedostatkem zdrojů a potřebou zachovat naši mezinárodní konkurenceschopnost. O to důležitější je, abychom podporovali inovace, které mohou působit proti těmto problémům tím, že poskytnou tvůrčí nápady a řešení. Nejde jen o zavádění technických inovací, ale také o zavádění společensko-politických inovací. Například abychom se vypořádali s problémem stárnoucí populace, je třeba tzv. klasických inovací na jedné straně, jako jsou nové léky, a na druhé straně bychom měli přemýšlet o inovativních modelech pro společnost, penzionech a systému zdravotní péče. Musíme dnes vytvořit prostředí, které podporuje inovace zítřka, což znamená také investovat do výzkumu a vývoje, chránit duševní vlastnictví, zejména prostřednictvím právních předpisů v oblasti patentů, a povzbuzovat tvůrčí schopnosti již ve školních třídách. Na závěr bych se rád zmínil o konkrétním problému, který souvisí s využíváním zdrojů. Inovace by měly v zásadě zajistit, aby výrobky vydržely déle. To bude ku prospěchu spotřebitelů a životního prostředí. Naneštěstí existují i takové novinky, které mají opačný efekt. Produkty jsou vyvíjeny se záměrnými nedostatky, které zkracují jejich životnost a zvyšují spotřebu, například se to týká přenosných počítačů a chytrých telefonů. Unie inovací musí přispět k boji proti tomuto trendu. Herbert Reul (DE) Pane předsedající, paní Geogheganová-Quinnová, dámy a pánové, za prvé bych chtěl upřímně poděkovat paní Merkiesové za její práci. Rád bych také poděkoval mnoha poslancům, kteří byli do této práce zapojeni, a Komisi za její podporu. Pokud jde o toto téma, převážně jsme ve shodě. V průběhu let jsme zde vyvinuli velké množství programů a dokumentů, od Lisabonské strategie po Evropu 2020, a mnoho dalších. Neustále jsme říkali, že budoucnost Evropy závisí na tom, zda se nám podaří vyřešit otázku inovací. Všichni se shodujeme, že se jedná o všechny aspekty vzdělávání, odborné přípravy a výzkumu a že podnikatelská stránka je také důležitá. Nicméně je pravda, jak předchozí řečník právě řekl, že jiné oblasti světa jsou zjevně schopny mobilizovat talent a nápady efektivněji než my. Proto se musíme alespoň na jednu nebo dvě vteřiny zastavit a přemýšlet o důvodech. Je to proto, že poskytujeme příliš málo prostředků, nebo proto, že nemůžeme najít ten správný způsob, jak využít existující potenciál? To je to, na co paní Merkiesová ve svém projevu poukazovala. Chtěl bych se stručně zmínit o jednom dalším problému. Byl jsem členem delegace do Kalifornie a jednoho večera jsme se setkali s mladými podnikateli a lidmi, kteří chtěli založit nové podniky. Nikdy nezapomenu na ten večer. Oči těch mladých lidí zářily, byly plné nadšení a jak oni, tak ostatní věřili, že jsou schopni něčeho dosáhnout. Žádali jen jednu věc. Chtěli pomoc pro všechny, kteří chtěli začít podnikat, aby dostali šanci, svobodu jednat a netrávili veškerý svůj čas potýkáním se s byrokracií. Nezapomenu na to, protože to byl pro mě velmi, velmi důležitý signál. Jak můžeme zvýšit účinnost našich investic do výzkumu? Věřím, že příspěvky Evropské výzkumné rady (ERC) a Evropského inovačního a technologického institutu (EIT) v oblasti výzkumu jsou zajímavé a vzrušující a mohly by přinášet dobré výsledky. Otázky týkající se rizikového kapitálu a lidí by pravděpodobně bylo možné nejlépe zodpovědět, kdybychom se jako politici nepokoušeli všechno vyhodnotit, dospěli k rozhodnutí a vypracovali pokyny. Možná je zapotřebí jen několik málo pravidel. Jak paní Merkiesová řekla, méně je často více. (Řečník souhlasil s položením otázky zvednutím modré karty podle čl. 149 odst. 8 jednacího řádu) Judith A. Merkies Pane předsedající, pane Reule, děkuji za váš projev. Jak si myslíte, že můžeme zahrnout tyto ambice do rámce Unie inovací, do veškeré práce, kterou děláme ve Výboru pro průmysl, výzkum a energetiku, do všech ostatních dokumentů, které ještě vzniknou, do rámce společné strategie, do všech finančních prostředků na výzkum a do budoucích programů? Jak může Komise zajistit, aby toto jediné vlákno procházelo všemi těmito prvky politik tak, abychom skutečně dosáhli cílů stanovených v Unii inovací? Herbert Reul (DE) Pane předsedající, stále věřím v to, co je dobré a pozitivní. V duchu mladých lidí, které jsme potkali v Kalifornii, bych chtěl říci, že jsme schopni tohoto cíle dosáhnout. Možná ale není nutné zavádět předpisy regulující každý detail. Britta Thomsen (DA) Pane předsedající, komisařko, dámy a pánové, nejprve bych chtěla zpravodajce poblahopřát k této zprávě. Představuje velmi dobrý výsledek. Ve strategii 2020 uznáváme skutečnost, že pokud chceme udržet úroveň prosperity v Evropě, musíme zvýšit naši produktivitu. Proto je třeba soustředit se na inovace. Je však důležité, abychom neomezovali inovace na výzkum a technologie. Budeme-li brát inovace vážně, musíme v první řadě investovat do lidského prvku. K inovacím patří i tvůrčí procesy, kterým lze učit a které by měly být zahrnuty do výukových metod používaných v členských státech. Potřebujeme totiž pracovníky, kteří budou přinášet dobré návrhy na zlepšení práce a modely k řešení nových úkolů. To ale znamená, že musíme naše pracovníky vzdělávat a odborně připravovat. Navíc se potýkáme s obrovským úkolem, jak vyškolit podniky v tom, jak mohou co nejlépe využít inovačního potenciálu svých zaměstnanců. Inovace řízené pracovníky nejsou dobré jen pro podniky, jsou také dobré pro pocit uspokojení z práce, což může přispět ke snižování stresu. Chtěla bych vyzvat Komisi, aby zahájila jednání se sociálními partnery o tom, jak můžeme v Evropě co nejlépe podpořit inovace řízené pracovníky. Marek Henryk Migalski (PL) Pane předsedající, samozřejmě že jsme všichni pro inovace, zvláště pokud jde o vědu a průmysl - a to říkám nejen jako politik, ale také jako někdo, kdo kdysi pracoval na vysoké škole, protože než jsem se stal politikem, vyučoval jsem. Ve skutečnosti však - a několik řečníků to již zmínilo - závod v inovacích se zeměmi, jako jsou Spojené státy a země Blízkého východu, prohráváme. Proto vyzýváme k tomu, aby spolupráce v oblasti inovací byla rozšířena i na země, které nejsou členy EU. Jsem velmi potěšen přijetím mého pozměňovacího návrhu, který byl zařazen jako bod 167 a jenž vyzývá ke spolupráci se zeměmi, které se účastní Východního partnerství, a doufám, že bod 71 bude podobně pozměněn. Tento odstavec sice odkazuje na země Středomoří, ale měl by být rozšířen na všechny země zapojené do evropské politiky sousedství. Nikolaos Salavrakos (EL) Pane předsedající, paní Merkiesová vypracovala vynikající zprávu a já jí k ní blahopřeji. Samozřejmě máme také strategii EU 2020, o mnohé usilujeme a máme mnoho zpráv o inovacích a zaměstnanosti mladých lidí na papíře, které je však třeba uvést do praxe. Míra nezaměstnanosti mladých lidí tvoří z hlediska obecné míry nezaměstnanosti 9,6 %, ale tato míra převyšuje 20,2 % u mladých lidí ve věku 19-27 let a tito lidé jsou samozřejmě zoufalí. Práce není jen o živobytí, je nutné si uvědomit, že musíme dát mladým lidem příležitost k práci, protože tím jim dáváme pocit sebeúcty. Každý občan musí mít samozřejmě příležitost k vývoji inovativních opatření prostřednictvím účasti na programu pro inovace a měnit Evropu. Paní komisařko, sdělení Komise odkazuje na partnerství v oblasti inovací. Jak Komise zamýšlí podporovat větší zapojení regionů, jaké prostředky budou použity a jaké finanční prostředky budou k dispozici? Angelika Werthmann (DE) Pane předsedající, k hlavním výzvám, před nimiž Unie inovací stojí, patří stárnutí obyvatelstva a zachování systémů zdravotní péče. Aby byla zajištěna udržitelnost a stabilita systémů, je třeba o nich uvažovat a hovořit ve všech souvislostech. Nalezení úspěšného řešení bude možné, jen pokud se podíváme na vzájemné vztahy mezi systémy. Do roku 2050 se poměr občanů EU v produktivním věku vůči osobám starších 65 let sníží ze 4:1 na 2:1Je tedy jisté, že výdaje na důchody a zdravotní péči vzrostou. Nicméně pouhé zaměření na důchodovou legislativu a zvýšení příspěvků od pacientů nám neumožní dosáhnout našich cílů. Úspěšná řešení budou také muset zvážit nedostatky našich politik zaměřených na vzdělávání a trh práce. Bude nezbytné investovat do odborného vzdělávání a změnit směřování naší politiky odborného vzdělávání, abychom reagovali na situaci, kdy nedokážeme obsadit rostoucí počet pracovních míst ve vysoce specializovaných odvětvích, zatímco stejný počet nekvalifikovaných lidí v produktivním věku je závislý na podpoře. V rámci naší politiky trhu práce musíme koordinovat politiky zaměřené na rodinu a rovné příležitosti, místo toho, abychom je vnímali jako protichůdné. Maria Da Graça Carvalho (PT) Pane předsedající, paní komisařko, ráda bych na úvod poblahopřála zpravodajce k její vynikající práci. Evropa potřebuje udržitelný a konkurenceschopný ekonomický model, který reaguje na hlavní sociální problémy dneška a zajišťuje i více lepších pracovních míst. Iniciativa Unie inovací představuje strategickou evropskou inovační politiku, která je integrována a orientována na podniky a osoby. Pojem inovace musí jít dále, za technologické inovace: inovace musí být spojeny s výrobky, ale také procesy, službami, pohyby, systémy a organizačními strukturami. Zejména inovace v sociální oblasti mají za cíl najít nové a efektivní řešení naléhavých sociálních potřeb. Kromě toho jsou hybnou silou v oblasti inovací mladí lidé: musíme proto zavést politiku, která podporuje přístup mladých lidí na trh práce. Je také důležité vytvořit řádné podpůrné mechanismy pro malé a střední podniky. Úspěšnost inovační politiky závisí na existenci jednoduchých, účinných a nebyrokratických systémů v oblasti vědy a vysokého školství. Vhodné financování v těchto dvou oblastech je nezbytnou podmínkou pro rozvoj inovací. Vzhledem k cíli 3 % z hrubého domácího produktu určených na technologický výzkum a vývoj tedy nyní vyzývám Komisi, aby zvážila možnost vytvoření účinného celounijního systému zaměřeného na realizaci tohoto cíle, a to s ohledem na to, co se děje se správou ekonomických záležitostí. Catherine Trautmann (FR) Pane předsedající, paní komisařko, dámy a pánové, když si stanovujeme za cíl posílení naší schopnosti inovovat a investovat nebo nalezení konkurenční výhody vůči Spojeným státům a Číně, mluvíme o hospodářském rozvoji, jistě, ale hovoříme také konkrétně o vytváření pracovních míst. Z tohoto důvodu si musíme poskytnout i prostředky na posílení inovací. Chtěl bych poblahopřát paní Merkiesové k jednotnému kontaktnímu místu, strategii financování a uznání, že výzkumní pracovníci musí riskovat. Její zpráva ukazuje správný směr a navrhuje kontext, který je příznivý pro malé a střední podniky, jež jsou nezbytné pro úspěch Evropské unie. Inovace přinášejí přitažlivost a konkurenceschopnost území. Nezbytné je zapojení místních a regionálních orgánů, pokud jde o vyčlenění prostředků, snižování rozdílů a zvýšení aktivní úlohy, kterou musí sehrát občané. Právě z těchto důvodů opatření navrhovaná v této zprávě účinně přispějí k dosažení cílů strategie Evropa 2020. Edvard Kožušník (CS) Pane předsedající, Evropa a inovace. Trošku tady o tom mluvil můj kolega Migalski a trošku kolega Tošenovský. V podstatě jsme kde? Spojené státy jsou před námi, Japonsko je před námi, Brazílie, Indie a Čína nás dohánějí. Já vidím program Unie inovací jako program, který přichází za minutu dvanáct. S největší pravděpodobností máme poslední příležitost, jak zabrat v oblasti inovací a nedovolit těmto zemím, aby nás dohonily. Jakýkoliv neúspěch Evropy jako kontinentu bude mít v této oblasti fatální důsledky - a říkali to všichni ostatní kolegové - pro konkurenceschopnost Evropy, kvalitu života jejích obyvatel a v konečném důsledku i pro hodnoty, které Evropa pro svět představuje. Jsem proto rád, že se Evropskému parlamentu podařilo nastartovat konkrétní legislativní opatření, jako je posílená spolupráce při zavádění evropského patentu. Jako velmi důležitou vidím také oblast standardizace při zavádění inovací do praxe a jejich uplatnění malými a středními podniky. Zbigniew Ziobro (PL) Pane předsedající, ve svém projevu zde ve Štrasburku v listopadu loňského roku jsem upozornil na významné rozdíly, které existují mezi starými a novými členskými státy Evropské unie, pokud jde o finanční podporu výzkumu a vývoje. V dlouhodobém horizontu to bude mít za následek podstatné rozdíly ve vývoji jednotlivých členských států Evropské unie a v jevu s ošklivým názvem "odliv mozků", který mu dali novináři a jenž je ve zprávě mylně označován jako duševní mobilita. V zájmu zajištění trvale udržitelného rozvoje v Evropě - a zdůrazňuji slovo udržitelného - musí EU vyčlenit více finančních prostředků na rozvoj inovací a výzkumných projektů v nových členských státech EU, a to pod hlavičkou udržitelného rozvoje. Je také třeba podpořit jednotlivé vlády, aby zvýšily částky každý rok přidělované z rozpočtu na výzkum, a také stanovit minimální procento z rozpočtu, které musí být použito na projekty tohoto druhu. Další klíčovou otázkou je financování inovací v sektoru malých a středních podniků, na které bychom měli klást mnohem větší důraz. Lambert van Nistelrooij (NL) Pane předsedající, paní komisařko, hlavním úkolem je dělat věci jinak - mnohem méně roztříštěně, s menším počtem souběžných aktivit členských států a Evropské unie - a také investovat cíleněji. Myslím si, že podniky a občané toto sledují. Zpráva a váš návrh Unie inovací vytváří očekávání. Skutečně bychom toho od ní měli hodně očekávat, ale chci ještě upozornit na pár bodů instrumentální povahy, včetně těch týkajících se Evropské unie. V první řadě musíme zajistit, aby financování bylo jednodušší, a je zapotřebí více dotací a pobídek pro rizikový kapitál. Za druhé, fondy již máme, ale jsou přesně vymezeny a samostatně řízeny: regionální fondy, zemědělské fondy a tak dále. Musíme se posunout k vícefondovému přístupu. Budete s tím v připravované legislativě souhlasit? Jaké druhy návrhů se toho budou týkat? Moje další poznámka se týká toho, že investice do výzkumu a vývoje do značné míry končí ve dvanácti "starých" členských státech a je zapotřebí dalšího rozdělování. Je nutné nalézt novou rovnováhu. Jak můžete v tomto ohledu podpořit podniky a občany v "nových" členských státech? Na závěr bych chtěl říci, že se jedná o proces, který bychom vám rádi pomohli promyslet. Jak nyní povedete dialog? Ve svém sdělení říkáte, že koncem roku 2011 uspořádáte konferenci a přijmete nějaká další opatření. Již jsem měl příležitost s vámi několikrát hovořit, a to i formou dialogu, na summitu pro znalosti a inovace zde ve sněmovně. Jak to budete nadále organizovat? Chceme vás více vidět. Opravdu tomu hodně věřím. V současné době takové věci v Komisi koordinujete, a tak tomu v minulosti nebývalo. Spolu s paní Merkiesovou vás budeme bedlivě sledovat. Silvia-Adriana Ţicău (RO) Pane předsedající, blahopřeji paní Merkiesové k výborně zpracované zprávě. Aby bylo zajištěno, že iniciativa Unie inovací přispěje k udržitelnému rozvoji, je třeba modernizovat vzdělávací systém, a sblížit pravidla pro přístup k stávajícím finančním prostředkům, vypracovat prognózy ohledně požadovaných dovedností, podporovat partnerství mezi vysokými školami a podniky, provést standardizaci a chránit duševní vlastnictví. Absolutně nezbytným předpokladem pro Unii inovací je ovšem širokopásmový přístup k internetu, protože zvyšuje míru zapojení občanů. Vyzýváme k tomu, aby byly k dispozici větší finanční prostředky na inovace, ale myslím si, že v zájmu soudržnosti musíme - stejně jako v jiných případech - zabránit tomu, aby byla touto zprávou poškozena budoucnost politiky soudržnosti, společná zemědělská politika a víceletý finanční rámec. Doufám, že tento pozměňovací návrh zítra získá většinovou podporu. A nakonec vyzýváme Komisi, aby přeměnila inovační politiku Unie v akční plán s konkrétními cíli a měřitelnými úkoly. Francesco De Angelis (IT) Pane předsedající, dámy a pánové, rád bych poblahopřál paní Merkiesové k její vynikající práci. Domnívám se, že musíme více investovat do inovací, výzkumu a znalostí a musíme to dělat směleji. Inovace nesmí být pohlceny výzkumem. Inovace a výzkum nejsou totéž a já vítám, že zpráva na tento strategický rozdíl poukazuje. Zpráva stanoví některé důležité cíle: zaměřuje se na obyčejné lidi a pracovníky prostřednictvím sociálních inovací; zavádí opatření k usnadnění přístupu malých a středních podniků k úvěrům a financování; a především zavádí užší a přímější vztah mezi podniky, výzkumnými středisky a našimi univerzitami. Usnadnit a zjednodušit život malým a středním podnikům prostřednictvím jediného kontaktního místa a zaměřit se na talent, tvořivost a inovativní nápady - to jsou nezbytné podmínky pro růst a vývoj. Evropa musí brát inovační politiky vážně, pokud chceme najít cestu z krize a vybudovat lepší budoucnost pro naše mladší generace. Ioan Enciu (RO) Pane předsedající, v současné době jsou výzkum a inovace výsadou nejvyspělejších členských států, což je pro Evropskou unii škodlivé. Evropská unie musí vzít tento faktor v úvahu a podporovat rovnováhu potenciálních inovačních kapacit v celé EU. Je třeba podporovat, aby nové členské státy rozvíjely své výzkumné infrastruktury, a to přidělováním dodatečných prostředků, což nedávno přislíbila paní komisařka Quinnová. To je jediný způsob, jak si můžeme být jisti, že zabráníme rozšiřování propasti mezi východem a západem Evropské unie právě v oblasti výzkumu a inovací. To nám umožní dosáhnout našeho cíle, jímž je vytvoření řádné Unie inovací. Je podporována myšlenka strukturálních a zemědělských fondů na financování inovací a výzkumu. Myslím si, že tento nápad není ani reálný, ani spravedlivý. Reálným řešením je vytvoření konkrétních nástrojů, které budou určeny pouze pro výzkum a inovace. António Fernando Correia De Campos (PT) Pane předsedající, paní komisařko, paní Merkiesová, tato strategie je důležitá pro všechny evropské země, zejména pro ty, jejichž ekonomiky nejsou dostatečně konkurenceschopné. Je důležitá pro vytváření malých a středních podniků. Pracovní místa jsou dnes zakládána aktivněji. Je důležitá pro univerzity a laboratoře, jejichž přežití závisí částečně na jejich vztahu k výrobním odvětvím. Je důležitá pro finanční systém, jenž v inovacích nalezne nový trh, neboť klasický výrobní model se vyčerpává. Inovace jsou vrcholem evropské agendy, a vzhledem k tomu, že jsou jedním z pilířů strategie Evropa 2020, budou jim muset sloužit nové finanční nástroje tak, aby v současné situaci nepodlehly rozpočtovým omezením. Na závěr bych rád poblahopřál zpravodajce, paní Merkiesové, k jejímu významnému příspěvku ve prospěch inovativnější Evropy s ekonomikou více založenou na znalostech. Zigmantas Balčytis (LT) Pane předsedající, chtěl bych se přidat k mnoha blahopřáním, jichž se mé kolegyni ze skupiny již dostalo za přípravu vynikající zprávy. Evropská unie je na složité křižovatce. Na jedné straně je naléhavě třeba řešit problémy způsobené krizí, zatímco na druhé straně je třeba přijmout opatření, abychom mohli vhodně reagovat a realizovat dlouhodobé závazky, které jsme přijali s ohledem na problémy, jako jsou klimatické změny, energetická bezpečnost, bezpečnost potravin, naše stárnoucí společnost a tak dále. V dnešním celosvětovém kontextu má inovační politika obrovský vliv na všechny oblasti života a v budoucnosti se stane hlavním pilířem hospodářského, kulturního a sociálního rozvoje v Evropské unii. Až dosud byla tato politika roztříštěná a orientovaná více na akademický a vědecký výzkum než na přeměňování inovativních nápadů v reálné nebo aplikované produkty nebo služby, které by stimulovaly růst a tvorbu pracovních míst. Podporuji komplexní přístup k inovační politice a domnívám se, že společně musíme vytvořit strategickou a integrovanou inovační politiku Evropské unie, která bude zaměřená na praktické aplikace. Miroslav Mikolášik (SK) Pane předsedající, inovace patří mezi hlavní hybné síly konkurenceschopnosti Evropy, bez nichž nelze dosáhnout vytyčených strategických cílů. Například oblasti ochrany veřejného zdraví a životního prostředí potřebují inovace nejnaléhavěji. Unie a členské státy musí tedy finančně nebo daňově stimulovat podniky a jednotlivce, aby se zaměřili na vědecký a technický výzkum v oblastech méně lukrativních, avšak pro veřejnost velmi prospěšných. Podle mého názoru stále vyčleňujeme relativně malé objemy rozpočtu na výzkum, a proto zdůrazňuji potřebu nástrojů financování v této oblasti v budoucích rozpočtech Evropské unie. Evropský výzkumný prostor by také podpořilo i zavedení jednotného evropského patentu, který má kromě ochrany duševního vlastnictví inovátorů také potenciál zkrátit zdlouhavé a nákladné byrokratické procesy a vyhnout se opakovaným žádostem od jednoho subjektu ve všech členských státech. Claudiu Ciprian Tănăsescu (RO) Paní předsedající, dosažení cíle strategie Evropa 2020 zvýšit investice do výzkumu a vývoje až na 3 % HDP by mohlo vytvořit 3,7 milionu pracovních míst a zvýšit roční HDP až o 795 miliard EUR do roku 2025. K dosažení tohoto cíle však budeme potřebovat 1 milion nových výzkumníků, a to v době, kdy mnohé z nich přitahují mimoevropské země, kde existují mechanismy na odstranění překážek bránících myšlenkám, aby se dostaly na trh. Roztříštěnost výzkumných systémů a trhů, nedostatečné využívání veřejných zakázek ke stimulaci inovací, svízelná situace ve financování a pomalý proces standardizace jsou problémy, s nimiž se země Evropské unie stále potýkají. Doufáme však, že budou brány vážně, pokud chceme, aby program Unie inovací byl jedním z úspěchů strategie Evropa 2020. To je jediný způsob, jak budeme schopni dosáhnout udržitelného růstu v Evropě a čelit stále rostoucímu tlaku globalizace. Elena Băsescu (RO) Paní předsedající, iniciativa Unie inovací podporuje strategické evropské politiky zaměřené na podnikání. Zvláštní pozornost musí být zaměřena na cíle stanovené v rámci strategie Evropa 2020. Inovace se musí řídit veřejným zájmem, zlepšením kvality života a podporou sociálního blahobytu. To znamená, že globalizace a výzkum jsou klíčovými faktory vnější konkurenceschopnosti a hospodářského růstu. K dalším faktorům patří aktivní účast malých a středních podniků a zapojení evropských občanů. Komise by se měla zaměřit na technologie, které podporují inteligentnější, udržitelné systémy. Všechny strategie spojené s přizpůsobováním se EU podmínkám po krizi musí být zaměřeny na vytváření udržitelných pracovních míst. V tomto ohledu musí členské státy podporovat stabilní ekonomické modely založené na tvořivosti. Vasilica Viorica Dăncilă (RO) Paní předsedající, v Evropě bez hranic a při probíhajícím procesu globalizace mohou a musí inovace hrát důležitou roli při posilování sociální soudržnosti zvyšováním kvality poskytovaných služeb, a to bez ohledu na odvětví, z něhož pocházejí. Nicméně lepší služby rovněž vyžadují zlepšení v oblasti odborné přípravy. Proto se domnívám, že by bylo výhodné zahájit konkrétní programy odborné přípravy se zaměřením na inovace a povzbuzení tvořivosti, což jsou aspekty, které je možné utvářet, učit a posilovat v různých fázích vzdělávacího procesu. Evropská komise musí podněcovat a podporovat snahy členských států tak, aby zahrnovaly ve větší míře a jako součást prvků tvořících národní vzdělávací systémy aspekty jako inovace a kreativita a aby podporovaly zlepšení spolupráce mezi vzdělávacími systémy a obchodním světem tím, že vyvinou nové studijní programy a doktorské studijní programy, a to i na přeshraniční úrovni. Pat the Cope Gallagher (GA) Paní předsedající, děkuji vám za možnost na toto téma promluvit. Paní předsedající, je naším úkolem předávat vzdělávacím institucím třetí úrovně, výzkumným organizacím a také soukromým podnikům informace týkající se příležitostí, které jsou k dispozici v rámci sedmého rámcového programu pro výzkum a vývoj. Musíme za všech okolností zdůrazňovat přínosy největšího veřejně financovaného výzkumného programu na světě, z nichž mohou těžit malé a střední podniky. Podpora výzkumu a inovací je zásadní pro okrajové regiony Evropské unie, mají-li zůstat konkurenceschopné ve stále více globalizovaném světě. Z irského pohledu pomáhá 7. rámcový program rozvíjet výzkum, který na oplátku vytváří pracovní místa a našim lidem poskytuje nové produkty a služby. Irské organizace v odvětví zemědělství, potravinářství, rybolovu, zdravotnictví, energetiky, dopravy a ICT již vyčerpaly 270 milionů EUR. Na závěr říkám, že je to nesmírně důležité, zejména v těchto velmi obtížných ekonomických podmínkách, a to jak v Irsku, tak v celé Unii. Ilda Figueiredo (PT) Paní předsedající, v době vážné hospodářské a sociální krize, jakou v současné době zažíváme v řadě členských států Evropské unie, je debata o inovacích ve všech oblastech znalostí a ve všech hospodářských a sociálních oblastech vítána. Je ale nutné, aby byly tyto inovace vedeny kritérii obhajování veřejného zájmu, zlepšování kvality života lidí, podpory sociální péče a zachování životního prostředí a rovnováhy v přírodě. V této souvislosti nesmíme zapomenout na nezaměstnanost, která již postihuje asi čtvrtinu mladých lidí, z nichž mnozí mají vysokoškolské vzdělání; nesmíme zapomenout, že pracovní místa jsou stále nejistější, a to zejména pro ženy a mladé lidi; a nesmíme zapomenout na růst chudoby a sociálního vyloučení. Je tedy čas přejít od slov k činům a požadovat potřebný rozpočet a politiky, které uznávají skutečné hodnoty lidí, jejich tvořivost a schopnost inovace a jež respektují důstojnost zaměstnanců. Seán Kelly Paní předsedající, nedávný průzkum společnosti GE zjistil, že 85 % lidí věří, že inovace jsou cestou k budoucí prosperitě Evropské unie. Jedna věc je to konstatovat, ale další věc je uskutečnit to. To je výzva, před kterou stojíme. Měl jsem tu čest vypracovat návrh stanoviska o Unii inovací za Výbor pro kulturu a vzdělávání a zdůraznil jsem několik bodů. Jedním z nich byla potřeba vyhnout se zdvojování. Bylo to podníceno odpovědí komisařky v průběhu slyšení, když poukázala na to, že jeden konkrétní kmen salmonely byl zkoumán ve 40 různých ústavech - jasný případ nedostatku společného myšlení a plýtvání penězi. Potřebujeme také produktivní spolupráci mezi různými zúčastněnými stranami. Viděl jsem jeden takový velmi dobrý příklad na univerzitě v Santiagu de Compostela, která sledovala výzkum po celou dobu až do chvíle, než byla založena nová společnost. Za třetí je třeba vytvořit evropský patent. Máire Geoghegan-Quinn členka Komise. - Paní předsedající, chtěla bych poděkovat všem poslancům, kteří se zúčastnili rozpravy. Myslím, že každý souhlasí s tím, že podmínky pro inovace musíme zlepšit. Většina řečníků hovořila o pracovních místech. O tom Unie inovací je. Jde o to vzít základní výzkum, který tak dobře v Evropské unii děláme, a převést jej na trh tak, abychom nabízeli pracovní místa zde a ne v zahraničí. Řada řečníků zmínila úlohu regionů. To je velmi důležité a je třeba rozvíjet součinnost mezi financováním výzkumu a inovací na straně jedné a strukturálních fondů na straně druhé. Paní Merkiesová tento bod ve své zprávě zdůrazňuje. Všechny regiony Evropy by měly rozvíjet své silné stránky. Za pár týdnů pojedu do Debrecenu v Maďarsku na konferenci "Týden inovativních regionů Evropy", kam přijedou zástupci všech regionů, aby hovořili o koncepci inteligentní specializace. Některé méně rozvinuté oblasti mohou samozřejmě mít prospěch z vytváření sítí a know-how, které je podporováno výzkumnými a inovačními programy, a zároveň mohou využít strukturálních fondů k vybudování zařízení výzkumné infrastruktury, která potřebují. Pan van Nistelrooij zmínil záležitost konference o inovacích a chtěla bych říci, že to je na dobré cestě. V rámci přípravy jsme pozvali pana Reula, předsedu Výboru pro průmysl, výzkum a energetiku, aby pohovořil o zastoupení výboru v centru této konference. Samozřejmě jsme také pozvali zástupce vlád členských států, podnikatele, subjekty všeho druhu, politiky a tak dále. Myslíme si, že je to velmi důležité, protože jednou z věcí, které považuji za zásadní ve vztahu k inovacím, je, že bychom měli mít "živý dokument": jinými slovy možnost pravidelně - v Parlamentu, na mezinárodní úrovni na konferenci o inovacích, ale i na úrovni hlav států nebo předsedů vlád - sledovat pokrok a trvat na jeho urychlení tehdy, když bude postup pomalý. Pokud má být tato iniciativa úspěšná, je velmi důležité, aby vytvořila ten druh pracovních míst, který chceme, a nakonec aby splnila naše očekávání. Judith A. Merkies zpravodajka. - Paní předsedající, chtěla bych poděkovat kolegům a inovativním občanům za jejich velmi cenné příspěvky. Byl to velmi začleňující proces. Jsme zde zajedno: chceme podpořit hospodářský růst a posunout se směrem k jinému, udržitelnému sociálnímu modelu. Chceme podpořit malé a střední podniky a začínající podniky; chceme aktualizovat své dovednosti v rámci celoživotního učení; chceme sociální inovace. Chceme, aby byly peníze skutečně vynaloženy na výzkum a vývoj, a ne aby zůstaly v kapse. Souhlasíme s tím, že výzkum není synonymem pro inovace; inovace existují samy o sobě, ačkoli mohou pocházet z výzkumu. Oboje je nesmírně důležité, ale inovace musí dostat zvláštní podnět. Abych vyjasnila otázku financování ze zemědělských fondů nebo strukturálních fondů: záměrem není přesunout finanční prostředky ze SZP nebo ze strukturálních fondů do fondů pro inovace; záměrem je věnovat pozornost horizontálnímu aspektu inovací. Potřebujeme inovace v zemědělství i v regionální politice: inovace potřebujeme všude. Kam tedy půjdeme dále? Neskončeme u této jedné zprávy. Nemůžeme dopustit, aby to u ní skončilo. Pokračujme spolu s členskými státy dále. Usilujme skutečně o změnu myšlení. Využijme peníze, ale změňme politiku. Změňme náš hospodářský model, posuňme se směrem k udržitelnému modelu a tvořme pracovní místa. Zpráva uvedla, že inovace není jen výrobek, proces nebo služba, ale také pohyb. Buďme tedy dnes inovátory. Začněme s pohybem: pohybem směrem k inovacím. Předsedající Rozprava je ukončena. Písemná prohlášení (článek 149) Edit Herczog Inovace znamená úspěšnou realizaci myšlenek v praxi. Nesmíme dopustit, aby Unie inovací zůstala jen vzrušujícím nápadem, politickým cílem. V Rozpočtovém výboru pracujeme na pevném zasazení stěžejní iniciativy Evropa 2020 do strategie Evropské unie prostřednictvím nezávislého finančního rámce. Unie inovací je schopna sehrát úlohu při transformaci hospodářství Evropy zasaženého krizí, která se bude zaměřovat na vytváření udržitelných pracovních míst. Pokud budou do roku 2020 na výzkum a vývoj vyčleněna skutečně 3 % HDP Evropské unie, bude vytvořeno 3,7 milionu nových pracovních míst, což by zvýšilo roční HDP do roku 2025 zhruba o 800 milionů EUR. Musíme brát jako fakt, že klíčem a současně jediným efektivním nástrojem pro ekonomické oživení v Evropské unii jsou výzkum a inovace. Proto musíme jednomyslně podporovat členské státy v tom, aby věnovaly 1 % ze svého hrubého domácího produktu do výzkumu a technologického rozvoje. Ochota riskovat je nezbytným předpokladem pro úspěšné inovace, což však neznamená riskantní investice pro členské státy. Návratnost je zaručena. V zájmu zachování konkurenceschopnosti Evropy je třeba změnit přístup, přičemž hlavní hybnou silou je zvýšení inovačního potenciálu a podpora většího počtu Evropanů, aby začali podnikat. Proto jsme byli nuceni přezkoumat iniciativu "Small Business Act" a uvést ji do souladu s Aktem o jednotném trhu, což ukazuje i součinnost s Unií inovací. Naše opatření musí být harmonizována, protože se tak mnohonásobně zvýší jejich účinnost. Jarosław Kalinowski Inovace, konkurenceschopnost, trvale udržitelný rozvoj, tvořivost, efektivita - to jsou krásná slova, která velmi dobře odpovídají aktuálním politickým a hospodářským trendům i trendům na trhu práce, ale existují za těmito slovy nějaká konkrétní opatření a reálné projekty? Ti, kdo je slyší, určitě na jejich použití pozitivně zareagují a pomohou propagovat ideály, které zastupují, a získat pro ně podporu. Nezapomínejme však, že se tato hesla musí opírat o praktická opatření a že musí být přijímána příslušná legislativní rozhodnutí a prováděny zákony, které přispějí k dosažení zmíněných cílů, a to cílů strategie Evropa 2020. Evropa a Evropané mají obrovský potenciál; naším úkolem je zavést vhodné podmínky, aby byl tento potenciál plně využit. Joanna Senyszyn Jako členka Výboru pro kulturu a vzdělávání podporuji iniciativu "Unie inovací". Ráda bych zdůraznila roli vzdělávání, odborné přípravy a sociálního výzkumu (v boji proti chudobě a sociálnímu vyloučení) v rámci této iniciativy. Je důležité zjednodušit administrativní postupy při předkládání žádostí o účast v programech EU v oblasti vědeckého výzkumu a inovací tak, aby se jich mohlo zúčastnit více podniků a vědeckých institucí. Zjednodušené postupy také zajistí, že budou veřejné prostředky využívány účinněji a efektivněji a že se sníží administrativní zátěž. Inovační politika by měla jít ruku v ruce s politikou v oblasti odborné přípravy a trhu práce. Nové produkty a služby mají pomoci zvýšit úroveň zaměstnanosti a podporovat předvídání budoucích trendů a kvalifikací potřebných na trhu práce. Vzhledem k tomu, že ženy tvoří jen 30 % evropských výzkumných pracovníků a pouze 13 % ředitelů evropských výzkumných institucí, zdůraznila bych, že iniciativa "Unie inovací" musí počítat s budoucími pokyny ohledně vyváženějšího zastoupení žen a mužů ve vědeckých disciplínách. Také bych vyzvala členské státy, aby tyto pokyny účinně uplatňovaly.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
46. 2008. évi mentesítés: Európai Parlament Edit Herczog az S&D képviselőcsoport nevében. - Elnök úr, egy szóbeli módosítást szeretnénk indítványozni e módosítás első részében. A szöveg a következőképpen hangzana: "úgy véli, hogy egy hatékony és eredményes szervezetirányítási rendszeren belül kellő figyelmet kell fordítani a vezetés szerepére; az az álláspontja, hogy a főigazgatókat, igazgatókat és osztályvezetőket érdemeik alapján kellene kiválasztani, az esélyegyenlőség és a földrajzi kiegyensúlyozottság figyelembevételével...”. A szóbeli módosítás tehát az "az esélyegyenlőség és a földrajzi kiegyensúlyozottság figyelembevételével” szavak beillesztése a "kiválasztani,” szó után. Alexander Graf Lambsdorff (DE) Elnök úr, a világosság kedvéért megkérdezhetem, hogy az imént a szóbeli módosítással együtt vagy anélkül szavaztunk a 6. módosításról?
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Dejavnosti Evropskega varuha človekovih pravic (2006) (razprava) Predsednica Naslednja točka je poročilo Luciane Sbarbati v imenu Odbora za peticije o letnem poročilu o dejavnostih Evropskega varuha človekovih pravic za leto 2006. Danes z veseljem pozdravljamo varuha človekovih pravic in gospo komisarko Wallström. Nikiforos Diamandouros varuh človekovih pravic. - Gospa predsednica, zahvaljujem se poslancem za to priložnost, da Parlamentu predstavim svoje letno poročilo za leto 2006. Zahvaljujem se tudi poročevalki gospe Sbarbati in odboru za peticije za njihovo odlično poročilo. Poročilo beleži napredek pri obravnavi pritožb, spodbujanju dobrega upravljanja in osveščanju o vlogi varuha človekovih pravic. V letu 2006 sem prejel 3 830 pritožb. To pomeni, da se je po povečanem številu pritožb za 53 % skupno število pritožb ustalilo na ravni iz leta 2004. Z veseljem vam sporočam, da se je povečal delež pritožb, ki so v moji pristojnosti. To pomeni, da so državljani vedno bolj seznanjeni z mojimi pristojnostmi ter s pristojnostmi kolegov na nacionalni in regionalni ravni, ki sestavljajo evropsko mrežo varuhov človekovih pravic, s čimer se mreža ustrezno krepi v korist vseh zadevnih strani. V letu 2006 je bilo izvedenih 586 preiskav. Od tega se jih je 66 % nanašalo na Komisijo. Običajno je, da je Komisija kot institucija EU, s katero imajo državljani največ opravka, glavna tarča preiskav. V letu 2006 je bilo sprejetih 250 sklepov o zaključenih preiskavah. V 95 primerih preiskava ni razkrila nepravilnosti. Takšna ugotovitev za pritožnika ni nujno vedno negativna, ker od zadevne institucije prejme vsaj temeljito razlago. Tudi če ne odkrijem nepravilnosti, lahko poiščem načine, kako v prihodnje izboljšati upravljanje institucij. V takih primerih oblikujem dodatno pripombo. Veliko preiskav je bilo zaključenih v korist obeh strani, pritožnika in institucije, proti kateri je bila vložena pritožba. V letu 2006 so zadevne institucije rešile 64 primerov v korist pritožnika. Ko ugotovim nepravilnost, skušam najprej doseči sporazumno rešitev. V letu 2006 so bile dosežene tri sporazumne rešitve, medtem ko so 27 predlogov za takšno rešitev zadevne institucije ob koncu leta še preučevale. Če sporazumna rešitev ni mogoča, zaključim primer s kritično pripombo ali pa sestavim osnutek priporočila. Kritično pripombo sestavim, če zadevne institucije nepravilnosti ne morejo več odpraviti. Poudarjam, da je namen kritike na konstruktiven način izpostaviti nepravilnosti, da bi se jim v prihodnje lahko izognili. Leta 2006 sem 41 preiskav zaključil s kritičnimi pripombami. Za boljše spremljanje vpliva mojih kritičnih pripomb in nasvetov sem letos začel izvajati študijo o nadaljnjih ukrepih v zvezi s kritičnimi pripombami iz leta 2006 in 38 primeri dodatnih pripomb iz istega leta. Rezultati teh študij bodo zadevne institucije še dodatno spodbudili k izboljšanju njihovih praks in razvoju kulture storitev za državljane. Če se nepravilnost še lahko odpravi, običajno instituciji predložim osnutek priporočila, na katerega mora odgovoriti s podrobnim mnenjem. V letu 2006 je bilo predloženih 13 osnutkov priporočil. Če odgovor institucije na osnutek priporočila ni zadovoljiv, lahko Evropskemu parlamentu predložim posebno poročilo. V letu 2006 sta bili predloženi dve posebni poročili. Prvo poročilo se nanaša na odgovornost Sveta za izbor jezikov, ki se uporabljajo na spletnih straneh predsedstev EU. V drugem poročilu sem Komisijo pozval k ustreznemu obravnavanju pritožbe zaradi kršitve v zvezi s storitvami športnih stav. Z veseljem sporočam, da se je Komisija na poročilo odzvala hitro in pozitivno. Novost letnega poročila, ki je namenjena podpiranju in spodbujanju dobrega upravljanja, so tako imenovani vzorni primeri dobre prakse institucij, ki se pokažejo med preiskavami. Zdaj bom omenil še druge dejavnosti, ki sem jih v letu 2006 izvedel z namenom, da se državljanom zagotovijo najboljše storitve. Prvič, podpisal sem memorandum o soglasju z Evropskim nadzornikom za varstvo podatkov. Namen sporazuma je zagotoviti dosledno obravnavo pritožb, ki se nanašajo na varstvo podatkov, in preprečiti nepotrebno podvajanje. Sporazum mi omogoča, da se z Evropskim nadzornikom za varstvo podatkov posvetujem o primerih, v katerih besedilo uredbe o zaščiti podatkov in veljavna sodna praksa dopuščata več možnih razlag. Izkazalo se je, da je to zame uporaben mehanizem pri obravnavi primerov, ko je treba zakonito pravico do dostopa do dokumentov uskladiti s pravico do zasebnosti. S špansko vlado sem podpisal tudi sporazum, ki državljanom omogoča, da se Evropskemu varuhu človekovih pravic pritožijo v katerem koli uradnem jeziku Španije. Zato sem svojo prakso uskladil s sklepi Sveta iz junija 2005, ki zagotavljajo uporabo teh jezikov, da se španskim državljanom olajša komuniciranje z institucijami EU. Poslanci, hvaležen sem za podporo delu Evropskega varuha človekovih pravic, ki jo v poročilu izraža gospa Sbarbati, in sporočam, da v skladu z zahtevo v njenem poročilu že pripravljam podlago za podpis memoranduma o soglasju z Evropsko investicijsko banko. Ker so za izvajanje zakonodaje EU večinoma odgovorne uprave držav članic, bom še naprej krepil sodelovanje prek Evropske mreže varuhov človekovih pravic. Z veseljem vam sporočam, da je šesto srečanje mreže potekalo prejšnji teden v tej stavbi. Ob zaključku srečanja smo soglasno sprejeli izjavo o zagotavljanju boljše prepoznavnosti dela nacionalnih in regionalnih varuhov človekovih pravic ter o pojasnjevanju storitev, namenjenih ljudem, ki se pritožujejo o zadevah s področja zakonodaje EU. Menim, da prostovoljno sodelovanje med varuhi človekovih pravic, ki je zdaj z izjavo dobilo obliko, z zagotovitvijo, da lahko državljani v vsakdanjem življenju uresničujejo svoje pravice in da se težave rešujejo na državljanom razumljiv način, pomembno prispeva k sposobnosti Evropske unije, da doseže dejanske rezultate. Evropski varuh človekovih pravic je bil ustanovljen, da bi pomagal Unijo približati državljanom in jim zagotovil prijazno upravo EU. Temeljni vidik naše institucije je, da je varuh človekovih pravic posameznik, ki osebno komunicira z državljani, obravnava njihove primere ter poskuša rešiti njihove težave in pritožbe. Vsaka najmanjša komunikacija je priložnost za vzpostavitev zaupanja med državljani in institucijami. Za dosego tega cilja bom še naprej spodbujal konstruktiven dialog z institucijami in jih opozarjal na težave, da bodo lahko izboljšale svoje delovanje. Način, kako se javna uprava odzove na pritožbe, je ključno merilo njene usmerjenosti k državljanom. Medtem ko je bil na veliko področjih dosežen napredek, se je leta 2006 žal povečal delež primerov, ki sem jih moral zaključiti s kritično pripombo. Zato je lahko zaskrbljen vsakdo, ki si želi boljših odnosov med EU in državljani. Pritožbe so priložnost, da se stvari uredijo, in da zadevne institucije pokažejo, da resno spoštujejo temeljno pravico državljanov do dobrega upravljanja. Nisem prepričan, da državljani verjamejo izjavam institucij, da se želijo približati državljanom in postati bolj odprte, ob dejstvu, da te iste institucije ne izkoristijo priložnosti, ki jim jo ponudi varuh človekovih pravic, za izboljšanje odnosov in povečanje preglednosti. Vendar sem zadovoljen s številnimi znaki, da so v tem letu, 2007, institucije bolj pripravljene izkoristiti priložnosti, ki jih ponujajo moje preiskave, za razrešitev pritožb. Takšno sodelovanje je bistvenega pomena, ker varuhu človekovih pravic samemu ne more uspeti. Zagotavljanje vrhunske uprave je naloga, ki jo je treba obravnavati skupaj z institucijami EU. Izpolnjevanje obljub, zagotavljanje ustreznih mehanizmov odškodnine, učenje na napakah, odprto delovanje in omogočanje javnega nadzora - to so pomembna sredstva za vzpostavljanje zaupanja. Prav tako mora Evropski varuh človekovih pravic usklajeno in sistematično sodelovati z nacionalnimi in regionalnimi kolegi, da zagotovi popolno spoštovanje človekovih pravic v Uniji. Nenazadnje mora varuh človekovih pravic še naprej vzpostavljati stik z državljani, da se bodo zavedali njegovih storitev. S podporo in napotki Parlamenta si bom še naprej prizadeval nadgrajevati sedanje dosežke, da bi v celoti izpolnil mojo institucionalno nalogo o približevanju Unije državljanom in zagotavljanju državljanom prijazne uprave EU. Luciana Sbarbati poročevalka. - (IT) Gospa predsednica, gospe in gospodje, najprej se zahvaljujem varuhu človekovih pravic za njegovo odlično delo, kot je razvidno iz zadevnega poročila. Prav tako se za njihovo sodelovanje zahvaljujem pravnim službam Komisije in vsem parlamentarnim kolegom iz odbora zlasti poročevalcu v senci in gospodu Mavrommatisu. Kulturo storitev za državljane, ki je prvotno oblikovana za zagotavljanje visokokakovostne, pregledne, dostopne in hitre uprave, ki je pripravljena na sodelovanje, se spodbuja na ravni Skupnosti s skupnim prizadevanjem odbora za peticije in varuha človekovih pravic, pri čemer se prvič pojavi v resoluciji z dne 6. septembra 2001, istega dne, kot je Evropski parlament sprejel kodeks dobrega ravnanja javnih uslužbencev, ki ga je predlagal evropski varuh človekovih pravic. Poleg tega je maastrichtska pogodba omogočila kakovosten napredek v zvezi z evropskim državljanstvom z možnostjo, da lahko vsi državljani predložijo peticije parlamentarnemu organu, ki ostane edini razsodnik, ali se obrnejo na bolj specializiran organ, ki deluje na izvensodni podlagi, vendar sočasno upošteva postopek, ki ne izključuje parlamentarnega posredovanja v primeru, da se izkaže, da institucija Skupnosti, odgovorna za nepravilnosti, ne želi sodelovati. Ne bom govorila o statističnih podatkih, ker je o njih govoril že varuh človekovih pravic in so navedeni v poročilu. Primeri nepravilnosti zdaj zadevajo pomanjkanje preglednosti, odklanjanje posredovanja informacij, zlorabo moči, pravne napake ter neuspešno zagotavljanje izpolnjevanja obveznosti iz pogodbe zlasti v primeru Komisije. Sklepi varuha človekovih pravic niso zakonsko zavezujoči, vendar zaščitni ukrepi, ki jih v okviru svojega dela izvaja, pomagajo okrepiti njegovo prepričljivost. Dejavno ga podpira odbor za peticije, katerih zasedanj se je udeležil štirikrat v letu 2006, pri čemer sodeluje z mrežo evropskih varuhov človekovih pravic, ki se mora izboljšati in razširiti. Italija na primer še nima nacionalnega varuha človekovih pravic. Kljub temu je treba poudariti, da bi se morala o končnih sklepih medsebojno obvestiti pravočasno, da se izognemo sporom o pristojnosti med dejavnostmi varuha človekovih pravic in odbora za peticije. V poročilu so sklepi o preiskavah, ki so bile zaključene leta 2006, razdeljeni na več kategorij: premajhna odprtost institucij in organov Skupnosti (25 % preiskav), vloge Komisije kot poroka za Pogodbo v zvezi s postopkom iz člena 226, izvajanje pogodb, odškodnin in podpor, ter težav v zvezi z zaposlovanjem osebja v institucijah Skupnosti in upravljanjem z njim. Postopki se pogosto končajo na stopnji kritičnih pripomb, ki so sredstvo za preprečevanje ponovitve podobnih nepravilnosti v prihodnjih primerih, ko bi bilo priporočilo nekoristno. Varuh človekovih pravic je navedel različne primere, ki se iz poročila lahko kadarkoli preberejo. V zvezi se tem je odbor za peticije varuha človekovih pravic pozval, da izvede podrobno raziskavo dejanskega vpliva kritičnih pripomb, ki so bile v letu 2006 podane v raziskavah. Za zagotavljanje razvoja učinkovite storitvene kulture pogosto ne zadostuje, da so institucije sprejele kodeks dobrega ravnanja javnih uslužbencev. Iz poročila je razvidno, da so še vedno nejasnosti v zvezi z neustrezno rabo diskrecijskih pooblastil Komisije, ki pred začetki pravnih postopkov pod pretvezo političnih premislekov ni ukrepala pravočasno. Na področju pogodb in v okviru upravljanja z osebjem dve preiskavi, začeti na pobudo varuha človekovih pravic, dokazujeta, da so njegove pristojnosti učinkovite pri spodbujanju samonadzora uprave, ki je smiselno načelo, ki ga je treba čim bolj uporabljati. Vendar se je v zvezi z odborom za peticije treba izogibati težavi možne časovne neusklajenosti in neusklajenosti mnenj, kadar isti primer obravnavata varuh človekovih pravic in Evropski parlament, s stalnim in konstruktivnim dialogom. Odbor za peticije je še posebej pozval varuha človekovih pravic, da ponovno razišče sisteme, ki jih uporablja Evropski urad za izbor osebja, zaradi zaščite pravic kandidatov zlasti mladih kandidatov v postopkih izbora Evropskega parlamenta ter razišče domnevno diskriminacijo, prijavljeno v zvezi z Evropsko šolo v Bruslju. Gospa predsednica, v letošnjem poročilu je pozornost namenjena vlogi varuha človekovih pravic kot ključnega akterja demokratičnega življenja Unije. Varuh je pomemben posrednik med državljani in njihovim poslovanjem z javnimi organi. Njegove učinkovite dejavnosti poudarjajo razliko med dobrim in slabim upravljanjem, usmerjajo pri prepoznavanju napak, ter iščejo zadovoljive rešitve za pritožnike, kar lahko spremeni slabo ravnanje v dobro. V zvezi s tem bi bilo koristno, če bi varuh človekovih pravic pripravil seznam najboljših upravnih praks, ki ne vključujejo samo zglednih primerov, ampak tudi manj prepričljive. Eden od glavnih načel, ki ga je treba vedno poudarjati, je demokratična enakopravnost vseh evropskih državljanov brez kakršnega koli razlikovanja ali diskriminacije na podlagi narodnosti ali jezika; nekaj, na kar se varuh človekovih pravic v svojem stalnem prizadevanju pri preiskovanju in zaščiti jezikovne enakopravnosti lahko zanese. Odbor za peticije podpira pospeševanje postopkov, da se zagotovi hitrejše obravnavanje letnega poročila varuha človekovih pravic, ter podpira spremembo statuta pod pogojem, da predlogi sprememb preprosto vključujejo kakovostno širitev pristojnosti varuha človekovih pravic, ne da bi posegali na vrsto njegovih pooblastil in na nezavezujoč učinek vseh njegovih sklepov. Margot Wallström podpredsednica Komisije. - Gospa predsednica, Komisija mora prevzeti vodilno vlogo pri spodbujanju kulture storitev. Povsem se strinjam s temi besedami varuha človekovih pravic, ki jih je izrekel v uvodni izjavi k letnemu poročilu. Evropska unija se mora približati državljanom, jim bolje prisluhniti, bolje razlagati ter izvajati dobre politike. Visokokakovostna javna uprava je pogoj za to. Prav tako pomembno za naš skupen uspeh je, da imamo dobro opremljenega nadzornika, ki spremlja naš uspeh. Varuh človekovih pravic deluje kot zunanji mehanizem za nadzorovanje učinkovitega in odgovornega upravljanja, ki ga izvajajo institucije in organi Evropske unije. Zato pozdravljam letno poročilo varuha človekovih pravic za leto 2006 in poudarjam, da so odnosi med Komisijo in varuhom človekovih pravic zelo pozitivni. Na primer, število preiskav, ki so se nanašale na Komisijo, se je v letu 2006 zmanjšalo za 20 % v primerjavi z leti 2005 in 2004, pri čemer smo pogosteje priznali napake in se opravičili. Prizadevamo si doseči zadovoljive rešitve za pritožnike in prav tako spremljamo kritične pripombe in osnutke priporočil varuha človekovih pravic. Pozdravljam pomembno poročilo gospe Sbarbati in konstruktivne predloge tega poročila. Tako kot se strinjam s pozivom varuha človekovih pravic k kulturi storitev, se strinjam tudi s pozivom gospe Sbarbati k zagotavljanju potrebnih proračunskih in človeških virov. Sodijo nas po dejanjih in ne po besedah, zato moramo zagotoviti, da državljani prejmejo hitre in konkretne odgovore, kot pravi gospa Sbarbati v poročilu. Na kratko bom komentirala nekaj točk poročila. Prvič, Komisija pozdravlja pobudo varuha človekovih pravic za sestavo seznama vzornih primerov najboljših praks. Pozdravljamo tudi pobudo za pripravo študije o nadaljnjem ukrepanju Komisije ter drugih institucij in organov v zvezi s kritičnimi in dodatnimi pripombami, ki jih predloži varuh človekovih pravic. Upam, da lahko to prispeva k izboljšanju praks v korist državljanov. Drugič, v zvezi z domnevnim prekrivanjem dejavnosti in pristojnosti Odbora za peticije z dejavnostmi in pristojnostmi varuha človekovih pravic, Komisija ponovno poudarja, da je pripravljena sodelovati s tema organoma na področjih, za katera sta pristojna, če za ta področja ni pristojna Komisija. Tretjič, Parlament je pozval Komisijo, da ustrezno uporabi diskrecijska pooblastila iz člena 226 v zvezi s postopkom za ugotavljanje kršitev. Seveda se moramo izogibati zamudam ali neukrepanju, zato je Komisija nedavno sprejela sporočilo o izvajanju zakonodaje Skupnosti ter določila bolj ciljno usmerjene preventivne ukrepe, izboljšano zagotavljanje informacij in reševanje težav. Na kratko, nova zavezanost Komisije je bila: prizadevati si za bolj učinkovito upravljanje postopkov za ugotavljanje kršitev in večjo preglednost. V zvezi z uredbo (ES) št. 1049/2001 o dostopu javnosti do dokumentov, pregled te uredbe že poteka, pri čemer je bil prispevek varuha človekovih pravic k posvetovanju zelo dobrodošel. Pred nekaj tedni smo imeli sestanek z medinstitucionalnim odborom o dostopu javnosti do dokumentov, ki ga je vodila podpredsednica Wallis, pri čemer se ji zahvaljujem za konstruktiven napredek na področju javnega dostopa do dokumentov. Moja predzadnja točka se nanaša na statut varuha človekovih pravic. Obravnava se v drugem kontekstu, ampak ker je omenjen v poročilu, vam želim le zagotoviti, da Komisija pozorno spremlja razvoj, in da se sodelovanje med varuhom človekovih pravic in Komisijo vzpostavlja na različnih hierarhičnih ravneh. Želim, da dosežemo napredek na tem področju v duhu tesnega sodelovanja med Svetom, Parlamentom in Komisijo. Nazadnje, v zvezi s komunikacijsko strategijo varuha človekovih pravic in Evropsko mrežo varuhov človekovih pravic si moramo izmenjati izkušnje in upravne prakse. Okrepiti moramo ozaveščenost javnosti in EU približati državljanom. Varuh človekovih pravic ima pri tem pomembno vlogo, vključno z Evropskim parlamentom in Odborom za peticije. To je zame in za celotno Komisijo zelo pomembno in lahko ste prepričani, da si bomo po najboljših močeh prizadevali za sodelovanje in dobre rešitve, usmerjene v prihodnost. Manolis Mavrommatis , v imenu skupine PPE-DE. - (EL) Gospa predsednica, gospe in gospodje, najprej se zahvaljujem in čestitam gospe Sbarbati, poročevalki letnega poročila o dejavnostih Evropskega varuha človekovih pravic za leto 2006. Prav tako se zahvaljujem sekretariatu našega odbora za pomoč pri pripravi poročila gospe Sbarbati ter evropskemu varuhu človekovih pravic, gospodu Diamandourosu, za pravočasno oddajo svojega letnega poročila za leto 2006 in njegovo kasnejše sodelovanje z odborom za peticije. Varuh človekovih pravic je neodvisna institucija in kontrolni mehanizem uprave EU. Vendar kljub vsem ukrepom gospoda Diamandourosa za ozaveščanje javnosti še vedno prevladuje zmešnjava v zvezi s področji pristojnosti varuha človekovih pravic. Zato moramo nadaljevati ozaveščanje javnosti z ustrezno finančno podporo EU. Zato smo skupina Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) in Evropskih demokratov ponovno predložili s tem povezan predlog spremembe, ki poziva k večjemu sodelovanju medijev pri objavljanju dela evropskega varuha človekovih pravic. Kot poročevalec v senci sem si prizadeval prispevati k poročilu o dejavnostih evropskega varuha človekovih pravic s predlogi sprememb, ki sem jih predložil in podprl. Prav s sprejetjem teh predlogov sprememb smo napredovali na navedenih področjih dejavnosti evropskega varuha človekovih pravic. Najprej, evropskega varuha človekovih pravic se je pozvalo, da nadaljuje s svojo preiskavo zadev, povezanih s tretjim stebrom. Drugič, poročila v zvezi z evropskim varuhom človekovih pravic se morajo pravočasno prevesti v vse uradne jezike EU zlasti v primeru letnega poročila evropskega varuha človekovih pravic. Tretjič, evropski varuh človekovih pravic mora ohranjati dobre odnose s člani odbora za peticije in z njimi sodelovati, da doseže želene rezultate. Nazadnje, pozivamo, da se evropska mreža varuhov človekovih pravic razširi in v svoje članstvo vključi specializirane varuhe človekovih pravic, kot so tisti, ki se ukvarjajo s pravicami manjšin, družinskimi težavami, zaščito osebnih podatkov ter pravicami zapornikov in bolnikov. Alexandra Dobolyi v imenu skupine PSE. - Gospa predsednica, na začetku se želim zahvaliti gospodu Diamandourosu in gospe Wallström za njuni predstavitvi ter gospe Sbarbati za njeno odlično poročilo. Nedavno sprejeta lizbonska pogodba Evropski uniji omogoča izhod iz dolgotrajne faze, vendar ji ne omogoča, da bi učinkovito delovala v korist državljanov. Imamo dolgo potrebovani institucionalni sistem, ki je bolj učinkovit, hkrati pa omogoča veliko več. Pozdravljam, da bodo predsedniki institucij 12. decembra slovesno razglasili listino. S vključitvijo listine o temeljnih pravicah v pravni red Evropske unije bo Unija lahko delovala bolj učinkovito, pregledno in demokratično. Evropski državljani pričakujejo in bodo pričakovali, da institucije Unije ravnajo v skladu z osnovnimi načeli: z listino ter načeli učinkovitosti, uspešnosti in odprtosti. Evropski varuh človekovih pravic je pomemben del demokratične strukture in delovanja Unije. Največji delež preiskav, ki jih izvaja varuh človekovih pravic, se nanaša na pomanjkanje preglednosti. To področje dejavnosti moramo izboljšati, če želimo v očeh državljanov postati bolj verodostojni. Zadovoljna sem z delom varuha človekovih pravic, ki ga je predstavil v letnem poročilu in govoru. V letu 2006 je sprejel vrsto pomembnih odločitev, vključno z odločitvami o izboru jezikov, ki se uporabljajo na spletnih straneh predsedstev EU, netočnih in zavajajočih informacijah na letakih, plakatih in v video predstavitvah o pravicah letalskih potnikov, ki jih je zagotovila Komisija, ter dostopu do revizijskega poročila Evropske investicijske banke. Pomembno je, da podpiramo delo varuha človekovih pravic in odbora za peticije, ker lahko na podlagi obravnavanja pritožb in peticij o zadevah EU, ki jih predložijo državljani, ugotovimo, kaj na evropski ravni ne deluje, in sprejmemo popravne ukrepe. Primeri, ki jih v obravnavo prejmeta varuh človekovih pravic in odbor za peticije, so zelo zapleteni in zato morajo institucije zagotoviti več virov za ustrezno obravnavo skrbi državljanov. V zvezi s tem bi poslance spomnila na odstavek 2 poročila gospe Sbarbati: "poziva, naj se vsem evropskim institucijam in organom namenijo potrebna proračunska sredstva in človeški viri, da se zagotovi, da državljani dobijo hitre in konkretne odgovore v zvezi s svojimi poizvedovanji, pritožbami in peticijami." Upoštevanje tega je najboljši način za izvajanje listine o temeljnih pravicah, pri čemer pozivam vse institucije in organe, da v zvezi s tem prednost namenijo interesom državljanov. Anneli Jäätteenmäki v imenu skupine ALDE. - (FI) Gospa predsednica, gospa predsednica Komisije Margot Wallström, varuh človekovih pravic Nikiforos Diamandouros, gospe in gospodje, na začetku se zahvaljujem poročevalki za odlično delo. Vloga evropskega varuha človekovih pravic je za državljane Evropske unije sčasoma postala vse pomembnejša. Njegova vloga bo še pomembnejša z začetkom veljavnosti Listine Evropske unije o temeljnih pravicah. V prihodnosti bomo morali biti še previdnejši, da varuhu človekovih pravic zagotovimo zadostna sredstva ter da je kodeks ravnanja, ki zanj velja, ustrezen sedanjim razmeram. Gospa komisarka Margot Wallström je poudarila potrebo po preglednosti. Upam, da se bodo zdaj, ko se kodeks ravnanja, ki ga varuh človekovih pravic upošteva, spreminja, komisarkine besede o večji preglednosti in spodbujanju zamisli, da so potrebne informacije na voljo pri Komisiji, uresničile, ker so pomembna le dejanja, ne besede. Letno poročilo varuha človekovih pravic in njegova povzeta različica sta vzoren zgled, kako mora biti naše delo predstavljeno javnosti. Poročilo je jasno, jedrnato in natančno. Za evropsko demokracijo in njen glavni sestavni del je ključna preglednost. V skladu s členom 41 listine o temeljnih pravicah ima vsaka oseba pravico, da institucije in organi Unije njene zadeve obravnavajo nepristransko, pošteno in v razumnem času. To pove veliko, pri čemer so za to odgovorne vse institucije Evropske unije ter zagotovo tudi urad varuha človekovih pravic. Zato poudarjam, da je pomembno zagotoviti, da so na voljo ustrezna sredstva, da ljudem na sklepe primerov, ki jih zadevajo, ni treba čakati več let, ker je čakanje na sklepe utrujajoče. Končno, zahvaljujem se varuhu človekovih pravic za delo, ki ga opravlja, pri čemer mu želim uspešnost pri tej vlogi, ki predstavlja velik izziv. Včasih ni dovolj cenjena, saj se temeljne pravice uspešneje izvajajo med elito kot običajnimi ljudmi. Mieczysław Edmund Janowski v imenu skupine UEN. - (PL) Gospa predsednica, zahvaljujem se gospe Sbarbati za njeno delo in izražam spoštovanje glede dosežkov evropskega varuha človekovih pravic, profesorja Nikiforosa Diamandourosa. Izražam stališča skupine Združenja za Evropo narodov in gospoda Marcina Libickega, predsednika odbora za peticije, ki se zasedanja danes ni mogel udeležiti in me je prosil, da govorim v njegovem imenu. Hominum causa omne ius constitutum sit - vsak zakon se mora izvajati z vidika ljudi. To rimsko načelo je razvidno iz dela varuha človekovih pravic, ki pri delu v okviru svojih pristojnosti poskuša ravnati v skladu s temeljnim načelom, da ima vsak pravico, da svojo zadevo na nepristranski in pravičen način predstavi organom in institucijam EU. Iz analize v poročilu je razvidno, da le 25 % oddanih pritožb spada na področje pristojnosti varuha človekovih pravic. Ali naši državljani ne poznajo zakonov? Morda je do neke mere to resnično. Vendar menim, da gre za nekaj drugega; institucijo varuha človekovih pravic imajo za zadnjo možnost, ko ne morejo najti ustrezne pomoči v svojih državah. Obsežnost in količina prijav, oddanih odboru za peticije, kaže nekaj podobnega. Če se bo državljanom vedno bolj zdelo, da se z njimi ravna na nepravičen, počasen, nesposoben, birokratski način, bo evropski kodeks dobrega ravnanja javnih uslužbencev le zbirka želja in ne vsakodnevna praksa. Profesor, bodite kot varuh človekovih pravic učinkovit skrbnik interesov državljanov Skupnosti in naj vam Parlament, Svet in Komisija ter nacionalni parlamenti in nacionalni varuhi človekovih pravic pomagajo pri tem delu. Margrete Auken v imenu skupine Verts/ALE. - (DA) Gospa predsednica, ne bom ponavljala vseh dobrih stvari, ki so bile izrečene, razen zahvale našemu varuhu človekovih pravic in gospe komisarki Wallström. Poleg tega bi rada povedala nekaj, kar je treba izpostaviti. Sem relativno nova članica odbora za pritožbe državljanov, kot bi ga bilo bolje imenovati. Na svoje presenečenje sem v praksi ugotovila, da dejansko le dejavni državljani spremljajo, ali se na različnih mestih spoštuje zakonodaja EU. Institucije in države članice tega ne izvajajo. Če tega ne bodo izvajali državljani, bo celotna zadeva propadla. Zato državljani niso le žrtve posameznih primerov, ampak tudi dejavni soigralci, ki pomagajo zagotoviti, da so zelo pregledni sistemi EU državljanom razumljivi in dostopni. Prav tako moramo biti jasni, da je to stalen boj tudi, če svoje instrumente npr. varuha človekovih pravic ali odbor za pritožbe državljanov opremimo z ustreznim orodjem. Zdaj se napada švedski sistem, ki je odprt in omogoča dostop do dokumentov. Ne smemo misliti, da je to boj, v katerem enkrat in dokončno zmagamo. Treba je vztrajati in s tem nadaljevati, pri čemer v tem boju ne bomo zmagali nikoli. Zmagali bomo le, če bomo še naprej zagotavljali zelo odločna orodja. Poudarjam, da sem s poročilom gospe Sbarbati zelo zadovoljna. Vendar poudarjam predloge sprememb, ki smo jih k sreči lahko vključili v poročilo zaradi znatne podpore. Najprej, zdaj je mogoče, da Parlament zadeve varuha človekovih pravic preda sodišču, če institucije varuha človekovih pravic ne spoštujejo. Ključno je, da je to dejansko izvedljivo in ni le nekaj, o čemer se po svetu lahko hvalimo. Imamo institucijo varuha človekovih pravic in odbor za pritožbe državljanov, čeprav to ne pomeni ničesar drugega kot le besede in še več besed. Ta zadeva je zato zelo pomembna. Drugi vidik zadeva Evropsko investicijsko banko. Velikokrat banka ni tako "prijazna", kot bi morala biti. Velikokrat je ravnala, kot da pomaga velikim industrijam, zato je nujno, da državljani, ki bi jim dejavnosti banke v državah zunaj Evrope morale koristiti, imajo priložnost zadeve predati varuhu človekovih pravic. Nezaslišano je, da se jih zavrne na podlagi razloga, da niso državljani EU, pri čemer svojega primera nimajo priložnosti predstaviti. Z njimi se ravna na pokroviteljski in aroganten način, zato sem zelo zadovoljna, da je bilo v tem poročilo poudarjeno, da bodo ti državljani zagotovo imeli možnost pritožbe pri varuhu človekovih pravic. Končno, pomembno je poudariti, da ima varuh človekovih pravic pristojnost na medvladnih področjih v okviru tretjega stebra. Na splošno smo s tem poročilom zelo napredovali, pri čemer upam, da ga bodo organi Komisije in Parlamenta resno upoštevali. Dimitrios Papadimoulis v imenu skupine GUE/NGL. - (EL) Gospa predsednica, današnja razprava in odlično delo, ki ga je opravil evropski varuh človekovih pravic gospod Diamandouros v zadnjih štirih letih in pol, ter odlično poročilo gospe Sbarbati, so priložnost, da Evropski parlament in Komisija preverita, kako javnost sprejema institucije EU. Velik del javnosti poziva k večji preglednosti in zgledni upravi, ki nista dovolj zastopani. V poročilu gospoda Diamandourosa opažam zaskrbljujoča znamenja. Manj zadev je bilo rešenih s sporazumno poravnavo. Zmanjšalo se je število zadev, v katerih Komisija (vidim, da podpredsednica ne posluša) ni upoštevala priporočil evropskega varuha človekovih pravic. Gospa predsednica, čestitati evropskemu varuhu človekovih pravic ni dovolj, njegova priporočila moramo upoštevati. Gospod Diamandouros upravičeno zahteva širitev svojih pooblastil na področje vprašanj tretjega stebra, s čimer se zagotovi večja preglednost in nadzor. Poziva k spremembi statuta evropskega varuha človekovih pravic, da je lahko njegovo delo učinkovitejše. Menim, da ima podporo Evropskega parlamenta, vendar potrebuje tudi podporo od Komisije, ne le v besedah, ampak tudi v dejanjih. Luca Romagnoli v imenu skupine ITS. - (IT) Gospa predsednica, gospe in gospodje, v poročilu gospe Sbarbati preberemo, da glede na statistične podatke za leto 2006 90 % od približno 3 800 pritožb predložijo posamezni državljani, kar je zanimivo dejstvo. Gospa Sbarbati prav tako navede, da večina pritožb prihaja iz večjih držav članic z večjim številom prebivalstva, vendar nadaljuje, da se število spremeni, če se upošteva razmerje med prebivalci in številom pritožb, pri čemer med državami z največjim številom pritožb vodijo Luksemburg in nove države pristopnice Malta, Ciper in Slovenija. Moje mnenje je, da to izraža dejstvo, da so vprašanja evropske narave, evropske pristojnosti in zakonodaje glavne zadeve vsakodnevnega dela varuha človekovih pravic. Menim, da je zanimivo opomniti, da bi bilo koristneje imeti pristojne varuhe človekovih pravic v navedenih državah zlasti v Italiji, kot imeti evropskega varuha človekovih pravic. Spomnim se, da sem prebral, da 95 % pregledanih zadev ni spadalo v pristojnost evropskega varuha človekovih pravic, ker pritožbe niso zadevale institucije ali organe Skupnosti. Primeri nepravilnosti so zadevali pomanjkanje preglednosti, nepravičnost, zlorabo moči, pravne napake in tako dalje. V moji državi podatki o upravni neučinkovitosti in nepravičnosti ne obstajajo, pri čemer sem prepričan, da če bi podatki obstajali in bi jih preveril evropski varuh za človekove pravice, bi Italija v številu pritožb zelo vodila zlasti v zvezi z javnimi uslužbenci italijanske levice. Ni presenetljivo, da je v ospredju neustrezna raba diskrecijskih pooblastil Komisije, zato spodbujam evropskega varuha človekovih pravic, da natančneje razišče odnose med državljani, Svetom, Komisijo in Parlamentom. Prav tako se strinjam, da se mora področje preiskav razširiti in vključevati zaščito manjšin, družinske težave, zaščito osebnih podatkov in pravic zapornikov, zato podpiram predlog spremembe gospoda Mavrommatisa. Gospa Sbarbari in gospod Mavrommatis, kljub temu ne podpiram spodbujanje preiskav v okviru tako imenovanega tretjega stebra. To ni prav in s tem se ne strinjam. Vendar gospe Sbarbati čestitam za njeno uspešno sodelovanje z evropskim varuhom človekovih pravic. Robert Atkins Gospa predsednica, čestitam poročevalki in poleg nje mojemu kolegu Mavrommatisu ter seveda zlasti varuhu človekovih pravic za še eno uspešno leto. Okrog tristo pritožb na mesec je velika delovna obremenitev ter pokazatelj vedno večjega zanimanja za sistem in tudi vedno večje zaskrbljenosti zaradi nepravilnosti EU. Čeprav se veliko primerov obravnava v sodelovanju, je varuh človekovih pravic prisiljen oblikovati vedno večje število kritičnih pripomb. Če se to ne bo izboljšalo, bo Parlament moral poiskati načine, kako Komisijo prisiliti, da se bo odzvala, sodelovala in ukrepala v skladu s sklepi, ki jih predloži varuh človekovih pravic. Varuh človekovih pravic je podal zgovorne komentarje. Izpostavil bom enega: "Nisem prepričan, da državljani zlahka sprejmejo izjave institucij, da se želijo približati državljanom in postati bolj odprte, ob dejstvu, da te iste institucije ne izkoristijo priložnosti, ki jim jo ponudi varuh človekovih pravic, za izboljšanje odnosov." Službe varuha človekovih pravic morajo sodelovati, in tudi sodelujejo, z odborom za peticije, vendar mora Komisija, namesto da se izogiba težavam, razviti kulturo storitev, ministri in stalni predstavniki pa se morajo zavedati, da je pozitiven odziv na težave volivcev in državljanov, ki jih izrazijo prek varuha človekovih pravic ali odbora za peticije, zelo pomemben. Na koncu bom na kratko omenil nerešeno posebno poročilo varuha človekovih pravic v zvezi s pritožbo zoper Evropski urad za boj proti goljufijam (OLAF). Kot poročevalec odbora za peticije o tem vprašanju, ne bom dovolil, čeprav je sodni proces o tem primeru končan, da se vprašanje posebnega poročila pomete pod preprogo. Ponovno bo obravnavano takoj, ko bo to dejansko mogoče. Na koncu se znova zahvaljujem vam, gospa predsednica, ter varuhu človekovih pravic in komisarki za prisotnost. Maria Matsouka (EL) Gospa predsednica, zgleda, da smo dejansko začeli razumeti, kako pomembno je, da se evropski državljani morajo približati Uniji prek demokratičnih in predvsem preglednih institucij. Evropski varuh človekovih pravic je edinstvena institucija sprejemanje pritožb državljanov. Prva tako je dejansko najbolj zmožna državljanom dati občutek, da se Unija ukvarja z njihovimi težavami in na njih odziva. To dokazuje, da je bil dosežen napredek v zvezi s priznavanjem in popravljanjem upravnih napak. Čestitam poročevalki za razmišljanje, razvidno iz poročila. Utemeljeno poudari ključno vlogo varuha človekovih pravic pri demokratični naravi EU. Vendar sem kljub manjšemu število primerov nepravilnosti zaskrbljena, ker kritičnih pripomb varuha človekovih pravic v navedenih zadevah, ki so se rešili s sporazumno poravnavo, institucionalni organi niso zadostno sprejeli. Poročevalka nas zato upravičeno opominja na pravico Parlamenta, da se obrne na sodišče, čeprav bi si želeli, da se te pravice ne uporablja. Vendar moramo vsi danes prisotni razumeti, da smo te institucije mi, zato je zanesljivost institucij posledično odvisna od našega odnosa. V celoti se strinjam s poročevalkinim stališčem uravnoteženega in krati prizadevnega načina opravljanja svojih dolžnosti. Varuh človekovih pravic ne more in ne sme biti le razkazovanje demokracije za EU. To moramo priznati, imeti za skupno odločitev, pri čemer je najpomembneje, da prevzamemo svojo odgovornost. Drugače povedano, v svojih odločitvah moramo biti odločni, pri čemer je pri zadevah, ki so dejansko naša skrb, najpomembnejša preglednost. Marios Matsakis Gospa predsednica, najpomembnejši vidik obstoja EU in njenih institucij je uveljavljanje temeljnih načel pravičnosti, demokracije ter spoštovanja človekovih pravic, zlasti za evropske državljane. Unija ne bi imela razloga za delovanje, če njen glavni namen ne bi bil zagotavljanje poštenih, celovitih in učinkovitih storitev prebivalcem Evrope. Evropski državljani so bili, so in vedno bodo v središču prizadevanj Unije. Zlasti zato so dejavnosti varuha človekovih pravic tako zelo pomembne. Ker je varuh človekovih pravic prijatelj in varuh evropskih državljanov, na katerega se lahko obrnejo, če institucije in organi Skupnosti ne delujejo v prid državljanom ali če se pri njihovem upravljanju pojavljajo nepravilnosti in slabe prakse. Pozdravljamo letno poročilo za leto 2006 gospoda Diamandourosa ter mu čestitamo in se mu zahvaljujemo za odlično delo, ki ga je opravil skupaj s sodelavci, pri uveljavljanju pravic evropskih državljanov. Čestitamo tudi poročevalki gospe Sbarbati za odlično poročilo, ki vsebuje veliko pomembnih točk in predlogov. Zelo zanimiv se mi zdi na primer predlog v odstavku 12, ki spodbuja varuha človekovih pravic, da vsako leto pripravi in objavi seznam neustreznih upravnih praks in seznam vzornih primerov upravnih storitev EU. Poudarjam, da zaradi ustreznega delovanja varuh človekovih pravic v redkih primerih pri nekaterih službah ne bo priljubljen. V takšnih primerih si varuh človekovih pravic zasluži našo popolno podporo, ki mu jo moramo zagotoviti. Na koncu bi pohvalil odbor za peticije, ki aktivno podpira varuha človekovih pravic pri izvajanju njegovih dolžnosti ter z njim sodeluje. Njuno delo se pogosto prepleta in njuno dobro sodelovanje je dobrodošlo in pohvalno. Ryszard Czarnecki (PL) Gospa predsednica, predstavljam državo Poljsko, ki je statistično na petem mestu glede števila pritožb, oddanih evropskemu varuhu človekovih pravic. Vsaka 16. pritožba, oddana varuhu človekovih pravic, prihaja iz moje države. Skoraj vsaka 20. pritožba je napisana v poljščini. Seveda govorim o skupnih številkah, ker so v številu oddanih pritožb na prebivalca veliko bolj dejavni državljani Luksemburga, Malte in Cipra kot moji sodržavljani. Treba je poudariti, da je varuh človekovih pravic lani prejel manj pritožb kot leta 2005. Več kot 200 pritožb je bilo od podjetij in združenj in osemnajstkrat več od posameznikov. Lahko bi se reklo, da je delovanje evropskega varuha človekovih pravic najboljši pokazatelj uporabe računalnika v Evropski uniji. Dvanajst od dvajsetih pritožb je oddanih na elektronski način. Negativno gledano je pokazatelj pomanjkanja znanja državljanov EU dejstvo, da skoraj štiri od petih pritožb ne spadajo na področje odgovornosti evropskega varuha pravic. To kaže, da je ta institucija zbirališče vseh nevšečnosti tudi tistih, ki ne zadevajo institucij EU, ki bi jih po določilih varuh človekovih pravic moral spremljati. Dejansko se Evropejcem zdi, da ima varuh človekovih pravic pristojnost na vseh področjih. Na koncu izražam zadovoljstvo, da le 8 % izvedenih preiskav varuha človekovih pravic zadeva Evropski parlament, medtem ko jih 66 % zadeva Evropsko komisijo. Eva-Britt Svensson (SV) Hvala, gospa predsednica. Kritika varuha človekovih pravic glede pomanjkanja preglednosti je nujna in zelo potrebna. Prav tako pozitivno sprejemam predlog Parlamenta, da naj varuh človekovih pravic izvede študijo dejanskih učinkov kritičnih pripomb, ki so bile med drugim namenjene Komisiji. Zagotovo je Parlament pogosto ganljivo enoten pri kritiziranju drugih institucij, vendar dejansko obstaja dober razlog tudi za samokritičnost. Varuh človekovih pravic je pred kratkim pozval Parlament, da razkrije informacije o plačilih, ki so jih prejeli poslanci Evropskega parlamenta za potovanja in zaposlovanje osebja, vendar je Parlament razkritje informacij zavrnil z razlogom, da je to kršenje varovanja podatkov. Menim, da je to le zavajanje, pri čemer me pri teh besedah podpira evropski nadzornik za varstvo podatkov. Plačila osebju so dejansko javni dokumenti. Čas je, da je Parlament glede plačil iskren. Le tisti, ki zaposlujejo osebje s pogodbami, ki zasužnjujejo, ali drugimi sumljivimi pogodbami, se lahko bojijo preglednosti. Zagotovo ne gre za to, da bi se poslanci tukaj bali, da leta 2009 ne bi bili ponovno izvoljeni, če bi se v medijih pojavilo, kako se v nekaterih primerih ravna z uslužbenci, pri čemer poudarjam, da v nekaterih primerih. Hvala. Marie Panayotopoulos-Cassiotou (EL) Gospa predsednica, dejansko želim omeniti, da pregledujemo 10. poročilo varuha človekovih pravic, ki je leta 2006 prejel 3 889 pritožb pisno ali prek elektronske pošte, od katerih so jih 3 619 poslali posamezniki iz javnosti. Od 3 889 pritožb jih 3 051 ni v njegovi pristojnosti. Drugače povedano je bilo v enem letu skupno 838 pritožb v okviru pristojnosti. Zato menim, da je oddelek varuha človekovih pravic dovolj velik v smislu osebja in sredstev, da obravnava 838 pritožb, ki dejansko predvsem zadevajo nepravilnosti Komisije in Evropskega urada za izbor osebja ter v manjši meri Parlament in Svet. Dejansko je priporočljivo, da varuh človekovih pravic objavi seznam najboljših upravnih praks. Vendar nisem seznanjena, ali njegov oddelek državljanom dovoljuje, da se pritožijo glede postopkov njegovega oddelka. Obžaluje, da poročilo odbora za peticije navaja le Evropski urad za izbor osebja in ne evropskega varuha človekovih pravic, ki do zdaj še ni izvedel pregleda svojega oddelka po uradni dolžnosti. Zato ne zahtevamo spremembo statuta varuha človekovih pravic, ampak okrepitev pravic, ki mu jih že priznavamo. To mu bo omogočilo, da izkaže pričakovano spoštovanje državljanom, da je dejaven v ustrezni upravi evropskih institucij, da spoštuje osebne podatke državljanov, poslancev Evropskega parlamenta ter uslužbencev, ki morajo spoštovati zaupnost. Sodišče Evropskih skupnosti mora delovati neodvisno brez posredovanj varuha človekovih pravic, pri čemer je treba spoštovati učinkovite mednarodne agencije, ki se neodvisno borijo za zaščito temeljnih pravic. Naša podpora varuhu človekovih pravic ima omejitve. Proinsias De Rossa Gospa predsednica, na začetku se zahvaljujem varuhu človekovih pravic gospodu Diamandourosu in gospe Sbarbati za odlično opravljeno delo pri pripravi poročila varuha človekovih pravic. Pomembno je, da se ta razprava odvija sredi delovnega dne Parlamenta, v času, ko lahko razpravo spremlja največ ljudi. Storitve, ki jih zagotavlja varuh človekovih pravic, so za državljane zelo pomembne: krepijo pozitivno povezavo med evropskimi institucijami in državljani ter povečujejo legitimnost delovanja institucij, Parlamenta, Komisije ali Sveta. Storitve se še naprej razvijajo, kar je razvidno iz poročila gospe Sbarbati, v katerem skupaj z varuhom človekovih pravic navajata različne predloge za nadaljnje izboljšanje storitev. Zagotovo je zamisel o širšem sodelovanju s posredniki, ki obravnavajo vprašanja v zvezi z mladoletniki in otroki, pomemben razvoj. Hkrati je v sistemu prisotno nasprotovanje: nasprotovanje preglednosti, skupnemu kodeksu o upravni praksi vseh institucij in širjenju pooblastil varuha človekovih pravic. Menim, da mora Evropski parlament igrati bolj dejavno vlogo, na primer, pri obravnavanju vprašanj preglednosti, in podpiram, da je varuh človekovih pravic Parlament pozval k večji preglednosti pri objavi nadomestil, ki jih prejmejo poslanci. Leopold Józef Rutowicz (PL) Gospa predsednica, dejavnosti evropskega varuha človekovih pravic dajejo državljanom EU občutek, da imajo nekaj zaščite pred neustreznimi ukrepi institucij EU. Predstavljeno gradivo postavlja nekaj vprašanj. Prvo med njimi je povezano s tem, da največje število oddanih pritožb zadeva Evropsko komisijo, Evropski urad za izbor osebja in Evropski parlament. Neuspeh evropskih institucij z izjemo varuha človekovih pravic pri izvajanju evropskega kodeksa dobrega ravnanja javnih uslužbencev v skladu z resolucijo Evropskega parlamenta iz leta 2001 je pomemben dejavnik. Drugo vprašanje je povezano s tem, da 78,5 % zadev, oddanih varuhu za človekove pravice, ne spada pod njegovo pristojnost, pri čemer 93,7 % teh pritožb ne zadeva organov ali institucij EU. To kaže, da naši državljani nimajo zadostnih informacij o delu varuha človekovih pravic ali da zaradi različnih razlogov pomembnih vprašanj ne morejo rešiti v svojih državah. To zadevo je treba raziskati. Tretje vprašanje je povezano s tem, da bi varuh človekovih pravic moral imeti pristojnosti, ki so potrebne, da hitro odstrani neustrezne upravne prakse, ki so vzrok pritožb. Poročevalki se zahvaljujem za odlično poročilo. Mairead McGuinness Gospa predsednica, pozdravljam naše obiskovalce, državljane, ki spremljajo to razpravo. Upam, da po kratki predstavitvi letnega dela varuha človekovih pravic, razumejo njegovo vlogo. Škoda, da varuh človekovih pravic prejme toliko zadev, ki ne sodijo v njegovo pristojnost, vendar če razumem, se ti primeri preusmerijo na ustrezna mesta. Pomembno je, da to povemo ljudem, ki spremljajo to razpravo. Ti primeri ne pristanejo v košu, temveč se jih pošlje na ustrezen naslov. Pozitivno je, da obravnavate in rešite določeno število primerov, vendar moramo ljudi bolj osvestiti o vaših pristojnostih in načinu dela, da boste prejeli še več primerov. To ne bo škodilo, ker sem prepričana, da majhno število obravnavanih primerov dejansko ne odraža težav v zvezi z nepravilnostmi. Glede Komisije, všeč mi je zamisel o kulturi storitev, vendar nisem prepričana, da Komisija uporablja pristop nagrad in kazni, da bi dejansko zagotovila kulturo storitev. To je treba storiti z zakonodajo. Ali obstajajo kazni za sektorje in posameznike v primeru nepravilnosti, ki zadevajo državljane? Mogoče bi lahko to natančneje obravnavali. Všeč mi je zamisel o izpostavljanju vzornih primerov in najslabših praks za izdelavo primerjave, vendar si na koncu ljudje želijo le pozitivnih rezultatov. Ljudem na Irskem vedno znova ponavljam, da odbor za peticije nima obsežnih pooblastil, vendar se s svojim delom trudimo pospešiti ukrepanje. Želim si, da bi imeli več pooblastil, vendar lahko izkoristimo malo moči, ki je imamo, da zagotovimo rezultate za državljane. Državljanov ne zanima proces. Želijo si le pozitivnih rezultatov. Gospod Diamandouros, želim vam vse dobro pri vašem delu v tem letu in upam, da ga boste še naprej tako dobro opravljali. Prizadevala si bom, da bomo v prihodnosti na Irskem bolje obveščeni o vašem delu. Inés Ayala Sender (ES) Gospa predsednica, najprej se zahvaljujem gospodu Diamandourosu za njegovo poročilo, spoštujem veliko količino dela gospe komisarke Wallström in čestitam gospe Sbarbati za njeno ustrezno poročilo, ki nas bo vodilo pri pregledu izboljšav, ki jih pričakujemo v letu 2007 in 2008. Pozitivno sprejemamo vsebino sedanjega poročila, ki kaže, da se je naloga evropskega varuha človekovih pravic uveljavila in potrdila; prav tako kaže na večjo povezanost organov z državljani. Osebno zlasti pozitivno sprejemam dogovor s sedanjo vlado Španije o uporabi drugih uradnih jezikov - baskovskega, katalonskega in galicijskega, ker bo to državljane Španije približalo njihovim pravicam brez zmanjšanja uporabnosti španščine, ki se bo v prihodnjih stikih z državljani tretjih držav izkazala za zelo koristno. Vendar so še drugi vidiki, ki jih je navedel gospod Diamandouros in so zaskrbljujoči: za več kot 75 % pritožb ni pristojna Evropa ampak država ali regija. Zato menimo, da je treba nujno okrepiti komunikacijsko strategijo evropske mreže varuhov človekovih pravic, da se to uredi. Druga težava, ki je poudarjena, je manj primerov nepravilnosti, ki se rešijo s sporazumnim dogovorom ali soglasjem. Podporniki varuha človekovih pravic ga pozivamo, da izboljša svoje spretnosti in znanje, da v zvezi s tem izboljša učinkovitost. Prepričevanje je boljše kot uporaba sile. Za konec le dodajam, da bi bilo ironično, če bi zakonite ambicije sedanjega varuha človekovih pravic pripeljale do tega, da izvaja kodeks dobrega ravnanja javnih uslužbencev bolj vztrajno v drugih institucijah kot v svoji. Simon Busuttil (MT) Hvala, gospa predsednica. Urad varuha človekovih pravic je danes že uveljavljen, pri čemer mu čestitam za njegovo ustrezno delo. Zdaj moramo, usmerjeni v prihodnost, zagotoviti, da so orodja, ki so državljanom na voljo za iskanje zadoščenja, jasna, vsem znana in učinkovitejša. Zdaj je preveč zmešnjave v zvezi s tem, kam se morajo državljani obrniti s svojo pritožbo. Nekateri se pritožijo odboru za peticije, nekateri Komisiji, nekateri varuhu človekovih pravic, nekateri vsem, kar povzroči veliko zmešnjavo, podvojeno delo in nepotrebne stroške, ki bi se jim lahko izognili. Kot je gospa komisarka Wallström upravičeno navedla, potrebna je boljša usklajenost med institucijami, ki obravnavajo pritožbe in o njih odločajo. Na primer, jasno mora biti določena obvezanost v zvezi z omejenim časom, v katerem morajo te agencije državljanom odgovoriti po prejemu pritožb, ter tudi obvezanost v zvezi z najdaljšim časovnim rokom, ki ga lahko dosežejo pri končnem odgovoru. Še vedno prepogosto slišimo o pritožbah, ki so bile vložene pred leti in se še vedno rešujejo. Kot je navedla moja kolegica gospa McGuinness, mora pritožbo, poslano neustrezni agenciji, zadevna agencija sama posredovati ustrezni agenciji, namesto da pošlje negativni odgovor. Končno, kadar državljan pripravi svojo pritožbo na nejasen način, ker vsi državljani navsezadnje niso pravniki, se mora z večjim prizadevanjem zagotoviti, da kdorkoli pritožbo prejme, pritožniku kljub dvomu verjame in pritožbe samodejno ne obravnava kot nedopustne. Mislim, da smo zelo napredovali, pri čemer še enkrat čestitam varuhu človekovih pravic, vendar je treba še veliko storiti. Najlepša hvala. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PL) Zadovoljen sem, da evropski varuh človekovih pravic izpolnjuje svoje naloge v zvezi z obravnavanjem pritožb, ki jih je leta 2006 bilo 3830, ter vodenjem in zaključevanjem preiskav na uravnotežen in dinamičen način. Pozitivni so tudi dobri odnosi med varuhom človekovih pravic ter organi in institucijami EU ter spodbujanje ljudi, da uveljavljajo svoje pravice. Med razpravo o tem poročilu poudarjam, kako pomembno je zagotoviti zadostni proračun in kadrovske vire, da državljanom zagotovimo hiter in objektiven odziv na njihova vprašanja, pritožbe in peticije. Zagotovo morajo vse institucije na vsaki stopnji postopka z varuhom človekovih pravic sodelovati na konstruktiven način, pri čemer mora varuh človekovih pravic Parlamentu predstaviti predloge, ki bi po njegovem mnenju pomagali izboljšati postopek in naredili sodelovanje učinkovitejše. Poleg čestitk profesorju Diamandourosu za njegove dosežke v vlogi varuha človekovih pravic ga hkrati spodbujam pri njegovem prizadevanju in večjem spodbujanju njegovih dejavnosti, zato da v očeh evropskih državljanov postane porok dobre uprave v institucijah EU. Roberta Alma Anastase . - (RO) Deset let po ustanovitvi institucije varuha človekovih pravic sem zadovoljna, da so se njena vloga in dejavnosti v procesu ščitenja evropskih državljanov razvijale. Poročilo o dejavnostih za leto 2006 dokazuje, da evropskim državljanom pravično pristojno sodišče, na katerem se lahko branijo pred institucijami in dejansko preprečijo njihovo neustrezno delovanje ali opozorijo nanj, zdaj koristi. Drugače povedano, danes govorimo o pravem instrumentu demokratičnega nadzora na neodvisen in pregleden način, ki lahko Evropski uniji le koristi. Poleg tega sem hvaležna poročevalki Evropskega parlamenta, da je izpostavila vidike, ki se morajo izboljšati tudi v sedanjem delovanju varuha človekovih pravic. Najprej, obžalujem, da je še vedno veliko pritožb od državljanov, ki niso prejeli zahtevanih informacij v svojem jeziku. To dokazuje, da imamo v Evropi še vedno težave z zagotavljanjem celotnih jezikovnih pravic in enakosti med državljani. Kmalu bo leto 2008, proglašeno za leto medkulturnega dialoga, pri čemer smo prisiljeni takoj popraviti te pomanjkljivosti, ki niso v skladu s temeljnimi vrednotami Evropske unije. Pozitivno sprejemam komunikacijsko strategijo evropskega varuha človekovih pravic, pri čemer poudarjam, da jo je treba konsolidirati. Sedanji statistični podatki v zvezi s pritožbami, ki presegajo pristojnosti evropskega varuha človekovih pravic, žal kažejo nezadostno raven informiranosti državljanov ter njihovo razumevanje in poznavanje področij pristojnosti varuha človekovih pravic in drugih institucij. Andrzej Jan Szejna (PL) Gospa predsednica, gospod varuh človekovih pravic, najprej profesorju čestitam za njegove odlične dosežke pri svojem delu za demokracijo in spoštovanje pravic državljanov v Evropski uniji. Evropski varuh človekovih pravic je eden glavnih organov v demokratičnem življenju Evropske unije. Varovati mora demokratično enakost vseh evropskih državljanov in delovati kot posrednik med državljani in organi Skupnosti javne uprave, ki zaradi različnih razlogov ne delujejo v skladu z določenimi merili. Spodbudno je, da informacije, predstavljene v poročilu o dejavnostih varuha človekovih pravic v letu 2006, kažejo na njegovo dinamično vključevanje v javno življenje Skupnosti in dejavno sodelovanje z državljani EU in upravnimi organi Evropske unije. Za izboljšanje učinkovitosti dejavnosti varuha človekovih pravic bi bilo koristno preučiti možnost priprave seznama najboljših upravnih praks z zglednimi in izjemnimi primeri, v katerih je varuh človekovih pravic v nekem določenem letu sodeloval, ter seznam primerov, v katerih so bile dejavnosti institucij manj primerne. Poleg tega je za zagotovitev popolne in odločilne vključitve varuha človekovih pravic treba podpreti zamisel, da varuh človekovih pravic izvaja preiskave v tako imenovanem tretjem stebru, to je policijsko in pravosodno sodelovanje v kazenskih zadevah, ki zadeva tudi dejavnosti Europola. Nikiforos Diamandouros varuh človekovih pravic. - Gospa predsednica, najprej se zahvaljujem gospe Sbarbati, poročevalki za moje letno poročilo za leto 2006 na letošnjem plenarnem zasedanju. Zahvaljujem se tudi poslancem, ki so si dejansko vzeli čas za komentiranje mojega poročila. Zelo sem hvaležen za izraženo zanimanje in napotke. S spoštovanjem do gospe Sbarbati naj povem, da sem seveda zelo tesno sodeloval z odborom za peticije, s katerim imam odlične odnose, in bom z njim tesno sodeloval še naprej. Odbor za peticije in varuh človekovih pravic bosta še naprej glavni instrument prek katerega bo lahko tudi Parlament obravnaval odnos državljanov do institucij. Upoštevam vaše pripombe. Sporočam, da sem, kot veste, že začel izvajati preiskavo na lastno pobudo v zvezi z Evropskim uradom za izbor osebja. Zelo sem se zavzel za primer evropskih šol in še naprej zelo pozorno spremljam razvoj dogodkov v evropskih šolah. Zahvaljujem se gospe Wallström za njene pripombe. Omenila je, da se je povečalo število primerov, v katerih se je Komisija opravičila, ker njene storitve niso bile v skladu z najboljšo prakso. Zelo sem hvaležen, da je to izpostavila. V bližnji prihodnosti se bom sestal z gospo Wallström in generalnimi direktorji Komisije ter koordinatorji vseh služb, ki sodelujejo z varuhom človekovih pravic, da bom lahko zagotovil večjo usklajenost in boljše rezultate. To je dokaz, kako tesno sodelujem s Komisijo, in upam, da bom lahko naslednje leto Parlamentu ter seveda državljanom predstavil boljše rezultate. Tudi na področju kršitev, ki jih bom prav tako obravnaval. Na splošno naj povem, da sem vam zelo hvaležen za splošno podporo pri širših vprašanjih kot je kultura storitev, za katero se zelo zavzemam, za izpostavljanje potrebe po povečanju sredstev za varuha človekovih pravic, za podporo pri vprašanju listine o temeljnih pravicah in statuta ter za poziv k večji odgovornosti, kar je zame seveda izjemno pomembno. Sporočam tudi, da sem se letos osredotočil na obveščanje družb namesto posameznikov, da bi tudi njih seznanil z njihovimi pravicami. Ker mi zmanjkuje časa, bom nadaljeval v angleščini, in sicer naj povem gospe McGuinness in gospe Panayotopoulos-Cassiotou, da pomagam vsem 70 % primerov, za katere nisem pristojen. Ne obravnavam le primerov, za katere sem pristojen, temveč se moje osebje zelo trudi pomagati vsakemu državljanu, ki se name obrne s težavo, za katero nisem pristojen, pri čemer ga napoti na ustrezno institucijo na evropski ali nacionalni ravni. Zato moje delo vključuje 3 830 primerov in ne 885. Zdaj bom spregovoril v grščini. varuh človekovih pravic. (EL) Gospa Panayiotopoulos, zagotavljam vam, da se evropski varuh človekovih pravic v celoti zaveda svoje odgovornosti, da opravlja svoje delo v okviru pravnih omejitev. Vedno bo delal v skladu s temeljnim načelom odgovornosti do Parlamenta in vas, pri čemer se bo tega stalno zavedal. varuh človekovih pravic. - Končno, po najboljših močeh si prizadevam za ustanovitev nacionalnega varuha človekovih pravic v Italiji. Italijo sem obiskal štiri- ali petkrat in še naprej jo bom v upanju, da bomo lahko kmalu med nami pozdravili italijanskega nacionalnega varuha človekovih pravic. Margot Wallström podpredsednica Komisije. - Gospa predsednica, odgovarjam na dve neposredni vprašanji. Prvo zadeva reformo statuta varuha človekovih pravic. Varuh človekovih pravic nas že od začetka obvešča o delu v zvezi z oblikovanjem novega statuta in z njim smo v stalnem stiku. Določene stvari bi lahko brez težav odobrili, vendar so druge bolj zapletene. Komisija bo uradno predložila svoje mnenje šele potem, ko bo Parlament pripravil predloge. Sestali smo se tudi z gospo Jäätteenmäki in z zanimanjem pričakujemo njeno poročilo. Gospa McGuinness je zastavila drugo neposredno vprašanje o pristopu nagrad in kazni, in sicer, ali Komisija ta pristop uporablja. Menim, da ne dovolj, ali ne še. Vendar pa smo v zadnjem času zagotovili večjo prepoznavnost teh vprašanj ter v Komisiji oblikovali lastništvo vsakega generalnega direktorata in celotno hierarhično lestvico v Komisiji. Menim, da nas bo oblikovanje odgovornosti in preglednosti pomagalo spodbuditi ter včasih tudi izraziti nezadovoljstvo glede obravnavanja zadev posameznih uradnikov. Menim, da redko kdaj gre za napake posameznih uradnikov, ampak bolj za način dela. Takšen način dela, ki smo ga navajeni, moramo zdaj spremeniti. Menim, da nas reforme, ki smo jih sprejeli, usmerjajo v pravo smer. Na koncu bom omenila še eno stvar, za katero upam, da jo bosta Komisija in Evropski parlament pozitivno sprejela: za državljane pripravljamo povzetke naših predlogov. Če se želimo približati državljanom, se moramo izražati v preprostem jeziku in ne v žargonu EU; upam, da bo to pomagalo. Predsednica Razprava je končana. Glasovanje bo potekalo v kratkem. Pisna izjava (člen 142) Véronique Mathieu v pisni obliki. - (FR) Poročilo gospe Sbarbati o dejavnostih evropskega varuha človekovih pravic je dokaz njenega spoštovanja te institucije, ki je bila ustanovljena v okviru maastrichtske pogodbe leta 1992 za zaščito evropskih državljanov v primeru nepravilnosti institucij Skupnosti. Poročilo upravičeno poudarja nekatere prednostne naloge varuha človekovih pravic v prihodnosti: na primer, pomembnost sodelovanja z varuhi človekovih pravic v državah članicah in predlog za boljše notranje nadzorovanje upravljanja organov EU. Vendar postavlja dve vprašanji, ki ju na lastno odgovornost umikamo iz evropske razprave. Po eni strani morajo dejavnosti varuha človekovih pravic vključevati pregled profila institucij v Evropi in njihovo dostopnost. Dejansko se v zvezi s številom zadev, predloženih varuhu človekovih pravic, pojavlja tendenca zmanjševanja (3 830 zadev leta 2006, tj, 2 % manj kot leta 2005), pri čemer pritožbe večinoma prihajajo iz držav članic, ki že imajo kulturo spodbujanja ljudi, da postavljajo vprašanja pristojnim nacionalnim institucijam. Po drugi strani poročilo obravnava vprašanje širjenja pristojnosti varuha človekovih pravic (v zvezi z dostopanjem dokumentov in brezpogojnim zaslišanjem prič). Ne sme se dovoliti nobena sprememba, ki bi zmanjšala pomembno vlogo odbora Parlamenta za peticije, katerega upravičenost izhaja neposredno iz volitev. (Seja je bila prekinjena ob 11.20 in se je nadaljevala ob 11.30.)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
ELi ja Kanada tippkohtumine (arutelu) Juhataja Järgmine päevakorrapunkt on komisjoni asepresidendi ning liidu välisasjade ja julgeolekupoliitika kõrge esindaja avaldus ELi ja Kanada tippkohtumise kohta. Catherine Ashton komisjoni asepresident ning liidu välisasjade ja julgeolekupoliitika kõrge esindaja. - Austatud juhataja! Kanada on üks Euroopa Liidu vanemaid ja sarnaseimate seisukohtadega partnereid. Me teeme koostööd suures hulgas küsimustes, nii kahepoolselt kui muidugi ka üleilmsel tasandil. Meie suhe tugineb ühisele ajaloole, mis ulatub kaugele minevikku, ja sügavalt juurdunud ühistele väärtustele. Sellest lähtub meie koostöö ühiste huvide kaitsmisel. Me teeme koostööd muidugi Euroopa ja Kanada kodanike huvides, ent ka kogu muu maailma julgeoleku ja jõukuse edendamiseks. Niisiis on see suhe oluline. Me peame seda turgutama ja sellesse panustama, et saaksime kasutada kõiki sellest tulenevaid võimalusi. See on järgmise, 5. mail Brüsselis toimuva ELi ja Kanada tippkohtumise eesmärk. Ajavalik on õnnestunud, sest see tähendab, et enne kui Kanada juhib eesistujana juuni lõpus toimuvaid G8 ja G 20 tippkohtumisi, aitab ELi ja Kanada tippkohtumine meil hinnata ning kooskõlastada oma strateegiaid G8 ja G 20 tippkohtumistel käsitletavates üleilmsetes küsimustes, näiteks selles, kuidas soodustada majanduse jätkusuutlikku elavnemist, edendada koostööd finantsturgude reformi ja reguleerimise ja kliimamuutuse vallas ning võidelda tuumarelvade leviku vastu. Osalesin hiljuti Kanadas toimunud G8 välisministrite kohtumisel, kus mitmeid neist teemadest tõepoolest arutati. Samuti on meil võimalus rääkida ELi ja Kanada kahepoolsetest suhetest ning piirkondlikke kriise puudutavast koostööst. Meie eesmärk on, et tippkohtumine oleks selgesuunaline ja asjalik. Tippkohtumisel käsitletakse ELi ja Kanada kahepoolsete suhete edasiarendamise ja uuendamise püüdlusi. See annab meile suurepärase võimaluse toetada kõrgeimal poliitilisel tasandil ambitsioonika ulatusliku majandus- ja kaubanduslepingu võimalikult kiiret sõlmimist. Me hindame esimeses kolmes läbirääkimisvoorus tehtud edusamme ja anname läbirääkimistele ühtlasi uue hoo, pidades silmas nende tähtsust kaubanduse laiendamise ja töökohtade loomise seisukohast. Mis puudutab üldisemalt kaubandust, peaks tippkohtumine andma selgelt märku, et EL ja Kanada väldivad protektsionismi, ning meenutama meie kohustust jõuda Doha arenguvooru edasipüüdliku, kõikehõlmava ja tasakaalustatud lõpplahenduseni. Tippkohtumisel tuleks käsitleda ka vastastikuse viisavaba reisimise küsimust. Meie eesmärk on selge. Me tahame, et kõik ELi kodanikud saaksid võimalikult ruttu viisavabalt Kanadasse reisida. Ühtlasi on meil võimalus arutleda kriisiohjamist puudutava koostöö üle, mida, nagu ma võin heameelega tõdeda, kiiresti laiendatakse. Mitme praegu kestva kriisiohjamise operatsiooni hulgast võib esile tõsta meie politseimissiooni Afganistanis, kus me teeme Kanadaga eeskujulikku koostööd. Tippkohtumise päevakorras on ilmsetel põhjustel ka Haiti. Kanadal on Haitis väga oluline roll. Üks valdkond, kus meie ühiste pingutuste suurendamine oleks nii võimalik kui ka vajalik, on kriisiohjamise ühendamine pikemaajalise arenguga. Seda rõhutasin ma ka 31. märtsil New Yorgis toimunud Haiti-teemalisel konverentsil, mille kaaseesistujateks olid EL ja Kanada koos Prantsusmaa, Hispaania ja Brasiiliaga. Koos kolleegide, arenguvolinik Andris Piebalgsi ning rahvusvahelise koostöö, humanitaarabi ja kriisiohjamise voliniku Kristalina Georgievaga oli mul hea meel New Yorgis teatada, et EL annab Haitile ülesehituseks ja arenguks üle 1,2 miljardi euro. Nii EL kui ka Kanada on võtnud pikaajalise kohustuse abistada Haitit taastamistöödel ja parema tuleviku ülesehitamisel. Tippkohtumisel käsitletakse kliimamuutust. Kopenhaageni kohtumise järgset olukorda arvesse võttes on kliimamuutusega kohanemine ja selle leevendamine jätkuvalt üks tähtsamaid küsimusi, mis vajab toetavat energiapoliitikat. Laialdane toetus on mõttel, et ELi ja Kanada koostöös peaks keskenduma nii finantsmehhanismidele kui ka kolmandate riikide puhta arengu toetamisele. Veel üks tippkohtumisel toimuva mõttevahetuse oluline punkt on kliimamuutuse mõju Arktikale. Kusagil mujal ei tajuta kliimamuutuse mõju teravamalt kui Arktika piirkonnas. Keskkonnamuutused mõjutavad Arktika elanikke, bioloogilist mitmekesisust ja maastikku nii maal kui ka merel järjest enam. Nagu austatud parlamendiliikmed minu märtsikuise täiskogu istungi sõnavõtust ehk mäletavad, on ELi arendatava Arktika-poliitika üks põhieesmärke piirkonna, sealhulgas selle elanike kaitse. Kanada, mille maismaapindalast üle 40% asub põhjapiirkondades, on nagu meiegi huvitatud Arktika keskkonna kaitsmisest ning piirkonna püsiva majandusliku ja sotsiaalse arengu tagamisest. Kui rääkida lõpetuseks ELi ja Kanada suhete edasiarendamisest ja uuendamisest, tuleb märkida, et meil on 1976. aasta Euroopa Ühenduste ja Kanada vaheline raamleping. See kehtib endiselt, ent on vananenud. ELi ja Kanada koostöö on laienenud teistesse valdkondadesse nagu välis- ja julgeolekupoliitika ning suurem koostöö justiits- ja siseküsimustes. Seega vajame uuendatud raamlepingut, mis oleks katuslepinguks kõigile meie valdkondlikele lepingutele, sealhulgas ulatuslikule majandus- ja kaubanduslepingule, ning me peame Kanadaga praegu selle lepingu edasiarendamiseks selgitavaid kõnelusi. Pidevalt muutuvas maailmas, kus meie ees seisavad rasked ülesanded, vajame me partnereid. Kanada on üks Euroopa Liidu tähtsamaid partnereid. Meie eesmärk on tulemuslik tippkohtumine, kus saavutatakse selged sihid. Elisabeth Jeggle Austatud juhataja, lugupeetud paruness Ashton, head kolleegid! Tänan asepresidenti põhjaliku avalduse eest. Euroopa Parlamendi Kanadaga suhtlemise delegatsiooni aseesimehena on mul iseäranis hea meel, et me arutame parlamendis eesseisvat ELi ja Kanada tippkohtumist. Nagu teate, lükati hääletus kahjuks mai alguseni edasi. Ent ma tahaksin lühidalt tutvustada Euroopa Rahvapartei (kristlike demokraatide) fraktsiooni jaoks tähtsaid asjaolusid. Kanada on alates 1959. aastast olnud Euroopa Liidu üks lähemaid partnereid ja ta on üks vanemaid partnereid. Kanada ja Euroopa Liit jagavad paljusid ühiseid väärtusi ning pooldavad kindlalt üleilmsete probleemide mitmepoolset lahendamist. 2010. aastal on Kanada G8 eesistuja ja järgmine G 20 tippkohtumine toimub Kanadas. Euroopa Liidu ja Kanada vahelise ulatusliku majandus- ja kaubanduslepingu üle peetavaid läbirääkimisi arvestades on meie jaoks tähtis, et kahe partneri head suhted eesseisval tippkohtumisel süveneksid ja tugevneksid. Seetõttu kutsume oma ühisresolutsioonis üles lähtuma eesseisvate ülesannete lahendamisel kooskõlastatud ja sidusast lähenemisest, eeskätt seoses majandus- ja finantskriisi, välis- ja julgeolekupoliitika, arengukoostöö, kliima- ja energiapoliitika ning Doha läbirääkimistevooruga. Ent me kutsume üles lahendama ELi ja Kanada peatsel tippkohtumisel ka probleemi viisanõudega, mille Kanada valitsus Tšehhist, Bulgaariast ja Rumeeniast pärit ELi kodanikele osaliselt uuesti kehtestas. Sellega seoses tunneme väga suurt heameelt viisaosakonna avamise üle Kanada saatkonnas Prahas ja selle küsimusega tegeleva ekspertide töörühma loomise üle. Lõpetuseks tahaksin veel kord rõhutada oma veendumust, et ELi ja Kanada tippkohtumine süvendab kahe poole juba praegu lähedasi poliitilisi suhteid veelgi. Tänan teid pühendumuse ja tähelepanu eest. Ioan Enciu Nagu kõrge esindaja Ashton juba ütles, on Kanada üks Euroopa Liidu vanemaid partnereid, ning tänavune tippkohtumine on oluline selleks, et me saaksime tihedat koostööd jätkata ja tugevdada kõigis valdkondades: majanduses, kaubanduses, kliimamuutuse ja militaarvaldkonnas. Ma väljendan rahulolu ELi ja Kanada kaubanduskokkuleppe allkirjastamiseks seni võetud meetmete üle ning loodan, et tänavune kohtumine annab selle lõplikuks sõlmimiseks vajaliku tõuke. Arvestades praegust majandusolukorda ja kliima seisundit, pean rõhutama, et tavapärastele energiaallikatele alternatiivide leidmiseks on CO2-vähese tehnoloogia arendamise ja kasutamisega tegeleva kahe poole vahel vaja tihedat koostööd, milles arvestataks mõlema, nii Euroopa Liidu kui ka Kanada iseloomulikke jooni. Samal ajal tuleks edendada ka kliima, energia ja merendusega seotud koostööd Arktika piirkonnas. Tippkohtumisel puudutatakse ka tundlikke teemasid. Ma pean silmas keskkonnaküsimusi, globaalset soojenemist, võltsimisvastast võitlust käsitlevat kaubanduslepingut, ulatuslikku majandus- ja kaubanduslepingut, pangandussektorit, finants- ja majandusturgude stabiliseerimist, CITESi konverentsi ning ELi ja Kanada broneeringuinfo lepingut. Ma arvan, et minevikus saadud kogemusi arvestades suudavad Euroopa Liit ja Kanada võimalikult paljud neist probleemidest lahendada. Ent neile küsimustele tuleb läheneda taktitundega ja mõistvalt, süüdistusi esitamata, lihtsalt tulevikku vaadates ja mõlema poole kodanike huvisid arvestades. Kahepoolsetes suhetes vastastikkuse põhimõtte tagamine on üks Euroopa Liidu aluspõhimõtteid. Me loodame, et Kanada kõrvaldab lähiajal Rumeenia, Tšehhi ja Bulgaaria kodanikele kehtivad viisanõuded ning tagab seega kõigile Euroopa Liidu kodanikele õiglase ja võrdse kohtlemise. Lõpetuseks ütlen, et kuna kõigi rahvusvaheliste lepingute sõlmimisel on vajalik Euroopa Parlamendi arvamus, tuleb see institutsioon kaasata ja temaga konsulteerida juba iga projekti alguses. Kasutan võimalust, et paluda komisjonil seada Euroopa Parlamendiga sisse tõhus suhtlus, mis võimaldaks saavutada püsivaid tulemusi. Wolf Klinz Austatud juhataja, head kolleegid! ELi ja Kanada partnerlus toimib väga tõhusalt - mitte üksnes majandusvallas, vaid ka välispoliitika küsimustes, mis puudutavad näiteks Iraani, Afganistani, Haitit ja muud. Sellele vaatamata seisab meie ees hulk tõsiseid ülesandeid. Ma olen kindel, et me saame tänu omavahelisele lähedasele sõprusele ja partnerlusele neist üle. Ma pean silmas eeskätt viit küsimust. Esiteks peame korralikult toime tulema finantssektori reguleerimisega. G 20 on andnud palju lubadusi ja ma pean tähtsaks, et Kanada võõrustataval G 20 tippkohtumisel Torontos näidataks selgelt, et G 20 riigid võtavad konkreetseid meetmeid, mitte ei jaga lihtsalt lubadusi. Teist küsimust on juba mainitud. Meil on kliimapoliitikas väga sarnased eesmärgid. Meie Euroopas saame Kanadalt süsinikdioksiidi kogumise ja säilitamise projektide ning muu selles valdkonnas toimuva kohta kindlasti õppida. Loodetavasti oleme võimelised kokku leppima ühistes heitkoguste vähendamise normides. Kolmas küsimus puudutab uue kaubanduslepingu vajadust. Ma usun, et meie eesmärgid on ka selles valdkonnas väga sarnased. Tahaksin rõhutada kaht punkti, kus on vaja tegutseda ja kus me kavatseme üksteise seisukohtadele lähemale liikuda, ent nende vahel valitseb endiselt teatud erinevus. Üks neist puudutab viisavaba reisimist, millele kõrge esindaja juba viitas. Ma loodan, et ELi liikmesriikidest pärit rahvusvähemusi on tulevikus võimalik kohelda samamoodi nagu kõiki teisi ELi kodanikke. Viimane küsimus puudutab reisijate andmete edastamise lepingut, mis aegus eelmise aasta sügisel. See on de facto endiselt jõus, ent ei põhine õiguslikul alusel. Vajame uut õiguslikku alust, mis võimaldaks meil koostada uue lepingu. Uus õiguslik alus peab tagama kodanikuõiguste kaitse. Võrgusüsteemide moodsaid tehnoloogilisi võimalusi ei tohiks kasutada selleks, et muuta kogu nimesid, sünnikuupäevi, lennuandmeid, krediitkaardiandmeid ja muud sellist sisaldav teave kergesti kättesaadavaks, nii et seda saaks kuritarvitada. Me loodame, et saame koostööd tehes luua õigusliku aluse, mis vastab Euroopa arusaamale kodanikuõigustest. Reinhard Bütikofer Austatud juhataja, lugupeetud asepresident! Kanada on ELi hea sõber ja tähtis partner. Kanada on ka tähtis osaline rahvusvahelisel areenil ja ta on kaua olnud küps demokraatlik riik, millelt meil on palju õppida. Ent kuna sellest, kui me viimati Euroopa Parlamendis Kanadat puudutava resolutsiooni vastu võtsime, on möödunud pikk aeg, peaksime kasutama võimalust ning käsitlema Euroopa ja Kanada suhet tõsisemalt, kui seda käesolevas resolutsioonis tehakse. Minu meelest on üsna piinlik, et resolutsioonis viidatakse hulgale ühistele ülesannetele, ent nende hulka ei kuulu Arktika-poliitika. Arktika kaitsmist eesmärkide ja normide abil ei ole mainitud. Arktikale viidatakse üksnes möödaminnes ning asjaolust, et Kanada takistas märtsis üsna ebasõbralikul viisil Rootsit, Soomet, Islandit ja põlisrahvaid Arktika-teemalisel rahvusvahelisel kohtumisel osalemast, on täiesti mööda vaadatud. Mul on piinlik, et õliliiva, hariliku tuuni ja hülgepüügikeelu probleemi pole käsitletud. Asi ei ole Kanada provotseerimises, ent kui me peame sõbraga tõsist mõttevahetust, on rumal ja häbiväärne probleemidest vaikida. Tõsiasja, et Kanada ei käitunud Kopenhaagenis eriti positiivselt, ei mainita. Viisapoliitikaga, konkreetsemalt Tšehhi ja selle romidest elanikega seotud probleemi tuleks selgemalt rõhutada. Me peame sõpradena koostööd tegema, ent ei tohi muresid maha salata, sest see ei aita kedagi. Seetõttu püüab minu fraktsioon kanda hääletusel hoolt selle eest, et resolutsiooni lisataks viide õliliivaga ja hülgetoodete impordiga seotud probleemidele. Philip Bradbourn fraktsiooni ECR nimel. - Austatud juhataja! Kanadaga suhtlemise delegatsiooni esimehena on mul siiralt hea meel selle resolutsiooni üle, mis on tegelikult ELi ja Kanada tippkohtumise esimene etapp. Nagu juba öeldud, on Kanada üks Euroopa Liidu vanemaid partnereid ja meie Atlandi-üleste suhete tugevdamine on saanud mõlema poole jaoks esmatähtsaks eesmärgiks. Nagu paruness Ashton oma avasõnavõtus märkis, peetakse Kanadaga arutelu ulatusliku majandus- ja kaubanduslepingu sõlmimise üle, mida kasutatakse tulevikus loodetavasti eeskujuna järgmiste kaubanduslepingute sõlmimiseks ELi ja kolmandate riikide vahel. Neile lepingutele on vaja Euroopa Parlamendi heakskiitu ning ma loodan, et komisjon tagab arutelude igas etapis parlamendiliikmete, eriti parlamentidevahelise delegatsiooni ja rahvusvahelise kaubanduse komisjoni täieliku teavitamise ja kaasamise. Käesolevat resolutsiooni saan ma täielikult toetada, sest see on sisutihe ning puudutab tippkohtumise teemasid ja meie suhteid Kanada valitsusega. Resolutsioon annab edasisele mõttevahetusele soodsa tooni ja näitab suhtluses meie vanima kaubanduspartneriga Euroopa Parlamendi positiivset hoiakut. Selle dokumendi põhjal edasi töötades on võimalik parandada Euroopa Parlamendi mainet ja seda saab kasutada ka edasistes läbirääkimistes muude kolmandate riikidega. Joe Higgins fraktsiooni GUE/NGL nimel. - Austatud juhataja! Euroopa Liidu ja Kanada majanduslepingu sotsiaalseid, majanduslikke ja keskkonnamõjusid ei ole üldse hinnatud. Kanada avaliku sektori töötajate ametiühingule, mille 600 000 liiget töötavad tervishoiu, hariduse, kohalike omavalitsuste, avalike teenuste ja transpordi sektorites, valmistavad sellise lepingu tagajärjed tõsist muret. Oma muret on väljendanud ka avaliku ja erasektori töötajate riiklik ametiühing, kuhu kuulub 340 000 Kanada avaliku ja erasektori töötajat, ning 165 000 liikmega Kanada avalike teenistujate ühendus. Need töötajad on mures, sest nad mõistavad, et sellist lepingut kohaldatakse eelkõige Kanada ja Euroopa Liidu suurettevõtete majanduslikes huvides, mitte esmajoones töörahva huvidest või sotsiaalsest õiglusest lähtuvalt. Euroopa ja Kanada piiriülesed äriühingud tahavad murda Kanada avalike teenuste turule - mõistagi selleks, et suurendada võimalikult palju tulu. Nende jaoks on ELi ja Kanada leping vahend, mille abil saab suruda läbi laialdast erastamist sellistes valdkondades nagu ühistransport ning vee- ja elektrivarustus. Selline sündmuste kulg tõotaks Kanada töötajate palgale ja töötingimustele halba. See võiks tähendada algavat võidujooksu madalamate palkade poole täpselt samamoodi, nagu me oleme näinud Euroopas, kus Euroopa Komisjon isiklikult toetab teenusepakkujatest eraettevõtjate õigust töötajaid ära kasutada. Seda tõendab asjaolu, et komisjon kaebas Luksemburgi riigi kohtusse sellepärast, et too tahtis tagada sisserändajatest teenindustöötajatele Luksemburgi töötajatega võrdse kaitse. Rahvusvahelised vee-ettevõtted sihivad eriti Kanada vett. Mõni ELis paiknev rahvusvaheline ettevõte on veesektori erastamisega külvanud kaost sellistes riikides nagu Boliivia ja nende hukatuslikku mõju on Kanadas juba tunda. Õnneks on Kanada lihtrahvas valmis oma riikliku veevarustussüsteemi kaitseks võitlema. Nad peavad olema valvsad. Euroopa avaliku sektori töötajate ametiühingud on samuti mures ning ma kutsun nii Kanada kui ka ELi ametiühinguid üles organiseerima tõelist kampaaniat, et kaitsta avalike teenuste jäämist riigi omandisse, mis alluks demokraatlikule kontrollile, mitte võimalikult suure erakasumi püüdlemisele. See ei tohi tähendada lihtsalt juhtide koostööd, vaid lihtinimeste tegelikku osalemist avalike teenuste kaitses. Anna Rosbach Austatud juhataja! Euroopa ja Kanada vahel on palju aastaid toiminud tõhus partnerlus, nii et vabakaubanduse laiendamise soov on meie jaoks lihtsalt loomulik. Ent kas läbirääkimiste ajastust arvestades on praegune meetod parim võimalik? Kas ELi masinavärk on selle ülesande lahendamiseks liiga kohmakas ja bürokraatlik? Kanada tahaks ELiga sõlmitavat vabakaubanduslepingut, ent samal ajal ei ole ta nõus keelustama kohutavat hüljeste tapmise meetodit, mis on täiesti vastuolus igasuguste eeskirjadega loomade heaolu kohta. Samamoodi soovib Kanada õigust maksustada kaubavedu läbi jäävaba Loodeväila. Ent tee ümber Ameerika põhjaosa peab jääma kõigile vabaks. Loodeväil on ideaalne võimalus säästa aega, raha ja kütust ning kaitsta keskkonda. See parandab kõigi põhjapoolkera riikide konkurentsivõimet. Seetõttu kutsun ma Kanadat üles kaitsma vabakaubanduslepingu kandvaid ideesid ja loobuma avamere kasutamise maksustamise kavadest. Andreas Mölzer (DE) Austatud juhataja! Just nagu poleks piisavalt piinlik, et ulatusliku majandus- ja kaubanduslepingu üle peetavate läbirääkimiste käigus on toimunud teabeleke, kõlas ka süüdistus, et Kanadat sunnitakse ulatusliku majandus- ja kaubanduslepingu ning võltsimisvastast võitlust käsitleva kaubanduslepingu raames kohandama oma autoriõigusi käsitlevaid õigusakte USA ja ELi standarditega. Tundub, et ulatuslik majandus- ja kaubandusleping viitab märkimisväärsele erastamisele, piirangute vähendamisele ja ümberkorraldamisele. Sellega kaasneb olukord, kus kohalikel võimudel ei lubata kohaldada erilisi kohalikke või rahvuslikke riigihanketingimusi. Muidugi on mõistlik, et suuremate lepingute sõlmimiseks korraldatakse avalik hange, ning muidugi tuleb eeskirjadega tagada, et korruptsioon ja onupojapoliitika ei pääseks võimutsema. Kui meie kohalikud võimud kaebavad juba praegu, et neil ei lubata kasutada sotsiaalset vastutustunnet üles näitavaid ettevõtteid, vaid sunnitakse üldjuhul andma lepinguid turul valitsevatele ettevõtetele, on veelgi raskem aru saada sellest, et me sunnime sarnaseid ettekirjutusi peale ka teistele riikidele. See, et vabakaubanduslepingud võimaldavad rahvusvahelistel ettevõtetel valitsusi nende keskkonna- ja tervishoiupoliitilistest otsustest tingitud kahju eest kohtusse kaevata, näitab selgelt, et Euroopa Liit on finants- ja majanduskriisist kaugelt liiga vähe õppinud ning jätkab vale, neoliberaalset kurssi. Kui EL tahab tõepoolest näoga oma kodanike poole seista, nagu kõnemehed alati ütlevad, siis peab ta valelt teelt kõrvale astuma ning muutuma kaitsevalliks üleilmastumise vastu, toetades samal ajal Kanada-sarnaseid sõbralikke riike. Cristian Dan Preda (RO) Esiteks tahaksin sarnaselt teiste kolleegidega rõhutada, et ELi ja Kanada tippkohtumine on oluline võimalus süvendada meie partnerlussuhet selle tähtsa demokraatliku riigiga. See suhe on ELile erakordselt oluline, sest see hõlmab samu väärtusi jagavaid partnereid, kes on pikka aega koostööd teinud. Samas tahaksin teile meenutada 2009. aasta maikuus Prahas toimunud eelmisel ELi ja Kanada tippkohtumisel tehtud avaldust, kus korrati partnerite ühist eesmärki, milleks oli aidata kaasa inimeste vabale ja turvalisele liikumisele ELi ja Kanada vahel, võttes sihiks laiendada võimalikult kiiresti kõigi ELi kodanike õigust viisavabalt Kanadasse reisida. Pärast aasta möödumist oleme sunnitud märkima, et me oleme selle eesmärgi saavutamisest kaugel. Praegu ei kehti kohustuslik viisanõue üksnes rumeenlastele ja bulgaarlastele, vaid nagu te teate, kehtestati möödunud aastal viisanõue uuesti ka Tšehhi suhtes. Ma arvan, et probleem puudutab eelkõige vastastikkuse põhimõtet. Arvestades, nagu te hästi teate, et kõik ELi liikmesriigid on meie õigusaktide kohaselt loobunud Kanada kodanikele kehtinud viisanõudest, on meil teiselt poolt, kui ma võin niimoodi öelda, probleem järjepidevusega, sest Kanada on kõrvaldanud viisanõude ühele kandidaatriigile Horvaatiale, samal ajal, kordan, säilitades viisanõuded ELi liikmesriikidest pärit kodanikele. Seetõttu usun, et maikuisel tippkohtumisel peab toimuma oluline, kui mitte otsustav edasiminek viisanõudest loobumiseks kõikide ELi liikmesriikide kodanike puhul. Ma arvan, et vaja on konkreetseid meetmeid ja sellele eesmärgile tuleb kohtumisel pöörata võimalikult suurt tähelepanu, sest põhimõtteid väljendavad avaldused meid enam ei rahulda. Sedalaadi diskrimineerimine on erakordselt ebaõiglane, eriti minu kodumaa, Euroopa Liidu liikmesriigi kodanike suhtes, kus viisanõudest loobumisel on tehtud olulisi tehnilisi edusamme. Jörg Leichtfried (DE) Austatud juhataja! Tahaksin teada, miks mulle alati tundub, et komisjoni võib kahtlustada kavatsuses mitte lasta Euroopa Parlamendil asjadest teada saada. See puudutab ka vabakaubanduslepingut, mille üle Kanadaga läbirääkimisi peetakse. Ma tahaksin ühineda kolleegide väljendatud kriitilise seisukohaga, et mõned asjaolud on kahtlased. Eriti puudutab see asjaolu, mida mainis kolleeg Higgins, kellega ma täielikult nõustun. Minu arvates on kaubanduslepingud head siis, kui nad edendavad mõlema poole üldist jõukust, ent mitte siis, kui nad teenivad peaaegu täielikult üksnes mõne suure rahvusvahelise ettevõtte huve. Saades teada, et kaubanduslepingutes on järsku hakatud käsitlema tervishoidu, haridust ja avalikku julgeolekut ning et neis kavatsetakse piirangute vähendamist ja erastamist, tekib kahtlus, et lepingust on kasu vähestele ja see põhjustab kahju paljudele teistele. Tahaksin hoiatada inimesi, kes üritavad selliseid lepinguid sõlmides Euroopa Parlamendist mööda minna. Teiseks tahaksin tõstatada järgmise mõtte. Kui kohtutakse ja peetakse läbirääkimisi sellise pikaajalise partneriga nagu Kanada, tuleb käsitleda mõningaid ebameeldivaid teemasid. Ma usun, et see arutelu ja leping peaksid sisaldama hülgepüügi küsimust. Eesmärk ei ole kedagi ärritada, vaid täpsustada Euroopa seisukohta ja leida lahendus, mis lõpetaks õõvastava kasumiteenimise väikeste loomade arvel. Marian-Jean Marinescu (RO) Kolleeg Sebastian Bodu ei saanud täna Strasbourgi tulla ja ma kõnelen tema asemel. Praegu ei saa viisavabalt Kanadasse reisida 39 miljonit Euroopa kodanikku Rumeeniast, Tšehhist ja Bulgaariast. Üle poole nendest inimestest, 22 miljonit, on rumeenlased. See, et Kanadasse sisenemiseks säilitatakse viisanõue, loob sarnaselt Ameerika Ühendriikide süsteemiga olukorra, kus osa eurooplasi koheldakse teisejärguliste kodanikena. Euroopa kodanike liikumisvabadust tuleb käsitleda ühtsel alusel. Viisaküsimus puudutab Euroopa Liidu ja Kanada suhteid. President Barroso on eelmistel tippkohtumistel kutsunud üles seda küsimust lahendama. Seda probleemi tuleb jätkuvalt üleval hoida. Rumeenia kodanike tagasilükatud viisataotluste suhtarv on langenud 2004. aasta 16%-lt 2008. aasta 5%-le. Kanadas elab umbes 200 000 rumeenlast, kellest valdav osa on sinna läinud Kanada riigi ametlikku sisserände korda järgides. Ma ei mõista, miks Kanada suhtub riikidesse erinevalt. 2009. aastal loobuti viisanõudest Euroopa riigi puhul, mis ei ole Euroopa Liidu liikmesriik, põhjendades seda asjaoluga, et suur hulk sellest riigist pärit kodanikke elab juba Kanadas. Samuti arvan, et Tšehhile kehtivast viisanõudest tuleb loobuda. Viisanõude taaskehtestamise põhjendus ei tohi muutuda teisi riike mõjutavaks teguriks. Euroopa Parlament lisas viisaküsimuse ELi ja Kanada tippkohtumise päevakorda. EL peab jätkuvalt lähtuma 2009. aasta oktoobris võetud seisukohast, mille kohaselt jõustatakse juhul, kui probleemi 2010. aasta lõpuks ei lahendata, solidaarsusklausel. Asepresident Ashton, liikmesriikidele kehtivast viisanõudest loobumine tähendaks teie töös suurt kordaminekut. Soovin teile selle eesmärgi saavutamiseks igati edu. Kriton Arsenis (EL) Austatud juhataja! Kanada on üks Euroopa Liidu vanemaid ja lähemaid partnereid ning on seda olnud 1959. aastast alates. Ent meie koostöö peab alati põhinema ühistel väärtustel ja vastastikusel austusel. Kanada kuulub maailma kümne suurema kasvuhoonegaaside õhkupaiskaja hulka ning on ainuke riik, mis pärast Kyoto protokolli allkirjastamist ja ratifitseerimist avalikult teatas, et ei kavatse sellest tulenevaid õiguslikke kohustusi täita. Selle asemel et vähendada heitkogust 1990. aastaga võrreldes 6%, on Kanada heitkogus suurenenud 26%. Peamiseks põhjuseks on õliliiva tootmine. Õliliiva tootmisega kaasnevate kasvuhoonegaaside heitkogus on 3-5 korda suurem kui nafta ja maagaasi tavapärase tootmise puhul. Ühtlasi kulutatakse õliliiva tootmisel ühe eraldatud õlibarreli kohta kaks kuni viis barrelit vett ja seejärel tekib terve hulk jäätmeid, mis ohustavad nii bioloogilist mitmekesisust kui ka põlisrahvaste elu. Samuti hävitab nimetatud tootmistegevus boreaalset metsa, mis on planeedi üks suuremaid CO2 sidujaid. 2020. aastaks on õliliiv tõenäoliselt põhjustanud suurema heitkoguse kui Austria ja Iirimaa kokku. Kanada kulutab keskkonnasäästliku tehnoloogia toetustele ainult 77 USA dollarit inimese kohta, samal ajal kui Korea kulutab inimese kohta 1200, Austraalia 420 ja Ameerika Ühendriigid 365 USA dollarit. Boreaalsete metsade kaitsmine on erakordselt oluline ja me peame paluma Kanadal täita rahvusvahelisi lepinguid, mille me oleme ühiselt allkirjastanud, ent mida järgime ühepoolselt üksnes meie. See peaks olema igasuguse edasise koostöö alus. Miroslav Mikolášik (SK) Kanada on alates 1959. aastast olnud Euroopa Liidu üks lähemaid ja stabiilsemaid partnereid. Mul on hea meel, et praeguse parempoolse valitsuse ametiajal on Kanada majandusolukord paranenud - eelmistel valitsemisperioodidel seda ei juhtunud. Paranev majandusolukord ja tugevam Kanada dollar, mis on suurendanud Kanada kodanike jõukust, oli ühtlasi positiivseks märgiks teistele riikidele. See lõi soodsad tingimused nii poliitilise kui ka majandusliku koostöö arendamiseks. Ma usun, et Brüsselis toimuv ELi ja Kanada tippkohtumine toob majanduspartnerlust käsitleva keeruka lepingu üle peetavatel läbirääkimistel konkreetset edu. Kanada on ELi kaubanduspartnerite seas suuruselt üheteistkümnes ja moodustab kuni 1,7% kogu ELi väliskaubandusest. EL on Kanadasse investeerimise poolest teisel kohal ja Kanada on ELi investeerimise poolest neljandal kohal. 2008. aastal ulatus kaubavahetuse kogumaht peaaegu 50 miljardi euroni ja teenuste maht oli 20,8 miljardit eurot. ELi ja Kanada kaubavahetuse ja teenuskaubanduse liberaliseerimine ning turgudele juurdepääsu hõlbustamine võimaldab kahepoolset kaubavahetust elavdada ja süvendada ning see toob nii ELi kui ka Kanada majandusele märkimisväärset kasu. Jan Březina (CS) Austatud juhataja, lugupeetud kõrge esindaja, head kolleegid! ELi ühise viisapoliitika ees seisab praegu suur probleem, mida kujutab endast Kanada poolt kümme kuud tagasi Tšehhi kodanikele kehtestatud viisanõue. Ühtlasi on Kanada Tšehhi suhtes ühepoolset meedet rakendades eiranud üsna vastuvõetamatul viisil ühise viisapoliitikaga tegelevaid ELi organeid. Seega on ohus ühe liikmesriigi kodanike õigused ja neid õigusi kaitsvate ELi institutsioonide maine. Kanada valitsuse seninägematu käitumine ELi liikmesriigi suhtes paneb proovile kogu ELi solidaarsuse. Tšehhi kodanikud loodavad, et Euroopa Komisjon asub liikmesriiki ja selle õigustatud huve otsusekindlalt kaitsma ja esindama. Selleks pakub ainulaadset võimalust eesseisev ELi ja Kanada tippkohtumine, kus tuleks arutada ka viisaküsimust. On viimane aeg teha kõik mis võimalik, et selles pikaleveninud küsimuses läbimurre saavutada. Ma olin rahul, kui komisjon võttis 2009. aasta oktoobris vastu aruande, milles kutsuti Kanadat üles avama Prahas viisaosakond ja koostama ajakava viisanõude kaotamiseks. Kanada on täitnud esimese nõude, kuid teist seni veel mitte. Seepärast ei peaks komisjon ega nõukogu seniste edusammudega rahul olema. Survet Kanadale ei tuleks leevendada, vaid vastupidi, pigem suurendada. Seda arvestades tahaksin paluda komisjonil teha sõnaselge avaldus, mis puudutab tema kohustust teha ebapiisavate edusammude korral ettepanek võtta vastumeetmeid, mille hulka kuuluks Kanada ametnikele ja diplomaatidele viisanõude kehtestamine. Ma olen kindlalt veendunud, et me peame oma loiust olekust välja tulema. Tšehhi kodanikud ei oota ELi institutsioonidelt ilusaid lubadusi ega kaastundlikku juttu, vaid konkreetset, eesmärgikindlat tegevust. Minu arvates on praegu aeg tegutseda komisjonil ja eeskätt president Barrosol, kes on tippkohtumisel Kanada peaministri põhiline läbirääkimispartner. Kui me ei suuda hakata Kanada valitsuse suhtes enesekindlalt ja jõuliselt käituma, jooksevad kõik meie jõupingutused liiva ja selle tulemusena saab tõsiselt kahjustatud Tšehhi kodanike usaldus Euroopa institutsioonide vastu. Siis mõjub meie jutt Euroopa solidaarsusest neile tühja lobana. Othmar Karas (DE) Austatud juhataja, lugupeetud asepresident, head kolleegid! ELi Kanadaga suhtlemise delegatsiooni liikmena tahaksin rõhutada, et Kanada ja EL jagavad ühiseid väärtusi. Meie ühised väärtused on meie ühiskonna alustalad ja neil on põhjapanev tähtsus. Me peaksime seda ühist alust rohkem kasutama, et võtta ühine vastutus maailmas valitsevate üldiste tingimuste ümberkorraldamise eest. Meie partnerluse aluseks on tihedad ajaloolised ja kultuurilised sidemed ning austus mitmepoolsuse põhimõtte vastu, sealhulgas meie toetus ÜRO hartale. Me peame oma suhteid parandama ja tugevdama mitmel tasandil, sealhulgas muidugi poliitilisel tasandil. Leping, mida me täna arutame, on esimene uuel aluslepingul põhinev kahepoolne leping ja komisjon peaks seda teadma. Selle lepingu eduka otsustusprotsessi põhieeldused on läbipaistvus, koostöö ja Euroopa Parlamendi kaasamine. Käesolevas arutelus on tõstatatud kaks olulist küsimust. Tšehhi kodanikele kehtivad ühepoolsed viisanõuded on vastuvõetamatud ja need tuleks tühistada. Kanada kriitika hülgetoodete müügi range reguleerimise suhtes näitab, et muutuma ei pea mitte meie, vaid Kanada. Ent üks ELi ja Kanada lepingu eesmärke on meievaheline koostöö Põhja-Ameerika vabakaubanduse kokkuleppe piirkonnast tugevama kaubanduspiirkonna loomiseks. Küsimus ei ole üksnes majanduskoostöös, vaid ka selges märguandes, et protektsionism ei ole vastuvõetav. Asjaolu, et ELi ja Kanada tippkohtumisega samal päeval kõneleb Brüsselis Euroopa Parlamendi ees Joe Biden, on rõõmustav kokkusattumus, sest meie jaoks on oluline tõhus ja asjatundlik koostöö mõlema Põhja-Ameerika maailmajaos asuva riigiga ning meie ühine soov on tuua maailma rohkem vastutustunnet. Zuzana Roithová (CS) Lugupeetud kõrge esindaja! Tahaksin juhtida teie tähelepanu sellele, et ELi ja Kanada lepingu eduka ratifitseerimise Achilleuse kannaks on Tšehhi, Rumeenia ja Bulgaaria kohta kehtiv ühepoolne viisanõue, sest see jagab ELi kodanikud vastuvõetamatul viisil kaheks. Mitte üksnes meie suhtes solidaarsust üles näitavatel riikidel, vaid ka paljudel Euroopa Parlamendi liikmetel on täielik õigus ratifitseerimist tõkestada, kui Kanada ei täida lubadust karmistada oma leebet varjupaigapoliitikat, mis peaks olema viisanõude kaotamise eeldus. Lugupeetud paruness Ashton, palun öelge mulle, kas te olete juhtinud Kanada tähelepanu sellele, et asjaolu, et riik lükkas selle leebe ja kuritarvitusi võimaldava varjupaigaseaduse karmistamise 2013. aastani edasi, pole vastuvõetav, ning et seda seadust tuleb võimalikult kiiresti muuta, pidades silmas Euroopa Liiduga jagatavaid ühiseid väärtusi ja häid majandussuhteid, mille tingimusi uues kaubanduslepingus käsitletakse? Austatud asepresident, kas te peate oma esmatähtsaks eesmärgiks tõstatada kahe nädala pärast toimuval tippkohtumisel Kanadaga küsimus selle tähtaja ettepoole nihutamise kohta ja saavutada viisanõude kaotamine enne, kui Kanadaga sõlmitakse leping? Kui mitte, siis kas te olete teadlik võimalusest, et Euroopa Parlament ei pruugi seda tähtsat lepingut ratifitseerida, sest me ei kavatse aktsepteerida Kanada sellist käitumist kolme ELi liikmesriigi suhtes? Head kolleegid! Tänan teid miljonite kodanike nimel solidaarsuse eest ja väljendan suurt heameelt selle üle, et Brüsselis hääletusele tulevas resolutsiooni ühisettepanekus kutsutakse sõnaselgelt üles muutma Kanada varjupaigasüsteemi ja kaotama võimalikult ruttu ligi 50 miljonile Euroopa kodanikule kehtivad viisanõuded. Sergio Paolo Francesco Silvestris (IT) Austatud juhataja, austatud kõrge esindaja, head kolleegid! Minu arvates annab Euroopa Parlamendis toimuv mõttevahetus ja arutelu parlamendile maikuisel tippkohtumisel suure jõu. Pole alust kahelda ideedes, mida kõik on väljendanud: meie ja Kanada suhete tähtsuses, partnerluse tähtsuses, suure demokraatliku riigiga jagatavates ühistes väärtustes ega strateegilises vajaduses selle riigiga koostööd teha. Ometi on tõstatatud küsimusi, millega minu arvates ja teile Euroopa Parlamendi poolt antud volitustest lähtudes tuleb kindlasti tegelda ja mis tuleb võimaluse korral lahendada, sest lõppude lõpuks loevad lahendused, mitte lahingud. Esimene neist probleemidest puudutab vajadust rõhutada seoses Kanada ja Euroopa kodanike liikumisega vastastikkuse põhimõtet. Ma ei ole tšehh, rumeenlane ega bulgaarlane ning enne mind kõnelesid juba rumeenlastest kolleegid, aga Euroopa kodanikuna tunnen ma end ometi samamoodi petetuna, kui Euroopa kodanikud ei saa Kanadas vabalt ringi liikuda - austatud juhataja, ma räägin kiiresti, sest te saate minust aru, ent ma arvan, et te tahaksite, et ma seda tõlkide jaoks kordan -, ma tunnen end samamoodi petetuna, kui teiste Euroopa riikide kodanikud ei saa Kanadas vabalt ringi liikuda, samal ajal kui Kanada kodanikud saavad vabalt ringi liikuda kõigis Euroopa riikides. Kui minna edasi hüljeste tapmise küsimuse juurde, siis oleme alati liigutatud, kui telesaadetes või uurivas ajakirjanduses näidatakse julmi ja kohutavaid jahipidamise võtteid. Euroopa Parlamendis on meil võimalus oma arvamust väljendada ja ma usun, et me peaksime lõpetama häiritud tunnete väljendamise ja protestimise ning asuma tegudele. Meie suhe sellise suure demokraatliku riigiga nagu Kanada peaks võimaldama meil ka probleeme tõstatada ja moratooriumide kehtestamist paluda. Ma tänan paruness Ashtonit tema tegevuse ja parlamendi teavitamise eest pärast maikuist tippkohtumist. Olga Sehnalová (CS) Austatud komisjoni asepresident, head kolleegid! Seoses eesseisva ELi ja Kanada tippkohtumisega tahaksin meenutada üht ELi aluspõhimõtet. See on solidaarsuse põhimõte. Kui EL tahab oma kodanike usaldust säilitada, tuleb seda väärtust igasuguses olukorras austada, isegi kui probleem puudutab üksnes üht liikmesriiki. Nagu juba öeldud, kehtestas Kanada 2009. aasta juulis Tšehhi kodanikele viisanõude. Tšehhi Vabariigi palvel lisati Kanadaga seotud viisasuhete küsimus justiits- ja siseküsimuste nõukogu veebruarikuise istungi päevakorda. Istungil väljendasid solidaarsust Tšehhiga Rumeenia, Bulgaaria, Ungari ja Slovakkia ning sõnaselgelt ka eesistujariik Hispaania. Solidaarsust väljendas ka komisjon, ehkki konkreetset lahendust pole silmapiiril isegi pärast eksperdirühmade vahelisi läbirääkimisi. Aeg möödub ning see ei tule kindlasti ELile ja tema kodanikele kasuks. Tšehhist pärit ELi kodanikel on raske taluda seda, et nad peavad viisanõude kaotamise eeltingimusena ootama Kanada uue varjupaigaseaduse vastuvõtmist, mille varaseim realistlik tähtaeg on 2013. aastal. Seda arvesse võttes ootavad nad ELilt tegelikku abi. Kui me räägime sageli kodanike puuduvast usaldusest Euroopa institutsioonide vastu, tuleks selle põhjuseid otsida ka käitumises, mis pole seni kahjuks olnud täiesti solidaarne. Chris Davies Austatud juhataja! Ma loodan, et kõrge esindaja avaldab kanadalastele nende diplomaatiliste oskuste eest tunnustust, sest meil on neilt nii mõndagi õppida. Ohustatud liikidega kauplemise konventsiooni (CITESi) osaliste hiljutisel konverentsil tegid nad koostööd oma Jaapani liitlastega, et nurjata täielikult meie katse keelustada hariliku tuuniga kauplemine. CITESi konverents meenutas liigagi palju Kopenhaageni kliimakonverentsi, kus ELi seisukoht jäi ebaselgeks. Tundus, et me raiskasime teiste riikidega peetavate arutelude asemel iga päev ohtralt aega omavahelisele arutelule, ja lõpuks saime täielikult lüüa. Jaapan ja tema Kanada liitlased olid enne seda kulutanud kuid, et läbirääkimisi pidada, sõpru juurde võita ja soovitud tulemuse saavutamiseks vajalike häälte leidmiseks siin-seal oma mõjuvõimu suurendada. Meie jätsime kokkuvõttes ebajärjekindla, organiseerimatu ja nõrga mulje. Keskkonnavolinik ütles, et see ei tohi enam iial korduda. Ta soovib otsusekindlalt muutusi. Ent sellised konverentsid toimuvad terves maailmas kogu aeg ja me peame hoolitsema Euroopa Liidu kogu diplomaatilise võimekuse rakendamise eest, et meil oleks olemas tulevikku vaatav strateegia, et me kasutaksime oma ressursse tõhusalt ja meie tegutsemine allpool oma võimete piiri lõpeks. Franz Obermayr (DE) Austatud juhataja! Tahaksin rõhutada väga tõsist probleemi seoses intellektuaalomandiõiguste jõustamisega nendel läbirääkimistel. Kanada ja Harvardi õigusteaduse professorite kriitilised märkused osutavad, et kavandatud leping võib tingida Kanada autoriõigusi, patente ja kaubamärke käsitlevate õigusaktide täieliku läbivaatamise. Ühest küljest tunnevad kanadalased, et nende suveräänsust ja õigust kasutada neile kuuluvat intellektuaalomandit piiratakse. Ent teisest küljest on eriti oluline, et koopiakaitset käsitleksid ranged ja täpsed eeskirjad ning et see kaitse hõlmaks ka filme. Mulle tundub iseäranis tähtis, et intellektuaalomandiõiguse jõustamise üle peetavates aruteludes käsitletaks ka internetti, sest intellektuaalomandit on ilma piiriüleste lepinguteta võimatu kaitsta. Ma toetan eraldi keeldu videokaameratega lindistamisele kinodes. Seda keeldu tuleks Kanadas jõustada. Ent meil on tähtis leida kesktee. Me peaksime toetama intellektuaalomandi kaitset, ent seisma vastu lauskontrollile ja jälitamisele internetis. Muidugi on oluline pidada silmas ka seda, et Kanadal on teistsugune õigustraditsioon ja teistsugune õigussüsteem. Selle probleemi lahendamine on väga keeruline, kuid ma loodan, et suudame leida tõhusa lahenduse. Paul Rübig (DE) Austatud juhataja, paruness Ashton, head kolleegid! Meie kõige tähtsam eesmärk peaks olema toetada väikesi ja keskmise suurusega ettevõtteid, eriti majanduskriisi ajal. Need ettevõtted pakuvad tööd kahele kolmandikule kõigist töötajatest ja loovad 80% maksutulust. Seetõttu on hädavajalik keskenduda riigihangetel sellele, et väikestel ja keskmise suurusega ettevõtetel oleks võimalik riigihankelepinguid saada. Muidugi tuleb selle lepingu sõlmimisel asjakohaselt arvestada ka tehniliste eeskirjadega, teisisõnu kaubandust soodustavate meetmetega. Tahaksin teada, kas Maailma Kaubandusorganisatsiooniga on olemas kokkulepe lisada sellesse vabakaubanduslepingusse Doha läbirääkimisvooru aluspõhimõtted. Silvia-Adriana Ţicău (RO) Austatud juhataja, austatud volinik! Lennutransport on hädavajalik, et Euroopa Liit ja Kanada saaksid kaupade ja inimeste veo lihtsustamise kaudu üksteisele läheneda. 18. detsembril 2009. aastal ELi ja Kanada vahel sõlmitud lennutranspordileping ning 6. mail 2009. aastal Prahas ELi ja Kanada vahel sõlmitud tsiviillennundusohutuse leping on Euroopa Liidu ja Kanada Atlandi-ülese dialoogi kaks olulist osa. Esimest lepingut kohaldatakse ajutiselt kuni selle jõustumiseni pärast ratifitseerimist. Nõukogu ei ole selle kohta siiani ühtegi teadet saanud. Teist lepingut ei kohaldata ajutiselt. Nõukogu peab saatma ettepaneku võtta vastu nõukogu otsus ja lepingu teksti Euroopa Parlamendile selle arvamuse saamiseks. Austatud asepresident! Arvestades lennutranspordi tähtsust Euroopa Liidu ja Kanada koostöös, küsiksin teilt, millal muutub võimalikuks nende kahe Euroopa Liidu ja Kanada vahel sõlmitud lepingu asjakohane jõustumine. Fiona Hall Austatud juhataja! Kanada on meie lähedane liitlane, ent EL peab vajaduse korral tegema sõbralikku kriitikat. Kanada edusammud kliimamuutusega võitlemisel on napid ja Kanada takistas Kopenhaageni läbirääkimisi. Nagu kolleeg Arsenis mainis, tekitab erilist muret õliliivatööstus. Õliliivast õli eraldamine nõuab märksa enam energiat kui õli tootmine muudest allikatest ja lisaks tähendab see kohaliku keskkonna suurt reostamist. Arvestades, et Kanada valitsus teeb praegu suuri jõupingutusi, veenmaks komisjoni leevendama kütusekvaliteedi direktiivi rakendamisel oma hoiakut süsinikdioksiidi heitkoguse mõõtmise suhtes, küsiksin kõrgelt esindajalt, kas ta kavatseb tippkohtumisel toimuvate mõttevahetuste käigus puudutada õliliiva küsimust. Catherine Ashton komisjoni asepresident ning liidu välisasjade ja julgeolekupoliitika kõrge esindaja. - Austatud juhataja! See arutelu on olnud tippkohtumise ettevalmistamiseks ülimalt kasulik ja väärtuslik. Euroopa Parlamendi liikmed puudutasid väga paljusid teemasid ning ma kannan kindlasti hoolt selle eest, et mõlemad kõrged ametnikud - komisjoni president ja ülemkogu eesistuja -, kes mõistagi juhivad tippkohtumisel Euroopa Liidu delegatsiooni, oleksid tõstatatud küsimustest täiesti teadlikud. Olen väga tänulik, et parlamendiliikmed on mind abivalmilt teavitanud ja tõstatanud küsimusi valdkondade kohta, millest, ma pean tunnistama, ma väga palju ei tea - näiteks lennutranspordi kohta, mille puhul ma pean end vastamiseks kurssi viima. Tahaksin rääkida vaid kahest-kolmest tähtsamast valdkonnast, mida siin arutati. Antud raamistikus tundus parlamendiliikmete seas valitsevat üldine arusaam, et see suhe on oluline. Võimalik, et nördimus, mida ma siin istungisaalis tundsin, oli osaliselt tingitud sellest, et me tunnistame Kanada tähtsust ja meie ühiste väärtuste olulisust. Seega on täiesti mõistetav nende parlamendiliikmete nördimus, kes on pärit riikidest, mida viisaküsimus iseäranis puudutab. Alustaksin kaubandusest, sest päris paljudes sõnavõttudes keskenduti sellele teemale. Me teeme ulatusliku kaubanduslepingu sõlmimist toetades õigesti. See ei ole lihtne ning me oleme algusest peale - ja tegelikult mina alustasin kaubandusläbirääkimisi - teadvustanud, et ELi ja Kanada erihuvide tõttu ei saagi need läbirääkimised lihtsad olla. Ometi peaksid mõlemad pooled olema väga innukad. Üks näide on intellektuaalomandiõigus. Ma olen täiesti veendunud, et Kanada peab tagama asjakohase korra. Nagu ma tean, uurib Kanada vastavaid võimalusi, senised arutelud ja läbirääkimised on olnud ülimalt positiivsed ja edasiviivad ning asjad liiguvad jõudsalt edasi. Ma olen nõus, et rahvusvahelise kaubanduse komisjoni tuleb igati teavitada ja nagu Philip Bradbourn ütles, on selge, et see kehtib ka nende Euroopa Parlamendi saadikute kohta, kes Kanadast eriliselt huvituvad. Mõju hindamine viiakse läbi, sellega tegeldakse juba praegu ning muidugi küsitakse Euroopa Parlamendilt lõpuks, kas ta annab lõplikult esitatud lepingu kohta nõusoleku või mitte. Euroopa Parlamendi roll selles on väga selge ja määrava tähtsusega. Tahaksin sellele lisada vaid kaks mõtet. Esiteks toob hea kaubandusleping tegelikult meie kodanikele kasu. Selleks see mõeldud ongi. See on mõeldud selleks, et pakkuda tarbijatele rohkem valikuid ja töötajatele rohkem võimalusi. Me peame tagama, et kõik meie kaubanduslepingud looksid kogu Euroopa Liidus tegelikke võimalusi. Seoses väikeste ja keskmise suurusega ettevõtete küsimusega, mis on ka minu arvates väga oluline, meenub mulle üks statistiline fakt, mida ma olen alati väga huvitavaks pidanud: ainult 8% meie väikestest ja keskmise suurusega ettevõtetest tegeleb õigupoolest kaubandusega ja ainult 3% kaubandusega väljaspool Euroopa Liitu. Olen alati arvanud ja arvan ka edaspidi, et kui me suudaksime neid arve suurendada ja võimalusi pakkuda - ning riigihange võib tõesti olla üks valdkond, kus see võimalik on -, siis võivad sellest võita mõlema poole väikesed ja keskmise suurusega ettevõtted. Mitu parlamendiliiget rääkis Arktikast. Me arutasime seda küsimust hiljuti Euroopa Parlamendis. Olen nõus, et see teema on väga oluline, muu hulgas seetõttu, et see on seotud teise olulise probleemiga, mille ma tahtsin enne viisaküsimust tõstatada, nimelt kliimamuutusega. Meie seisukoha järgi kuulus Kanada tõesti nende riikide rühma, kes ei läinud Kopenhaageni läbirääkimistel meie arvates sugugi piisavalt kaugele. Me võime Kopenhaageni teemal edasi arutada ja vestlustes selle valdkonna eest vastutava volinikuga avanevad sellised võimalused kindlasti. Meis äratas huvi, et 3. märtsil peetud ametisseastumise kõnes teatas Kanada valitsus, et toetab täielikult Kopenhaageni kliimamuutuse kokkulepet. See väärib märkimist. Tippkohtumisel tahame me Kanadat julgustada ja kutsuda teda üles suuremale edasipüüdlikkusele, eeskätt seoses kliimamuutuse leevendamise 2020. aasta eesmärgi suurendamisega. Rahvusvahelisel CO2-turul on võtmeks investeeringute suunamine vähese CO2-heitega majanduse poole. Üks osa sellest, mida me saame oma kahepoolse suhte raames teha, on kiirendada edusamme investeeringuid, keskkonnasäästlikku tehnoloogiat ja koostööd puudutavates strateegilistes küsimustes, püüdes toetada kõigi kliimamuutusega seotud probleemide leevendamiseks vajalike meetmete võtmist. Viimane teema - neid oli palju, ent ma tahan keskenduda üksnes kolmele - ja teema, mida ma muidugi kavatsesin tõstatada, on kõik viisaküsimusega seonduv. See on erakordselt oluline ja nagu oma riiki esindavad Euroopa Parlamendi liikmed mainisid, puudutab see otseselt kolme liikmesriiki. Selle küsimuse lahendamiseks tehakse tõsist tööd. Oleme Kanadaga pidanud pikalt dialoogi, paljudest probleemidest ollakse teadlikud ja Kanada peab lahendama probleemid õigusaktidega, mis tuleb tal tulevikus vastu võtta. Austatud parlamendiliikmed tegid seda küsimust tõstatades õigesti ja see teema tuleb arutlusele. Et käsitleda Tšehhi jaoks eriti olulisi probleeme, peeti Prahas teine ekspertide töörühma kohtumine. See toimus komisjoni kaasabil, nii et komisjon osaleb selles igati. Ma mõistan ja pean meeles nördimust, mida väljendasid käesoleval arutelul need Euroopa Parlamendi liikmed, kes juhtisid tähelepanu vajadusele teha selle probleemi lahendamiseks kiiremaid ja pikemaid samme ning tunnistada kindlalt kõige olulisemat asjaolu: tegu pole kahepoolse probleemiga, vaid Euroopa Liidu ja Kanada probleemiga ning me peame seda ka niimoodi käsitlema. Juhataja Arutelu on lõppenud. Hääletus toimub maikuu esimesel osaistungjärgul. Kirjalikud avaldused (kodukorra artikkel 149) Sebastian Valentin Bodu Praegu ei saa viisavabalt Kanadasse reisida 39 miljonit Euroopa kodanikku Rumeeniast, Tšehhist ja Bulgaariast. Üle poole nendest inimestest, 22 miljonit, on rumeenlased. See, et osale meist säilitatakse Kanadasse sisenemiseks viisanõue, loob vastuvõetamatu olukorra, kus osa eurooplasi koheldakse teisejärguliste kodanikena. Euroopa kodanike liikumisvabadust tuleb käsitada ühisel ja ühtsel alusel, sest viisaküsimus puudutab ELi ja Kanada suhteid, mitte Kanada ja asjaomaste riikide kahepoolseid suhteid. Rumeenia kodanike tagasilükatud viisataotluste suhtarv on langenud 2004. aasta 16%-lt 2008. aasta 5%-le. Kanadas elab umbes 200 000 rumeenlast, kellest osa on sinna läinud Kanada riigi ametlikku sisserände korda järgides. See on üks põhjus, miks viisataotluste arv on nii suur. Euroopa Parlament lisas viisaküsimuse ELi ja Kanada tippkohtumise päevakorda. EL peab lähtuma seisukohast, et juhul kui probleemi 2010. aasta lõpuks ei lahendata, kohaldatakse solidaarsusklauslit. Liikmesriikide kohta kehtivast viisanõudest loobumine oleks välisasjade ja julgeolekupoliitika kõrge esindaja esimene saavutus. Corina Creţu Ma leian, et 5. mail Brüsselis toimuva ELi ja Kanada tippkohtumise päevakorra üks tähtsamaid punkte peab olema kõigi Euroopa Liidu kodanike kohta kehtiv viisanõudest loobumine, mis lähtub vastastikkuse põhimõttest ja mille eesmärk on lõpetada praegune diskrimineerimine, mis ei võimalda Rumeenia, Bulgaaria ja Tšehhi kodanikel ilma viisata Kanadasse reisida. Olukord on seda kummalisem, kui arvestada, et möödunud aastal kaotasid Kanada võimud Horvaatia kodanikele kehtinud lühiajalise viisa nõude, ehkki see riik peab ELiga alles ühinemisläbirääkimisi. Rumeenia on viimastel aastatel teinud märkimisväärseid edusamme, täites muu hulgas viisanõude kõrvaldamisega seotud olulised kriteeriumid. Tagasilükatud viisataotluste, seadusliku riigis viibimise aja ületamise juhtumite ja varjupaigataotluste hulk on jõudsalt vähenenud. Seetõttu peegeldaks viisanõudest loobumine neid edusamme, rääkimata sellest, et Euroopa ja Kanada kodanike võrdne kohtlemine aitaks tugevdada vastastikust usaldust.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
11. Textile names and related labelling of textile products ( Toine Manders Mr President, we have agreed a joint statement with the Council. The minister, Mrs Györi, who was able to speak here last night, has asked me to read it out, as she has lost her voice. It contains four lines: A joint statement by the European Parliament and the Council. 'The European Parliament and the Council are mindful of the importance of providing accurate information to consumers, in particular, when products are marketed with an indication of origin so as to protect them against fraudulent, inaccurate or misleading claims. The use of new technologies such as electronic labelling, including radio frequency identification, may be a useful tool to provide such information while keeping pace with technical development. The European Parliament and the Council invite the Commission, when drawing up the report pursuant to Article 24a of the regulation, to consider their impact on possible new labelling requirements including with a view to improving the traceability of textile products'. That is all and now the Minister will nod I hope.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Turno de votaciones Presidenta De conformidad con el orden del día, se procede a las votaciones. (Para más información sobre los resultados y otros detalles de las votaciones: véase el acta.)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Euroopa Ülemkogu 19.-20. märtsi 2009. aasta kohtumise tulemused (arutelu) Juhataja - Daamid ja härrad, me oleme Tšehhi Vabariigi sisepoliitilisest olukorrast teadlikud. Ma sooviksin kõigi teie nimel märkida, et see ei tohiks mõjutada eesistujariigi Tšehhi tööd ja et meil peab olema valmisolek tagada töö jätkumine. Me toetame Tšehhi peaministrit, Euroopa Ülemkogu eesistujat tema töös selle nimel, et tagada Tšehhi eesistumise edukus. Ma sooviksin - ja usutavasti võin seda kõigi teie nimel öelda - julgustada Euroopa Ülemkogu eesistujat jätkama Lissaboni lepingu ratifitseerimisprotsessi nii oma kodumaal kui ka teistes riikides, kus seda veel vaja teha on. Pärast Nice's vastu võetud otsuseid oleme selle Euroopa Liidu reformimise lepingu kallal töötanud kümme aastat ning me tahame, et saaksime teha ka need viimased rasked sammud selle nimel, et leping võiks loodetavasti 2010. aasta alguses jõustuda. Me vajame Lissaboni lepingut demokraatia suurendamiseks - et Euroopa Liidus oleks rohkem tegevusvabadust ja rohkem läbipaistvust. (Aplaus) Järgmine päevakorrapunkt on nõukogu ja komisjoni avaldused Euroopa Ülemkogu 19.-20. märtsi 2009. aasta kohtumise tulemuste kohta. Mirek Topolánek Daamid ja härrad, ma sooviksin teid kõiki tervitada kevadise Euroopa Ülemkogu tippkohtumise järel ülemkogu eesistuja poolt koostatud korralise aruande puhul. Kõigepealt pean vabandama, et ma ei saa jääda siia kuni arutelu lõpuni, nagu ma tavaliselt olen teinud. Arutelu teises osas pärast erakondade esindajate sõnavõtte asendab mind asepeaminister härra Vondra. Põhjus, miks ma Prahasse naasma pean - nagu ka härra Hans-Gert Pöttering juba märkis - peitub enneolematutes takistustes, mille püstitajaiks on sotsialistid, kellega oleme kogu eesistumisaja vältel vastasseisus olnud ja mille osas olen olnud üsna avameelne. Kui valitsus langeb, ei sea see kindlasti mitte ohtu eesistumist, ning tõsiasi, et sotsialistid ei hoolinud Tšehhi Vabariigi eesistuja rollist Euroopa Ülemkogus ning keeldusid isegi kõige elementaarsemast koostööst, kahjustab peaasjalikult sotsiaaldemokraatiat. Eesistumine ei peaks selle tagajärjel kannatama, kuna olen kindel, et see, mida ma oma avakõnes Euroopa Parlamendis ütlesin selle kohta, kuidas peaksime arutelu tasakaalukamaks muutma ja kompromissi saavutama, on asi, mida me oleme kahtlemata teha suutnud. Ülemkogu kevadine tippkohtumine on selle tõestuseks. Minu kodumaal on kombeks, et kui keegi räägib, siis ei ole teistel kombeks teda katkestada, kuid näib, et siin on kombed üsna teistsugused. Lubage mul jätkata - keskendudes rangelt Euroopa Ülemkogu kohtumise tulemustele - teemaga, mille pärast ma täna tegelikult siin olen ning mille pärast me Euroopa Ülemkogus teatavaid samme astusime. Enne seda sooviksin siiski kommenteerida ülemkogu kohtumisele eelnenud kolmepoolset tippkohtumist sotsiaalpartneritega. Osalejaid oli suhteliselt palju. Lisaks minule ja Euroopa Komisjoni presidendile José Manuel Barrosole olid kohal kahe järgmise eesistujariigi peaministrid - hr Reinfeldt Rootsist ja härra Zapatero Hispaaniast - ning pärast kohtumist olin julgustatud ja üllatunud sellest, milline konsensus valitses sotsiaalpartnerite vahel mitte üksnes eesistumisaja eesmärkide, vaid ka üldisemalt lahenduste osas, mida kasutada üleilmsest finantskriisist tuleneva tööpuuduse leviku vastu. Kui keegi on huvitatud, räägin sellest kolmepoolsest kohtumisest pikemalt, ent me leppisime kokku kolmes peamises põhimõttes: võimaldada saavutada tööturul suurem paindlikkus ja suurem tööjõu liikumine ning pingutada palju rohkem selle nimel, et tõsta tööjõu haridustaset ja oskusi selliselt, et neil on võimalik muu hulgas tööturul vastu pidada. Kevadine Euroopa Ülemkogu oli tegelikult juba teine meie korraldatud riigi- või valitsusjuhtide kohtumine, kuid see oli siiski esimene tõeliselt ametlik tippkohtumine. Suurimat tähelepanu äratas loomulikult küsimus, kuidas lahendada praegust majanduskriisi. Ma lükkan täielikult tagasi väited, et me teeme põhjalikumate meetmete osa liiga vähe ära. Ma mainin ühte arvu: 400 miljardit eurot. See summa moodustab 3,3% Euroopa Liidu SKPst ja kujutab endast enneolematut sammu - usun, et koos automaatsete stabilisaatoritega, mis on olemas Euroopa Liidul, ent mida ei ole näiteks Ameerika Ühendriikidel, on täna José Manuel Barroso poolt välja pakutud näide ääretult informatiivne. Rootsis Saabi tehasest vallandatud töötaja puhul kehtivad sotsiaalsed standardid, mis erinevad täielikult nendest, mis kehtivad kusagil Chicagos General Motorsist vallandatud töötaja puhul ning nendel kahel juhul on valitsustel täiesti erinevad lähenemised - seda seetõttu, et automaatsed stabilisaatorid mitmekordistavad selle 400 miljardi euro suuruse summa oluliselt suuremaks ning annavad meile selles osas vaieldamatu eelise Ameerika Ühendriikide ees. Kõigi 27 liikmesriigi põhimõtteline toetus kokkuleppele kinnitab Lissaboni strateegia paikapidavust, kuna see on üks neljast sambast, millele tugineb tegelikult kogu strateegia. Eile oli siin Gordon Brown ning tal oli võimalik täpselt selgitada 27 liikmesriigi lähenemisviisi, mandaati G20 tippkohtumisele ning Lissaboni strateegia kolmele teisele de facto sambale. Me leppisime kokku, et kõik lühiajalised meetmed peavad olema ajutised ja sellisena me neid ka käsitame. Keskmise ja pika tähtajaga prioriteedid ning Lissaboni strateegia eesmärgid said kinnitatud ning lühiajaliste osas tuleb teha sedasama. Sooviksin avalikult märkida, et Euroopa Ülemkogu jahmatas see, mida Ameerika Ühendriikide rahandusminister Timothy Geithner alaliste meetmete kohta ütles. Ameerika mitte ainult ei korda massiivsete stiimulpakettidega, protektsionistlike suundumuste ja protektsionismile üleskutsumisega, ameerikamaise ostmise kampaania ja muu sellisega 1930ndatel aastatel tehtud vigu. Need sammud ning, mis veel hullem, algatus muuta need sammud alalisteks, kujutab endast teed põrgusse. Me peaksime uurima ajalooraamatuid, mis on ilmselgelt tolmukorraga kattumas. Ma pean kevadise Euroopa Ülemkogu arutelude suurimateks edusammudeks seda, et see tee ja selline lühiajaline lähenemisviis kõrvale heideti. Ma olen kategooriliselt vastu Euroopa Sotsialistliku Partei esimehe Poul Nyrup Rasmusseni väidetele selle kohta, et Euroopa Ülemkogu on teinut liialt vähe ära selleks, et kriisi vastu võidelda, ning et me ootame, et USA meid päästaks. Lisaks sellele, et USA enda valitud tee on ajaloos oma usaldusväärsuse puudumist tõestanud, on sotsiaalkindlustuse tasemed ja tavaliste inimeste sotsiaalsete vajaduste eest hoolitsemine - nagu ma juba enne märkisin - USAs jahmatavalt teistsugused ja palju madalamal tasemel. USA tee on ohtlik, kuna ameeriklased vajavad oma sotsiaalsete stiimulpakettide rahastamiseks sularaha ning selle hankimine ei ole keeruline, kuna alati on keegi, kes on valmis USA võlakirju ostma. See seab aga ohtu turu likviidsuse, viies likviidsuse ülemaailmselt finantsturult välja ning tuues kaasa selle, et teiste võlakirjade, võimalik et Euroopa ning kindlasti Poola, Tšehhi ja võib-olla veel mõne riigi omade, müük satub ohtu, kuna süsteemis ei ole enam sularaha. See lähenemisviis valmistab muret ning minu arvates on see üks G20 tippkohtumise aruteluteema. G20 tippkohtumine on vaid üheks võimaluseks seda teemat käsitleda. Arutelu saab jätkata hiljem Prahas toimuval 27 liikmesriigi mitteametlikul tippkohtumisel koos USA juhtkonna ja Barack Obamaga. Olen kindlalt veendunud, et leiame USAga ühise lähenemisviisi, kuna me kindlasti ei soovi vastuseisu Ameerika Ühendriikide ja Euroopa vahel. Kriis on meile taas tõestanud, et tänapäevases maailmas ei toimi ükski majandus eraldatult ja majanduste omavaheline seotus on väga kõrge ning see tähendab seda, et kriis on meie kõigi ühine mure ja me suudame selle lahendada üksnes ühiselt tegutsedes. Kokkuleppe teine sammas - praegusele kriisile lahenduse otsimise mõttes - on valmistumine G20 tippkohtumiseks. Gordon Browni ja tema valitsuse poolt koostatud dokumendid on suurepärased ning teil oli võimalik nendega eile tutvuda. See kolme samba lähenemisviis hõlmab lahendust finantssektori ja rahandusalaste stiimulipakettide jaoks, millega reguleeritakse ning - ütleksin isegi - parandatakse süsteemis olevaid puudusi ning taastatakse ülemaailmne kaubandus, mis omakorda tähendab surve avaldamist selleks, et käivitada WTO raames uuesti Doha arutelud. See lähenemisviis ühtib täielikult Euroopa Ülemkogu poolt välja pakutud ja ühehäälselt heaks kiidetud lahenduse eripäraga. Samuti sooviksin väljendada oma heakskiitu kokkuleppele selle eest, et lõpuks ometi märkisime ära konkreetse numbri seoses Rahvusvahelise Valuutafondi käsutatavate vahendite suurendamisega ning me määrasime selle konkreetse kohustuse suuruseks 75 miljardit eurot. 27 liikmesriiki jagavad G20 eel ühtset seisukohta, kõnelevad ühehäälselt ning omavad ühist sihti. Ma pean seda kõige suuremaks edusammuks, kuna terve Euroopa Ülemkogu kohtumine oli Euroopa ühtsuse, Euroopa solidaarsuse, Euroopa väärtushinnangute ning Euroopa ühtse siseturu proovikivi. Kui mõnda nendest oleks õõnestatud, väljuksime sellest kriisist nõrgemana. Otse vastupidi, ma usun, et kui austame neid põhilisi omadusi, tuleme kriisist välja tugevamana. G20 arutelude eel ei ole mingit põhjust pessimismiks, nagu hr Rasmussen kardab. Ma usun, et oleme kõik saanud aru vajadusest tegutseda solidaarselt ning teha koostööd - nii nagu Graham Watson Euroopa Demokraatide ja Liberaalide Liidu fraktsioonist ka kinnitab. Praegune kriis - nagu me kõik teame - on usalduskriis. Kriisi lahendamise kolmandaks oluliseks valdkonnaks on seega usalduse taastamine. Süsteemi raha sissepumpamisest üksi ei piisa. Me proovisime seda, kuid pangad ei anna ikkagi laene. Pangad peavad hakkama raha laenama, kuid nad ei tee seda enne, kui nende usaldus on taastunud. Neile kättesaadav likviidsus ei ole probleemi lahendanud. Usaldust ei saa käsu korras peale suruda ega osta. Usalduse taastamise raames oleme seega teinud veel ühe sammu usalduse suurendamise poole, kahekordistades selleks tagatisraamistiku euroalast väljaspool olevate riikide jaoks 50 miljardi euroni juhuks, kui seda peaks vaja minema. Me oleme isegi selles kokku leppinud. Me leppisime isegi kokku, et on vaja vältida kõikehõlmavat lähenemisviisi ja läheneda iga panga ja iga riigi puhul individuaalselt ning pidasime kõigile sobivat lahendust hõlmavat lähenemisviisi praegusel hetkel ohtlikuks. Turgudel valitseb närvilisus, igale signaalile reageeritakse kiiresti, reageeritakse üle ning reageeritakse negatiivselt. Seetõttu vajame paremat õigusloomet. Rõhutaksin, et sõna "parem” võib tähendada õigusloomet seal, kus seni on õigusloome puudunud. Ja siin tuletegi mängu teie, Euroopa Parlamendi daamid ja härrad. Me sooviksime jõuda kokkuleppele - ning on märke, et see on võimalik - nende õigusaktide osas, mis tegelikult aitaksid jõuda meie nägemuse ja ideedeni reitinguagentuure, kindlustusseltside maksevõimet, pankade kapitalinõudeid, piiriüleseid makseid, elektroonilist raha jms hõlmava õigusloome parandamise osas. Mul oleks väga hea meel, kui te saaksite need õigusaktid oma istungjärkude ajal heaks kiita ja kui need saaksid kohe jõustuda ja neid saaks kohe hakata ellu viima. Mul on väga hea meel - nagu meil kõigil - Larosière' aruande üle, mis sisaldab suurepärast analüüsi ja väga õpetlikku osa rakendamise kohta, ning selles mõttes on Euroopa Ülemkogu jõudnud selgete järeldusteni. Võib-olla on kevadise Euroopa Ülemkogu kõige olulisemaks ülesandeks hinnata seniseid edusamme nõukogu poolt detsembris sätestatud uuenduskava elluviimisel. Just selle ümber on kõige rohkem kära ja kriitikat ning minu arvates teenimatult. Uuenduskava on väidetavalt puudulik, aeglane ega ole ambitsioonikas. Ma sooviksin selle väärarvamuse kummutada. Ma juba mainisin 400 miljardit eurot, s.t 3,3% SKPst, mis ei hõlma pankade rekapitaliseerimiseks mõeldud vahendeid ega tagatisi, mille maht on enam kui 10% SKPst ja millest suuremat summat ei saa Euroopa Liit hetkel endale lubada. See avaldab väga olulist mõju stabiilsuse ja kasvu paktile ning väga olulist mõju valitsemissektori võlale ning sellele, kuidas asju n-ö järgmisel päeval lahendatakse - teisisõnu ja lihtsamalt öeldes siis, kui kriis on möödunud. Ma usun, et isegi need 5 miljardit eurot, mis lõpuks heaks kiideti ja mis moodustavad vaid väikese osa tohutust 400 miljardi euro suurusest summast, on mitmeid riike mõjutavate väga keeruliste läbirääkimiste tulemus. Seda esiteks seetõttu, et ükski rahasumma ei kujuta endast kriisi vastu võitlemise meedet juhul, kui seda ei võeta kasutusse 2009.-2010. aastal. Samuti on õige see, et puudub projektide hindamise läbipaistev süsteem, projektide nõuetekohane loetelu ning et mingeid asju on vajaka ja mingeid on ülemäära. Lõpuks jõudsime pärast väga keerulisi läbirääkimisi kokkuleppeni ning siin mängis eesistujariik Tšehhi ilmselgelt ülekaalukat rolli, kuna saavutas kokkuleppe kiita heaks 5 miljardi euro suurune summa ja saata raha teile Euroopa Parlamenti, et te saaksite sellega tegeleda. Uuenduskaval on loomulikult ühenduse mõõde, milleks on praegu eraldatud umbes 30 miljardit eurot, ning ka riiklik mõõde, mille osas iga liikmesriik rakendab kava raames oma fiskaalstiimuleid. Minu arvates on kõige olulisem küsimus, milles Euroopa Ülemkogus kokku lepiti, stabiilsuse ja kasvu pakti valiidsus. Kui me tahame sellest kriisist tulla välja liiduga, mis on terviklik, kahjustamata ja täis uut hoogu, peame järgima omaenda eeskirju. Minu arvates oleks suur viga luua uusi pakette, tagamata kõikide riiklike ja ühenduse tasandi menetluste käivitamist, ilma et me teaksime, milline on nende mõju ja kas vaja on täiendavaid stimuleerivaid fiskaalmeetmeid või mitte, ning Euroopa Ülemkogu isegi nõustus sellega. On absoluutselt vajalik, et Euroopa Ülemkogu võtaks lisameetmeid, kuid praegusel hetkel me ei tea, kas me peame neid võtma või mitte, kuna mitte keegi ei tea, millal kriis oma põhja saavutab või millal see lõpeb. Oleks täiesti absurdne võtta lisameetmeid, kui me ei tea, milline on senise 400 miljardi euro suuruse fiskaalstiimuliga tehtud sammude mõju. Kava on ambitsioonikas, mitmekesine ja põhjalik ning see lahendab nii majanduskasvu ja tööhõive probleemid kui ka loomulikult majandusolukorraga seotud probleemid iga riigi seisukorrast lähtuvalt. Teine suur teema Euroopa Ülemkogul oli kliima ja energia küsimus. Me tegime olulisi edusamme nii energiajulgeoleku kui ka kliimakaitse vallas. Lisaks kõigele muule on energiajulgeolek üks meie eesistumisaja põhiprioriteete ning vajadus selle järele sai tõestust jaanuaris. Gaasikriis ei ole veel lahenduseni jõudnud. Gaasikriis võib lõkkele lüüa homme, ülehomme, kuu või aasta pärast - ükskõik millal. Minu sõnade paikapidavuse tõestus peitub asjaolus, et isegi 5 miljardi euro suurune kriisi vastu võitlemise pakett on peamiselt, kui mitte ainuüksi, suunatud Euroopa riikide vahelistele ühendustele ja see hõlmab väga erinevaid mehhanisme ja projekte, mille eesmärk on vähendada sõltuvust ühest tarnekanalist. Me oleme kokku leppinud selles, et kriisi vastu võitlemise mehhanism tarnete kokkuvarisemisega toimetulekuks peab olema võimalikele probleemidele reageerimiseks valmis järgmiseks talveks. On enam kui selge, et me vajame seda. See sai selgeks jaanuaris, eeskätt Slovakkias ja Bulgaarias, kuid ka mitmes teises riigis. Kliimaarutelu - arutelud ja ettevalmistused Kopenhaageni konverentsiks on juba algamas. Selle küsimusega tegelevad nii võõrustajariik Taani kui ka Rootsi oma eesistumisaja jooksul ning juba praegu töötab selle kallal intensiivselt eesistujariik Tšehhi. Me püüame jõuda ühise seisukohani Euroopa tasandil. Me hakkame pidama läbirääkimisi peamiste osalistega, ilma kelleta ei ole võimalik tagada Kopenhaageni konverentsi edu. Nende peamiste osalejate hulgas on USA ja loomulikult Jaapan, Hiina ja India ning ka teised suured riigid ja ulatuslikud saastajad. Kõige ulatuslikum arutelu - ja sooviksin sellel põgusalt peatuda - toimus selle üle, kas peaksime määratlema lisaks rahastamispaketi mehhanismidele ka individuaalsete ELi liikmesriikide osakaalud rahastamispaketis, mille näeme ette arengumaade - kolmandate riikide aitamiseks - et nad saaksid täita oma kohustused kliima kaitsmise nimel peetava võitluse raamistikus. Me tegime õige otsuse. Olukorras, kus me peame läbirääkimisi kõikide peamiste osalistega, kes praegu tegutsevad rohkem sõnades kui tegudes, oleks väga kehv taktika ja väga halb, kui me ise püstitaksime tõkkeid ja piiranguid, mida teised ei hakkaks austama. Läbirääkimispositsioon on kaugelt parem, kui meil on vabad käed, ja sellega nõustusid ka riigid, kes õigupoolest viimase ettepaneku esitasid, s.t Rootsi, Taani, Holland, Ühendkuningriik ja Poola. Mis puutub Poola lähenemisviisi, siis loomulikult austasime nii nende riikide huve, kes on selle mehhanismi osas ettevaatlikud, kui ka nende huve, kes mängivad juhtivat rolli kliimamuutustega seotud küsimustes. Kõik riigid, isegi need, kes peavad seda absoluutseks prioriteediks, nõustusid sellega, et me peame siiski leidma selle tõelise mehhanismi, selle võtme ja sõnastuse, ja seda piisavalt varakult enne Kopenhaageni konverentsi. Kolmas teema hõlmab välissuhteid. Euroopa Ülemkogu kiitis meie välispoliitika või lähinaabruskonna poliitika täiendusena ametlikult heaks idapartnerluse algatuse. Kuna meist põhjas on jäämäed ja läänes Atlandi ookean, siis elavad meie naabrid just lõunas ja idas ning just seal asuvad riigid, mis võivad potentsiaalselt ohustada nii meie majandust kui ka meie sotsiaalset ja julgeolekualast olukorda. Idapartnerlus oli Tšehhi eesistumisaja eesmärk ning mul on väga hea meel, et see on kindla lubadusega eraldada 600 miljoni euro suurune summa heaks kiidetud. Ma sooviksin ennetada küsimusi Valgevene osalemise kohta. See on meil kaalumisel. Valgevene on teinud mõningaid edusamme ning režiimi heaks töötavatele inimestele viisade andmise keelu peatamine on pikendamisel. Praegu hoiame Valgevenele ust avatuna, kuid mitte mingisugust otsust ei ole veel tehtud. Kui liikmesriigid sellega ei nõustu ning puudub kõigi 27 liikmesriigi otsus, siis president Lukašenkot lihtsalt ei kutsuta, kuigi opositsioon ja naaberriigid soovitavad meil seda ikkagi teha. Ma tunnen, et see on küsimus, millele ma ei oska vastata, kui te seda minult praegu küsiksite, ning seetõttu ennetangi selle seda. Ma teavitasin Euroopa Ülemkogu kohtumisest ja mitteametlikust tippkohtumisest president Obamaga 5. aprillil seoses teiste prioriteetide täitmisega, eelkõige Atlandi-üleste suhete osas. Korralduslikud üksikasjad ei ole ikka veel lõplikult paigas, kuid te kõik saate selle kohta üksikasjalikku teavet. Tippkohtumisel võetakse käsitlemisele kolm peamist teemavaldkonda: arutelud G20 tippkohtumise üle, energia- ja kliimakoostöö, milles Euroopa Liit tahab sarnaselt USAle jätkuvalt mängida võtmerolli, ning välissuhted ja geostrateegiline piirkond Vahemerest kuni Kaspia mereni välja, s.t Afganistan, Pakistan, Iraani olukord ning loomulikult Lähis-Ida. Tippkohtumine USAga on oluline, kuid peaksime kindlasti vältima ootuste liigset üles kruvimist, kuna tegemist ei ole lunastaja saabumisega. USAl on mitmeid riigisiseseid lahendamist vajavaid probleeme ja just seetõttu ongi hea, et Barack Obama kõneleb Prahas oma põhiseisukohtadest käesoleva aasta osas, ning oma kõnes tahab ta loomulikult saata Euroopa Liidu kodanikele sõnumi USA uue juhtkonna peamiste seisukohtade ja peamiste eesmärkide kohta. Euroopa Ülemkogul käsitleti ka paljusid teisi teemasid, mille osas olen valmis vastama. Kui olen unustanud midagi märkida, lisan selle arutellu, mis järgneb erakondade juhtide kõnedele. Sellisel moel me tõenäoliselt enam ei kohtu, kuna te lähete oma valimiskampaaniat käivitama - oleksin aga väga tänulik, kui suudaksite panna vastu kiusatusele selle kampaaniaga siin ja nüüd algust teha. Ma loodan, et võitlus Euroopa Parlamendi kohtade pärast on õiglane ning et te kohtute taas pärast valimisi ja jätkate oma tööd. Juhataja - Tänan teid, Euroopa Ülemkogu eesistuja, teie sihikindluse eest jätkata eesistujariigi tööd, hoolimata keerulisest olukorrast oma kodumaal. José Manuel Barroso Euroopa Komisjoni president. - (FR) Härra juhataja, nõukogu eesistuja, daamid ja härrad, viimane Euroopa Ülemkogu oli praktiliste tulemuste ülemkogu. Ma sooviksin avaldada lugupidamist eestistujariik Tšehhile ja eeskätt peaminister Topolánekile, kes hoidis arutelude raamistikku oma raudses haardes, keskendades nende tähelepanu konkreetsetele eesmärkidele. Tulemus on juba näha: vastu võeti mitmed iseenesest olulised otsused, kuid samas ka otsused, mis räägivad kõnekalt Euroopa tänasest otsusekindlusest. Meie otsuste tõelisus näitab meie ühtsuse ehtsust ning nurjab pessimistlikud ootused, mis on taas kord osutunud ekslikuks. Ma ei kavatse keskenduda majanduslikele aspektidele; peaminister Topolánek on maininud enamikke teemasid, nii et pole mingit vajadust nendel uuesti peatuda. Esiteks, nõukogu on kinnitanud komisjoni ettepanekut kulutada 5 miljardit eurot strateegilistele energiaprojektidele ja interneti lairibaühendusele. Euroopa Ülemkogus saavutatud kokkulepe peegeldab selgelt Euroopa Liidu otsusekindlust kasutada kõiki tema käsutuses olevaid vahendeid selleks, et anda oma parim selle nimel, et kriis ei seaks ohtu meie pikaajalisi eesmärke, eeskätt energiajulgeoleku ja kliimamuutuste vastu võitlemise vallas. Teine oluline otsus oli kahekordistada liikmesriikide maksebilansi toetamiseks antavat maksimumsummat. 50 miljardit eurot on väga suur panus. See tõestab, et isegi rasketel aegadel ei ole solidaarsus Euroopas mitte tühipaljas sõnakõlks. Tõepoolest - parimaks viisiks, kuidas eurooplased saavad kriisi ohjeldada ja taastada kasvutingimused, on oma seisukohtade kooskõlastamine, koos tegutsemine ja üksteise abistamine. Kolmas oluline otsus näitab, et Euroopa Liit panustab täielikult jõupingutustesse, mille eesmärk on lahendada kriisi maailma mastaabis. Euroopa majandusele antud eelarvestiimul - kui arvestame sinna ka automaatsed stabilisaatorid - läheneb nüüd 4%-le Euroopa SKPst. Sellele lisasime aga Euroopa Ülemkogul kohustuse toetada IMFi maksimaalselt 75 miljardi euroga. Euroopa Liit annab endast maksimumi - võideldes üheaegselt jõuliselt kriisiga ning kehtestades kava ambitsioonikatest ja tulevikku suunatud regulatiivsetest reformidest. Euroopa Liit on tõepoolest olnud eeskujuks ühtsuse ja juhtimisvõime osas, mis sillutab järgmisel korral teed veelgi ulatuslikematele lahendustele rahvusvahelisel tasandil. Eile Ühendkuningriigi peaministri Gordon Browniga toimunud arutelu tõestas seda selgelt. Euroopa Liit on liikumas Londoni tippkohtumise poole tugeva ja järjekindla tegevuskavaga, mis põhineb neljal sambal: märkimisväärne ja koordineeritud eelarvestiimul, ambitsioonikas õigusloomet puudutav tegevuskava, jõuline seisukoht igasuguse protektsionismi vastu ning pidev pühendumine aastatuhande arengueesmärkidele, eelkõige maailmas kõige vähem kindlustatumate nimel. Tegemist on eesrindliku tegevuskavaga ning ma usun, et on siiski oluline juhtida tähelepanu - seda enam, et see alguses ilmne ei olnud - sellele, et Londoni tippkohtumisel osalevate liikmesriikide ning loomulikult ka komisjoni seisukoht on tegelikult kõigi nende Euroopa Liitu kuuluva 27 liikmesriigi seisukoht, kes soovivad säilitada selle juhtpositsiooni selleks, et kehtestada rahvusvahelisel tasandil uus lähenemisviis. Tegemist ei ole tehnokraatliku tegevuskavaga. Proovikiviks on tuua majandussüsteemi ja eelkõige ülemaailmsesse finantssüsteemi tagasi eetilised väärtused, ilma milleta turumajandus ei saa toimida. Inimesed tuleb taas viia ülemaailmse majanduse keskmesse. Me pooldame avatud ja konkurentsivõimelist majandust, kuid samas ka majandust, milles turg on kodanike teenistuses. See on pealegi põhjus, miks toetan proua Merkeli ambitsioonikat ettepanekut luua säästva majanduse harta. See osutab sellele, et me pooldame sotsiaalset turumajandust. Euroopa Ülemkogu vaatas aga ka kriisist kaugemale. Välissuhete valdkonnas tunnen heameelt 27 liikmesriigi poolt antud toetuse üle komisjoni ettepanekutele töötada välja idapartnerlus, millega meil kõigil on võimalik põhjalikumalt tutvuda idapartnerluse tippkohtumisel 7. mail. Töötades Vahemere Liidu kallal, on meil nüüd järjepidev raamistik oma naabruspoliitika jaoks, mis on kahtlemata üks peamisi prioriteete Euroopa Liidu välissuhete vallas. Euroopa Komisjoni president.Härra juhataja, me peame nüüd jätkama hoogsat tegutsemist majandusliku taastumise suunas; 5 miljardi euro osas on vaja tegutseda väga kiiresti. See investeering on neil rasketel aegadel kriitilise tähtsusega. Me kõik teame, et krediidivõimaluste kahanemine on strateegilise tähtsusega projektidele otsest mõju avaldanud. On mõningad raskusi valmistavad ülesanded, eelkõige nafta ja gaasiühenduste külmutamise võimalus. See on pannud peale piduri taastuvenergiasse tehtavatele investeeringutele. Samuti on see pannud ooterežiimile uuringud keskkonnahoidlike tehnoloogiate vallas. Seetõttu on vaja selget vastust Euroopa poolelt. Ma tean, Euroopa Parlamendi käesolev koosseis on pühendunud sellele, et minna selle toimikuga edasi kiiresti, ning ma loodan, et ettepanekute teiepoolne läbivaatamine võimaldab teil astuda kiirelt läbirääkimistesse nõukoguga, et nad saaksid selle maikuus seadusandlusesse vastu võtta. Sama kehtib ka finantssüsteemi puudutava praeguse ja tulevase meetmepaketi puhul. Kui Euroopa Parlament ja nõukogu tagaksid nende meetmete osas kokkuleppe saavutamise esimesel lugemisel enne valimiste ajaks istungitesse tehtavat vaheaega, saadaks see jõulise sõnumi selle kohta, et Euroopa Liit teab, mida ta peab tegema finantssüsteemi taastamiseks. See on oluline osa usalduse taastamisel ja seetõttu võtabki komisjon jätkuvalt vastu ettepanekuid, mis on paika pandud komisjoni 4. märtsi 2009. aasta teatises riskifondide ja erakapitali investeerimisfondide kohta, tippjuhtide töötasude kohta ning selle kohta, kuidas minu poolt härra de Larosière juhtimisel loodud kõrgetasemelise rühma aruandes kehtestatud ideede osas järelmeetmeid võtta. Õigupoolest sai see aruanne sooja vastuvõtu Euroopa Ülemkogul ning seda peeti ühehäälselt edasise töö aluseks. Ma olen selle tulemuse üle väga õnnelik. Samuti peame tõhustama tööd koordineerimise vallas. Koordineerimine on peamine - nii koordineerimine kui ka elluviimine. Suuniseid, mis me oleme langenud väärtusega varade ja autosektori toetuseks kehtestanud, kasutatakse juba selleks, et suunata võimalikult tõhusalt liikmesriikide tegevust. Nüüd, kus me oleme majanduse elavdamise kava elluviimise etapis, kiirendab komisjon oma tegevust selle nimel, et vaadata, kuidas riiklikke teateid stiimulite kohta ellu viiakse. Meil on mõningaid vahendeid. Meil on ka Lissaboni strateegia vahendid, mis on jätkuvalt jõus. Selleks, et näha, mida meil on võimalik õppida ja kuidas saame aidata, vaatame põhjalikumalt ka erinevaid riiklikke meetmeid, mis on võetud kriisiga toimetulemiseks ja nõudluse ergutamiseks. Sama vaimsus peaks inspireerima meid ka tööhõivealase tippkohtumise ettevalmistamisel. Olen siin Euroopa Parlamendis seda juba varemgi öelnud - käesolev kriis põhjustab tõelisi raskusi ja see ei tule mitte kusagil paremini ilmsiks, kui siis, kui vaatame kriisi mõju tööturule. Tööpuudus suureneb ja väga tõenäoliselt jätkub see samas suunas. See on minu kõige suurem mure ning ma arvan, et see peaks olema ka Euroopa mure number üks. Töötajad kõikjal Euroopas peavad teadma, et Euroopa juhid hoolivad. Sel põhjusel ongi mai alguses toimuv spetsiaalne tööhõivele pühendatud tippkohtumine nii oluline - et hinnata seniste taastamismeetmete mõju, vaadata, mis toimib ja mis mitte, ning et jagada häid tavasid ja leppida kokku edasistes vajalikes meetmetes. Me peame hoolitsema selle eest, et kõik tasandid mobiliseeritaks kohalikul, piirkondlikul, riiklikul ja Euroopa tasandil, et pehmendada kriisi mõju ja valmistada inimesi ette tulevasteks töökohtadeks. Me peame eelkõige võimalikult palju tegema ära selle nimel, et täiendada liikmesriikide meetmeid Euroopa Sotsiaalfondi ja Globaliseerumisega Kohanemise Euroopa Fondi kaudu. Nagu te teate, otsustas Euroopa Ülemkogu, et tippkohtumine peaks toimuma kolmiku vormis. Et olla teiega avatud ja otsekohene - nii nagu alati -, ütlen, et see otsus valmistas mulle pettumuse. Ma oleksin eelistanud seda, et kõik 27 liikmesriiki pühendaksid vajaliku aja selleks, et arutleda koos parima edasiminemise viisi üle küsimuses, mis on selle kriisi ajal lõppude lõpuks Euroopa kodanike jaoks kõige olulisem - tööhõive olukord. Loomulikult me teame, et enamik vahenditest on loodud riiklikul tasandil, kuid see ei peaks olema põhjuseks, miks Euroopa Liidrid ei peaks arutlema Euroopa tasandil selle üle, kuidas nad saaksid oma tegevust koordineerida. Me teame ka, et kui me võtame vastu otsuseid finantssektori osas või kui võtame vastu majanduse elavdamise kava, hõlmab see ka tööhõivet hõlmavaid meetmeid. Kuid ma arvan, et tööhõive teema vajab Euroopa liidrite tähelepanu ka omaette, eraldiseisvalt. Olgu kuidas on, aga komisjon on end täielikult mobiliseerinud ja valmis edastama jõulise sõnumi 7. mail 2009. Ma isiklikult arvan, et see tippkohtumine, mis otsustati läbi viia nn kolmiku vormis, peaks olema avatud - et kõik peaministrid, kes soovivad osaleda, saaksid seda ka teha. Sarnaselt peaminister Topolánekile sooviksin teile öelda, et just enne Euroopa Ülemkogu pidasime koos Rootsi peaministri härra Reinfeldti ja Hispaania peaministri härra Zapateroga maha väga olulise arutelu sotsiaalpartneritega. Ma arvan, et me nägime sotsiaalpartnerite valmisolekut meiega liituda. On oluline, et me saadaksime kõigile eurooplastele ja konkreetsemalt kõigile Euroopa töötajatele sõnumi, et me hoolime ka Euroopa tasandil sotsiaalsest dialoogist. Me kutsusime sotsiaalpartnereid komisjoni tulema. Oleme korraldanud kohtumise volinike kolleegiumiga ning ma olen kindlalt otsustanud jätkata koostööd sotsiaalpartnerite, Euroopa Parlamendi, Euroopa valitsuste ja loomulikult eesistujariigiga, aga ka Regioonide Komitee ning Euroopa Majandus- ja Sotsiaalkomiteega, kuna ma tõesti usun, et seistes silmitsi kõnealuse tööhõive probleemiga, vajame Euroopa tasandil, et ei mobiliseeruks mitte üksnes riikide valitsused ja Euroopa institutsioonid, vaid ka sotsiaalpartnerid ja kõik meie ühiskonnad. Ma olen kindlalt veendunud, et meie ees laual peaksid olema kõik võimalikud valikuvariandid. Seetõttu teebki komisjon lähinädalatel erilisi jõupingutusi selle nimel, et teha koostööd kõigi meie partneritega, ja mul oleks väga hea meel Euroopa Parlamendi liikmete ning Euroopa Parlamendi kui institutsiooni täiemahulise osalemise üle. Teil on väga rikkalikud teadmised kohapealse tegevuse kohta. Lühidalt, just Euroopa Ülemkogu võttis vastu äärmiselt olulised otsused majandus- ja finantsküsimuste kohta - need on väga konkreetsed tulemused. Kuid tegemist ei olnud mitte mingiski mõttes protsessi lõpuga. Me peame sellel protsessil hoogu sees hoidma. Me peame olema avatud kõigele, mida peame tegema, seistes silmitsi kriisiga, mis omab eelkõige suuremat mõju sotsiaalküsimustele. On oluline, et me säilitaksime otsusekindluse ja et Euroopa suudaks koordineerimise ja elluviimise kaudu mitte ainult reageerida Euroopa-siseselt, vaid ka anda tõhusa panuse ülemaailmsesse reaktsiooni kriisile, millel on väga suured mõõtmed. (Aplaus) Joseph Daul fraktsiooni PPE-DE nimel. - (FR) Härra juhataja, härra Topolánek, härra Barroso, daamid ja härrad, olles juhtinud meie Ameerika Ühendriikide partnereid ja ülejäänud maailma kriisi algusest peale ambitsioonikas, ent samas tõeliselt vajalikus finantsturgude reformimise kursil, koostas Euroopa eelmisel reedel kava 2. aprillil toimuvaks G20 kohtumiseks. Eilsel G20 käsitleval arutelul arvasid mõningad parlamendiliikmed, et sellest ei piisa, teised arvasid samas, et see on liiga palju. Reaalsus seisneb selles, et äsjastes järjestikustes kriisides on Euroopa olnud esindatud, Euroopa on oma tegevust koordineerinud ja töötanud tiimina. Ma kordan: sellises kriisiolukorras nagu praegune - nagu kõikide ülemaailmsete küsimuste puhul, näiteks energia, kliimamuutused, välissuhted, julgeolek ja kaitse - ei ole riiklikud lahendused enam sobilikud. Kui isegi Ühendkuningriigi peaminister, keda me eile kuulasime, ülistas Euroopa Liidu voorusi, kuulutades, et ta on - ja ma tsiteerin - "uhke, et ta on britt, ja uhke, et ta on eurooplane,” võin julgelt oma usus kindel olla. On hea, et Euroopa Ülemkogu võttis eelmisel nädalal vastu otsuse luua 50 miljardi euro suurune fond selleks, et aidata väljaspool euroala olevaid liikmesriike sellel raskel ajal, kuna see, mis mõjutab ühte meist, mõjutab meid kõiki. See on Euroopa integratsiooni tähendus. Kui lisame selle Euroopa majanduse elavdamise kavale eraldatud 400 miljardile eurole, aitavad need assigneeringud taastada kasvutingimused ja luua jõukust ning lõppkokkuvõttes ka töökohti. Sama kehtib ka 5 miljardi euro suuruse paketi puhul, mille me oleme otsustanud investeerida selleks, et toetada energiavaldkonna projekte ning meetmeid, mis on seotud interneti ja muude teemadega. Ma kutsun nõukogu andma endast kõik, tagamaks, et selle parlamendi koosseisu ametiaja lõpuks saavutatakse kokkulepe kolme praegu aktuaalse suure teema osas: krediidireitingu agentuurid, direktiivid õigusaktidega ettenähtud kapitalinõuete kohta ning Solvency II direktiiv. Selle viimase teksti osas peab nõukogu masinavärki kiirendama, tagamaks, et selle vastuvõtmine oleks võimalik esimesel lugemisel aprillis. Daamid ja härrad, me ei vaja enam uusi sotsiaalmajanduslikke meetmeid. Me vajame rohkem töökohti ning see meetmepakett seda võimaldab. Lisaks sellele märgin huviga, et mitte ükski Euroopa vasakpoolne ega parempoolne liider ei toetanud eelmisel nädalal Brüsselis sotsialistlikke meetmeid. See kinnitab ka mu arvamust, et mitte alati ei ole suurt järjepidevust selle vahel, mida praegu räägib Euroopa Parlamendi Sotsiaaldemokraatide fraktsiooni esimees, ja selle vahel, mida teevad sotsialistide juhitud valitsused, ning härra Schulz - teil on veel palju ära teha selleks, et veenda oma poliitilist sõpra, härra Steinbrücki, muutuma sotsiaalsemaks. Samuti sooviksin mainida ettevalmistust detsembris toimuvaks Kopenhaageni konverentsiks ning paluda eesistujariigil Tšehhil koostada juuniks mõned ettepanekud rahvusvaheliste finantseerimismehhanismide kohta. Mis puutub energia- ja kliimamuutuste paketti, on Euroopa olnud tooniandjaks ning ei tohi oma edemust kaotada. Kliimamuutused ei oota kriisi lõppu. Seetõttu lasub meil vastutus veenda oma partnereid järgima meie eeskuju kliimamuutuste vastu võitlemisel ning võtma vastu eesmärgi vähendada 30% võrra süsinikdioksiidi heitekoguseid. Barack Obama näib olevat otsustanud meie poolt pakutava abikäe vastu võtta, olles jõudnud otsusele rakendada Ameerika Ühendriikides heitkoguste kvoodivahetuse süsteemi. Lõpetuseks soovin väljendada oma rahulolu selle üle, et Euroopa võtab lõpuks ometi meie naabreid idas tõsiselt, kinnitades strateegilise partnerluse Armeenia, Aserbaidžaani, Valgevene, Gruusia, Moldova ja Ukrainaga. See partnerlus on kasulik täiendus EURONEST assamblee tööle, mille loomise algatus tuli minu fraktsioonist ja mis luuakse kõikide fraktsioonide nõusoleku korral alates järgmise parlamendi koosseisu ametiajast. Teisalt on viimane aeg, et eelmisel suvel loodud Vahemere Liit saaks oma sekretariaadi Barcelonas tööle ning asuks tööle konkreetsete projektide kallal. 27 liikmesriiki taotlesid seda eelmisel nädalal; me ootame, et kindel kava oleks juuniks valmis. Martin Schulz fraktsiooni PSE nimel. - (DE) Härra juhataja, härra Topolánek, minu arvates on tähelepanuväärne, et te siin olete. See teeb teile keerulises olukorras au. See, et te täna hommikul siin olete, näitab, et te olete võitleja, ent te peate aru saama Euroopa Nõukogu eesistuja töövaldkonnast. Kui te tulete siia, et tegeleda Tšehhi sisepoliitikaga, siis te ei peaks olema üllatunud, kui me räägime Tšehhi sisepoliitikast. Minu arvates olete aga siin Euroopa Nõukogu eesistujana ja seetõttu ei saa ma aru teie märkusest sotsiaaldemokraatide poolsete takistuste kohta. (Aplaus) Igal juhul kukutasid teid ennast kaks Tsiviildemokraatliku Partei ja kaks Roheliste Partei häält. Seega, kuidas on lood teie enda omade poolt loodud takistustega? Eile kuulsime kõnelemas Euroopa juhtivat valitsusjuhti, kes järgmisel nädalal toimuva G20 võõrustajana ütles vastupidist sellele, mida te siin nõukogu eesistujana ütlesite. See, mida Gordon Brown eile ütles, on vastupidine sellele, mida te siin ütlesite. Te ütlesite, et rada, mille Ameerika Ühendriigid on valinud, on ajalooliselt vale rada. See on see, mida ütlesite siin mõni hetk tagasi. Te ütlesite, et Geithneri tee on vale ja viib põrgusse. See ei ole see tasand, millel Euroopa Liit saab Ameerika Ühendriikidega koostööd teha. Te ei esinda Euroopa Liidu Nõukogu, te esindate iseennast. See on see suur viga, mida te siin teete. (Aplaus) Nüüd ma mõistan ka seda, miks inimesed meile alguses ütlesid, et selle inimesega on raske dialoogi pidada. Ei, härra eesistuja, see on viis, kuidas viia Euroopa Liit tagasi tupikusse. Euroopa Komisjoni president ütles täna midagi väga olulist. Ta ütles, et sotsiaalteemalisest - tööhõivealasest tippkohtumisest keeldumine oleks tõsine viga Ajal, mil miljonid inimesed Euroopas muretsevad oma töökohtade pärast, ajal, mil pankrotis panku ja kindlustusfirmasid, sealhulgas Ameerika Ühendriikides, päästetakse riiklikest vahenditest pärit miljardite või isegi triljonite eest, ajal, mida te kirjeldate kui teed põrgusse, olukorras, kus inimesed teavad, et lõppude lõpuks peavad nad makse maksma, olgu siis eurodes või kroonides; ühesõnaga sellises olukorras ütleb Euroopa Ülemkogu neile inimestele, et teie tööhõiveprobleemid ei huvita meid. Et meil ei ole selle jaoks aega. See on hukutav signaal. See on vale signaal. Selle pärast ütlen, härra Euroopa Komisjoni president, et teie nõuannetest nõukogu eesistujale ei piisa. Me ei taha kolmikut; me tahame kõigile avatud arutelu. Komisjoni president peaks tippkohtumise uuesti kokku kutsuma, et riigijuhid ja valitsused saaksid võtta endale ülesande arutleda tööhõive olukorra üle Euroopas mai alguses. (Aplaus) Härra Topolánek, ma tahan teile anda kolm soovitust meie vaatenurgast vaadatuna, et teiega nende üle järgmisel paaril päeval arutleda: kui te sunnite Euroopa Liidu valitsusi mobiliseerima 2009. aastal 1,5% ja 2010. aastal 1% nende SKPst meetmepaketi raames, mille eesmärk on tegeleda majandusliku olukorraga lühiajalises perspektiivis, ning seni on neli riiki - juhul kui olen asjast õigesti aru saanud - nendele tingimustele vastanud, siis ei ole see piisav ning teie ülesanne nõukogu eesistujana on tagada, et riigid austaksid endale võetud kohustusi. Teiseks, palun kutsuge uuesti kokku sotsiaalküsimuste tippkohtumine. Näidake Euroopa avalikkusele, et tööhõivepoliitika ja töökohtade kaitsmise algatused on valitsuste tegevuse keskmes. Kolmandaks, palun tagage nõukogus, et lõpuks ometi valitseks selgus selles osas, mis peab pärast valimisi juhtuma institutsionaalsetes küsimustes. Mul isiklikult on teist väga kahju. Ma tean, et olete propageerinud Lissaboni lepingu ratifitseerimist, kuid ma tean ka, et teie oma riigi president kritiseerib teid ja et tehakse kõik selle nimel, et takistada teil seda senatis läbi surumast. Me oleme siin, et teid aidata. Kui võimalik, räägime teie Tsiviildemokraatlikku parteisse kuuluvate senaatoritega, et saada nad ratifitseerimisprotsessiga nõustuma. Pole probleemi - me oleme teie kõrval ja teeme, mis meie võimuses. Siiski, on üks vägagi eraldiseisev küsimus: te peate lõpuks meile ütlema, millistel alustel soovite edasi minna. Kas Nice'i lepingu põhjal, mis on jõus, või Lissaboni lepingu alusel, mis ei ole jõus? Sellega, kui te ütlete, et me alustame Nice'i lepinguga ja siis lisame sellele pisut Lissaboni lepingut, ei saa lihtsalt nõus olla. Seetõttu ütlen ka välja ka meie seisukoha: konsultatsioonid pärast Euroopa valimisi - täiesti nõus - kuid alles siis, kui Euroopa Parlament on kokku tulnud. Ma ei ole valmis konsultatsioonideks pärast 7. juunit kuni ajani, mil Euroopa Parlament koguneb ametlikult oma esimeseks istungiks. Meil peab siiski olema võimalik nõuda minimaalsetki institutsionaalset austust. Seega tegelege nende kolme aspektiga, härra Topolánek, ja te taastate osa oma lugupeetavusest meie silmis. (Aplaus) Graham Watson fraktsiooni ALDE nimel. - Härra juhataja, kõigi nende tõeliste kannatuste kõrval on majanduslanguse kirjeldamiseks ka üks lõbus selgitus. Nimelt - kui lähete pangaautomaadist raha välja võtma ning ekraanile tuleb teade: "arvel pole piisavalt vahendeid” - ning te ei tea, kas see käib teie enda või nende kohta! (Naer) Hoolimata kõikidest süngetest hoiatustest lõhede ja tülide kohta, on Euroopa Ülemkogu koostanud positiivse paketi ning ma õnnitlen eesistujariiki Tšehhi Vabariiki selle saavutuse puhul. Meil on olemas IMFi lubadus lisarahale, lubadus saada rohkem toetust Euroopa kõige probleemsemate majanduste jaoks ning kokkulepe liikuda edasi Euroopa finantsjärelevalve süsteemiga. Kõik see on teretulnud. Mul oli eriti hea meel näha, et nõukogu on päästnud härra Barroso naha, suunates 5 miljardit kulutamata eurot majanduse elavdamise kavasse. Investeeringud transporti, infrastruktuuri ja lairibaühendustesse loovad kohe uusi töökohti ning valmistavad Euroopat tuleviku jaoks ette. Samas leevendab Nabucco gaasijuhtmesse suunatav raha meie problemaatilist energiasõltuvust Venemaast. Meil on vaja nõukogu eesistuja selget kinnitust, et rahalised vahendid sellest 5 miljardist eurost jõuavad reaalselt selle projektini, kuid samas ka kinnitust selle kohta, et investeeringud gaasitarne infrastruktuuri ei asenda taastuvate energiaallikate uuringuid. Loodussäästlik majanduskasv on meie kodanike jaoks jätkuvalt nii praegu kui ka tulevikus esmatähtis ning samuti on esmatähtsad Lissaboni strateegias sisalduvad põhimõtted: turvaline paindlikkus, teadmistepõhine majandus, vajadustele vastav tööõigus - sellest sõltub konkurentsivõimeline majandus ja ühtse turu edukus. Nõukogule teeb suurt au see, et möödaniku protektsionistlik jutt ei ole varjutanud nõukogu järeldusi. Kuid sellest näilisest kokkuleppest hoolimata varjutab liikmesriikide prioriteete üks väiklane nüanss. Ühelt poolt on liikmesriike, kes keskenduvad jäigale reguleerimisele rahvusvahelisel tasandil, ning teisalt on neid, kes asetavad rõhku tugevale stiimulitepaketile. Tegemist on vale valikuga. Loomulikult vajame järelevalvestruktuure, millel on reaalne reguleeriv mõjuvõim, kuid samas vajame ka antitsüklilisi meetmeid, et tulla toime majanduslanguse reaalsusega. Tegeleda tuleb nii pika- kui ka lühiajalise perspektiiviga. Meie liidrid peavad selles küsimuses G20 tippkohtumisel end selgelt väljendama. Kui me ei suuda kokku leppida oma ühises eesmärgis, siis ei saa me loota ka oma kollektiivse jõu rakendamisele. Ameerika tuleb G20 tippkohtumisele oma tegevuskavaga. Me peame leppima kokku oma tegevuskavas ja jõudma üheskoos kokkuleppeni, mis päästab meid kõiki. Härra eesistuja - eelmisel nädalal käsitlesite te nõukogus vaevu seda õiguslikku alust, millele tuginedes moodustatakse komisjoni järgmine koosseis, kuid samas ei ole Iirimaa enam mitte ainuke riik, kes tõenäoliselt Lissaboni lepingut ei ratifitseeri. Seetõttu palun tungivalt, et te kutsuksite nõukogu, komisjoni ja Euroopa Parlamendi juhid mais siia Euroopa Parlamenti kokku, et nad saaksid leppida kokku selles, kuidas moodustada õiguskindlatele alustele tuginedes järgmine Euroopa Parlamendi ja komisjoni koosseis. Härra eesistuja, Smetana kuulsas laulus "Má Vlast" on hetk, kus tšello ja fagott tõusevad üheskoos kaeblikust sügavusest järjest jõulisemalt näiliselt võimatult kõrge noodini välja. See hetk on teie valitsuse jaoks kadunud. Kuid Euroopa jaoks on see hetk veel ees. Hoolitsege selle eest, et kodumaal valitsevad raskused ei võtaks ära hoogu teie sammudest. (Aplaus) Adam Bielan Härra juhataja, alustuseks õnnitlen peaminister Topolánekit Euroopa tippkohtumise suurepärase ettevalmistamise eest ja senise väga tubli eesistumisaja eest. Mitme kuu eest kahtlesid paljud poliitikud selles, kas väike riik Kesk- ja Ida-Euroopas suudab kanda Euroopa Liidu juhi koormat. Härra Topolánek ja kogu tema valitsuskabinet on selle võimalikkust tõestanud. Taas kord õnnitlen teid ning ma loodan, et suudate sel keerulisel ajal oma riigisisesed probleemid lahendada ning et valmistate samuti ette järgmist tippkohtumist, mis toimub kolme kuu pärast. Kuna aga oleme siiski sõprade seas, peame rääkima avameelselt. Ma sooviksin rääkida mitmest tippkohtumist puudutavast küsimusest, mille suhtes olen kriitiline - ehkki, mu kriitilisus ei ole suunatud isiklikult härra Topoláneki vastu. Ma alustan sellest, et väljendan toetust idapartnerlusele. Idapartnerluse jaoks on viieks aastaks ette nähtud 600 miljoni euro suurune summa, ent me teame, et vaid 350 miljonit eurot sellest on nn uus eraldis. Ühtekokku tähendab see summa projektis osalevatele riikidele igaühele aastas 20 miljonit eurot. Kas sellest tõesti piisab, et Euroopa Liit saaks suurendada oma mõju selles piirkonnas? Rääkides meie idapartneritest, sooviksin küsida, milline otsus on tehtud nende riikide viisaküsimuses? Mulle näib, et mitte mingisugust otsust ei ole tehtud. Tegelikult on tehtud otsus keelduda selles valdkonnas igasugusest koostööst. Me peame endalt küsima, kas me soovime oma idanaabreid eemal hoida või julgustada neid endaga koostööd tegema? Tundub, et mõningad riigid püüavad idapartnerluse ideed õõnestada - seda selleks, et mitte muutuda Venemaa silmis ebapopulaarseks. Samast kaalutlusest on ajendatud takistuste tegemine ka siis, kui vaatleme Nabucco gaasijuhtme ehitamist. 200 miljoni euro eraldamine projektile, mille eeldatav ehitusmaksumus on 8 miljardit eurot, toob meie partnerite nägudele vaid haletseva naeratuse. Me peaksime meeles pidama, et meie enda energiajulgeoleku kaalutlustest lähtuvalt peksime me ise olema need, kes on huvitatud kütuse transportimiseks kanali ehitamisest Kaspia mere basseinist Euroopasse ning et see kanal ei peaks sõltuma Kremli tahtest. Tippkohtumisel eraldati 5 miljardit eurot ka kriisi vastu võitlemise paketile. Osa sellest rahast läheb suurtele energiaprojektidele, sealhulgas 330 miljonit eurot mu kodumaale Poolale. Kahjuks kehtestati tingimus, mille täitmine on väga keeruline - nimelt peab see raha olema kasutatud järgmise aasta lõpuks. Sellest rahasummast on saanud virtuaalne raha, kuna teades, millise kiirusega Poola valitsus Euroopa Liidu rahalisi vahendeid kasutab, võib see raha jääda kasutamata ning seega ei ole see seejärel enam ka kättesaadav. Seetõttu teen ettepaneku pikendada nende rahaliste vahendite kättesaadavusaega. Tippkohtumisest rääkides sooviksin samuti anda ülevaate toimunud mitteametlikust kriisi vastu võitlemise tippkohtumisest Brüsselis, mis toimus härra Topoláneki initsiatiivil. Sellel tippkohtumisel osalejad olid ühehäälselt vastu majanduslikule protektsionismile. Samas saime mõne päeva eest tõendust sellest, et tippkohtumisel vastu võetud resolutsioonidel on vähe kaalu - nimelt tegi Prantsuse autokontsern Renault teatavaks, et viib tootmise Sloveeniast tagasi Prantsusmaale. Kahjuks näitab see seda, et majanduskriisi tingimustes annab Euroopa Liidu aluspõhimõtteks olev solidaarsus eesõiguse majanduslikule egoismile. Ma pöördun härra Topoláneki poole, et ta sellele lõpu teeks. Claude Turmes fraktsiooni Verts/ALE nimel. - Härra juhataja, olen seisukohal, et vaid ajalugu saab näidata, kas eelmisel nädalal toimunud tippkohtumine oli suurepärane või mitte. Tänast hommikut kirjeldaksin kui silmade avanemist. See, mis praegu valitseb, on süsteemi kriis, ning see kriis võib kiiresti kujuneda ühiskondlikuks kriisiks. Roosevelt võitis 1930ndatel poliitilise lahingu fašistide vastu; Euroopa kaotas selle lahingu. Niisiis - miks Roosevelt võitis? Ta võitis seetõttu, et tal oli isegi nende Ameerika Ühendriikide kodanike toetus, kes kaotasid 1930ndate aastate majanduskriisis suure osa oma majanduslikust sissetulekust. Millised on Roosevelti võidetud usalduse neli aspekti? Esimene neist oli ümberreguleerimine. Roosevelt ründas jõuliselt oligopole, suuri ettevõtteid USAs, ja ta reguleeris majanduse ümber. Täpselt sedasama peame tegema G20 tippkohtumisel Londonis. Kuna isegi Gordon Brown ei püüdle piirangute kaotamise poole, siis võib-olla see näitab, et muutused on võimalikud. Teiseks, sotsiaalse struktuuri tugevdamine. Roosevelti programm seisnes järgmises: esiteks, vara ümberjaotamine ja rikaste maksustamine ning vaestele raha andmine; ja teiseks, ulatuslik noortele mõeldud programm USAs. Mida me pakume noortele Euroopa tasandil, et nad ei annaks Euroopa Parlamendi valimistel oma hääli fašistidele? Kolmandaks - ning Martin juba tõstatas selle aspekti - teie tippkohtumise suurimaks veaks oli mais toimuva sotsiaalse tippkohtumise mõjujõu vähendamine. Ühiskond püsib terviklikuna üksnes siis, kui ühiskonna mõjutajad toimivad - seega peame tõstma mai tippkohtumise mõjujõudu ning me vajame laiendamist. Samuti peate laua taha kutsuma kõik valitsusvälised keskkonnaorganisatsioonid, arenguorganisatsioonid ja ühiskondlikud organisatsioonid, mis valmistavad ühiskonnas koos kodanikega ette muutusi, mida me oma ühiskonnas vajame. Roosevelti neljandaks aspektiks olid investeeringud majandusse. See oli üks aspekt, milles ta sisuliselt ebaõnnestus, kuna majanduse mootor hakkas USAs uuesti toimima alles Teise maailmasõja ajal. Me ei taha sõtta minna. Sõda, mille me täna võitma peame, on sõda meie planeedi vastu. Meie sõda keskkonnahoidlike investeeringute nimel - selles vallas peame sõja võitma. Seega on kaks küsimust. Esiteks - meil on vaja keskkonnahoidlikke eurovõlakirju. 5 miljardist eurost peame võimalikult suure rahasumma paigutama Euroopa Investeerimispanka, et võimendada taastuva energia kasutamist ja tõhusust. Teiseks, me peame kaasama Euroopa linnad. Euroopa kodanikud ei ela Põhjameres, CO2 mahalaadimiskohtades - seal ei saa valijate hääli võita. Me peame võitma Euroopa linnades - ja nende linnade kodanikud enda poole - nutika linna programmi abil. Nii võidame kokkuhoiu ja võidame ka Euroopa kodanike südamed. Vladimír Remek fraktsiooni GUE/NGL nimel. - Daamid ja härrad, on üldiselt ilmselge, et meil on vaja leida viis, lahendamaks kriisi, mis vaevab praegu Euroopat ja teisi maailma osasid. On vaidlematagi selge, et meie jõupingutuste hulka peab kuuluma usalduse suurendamine ja finantsstabiilsuse toetamine, nagu on märkinud ka Euroopa Ülemkogu. Probleem seisneb aga selles, kes suudab usaldust taastada ja kuidas on seda võimalik taastada. Kui me jätame selle peamiselt nende hooleks, kes praegusele kriisile oma täitmatu ahnusega kaasa aitasid, ja kui me ei püüa toetada neid, kes loovad väärtusi, ent ei suuda samas mõjutada ei ettevõtete ega tervete majanduste tegevust, siis on väljavaade kasin. Nõukogu arutelupunktid, mis räägivad vajadusest tegeleda kriisi sotsiaalsete mõjudega, on seetõttu minu arvates äärmiselt olulised. Probleemiks on tööpuuduse järsk kasv ning töötajate jaoks on erakordselt olulised meetmed, millega stimuleeritakse tööhõivet ning ennetatakse töö kaotamist. Kui toetust antakse üksnes suurimatele ettevõtetele ja nende juhtidele, siis me ei saa selle kava osas entusiastlikud olla. Ma aplodeerin jõupingutusele keskenduda energiajulgeolekule ja siduda Euroopa energiajaotusvõrgud ning üldisele rõhuasetusele infrastruktuuri arengule selles valdkonnas. Lisaks kõigele muule on see üks viis, kuidas toetada tööhõivet ja töökohti ning tagada kasu tulevikus. Meid ootavad kindlasti ees uued kriitilised hetked ning praegune kriis annab meile võimaluse valmistuda ka nendeks. Minu arvates on tuumaenergia asendamatu rolli jätkuv toetamine hea - seda olenemata risti vastupidistest seisukohtadest selle energiavormi osas isegi minu enda fraktsiooni siseselt. Ma sooviksin taas kord teha märkuse idapartnerluse kohta. Üldiselt pooldan loomulikult võimalikult laia rahvusvahelist koostööd, kuid antud juhul võime näha selget katset - ja see katse on sellisena selgesõnaliselt ka formuleeritud - tõmmata endisesse Nõukogude Liitu kuuluvad riigid Euroopale lähemale ja distantseerida neid Venemaast. Seetõttu oleme loomas mõjusfääri ja seega teeme midagi, mida me teiste puhul karmilt kritiseerime. Hanne Dahl Härra juhataja, eelmisel nädalal märkis EU Observer, et Jacques Delors on euroala tuleviku osas pessimistlikult meelestatud. Seega - taas üks eurotšempionidest, kes väljendas oma muret Euroopa Liidu ning euro pärast vahetult enne hiljutist tippkohtumist. Ta ütles muu hulgas, et ta on mures vähese valmisoleku pärast korrastada finantssektorit ja kehtestada selle reguleerimiseks uued eeskirjad. Mul ei ole varem olnud põhjust härra Delors'iga nõustuda, kuid antud juhul pean ütlema, et kahjuks on tal muretsemiseks alust. Tippkohtumise järeldused selles küsimuses on väga ebamäärased. Kogu kriisi vältel olen komisjonilt korduvalt pärinud finantssektori reguleerimise ja kontrollimise soovi kohta. Komisjonil puudub igasugune soov seda teha. Komisjon viitab pidevalt siseturu õigusele toimuvat reguleerida. Härra Delors ütles ka midagi, mis tekitab sellisele euroskeptikule nagu mina, teatava déjà vu tunde argumentide osas, mis ma esitasin ühel varasemal korral. Ta ütles, et Euroopa majandused on euro jaoks liiga erinevad. Bingo, härra Delors! Täpselt seda nad on. Ühisraha on osa probleemist, mitte osa lahendusest. Euroopal on vaja finantssektori ühist jõulist reguleerimist, kuid ka suurt paindlikkust, kui kõne all on see, milline majanduspoliitika on parim viis konkreetsetes riikides kriisi lahendamiseks. Jana Bobošíková - (CS) Daamid ja härrad, ma tunnen heameelt selle üle, et nõukogu lükkas eelmisel nädalal edasi ebarealistliku Lissaboni strateegia ülevaatamise. Samuti tunnen heameelt selle üle, et edasi lükatakse otsus, mis puudutab kliimaalase tegevuse finantseerimist. Seoses sellega tahaksin aplodeerida komisjoni presidendi José Manuel Barroso avaldusele, milles ta teatas, et Euroopa Liit ei peaks võtma endale kliimaküsimustes mingeid kohustusi, kui teised riigid, eeskätt Ameerika Ühendriigid ja Hiina, ei tee sedasama. Ma sooviksin osutada sellele, et nende täiesti ratsionaalsete järeldusteni jõudsid 27 liikmesriigi juhid ja komisjon olukorras, kus Euroopa Liit seisab silmitsi järsu tööpuuduse kasvu ja majanduslangusega ning Lissaboni lepingut ei ole heaks kiidetud. Kõik see näitab ilmselgelt, et Lissaboni leping on täiesti tarbetu selleks, et teha selliseid põhiotsuseid, mis on selgelt liikmesriikide kodanike hüvanguks. See on täiesti üleliigne ning seda tõestavad Euroopa Ülemkogu poolt võetud praegused ratsionaalsed sammud, mis põhinevad asutamislepingute praegusel raamistikul ja on tehtud eesistujariigi Tšehhi juhtimisel. Eile kaotas Tšehhi peaministri ja Euroopa Liidu Nõukogu eesistuja Mirek Topoláneki valitsus usaldushääletuse. Sooviksin kõigi teie, kellel teil on olnud siin Euroopa Parlamendis jultumust kritiseerida Tšehhi parlamendi meetmeid kui vastutustundetuid, tähelepanu juhtida sellele, et tegemist oli suveräänse liikmesriigi demokraatlikult valitud parlamendi demokraatliku otsusega. Euroopa Liitu ei juhi mitte Tšehhi Vabariigi valitsus, vaid Tšehhi Vabariik ise, kelle kodanikke on mul au siin esindada. Ma tean, et mu kodumaal on olemas haldussüsteemid ja demokraatlikud süsteemid, mis on piisavalt tugevad, et täita ühemõtteliselt oma kohustusi Euroopa Liidu tasandil. Pärast Topoláneki valitsuse kokkukukkumist on president Václav Klausil Tšehhi Vabariigis tugevaim poliitiline mandaat. Nagu teil on siin Euroopa Parlamendis olnud võimalik veenduda, on tema puhul tegemist tugeva demokraatliku meelsusega riigimehega, kes ei näe Euroopa integratsiooni kui ühesuunalist poliitilise ja bürokraatliku eliidi kontrollitavat teed, vaid kui keerulist protsessi, mida saadab edu üksnes siis, kui selle liikumapanevaks jõuks on inimeste tahe. Daamid ja härrad, paar nädalat tagasi ütles president Klaus meile selgelt, et ta ei näe Tšehhi jaoks Euroopa Liidu liikmelisusele mingit alternatiivi. Veelgi enam - enamik Tšehhi kodanikke peab oma riigi kuulumist Euroopa Liitu kasulikuks. Igasugune mure Tšehhi vastutustundetuse pärast on seetõttu täiesti mittevajalik. Lõpetuseks tahaksin juhtida Sudeedi sakslaste ühingu juhi, härra Posselti, kes on avalikult mõistnud hukka ministrite Vondra ja Schwarzenbergi kukutamise ja nõudnud Tšehhilt tugeva Euroopat pooldava valitsuse loomist, tähelepanu sellele, et Tšehhi ei ole Böömimaa ega Morava protektoraat, vaid suveräänne riik, kus ministri määrab ametisse Tšehhi Vabariigi president ning valitsus saab volitused Tšehhi kodanike valitud parlamendilt. Juhataja - Proua Bobošíková, demokraatia tähendab ka seda, et kõik demokraadid võivad väljendada oma seisukohti Euroopa Liidu kõikides riikides ja mujalgi rakendatavate menetluste kohta. Ka see on demokraatia. Mirek Topolánek nõukogu eesistuja. - (CS) Tõtt öelda oleme minu arvates juba andnud võimust mõningasele valimiseelsele retoorikale. Vaadakem neid küsimusi tõsiselt ja leidkem üksmeel 27 riigi vahel, millest igaühel on oma ajalugu ning millest igaüks puutub kokku praeguse finantskriisi erinevate sümptomitega või erinevate mõjudega reaalmajandusele. Kui me ei suuda leppida kokku ühises lähenemisviisis, siis ei ole oluline see, kellel oli selle probleemi alguses milline lähtepunkt, kuna me kõik maksame selle hinda doominoefekti kaudu. See on esimene aspekt. Ma ei kritiseerinud Ameerika Ühendriikide lähenemisviisi pelgalt niisama, vaid seetõttu, et tahtsin osutada Euroopa Liidu eelisele. See eelis seisneb ulatuslikus sotsiaalprogrammis, mis võimaldab meil vältida selliste kolossaalsete summade investeerimist probleemidesse sattunud inimeste sotsiaalsesse stabiliseerimisse. See süsteem lihtsalt toimib. Üheks suureks ülesandeks on hoida süsteemi toimivana ja tagada Euroopa Liidu kodanikele samad sotsiaalsed standardid kui enne kriisi. Minu arvates ei ole see kindlasti väike ülesanne ning maksab palju raha. Me oleme leppinud kokku mõningates väga konkreetsetes meetmetes ning 5, 50 või 75 miljardi euro suurused arvud näitavad minu arvates Euroopa Ülemkogu selget otsust reageerida praegusele olukorrale väga konkreetselt ja mitte pelgalt ühe või teise raamistiku raames võetavate üldiste meetmete kaudu, vaid väga konkreetsete sammude kaudu. On väga suur erinevus, kas kuulutada kõlavaid sõnu tänavanurgal või viia neid sõnu ellu. Meie ühiseks eesmärgiks on nüüd viia ellu kõik sammud, millest me oleme rääkinud - viia need praktikas ellu ja saada tagasisidet. Mitte kellelgi ei ole täpset ettekujutust sellest, millised võivad olla nende erinevate sammude mõjud, ning ma võin täie tõsidusega väita, et isegi makroökonomistidel pole sellest õrna aimugi. Me teame aga täie kindlusega, et keegi peab olukorra päästmise ja peo enda eest maksma. Oleks äärmiselt vastutustundetu, kui me ei mõtleks tagajärgedele, ehkki me ei tea, kui kaua olukord kestab, ja kui me ei mõtleks sellele, kes selle kõige eest maksab ning milline on selle mõju euroalale ning stabiilsuse ja kasvu paktile, ning milliseid võimalusi annab see sellistele riikidele nagu mu kodumaa euroalaga liitumiseks ja euro kasutuselevõtmiseks. Ma ei vasta parteiliidri härra Schulzi märkustele. Berlusconi tegi seda enne eelmisi valimisi ja mul ei ole mingit soovi tema viga korrata. Ma arvan, et mõningatele rünnakutele ei ole vaja vastata. Sellegipoolest on võimatu, et pangatähtede trükkalid on ainukesed, kes sellest kriisist kasu lõikavad. See ei oleks hea. Tööalane tippkohtumine. Me pakkusime Euroopa Ülemkogule välja loomulikult täisformaadi. José Manuel Barroso ja mina jagasime seda mõtet, kuna tunneme sarnaselt teile vajadust kaasata sotsiaalpartnerid arutellu kõrgemal tasandil kui kolmepoolselt ning arutleda nendega probleeme, mis on seotud tööhõivega, sellega, kuidas viia ellu erinevaid riiklikke pakette, mis mõjutavad tööhõivet ja järgmisi samme, mida me võtame selleks, et kaitsta Euroopa Liidu kodanikke kriisi mõju eest. See, et kõnealune tippkohtumine toimuks kolmiku formaadis, ei olnud meie otsus. Ma mõistan mitmete riigi- ja valitsusjuhtide poolt väljendatud hirmu ning mina ise pooldasin täielikult täisformaadi kasutamist. Teisalt, me ei tohiks unustada, et tegemist oli vaid mitteametliku tippkohtumisega, mille järeldused ei ole siduvad. Sellest seisukohast võetuna võib nii-öelda vähendatud formaat anda eelise, kuna see tähendab seda, et mitteametliku tippkohtumise soovitusi on võimalik tutvustada korrapärasel juuni ülemkogul, kus neid on ehk võimalik ühehäälselt heaks kiita. Minu arvates ei ole see nii ränk viga ning ei ole mitte mingit vajadust teha sellest poliitilist probleemi. Oluline on see, et me leidsime endas julgust see tippkohtumine kokku kutsuda, et me kutsusime sellele osalema sotsiaalpartnereid, et me valmistame seda koos nendega ette pikas perspektiivis - enne tööalast tippkohtumist toimub kolm ümarlauda Stockholmis, Madridis ja Prahas - ning et me püüame jõuda järeldusteni, mis on väärtuslikud juuni ülemkogu jaoks. Lissaboni leping. Ma luban endale täna pisut huumorit. Ma arvan, et telefoninumber, kuhu Lissaboni lepingu tulevikku puudutavate küsimuste osas helistada, ei ole enam valitsuse ega peaminister Topoláneki telefoninumber, vaid pigem parlamendi ja Jiří Paroubeki oma. Ma pean ütlema, et vastutus selles vallas edasiliikumise eest lasub nendel, kes selle olukorra tekitasid. Ma teen loomulikult kõik, tagamaks, et ma saan täita oma lubaduse ja et ma ei peaks kustutama oma allkirja kivilt, mis asub Lissabonis Saint Geronimo kloostri ees. Komisjon. Ülemkogu detsembrikuisel tippkohtumisel võeti vastu selge otsus ning me oleme olukorra keerukusest teadlikud. Ma pean ütlema, et meie püüdluseks on saavutada juunikuisel Euroopa Ülemkogul poliitiline kokkulepe. Me peame loomulikult teiega nõu: on oluline, et me peaksime Euroopa Parlamendiga arutelusid. Antud juhul kaalume isegi seda, et kui Euroopa Parlamendil on piisavalt huvi, siis me võiksime juuni ülemkogu nädala võrra edasi lükata, et muuta 10 päeva pikkune arutelu 17 päeva pikkuseks. Ma arvan, et 17 päeva annaks meile aruteluks piisavalt aega. Need konsultatsioonid on väga olulised, kuid enne ametliku otsuse tegemist peame siiski loomulikult otsustama, kas me liigume edasi Nice'i lepingu alusel või Lissaboni lepingu alusel, kuna see võimaldab meil ette aimata, millise vormi kokkulepe võtab, kas riikide arv on sama, kas kõigil neil saab olema volinik jne. Me peame võtma arvesse Euroopa Parlamendi valimisi ja ma saan öelda vaid seda, et me liigume edasi kooskõlas heakskiidetud standardmenetluse alusel, kuna oleme omalaadi õiguslikus vaakumis ja olukorras, millega tuleb tegeleda poliitiliselt ja praktiliselt. Edasised arutelud, mis käsitlevad reguleerimismeetmeid vastandatuna stimuleerivatele meetmetele. Oma sissejuhatuses juba ütlesin, et minu arvates on Euroopa Liit võtnud täiesti õige lähenemisviisi, jättes tegemata valiku ühe või teise kasuks ning öeldes lihtsalt, et me oleme päästnud pangandussektori ning nüüd on vaja vaid seda korrastada. Komisjon on koostanud kava individuaalsete halbade mõjude hindamiseks (mõju hindamised) ja probleemiga toime tulemiseks. Minu arvates on ainus viis pangandussektoris usalduse ja pangandussektori usaldusväärsuse suurendamiseks nendes pankades kord majja saada. Tšehhi Vabariik ja Rootsi teavad, kuidas seda teha, ning USA rahandusminister on esitanud oma plaani USA jaoks. Minu arvates on see olukorra lahendamiseks ainus võimalus. Stiimulipakette olen juba maininud. Selle lähenemisviisi teiseks sambaks on reguleerimine, mis on eeskätt teie kontrolli all. Seda mainitakse konkreetselt Larosière' raportis, mille puhul on tegemist suurepärase tekstiga. See hõlmab riskifondide ja erakapitali investeerimisfondide reguleerimist ning aitab loomulikult korrastada offshore sektorit. Te kindlasti näete isegi neid suuri edusamme selles küsimuses ning me valmistume nendes küsimustes järgmiseks potentsiaalseks kriisiks. Me ei ole igapäevase ajalise surve all uute eeskirjadega lagedale tulemiseks. Me oleme ajalise surve all, et piirata võimalikke tulevasi probleeme. Samuti arutleti IMFi rolli üle. Me leppisime kokku, et IMF peaks olema nende tulevaste lahenduste finantseerijaks, kuid probleem ei seisne selles, et meil oleks väike arv institutsioone, kellel on vähe võimu. Lahendus sõltub sellest, kas suurimad ülemaailmsel finantsturul osalejad austavad neid institutsioone, kuna minevikus see nii ei olnud. See on igal juhul oluline arutelu ning on üks teemadest ka G20 jaoks: IMFi, Maailmapanga ja OECD suurema rolli aktsepteerimine rahvusvaheliste ülemaailmsete finantsinstitutsioonide süsteemis ning nende institutsioonide ja nende järelduste austamine. Ma arvan, et oleks hea öelda midagi idapartnerluse kohta. Ma kohtusin eile uuesti president Juštšenkoga ning mul on selle kokkuleppe ning Euroopa Komisjoni ja Ukraina vahelise kokkuleppe allkirjastamise üle hea meel. See tähistab väga olulist sammu olukorra stabiliseerimise suunas. Ma olin hiljuti Aserbaidžaanis, kus rääkisin president Alijeviga. Euroopa Liit peab nende riikide jaoks jääma omalaadi majakaks. Asi ei ole uute tõkete püstitamises - küsimus on selles, et Euroopa Liidul on missioon ning selleks on turvalisusel, vabadusel, jõukusel ja solidaarsusel rajaneva ala laiendamine. Sellisel alal ei ole piire ja sellega ei pea me mitte silmas seda, et need riigid saavad homme, ülehomme või mingil muul ajal Euroopa Liidu liikmeteks. Kui majakas kustutatakse tuli, ei ole nende riikide areng meie kontrolli all. Me peame kaasama need riigid arutellu, andma neile piiramatud reisimisvõimalused, pakkuma neile majanduslikku koostööd, haridusasutuste ja koolide vahelisi vahetusi ning tagama paremad valitsemistavad. Ma arvan, et see on meie kohustus ja selles mõttes annab idapartnerlus selged tõendid selle kohta, et me liigume õiges suunas. Vastuseks härra Bielani sõnadele ütleksin, et 600 miljonile eurole üleüldse heakskiidu saamine oli suur edusamm. Me ei jõudnud selle osas kokkuleppele, ühehäälset kokkulepet ei olnud - pigem oli tegemist maksimaalse võimaliku kompromissiga, millega 27 liikmesriiki said nõus olla. Lõpetuseks tahan ütelda midagi sotsiaalsete mõjude kohta. Siinkohal pean naasma kolmepoolse kohtumise juurde ja väljendama oma heakskiitu mõlema sotsiaalpartneri rollile. Me ei rääkinud sellest, kui palju raha me inimestele annaksime. Me rääkisime sellest, kuidas valmistada inimesi ette selleks olukorraks või võimalikeks sarnasteks olukordadeks tulevikus, suurendades selleks nende oskusi, nende haridustaset ning toetades väikese ja keskmise suurusega ettevõtjaid, kes loovad suure osa töökohtadest. Praegusel ajal tööjõukulud loomulikult langevad, kuna me tahame hoida inimesi hõivatuna nii kaua kui võimalik - seda seetõttu, et nende tööhõivesse tagasi saamine on mitmeid kordi kallim, kui neid hõivatuna hoida. Tööjõu liikuvus. Ma tõesti ootan arutelusid erinevates liikmesriikide parlamentides, eeskätt mu koduriigi parlamendis, selle üle, kuidas me tahame muuta tööõigust, saavutamaks paindlikum ja liikuvam tõõjõud. See takistab lahenduseni jõudmist. On vaja tagada kiire töökohtade areng ning kiire lahendus nende inimeste keerulisele olukorrale, kes on sattunud sellesse olukorda mitte enda süü tõttu. Ma sooviksin lõpetuseks öelda paar sõna ka Euroopa Liidu ja Ameerika Ühendriikide tippkohtumise kohta. Ma hindan tohutult seda, et pärast G20 kohtumist Londonis ning pärast tippkohtumist Strasbourgis ja Kehlis, on Barack Obama juhitav USA valitsus tulemas Prahasse. Sellel on meie jaoks tohutu sümboolne tähendus ning me kutsume sinna ka Euroopa Parlamendi presidendi, kuna ma tunnetan teatavat hukkamõistu selle pärast, et USA presidendil ei õnnestunud külastada Euroopa Parlamenti. Aruteluks ei ole palju aega, kuid minu hinnangul peame teadma, mida USA tahab, mida meie tahame ning siis jõudma kokkuleppele. Me kohe kindlasti ei taha püstitada uusi tõkkeid - see on lõppude lõpuks Euro-Atlandi tsivilisatsiooni kui terviku peamine eesmärk. Lõpetuseks tahaksin öelda paar sõna proua Bobošíková märkuste kohta. Tšehhi valitsus on olukorraga seni väga hästi toime tulnud. Ma lihtsalt ei nõustu sellega, et me võiksime teha mingisuguse struktuurilise eksisammu, et me ei suuda juhtida viimaste aastate üht kõige suuremaid nõudmisi esitavat eesistumist, kuna me oleme korduvalt seisnud silmitsi väga erinevate probleemidega, mille ennustamine oleks olnud igaühe jaoks keeruline. Meie paindlikkuse ja loovuse tase, meie suutlikkus reageerida, tegutseda ja otsida kompromisse ei vääri kindlasti nii karmi kriitikat. Praegune olukord, kus Tšehhi on kaotanud usaldushääletuse, on samuti aset leidnud Taanis ja Itaalias, samas, kui Prantsusmaal toimus valitsuse vahetumine valimiste tulemusel. Ma ei näe seda olukorda nii kehvas valguses ning ma võin teile kinnitada, et eesistujariik Tšehhi ei kannata selle tõttu mingilgi moel ning et kõik meie, kes me vastutame Euroopa Liidu päevakorra haldamise eest, teeme kahtlemata just nimelt seda. Juhataja - Ma tänan teid, härra Euroopa Nõukogu eesistuja. Te võtate endaga kaasa meie head soovid selles osas, et te suudate täielikult täita oma töökohustusi Euroopa Nõukogu eesistujana ning teete kõik selle nimel, et saavutada kokkulepe Lissaboni lepingu üle ka oma kodumaal. Nende heade soovidega täname teid selle eest, et te täna hommikul siin kohal olite. Timothy Kirkhope - Härra juhataja, ma soovin väljendada oma toetust muljetavaldavale viisile, kuidas eesistujariik Tšehhi on tulnud toime mõningate Euroopa jaoks oluliste küsimustega. Alates majandus- ja finantskriisist ja lõpetades energiajulgeoleku ja kliimamuutustega, on eesistujariik olnud oma eesmärkides vankumatu ja selge ning pakkunud Euroopale kindlat juhtimisstiili sel katsumusterohkel ajal. Eeskätt on peaminister Topolánek näidanud kindlat juhtimisoskust, eelkõige protektsionismi ohtude eest hoiatamisel. Kui teised mängisid mõttega püstitada kahjustavaid tõkkeid, on eesistujariik Tšehhi rääkinud selgelt ja järjekindlalt avatud kaubandusest ning, mis kriitilise tähtsusega, elutähtsast vajadusest toetada ühtset turgu. Kuu alguses märkis härra Topolánek, et protektsionism on alati kahjulik ja et Euroopa Liidu puhul on see ebaloogiline valik. Me peame kriisist õppima ja ütlema "ei” isolatsioonile, "ei” protektsionismile ja "jah” koostööle. Ta tuletas meile kõigile väga õigesti meelde Euroopa Liidu aluspõhimõtet. See ausus on silmatorkavaks kontrastiks Ühendkuningriigi peaministri ebaotsekohasele ja isekale kõnele eile siin Euroopa Parlamendi istungisaalis. Härra Browni kõne oli täis liialdusi, kuid selles lihtsalt ei suudetud mainida keskset tõsiasja, et Ühendkuningriik teeb tema juhtimisel kõigi tööstusriikide seas läbi kõige pikema ja sügavama majanduslanguse. Ta eiras oma rolli olemuslikult vigase finantssüsteemi reguleerimisraamistiku sisseseadmisel ja selle elluviimisel. Ta eiras tohutut võlakoormust, mille ta on Briti inimeste õlule pannud. Euroopa ei vaja mingit epistlit Ühendkuningriigi valitsuselt selle kohta, mida tuleb teha kriisist väljumiseks. Euroopal ja rahvusvahelisel kogukonnal on nüüd vaja kiiresti tegutseda, et taastada usaldus meie finantssüsteemide vastu, et tagada nõuetekohaselt toimiv pangandussüsteem, mida inimesed, härra Schulz, ja ettevõtted saaksid usaldada ja mis aitaks pankadel taas usalduse suurendamiseks laene anda. Me peame jääma kindlaks vabakaubanduse ja ühtse turu põhimõtetele ning ma olen täiesti kindel, et eesistujariik teeb jätkuvalt kõvasti tööd nende elutähtsate eesmärkide saavutamise nimel. Poul Nyrup Rasmussen - Härra juhataja, just nädal enne Euroopa Ülemkogu palusime nõukogul siin Euroopa Parlamendis leppida kokku selgetes suunistes ja konkreetsetes meetmetes, mille eesmärk on kaitsta tööhõivet ja luua uusi töövõimalusi. See nõukogu, mis täna siin on, on vaikiv nõukogu, pettekujutelmade küüsis olev nõukogu. Mul on kahju, kuid ma ei ole näinud mingeid konkreetseid meetmeid. Jah, 5 miljardit eurot, kuid mis see on? See on 0,04% Euroopa Liidu sisemajanduse kogutoodangust. Investeeringud lairibasidesse on okei, kuid palun ärge tulge mulle rääkima, et sellel on reaalne mõju just praegu valitseva töökohtade arvu vabalanguse peatamisele. Te ei ole mõistnud, et selle kriisi puhul on tegemist väga sügava ja tõsise majanduslangusega. Ettevõtjad nõuavad, töötajad nõuavad ja meie nõuame: tehke enamat! IMF on välja pakkunud, et te investeeriksite sel ja järgmisel aastal 2% SKPst. Härra Barroso, te ütlesite, et meil läheb kenasti; me investeerime 3,3%. Seda ütlesite kaks nädalat tagasi, kuid nüüd on see näitaja tõusnud 4%-ni. Ma küsin endalt: kuidas nii? Nojah, arvutus on lihtne. Tööpuudus suureneb: kui kulutused töötushüvitistele suurenevad, suureneb ka finantsstiimul. Arvan, et kui töötute arv jõuab Euroopas 25 miljonini, seisate siin uhkelt meie ees ja ütlete, et meie stiimul on nüüd 5% SKPst. Palun teid, me ei saa asjale niimoodi läheneda. Te ei saa asjale niimoodi läheneda. See, mida me vajame, on reaalsed investeeringud. Härra Barroso, Paul Krugman on öelnud, et Euroopa panustab reaalse stiimulina vähem kui poole sellest, mille Ameerika panustab. Kas ma tohin teie poole pöörduda: palun teid, iga kord, kui tööpuudus suureneb, ärge öelge inimestele, et te teete rohkem, kuna liikmesriigid maksavad rohkem töötushüvitisteks. Te peate inimestele ütlema hoopiski seda, et olete pühendunud uuele taastumiskavale. Ma tänan teid selle eest, mida täna ütlesite, kui soovisite selle 7. mail toimuva tööhõivealase ülemkogu osas, et see võiks olla tõeline tööhõivealane ülemkogu. Me oleme teie poolel ning toetame teid selle eesmärgi saavutamisel. Me peaksime heitma pilgu Prantsusmaa presidendile Sarkozyle ja meenutama, et selles osas, kui palju erakorralisi tippkohtumisi Prantsusmaa oma eesistumisajal korraldas, ei olnud mingeid kitsendusi. Nüüd pakutakse välja, et see 7. mai tippkohtumine peaks toimuma kolmiku vormis. Käesolev tööpuuduse kriis ei kao sellega, et me keeldume korraldamast rohkem kohtumisi. Probleem jääb ikka alles. Seetõttu pöördun teie poole: meil on majanduse taastamise kava olemas; see on hästi dokumenteeritud. Ma tean, et komisjoni president teab seda, ja ma olen kindel, et kui me koos maha istume, suudame ära teha rohkem, kui me seni oleme teinud. Kaalul on Euroopa Liidu majanduslike, rahapoliitiliste ja sotsiaalsete jõupingutuste saatus. Seega, ütlen veel üks kord: Komisjoni president - pidagem 7. mail maha tõsine, laiapõhjaline ja hästi planeeritud tööhõivealane tippkohtumine. Kui te seda suudate, oleme koos teiega. (Aplaus) Silvana Koch-Mehrin - (DE) Härra juhataja, daamid ja härrad, Euroopa Liidul on finants- ja majanduskriisis olnud õnne ning eesistujariik Tšehhi on samuti teinud seni korralikku tööd. Ülemaailmse finants- ja majanduskriisi ulatus ja sügavamad põhjused tõendavad, et finantsturgude ülemaailme makromajanduslik juhtimine ja nende suhtes kohaldatavad õiguslikud raamistikud tuleb üle vaadata - riigi tasandil, Euroopa Liidu tasandil ja kogu maailmas. Järelevalvet käsitlevaid õigusakte tuleb muuta ning parandada tuleb kriisijuhtimise ettevaatusabinõusid. Finantssektorit reguleerivate õigusaktide toime peaks olema majandustsükleid pigem leevendav kui teravdav. Suurem reguleeritus ei tähenda siiski ilmtingimata paremat reguleerimist - me vajame õiget reguleerimist. Dramaatiline kriis rahvusvahelistel finantsturgudel ning sellest tingitud nihked on proovikiviks liberaalsele majanduskorrale. Valitsuste ekslikud otsused majandus- ja finantspoliitika vallas ja nende ebapiisav finantsjärelevalve ning mitmete pankade silmnähtav kokkukukkumine on põhjus, miks nõuda uuendatud finantssüsteemi, mitte uut majandussüsteemi. Euroopa Keskpanga sõltumatus ning selle lähenemisviis rahapoliitilisele stabiilsusele on hea ning on oma väärtust tõestanud. Meil on samuti tõendeid sellest, kui oluline on ühisturg Euroopa jõukuse ja stabiilsuse jaoks. Ühisturg mängib keskset rolli majanduslanguse kestuse lühendamisel ja selle mõjude summutamisel Euroopas. Liikmesriigid peavad võtma reaalmajanduse toetamiseks kiired, sihipärased ja ajutised meetmed - seda sellepärast, et me teame, et Euroopa Liit suudab luua jõukust siis, kui ta jätkab siseturu arendamist ja mitte siis, kui ta jaotab subsiidiume. Euroopa Liit peab seetõttu jätkama järjepidevat tööd selle nimel, et kujundada välja ühisturg ja pakkuda raamistikku konkurentsile, mis toimib. Siiski on samuti selge, et eksam ei ole veel sooritatud. Euroopa Liit peab jääma oma põhimõtetele kindlaks. Ei tohi olla mingit tagasilangust vanamoodsasse mõtlemisse, protektsionismi, killustatusse ega võidujooksu subsiidiumide pärast. Eesistujariik Tšehhi seisab selle eest ning ma loodan, et me võime jätkuvalt sellele loota. Inese Vaidere - (LV) Daamid ja härrad, ma tahaksin tänada eesistujariiki Tšehhi Vabariiki selle eest, et tema juhtimisel on nõukogu astunud märgatava sammu tõeliste probleemide teadvustamise ja ka nende lahendamise suunas. Ma sooviksin tõsta esile paari valdkonda, milles peame edasi töötama. Esiteks - töökohtade loomine ja säilitamine, rõhuasetusega mitte niivõrd sotsiaalabi küsimustele, vaid eeskätt investeeringutele infrastruktuuri ja äritegevuse taastumisse, et neid töökohti oleks võimalik luua. Teiseks - pangad on saanud heldelt finantsabi, et taastada finantssüsteemi stabiilsus, ent nad ei kiirusta võtma meetmeid laenamise vallas. Antud juhul on vaja nii Euroopa suuniseid kui ka valitsuste ennetavaid meetmeid, et pangad saaksid teadlikuks oma kohustustest sellisel ajal ja et tagada see, et nad alustaksid taas laenamist nii ettevõtetele kui ka üksikisikutele. Kolmandaks - struktuurifondid on ettevõtete jaoks tegelikult ainukeseks rahastamisallikaks, mis võimaldavad äritegevusel taastuda; ühelt poolt peame suurendama nii nende kättesaadavust kui ka nende tegevuste ulatust, teisalt vähendama bürokraatlikke takistusi ja suurendama aega, mis on ette nähtud rahastamise saamiseks. Tänan teid tähelepanu eest. Ian Hudghton - Härra juhataja, Ühendkuningriigi peaminister, Gordon Brown tahab meid panna uskuma, et ta on nüüd äkitselt uhke Euroopa Liidu ühtsuse üle ning et Euroopa Liidu riigid on koos tugevamad ja kaitstumad. Ta väidab nüüd, et pangandusregulatsiooni tuleb muuta rangemaks, tegeleda tuleks maksuparadiisidega ning et IMFi tuleks reformida. Härra Brownil pole enam kübetki usaldusväärsust. Tema enda saavutused Ühendkuningriigi majanduse juhtimisest räägivad hooletusest ja katastroofist. Ta on praeguse majanduskriisi arhitekt, mitte maailma päästja. Ta pooldas pehmemat reguleerimist ning see on panganduses valitsevate probleemide otsene põhjus. Majanduslanguse mõju on loomulikult tuntav kõikjal maailmas. Šotimaa ametisse delegeeritud valitsus teeb kõik, mis ta piiratud volituste raames võimalik selle nimel, et hoida ära majanduslanguse halvimad mõjud, kergendada ettevõtete maksukoormust maksumäära leevendamise kaudu, kiirendada investeeringuid infrastruktuuriprojektidesse ning aidata inimestel väljaõppe ja oskuste arendamise prioritiseerimise kaudu tööd leida. Šotimaal on rikkalikud energiaallikad ning tohutu potentsiaal arendada välja sellised taastuvad energiaallikad nagu maismaa tuuleenergia, laineenergia ja hoovuste energia. Euroopa Liidu toetus puhta energiatootmise väljakujundamiseks ja selle jaotuseks ei aita mitte üksnes Šotimaa majandust, vaid toob kasu ka teistele eurooplastele, aidates kaasa energiajulgeoleku suurendamisele ja kliimamuutuste leevendamisele. Ma loodan väga, et ei kulu kaua aega, kuni Šotimaa mängib maailmas veelgi aktiivsemat ja konstruktiivsemat rolli Euroopa Liidu tavalise, sõltumatu liikmesriigina. Gabriele Zimmer - (DE) Härra juhataja, mind üllatab, et nõukogu eesistuja, kes kaotas eile oma kodumaa parlamendi usaldushääletuse, on nii karmisõnaline minevikus läbikukkunud poliitika suhtes. Ta ütles, et USA valitud tee on ajaloo vältel oma usaldusväärsuse kaotanud. Ta peab ilmselgelt silmas, et kriisi ajal ei tohiks jääda lootma sotsiaalsetele stiimulitele, ning ta on avalikult märkinud, et AIG juhte ei tohiks sundida nende preemiaid tagasi maksma. Ta on siiski avalikult öelnud ka seda, et vastutus finants- ja majanduskriisi eest võib piirduda USA varasemate sammudega ja et ta ei pea tegelema enda kritiseerimisega ja küsimusega sellest, kas ärihuvidele allutamise strateegia ja konkurentsisurve ning ohjeldamatu üleilmastumine Euroopa Liidu enda poolt sellele kaasa aitas. Minu arvates ilmneb see tippkohtumise järelduste asjakohastest lõikudest, kus on öeldud et praeguses kriisis on uuendatud Lissaboni strateegia, sealhulgas kehtivad komplekssed suunised, jätkuvalt majanduskasvu ja töökohtade loomise edendamise tõeliseks raamistikuks. Viitedokumentides on samas aga väga selgelt märgitud, et loomulikult peab eksisteerima seos riigi rahanduse jätkusuutlikkuse lähenemisviisiga ja seoses sellega ka jätkuvate pensionireformidega. See üllatab mind. Seega on jõutud järelduseni, et jätkuvad pensionireformid on seotud pensionisüsteemi edasise erastamisega, mis toovad kaasa selle, et erakapitalist kaetava eakate hoolekande osakaal suureneb. See omakorda tugevdab praeguse finants- ja majanduskriisi kahte otsustavat põhjust - nimelt tuginemist finantsturgudele, seda olenemata sellest, et kriisi kutsus esile möll finantsturgudel, ning eeskätt ühiskonna killustatuse täiendavat süvenemist. Siiski tõi just likviidse rahakapitali plahvatus kaasa ühiskonna killustatuse, killustatuse sissetuleku jagunemise põhjal. Just selles vallas tuleks teha parandusi. Seetõttu ei saa ma aru, miks komisjon ja nõukogu ei suutnud vastavaid parandusi oma tippkohtumise ajal toimunud arutelude käigus vastu võtta. Lissaboni strateegiast rääkides tuleb viidata ka komisjoni valgele raamatule "Finantsteenuste poliitika (2005-2010)”, mis tugineb Euroopa finantsteenuste turu integreerimisele ülemaailmse finantsteenuste turuga, ning Nice'i ja Lissaboni lepingute vastavatele artiklitele, mis ühelt poolt keelustavad igasuguse kapitali vaba voo piiramise ning teisalt karistavad finantsasutusi selle eest, et nad seavad sisse finantsteenuste takistamatu voolu. See on vastuolus igasuguse võitlusega kriisi põhjustega. Johannes Blokland - (NL) Härra juhataja, Lissaboni strateegia abil tagame, et Euroopa suudab jätkuvalt ülejäänud maailmaga majanduslikult konkureerida. Ilmselgelt on see võimalik üksnes siis, kui kõik tõepoolest osalevad ja kui me tagame hea elukeskkonna, sealhulgas arengumaades. Eelmisel nädalal Euroopa Liidu tippkohtumisel saavutatud kokkulepe ei ole piisavalt tugev, et anda hoogu juurde uuele, jätkusuutlikule majandusele. Majanduskriis, kliimakriis ja energiakriis nõuavad uut lähenemisviisi ning see lähenemisviis nõuab vajalikke investeeringuid. Euroopa Liit peab selles vallas võtma juhtpositsiooni. Me eeldasime kokkulepet Bali ja Poznañi kliimakavade rahastamise osas. Muretsema paneb see, et pärast keskkonnaministrite ja rahandusministrite pikemaajalisi läbirääkimisi Euroopa Liidu tippkohtumisel sellist kokkulepet ei saavutatud. Kus on Euroopa Liidu juhtimisvõime kui teemaks on reaalne rahastamine? Arengumaade jaoks mõeldud kliimakavade rahastamise unarusse jätmine kahjustab tõsiselt kliimakokkuleppeid. See ei ole selline juhtimisvõime, mida on Kopenhaageni konverentsi eel vaja. Andreas Mölzer - (DE) Härra juhataja, Euroopa suur nägemus on kahjuks muutnud Brüsseli Euroopa Liidu arvukate ebasoovitud arengute suhtes tummaks ja kurdiks. Kriisi arenedes maksavad kodanikud nüüd selle hinda; varasemate aastate neoliberaalsete valede pöörangute eest või kaugeltki mitte usaldusväärsete ettevalmistuste eest itta laienemiseks, mille pandiks nad nüüd näivad olevat antud. Samuti ei too vajalikku energiajulgeolekut Türgi ühinemine, mis on ilmselgelt juba otsustatud - otse vastupidi, see toob kaasa poliitilise ebastabiilsuse, islamismi ja miljardite suuruse augu meie rahalistesse vahenditesse. Euroopa Liit peab end saabuval G20 rahandusalasel tippkohtumisel vabastama vasalli rollist, mida ta on seniajani mänginud USA poliitika suhtes, ning rakendama rangeid eeskirju ja karmi kontrolli. Just Washingtoni pikaajalisest keeldumisest reguleerida mingilgi moel äärmiselt plahvatusohtlikku finantsseadust sai praeguse rahandusalase dilemma nurgakivi. Kriisi ajal on vaja teha kärpeid. Säästudeks on piisav marginaal olemas, näiteks Euroopa Liidu asutuste kontrollimatu kasvu arvelt. Kriisifondi suurendamine saab olla vaid esimene samm; meil on vaja palju rohkem kavasid juhuks, kui mõni riik satub hävingusse ning meil on vaja kontseptsioone massilisteks sotsiaalseteks probleemideks, mille esilekerkimine on sama kindel kui aamen kirikus. Werner Langen - (DE) Härra juhataja, daamid ja härrad, sooviksin õnnitleda eesistujariiki Tšehhit. Märkimisväärsetest riigisisestest probleemidest hoolimata on eesistujariik suutnud edendada Euroopa tegevuskava kõige hullema majandus- ja finantskriisi ajal, mida aastakümnete vältel nähtud. Õnnitlustele lisandub palve, et eesistujariik täidaks talle antud ülesandeid sama hästi ja sihipäraselt kui varem. Kui ma kuulasin sotsialistide fraktsiooni esimehe juttu, mõtlesin, et olen justkui mõnel teisel planeedil. Ta ülistab härra Browni, kes enne Ühendkuningriigi peaministriks saamist oli riigi rahandusminister ja seega vastutas Euroopa Liidu ja Ühendkuningriigi rahanduspoliitika ja selle üldtingimuste eest. Siin on juba korduvalt öeldud, et vaid muutus Ühendkuningriigi suhtumises võimaldaks meil kehtestada vajalikud reguleerivad meetmed. Kuidas saab kellegi, kes on seda kümmekond aastat takistanud, kuulutada täna meie päästjaks? Ma ei saa sellest aru. Tšehhi peaministri kriitika, mille sihtmärgiks on USA poliitika suurendada raha pakkumist, on igast vaatenurgast õigustatud. Probleeme ei saa lahendada sellesama vahendiga, mis probleemi tekitas - teisisõnu raha pakkumise ülemäärase suurendamise ja liialt võlgu elamisega. Probleemiks on võlgu elamine. Esimene prioriteet on seega saada kriis finantsturul kontrolli alla, muuta ülemaailmset tasakaalustamatust, tegeleda meie ees kliima kaitsmise ja vaesuse vastu võitlemise vallas seisvate probleemidega üheaegselt ning juurutada maailmas uut, sotsiaalsel turumajandusel põhinevat kõlbelisust. Kui me suudame seda selle kriisi vältel teha, siis on eesistujariik Tšehhi täitnud täielikult kõik meie ootused, olenemata sellest, mis juhtub Lissaboni lepingu ja Tšehhi siseolukorraga. Libor Rouček - (CS) Daamid ja härrad, Euroopa Nõukogu eesistuja Mirek Topolánek alustas oma tänast kõnet Euroopa Parlamendis sotsiaaldemokraatia ründamisega. Ma sooviksin juhtida tähelepanu sellele, kui tüüpiline ja iseloomulik see Tšehhi valitsusele on. Selle asemel, et püüda saavutada kokkulepe, koostöö ja kompromiss Euroopa Liidu juhtimisega seotud küsimustes, on minister Topoláneki taotluseks olnud varem ja on ka edaspidi vaidlused ja konfliktid. See eripära ja võimetus koostööd teha on tema valitsuse kokkuvarisemise tõeliseks põhjuseks. Ma sooviksin teile meelde tuletada, et mitte opositsioon ei tõuganud valitsust troonilt; seda tegid just valitsuspartei ja valitsuse koalitsioonipartneri - Roheliste Partei - parlamendisaadikud. Ent ma ei taha keskenduda Tšehhi sisepoliitikale. Ma sooviksin Tsehhi Vabariigile kui eesistujariigile meelde tuletada tema kohustusi Euroopa Liidu ja selle kodanike ees. Meie ees on mitmed ülesanded. Majandus- ja finantskriisi on loomulikult juba mainitud. Prahas korraldatakse Euroopa ja USA tippkohtumine. Meil on ideaalne ajalooline võimalus teha meie partneritega USAs koostööd kõikide tänapäevase üleilmastunud maailma probleemide osas, alates majandusest ja keskkonnast ning lõpetades konfliktide lahendamisega Lähis-Idas, Afganistanis ja nii edasi. Lõpetuseks sooviksin puudutada taas kord Lissaboni lepingut. Tšehhi sotsiaaldemokraadid on alati toetanud Euroopa põhiseadust ning Lissaboni lepingu ratifitseerimist. Nii oli see Tšehhi parlamendis ja nii saab see olema ka Tšehhi senatis siis, kui hääletus kord toimub. Ma usun kindlalt, et Tsiviildemokraatlik Partei, ükskõik, millisel positsioonil ta ka ei oleks, on jätkuvalt samavõrd konstruktiivne ja samavõrd Euroopat pooldav ning et ta toetab seda dokumenti. Margarita Starkevičiūt - (LT) Iga kord, kui me räägime taas ühest riigi- või valitsusjuhtide tippkohtumisest majandusprobleemide lahendamiseks, tunnistame, et saavutatud tulemused on head, kuid kahjuks jääme sündmustest maha ning tehtud otsuste elluviimise mehhanism on ebaselge. Mida me peame nende probleemide vältimiseks tegema? Esiteks - riigid peavad hindama integratsiooni mõju nende enda riiklikule majanduspoliitikale. Praegu tehakse otsuseid sageli varasema ajaloo põhjal ning selle põhjal, kuidas me kriisiolukorras käitusime. Kahjuks elame me integreeritud Euroopa Liidus, kus on ühisturg ning kus enamasti ei ole kõigil neil minevikus tehtud otsustel sellist mõju kui enne. Teiseks - otsuste elluviimise mehhanismi jaoks tuleb luua mingi ajutine institutsiooniline raamistik. Ootame, kuni Lissaboni leping ratifitseeritakse? Inimeste elud ei jää ootele, me peame otsuseid tegema juba täna. On ilmselge, et euroala riikide ja euroalaväliste riikide vahel peab olema suurem koordineeritus. Kuidas seda eesmärki saavutada? Ma usun, et tihedama koostöö mehhanism võiks põhineda nn vahetuskursimehhanismil (ERM II). See aitaks muuta mõlemad Euroopad - uue ja vana Euroopa - lähedasemaks ning jõuda üksmeelele. Mirosław Mariusz Piotrowski - (PL) Härra juhataja, hiljutisel Euroopa tippkohtumisel tõstatati mitmeid teemasid. Üheks neist oli idapartnerlus ning gaasitarnete alternatiivsed kanalid. Otsustati, et praegu eraldatakse nende eesmärkide saavutamiseks väiksed rahasummad, kuid kahtlemata on tegemist sammuga õiges suunas. Euroopa seisab silmitsi tohutu majanduskriisiga ning peab otsima sellest väljumiseks tõhusaid viise. Me ei tohi siiski kalduda kõrvale oma juhtpõhimõttest - solidaarsusest. Me peaksime olema eriti tähelepanelikud uute liikmesriikide probleemide suhtes. Olgugi, et tippkohtumisel käsitleti kliimamuutustega seotud küsimusi, võib praktikas näha, et meid tabanud kriis muudab selle äärmiselt kuluka ebateadusliku projekti marginaalseks. Selleks eesmärgiks määratud finantsvahendid tuleks suunata tõhusasse ja ühtsesse võitlusesse kriisi mõjude vastu. Tšehhi Vabariigi siseolukord ei tohiks seda mingilgi moel segada. Rebecca Harms - (DE) Härra juhataja, mul oli väga hea meel näha täna hommikul siin istungjärgul härra Vondrat ning mul on suur rõõm eesistujariigi teate üle töö jätkamise kohta. Minu arvates teeme just nimelt praegusel kriisiajal Euroopale karuteene, kui me ei võta ennast kokku ega aita eesistujariigil Tšehhil funktsioneerida. Nii palju kui ma olen Tšehhi Vabariigist kuulnud, jääb valitsus ametisse ja tüüri juurde, kuna enamus, mis eilseks mesti lõi, ei ole uue valitsuse toetamiseks piisav. Ma usun, et kriisiajal on sedalaadi stabiilsus, mille all pean silmas solidaarsust eesistujariigi Tšehhiga, hädavajalik. Samuti kutsun paljusid lääneeurooplasi, näiteks prantslasi, ohjeldama oma ida poole suunatud õelust, kuna just Prantsusmaal toimunud referendumist sai Euroopa kriis lõppkokkuvõttes alguse. Sooviksin näha rohkem südikat juhtimist selles osas, mis puudutab kliimateemat, ning suuremat kaasamist sellesse, mis on praegu vajalik. Me peame söandama teha midagi uut, kui tahame selles kriisis edusamme teha. Minu auväärt sõbral oli õigus, me elame võlgu. Me elame aga võlgu ka keskkonna ja kliima seisukohalt. Me oleme lõputult ressursse raisanud. Me ei juhi majandust säästval moel. ÜRO, Ban Ki-moon, Maailmapank, kõik räägivad meile, et see, mis toimub praegu Hiinas, mis toimub praegu Lõuna-Koreas, kus enam kui pool riiklikust lühiajalisest majandusprogrammist pühendatakse kliimakaitsele ja säästvale arengule, on õige tee ning selles peitub tulevik. Kahjuks ei suuda Euroopa Ülemkogu praegu nii palju julgust koguda. Kahjuks ma ei usu, et Tšehhi Vabariik üksi on selles süüdi. Juhataja - Tänan teid, proua Harms. Teil on täiesti õigus. Me oleme kõik süüdi - mõned rohkem kui teised. Mary Lou McDonald - Härra juhataja, kesk majanduskriisi, kriisi, mille sünnitas ja mida ajab tagant ebaõnnestunud poliitika liikmesriigi ja Euroopa Liidu tasandil, peab töökohtade kaitsmine ning uute töökohtade loomine olema absoluutne prioriteet. Töökohtade kiire kaotamine tuleb peatada. See nõuab liikmesriikide valitsuste ennetavat sekkumist. Vabaturu teoloogia ei tohi takistada töötajate seisukohast õigesti talitamist. Finantsturgude leebe reguleerimine on alati olnud see tee, mis viib kõrgete hindade ja korruptsioonini. Maniakaalne piirangute vähendamine ja avalike teenuste erastamine lõppevad samuti pisaratega. Seega - kas see tavaline ütlemine, et me peame sellest majanduskriisist õppetunnid saama, on siiras? Selles on küsimus. Kui see on siiras, siis on Euroopa Liidu poliitika ja Euroopa Liidu asutamislepingute põhimõttelise muutmise poolt argument ümberlükkamatu ning peaks olema Euroopa Liidu Nõukogu arutluste teema. Lissaboni leping on iganenud. Tegemist on ebaõnnestumisele määratud poliitika hartaga. Me vajame uut lepingut uue aja jaoks. Paul Marie Coûteaux - (FR) Härra juhataja, eesistujariigi järeldused eelmiselt ülemkogult pakuvad lõbusat lugemist. Need järeldused meenutavad võitmatute armeede võidulaulu kõikjal. Neil on selliste võidulaulude pateetiline varjund kuni selleni välja, et nendes kinnitatakse korduvalt, et kriisi lõppedes ehitab Euroopa Liit üles tugevama majanduse tuleviku jaoks, ning nendes kinnitatakse uuesti Lissaboni strateegiat, mis on tegelikult vajumas täielikult roopast välja. Lukustades end oma klaaskantsidesse, on tulemuseks järelikult see, et igat sorti eurokraadid, eurofiilid ja äärmuslikud eurooplased ei oma lõppkokkuvõttes enam asjast ülevaadet. Kõik teavad väga hästi, et euroala sattus majanduslangusse kõigepealt, kuna seal oli majanduskasvu määr maailma kaheksa aasta madalaim. Samuti koges aga euroala kõige suuremaid raskusi konkurentsivõime ja tööhõive olukorra vaatenurgast. Eelkõige on just euroala see ala, mis on üldise suundumuse tõttu jätta riigid ilma nende loomulikest kaitsemeetmetest, reageerimiseks halvimas positsioonis. Tegelikkuses on kriisi ainsaks vooruseks see, et see äratab üles inimesed, kes on uinutatud finantsootuste ja propaganda poolt. Vaid liikmesriikidel on olemas seaduslikud vahendid, mida on vaja kaugeleulatuvaks tegevuseks, ning kui nad tahavad sellise tegevuseni jõuda, peavad nad kõrvaldama Euroopa Liidu ja euro köidikahelad. Vähemasti Prantsusmaa inimeste jaoks on saamas järjest selgemaks, et ilma Prantsusmaata ei ole mingit julgeolekut, et ei ole mingit Prantsusmaad ilma Prantsusmaa poliitikata, ning ei ole mingit Prantsusmaa poliitikat ilma riikliku ja rahvaliku suveräänsuseta. Roberto Fiore - (IT) Härra juhataja, daamid ja härrad, mulle näib, et selle arutelu keskmes on jätkuvalt dogma, mille kohaselt peaksid pangad mängima majanduses keskset rolli ning üleilmastumise protsess peaks samuti olema meie majandusliku tuleviku oluliseks osaks. See dogma on täiesti väär. Me peaksime naasma meie ühiskonna traditsioonilise majandusliku nägemuseni sotsiaalsest õiglusest ja tõelisest tootmisest. Kuna me kõik sööme, läheme õhtul magama ja paneme end riidesse, peaksime keskenduma oma tegevustele ja oma jõupingutustele põllumajanduse tugevdamisel, majade ehitamisel ning tootvale tööstusele ja käsitöösektorile keskendumisel. Ilma uue tulevikuvaateta langeme lõpmatutesse kriisidesse, milles pankade liigkasuvõtmine jätkab inimeste kontrolli all hoidmist ning ebaõiglus on meie eludes kesksel kohal. Jana Hybášková - (CS) Härra juhataja, ma ei tea isegi, kellega ma siin räägin, kuna eesistujariigi Tšehhi esindajad isegi ei püüa siin kohal olla. Minu õnnitlused tippkohtumise tulemuste osas. IMFi ressursside suurendamine, kriisifondi kahekordistamine, idapartnerlus, toetus strateegilisele infrastruktuurile ning toetus Nabuccole - kõik see tähendab eesistujariigi Tšehhi "Kolme E” saavutamist. Kahju on sellest, et ettevalmistused Kopenhaageni konverentsiks lonkavad ning eesistujariik Tšehhi ei ole suutnud leida kasutust meie poolt energia ja kliima paketi osas tehtud tööle. See ei ole aga siiski see, millega me täna siin tegeleme. Teie eesistumisaeg, just nagu ka teie valitsus, esindab topeltstandardite poliitikat. Euroopas olles näitate end osavõtlike eurooplaste ja suurte integreerijatena, ent kodus räägite sellest, kuidas te sellest kõigest üle trambite ning et Lissaboni leping pole justkui midagi muud, kui vaid mingi paberitükk. Te pole suutnud integreerida omaenda valitsust. Václav Klausi valimine presidendiks on samuti topeltstandarditele tugineva poliitika näiteks. Miljonite tšehhide ja moraavlaste eesmärk on siduda end Lääne-Euroopaga, mis aitaks meil hullemast kriisist välja tulla. Seda eesmärki ei ole võimalik ilma Lissaboni lepingu ratifitseerimiseta saavutada. Leping on praegu suures ohus ning see kuulub osaliselt ka teie vastutusalasse. Kui te jätkate mingilgi moel valitsemist, peaksite võtma selge seisukoha ratifitseerimise kasuks. Tšehhis on olemaas nii sotsiaalne kui ka poliitiline eliit, kes pooldab ratifitseerimist ning kes on valmis toetama igaüht, kes selle ellu viib. Minu enda partei - Euroopa Demokraatlik Partei - annab endast ratifitseerimise nimel kõik võimaliku. Teiseks tõsiseks tegematajätmiseks on euro. Te saate osaleda G20 tippkohtumisel ja esindada tippkohtumisel Euroopat. On oluline, et Euroopa kaitseks oma reguleerivaid meetmeid USA eest ning ei alluks vaid ülemääraste elavdamispakettide poliitikale, mis võib tuua kaasa hüperinflatsiooni. On oluline, et oleks olemas Euroopa väärtpaberikomisjon ning et säilitataks stabiilsuspakt. See kehtib aga ka meie puhul kodus Tšehhis ning just teie partei on meid mitmeid aastaid euroalalt eemal hoidnud. Härra Topolánek, väljapakutud meetmed on suurepärased. Hetkel ongi need vaid ettepanekud. Nagu proua Merkel on öelnud - oluline on elluviimine. Vaja on poliitilist tahet ja ühtsust, mille abil on võimalik meetmeid reaalsuseks muuta. Te rääkisite usalduskriisist. Just sellega ongi praegu tegemist. Saavutage Lissaboni lepingu ratifitseerimine, muutke oma seisukohta eurosse ning hõlbustage struktuuriliste vahendite kiiret väljavõtmist. Vastasel juhul on teil keeruline esindada 60-70% tšehhidest ja moraavlastest, kes ei taha suhelda Euroopaga ebavõrdsetel tingimustel, kuid kes tahavad elada Euroopas normaalsel viisil. Jan Andersson - (SV) Härra juhataja, arutusel on teema, mis puudutab täna väga paljusid Euroopa kodanikke. See teema on kasvanud tööpuudus ning sellega kaasnevad suuremad lõhed. Euroopa kodanikud on viimase tippkohtumise tulemustes kindlasti äärmiselt pettunud. Tippkohtumisel ei jõutud absoluutselt mitte mingisuguse strateegiani, mis aitaks kasvava tööpuudusega toime tulla. Nad väidavad, et nad on vajalikud sammud juba astunud. Nad ütlevad ka, et tippkohtumine, mis oleks pidanud toimuma mai alguses, ei olegi enam tippkohtumine. Et see toimub nüüd kolmiku vormis kohtumisena. See annab kodanikele selge signaali, et Euroopa Liidu liidrid ei pea tööhõivet ja tööpuudusega võitlemist prioriteediks. Euroopa Parlamenti pole üldsegi kaasatud - ja seda üks kuu enne Euroopa Parlamendi valimisi. Härra Barroso nõudis täna arutelude pidamist, kuid ülemkogu kohtumise tulemustes ei ole Euroopa Parlamenti isegi mainitud. Ma tahaksin lühidalt peatuda ka automaatsetel stabilisaatoritel. Tänases arutelus on äramärkimist leidnud GM, Ameerika Ühendriigid ja Rootsi. On tõsi, et meil Rootsis on paremad sotsiaalkindlustussüsteemid, kuid hüvitiste määrad on langenud alla 80%. Autotööstuses töötavad inimesed, kes jäävad tööst ilma, saavad praegu väljamakse, mis moodustab umbes 50-60% nende töötasust. Seega ei ole see süsteem enam nii imeline. Lõpetuseks tahaksin öelda paar sõna liikuvuse kohta. Liikuvus on Euroopa Liidus oluline ja samuti on võitlus protektsionismi vastu. Komisjon ja nõukogu peavad aga võtma vastutuse ning tagama selle, et võrdne tasu samaväärse töö eest kehtiks kõikjal Euroopa Liidus. Siis saame töötada ka selle nimel, et edendada suuremat liikuvust ja võidelda protektsionismi vastu. Sophia in 't Veld - (NL) Härra juhataja, palju on räägitud sellest, kui palju raha me peame tegelikult kõrvale panema selleks, et võidelda praeguse majanduskriisiga. Me võiksime selle üle tundide kaupa arutleda. Ma usun, et samuti on vaja arvesse võtta tulevasi põlvkondi ja mitte jätta kõikide probleemide lahendamist nende hooleks. Sellest on võib-olla isegi veel olulisem see, millele me selle raha kulutame. Mind paneb muretsema see, kui ma näen taas automaatset reaktsiooni visata raha vanadele tööstustele ja vanadele tehnoloogiatele - püüdes hoida vee peal põduraid tööstusi. Samuti on rabav see, et ülemkogu kohtumise tulemustes käsitletakse majanduskriisi ning energia ja säästvuse teemat kahe eraldi valdkonnana, samas kui aeg on tegelikult küps selleks, et need kaks omavahel siduda. Ma ei tahaks olla nii pessimistlik kui härra Turmes ennist, kuid nüüd on tõepoolest käes aeg investeerida uutesse tehnoloogiatesse ja teadmistesse. On talumatu, et miljardeid suunatakse autotööstusse, samas kui hariduse vallas tuleb leida kokkuhoiukohti. Siin on meil asjad kindlalt viltu läinud. Veel üheks teemaks on lahendused Ida-Euroopa riikides ja väljaspool euroala olevates riikides. Neid riike veetakse mõnevõrra alt - mainitud on 50 miljardi euro suurust summat. Huvitav, kas nõukogu ja komisjon kaaluvad ka euroalaga kiirendatud liitumise varianti riikide puhul, kes ei kuulu veel euroalasse, arvestades, et nende riikide stabiilsus ja tugevus on Euroopa kui terviku huvides. Lõpetuseks tahan väljendada suurt muret natsionalistliku keelekasutuse pärast ja selle pärast, et kõikide riikide liidrid kipuvad eelistama lahendusi, mille aluspõhimõtteks on loosung "meie riik ennekõike”. Me kõik peame tõsiselt suhtuma paremäärmusluse tõusu ning me kõik peame tagama, et tegeleme selle küsimusega enne valimisi. Seán Ó Neachtain - (GA) Härra juhataja, ma sooviksin väljendada toetust ja kiitust eelmisel nädalal kohtunud Euroopa liidritele. Mis Iirimaasse puutub, siis on nüüd väga selge, et põhiline, mida me tahame, on saada Iirimaale Euroopa Liidult toetust. Meie majandus oli tugev, kuid on nüüd nõrgenenud, täpselt nagu praegu majandused kõikjal maailmas. Me teame, et tuleme kriisist välja siis, kui teeme koostööd, ja et suurim proovikivi, millega Euroopa praegu silmitsi seisab, on teha koostööd ja tugevdada meie majanduslikku üksust - et meil oleks võimalik üksteist toetada, selle asemel et liitu nõrgendada, nagu vihjatakse. Samuti on selge, et Lissaboni lepingus ette nähtud põhisätteid on praegu vaja rohkem kui eales varem. Nagu Iiri rahvatarkus ütleb: "ilma ühtsuseta ei saa olla mingit tugevust”. Jean-Luc Dehaene - (NL) Härra juhataja, igal Euroopa tippkohtumisel võime me tõepoolest kaevata selle üle, et Euroopa mõõde ei avaldu otsuste tegemise protsessis piisavalt jõuliselt. Minagi ootasin lähenemises kriisi tõelisemat Euroopa mõõdet. Sellegipoolest on praegu palju olulisem viia otsustatu ellu, selle asemel, et rääkida ikka ja jälle täiendavatest plaanidest ja samas unustades rakendada seda, mis on juba otsustatud. Sel põhjusel leian, et meie Euroopa Parlamendis peame koos nõukogu ja komisjoniga seadma prioriteediks selle, et juba otsustatu viiakse tõepoolest ellu. Selles osas toetan täielikult komisjoni lähenemisviisi. Me peame samuti näitama, et me oleme tõesti ühtsed ülemaailmses lähenemisviisis kriisi ning ma väga loodan, et nii Kopenhaagenis kui ka G20 tippkohtumisel suudab Euroopa tõhusalt rääkida ühel häälel. Selleks aga, et rääkida ühehäälselt, peame tagama, et me ei sea ohtu oma saavutusi Euroopa Liidu siseselt, et ühisturg jääb tõepoolest ühisturuks ilma sisemise protektsionismita ja et me muudame ühisraha tugevamaks. Me peame saama oma õppetunnid ja suurendama Euroopa Keskpanga rahastamist, samuti eraldama vahendeid selleks, et tõepoolest suuta tegutseda Euroopa mõõtmes. Me peame samuti tagama, et laienemine tõepoolest toimuks ja et me näitaksime ka üles solidaarsust uute liikmesriikidega nendel rasketel aegadel. See on Euroopa Liidu eesmärk. Solidaarsus vähem arenenud riikidega peab olema samuti osa Euroopa Liidu ülemaailmsest lähenemisviisist. Ma lõpetan, peatudes põgusalt Lissaboni lepingul. Meie, Euroopa Parlament, peame selgelt oma seisukohta väljendama. Me peame kindlalt teadma, mis hakkab juhtuma kohe pärast Euroopa Parlamendi valimisi. Selleks on siiski vaja seda, et Euroopa Parlament asuks ühtsele seisukohale ja just sel põhjusel ei suuda ma tõepoolest mõista juhatuse arvamust, et meil ei ole siin parlamendis vaja arutleda seisukohti kajastavate aruannete üle. Ma nõuan tungivalt, et me vaataksime selle seisukoha üle, et võimaldada meil pidada nõukoguga läbirääkimisi parlamendi poolt võetud seisukoha alusel. Riitta Myller - (FI) Härra juhataja, parim viis suurendada Euroopas energiajulgeolekut, on suurendada energiatõhusust ja taastuvate energiaallikate kasutamist. Kõik liikmesriigid peavad investeerima nendesse valdkondadesse ning nad peavad seda tegema kohe - vastasel juhul ei saavuta me meie enda kliimapaketis püstitatud eesmärke. Sedasorti investeering on liiatigi praegusel ajal eriti sobilik. Nagu siin juba rohkem kui korra öeldud, loome energiatõhususse ja taastuvatesse energiaallikatesse investeerides säästvaid töökohti, kuid sellega rajame ka aluse vähem süsinikdioksiidi heiteid tekitavale majandusele. Nüüd vajame tõelist tegutsemist. Kahjuks ei suutnud tippkohtumine inimesi selles veenda. Kokkuvõttes peaks majanduskriisi iga lahenduse eesmärgiks olema see, et hoida ära globaalse soojenemise kriitilise taseme saavutamine. See peaks olema ka G20 riikide kohtumise tulemus. Kui Euroopa räägib ühel häälel, võtavad ka Ameerika Ühendriigid endale sama eesmärgi. Olle Schmidt - (SV) Härra juhataja, Berliini müür langes peaaegu 20 aastat tagasi. Praeguses keerulises majanduslikus olukorras oleme taas kord suutnud tajuda uue müüri ehitamist Euroopas, seekord majandusliku müüri ehitamist. Sellel ei tohi lasta juhtuda! Olgugi, et raskustes olevate riikide abistamiseks on eraldatud täiendavaid vahendeid, näib Euroopa Liidu liidrite pühendumuse tase olevat erinev. See, et Renault viib tootmise Sloveeniast tagasi Prantsusmaale, on murettekitav. Me ei tohi lubada protektsionismi tondil taas kord laastamistööd teha. Suutmatusel taas kord Euroopat ühtsena hoida on ilmselgelt liiga kõrge hind. Ajalugu karistab neid, kes ei suuda oma kohustust täita. Seetõttu oli eile hea kuulda Gordon Browni selget sõnumit, kui ta kuulutas, et "me ei jäta teid maha!”. Sama peab samuti kehtima president Sarkozy suhtes. Larosière' rühma ettepanek on igati teretulnud. Tegemist on tasakaalustatud ettepanekuga, mis tähendab seda, et Euroopa väldib ülereguleerimist, kuid et finantsturgude järelevalvet suurendatakse märkimisväärselt. Euroopa Keskpank hakkab omama veelgi olulisemat rolli. Samuti antakse riiklikele järelevalveasutustele parem võimalus omavahelist tegevust koordineerida ja teavet vahetada. Poliitika peab olema asjakohane - isegi kriisi ajal. Rasketel aegadel ei tohi meie reaktsiooniks olla selliste eeskirjade väljapakkumine, mis on pigem takistuseks kui abiks. Charles Tannock - Härra juhataja, nõukogu deklaratsioon idapartnerluse kohta on ülimalt teretulnud. Euroopa naabruspoliitika idamõõtme raportöörina toetan tihedamaid suhteid kuue idapoolse riigiga. Teade 600 miljoni euro eraldamisest idapartnerlusele on suurepärane ning mul on hea meel Euroopa naabrus- ja partnerlusinstrumendi väljapakutud kulutuste üle eesmärgiga parandada Euroopa Liidu energiajulgeolekut nafta ja gaasi paremate ladustamisrajatiste ja uute torujuhtmete ehitamise kaudu. Nõukogu toetab samuti väga õigesti äsja loodud EURONEST parlamentaarset assambleed, mis julgustab lahendama külmutatud konflikte, nagu näiteks Mägi-Karabahhi ja Transnistria vaidlust. Idapartnerlust ei tohi siiski kasutada selleks, et takistada Euroopa Liidu liikmelisuse püüdeid riikidele, kellel on ilmselgelt õigus sellise staatuse taotlemisele - nimelt Ukraina ja Moldova puhul. Nõukogu on samuti väga õigesti otsustanud kahekordistada abipakette rahalises kitsikuses olevatele mitteeuroala riikidele Ida-Euroopa riikides - 25 miljardilt eurolt 50 miljardi euroni. See meede aitab stabiliseerida selliseid riike nagu Ungari ja Läti. Me ei tohiks siiski unustada ka Ukrainat, mis kannatab tõsise finantsvapustuse käes. Panganduskrahhil Ukrainas oleksid katastroofilised ja laostavad mõjud teistele Ida-Euroopa riikidele, samuti Itaaliale ja Austriale, kelle pangad on Ukraina turust kõige mõjutatavamad. Lõpetuseks - kuigi ma aktsepteerin täielikult Türgi ja Venemaa õigust olla vaatlejad EURONESTis, ei tohiks kumbki riik kasutada seda positsiooni omaenda välispoliitilistel eesmärkidel. EURONESTi liikmeteks on suveräänsed riigid, kellel on õigus ise otsustada oma Euro-Atlandi püüdluste üle. Venemaa välisministri Sergei Lavrovi vihje, et idapartnerlus on Euroopa Liidu jaoks vahend oma mõjuala suurendamiseks väljaspool ELi, on absurdne. Selline kõnepruuk kuulub külma sõja ajastu jõupoliitika valda, mitte nüüdisaegse demokraatia juurde. Kui keegi otsib mõjusfääri, on see Venemaa, nagu näitas eelmise suve sõda Gruusia vastu ning Kremli hootised katsed poliitiliselt destabiliseerida selliseid riike nagu Ukraina ja Balti riigid. Proinsias De Rossa - Härra juhataja, õnnitlen teid selle puhul, et suutsite hääldada minu üsna keerulist nime! Konservatiivid siin Euroopa Parlamendis ja liikmesriikides on nagu ulakad lapsed. Olles aastaid jalgu trampinud ning pankade ja varipanganduse suhtes kehtestatud piirangute vähendamist nõudnud, on nad nüüd valmis leppima jõulise reguleerimisega - kuid üksnes juhul, kui oleme nõus teesklema, et see oli algusest peale nende idee. Samas nõuavad nad siiski lapsikult töökohaga seonduvate piirangute vähendamist, paindlikkust, mis võrdub kaitse ja turvalisuse puudumisega ning sotsiaalteenuste kärpimisega. See, kallid sõbrad, on retsept kontrollimatu metsatulekahju õhutamiseks. Nõukogu eesistuja härra Topolánek valis Ameerikaga võrdlemiseks välja Rootsi. Miks mitte Tšehhit? Miks mitte Iirimaad? Vastus on lihtne: Iirimaa valitsus rebib südame seest tervishoiuteenustel, haridusel, lastehooldusel ja väljaõppel. Valitsus süvendab Iirimaal ebakindlustunnet, süvendab tööpuudust - samas kui ta peaks hoidma inimesi tööhõives - ega suuda teha mitte midagi selleks, et aidata väikestel ettevõtetel ellu jääda. Ma usun, et Iirimaal on vaja valitsusevahetust ning Euroopa Ülemkogu vajab suhtumise muutust. Pidagem 7. mail maha tööjõualane tippkohtumine, millest võtavad osa kõik liikmseriigid. Marco Cappato - (IT) Härra juhataja, daamid ja härrad, saatuse irooniana toimub arutelu see osa ilma nõukogu eesistujata, kes oleks pidanud siin meiega olema; härra Topolánekit ei ole siin. Eile arutlesime aga Euroopa strateegia ja tuleviku üle G20 silmas pidades ühe teise presidendiga, kes vastupidi pidi paluma kutset ja sai selle - see on küll ebaselge, millistel alustel, välja arvatud muidugi see, millist rolli mängib tema kodumaa. Miks ma alustan nende võib-olla ehk ebameeldivate märkustega? Seetõttu, et Euroopa ees olev majandus- ja finantskriis on ka institutsionaalne kriis - seda näitab selgelt tõsiasi, et nõukogu eesistuja peab lahkuma keset arutelu oma kodumaa sisepoliitiliste probleemide tõttu. Sama võib täheldada majanduskriisi puhul; see tähendab seda, et reaktsioon on olnud üksnes riiklik - mitte mingisugust reaktsiooni Euroopalt ei ole, mitte mingit Euroopa reaktsiooni, isegi eelarve seisukohast. On ju väga tore mainida 400 miljardi euro suurust summat, kuid me teame, et see raha pärineb peaaegu tervenisti liikmesriikide eelarvest. President Barroso - ma ei usu, et olete viimastel aastatel teinud piisavalt ära selle nimel, et valitsused ja liikmesriigid oleksid teadlikud sellest, et on ka üks teine Euroopa - see, mis teeb ära rohkem, kui vaid koordineerib riike; et sellel liidul endal on poliitiline funktsioon. Kuna eesistuja Topolánek on rääkinud idapartnerluse laiendamist ka Valgevene suhtes, lõpetan sellega, et mainin Jana Poljakovat, kes viidi Valgevene ametiasutuste poolt enesetapuni - mainin teda selleks, et rõhutada, et sellised partnerlused peaksid olema rohkem huvitatud õigusest, demokraatiast ja vabadusest ning mitte üksnes kõige hullemate diktatuuridega äri tegemisest. Marian-Jean Marinescu . - (RO) Ülemkogu kohtumise tulemused on vastavuses kriisiga, milles liikmesriigid praegu on. Me peame energiaprojektide ja interneti lairibaühenduse osas saavutatud kokkulepet tervitama kui äärmiselt positiivset tulemust. See, et nende projektide hulka kuulub Nabucco gaasijuhe ning ühendused liikmesriikide vahel, nagu näiteks Rumeenia, Ungari ja Bulgaaria vahel, võib aidata vältida selliseid kriise nagu see, mis toimus 2009. aasta jaanuaris. Kaspia mere piirkonna energiaallikate kasutamine ning Musta mere strateegilise asukoha maksimaalne rakendamine on Euroopa energiajulgeoleku tagamise oluliseks tingimuseks. Idapartnerluse raames välja töötatud tegevuskavad peavad tingimata hõlmama nende allikate maksimaalset kasutamist Euroopa Liidu hüvanguks. Ma olin üllatunud selle üle, et ECOFINi soovitustes ei võetud arvesse meetmeid, mis Rumeenia valitsus avalikustas oma valitsuse programmi raames ning mida ta on hakanud 2009. aasta eelarve vastuvõtmisega rakendama. Detsentraliseerimine eesmärgiga tugevdada kohalikku autonoomiat ning suunata töökohtade kaitsmiseks ja loomiseks ressursid investeeringuteks sellistesse prioriteetsetesse valdkondadesse nagu infrastruktuur või energia - need on kaks meedet, mis on Rumeenia valitsuse poolt juba käivitatud. Esmatähtsate tegevustena kulutuste vähendamine eelarveeraldiste kaudu ning haridussüsteemi reformi käivitamine - need on veel mõned meetmed, mida on eelnimetatutele võimalik lisada. Nõukogu majanduse taastamise kavas sisalduvate ettepanekute rakendamine, eelkõige selles osas, et tuua varasemaks ressursside eraldamine Euroopa programmide osana, ja riigiabi heakskiitmine, eelkõige autotööstuse jaoks, oleksid tõeliseks abiks kriisi mõjude miinimumini vähendamisel, mitte üksnes Rumeenias, vaid ka väga paljudes Euroopa Liidu liikmesriikides. Adrian Severin - Härra juhataja, kriis, millega silmitsi oleme, ei ole kriis süsteemi sees, vaid süsteemi enda kriis; tegemist on majandussüsteemi kriisi ja ka demokraatia kriisiga. Lisaks rahakrediidile on kokku kuivanud ka sotsiaalne krediit. Me võime juba Euroopa linnade tänavatel näha märke, mis hoiatavad meid usaldamatuse ja rahutuste eest sotsiaalselt tasandil ning mis võivad kaasa tuua poliitilised ja sotsiaalsed murrangud. Seetõttu on kindlasti kohustuslik viia läbi Euroopa Liidu sotsiaalteemaline tippkohtumine, mis viib tööhõivealase Euroopa paktini. Sellel tippkohtumisel tuleks muu hulgas kokku leppida, et töötajaid vallandavad ettevõtted ei tohiks maksta välja dividende, et riikidevahelised ettevõtted peavad lisaks riiklikele ametiühingutele läbirääkimisi pidama ka Euroopa ametiühingutega, ning et äri kasumlikkust ei saa olla ilma sotsiaalse solidaarsuseta. Praegust üleilmset kriisi süvendab ka kriis Euroopa integreerimises. On liikmesriike, kus asuvad peamiselt emaettevõtted, ja on neid, kus asuvad peamiselt tütarettevõtted. Esimesed on euroala liikmed, viimased ei ole. Viimaste stabiliseerimist ja integreerimist hõlbustavad programmid on esimeste ellujäämiseks hädavajalikud. Euroopa Liit ei saa ilma uute eraldusjoonteta püsima jääda. Zbigniew Zaleski - (PL) Härra juhataja, me võime tippkohtumisest rääkida valikuliselt kahest ajakavast lähtuvalt. Pikem ajakava hõlmab strateegilisi meetmeid, mille hulka arvan meie idapartnerite, sealhulgas Valgevene, küsimuse. Ma arvan, et see on põhjendatud ja hea Euroopa Liidu, meie idanaabrite ning ka tulevaste suhete jaoks Venemaaga. Finantstoetus on äärmiselt oluline ja olgugi, et kriisi ajal võib sellele osaks saada kriitika, olen veendunud, et ida küsimustesse tasub investeerida. Kui idastrateegia on edukas, näitab Euroopa Liit ennast kui tõsist tegijat ülemaailmsel poliitikaareenil. Ma ei pea siin silmas Euroopa Liitu kui organisatsiooni, vaid pigem seda, et ühise tegevuse mõju räägib Euroopa edasise integreerimise otstarbekuse kasuks. Teine mõõde piirdub olevikuga ja seega kriisiga, mille sümptomiteks on muu hulgas töökohtade kaotamine ja kodanike finantsiline abitus. Ühtainsat imerohtu selle vastu ei ole - kuid valitsuste ja Euroopa Liidu ulatuslik strateegia peaks hõlmama tähelepanu pööramist väikeste ja keskmise suurusega ettevõtjate vajadustele. Seda seetõttu, et esiteks - kui kriisis kaotavad töötajad vaid oma töökoha, siis võivad raskustes olevad ettevõtjad kaotada oma töökoha, oma töötajad ja terve oma äri. Väikeste ettevõtete omanikud on kõige paindlikumad ja saavad praeguses keerulises olukorras tõenäoliselt kõige paremini hakkama, ning kuna nad moodustavad suure osa Euroopa majanduslikust tulevikust, suudavad nad mõjutada tervet majandust. Härra Barroso, kui finantskrahhist saab psühholoogiline kokkuvarisemine, siis oleme keset tõelist kriisi. Seni, kuni inimestes on alles motivatsioon ja tahe midagi teha, on alati võimalus, et asi hakkab paranema, ning selles valdkonnas on Euroopa Liidu meetmed väga oluliseks aspektiks, mille eest me oleme vastutavad. Ma soovin meile kõigile selles edu. Edite Estrela - (PT) Tippkohtumise tulemus ei olnud piisavalt ambitsioonikas. Kus on meie kindel tahe keelustada maksuparadiisid ja offshore finantskeskused? Kus on otsus muuta pangajuhtide palgad vastuvõetavaks? President Barroso, väide, et rikkad peaksid kriisi eest maksma, kuna nemad on selle põhjustajaks, on õige. Mis puutub tööhõivealasesse tippkohtumisse, siis see ei saa olla nii-öelda miniatuurne tippkohtumine, kuna tööhõive ei ole miniatuurne probleem - see on suur probleem, mis mõjutab üksikisikuid ja perekondi. See ei ole õige viis inimeste usalduse taastamiseks. Lõpetuseks, kuulsin kedagi ütlemas, et nad ei vaja sotsialistide ettepanekuid. See on ülbe väide. Kui neoliberaalse doktriini kaitsjad oleksid sotsialistide hoiatusi kuulda võtnud, ei oleks me nüüd sellesse kriisi sattunud. Kas nad ei õpi mitte kunagi? Kui nad ei ole hakanud aru saama selle kriisi tõsidusest ja sügavusest ning kui nad ei mõista selle põhjusi, siis kardan kõige hullemat. Ma kardan, et kriis kestab mitmeid aastaid ja see ei ole see, mida me tahame. Tunne Kelam - Härra juhataja, ma leian, et ülemkogu julgustav tulemus on see, et 27 liikmesriiki saavad nüüd minna G20 tippkohtumisele ühise seisukohaga. Tegemist on suure saavutusega ning täiesti õige on õnnitleda peaminister Topolánekit tema konstruktiivse rolli eest Euroopa Ülemkogus. Saan jagada tema seisukohta, et Euroopa Ülemkogu oli edukas selles mõttes, et Euroopa Liit ei nõustunud asuma kergema vastupanu teele, mis tähendanuks massilisi väljaaitamisi ja nende natsionaliseerimist. Tšehhi kahetsusväärne valitsuskriis asetab komisjonile ja president Barrosole suurema vastutuse ühenduse kriisist väljajuhtimisel ning suurema kokkukuuluvuse ja stabiilsuse tagamisel. Samas peab komisjon pakkuma paindlikumaid mehhanisme ülemkogu poolt otsustatud lisarahade õigeaegseks kasutamiseks. Rakendusmenetlused võivad olla liiga kohmakad ja ajamahukad. Eriti oluline on kohandada raamtingimusi väikeettevõtete ja innovatsiooni toetamiseks. Just praegu on tähtis investeerida rohkem teadusuuringutesse, haridusse ja kutsekoolitusse. Majanduslangus ei õigusta aga moraalset depressiooni. Nagu tavaliselt, annab kriis võimalused reformide läbiviimiseks. Rahanduskriis võrsub väärtuste kriisist ning seega peab taastumine algama meie ühisväärtuste, eelkõige solidaarsuse tugevdamisest. Kõige olulisem on see, et majanduskriisiga ei tohi õigustada protektsionismi. Vastupidi, me oleme kohustatud tegutsema koos arusaamas, et üksteist toetades ning Lissaboni strateegia vaimus reforme läbi viies teeb kriis Euroopa tugevamaks. Csaba Sándor Tabajdi - (HU) Härra juhataja, Euroopa Komisjonil ja nõukogul on hoolimata nende vastastele õnnestunud säilitada Euroopa Liidu ühtsust. Tippkohtumine oli üsna edukas: sellega kaitsti ühtset turgu, võeti avameelselt sõna ähvardava protektsionismi vastu, ning viimase, kuid mitte ebaolulise asjana pakuti uut abi Kesk- ja Ida-Euroopa liikmesriikidele, kes võitlevad järjest suuremate raskustega. Ma sooviksin kõigepealt tänada president Barrosot, kuna rahalist abi sellele piirkonnale on kahekordistatud - sellega suurendati summat 50 miljardi euroni. Ungari peaminister pakkus aasta tagasi välja finantsturgude ja pankade järelevalvesüsteemi loomise ning sellel tippkohtumisel jõuti selles osas viimaks põhimõttelise otsuseni. Tippkohtumisel käsitleti taas kord seda, et emapangad vastutavad tütarpankade eest - nagu ka mu kolleeg Adrian Severin on rõhutanud - ning väga oluline edusamm tehti ka energiajulgeoleku vallas. Laima Liucija Andrikien - (LT) Esiteks sooviksin avaldada lugupidamist ja tänu peaminister Mirek Topolánekile; me kõik mõistame väga hästi, mida tähendab olla Euroopa Liidu eesistujariik ja mida tähendab olla Euroopa Liidu eesistujariik ajal, mil liit seisab silmitsi ülemaailmse finantskriisi ja majanduslangusega. Seetõttu soovin Tšehhile siiralt edu kõigi raskustega toimetulemisel ning Euroopa Liidu juhtimisel kuni selle aasta keskpaigani. Brüsseli Euroopa Ülemkogu: täna kordavad paljud meist Euroopa Ülemkogul saavutatud kokkuleppeid peegeldavaid arve just nagu mantrat. 5 miljardit eurot strateegilistele energiaprojektidele ning interneti lairibaühendusele. 50 miljardit eurot Euroopa Liidu mitteeuroala liikmesriikidele maksete tegemiseks ning maksete tasakaalu viimiseks. 75 miljardit eurot Rahvusvahelisele Valuutafondile. 600 miljonit eurot idapartnerlusele. Mainitud 5 miljardist eurost läheks 175 miljonit eurot energiasillale, mis ühendaks Rootsit Balti riikidega, mis on seni olnud Euroopa Liidu energiaturust eraldatud saareks. On seda liiga palju või liiga vähe? Kas klaas on pooltäis või pooltühi? Tavaolukorras peaksin Euroopa Ülemkogu kohtumise tulemusi ja saavutatud kokkuleppeid rahuldavaks. Loomulikult - lootsime kindlasti enamat, me lootsime, et kokku lepitaks paremas rahastamiskavas Euroopa majanduslikuks taastamiseks. Kõiki avaldusi, kõiki natsionalismi ja protektsionismi ilminguid arvesse võttes arvan siiski, et saavutatud kokkulepe on kahtlemata heaks solidaarsuse väljenduseks ning ma sooviksin, et see oleks lähtepunkt, hea algus edasisele tööle. Antolín Sánchez Presedo - (ES) Härra juhataja, härra Barroso, vaid ühinenud Euroopa, mille prioriteediks on maailma majanduskasv ja tööhõive, suudab juhtida rahvusvahelisi samme majanduse taastumise suunas, tugevdada kriisiennetust ja kriisihaldamist, parandada finantssüsteemide reguleerimist ning toetada kõige haavatavamaid riike selles esimeses ülemaailmses kriisis. G20 esindab elanikkonna enamust (kaht inimest kolmest) ja 90% maailma majandustegevusest. G20 kohustus on anda kooskõlastatud, tõhus ja jätkusuutlik kolmekordne reaktsioon, et stimuleerida nõudlust ja reaalmajandust tulevaste investeeringutega, seada uuesti sisse laenamine ja edendada jõulist rahvusvahelist finantsreguleerimist ja järelevalvet, mis tagab läbipaistvuse, stabiilsuse ja sobivad ergutusvahendid, mis välistab süsteemsed riskid ja mis tagavad, et me ei lähe tagasi alguspunkti. Me vajame uut majanduskorda ja ülemaailmset juhtimissüsteemi 21. sajandi jaoks, mis parandaks põhjused ja tasakaalutuse kriisi juurte juures, ja mis edendaks säästvat arengut avatud, solidaarsusel põhineva majanduse arendamise kaudu. Péter Olajos - (HU) Ma tervitan nõukogu otsust seoses G20 tippkohtumisel esitatava seisukohaga. Mul on hea meel, et meie poliitilised juhid on mõistnud, et meetmed ülemaailmse kriisiga tegelemiseks ning võitlus kliimamuutuste vastu on tihedalt seotud. Peaminister Gordon Browni ja president Barack Obama esitatud arengukava "Uus roheline kokkulepe” olemus seisneb selles, et siduda majandusstiimuleid keskkonnainvesteeringutega ning toetusega suuremale energiatõhususele ja keskkonnahoidlikele tehnoloogiatele. Ma ei jaga siiski nõukogu seisukohta, et edusammud detsembris heaks kiidetud Euroopa majanduse stiimulikava elluviimisel on rahuldavad. Olgugi, et läheb aega, enne kui selle positiivsed mõjud majandusele on tunda, ei ole kahtlust, et suuremahuline eelarvepakett, mis moodustab 3,3% Euroopa Liidu SKPst - s.t enam kui 400 miljardit eurot - toob kaasa uued investeeringud ja loob uusi töökohti. Kavas määrati siiski vaid väga väike osa Euroopa Liidu muutmiseks vähem süsinikdioksiidi heiteid tekitavaks majanduseks. Olgugi, et me räägime empaatiliselt energiatõhususe parandamisest ja energiasäästust, pööratakse siiski suuremat tähelepanu ja suuremaid rahalisi vahendeid energiatarnijatele, tarnekanalite mitmekesistamisele ning Euroopa Liidu energiahuvide edendamisele kolmandates riikides. Vaieldamatult peame töötama välja energiainfrastruktuuri, kuid mitte tarbimise vähendamise hinnaga. Euroopa Liit pühendub jätkuvalt sellele, et mängida juhtivat rolli ülemaailmses Kopenhaageni kliimakokkuleppes. Selleks aga, et seda teha, peame kiiresti kokku leppima ülemaailmse süsinikdioksiidi turu arendamises, rahalises hüvitises arengumaadele, tehnoloogilises toetuses ja suutlikkuse suurendamises, ning samuti peame lõpuks ometi selgitama liikmesriikide vahelise koormuse jagamise põhimõtteid. Dariusz Rosati - Härra juhataja, ma soovin alustuseks tänada eesistujariiki Tšehhi Vabariiki eduka tippkohtumise eest. Ma arvan, et tippkohtumisel on jõutud mitme olulise otsuseni, kuid samas leian ka, et me vajame enamat ja me peame tegutsema kiiremini. Kui me läheme nädala pärast G20 kohtumisele Londonis, siis mul on tunne, et me oleme ikka veel liiga seotud, et tegutseda üksinda, ja liiga eraldatud, et tegutseda üheskoos. Minu arvates peaksime keskenduma kolmele põhiprioriteedile. Esimene on loomulikult töökohad. Miljonid inimesed Euroopas kardavad oma töökohtade kaotamise pärast, ja ausalt öeldes ei mõista ma, miks Prantsusmaa president on tippkohtumise vastu - täieõiguslikku tippkohtumist me just praegu vajamegi. Teiseks, mul on hea meel, et meil õnnestus - vähemalt osaliselt - heita kõrvale protektsionistlikud suunitlused. Sellegipoolest on sellised suunitlused täiesti olemas ning ma arvan, et lahenduseks on solidaarsus. Kolmandaks - oluline on taastada usaldus turgudel. Ma isegi ei arva, et turul on liiga vähe raha - ma arvan, et raha on piisavalt. Probleemiks on selle muutmine tõhusaks nõudluseks - ning selleks, et see juhtuks, peame taastama leibkondade ja ettevõtete usalduse. Mario Mauro - (IT) Härra juhataja, president Barroso, daamid ja härrad, küsimus toetavate ja stimuleerivate meetmete ning reguleerivate meetmete kombinatsioonist on üks peamisi küsimusi rahvusvahelises päevakorras. Eksisteerivad pinged, mis peegeldavad suurte majanduste poolt kriisi lahendamiseks võetud erinevaid strateegiaid, jõuavad G20 tippkohtumisel mingit laadi lahenduseni. Pole mingi saladus, et tegelikult rõhutab Washington vajadust täiendavate kollektiivsete kohustuste võtmise järele selleks, et võtta kasutusele riiklikud meetmed, millega ergutada nõudlust ja elavdada majandust, samas kui Euroopa Komisjon Brüsselis on valdavalt veendunud, et kõik kasulikud ja vajalikud sammud selles osas on juba astutud ja nüüd on aeg oodata ja vaadata, millised on liikmesriikide valitsuste poolt majanduslanguse vastu astutud sammude tulemused. Samamoodi pole mingi saladus, et eurooplaste arvates peame nüüd keskenduma finantsturgude usalduse, stabiilsuse ja usaldusväärsuse taastamisele, võttes selleks pangandus- ja krediidisektori jaoks vastu rangemad haldusnormid ja tõhusamad järelevalvesüsteemid, samas kui Washingtonis pooldatakse kaalutlevuse argumenti, mis tugineb reguleeriva raamistiku ja järelevalvemehhanismide jõulise reformimise ideel. Ausalt öeldes ma ei usu, et nende lahenduste vastandamisest on abi. Selle asemel peaksime leidma lahenduse nende kahe vahel ja selles suhtes peab eelkõige valitsema Euroopa nägemus - kui Euroopa meetod, mille käendajaks või isegi prohvetiks komisjon on. Mul pole mingit kahtlust, president Barroso, et olete õige mees andma vormi meie lootustele ning tooma meid kuristikust välja. Katrin Saks - (ET) Ülemkogus lepiti kokku mitmes olulises asjas. Energia- ja lairibaprojektid ning otsus suurendada toetusfondi Ida-Euroopa riikidele on hea märk. Aga minu jaoks üks märk sellest, mida Euroopa Ülemkogu saavutas või ei saavutanud, on see, mida ütles meie peaminister, kui Eestisse tagasi jõudis. Nimelt et Euroopa on tagasi pöördumas oma põhiväärtuste juurde. Ta viitas sellele, et Euroopas on lahtumas kirg edaspidiste stiimulpakettide osas ning on märk, et pöördutakse tagasi konservatiivse eelarvepoliitika juurde. Esindades ultraliberaalset parteid, pole tema seisukoht üllatuslik, küll aga peegeldab see üldisemat probleemi, et teatud ideoloogilise taustaga valitsusjuhid ei ole valmis tegema julgemaid samme, mis nõuavad visiooni, ja võtma vastu meetmeid, mis võivad sattuda konflikti nende ideoloogiliste uskumustega. Paar päeva enne Euroopa Ülemkogu koosolekut kuulsime Nobeli preemia laureaadi Paul Krugmani käest, et Euroopa Liidu stiimulpakett ei ole võib-olla piisav. Mitte 400 miljardit, vaid 500 miljardit sel aastal ja kolm triljonit võib kokku olla vajalik. Niisiis meil on vaja solidaarset tegevust ja aktiivset tegutsemist, mitte nähtamatut kätt. José Manuel García-Margallo y Marfil - (ES) Härra juhataja, komisjoni president, ma alustan sellest, et väljendan oma muret selle üle, et mais toimuv tööhõivealane tippkohtumine on asendatud kolmiku kohtumisega, kui iganes avatud see ka poleks. Ma usun, et see otsus viib meid tagasi 1996. aastasse, mil tööhõivepoliitikat peeti üksnes liikmesriikide poliitikavaldkonnaks. Teiseks - mis puutub rahapoliitikasse, siis pooldan nagu ka terve meie fraktsioon keskpanga radikaalset sõltumatust, kuid sõltumatus ei tähenda puutumatust kriitikast. Ma sooviksin siinkohal öelda, et mulle oleks meeldinud see, kui Euroopa Keskpank oleks olnud intressimäärade langetamisel julgem, arvestades nende mõju Euroopa ekspordile, ning kui keskpank oleks olnud heldem antud laenude tagasimaksmise tähtaegade kehtestamisel: Föderaalreserv annab kolme aasta pikkuse tähtajaga laene, Euroopa Keskpank seevastu vaid kuue kuu pikkuse tähtajaga. Sooviksin rahapoliitika osas taas kord teha märkuse: ma loodan, et finantsasutuste päästekavad ja võimalikud kavad väärtusetute või kahjustatud varade ostmiseks ei kujune abi saavatele pankadele konkurentsieeliseks nende ees, kes on tegutsenud ettenägelikumalt ega vaja abi. Mis puutub eelarvestiimulitesse, siis hommikul pidasime maha märkimisväärse arutelu. Kas sellest piisab? On see liiga vähe? Kas Ameerika Ühendriigid teevad rohkem kui meie? Ükskõik millised on käesoleva arutelu järeldused, on kindel see, et me oleme tunnistajaks suurimatele eelarvestiimulitele, mida alates 1929. aastast nähtud. See sunnib meid koordineerima mõlemal pool Atlandi ookeani tehtud samme ja see koordineerimine peab olema palju tihedam kahes valdkonnas: esiteks Doha vooru lõpuleviimine, et saata kogu maailmale protektsionismivastane sõnum, ning teiseks, kõnealuse kriisi aluseks oleva üleilmse tasakaalustamatuse ühine analüüsimine. Mis puutub stabiilsuspakti, siis täheldan komisjoni seisukohas teatavaid vastuolusid. Tänased võlad on homsed maksud ning komisjon peaks tagama, et riiklikud meetmed oleksid seotud Lissaboni strateegiaga ega seaks ohtu finantsilist jätkusuutlikkust. Selle saavutamiseks peab komisjon ülima tähelepanelikkusega kontrollima kavasid, mille eesmärk on taastada normaalne olukord nendes riikides - sealhulgas ka mu kodumaa, kuna olen hispaanlane - kes on sattunud ülemäärase defitsiidi eksiteele. Härra juhataja, ma sooviksin teid tänada, et mulle heldelt aega andsite - panin seda selgelt tähele. Juhataja - Lugupeetud härra, me ei poolda rahalist inflatsiooni ning me ei poolda ka kõneaja inflatsiooni. Pierre Pribetich - (FR) Härra juhataja, 22 leheküljel Euroopa Ülemkogu kohtumise tulemustest käsitleb vaid üks lühike fraas autotööstuse tuleviku, Euroopa tööstuspoliitika probleemi. Kas see on praktiline lahendus selle sektori 12 miljoni töötaja ootustele ja 6% Euroopa Liidu töötava elaniku mureküsimusele? Kas see on vääriline vastus, arvestades seda, mis on kaalul? Välja ei ole pakutud mingit Euroopa kava, ei mingeid väljavaateid autotööstusele ning puudub igasugune tahe riiklikku poliitikat koordineerida. 19. novembril 2008 võtsin siin Euroopa Parlamendis sõna Prantsusmaa sotsialistide delegatsiooni nimel, et küsitleda kõiki Euroopa vastutavaid sidusrühmi. Väljendasin oma soovi uue autosid puudutava plaani järele ning solidaarsusel põhineva, struktureeritud, kiire ja tõhusa tööstuspoliitika järele lühikeses, keskpikas ja pikas perspektiivis, mis kindlustaks liikmesriikide ja Euroopa Liidu koordineeritud reaktsiooni. Neli kuud hiljem, pärast mitme fraktsiooni ühisresolutsiooni, rõhutame taas autotööstuse tulevikku. Mis takistab teil reageerida, tegutseda, lahendada see ülesanne enne kui on liiga hilja? See pole mingi ilukõne, härra Topolánek, see on üleskutse meetmete võtmiseks. Harlem Désir - (FR) Härra juhataja, raske on selle tippkohtumise lõpus pettumust mitte varjata. Kui endaga rahulolemine ja väljamõeldised oleksid majanduse taastumise vahendid, siis võiksime tippkohtumist pidada õnnestumiseks. Ma tean, et majandus tugineb suuresti psühholoogiale ning et me peame püüdma usaldust taastada, kuid lõppkokkuvõttes - kui kriis halveneb kuni selle punktini, kus kõik liikmesriigid vajuvad veel sügavamale langusse ning tööpuudus suureneb drastiliselt - on nõukogu sõnu sellest, et ta on kindel Euroopa Liidu majanduse keskpika ja pika perspektiivi väljavaadetes ning et ta on otsustanud teha kõik, mis vaja tööhõive ja majanduskasvu taastamiseks, ikkagi üsna üllatav kuulata. Otsustanud teha mida? Selle ülemkogu päevakavast on juba välja tsenseeritud ettepanekud, mis oleksid võinud puudutada tööhõivet. See lükati edasi kuni maini. Lõpuks muudeti mai tööhõivealane tippkohtumine selle ülemkogu ajal ei enamaks kui kolmiku kohtumiseks. Näib, et president Sarkozyl õnnestus veenda teisi liikmesriike selles, et pole mingit vajadust koostada ettepanekuid, millega tööhõive muudetakse Euroopa Liidu tegevuse prioriteediks. See tuletab meelde ühte erandit, mida teised valitsused, Ühendkuningriigi konservatiivne valitsus, olid juba varem taotlenud seoses Euroopa asutamislepingute kõikide tööhõivet käsitlevate eesmärkidega. Niisiis, täna nõuab härra Sarkozy erandi kehtestamist tööhõivepoliitika osas. Murettekitav oleks see, kui selle lähenemisviisi võtaksid omaks kõik liikmesriigid. Ma ei ole just üleliia üllatunud, et teie komisjon, härra Barroso, mis on oma ametiajal alati mingil moel sotsiaalmeetmete kava kõrvale jätnud, mis on loonud erandi Euroopa Liidu sotsiaal- ja tööhõiveprioriteetide vallas ning mis on alistunud, täites just nüüd ühe teie enamuse liikme - konservatiivse Euroopa Rahvapartei (Kristlike Demokraatide) ja Euroopa Demokraatide fraktsiooni - poolt antud korraldust, kuid ma usun, et see on tõeliselt häbiväärne, ja et kui asi puudutab mitte ainult taastamismeetmete, vaid ka tööhõivemeetmete koordineerimist, siis on just töötajad need, kes lõppkokkuvõttes peavad maksma hinda selle mitte-euroopaliku käitumise eest. Ilukirjanduse valda kuuluvad ka need 400 miljardit eurot, mis te kokku liidate - seda seetõttu, et see summa ei moodustu mitte üksnes riiklikest majanduse elavdamise kavadest, vaid eelkõige tegevuskavadest, mis ei kuulu isegi riiklikesse majanduse elavdamise tegevuskavadesse, sest tegemist on vaid kurikuulsate majanduse stabiliseerijatega, s.t tööpuuduse kasvuga seotud sotsiaalkulutuste kasvuga. Te olete käinud välja täiendavad 5 miljardit eurot, kuid see tuli teile valuliselt. Seetõttu usun, et vastupidi - me vajame nüüd tõelist majanduse elavdamise kava, nagu see, mille võttis kasutusele USA, kes on pannud lauale enam kui 780 miljonit USA dollarit, ning me peame koordineerima jõupingutusi, mis tehakse selleks, et toetada töötajaid, kes üritavad kriisiga toime tulla. Samuti vajame nõudlust ning see on veel üks tegur, mis osutub palju tõhusamaks kui endaga rahulolemine, kui tegemist on kasvu taaselustamisega ning usalduse ja meie majanduse dünaamika taastamisega. Elmar Brok - (DE) Härra juhataja, härra nõukogu eesistuja, härra Euroopa Komisjoni president, küll te näete, et oli parem, et ma siin istuksin. Esiteks, erinevalt härra Schulzist tahaksin öelda, et eesistujariik Tšehhi on peaminister Topoláneki juhtimisel seni olnud suurepärane eesistujariik. (Aplaus) Ma olen uhke, et see oli ja on endise Varssavi pakti riigi esimene eesistumine ning see väärib maksimaalset toetust, sümboliseerides Euroopa ühtsust. Teine aspekt, mida tahaksin käsitleda, puudutab seda, et oleme praegu Lissaboni lepingu osas keerulises olukorras. Tahaksin toetada palvet, et peaminister Topolánek ja opositsiooni liider härra Paroubek istuksid koos maha ja peaksid vastutustundlikult läbirääkimisi, sest riikliku poliitikaga seotud probleemid ei saa mõjutada terve Euroopa saatust. Minu viimane märkus on suunatud härra Schulzile: Gordon Brown oli vastu finantsturgude reguleerimisele ning Gordon Brown ja Saksamaa tööminister Scholz Sotsiaaldemokraatlikust parteist (SPD) on vastu kompromissile tööajadirektiivis kooskõlas Euroopa Parlamendi resolutsiooniga. Härra Schulz ei peaks püüdma meid veenda selles, et vaid tema on sotsiaalse Euroopa eestkostja. Asi on täpselt vastupidi. Silvia-Adriana Ţicău - (RO) Majanduskriis tekitab tõsist kahju Euroopa ettevõtetele ja kodanikele. Liikmesriikide majandused on märkimisväärses languses, VKEd lähevad pankrotti ning töötajad kaotavad töökohti. Koos kolleegidest parlamendiliikmetega esitasin president Barrosole kirja töötajate olukorrast Rumeenia ja Prantsusmaa metallurgiatööstuses, kus töötajad on jäämas teoreetiliselt töötuks, saades samas 70% oma palgast. Esitasime taotluse vaadata läbi Euroopa Sotsiaalfondile ja Globaliseerumisega Kohanemise Euroopa Fondile ligipääsu tingimused selleks, et toetada rohkemaid töötajaid, keda majanduskriis ja töökaotus tõsiselt mõjutab. Euroopa Liit vajab majanduslikku arengut ning Euroopa kodanikud vajavad töökohti ja korralikku palka. Euroopa majanduse elavdamise kava, mida tutvustati 2008. aasta novembris, on jäänud vaid sõnadeks. Kahjuks ei kajastu jaanuarikuises määruses energiatõhusus, mis võiks aidata töökohti luua. Paul Rübig - (DE) Härra juhataja, daamid ja härrad, sooviksin samuti õnnitleda eesistujariiki Tšehhit. Eilne rändlust puudutav kokkuleppe oli sensatsiooniline ning Euroopa kodanikud võidavad sellest. Energia- ja gaasipaketiga seonduv on lahendatud ning eesistujariik Tšehhi on minu arvates mitme muu küsimuse osas erakordselt hästi läbirääkimisi pidanud. Sama kehtib ka Euroopa inimeste motiveerituse kohta kiita, eriti kriisi ajal, neid, kes teevad üleinimlikke jõupingutusi. Samal põhjusel peaksime toetama ka volinik Kovácsit rohkemate ettepanekute esitamisel progresseeruva amortisatsiooni kohta. Kui me eeldame, et kuni aastani 2030 tuleb investeerida enam kui 1000 miljardit eurot selleks, et ehitada uusi elektrijaamu, siis peame sellega juba täna algust tegema. See käivitaks töökohtade loomise ja majanduskasvu. Alojz Peterle - (SL) Ma sooviksin kõigepealt siiralt õnnitleda nõukogu eesistujat nende heade tulemuste eest, mis eesistujariik Tšehhi on suutnud erakordselt suuri nõudmisi esitavates oludes saavutada. Oleme täna kuulnud karme sõnu, kuid usun kindlalt, et Euroopa Liidu kodanikud ei ole nii huvitatud sellest, kui kaugele vasakule või paremale me võib-olla end pöörame, vaid sellest, mil määral tegutseme Euroopa vaimus, s.t mida me suudame saavutada tõhusalt koostööd tehes. Meie ees on eelkõige kaks ülesannet: sotsiaalse tundlikkuse ja solidaarsuse ülesnäitamine nende suhtes, kes on kriisist enim mõjutatud, samal ajal investeerides vahenditesse, mis suudavad meid kõige paremini kriisist välja tõmmata. Kriisi tuleks kasutada kui majanduse ja mitte ainult autotööstuse ümberkorraldamise katalüsaatorit. Majanduskriis on näidanud, et me vajame hädasti majanduspoliitika paremat koordineerimist ning tugevamaid ühenduse institutsioone, nii nagu Lissaboni lepingus kavandatud. Selles mõttes toetan de Larosièr' raportis esitatud konstruktiivseid ettepanekuid finantsinstitutsioonide kohta. Christian Rovsing - (DA) Härra juhataja, tahaksin võtta sõna suurte subsiidiumide osas, mida makstakse ettevõtetele, mis ei pruugi püsima jääda. Pole mingit mõtet paluda töötajatel jääda ettevõttesse või maksta neile riiklikest vahenditest palka juhul, kui ettevõte hiljem suletakse. Neil peaks olema võimalus end täiendada või õppida midagi uut või minna tööle ettevõtetesse, millel on šansid ellu jääda. Mis puutub autotööstusse, siis oleme liiga vähe tähtsust omistanud täiesti uut liiki autode väljatöötamisele - selliste autode väljatöötamisele, mis kasutavad vesinikku, patareisid või kütuseelemente. Ma usun, et suure osa tööjõust saaks ümber suunata sellistesse valdkondadesse, kus neil oleks töö ka veel 10 aasta pärast. Alexandr Vondra nõukogu eesistuja. - Härra juhataja, lubage mul anda lühike ülevaade nõukogu ja eesistujariigi Tšehhi perspektiivist. (CS) Ma arvan, et oleme nüüd jõudnud Tšehhi eesistumisaja omalaadi mõttelise poolajani ning ma sooviksin tänada neid teie seast - keda ei ole arvuliselt mitte vähe -, kes te olete meie senist tööd hinnanud. Loomulikult on mõnus, kui sinu järjepideva töö vastu - seitse päeva nädalas ja 20 tundi päevas - ja selle üle, mida me Euroopa Ülemkogus eelmisel nädalal saavutasime, näidatakse üles austust, Ülemkogul vastu võetud otsused olid põhjapanevad ja olulised. Ma sooviksin öelda üht nendele teist, kellel on konkreetseid kahtlusi ja küsimusi. Andke neile meetmetele ja otsustele aega toimima hakata, laske neil end pärast jõustumist tõestada, sest ma usun kindlasti, et neil on omad tugevused, neil on oma ulatus ning nad tasuvad ära ajal, mil me heitleme raskeima majanduskriisiga, mis eales Euroopa Liitu mõjutanud. Reaalsed otsused 5 miljardi euro kohta energiaprojektidele ja interneti lairibaühendusele on olulised. Need otsused on olulised gaasikriisi kontekstis, kuna me näitame nendega, et Euroopa Liit suudab kiiresti tegutseda ja reageerida nii paljude Euroopa riikide vajadustele. Otsus 25 miljardi euro kohta selleks, et suurendada piirmäära nende Euroopa Liidu riikide abistamiseks, kes kogevad probleeme, on samavõrd oluline. Otsus 75 miljardi euro kohta, millega läheme Londonis toimuvale G20 kohtumisele, annab samuti selge signaali selle kohta, et Euroopa Liit on valmis võtma vastutuse seoses ülemaailmsete finantsinstitutsioonide reformiga. Samuti tahaksin rõhutada midagi, mida mõned teist on väljaspool Euroopa Ülemkogu kohtumise konteksti maininud, ja selleks on see intensiivne töö, mida on viimastel nädalatel tehtud mitme õigusakti ettepaneku osas. See ei juhtunud juhuslikult, vaid tänu nõukogu järjepidevale tööle eesistujariigi Tšehhi juhtimisel on meil õnnestunud triloogide käigus saavutada kokkulepe üsna olemuslike reformiettepanekute üle. Energiapakett Euroopa Liidu gaasi ja elektri energiaturu kohta, lennunduspakett ühtse Euroopa taeva ülevaatamise kohta, teedepakett, millega ajakohastatakse juurdepääsu maanteeveoturule, sealhulgas selline tundlik teema nagu kabotaaž, rändluse määrus ja lõpetuseks ka pestitsiidide pakett võivad olla viimasel kahel või kolmel kuul tehtud töö konkreetseks tulemuseks. Samuti tahaksin tänada siinkohal Euroopa Parlamenti, kuna me - komisjon ja Euroopa Parlament - oleme teinud ühiseid jõupingutusi. Veel üks näide: 10 aastat on ilma igasuguste tulemusteta peetud läbirääkimisi käibemaksumäära vähendamise üle mõningate sektorite puhul, mis hõlmab väga keerulist käsitsitööd või selle suure osakaalu. Alles eesistujariigi Tšehhi rahandusministri juhtimisel jõuti Ecofinis kokkuleppele ning see kokkulepe sai kinnitust Euroopa Ülemkogul. Paljud teist tahavad teada, kuidas lahendame tööpuuduse probleemi. Ma sooviksin taas kord rõhutada seda, mida meie peaminister on siin juba öelnud: eesistujariigi ja komisjoni vahel on olemas kokkulepe ning 7. mail toimub Euroopa Ülemkogus heaks kiidetud vormis tööhõivealane tippkohtumine. Tippkohtumisel esitatakse konkreetsed meetmed juuni Euroopa Ülemkogu jaoks. See tähendab seda, et toimuvad täiendavad arutelud. Paljud teie märkused puudutasid Euroopa Liidu avatuse teemat. Sooviksin rõhutada, et meie eesistumisajal, Euroopa Liidu suure laienemislaine viienda aastapäeva puhul toimus Prahas koostöös Euroopa Komisjoniga konverents pealkirjaga "Viis aastat hiljem”. Konverents tõestas majandusekspertide koostatud reaalsete näitajate abil selgelt, et laienemine oli Euroopa Liidu nüüdisajaloo võib-olla kõigi aegade edukaim projekt ja need viis aastat näitavad selgesti, et see on tulnud kasuks nii vanadele kui ka uutele liikmesriikidele. Idapartnerlus - leppisime kokku deklaratsioonis selle kohta, et nn asutamiskohtumine toimub 7. mail ning me teeme selle tulevaste liikmetega, nagu Ukrainaga, koostööd selle nimel, et sellest saaks Euroopa Liidu jaoks tõeline edusamm. Lõpetuseks - veel üheks näiteks töö edukusest on esmaspäeval toimunud gaasiinfrastruktuuri konverents, mis toimus tänu Euroopa Komisjonile Brüsselis ning mille tulemusel võeti vastu deklaratsioon Ukraina gaasiinfrastruktuuri ajakohastamise kohta eesmärgiga ennetada käesoleva aasta jaanuaris toiminud kriisiga sarnaste probleemide tekkimist tulevikus. Sooviksin hajutada nende kartusi, kellel on kahtlusi teatavate küsimuste osas. Jah, meil on sisemaiseid probleeme ning me teame väga hästi, kes algatas usaldushääletuse. Algatajaks oli Tšehhi sotsiaaldemokraatide liider, Jiří Paroubek. Me oleme aga ka vastutustundlik valitsus, me tegeleme olukorraga ning muretsemiseks ei ole põhjust. Eesistujariik Tšehhi saab praeguses vahefinišis kindlalt väita, et teine pool eesistumisajast saab olema sama hea kui esimene ning sama vastutustundlik, ning et lõpuks tähistame kahtlemata samasugust edu, kui see, millest te täna eesistujariigi poolt jaanuaris, veebruaris ja märtsis tehtud töö hindamise kontekstis rääkisite. Selliselt tahaksin teile kinnitada, et meie lähenemisviis on tõsine ja vastutustundlik ning muretsemiseks ei ole absoluutselt mingit alust. Juhataja - Härra Vondra, paljud kolleegid on eesistujariiki Tšehhi Vabariiki tänanud tema panuse eest. Tegin sama alguses, siis kui peaminister Topolánek oli kohal. Ma sooviksin teid tänada väga pühendunud isikliku panuse eest. Me tahame julgustada teid jätkama nii, nagu te just kirjeldasite - et eesistujariik Tšehhi oleks eesistumisaja teises pooles sama edukas kui esimeses. Edu töö jätkamisel! José Manuel Barroso komisjoni president. - Härra juhataja, lubage mul taas tõsta esile seda suurepärast koostööd, mida oleme eesistujariik Tšehhiga teinud. Eestistujariik annab suurepärase panuse Euroopa hüvanguks selles väga keerulises olukorras ning minu arvates väärivad nad meie täit toetust. Lubage mul oma jutt kokku võtta. Alati, kui asun kokkuvõtet tegema, näen, kuidas rahvamassid kuulama tulevad! (Naer) Lubage mul oma jutt kokku võtta sellega, et väljendan oma heameelt Euroopa Ülemkogu tulemustele osaks saanud ulatusliku toetuse üle. Üksmeelt ei ole, kuid leian, et on õiglane öelda, et üldiselt leidis tunnustust see, et tegemist on oluliste tulemustega, ning mind julgustab see, mida ma ise nimetan kolme institutsiooni - Euroopa Parlamendi, nõukogu ja komisjoni ühiseks pühendumiseks ühendada jõud selle nimel, et tuua Euroopa kriisist välja. Me võime otsustatu üle uhked olla, kuid mingit enesega rahulolu ei tohiks olla. Vaja on teha enamat ning me peaksime püsima fookuses - kuid kui näitame oma usaldust, siis oleme nendes jõupingutustes edukad. Usaldus peab olema võtmesõnaks - usk meie suutlikkusse täita oma lubadused, usaldus meetmete ja nende elluviimise suhtes, ning nagu ma varem ütlesin, elluviimisse ja mitte kätega vehkimisse. Ausalt öeldes ma ei usu, et usaldus suureneb siis, kui iga kuu või iga nädal mingi uus kava välja kuulutada. Usaldus suureneb siis, kui me keskendume koos kokkulepitu elluviimisele ja nende jõupingutuste tõhusale koordineerimisele. Vaja on seda, et usaldataks meie võimet õigusloomet puudutavat tegevuskava ellu viia - ilma reguleeriva raamistikuta ei suuda me tekitada usaldust selle vastu, et muutustel on püsiv mõju. Vaja on seda, et usaldataks euroala maksvust ja usaldatavust ning meie võimet koondada vajalik toetus iga euroalasisese või -välise liikmesriigi jaoks, kes seda vajab. Samuti on vaja, et oleks usaldust meie ühise pühendumise vastu säilitada meie eriline sotsiaalne turumajandus ning meie pikaajaline tegevuskava vähem süsinikdioksiidi heitekoguseid tekitava majanduse nimel. Ma tõesti usun, et me ei saavuta edu kõnedega enda lüüasaamisest ja omalaadi alaväärsuskompleksiga, mis puutub Ameerika Ühendriikidesse. Tegelikult näen juba täna, et ameeriklased on lähenemas sellele, mis on olnud traditsiooniliselt Euroopa seisukohaks. Ameeriklased lähenevad meie seisukohtadele kliimamuutuste osas ja meil on selle üle hea meel. Ameeriklased lähenevad vajadusele tugevdada hoolekandesüsteemi. Seetõttu ma tõesti ei usu, et see arutelu, mille tunnistajaks vahel olen ja milles vihjatakse, et ameeriklased ja eurooplased lähenevad kriisile väga erinevalt, oleks kasulik arutelu. Vastupidi - me näeme Euroopa ja Ameerika Ühendriikide ja loodetavasti ka teiste vahel, kuna asi ei puuduta üksnes meid ja ameeriklasi, suuremat lähenemist ja seetõttu olen kindel G20 tippkohtumise positiivsetes tulemustes. Ma leian, et on oluline uskuda, et olukorra lahendamine on meie endi ja mitte teiste kätes. On oluline usaldada Euroopa vahendeid ning see laienenud Euroopa suudab tänu meie kooskõlastatud tegevusele selle majanduslanguse vastu võitlemisel reageerida meie kodanike kõige suurematele probleemidele, sealhulgas loomulikult probleemile, mis on minu esimene mureküsimus, s.t kasvav tööpuudus. Kokkuvõtteks - neil põhjustel leian, et me peaksime tuginema sellele, mis juba kokku lepitud, ning keskenduma nüüd otsustatu elluviimisele, kasutades selleks jõulist koordineerimist ning suurt pühendumist konkreetsete tulemuste saavutamiseks. (Aplaus) Juhataja - Arutelu on lõppenud. Kirjalikud avaldused (kodukorra artikkel 142) Călin Cătălin Chiriţă Ma soovin väljendada oma toetust otsustele, mis võeti vastu hiljutisel Euroopa Liidu tippkohtumisel Brüsselis. Eriti teretulnud on hädavajalik otsus suurendada hädaolukordade fondi 25 miljardilt eurolt 50 miljardi euroni. Tegemist on fondiga, mis on loodud spetsiaalselt nendele Kesk-Euroopa riikidele, kes seisavad silmitsi kriisiga maksete tasakaalu osas. Tuginedes meetmetele, mis on vastu võetud euroala riikide kaitsmiseks ülemaailmses kriisis, on see otsus selgeks tõendiks Euroopa Liidu solidaarsusest ning ELi võimest aidata väljaspool euroala olevatel riikidel majanduskriisi ületada. Pärast Ungarit ja Lätit on Rumeeniast saanud kolmas Euroopa Liidu liikmesriik, kes kasutab hädaolukordade fondi - seda seetõttu, et riiki mõjutas märkimisväärne jooksevkonto tasakaalustamatus ning suutmatus saada välismaa laenajatelt uusi laene. ELi institutsioonidel on kohustus vastata kriisist sügavalt mõjutatud Euroopa kodanike ootustele. Vaid Euroopa-sisene solidaarsus, atlandiülene koostöö ning tõhusad meetmed võivad aidata ülemaailmset kriisi ületada. Genowefa Grabowska kirjalikult. - (PL) Minu kodumaa, Poola, on eriti huvitatud Euroopa Liidu uue idapartnerluse programmi heast juhtimisest. See puudutab meie naabreid ja hõlmab meie lähinaabreid, nagu Valgevenet, Ukrainat ja Moldovat, aga ka kaugemaid naabreid, nagu Armeenia, Aserbaidžaan ja Gruusia. Ma leian, et see programm tugevdab Euroopa Liidu välispoliitikat, toob kaasa tõelise majandusliku integratsiooni Euroopa Liidu ja selle idapartnerite vahel ning tagab koostöö mitte üksnes turumajandusele põhinevalt, vaid tuginedes ka ühistele väärtustele, nagu näiteks demokraatia, õiguskord ning inimõiguste austamine. Lõppude lõpuks on meil ju ühised eesmärgid - luua vabakaubanduspiirkonnad, edendada partnerriikide kodanike liikuvust, tõhustada haldusvõimet ning teha koostööd energiajulgeoleku ning eelkõige energia pikaajalise tarnimise ja transiidi küsimuses. Seetõttu on meil selge nägemus partnerlusest Euroopa Liidu poolelt. Nüüd ootame vastust kuuelt riigilt, kellel on selle programmi vastu otsene huvi. Tahaksin väljendada lootust, et selle aasta 7. mail käivitab nõukogu ametlikult selle ettevõtmise, mis on Euroopa Liidu jaoks sama oluline kui kõikide osalevate riikide kodanike jaoks. András Gyürk , kirjalikult. - (HU) Asjaolu, et Euroopa Liit on pannud kõrvale 3,5 miljardit eurot oma majandusstiimulite paketist oluliste energiainvesteeringute jaoks, on väga teretulnud samm. Ma leian, et see on väga oluline samm ühise energiapoliitika suunas. Rahastatud projektide lõplik loetelu viitab selgelt sellele, et Euroopa Komisjon ja liikmesriigid on pärast jaanuaris toimunud gaasikriisi viimaks ometi mõistnud, millised on võrgustike ühendamise eelised. Ühenduste tugevdamine on kõigepealt oluline seetõttu, et see võimaldab liikmesriikidel üksteist kiiresti aidata juhul, kui tarnetes esineb häireid. Samal ajal sooviksin juhtida tähelepanu asjaolule, et rahastamisega hõlmatud investeeringute lõpliku loeteluga on seotud vastuolud. Ennekõike võib piirkondliku tasakaalu põhimõtte kohaldamisel täheldada erinevust. Sest just täpselt need liikmesriigid, keda jaanuaris aset leidnud kriis enim mõjutas, saavad vähem raha. Teiseks, võrdeliselt terve majandusstiimulite paketiga on suhteliselt vähe raha pühendatud alternatiivsete tarnekanalite tugevdamisele. Ma arvan, et arutelud Nabucco üle olid näotud. Kõnealune gaasijuhe tugevdaks terve Euroopa Liidu energiajulgeolekut ja seega on selle ehitamine meie ühine huvi. Ja lõpuks - energiatõhususega seotud investeeringud ei ole rahastamisele määratud investeeringute loetelus. Seega hoiab Euroopa Liit kõrvale paketi algsest eesmärgist, milleks oli töökohtade loomine. Ülal nimetatud põhjustel peab Euroopa Parlamendi seisukoht omistama suuremat rolli piirkondliku tasakaalu põhimõttele, samuti alternatiivsetele tarnekanalitele ja energiatõhusatele investeeringutele. Rareş-Lucian Niculescu Euroopa Ülemkogu otsus rahastada Nabuccot ning selle määratlemine prioriteetse energiaprojektina on väga sobiv ja ajakohane lahendus kõnealusele probleemile. Enne ülemkogu esitasime resolutsiooni ettepaneku, et juhtida tähelepanu ohtudele, mida kujutab endast Nabucco finantseerimise vähendamine. Me peame mõistma, et Nabucco gaasijuhtme projekt on strateegilise tähtsusega Euroopa gaasitarnete julgeoleku jaoks, kuna tegemist on ainukese projektiga, mis tagab nii tarnijate kui ka levitamiskanalite mitmekesisuse. Esko Seppänen kirjalikult. - (FI) Euroopa Liidu tippkohtumise otsuste hulka kuulus ka sel suvel toimunud sotsiaalset dialoogi käsitlenud erakorralise tippkohtumise olemuse muutmine selliselt, et Euroopa Liidu liidreid esindaks vaid eesistujakolmik ja mitte kõikide liikmesriikide liidrid. Ma usun, et see otsus viitab sotsiaalse Euroopa tuleviku vastu tuntavale apaatiale viisil, mis ei saa olla aktsepteeritav tööturuorganisatsioonidele, kes on kohtumiseks valmistunud. Tuleb loota, et kohtumisest võtab osa võimalikult palju riigi- ja valitsusjuhte. Georgios Toussas kirjalikult. - (EL) Arutelu Euroopa Parlamendis kinnitab, et kapitali ja ühesuunalist Euroopat esindavad poliitilised jõud toetavad Lissaboni lepingu raames kiiremat kapitalistlikku ümberstruktureerimist ja paindlikumaid töölepinguid ning siseturu väljakujundamist. Nad propageerivad kapitali strateegilist valikut ja seda, et Euroopa Liit nihutaks kriisikoorma töötajate õlgadele. Maastrichti leping ja stabiilsuspakt on hüppelauaks otsustavale rünnakule tööõiguste ning töölisklassi perede sissetulekute vastu ning seda tehakse puudujäägi vähendamise ettekäändel. Komisjoni hiljutistel otsustel alaliste kulukärbete kohta on valulikud tagajärjed rahvatervisele ja hoolekandele ning töötajate kindlustusõigustele ja pensionitele, mis koos maksukoormuse suurendamise nõuetega vähendavad drastiliselt lihtrahva elukvaliteeti. Eesmärk, millest on kantud kriisi väljapääsuna väljapakutud üleminek keskkonnahoidlikule majandusele, s.t energia, interneti lairibaühendus ja innovatsioon, on suunata suured ettevõtted uutesse kasumlikesse sektoritesse ning mitte kaitsta keskkonda ja rahuldada lihtrahva vajadusi. Töötajad ei tohiks kiita heaks mitte ühtegi ohvrit rahavalitsuse kasumi nimel ning peaksid asuma vasturünnakule ning planeerima võitlust, mõistma hukka need parteid, kes toetavad Maastrichti ja ühesuunalist Euroopat, ning saatma Euroopa Liidule sõnakuulmatuse sõnumi sellega, et toetavad Kreeka Kommunistlikku Parteid juunis toimuvatel Euroopa Parlamendi valimistel. Jean-Marie Le Pen - (FR) Proua juhataja, daamid ja härrad, meie kolleeg, Euroopa Parlamendi Sotsiaaldemokraatide fraktsioon härra Schulz tahab muuta Euroopa Parlamendi kodukorda, kasutades selle ettekäändena seda, et ma saaksin olla vanim parlamendiliige järgmises Euroopa Parlamendis. Et aga toetada tema ... (Juhataja katkestas kõneleja.) Juhataja - See ei ole kodukorra punktiks. Jean-Marie Le Pen - (FR) Proua juhataja, daamid ja härrad, antud juhul on härra Schulz esitanud mõned laimavad väited ning süüdistanud mind pühaduseteotamises. Ma tahan selgitada, et see väide on põhjendamatu ning ma ütlesin pelgalt seda, et gaasikambrid on osa maailmasõja ajaloost ja see on fakt. (Erinevad vastukajad) Proua juhataja, osutaksin sellele, et antud juhul määrati mulle 200 000 euro suurune kahjutasu, mis näitab, millises seisus on sõnavabadus Euroopas ja Prantsusmaal. Teie hüüded ei varjuta teie vastutust selles kriisis, selles euro-internatsionalismi kriisis, mida teie pooldate. Seetõttu palun lubage mul rääkida. Proua juhataja, ma paluksin Euroopa Parlamendi Sotsiaaldemokraatide fraktsiooni esimehel olla nii lahke ja vabandada valesüüdistuse tegemise pärast. Martin Schulz - (DE) Proua juhataja, asi on väga lihtne. Kõik need, kes ei soovi näha seda meest eesistujana ametlikul Euroopa Parlamendi avaistungil, peaksid minu kodukorra muutmise ettepanekut toetama. (Aplaus)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Aprovação da acta da sessão anterior Presidente A acta da sessão de ontem já foi distribuída. Há alguma observação? Swoboda Senhor Presidente, sendo eu um democrata, é evidente que tenho de aceitar as decisões que são tomadas, mesmo quando não me agradam. No entanto, a respeito do meu relatório, foram ontem tomadas duas decisões contraditórias. Depois de termos discutido sobre a base jurídica desta decisão e de ter apresentado objecções contra essa base jurídica, objecções para as quais não tivemos resposta da Comissão, este Parlamento decidiu ontem aprovar a proposta legislativa da Comissão, tendo a seguir votado uma resolução na qual rejeita essa mesma proposta. Tudo isto pode ser verificado no ponto 11 da acta. Nos termos do artigo 148º, nº 3, e para esclarecer a situação, gostaria de requerer que a decisão ontem tomada pelo Parlamento fosse enviada à Comissão dos Assuntos Constitucionais para parecer. Isto por duas razões: em primeiro lugar precisamos que neste caso se esclareça qual das duas decisões é realmente válida. Em segundo lugar, precisamos que de futuro fique bem claro no Regimento qual o processo a seguir em casos semelhantes. Se é verdade que, como já ouvi dizer, vai ser feita uma correcção a nível administrativo, não acho que isso totalmente correcto. Em principio, penso que uma tal correcção só deve ser feita se a Comissão dos Assuntos Constitucionais assim o decidir. O meu protesto refere-se, portanto, ao artigo 148º, nº 3. Peço à Comissão dos Assuntos Constitucionais que esclareça esta situação e encontre uma regra no Regimento que dite o modo de proceder em casos futuros. Presidente Senhor Deputado Swoboda, compreendo as razões do seu pedido. Penso que a Presidente terá de reflectir atentamente sobre o seu pedido para avaliar se deve ou não dar-lhe um seguimento positivo. Não posso responder-lhe, em cima do joelho, sim ou não. Parecer-me-ia indelicado dizer que não, mas também seria demasiado precipitado da minha parte dar-lhe uma resposta neste momento. No caso de aceitação do seu pedido, a comissão competente deverá ser a comissão responsável pelo Regimento, que, actualmente, é a Comissão dos Assuntos Constitucionais. (O Parlamento aprova a acta) Provedor de Justiça / Código de conduta administrativo Presidente Segue-se na ordem do dia a discussão conjunta dos seguintes relatórios: A5-0280/2001, do deputado Bösch, em nome da Comissão das Petições, sobre o relatório anual sobre as actividades do Provedor de Justiça Europeu em 2000 (C5-302/2001 - 2001/2043(COS)); A5-0245/2001, do deputado Perry, em nome da Comissão das Petições, sobre o relatório especial do Provedor de Justiça Europeu na sequência do inquérito de iniciativa própria sobre a existência e o acesso ao público, nas diferentes instituições e organismos comunitários, de um Código de Boa Conduta Administrativa (C5-0438/2000 - 2000/2212(COS)); A5-0240/2001, da deputada Almeida Garrett, em nome da Comissão dos Assuntos Constitucionais, sobre a modificação do artigo 3º do Estatuto do Provedor de Justiça (1999/2215(ACI)). Söderman . (EN) Senhor Presidente, em 1993, o Tratado de Maastricht estabeleceu o direito de petição ao Parlamento Europeu e o direito de queixa ao Provedor de Justiça Europeu como direitos de cidadania europeia. Na Cimeira de Nice, em Dezembro de 2000, estes direitos foram consagrados na Carta dos Direitos Fundamentais. Os relatórios e resoluções que o Parlamento Europeu está a debater aqui hoje dizem respeito ao actual estado destes direitos constitucionais essenciais dos cidadãos europeus. Estou reconhecido por esta oportunidade de tomar a palavra neste importante debate, que vai direito ao cerne do que é a cidadania europeia. Antes de comentar alguns dos relatórios, gostaria de expressar os meus agradecimentos à Senhora Comissária Loyola de Palacio por continuar a garantir que a Comissão respeita os prazos estabelecidos para as respostas às perguntas do Provedor de Justiça e que essas respostas são completas e rigorosas. Esta boa cooperação é essencial para garantir que o Provedor de Justiça consegue lidar com as queixas de forma rápida e eficaz, cumprindo assim a sua missão de fomentar as relações entre os cidadãos e as instituições e órgãos comunitários. Gostaria também de prestar aqui hoje a minha homenagem ao trabalho do Senhor Jean-Claude Eeckhout, que em breve irá abandonar o seu posto no Secretariado-Geral da Comissão onde trata, entre outras coisas, das relações entre a Comissão e o Provedor de Justiça Europeu. Ele representa para mim o modelo de funcionário público, demonstrando uma grande dedicação não só ao ideal europeu mas também ao árduo trabalho prático da modernização administrativa em benefício dos cidadãos. Debruçar-me-ei agora sobre o Código de Boa Conduta Administrativa e felicito o senhor deputado Roy Perry pelo seu excelente relatório. Foi adequada a sua escolha para relator, já que foi ele quem primeiro lançou a ideia deste código há alguns anos atrás, no relatório da Comissão das Petições sobre as suas actividades em 1996-1997. Jean-Maurice Dehousse, relator para a Comissão dos Assuntos Jurídicos e do Mercado Interno, desempenhou também um papel importante, salientando que o código deveria ter uma sólida base jurídica e sugerindo uma forma prática de alcançar esse objectivo. Espero que este relatório seja seguido pela rápida adopção de um regulamento. A Carta de Nice inclui a boa administração como um dos direitos de cidadania fundamentais. Não consigo compreender porque é que alguém se oporia à ideia de o direito comunitário garantir aos cidadãos um nível de protecção jurídica no que se refere à administração europeia tão elevado quanto aquele que os direitos nacionais já garantem em relação às administrações dos Estados-Membros. O relatório da Comissão dos Assuntos Constitucionais sobre o Estatuto do Provedor de Justiça Europeu é insólito porque o Tratado faz do Parlamento Europeu o legislador, confiando-lhe também o poder de iniciativa. O papel do Conselho é limitado à aprovação do texto do Parlamento por maioria qualificada, enquanto a Comissão emite um parecer. Gostaria de agradecer à relatora, Teresa Almeida Garrett, a abordagem consistente que ela adoptou no processo legislativo. Como ela sublinhou, o Estatuto original foi redigido há quase uma década. As disposições relativas à inspecção de documentos e à audição de testemunhas têm de ser actualizadas à luz da maior ênfase colocada na abertura administrativa e da necessidade de conquistar a confiança do público e de promover uma cultura administrativa moderna a nível europeu. O relatório da Comissão das Petições sobre o Relatório Anual para 2000 do Provedor de Justiça está também perante vós. Felicito o relator, o senhor deputado Bösch, pelo seu excelente e construtivo relatório, que se centra muito adequadamente na necessidade de servir os cidadãos europeus de forma eficaz. Concordo inteiramente com o relator que o Provedor de Justiça deve lidar com as queixas tão depressa quanto possível. Para esse efeito, prosseguimos os nossos esforços para eliminar os atrasos desnecessários, insistindo para que as instituições e os organismos respeitem os prazos para a resposta a queixas e melhorando a nossa própria eficiência. Fizemos progressos no sentido de atingir os nossos objectivos de gestão interna de recepção das queixas num período de uma semana, decisão sobre a sua admissibilidade num período de um mês e encerramento dos inquéritos no final de um ano. No final do mês de Agosto do ano passado, havia 65 casos ainda abertos depois de um ano. Em Agosto de 2001, o número homólogo era de 25 casos, dos quais um permanece em aberto porque apresentámos um relatório especial ao Parlamento Europeu. Em cinco outros casos, o Estatuto estabelece que a instituição envolvida tem mais três meses para produzir um parecer circunstanciado. O relatório do senhor deputado Bösch refere também os problemas que a Comissão das Petições enfrentou na obtenção da informação necessária para lidar de forma eficaz com as petições dos cidadãos. Um exemplo desses problemas é o caso da petição referente à regulamentação do mercado de seguros da Lloyd' s. Do meu ponto de vista, a maneira mais eficaz de melhorar a situação poderá ser através de uma cooperação reforçada entre o Provedor de Justiça e a Comissão das Petições, particularmente em relação a petições sobre infracções ao direito comunitário por parte dos Estados-Membros, em que a Comissão desempenha um papel essencial através do chamado procedimento do artigo 226º. Estamos disponíveis para organizar a preparação destes casos de uma forma profissional, facilitando assim o trabalho da Comissão das Petições. Pela minha parte, estou disponível para entrar em negociações com a comissão e a administração do Parlamento Europeu para atingir esse objectivo. Para concluir, Senhor Presidente, farei alguns breves comentários relativamente ao Livro Branco sobre governação, recentemente publicado pela Comissão. O Livro Branco contém muita conversa, mas poucas propostas concretas de acção para beneficiar os cidadãos. Poderia ter incluído também compromissos firmes para: propor uma lei sobre boa conduta administrativa que garanta o primado do direito e o respeito pelos cidadãos por parte da administração da UE; rever a forma como a Comissão actua como guardiã do Tratado para manter um procedimento aberto, justo e compreensível; aconselhar os funcionários a utilizarem a sua liberdade de expressão para promoverem o debate e ajudarem a focar a atenção dos cidadãos nas questões europeias; reforçar o serviço de aconselhamento jurídico aos cidadãos nas representações da Comissão, promovendo assim a correcta aplicação do direito comunitário. Mas não o fez. Lamento dizer que a Comissão parece ter esquecido o significado da cidadania europeia. Este esquecimento é ilustrado numa brochura que a Comissão publicou recentemente sob o título Who's who in the European Union (Quem é quem na União Europeia). A brochura menciona a Carta dos Direitos Fundamentais e o facto de o Parlamento Europeu exercer controlo democrático sobre as actividades da Comissão. No entanto, não contém qualquer referência à cidadania ou ao direito de petição ao Parlamento Europeu ou de queixa ao Provedor de Justiça, que a Carta de Nice inclui como direitos fundamentais de cidadania europeia. Gostaria de apelar à actual Comissão para que regresse ao caminho que faz da cidadania europeia uma realidade viva. É essa a única forma de ganhar a confiança dos cidadãos, que nos parece hoje mais perdida do que nunca. A cidadania pode estar menos na moda do que a "governação" , que tem uma sonoridade mais tecnocrática, mas não existem soluções técnicas para transpor o profundo fosso que separa governantes e governados na Europa. Este fosso, revelado não só pelo referendo irlandês, como por todos os outros referendos na Europa na década passada, e também pelos acontecimentos de Gotemburgo, só poderá ser transposto lentamente, desenvolvendo a cidadania europeia de uma forma justa, razoável e honesta. (Aplausos) Bösch Senhor Presidente, caros colegas, permitam-me que felicite o Provedor de Justiça pelo trabalho realizado com as suas colaboradoras e colaboradores no ano 2000. Para elucidar estas felicitações e esta avaliação, gostaria de lhes apresentar alguns números que mostram que a Provedoria, a nível europeu, já se tornou uma instituição europeia imprescindível. Assim, enquanto no ano de 1995 houve apenas 298 queixas, no ano 2000, a que se refere o meu relatório, elas foram 1732. Houve naturalmente uma quantidade de casos que, de facto, não eram da competência do Provedor de Justiça. Porém, a excelente rede por ele desenvolvida, que ainda deve ser aprofundada, permitiu que esses casos e essas queixas fossem encaminhadas para os serviços competentes. Um Provedor de Justiça existe, afinal, para as cidadãs e para os cidadãos, e, por vezes, as competências podem ser confundidas. O Provedor de Justiça já abordou muitas das questões tratadas no meu relatório. É de louvar a crescente redução do tempo gasto no tratamento das queixas. O Provedor de Justiça é, neste sentido, um exemplo do que deve ser uma boa prática administrativa a nível europeu. Oitenta e três por cento das queixas diziam respeito à Comissão. De forma alguma quero censurar a Comissão. É a própria área de competências que evidentemente determina sobre quem recai a maioria das queixas. Todavia, parece-me interessante ver quais são os assuntos sobre os quais se concentram as queixas. Cerca de 28% referem-se à falta ou recusa de informação ou de transparência, e 24% referem-se a demoras que podiam ser evitadas. No conjunto, são mais de metade as queixas que se concentram nestas duas áreas. E isto remete-nos, Senhora Comissária, para a questão da boa governação. Estas seriam precisamente as áreas onde se poderia melhorar a administração europeia, sem qualquer despesa! Considero reprovável, e isso deve ser dito com toda a clareza num Parlamento, que os altos responsáveis da Comissão, ao elaborarem o Livro Branco sobre boa governação, se tenham esquecido de consultar o perito na matéria, a nível europeu, ou seja, o Provedor de Justiça. Por isso, Senhora Comissária, pergunto-lhe se toma a sério a melhoria da administração a nível europeu. Do que nós precisamos não é de livros brancos, mas sim de um Provedor de Justiça que todos os anos recebe queixas das nossas concidadãs e concidadãos. Basta ter vontade para assim seja e não adiar o assunto mais uma vez, nem encomendar reformas, livros brancos, estudos e não sei que mais, pois do que precisamos é de uma outra administração. É isto o que ressalta, com toda a clareza, deste relatório. Em conexão com este relatório, permiti-me referir alguns casos em pormenor. Senhora Comissária, trata-se aqui de um "submarino". V.Ex.ª sabe o que significava o pessoal "submarino" para a Comissão anterior e o que daí resultou. O facto de ter sido necessária quase uma dúzia de intervenções do Provedor de Justiça para que um "submarino" deste tipo recebesse finalmente um certificado de trabalho por parte da Comissão revela alguma coisa sobre a nova Comissão. Se não foi possível a esta Comissão reconhecer antes de 2000 a existência de pessoal "submarino", a quem pretende então demonstrar que esta Comissão está disposta a levar a sério a transparência e- agora digo isto como socialista- a protecção dos direitos dos trabalhadores na Europa? Em tais casos, que devem ser assinalados de forma crítica, gostaria de pedir ao nosso Provedor de Justiça, que efectue um acompanhamento mais rigoroso, a fim de formular uma crítica, pois, caso contrário, isto torna-se tudo uma bajulação e então ninguém acredita em mim. Senhor Söderman, gostaria de lhe pedir, como aliás já o fiz no meu relatório, que apresentasse um relatório especial sobre o acesso aos documentos e aos dados. De resto, só posso reiterar os meus cordiais agradecimentos pelo trabalho realizado. Nestes agradecimentos gostaria de incluir também todas as suas colaboradoras e colaboradores. Creio que este trabalho se tornou um alicerce central para um maior desenvolvimento desta União Europeia, e espero que continue a trabalhar como até agora. Perry Senhor Presidente, esta semana temos estado a debater muitas questões importantes: o alargamento da União, a futura governação da União e as medidas anti-terrorismo, entre outras. Não quero que se pense que as questões abordadas no debate conjunto desta manhã não têm a maior importância. A União Europeia é um grande ideal. As suas instituições são indiscutivelmente meritórias e os funcionários dessas instituições procuram desempenhar as suas funções de forma responsável. Infelizmente, como o próprio Provedor de Justiça afirmou esta manhã, as instituições europeias não gozam da melhor reputação entre os nossos concidadãos. Logo, é essencial que sejam tomadas todas as medidas para garantir a qualidade da administração dos assuntos europeus pelas instituições da UE. No Parlamento temos a Comissão das Petições e o Provedor de Justiça para verificar alegações de má administração. Gostaria de aproveitar esta oportunidade para prestar homenagem ao trabalho de Herbert Bösch no seu relatório sobre o Provedor de Justiça, meu colega no relatório posterior, a Felipe Camisón pelo trabalho da Comissão das Petições e à senhora deputada Almeida Garrett pelo seu trabalho sobre o Estatuto do Provedor de Justiça. Precisamos de um novo acordo-quadro, de forma a que os Estados-Membros prestem também mais atenção às suas obrigações ao abrigo dos tratados da UE. Deveríamos também registar o nosso apreço pelo Provedor de Justiça e pela sua equipa, pela forma calma e eficiente como desempenham as suas funções. Não é fácil ser o departamento de queixas da Europa. Requer aptidões especiais e o Senhor Söderman mostrou dispor de tais aptidões em abundância. Reportando-me agora ao meu próprio relatório que propõe um código de boa conduta administrativa, ele teve uma longa gestação e já no último Parlamento houve relatórios da minha autoria e da senhora deputada de Esteban propondo um código de boa conduta administrativa. Estou reconhecido aos relatores da Comissão dos Direitos dos Cidadãos e da Comissão dos Assuntos Jurídicos, em particular ao senhor deputado Dehousse, que apontaram para um caminho processual que poderá, assim o espero, permitir-nos obter este código. Para que o código seja totalmente eficaz, há que ter em conta dois princípios básicos. Em primeiro lugar, terá de se basear na lei. A boa administração é um direito, não é um privilégio, e o código tem de ser uniforme para todas as instituições. Os cidadãos precisam de saber qual é a sua situação e quais são exactamente os seus direitos ao lidarem com as instituições. O direito à boa gestão está consagrado na Carta Europeia dos Direitos Fundamentais. Mas sem este código, a carta seria apenas um conjunto de palavras. Este código deverá dar consistência à Carta dos Direitos Fundamentais. Trata-se de um conceito existente em leis semelhantes na maior parte dos Estados-Membros. A Espanha é apenas um exemplo. A sua lei administrativa de 1992 requer que os cidadãos sejam tratados com respeito e espírito de cooperação pelas autoridades. A Alemanha, com a sua lei sobre práticas injustas, que data de 1909, exige boas práticas aos seus funcionários. A União Europeia deve agora seguir este exemplo, através do seu próprio código de boa conduta administrativa. Estimo que a Comissão em particular, mas também as outras instituições, tenham adoptado e estejam a aplicar os seus próprios códigos voluntários. Parecem-me bons nos limites da sua actuação, mas a verdade é que essa actuação não vai muito longe, e deveriam ser obrigatórios em vez de voluntários. Existem, contudo, algumas diferenças entre o código agora proposto, sob a forma redigida pelo Provedor de Justiça, que espero que esta assembleia irá apoiar, e os códigos actualmente em uso. Gostaria de referir apenas uma dessas diferenças. Diz respeito ao requisito de que, quando é cometido um erro, o funcionário envolvido apresente desculpas ao cidadão prejudicado em resultado desse erro. A prontidão no pedido de desculpas nunca é despropositada, por isso apoio em particular esta cláusula do projecto. Em conclusão, os deputados britânicos como eu próprio estão muitas vezes contra as constituições escritas, já que elas são alheias à nossa tradição. Parece-nos que muito frequentemente elas se concentram em dar poder às autoridades e em ignorar os direitos dos cidadãos. Mas, desde a Magna Carta de 1215 até à nossa carta dos cidadãos dos anos 90, que nós na Grã-Bretanha temos apoiado os códigos que estabelecem os direitos dos cidadãos. Espero que os nossos concidadãos europeus vejam isto como uma contribuição para a boa governação da Europa que até os deputados britânicos podem apoiar. Almeida Garrett Senhor Presidente, Senhora Comissária, Senhor Provedor de Justiça, recentemente, a Carta dos Direitos Fundamentais reconheceu a todos os cidadãos europeus o direito à boa administração. E este é para nós um objectivo central da construção da Europa. E como tal é um território que nos une a todos, em que todos estamos do mesmo lado, funcionários e políticos, administrados e administradores. Desde 1994 que os cidadãos europeus têm o seu Provedor e sabem que podem contar com ele e com a sua intervenção, competente e criteriosa, na defesa dos seus direitos e na procura inteligente e incansável de ajudar a corrigir e a melhorar a actuação da administração comunitária. Nessa medida, o Provedor de Justiça tem podido contar sempre com o apoio deste Parlamento. Ao longo dos últimos anos e através da apresentação de relatórios anuais podemos ver a afirmação cada vez mais visível desta ainda jovem instituição e os resultados cada vez mais consistentes e volumosos da sua nobre actividade. Chegou hoje a hora de vos apresentar algumas alterações ao seu estatuto. Não se trata evidentemente de nenhuma revolução. O tempo provou, e a prática seguida pelo Senhor Provedor é disso exemplo, que os poderes e as competências que lhe são atribuídas foram sempre desempenhados na satisfação do objectivo central da sua actividade, na busca incessante de reforçar as boas práticas administrativas da União Europeia. O que está hoje aqui em causa é apenas a adaptação do articulado do Estatuto ao novo ambiente normativo que, felizmente, tem vindo a dar passos importantes na construção de uma verdadeira Europa dos cidadãos, reforçando a urgência de uma administração moderna, cada vez mais aberta e transparente. Ao clarificar os poderes de investigação do Provedor de Justiça, ao dar-lhe todos os meios de acesso aos documentos e à obtenção da verdade, estamos seguros de melhorar as condições de funcionamento da administração e de estreitar a proximidade dos cidadãos às diferentes instituições europeias. Uma última palavra, Senhor Presidente, apenas para referir a única matéria que por vezes nos dividiu e que hoje vai ser objecto da apresentação de uma alteração ao meu relatório, que não poderei apoiar. Tem a ver com a possibilidade de serem também ouvidos pelo Senhor Provedor os membros das instituições ou, mais restritamente, os membros da Comissão. Estou convicta de que a maioria desta Câmara compreenderá que, dada a ténue fronteira que por vezes existe entre actos políticos e actos administrativos, o Parlamento reivindique para si o monopólio da fiscalização política dos membros da Comissão, como competência própria daqueles que foram eleitos directamente pelos cidadãos e que reconheça que esse poder não é sequer delegável. É no reconhecimento desta filosofia comum que este Parlamento, e a sua relatora em especial, esperam da Comissão, mormente da Senhora Comissária Loyola de Palácio, o seu parecer favorável e do Conselho a aprovação das alterações que hoje propomos. Sbarbati Senhor Presidente, gostaria, antes de mais, de exprimir as minhas felicitações ao Senhor Provedor de Justiça pela actividade desenvolvida, com extrema competência e também, sobretudo, em defesa dos direitos de todos os cidadãos da União. Um agradecimento muito especial à colega Almeida Garrett, que, com grande talento, soube construir a sua posição, e conseguiu também uma mediação inteligente. Como sempre, a sociedade avança e as leis vão atrás do progresso da sociedade, um progresso rápido, havendo, consequentemente, uma lentidão da lei relativamente aos costumes. Considero, portanto, adequado que o Senhor Provedor de Justiça tenha proposto uma modificação do artigo 3º do seu Estatuto, que data dos anos 90. Considerei, porém, juntamente com outros colegas da Comissão das Petições, que havia algo de excessivo no pedido expresso de modificar o artigo 3º, no respeitante, em particular, à obrigação de testemunhar aplicável também aos membros das instituições comunitárias. Isto porque existe uma dificuldade e uma divergência, nomeadamente jurídica, no que respeita ao controlo das práticas administrativas e dos actos políticos dos membros das Instituições. Era, por conseguinte, necessário manter um maior equilíbrio, ainda que não houvesse nenhuma intenção de travar uma eventual actividade de investigação, com vista à clareza e, sobretudo, em defesa da proximidade e da transparência, que são pilares fundamentais contidos nos Tratados da União. Penso que a solução adoptada, com uma revisão parcial para a qual contribuiu também o Senhor Provedor de Justiça com a sua última carta, em que aceita as posições da relatora Almeida Garrett e da Senhora Comissária, é a mais correcta e que, de futuro, se pode proceder adequadamente, respeitando a legislação comunitária, com vista também a uma revisão mais sistemática e mais jurídica do mesmo Estatuto, sempre em função do princípio da proximidade e da transparência, que deve regular - e é desejável que continue a fazê-lo - a proximidade dos cidadãos europeus relativamente às instituições comunitárias. Wieland Senhor Presidente, Senhores Deputados, com a proclamação da Carta deu-se um passo importante para os cidadãos da União Europeia, ainda que seja discutível a realidade jurídica entretanto alcançada com essa proclamação. Em todo o caso, a continuação deste importante processo exige esforços adicionais a todos os níveis. Além de outros aspectos importantes, esta Carta representa para os cidadãos da União Europeia a consagração de um triplo acordo importante que se reflecte nos três relatórios apresentados sobre as petições, o Provedor de Justiça e a boa administração. Neste aspecto, há que agradecer e felicitar os três relatores, deputados Bösch, Almeida Garrett e Perry, sobre cujos relatórios tenho a honra de me pronunciar. Eles conseguiram dar um passo importante para consolidar este triplo acordo. Com efeito, é necessário criar uma estrutura de base, uma rede, para fortalecer estas instituições. Será de facto interessante observar o modo como, no futuro, esta rede irá organizar-se nas suas ramificações. O direito dispõe de muitos instrumentos para pôr em prática as exigências - desde as constituições, as leis, os decretos, os despachos, até, às ordens de serviço. Aplica-se aqui o principio fundamental: quanto mais geral é uma exigência tanto mais alto deve figurar nessa hierarquia, e quanto mais específica, tanto mais baixo deve ficar. Por esse motivo, é bom termos apresentado um código de boa conduta administrativa, e é importante incentivar a Comissão a apresentar um regulamento sobre a matéria. Mas temos de prestar muita atenção àquilo que no final deve constar nesse regulamento. Havia na Alemanha uma disposição segundo a qual, a partir dos 80 cm debaixo de água, o soldado tem de começar a nadar de forma autónoma. Se alguém incluísse esta disposição numa Constituição, seria um motivo de chacota no teatro de revista. Por boas razões tal não constava na Constituição alemã, mas sim numa ordem de serviço. Creio que é importante organizar bem a administração. Isto significa não só assegurar a adopção de decisões correctas, mas também questionar a forma como a administração se apresenta ao cidadão, por assim dizer, ao balcão de atendimento. Isto é muito importante. Numa administração moderna o cidadão não é um pedinte que se dirige a um serviço, mas sim um cliente. Uma administração moderna não se vê a si mesma como um poder público mas sim como um prestador de serviços. É para isso que existe e o cidadão tem o direito de esperar que lhe preste bons serviços. De Rossa Senhor Presidente, gostaria de começar por felicitar os meus colegas da comissão, os senhores deputados Bösch e Perry, assim como a senhora deputada Almeida Garrett, pelos seus relatórios. E também o Senhor Söderman pela sua generosa defesa da cidadania europeia. A abordagem destes relatórios baseia-se na necessidade de criar um sistema de transparência e de compreensão, de forma a que os cidadãos da União Europeia possam estar confiantes de que quando tiverem uma queixa legítima poderão recorrer ao Provedor de Justiça ou à Comissão das Petições, dependendo da natureza do seu problema. É importante esclarecer o público relativamente às funções distintas das duas instituições e exigir mais publicidade e uma política de informação mais eficaz, tanto para o gabinete do Provedor de Justiça como para o processo de petição ao Parlamento. Apoio plenamente a perspectiva de que é necessário integrar a Carta dos Direitos Fundamentais nos tratados da União, de forma a reforçar os direitos dos cidadãos europeus. Para termos sucesso como a mais progressista congregação de Estados, precisamos de garantir que as nossas instituições sejam inteiramente democráticas e responsáveis e que os direitos individuais e colectivos de todos sejam garantidos e defendidos. Felicito o Provedor de Justiça em particular por ter sucintamente identificado - talvez um dos poucos que o fizeram a nível europeu - a razão subjacente ao fracasso do referendo irlandês, que não é senão o fosso existente entre governantes e governados. Na minha perspectiva, não há qualquer dúvida de que isso é assim e tem estado na origem de todo o tipo de preocupações. O relatório Bösch louva muito justamente a cooperação entre o Parlamento e a Comissão das Petições e o gabinete do Provedor de Justiça e o inestimável procedimento de remeter as queixas para a Comissão das Petições quando saem do âmbito da competência do Provedor. Apoio a sugestão do Provedor de Justiça para que exista uma relação de trabalho mais próxima entre a Comissão das Petições e o gabinete do Provedor de Justiça, no que diz respeito às implicações jurídicas de alguns dos casos que surgem perante nós. O relatório Perry é outro importante instrumento de trabalho e, como o Senhor Provedor de Justiça afirmou, é adequado que o senhor deputado Perry, o autor do relatório, desempenhe um papel no desencadear de todo o projecto de um código de conduta ao nível europeu. É essencial que um código de conduta comum se aplique a todas as nossas instituições, de forma a que os cidadãos não sejam confundidos ou enganados pela resposta dessas instituições aos seus problemas e queixas. Duff Senhor Presidente, estes três relatórios constituem no seu todo um forte apoio às funções do gabinete do Provedor de Justiça e também ao actual detentor do cargo e o meu grupo apresenta calorosas felicitações ao Senhor Söderman pelo seu trabalho. Parece-nos claro que o Provedor de Justiça, reforçado nos seus poderes pela Carta, desempenha um papel cada vez mais significativo e enérgico na protecção dos cidadãos contra os abusos das autoridades executivas. Apresentámos uma alteração ao artigo 3º do Estatuto, que colocaria os membros da Comissão e os deputados ao Parlamento, assim como os membros de agências da União, como a Europol, na esfera de acção do Provedor de Justiça. A Comissão opõe-se a esta reforma, já que ela implica interferência política, mas pensamos que o Provedor de Justiça é perfeitamente capaz de distinguir entre má administração e políticas deficientes. O direito de investigar a conduta dos responsáveis pela administração ao mais alto nível constitui parte essencial da boa governação e é um complemento necessário, e não um substituto, do trabalho deste Parlamento no exercício da responsabilidade democrática em relação ao Colégio. Na maior parte dos Estados-Membros, quando não em todos, os ministros estão sujeitos a inquéritos pelo Provedor de Justiça nacional e seria uma pena se os padrões europeus de boa administração ficassem aquém das normas actualmente em vigor nos nossos Estados-Membros. De facto, na nossa opinião, deverão ficar para além delas. Hautala Senhor Presidente, o Senhor Provedor de Justiça, Jacob Söderman, afirmou no debate desta manhã que a nacionalidade está eventualmente menos em moda do que uma forma tecnocrática de tratar os assuntos; e é possível que o Senhor Provedor de Justiça tenha razão. Queria todavia dizer que a Comissão das Petições pode até ser nesta casa precisamente a comissão capaz de acabar com enorme o fosso existente entre os cidadãos e as pessoas que tomam decisões. A meu ver, estes debates anuais são sempre os pontos altos do ano e é muito agradável poder participar neles. No relatório do senhor deputado Bösch sobre as actividades do Provedor de Justiça Europeu em 2000, reafirma-se a necessidade de o Parlamento trabalhar com vista à integração da Carta dos Direitos Fundamentais no Tratado. É possível apoiar calorosamente esta proposta, nomeadamente porque esta pode ser uma possibilidade de - como o senhor deputado Bösch e a comissão afirmam - se reforçar e ampliar o instrumento da petição. Um dia este instrumento poderá desenvolver-se e vir a ser uma verdadeira iniciativa popular, que aliás já consta da legislação de alguns Estados-Membros. No relatório do senhor deputado Perry sobre o Código de Boa Conduta Administrativa o Parlamento toma posição a favor de uma lei aplicável a todas as instituições e que pressupõe que a administração serve, de facto, os cidadãos. É evidente que agora a Comissão devia fazer avançar esta matéria com rapidez e determinação. O senhor deputado Duff já comentou o relatório da senhora deputada Almeida Garrett sobre o Provedor de Justiça e devo dizer que fiquei convencida com a argumentação que apresentou e que defende que também os membros das instituições deveriam poder ser ouvidos pelo Provedor de Justiça sempre que se tratasse de erros na administração. Na minha opinião, os deputados não têm nada a temer, porque a competência do Provedor de Justiça é do foro administrativo e não político. Espero que a alteração apresentada pelo senhor deputado Duff obtenha um apoio muito amplo. González Álvarez Senhor Presidente, o debate de hoje versa sobre a cidadania europeia e os direitos dos cidadãos europeus. Julgo que o nosso relator, senhor deputado Perry, apoia inequivocamente um código de conduta que espelhe o propósito dos autores do artigo 41º da Carta dos Direitos Fundamentais, o direito dos cidadãos à boa administração. Esse código exige expressamente uma boa conduta administrativa a todos: às instituições e aos funcionários, e exige igualmente uma aplicação uniforme a todas as instituições. Esse código deve ser alvo da mais ampla divulgação possível entre os cidadãos. Deve facilitar a aproximação e a credibilidade das instituições europeias (penso que ainda temos um longo caminho a percorrer nesse sentido) e deve aplicar-se sem qualquer discriminação em razão do sexo, da raça, da cor, da origem étnica, da língua ou da religião. Recordo a este propósito, Senhor Presidente, que a uma colega nossa, alemã, de origem curda - muito morena e de olhos muito escuros -, até mesmo nesta instituição é-lhe pedida a identificação com mais - diria - "diligência" do que aos outros deputados, por não ter aspecto de deputada. Se isto acontece aqui, neste Parlamento, o que pode acontecer lá fora? É, pois, muito importante que o código de conduta seja aplicado sem qualquer discriminação. Penso que se impõe felicitar as agências que já adoptaram esse código de boa conduta proposto pelo Provedor de Justiça, a quem aproveito para felicitar pelo seu trabalho. Penso que o Provedor de Justiça e a Comissão das Petições do Parlamento Europeu, que integro, sabem perfeitamente, à luz das queixas apresentadas pelos cidadãos, que as instituições ainda estão longe de ter credibilidade e de estar próximas destes cidadãos e que está nas nossas mãos promover essa aproximação e essa credibilidade. Gollnisch Senhor Presidente, caros colegas, em primeiro lugar, gostaria de fazer um breve comentário sobre a modificação do artigo 3º do estatuto do Provedor de Justiça, ou seja, gostaria de falar do relatório da senhora deputada Garrett. Dar acesso a todos os documentos classificados provenientes de um Estado-Membro sem o consentimento desse Estado, mesmo quando se trata de documentos que possam dizer respeito a questões diplomáticas ou de defesa, parece-nos um precedente extremamente perigoso, sobretudo se esta revisão for de alguma forma imposta aos Estados-Membros. O resultado perverso desta medida, se for adoptada, será evidentemente o de incitar os Estados-Membros a reterem os documentos classificados em vez de os comunicarem a um órgão comunitário, razão pela qual o meu grupo não pode subscrever esta proposta. Neste momento, no que se refere ao relatório Bösch, não partilhamos de maneira alguma do optimismo do senhor deputado Bösch relativamente à análise da actividade do Provedor de Justiça. Sem dúvida que o trabalho dos serviços do Senhor Söderman se afigura como absolutamente notável, tendo em conta a modéstia dos seus meios. Contudo, pouco mais de 1700 queixas recebidas em 2000, das quais apenas 297 foram declaradas admissíveis, não prova a boa administração por parte das instituições europeias e demonstra, antes de mais, a falta de informação dos cidadãos sobre os seus meios de defesa contra certos aspectos da eurocracia de Bruxelas. Quanto ao teor das queixas apresentadas, essencialmente contra a Comissão, elas parecem-nos sintomáticas: recusa de informação, falta de transparência, atrasos nos pagamentos, abusos de poder, injustiça e até discriminação constituem o essencial das reclamações. Parece-me que é sobre a matéria de fundo destas reclamações que é preciso continuar a desenvolver a nossa reflexão. Bonde Senhor Presidente, Senhor Provedor Söderman, há mais de dez anos que sugerimos a criação do cargo de Provedor de Justiça Europeu. Lutámos durante muito tempo por um estatuto adequado, para que o Provedor de Justiça pudesse controlar tudo. Perdemos essa batalha, a qual temos agora de retomar. Os estatutos devem ser revistos para garantir ao Provedor o direito de analisar todo e qualquer documento antes de emitir um parecer sobre um determinado caso. O Provedor de Justiça deverá, naturalmente, respeitar a vida privada e outras exigências razoáveis relativas à confidencialidade, mas é preciso que tenha acesso a tudo. Se os funcionários da Comissão puderem decidir o que querem que seja controlado, já não é uma função de Provedor de Justiça mas de RP. A Comissão do Controlo Orçamental do Parlamento Europeu depara-se com o mesmo problema. A Comissão Europeia decide o que quer que seja controlado. Nem mesmo o Tribunal de Contas tem a possibilidade de controlar totalmente a Comissão. O Presidente do Tribunal informou, durante uma reunião na Comissão do Controlo Orçamental, que também não tem acesso a todos os documentos. Em vez de proferir novas promessas vazias sobre mais abertura e maior proximidade em relação aos cidadãos, o Presidente da Comissão Romano Prodi deveria começar por aqui. O Provedor de Justiça e o Tribunal Europeu fizeram um bom trabalho em prol de uma maior abertura. O Senhor Provedor Jacob Söderman merece amplos elogios, mas o novo regulamento relativo à abertura não representa um grande progresso para a abertura e corremos inclusivamente o risco de se verificar algum retrocesso. Por esse motivo, torna-se necessário um novo esforço muito activo a favor do Provedor de Justiça, do Tribunal de Contas e da Comissão do Controlo Orçamental. Um conjunto de membros activos da Comissão do Controlo Orçamental interpôs uma acção contra a Comissão, a qual deverá ser apoiada por todo o Parlamento. O Tribunal de Contas não deve aceitar qualquer recusa de acesso a um documento. Se, mesmo assim, isso vier a acontecer, o Parlamento deverá fazer saber que não dará quitação e, meu caro Senhor Provedor, por que não ir à comunicação social e ao Tribunal denunciar uma recusa de acesso a documentos que considere injustificada? Martin, Hans-Peter Senhor Presidente, isto pode parecer uma luta em torno de um pequeno parágrafo do grande Tratado da União Europeia, mas penso que aquilo que está em causa é mais uma questão fundamental do que um antagonismo cultural. Verifica-se mais uma vez que ainda não conseguimos aplicar na Europa os princípios do iluminismo da mesma maneira como entraram na prática jurídica americana através da Constituição americana e do Freedom of Information Act, porque, infelizmente, o iluminismo se quedou diante da tradição administrativa francesa. Daí que hoje se volte a assistir a diferentes discursos. É triste ver que hoje a União Europeia se encontra de novo no ponto em que se encontrava em 17 de Dezembro de 1992 no que se refere ao projecto de estatuto do Provedor de Justiça. Seja como for, nós estamos aqui e julgo que desta vez podemos ganhar. Quando tanto se lamenta o facto de os cidadãos terem um problema com as instituições da União Europeia, isso tem fundamentalmente a ver com o facto de se continuar a encobrir e a silenciar. O que se propõe no relatório e que, na minha opinião, deve merecer todo o apoio, é apenas um primeiro passo. Antes de mais, o Provedor de Justiça deveria ter verdadeiramente acesso a todos os documentos e, a seguir, também o próprio cidadão. Precisamos urgentemente de inverter o ónus da prova. Eu exigiria até que o Provedor de Justiça nos dissesse, no futuro, que tipo de documentos não recebe por motivos de confidencialidade, e gostaria que, através da inversão do ónus da prova, conseguíssemos viver efectivamente a democracia, e ter, na medida do possível, acesso a todos os documentos e às sessões públicas do Conselho. De facto, estou firmemente convencido de que sem transparência não pode haver democracia. Wyn Senhor Presidente, apoio todos estes relatórios, mas gostaria de concentrar-me esta manhã no relatório Bösch, sublinhando o muito importante trabalho desempenhado pelo Provedor de Justiça, que dá alguns passos no sentido do respeito pela ideia de transparência e de governação aberta. Esperemos que isso mostre aos cidadãos que as instituições europeias procuram de facto agir no interesse da população e que os casos de má administração serão sempre punidos. É verdade que os poderes do Provedor de Justiça são limitados, mas estou satisfeito pelo facto de o relatório demonstrar que o Provedor de Justiça faz o seu melhor na maior parte dos casos em nome da probidade. O essencial do relatório do Provedor de Justiça consiste num relato pormenorizado das queixas que lhe foram apresentadas relativamente à má administração das instituições europeias, das investigações que o seu gabinete efectuou e das acções empreendidas, incluindo, é claro, os resultados. No entanto, muitas das queixas dirigidas ao Provedor de Justiça dizem ainda respeito a acções das autoridades nacionais, para as quais o Provedor de Justiça Europeu não tem competências, e muitas delas revelam não merecer qualquer tipo de acção. O número de casos em que a intervenção do Provedor de Justiça se mostrou eficaz para o queixoso mostra que o Provedor de Justiça desenvolveu formas eficazes de garantir que as instituições europeias cumpram as suas recomendações. Os relatórios especiais do Provedor de Justiça, baseados no seu direito de inquérito por iniciativa própria, constituem um importante contributo para a interpretação e desenvolvimento do direito comunitário. Congratulo-me em especial com o facto de, em relação à elaboração da Carta dos Direitos Fundamentais, o Provedor de Justiça ter insistido energicamente para que a Carta reconheça o direito dos cidadãos a uma administração aberta, responsável e preocupada com o serviço prestado. Os órgãos comunitários têm o dever de delinear as políticas e o direito comunitários de uma forma que seja benéfica e compreensível para todos os cidadãos. Krarup O Movimento Popular contra a UE, que represento, tem-se batido, desde a primeira hora, por um controlo eficaz por parte do Provedor de Justiça em relação às instituições da UE. Nunca tivemos ilusões de que esta garantia de segurança jurídica nórdica, que o Provedor de Justiça representa, pudesse revolucionar as burocracias da UE, mas se o Provedor de Justiça conseguir abrir apenas alguns trilhos na selva da UE, já é um avanço. A vida do Provedor de Justiça não é fácil. É preciso uma enorme dose de paciência para se conformar com a inércia dos sistemas da UE. A proposta, deveras moderada, do Provedor de Justiça, relativamente à criação de um código de boa conduta administrativa para as diferentes instituições, foi acolhida com um misto de boa vontade verbal e de passividade na execução prática, facto que, na verdade, poderá bloquear todo e qualquer progresso, e as actuais limitações com que o Provedor de Justiça se depara para conseguir informações relevantes relativas aos processos que está a apreciar, estou a referir-me ao artigo 3º dos estatutos, são um verdadeiro escândalo. Mas o Provedor de Justiça é paciente. As recomendações e os pedidos ficam "em banho-maria" nas instituições, o que, mesmo assim, não leva o Provedor de Justiça a desistir. O moinho trabalha devagar, mas trabalha, segundo me parece. Um regulamento relativo a uma boa conduta administrativa, que não é conversa fiada da Comissão, mas um projecto apresentado pelo próprio Provedor de Justiça, merece o nosso apoio. Um tal regulamento não irá revolucionar a administração, pois para isso seria necessário introduzir alterações de fundo ao nível da cultura da administração, o que não é possível realizar de um dia para o outro, mas as regras poderão contribuir para a evolução da segurança jurídica e da abertura. Do mesmo modo podemos apoiar a proposta no sentido de alterar o artigo 3º, o qual, actualmente, significa, na realidade, que as instituições podem recusar fornecer ao Provedor de Justiça as informações necessárias ao exercício da sua função de controlo. Considero que a proposta não encerra nada de extraordinário, mas sempre é melhor do que nada. Desejo o maior sucesso ao Senhor Provedor Jacob Söderman. Koukiadis Senhor Presidente, a discussão conjunta destes três relatórios é importante. É preciso que todos estejam convictos de que o trabalho do Provedor de Justiça é não só importante mas também crucial para uma integração correcta da União Europeia. Mas infelizmente há muitos colegas nossos que ainda não se aperceberam disso. É um bem o facto de esses deveres serem exercidos por um homem conhecedor, o Senhor Söderman, que manifesta um enorme entusiasmo por esse trabalho. Fui autor do relatório sobre a aplicação do direito comunitário e vi de perto os grandes problemas de má aplicação do mesmo. Não se trata de um problema jurídico mas sim social, porque conduz ao mau funcionamento da sociedade civil europeia, e político, porque exprime o nível de amadurecimento sobre o tipo de ordem pública europeia que desejamos. Paralelamente, vi o importante papel que o Provedor de Justiça desempenha para o normal funcionamento da ordem pública comunitária. Basta recordar que a revelação do maior número das violações do direito comunitário fica a dever-se à instituição da queixa. O segundo ponto que quero registar em relação ao papel regulamentador do Provedor de Justiça é que o direito de queixa e de petição tende a evoluir para um processo de conciliação e de resolução pacífica dos diferendos, a única solução para resolver os litígios sem despesas e com flexibilidade e para descentralizar o Tribunal das Comunidades Europeias. Mas deve-se a todo o custo e acima de tudo encontrar uma maneira de encurtar consideravelmente o tempo necessário para despachar as queixas. Para finalizar, Senhor Presidente, queria assinalar a respeito do código deontológico que o mesmo deve ser de aplicação geral no que se refere aos princípios gerais e que só nos aspectos específicos cada organismo deve ter o seu próprio código de boa conduta. Dybkjær Senhor Presidente, gostaria de agradecer ao Provedor de Justiça pelo vultuoso trabalho que tem dedicado à defesa dos direitos dos cidadãos perante a UE. A instituição do Provedor de Justiça é uma instituição muito relevante e importa podermos estar todos sempre atentos com vista a assegurar a sua evolução, inclusive à luz do novo alargamento. O próprio Provedor de Justiça referiu que a distância entre os cidadãos e a UE é muito grande. Falamos muito deste aspecto mas, na realidade, fazemos muito poucas revoluções para alterar a situação. Uma das razões pelas quais os cidadãos não conseguem entender o sistema da UE é, naturalmente, a forma impraticável como nos organizámos, com instalações no Luxemburgo, em Bruxelas e em Estrasburgo, e penso que poderíamos interrogar-nos, embora a decisão caiba, em parte, ao próprio Provedor de Justiça, se a sua colocação aqui em Estrasburgo é, de facto, a mais adequada. Em minha opinião não o é. Penso que pode facilmente significar que é atribuído ao Provedor um lugar à margem, relativamente às restantes instituições da UE que ele deverá controlar e reformar, e penso que este aspecto poderá contribuir para conflitos adicionais. Gostaria ainda de referir mais alguns aspectos. Um deles é o Livro Branco. O próprio Provedor lhe fez referência. Penso que é um excelente exemplo, visto que o facto de o Provedor de Justiça não conviver diariamente com a Comissão levou a que ele não fosse sequer mencionado no Livro Branco apresentado há dias pelo Presidente da Comissão Prodi, contrariamente ao que seria apropriado. O segundo aspecto que gostaria de referir é o facto de, em minha opinião, haver poucas queixas. Sei que o Provedor de Justiça luta contra o tempo, mas não entendo que não haja mais queixas, se levarmos em linha de conta a dimensão do aparelho institucional. O terceiro aspecto, que é muito relevante, é o esforço do Provedor de Justiça para que seja criada a figura de Provedor de Justiça nos países candidatos. Será extremamente importante, quando admitirmos os novos Estados-Membros, garantirmos também que entendam o que é boa conduta administrativa, tanto mais que não possuem particular experiência na nossa forma de administrar. Em quarto lugar, congratulo-me pelo facto de o Provedor de Justiça ter levantado a questão relativa ao sistema de e-mail e por ter dedicado tanta energia a esta questão, para termos queixas verdadeiras e não apenas queixas "junk" . Lambert Senhor Presidente, também eu apoio estes relatórios e, com particular referência ao relatório da senhora deputada Almeida Garrett, apoio as propostas para alargar o direito de acesso do Provedor de Justiça a todos os documentos. Apoio em particular a alteração proposta relativamente à situação dos documentos provenientes dos Estados-Membros. Na Comissão das Petições e noutros locais, temos tido dificuldades no que se refere a esta questão: a quem pertence a informação? É essencial que o Provedor de Justiça tenha o mais amplo acesso possível a essa informação e concordo com os comentários dos meus colegas relativamente à necessidade de uma maior abertura. Lamento apenas que não tenhamos explorado esta questão mais aprofundadamente no debate organizado pelo Parlamento sobre o acesso a documentos melindrosos. O relatório do senhor deputado Perry também é importante, em especial no que se refere à definição de instituição e à ênfase posta na vontade de ajudar e de comunicar. Outros serviços da administração pública poderiam aprender alguma coisa com esta atitude. Apoio também o alargamento da não discriminação proposto na alteração 11 ao artigo 5º. Blak Senhor Presidente, também este ano o relatório anual do Provedor de Justiça constitui um documento animador. Penso que caminhamos no sentido certo e é muito satisfatório poder ler que o Provedor de Justiça recebeu os documentos que requereu. Espero que essa prática se propague ao restante sistema da UE, pois é assim que deve funcionar. Apenas através da abertura podemos garantir o combate à fraude e às irregularidades e melhorar a imagem dos políticos junto da população. Fez falta a intervenção do Provedor de Justiça num caso ocorrido no Reino Unido, em que a Lloyds enganou milhares de pessoas e cujo processo conduziu a uma longa série de tragédias, incluindo o suicídio, etc. Constatámos uma falta de abertura por parte do Governo do Reino Unido, do Conselho e da Comissão, e teria sido útil a ajuda do Provedor de Justiça neste processo. A Comissão das Petições deveria, em minha opinião, ter competências mais alargadas. É, porventura, uma das comissões mais importantes, na medida em que é a esta comissão do sistema da UE que o pequeno cidadão se pode dirigir com o seu caso. Por esse motivo, é também tão incrivelmente importante que a Comissão das Petições tenha poderes para ajudar o cidadão num processo. Gostaria de referir que fiquei bastante surpreendido quando ouvi a intervenção do meu colega Ole Krarup. Naturalmente que havia o sarcasmo próprio de quem está na oposição, mas, pelo que conheço do senhor deputado Ole Krarup, temos aqui a prova de como ele adora o sistema, de que no fundo pensa que o sistema é muitíssimo bom, mas não consegue exprimi-lo. Por isso, penso que, com o tempo, mesmo o senhor deputado Ole Krarup irá reconhecer que a UE é necessária. De Palacio Senhor Presidente, Senhores Deputados, antes de mais, desejo felicitar os relatores e o Senhor Jacob Söderman, Provedor de Justiça, pelo trabalho que realizaram e que me permite debater com os membros desta Câmara temas de ordem institucional que revestem uma grande importância para o bom funcionamento da União Europeia e, precisamente, na perspectiva dos cidadãos, cidadãos que devemos ser capazes de manter o mais próximo possível das instituições da União. Começaria pelo relatório Bösch sobre o relatório anual das actividades do Provedor de Justiça Europeu em 2000. Reitero, de novo, o meu agradecimento e o reconhecimento da Comissão pelo excelente trabalho levado a cabo pelo instituto do Provedor de Justiça e, naturalmente, muito em particular pela figura do próprio Provedor de Justiça, Senhor Jacob Söderman, que inquestionavelmente conduz os trabalhos e que é, em grande medida, o responsável pelos resultados e pelos bons frutos que a realidade do Provedor de Justiça tem mostrado e que - sejamos claros - é cada vez mais conhecido entre os cidadãos europeus. A missão do Provedor de Justiça centra-se na má administração, e é obrigação da Comissão melhorar a sua gestão e a qualidade dos seus serviços em benefício dos cidadãos. Com esta perspectiva, a Comissão partilha das preocupações manifestadas pelo relator e, em particular, da necessidade de responder o melhor possível às solicitações, tanto do Provedor de Justiça como da Comissão das Petições, e de disponibilizar para eles todos os recursos possíveis. Um aspecto contido no relatório Bösch que nos afecta de forma particular é o seguimento que deve dar-se às observações críticas. No ano passado foi criado, no seio da Comissão, um procedimento de análise sistemática das conclusões que devemos reter dos casos tratados pelo Provedor de Justiça. Sou de opinião que se registaram melhorias nítidas a nível da análise, da aprovação e, por conseguinte, da colaboração com o Provedor de Justiça. Para ilustrar o seguimento dado, permitam-me que lhes refira dois exemplos: primeiro, na sequência da iniciativa do Provedor de Justiça, a Comissão aceitou, a partir de 1 de Julho de 2000, o acesso dos candidatos às provas escritas dos concursos que organiza. Senhores Deputados, não se trata de mera retórica, são factos concretos. Convidaria alguns dos senhores deputados a verem um pouco mais de perto o que efectivamente se está a fazer. Os senhores deputados tecem importantes críticas à Comissão. A Comissão deve ser criticada quando age incorrectamente; mas a crítica genérica, o criticar o trabalho da Comissão só por criticar, na minha óptica, não beneficia ninguém, nem a própria Comissão nem o conjunto das instituições nem a ideia de Europa dos cidadãos. As críticas devem ser feitas quando são pertinentes. Tentaremos melhorar em todos os aspectos e, como é óbvio, estudaremos, analisaremos, avaliaremos e teremos em conta as críticas. Passo a citar outro caso, o da liberdade de expressão dos cidadãos e a supressão do limite de idade na contratação de pessoal. A Comissão, por exemplo, apoia em termos políticos estas orientações, mas trata-se de questões que excedem as nossas próprias capacidades e que se prendem com as outras instituições. A mudança dos limites de idade na contratação de pessoal, por exemplo, deve ser objecto de um acordo interinstitucional. Concordamos, aceitamos e estamos dispostos a debater esta questão com outras instituições, mas importa saber se estas estão dispostas a aceitar esta proposta do Senhor Söderman que nós, naturalmente, subscrevemos. Passo agora a referir-me ao relatório do senhor deputado Perry sobre o código de boa conduta administrativa. O senhor deputado Perry salienta que estes códigos de boa conduta são cruciais para garantir um serviço de elevada qualidade aos cidadãos europeus. São meios importantes para converter o direito a uma boa administração, consagrado na Carta dos Direitos Fundamentais da União Europeia, num guia operacional para o pessoal das instituições europeias. Por este motivo, foi com grande satisfação que a Comissão acolheu a investigação levada a cabo pelo Provedor de Justiça Europeu sobre a existência destes códigos. Mais, a Comissão cooperou estreitamente com o Senhor Jacob Söderman durante a elaboração do seu código de boa conduta administrativa, que temos à nossa frente e que contém grande parte - não direi a totalidade mas, sem dúvida, muitas - das sugestões e dos seus contributos. Reitero o meu agradecimento ao Senhor Söderman pela sua atitude sempre positiva para tentar apresentar propostas com o objectivo de melhorar a situação actual. Tivemos plenamente em conta as disposições contidas no projecto de código do Provedor de Justiça nos diferentes códigos adoptados pelas instituições e pelos organismos europeus. O código da Comissão é, certamente, o que mais se aproxima do modelo proposto pelo Provedor de Justiça, não só no que diz respeito ao seu conteúdo e natureza jurídica, como ainda por vincular os seus funcionários. Há um aspecto que gostaria de dizer aos senhores deputados: não confundamos os elementos. O Livro Branco da boa governação é muito mais do que uma reforma administrativa. A reforma administrativa está em curso, é responsabilidade do Comissário Kinnock, deram-se já passos positivos muito importantes nesse domínio - e os senhores deputados concordaram com a Comissão nessa avaliação. Devemos levá-la até ao fim. Estamos a trabalhar nesse sentido. O Senhor Comissário Kinnock está a trabalhar muito intensamente nela. Mas isso é uma coisa e a boa governação, outra. O Livro Branco da boa governação é muito mais do que uma reforma administrativa, é uma abordagem que visa elucidar como reunir, aproximar e integrar melhor diferentes elementos na cadeia de responsabilidades da nossa complexa sociedade. É um problema que se coloca não só às instituições da União Europeia, mas a todos os nossos países, a todas as democracias avançadas, numa sociedade cada vez mais complexa com meios tecnológicos cada vez mais reais que permitem que a informação circule muito mais facilmente e que abrem novas possibilidades, e em que as formas de organização da cidadania são também mais complexas a cada dia que passa. Este é o conteúdo do Livro Branco: como tudo isto se insere no jogo institucional europeu. Excede em muito uma reforma administrativa. Por conseguinte, não devemos confundir a reforma administrativa com o Livro Branco da boa governação que a Comissão tem em preparação, sob a direcção do Presidente Romano Prodi. Tal como o senhor deputado Perry e o Senhor Jacob Söderman, a Comissão deplora - e quero dizê-lo muito claramente ao senhor deputado Perry - a existência de uma grande variedade de códigos de diferente natureza jurídica. Esta realidade não é benéfica nem para a coerência nem para a clareza jurídica. No entanto, é preciso não perder de vista, antes de se avançar, como nos é solicitado no relatório Perry, a conveniência de aguardar pela avaliação dos resultados dos códigos de boa conduta já implementados e dos recentemente aprovados - na Comissão há dez meses, no Conselho no passado mês de Julho, antes do Verão - e, na opinião da Comissão, é ainda, por isso mesmo, prematuro retirar conclusões acerca da realidade destes novos códigos de boa conduta. Neste sentido, no final do corrente ano, começaremos já a elaborar um relatório, designadamente sobre o código de boa conduta da própria Comissão, ou seja, no final de um ano de implementação. Quando dispuser de informação suficiente, a Comissão poderá considerar a hipótese de preparar uma proposta legislativa sobre um regulamento horizontal. De momento necessita de mais informação, pelo que não toma agora qualquer posição a este respeito. No tocante ao relatório da senhora deputada Teresa Almeida Garrett, gostaria de dizer que é, sem qualquer dúvida, do ponto de vista institucional, o mais sensível. Todavia, debruçar-me-ei de forma muito breve sobre este relatório, dado que o artigo 195º do Tratado confere à Comissão unicamente competências para emitir um parecer - que nem sequer é vinculativo. Mas julgo que é importante dar a conhecer a nossa opinião. Em primeiro lugar, devo felicitar a senhora deputada Almeida Garrett pelo seu magnífico trabalho. Tive, aliás, ocasião de me pronunciar sobre este assunto na Comissão dos Assuntos Constitucionais e de salientar que o actual estatuto revelou funcionar sem problemas. A Comissão deu curso às investigações por iniciativa do Provedor de Justiça - acabei de o referir -, por exemplo, no caso do código de boa conduta e, de uma maneira geral, a Comissão responde, de forma construtiva e - agradeço que o Senhor Söderman o tenha ressaltado - dentro dos prazos, aos pedidos de informação que nos remete. A Comissão dos Assuntos Constitucionais propõe três modificações. No tocante à supressão da excepção do sigilo no acesso aos documentos, tive já ocasião de salientar que a Comissão nunca fez uso desta excepção nos vinte pedidos de acesso apresentados pelo Provedor de Justiça. Poderíamos cair, é certo, na tentação de ajustar o direito a esta prática e aceitar a postura adoptada pela Comissão dos Assuntos Constitucionais, mas, por outro lado, dado que houve um bom funcionamento, assiste-nos também o direito de nos interrogarmos se é, de facto, imprescindível modificar este ponto. Devemos mostrar-nos, em todos os casos, prudentes em relação a uma questão delicada, dado o papel da Comissão e o tipo de temas que tem neste momento em mãos e que, em virtude da evolução da construção europeia, vão ser muito variados e cada vez mais delicados. Poderiam ainda levantar-se problemas com os governos dos Estados-Membros da União. A estrutura da União Europeia, assente em três pilares, faz com que a Comissão, como de resto acontece com o próprio Parlamento, assuma funções diferentes de acordo com o pilar em causa. Por isso, a Comissão voltará a abordar estas questões de forma mais aprofundada no parecer que tem de emitir e que em breve remeterá ao Parlamento, quando adoptar uma posição definitiva sobre o texto aprovado. No tocante à supressão do princípio segundo o qual o testemunho dos funcionários é dado em nome das suas administrações, a Comissão não é dogmática, mas considera importante que os funcionários não se pronunciem puramente a título pessoal, mas que o façam em representação e apresentando os elementos e os esclarecimentos dos assuntos a seu cargo. Quanto ao resto, devem ater-se às obrigações decorrentes do seu estatuto. Gostaria de salientar que, na qualidade de ex-deputada, além de membro da Comissão, subscrevo plenamente a posição defendida pela relatora, senhora deputada Teresa Almeida Garrett, sobre as diferenças no que diz respeito às responsabilidades políticas e administrativas e quanto à responsabilidade do Parlamento Europeu em relação às responsabilidades políticas dos comissários e dos membros das outras instituições. No que concerne ao acesso aos documentos procedentes dos Estados-Membros, seria conveniente, como disse há instantes, ser consentâneos com o novo Regulamento (CE) nº 1049/2001 relativo ao acesso do público aos documentos. O princípio de obter a autorização prévia do Estado está previsto no nº 5 do artigo 4º do regulamento, bem como no acordo-quadro com o Parlamento. A declaração nº 35, anexa à Acta Final do Tratado de Amesterdão, vai no mesmo sentido. Senhor Presidente, para terminar, reitero as minhas felicitações a todos os relatores e os meus agradecimentos pelo trabalho extremamente construtivo do Senhor Jacob Söderman, que é de uma enorme ajuda, dado que a crítica - e é preciso estar muito ciente disso - é, sem dúvida, um estímulo para estar em constante aperfeiçoamento e para avançar soluções. Registamos já avanços quanto ao código de boa conduta, quanto ao tema dos processos por infracção, quanto à liberdade dos funcionários, entre outros temas. Neste sentido, devo dizer-lhes que muito é criticável, porque nada é perfeito, mas que, quando se critica sem fundamento, a crítica pode até mesmo chegar a perder sentido ou, pelo menos, parte dele. Söderman . (EN) Senhor Presidente, foram levantadas algumas questões, incluindo duas que constam no relatório da senhora deputada Almeida Garrett, que gostaria de tentar esclarecer. Em primeiro lugar, surgiu a questão de ouvir os comissários como testemunhas e o problema que se levantou na Comissão dos Assuntos Constitucionais, onde as pessoas sentiram que poderia existir dificuldade em estabelecer uma divisória entre o controlo político do Parlamento Europeu, a responsabilidade política dos comissários e a responsabilidade administrativa desses mesmos comissários. Diversos membros da Comissão dos Assuntos Constitucionais consideraram que esta questão era muito difícil de resolver. É muito importante compreender que a Comissão é o órgão executivo e teoricamente é a administração da União que está em contacto com os cidadãos. É claro que os comissários têm funções administrativas. Recebemos algumas queixas referentes a este assunto e os comissários sempre responderam de forma muito correcta. Assim, para evitar mais debates e confusão, este assunto poderia ser eliminado da proposta e, como a relatora afirmou, um dia talvez deixe de ser necessário uma resposta por escrito. Gostaria de sublinhar que o OLAF tem o direito de ouvir os comissários e que foi isso que esteve na origem da minha proposta. Em segundo lugar, a questão de todos os documentos. A ideia de que o Provedor de Justiça tem o direito de ver todos os documentos deve-se ao facto de os cidadãos não disporem desse acesso. A confiança no trabalho do Provedor de Justiça baseia-se no pressuposto de que os cidadãos aceitam que não podem ter acesso a todos os documentos, mas a verdade é que eles precisam de saber que o Provedor de Justiça pode, se necessário, recorrer a esse direito. É essa a base da sua confiança nas actividades do Provedor de Justiça. Receia-se por vezes que o Provedor de Justiça possa apoderar-se de segredos de Estado. Fui Provedor de Justiça durante doze anos e nunca num caso de má administração tive de solicitar documentos sobre questões realmente secretas. Não tenho conhecimento de nenhum caso em que um Provedor de Justiça tenha permitido a fuga de documentos. Deve, no entanto, estabelecer-se o princípio de que o Provedor de Justiça tem o direito de ver os documentos. Tivemos nesta matéria alguns problemas de interpretação e perdemos tempo de ambos os lados. O Presidente Prodi solicitou um debate sobre o Livro Branco e foi isso que eu tentei desencadear. É muito importante que o Livro Branco seja discutido porque ainda falta mais um percurso. Fico à espera de propostas mais concretas. Irei agora debruçar-me sobre as críticas ao baixo número de queixas, sobre a divulgação do trabalho das instituições ligadas ao Provedor de Justiça, e sobre as múltiplas queixas que saem fora do âmbito das nossas competências. Em primeiro lugar, o nosso mandato cai inteiramente no âmbito da União Europeia. Os cidadãos podem achar que isto é difícil de perceber quando se deparam com problemas relacionados com o direito comunitário. Dirigem-se a um gabinete de informação do Parlamento ou a uma representação da Comissão, obtêm um formulário nosso e apresentam-nos a sua queixa. Nós tentamos rectificar a situação. Existe a possibilidade de que isto limite o número de queixas, mas a verdade é que esse número tem vindo a aumentar ao longo dos anos. Sobre a questão da divulgação do trabalho do Provedor de Justiça, gostaria de mencionar que somos mais conhecidos do que muitos provedores de justiça que actuam a nível nacional e os deputados ao Parlamento podem seguramente fazer muito no sentido de informar os cidadãos sobre o direito de petição e o direito de queixa ao Provedor de Justiça. Afinal, são os senhores deputados que estão em contacto com os cidadãos europeus no exterior. São os senhores que estão em contacto com o público. Se disserem às pessoas quais são as possibilidades que se lhes oferecem, estas tornar-se-ão muito mais bem conhecidas. Muitos de vós têm feito isso mesmo, pelo que vos estou reconhecido. Sinto-me muito honrado por ter a possibilidade de discutir estas matérias. Estou muito reconhecido pelos comentários tecidos pela Senhora Comissária de Palacio e por todos vós e agradeço-vos muito o vosso trabalho. Presidente Muito obrigado, Senhor Söderman. Está encerrado o debate. A votação terá lugar às 12H00. Deliberações da Comissão das Petições (2000-2001) Presidente Segue-se na ordem do dia o relatório (A5-0236/2001) do deputado Camisón Asensio, em nome da Comissão das Petições, sobre as deliberações da Comissão das Petições no ano parlamentar de 2000-2001 (2001/2010(INI)). Camisón Asensio Senhor Presidente, Senhores Deputados, inicio a minha intervenção afirmando que ter sido designado relator deste relatório é para mim uma enorme satisfação, pois sou dos que acreditam sinceramente na importância social da Comissão das Petições do Parlamento Europeu. Porque o instituto da petição dos cidadãos constitui, efectivamente, a via mais directa de que dispõem os cidadãos europeus para denunciar tanto as deficiências ainda existentes na legislação comunitária como os casos de não aplicação ou não transposição das obrigações decorrentes das directivas e regulamentos vigentes. Neste importante trabalho desempenha também um papel fundamental a figura do Provedor de Justiça Europeu. Foi, de igual modo, motivo de uma grande satisfação para mim o facto de se ter alcançado um elevado nível de consenso entre todos os membros da comissão durante os debates e na votação. Os números falam por si: o relatório contém 16 conclusões que foram todas aprovadas por unanimidade, tendo o mesmo ocorrido com as 5 alterações apresentadas, depois de ligeiros retoques de compromisso. Por isto, endereço o meu agradecimento a toda a comissão e ao seu secretariado. Dado que os senhores deputados estão a par do conteúdo do relatório, limitar-me-ei a citar alguns dos aspectos que considero constituírem uma maior novidade, designadamente, a extensão do direito de petição dos cidadãos europeus - que, de resto, considero um direito fundamental - às pessoas a residir legalmente e às que tenham sede social num Estado-Membro; a recomendação de que tal direito seja considerado com a devida importância nos debates agendados, que seja inscrito no projecto de convenção sobre o futuro da construção europeia; a necessidade patente que existe de atribuir à Comissão das Petições do Parlamento Europeu o estatuto que merece, atendendo à importância social que lhe é conferida pelo contacto directo entre cidadãos e instituição. Isto é necessário porque é preciso pôr termo ao distanciamento entre o povo e as altíssimas instituições europeias, distanciamento colocado em vidência em todos os inquéritos efectuados. Uma solução consiste, naturalmente, em dar maior visibilidade aos relatórios de iniciativa, principalmente os relativos aos temas que despertam uma maior vontade dos cidadãos em reforçar o seu contacto directo com as instituições. De igual modo, afigura-se razoável tentar abrir vias através desta instituição à iniciativa legislativa que germina e nasce no próprio seio popular, circunstância que normalmente é reveladora de uma lacuna grave. Tudo isto dá mais razão à ideia de que esta comissão deve ter acesso a toda a documentação interinstitucional pertinente, imprescindível ao exercício da sua missão. A este respeito, é de toda a justiça relembrar e agradecer a inestimável ajuda que de forma permanente tanto a Comissão como o Provedor de Justiça nos têm proporcionado. O mesmo já não podemos dizer em relação ao Conselho, que continua ausente. O instituto da petição deve ser nesta altura - é já bem evidente - mais divulgado entre os cidadãos quer através de um trabalho de informação e educação quer ainda, mais concretamente, através da Internet. São necessários guias de consulta rápida e geral. Falta fazer este trabalho. Detecta-se com demasiada frequência uma certa apatia por parte de alguns poderes públicos, a nível comunitário, nacional, regional e local - porque há de tudo -, para procurar soluções justas para os problemas colocados. Importa reagir perante esta nefasta situação. Será, pelo menos, preciso apelar ao apoio da Presidência desta Câmara para que, se se considerar adequado, dê publicidade a essa apatia a fim de solucionar problemas e injustiças flagrantes que afectam determinados sectores da população europeia. Para terminar, recordarei a grande importância que têm para a eficácia dos resultados do trabalho desta comissão tanto o máximo contacto pessoal entre peticionários e Parlamento Europeu, através da sua Comissão das Petições, como a utilização dos magníficos serviços da Direcção-geral de Estudos do Parlamento e do STOA. Fourtou Senhor Presidente, em primeiro lugar, gostaria de agradecer e felicitar o senhor deputado Camisón pelo trabalho simultaneamente minucioso e prospectivo que efectuou aquando da redacção do seu relatório. Graças a ele, os nossos colegas podem dar-se conta das expectativas dos cidadãos da União e, consequentemente, da tarefa que incumbe à Comissão das Petições. As situações em que se encontram os peticionários são frequentemente kafkianas. É o que se conclui da leitura de certos casos evocados pelo senhor deputado Camisón: quer se trate de problemas de reconhecimento de diplomas, de discriminação, de regimes de tributação, de questões ligadas ao registo dos automóveis, a complexidade é tal e os bloqueios tão evidentes, que o cidadão se sente totalmente impotente. A acção concertada da nossa comissão e da Comissão Europeia permite, ao tratar estes problemas, corrigir o que é considerado uma injustiça. Todavia, a Comissão das Petições pode ir mais longe. Pode associar os cidadãos à elaboração de normas comunitárias. A 13 de Junho passado, tive a honra de submeter à votação deste Parlamento um relatório sobre os implantes em silicone. Ora, este relatório é um exemplo da utilização, infelizmente demasiado rara, dos números 1 e 4 do artigo 175º do Regimento, que dizem, nomeadamente, que a comissão competente pode decidir elaborar relatórios sobre as petições que tiver declarado admissíveis e, se for caso disso, submeter à votação do Parlamento propostas de resolução. Foi esse o caso do relatório de que fui incumbida. Efectivamente, foi na sequência de duas petições, reunindo mais de 1000 assinaturas, que se deu início à elaboração do referido relatório. Mas esta foi apenas a segunda vez, desde a criação da Comissão de Petições, que uma proposta de resolução aprovada pelo Parlamento teve origem em reivindicações directas de cidadãos da União Europeia. Tal como o preconiza o nº 18 do relatório do senhor deputado Camisón, a nossa comissão, neste caso, encarregou o STOA de proceder a um estudo dos problemas com que se deparam os peticionários. A utilização reforçada do artigo 175º, ideia defendida pelo relator, deve permitir à nossa comissão estabelecer uma relação directa entre os problemas dos cidadãos e o conjunto dos deputados. A meu ver, representa o reconhecimento político do acto de ouvir efectivamente os cidadãos e é uma das vias de futuro da Comissão de Petições. De Rossa Senhor Presidente, o facto de terem sido recebidas mais de 10 000 petições pela Comissão das Petições desde o seu início mostra claramente o significado prático que a União Europeia tem para os seus cidadãos. O trabalho da Comissão das Petições chegou frequentemente a uma conclusão positiva para os cidadãos envolvidos e resultou, em alguns casos, em alterações ao direito e à prática nacionais nos Estados-Membros. As áreas que apresentam maiores dificuldades para os indivíduos e grupos de cidadãos continuam a ser a protecção social, os cuidados de saúde, a fiscalidade e o reconhecimento das habilitações académicas, em particular para cidadãos que trabalham em Estados que não são o seu Estado de origem, como acontece nas regiões fronteiriças. São também apresentadas queixas sobre questões ambientais em relação a grandes empreendimentos, quando se sente que o seu impacto no ambiente e nos meios de subsistência das pessoas nas áreas afectadas está a ser ignorado pelos promotores e, em alguns casos, pelas autoridades envolvidas. Tem havido muitos casos bem sucedidos. Por exemplo, um peticionário irlandês com habilitações para ensinar concedidas por um instituto superior britânico viu recusado o direito de se candidatar a um posto de trabalho numa escola oficial alemã. A Comissão assumiu o caso em nome do peticionário e da Comissão das Petições e acabou por ganhá-lo, apesar da grande resistência oposta pelas autoridades alemãs. É este tipo de êxito que pode ser alcançado pela Comissão das Petições e, se queremos que esta comissão faça o seu trabalho com eficácia, precisamos de mais recursos. González Álvarez Senhor Presidente, devo iniciar a minha intervenção dizendo que sou uma grande admiradora do trabalho desenvolvido na Comissão das Petições. Sei que não é uma comissão com muita influência neste Parlamento, que nem todos a valorizam do mesmo modo, mas penso que o trabalho nela desenvolvido é, porventura, dos poucos que nos permitem ter um contacto directo com os cidadãos e aproximá-los das instituições. Concordo plenamente com o relatório do senhor deputado Camisón Asensio. Penso que espelha a preocupação dos membros da Comissão das Petições, pelo que vamos dar-lhe o nosso voto favorável. Gostaria, porém, de destacar alguns dos problemas práticos e reais com que deparamos... (Interrupção do deputado Marinos) Lamento muito, Senhor Deputado Marinos. Dizia eu que a Comissão das Petições desenvolve um bom trabalho e que se reveste de muita importância. Gostaria de salientar alguns dos problemas reais com que deparamos. Primeiro problema real: mantemos uma boa relação com a Comissão Europeia; a Comissão e o Provedor de Justiça trabalham em estreita colaboração com a Comissão das Petições. Já pelo contrário, não temos qualquer tipo de cooperação com o Conselho e, relativamente a muitas petições, o Conselho poderia ter uma participação significativa e deploramos que nunca esteja presente. Este é o nosso primeiro problema. Segundo problema: agilidade e decisão nas respostas às petições. O meu trabalho na Comissão das Petições está muito ligado às questões ambientais, o que é natural dado integrar também a Comissão do Meio Ambiente; acontece por vezes que decorre muito tempo até se dar uma resposta aos problemas ambientais, as decisões tomadas no país e que deram origem à petição são já irreversíveis para o meio natural e os peticionários perdem a paciência. Por conseguinte, isto constitui também um dos problemas: uma maior rapidez, uma maior eficácia na resposta. Estou perfeitamente ciente de que, por vezes, os Estados-Membros têm clara consciência de que um atraso nas suas respostas pode ser favorável às suas decisões políticas, e é isso o que acontece em determinadas ocasiões; a responsabilidade não é exclusivamente da Comissão, os Estados-Membros é que demoram a facultar informação. Considero a Comissão das Petições, como dizia, uma comissão muito importante e, no entanto, dispõe de poucos recursos humanos, jurídicos - esta crítica é dirigida, naturalmente, à nossa própria instituição - e técnicos, recursos de que necessita. Uma das propostas do senhor deputado Camisón Asensio afigura-se-me muito pertinente. Propõe ele que quando se verificar uma demora excessiva na resposta aos cidadãos, deve pedir-se à Presidente do Parlamento que faça publicidade dessa demora e do transtorno causado aos peticionários, a quem já lhes chega terem de estudar direito comunitário e compilar toda a documentação. Em síntese, Senhor Presidente, penso que se deve fazer um trabalho de educação e de informação sobre o direito de petição dos cidadãos, porque se trata de um direito de cidadania. Recordo que na legislatura passada houve até mesmo uma proposta de acabar com a Comissão das Petições e com a Comissão dos Direitos da Mulher e da Igualdade de Oportunidades; ora, eu preconizo que as duas comissões tenham um grande futuro neste Parlamento, porque permitem, pelo menos, aproximar os cidadãos do nosso trabalho. Marinos Senhor Presidente, no excelente relatório do caro colega deputado Camisón Asensio, há muita coisa a apoiar e pouco a acrescentar. Limito-me a assinalar com ênfase o facto imperdoável de o Conselho de Ministros ignorar desafiadoramente a Comissão das Petições, não tendo enviado ninguém para colaborar connosco, nem sequer um representante seu. E isso é natural. Os cidadãos europeus recorrem à Comissão das Petições, muitas das vezes para denunciarem precisamente as infracções praticadas pelos ministros e pelos seus serviços ou as respectivas omissões quando não lhes dão razão e ignoram os seus protestos ou as suas queixas. Justamente por esse motivo, a Comissão das Petições e o Provedor de Justiça Europeu tornaram-se o refúgio daqueles que acreditam que estão a ser lesados ou daqueles que, enquanto cidadãos activos, procuram acabar com as ilegalidades, a injustiça, a destruição do ambiente. Daí a necessidade de o Parlamento Europeu dar mais atenção à Comissão das Petições, proporcionando-lhe possibilidades acrescidas para realizar intervenções mais eficazes. É verdade que a Comissão coopera estreitamente connosco, mas também ela se defronta muitas vezes com a indiferença e a obstrução dos serviços nacionais. Deste modo, perpetuam-se os processos pendentes e desiludem-se os cidadãos europeus que pedem a nossa ajuda. Por isso, o relatório Camisón Asensio está certo quando preconiza a fixação de prazos curtos e obrigatórios para que as petições sejam despachadas mais rapidamente. Em simultâneo, deverá ser instituído um processo de divulgação das queixas e da inacção ou obstrução das entidades acusadas nos países dos peticionários. Desta maneira, os cidadãos armar-se-ão com a única arma que as autoridades culpadas temem: a publicidade que as expõe diante dos seus eleitores. Há ainda uma proposta que, se for aprovada, acredito que teria uma enorme importância: instituir, mediante determinadas condições, um processo de medidas transitórias que permita suspender imediatamente as violações em curso da legislação comunitária, sempre que estas ameacem causar danos irreparáveis no ambiente natural ou no nosso património cultural. Porque o processo moroso até à sentença final do Tribunal Europeu deixa de ter qualquer significado, quando o mal já foi feito e já não tem remédio. Gemelli Senhor Presidente, para concluir este debate, gostaria de agradecer a todos os colegas relatores - os senhores deputados Bösch, Perry, Almeida Garrett, Sbarbati e Camisón Asensio - e a todos os colegas empenhados no instituto das petições; agradeço também ao Provedor de Justiça europeu, que, do seu posto de observação, conduz uma acção em defesa dos cidadãos. É verdade que trabalhamos conjuntamente e trabalhamos também em prol da cidadania europeia, dado que o Parlamento, a mais autorizada instituição deste ponto de vista, é um defensor acérrimo da cidadania europeia. Demos muitos passos em frente, relativamente aos quais tenho de reconhecer que a Comissão Europeia demonstrou uma particular sensibilidade, de que é prova a preparação com que os funcionários europeus apresentam os relatórios na Comissão das Petições. Por outro lado, há também cada vez mais cidadãos europeus que recorrem às petições para apresentar problemas pessoais, sociais ou ambientais: temos o dever de lhes responder de forma exaustiva e satisfatória, cada vez menos platónica e evitando respostas superficiais. Com as suas petições, os cidadãos europeus põem em evidência o caminho que a União deve ainda percorrer antes de estar assegurada a tranquilidade de vida dos cidadãos. Obviamente que não pensamos que deva haver uma homologação plana e amorfa na União Europeia, pelo contrário, pensamos, sobretudo, que as diferenças culturais devem ser harmonizadas, cabendo-nos assumir essas diferenças como sendo a verdadeira riqueza das Instituições. Iniciámos uma fase de reforma, de defesa e de reforço do instituto das petições e, com ela, pensamos poder defender melhor os cidadãos e, simultaneamente, dar a conhecer melhor as instituições europeias a esta população cada vez mais numerosa. De Palacio Senhor Presidente, Senhores Deputados, este debate, à semelhança do anterior, versa também sobre as relações entre as instituições europeias e os cidadãos. Neste sentido, desejo felicitar o senhor deputado Camisón Asensio pelo seu relatório, no qual salienta que as petições permitem aos cidadãos dar a conhecer as suas legítimas aspirações ao mesmo tempo que revelam as deficiências existentes na legislação comunitária, e é nesta dupla perspectiva que a Comissão está, naturalmente, interessada no trabalho levado a cabo pelos senhores deputados. Como dizia há pouco a senhora deputada González Álvarez, penso que a Comissão das Petições deste Parlamento - permitam-me que o diga de uma perspectiva externa -, tal como as de outros parlamentos que conheço (o Parlamento do meu país, por exemplo, que é o que conheço melhor), cumpre uma função importantíssima para precisamente aproximar os cidadãos das instituições em geral. Mas estas comissões desempenham um papel igualmente importante para o trabalho dos próprios parlamentares, que passam a conhecer as preocupações, as sensibilidades e as questões que preocupam uma parte significativa dos cidadãos. No corrente ano, os serviços da Comissão não foram os únicos a cooperar com esta comissão parlamentar; também nós, os próprios comissários, o fizemos, querendo cooperar de forma mais activa com os senhores deputados. Desejo, nesta linha, agradecer a referência feita pelo senhor deputado Gemelli, porque não há dúvida de que tanto o Senhor Comissário Kinnock como o Senhor Comissário Liikanen, tanto a Senhora Comissária Wallström como o Senhor Comissário Bolkestein, participaram dos seus trabalhos, estiveram pessoalmente envolvidos, debatendo, explicando e tentando contribuir com razões, possibilidades e soluções para dar resposta a preocupações que lhes chegaram através da Comissão das Petições de acordo com as reclamações ou queixas que junto dela os vários cidadãos apresentaram. Neste sentido, penso que é evidente a importância que a Comissão atribui ao trabalho que os senhores deputados realizam. Ainda nesta mesma óptica - tive já ocasião de me pronunciar anteriormente sobre este tema - a Comissão dará resposta da forma mais aberta e construtiva possível ao vosso desejo de intensificar esta cooperação. Sei que por vezes não facultamos as informações que nos solicitam dentro do prazo que seria desejável, o que constitui um problema, mas os senhores deputados estão perfeitamente cientes de que sempre que tivemos algum problema, regra geral - para não dizer na totalidade dos casos -, esse problema prendia-se com o facto de a Comissão estar dependente da informação que um dos Estados-Membros deveria facultar. São administrações diferentes. Não temos qualquer capacidade coerciva para obrigar os Estados-Membros a remeter-nos determinado tipo de informação, exceptuando a pressão política. Exercemo-la - tal como os senhores deputados - quando denunciamos que este ou aquele Estado não respondeu ou está a dificultar a resposta da Comissão. Apenas posso dizer que a Comissão continuará a tentar que os Estados da União actuem com a maior celeridade possível ao responderem ao nosso pedido de informação, precisamente para dar uma resposta adequada às preocupações que os senhores deputados nos transmitem e que, nesse sentido, tentaremos continuar a colaborar ao máximo convosco. Presidente Está encerrado o debate. A votação terá lugar hoje, às 12H00. Açúcares e preparações destinados à alimentação humana Presidente Segue-se na ordem do dia o relatório (A5-0217/2001) do deputado Lannoye, em nome da Comissão do Meio Ambiente, da Saúde Pública e da Política do Consumidor, sobre o projecto de directivas do Conselho relativo à simplificação das directivas verticais no domínio dos géneros alimentícios: Propostas de directivas do Conselho relativas a: 1.- determinados açúcares destinados à alimentação humana (14003/1999 - C5-0346/1999 - 1996/0113(CNS)) 2.- mel (8701/2000 - C5-0347/1999 - 1996/0114(CNS)) 3.- sumos de frutos e determinados produtos similares destinados à alimentação humana (13760/1999 - C5-0348/1999 - 1996/0115(CNS)) 4.- leites conservados parcial ou totalmente desidratados destinados à alimentação humana (14002/1999 - C5-0349/1999 - 1996/0116(CNS)) 5.- doces e geleias de frutos, citrinadas e creme de castanha destinados à alimentação humana (7138/2000 - C5-0350/1999 - 1996/0118(CNS)) (Nova consulta). Lannoye . (FR) Senhor Presidente, somos chamados a debater no final da manhã directivas relativas ao pequeno almoço. É um pouco tarde, mas mesmo assim vou arriscar. Em primeiro lugar, recordo que é a segunda vez que somos consultados sobre este dossier. Efectivamente, na legislatura anterior, o Parlamento expressou-se sobre as propostas da Comissão referentes à simplificação de directivas verticais relativas aos açúcares, ao mel, aos sumos de frutos, ao leite e aos doces. Acontece que o Conselho tardou em finalizar o dossier em questão, mas finalmente introduziu alterações significativas às propostas iniciais da Comissão. Razão pela qual somos hoje de novo consultados. Recordo, por conseguinte, que o que estava em questão era a simplificação das directivas. O ponto de vista da Comissão do Meio Ambiente, da Saúde Pública e da Política do Consumidor é seguramente compatível com este objectivo, mas consiste também em zelar por que as exigências de qualidade não sejam descuradas em nome da simplificação, e sobretudo em zelar por que não fique comprometida uma informação correcta ao consumidor. Todas as alterações apresentadas pela Comissão do Meio Ambiente, sendo uma boa parte da autoria do relator, vão nesse sentido. Gostaria de lembrar que o consenso no Conselho limita evidentemente a nossa margem de manobra, uma vez que somos simplesmente consultados, o que significa que, independentemente da votação que hoje expressarmos, o Conselho terá, no fim de contas, toda a liberdade de acção. Todavia, creio que, segundo a óptica que há pouco lhes especifiquei, as alterações conseguem melhorar os textos: qualidade dos produtos, informação correcta ao consumidor. Vou passar em revista as diferentes directivas a fim de transmitir os seus elementos essenciais. Em primeiro lugar, no que se refere aos açúcares, verifica-se um pequeno problema de definição. O Conselho, e com razão, definiu um açúcar que é cada vez mais utilizado, a "frutose", mas não deu uma definição daquilo que designa por açúcar mascavado ou açúcar castanho. Por conseguinte, a alteração do Parlamento visa solicitar que conste dos textos uma definição. Há que impor um determinado prazo, mas é preciso que a Comissão apresenta uma proposta de definição. Parece ser uma questão elementar. Segundo dossier, o do mel. Trata-se de um dossier sensível na medida em que o mel é um produto de grande qualidade, geralmente artesanal, e relativamente ao qual se verificaram inúmeros problemas de comercialização nos anos anteriores, na medida em que se assiste frequentemente a misturas de méis e à entrada no mercado da União Europeia de méis cuja qualidade não é garantida. Trata-se, portanto, de estar vigilante quanto às definições e rotulagem. A Comissão propõe acrescentar uma nova categoria de mel, o mel filtrado. A Comissão do Meio Ambiente propõe que a referida proposta não seja aceite, dado que o mel filtrado é de facto um mel que não permite um controlo sobre a sua origem floral. A maior parte das vezes, este mel perdeu o pólen que permite efectuar esse controlo, o que impede uma boa definição do produto e não permite dar garantias da sua qualidade ao consumidor. Propomos, por conseguinte, que a presente proposta não seja aceite. No que se refere às substâncias nocivas que se encontrarão eventualmente nos méis industriais ou de pastelaria, consideramos que a sua presença deve ser proibida. Trata-se de méis de menor qualidade, bem entendido, que são utilizados como matéria-prima em certas preparações da indústria agro-alimentar, mas está fora de questão aceitar a presença de substâncias nocivas. Assim sendo, há uma alteração da Comissão do Meio Ambiente nesse sentido. Terceiro dossier, o dos sumos de frutos. Penso que a maior parte das alterações visam, não modificar profundamente a proposta da Comissão e do Conselho, mas antes especificar os textos e evitar qualquer deriva. Passo a explicar-me: uma lista não exaustiva de tratamentos e de substâncias autorizados no fabrico, tal como está prevista, não nos parece satisfatória. Há que dar uma lista positiva. Por conseguinte, solicitamos à Comissão que apresente, dentro de um determinado prazo, uma lista positiva dos adjuvantes de filtração e de precipitação, assim como dos adjuvantes de absorção autorizados. Uma lista positiva significa que as substâncias que não figuram na lista são proibidas. Isto parece-nos mais claro, de futuro, e mais positivo para o consumidor. Uma outra alteração requer também que não sejam utilizados fungicidas na conservação dos frutos destinados à produção de sumos, e que se autorize exclusivamente uma conservação a frio. Quanto ao quarto dossier, o dos leites, não há qualquer proposta de modificação. O texto que nos é proposto parece-nos absolutamente satisfatório. Relativamente aos doces, voltei a apresentar, a título pessoal, uma alteração que não foi aceite pela Comissão do Meio Ambiente, mas de que faço questão. Trata-se de não aceitar a utilização generalizada de um aroma químico nos doces e marmeladas, a saber, a vanilina. Não serve rigorosamente para nada a não ser para modificar o gosto. Thyssen Senhor Presidente, foi há cerca de cinco anos que o Conselho nos consultou sobre a proposta de simplificação de sete directivas verticais no domínio dos géneros alimentícios. Essas propostas visavam assegurar a simplificação dos regimes existentes que continham disposições demasiado detalhadas ou a sua substituição por directivas em que fossem exclusivamente adoptados os requisitos essenciais. Dessa forma, estas directivas tornar-se-iam mais factíveis e mais harmónicas com as directivas horizontais. Trata-se de uma nobre ambição que vai ao encontro das expectativas das pessoas, tantos dos consumidores como daqueles que de algum modo estão envolvidos nestas matérias. Enquanto Grupo PPE-DE, trabalhamos com agrado nesse sentido. Constatamos que a directiva relativa aos produtos à base de cacau e de chocolate, que inicialmente também integrava este pacote e deveria ser sujeita ao processo legislativo mais prolongado, nomeadamente o processo de co-decisão, foi afinal a primeira que conseguimos ultimar. As restantes cinco directivas do pacote de sete - as cinco directivas de que falamos hoje - acabam por levar mais de cinco anos a simplificar. Perguntamo-nos, pois, se não deveremos procurar métodos de trabalho mais rápidos e outros métodos de tomada de decisão, pois não julgamos que seja isto que as pessoas nos pedem. Senhor Presidente, enquanto Grupo PPE-DE, queremos felicitar o relator pelo seu trabalho. Esta demora não se deve seguramente a ele, mas sim ao facto de o Conselho ter operado mudanças fundamentais em determinadas partes, o que exigiu que emitíssemos novo parecer. Em nome do Grupo PPE-DE, posso dizer que concordamos com o relatório - como se verificou, aliás, na votação na Comissão do Meio Ambiente. Isso é válido para todos os elementos do pacote, à excepção dos sumos de frutos. Nesse ponto, a nossa postura diverge um pouco do relatório, mas isso já tinha ficado claro na Comissão do Meio Ambiente. Por isso, penso que não terei de abordar aqui em detalhe todas as razões, motivos e sentidos dessa divergência. Porém, Senhor Presidente, não quero esconder - e é nesse sentido que quero utilizar o tempo de uso da palavra que me resta - que estes dossiers foram alvo de uma séria discussão no nosso grupo, designadamente sobre a questão de saber se cabe realmente a um Parlamento discutir tais medidas detalhadas com 626 deputados. Teremos problemas com isso. Vão ser lançadas críticas a este Parlamento a partir do exterior. Isso não significa, contudo, que subestimemos a importância da legislação alimentar. Sabemos que, nesse âmbito, também os pormenores são importantes, mas perguntamo-nos se somos realmente os mais competentes para tomar decisões a um nível técnico tão elevado e se devemos ocupar um Parlamento com 626 deputados com este tipo de medidas abrangentes. A questão que nos colocámos foi se não deveríamos adoptar dois tipos de direito derivado, um em que o Parlamento se pronuncia e outro em que remeta realmente mais responsabilidades para o poder executivo. A discussão deste assunto não está seguramente encerrada, mas gostaria que ela também fosse travada fora do Grupo PPE-DE. Hyland Senhor Presidente, em 1998 este Parlamento aprovou as cinco directivas que estão hoje a ser discutidas com alterações. Foram remetidas de novo ao Parlamento simplesmente porque houve algumas alterações ao procedimento da comitologia. Noto com satisfação que a Comissão do Meio Ambiente, da Saúde Pública e da Política do Consumidor não põe objecções ao procedimento revisto. Propõe, contudo, novas alterações ao texto do projecto de directiva. O objectivo das directivas é simplificar as normas que regulam a composição e a rotulagem. Devemos, portanto, evitar complicar as coisas. Chegou-se a um acordo político sobre esta questão depois de longas e árduas negociações e devemos evitar a todo o custo reabrir essas negociações. Concordo com as alterações que clarificam os textos mas que não alteram o essencial. Um exemplo disso é a inclusão da definição de açúcar mascavado, que constituiria uma protecção adicional para os consumidores. Em relação aos sumos de frutos, as alterações propostas aos tratamentos e às substâncias seriam mais apropriadas no âmbito da legislação horizontal que regula esses tratamentos. A sugestão relativa à introdução de três novos nomes de produtos para os sumos de frutos não está de acordo com as propostas actualmente em discussão no Codex. Além disso, servirão apenas para reabrir todo o debate. Não creio que alterações substanciais, a serem adoptadas por esta assembleia, consigam alguma coisa. Servirão apenas para atrasar o processo. Se isso acontecer, são os consumidores que acabarão por perder. Fiori Senhor Presidente, penso que falar hoje de alimentação não é muito fácil; se, ainda por cima, nos referirmos a aspectos puramente técnicos como os tratados pelo colega Lannoye, as dificuldades aumentam. Estamos de acordo com o relatório do colega, excepto no que respeita à questão levantada pela colega Thyssen. A consideração que, no entanto, gostaria de tecer não diz directamente respeito ao relatório, mas trata-se antes de uma avaliação que este Parlamento deveria fazer nos próximos meses sobre o futuro método legislativo. Encontrámos também neste relatório alguns aspectos em que ou exacerbámos as posições ou interviemos sobre legislações já tratadas no decurso dos últimos dois meses; estou a pensar, por exemplo, nos problemas relativos à água. Penso que uma produção legislativa coordenada só pode ser útil a esta Instituição. Um outro aspecto a que volto a referir-me é a regulamentação excessiva a que submetemos a nossa produção legislativa e que não encontra eco nos nossos Estados-Membros. Um grande número de questões é tratado, nos Estados-Membros, através do método das circulares. Quanto ao relatório que elaborámos no ano passado com a Comissão, temos de desenvolver uma reflexão muito aprofundada sobre estes assuntos, porque não penso que a um consumidor que vá comprar mel, ainda que o rótulo seja claro, salte logo à vista a diferença entre o mel produzido em colmeia e o mel filtrado. Assim, como a nossa missão é ser super partes, com uma produção legislativa inteligível para os cidadãos da Europa, talvez se devessem fazer algumas reflexões nos próximos meses. Klaß (PPE-DE). (DE) Senhor Presidente, Senhor Comissário, caros colegas, gostaria de utilizar o pouco tempo de que disponho para me pronunciar sobre o ponto 3 da directiva relativa aos sumos de frutos. Hoje em dia todos nós apostamos fortemente na informação ao consumidor e no seu esclarecimento. A rotulagem e a identificação devem permitir ao consumidor consciente decidir ele próprio sobre o que vai comprar. Há que adoptar regulamentações que sejam rigorosas, claras e evidentes, e que possam ser aplicadas por todos. Designações como sumo, sumo de frutos, néctar, sumo de frutos à base de concentrado ou com conteúdo de frutos, não permitem ao consumidor reconhecer ou avaliar a verdadeira qualidade ou o modo de fabrico de um produto. Em 1975, através da directiva relativa aos sumos de frutos, foi introduzida ou reforçada a designação de sumos de frutos para o consumidor, e este habituou-se a ela. Sumo de frutos e sumo de frutos à base de concentrado são, ao fim e ao cabo, um mesmo e único produto. A designação "sumo de frutos à base de concentrado" refere-se somente ao processo de fabrico e não "aos componentes" que, no fundo, têm de ser idênticos. No meu entender, a designação adicional "à base de concentrado" é, acima de tudo, confusa. As designações destes produtos devem ser definidas de forma clara, simples e compreensível. Devemos evitar designações adicionais que não sejam absolutamente necessárias, pois a confusão não protege o consumidor. As alterações 18, 19 e 25 representam, na minha opinião, um agravamento inaceitável da situação jurídica existente, especialmente para a indústria de sumos de frutos e por isso devem ser rejeitadas. Os frutos destinados ao consumo podem ser tratados com fungicidas. Por que razão é que os frutos destinados à produção de sumos não o podem ser também? Da mesma forma, os critérios da directiva da União Europeia relativa à água potável deveriam ser suficientes para a água utilizada na preparação dos sumos. Nestas condições, peço aos colegas que, na votação, apoiem de forma objectiva e específica uma directiva que seja útil para o consumidor e exequível para o produtor. Whitehead Senhor Presidente, partilho algumas das reservas da senhora deputada Thyssen relativamente àquilo que nos é pedido para fazermos aqui e ao nível de especialização com que o podemos fazer. O senhor deputado Lannoye sabe que merece o meu respeito, mas devo dizer, com algum pesar, que temo que estejamos a repetir alguns dos erros do debate sobre a directiva relativa ao chocolate e a mania de rebaptizar certos produtos. As alterações do senhor deputado Lannoye provocaram alguma confusão em nome da pureza, no que se refere à questão do mel. Estou de acordo com ele em relação aos sumos de frutos e aprovo naturalmente os seus motivos. Mas existem vários Estados-Membros que utilizam de forma sistemática o mel filtrado para remover detritos de insectos, grãos de areia e fragmentos de pólen. Não ouvi nenhum argumento convincente de que esta deterioração do produto adicione material supérfluo e existem até outras alterações que nos foram apresentadas hoje que apelam para a remoção de material orgânico e inorgânico de alguns méis. O Conselho tinha chegado a uma posição sensata sobre este assunto e não vi quaisquer provas - e verifiquei isso com a nossa própria Agência de Normas Alimentares (Food Standards Agency) - de que existam preocupações legítimas sobre o teor. Existem outras formas de rastrear as origens do mel, assim como o teor em pólen a que o relator se referiu. Finalmente, gostaria de abordar aquilo que alguns Estados-Membros chamam "mel para pastelaria" , que deverá ser redefinido, se o relator conseguir o seu objectivo, como "mel industrial" . Não existe tal coisa. Gostaria de acreditar que se tratou de um erro de tradução involuntário mas esta expressão depreciativa não é provavelmente acidental. Nem sempre se consegue fazer sentido colocando um adjectivo junto de um substantivo. Se resolvesse descrever o senhor deputado Lannoye, por quem tenho toda a consideração, como um "belga industrial" , isso não faria sentido. Devemos utilizar uma descrição real compreendida por toda a Comunidade, e não uma descrição inventada. Não se trata de um produto destinado apenas a olear as rodas da indústria. Trata-se de um produto que as pessoas conhecem e no qual têm confiança, e que é seguro para os consumidores. Ayuso González Senhor Presidente, Senhor Comissário, por razões de tempo, irei referir-me unicamente à directiva relativa aos sumos de frutos. A proposta da Comissão é um texto suficientemente bom que não necessita ser alterado. Regozijo-me em particular com a introdução sobre a dupla designação de "sumo de frutos fabricado a partir de um produto concentrado" e "sumo de frutos", porque reforça a informação dada ao consumidor. Neste sentido, sou obrigada a manifestar o meu desacordo com a alteração 29, que suprime o texto da Comissão, e apoiar a alteração 30, que desenvolve o mesmo tema, remetendo para o Anexo I. Devo ainda manifestar o meu total desacordo com as alterações 18, 19, 23 e 25. A primeira refere-se à proibição de utilizar fungicidas na conservação após a colheita. Importa lembrar que na Europa os frutos são colhidos, em princípio, para serem comercializados como frutos frescos, e só após uma selecção, de acordo com a qualidade e a calibragem, é que se determinam que lotes serão colocados no mercado como frutos frescos e que lotes se destinam à indústria da transformação. Os limites máximos de resíduos autorizados para os frutos frescos foram já fixados na Directiva 97/41/CE, com base em estudos rigorosos e considerados seguros para o consumidor. Penso que esta mesma directiva é válida para o sumo, para os frutos frescos e para o sumo feito em casa ou embalado. Refira-se ainda que os tratamentos de conservação feitos após a colheita são necessários para garantir a armazenagem, o transporte e a distribuição em condições óptimas e - repito o que já disse antes - o veneno está na dosagem e não na substância em si. No que diz respeito à qualidade da água adicionada aos concentrados, dispomos da Directiva 98/93/CE, relativa à qualidade das águas destinadas ao consumo humano, incluindo a indústria alimentar. Por último, a alteração 23 pretende introduzir uma lista positiva de substâncias autorizadas, e não se afigura lógico definir mais substâncias para além das que já figuram nas Directivas 89/109/CEE e 90/128/CEE relativas aos materiais e objectos que entram em contacto com os alimentos, porque tal medida entravaria uma adaptação rápida da indústria dos sumos aos avanços tecnológicos. Ebner Senhor Presidente, Senhor Comissário, caros colegas, temas como a alimentação e a protecção do consumidor tornaram-se polémicos. Comportam também uma parte considerável de insegurança. O relatório deveria trazer mais clareza, sendo também evidentes os esforços do colega Lannoye. Creio, contudo, que introduzir demasiadas precisões e muitos detalhes é igualmente perigoso, e, neste sentido, não posso deixar de subscrever o que a colega Thyssen afirmou aqui: que no quadro da nossa actividade, devemos fazer uma distinção entre declarações políticas e considerações técnicas. Por vezes é-nos exigido para além das nossas capacidades, não porque o nosso QI é baixo, mas porque não temos acesso aos conhecimentos especializados, dado que isso implica muitos pressupostos e, a certa altura, temos dificuldade em decidir sobre o que é lobbying e o que é uma actividade útil. Na regulamentação sobre os detalhes dos rótulos devemos estar atentos a fim de evitar que, na ânsia de tanto regulamentar como no caso dos sumos de frutos, onde já existe um compromisso, com as explicações e esclarecimentos em duplicado, o consumidor seja induzido em erro. A continuar assim, dentro em breve teremos de escrever nos rótulos a composição química do vinho, o que não irá facilitar a venda deste produto. Felicito e agradeço a todos os que contribuíram para se chegar a um compromisso no sector dos sumos de frutos, na questão dos fungicidas, da adição de água, na questão do sumo e do concentrado, e ainda nos aromas,. Espero que em relação ao mel passe a ser impossível esconder a sua origem. Por isso, peço aos colegas que na altura da votação estejam atentos a esta questão. Souchet Senhor Presidente, Senhor Comissário, caros colegas, gostaria, no que se refere à directiva relativa aos sumos de frutos, de vincar o nosso acordo quanto à proposta do Conselho, que nos parece ir no caminho certo, isto é o da protecção eficaz dos consumidores, aos quais deve ser transmitida uma informação clara, facilmente compreensível e objectiva, de modo a permitir-lhes escolher com todo o conhecimento de causa, tanto em termos de qualidade como em termos de segurança alimentar. Os custos superiores de produção ligados ao esforço e à garantia da qualidade devem, por outro lado, ser claramente reconhecidos ao nível da rotulagem. Existem actualmente, segundo o fabrico à base de concentrado ou não, duas grandes categorias de sumos de frutos correspondendo cada uma delas a uma natureza de produtos específicos e a um procedimento de elaboração próprio. Ora, em matéria de rotulagem, a prática actual não permite aos consumidores distinguirem claramente entre estas duas categorias. Com o objectivo de eliminar do espírito do consumidor esta fonte de confusão sobre a natureza do produto que ele compra, a Presidência finlandesa propôs introduzir duas definições simples, claras e objectivas. O termo "sumo de frutas" seria reservado para os sumos cujo fabrico não é à base de concentrado, e os sumos que são à base de concentrado deveriam adoptar, em relação a eles, uma designação de venda conforme às suas características. Assim, o consumidor que procura um produto mais autêntico e mais natural poderá encontrá-lo na secção designada por "sumos de frutos", sabendo que irá pagar o preço correspondente às qualidades específicas desse produto, enquanto o consumidor inclinado para um produto mais estandardizado e mais económico poderá optar, com todo o conhecimento de causa, por um sumo à base de concentrado sem que haja qualquer ambiguidade quanto à natureza e características do mesmo. A definição destas duas categorias de sumos, que correspondem a duas denominações diferentes, parece-nos constituir, Senhor Presidente, um verdadeiro progresso em termos de informação do consumidor, razão pela qual a apoiaremos. Rodríguez Ramos Senhor Presidente, também por questões de tempo, debruçar-me-ei unicamente sobre a proposta relativa aos sumos. Como já referiram os oradores que me antecederam no uso da palavra, consideramos que a proposta do Conselho representa um claro passo em frente ao estabelecer esta clara distinção entre o sumo de frutos frescos e o sumo à base de concentrados. É extremamente positivo porque faculta uma informação completa ao consumidor sobre dois produtos com propriedades e formas de fabrico claramente diferentes. Neste sentido, não podemos admitir qualquer alteração que se afaste, total ou parcialmente, desta distinção que o texto do Conselho estabelece de forma clara. Por outro lado, também não podemos aceitar as alterações que visam proibir a utilização de frutos frescos destinados ao mercado, o que aconteceria se admitíssemos a proibição do tratamento de conservação já depois da colheita. Utilizar estes frutos permite obter um produto saudável e de grande qualidade e com um elevado nível de segurança alimentar para o consumidor, bem como a absorção de excedentes de matéria-prima agrícola, evitando uma fonte de deterioração e poluição ambiental. Por conseguinte, votaremos e aprovaremos inequivocamente a proposta do Conselho. Somos de opinião que a maioria das alterações apresentadas em comissão com o objectivo de esclarecer ou melhorar a situação apenas geram mais confusão. Fischler Senhor Presidente, Senhores Deputados, Minhas Senhoras e Meus Senhores, antes de mais, gostaria de agradecer aos membros da Comissão do Meio Ambiente, da Saúde Pública e da Política do Consumidor e particularmente a si, Senhor Deputado Lannoye, que, na qualidade de relator analisou os cinco projectos de directivas ditas verticais apresentadas pelo Conselho. Estas directivas referem-se a determinados açúcares destinados à alimentação humana, ao mel, aos sumos de frutos e determinados produtos similares destinados à alimentação humana, aos leites conservados parcial ou totalmente desidratados destinados à alimentação humana, bem como aos doces e geleias de frutos, citrinadas e creme de castanha destinados à alimentação humana. A Comissão congratula-se com o facto de o Parlamento se manter na linha de orientação definida pelo Conselho em matéria de comitologia, aceitando a substituição do processo do comité consultivo pelo processo do comité de regulamentação. Quanto às alterações relativas aos cinco projectos do Conselho, a Comissão constata que o Parlamento já foi ouvido em 1996 sobre as respectivas propostas da Comissão e que tomou posição sobre as mesmas nas sessões de 14 de Janeiro de 1998 e de 4 de Maio de 1999. Embora de um modo geral algumas das alterações propostas me pareçam pertinentes sob o ponto de vista redaccional e técnico, infelizmente, tenho de chamar a atenção para o facto de se tratar, como já aqui foi dito, de projectos do Conselho e não de propostas da Comissão, pelo que estas alterações dizem respeito aos projectos do Conselho e não às propostas da Comissão. Por esse motivo, lamento ter de informar que a Comissão não pode aceitar as alterações propostas no relatório. Presidente Muito obrigado, Senhor Comissário Fischler. Está encerrado o debate. A votação terá lugar hoje, às 12H00. (A sessão, suspensa às 11H49, é reiniciada às 12H00) Swoboda Senhor Presidente, não gostaria de atrasar a votação por muito tempo. Esta manhã apresentei a minha objecção relativamente à acta da sessão anterior, em conformidade com o artigo 148º, nº 3, do Regimento. Nos termos deste artigo, o Parlamento tem de decidir em tal circunstância, mas não o fez. Queria apenas saber o que é que agora acontece com a minha objecção. Em segundo lugar, gostaria de salientar o seguinte. Em ligação com o meu relatório decidimos ontem aprovar a proposta da Comissão. Numa resolução legislativa decidimos rejeitar a mesma proposta. O texto da acta foi alterado pelos serviços competentes e diz "aprova a proposta da Comissão" . Mas no nº 4 continua a constar uma frase que está em contradição com a primeira decisão, pois continua a referir que deve ser mantido o limite máximo, o que nós inicialmente rejeitámos. Com base nestas contradições que agora constam na versão preliminar da acta, pedi que a Comissão dos Assuntos Constitucionais fosse consultada no sentido de alterar genericamente o Regimento de maneira a definir com clareza qual é o processo a seguir em casos como este. Queria apenas chamar a atenção para o facto de não ter havido decisão sobre a minha objecção em relação à acta, conforme previsto no artigo 148º, nº 3. Parto do principio de que, nestas condições, a acta não está aprovada em relação a este ponto e que só o será em data posterior. Jarzembowski Senhor Presidente, Senhores Deputados, o colega Swoboda está a cometer um erro e agradeço que prestem atenção ao que vou dizer. O Parlamento decidiu ontem algo ligeiramente contraditório, e insisto, algo ligeiramente contraditório. Com uma clara maioria de 303 contra 253 votos, aprovámos a proposta da Comissão sobre o sistema de trânsito. Consta na proposta que deve ser suprimido o limite máximo até agora em vigor. O Parlamento aprovou esta proposta com uma inequívoca maioria. Na minha opinião foi um faux pas de alguns colegas a introdução do nº 4. Na realidade, não se trata de uma contradição a nível dos conteúdos porque no nº 4 também se exige à Comissão que mantenha um limite máximo até o sistema de ecoponto deixar de existir. Decidimos, portanto, de forma clara, num acto legislativo, aceitar a proposta da Comissão. Se o Conselho der a sua aprovação, então está tudo certo. Espero que o Conselho o faça. A segunda exigência constante no nº 4 é uma exigência sobre a qual a Comissão deverá reflectir. Cabe agora à Comissão decidir o que vai fazer - se propõe um novo limite máximo ou se não propõe nenhum. Com efeito, não exigimos que se mantenha o antigo limite máximo, como resulta do nº 4, se se ler a segunda parte da frase, mas convidamos a Comissão a estudar a possibilidade de fixar um novo limite máximo sob pontos de vista razoáveis. Mas este faux pas passou com uma maioria dos votos. Isto significa apenas que a Comissão é convidada a reflectir sobre o assunto e a transmitir a sua opinião ao Parlamento quando terminar a sua reflexão. A posição clara do Parlamento foi, é e continua a ser no sentido da aprovação do ponto de vista da Comissão - neste aspecto, nada há a corrigir, colega Swoboda - e obteve uma larga maioria:. Queria lembrar isto mais uma vez. Presidente Senhor Deputado Swoboda, Senhor Deputado Jarzembowski, percebo que, à medida que vão falando se aproximam cada vez mais. Vamos tomar providências no sentido de apurar este assunto e comunicar-lhes-emos posteriormente os resultados. VOTAÇÕES Fischler Senhores Deputados, após ter consultado os serviços competentes, gostaria de não apresentar agora a posição definitiva da Comissão. A Comissão reserva-se o direito de voltar a examinar este assunto. Presidente Tem a palavra o senhor deputado Cappato. O senhor deputado pode agora fazer várias coisas. Para todos os efeitos, pode anunciar ao Parlamento se mantém a proposta - e nesse caso passaremos à votação da resolução legislativa - ou então proceder ao seu novo envio à comissão. Senhor Relator, dê-nos o seu parecer. Cappato Senhor Presidente, tendo em conta o resultado da votação e o elevadíssimo número de abstenções, penso ser prudente, não para o relator, mas para a assembleia, enviar de novo este relatório à comissão. (O Parlamento decide o novo envio à Comissão) Relatório (A5-0271/2001) da deputada Ries, em nome da Comissão do Meio Ambiente, da Saúde Pública e da Política do Consumidor, sobre a proposta de directiva do Parlamento Europeu e do Conselho que altera pela vigésima quarta vez a Directiva 76/769/CEE do Conselho relativa à aproximação das disposições legislativas, regulamentares e administrativas dos Estados-Membros respeitantes à limitação da colocação no mercado e da utilização de algumas substâncias e preparações perigosas (éter pentabromodifenílico)(COM(2001) 12 - C5-0018/2001 - 2001/0018(COD)) (O Parlamento aprova a resolução legislativa) Relatório (A5-0272/2001) do deputado Nisticò, em nome da Comissão do Meio Ambiente, da Saúde Pública e da Política do Consumidor, sobre a proposta de directiva do Parlamento Europeu e do Conselho que estabelece normas de qualidade e segurança em relação à recolha, análise, tratamento, armazenamento e distribuição de sangue humano e de componentes do sangue e que altera a Directiva 89/381/CEE do Conselho (COM(2000) 816 - C5-0034/2001 - 2000/0323(COD)) Nisticò Senhor Presidente, como relator, gostaria de lhe pedir, a si e à assembleia, que aceitem a minha proposta de pôr à votação a alteração 75 antes das alterações 55 e 56. Isto para ter uma sequência lógica nas alterações, dado que a alteração 75 visa substituir as alterações 55 e 56. Além disso, haverá uma alteração oral à alteração 75, a que sou favorável, que será apresentada pelos senhores deputados Lisi e Santini, e uma alteração 43, apresentada pelo senhor deputado Tannock e pela senhora deputada Korhola, à qual sou também favorável. Lund Senhor Presidente, a questão levantada pelo senhor deputado Nisticò relativamente à mudança da ordem da votação foi discutida com o senhor deputado Nisticò, segundo julgo, ao longo dos últimos 10 dias, e há muito tempo que chegámos à conclusão que consta da lista de votos, pelo que não consigo entender a razão pela qual o senhor deputado Nisticò volta agora a levantar esta questão. As alterações 55 e 56 devem, claramente, ser votadas antes da alteração 75, aspecto sobre o qual chegámos a acordo há muito tempo. Mas, aparentemente, o senhor deputado Nisticò pretende questionar esse acordo. Realmente não entendo. Presidente Posso ser muito claro sobre essa matéria, Senhor Relator. Temos também de observar aqui o Regimento e a ordem da votação. Essa ordem foi de novo verificada pelos serviços antes da sua intervenção, e está correcta, cabendo finalmente ao Presidente decidir sobre essa matéria. Penso, pois, que mantemos essa ordem. Nisticò Senhor Presidente, o objectivo da minha intervenção era pedir à assembleia que se manifestasse, pois a assembleia é soberana, podendo, portanto, modificar uma sequência que possa considerar ilógica. Insisto, portanto, em pôr a minha proposta à votação, para saber quem é a favor e quem é contra. Presidente - Vossa Excelência disse duas coisas, Senhor Deputado Nisticò. Sobre a alteração de compromisso, falaremos dentro de instantes. Poderá então apresentá-la, e a assembleia dirá se a adopta ou não. Mas a ordem das votações é, em última instância, da competência do Presidente. Exerço a minha competência de manter a votação, a conselho dos serviços. Mais uma vez, poderemos voltar mais tarde, no momento próprio, a uma possível alteração oral. Bowis Senhor Presidente, o senhor deputado Nisticò afirmou que existe uma alteração oral à alteração 43, que é uma das que o Senhor Presidente está a tentar aceitar em bloco. Presidente - Se a alteração oral disser respeito à alteração 43 que integra o bloco, poderá apresentá-la agora, e trataremos então esse ponto antes de passarmos à votação em bloco. Está correcto, Senhor Deputado Nisticò? Nisticò Certíssimo. O senhor deputado Tannock apresenta esta alteração. Presidente - Isso pode ser esclarecido agora. A alteração oral à alteração 43. Tannock Senhor Presidente, a alteração oral que propus à alteração 43 do senhor deputado Lund deverá substituir o seu segundo parágrafo. Trata-se de um parágrafo em que consegui obter um compromisso com a senhora deputada Korhola. Afirma o seguinte: "Em caso de escassez de certos produtos do plasma, e apenas no que se refere à importação para a UE de países terceiros, os Estados-Membros podem permitir isenções à directiva desde que os requisitos de qualidade e segurança estabelecidos sejam cumpridos." Isto é absolutamente essencial para salvaguardar os interesses dos hemofílicos europeus que ocasionalmente necessitam de produtos do plasma Factor VIII importados, que podem conter algum sangue doado e algum vendido proveniente dos Estados Unidos. Por isso, isto é absolutamente essencial, se não quisermos pôr em risco a vida dos hemofílicos britânicos e de outros países. Esta alteração tem o meu apoio e o da senhora deputada Korhola. Segundo creio, o senhor deputado Lund irá também apoiá-la. Após a votação das alteraçõer 55 e 56 Presidente. Conhecemos o procedimento relativo à apresentação de alterações orais. Cumpre-me perguntar ao plenário se tem objecções. Doze membros ou mais podem apresentar objecções. Pergunto se a alteração pode ser aprovada. Vejo que há mais de doze membros. Desta forma, a alteração oral é rejeitada. Proponho que o façamos de uma maneira prática, que dentro de instantes votemos separadamente a alteração 43. Vamos agora votar em bloco sobre todas as 60 alterações da comissão, excepto a alteração 43. Lisi Senhor Presidente, lamento que não tenha podido dar-me a palavra, que eu havia pedido, antes da votação das alterações 55 e 56, precisamente porque o sentido da alteração oral era permitir que a assembleia, antes de votar as alterações 55 e 56, avaliasse se podia convergir na alteração de compromisso integrada pela minha proposta. Neste momento, tendo caducado a primeira parte, porque, infelizmente, não me foi dada a possibilidade de intervir, a apresentação da alteração oral, que se referia à primeira parte, é absolutamente inútil. Lamento, porque, se tivéssemos aceitado a inversão da ordem, como tinha proposto o relator, teria podido apresentá-la. Tentei fazê-lo antes de a assembleia votar: não consegui o uso da palavra e é este o resultado. Presidente Muito obrigado, Senhor Deputado Lisi. De qualquer forma, neste momento já não vale a pena. (O Parlamento aprova a resolução legislativa) Relatório (A5-0229/2001) do deputado Evans Jonathan, em nome da Comissão dos Assuntos Económicos e Monetários, sobre a proposta de regulamento do Conselho relativo à execução das regras de concorrência aplicáveis às empresas previstas nos artigos 81º e 82º do Tratado e que altera os Regulamentos (CEE) nº 1017/68, (CEE) nº 2988/74, (CEE) nº 4056/86 e (CEE) nº 3975/87 (COM(2000) 582 - C5-0527/2000 - 2000/043(CNS)) (O Parlamento aprova a resolução legislativa) Relatório (A5-0269/2001) do deputado Andria, em nome da Comissão dos Assuntos Económicos e Monetários, sobre a proposta de regulamento do Conselho que estabelece um mecanismo de apoio financeiro a médio prazo às balanças de pagamentos dos Estados-Membros ((2001) 113 - C5-0121/2001 - 2001/0062(CNS)) (O Parlamento aprova a resolução legislativa) Relatório (A5-0217/2001) do deputado Lannoye, em nome da Comissão do Meio Ambiente, da Saúde Pública e da Política do Consumidor, sobre o projecto de directivas do Conselho relativo à simplificação das directivas verticais no domínio dos géneros alimentícios: Propostas de directivas do Conselho relativas a: 1.- determinados açúcares destinados à alimentação humana (14003/1999 - C5-0346/1999 - 1996/0113(CNS)) 2.- mel (8701/2000 - C5-0347/1999 - 1996/0114(CNS)) 3.- sumos de frutos e determinados produtos similares destinados à alimentação humana (13760/1999 - C5-0348/1999 - 1996/0115(CNS)) 4.- leites conservados parcial ou totalmente desidratados destinados à alimentação humana (14002/1999 - C5-0349/1999 - 1996/0116(CNS)) 5.- doces e geleias de frutos, citrinadas e creme de castanha destinados à alimentação humana (7138/2000 - C5-0350/1999 - 1996/0118(CNS)) (Nova consulta) (Por votações sucessivas, o Parlamento aprova a resolução legislativa) Proposta de resolução comum sobre os resultados da Conferência de Bona sobre as alterações climáticas (O Parlamento aprova as resoluções) Relatório (A5-0284/2001) da deputada Cederschiöld, em nome da Comissão das Liberdades e dos Direitos dos Cidadãos, da Justiça e dos Assuntos Internos, sobre a estratégia para criar uma Sociedade da Informação mais segura reforçando a segurança das infra-estruturas de informação e lutando contra a cibercriminalidade (COM(2000) 890 - C5-0143/2001 - 2001/2070(CNS)) Cederschiöld Senhor Presidente, gostaria apenas de explicar, muito brevemente, as duas alterações. Não são de carácter especificamente político, mas sim técnico. A primeira alteração refere-se à introdução do termo "terrorismo". Foi uma alteração oral que a comissão parlamentar aceitou por unanimidade mas que, infelizmente, por razões técnicas, não chegou a ser introduzida no texto. Não haveria, portanto, necessidade de trazer a alteração a plenário, porque se trata apenas de ratificar a decisão unânime da comissão. A outra alteração é de carácter linguístico. Em inglês, foi utilizado o termo labelling, rotulagem. O termo mais apropriado teria sido certification que, nas traduções para as restantes línguas, teria uma interpretação muito mais clara. (O Parlamento aprova a resolução) Relatório (A5-0280/2001) do deputado Bösch, em nome da Comissão das Petições, sobre o relatório anual sobre as actividades do Provedor de Justiça Europeu em 2000 (C5-0302/2001 - 2001/2043(COS)) (O Parlamento aprova a resolução) Relatório (A5-0245/2001) do deputado Perry, em nome da Comissão das Petições, sobre o relatório especial do Provedor de Justiça Europeu na sequência do inquérito de iniciativa própria sobre a existência e o acesso ao público, nas diferentes instituições e organismos comunitários, de um Código de Boa Conduta Administrativa (C5-0438/2000 - 2000/2212(COS)) (O Parlamento aprova a resolução) Relatório (A5-0240/2001) da deputada Almeida Garrett, em nome da Comissão dos Assuntos Constitucionais sobre a modificação do artigo 3º do Estatuto do Provedor de Justiça (1999/2215(ACI)) Relativamente à alteração 1: von Boetticher Senhor Presidente, antes de procedermos à votação nominal desta proposta, gostaria de assinalar que, se a mesma for aprovada, estaremos a cometer uma grave violação do direito primário europeu, ou seja, dos tratados fundamentais da União Europeia. Numa Europa construída em bases democráticas, não se pode admitir que o Provedor de Justiça exerça um controlo sobre os deputados. Por mais que defenda e apoie esta função de Provedor de Justiça, considero que os deputados não podem ser obrigados a prestar contas. (Aplausos) Presidente Colega von Boetticher, não vamos travar debates de fundo durante as votações. Isso foi assim estabelecido. O senhor deputado sabe também que a câmara está perfeitamente ciente do conteúdo das alterações. Senhor Deputado Duff, não pode abordar este assunto em termos de fundo. Não vamos travar aqui um debate constitucional. Se assim desejar, pode fazer uma breve referência à ordem, mas não ao conteúdo. Duff Senhor Presidente, já que não posso falar sobre o conteúdo, gostaria apenas de dizer que a anterior observação proveniente da área do PPE é um completo disparate. Presidente Caros colegas, já é altura de passarmos à votação. Almeida Garrett Senhor Presidente, a única coisa que gostaria de lhe pedir era que informasse a Câmara que a relatora é contra esta alteração. (O Parlamento aprova a resolução) Relatório (A5-0236/2001) do deputado Camisón Asensio, em nome da Comissão das Petições, sobre as deliberações da Comissão das Petições no ano parlamentar de 2000-2001(2001/2010 (INI)) Cox Senhor Presidente, não quis interromper a votação anteriormente, mas gostaria de voltar ao relatório Nisticò. O Dr. Tannock chamou a nossa atenção para a questão da preocupação relativa ao fornecimento de produtos do sangue e do plasma para hemofílicos, quando a fonte de abastecimento está fora da UE. Não estou bem informado sobre os factos relevantes nesta matéria mas a minha impressão foi a de que a sua intervenção se baseava em factos verificáveis e não apenas em questões de preferência política. Quando se trata de legislação que afecta intimamente a saúde humana, temos de actuar com muito cuidado e atenção. Peço-lhe, Senhor Presidente, que solicite aos serviços que preparem uma nota sobre os factos relevantes nesta matéria, de forma a que possamos trazê-la à atenção dos nossos colegas nos grupos. Temo que possamos ter votado erroneamente. Presidente Senhor Deputado Cox, pedirei, naturalmente, aos serviços que verifiquem tudo cuidadosamente. Isso é óbvio, seguramente, se o senhor deputado o solicita. Declarações de Voto Relatório Cappato (A5-0270/2001) Fatuzzo Senhor Presidente, fecho os olhos e o que vejo? Encontro-me em Veneza, a mais bela cidade do mundo: há a lua, as gôndolas, estamos no Canal Grande, cozinha italiana, esparguete com chocos com tinta, champanhe francês Don Pérignon e uma bela loira que me transporta aos tempos da minha juventude. Regressado a casa, porém, graças ao pouco sigilo nos dados pessoais e na protecção da vida privada, encontro as malas à porta: a minha mulher tinha sabido de tudo! Foi por isto, Senhor Presidente, que votei a favor. Mas era realidade ou sonho aquilo que disse? Meijer Nos Países Baixos, muitas pessoas aplicam autocolantes nas suas caixas de correio, indicando que não desejam receber folhetos comerciais. Já é universalmente aceite que é grosseiro, e até mesmo ilícito, ignorar esse aviso. Um sistema dessa natureza é, entretanto, designado de opt-out, cabendo ao próprio destinatário avisar que não deseja receber esse correio. Um sistema de opt-in, que requer a indicação explícita de que se deseja receber correio comercial, seria ainda melhor. No plano das comunicações electrónicas há ainda muitas mais razões que justificam esse sistema de opt-in, o qual evita que o consumidor seja incomodado com o recebimento e a remoção de mensagens indesejadas, cujos custos ele tem, ainda por cima, de pagar. Acresce que essa profusão de mensagens publicitárias sobrecarrega o correio electrónico, tornando-o inutilizável para efeitos de comunicação fiável. É com razão que a Comissão propõe esse sistema de opt-in no artigo 13º. Assusta-me a postura do relator, que aparentemente elege um sistema de opt-out, que só liberta o consumidor do incómodo depois de ter protestado explicitamente contra o mesmo. Além disso, já existem experiências negativas com promessas de organizações que ganham o seu dinheiro por via do "direct marketing". A protecção da esfera privada, legitimamente visada pela directiva, é gravemente ameaçada pela posição defendida pelo senhor deputado Cappato. McKenna Senhor Presidente, gostaria de fazer uma declaração de voto relativamente a dois relatórios combinados: os relatórios Cappato e Cederschiöld. Votei contra estes dois relatórios. Há um grande perigo, primeiro que tudo, no que se refere à retenção extensiva de informação sobre os utilizadores, que levanta graves questões em termos de liberdades cívicas. Com a cibercriminalidade temos uma situação em que estão a ser criadas novas formas de crime. Estamos a transigir com a falta de atenção às liberdades cívicas, ao direito básico das pessoas à privacidade. Corremos aqui um grande perigo de no futuro termos uma sociedade onde as pessoas têm medo de comunicar e de utilizar as novas tecnologias, porque sabem que as suas comunicações serão interceptadas e ouvidas, ou poderão cair nas mãos de pessoas que não têm direito a elas. Antes de começarmos a pensar em criar legislação nestas áreas, deveríamos primeiro garantir que os princípios básicos dos cidadãos e as liberdades cívicas estão protegidos. Estão ambos consagrados na Convenção Europeia dos Direitos Humanos e nos Tratados da UE. A ênfase aqui deverá ser na utilização de argumentos de choque como a questão da pedofilia, do terrorismo, das drogas e do tráfico de armas. Trata-se de questões que são muito emocionais. As pessoas estão dispostas a permitir a entrada em vigor de legislação e a implementação de medidas repressivas, porque estão preocupadas com estas questões. O facto de ter votado contra não significa que não esteja preocupado com estas questões. Mas acima de tudo temos de proteger as liberdades cívicas básicas dos cidadãos como consagrado no direito internacional. Não podemos transigir neste aspecto. Que espécie de sociedade teremos se os direitos básicos das pessoas forem menosprezados no combate a outros crimes? Há muitas semelhanças entre as duas coisas. Temos de nos lembrar disso. Relatório Nisticò (A5-0272/2001) Figueiredo . Neste relatório há aspectos polémicos, como, aliás, na própria proposta da Comissão. Como diz a relatora da Comissão dos Assuntos Jurídicos, talvez fosse preferível que as duas directivas se fundissem, ou seja, a proposta actual relativa ao tratamento de dados pessoais e à protecção da privacidade no sector das telecomunicações electrónicas e a directiva sobre o serviço universal. Por outro lado, a proposta da Comissão de conferir o direito aos empregadores de exercerem uma vigilância sobre os seus empregados é uma questão complicada e muito sensível. Igualmente as mensagens electrónicas em bloco, não solicitadas (o chamado spamming), constituem outra fonte de preocupação para a qual convém encontrar uma solução satisfatória. Daí que mereça toda a atenção a posição da DECO, que sustenta a proposta da Comissão, que tem em vista tornar obrigatório o consentimento prévio opt-in para o correio electrónico não solicitado, dado parecer ser aquele que dá mais garantias aos consumidores europeus de ter opção de escolha para receber, ou não, o correio spam, procurando evitar que sejam bombardeados por mensagens electrónicas não solicitadas, de natureza publicitária, excepto no caso em que tenham dado consentimento nesse sentido. Newton Dunn . (EN) Votei a favor do "opt-out" . O contrário, um regime "opt-in" para a Europa, seria absolutamente ineficaz. Se a UE legislar para tentar restringir o envio de e-mails, quer para fins comerciais, quer para recolha de fundos, ou para mensagens políticas, os e-mails continuarão a ser enviados para destinatários dentro da UE - mas provenientes de fora da UE. De facto, sinto-me tentado pela ideia de montar um pequeno negócio num sítio com sol, como uma ilha das Caraíbas, de onde poderia enviar e-mails sem fim para a UE a partir de empresas da UE, em troca de uma quantia choruda. Um tal negócio não poderia existir na UE. A bem-intencionada UE, se escolher o "opt-in" , vai fazer duas coisas más: vai prejudicar empresas sediadas na UE em relação às suas concorrentes a nível mundial e vai transferir postos de trabalho para fora da UE. Dizem que o inferno está cheio de boas intenções. O "spam" tem de ser controlado - mas só poderá sê-lo através de legislação global e de cooperação. Sacrédeus Optei por não seguir a posição tomada pelo Grupo do Partido Popular Europeu (Democratas-Cristãos) e dos Democratas Europeus, a que pertenço, na questão do envio, por correio electrónico, de publicidade não solicitada pelos destinatários. A publicidade através de e-mail, de uma maneira geral, implica um incómodo para o receptor, até porque se gasta tempo a abrir e apagar as mensagens. Além disso, contribui para a propagação de vírus pela Internet. Ainda por cima, é o receptor que tem de suportar os custos inerentes a receber e ler a publicidade. Neste contexto, penso que só uma solução eficaz de opt-in poderá livrar os consumidores de publicidade não solicitada. A minha posição nesta matéria determinou o sentido do meu voto na votação final do relatório. Relatório Ries (A5-0271/2001) Schörling (Verts/ALE), por escrito- (SV) A presença de substâncias ignífugas com elevado teor de brómio faz-se sentir profundamente na cadeia alimentar. Este facto foi constatado pela primeira vez quando um estudo ambiental sueco detectou em ovos de falcões peregrinos, na Suécia, a presença de substâncias ignífugas com elevado teor de brómio, que se pensava serem menos nocivas do que as de baixo teor, mas que também são bioacumulativas. O estudo revelou que nos ovos de falcões peregrinos selvagens existe um teor de substâncias ignífugas bromadas 400 vezes superior àquele que se verifica nos ovos dessas mesmas aves quando em cativeiro. Sabemos que as substâncias ignífugas com baixo teor de brómio são bioacumulativas desde que foram detectadas em aves, peixes e mamíferos, mas pensava-se que as de teor mais elevado não eram especialmente nocivas. As de alto teor têm moléculas maiores, pelo que seria mais difícil penetrarem nas membranas celulares de organismos vivos. Verificamos agora que esta era uma ideia errada. Trata-se de um grave problema sanitário e ambiental, uma vez que muitos utilizadores substituíram as substâncias ignífugas com baixo teor de brómio existentes em determinados produtos por outras de alto teor e sabe-se que as substâncias ignífugas com baixo teor de brómio, como o decaBDE, representam 80% de todas as substâncias deste grupo utilizadas. O Grupo dos Verdes/Aliança Livre Europeia, a que pertenço, votou no sentido de ser imediatamente proibido todo o grupo de penta-, octa- e decaBDE. Tendo em conta as novas descobertas, assim o exige o princípio da precaução. A maioria deste Parlamento optou por aguardar os resultados da avaliação de riscos actualmente em curso em relação ao decaBDE. Isto implica que irão continuar a ser libertadas no ambiente toneladas de substâncias químicas de alto risco, o que, no nosso entender, vai contra o espírito do princípio da precaução. Fatuzzo Senhor Presidente, o Partido dos Reformados é absolutamente favorável à regulamentação das dádivas de sangue e da circulação do sangue. Os reformados encontram-se entre aqueles que são mais activos nas associações que, em toda a Europa, se empenham em prol da dádiva de sangue. Seja, portanto, bem-vindo este excelente, perfeito, completo relatório do meu amigo, o senhor deputado Nisticò, relatório que votei favoravelmente. Há um provérbio em Itália, Senhor Presidente, que diz que "rir torna o sangue bom" , e nós gostaríamos que o sangue que circula fosse bom. Penso, portanto, que é benéfico que eu, de vez em quando, com estas declarações de voto, continue a fazer sorrir algumas pessoas, porque isso torna o sangue bom e contribui também para a concretização do objectivo desta directiva. Alavanos O problema do controlo do sangue para transfusões e dos dadores tem ocupado repetidas vezes o Parlamento Europeu que desde 1993 já aprovou um grande número de resoluções sobre a matéria. Continua a existir uma séria preocupação na opinião pública, por causa da irresponsabilidade criminosa que sem sido demonstrada pelas autoridades competentes em diferentes países da União Europeia. A proposta da Comissão relativa à alteração da Directiva 89/381/CEE tem por objectivo reforçar não só a qualidade mas também a segurança nas prescrições relativas à recolha, análise, tratamento, armazenamento e distribuição do sangue e dos seus diferentes componentes. É importante que os países membros possam impor normas ainda mais rigorosas e que o transporte de sangue entre os 15 não seja regido pelas regras do mercado interno. Voto a favor do relatório Nisticò porque insiste na adopção de prescrições rigorosas, opõe-se à comercialização do sangue humano, procura assegurar o sangue necessário através de redes de dadores voluntários de modo a garantir uma maior segurança e a acabar também com a dependência da União Europeia em relação a fornecedores extracomunitários. Bordes, Cauquil e Laguiller . (FR) Votámos a favor deste texto depois de introduzidas as modificações propostas pela Comissão do Meio Ambiente, da Saúde Pública e da Política do Consumidor do Parlamento Europeu. E votámos contra todas as alterações susceptíveis de pôr em perigo ou restringir a dádiva de sangue que tem por base a benevolência do dador, o voluntariado e a ausência de lucro. Lamentamos apenas que o relatório não preveja a obrigação formal para as empresas de concederem o tempo que os seus assalariados necessitarem para dar o seu sangue, bem como de suprimirem os procedimentos de autorização maçadores que desencorajam os actos de boa vontade. Opusemo-nos ao conjunto do sistema económico que tem como motor a procura do lucro. O lucro obtido directa ou indirectamente do comércio de órgãos do corpo humano, das suas células ou dos seus tecidos, é uma das manifestações mais abjectas deste sistema, a expressão do facto de que a sociedade não saiu da barbárie. Carlotti . (FR) A directiva europeia relativa às normas de qualidade e de segurança em relação à recolha, análise, tratamento, armazenamento e distribuição de sangue humano e de componentes de sangue devia ser modificada a fim de aumentar a protecção dos dadores e dos receptores. A segurança dos receptores merece ser mais defendida, tanto ao nível pela rastreabilidade da cadeia de transfusão do sangue como pela garantia de um pessoal altamente qualificado no conjunto dos estabelecimentos de sangue da Europa. Uma maior segurança aumenta a confiança relativamente ao sistema de abastecimento, o que, consequentemente, encoraja os dadores a doarem o seu sangue Mas esta directiva deve também evocar princípios. O sangue não é uma mercadoria. A Carta dos Direitos Fundamentais da União Europeia estabelece que o corpo humano não pode ser objecto de comercialização. É por essas razões que precisamos de afirmar claramente o princípio da gratuitidade. Através da dádiva, o cidadão realiza uma acto de solidariedade. Tal implica, como o defenderam os socialistas europeus, que o sangue e componentes sanguíneos sejam recolhidos exclusivamente de dadores benévolos. Costa, Raffaele Não posso deixar de exprimir o meu voto favorável relativamente ao relatório do senhor deputado Giuseppe Nisticò. E isto porque, já há algum tempo, quase todos, cidadãos e trabalhadores, advertíamos para a necessidade de normas comunitárias que introduzissem determinadas regras também no delicado sector da recolha, análise, tratamento, armazenamento e distribuição do sangue e dos seus derivados: um sector, portanto, em que a extrema urgência de satisfazer a grande necessidade terapêutica nunca deve ser dissociada das razões do controlo e da prevenção. Todos esses argumentos foram excelentemente desenvolvidos pelo colega Nisticò, nomeadamente devido à sua competência profissional. Estas são, em suma, as razões que me levam a concordar com a abordagem global do relatório e a exprimir, consequentemente, o meu voto favorável. Caudron . (FR) Tal como vários colegas, fui consultado por organizações de dadores de sangue, preocupados com as eventuais modificações das legislações existentes neste domínio Todos estão de acordo, e com razão, em deplorar a penúria de sangue e de plasma no seio da União Europeia, insistindo simultaneamente na necessidade imperiosa de não afrouxar de maneira alguma a nossa vigilância no que se refere à qualidade destes produtos, visto que metade das necessidades da União Europeia são satisfeitas através de importações! A presente directiva, alterada por este Parlamento, modifica, integra e completa a legislação que rege actualmente na Europa as normas de qualidade e de segurança para a recolha, controlo, tratamento, armazenagem e distribuição do sangue humano e dos componentes sanguíneos. Trata-se de adoptar prescrições mais rigorosas relativamente à admissibilidade dos dadores e dos exames de despitagem que lhes são efectuados, assim como de criar um sistema de qualidade, ao nível comunitário, no seio dos estabelecimentos de sangue. Tudo isto será completado por um sistema equivalente de controlo e aprovação nos Estados-Membros. Por último, serão definidas normas comuns quanto à formação do pessoal e quanto à rastreabilidade do sangue, desde o dador ao paciente. Como é evidente, estas medidas não impedirão os Estados-Membros de manter ou de instituir medidas de protecção mais rigorosas. Por outro lado, é desejável reduzir a dependência da União Europeia das importações de sangue ou de componentes sanguíneos provenientes de países terceiros. Para esse efeito, há que levar a cabo campanhas de informação dirigidas a dadores potenciais. Todavia, em caso algum devemos conceber um sistema de retribuição para estes produtos. O relatório do Parlamento Europeu põe a tónica, e com razão, na importância do carácter benévolo da doação de sangue, admitindo simultaneamente que é preciso salientar o contributo social dos dadores e o carácter meritório das suas dádivas. Sendo eu próprio um dador de sangue e militante da causa da doação de sangue, votei a favor do relatório em apreço. Caveri Acompanhei, durante muitos anos, no Parlamento italiano, os problemas relativos à dádiva de sangue, inclusivamente com a criação de um verdadeiro grupo de parlamentares aderentes à AVIS, a principal organização de voluntariado a funcionar em Itália. O objectivo era, então, a aprovação e as posteriores propostas de melhoria da chamada "lei do sangue" . Desde então, a minha convicção é que uma crescente harmonização europeia da legislação do sector é indispensável, não só na perspectiva de uma cidadania europeia, que obriga a uma mesma atitude relativamente aos problemas da saúde humana na Europa, mas também porque são indispensáveis regras comuns face a doenças graves - SIDA, BSE - e a um mercado do sangue a nível mundial que deve ter igualmente em conta o progresso científico (sangue artificial, sangue humano produzido por células progenitoras). As modificações da directiva em apreciação satisfazem quem, como eu, sempre se bateu por um reforço das políticas públicas a favor da dádiva voluntária não remunerada. Talvez ainda se pudesse ter feito um pouco mais, prevendo a afectação de recursos destinados a promover iniciativas em apoio da dádiva voluntária de sangue, mas já estamos em presença de um bom passo em frente. Figueiredo . É importante que se reafirme, como faz este relatório, que o corpo humano ou as suas partes não podem ser objecto de comercialização, o que, naturalmente, inclui o sangue humano, independentemente do estado em que se encontra. Várias organizações de dadores, incluindo a Associação de Defesa dos Utentes do Sangue de Portugal e a Federação Internacional de Dadores de Sangue, apoiam esta posição, incluindo os vários aspectos positivos do relatório que significam um progresso para o incentivo ao voluntariado de sangue nos vários Estados membros da União Europeia. Um elevado número de dadores é determinante para possibilitar a auto-suficiência em cada Estado membro, embora deva também existir o princípio da solidariedade entre os Estados membros, sempre que necessário e possível. Como se afirma no relatório, se se pretende que os dadores dêem sangue a título gratuito, e é assim que deve ser, o sistema de abastecimento de sangue não pode ser comercial. O tratamento do sangue deve ser, em todas as etapas, a prestação de um serviço aos serviços de saúde de cada Estado membro, em benefício dos doentes. São igualmente positivas todas as propostas que melhoram a actual Directiva 89/381, designadamente nas áreas dos níveis de qualidade e segurança das diversas fases da recolha, tratamento, armazenagem e distribuição do sangue. Grossetête . (FR) Votei a favor deste relatório. As iniciativas nele preconizadas permitirão, penso e espero que sim, evitar os desastres que temos conhecido, nomeadamente em França, com a questão do sangue contaminado. Não podemos subtrair da nossa reflexão este desfecho trágico que foi tão marcante para as pessoas. Assim, cabe-nos estabelecer ao nível da Europa normas elevadas para a qualidade do sangue e a segurança da recolha, ser exigentes quanto às condições de armazenagem e rastreabilidade, bem como impor regras rigorosas de controlo. O sangue não é um bem como os outros. Não é um bem comercial e nada nos deve fazer ir contra a esta ideia. Continuo a opor-me firmemente a qualquer utilização comercial do sangue humano e sou favorável ao princípio da dádiva voluntária e não remunerada. Em primeiro lugar, por razões éticas: o nosso Parlamento, e nomeadamente a sua comissão para a genética fez várias vezes referência às questões do foro ético. Ora, será que a ética nos convida a instituir uma remuneração para a dádiva de sangue? Será que a relação entre o médico e o dador deve basear-se na confiança ou numa relação exclusivamente financeira? No que se refere à ética, aprovámos uma Carta dos Direitos Fundamentais que estabelece claramente que o corpo humano ou as suas partes não podem ser objecto de comercialização. A coerência deve fazer parte da nossa intervenção política. Em seguida, por razões científicas: fizeram-se estudos que mostraram que a segurança dos abastecimentos parece estar mais bem garantida por via da dádiva não remunerada e que a recolha de sangue feita nesses moldes é menos susceptível de transmitir doenças infecciosas. Numa directiva que tem por objecto a qualidade e a segurança do sangue, esta constatação científica não pode ser afastada da nossa reflexão. Por último, por razões culturais: em França - e o apoio das diversas associações que me contactaram é um testemunho disso - não podemos aceitar a ideia de uma remuneração da dádiva de sangue, nomeadamente pelas razões que evoquei anteriormente. (Intervenção encurtada em aplicação do artigo 137º do Regimento) Relatório Evans (A5-0229/2001) Fatuzzo (PPE-DE). (IT) Senhor Presidente, o autor deste relatório que altera as regras de concorrência, o senhor deputado Jonathan Evans, está, geralmente, sentado ao meu lado neste belíssimo Parlamento. Convenceu-me da qualidade do seu relatório, que votei favoravelmente, mas, Senhor Presidente, como representante dos reformados e do Partido dos Reformados, cumpre-me dizer que seria bom que as pensões tivessem as mesmas regras em toda a Europa, se quisermos ter uma verdadeira concorrência entre os produtos de origem europeia. Se o custo do trabalho, no qual se inclui o custo das pensões, for diferente - é mais elevado em Itália, mais baixo na Alemanha, mais baixo nos Países Baixos -, a concorrência é desleal. Temos de ter regras sobre as pensões que sejam iguais em toda a Europa. Konrad Senhor Presidente, Senhores Deputados, votei contra o relatório Evans porque recuso uma renacionalização da política de concorrência na Europa. Se, no futuro, a Comissão abdicar do seu monopólio em matéria de isenção, então não estaremos perante uma reforma do direito da concorrência, mas sim de uma mudança de sistema. A ideia de no futuro, no âmbito desse novo sistema, a Comissão se limitar apenas ao controlo dos abusos deixa-me verdadeiramente preocupado. Se, futuramente, os tribunais da União Europeia se pronunciarem sobre o direito de concorrência, então creio que já não poderemos falar de uma política de concorrência uniforme, e, com maioria de razão na perspectiva do alargamento da União Europeia. A criação de uma agência europeia da concorrência seria a solução do futuro. Creio que é nesse sentido que se deve caminhar. Blokland O relatório Evans merece o nosso apoio, uma vez que o relator indica de forma correcta os pontos em que a proposta da Comissão precisa de ser adaptada. Trata-se de um passo no bom caminho. Por razões de subsidiariedade, posso seguramente apreciar o facto de se atribuir um papel mais relevante às autoridades de concorrência dos Estados-Membros na execução das regras de concorrência. Isso não poderá, contudo, comprometer a aplicação homogénea dessas regras. Além de insegurança para as empresas, isso conduziria também a desigualdades entre Estados-Membros no plano da concorrência. As autoridades nacionais precisam de regras uniformes, no sentido de evitar diferentes interpretações. Neste momento ainda não se sabe ao certo que autoridade é responsável pelo quê. A autoridade mais apropriada pode ser a autoridade em cujo território se manifestam os efeitos mais importantes, mas pode ser também a autoridade que já acompanha o assunto há mais tempo. O relator toca na essência da questão ao apelar a um desenvolvimento complementar da proposta em prol da segurança jurídica. Independentemente da delimitação de competências, cumpre à Comissão assegurar a aplicação homogénea relativamente a efeitos interestaduais. Em face dos amplos poderes da Comissão, um reforço dos direito da defesa está no seu lugar. Nesse contexto, coloca-se a questão de saber se a Comissão poderá indicar de que forma se irá ao encontro da necessidade, por parte da empresas, de uma deliberação rápida e válida em toda a União Europeia. O apelo à segurança jurídica não é apenas uma questão do desenvolvimento complementar por parte da Comissão. O Instituto Europeu de Ciências Administrativas assinalou recentemente que, em muitos casos, a jurisprudência disponível é simplesmente insuficiente. É portanto próprio da actual situação do próprio direito comunitário da concorrência que os grandes riscos jurídicos não podem ser excluídos. Antes de a reforma proposta poder ser realizada, a Comissão terá de estabelecer uma base nesse sentido, sob a forma de orientações ou de legislação, capaz de garantir a segurança jurídica. Nesse contexto, o conceito que atribui as tarefas fundamentais à Comissão e as executivas às autoridades nacionais, merece uma reflexão complementar. Os méritos de uma aplicação justa e descentralizada irão revelar-se, seguramente depois do alargamento.. Relatório Andria (A5-0269/2001) Figueiredo . Neste relatório é analisada uma proposta de regulamento relativa à execução dos artigos 81º e 82º do Tratado que a Comissão apresentou com o objectivo de criar uma verdadeira política comum de concorrência, com uma aplicação mais uniforme que permita detectar de forma eficaz os problemas, eliminando o regime de notificação hoje existente, reforçando os poderes de base da Comissão, mas descentralizando o poder sobre a aplicação da política para autoridades nacionais independentes que passariam a trabalhar em rede com a Comissão. Para não restarem dúvidas de que a Comissão não pretende a renacionalização da política, apresenta o artigo 3º do regulamento onde garante o primado do direito comunitário sobre o nacional, ou seja, a aplicação pelas autoridades e tribunais nacionais do direito comunitário. Aliás, por toda a proposta da Comissão perpassa uma posição clara do reforço dos seus poderes, como é claro no artigo 7º, que, no entanto, o relatório do Parlamento Europeu procura mitigar. Mas o que fica é esta pressa da Comissão em reformular a política da concorrência antes do alargamento, reforçando os seus poderes de intervenção e a supranacionalidade. Como o relatório do Parlamento procura estabelecer algumas balizas e refrear as ambições da Comissão, abstivemo-nos na sua votação. Fatuzzo Senhor Presidente, o senhor deputado Andria, que é um grande amigo do deputado Fatuzzo e do Partido dos Reformados, convenceu-me a votar a favor do seu importante relatório, que prevê a possibilidade de emprestar dinheiro aos Estados da União Europeia que não utilizam a moeda única, o euro, para sanar a sua balança de pagamentos eventualmente em dificuldades. Tal interessará dentro de muito pouco tempo - espero - a todos os Estados que solicitaram a adesão à União Europeia, os doze Estados que irão tornar-se membros da União e que espero o façam o mais depressa possível, mas ocorre-me perguntar ao senhor deputado Andria: "Senhor Deputado Andria, assim sanamos a balança dos países europeus, mas não consegue encontrar um sistema para que os reformados possam sanar a sua própria balança de pagamentos?" Meijer Na passada terça-feira, travámos aqui um amplo debate sobre a possível adesão de doze novos Estados. A economia da maioria desses Estados é fraca, em comparação com a dos actuais Estados-Membros. Não é provável que os novos Estados-Membros possam adoptar rapidamente o euro como único meio de pagamento legal. O euro poderá, quando muito, adquirir o estatuto de segundo meio de pagamento legal, ao lado da unidade monetária nacional e numa oscilação cambial permanente. Nesses países, o euro será por excelência o meio de pagamento para os ricos e os estrangeiros, desempenhando um papel semelhante ao que o dólar americano desempenha hoje em muitos países. O resultado do alargamento será, pois, que o número de Estados-Membros elegíveis para o apoio financeiro às balanças de pagamentos irá aumentar consideravelmente. Por isso mesmo, não concordo com a redução simultânea, de 16 para 12 mil milhões de euros, do limite máximo dos empréstimos a conceder. A Comissão não avançou ainda uma proposta concreta quanto à forma como os novos Estados-Membros poderão participar. Posso, isso sim, concordar que a responsabilidade pela gestão do mecanismo de apoio seja transferida do Banco Central Europeu para a Comissão Europeia. Nesse domínio, tem de haver um órgão político responsável acessível, e o BCE não o é. Relatório Lannoye (A5-0217/2001) Fatuzzo Senhor Presidente, após a aprovação desta directiva do senhor deputado Lannoye, que votei favoravelmente com todo o prazer, o meu pequeno-almoço já não voltará a ser o mesmo. Teremos, e terei, finalmente, um pequeno-almoço europeu, um verdadeiro pequeno-almoço europeu, dado que haverá um açúcar mais europeu, haverá o mel europeu, haverá o sumo de fruta europeu, haverá o leite europeu e, finalmente, as compotas terão o gosto da Europa. Sem esta directiva, apresentada pelo deputado Lannoye e por mim votada favoravelmente, quando é que poderíamos ter uma Europa mais doce? Muito obrigado, Senhor Deputado Lannoye, e muito obrigado, Europa! Conferência sobre as alterações climáticas (RC B5-0539/2001) Meijer (GUE/NGL), por escrito. (NL) A Conferência de acompanhamento sobre as alterações climáticas, realizada em Bona, produziu dois resultados extremos. Por um lado, têm razão os que afirmam que, face às circunstâncias actuais, o resultado aí alcançado foi o melhor possível. Por outro lado, o resultado é menos do que a pior variante que se temia na anterior conferência de Novembro de 2000, realizada em Haia. Nessa altura predominou o receio de que, em prol de um acordo mundial, fossem feitas concessões aos Estados Unidos. No seio dos Estados-Membros, a questão residia na escolha entre duas possibilidades. Uma consistia em insistir na manutenção das reduções acordadas em Quioto. A outra consistia em procurar soluções que pudessem ser ainda aceitáveis para os norte-americanos e em aceitar como irremediável a necessária moderação. Na minha qualidade de observador junto desta conferência, na sessão plenária de 29 de Novembro secundei a firmeza dos dois Ministros Verdes do Ambiente, francês e alemão. Depois de o Presidente norte-americano se ter recusado a assinar qualquer acordo, a resistência àquilo que na altura era viável parece ter sido esquecida. No sentido de se manter o Japão e a Austrália dentro do barco, pagou-se agora um preço mais elevado do que aquele que a América desejava no ano transacto. George W. Bush é o vencedor. Daqui a dez anos, este acordo insatisfatório será veementemente censurado. Grossetête . (FR) Nestes últimos anos, a actualidade tem sido marcada pelos escândalos alimentares, sendo que os consumidores exigem, e com razão, ser informados sobre os produtos que compram. As informações transmitidas ao consumidor devem ser o mais claras e o mais legíveis possível, evitando ao mesmo tempo um aumento do número de categorias. Assim, em relação aos sumos de frutos, a denominação de venda não deve suscitar qualquer confusão. Torna-se por conseguinte imperioso assinalar ao consumidor a diferença entre um sumo de frutos frescos e um sumo de fruta à base de concentrado. Estas duas diferentes denominações permitirão ao comprador escolher um produto com pleno conhecimento de causa. Da mesma maneira, há alguns sumos de frutos que se fabricam misturando sumos de frutos frescos e sumos obtidos a partir de um produto concentrado. Referir exclusivamente "sumo de frutas fresco" equivaleria a transmitir ao consumidor uma mensagem enganosa. Nesse caso, é importante que a rotulagem inclua uma nota complementar a indicar que o produto final se compõe igualmente de um produto concentrado. Esta indicação "à base de concentrado(s)" ou "parcialmente à base de concentrado(s)" deve então figurar abaixo da denominação de venda, sendo que os caracteres dessa mesma indicação devem ser de um tamanho que garanta a boa informação do consumidor. Este dispositivo é igualmente válido para os néctares obtidos a partir de um produto concentrado. As referidas decisões visam informar o mais claramente possível o consumidor, mas também não penalizar os produtores. Com efeito, os processos de fabrico destas duas categorias de produtos apresentam diferenças técnicas, económicas e organolépticas. A produção de sumos de frutos frescos exige uma grande qualidade ao nível do tratamento dos produtos, nomeadamente nas fases de prensagem e pasteurização, enquanto a produção de sumos de frutos obtidos a partir de um produto concentrado não tem o mesmo grau de exigências. Relatório Cederschiöld (A5-0284/2001) Lulling Há já quatro anos, intervim neste hemiciclo a propósito da directiva vertical relativa ao mel, que tinha também como relator o senhor deputado Lannoye. Uma das minhas principais preocupações neste dossier, na época, era a rotulagem. Tentei de facto demonstrar que a rotulagem de um pote de mel devia, antes de mais informar o consumidor sobre a origem e a qualidade desse mel, e isso, para evitar que um mel importado, cuja proveniência se desconhece assim como se contém ou não um pólen qualquer, seja confundido com um mel de qualidade produzido pelos nossos apicultores. Trata-se, ainda hoje, da qualidade do mel. O meu objectivo é chamar a vossa atenção para a proposta da Comissão sobre a possibilidade de uma filtração do mel que conduza à eliminação dos pólens, o que reprovo fortemente. Com efeito, o pólen é o único indicador sobre a origem do mel. Felizmente, as alterações propostas pelo nosso relator evitam induzir o consumidor em erro, que deixaria de poder conhecer a origem do mel e a sua composição exacta se o filtrássemos de modo a retirar-lhe o pólen. Sem estas alterações, deixaria portanto de haver qualquer garantia quanto à qualidade do mel, e o consumidor já não teria a possibilidade de distinguir os méis de qualidade da sua região dos méis industriais do ultramar, submetidos há muito à técnica de filtragem. Além do mais, um mel poderia, segundo a directiva, conter 20% de pólen "A" e 80% de outras 8 espécies de pólen. Na rotulagem só figuraria "Mel de pólen A", uma vez que a versão inglesa da directiva propõe, de facto, o termo "mainly" para descrever a composição e a presença de pólens contidos no mel. Esta palavra "mainly" indica uma maioria, mas não necessariamente uma quantidade superior a 50%. (Nota: a tradução alemã "überwiegend" e francesa "essencialmente" reflectem um valor superior a 50%). Torna-se então possível misturar diferentes espécies de néctar, sem que a presença de um néctar seja superior a 50%. Poderemos imaginar um mel que contenha 20% de néctar A, sendo os restantes 80% constituídos por 8 variedades diferentes de néctar. (Intervenção encurtada em aplicação do artigo 137º do Regimento) Villiers . (EN) Depois de mais de cinco anos para lá e para cá, votámos hoje finalmente a favor da proposta de uma directiva do Conselho relativa a compotas de fruta, geleias, compotas de laranja e puré de castanhas adoçado. Sinto-me muito satisfeito por o Parlamento ter deixado intacta a isenção do Conselho relativamente às bolachas, o que significa que alguns dos produtos favoritos do povo britânico, como as "jammy dodgers" , não são abrangidos pela directiva. As "jammy dodgers" são uma das grandes instituições britânicas e muitas pessoas no Reino Unido receavam que a directiva resultasse na interdição deste tipo de bolacha. É bom verificar que nem todas as tradições e instituições britânicas estão sob a ameaça de Bruxelas. Vachetta Abstive-me em relação à resolução comum sobre os resultados da Conferência de Bona sobre as alterações climáticas. Com efeito, a referida resolução apresenta um balanço demasiado entusiasta do acordo negociado. É difícil acreditar que este último "permitirá conferir um novo impulso" ao Protocolo de Quioto, constituindo um "instrumento essencial" de uma "estratégia mundial contra o aquecimento global" e representa "uma mensagem muito positiva para todos os cidadãos preocupados com a globalização". O que na realidade seria preciso era tocar o alarme: nove anos após a Conferência do Rio, nenhuma medida foi efectivamente posta em prática e as ambições anunciadas pelos Estados diluíram-se especialmente. O acordo de Bona compreende pontos positivos, tais como a recusa de apresentar a energia nuclear como uma energia "limpa". Contudo, marca um novo recuo face aos adeptos do "todo-poderoso mercado", o que só pode inquietar e não tranquilizar os "cidadãos preocupados com a globalização". A resolução comum continua extremamente ambígua nesta questão essencial. O nº 9 "deplora" a importância atribuída em Bona à "técnica de reflorestamento como sumidouro" e aos "mecanismos flexíveis". Mas o nº 6 propõe que a Conferência de 2003 sobre o clima tenha como tema estes "mecanismos" (as transacções internacionais de CO2) e não as indispensáveis políticas públicas que o combate contra o caos climático exige. O simples facto de em Bona se ter celebrado um acordo com o Japão, Austrália, Canadá e Rússia não deverá esconder até que ponto o conteúdo desse acordo está longe de responder à urgência dos desafios em causa. Fatuzzo Senhor Presidente, lamento ter de usar da palavra com tanta frequência, mas ouvi dizer que foram apresentadas duas alterações anti-Fatuzzo ao Regimento, tendentes a limitar a três as declarações de voto em cada sessão, e, portanto, vejo-me obrigado a não perder a oportunidade de fazer as declarações que me restam nestes últimos dias. Acontece que votei favoravelmente este relatório Cederschiöld, porque um dos maiores perigos que nos ameaçam é o da criminalidade informática. Interrogo-me, todavia: por que motivo não conseguimos pagar a consultores, criminosos da informação, para que nos revelem os segredos da criminalidade informática e possamos, assim, lutar melhor contra este mau hábito de um número demasiado grande de pessoas na Europa? Relatório Bösch (A5-0280/2001) Fatuzzo Senhor Presidente, sou absolutamente favorável à acção do Provedor de Justiça Europeu e à actividade por ele desenvolvida nos últimos anos, conforme se verifica neste relatório. A verdade é que muitos cidadãos europeus não conhecem os seus direitos, não sabem o que podem fazer com base nas directivas europeias e, sobretudo, pensam que as directivas e os regulamentos europeus não são europeus. Estão convencidos de que se trata de leis italianas, e penso que isso não é bom. Proponho, portanto, ao Provedor de Justiça que persevere e ao nosso Parlamento que acolha o meu pedido no sentido da aposição da designação "lei europeia" nas directivas e nos regulamentos europeus transpostos para a legislação nacional. Relatório Almeida Garrett (A5-0240/2001) Relatório Perry (A5-0245/2001) Dehousse (PSE), por escrito. (FR) O relatório do senhor deputado Perry representa o fim feliz e construtivo de 15 meses de trabalho calmo e contínuo do Parlamento Europeu. Foi a 11 de Abril de 2000 que o Provedor de Justiça Europeu, Senhor Jacob Söderman, consultou o Parlamento sobre um projecto inovador, o de um código de boa conduta administrativa aplicável a todas as instituições e a todos os órgãos da Comunidade Europeia. É esse código que acaba de ser aprovado esta manhã. Para se chegar a este resultado, com a aprovação praticamente unânime do Parlamento Europeu, houve que afastar vários obstáculos. Em primeiro lugar, como a maior parte das assembleias legislativas, foi preciso evitar um conflito de competências entre as nossas diferentes comissões, pois, de acordo com a abordagem, quatro delas podiam declarar-se competentes quanto ao conjunto da proposta. Conseguimos superar esse inconveniente. Em seguida, havia que encontrar uma base jurídica sólida e inquestionável para a aprovação do código. A Comissão dos Assuntos Jurídicos envidou todos os esforços nesse sentido, ultrapassando os diferendos e as oposições clássicas dos grupos, bem como as mais discretas, mas não menos agudas, das nacionalidades. Regozijo-me por ter podido dar o meu contributo nessa matéria através de um parecer muito acessível à expressão desta larga maioria construtiva. Hoje, o Parlamento Europeu quis fortificar e ao mesmo tempo simplificar os direitos dos cidadãos europeus face à acção administrativa da Comunidade. Conseguiu fazê-lo, pois o código adoptado contém importantes inovações, cuja importância descobriremos progressivamente. Mas a simplificação é também importante uma vez que evita um parcelamento ilimitado dos direitos de todos os cidadãos, dos direitos que na realidade perderiam a sua importância se diferissem segundo as instâncias. Congratulo-me por ter podido contribuir com o meu voto favorável para este avanço significativo da cidadania europeia. Fatuzzo Senhor Presidente, sonhei com o Sr. Söderman! É verdade, também com ele! Estávamos a jantar, mas não era o Söderman de hoje, era um Söderman jovem, muito jovem. Éramos amigos e, em conversa, ele confidenciava-me: "O meu sonho, Senhor Deputado Fatuzzo, é, um dia, quando for grande, ser Provedor de Justiça, porque gostaria de poder controlar aquilo que fazem as instituições europeias e, se houver um administrador que não seja correcto, gostaria de conseguir descobri-lo e de fazer com que todos os cidadãos europeus tenham a possibilidade de beneficiar das leis europeias" . Pois bem, Senhor Presidente, finalmente o sonho do Sr. Söderman no meu sonho tornou-se, efectivamente, realidade com a aprovação desta directiva. Relatório Camisón Asensio (A5-0236/2001) Bordes, Cauquil e Laguiller . (FR) Muito embora o texto fale "do aprofundamento da democracia", e evoque "uma maior transparência" e apesar de o seu próprio objectivo ser o de conceder ao Provedor de Justiça um maior acesso a documentos oficiais, todo o seu espírito está marcado pela preocupação de preservar o "segredo profissional" das informações a que o Provedor de Justiça poderá ter acesso. Em vez de tornar as instituições e o seu funcionamento mais transparentes, a função do Provedor de Justiça serve apenas para esconder que, efectivamente, não o são para a esmagadora maioria da população. Consequentemente, não votámos a favor deste relatório. E, se também não votámos contra, foi unicamente porque as autoridades oficiais francesas se insurgem contra um acesso um pouco mais fácil - de um só Provedor de Justiça! - aos "documentos classificados", em nome da Europa da defesa e pretendem a rejeição do relatório. Reafirmamos a nossa oposição, tanto ao segredo comercial e industrial como aos pretensos segredos de Estado, que servem mais para encobrir as manigâncias das instituições estatais, incluindo as mais indignas, aos olhos das suas próprias populações do que para proteger o Estado contra um terceiro Estado. Sacrédeus - (SV) Na votação de hoje, dei o meu apoio a um reforço decisivo da posição do Provedor de Justiça Europeu. A proposta é no sentido de se alterar o artigo 3º do Estatuto do Provedor, por forma a dar-lhe acesso a documentos da União classificados como confidenciais. Propõe-se também que todos os funcionários da União sejam obrigados a testemunhar, sem limitações e no respeito pela verdade e que, nessa situação, seja suspenso o seu dever de lealdade para com a hierarquia institucional. Desta forma, os funcionários ficam obrigados à defesa da verdade e dos cidadãos, mais do que à defesa da sua própria instituição. Este é um avanço decisivo no sentido da transparência e do controlo democrático na UE. Fatuzzo Senhor Presidente, na página 8 do relatório do senhor deputado Camisón Asensio, está escrito: "o cidadão tem o direito de exigir que os atrasos ... aos seus direitos sejam repostos eficaz e rapidamente" . É óptimo que isso se verifique. O Partido dos Reformados aprova, e eu pessoalmente aprovei este relatório, mas pergunto-me: o que li no relatório, e que está correcto, quando conseguiremos realizá-lo na Europa na altura em que os nossos quinze Estados pagam as pensões? Há vários Estados em que as pensões são pagas com atraso, por vezes de vários anos, ou mesmo de décadas. Temos também de nos empenharmos, enquanto Europa, para intervir a fim de que estes atrasos deixem de existir. (A sessão, suspensa às 13H22, é reiniciada às 15H00) DEBATE SOBRE QUESTÕES ACTUAIS E URGENTES Presidente Segue-se na ordem do dia o debate sobre questões actuais, urgentes e muito importantes. Zimbabué Presidente Vamos começar pela discussão conjunta das seguintes propostas de resolução: B5-0549/2001, do deputado Belder, em nome do Grupo EDD, sobre a situação no Zimbabué; B5-0554/2001, dos deputados Cox, Mulder e Haarder, em nome do Grupo ELDR, sobre a situação no Zimbabué; B5-0571/2001, dos deputados Lucas e Maes, em nome do Grupo Verts/ALE, sobre o Zimbabué; B5-0581/2001, do deputado Andrews, em nome do Grupo UEN, sobre o agravamento da situação no Zimbabué; B5-0582/2001, do deputado Van Orden e outros, em nome do Grupo PPE-DE, sobre a situação no Zimbabué; B5-0583/2001, dos deputados Bertinotti e Herman Schmid, em nome do Grupo GUE/NGL, sobre a situação no Zimbabué; B5-0592/2001, dos deputados Kinnock e Van den Berg, em nome do Grupo PSE, sobre a situação no Zimbabué. Belder Senhor Presidente, é verdadeiramente inacreditável que o outrora tão próspero Zimbabué, originariamente o celeiro da África Austral, tenha degenerado num caos económico e político. Sob o pretexto das "reformas agrárias", os chamados "veteranos" pilham e ocupam indiscriminadamente as fazendas de proprietários brancos. Estes bandidos recorrem sem pejo a todas as formas de violência. A polícia assiste sorridente a estes cruéis espectáculos de intimidação - e até mesmo de assassínio - de cidadãos respeitáveis. Milhares de trabalhadores agrícolas, sobretudo de raça negra, são também despojados dos seus empregos e escorraçados das suas casas. Apesar de o poder judicial ter classificado de ilegais estas actividades, a rapina prossegue de forma implacável. Além disso, a campanha de intimidação voltou-se agora também contra o próprio poder judicial, o que levou à demissão de vários altos magistrados. A proibição de publicar notícias "falsas", passíveis de semear o pânico e o desespero, é utilizada com progressiva frequência para restringir a imprensa livre. Durante este ano, o líder da oposição, Morgan Tsvangirai, foi acusado de violar essa mesma lei. Senhor Presidente, gostaria de aproveitar esta ocasião para salientar a proposta avançada pelo colega Van Orden, de nomear este homem para que lhe seja atribuído o Prémio Sakharov. O orquestrador deste terrorismo de Estado é o ditador Robert Mugabe, de 77 anos. Mugabe legitima os seus crimes com o apelo a uma luta renovada pela liberdade, à batalha contra "o capitalismo ruinoso " e os "brancos maus". O seu Vice-presidente, Joseph Msika, vai mesmo mais longe, tendo declarado recentemente que os brancos não são seres humanos. Uma declaração que dispensa comentários. Torna-se cada vez mais evidente que os excessos de Mugabe o fazem perder toda a credibilidade como líder nacional e regional. Apesar de tudo, este Presidente, que caminha para o isolamento, continua a ter o seus amigos aqui e ali. Em homenagem à festa nacional da revolução líbia, realizada no passado fim de semana, Mugabe tomou lugar ao lado de Ghaddafi, como hóspede mais importante. Alguns dias antes, o anfitrião Ghaddafi já o havia presenteado com um crédito de 369 milhões de dólares em petróleo e a doação de um milhão de dólares ao seu fundo eleitoral. Esta claríssima resolução comum pede ao Conselho e à Comissão que dêem passos concretos contra esta criminosa política do regime de Mugabe. Nenhum Estado-Membro deveria demitir-se de a subscrever. Mulder Senhor Presidente, talvez haja outros membros desta câmara que, tal como eu, visitavam regularmente o Zimbabué no princípio dos anos 80, e que puderam então descobrir que país era esse. Era um país pleno de esperança. A guerra civil terminara e as pessoas desejavam partir para um novo futuro. As diferenças entre brancos e negros deixariam de existir. Quando olhamos para o que daí resultou 20 anos depois, deparamos com o caos, com a pobreza, porventura com a ameaça de fome no horizonte, com a falta de liberdade de imprensa e, acima de tudo, com a falta de democracia. É óbvio que a Europa não pode agora - como não pôde também no passado -, assistir passivamente a esta situação. Mas penso também que sobretudo a Europa tem de encorajar a África a condenar Robert de Mugabe, pois se não tivermos cuidado a situação poderá alastrar a outros países da região. De que possibilidades dispomos nesse sentido, no entender do meu grupo? Em primeiro lugar, podemos suspender a ajuda. Se as notícias se confirmarem, essa medida pode ameaçar muito fortemente a auto-suficiência do Zimbabué e poderá, seguramente, vir a ser implementada. Se tal acontecer, haverá que prestar ajuda alimentar, mas essa ajuda não pode ser distribuída através dos órgãos governamentais. Se assim for, sabemos de antemão onde ela vai parar. Essa ajuda terá, pois, de ser distribuída por via de organizações independentes. Queremos igualmente que se averigúe quais as sanções que poderão ser decretadas contra Robert Mugabe e o seu clã, a título pessoal. Será que podemos empreender algo contra os bens que possuem na Europa, como o congelamento de contas bancárias, etc.? Por último, gostaria que a Comissão apurasse a veracidade do rumor segundo o qual as pessoas oriundas do Zimbabué que podem estudar em universidades e escolas europeias, graças a bolsas de estudo, seriam sobretudo seleccionadas entre os círculos de Mugabe e seus acólitos. Será que isso é verdade e, em caso afirmativo, tenciona a Comissão fazer algo e esse respeito? Maes Senhor Presidente, há alguns anos atrás, o Zimbabué era um país que suscitava tantas esperanças que se considerava que a África e o regime de pós-apartheid, na África do Sul, deviam encará-lo como um país onde as coisas tinham resultado. O problema foi, naturalmente, que o Sr. Robert Mugabe estendeu o seu poderio a parâmetros inaceitáveis e se esqueceu de resolver ele próprio o problema das reformas agrárias. A forma como lida agora com o problema desafia toda a imaginação e conduz o seu país ao declínio. Por isso, desaponta-me profundamente que, a despeito da desgraça que se abate sobre o país, o Zimbabué continue envolvido na guerra na República Democrática do Congo. Desaponta-me profundamente que as ocupações de terras que se verificam naquele país conduzam ao desequilíbrio de todo o sistema económico e que um país que é, na realidade, propício à produção de alimentos, esteja agora a passar fome. Muitas das expectativas então suscitadas pelo Zimbabué foram, entretanto, enterradas. Estou, pois, desapontada com a postura da União Europeia, que não consegue assumir uma postura coesa e tomar, contra o Zimbabué, as medidas necessárias para remeter para a história o regime do Sr. Robert Mugabe e para dar ensejo à esperança de uma nova era. Van Orden Senhor Presidente, o Parlamento vai votar hoje a sua quinta resolução sobre o Zimbabué nos últimos 18 meses. Se o Conselho e a Comissão não se sentiram inclinados a agir anteriormente, é certamente agora tempo de o fazer, antes que o regime de Mugabe destrua toda a esperança para aquele que é potencialmente um dos mais prósperos países africanos. O colapso do Estado de direito, os terríveis abusos dos direitos humanos infligidos a todos os sectores da população do Zimbabué e a situação económica catastrófica estão bem documentados e têm vindo a agravar-se. A oposição política ao regime de Mugabe tem estado na primeira linha dos ataques por parte dos militantes do Zanu-PF. A imprensa da oposição foi bombardeada e os jornalistas mais críticos têm sido constantemente atacados. Os políticos de oposição do movimento para a mudança democrática e os seus apoiantes têm sido os alvos preferenciais das perseguições, das intimidações violentas, das detenções arbitrárias e dos assassinatos. Nas últimas semanas, muitos deputados e funcionários do partido escaparam por pouco à morte no seguimento de ataques violentos. Não se trata aqui de uma zanga de família entre a Grã-Bretanha e o Zimbabué. O regime de Mugabe é um factor de desestabilização na África Central e o seu palmarés em matéria de direitos humanos causa preocupações a nível internacional. O colapso económico do Zimbabué está a arrastar os países vizinhos. Nos últimos dois dias, os activistas mais antigos da oposição negra, de visita a este Parlamento, frisaram que a crise não tem nada a ver com terra, mas antes com o desejo de Mugabe de se manter no poder. Confrontando-se com uma possível derrota nas eleições presidenciais do próximo ano, está a tentar evitar isso com uma campanha selvagem de intimidação brutal contra os seus oponentes políticos. Temos de reconhecer que as regras democráticas, a protecção ao abrigo da lei e os direitos humanos básicos foram abandonados no Zimbabué para todos os elementos da população. É preciso uma enorme coragem para defender a democracia, a liberdade e a liberdade de expressão em tais circunstâncias. Morgan Tsvangirai, enquanto líder do partido da oposição desde 1999, personifica esta posição corajosa e a luta pela liberdade genuína no Zimbabué e merece o reconhecimento internacional pela sua posição. Esperava que tivéssemos aqui esta tarde os principais representantes do Conselho. Esta resolução destina-se ao Conselho em particular porque vai haver um grande número de encontros de alto nível a decorrer nas próximas semanas. Será que poderei obter uma garantia de que hoje o secretariado se certificará de que a nossa resolução é transmitida à Presidência, de forma a que possa ser apresentada no encontro informal de ministros em Genval, perto de Bruxelas, este fim-de-semana, e formalmente inscrita na agenda do Conselho "Assuntos Gerais" de 8 de Outubro? Bordes Senhor Presidente, depois de ter pilhado o Zimbabué durante um século de domínio colonial, depois de ter explorado as suas classes trabalhadoras e despojado os seus camponeses das terras, o Reino Unido deixou como herança uma situação em que as melhores terras pertencem ainda a alguns milhares de ricos agricultores brancos. As grandes potências não condenaram o carácter ditatorial e a corrupção do regime do Zimbabué enquanto o seu ditador, Mugabe, não começou - para não perder o seu poder - a ter alguns gestos demagógicos que punham em causa os privilégios dos grandes agricultores. A França, menos ligada a esta categoria de privilegiados, continua de resto a apoiar, sem escrúpulos, a ditadura. A falsa indignação de todos os que, neste hemiciclo, protestam contra a violência do regime de Mugabe, parece, nestas condições, ser acima de tudo uma forma hipócrita de assumir a defesa de um punhado de privilegiados contra o direito de viver de milhões de camponeses deste país. Mesmo que certas ocupações de terras efectuadas pelos grupos de camponeses pobres aconteçam num clima de violência, isso apenas representa uma pequena fracção da violência que lhes infligiram para os espoliar. Pela nossa parte, manifestamos o nosso protesto contra o regime de Mugabe, tanto contra o seu carácter ditatorial como contra a sua corrupção, mas também porque esta ditadura continua a proteger desigualdades sociais revoltantes e privilégios de uma camada restrita de que fazem parte o seu bando e os ricos agricultores brancos. Contudo, não nos associamos a esta resolução comum cujo espírito e letra nós recusamos. Cabe à população do Zimbabué ajustar contas com Mugabe e a sua ditadura. Não cabe aos cúmplices da minoria privilegiada e aos que praticaram ou apoiaram a violência colonial dar lições de moral a este país. Expressamos principalmente a nossa solidariedade para com a população trabalhadora do Zimbabué e o nosso apoio ao seu direito de tomar posse da totalidade das terras sem recompra ou indemnização. Kinnock Senhor Presidente, devo dizer ao último orador, na minha qualidade de cidadã britânica, que posso garantir que os meus antepassados não tiveram absolutamente nada a ver com a opressão e a repressão do povo do Zimbabué. Gostaria de deixar claro que eu e a minha família não somos de forma nenhuma culpados de conivência com o que quer que seja que tenha ocorrido nos tempos do colonialismo. É muito importante para nós reconhecermos que esta resolução está a ser debatida aqui hoje numa altura muito importante. É uma oportunidade para o Presidente Mugabe tomar de uma vez por todas a decisão de se afastar da beira do abismo, como o senhor deputado Van Orden afirmou claramente. Para além das negociações, que estão a decorrer neste momento em Abuja entre os ministros dos Negócios Estrangeiros da Commonwealth, existem diversas iniciativas da União Europeia incluindo uma projectada visita aos países da África Austral pelo Ministro dos Negócios Estrangeiros belga, em representação da Presidência, e pelo Alto Representante, o Senhor Solana. Há diversas outras coisas também a acontecer, com destaque para a equipa preparatória que irá organizar, daqui a três semanas, a participação da UE, esperemos, nas eleições presidenciais de Março. Trata-se de uma tarefa extremamente importante. Mas se se verificar que todas estas iniciativas falharam e que Mugabe continua de costas voltadas para a vontade manifestada pela comunidade internacional de dialogar com ele, então será tempo de analisar cuidadosamente aquilo que está a acontecer. Gostaria de dizer à senhora deputada Maes, em particular, que uma das razões pelas quais o Conselho e a Comissão não quiseram tomar medidas urgentes, como algumas pessoas neste Parlamento teriam talvez desejado, foi o perigo que existe de Mugabe encontrar assim a desculpa que deseja para decretar o estado de emergência no Zimbabué, de forma a poder cancelar as eleições, suspender o processo democrático e esmagar a oposição oficial assim como qualquer oposição por parte da imprensa e dos media. Há que ter a noção do impacto potencial de qualquer acção que a UE, ou mesmo a Commonwealth, possa empreender para tentar resolver o que se está a passar no Zimbabué. O momento decisivo vai ser o dia 8 de Outubro, quando o próximo Conselho "Assuntos Gerais" deverá ter lugar. Se não houver progressos até essa altura, se o diálogo tiver falhado, se dissermos que este é um procedimento inútil, então será essencial adoptarmos as chamadas sanções inteligentes. Temos de restringir a concessão de vistos a todos os associados de Mugabe e ao seu governo, identificar os indivíduos com contas bancárias no estrangeiro e congelar os seus bens. Estas sanções inteligentes não prejudicarão o pobre povo do Zimbabué, mas irão seguramente prejudicar aqueles zimbabueanos que gostam muito de ir a Londres fazer compras no Harrods ou visitar os filhos que estudam em escolas privadas britânicas. Esse é o tipo de coisas importantes que a União Europeia pode fazer. Da mesma forma, teremos de estudar a possibilidade da suspensão da ajuda ao desenvolvimento, porque essa é a forma segundo a qual o Acordo de Cotonou nos sugeriria que procedêssemos. Nessa altura, teríamos que exprimir a opinião do Parlamento, tal como a afirmamos agora, de que tinham sido feitos poucos progressos em termos de apreensões de terras, de violência política, de todas essas questões que outros já levantaram. Finalmente, apoio as palavras de Morgan Tsvangirai, o líder do partido da oposição, que esta manhã na BBC foi muito duro com Mugabe, e gostaria de terminar citando o que ele disse: "O Presidente Mugabe violou claramente todos os princípios da Commonwealth e de todas as outras organizações internacionais e deve agora ser isolado pela comunidade internacional." Devemos ter em atenção estas palavras do líder da oposição no Zimbabué. Banotti Senhor Presidente, num minuto não se pode dizer muito, mas estou de acordo com aquilo que o senhor deputado Van Orden, a senhora deputada Kinnock e muitos outros oradores afirmaram. Nos anos 60, eu estive naquilo que era então a Rodésia e havia muita injustiça no país nessa altura. Tínhamos tantas esperanças no Presidente Mugabe! Pensámos ver nele um dirigente inteligente, sério e liberal. Infelizmente, ao assistirmos ao caos crescente e às ameaças de fome e de destruição da economia, só podemos lamentar o facto de ele não ter cumprido as expectativas que tínhamos em relação a ele. Concordo que as sanções inteligentes são o caminho certo, porque a população do Zimbabué está a sofrer severamente, enquanto vê o seu país a mergulhar no caos. Exorto todos os colegas a apoiar esta resolução. Khanbhai Senhor Presidente, existem no Zimbabué 4 500 agricultores de origem britânica, neerlandesa, alemã e grega, que possuem 8,3 milhões de hectares de terra. Nove agricultores brancos e 360 trabalhadores agrícolas negros foram mortos no caos que se gerou nos últimos meses. Milhares de agricultores negros perderam o emprego e as suas casas e as explorações agrícolas estão inoperacionais. O Zimbabué depende do êxito da sua agricultura e a contribuição destes agricultores é vital para sustentar a economia. Há dinheiro disponível da parte do Governo britânico ao abrigo do Acordo da Casa de Lencastre e existe vontade por parte dos agricultores brancos de disponibilizarem 80% das suas terras para a instalação de famílias negras. Mugabe tem de aceitar esta solução. Em 1970, a Tanzânia nacionalizou as explorações de sisal, assim como as empresas e património relacionados, liquidando o sector privado. O mesmo aconteceu no Uganda em 1972, quando os asiáticos foram expulsos, e as economias desses dois países têm estado desde então em falência. Simpatizo com os agricultores e os trabalhadores agrícolas do Zimbabué, já que a minha família foi vítima de uma confiscação e de uma nacionalização semelhantes. A minha família viveu na Tanzânia durante 166 anos, muito mais tempo do que muitos agricultores brancos no Zimbabué. Comprámos terras ao Deutch-Ostrafrika em 1876 e ainda possuímos o respectivo título de propriedade. Perdemos terras e património com as nacionalizações sem qualquer compensação e sei o que isso significa. Partilho a dor da maioria silenciosa negra do Zimbabué, que continua a viver na pobreza. No Zimbabué, os mais pobres não querem disparar, matar, pilhar e queimar as culturas. Têm fome e estão desempregados. Precisam de comida, educação, saúde, emprego e abrigo. Foi a visão e a qualidade de pessoas como Nelson Mandela que estabeleceram finalmente um exemplo para África de que a reconciliação, a cooperação, a democracia e o respeito por todas as pessoas, independentemente da sua cor, é a única forma de governar um país em vias de desenvolvimento, a única forma de ajudar os mais pobres a libertarem-se da pobreza e da doença. O Presidente Mugabe deve seguir este exemplo e aceitar a reconciliação e a democracia, permitindo aos agricultores brancos prosperarem e continuarem a trabalhar na agricultura e aceitando que o Zimbabué pertence ao povo do Zimbabué e ninguém tem o direito de o privar de uma vida decente fundada na paz e na democracia. Gahler Senhor Presidente, o Conselho, a Comissão e o Parlamento têm pplena consciência da situação no Zimbabué. Ninguém pode afirmar que nada sabia. O Conselho de Ministros, ao ficar passivo neste momento, torna-se cúmplice. É escandaloso que ontem, na sessão do grupo de trabalho do Conselho "África" , em Bruxelas, não tenha sido tomada, mais uma vez, nenhuma decisão. Parece que a prioridade concedida à África e tão propalada pela Presidência não passa das palavras. Infelizmente, a França encabeça um grupo de Estados-Membros que, pelos vistos, têm outra ordem de trabalhos. De outra forma, como se pode explicar que todos os países tenham acabado por suspender ou reduzir consideravelmente a cooperação financeira com este país e que a França a tenha aumentado? Convido os Estados-Membros que querem ser mais activos a reforçarem a sua colaboração mesmo antes da entrada em vigor do Tratado de Nice, lembrando à França e a outros países que certamente estão a apostar no cavalo errado a permanecerem "de facto" passivos. Creio, cara colega Kinnock, que o Senhor Mugabe não precisa das nossas resoluções ou exigências, caso se decida a proclamar o state of emergency. Provavelmente age deste modo porque, em todo o caso, perderia as eleições se estas se realizassem. Parish Senhor Presidente, fiz parte da missão de observadores que se deslocou ao Zimbabué, tal como o senhor deputado Gahler e outros aqui presentes. Gostaria de desmascarar o mito de que se trata de uma questão de terra e de posse da terra: trata-se de uma questão política. Trata-se do facto de Mugabe saber que, se tiver os mesmos votos expressos nas últimas eleições gerais, perde as eleições presidenciais. Está a expulsar os agricultores e os trabalhadores agrícolas das terras, dos seus círculos eleitorais, de forma a que não se possam recensear para votar. É simplesmente de política que se trata. Não se trata de potências coloniais. Trata-se de política. Estas explorações são bem geridas, proporcionando igrejas, escolas e tratamento hospitalar nessas zonas. As comunidades unem-se. Setenta por cento do Zimbabué tem a ver com agricultura e a economia está a ser destruída. É preciso impor sanções inteligentes ao Presidente Mugabe. Ele não quer conciliação. Temos de agir e temos de agir agora. Lamy . (FR) Tal como os deputados que acabaram de intervir o salientaram, o Zimbabué é claramente vítima de uma grave crise que poderá desembocar numa ruína económica e num conflito político em condições sociais extremas, à beira da situação de emergência humanitária. A nossa análise é idêntica à da maior parte de vós: o Governo do Zimbabué tem como único objectivo permanecer no poder, mesmo que para isso fosse obrigado a acabar de destruir um país que era considerado, ainda há pouco, como uma das economias e das democracias mais sólidas de África. O Governo do Zimbabué, que bem poderia ter evitado esta crise, é por conseguinte responsável por esta dramática "descida aos infernos". O nosso objectivo político, o da União Europeia - vários de vós o lembraram - é a realização de eleições presidenciais. O primeiro objectivo da União são as eleições presidenciais em 2002, e nas melhores condições possíveis por forma a permitir a mudança, como se diz em linguagem convencional. Por conseguinte, a posição da União, se for esse o objectivo, deverá ser procurar um equilíbrio entre, por um lado, marcarmos o nosso desacordo relativamente à evolução actual da situação e, por outro, evitarmos que ela sirva de pretexto para decretar uma lei marcial, que teria como efeito o adiamento das eleições a que aspiramos. Assim sendo, a observação das eleições presidenciais de 2002 constitui para a União, na nossa opinião, a prioridade absoluta. Quanto ao que foi dito nas vossas intervenções sobre a aplicação do artigo 8º, quer dizer o diálogo político (artigo 8º do Acordo de Cotonou), nós apoiamos a prossecução do diálogo político, salientando no entanto, tal como vós, que não se registou qualquer progresso substancial neste diálogo, no decorrer dos últimos meses. Resta-nos uma pequena esperança, a saber, a próxima visita da Presidência aos países envolvidos na crise congolesa, um acontecimento que poderá talvez conduzir a um reavivar do diálogo. Relativamente à fase seguinte, que é a aplicação do artigo 96º de Cotonou, que designamos por consulta e adopção de medidas adequadas, mais uma vez em linguagem convencional, o Conselho examinará esta questão no início de Outubro, com a nossa participação, bem entendido, e decidiremos então se damos ou não esse passo. No que diz respeito ao impacto desta situação sobre a cooperação para o desenvolvimento, gostaríamos de poder manter os programas que a Comunidade financia ao Zimbabué, nomeadamente no sector sanitário e educativo, tendo em conta a natureza humanitária e social dos referidos programas, a fim de não penalizar a população já atingida em cheio pela crise económica. Tudo isto se desenrola, como todos vós o afirmaram, num contexto económico e social extremamente preocupante. Nós vivemos este ano no Zimbabué, um défice cerealífero que já se desenhou e que seria eventualmente possível de gerir, se só estivesse em questão o défice de cereais e as suas consequências sobre a população. Todavia, a grave instabilidade que prevalece no país, a crise económica e os conflitos de sociedade que aí se desenrolam são um factor importante de uma insegurança alimentar, que pensamos, nestas condição, correr o risco de se agravar. Por conseguinte, é a interacção entre a situação alimentar, o défice agrícola, neste caso cerealífero, o contexto económico e o contexto político que contém em si os gérmens de um drama provavelmente ainda mais grave do que o que vivemos actualmente e que devemos fazer tudo para o evitar. Presidente Está encerrada a discussão conjunta. A votação terá lugar às 18H30. Febre aftosa Presidente Segue-se na ordem do dia a discussão conjunta das seguintes propostas de resolução: B5-0548/2001, do deputado van Dam, em nome do Grupo EDD, sobre a febre aftosa; B5-0553/2001, do deputado Martinez e outros, em nome do Grupo TDI, sobre a febre aftosa; B5-0555/2001, do deputado Mulder, em nome do Grupo ELDR, sobre a febre aftosa; B5-0563/2001, dos deputados Goepel, Sturdy e Maat, em nome do Grupo PPE-DE, sobre a febre aftosa; B5-0573/2001, do deputado Lucas e outros, em nome do Grupo Verts/ALE, sobre a febre aftosa; B5-0580/2001, dos deputados Berlato e Hyland, em nome do Grupo UEN, sobre a febre aftosa; B5-0584/2001, do deputado Jové Peres e outros, em nome do Grupo GUE/NGL, sobre a febre aftosa; B5-0593/2001, dos deputados Garot e Adam, em nome do Grupo PSE, sobre a febre aftosa. Van Dam Senhor Presidente, a regiões de Oene, Kootwijkkerbroeck, Mayenne, Cumbria e Northumberland tornaram-se tristemente famosas na Europa. Trata-se de regiões onde seres humanos e animais sofreram com a epidemia de febre aftosa. Esse sofrimento não se prende, contudo, apenas com o surto de febre aftosa, mas também com o método de combate à doença imposto pelas regras da UE, designadamente o abate de todos os animais presentes nas explorações infectadas e nas suas redondezas, uma abordagem que assenta apenas na conservação de mercados de exportação longínquos. Isto é estranho se pensarmos que a União Europeia importa - note-se bem! - carne de bovinos vacinados da Argentina. Muito do sofrimento dos últimos meses teria sido desnecessário se a Comissão tivesse estado disposta a aceitar a vacinação preventiva. Em França - e, desde o fim de Junho, também nos Países Baixos - a crise foi debelada. Infelizmente, porém, no Reino Unido isso ainda não aconteceu. O sofrimento dos agricultores e dos animais prossegue aí sem alívio. Os números causam-nos vertigens. Desde as 9H00 da manhã de hoje declararam-se 2005 novos casos, vinte dos quais em Northumberland, onde, durante três meses, não eram conhecidos novos casos. No Reino Unido foram destruídos quatro milhões de animais em consequência da febre aftosa, e mais um milhão e meio devido aos problemas de bem-estar associados à crise. Serei claro. Não se trata aqui da perda de unidades de produção. Trata-se, isso sim, da destruição de seres vivos. Espanta-me que as autoridades públicas britânicas só agora ponderem a hipótese de vacinar. Com o Inverno à porta, o argumento de que se pretende manter mercados de exportação lucrativos já não colhe. Nas presentes circunstâncias, o Reino Unido já perdeu esse mercado por um período mais longo. Espero sinceramente que as autoridades públicas britânicas dêem ouvidos a Sir William Stewart, da British Association of Science, que diz que a vacinação deve desempenhar um papel na luta contra a febre aftosa e já devia ter sido utilizada muito antes. O Reino Unido já não é a ilha que era no passado. Existe hoje um contacto intenso com o continente europeu, devido às numerosas deslocações de pessoas, animais, automóveis e camiões. Isso faz com que a situação no Reino Unido seja particularmente perigosa para a agricultura na Europa. Os actuais controlos - inclusive na fronteira neerlandesa - são tão insignificantes que fomentam a ocorrência de problemas. Por isso, insto o Conselho e a Comissão a tomarem medidas de precaução tendentes a evitar uma nova propagação da febre aftosa no continente europeu e a poupar, assim, o sofrimento de seres humanos e animais. Por último, faço um apelo encarecido à Comissão Europeia para que, à luz da incontrolável crise no Reino Unido, altere a política de não vacinação. Martinez Senhor Presidente, Senhor Comissário, nesta epizootia de febre aftosa, há zonas técnicas pouco claras, certezas políticas e perguntas estratégicas. No que diz respeito, para começar, à pouca clareza técnica, como é que, longe dos focos endémicos conhecidos - a Turquia, a Ásia, a Trácia para a Europa - a febre aftosa, o seu vírus, conseguiram chegar - talvez a nado? - à Grã-Bretanha, uma ilha? Como se explica essa recusa dogmática de uma vacinação que é, todavia, eficaz? Nos anos 50, antes da vacinação obrigatória de 1961 até 1991, a França teve até um máximo de 300 000 focos anuais, que desapareceram com a vacinação obrigatória. Como se explica o aparecimento, num mesmo país, do vírus da febre aftosa e do prião da vaca louca? Estas perguntas conduzem a certezas políticas, se não a lições. Em ambos os casos, BSE e febre aftosa, as autoridades britânicas reagiram tarde e viram-se submersas em trabalho, porque o ultraliberalismo dos anos Thatcher deixou apenas 220 veterinários contra 8 000 em França. Como se de um país em desenvolvimento se tratasse, a Austrália, o Canadá e até o exército francês tiveram de enviar veterinários para a Grã-Bretanha. Na ausência de veterinários, não foi criada uma rede de vigilância da epidemia e, daí, a propagação. Foi o mesmo ultraliberalismo que levou ao encerramento dos matadouros e que obrigou a passear as ovelhas desde Carlisle, desde a Muralha de Adriano, desde Northumberland até ao sul, difundindo o vírus. Este começou por se difundir na Grã-Bretanha e, após a supressão das fronteiras, difundiu-se também em França. Livre circulação equivale a livre contaminação. Terceira certeza, salientada por um relatório de inquérito do Parlamento francês de Junho de 2001: as compras clandestinas, a preços de saldo - menos de 90 euros cada carneiro para a festa muçulmana de Aïd el Kebir - contribuíram para a difusão do vírus. Mas, a par destas certezas, surgem perguntas à Comissão. Ainda bem que quem se encontra hoje entre nós é o Comissário Lamy, o estratega. Em primeiro lugar, o sistema de indemnização na Grã-Bretanha não será, afinal, um prémio à contaminação? Já houve quem afirmasse que a remuneração vantajosa talvez conduza a um interesse em possuir animais contaminados, tanto mais que, colectivamente, abater quatro milhões de animais, a maioria dos quais ovinos, permite purgar os excedentes. E finalmente, não terá a Nova Zelândia, primeiro exportador mundial, interesse em ver a sua quota potencial de mercado na Europa aumentar à medida que abatemos animais? E além disso, se em relação ao Tratado Echelon os anglo-saxões conseguiram entender-se entre si, também podem agora trocar serviços - eu, Grã-Bretanha, fico com o excesso de remuneração individual e tu, Nova Zelândia, podes exportar mais. O grupo de Cairn ficaria contente. Doha seria um sucesso. Era bom que o Comissário Lamy nos esclarecesse sobre este assunto. Mulder Senhor Presidente, nenhuma crise na Europa - e em especial nos Países Baixos - influenciou tanto a opinião pública como o surto de febre aftosa. A grande questão consiste em saber - e não sei se a Comissão saberá responder-lhe - como explica a Comissão a persistência dos focos de febre aftosa no Reino Unido. Em minha opinião, o problema não reside apenas nas autoridades do próprio Reino Unido. Afinal de contas, todos os contribuintes europeus também pagam para uma solução da crise. Será que a Comissão impôs à Inglaterra, por exemplo, a vacinação de emergência? Pensei que o exemplo nos Países Baixos tinha dado excelentes resultados, e pergunto-me por que razão não poderia ele ser seguido noutros países europeus. Outra questão: uma das causas da crise reside na importação ilegal de carne para a Europa. A eficácia do controlo nas fronteiras externas deixou a desejar. A minha pergunta à Comissão vai no sentido de saber o que aconteceu desde então nas fronteiras externas. O que mudou aí, digamos, de há seis meses a esta parte? Por que razão não se introduziu um controlo semelhante ao dos Estados Unidos ou da Austrália, onde tudo é rigorosamente controlado à entrada? Ainda não consegui encontrar esse controlo em nenhum ponto da Europa. Mais uma questão: penso que, a prazo, o abate de animais em larga escala deixará de ser aceitável para a opinião pública. O desenvolvimento de vacinas com marcador poderia constituir uma das soluções. A Comissão já tomou algumas medidas nesse campo, mas não poderá fazer algo mais para zelar por que estas vacinas com marcador e os testes de acompanhamento estejam disponíveis com a maior brevidade possível, de forma a evitar que o abate de tantos animais continue? Por último, gostaria de saber algo a respeito dos custos. A situação na Grã-Bretanha é especial, uma vez que toda a questão do rebate desempenha um papel, mas quanto calcula a Comissão que todas essas medidas já terão custado até agora? Sturdy Senhor Presidente, na Grã Bretanha o mundo rural está a atravessar um momento de crise total. Tenho à minha frente um documento segundo o qual o Governo britânico reconhece que não conseguiu respeitar os prazos necessários para o abate dos animais contaminados. Afirma ainda que o controlo da doença, como o meu colega já afirmou, falhou, porque se estão agora a verificar novos focos no centro do país, no centro da região onde pensávamos tê-la erradicado. Não conseguimos controlar a doença nem assegurar os necessários controlo nas fronteiras. No domingo passado vim de carro desde a minha propriedade, em North Yorkshire, até Estrasburgo. Nunca me perguntaram se transportava carne e não houve qualquer controlo, nas fronteiras, ao automóvel. Não havia pontos de desinfecção. Apenas um simples tapete no meio da estrada, nada mais. Devo dizer ao Senhor Comissário Lamy, que é hoje a pessoa que verdadeiramente tem peso entre nós, que nos encontramos numa situação em que a Inglaterra é o caixote do lixo da Europa. Estamos a importar carne desses países. A situação tem de ser estudada. Para terminar, será possível ponderar a possibilidade de lançar um inquérito sobre o modo como se tem abordado este assunto? Lucas Senhor Presidente, lamento muito que, pela segunda vez em seis meses, tenhamos de falar sobre a febre aftosa nesta assembleia. A razão para isso é que, como diz a resolução comum, as medidas adoptadas pelo Governo britânico para controlar a doença falharam, estão a surgir novos focos e há um risco muito plausível de a doença se espalhar, de novo, para o continente. Temos de perguntar a nós próprios por que é que o Governo do Reino Unido falhou e, em especial, por que razão rejeita tão veementemente a ideia da vacinação "em anel" perante os apelos crescentes dos habitantes das comunidades rurais que querem adoptá-la. É cada vez mais evidente que o modo de vida dos pequenos agricultores ou mesmo a indústria turística e a economia rural em geral não são a prioridade do Reino Unido, mas sim e apenas as nossas exportações de carne e o desejo de voltar a obter, o mais cedo possível, o estatuto de exportador isento de febre aftosa. Contudo, mesmo esta triste justificação económica para a destruição em larga escala não colhe. Segundo a Associação Nacional de Agricultores, as exportações de carne e produtos lácteos rendem ao Reino Unido apenas 630 milhões de libras esterlinas por ano. Comparemos este valor com o custo estimado, para a comunidade rural em geral, de 9 mil milhões de libras esterlinas de prejuízo como resultado da epizootia de febre aftosa. Acolho com simpatia o pedido formulado nesta resolução para que se realize uma análise da relação custo-benefício das diversas abordagens de controlo da doença, de forma a podermos comparar os prejuízos sofridos devido à escolha da destruição com aqueles que teriam decorrido de uma estratégia de vacinação. Estou certa de que os resultados demonstrarão que a abordagem do Governo do Reino Unido é não só desumana mas também antieconómica. Apelamos à Comissão para que reveja a estratégia da UE de defender, a todo o custo, o estatuto "isento de febre aftosa" e reconheça que o abate e destruição de animais saudáveis é desumano e ineficaz. Adam Senhor Presidente, represento a região do nordeste de Inglaterra onde se verificou o primeiro surto de febre aftosa e que foi, recentemente, afectada por novos focos. Lamento muito que não tenhamos sido capazes de chegar agora a um texto de compromisso. A razão é simples: o considerando A acusa o Governo do Reino Unido de ter falhado nas suas tentativas de controlar o surto de febre aftosa. Na verdade, há aqui um ataque não ao Governo do Reino Unido mas a todos os que heroicamente combateram a doença desde o final de Fevereiro - agricultores, veterinários, cientistas, funcionários públicos, a polícia, os militares, diversos organismos rurais, todos eles estiveram envolvidos. Em particular os agricultores de Allendale Valley, centro do recente foco, pensavam ter tomado todas as medidas necessárias para evitar a doença. Dizer que o controlo falhou equivale a partir do princípio que o surto já devia ter terminado. Mas o proponente desta resolução não explica quando e como tal devia ter acontecido. Ninguém prometeu ou sequer sugeriu que o surto deveria, nesta altura, ter terminado. Na fase mais crítica verificavam-se 40 a 50 casos diários. Apesar do recente foco em Allendale, a média agora é de dois ou três casos por dia. Se este número não indica um certo grau de controlo, então estamos perante um problema muito grave, algo que nunca nenhum de nós imaginou. Há que recordar, também, que desde o início o Governo britânico forneceu todas as informações aos outros Estados-Membros e seguiu os conselhos do Comité Veterinário Permanente. A este respeito, podemos salientar o sucesso considerável dos mecanismos que temos a funcionar dentro da União Europeia. Mais uma palavra sobre a vacinação. Eu sugeria ao senhor deputado van Dam, primeiro orador sobre esta resolução, que se candidatasse ao lugar de cientista principal do Reino Unido. Parece demonstrar, no debate sobre a vacinação, uma autoridade e convicção que ultrapassam de longe estas qualidades no actual detentor do cargo, o Professor David King, que ainda esta manhã afirmou na rádio que não podemos ter a certeza de que a vacinação tivesse sido uma boa medida. Nos Países Baixos os animais também foram abatidos e é problemático afirmar que, na verdade, a vacina salva a vida do animal. Isto não é muito evidente - mas não sei quando é que o lugar ficará vago! Maat Senhor Presidente, o meu colega Adam chama um grande sucesso à abordagem adoptada pelo Governo britânico. Mas o grande sucesso da abordagem da febre aftosa pelo Governo britânico volta a provocar noites de insónia a muitos agricultores no continente europeu. Será isso uma política bem sucedida? A política de combate à febre aftosa aí conduzida é insuficiente não só devido à não utilização de vacinação e de vacinação de emergência, por exemplo, mas também porque o Conselho e os seus Membros lidam de forma particularmente incoerente com a iminente ameaça vinda da Grã-Bretanha. Com efeito, é verdadeiramente simples colocar tapetes de desinfecção e efectuar controlos terrestres padrão em portos e aeroportos para procurar conter o problema. Chamamos muito explicitamente a atenção da Comissão e o Conselho para esse ponto. Senhor Presidente, acontece que, no meu país, a compensação financeira aos agricultores é substancialmente cerceada quando estes cometem pequenos erros e quando se verificaram casos de febre aftosa nas suas explorações. Porém, ao mesmo tempo, muitos ministros são também responsáveis, pois nada fazem para repelir nos controlos fronteiriços o perigo da febre aftosa vindo da Grã-Bretanha. Esse é um problema muito grave que a Comissão e o Conselho têm de resolver. Whitehead Senhor Presidente, ninguém duvida da gravidade da epidemia da febre aftosa no Reino Unido. Creio que se trata da pior epidemia desta doença a que o mundo assistiu. Ninguém pode pôr em causa as medidas drásticas que tiveram de ser aplicadas para a combater. Os dois focos actuais mostram que este surto vai durar ainda muitos meses. Não podemos, por um lado, dizer que as medidas de contenção são demasiado drásticas devido à política de abate e, por outro, afirmar que são demasiado frouxas porque permitiram que a doença se propagasse. Não previmos de uma forma eficaz a extraordinária dimensão da movimentação de animais, sobretudo de ovinos, em Fevereiro de 2000 e a partir daí. O primeiro dos três inquéritos que foram agora lançados no Reino Unido deverá analisar este aspecto e talvez também o papel de uma modalidade de subsídio da PAC no encorajamento de algumas destas formas de movimentação de animais. Enviámos informação útil aos nossos vizinhos holandeses, franceses e irlandeses e essa informação foi eficaz para eles. Devíamos tentar perceber como é que as suas medidas de contenção foram eficazes e porquê. Na minha opinião, a vacinação deve ser uma das opções a recomendar pelo inquérito, se os técnicos assim o entenderem. Para terminar, uma palavra ao senhor deputado Sturdy, que exigiu um inquérito a nível europeu. Quando procedemos a um inquérito sobre a BSE, não se mostrou tão entusiasta. Mas a BSE era uma doença nova. Houve realmente uma parte de encobrimento nalguns dos factores que conduziram à doença e, sobretudo, no factor europeu e no facto de termos continuado a exportar carne contaminada para o continente durante anos depois de já a termos proibido no nosso país. Aí tratou-se de um verdadeiro inquérito a nível europeu. A epidemiologia deste surto não suscita dúvidas. Penso que os nossos amigos deviam perceber que os Britânicos têm primeiro de arrumar a casa e, se isso implicar uma dimensão pública para os inquéritos, os mesmos devem ser levados a cabo no Reino Unido. A situação não é semelhante à da BSE: cumprimos a nossa obrigação para com os nossos vizinhos. Esperemos que eles tenham agora suficiente confiança em nós para nos deixarem resolver o nosso problema e examinar devidamente todas as soluções possíveis de modo a que esta terrível doença seja erradicada. Graefe zu Baringdorf Senhor Presidente, nem a BSE nem a febre aftosa são doenças inglesas mas sim um problema europeu. Diante do abate de milhões de animais, dos prejuízos e da destruição de explorações agrícolas, não é apropriado entrar agora em quezílias politico-partidárias. Lembro-me perfeitamente como os deputados trabalhistas, na altura da BSE, atacaram o Governo conservador e agora são os conservadores que se sentem tentados a atacar o Governo trabalhista. Mesmo que tenha havido negligências por parte desses governos, o que estão aqui a fazer não representa de forma alguma um contributo construtivo. Apresentámos um regulamento sobre a utilização de farinhas animais na alimentação animal em determinados casos - trata-se dos excrementos animais. Se o tivéssemos apresentado mais cedo, não teríamos tido nenhum problema de BSE. O mesmo se pode dizer da febre aftosa. A Comissão tem de alterar a sua estratégia. Se na Holanda foi introduzida com êxito a vacinação em anel, foi contra a posição defendida pela União Europeia e pela Comissão. Não quero que possibilitem mas sim que imponham a adopção de uma outra estratégia e que isso também seja assegurado em termos de política comercial. Temos de abandonar essa estratégia errada "sem febre aftosa" e "sem epidemia" e discutir o assunto com os nossos parceiros comerciais. Precisamos de regulamentos sobre a alimentação animal ou sobre a destruição dos resíduos alimentares. Aquilo que o Conselho tem feito, ou seja, proibir, não adianta em nada. Esses resíduos têm de ir para algum lado e não podemos enterrá-los, pois de outra forma teremos sempre o problema do tratamento inadequado. Keppelhoff-Wiechert Senhor Comissário, caros colegas, o número de casos da peste aftosa continua a subir. Como sabem, a febre aftosa não é perigosa para o ser humano, mas o vírus é altamente contagiante para todos os animais com unhas e acarreta graves prejuízos económicos. Perante os novos casos de epidemia, convido de novo a Comissão e o Conselho a incentivarem a vacinação em vez do abate. Na Europa temos de mudar de atitude acerca da luta contra a epizootia e acho que temos hoje aqui uma resolução muito equilibrada que aponta nesse sentido. Medidas coerentes de carácter higiénico para prevenir a epidemia são apenas uma face da medalha. Tendo em conta as habituais viagens de férias ou de negócios pelo mundo fora, a febre aftosa representa um perigo constante e sempre à espreita. Temos de efectuar controlos mais coerentes nos aeroportos a fim de evitar a importação e a propagação desta epidemia. Tenho de constatar que os agricultores e consumidores também têm dificuldades com os problemas éticos decorrentes da actual política de vacinação. Estamos perante consequências que podem ser fatais. Temos de acabar com a política da não vacinação. Precisamos de vacinas apropriadas. Precisamos de um relacionamento sensato com a vacinação e, finalmente, devemos dar um sinal político, de forma a que a ciência possa avançar a nível da prevenção ou da divulgação de materiais de vacinação adequados. Lamy Para caracterizar rapidamente a situação ao nível da União, posso dizer que hoje não é aplicada qualquer restrição devida à febre aftosa, à excepção da Grã-Bretanha, o que acontece desde 25 de Junho último, trinta dias após o abate e destruição do último animal vacinado nos Países Baixos. Em catorze dos quinze Estados-Membros da União mais a Irlanda do Norte, a situação é, portanto, favorável, e resulta do lançamento e aplicação eficaz de medidas de luta contra a febre aftosa ao nível comunitário. Correndo o risco de melindrar a senhora deputada Lucas evocarei, por um momento, o ponto de vista internacional e, dessa perspectiva, esperamos firmemente que as medidas adoptadas pela França, a Irlanda e os Países Baixos lhes permitam obter o estatuto necessário, por parte do Organismo Internacional das Epizootias, para que os países terceiros possam levantar as restrições comerciais ainda em vigor. Porém, como este ponto - posso tranquilizar a senhora deputada Lucas - não é, provavelmente, essencial, voltemos ao caso do Reino Unido que se mantém, de facto, preocupante, já que o 2 000º foco surgiu no dia 3 de Setembro. A situação na Grã-Bretanha, embora estável há três meses, preocupa-nos devido à persistência de focos dentro ou perto de zonas sujeitas a restrições. Muitos dos senhores referiram os casos mais recentes no condado de Northumberland, zona onde primeiro se manifestou a epidemia, e que nos inquietam porque foram assinalados três meses após o desaparecimento da doença. Foram tomadas medidas radicais: abate dos rebanhos infectados, dos rebanhos vizinhos, dos rebanhos-contacto. Embora o aparecimento deste número de focos, limitado mas, ainda assim, procupante, fosse aguardada após um pico da doença no início de Abril, o período durante o qual persistiu um pequeno número de focos é demasiado longo e a Comissão exigiu que as autoridades britânicas intensificassem as medidas de erradicação. Com efeito, o tempo pressiona-nos, pois o Outono e o Inverno vêm piorar a situação, tanto devido às condições meteorológicas como aos hábitos de transumância dos animais durante este período. Neste momento a doença atravessa, nitidamente, uma fase crítica. Não é altura de afrouxar os controlos. Como já se afirmou e vários dos senhores salientaram, começamos a ver, nesta época do ano, os rebanhos deslocarem-se e serem alvo de manipulações várias e por conseguinte, em nossa opinião, há que reduzir a um mínimo estrito as movimentações de animais. A Comissão já informou deste facto os interessados. Ainda no que diz respeito ao Reino Unido, as complexas estruturas da criação de bovinos, a ausência de sintomas clínicos nos ovinos e o facto de a propagação dentro dos rebanhos se processar lentamente são factores que vêm complicar ainda mais o problema e que nos impõem o recurso a testes laboratoriais. Neste momento, a capacidade dos laboratórios é suficiente. Qual é, então, a opinião da Comissão? Não diremos que a situação é satisfatória, neste caso preciso não o é, mas o risco de propagação aos outros Estados-Membros é, agora, bastante mais fraco do que em Março e Abril passados, no momento do pico da crise, pois as restrições impostas, nomeadamente em matéria de movimentação de animais e de produtos sem tratamento provenientes da Grã-Bretanha, estão ainda em vigor. Procedemos a controlos regulares no local, o último dos quais teve lugar no final do mês de Agosto, para nos certificarmos de que as autoridades britânicas tomam as medidas adequadas. Outras regiões, por vezes importantes, da Grã-Bretanha nunca foram afectadas pela doença e a reflexão deve manter-se a nível do Comité Veterinário para que, nestas zonas e quando chegar o momento adequado, assim que a situação o permitir, se possa pensar em retomar as trocas, sujeita a condições estritas. Seremos, neste ponto, extremamente prudentes, pois a experiência de Northumberland recorda-nos que o risco existe mesmo em zonas onde a doença parecia controlada. Se a senhora deputada Lucas me permite que volte por um minuto aos países terceiros, alguns deles mantiveram medidas discriminatórias, relativamente aos produtos europeus, que ultrapassam as normas internacionais em vigor, e estamos a discutir o assunto com alguns dos nossos parceiros comerciais. Muitos países terceiros foram levantando progressivamente as interdições um tanto extensivas que tinham imposto inicialmente; outros, como os Estados Unidos, o Canadá e até alguns países candidatos à adesão, demoram em levantar as restrições que, sem razão, ainda mantêm. Vamos continuar a trabalhar tendo como base o acordo sanitário e fitossanitário da OMC. De uma forma mais geral saliente-se que, em primeiro lugar, esta crise já teve repercussões significativas no orçamento comunitário. Decidimos conceder um montante global de 400 milhões de euros aos quatro Estados-Membros afectados este ano e as últimas previsões apontam para uma provável contribuição financeira da União de qualquer coisa como um pouco mais de mil milhões e meio de euros. Vamos tomar as disposições necessárias do ponto de vista do processo orçamental. Esta é, incontestavelmente, uma situação excepcional, pois não sabemos prever no orçamento epizootias desta amplitude e teremos, portanto, de proceder a ajustamentos. Eis um dos aspectos da questão. Outro aspecto é, evidentemente, o prejuízo causado à imagem da nossa produção animal; tornou-se uma realidade na sequência do abate de cerca de 4 milhões de cabeças de gado. Em terceiro lugar, o problema, como já foi dito, existe também fora da União Europeia e o facto de, recentemente, ter surgido um foco na Trácia turca preocupa-nos seriamente. Finalmente, por parte da Comissão, esperamos poder tirar algumas lições para o futuro no que se refere à gestão de crises deste tipo, a fim de melhorar o dispositivo regulamentar e legislativo actual. Podemos, por exemplo, prever um certo número de exigências suplementares para as trocas intracomunitárias de pequenos ruminantes, como a restrição do número de paragens que é, provavelmente, um primeiro passo. Estamos, depois, a trabalhar numa proposta relativa à identificação e registo de ovinos e caprinos, bem como noutra proposta relativa à introdução de produtos animais pelos viajantes. Estamos, ainda, a tratar do ajustamento dos nossos procedimentos de controlo para quando surgir uma epizootia deste género. Creio que agora possuímos experiência suficiente. Não tenhamos ilusões: o reforço das legislações e dos dispositivos, por muito necessário que seja, não bastará, por si só, para impedir o reaparecimento de uma epidemia destas. É imperativo, também, melhorar o funcionamento dos serviços veterinários dentro dos Estados-Membros e, claro, introduzir modificações nas práticas de criação dos animais. Terminarei por um assunto referido por vários oradores durante o debate, a vacinação. Quanto à vacinação chamada "em anel" , em redor dos focos, gostaria de recordar àqueles que colocam em causa a Comissão relativamente a este ponto, perguntando por que motivo a Comissão não tornou obrigatória a vacinação de urgência, que, no nosso ordenamento jurídico, caracterizado por diversas formas de subsidiariedade, a vacinação, diga-se o que se disser, é da competência das autoridades nacionais. Há, assim, um procedimento que permite ao Estado-Membro que o deseje recorrer à vacinação, é assim que as coisas funcionam. Existe este dispositivo, os Estados-Membros podem recorrer a ele, mas o mesmo não é da responsabilidade da Comissão. Espero ter dado resposta cabal às interrogações dos senhores deputados van Dam, Martinez e Mulder e da senhora deputada Lucas. Presidente Está encerrada a discussão conjunta. A votação terá lugar às 18H30. Direitos humanos Presidente Segue-se na ordem do dia a discussão conjunta das seguintes propostas de resolução: Mauritânia - B5-0545/2001, dos deputados Rod, Maes e Isler Béguin, em nome do Grupo Verts/ALE, sobre a Mauritânia; B5-0556/2001, do deputado Van den Bos, em nome do Grupo ELDR, sobre a situação dos direitos humanos na Mauritânia; B5-0565/2001, do deputado Khanbhai, em nome do Grupo PPE-DE, sobre as violações dos direitos humanos na Mauritânia; B5-0579/2001, do deputado Turchi, em nome do Grupo UEN, sobre a situação na Mauritânia; B5-0585/2001, do deputado Sjöstedt e outros, em nome do Grupo GUE/NGL, sobre a situação na Mauritânia; B5-0594/2001, dos deputados Carlotti, Napoletano e Van den Berg, em nome do Grupo PSE, sobre a situação na Mauritânia; República do Togo B5-0546/2001, dos deputados Rod, Isler Béguin e Maes, em nome do Grupo Verts/ALE, sobre o Togo; B5-0557/2001, do deputado Van den Bos, em nome do Grupo ELDR, sobre o encarceramento de um líder da oposição no Togo; B5-0566/2001, do deputado Schwaiger e outros, em nome do Grupo PPE-DE, sobre o encarceramento de um líder da oposição no Togo; B5-0578/2001, do deputado Turchi, em nome do Grupo UEN, sobre a situação no Togo; B5-0586/2001, dos deputados Morgantini, Sylla e Cossutta, em nome do Grupo GUE/NGL, sobre o encarceramento de um líder da oposição no Togo; B5-0595/2001, dos deputados Carlotti e Van den Berg, em nome do Grupo PSE, sobre a situação no Togo; Reino do Camboja B5-0558/2001, do deputado Maaten, em nome do Grupo ELDR, sobre a situação no Camboja e a preparação das eleições locais de 3 de Fevereiro de 2002; B5-0564/2001, do deputado Posselt, em nome do Grupo PPE-DE, sobre o Camboja; B5-0572/2001, da deputada McKenna, em nome do Grupo Verts/ALE, sobre o Camboja; B5-0587/2001, dos deputados Sjöstedt e Frahm, em nome do Grupo GUE/NGL, sobre o Camboja; B5-0596/2001, dos deputados Lage, Carlotti e Van den Berg, em nome do Grupo PSE, sobre a preparação das eleições locais no Camboja; Refugiados afegãos requerentes de asilo na Austrália- B5-0559/2001, dos deputados Malmström e Olle Schmidt, em nome do Grupo ELDR, sobre a situação de 438 refugiados afegãos a bordo de um cargueiro norueguês ao largo da costa australiana; B5-0570/2001, da deputada Boumediene-Thiery e outros, em nome do Grupo Verts/ALE, sobre os requerentes de asilo do navio "Tampa" em águas australianas; B5-0577/2001, da deputada Muscardini, em nome do Grupo UEN, sobre os refugiados afegãos requerentes de asilo na Austrália; B5-0588/2001, da deputada Ainardi e outros, em nome do Grupo GUE/NGL, sobre a situação dos refugiados afegãos do cargueiro "Tampa" ao largo da costa australiana; B5-0597/2001, do deputado Van den Berg e outros, em nome do Grupo PSE, sobre a situação de 438 refugiados afegãos a bordo de um cargueiro norueguês ao largo da costa australiana; B5-0601/2001, dos deputados Tannock, Van Orden e Sacrédeus, em nome do Grupo PPE-DE, sobre os refugiados afegãos ao largo da Austrália; Atentado contra um comboio em Angola- B5-0544/2001, dos deputados Maes, Lucas e Isler Béguin, em nome do Grupo Verts/ALE, sobre Angola; B5-0560/2001, da deputada Malmström, em nome do Grupo ELDR, sobre o ataque contra um comboio em Angola; B5-0567/2001, do deputado Cunha, em nome do Grupo PPE-DE, sobre o ataque da UNITA contra um comboio em Angola; B5-0576/2001, dos deputados Ribeiro e Castro e Queiró, em nome do Grupo UEN, sobre Angola; B5-0589/2001, do deputado Miranda e outros, em nome do Grupo GUE/NGL, sobre o ataque contra um comboio em Angola; B5-0598/2001, dos deputados Lage e Van den Berg, em nome do Grupo PSE, sobre a situação em Angola. Mauritânia Rod Senhor Presidente, a dissolução, em Outubro de 2001, do principal partido da oposição da Mauritânia, União das Forças Democráticas/Nova Era, e a detenção e posterior condenação a cinco anos de prisão, após julgamento sumário, do líder da Frente Popular da Mauritânia, Chbib Melainine, vem pôr em causa os princípios fundamentais da democracia, que estão, todavia, consagrados na Constituição da Mauritânia. Mas que valor tem esta Constituição? Não existe qualquer liberdade de associação para os partidos políticos. O Partido Verde, que entregou os seus estatutos há vários meses, ainda não foi reconhecido e nem sequer obteve o recibo do pedido apresentado. Ora, estas manobras antidemocráticas acontecem em vésperas de eleições legislativas e autárquicas, que estão previstas para Outubro. Não temos qualquer garantia quanto a estas eleições, visto não existir uma comissão eleitoral independente. Para nós, a libertação de Chbib Melainine é uma condição prévia à realização de eleições em Outubro, tal como o restabelecimento de todos os partidos da oposição. É justamente para que todos estes actores políticos possam participar que solicitamos o adiamento das eleições. Para que se possa restabelecer a democracia e garantir a organização de eleições livres e justas na Mauritânia, solicitamos ao Conselho e à Comissão que dêem início a consultas com o Governo, ao abrigo do procedimento previsto no artigo 96º do Acordo de Cotonou. Van den Bos A Mauritânia está a preparar-se solidamente para as eleições de Outubro. Os opositores políticos ao regime estão a ser liquidados. Os cidadãos são detidos arbitrariamente, os manifestantes pacíficos são abordados com excessiva violência e a imprensa serve apenas ainda de lacaio do Presidente. O poder judicial está também aí à disposição dos políticos no poder. No âmbito de um falso processo, os meritíssimos juizes condenaram recentemente os principais opositores políticos do Presidente a não menos de cinco anos de prisão. O políticos detidos foram mantidos incomunicáveis durante um largo período, tendo seguidamente sido transferidos para uma prisão situada a 800 km da capital, no sentido de não poderem, praticamente, receber visitas. Aparentemente ninguém pode tomar medidas contra isso. As organizações de defesa dos direitos humanos independentes quase não conseguem funcionar naquele país. Enquanto, em Durban, os Estados do Ocidente têm de apresentar desculpas pelo comércio de escravos conduzido pelos seus distantes antepassados, a escravatura na Mauritânia é ainda prática corrente. No sistema de castas, as pessoas são servas desde que vêm ao mundo. Não recebem educação, não são remuneradas pelo trabalho forçado e não podem casar sem autorização dos seus amos. Segundo uma estimativa divulgada pelo Ministério norte-americano dos Negócios Estrangeiros há alguns anos atrás, haveria ainda cerca de 90 000 escravos na Mauritânia. A Mauritânia foi o último país do mundo a proibir oficialmente a escravatura, em 1983 - 1983! -, mas faz agora todos os possíveis para esconder do mundo exterior essa abominável realidade. Já é chegada a hora de a União Europeia encetar consultas com a Mauritânia, ao abrigo do procedimento previsto no artigo 96º do Acordo de Cotonu, pois não podemos continuar a prestar-lhe ajuda e a manter intensas relações comerciais, como se nada se passasse. Temos de estar preparados para pseudo-eleições numa pseudo-democracia. Khanbhai Senhor Presidente, a Mauritânia é um enorme país e cerca de 90% do seu território é deserto. A água é um recurso raro e os seus 2,2 milhões de habitantes são pobres e vivem em zonas rurais. A Mauritânia vive das suas exportações de minério de ferro e da pesca - dois únicos recursos. Em Maio deste ano aceitei um convite para chefiar uma pequena delegação de deputados do Parlamento Europeu à Mauritânia. Durante uma semana encontrei-me com deputados, com todos os ministros, com o Presidente Taya, com representantes da sociedade civil e ONG. Viajámos por todo o país - uma semana na Mauritânia é bastante tempo. As senhoras deputadas Sudre e Langenhagen acompanhavam-me. Posso dizer que fiquei impressionado com o que o Presidente Taya, ao longo dos anos, tem vindo a fazer num país tão pobre. Surpreende-me - e tenciono pô-lo em xeque, bem como ao seu governo, na próxima Conferência ACP, perante os seus delegados - que se verifique agora este triste caso de detenção de membros da oposição. Não há qualquer razão para tal, não há necessidade. O Presidente tem autoridade e é popular. Tem tido sucesso. Pode continuar sem mandar prender a oposição. No que diz respeito ao esclavagismo, é proibido pelo Islão e a Mauritânia é um país muçulmano. Existem mouros, negros e diversas miscigenações destes dois grupos. Vi como vivem. Não vi escravos, o que não quer dizer que não existam. Mas o que certamente farei será pôr em xeque o Governo da Mauritânia na Conferência ACP para garantir que esta prática não se mantenha e que a oposição possa agir livremente, de modo a responsabilizar os ministros. Será melhor para o Presidente e para o povo desse país. Carnero González Senhor Presidente, com efeito, a situação na Mauritânia continua a agravar-se. Trata-se de um país que se inscreve no quadro ACP de relações com a União Europeia, um país que goza actualmente do estatuto de observador e que aspira a tornar-se membro de pleno direito do processo de Barcelona. É nossa obrigação lembrar às autoridades da Mauritânia que a União Europeia não pode considerar a possibilidade de esse país se tornar membro de pleno direito do processo de Barcelona se a democracia não for uma realidade, se os direitos humanos continuarem a ser espezinhados e, ainda, se se mantiver a data das eleições autárquicas e legislativas marcada para o próximo mês de Outubro sem qualquer tipo de garantias. Como é óbvio, a essas eleições muito dificilmente poderão concorrer partidos que foram dissolvidos ou líderes da oposição que se encontram presos; estes também teriam poucas hipóteses de expressão, porque a imprensa ou é governamental ou, pura e simplesmente, não existe. Nem quero pensar qual deve ser a situação do único deputado que não integra o partido do governo, numa assembleia de 79 mandatos parlamentares, mas posso imaginar que, se nessas eleições fosse eleito algum membro das forças políticas da oposição - o que não acontecerá -, rapidamente, como muita probabilidade, passaria do Parlamento à prisão. Pelo exposto, julgo que a União Europeia deve fazer valer o procedimento previsto no artigo 96º do Acordo de Cotonu. A Mauritânia contribui para baixar a média, já de si reduzida, de democracia e de direitos humanos no Magrebe. Mas, constitui, obviamente, um caso mais num continente como África, onde a violação dos direitos humanos é sistemática. Um país onde, não o ditador de serviço, mas, de facto, o ditador permanente, o Presidente Mauya Uld Sid'Ahmed Taya, deu recentemente um pontapé à mesa de jogo que os líderes da oposição e o governo tinham estabelecido com a mediação da União para garantir que o acto eleitoral decorresse com normalidade, acto eleitoral que é adiado sine die. Penso que a União deve actuar com firmeza. Togo Rod Senhor Presidente, há dois anos, a minha primeira intervenção nesta assembleia era já uma condenação da situação no Togo. Desde aí, mesmo se há umas almas bem-intencionadas que afirmam que tudo se está a compor, o Togo continua a viver num marasmo político de que está muito longe de se ter libertado. A democracia continua a ser uma utopia fugidia. Os direitos civis, bem como os direitos humanos, são constantemente espezinhados. E julgo que a passividade dos governos dos países da União nada faz em prol da mudança. As condenações regulares por parte do Parlamento são retóricas e não produzem qualquer efeito. Há pouco tempo, o montante pago pela Comissão para organizar as novas eleições - quatro mil milhões de francos CFA - foi considerado insuficiente pelo Governo, que o utilizou para adiar uma vez mais estas eleições legislativas, tão aguardadas. Violando totalmente os seus compromissos anteriores, o Presidente Eyadema e o seu governo estão, até, a considerar a hipótese de modificar a Constituição, a fim de que aquele possa voltar a candidatar-se. Finalmente, uma das figuras da oposição, Yawovi Agboyibo, foi detido e condenado, há um mês, por razões falaciosas. A verdade é que denunciou o terror exercido em regiões onde predomina a oposição, terror que se traduziu em violações e exacções que chegaram à morte de membros da oposição. O Presidente Eyadema parece cada vez menos capaz de cumprir as obrigações em relação ao seu povo e aos compromissos assumidos perante a comunidade internacional. Mais uma vez, o Parlamento deve condenar firmemente essas exacções, exigir a realização de eleições livres nas datas previstas e solicitar ao Conselho e à Comissão o início do procedimento de consulta ao abrigo do artigo 96º do Acordo de Cotonou. Van den Bos Como é que, em África, alguém se mantém no poder durante 34 anos? Os partidos da oposição são proibidos ou o seu funcionamento é inviabilizado. Os opositores que têm ou ameaçam vir a ter apoio popular são encarcerados. A imprensa é totalmente manipulada e aqueles que criticam abertamente o Presidente acabam numa cela, se tiverem sorte, ou debaixo do chão, se forem menos afortunados. As demonstrações em massa são desbaratadas sem piedade. A classe política é totalmente composta por servis lacaios do Presidente e mantida por um sistema de prémios e castigos. Um burlesco culto da personalidade pretende conferir ao Chefe de Estado um estatuto quase divino. O Presidente francês, Jacques Chirac, tem de ser de tal maneira enrolado que condene a Amnistia Internacional em vez das violações dos direitos humanos no Togo. O assassínio dos opositores ao regime fica impune. Continua a ser este, infelizmente, o conhecido padrão vigente em muitos países africanos, e não sabemos realmente o que fazer. O grosseiro abuso de poder entrava o desenvolvimento e mantém a situação de miséria. Apesar de, já em 1993, a União Europeia ter, com razão, suspendido a ajuda, a situação no Togo não melhorou. Pelo contrário, o dirigente da oposição e defensor dos direitos humanos, Yawovi Agboyibo, foi recentemente atirado para a prisão durante seis meses porque teria ofendido o Primeiro-Ministro. Para dar mais força aos seus argumentos, Sua Excelência mantém um exército privado de 1000 homens. O Togo pede auxílio financeiro para organizar eleições legislativas em Outubro. A questão reside em saber se não iremos, assim, co-financiar uma farsa democrática exclusivamente destinada a conferir uma sombra de legitimidade aos detentores do poder. O Presidente Eyadema declarou que iria respeitar a Constituição e que iria abdicar do cargo em 2003, mas por que razão haveríamos de acreditar em alguém que mentiu durante 34 anos para se manter no poder? Van Hecke, Johan Senhor Presidente, o Zimbabué, a Mauritânia, o Togo; parece, de facto, que o processo de democratização em África está em retrocesso. Alguns dirigentes revelam-se, com efeito, particularmente engenhosos na eliminação dos seus opositores políticos e na evasão às regras de jogo democráticas. Um desses dirigentes é o General Eyadema, do Togo. Por ocasião da últimas eleições, Eyadema não se fez rogado em ordenar simplesmente a suspensão da contagem dos votos e em se proclamar de novo Presidente. Seguiu-se um período de repressão em que, de acordo com a Amnistia Internacional, centenas de pessoas foram assassinadas. Uma comissão internacional confirmou essas afirmações, mas até à data ninguém foi chamado à responsabilidade ou castigado. Pelo contrário, a repressão prossegue simplesmente. A última vítima é o líder da oposição, Yawovi Agboyibo. No mês passado, na sequência de um falso processo, este dirigente foi condenado a seis meses de prisão pela divulgação de informações falsas. Encontrei-me várias vezes pessoalmente com Yawovi Agboyibo na sua base e fiquei com particular admiração pela forma como este homem continua a lutar pelos direitos humanos e pelo restabelecimento da democracia no seu país, a despeito do constante perigo de vida que o persegue. Este regime tem de acabar, seja de que maneira for. A manutenção do congelamento da ajuda é uma questão, mas penso que devemos ter a coragem de perguntar a nós próprios se a participação de um país como o Togo nas conferências da ACP e da União Europeia ainda tem cabimento. O problema reside, contudo - como no caso do Zimbabué -, no facto de determinados Estados-Membros da União Europeia continuarem a seguir a sua própria agenda, em defesa de interesses comerciais ou outros, contrariando assim a estratégia da UE face ao Togo. Não basta consignar nobres princípios num acordo. Esses princípios têm de ser também aplicados de forma consequente, o que é igualmente válido para um país como a França. Cauquil Senhor Presidente, esta resolução exige a libertação de Yawovi Agboyibo, uma das figuras da oposição ao ditador Eyadema. É esta a razão por que apoiamos a resolução, mas afirmamos que aqueles que aprovam a política das grandes potências ocidentais estão muito mal colocados para se mostrarem hoje indignados, pois esta ditadura, que oprime o povo togolês desde 1967, só se mantém com o apoio das grandes potências e, em especial, da França. É lícito, então, interrogarmo-nos sobre a utilidade de uma resolução aprovada pelo Parlamento se, depois, o ditador no poder é acolhido com todas as honras nos palácios governamentais e continua a receber os subsídios que lhe permitem comprar armas para se manter no poder. Camboja Maaten Senhor Presidente, Senhor Comissário, é evidente que a actual situação política no Camboja é mais tranquila do que nunca, sendo também evidente que o país ainda está longe de ser uma verdadeira democracia. Será ainda necessário muito apoio no longo caminho para a democracia, e as eleições locais serão um momento particularmente importante desse processo. O Partido do Povo Cambojano, que dirige o país, é um partido comunista ao estilo antigo, o que significa que, enquanto partido, está directa ou indirectamente envolvido em tudo, em todos os sectores e em todos os níveis naquele país. Por conseguinte, não é de admirar que este partido encare as próximas eleições autárquicas como uma ameaça e tenha adiado repetidamente as mesmas. Assim, é essencial que continuemos a exercer pressão internacional sobre o Governo para que envide todos os esforços no sentido de criar um período pré-eleitoral livre de violência e reabra um processo de recenseamento eleitoral. Esse processo de recenseamento está nas mãos dos chefes das autarquias que são designados por um comité central do Partido do Povo Cambojano, pelo que nada lhes é mais fácil do que emitir certificados a cidadãos que apoiam o Governo e não aos seus opositores. Ainda na passada segunda-feira, o líder da oposição, o deputado Sam Rainsy, avistou-se com o representante da Comissão Europeia no terreno, que lhe comunicou que encaramos de forma muito positiva o trabalho desenvolvido pela Comissão Nacional de Eleições. Ora, Senhor Presidente, não estou assim tão certo disso. Temos também de vigiar de perto as actividades dessa Comissão, pois é dela que depende o regular processamento das eleições. A União Europeia tem pouco motivos para se orgulhar da forma como observámos as últimas eleições no Camboja, e, desta feita, teremos de o fazer bastante melhor. Posselt Senhor Presidente, o Camboja atravessou uma época muito negra, neste caso, da cor do sangue. Durante esse período, cerca de três milhões de indivíduos foram vítimas de uma ideologia marxista. Nessa altura houve duas personalidades que encarnaram a esperança da liberdade - Son San, o grande democrata, que frequentemente esteve aqui em Estrasburgo e que, entretanto, faleceu, e o rei Sihanouk que hoje é um homem idoso e doente. Por esta razão, é importante renovar o país a partir das suas raízes e apoiar novas forças democráticas. Isto apenas é possível através das autarquias, através de eleições autárquicas democráticas, a partir das bases. Por esta razão, é extremamente importante apoiarmos os inúmeros candidatos das autarquias, dando-lhes força, providenciarmos no sentido de se realizarem eleições autárquicas honestas, supervisionarmos com eficiência e reprimirmos, impedirmos e corrigirmos as manipulações a nível do recenseamento eleitoral. No que diz respeito ao Tribunal Penal, teremos de afirmar muito claramente: não é uma questão de vingança, mas sim de justiça. Deve-se dizer muito claramente aos criminosos do futuro que qualquer acto de violência, de genocídio e massacre será punido sem qualquer piedade a nível do Estado de direito, seja quem for o responsável. É por isso que necessitamos de um tribunal internacional com uma forte participação cambojana para que não seja um tribunal estrangeiro, mas seja também um tribunal do povo cambojano. Maes Senhor Presidente, o Camboja permanecerá sempre na nossa memória como o país dos Killing Fields. O período de terror continua a projectar uma sombra sobre aquele país. Até mesmo agora, que temos eleições no horizonte, revela-se que o processo democrático não decorre de forma totalmente regular. Pelo contrário, a oposição é alvo de restrições. Há cada vez mais violência. O processo de recenseamento eleitoral foi suspenso, o que faz com que 30% dos eleitores não possam sequer participar nas eleições. No Tribunal Especial há falta de garantias jurídicas, etc. No entanto, continuará a ser um repto para a nossa era que a partir da União Europeia, a partir dos países democráticos, envidemos todos os esforços no sentido de manter a vigilância e de lançar o país no rumo da democracia. Seria realmente positivo que pudéssemos dar pelo menos uma garantia, que pudéssemos dar algo de concreto, designadamente a certeza de que o processo de recenseamento eleitoral será reaberto, por forma a que a esperança de um resultado democrático não seja totalmente enterrada à partida. Refugiados afegãos requerentes de asilo na Austrália Maaten Senhor Presidente, a crise do navio com refugiados afegãos, na Austrália, chama uma vez mais a atenção para todo o problema dos refugiados afegãos. Nos últimos 20 anos milhões de pessoas fugiram do Afeganistão. De acordo com a Organização dos Direitos do Homem da Nações Unidas, 6,2 milhões de afegãos foram classificados de refugiados. A sua primeira paragem quando abandonam o país é geralmente nos campos de refugiados no Paquistão e no Irão, onde vivem em circunstâncias deploráveis. O Paquistão já não consegue fazer face ao número de refugiados e reenvia-os para o Afeganistão. Fora dos campos, os refugiados são aguardados por ditos agentes de viagem que remetem para outros países aqueles têm dinheiro. A viagem mais barata para um país ocidental é agora uma viagem para a Austrália, que custa cerca de seis mil euros. Senhor Presidente, este fluxo de refugiados não terminará se não conseguirmos manter os refugiados no Afeganistão. É nesse sentido que, enquanto União Europeia, teremos de aplicar o nosso dinheiro. É aí que reside a solução do problema. Enquanto as pessoas aí viverem em circunstâncias deploráveis, continuarão a querer evadir-se para países do Ocidente. Sörensen Caros colegas, o destino dos refugiados afegãos na sua viagem desesperada em busca da oportunidade de uma vida nova teria sido uma história essencialmente sombria, não fora a conduta do comandante do cargueiro norueguês MS Tampa. Este homem não só salvou as pessoas de um navio prestes a naufragar como continuou, também depois, de forma consequente, a tomar o partido dessas pessoas. É graças a esse auxílio humanitário a pessoas em dificuldade que podemos ainda, de algum modo, continuar a acreditar num futuro melhor. É por isso que o nosso grupo entende ser necessário impor uma obrigação legal de autorizar o desembarque de passageiros clandestinos no primeiro porto em que o navio faça escala, de harmonia com a Convenção de 1957 relativa aos passageiros clandestinos. Em resultado da colisão entre as diferentes esferas jurídicas, os refugiados tornam-se no doentio joguete do empurrar das responsabilidades. Cumpre, pois, constatar que a conduta da Austrália neste caso foi tudo menos louvável. Os interesses políticos locais prevaleceram sobre o respeito dos direitos humanos. Com a sua conduta, a Austrália apoia e financia a fonte da problemática com que o país é confrontado. As causas merecem muito pouca atenção. A principal responsabilidade por este drama pertence ao regime taliban, que destrói sistematicamente o seu país, assassina espiritualmente a sua própria população, fazendo com que o êxodo se tenha tornado um mal necessário. Temos uma responsabilidade política e humanitária neste caso. Teria sido lícito esperarmos que a Austrália utilizasse o seu peso político para condenar o regime do Afeganistão e para encorajar a comunidade internacional a desenvolver uma acção construtiva. González Álvarez Senhor Presidente, penso que qualquer um de nós é capaz de entender que se fuja do Afeganistão. Não só devido ao carácter repressivo e fanático de um regime que priva as mulheres e as jovens de estudar, de trabalhar e até do direito à assistência médica, como ainda devido ao agravamento da situação económica causado por esse regime fanático. Podemos assim compreender perfeitamente essas cerca de 500 pessoas que tentavam fugir, pondo em risco a própria vida, e que depararam com o muro erguido por um país como a Austrália, um país rico que as poderia ter acolhido sem qualquer problema logo no início. É de justiça, creio, saudar a coragem do capitão do cargueiro norueguês, Arne Rinnan, que, sem medir as consequências e deixando-se guiar exclusivamente por considerações de ordem humanitária, não hesitou em prestar socorro àqueles que corriam perigo de morrer afogados. Já por outro lado, é extremamente criticável a atitude de um país que, como qualquer um dos nossos, tem a obrigação internacional de aceitar um navio que navegava nas suas águas territoriais com cerca de 500 pessoas a bordo numa situação tão precária como era a destes refugiados. Devem ser estabelecidas normas que impeçam situações deste tipo. Sei que não é fácil, sei que o número de refugiados aumenta a cada dia, que a pobreza alastra e que é responsável por que muitas pessoas procurem uma vida melhor, mas penso que a atitude adoptada pela Austrália não deverá ser imitada por nenhum outro país relativamente a qualquer grupo de refugiados que, ao abrigo da Convenção das Nações Unidas de 1951, solicitem continuar a viver. Medina Ortega Senhor Presidente, precisamente quando elaborávamos a proposta de resolução sobre os refugiados afegãos, um navio turco aproximou-se das águas da Grécia, 350 pessoas foram atiradas ao mar, 215 foram recuperadas e ainda hoje prosseguem as buscas para encontrar cento e poucas, que não se sabe se morreram afogadas ou se conseguiram sobreviver. Um ex-Comissário europeu e ex-membro deste Parlamento, o actual Ministro da Marinha Mercante grego, Christos Papoutsis, destacou a irresponsabilidade do Governo turco ao permitir uma situação como esta. Vivemos, como referiu o colega que me antecedeu no uso da palavra, um processo universal de mundialização. O fenómeno da imigração ilegal não está circunscrito a uma zona do planeta; à União Europeia, concretamente, chega presentemente um enorme número de imigrantes, e aproveitando a presença hoje aqui do Comissário Lamy, que mostrou já a sua enorme preocupação pelos problemas da mundialização, queria dizer que julgo estarmos perante uma faceta do fenómeno da globalização ou mundialização. À semelhança da liberdade de circulação de bens e capitais, as pessoas parecem também querer gozar dessa liberdade de movimento. Como referiu a senhora deputada González Álvarez, a solução para esta questão não é fácil, mas penso que a União Europeia poderia contribuir a diversos níveis. A nível mais geral, criando uma regulamentação da economia internacional que inclua os movimentos da população. A níveis mais concretos, as instituições da União Europeia deveriam prosseguir a criação de regulamentação desta imigração ilegal. Ainda esta semana, este Verão, na ilha onde resido foi possível ver os cadáveres de imigrantes ilegais que deram à costa quando demandavam as nossas costas em embarcações rudimentares, patrocinados pelas mafias marroquinas. Devia perguntar-se à Comissão que medidas tem a União Europeia previstas para intervir no seu campo de acção e que medidas propõe a nível internacional. Julgo que devemos intervir a nível comunitário, a nível dos países vizinhos, países como a Turquia e Marrocos, que nos enviam imigrantes ilegais, e a nível internacional estabelecendo uma regulamentação de carácter geral. Penso que a responsabilidade na questão dos refugiados afegãos não pode ser imputada exclusivamente à Austrália. O Governo indonésio, por exemplo, tem também uma responsabilidade: do seu país rumou o navio originário, a tripulação era indonésia, tudo teve início em águas sob a jurisdição indonésia e ninguém parece lembrar-se agora de reclamar esse tipo de responsabilidade. Julgo que este caso requer uma acção internacional, e julgo tratar-se de uma óptima ocasião para a Comissão Europeia tomar uma iniciativa, repito, não unicamente no âmbito mais limitado dos países vizinhos, como também a nível internacional, com o fim de estabelecer uma regulamentação dos fluxos migratórios e da imigração ilegal. Tannock Senhor Presidente, em Agosto o cargueiro norueguês Tampa socorreu 433 afegãos e quatro membros indonésios da tripulação de uma embarcação de pesca que tinha largado de um porto indonésio. O comandante obteve autorização para se dirigir para o porto indonésio de Merak, tendo depois sido forçado pelos passageiros, com ameaças de suicídio, a dirigir-se para águas australianas. Pensa-se que muitos destes passageiros eram provenientes de um campo de refugiados no Paquistão, tendo cada um deles pago cerca de 4 500 libras esterlinas para ser conduzido, ilegalmente, até à Austrália. Parece que o preço actual para a Alemanha é 7 000 libras esterlinas e para a Grã-Bretanha, destino de eleição, 10 000 libras. O Governo australiano tinha toda a autoridade para exercer o seu direito soberano, à luz do direito do mar, de proteger as suas fronteiras recusando o acesso do navio a águas australianas. Do mesmo modo, as suas obrigações decorrentes da Convenção de Genebra de 1951 só passam a aplicar-se a partir do momento em que um requerente de asilo se encontra, realmente, no seu território. A própria Convenção, elaborada antes da era das viagens de avião baratas e de massas, era uma resposta aos horrores do nazismo e pretendia garantir o princípio de asilo. Contudo, como sobejamente sabemos, tem sido cada vez mais aproveitada por migrantes económicos que passam através de vários países seguros mas pobres até chegarem a países ricos, onde se instalam, o que pode conduzir a situações de tráfico de pessoas, prostituição e trabalho ilegal. Na Grã-Bretanha, no ano passado, houve mais de 100 000 pedidos de asilo, na grande maioria injustificados. Mas, para os criminosos que traficam seres humanos, continua a ser rentável exercer a sua actividade, pois os recursos podem ficar parados durante anos e, mesmo quando não são atendidos, quase ninguém é deportado para o seu país de origem. O problema da Austrália é também nosso. Temos, urgentemente, de reconhecer a necessidade de proteger as nossas fronteiras e de rejeitar as pessoas que passam ilegalmente por elas. Há uma preocupação generalizada. A UE devia desenvolver urgentemente novas políticas neste domínio. Temos, ainda, de exercer uma forte pressão sobre os países que recusam receber de novo os seus próprios cidadãos. Na verdade, há que renegociar totalmente a Convenção de Genebra de 1951 e recomeçar a pensar. Saúdo a vigorosa e corajosa posição do Primeiro-Ministro Howard, da Austrália, sobre este assunto. Sacrédeus Senhor Presidente, o Parlamento Europeu insta o regime taliban do Afeganistão a facilitar a acção das ONG que levam ajuda humanitária de emergência e alimentos à população afegã. Por que razão fogem as pessoas em massa, aos milhares, do Afeganistão? Que espécie de regime governa o país? Recentemente, a organização humanitária cristã Shelter Now International foi expulsa do Afeganistão e as suas actividades foram proibidas. Oito dos seus cooperantes, quatro dos quais são de um país comunitário - a Alemanha -, dois dos EUA e outros dois da Austrália, foram esta semana levados a tribunal, em Cabul, por alegado proselitismo cristão. A acusação pede para eles a pena de morte. Dezasseis afegãos estão também a ser julgados pelas mesmas leis islâmicas e são passíveis de pena de morte por se terem convertido do islamismo ao cristianismo. Apelo a Chris Patten, a Louis Michel e a Javier Solana para que intervenham em defesa destas pessoas. Kinnock Senhor Presidente, permita-me que comece por afirmar que não posso concordar com aqueles que sugerem que a maior parte dos pedidos de asilo que têm sido tratados no âmbito do sistema do Reino Unido são considerados fraudulentos. Gostaria de me distanciar de afirmações como esta, que não representam a posição de cidadãos britânicos que não entendem o tipo de atitudes que aqui ouvimos há pouco. Apraz-nos que, após oito dias debaixo de oleados sob o sol escaldante e dentro de contentores, os refugiados afegãos se encontrem agora, pelo menos, em condições decentes a bordo do navio que os conduz, numa longa viagem, até Port Moresby, na Papuásia-Nova Guiné. O processo tem sido terrivelmente dramático, assim como tem sido terrível assistir a ele e ao sofrimento destas pessoas. Mas, sobretudo, ensina-nos que o sistema de pedido de asilo criado pelas Nações Unidas há 50 anos já não funciona. Está a estalar por todos os lados sob o peso do movimento maciço de 21 milhões de migrantes por ano. O desespero das pessoas a bordo do Tampa é evidente. Sugerir que se dá início a uma acção destas de ânimo leve é ridículo. Estas pessoas arriscam a própria vida, bem como a dos filhos, para escapar à perseguição e à miséria. Cruzam os mares em barcos insufláveis, agarram-se ao fundo de comboios como o Eurostar ou de aviões. O sofrimento dos refugiados do Tampa devia, no mínimo, levar todos os governos aqui representados a repensar na maneira como aplicam a Convenção relativa aos Estatutos dos Refugiados de 1951 das Nações Unidas. Diria, para terminar, que a primeira coisa que temos de tentar e de conseguir é garantir que sejam os governos e não as organizações criminosas a decidirem do destino final dos refugiados. Atentado contra um comboio em Angola Rod Senhor Presidente, o ataque a um comboio que provocou a morte de 260 civis e mais de 150 feridos no dia 10 de Agosto último em Angola é inaceitável e condenável, tanto mais que, nas semanas seguintes, vários autocarros foram também alvo de atentados mortais. A UNITA voltou a atacar, continuando assim a violar o acordo de paz assinado em Lusaca em 1994 que previa, entre outras medidas, o desarmamento dos rebeldes beligerantes. Estes actos de terrorismo são, infelizmente, mais um episódio apenas na guerra civil que assola o país há mais de 25 anos mas, sobretudo, estas acções de extrema violência contra civis afastam a perspectiva de organizar eleições previstas pelo Governo para 2002-2003. Quando anunciou, em 23 de Agosto, a sua intenção de não se recandidatar às eleições presidenciais, o Presidente José Eduardo dos Santos atirou a bola para o campo dos rebeldes. Afirma estar disposto a realizar eleições livres e democráticas desde que a guerra seja suspensa. A interrupção do conflito e o restabelecimento de um clima de paz são agora da responsabilidade, segundo o Presidente, de Jonas Savimbi e do seu movimento armado. Porém, Jonas Savimbi, o líder da UNITA, diz que quer negociar. Na verdade, como bem sabemos, do alto dos seus diamantes, pretende uma única coisa: todo o poder. Nós também temos responsabilidades - afinal, quem é que fornece armas à UNITA? Quem é que contribui para o tráfico de diamantes? Também o Governo, por seu lado, não é transparente. A opacidade que reina na gestão dos rendimentos do petróleo permite-nos pensar que foram utilizados fundos públicos para reforçar o regime. O escândalo do "Angolagate" pôs em evidência o papel dos europeus neste caso. A violência deve cessar e há que iniciar urgentemente o diálogo. Os angolanos têm de ir a votos e encontrar a paz. A União Europeia tem algum peso e um papel a desempenhar. É preciso recordar-lhe o seu papel, aprovar esta resolução e avançar. Coelho Senhor Presidente, Senhor Comissário, caros colegas, uma vez mais discutimos Angola neste Parlamento. As notícias são frequentes e sempre tristes. A última refere-se a um ataque a três viaturas de passageiros no Kuanza Sul, no passado domingo, que matou dezenas de pessoas, atentado que ainda não foi reivindicado. Antes tinha sido o ataque ao comboio que hoje condenamos, ataque reivindicado pela UNITA e que fez mais de duas centenas de mortos. São vidas desperdiçadas, sangue inocente que jorra, violência que não podemos deixar de condenar. Condenamos hoje a UNITA com a mesma independência com que, em Fevereiro do ano passado, condenámos o MPLA e o governo de Angola pela perseguição a jornalistas. Mas mais importante do que condenar quem teimosamente continua a fazer a guerra e criticar os dois lados, que merecem sem dúvida a nossa crítica porque prosseguem numa via de confronto, o mais importante e mais útil pode ser encorajar a paz. Este Parlamento pode contribuir para dar alento a todos quantos em Angola estão fartos da guerra e querem um futuro melhor. Assinei juntamente com muitos outros colegas e, designadamente, o colega Ribeiro e Castro, a proposta de atribuição do Prémio Sakharov ao senhor D. Zacarias Kamuenho, arcebispo de Huambo e presidente da Conferência Episcopal de Angola e São Tomé. Apelo a todos para que através deste gesto possamos reforçar os que em Angola querem a paz. Ribeiro e Castro Senhor Presidente, caros colegas, concordo inteiramente com as palavras dos colegas Rod e Coelho que me precederam e que, felizmente, contrastam com a tentativa de instrumentalização da resolução que hoje vamos votar, tentativa a que temos assistido, nós, portugueses, na rádio e na imprensa. Nomeadamente por parte do colega que fala a seguir, o colega Joaquim Miranda. Olhamos para estes factos terríveis em Angola com profundo e sentido pesar . E a dor dos angolanos e destas vítimas civis inocentes do atentado da UNITA, ou de outros factos, não nos causa nenhuma satisfação. Nós não os encaramos como um trunfo para alimentar o discurso bélicista do governo e fazer mais guerra. Nós temos que ter presente o drama que se vive em Angola há vinte e seis anos, numa bipolarização violenta interminável e de que os angolanos estão saturados. Esta fase da guerra civil, temos que o ter presente, é a terceira vaga da guerra civil, e cada uma procura ser mais brutal que a outra. Resulta com certeza dos incumprimentos da UNITA, mas resulta também da deliberação do presidente dos Santos, anunciada em Dezembro de 1998, de esmagar com as armas o seu adversário histórico. Ora, isso só poderia dar um desastre, e é outra vez ao desastre que assistimos. Peço para vos ler um testemunho de um missionário regressado há poucos meses de Angola: "Em 2000, Angola celebrou 25 anos de independência. Em 2001, "comemorou" 40 anos de guerra. Há já três gerações de angolanos para quem viver em guerra é a única referência. Vivi no Cuíto e no Huambo entre 1989 e 1994. Vi gravadas no rosto de muitos angolanos esperanças sem medida, que foram arrasadas por compromissos não assumidos. Agora, quando é evidente que não há solução militar para o conflito (nunca a houve!), fala-se, mais do que nunca, que nas armas está a chave que abrirá caminhos e tempos de paz. E enquanto isto se diz e se faz, os jovens não estudam, os adultos não trabalham, as crianças não vão à escola, os hospitais não têm medicamentos e, por este caminho das armas, Angola não tem futuro." E acontecem incidentes graves como os que nós condenamos hoje. Continua o missionário: "Mas não posso aceitar que se conclua assim de um país cheio de riquezas materiais e sobretudo humanas". Esse sacerdote, o padre Tony Neves, profundo conhecedor de Angola, termina com um sonho de paz, mas avisa-nos: "Angola, 25 anos depois da independência, só tem duas alternativas: a paz ou a destruição total." E é perante isto que temos que ter consciência das nossas responsabilidades. Não podemos mostrar serviço aos senhores da guerra, sejam os dos diamantes ou os do petróleo. E só podemos confiar naqueles que lutam pela paz sem armas na mão, naqueles que, impulsionados pelas igrejas, pelo arcebispo Kamuenho, pelo Comité Inter-Eclesial para a Paz, se levantam na sociedade civil; naqueles que são os sectores moderados da UNITA e do MPLA, como os ex-primeiros-ministros Marcolino Môco e Lôpo de Nascimento, como certos jornalistas de que às vezes ouvimos aqui falar pelas perseguições de que são objecto, como certos deputados moderados da UNITA: Chivukuvuku Jaka Jamba; muita gente moderada do MPLA e, sobretudo, outros pequenos partidos que existem no parlamento angolano e que nunca ninguém ouve. Porque é que nós não ouvimos essas pessoas? Como Filomeno Vieira Lopes, como Mfulopinda Nando Vítor, esses que nunca pegaram em armas. São esses que nós temos que ouvir, porque Angola não é só dos Santos e dos Savimbi. Angola, são os angolanos, e nós temos que ouvir os porta-vozes daqueles que sofrem e não sempre os porta-vozes que matam. A candidatura de dom Zacarias Kamuenho insere-se nesse esforço. E eu apelo a todos os colegas para que nós, como comunidade internacional, compreendamos o drama dos angolanos. A guerra fria já vai longe, é tempo de a comunidade internacional não continuar "a deitar gasolina no incêndio" de Angola e contribuir responsavelmente para a paz, para o diálogo, para o cessar-fogo bilateral, simultâneo e imediato. Miranda Senhor Presidente, os hediondos ataques terroristas que a UNITA de Savimbi vem levando a cabo em Angola, primeiro no Caxito, depois contra um comboio, depois contra autocarros, contra escolas, contra hospitais, merecem a nossa mais firme condenação, até porque atingem fundamentalmente a população civil. Estamos perante alguns dos actos terroristas mais violentos e condenáveis de que há memória. E consideramos por isso que o Parlamento Europeu não pode deixar de manifestar, também ele, o mais veemente repúdio juntando-se à comunidade internacional e, nomeadamente, às restantes instituições comunitárias na reprovação inequívoca de uma tal barbárie. Entretanto, e se dúvidas restassem, estes actos vêm comprovar de forma brutal a justeza das posições sucessivamente assumidas pela comunidade internacional que, em uníssono, tem apelado e decidido no sentido do isolamento e do sancionamento da UNITA. Esta organização já antes havia dado suficientes provas de estar no centro das responsabilidades pela situação dramática que atinge aquele país e o seu povo, nomeadamente recusando os resultados eleitorais, impedindo o desarmamento das suas forças, fazendo a guerra e, mais em geral, não acatando e impedindo a implementação dos acordos por ela própria firmados. Mas agora, com tais actos de vandalismo, deixa ainda mais a nu a sua verdadeira face, não havendo já lugar a dúvidas, por pequenas que sejam, quanto à natureza e objectivos desta organização. E, por isso mesmo, muito menos há lugar para posições equívocas, nomeadamente por parte do Parlamento Europeu. Como inaceitáveis se apresentam quaisquer posições ou iniciativas, nomeadamente da autoria de amigos da UNITA como o senhor deputado Ribeiro e Castro, que tendem a branquear, que tendem a desculpabilizar ou a desviar as atenções das enormes responsabilidades da UNITA na situação tremenda que Angola vem vivendo e também e especialmente aquelas que tendem a colocar o governo legítimo de Angola em pé de igualdade com uma tal organização terrorista. Aliás, é agora mais evidente do que nunca que não há caminho para a paz em Angola que não passe obrigatoriamente pela inequívoca responsabilização da UNITA, pelo seu isolamento político e diplomático, pelo fim da venda e compra dos diamantes que a sustentam e pelo seu desarmamento definitivo. Dito isto, apenas algumas breves palavras sobre a proposta de resolução que votaremos de seguida. Julgamos que a sua aprovação, apesar de um ou outro dispositivo que não nos merece a melhor aceitação, mas que não é essencial, constitui um passo positivo no sentido de permitir que o Parlamento Europeu retome a sua posição tradicional de alinhamento com a comunidade internacional e com as restantes instituições comunitárias nesta matéria. Mas sublinho em especial a qualificação acertada que a resolução adopta ao apelidar de terroristas estes actos que a UNITA vem cometendo ultimamente. É o qualificativo acertado e dele deverão ser retiradas todas as consequências. Ribeiro e Castro Senhor Presidente, gostaria de responder a uma referência de carácter pessoal que considero inaceitável e, neste contexto, insultuosa. Repudio totalmente com a maior veemência a insinuação torpe, mais, a afirmação perfeitamente vergonhosa e indecorosa, vinda da bancada do Partido Comunista que tem as maiores responsabilidades na guerra em Angola, de que eu seja "amigo da UNITA". Quero dizer com toda a clareza que condeno com toda a veemência os atentados contra as vítimas civis, mas estou consciente da situação de Angola. Não presto serviços aos senhores dos diamantes, nem aos senhores do petróleo, nem ao poder corrupto que existe em Angola e que é muito responsável pelo que se passa e pelo sofrimento dos angolanos. O senhor deputado devia ter vergonha daquilo que diz e daquilo que faz, sobretudo porque é presidente da Comissão para o Desenvolvimento e devia ter um contributo mais responsável para promover o cessar-fogo e o diálogo, que é aquilo que os angolanos nos pedem. Lamy Senhor Presidente, permita-me que retome os vários pontos que foram evocados no debate e que vos informe da posição da Comissão. Comecemos pela Mauritânia: partilhamos as preocupações expressas relativamente ao respeito pelos direitos humanos neste país. Ao longo dos últimos anos tínhamos verificado alguns progressos. Essa fase, ao que parece, está terminada, pois nos encontramos num período de bruscos recuos. Tal como os restantes intervenientes, também nós entendemos que a União não pode manter-se silenciosa perante a detenção do líder da oposição, Sr. Chbib, nas condições que conhecemos e, nomeadamente, no contexto pré-eleitoral. Pensamos pois, como os senhores deputados, que temos de tomar medidas para solicitar a libertação do Sr. Chbib enquanto aguarda o resultado do seu recurso ao Supremo Tribunal, e de aproveitar a ocasião para recordar a essas autoridades os princípios prezados pela União no que diz respeito ao processo eleitoral. Essa diligência de libertação e o desenrolar das eleições no próximo mês de Outubro são as nossas duas prioridades. Togo: também aqui partilhamos as vossas preocupações, tanto quanto à prisão de um jornalista local no mês de Maio como dos dois líderes dos partidos políticos da oposição, os senhores Olympio, em Junho e Agboyibo, mais recentemente. Todos estes nomes e factos foram recordados, nomeadamente pelo deputado Rod. Tencionamos prosseguir a diligência efectuada junto do Ministro dos Negócios Estrangeiros deste país em 17 de Agosto passado, que consistiu em transmitir mais uma vez ao Governo togolês a nossa preocupação. E creio que conseguimos fazer passar claramente a mensagem de que, do ponto de vista da União, os partidos políticos e os meios de comunicação devem poder continuar as suas actividades sem restrições. Por enquanto, este pedido não obteve resultado. Consideramos que a declaração feita em Agosto pelo Primeiro-Ministro, que referia a necessidade de adiar as eleições e propunha modificar a lei eleitoral e à qual alguns dos senhores deputados aludiram, não é uma boa notícia nem contribui para criar um clima propício à realização de eleições transparentes, livres e democráticas. A esse propósito, registámos com satisfação a declaração do Presidente Eyadema segundo a qual, nesta questão, as afirmações do Primeiro-Ministro só comprometem o próprio e que ele, Presidente, pretende respeitar a Constituição, bem como os compromissos assumidos a título de Lomé. Continuamos a acompanhar a situação política e económica e mantemos a disposição de prestar assistência ao processo eleitoral, ajudando o Governo a criar as condições necessárias, pese embora a suspensão da cooperação com o Togo que, como sabem, foi decidida ao abrigo das disposições da Convenção de Lomé que correspondem ao que seria, hoje, o artigo 96º de Cotonou. Deste ponto de vista, Senhor Deputado Rod, já ultrapassámos o artigo 96º. A União também deu resposta positiva ao convite do Ministro togolês dos Negócios Estrangeiros de participar numa missão de observação eleitoral. Caso as Nações Unidas decidissem assegurar a coordenação desta observação nós não veríamos qualquer objecção. Contudo, estão ainda por determinar as modalidades de organização e concretização dessa missão. É evidente que, a ser decidida, a participação do Parlamento na missão será bem-vinda. Quanto aos direitos humanos no Camboja, a Comissão e os Estados-Membros foram oficialmente convidados pelo Camboja a nomear e enviar observadores para vigiar as eleições autárquicas. Enviámos, a este título, uma missão exploratória. As conclusões e recomendações dessa missão serão examinadas pelo Conselho já em Setembro, a fim de se poder decidir da organização ou não de uma missão comunitária de observação às eleições autárquicas. Do mesmo modo, estamos dispostos a apoiar o correcto desenrolar dessas eleições através de projectos de assistência técnica. No que respeita às inscrições nos cadernos eleitorais, Senhora Deputada Maes, os últimos números de que dispomos apontam para uma taxa global de inscrição de um pouco mais de 80%, o que é uma melhoria relativamente aos dados anteriores, embora não tenhamos ainda atingido o total. Alguns dos senhores deputados referiram as relações com o passado: recordo que, neste ponto, apoiamos sem reservas os esforços das Nações Unidas e do Governo do Reino do Camboja para chegar a acordo quanto ao tribunal encarregado de julgar os Khmers Vermelhos. Relativamente aos refugiados afegãos que pediram asilo à Austrália, tal como a senhora deputada Kinnock, também nós sentimos alívio por se ter encontrado solução para prestar a assistência e a protecção necessárias a essas pessoas, homens, mulheres e crianças, que fugiam de um dos mais intolerantes regimes. As vossas intervenções, se bem as entendi, não pretendem julgar este ou aquele país terceiro mas antes perceber o que é que, no actual dispositivo de governação internacional, poderia permitir-nos tratar melhor este tipo de situação. Os senhores deputados têm razão, não podemos ficar insensíveis. Todos sabemos que outros navios transportam outros emigrantes da miséria, frequentemente em situações desumanas e chegam, até, ao largo das costas europeias. Este não é um problema do "resto do mundo" de que pudéssemos alhear-nos, assim como não o podemos encarar unicamente à luz das consequências que possa vir a provocar noutros países. Há, claramente, um mal-estar crescente na comunidade internacional perante as migrações forçadas, de origem económica, política ou criminosa, pois que é este o nome a dar às redes organizadas de tráfico de seres humanos. Senhor Deputado Medina Ortega, partilhamos a preocupação expressa por si e por outros colegas de ver adoptar instrumentos internacionais susceptíveis de prevenir e solucionar esses casos e de, no mínimo, actualizar e ajustar a Convenção de 1951 a uma situação que já não é a dos anos 50. Nesta perspectiva, apoiamos os esforços iniciados pelo Alto Comissário para os Refugiados e anunciados por ocasião do 50º aniversário da Convenção. O Alto Comissário para os Refugiados desempenhou um papel significativo durante a crise do Tampa e julgo que todos devemos encorajá-lo a incluir este problema na ordem do dia das consultas que, após a conferência de Genebra do próximo mês de Dezembro, nos permitirão actualizar as nossas regras, pois se trata, afinal, de regras internacionais. Recordemos, do mesmo modo, a importância dos protocolos sobre o tráfico de seres humanos anexos à Convenção das Nações Unidas contra a criminalidade organizada transnacional de Dezembro de 2000. A própria Comunidade é parte destes protocolos que, quando entrarem em vigor - após determinado número de ratificações - virão melhorar o quadro comum de que dispomos para lutar contra a mesma criminalidade. Quanto à União, volto a dizer: este assunto também nos interessa - o Tratado de Amesterdão e as conclusões do Conselho Europeu de Tampere lançaram as bases para uma política comum em matéria de asilo e de imigração. Creio que a União, através destes textos e de diversas declarações, recordou o seu apego e o dos Estados-Membros a uma tradição humanitária, o que deveria traduzir-se na concretização de um regime de asilo comum que oferecesse protecção adequada a todas as pessoas que dela necessitem e garantisse o princípio da não rejeição. É claro que estas medidas não podem ser tomadas sem uma acção preventiva nos países e regiões de origem. Começámos a avançar com esta abordagem quando o Conselho adoptou um certo número de planos de acção preparados pelo grupo imigração e asilo. Um destes planos visa, precisamente, o Afeganistão e regiões limítrofes. Caso se revele ineficaz, teremos de o trabalhar melhor e contamos com o Parlamento para nos orientar nessa direcção. Contra as fileiras de tráfico de seres humanos, impõe-se reforçar a acção da União, sobretudo nos casos em que as vítimas podem beneficiar de protecção internacional. Também aqui, a Comissão considera necessária uma abordagem um pouco mais sistemática e coerente. Muito brevemente agiremos neste sentido, através de uma comunicação. Todas estas medidas se transformam, portanto, em calendário de acções para a União. Já demos início aos trabalhos no âmbito do Conselho. Para falar com franqueza, o ritmo parece-nos, por enquanto, muito lento, mas este facto não nos surpreende, tendo em conta como estas matérias são sensíveis para os Estados-Membros. Será, sem dúvida, necessário novo impulso ao nível político apropriado, provavelmente por ocasião do Conselho Europeu de Laeken. Pelo menos, parece ser este o sentimento da Presidência. É óbvio que o apoio do Parlamento neste sentido permitirá avançar, segundo cremos, na direcção certa. Para terminar, não tenho muito a acrescentar ao que foi dito sobre o atentado contra um comboio em Angola. Grande parte do que se afirmou é consensual. A Comissão, tal como os senhores deputados, está preocupada com a continuação desta guerra, lamenta que os confrontos estejam a intensificar-se e que, uma vez mais, centenas de civis tenham encontrado a morte em várias regiões do país nas últimas semanas. Estamos firmemente determinados a apoiar os esforços iniciados em conformidade com a posição comum da União no sentido de encontrar uma solução política para o conflito de Angola. Não detectei, nas intervenções dos senhores deputados, críticas substanciais a esta posição comum. Estamos, portanto, a trabalhar na sua aplicação, apadrinhando qualquer proposta tendente a apoiar as iniciativas provenientes da União Africana - que as há - ou de organizações regionais africanas, como a Comunidade para o Desenvolvimento da África Austral, a fim de desenvolver os dispositivos criados por iniciativa de países africanos para prevenir e solucionar os conflitos. Recordo que mantemos o nosso auxílio humanitário a Angola, que é considerável, e que estamos dispostos a adaptar a natureza e importância desse auxílio humanitário em conformidade. Wurtz Senhor Presidente, estive ausente do debate porque tive de participar na Conferência de Presidentes, mas fui informado de que um membro do meu grupo, o deputado Miranda, foi literalmente agredido verbalmente por outro deputado. Considero estas práticas inadmissíveis. Trata-se de algo mais do que um ataque pessoal e por esse motivo lhe solicito, Senhor Presidente, que dê a palavra ao senhor deputado Miranda e que a sua resposta fique registada na acta. Presidente Senhor Deputado Wurtz, o senhor não esteve presente. O primeiro a atacar um colega foi o deputado Miranda. Dei a palavra ao colega para uma breve réplica. Com isto o assunto está resolvido, uma vez que receio que se o deputado Miranda voltar a tomar posição, o deputado Ribeiro e Castro voltará a responder, etc., de modo que vamos passar o resto do dia com esta questão. Os dois deputados usaram da palavra no que diz respeito ao mesmo tema. Isto significa que estão em condições iguais, empate igual a 1:1! Miranda Exactamente, Senhor Presidente, é uma moção de ordem. Penso que o Senhor Presidente não deve ter estado suficientemente atento quando diz, agora, que eu fui o primeiro a atacar o senhor deputado Ribeiro e Castro. Não é verdade. Na sua intervenção, que foi anterior à minha, já o senhor deputado Ribeiro e Castro se tinha referido a mim de forma perfeitamente inadmissível, sendo certo que o Senhor Presidente não fez qualquer reparo a esse facto. Como se lembra, disse que eu manipulei a opinião pública, que manipulei a imprensa, que tentei instrumentalizar este Parlamento, referiu-se nomeadamente ao facto de eu ser presidente da Comissão para o Desenvolvimento e aa Cooperação. Ora, o que referi na minha intervenção e que deu azo à resposta do senhor deputado Ribeiro e Castro, o que eu referi tão só foi que alguns amigos da UNITA, nomeadamente o Dr. Ribeiro e Castro, levavam por diante algumas iniciativas. Ora, quero dizer, Senhor Presidente, que isto para mim não é nenhuma ofensa, porque é público, é notório que este partido, o do Dr. Ribeiro e Castro, tem claras ligações públicas e assumidas com a UNITA. E foi com esse exacto sentido que eu o referi. Nem mais! E por isso mesmo aquilo que foi dito ... (O Presidente retira a palavra ao orador) Posselt Senhor Presidente, queria fazer um ponto de ordem, e dizer que V.Ex.ª teve uma atitude absolutamente correcta, uma vez que o deputado Ribeiro e Castro não assumiu a defesa da UNITA, mas subscreveu uma proposta na qual ela é criticada. Também a criticou na sua intervenção e o Senhor Presidente deu-lhe a oportunidade de responder a esse ataque pessoal. Considero, portanto, que o Presidente teve uma actuação absolutamente correcta. Presidente Está encerrada a discussão conjunta. A votação terá lugar hoje, às 18H30. Minas antipessoal Presidente Segue-se na ordem do dia a discussão conjunta das seguintes propostas de resolução: B5-0542/2001, dos deputados Van Orden e Van Hecke, em nome do Grupo PPE-DE; B5-0561/2001, dos deputados van den Berg e Sakellariou, em nome do Grupo PSE; B5-0568/2001, do deputado Haarder e outros, em nome do Grupo ELDR; B5-0575/2001, das deputadas Maes e McKenna, em nome do Grupo Verts/ALE; B5-0590/2001, do deputado Segni, em nome do Grupo UEN; B5-0599/2001, da deputada Bonino e outros, sobre as acções a favor da adesão dos actores não estatais a uma proibição total das minas terrestres antipessoal. Maes O problema das minas terrestres não é apenas um problema dos Estados. Muito depois de assinada a paz - e espero que até mesmo em Angola isso venha alguma vez a acontecer - haverá zonas que continuarão inacessíveis por estarem semeadas de minas, o que representa uma ameaça para cidadãos inocentes. Em 1997 foi assinada uma convenção que proíbe as minas terrestres. Cento e quarenta e nove países já a subscreveram. Muitos desses países já ratificaram essa convenção, mas 52 ainda não o fizeram. Um dos principais problemas é que as minas não são colocadas apenas por exércitos regulares, mas são igualmente utilizadas por organizações terroristas e movimentos rebeldes. Daí a necessidade de os incentivarmos a absterem-se de usar minas terrestres. Para uma instância oficial como a nossa é difícil envolver actores não governamentais nas negociações, mas é bom que, enquanto instância oficial, incitemos os países a não se abastecerem de minas terrestres e que apoiemos as ONG empenhadas em fazer com que também as organizações terroristas e os movimentos rebeldes se abstenham de as utilizar. Neste contexto, remeto para o apelo de Genebra que esta semana ouvimos aqui propor no nosso próprio Parlamento. Cauquil Senhor Presidente, creio que toda a gente é contra as minas antipessoal. Gostaria, a propósito, de manifestar a minha estranheza por esta resolução ser dirigida a outros actores que não os Estados. É que as minas só são fabricadas e utilizadas com a autorização dos Estados e, por isso, caberia aos mesmos comprometerem-se no sentido de não serem nem fabricadas nem utilizadas, e eu nem sequer compreendo o título desta resolução! A única interpretação que consigo fazer é que, deste modo, o Parlamento presta vassalagem às grandes potências e aos Estados nacionais. Maaten Senhor Presidente, concentrar-me-ei no tema. As minas terrestres matam todos os dias e em muitos países. As minas terrestres representam um perigo mortal, todos os dias e em muitas dezenas de países. Só no Camboja já foram feridas 35 000 pessoas por minas terrestres - e essas são as que sobreviveram. Todos os dias são removidas minas e todos os dias voltam a ser colocadas novas minas. A Convenção sobre a Proibição de Minas Terrestres, de 1997, foi ratificada por 19 países e assinada por 141 países. Entre os que a não assinaram, contam-se países como a Rússia e a Jugoslávia, mas também um país como a Finlândia, que utiliza minas terrestres na defesa das suas fronteiras com a Rússia. Isso é, naturalmente, mais barato, pois permite-lhe reduzir o orçamento da defesa. Podemos compreendê-lo. Contudo, se a Finlândia pode invocar esse argumento, por que não poderão outros países fazê-lo também? Por isso mesmo, quero exortar a Comissão e os Estados-Membros a obrigarem os actuais e os futuros membros da União Europeia, bem como os países que recebem meios financeiros da UE, a assinarem a referida Convenção. Tannock Senhor Presidente, tomo a palavra em nome do meu colega, deputado van Orden, que não pode estar hoje presente mas que há bastantes anos está directamente empenhado na tarefa de encontrar solução para o flagelo das minas terrestres antipessoal. A maioria dos Estados-Membros da União já não conta com minas terrestres antipessoal nos arsenais operacionais das suas forças armadas. Este tipo de armas já foi proibido há quatro anos. Apenas forças armadas irresponsáveis como as da antiga Jugoslávia e grupos armados de actores não estatais envolvidos na guerra civil e em insurreições continuam a fazer uso destas terríveis armas. Por definição, esses grupos não são partes da Convenção de Otava relativa à proibição de minas terrestres. A presente resolução chama a atenção para este facto e tenta encontrar uma maneira de os pressionar. É necessário ponderar atentamente, pois há que ter o maior cuidado em não sugerir qualquer tipo de reconhecimento da legitimidade desses grupos ou das acções por eles levadas a cabo. Não é nossa intenção desviar fundos da UE da tarefa prioritária de desminagem e assistência às vítimas. Pretendemos apresentar este assunto à consideração de todos os Estados partes da Convenção de Otava, que se reunirá na cidade de Manágua, na Nicarágua, no final deste mês. González Álvarez Senhor Presidente, o Parlamento Europeu manifestou-se já expressamente em várias resoluções contra as minas antipessoal e a favor da sua proibição total. As conclusões de Otava devem-se ao trabalho desenvolvido por algumas ONG especializadas. Penso que na próxima conferência, que terá lugar em Manágua, dos países signatários dessa Convenção, a União Europeia deveria envidar esforços para conseguir que mais países assinem e ratifiquem a Convenção; 52 países não a assinaram e muitos ainda não a ratificaram. Deve ainda favorecer um aumento dos recursos destinados a programas de desminagem, dado que as minas que permanecem enterradas estão a fazer vítimas mortais e a causar mutilações em todo o mundo, e deve exigir-se às partes implicadas - actores estatais e não estatais - que adiram a um compromisso sobre a proibição total destas minas. Termino, Senhor Presidente, apelando ao reconhecimento e ao apoio ao trabalho das ONG que, à semelhança da iniciativa lançada pela organização humanitária "Geneva Spiritual Appeal", entre outras, contribuem com o seu trabalho para a erradicação de uma arma tão letal e tão hedionda como as minas antipessoal. Lamy Senhor Presidente, qual está a ser a nossa acção? Parece-me ser esta a pergunta que se coloca e para a qual nos pedem uma resposta. Antes de mais, instituímos uma regulamentação para a União e o facto de, antes do Verão, termos aprovado os dois regulamentos relativos à luta contra as minas dota-nos de instrumentos jurídicos com base nos quais podemos, daqui para o futuro, lançar intervenções eficazes e coordenadas. Depois, vamos participar activamente, ao lado da Presidência, na reunião dos Estados que são parte da Convenção de Otava, no fim do mês, na Nicarágua. Consideramos importante esta reunião pois, como não podia deixar de ser, iremos discutir os desafios colocados pela eliminação das minas antipessoal, partilhar a experiência concreta de todos quantos se lançaram nesta acção e, de acordo com o desejo expresso pela maior parte dos senhores deputados, exercer pressão sobre os Estados que ainda não assinaram a Convenção. A nosso ver, o objectivo continua a ser o mesmo e estamos firmemente decididos a atingi-lo, conseguindo impor a proibição universal do fabrico, armazenamento, transferência e utilização das minas terrestres antipessoal. A concretização do objectivo exposto e a eliminação do risco a que estão expostas não só vidas humanas mas também actividades económicas devido aos milhões de minas ainda por extrair das zonas de conflito em todo o mundo são tarefas que competem, sobretudo, aos Estados e governos. Não há dúvidas quanto a isto. Infelizmente, acontece por vezes que actores não governamentais utilizam também minas terrestres antipessoal em conflitos internos ou contra Estados e, por isso, têm igualmente responsabilidade no sofrimento e na devastação causada pelas minas às populações e à sociedade. A experiência demonstra, e os senhores reconheceram-no, que temos de explorar novos meios de associar os actores não governamentais a estas acções de luta contra as minas terrestres e de os levar a aderir ao objectivo da proibição total destes engenhos. Deste ponto de vista, o apelo de Genebra constitui uma iniciativa de intenções louváveis, mas temos de garantir que futuras iniciativas desta natureza se inscrevam nos esforços já consideráveis que foram iniciados pela comunidade internacional. Como o Parlamento sabe, a campanha internacional para a proibição de minas terrestres assumiu a forma de um movimento mundial que a União Europeia apoiou desde o início. Essa campanha, em colaboração com alguns acordos governamentais e não governamentais, elaborou normas e programas de acção que completam as regulamentações internacionais enquadradas pela Convenção de Otava. Esperamos, portanto, que as iniciativas que reforçam as acções desenvolvidas no âmbito dos Estados e da sociedade civil tomem o seu lugar a par deste quadro regulamentar internacional e estamos dispostos a apoiá-las. Há que analisar pormenorizadamente este apelo de Genebra e encorajar os seus instigadores a coordenarem intimamente as suas actividades com o ICBL e outros acordos de primeira importância, a fim de conseguir que as forças mobilizadas neste sentido não corram, em momento algum, o risco de ser pulverizadas, e isto tendo em conta a amplitude daquilo que está em jogo. Há ainda muito a fazer para consolidar as exigências e os ambiciosos objectivos definidos pela Convenção de Otava. Presidente Muito obrigado, Senhor Comissário. Está encerrada a discussão conjunta. A votação terá lugar hoje, às 18H30. Seca na América Central Presidente Segue-se na ordem do dia a discussão conjunta das seguintes propostas de resolução: B5-0547/2001, dos deputados Salafranca Sánchez-Neyra e García-Margallo y Marfil, em nome do Grupo PPE-DE; B5-0562/2001, da deputada Díez González e outros, em nome do Grupo PSE; B5-0569/2001, dos deputados Sánchez García e Gasòliba i Böhm, em nome do Grupo ELDR; B5-0574/2001, do deputado Mayol i Raynal e outros, em nome do Grupo Verts/ALE; B5-0591/2001, do deputado Marset Campos e outros, em nome do Grupo GUE/NGL; B5-0600/2001, dos deputados Queiró e Ribeiro e Castro, em nome do Grupo UEN, sobre a seca na América Central. García-Margallo y Marfil Senhor Presidente, não desperdiçarei nem uma parte do minuto de que disponho para convencer os senhores deputados das gravíssimas consequências derivadas das sucessivas catástrofes naturais que fustigaram a América Central. Mas aproveitarei uma parte desse tempo para afirmar que tais acontecimentos tiveram consequências a curto prazo. Muito brevemente, a fome afectará um milhão e meio de pessoas na região, sem esquecer as consequências, a longo prazo, sobre o desenvolvimento sustentável e em termos de efeitos climáticos. A reacção das instituições europeias até à data tem consistido em minimizar as consequências a curto prazo, através de ajudas de emergência e do envio de alimentos, que mal conseguiram pôr fim à fome na região. Até agora ainda não fomos capazes de dar resposta às necessidades ou carências a longo prazo. Na presente resolução insta-se a Comissão, em primeiro lugar, a ter em conta estas necessidades na elaboração do orçamento para 2002. Em segundo lugar, que promova acções que permitam agilizar ou impulsionar uma política de desenvolvimento sustentável em matéria de desenvolvimento agrícola, que permitam a prevenção da seca e as consequências a longo prazo, que já mencionei. Em terceiro lugar, e reporto-me ao nº 4 da resolução, que promova uma política de cooperação com a região a longo prazo que permita colmatar as necessidades que salientei anteriormente. Marset Campos Senhor Presidente, a região centro-americana tem vindo a ser afectada há demasiado tempo. Primeiro, os esquadrões da morte e os governos da extrema direita. Depois, uma vez conquistada a democracia graças à mediação da União Europeia, constatou-se a existência de governos corruptos; posteriormente, a região foi assolada pelo furacão Mitch, terramotos e, presentemente, por esta seca, que provoca, conforme já foi referido, fome, miséria e morte fazendo centenas de milhares de vítimas. A União Europeia deve demarcar-se através de um comportamento solidário diferente, através da aprovação de orçamentos não só para fazer face à actual situação, mas, como foi dito, também para os próximos anos, orçamentos suficientes e necessários, que permitam erradicar as causas e paliar as consequências desta seca. Redigi o relatório sobre a reconstrução na América Central na sequência do furacão Mitch e constatei que a corrupção reinante na região impede que a ajuda chegue directamente às populações. Recomendamos, por isso, que a ajuda concedida pela União se faça da forma mais directa possível através do poder local e de ONG democráticas. Díez González Senhor Presidente, Senhores Deputados, Senhor Comissário, chegam-nos todos os dias imagens chocantes de novas tragédias que assolam o mundo: povoações arrasadas, crianças que morrem à fome ou vítimas de doenças, refugiados sem refúgio, imigrantes que vagueiam pelo mundo em demanda de uma oportunidade para a vida... Algumas tragédias, contudo, persistem quando já ninguém fala delas, agravam-se e enquistam, mesmo quando não são notícia de abertura dos telejornais. Um desses casos arquivados na nossa memória selectiva de primeiro mundo é a situação na América Central e os dramáticos efeitos da seca que assola aquela região há mais de três meses. Uma calamidade que afecta uma região, como se disse, já debilitada por sucessivas catástrofes naturais, que se juntam às políticas, cuja estrutura social e económica não dispõe dos mais mínimos recursos que lhe permitam resistir. El Salvador decretou estado de emergência e ainda ontem a Guatemala declarou estado de calamidade pública, numa tentativa verdadeiramente desesperada de combater a fome. A seca é responsável pela destruição na região da maioria das culturas e a fome afecta já, como foi aqui dito, milhões de pessoas. Recorde-se que uma elevadíssima percentagem dos habitantes da região vivem numa situação de pobreza ou de pobreza extrema. O Programa Alimentar Mundial das Nações Unidas deu o alarme muito recentemente, ao anunciar que estima que, a manter-se a actual situação, só poderá satisfazer durante três meses as necessidades de metade da população mais afectada. Chamo, por isso, particularmente a atenção para a recomendação contida no nº 4 da resolução que, juntamente com a do nº 3, visa conseguir um compromisso da nossa parte em matéria de ajuda ao desenvolvimento, prosseguindo o objectivo de combater os problemas estruturais. Só investindo no desenvolvimento sustentável nas regiões mais sensíveis do mundo é que poderemos prevenir e mitigar, dentro do possível, as consequências das catástrofes naturais, porque teremos investido a nossa ajuda e os nossos recursos no apoio e fortalecimento da população, teremos permitido que essas populações estejam em melhores condições para fazer face às consequências de alguns fenómenos que nem o primeiro mundo pode evitar. Senhores Deputados, é chegada a hora de a Europa se mostrar capaz de dar canas e de ensinar a pescar, em vez de distribuir o peixe. González Álvarez Senhor Presidente, subscrevo as palavras dos meus colegas. Membros da Delegação do Parlamento Europeu para as Relações com os Países da América Central deslocaram-se a El Salvador no mês de Julho e puderam testemunhar as consequências dos terramotos e do furacão Mitch. Existe, com efeito, um programa muito importante da União Europeia de reabilitação de escolas naquela região; contudo, presentemente, a maior ameaça, de que já nos advertiram em Julho, é a seca. Penso que devem prever-se ajudas de dois tipos: uma ajuda imediata, com vista a evitar a fome, e uma ajuda a mais longo prazo, visando o desenvolvimento sustentável; porque o Painel Intergovernamental sobre as Alterações Climáticas estima que fenómenos como terramotos, inundações e secas se registarão cada vez com mais frequência e justamente nas regiões mais pobres do mundo, que mais dificuldades têm para lhes fazer frente. Sou, por conseguinte, de opinião que a União Europeia deve responder através de duas vias: a ajuda com carácter imediato, que nos foi solicitada naquela nossa deslocação em Julho, e uma ajuda a mais longo prazo, para prevenir situações como a que agora se vive. Também a distribuição da ajuda faz parte das nossas preocupações. Deve estar sujeita a um controlo rigoroso por parte dos serviços da Comissão Europeia que se encontram no local, para garantir que chegue efectivamente às populações afectadas. Existem alguns protestos nesse sentido. Lamy A Comissão está consciente, é claro, da situação evocada na presente resolução. A actual seca nos países referidos é, sem dúvida, a pior, desde a provocada pelo El Niño em 1997. Neste momento, contudo, parece-nos exagerado comparar a situação à que se seguiu ao furacão Mitch. Os serviços da Comissão estão em contacto permanente com os representantes dos países da América Central e entendemos, de acordo com os representantes desses países que connosco trabalham, que a situação é, sem dúvida, preocupante mas que, neste momento, está sob controlo e não parece ir manter-se por muito mais tempo devido ao regresso da estação das chuvas em quase toda a zona afectada pela seca. Embora a chuva deva estar para breve, não devemos deixar de reflectir nas verdadeiras causas desta crise que são, e creio que todos o referiram, imputáveis a factores conjunturais mas, sobretudo, estruturais, entre os quais se incluem a queda do rendimento proveniente dos produtos de base, nomeadamente o café, o carácter provavelmente inadaptado das políticas agrícolas ou o acesso, cada vez mais difícil para muitas famílias rurais, aos factores de produção, para não falar já da pobreza que assola, incontestavelmente, todos os países em causa. No que se refere à vigilância, por assim dizer, a curto prazo, a Comissão e a União dispõem, agora, de uma rede de pontos de contacto que permite estar atento à situação alimentar em todas as regiões sensíveis. Um desses pontos situa-se na América Central, o que nos permitirá tomar conhecimento de alguma anomalia em tempo real e, se necessário, intervir. O fundo do problema, ou seja, as causas estruturais da insegurança alimentar na região, é de facto a verdadeira dificuldade que se nos depara a médio e longo prazo - aliás, os senhores deputados dos vários quadrantes afirmaram-no. Na primeira fila de soluções encontra-se, em nossa opinião, o desenvolvimento rural que é, já, uma prioridade da acção e da cooperação da União na maioria dos países envolvidos. Esperamos que seja reforçado através de esforços comuns, quer se trate da ajuda aos governos locais para que concentrem a sua política de desenvolvimento neste ponto - e podemos fazê-lo - , quer se trate do apoio aos projectos das organizações não governamentais ou das comunidades locais que visam diversificar a produção e distribuição das culturas e criar rendimentos familiares de outro tipo, quer se trate da coordenação com outros doadores internacionais - os Estados-Membros, as instituições de Bretton Woods - quer, finalmente, do lançamento dos programas de redução da pobreza nos países em questão. Tal como os senhores deputados, também nós entendemos que devemos acorrer a estas urgências de curto prazo, mas que o problema está mais enraizado e que, se queremos evitar que se reproduzam situações semelhantes, é as suas causas fundamentais que se impõe atacar. Medina Ortega Senhor Presidente, a versão espanhola da resolução sobre os refugiados afegãos ao largo da Austrália contém um erro, que passo a assinalar a fim de que os serviços do Parlamento procedam à respectiva correcção. No considerando E falta uma linha, dado que se afirma "permitir aos requerentes que requeiram asilo na Austrália uma vez", devendo acrescentar-se "que estejam em território australiano". Seria suficiente adaptar o texto às outras versões linguísticas - consultei a inglesa, a francesa e a alemã. Refiro-o para que os serviços do Parlamento procedam à sua correcção. Presidente Colega, a este respeito deposito toda a confiança em si, uma vez que sei que tem conhecimentos extraordinários de outras línguas. Isto será corrigido. Do meu lado direito já me confirmaram que será completado em espanhol. Está encerrada a discussão conjunta. A votação terá lugar às 18H30. Agricultura de montanha Presidente Segue-se na ordem do dia o relatório (A5-0277/2001) do deputado Ebner, em nome da Comissão da Agricultura e do Desenvolvimento Rural, sobre 25 anos de aplicação da legislação comunitária a favor da agricultura nas regiões de montanha (2000/2222(INI)). Ebner Senhor Presidente, caros colegas, o relatório de iniciativa sobre os 25 anos de aplicação da legislação comunitária a favor da agricultura nas regiões de montanha está na ordem do dia do Parlamento Europeu numa altura em que o Ano Internacional da Montanha de 2002 está próximo. Assim, planeia-se para o próximo ano actividades a nível internacional, nacional e local com vista a fomentar o desenvolvimento sustentável das regiões de montanha. Os principais objectivos deste ano são a consciencialização e a aquisição de conhecimentos sobre ecossistemas de montanha, a sua dinâmica e o seu funcionamento, a promoção e a conservação do património de comunidades localizadas em regiões de montanha, bem como a conservação e o desenvolvimento sustentável dos recursos nas regiões de montanha, a fim de assegurar, na actualidade e no futuro, a qualidade de vida das populações. As regiões de montanha perfazem, nada mais, nada menos, do que 30% da área total e 20% da área agrícola da União Europeia., onde vive 10% da população comunitária. Estou convicto de que também a União Europeia deveria aproveitar a ocasião do Ano Internacional da Montanha, que se está a aproximar, para considerar, em concreto, os assuntos específicos das regiões de montanha, reconhecendo as mesmas como espaço vital indispensável. Simultaneamente a qualidade de vida nestas regiões deverá ser preservada e protegida, e deve-se evitar o êxodo que continua a ameaçá-las. Com efeito, o presente relatório é ainda a tomada de posição do Parlamento em relação ao Ano Internacional da Montanha e deve servir de base e de lista de reivindicações à Comissão e ao Conselho. No presente relatório, que foi aprovado quase por unanimidade pela Comissão da Agricultura e do Desenvolvimento Rural, defendo sobretudo uma estratégia global da UE a favor das regiões de montanha. Nesta conformidade, o relatório contém uma série de propostas novas, que considero concretas, para as quais peço o vosso apoio na votação que se seguirá. Assim, solicita-se e insta-se, em primeiro lugar, a Comissão a apresentar ainda no ano em curso uma comunicação sobre as acções da UE previstas para o Ano Internacional da Montanha. Considero também conveniente que a referida comunicação contenha uma concepção global para as regiões em causa com vista ao futuro após 2006 e na perspectiva do alargamento da União. Impõe-se uma revisão da Directiva 268/75 e das alterações que a que foi sujeita. Além disso, queria frisar que a concepção global necessária deverá ser delineada tendo em conta o princípio da subsidiariedade. Ora, é um facto que também as regiões de montanha, não obstante a existência de uma problemática e de dificuldades frequentemente semelhantes, registam diferenças e particularidades, não sendo possível haver, por este motivo, uma solução única aplicável a todas as situações. Vários problemas comuns poderão no entanto ser melhor resolvidos a nível transnacional. Por esta razão, apresento também no meu relatório uma proposta de solução, em que se considera em moldes iguais as seguintes áreas: agricultura e silvicultura, transportes, turismo, gestão da energia e dos recursos hídricos, ordenamento regional do território, protecção da natureza e preservação do património cultural comum. Apenas queria fazer umas breves considerações referentes às diferentes exigências formuladas no relatório. Agricultura: reivindica-se, em resumo, neste contexto, a construção do segundo pilar da política agrícola e consequentemente do desenvolvimento do espaço rural, devendo-se ter em devida conta a função ecológica e de conservação paisagística da agricultura, bem como o seu carácter multifuncional. A procura de estratégias comuns para a solução de problemas sob a forma de convenções regionais, a elaboração e a actualização de critérios e de dados sobre as regiões de montanha, bem como o financiamento de projectos aliados à prática e relacionados com estas regiões através do sexto programa-quadro, a construção das necessárias infra-estruturas básicas e ainda formação e aperfeiçoamento profissionais para que a população possa manter um nível adequado de informação, o reforço das redes viárias nas regiões de montanha, tendo em consideração o princípio da sustentabilidade, a fim de preservar as referidas regiões como espaço natural, vital e económico. Isto significa que, por exemplo, os caminhos de acesso a explorações agrícolas e às pastagens alpinas devem ser assegurados, enquanto que as vias de comunicação maiores devem ser construídas de acordo com os mais rigorosos critérios de compatibilidade ecológica. Para finalizar, ainda se deverá dizer que é necessário um tratamento específico das regiões de montanha tendo também em vista o alargamento. O Ano Internacional da Montanha é uma ocasião ideal, Senhor Comissário, caros colegas, para tomar uma posição concreta em relação à proposta de amanhã. Caros colegas, com a aprovação do meu relatório, e sobretudo o Senhor Comissário e a Comissão, poderão contribuir substancialmente para esta evolução através da transposição das ideias contidas no mesmo. Schierhuber Senhor Presidente, Senhor Comissário, Senhores Deputados, antes do mais, queria endereçar os meus mais sinceros agradecimentos ao colega Ebner pelo seu relatório de iniciativa. Trata-se de um relatório, ao qual posso dar o meu aval, sem qualquer reserva. Perante a evidência de que, na União Europeia, cerca de 30% da superfície é de regiões de montanha e em alguns Estados-Membros, como por exemplo na Áustria, essa percentagem chega a atingir os 50% - o que aliás também foi referido pelo colega Ebner -, congratulo-me com o presente relatório de iniciativa e dou-lhe o meu apoio. A importância do ecossistema das montanhas é um património cultural. A preservação e a gestão sustentável dos recursos existentes revestem-se de grande importância para muitas regiões da Europa. A protecção do ambiente das regiões de montanha, dos bosques, dos recursos hídricos, do equilíbrio ecológico e da biodiversidade deverão ser inscrever-se numa concepção europeia a nível global. Inúmeras regiões de montanha abrangem diversos países. Muitos problemas poderão ser ultrapassados através de uma abordagem transfronteiriça e só em comum será possível encontrar uma melhor solução para os mesmos. A este respeito queria frisar o papel multifuncional da agricultura e da silvicultura nas regiões de montanha, que também numa União alargada se revestirão da maior importância. Tanto a população que vive na montanha como os turistas que todos os anos procuram a montanha para gozar as suas férias e para descansar apreciam esta paisagem natural e cultural única. Por esta razão, teremos de criar incentivos adequados para que as pessoas estejam dispostas a viver e a trabalhar ali. É preciso prevenir para prevenir as consequências ecológicas e socioeconómicas resultantes de um êxodo e de uma desertificação. A exploração sustentável dos recursos pelos agricultores de montanha não coloca apenas à disposição produtos alimentares de elevada qualidade, mas representa também um importante serviço em prol de toda a humanidade. Foi com justeza que as Nações Unidas proclamaram o ano 2002 como o Ano Internacional da Montanha. Considero relevante que a Europa tome uma posição sobre a matéria, apresentando a Comissão, quanto antes, uma comunicação com uma definição verdadeiramente clara, tendo em atenção critérios como, por exemplo, altitudes, inclinação das encostas, vegetação reduzida, para se debruçar, de facto, sobre os diferentes problemas em toda a Europa, propondo a este respeito também as respectivas concepções em termos de estratégias e mecanismos de incentivo. Izquierdo Rojo Senhor Presidente, o relatório Ebner propiciará à Comissão uma excelente base para a elaboração da sua comunicação na perspectiva de 2002, Ano Internacional da Montanha. Das suas múltiplas e, em minha opinião, muito valiosas propostas, desejo, contudo, chamar a atenção para algumas questões que na próxima comemoração das bodas de prata da agricultura de montanha deveriam ser objecto de uma atenção muito particular e, em determinados casos, inédita. Refiro-me em primeiro lugar ao papel que deve ser reconhecido às mulheres nesta nova agricultura de montanha de carácter multifuncional. Exige-se, presentemente, que lhes seja conferido um novo tratamento, bastante diferente da obsoleta marginalização a que estavam votadas na PAC tradicional. Esta proposta figura no nº 19 do relatório Ebner, mas para ser levada à prática com êxito é necessário, Senhor Comissário Fischler, um tratamento coordenado. Na nova agricultura das regiões de montanha, as mulheres passam a assumir um papel de protagonista em muitas facetas de relevo, quer se considere a vertente agrícola quer se refira o turismo ou o desenvolvimento rural ou o turismo rural ou as novas tecnologias, as políticas artesanais, as comerciais e as económicas. Espero que saiba entender, Senhor Comissário, como as suas potencialidades podem ser enormes. Em segundo lugar, chamo a atenção para a proposta contida no nº 22 da resolução e que versa também sobre outro problema que faz a actualidade, a questão das políticas de imigração. Propõe-se que as regiões de montanha atingidas por problemas de despovoamento possam funcionar como zonas de acolhimento para reabsorver imigrantes num contexto que conte com uma adequada programação socioeconómica. Em terceiro lugar, Senhor Comissário, sou de opinião que devem ser tomadas medidas compensatórias por forma a evitar que as regiões de montanha vejam as ajudas estruturais de que actualmente beneficiam reduzidas na sequência do alargamento. É necessário evitar que este cenário se concretize, porque o alargamento não deve ter, em caso algum, um impacto negativo sobre estas regiões. Por último, penso que seria de toda a conveniência fazer a promoção das pequenas e médias unidades agrícolas através do faseamento de ajudas a favor do emprego. Espero, Senhor Comissário, que, se pretende efectivamente conferir um novo impulso à agricultura de montanha e dotá-la de uma nova estratégia, tenha em conta estas nossas propostas. Caveri Senhor Presidente, caros colegas, agradeço vivamente ao senhor deputado Ebner pelo trabalho desenvolvido e agradeço-lhe também por ter aceitado as minhas alterações ao texto. O relatório é muito claro: é completo e exaustivo e tem também o mérito de inserir a agricultura de montanha num contexto mais global e mais vasto dos problemas da montanha. Para haver uma verdadeira política europeia, penso que é justo evocar aqui este aspecto, por ocasião do Ano Internacional da Montanha 2002. Como sabe, Senhor Comissário Fischler, a Agenda 2000 refere a agricultura de montanha, mas tudo se complica nas fases de concretização, por exemplo, quando as regiões italianas notificam leis de intervenção para as regiões de montanha, nomeadamente no que respeita à zootecnia ou até às catástrofes naturais já ocorridas. Ora bem, a sua Direcção "Agricultura" transforma-se num órgão de controlo competente e legítimo; inicia uma longa correspondência feita de pequenos pedidos de detalhes; são necessários pelo menos seis meses ou mesmo mais para respostas definitivas, que são, muitas vezes, caracterizadas pelo fechamento, por vezes com a utilização das regras de concorrência que parecem negar, sempre, a especificidade da agricultura de montanha. Mais cedo ou mais tarde, esta situação, sobretudo nas zonas alpinas da União - a Suíça é que tem sorte, pois resolve os problemas da montanha sem esta rede de controlos! -, poderá levar a um fluxo antieuropeísta. Solicitamos-lhe, por isso, Senhor Comissário, que divulgue os princípios deste relatório sobre a agricultura e recorde que não foi por acaso que a União subscreveu o protocolo da Convenção Alpina relativo à agricultura. Graefe zu Baringdorf Senhor Presidente, os meus sinceros agradecimentos ao colega Ebner. Trata-se de um bom relatório. Como numa lente convergente, mostra-nos claramente o que acontece na agricultura de montanha quando se procura passar por cima de uma agricultura sustentável e adaptada ao meio ambiente. Mas o relatório em apreço tem também um inconveniente, uma vez que só se concentra precisamente nesta questão. Seria interessante se esta assembleia - ou seja, os que ainda estão presentes mas que representam as maiorias - conseguisse um consenso maioritário em relação às inúmeras propostas positivas e aos avisos. Em princípio, deveríamos reivindicar uma gestão sustentável para toda a agricultura, mas nessa altura não haveria consenso nesta assembleia, e isso serve de pretexto, o que lamento muito. No entanto, isto não deverá reduzir a utilidade do presente relatório. É evidente que vamos dar o nosso voto favorável. Contudo, gostaríamos de alargar o debate a toda a agricultura com o intuito de conseguirmos neste domínio uma gestão adaptada ao meio ambiente e sustentável. Patakis Senhor Presidente, para além das já habituais ladaínhas generalistas do relatório, o facto de se assinalar que o novo regulamento irá funcionar no âmbito da Agenda 2000 não deixa qualquer margem de optimismo quanto à melhoria da gravosa situação que se vive actualmente e quanto à salvaguarda da subsistência dos agricultores, na sua maioria pequenos e médios agricultores, já que são conhecidas as suas orientações no sentido da maior liberalização da produção agrícola, da concentração das terras e da produção nas mãos de cada vez menos pessoas, tendo como resultado a aceleração do marasmo económico e social das regiões de montanha. A proposta relativa à compensação da redução da ajuda comunitária a estas regiões através da aplicação de medidas nacionais e regionais significa na prática o total abandono das regiões de montanha por parte da União Europeia e uma tentativa para também transferir para os Estados-Membros essa mísera e ineficaz ajuda dos últimos 25 anos. Uma tal transferência terá repercussões muito negativas em países como a Grécia, que conta com uma grande quantidade de regiões de montanha e um pequeno orçamento de Estado, tendo como resultado a impossibilidade de ajudar essas regiões com verbas nacionais. Além do mais, uma tal proposta introduz a nacionalização dos financiamentos de políticas definidas pela União Europeia, o que significa que os países mais pobres serão obrigados a aplicar a política comunitária antiagrícola, sem compensações e medidas de apoio, pagando-a dos seus bolsos. De igual modo, a proposta que rejeita a abolição das quotas leiteiras nas regiões de montanha, apresentando como justificação a baixa competitividade e o elevado custo da produção, revela uma total ausência de critérios sociais, assim como a hipocrisia revoltante das declarações da União Europeia a favor do ambiente, já que são tomadas as mesmas medidas restritivas para a criação de gado em região de montanha e para a criação de gado industrial, quando todos conhecem as diferenças que existem entre essas duas actividades, tanto no que respeita ao ambiente como à saúde pública. Com critérios neolibarais abomináveis, com a lógica do lucro e da concorrência, as regiões de montanha são condenadas ao marasmo e ao abandono. Pelos motivos expostos, Senhor Presidente, vamos votar contra o relatório, pois estamos convictos de que as medidas concretas que são propostas, funcionando no âmbito alargado da Agenda 2000 e segundo a lógica da chamada competitividade, não só não reverterão como ainda acelerarão o marasmo económico e a desertificação das regiões de montanha, com enormes repercussões económicas, sociais e ambientais. Martinez Senhor Comissário, mesmo sem esperar por 2002 e o seu Ano Internacional da Montanha, aqui todos estamos de acordo - os vinte deputados que ainda se mantêm - em proteger a agricultura de montanha que representa, ao que parece, 20% da nossa superfície. Eu próprio provenho de uma região onde há montanha e transumância de ovinos. Trata-se, na verdade, de uma agricultura de sonho, sobretudo para a Comissão Europeia. Agimos em termos de rural, de florestal, de biodiversidade, de ambiente, lutamos contra a erosão dos solos; produzimos qualidade, méis, carnes, frutos, turismo, damos importância à qualidade de vida e, sobretudo, não alinhamos no produtivismo. Não alinhamos na produção intensiva. Não incomodamos os Estados Unidos nos mercados mundiais de trigo, de oleaginosas, de proteínas animais. No fundo, a agricultura de montanha acaba por ser a multifuncionalidade sem as quantidades. O que a reforma da PAC de 2006 pretende é generalizar o modelo austríaco a toda a Europa, inclusive na planície. No fundo, pretende-se ver a Sissi feita agricultora, acompanhada pelo nosso Comissário Franz Fischler, a saltitar entre as medas de feno, os chocalhos dos rebanhos, as marmotas, no meio das pastagens, a fazer festinhas a vacas de raças raras, enquanto os texanos do senhor Bush ficariam com o monopólio do mercado da carne. Dizemos sim à agricultura de montanha, nas montanhas, mas não a uma Europa agrícola reduzida, nas negociações da OMC, a parques naturais povoados por camponeses disfarçados por Mike Moore de personagens de Walt Disney e cuja função seria entreter os turistas anglo-saxões enquanto, ao mesmo tempo, mantêm as paisagens. McCartin Senhor Presidente, gostaria de agradecer ao senhor deputado Ebner o seu relatório, tão abrangente e estimulante. Poderíamos, mais tarde, voltar a abordar este assunto de um modo diferente e apresentar alguns cálculos e uma proposta mais precisa e global que explicasse como pôr em prática alguns dos ideais expressos no relatório. Há que ter em conta, do mesmo modo, que vai surgir um conflito. Por um lado, temos a dimensão do orçamento de que dispomos e o alargamento, que também provocará um aumento das regiões de montanha dentro da União Europeia, enquanto, ao mesmo tempo, recusamos libertar recursos para financiar as propostas, tão idealistas, deste relatório, que a maioria dos deputados desta assembleia subscreveria. Nalguns pontos da União Europeia, neste momento, há quem precise de duas horas para chegar ao local de trabalho de carro, mais duas para voltar, vivendo numa zona sobrepovoada. Todos os serviços são sobreutilizados, enquanto noutras áreas estamos a encerrar serviços públicos. Há estradas subutilizadas, desactivamos esquadras da polícia e encerramos igrejinhas e escolas. Não devíamos, na União Europeia, cometer o mesmo erro que os americanos. Não devíamos abandonar vastas áreas dos nossos países, onde a actividade humana desaparecerá. As montanhas não serão atractivas se não houver aldeias, se não se puder ver cenas variadas de quintas habitadas por animais e pessoas. Não oferecerão os espaços de descanso e lazer que necessitamos para o futuro. Se permitirmos que tal aconteça, assistiremos ao mesmo que o meu país há 50 anos, quando encerrámos os nossos caminhos-de-ferro, e lamentá-lo-emos daqui a 40 ou 50 anos. Se perdermos essas áreas como habitat para seres humanos e toda a actividade relacionada, então a Europa será muito mais pobre e lamentá-lo-emos. Devíamos lutar no âmbito da União Europeia, já que os Estados, por si, falharam. No Verão estive na Escócia e pude observar a que ponto as Highlands estão despovoadas. Como consequência, a Grã-Bretanha está agora muito mais pobre. Se permitirmos que o mesmo aconteça noutros locais, a nossa Europa ficará muito mais pobre. Devíamos voltar a debater este assunto mais tarde e apresentar propostas concretas para os recursos orçamentais que, enquanto União, podíamos utilizar com este fim. Santini Senhor Presidente, os números referidos por alguns colegas provaram amplamente que a montanha, nesta assembleia, é a minoria mais minoritária de todas as outras. Somos apenas pouco mais de 5% dos habitantes, dos cidadãos europeus, mas, como o demonstra também a história institucional do Parlamento Europeu, em cinquenta anos de União Europeia, esta é apenas a terceira vez que a palavra "montanha" e uma proposta de resolução sobre a montanha entram nesta assembleia. A primeira foi em 1983: o seu autor foi, então, o deputado Colleselli, do Cadore, do norte de Itália. Na segunda vez, quinze anos depois, coube-me precisamente a mim a honra e o compromisso de voltar a trazer a problemática da montanha a esta assembleia, com um relatório, aprovado em 23 de Outubro de 1998, intitulado "Novas estratégias para a montanha na Europa". O meu relatório partia da montanha no seu conjunto, na complexidade dos seus problemas, para concluir depois que o eixo de tudo era e continuava a ser, também ali, a agricultura de montanha. O relatório Ebner - e felicito o relator pelo carácter concreto que conseguiu imprimir-lhe - projecta para mais longe esta dimensão, abre outro horizonte: posso dizer que parte exactamente da conclusão do relatório anterior para indicar que justamente do sector agrícola pode partir a salvação da montanha que todos estamos aqui a invocar. No entanto, apercebemo-nos, uma vez mais, de que a agricultura, por si só, não é suficiente: é essa a razão por que, ainda no relatório do colega Ebner, são feitas propostas que envolvem todos os sectores da vida na montanha: os transportes, as infraestruturas, o turismo e o ecossistema. Há, todavia, um outro elemento que devemos proteger e salvaguardar: o elemento vital da montanha, Senhor Comissário, que é e continua a ser o homem. A idade média dos empresários agrícolas na Europa - e o senhor sabe-o - ronda os 50 anos; na montanha, a agricultura tem empresários com mais de 60 anos. Este é um mau índice para o futuro da montanha. Temos de voltar a dar-lhes atractivos, confiança, além de recursos. É, sobretudo, necessário reconhecer com coragem, Senhor Comissário, que existe a especificidade "agricultura de montanha": façamo-lo com convicção, enquanto a montanha continuar a existir! Fischler Senhor Presidente, Senhores Deputados, Minhas Senhoras e Meus Senhores, a Comissão sempre atribuiu grande importância à agricultura de montanha, tendo também um grande interesse na mesma. Por este motivo, endereço os meus agradecimentos à Comissão da Agricultura e do Desenvolvimento Rural e, em particular, ao relator, o deputado Ebner, por ter tomado a iniciativa de apresentar este relatório sobre os 25 anos de aplicação da legislação comunitária a favor da agricultura nas regiões de montanha. Partindo do relatório Santini de 1998 sobre uma nova estratégia para a agricultura nas regiões de montanha e tendo em vista o Ano Internacional da Montanha que se celebra no próximo ano, o relatório Ebner chama insistentemente a atenção para a importância das regiões de montanha para a União Europeia. Salienta, em especial, a relevância da protecção do meio ambiente, a necessidade da preservação de regiões naturais de grande atractivo, a produção de produtos de qualidade ou ainda a urgência da preservação do património cultural. A par disso, frisa que a vitalidade do espaço rural nas regiões de montanha ultrapassa largamente o enquadramento agrícola, dependendo de uma multiplicidade de factores. Este ponto de partida mostra claramente que nos preocupamos com as mesmas questões. A multifuncionalidade constitui também a parte essencial da nova política que visa o desenvolvimento do mundo rural. Tem por objectivo fomentar a agricultura, na qual se reconhece todas as funções e todos os serviços, portanto, todas as funções que os agricultores oferecem à nossa sociedade. Trata-se de uma parte integrante do modelo agrícola europeu e, para tomar posição em relação a algumas preocupações expressas no relatório, posso assegurar-lhes que a Comissão intervirá plenamente a favor deste aspecto nas negociações comercias no âmbito da Organização Mundial de Comércio. Ora, no relatório insta-se a Comissão a definir uma estratégia global para as regiões de montanha e para a sua agricultura, tanto nos Estados-Membros, como também nos países candidatos, tendo em vista o alargamento. Neste ponto - e queria frisar este pormenor - a concepção da Comissão difere da do relatório. Permitam-me chamar a atenção para o facto de a nova política de desenvolvimento rural só ter sido iniciada no ano transacto. Nesta nova política foi posto em destaque o princípio da subsidiariedade, de modo que os Estados-Membros têm assim a possibilidade de definirem eles próprios as suas prioridades, inserindo nos seus planos para o desenvolvimento do espaço rural ou na sua documentação de planeamento para os fundos estruturais, medidas que lhes pareçam mais adequadas para desenvolver melhor as suas regiões e enfrentar os inconvenientes ou as dificuldades emergentes devido à sua localização. Esta abordagem descentralizada, que aliás se aplica igualmente aos programas SAPARD, permite ajustar particularmente bem os programas de desenvolvimento, tendo ainda em consideração as diferenças existentes entre as regiões de montanha - por exemplo, os Pirinéus necessitam de uma concepção diferente da dos Alpes. Assim, promove-se um desenvolvimento sustentável que tanto tem em conta os problemas socioeconómicos como desafios inerentes ao meio ambiente com que cada uma destas regiões está confrontada. Em vez de voltar a fixar um caminho central, deveria ser debatido circunstanciadamente com todas as instituições e todos os órgãos comunitários, os Estados-Membros, as regiões, as entidades regionais, mas também com os parceiros económicos e sociais, as organizações não governamentais e ainda com a ciência, a implementação maximizada da política das regiões de montanha. A este respeito, queria chamar a atenção para o facto de a Comissão ter aprovado, em 31 de Janeiro do ano em curso, o segundo relatório sobre a coesão económica e social, que foca, entre outras, a questão da definição de prioridades para um desenvolvimento equilibrado e duradouro das regiões da União alargada, bem como a problemática da cobertura de uma maior necessidade de coesão, formulando um convite para um debate sobre a mesma. Este relatório oferece muitas hipóteses para ajudar as regiões com atrasos no seu desenvolvimento. Por este motivo, o contributo da Comissão para o Ano Internacional da Montanha terá sobretudo como objectivo dar a conhecer melhor os nossos actuais mecanismos de apoio. Por iniciativa do Comissário Barnier e de mim mesmo, a Comissão realizará, no segundo semestre de 2002, um seminário com vista a apresentar as possibilidades que a política comunitária oferece às regiões de montanha, promovendo a sua divulgação. Os senhores deputados e todos os interessados receberão também um convite para participarem no mesmo. Voltando ao relatório em apreço, queria frisar que, no contexto jurídico actual, sem dúvida alguma já é possível apoiar de um modo coerente a agricultura nas regiões de montanha através dos pagamentos compensatórios que são e continuarão a ser o nosso apoio fundamental para as regiões de montanha, bem como através de medidas de incentivo ambiental, através de subsídios para a silvicultura, para a transformação e comercialização ou para a diversificação, como, por exemplo, no sector do turismo. Senhora Deputada Rojo, queria chamar ainda a atenção para o facto de estar prevista nas normas para a elaboração dos programas de desenvolvimento rural a referência expressa a programas específicos a favor das mulheres e a obrigatoriedade de todos os programas de desenvolvimento rural deverem comportar um capítulo sobre o apoio especial a conceder às mulheres. Uma norma idêntica à aplicável ao desenvolvimento rural aplica-se também às organizações comuns de mercado. Estas têm igualmente em conta as especificidades da agro-pecuária extensiva, em particular nas regiões de montanha, seja por meio de medidas específicas, especialmente adaptadas às suas características - por exemplo, o prémio de extensificação na produção de bovinos, ou o prémio à produção de carne de ovinos e caprinos - seja por meio de uma margem de manobra adicional concedida aos Estados-Membros para apoiar em moldes especiais regiões da sua escolha. O tratamento especial a conceder aos agricultores nas regiões de montanha no que diz respeito às quotas leiteiras, proposto no relatório, será abordado pela Comissão no âmbito da midterm-review. Ora, em relação aos fundos estruturais não devemos esquecer que 95% das regiões de montanha se inserem no objectivo 1 ou no objectivo 2. Estas regiões de montanha poderão recorrer a todas as nossas regulamentações de apoio, os Estados-Membros poderão talhar as necessárias medidas, direccionando-as integralmente para as respectivas necessidades, independentemente do facto de se tratar de redes de transporte ou de telecomunicações ou de serviços essenciais para a população ou de apoio a actividades económicas. A título complementar, é sempre viável conceder subsídios nacionais - o deputado Caveri chamou a atenção para este facto. Mas também neste caso se aplicam os mesmos parâmetros, isto é, continuamos a necessitar da notificação, uma vez que as regiões desta forma as regiões têm a certeza de que as suas medidas serão consideradas como estando em conformidade com o direito comunitário, e por não ser admissível promover uma concorrência desleal entre as diferentes regiões. Não poderei tomar aqui posição em relação a todas as propostas do relatório, mas espero que o seminário a realizar pela Comissão por ocasião do Ano Internacional da Montanha ofereça a devida oportunidade para voltar a analisar as propostas. Entretanto, no âmbito das suas competências e no exercício do seu direito de iniciativa, a Comissão ainda irá analisar mais circunstanciadamente as conclusões do relatório, a fim de prosseguir o diálogo hoje iniciado. Estou certo de que assim conseguiremos salientar ainda mais o carácter especial das regiões de montanha e a sua importância para a Europa. Presidente Muito obrigado, Senhor Comissário Franz Fischler. Está encerrado o debate. A votação terá lugar hoje, às 18H30. Ensino básico das crianças nos países em desenvolvimento Presidente Segue-se na ordem do dia o relatório (A5-0278/2001) da deputada Kinnock, em nome da Comissão para o Desenvolvimento e a Cooperação, sobre o ensino básico nos países em desenvolvimento, no contexto da sessão especial da Assembleia Geral da ONU sobre as crianças que se realizará em Setembro de 2001 (2001/2030(INI)). Kinnock Senhor Presidente, tal como o senhor referiu, com este relatório pretendemos evidenciar a verdadeira oportunidade que a sessão especial da Assembleia Geral da ONU sobre as crianças, que terá lugar no final deste mês, oferece a este Parlamento, no sentido de encontrar uma via essencial para combater a pobreza global. Esta constitui, para nós, uma oportunidade não só para pôr este tema em destaque mas também para exigir acções concretas. Permita-me que enumere as metas propostas: ensino gratuito e obrigatório para todos, reduzir para metade o analfabetismo de adultos até 2015, eliminar as disparidades entre géneros nas escolas básicas e secundárias até 2005, alargar as oportunidades de aprendizagem para adultos e jovens, e melhorar a qualidade do ensino oferecido. Estamos fartos de ouvir falar das metas de desenvolvimento. Estão definidas e são infindáveis. Conhecemos os "porquês" de todas estas preocupações com o desenvolvimento. O que nós, na Comissão para o Desenvolvimento e a Cooperação, queremos saber é "como" vamos atingir essas metas. Este assunto situa-se no cerne da estratégia global para combater a pobreza que estamos a discutir na nossa comissão. A União Europeia tem, evidentemente, um papel fundamental e central a desempenhar nesta matéria. No ano passado, no Senegal, foram assumidos compromissos claros nesse sentido; no entanto, não vemos estratégias pragmáticas nem por parte da UE nem dos outros actores. Fui professora durante 30 anos, sobretudo no ensino primário e parece-me, portanto, que se justifica plenamente a minha paixão em tentar perceber as razões para esta crise. Em todo o mundo, uma em cada seis pessoas é funcionalmente analfabeta. Cento e trinta milhões, ou seja, um quinto do número total de crianças não segue qualquer tipo de ensino primário. Uma estatística terrível é que dois terços destas crianças são do sexo feminino. A sua situação em termos de aprendizagem é deplorável. Muitos já terão visto crianças a tentar aprender debaixo de uma árvore, sem ter sequer um quadro a apoiar o professor. Quando falamos de tecnologias da informação estamos muitas vezes a referir-nos a crianças que nunca pegaram, sequer, num lápis, quanto mais poderem sentar-se frente a um computador. Acresce que, nestas escolas, a qualidade do ensino é muitas vezes afectada pelo facto de o mesmo não ser ministrado na língua das crianças. Há uma relação muito evidente entre analfabetismo e pobreza. O rendimento médio de um país espelha de forma muito clara os níveis de acesso ao ensino. Há uma relação muito evidente entre as taxas de mortalidade infantil e o nível de instrução dos pais. Um aumento de 10% das inscrições de crianças do sexo feminino na escola primária proporcionaria uma melhoria considerável das taxas de mortalidade materno- infantil. Apesar disso, vemos que a ajuda dos países desenvolvidos à educação básica vem sofrendo cortes nos orçamentos em todo o mundo, representando apenas 1% do total. Os próprios países em vias de desenvolvimento não reconhecem devidamente a importância da instrução. O subcontinente indiano despende menos de 1% do PIB nesta área. No que diz respeito à Europa, espero que o Comissário concorde que esta percentagem não é suficiente. Espero que na sua declaração, Senhor Comissário, não afirme que tudo isto vai ser incorporado nos procedimentos existentes. Queremos que o Comissário nos explique como podemos atingir as metas. Gostaria que nos dissesse como tenciona melhorar a coordenação dos programas indicativos nacionais para Cotonou e que falasse do nosso envolvimento no Comité Directivo da Associação para o Desenvolvimento do Ensino em África. Tenho conhecimento, também, de que a Comissão prometeu divulgar uma comunicação sobre o ensino básico durante a Presidência belga. Gostaria de saber quando poderemos lê-la. Permitam-me que refira mais um ou dois pontos. Gostaria, obviamente, que se desse prioridade às raparigas, e suspeito que a senhora deputada Junker falará deste assunto. São as últimas a aceder à escola e as primeiras a abandoná-la, é este o seu destino. As raparigas têm um estatuto mais baixo e, portanto, não há qualquer prioridade em enviá-las à escola. Gostaria de ver bastante mais formação nos ministérios dos países em vias de desenvolvimento e programas concretos que garantissem que as raparigas acedem ao ensino. O impacte do VIH é tremendo. Há milhões de órfãos de SIDA no mundo em desenvolvimento e num país como a Zâmbia há tantos professores infectados anualmente pelo VIH que não é possível formar substitutos em número suficiente. Eis questões, sem dúvida, seríssimas, que temos de discutir. Parece difícil atingir as metas. Nas circunstâncias actuais, haverá vontade política suficiente para garantir que todas as raparigas, a partir de 2005, terão acesso à escola? A verdade é que, e espero que isto seja claramente reconhecido na conferência da ONU daqui a duas semanas, a avaliar pelo evoluir da situação, todos os objectivos propostos são inatingíveis. Parece extremamente difícil conseguir uma educação primária universal. Gostaria que a Comissão nos dissesse de que maneira o seu trabalho para tentar atingir essas metas inclui ONG e a sociedade civil e todas as pessoas envolvidas na Campanha Mundial pela Educação. Esta campanha é cheia de sucesso, activa e dinâmica. Desejaria que a Comissão Europeia estivesse bastante comprometida com estes actores, mas temo que o meu desejo não corresponda à realidade. Segundo a Campanha Mundial pela Educação, as metas da educação exigiriam 8 mil milhões de dólares por ano, o que equivale a quatro dias de despesa militar global e a 9 minutos de especulação monetária internacional. Parece-me, consequentemente, que se houvesse vontade, conseguiríamos bons resultados. É um preço que vale a pena pagar. As desigualdades que descrevi são insustentáveis e, decerto, indefensáveis. Ferrer Senhor Presidente, Senhor Comissário, devo, por uma questão de justiça, começar esta minha intervenção em nome do Grupo PPE por felicitar a senhora deputada Glenys Kinnock pelo seu excelente relatório e pela paixão com que faz a sua defesa. As propostas contidas neste relatório, conjuntamente com a resolução aqui aprovada na passada sessão de Julho, constituem, em meu entender, a melhor forma que este Parlamento poderia encontrar para contribuir para a sessão especial da Assembleia Geral das Nações Unidas sobre as crianças, porque é inquestionável que o tema da educação continua a ser, infelizmente, o grande tema pendente da cooperação para o desenvolvimento, não obstante as declarações solenes e os compromissos contraídos nas diferentes conferências internacionais realizadas sobre esta questão. Os números relativos aos milhões de crianças não escolarizadas, que a senhora deputada Kinnock nos recordou e muito bem, falam, neste sentido, por si só. Se é grave o facto de tantos milhões de rapazes e raparigas se verem privados do direito fundamental à educação, mais grave ainda é o facto de a violação desse direito votar milhões de pessoas à pobreza e ao subdesenvolvimento. A chave da prosperidade e do progresso, designadamente no contexto da sociedade da informação e da comunicação em que hoje nos movimentamos, encontra-se, não há dúvida, no nível de educação a que a população tem acesso. Se não se abordar com determinação a questão da educação nos países em vias de desenvolvimento, não será possível erradicar a pobreza, para além de o fosso entre os países ricos e os países pobres se acentuar; foi com esta convicção que se colocou a educação no centro da estratégia global de luta contra a pobreza. Neste sentido, importa reconhecer que a Conferência de Dacar sobre Educação para Todos representou um grande passo em frente, um passo que no entanto não nos conduzirá a parte alguma se não se passar à acção, se, no seguimento das recomendações de Dacar, não for adoptada a curto trecho uma iniciativa mundial concreta e tendente a definir as estratégias e mobilizar os recursos necessários que permitam prestar um apoio eficaz aos esforços realizados a nível nacional - como consta num dos compromissos de Dacar. À União Europeia, na qualidade de principal doador e dado ter feito da solidariedade e da defesa dos direitos humanos uma dimensão essencial da sua acção externa, cumpre a responsabilidade de promover, em estreita coordenação com os restantes doadores, incluindo o Fundo Monetário e o Banco Mundial, e com a participação da sociedade civil, estas estratégias e, com elas, as políticas destinadas a ultrapassar os entraves que obstam ao acesso das crianças a uma educação de qualidade. É obrigação política e moral da União Europeia destinar os recursos financeiros suficientes a garantir uma educação gratuita para todos até 2015. Para tal, há que seguir as excelentes propostas contidas no relatório Kinnock, que são uma expressão do sentimento praticamente unânime da Comissão para o Desenvolvimento e do sentimento também manifestado no seio do meu grupo. A consecução deste objectivo requer, ainda, que se proceda de imediato ao perdão da dívida ou à sua redução nos países em vias de desenvolvimento, caso estes se comprometam a destinar os fundos assim libertados a programas de educação. Requer responsabilizar os próprios países em vias de desenvolvimento e estimulá-los com medidas de incentivo, se necessário, a honrar os compromissos assumidos em Dacar e a dar prioridade absoluta à educação. Requer, acima de tudo, o aumento das dotações financeiras e conseguir, de acordo com os promotores da campanha de uma educação para todos, afectar pelo menos 8% da ajuda oficial ao desenvolvimento e à educação básica. Só com recursos consentâneos com a dimensão destes desafios que devemos arrostar é que será possível ganhar a batalha contra o analfabetismo no mundo. Termino, dizendo que só desta forma conseguiremos que milhões de crianças possam exercer o direito fundamental à educação, uma educação que lhes permitirá abrir as portas ao progresso e vir a ser um dia homens e mulheres livres. Martínez Martínez Senhor Presidente, o relatório da minha colega Glenys Kinnock é um dos trabalhos que o Grupo PSE acompanhou com maior interesse e carinho. O texto põe a nu números por vezes tão escandalosos que deviam ser pouco tranquilizadores para as nossas consciências, porque, em suma, o que é colocado em evidência é a incoerência de quase todos os que defendem a importância que a educação das crianças tem para o êxito de qualquer processo de desenvolvimento. Há um excesso de declarações que reconhecem que a educação das crianças dos países subdesenvolvidos é essencial para que estes possam começar a sair da situação de injustiça e de atraso em que se encontram. O relatório da senhora deputada Kinnock dá conta dos numerosos compromissos contraídos na matéria pela comunidade internacional em diferentes ocasiões. A última delas foi o Fórum Mundial sobre Educação que teve lugar em Dacar no ano passado. Mas o relatório é igualmente uma síntese e uma denúncia de incoerências e de irresponsabilidades. Incoerência e irresponsabilidade por parte dos países desenvolvidos que, contrariamente aos compromissos assumidos, não aumentaram as dotações afectadas aos seus programas a favor da educação e da prestação de cuidados às crianças no mundo em desenvolvimento, esforço que, aliás, foi reduzido. E incoerência e irresponsabilidade por parte dos países do sul que, salvo raríssimas excepções, continuam a adiar a educação dos seus cidadãos mais jovens, dando prioridade, por exemplo, às despesas militares que, na maioria dos casos, beneficia de verbas superiores ao investimento feito em educação. A resolução que vamos submeter à votação não deveria, à semelhança do que acontece com tantas outras, ser letra-morta. Constitui um apelo à coerência e à responsabilidade, um verdadeiro manifesto que o nosso Parlamento deveria impulsionar enquanto objectivo da União Europeia neste domínio. Mas este relatório deveria ainda constituir uma referência para a acção da União e de muitos Estados europeus, membros e candidatos à adesão, na sessão especial da Assembleia Geral das Nações Unidas, que terá lugar em Nova Iorque dentro de poucos dias. Glenys Kinnock estará presente para falar com clareza, com a convicção que todos lhe reconhecemos e com a força dada pelo apoio com que aprovarmos aqui as suas propostas. Documentos como o que temos em mãos constituem a melhor forma de resposta, com propostas concretas, a uma globalização que, por se centrar fundamentalmente no mercado, está a gerar desigualdades, pobreza e exclusão a nível mundial, pelo que desperta também a rejeição de muitas pessoas em todo o mundo. Para terminar, agradecemos e felicitamos Glenys Kinnock pelo seu trabalho, e dizemos que será importante cumprir o que aqui foi exposto, mas será conveniente de momento dar a maior divulgação possível ao relatório. Será uma forma de convencer e de informar muitas pessoas e de aumentar a credibilidade do Parlamento Europeu entre os cidadãos da Europa. E contribuirá ainda para que alguns que se encontram fora do nosso território recuperem a confiança em nós e a sua própria esperança. Van den Bos O que nos ensina a prática do ensino básico nos países em desenvolvimento? Ensina-nos que o ensino básico adequado não obteve aí ainda a merecida prioridade. Um ensino adequado e gratuito é um factor essencial ao desenvolvimento. Novecentos milhões de pessoas são ainda analfabetas. Os objectivos de Dacar ameaçam ficar longe de serem realizados. Por isso mesmo, serão necessários novos impulsos ao mais alto nível político, nomeadamente por parte da Europa, da América e do Japão. Há uma necessidade urgente de desenvolver uma ampla iniciativa estratégica dotada de um calendário realista e de meios financeiros mais abundantes. Há que definir planos indicativos nacionais. Até agora, a atenção que a União Europeia consagrou ao ensino foi insuficiente. A falsidade do argumento de que outros doadores já fazem o suficiente neste domínio é absolutamente demonstrável. O atraso das estruturas de ensino não se deve apenas aos doadores. Muitos dos países em desenvolvimento atribuem, eles próprios, uma prioridade demasiado escassa a essas estruturas. Grita aos céus que em África se gaste em equipamento militar o dobro do dinheiro que se consagra à educação. Se a Índia continuar a afectar menos de 1% do PIB ao ensino, é óbvio que jamais haverá desenvolvimento. O relatório da senhora deputada Kinnock é excelente. Com efeito, as raparigas, os jovens que abandonam prematuramente a escola e também as antigas crianças soldados deveriam ser alvo de uma atenção especial. Os direitos fundamentais das crianças só serão respeitados se os adultos retirarem os devidos ensinamentos das práticas de ensino falhas. Maes Senhor Presidente, é evidente que não dispomos de tempo suficiente para analisar devidamente este excelente relatório da senhora deputada Kinnock. Partilho o seu cepticismo em relação aos grandes congressos em que as pessoas se reúnem, envergando vestimentas caras e grandes pro diems, para falarem de prioridades que depois esquecem de imediato, enquanto os orçamentos do ensino dos países mais pobres decrescem e o número de crianças condenadas ao analfabetismo aumenta. Tenho realmente a impressão de que alguns países agem como alguns governos no século XIX: mantenham-se os cidadãos pobres e ignorantes, pois pelos menos assim não nos causarão problemas. Na realidade é essa razão estratégica que está, quanto a mim, na base do patente descuramento do ensino básico. Esse ensino básico sempre mereceu também uma prioridade reduzida nos nossos próprios orçamentos de cooperação para o desenvolvimento. Felizmente, os meus colegas já disseram aqui muitas verdades. Por isso, limitar-me-ei a referir algumas sugestões particularmente pertinentes, relacionadas com o ensino básico, que são avançadas no relatório da senhora deputada Kinnock. Esse ensino básico deveria ser gratuito. As crianças não podem ser excluídas por não poderem pagar os custos do ensino básico. De contrário, estarão condenadas à rua, à exploração por via do trabalho infantil, etc. Pelo contrário, deveríamos mesmo atribuir uma bolsa de estudo às crianças das famílias mais desfavorecidas para que possam frequentar a escola, para que possam percorrer esses quilómetros, para que possam pagar os seus uniformes, etc. Também os professores têm de ser pagos, têm de receber formação e uma remuneração que lhes permita sobreviver de forma digna, para que não tenham de abandonar as crianças ao seu destino por precisarem em absoluto de ganhar mais alguma coisa para poderem, pelo menos, dar algum alimento às suas famílias. Espero muito mais dos governos que têm consciência deste problema, mas temos também de estar dispostos a apoiá-los e a aumentar o seu poder governativo. Com os nossos onerosos especialistas e as nossas dispendiosas organizações não governamentais contornamos demasiadamente o problema e apoiamos insuficientemente as escassas estruturas de ensino nesses países. Isso não invalida, contudo, que eu espere da UE que, a par de todas as palavras, passe também aos actos. Junker Senhor Presidente, Senhores Deputados, o relatório da deputada Kinnock representa um grande esforço que merece ser saudado sem reservas. Uma grande parte dos países menos desenvolvidos encontra-se entre os países ACP da África Negra. Nestes países há que lamentar défices de formação deprimentes, negando-se sobretudo aos cidadãos do sexo feminino até a mais elementar formação de base. Mas há exemplos animadores e é sobre estes que eu queria falar. O Governo do Mali que, como é do vosso conhecimento, é um país particularmente pobre da região do Sahel, lançou um programa político ambicioso. Neste caso aposta-se, de um modo resoluto, na descentralização, tentando realizar uma reforma abrangente do sistema educativo. Pretende-se proporcionar às crianças de ambos os sexos do Mali uma boa formação escolar, se possível na sua língua regional ou étnica. Contudo, isto é mais fácil de dizer do que de fazer, uma vez que nesse país não existem professores formados nas línguas regionais, nem existem os respectivos currículos, e de livros nem sequer se fala. É preciso formar primeiro os professores e elaborar os currículos, o que não é possível realizar de um momento para o outro. Também não é viável assegurar uma cobertura imediata de todo o território. Basta pensar nas populações nómadas no deserto. É necessário encontrar formas especiais de ensino e de transmissão de conhecimentos, para mencionar apenas um exemplo. Trata-se de um enorme desafio no domínio da política educacional que é apoiado muito positivamente por muitas organizações de dadores. Também a rádio poderá constituir uma ajuda importante, sobretudo para as regiões com densidade populacional reduzida. No Mali, como aliás noutros países em desenvolvimento, existem, entretanto, muitas estações de rádio locais e regionais, que poderão ser facilmente aproveitadas para acções de formação descentralizadas, utilizando cassetes produzidas a nível central. No Outback australiano, a educação escolar via rádio é desde sempre uma realidade. Em África, métodos electrónicos adaptados, mas também escolas itinerantes, poderiam contribuir consideravelmente para a eliminação do défice educacional. A participação em métodos inovadores desta natureza é uma tarefa compensadora para a cooperação da União Europeia no domínio do desenvolvimento, Fischler Senhores Deputados, a Comissão congratula-se com a resolução apresentada com vista à sessão especial da Assembleia Geral das Nações Unidas sobre as crianças, que se realizará em breve, e felicita a senhora deputada Kinnock pelo seu relatório muito abrangente. Entre outras, frisa com justeza no seu relatório a necessidade de medidas urgentes para pôr em prática o plano de acção de Dacar. Além disso, a Comissão decidiu dar, em 2002, particular prioridade aos domínios da educação e da saúde. O bem-estar das crianças é uma questão de princípio e um objectivo fundamental. Um objectivo que pretendemos concretizar em particular através das políticas sectoriais orientadas para a área social, como a política da educação e da saúde. As questões inerentes a esta problemática foram abordadas no ano transacto na declaração do Conselho e da Comissão sobre a política de desenvolvimento da Comunidade Europeia em matéria de luta contra a pobreza. Também no acordo de parceria de Cotonou desempenham um papel central. A Comissão reforçou também o seu apoio no domínio da educação, concentrando as acções dos últimos anos na educação básica, em especial no ensino primário. Para o efeito, a Comunidade procedeu, na concessão geral de verbas, a um aumento mais substancial, em comparação com outros sectores. Além do mais, a maior parte dos programas contém cláusulas especiais para a promoção do ensino primário a favor de raparigas com o intuito de obviar inconvenientes associados ao sexo. Quanto às considerações e recomendações mais específicas que dizem respeito à Comunidade, há que observar o seguinte: em primeiro lugar, o sector da educação reveste-se de importância decisiva para a estratégia da luta contra a pobreza, objectivo prioritário da política de desenvolvimento da Comunidade. A Comissão compartilha a opinião de que é necessário definir objectivos claros, inserir aspectos educacionais no combate à pobreza e envolver também a sociedade civil nesta questão. A Comissão defende esta posição também nas negociações com os países em desenvolvimento, quando estão em causa estratégias de luta contra a pobreza. Considera muito importante desempenhar um papel decisivo nestas negociações e promover os objectivos internacionais de desenvolvimento. Em segundo lugar, a Comunidade assumiu em Dacar um compromisso formal, corroborando a visão da Declaração Universal sobre a Educação para Todos, baseada na Declaração Universal dos Direitos do Homem e a Convenção sobre os Direitos da Criança, de acordo com a qual a educação é um direito humano. A Comunidade subscreveu ainda a reivindicação de que "os países empenhados seriamente na educação, de modo algum deverão ser impedidos na concretização deste objectivo por falta de verbas" . A Comissão compartilha a opinião do Parlamento Europeu de que é decisivo haver uma melhor coordenação e maior complementaridade das acções comunitárias com a actividade dos Estados-Membros, recorrendo à ajuda do grupo de peritos para assuntos educacionais, bem como uma intensificação da cooperação com a UNESCO e a Associação para o Desenvolvimento da Educação em África a fim de aumentar a eficiência da ajuda comunitária. Para o efeito, a Comissão alarga a sua cooperação com a UNESCO, em especial, por meio de apoios, na sua tarefa de coordenação da educação para todos os parceiros. Para além disso, a Comissão participa no grupo de trabalho instituído para a concretização do plano de acção de Dacar. Promove ainda os objectivos da educação para todos nas suas negociações sobre as estratégias dos países da ACP para o 9º FED. No que diz respeito à difícil questão da instituição de um fundo global para a formação de base, a Comissão não a considera uma solução viável por causa dos seus processos para a programação e concretização dessa ajuda. Contudo, a Comissão não rejeita por princípio uma iniciativa global, como a prevista no plano de acção de Dacar, se bem que seja necessário discutir circunstanciadamente as modalidades de execução. Em terceiro lugar, a questão dos direitos da criança está intimamente relacionada com a problemática dos sexos em geral. Os objectivos educacionais para as crianças e, em especial, para as do sexo feminino não poderão ser inteiramente concretizados se não estiver garantida a igualdade da mulher nas famílias e nas diferentes sociedades. Por este motivo, a Comissão defende com determinação que é preciso dedicar especial atenção às necessidades de formação das raparigas nos países em desenvolvimento e está actualmente a preparar um plano de acção a favor da igualdade dos sexos que tem em linha de conta este propósito. Além disso, integra também as questões específicas dos sexos em todos os seu programas educacionais próprios. Presidente Muito obrigado, Senhor Comissário Franz Fischler. Está encerrado o debate. A votação terá lugar já a seguir. VOTAÇÕES Presidente Segue-se na ordem do dia a votação sobre as questões actuais, urgentes e muito importantes. Relatório (A5-0277/2001) do deputado Ebner, em nome da Comissão da Agricultura e do Desenvolvimento Rural, sobre 25 anos de aplicação da legislação comunitária a favor da agricultura nas regiões de montanha (2000/2222(INI)) Fiori Senhor Presidente, há um problema de redacção no nº 11, na página 10, na parte que diz respeito à viticultura de montanha. No texto italiano há uma contradição na antepenúltima linha, onde se refere que não deve haver distinção entre os custos de cultivo das vinhas de planície e de montanha; pelo contrário, o sentido do trabalho em comissão e, obviamente, o sentido das alterações apresentadas é que, para o cultivo das vinhas de planície e de montanha, os custos devem ser comparáveis aos das vinhas em zonas de colina. Meijer Uma agricultura que se torna cada vez mais dependente do mercado mundial procurará produzir o mais barato possível, em detrimento da qualidade do emprego, da natureza, do meio ambiente e do bem-estar dos animais. As regiões menos produtivas serão as primeiras a ser abandonadas. São regiões que permaneceram desabitadas durante muito tempo porque é preciso um esforço acrescido para garantir a subsistência. As pessoas que acabaram por se estabelecer nessas regiões eram as excluídas pela sociedade. Muitas vezes eram ex-presidiários, minorias étnicas ou os vencidos de uma guerra pelas melhores terras. As regiões menos produtivas onde os vencidos foram parar não são apenas as regiões de montanha, mas também as 'wetlands' mais baixas, ou seja, as antigas zonas pantanosas cujo subsolo é composto por turfa, uma rocha sedimentar carbonizada com elevado teor de humidade que, quando seca, encolhe e desaparece. Os agricultores das montanhas e das 'wetlands' desempenham hoje em dia um papel importante na preservação da natureza, na recreação e na gestão dos recursos hídricos. Num mercado livre desprotegido, essas pessoas estão condenadas à extinção. Dessa forma, a natureza original não regressa à região onde vivem e trabalham, que ficará assim votada à deterioração. Mecanizar e destruir a paisagem para a poder trabalhar de forma mais eficiente não é uma alternativa aceitável. Por isso mesmo, subscrevo sinceramente as medidas de apoio propostas, mas oponho-me a que elas se limitem apenas às regiões de montanha. Presidente Vamos pedir aos serviços para fazerem um lifting e para tomarem em consideração a sua observação. (O Parlamento aprova a resolução) Relatório (A5-0278/2001) da deputada Kinnock, em nome da Comissão para o Desenvolvimento e a Cooperação, sobre o ensino básico nos países em desenvolvimento, no contexto da sessão especial da Assembleia Geral da ONU sobre as crianças que se realizará em Setembro de 2001 (2001/2030(INI)) (O Parlamento aprova a resolução) DECLARAÇÕES DE VOTO Relatório Ebner (A5-0277/2001) Relatório Kinnock (A5-0278/2001) Bordes e Cauquil Concordamos com a autora do relatório quando exige para todas as crianças "acesso ao ensino gratuito, obrigatório e de qualidade até aos 15 anos de idade" . Todavia, mesmo nos países da Europa, onde existem leis neste sentido, a gratuitidade é, em grande parte, formal, pois não inclui o material escolar, o que penaliza as crianças das camadas desfavorecidas, sem falar já das aulas com excesso de alunos e da falta de equipamento das escolas dos bairros populares. Estes males atingem de forma bastante mais violenta os países subdesenvolvidos, mesmo aqueles em que a escolaridade é obrigatória. Diz o relatório que resolver "a crise da educação é uma das estratégias mais eficazes para quebrar o ciclo da pobreza" . Está-se, com esta afirmação, a inverter a realidade. Se não "quebrarmos o ciclo da pobreza" , ou seja, se não deixarmos de pilhar os países pobres e de empobrecer as suas populações trabalhadoras, até os discursos com melhores intenções não passarão disso mesmo e até um mínimo de educação continuará a ser recusado a milhões de crianças nos países pobres. O facto de votarmos a favor significa que estamos de acordo com as intenções expressas apenas nestas condições. Presidente Está encerrado o período das votações. Interrupção da sessão Presidente Declaro interrompida a sessão do Parlamento Europeu. (A sessão é suspensa às 18H55)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
6. Organdonation og transplantation ( Før afstemningen Adamos Adamou Hr. formand, mine damer og herrer! Selv om anvendelsen af menneskelige organer til transplantation er steget støt gennem de seneste årtier, overstiger antallet af personer, der har brug for en transplantation, antallet af disponible organer. Over 50.000 patienter står på venteliste i Europa, og hver dag dør 10 af dem. Vi skal sende et kraftigt budskab til Kommissionen og frem for alt medlemsstaterne og vores regeringer. Tiden er kommet til, at vi handler som EU-borgere. Vi må mobilisere, koordinere, bevidstgøre folk omkring os og selv blive donorer. (Bifald) Før afstemningen om punkt 38 Marios Matsakis Hr. formand! Dette er blot en kort ændring for at forstærke meningen i ændringsforslag 2 til punkt 38 med hensyn til donorens rettigheder. Ændringen består i, at der efter "donere et organ" skal tilføjes "udelukkende skal være donorens, og". (Parlamentet gav sin tilslutning til fremsættelse af det mundtlige ændringsforslag)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Osaistungjärgu avamine (Istung algas kell 9.00.) Mario Pirillo - (IT) Austatud juhataja, kallid kolleegid! 18. oktoobri öösel tabas Püha Franciscuse sünnilinna Paolat äge rajuvihm. See kahjustas kogu Calabriat, tekitades tohutut kahju avalikele hoonetele, eramajadele, vee- ja kanalisatsiooni- ning elektri- ja telefonivõrkudele. Kõigele lisaks järgnesid rajuvihmale maalihked ja mudalaviinid. Paljud pered olid sunnitud kodudest lahkuma ja koolid on suletud. Sääraseid sündmusi on Calabrias nüüd juba pikka aega aset leidnud, tõenäoliselt kliimamuutuse tagajärjel. Peatselt kuulutatakse välja loodusõnnetusest tingitud erakorraline olukord ja me loodame, et kasutusele saab võtta Euroopa Liidu solidaarsusfondi vahendid. Tahan väljendada solidaarsust - mida Euroopa Parlament loodetavasti jagab - kogu sealse elanikkonnaga, sealhulgas kahju kannatanud naaberlinnades elavate inimestega. Juhataja Loomulikult võtame teie antud teavet igati arvesse. Soovime näidata üles solidaarsust ja väljendada muret Calabriat tabanud katastroofi pärast ning mõistagi toetavad kõik Euroopa Parlamendi liikmed selles kaunis Itaalia ja Euroopa piirkonnas kannatanuid.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Ώρα των ψηφοφοριών Πρόεδρος " ημερήσια διάταξη προβλέπει την Ώρα των Ψηφοφοριών. (Για τα αποτελέσματα των ψηφοφοριών και τις λοιπές σχετικές λεπτομέρειες: βλ. συνοπτικά πρακτικά)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Question Hour with the President of the Commission President The next item is Question Hour with the President of the Commission. Martin Schulz on behalf of the S&D Group. - (DE) Mr President, I see that our fellow Members from the Group of the European People's Party (Christian Democrats) are still at lunch. Mr President, I am glad to see you smiling at me - you were a little intemperate in your remarks about me earlier on, but you have obviously calmed down a little over the lunch break. Commissioner Oettinger, someone I believe you know well, has said that there would be stress tests - oh, there he is - I did not notice him there. Mr Oettinger, it is nice to see you. Mr Oettinger, a well-schooled disciple of Mrs Merkel, is now also opposed to nuclear power. He was a supporter of atomic energy, but Fukushima has been a road to Damascus for him and, like a latter-day Saul, he, along with several others, has seen a bright light in the sky. At least he has revealed that, in his opinion, there were a couple of nuclear power plants that would not pass the stress tests. I found this very interesting. If you suspect, Mr Oettinger, that there are stress tests that will not produce the desired result because the systems to be tested may not survive the test, then why does the Commission not intervene straight away to close these plants? If the stress tests are anything like what happened with the banks, namely that we realise after the event firstly that the stress tests were not clear enough and secondly that the results did not reflect the actual situation, then the issue of nuclear power would be far more dangerous than the banks. My specific question is therefore: How can it be that you are aware that certain systems will not survive the stress tests and yet do nothing about it? José Manuel Barroso President of the Commission. - First of all, to know the result of the test we must make the test before. Should any installation fail the test, the question of remedial actions remains open. In cases where an upgrade is technically or economically not feasible, reactors will have to be shut down and decommissioned. However, it is possible to envisage situations where safety upgrades are economically meaningful and technically feasible, so this is what we can commit to at this stage. Mr Schulz, I believe it was important that the European Council, after intense discussions, agreed on the role of the Commission. I can tell you that the beginning of the discussions was just about the coordination of national regulators and, after I insisted, the Commission was asked to come up with scopes and modalities and also given the task of presenting, before the end of the year, a full report on the findings. We are going to do this for all the nuclear sites in Europe. We are going to do this in full transparency. It is important to acknowledge that fact. I believe this is progress in terms of nuclear safety. Martin Schulz on behalf of the S&D Group. - (DE) Mr Barroso, you are a very clever man, however you have not answered my question. I will therefore ask you again: when Mr Oettinger says 'We suspect that some of the plants currently connected to the network will not survive the stress tests', I interpret this to mean that you are aware that safety at these plants is so poor that they will not meet the criteria. So why not intervene straight away? I believe that this is a real and present danger. José Manuel Barroso President of the European Commission. - Commissioner Oettinger gave a very precautionary and very prudent statement. It may happen, but to check if it can or not, we have to make serious, credible tests. This is what we are going to do, in full transparency and based on the best available expertise. As you know, it is not within the Commission's competence to shut down the tests. This is a national competence. What we are going to do - and, unlike previously, before the last European Council, we have a clear mandate to do it - is work with the national independent regulators to conduct very serious, credible State stress tests. We are now defining the modalities and the scope of those stress tests. I would like to tell Mr Schulz that, in these various sensitive matters, we have to be extremely responsible and not create panic. We have to proceed in a technical way, based on the best scientific expertise. Guy Verhofstadt on behalf of the ALDE Group. - We all agree that the European Union is more than just a common market and that it is also a political project to ensure that there is democracy on the continent, and that the rule of law and human rights are upheld, promoted and strengthened. If this were not the case, I do not think there would be much difference between us and China. This is the case in all Member States, including Hungary. The government there has now issued a new draft constitution that is due to be adopted in mid-April. It contains some worrying - in my opinion - references to voting rights for minors, bans on abortion, bans on same-sex marriages, irredentism and curbing institutions to see that they carry out the government's will. President Barroso, what will the Commission do to defend the common European constitutional principles of democracy, the rule of law and fundamental rights as set out in Article 2 of our Treaty, when these are at stake in Member States, as is the case today in Hungary? José Manuel Barroso President of the Commission. - We certainly agree that the European Union is not just a common market: it is about values and it is a condition for any Member State to become a member of the European Union to respect those values. One of the values is the rule of law and we have to respect our law. As you know, the adoption of a national constitution is a key step for every Member State, a crucial process which belongs entirely to the people and institutions of that Member State. It is for the Hungarian institutions to decide on the content of, and the adoption procedure for, the new Constitution, in line with their own national rules and, where relevant, with international and Union law. We will follow the developments on this issue from an EU-law standpoint, but of course we hope that the Hungarian authorities will ensure that the new Constitution which is finally adopted will reflect the values upon which the European Union is founded. Guy Verhofstadt on behalf of the ALDE Group. - President of the Commission, I understand your answer, but you know that all 27 Member States have to modify their constitutions in accordance with European values. Hungary did that before the accession to the Union. There are even countries that have done this after accession. Poland is doing it at the moment; France is also doing it because there are contradictions between the Lisbon Treaty and some articles of the French Constitution. It is important that you also oblige Hungary, even after its adoption of the new constitution, to apply these principles also. It is important for the Commission to look into this. José Manuel Barroso President of the European Commission. - The constitution of any country has to reflect and be in accordance with European values: basic European values of democracy, the rule of law, human dignity and respect for fundamental rights. This is a matter that should not even have to be discussed. I have not yet seen a constitution of a European Union Member State which is against those values, but if, theoretically, that were to happen then we would have to act. As you know, Mr Verhofstadt, we have a very good record on that matter. We recently acted on several very sensitive issues regarding, for instance, the Hungarian media law. The Hungarian Government said at the beginning that, if the Commission identified any kind of incompatibility, it would amend the law, and it has done so. In other Member States where there have been issues of non-discrimination, the Commission has also taken a very strong stance. From that point of view you can be sure that the Commission will follow these matters very closely. Marian-Jean Marinescu on behalf of the PPE Group. - The application of the European Semester, starting with this year, will help strengthen budgetary discipline, macroeconomic stability and growth and it will oblige the Member States to change their economic and budgetary policies. In the short term, these new policies could have a significant impact on European citizens' lives in most Member States. Has the Commission identified, or is it planning to conduct an evaluation of, the consequences that the necessary national procedures will have on the European economic, social and political landscape in the future? José Manuel Barroso President of the Commission. - We are taking that exercise very seriously. It was very important to agree on what we called the European Semester, because Member States have now agreed unanimously that matters of economic policy of one may also have an effect on the others, and that those of the others have an effect on their own policies. We are going to make recommendations on this matter, depending also on the programmes that the Member States present to us. But we are doing that to make the lives of our citizens better. We are making it clear that all the efforts of fiscal consolidation, all the efforts of structural reform, are in fact for growth - for sustainable growth, for inclusive growth - which is the goal of the European Union. This was the overall agreement on what we have called the Europe 2020 Strategy. It is in the light of these priorities that we are going to judge the national programmes that are now going to be presented and on which we are going to work in partnership with our Member States. Marian-Jean Marinescu on behalf of the PPE Group. - The most important aspect of this policy is discipline. If the Member States all apply these requirements, the results will be positive. If there are differences between Member States, the results will not be as we all expect. José Manuel Barroso President of the European Commission. - I fully agree with you, Mr Marinescu. That is precisely why we need the institutions to be independent and to do their job in full independence and in a true Community spirit, because we have seen in the past that there are sometimes temptations not to adopt decisions or implement them in a uniform, coherent and credible manner. That is why the Commission will try to do its best to ensure a level playing field and the principles of fairness. Discipline, in terms of respect for agreements reached, is indeed fundamental for the success of the European Union. Rebecca Harms on behalf of the Verts/ALE Group. - (DE) Mr Barroso, within the last week the Commission has set down limits based on a regulation that is always triggered whenever problems arise with radioactivity that affect food imports, in this case from Japan. Surprisingly, the limits that you have imposed for products from Japan in this case are much higher than those applied to the same products even in Japan itself. They are also higher than the limits set for foodstuffs in such cases by the United States, for example, a country where nuclear power is extensively used. These limits are also higher than those that applied for the European Union and for the countries from which we imported goods following the Chernobyl disaster and that still apply to caesium in some cases. Why should this be? Why have we set such high limits? José Manuel Barroso President of the Commission. - Mr President, I will, of course, happily respond to Mrs Harms' question even if I thought there was an agreement to have two halves to the debate today - a general part and then one on Japan. Mrs Harms, you have raised a very important issue. First of all, the emergency measures adopted on 25 March, as regards the import of feed and food from Japan, ensure the safety of the EU consumer and a harmonised enforcement approach across the whole European Union. We believe these measures are proportionate to the risk and they have a wider scope than the measures applied in other major parts of the world like the United States and Canada. To the best of my knowledge, based on the scientific expertise I receive, we believe that these matters and this approach are safe. Customs ensures that food and feed items can only enter the European Union market if there is assurance that they are safe for consumption. Under the present arrangement, the Japanese authorities themselves - and it is true what Mrs Harms said - enforce even stricter requirements on food products for domestic consumption and exports. Given the stricter levels that are being imposed in Japan we, the Commission, have decided that it would be correct to amend the present levels in force since 25 March as an additional safeguard measure pending further scientific analysis of the levels established under Euratom Regulation 3954/87. This analysis will be carried out by the Commission, together with appropriate scientific experts, before 30 June so as to arrive at standards that can be applied to imports on a uniform basis. I should like to underline here that all the checks carried out up to now, by Member States, of Japanese food imports demonstrate negligible levels of radioactivity, which are significantly below current European or Japanese standards. Let me inform you that the Commission will propose to the standing committee on the food chain next Friday a revision of our norms to align these with the Japanese norms. These will then enter into force as of next week. I should emphasise again that this is a purely precautionary measure, which allows initiating the necessary scientific assessments of current permitted levels throughout the world, so that the European Union can demonstrate it is once again applying the highest standards. Rebecca Harms on behalf of the Verts/ALE Group. - (DE) Mr Barroso, if I have understood you correctly, this would mean that fish affected by the radioactive fallout from Chernobyl and imported from Norway are required to meet more stringent limits than imported radioactive fish caught in the waters around Japan? I believe this is wrong and irresponsible and would like to know whether or not you are prepared to correct these limits, which are extremely high by international standards. José Manuel Barroso President of the Commission. - Ms Harms, we have to decide on those matters on the basis of scientific evidence. I cannot take decisions solely on the basis of personal opinions. We have a regulation that was established after Chernobyl. It was based on the best scientific evidence. Japan is in an extremely sensitive position with regard to food security, and there are many reasons for this. It has a different threshold to the one we have in Europe. So precisely because of these differing standards between Europe and Japan, we have decided that on a transitional basis we are going to implement the standards of Japan. The levels permitted are lower, which means that their standards are higher. We are going to implement this for Japan. In the meantime we are going to consult the committee of experts at national level and at European level so that we can, if appropriate, establish common uniform rules for all imports. I believe this is the best, most proportionate, scientific-based approach. I do not think any other approach would be advisable at this time. Jan Zahradil on behalf of the ECR Group. - Unlike some of my colleagues, I still believe that the European Union is primarily an economic project and that the single market is the core of all that. We have heard a lot about economic governance in recent days and weeks, perhaps too much for my own taste, but very little about growth and competitiveness. As you know, Mr Barroso, the British Conservative Party forms the most substantial part of my group, and the UK Prime Minister, Mr Cameron, and eight other EU Heads of State and Government sent a letter to you and to President Van Rompuy setting out very clear ways of getting Europe back into growth after the financial crisis. Last week, Mr Cameron also published a pamphlet entitled 'Let us choose growth', which I can only encourage all Members of this House to read. So what are your particular intentions in the foreseeable future to deliver on growth, on competitiveness and on completion of the single market of the European Union? What practical measures do you intend to adopt in order to attain these goals? José Manuel Barroso President of the Commission. - In one minute it is difficult to do justice to the importance of the internal market. However, let me reassure Mr Zahradil that this month we will present the Single Market Act, a very ambitious set of proposals to implement the single market, to deepen it and to remove many obstacles to it with regard to services and the many administrative burdens that exist mainly for SMEs. These are the concrete points I can announce today: concrete measures concerning access to finance for SMEs and the reduction of the administrative burden affecting our companies, especially SMEs. Let me also say that the letter that was written to me by nine European prime ministers or heads of state was a very important document. It is important at this precise moment, when there are such heavy constraints on our budgets, to unleash the full potential of the single market. This is undoubtedly a source of growth for the European Union. Jan Zahradil on behalf of the ECR Group. - Mr Barroso, I do not want to jump into some kind of controversial debate and I believe in your good intentions. However, you know the institution you are running. The European Commission is sometimes a bit of a difficult animal to run. So could you please tell us also how you would guarantee that the European Commission, under your Presidency, would avoid the tendency - that sometimes is all too visible - of over-regulating rather than deregulating or better regulating? José Manuel Barroso President of the Commission. - Please, let us not take a prejudiced view of the Commission. The Commission has a good record on this matter. We have already made some improvements: a 31% reduction of the administrative burden by the Commission, with 22% already being agreed by the Council and Parliament. In fact, the Council is resisting some of the measures to reduce the burden. I believe you will agree, Mr Zahradil, that 27 different bureaucracies are worse than one bureaucracy. So the Commission is doing a lot to make life easier for businesses across the continent, implementing the internal market. In fact the resistance sometimes comes from the national administrations with, for instance, gold-plating of directives and so on. We are going to be serious about the implementation of this agenda for better regulation, on which I believe we can agree. Lothar Bisky on behalf of the GUE/NGL Group. - (DE) My question is similar to that of Mr Schulz. For this reason I intend to focus on a particular aspect. Naturally you will understand that, in the light of our experiences with the bank stress tests, we have become more sensitive about stress tests, including those relating to nuclear power. My question relates to Euratom. I do not wish to sit as judge and jury on the huge sums of money that Euratom swallows up on research. In my personal opinion, this research funding is being spent on a technology riddled with risk. I do not believe these risks are subject to adequate common controls, nor do I believe that there is sufficient scope for joint decision-making on this issue. After all, nuclear power does not respect national borders. That is precisely where the problem lies. Is it not the case that decisions on nuclear power should be taken on a joint basis because radiation recognises no boundaries? José Manuel Barroso President of the European Commission. - As the Lisbon Treaty clearly recognises, Mr Bisky, the energy mix is the national competence of the Member States. It is not up to the European institutions to decide which energy sources each country should have. However, the conclusions of the last European Council were a step forward because there was an agreement to test all nuclear plants in the European Union. This exercise will be carried out under the responsibility of the European Nuclear Safety Regulatory Group and the Commission. The Commission will also present a report which will be made public. We are now in a position where those in favour of nuclear energy and those against - because there are Member States in Europe with different positions - at least agree that we have to upgrade all the conditions for nuclear safety. That is more likely to happen with a European approach than on a national basis. Lothar Bisky on behalf of the GUE/NGL Group. - (DE) Mr Barroso, what would you think of the idea of establishing a European institution for promoting renewable energies, for the environmentally sensitive provision of energy and for energy savings within the framework of the EU Treaty? Do you think this proposal would be worthy of your support as it could rid us of the risks of nuclear power more quickly? José Manuel Barroso President of the Commission. - We have already made some proposals on that matter, namely the so-called 20-20-20 agenda where, for instance, the Member States agreed unanimously - because unanimity is required in that matter - the 20% targets for renewables by 2020. Let me say that we are on target to achieve that goal. So European Union legislation that makes this binding on Member States already exists. Are Member States ready to go forward? This is something we can discuss, but I can tell you that from my point of view, from my consultations, they now believe that they should commit to reaching that goal first. So we probably do not need to create a new Community - a new institutional - framework, but we do need to commit decisively to the goals that we have agreed and even, if agreed, to set more ambitious goals. Nigel Farage on behalf of the EFD Group. - Mr Barroso, I am confused. Help me. What is the EU's policy on Libya? I got a letter on 1 April from the noble Baroness Ashton telling me that the EU had provided more than EUR 75 million in humanitarian assistance and that, although the situation remains uncertain, the EU has offered to assist in fostering dialogue. Yet she wrote this many days after the bombing had begun. That is what she has been saying. On the other hand, we have got hard man Herman Van Rompuy, who has made it clear that regime change is the aim of this Libyan adventure. He also said that the action in Libya could not have happened without the European Union, and that France and Germany could not have taken military action without first getting the support of the European Council. So we have two big chiefs within the European Union directly contradicting each other. Could you please shed some light on the matter, and tell us what is the European Union's policy on Gaddafi and Libya? José Manuel Barroso President of the European Commission. - The Member States unanimously agreed that Gaddafi should go. There is no contradiction in engaging in dialogue with the people we think we should talk to. That was probably what Lady Ashton was referring to. For instance, we have received here representatives of the opposition to Colonel Gaddafi. Having said that, the military action was not a decision of the European Union as such. Some Member States on the United Nations Security Council decided, based on a consensus reached in the European Council, to implement a no-fly zone. But it was not a decision of the European Union as such because there were some differences in the approach to the situation. We have to recognise this. The reality is that there were differences over the way in which we should handle the Libyan issue. However, I also agree with what President Van Rompuy said: without this position taken by the European Council, the decisions of the Security Council could not have been made. These were historic decisions in the sense that they implement the responsibility to protect. Nigel Farage on behalf of the EFD Group. - Well there is certainly a broad range of opinions here. I wonder whether Mr Barroso would agree with me that appointing as Head of your new Foreign Office and in charge of external security a woman who has been an extreme left-wing, life-long passivist, the former treasurer of the Campaign for Nuclear Disarmament, somebody who has proved to be incompetent in the job, was not in fact one of the better decisions of the European Union. I can only say thank God for Baroness Ashton, without her I suspect all of us would be very much deeper into Libya. José Manuel Barroso President of the Commission. - The Member States' decision, with my support, to nominate Catherine Ashton as Vice-President of the Commission/High Representative of the Union for Foreign Affairs and Security Policy was, I think, a good one. She is a very committed European. She certainly does not share your views, but I do not think that is really a problem. I think she is making a very honest and determined contribution to our goals, but let us be honest about this. She has a very difficult and challenging job. She is now doing something that before was done by at least three or four people. In addition she has had to introduce the new European External Action Service. I believe that those of you who do not seem to sympathise with her ideas should give her the benefit of the doubt. I believe the fact that we now have a High Representative who is Vice-President of the Commission at the same time is an improvement. I can testify to her enthusiasm, to her determination and to the very European approach that she takes in all these issues. Andrew Henry William Brons Mr President, can the President of the Commission foresee any circumstances in which all Member States, including the United Kingdom, are forced to adopt the euro against the wishes of their peoples - possibly expressed in a referendum - and even against the professed wishes of their governments? The preamble to the Lisbon Treaty commits Member States to establishing economic and monetary union: a single, stable currency. The word 'single' implies that it will not coexist with other currencies. There is, of course, the protocol to the Treaty that states that unless the United Kingdom notifies the Council that it intends to adopt the euro, it shall be under no obligation to do so. But the question is whether the protocol will protect the United Kingdom against the provisions of the Treaty. Other countries outside the eurozone appear to be in a less-favoured position. Article 140 of the Treaty states that Member States with a derogation will be examined every two years on the progress being made in achieving economic and monetary union. José Manuel Barroso President of the European Commission. - I did not understand the question, but if the question is whether the United Kingdom will be forced to join the euro, the answer is no. Andrew Henry William Brons Mr President, we know that the United Kingdom is protected by the Protocol, but the validity of protocols is a question that goes beyond the subject of a single currency. There is a protocol providing the UK and two other countries with opt-outs from the Charter of Fundamental Rights, but the Commission's own Legal Service has suggested that the opt-out is, at best, of limited application. Might the protocol providing the UK with an opt-out from the single currency also be of limited value? José Manuel Barroso President of the Commission. - If you want a full legal analysis, I will be happy to send the analysis by the Commission's Legal Service. But I can tell you - I am sorry if this disappoints you - that the UK is not going to be forced to enter the euro. President The next topic is the European response to the tragedy in Japan. We have many colleagues on the list. I would ask you not to raise a blue card if you want to be on the catch-the-eye list, because that is a quite different thing. Please raise a white card - or any other. The blue card is for quite a different procedure. Alejo Vidal-Quadras (ES) Mr President, President of the Commission, following the serious accident at the Fukushima plant, the European Commission's reaction so far has been characterised, with the exception of the odd unfortunate slip, by the required seriousness, prudence and thoroughness. However, this painful event has led to a climate of heightened emotion, hostile to this energy source. In order to reduce possible negative consequences at the ballot box, certain governments have suddenly changed position and decided to cancel their plans to build new plants or to prolong the useful life of existing ones. Mr Barroso, given that nuclear energy represents 14% of our energy consumption, given the constant and predictable increase in demand for electricity and given our goal of an 85% cut in carbon dioxide emissions by 2050, many of us, myself included, would ask you, in this potentially short-lived situation, whether the Commission is planning any legislative or political action to prevent this climate from putting our energy strategy at risk in the long term. José Manuel Barroso President of the Commission. - As I have already said in answer to another colleague, deciding on the energy mix is a matter that lies within the national sphere of responsibility. As you know, there are Member States in the European Union that have nuclear energy, for instance your country, Spain, and others that do not have nuclear energy, for instance my country, Portugal. So it is not up to the Commission to say whether or not Member States should have nuclear energy. We have to act within our spheres of responsibility. We have if fact now received new mandates as regards issues of nuclear safety. I believe we can and should fulfil the goals already agreed for a reduction of greenhouse gas emissions. I believe the 20% target that was unanimously agreed is reachable if the Member States act with real determination in implementing all the measures that they can take to achieve what is a very important goal for the European Union and indeed for the world. Sandra Kalniete (LV) Mr President, the world has now been following events in Japan with compassion and concern for several weeks. I should like once again to express my respect for the Japanese people. In our thoughts, we are with the people who are working day and night in the nuclear reactors at Fukushima in order to prevent a nuclear disaster. They are heroes, who are sacrificing their health and their lives for Japan and for humankind. Japan is faced with an intensive task of restoring its devastated territories, which will require significant resources, including inward investment. That is why the European Union must open negotiations on a free trade agreement with Japan. Knowing that it is a Japanese principle to open negotiations only when there is a strong resolve to conclude them and achieve a result, I am convinced that the existing grey areas will be resolved during the negotiations and that we can achieve a free trade agreement acceptable to both parties. I should like to hear the view of Mr Barroso on whether the Commission supports the opening of negotiations on a free trade agreement during the forthcoming Japan-EU summit on 25 May, and, if not, then why not, and when could negotiations be opened? José Manuel Barroso President of the European Commission. - Let me also start by conveying, on behalf of the Commission, our fullest admiration, respect and solidarity with the Japanese people. I sent a personal message to Prime Minister Kan immediately after this catastrophic event. I spoke with him again yesterday over the phone to have the latest information on the situation and he told me how grateful he was for the European Union's solidarity. Regarding the trade issue, last year's European Union-Japan Summit agreed to examine the options for how to best to improve our relations. One of the options on the economic side is the possibility of a European Union-Japan FDA. This option will require a considerable degree of ambition on both sides and a willingness to tackle, inter alia, non-tariff measures and the removal of obstacles that hamper European Union companies' access to Japan's market for public procurement. There have been consistent demands from the European Union side in discussions with Japan. I am happy that the European Council has now clarified its position. Yesterday I reaffirmed to the Prime Minister of Japan that we are ready to work with Japan, provided it addresses these matters constructively. He promised me that it would do so in a constructive way, addressing matters of concern also to the European side. Edit Herczog Mr President, when we look at the news on the Fukushima accident and the debates on the consequences, we do not see the shareholders there. We see neither the financial investors nor the members of the political class, but we see the employees: the workers are fighting this accident. I fully support strengthening nuclear safety standards, but are you ready to invite the employee representatives, namely the trade unions, to the multi-stakeholder dialogue in order to strengthen and achieve standards and are you ready globally to promote the nuclear safety standards achieved? If so, how do you propose doing this? José Manuel Barroso President of the Commission. - In fact the European Council made the decision to try to promote the highest possible standards, not only in Europe but with our partners. For instance, Commissioner Oettinger has already been in contact with Russian partners. Russia and the Ukraine said they were interested in working with us on that matter. We are also trying to see if we can achieve the same level of cooperation with Switzerland and also, although it is not so advanced, with Turkey and Armenia. Yesterday, in my phone call with the Prime Minister of Japan, he told me that he also wants to cooperate with us, and also in the international efforts to be made in the G8 and the G20, to achieve higher levels of nuclear safety in the world. We now have the conditions to make a real effort, not only at European level - that is now guaranteed - but also globally, working with the International Atomic Energy Agency and other relevant international bodies. Sarah Ludford Mr President, a year ago in Haiti there was a feeling that the EU was slow off the mark in disaster and humanitarian relief. Are you satisfied by the degree of operational coordination between the EU and Member States in the recent emergencies, especially in Japan? What has happened since the Commission communication of three years ago on reinforcing the Union's disaster response capacity, which said that we needed greater coherence and effectiveness for a more integrated EU disaster response capacity? In particular, has recent experience in Japan and a rather different one in North Africa helped to advance Commission thinking on whether we need an EU rapid reaction mechanism for humanitarian disaster and reconstruction aid? José Manuel Barroso President of the Commission. - In the response to this crisis, I am proud that the Commission, represented by Kristalina Georgieva, who is here with us, was the first to send a high-level delegation to Japan after the terrible events there. I can assure you that Japan very much appreciated that gesture. We have provided both political and moral support to Japan: our system has been working in an efficient manner. In fact, the Japanese authorities were the first to ask us to coordinate the action of Member States because they preferred coordinated, rather than bilateral, support from the different Member States. Even if Japan is a very rich country which is very able to face these kinds of crises, as a matter of solidarity we are providing humanitarian aid of EUR 15 million. Of this, EUR 10 million comes from the European Union budget, arranged by the Commission, the remaining EUR 5 million or so comes from the Member States. We are basically satisfied with the coordination efforts in humanitarian terms, but it is certain that we can always improve if the Member States are ready to accept a coordinated and coherent approach with regard to civil protection and crisis response. RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien Mr President, the March European Council confirmed the EU's role as a promoter of the highest nuclear safety standards worldwide and in the EU neighbourhood. At least two new nuclear projects at the EU's external border raise serious concern, owing to a lack of transparency and of consultation with the countries affected. New NPPs containing experimental reactors will be located in the Kaliningrad enclave in between two Member States and only 23 kilometres away from the eastern EU border in Belarus. The EU, in cooperation with the relevant international bodies, should ensure that the developers comply with the highest nuclear safety and environmental standards right from the beginning of the development stage and should allow international nuclear experts to assess both projects, especially the site selection criteria. The EU could effectively prevent unsafe nuclear development by refusing to contract energy that will be produced in unclean nuclear power plant stations. What role does the Commission see in preventing unsafe nuclear development at the EU's external borders? What measures could it take? José Manuel Barroso President of the Commission. - A good example I can give you is that of our working relations with Ukraine. I will attend the Nuclear Safety Summit in Kiev on 19 April 2011, organised by the Ukrainian Government, and I will be there together with the UN Secretary-General, Ban Ki-moon. In fact, we have been one of the most important donors - if not the most important - to Chernobyl so that it can be fully repaired. As the European Council stated in its conclusions, the priority of ensuring the safety of nuclear plants obviously cannot cease to apply at our borders. The European Union will request that similar stress tests be carried out in the neighbouring countries and worldwide, at both existing and planned nuclear plants and, in this regard, full use should be made of the relevant international organisations. So, certainly, we are going to accord very high priority to nuclear safety in our relations with third countries, including some that you have mentioned. Elisa Ferreira (PT) Mr President, the crisis in Japan has given further meaning to our collective commitment to creating a 202020 Strategy. However, we continue to wait, whether on 202020 or on the 2020 Strategy, for there to be worthwhile and robust instruments that will pull Europe out of the situation we are experiencing, out of the recessive measures, unemployment and insufficient growth, and out of the uncontrolled problem of sovereign debt. Is it not time for Europe to move forward with new European sources of financing, and to implement effective growth and cohesion measures based on another approach to the energy problem and to the problem of sustainable growth? That is my question. José Manuel Barroso President of the Commission. - (PT) It is with great pleasure that I answer you, Mrs Ferreira, although it is not exactly on the topic of the 'disaster in Japan'. With regard to the question of finding funds for finance, just this morning, during the debate, I said that we, the European Commission, are going to table proposals for this in the next financial perspectives that we are calling 'EU project bonds': that is, bonds for investing in certain projects, structural projects, such as projects for European networks, which will definitely include energy. I would hope, Mrs Ferreira, that you will support these proposals, and would also like the support of the various governments. This issue is one we all need to get behind. The very lack of resources in many of our Member States because of cuts in investment budgets means the European Union must not give up investing in growth in Europe on this scale. There are many areas in which I believe that one euro invested at European level yields more than one euro invested at national level, such as, for example, the area of energy. Michèle Rivasi (FR) Mr President, first of all something positive, Mr Barroso. I welcome the fact that you are going to adjust the European maximum levels in line with Japan's levels, because at the time of Commission Implementing Regulation (EU) No 297/2011, we realised that the levels proposed by the Commission were far too high. I welcome this therefore, and would like to see it incorporated into this regulation. My second point concerns imports of food products from Japan. There is a fundamental issue here. Are we going to be obliged to have contaminated food, although the contamination is below the maximum levels, in order to support the Japanese economy? I am sure you have children. I think to myself, am I going to give my children milk containing 500 Bq of iodine when there is an alternative milk with 0 Bq of iodine? I wonder if the Commission should perhaps consider blocking food and feed imported from Japan because it may be contaminated and instead help and support the Japanese people themselves, either financially or with uncontaminated foodstuffs. Lastly, I have an appeal to make to you Mr Barroso. I have been approached by Areva, who have travelled to Japan where their equipment had been blocked and is in storage at the airport. It is very important for you, if possible, to request the Japanese Government to release the equipment: the whole system including masks, robots and so on that has been blocked at the airport. President Colleague, you are talking in the place of other Members. There is a long list of colleagues who are waiting to speak. José Manuel Barroso As regards this last point, I was not aware of this situation. If I can have some information, I am sure I will be happy to intervene. Concerning the issue of milk, you are right Mrs Rivasi. Not only do I have three children but I also have a grandchild who at the moment drinks nothing but milk. It is the only food he can have, and so I am just as concerned as you are about guaranteeing the safety of food and milk that we import into Europe. Our information, based on all the expert reports we have had, is that the measures we have taken are sufficient to cope with the risks as they stand at present. As yet, we have not had any reports of contaminated food containing levels that could present a health risk to our consumers and we will continue to apply the highest standards on this issue. Niki Tzavela (EL) Mr President, I should like to ask the President of the Commission and the President of the Council to somehow pay homage to the 50 and more anonymous Japanese workers who are working in the knowledge that they will die. In this Parliament we pay homage to activists fighting to save the brown bear, for example in the Himalayas. With all due respect, did no one here think that we should also say something about these people who, even though they know they will die, have been working there for days on end? I should like to read exactly what one Japanese worker said who was able to give a short interview. He said: 'I feel very strongly that there is no one apart from us to do this work and that we cannot go home until we have finished the job'. TEPCO'S stock of anti-radiation suits ran out very quickly. He and his colleagues were forced to invent spare parts. (The President cut off the speaker) President Madam Tzavela, you have spoken for almost two minutes now, but you had only one minute, even if everything you have spoken about is very important for us. José Manuel Barroso President of the European Commission. - I would like to support the comments made by you, Madam. I think that what you have said is extremely important. I think that those men are heroes; they have our greatest respect and admiration for their courage and their generosity. And let me tell you about the Japanese people too. Commissioner Georgieva was there recently, not far from the area of the accident, and one of the things that impressed Kristalina very much in fact was the resilience, the dignified attitude and the spirit of the Japanese people. So I think it is more than appropriate that we here send, from Strasbourg, from the European Parliament, a message of respect and admiration to the Japanese people and specifically to those heroes who are sacrificing their lives for the good of all Japanese people. President Madam, I also agree with the President of the European Commission. Georgios Papanikolaou (EL) Mr President, the area of northeast Japan will remain contaminated for the next 300 to 400 years and life will never regain its natural rhythm. That is what the scientists are telling us. In the meantime, plans to build a nuclear power plant in a very active earthquake zone are proceeding normally. That is what Turkey has told us and, if a similar disaster were to occur in Turkey, if this goes ahead, it would put the survival of the whole of Europe in the balance. That is what common sense tells us. What does the Commission have to say to all this? In the cooperation agenda with candidate countries (you mentioned three countries earlier, I am referring to the candidate countries), how high are environmental standards set for the use of nuclear energy? José Manuel Barroso President of the European Commission. - Mr President, my answer is yes, but this also applies to candidate countries. Some of the countries which are now members of the European Union and which were candidate countries some time ago were - according to the negotiations - obliged to revise their safety standards and, in some cases, shut down certain nuclear energy installations. We are serious about this. We will certainly put the question to our Turkish partners - I already mentioned that in the previous statement - and not only to Turkey, but to all the partners that are close to our borders. I believe that special attention should be paid to this. At the same time, we will share with them the information which we have about our own nuclear installations. That is the right approach to trying to solve this issue constructively. Franz Obermayr (DE) As we all know, democracy means rule by the people, a principle that we took very seriously in Austria in 1978. We held a plebiscite on nuclear power and the clear result was that the country should remain a nuclear-free zone. This led us to pass the Act for a non-nuclear Austria, which is now enshrined in our Constitution. But what is happening at EU level? There are plans to carry out stress tests for nuclear power plants and to publish the results. However these plans are not mandatory and do not include any specific obligation to deal with deficiencies. For this reason, I clearly support the Austrian shutdown campaign. I would also like to see this campaign spread to the rest of Europe. We are all well aware that this is no easy matter because nuclear power remains in essence the responsibility of the Member States. For this reason, President Barroso, I would ask you the following question: Will you press for uniform, mandatory European standards and will you finally ensure that the EU environmental standards, in particular the environmental impact assessments, are implemented correctly, and that sanctions are taken against those who break the rules? José Manuel Barroso President of the Commission. - We will do whatever we can under the current Treaties. As you know, the Treaties give the Member States some national competence in terms of energy, but we are also using the competence we have. The conclusions agreed by the European Council that give the European Commission - together with national independent regulators - a very strong role in terms of nuclear safety efforts, represent progress. We will do that publicly with full transparency. But, of course, I am sure you know that from other matters where we sometimes have difficulties in implementing binding legislation and binding rules at European level. Having said that, I think that the exercise agreed on by our Member States and European partners will be a serious one. Linda McAvan Mr Barroso, you have already partly answered this question, which concerns the food safety issues in relation to Japanese imports. I wonder if you could just tell us how much food we import from Japan, so that we can allay some public fears in that regard. Also, one of the issues about which I am starting to get letters is the fact that your services have based the recommended limits for radiation on two different regulations: one concerning Chernobyl and the other a general provision. This is what is causing confusion. I have read the relevant question and answer on the Commission's website but I have to say that it is very complicated. I wonder if you could throw some light on this. Why are there two different regulations? If you cannot throw light on it today, could you at least clarify it on the Commission's website so that my constituents understand exactly what the levels are, why they have been drawn up, and why there is a difference between Chernobyl levels and non-Chernobyl levels? José Manuel Barroso President of the Commission. - I will try, but these matters are extremely technical; I myself had to do a crash course to understand some of the language. But first, as regards the amount of food and feed imported, it is really marginal. The European Union imports feed and food with a total value of EUR 216 million from Japan, which represents around 0.4% in value and less than 0.1% in volume of total feed and food imports into the European Union. For the Japanese economy it also represents very little. I could give you a list of the products imported, but I have only one minute so I cannot do so on this occasion. On the second issue, concerning why there are different values, those values were established after Chernobyl. They were based on that scientific evidence, and that is why we believe they are sound. Nevertheless, we have now had another tragedy, far away in Japan. As I mentioned, Japan has very high food safety standards. To avoid a contradiction between their standards and our standards, we have decided - as I announced today - on some kind of harmonisation, at least with Japan, while we are reviewing scientifically the global standards we can implement for any kind of imports to the European Union. This explains why there are differences; but they are, I believe, transitional differences. President President Barroso, thank you for your presence here in plenary with us, for all your answers, for the very lively discussion, and chiefly for your words on the very important EU response to the tragedy in Japan. That concludes the item.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
(küsimused komisjonile) President Järgmine päevakorrapunkt on infotund (B6-0001/2008). Komisjonile esitatakse järgmised küsimused. Esimene osa Avril Doyle Proua president, kas te võiksite pisut selgitada täiskogule ajakava, et need, kes on küsimused ette valmistanud, teaksid täpselt, kuidas protsess välja näeb? Kas te jagate teemad võrdselt kolme ossa või kahte pooletunnisesse ossa? Ma küsin seda sellepärast, et need, kes on seotud võimaliku kolmanda osaga, teaksid, mis hakkab toimuma, võttes arvesse aega, millal me alustame. President Tänan teid proua Doyle, teil on õigus. Me võtame esmatähtsad küsimused ning seejärel jagame infotunni nii hästi kui võimalik pooleks volinik Kuneva ja volinik McCreevy vahel. Loodetavasti oleme siin kuni kella 19.30 ning võib-olla isegi kauem sõltuvalt meie tõlkide kannatlikkusest. Loodan, et kõik on sellega võimalikult rahul. President Teema: Tarbijate kaitsmine tagamine võltsitud ja ebakvaliteetsete ravimite eest Euroopa ravimite tarneahela ohutus ja tõhusus muutub Euroopa tarbijatele aina märkimisväärsemaks mureküsimuseks ning süsteemi nõrgad kohad võivad katastroofiliselt mõjutada patsientide ohutust. Selge on, et Euroopa tarbijad tahavad ohutuid ja taskukohaseid ravimeid. Iirimaa tarbijad maksavad siiski oma ravimite pealt lisatasu, kusjuures ravimite hulgimüügi praegune juurdehindlus on 17,66 %, mis on ELi keskmisega võrreldes rohkem kui kahekordne. See suundumus kajastub kogu ELis, kus turu lõhestatud iseloomu tõttu on tekkinud järjest suurenev farmaatsiatoodete paralleelkaubandus. Vastavalt Euroopas ohutute ravimite eest võitleva organisatsiooni aruandele on võltsitud ja ebakvaliteetsed ravimid leidmas teed ELi tarneahelasse. Kas komisjon võiks selle teemaga seoses esitada oma seisukoha, eelkõige selle kohta, kas komisjon kavatseb tegelda selle probleemiga, vaadates läbi paralleelkaubanduse ja edendades farmaatsiatoodete tõelist ühtset turgu, mis on tarbija huvides ja näib olevat peamine, et tagada siseturust saadava kasu, sealhulgas taskukohaste ravimite jõudmine Euroopa majanduse igasse ossa? Günter Verheugen komisjoni asepresident. - (DE) Proua president, daamid ja härrad, ühenduse õigusnormide ja poliitiliste strateegiate põhieesmärgiks farmaatsia alal on tagada, et patsiendid oleksid varustatud ohutute, tõhusate, kõrgekvaliteetsete ravimitega, mis on taskukohased ja kõigile kättesaadavad Enam kui ühel juhul minevikus on tõstatatud küsimus ravimite ohutuse kohta, mille turustamine toimub läbi farmaatsiatoodete paralleelkaubandusena tuntud kaubanduse. See on mind ajendanud tellima uurimust selle küsimuse põhjalikuks tundmaõppimiseks; uurimuses tuleb vaadelda kõiki müügikanalite aspekte ja eriti võltsitud ravimite ja paralleelkaubanduse küsimusi. Uurimuse eesmärk on analüüsida käesolevat olukorda ja kujundada poliitilisi valikuid lünkade täitmiseks, muutes vajaduse korral kehtivaid seadusesätteid. Uuring analüüsib ka potentsiaalseid seoseid farmaatsiatoodete paralleelkaubanduse ja võltsitud ravimite vahel. Pean kahetsusega nentima, et uurimuse esimene, paralleelkaubandusele pühendatud osa, mis on nüüd valmis, näitab, et niisugune kaubandus kujutab märgatavat riski patsiendi ohutusele. Siin on süü mitmel teguril, sealhulgas ümberpakendamisel või uuestisildistamisel tehtud vigadel, toote tagasikutsumise vähesel mõjul, keerulisematel turustuskanalitel, tarnete katkemistel ja lõpuks - kehtivate õigusnormide puudulikul täitmisel. Komisjon analüüsib praegu uurimuse tulemusi järjepideva strateegia kujundamiseks niisuguste ohutusriskide kaotamise eesmärgil. Uurimise alla võetakse mitmed poliitilised valikud nende võimaliku sotsiaalse, majandusliku ja keskkonnaalase mõju seisukohalt. Arvestades käesoleva küsimuse olulist tähendust tervishoiupoliitikale, annab komisjon sellele suure prioriteedi. Otsused edasise tegevuse kohta võetakse vastu lähiajal. Tahaksin teid informeerida, et Euroopa Farmaatsiafoorum on üks võimalusi ravimite hinnakujunduse ja ravimite hinna hüvitamise alaste heade tavade kergemaks vastuvõtmiseks ja jagamiseks. Ehkki need küsimused langevad juba liikmesriikide pädevusse, peavad asjakohased meetmed olema kooskõlas ühenduse õigusega. Farmaatsiafoorumi töö, milles osalevad nii patsientide organisatsioonid, kutseala esindajad ja tööstuse juhtfiguurid kui ka kõigi liikmesriikide tervishoiuministrid, võib aidata lahendada põhiküsimust - kuidas saada ohutuid ravimeid taskukohase hinnaga. Mairead McGuinness Tänan teid, volinik, vastuse eest, mis on arusaadav, kuid murettekitav, sest ilmselgelt on ohutusega probleeme. Sooviksin, et te esitaksite tähtaja, mille jooksul te kavatsete reageerida, sest minu arvates ei ole inimesed üldiselt teadlikud, kui palju ohustavad neid võltsitud ravimid. Ning samuti sooviksin (ehk kirjalikult) paluda teil tegeleda ühe Iirimaa mureküsimusega, mis on seotud vaktsiinidega, mis olid seaduslikud, kuid kahjustasid lapsi ja mille eest inimesed tänini, veel 40 aastat hiljem, ootavad mingitki kompensatsiooni. Võib-olla te kirjutaksite mulle selle kohta, kuidas teised liikmesriigid sellise vastuolulise teemaga toime tulevad. Günter Verheugen komisjoni asepresident. - (DE) Ma teen seda heameelega. Vastuseks Teie esimesele küsimusele lubage öelda, et ma olen juba otsustanud käsitleda võltsitud ravimite paralleelkaubandust kui prioriteetset küsimust. Ma olen muutnud peadirektoraadi tööplaani ja me hakkame käesoleval aastal esitama õigusakti ettepanekuid. Ma usun, et seda saab teha varsti pärast suvist vaheaega. Mis puutub teise küsimusse, siis olen ma tänulik Teie mõistva suhtumise eest, ent ma ei saa sellele vastata enne asja eelnevalt uurimata. Ma lasen selle uurimise läbi viia ja Te saate soovitud kirjaliku vastuse lähipäevil. DanutBudreikait - (LT) Ma sooviksin küsida hindade kohta. Saksamaal maksavad ninatilgad 1,5-2 korda vähem kui Leedus. Me kanname hoolt selle tagamiseks, et kõigil riikidel, isegi arengumaadel, oleks võimalus saada ravimeid. Kas me ei võiks kanda hoolt tagamaks, et meie kodanikud, ELi kodanikud maksaksid vähemalt ühesugust hinda ühe ja sama ravimi eest? Kas me saaksime midagi ära teha siin Euroopas? Josu Ortuondo Larrea (ES) Proua president, tervishoiuteenused moodustavad Euroopa Parlamendi aruteludes korduva teema. Iga kord kui me arutame teenuste direktiivi, esitatakse taotlus nende kaasamisest sinna, taotlus, millele me seniajani oleme vastu olnud ja tervishoiuteenused on jäänud väljapoole selle rakendusala. Ravimitega varustamine on tervishoiuteenus. Mõningatel riikidel, nt Hispaanial, on kindlakskujunenud kohad - apteegid - mis on ainukesed kohad, kus võib ravimeid väljastada. Sooviksin küsida volinikult, kas komisjoni sooritatud uurimuse raames on täheldatud mingeid ravimite võltsimise ja kvaliteedierinevusi nende riikide, kus apteegid on piiratud ja kontrollitud kaubandusvorm, ning muude riikide vahel. Günter Verheugen komisjoni asepresident. - Esimese küsimuse kohta sooviksin öelda, et lisaks ohutute ravimite paralleelkaubanduse uuringutele arendatakse praegu täiendavaid võimalusi paralleelkaubandusega tegelemiseks, eelkõige seoses hinnakujunduse algatustega. Läbipaistvuse direktiivi läbivaatamine, et lisada sinna konkreetne teave hinnakujunduse kohta, oleks samuti üks võimalus edasi liikuda. Kuid esiteks ma püüan selgitada olukorda, et teada täpselt, mis toimub. Seejärel analüüsida küsimust, kas ELi õigusakte on võimalik muuta, sest hinnakujundus ja ravimite hüvitamine Euroopa Liidus kuulub täielikult liikmesriikide pädevusse ja meil ei ole selle üle mingisugust võimu. Kuid on ilmselge, et me peame koostööd tegema. Seepärast on farmaatsiatoodete hinnakujundus ja hüvitamine üks meie prioriteetidest. Ma tean väga hästi, et kodanikel on raske mõista, miks ühe ja sama ravimi hind on eri liikmesriikides täiesti erinev. Ka minul on sellest raske aru saada. Nende hindade reguleerimine on üksnes üks tegur. Teine tegur on muidugi see, et farmaatsiatööstus on turumajanduse osa. Sel on vabad käed kehtestada oma hinnad, kuid me uurime olukorda pingsalt ja ma usun, et me suudame lahendusi pakkuda. Teisele küsimusele saan vastuseks öelda, et jah, see on tõsi: Euroopa Liidus on eri süsteemid. Teatavaid ravimeid näiteks võib mõnes riigis müüa üksnes apteekides. Teistes riikides saab neid osta selvehallidest. Üksnes retseptiravimite puhul on olukord kõikjal samasugune. Neid ravimeid müüakse üksnes apteekides. Teema: Süsinikdioksiidi heited Millised sihtmärgid on komisjon endale kehtestanud, et vähendada süsinikdioksiidi heidet, mis on põhjustatud komisjoni tegevusest, hoonetest ja transpordivajadustest? Stavros Dimas komisjoni liige. - (EL) Proua president, komisjon on kogu aeg tegelenud oma tegevusest tuleneva süsinikdioksiidiheite probleemiga keskkonnajuhtimis- ja keskkonnaauditeerimiskava, enamtuntud kui EMAS, kaudu ja järginud selle kava eeskirju. Alates 2005. aastast on komisjon püüdnud rakendada EMASi viies Brüsseli osakonnas ja oma kaheksas hoones. Selle aja jooksul on täheldatud, muude asjade hulgas, osakondade elektrienergia tarbimise määrade selget vähenemist, saavutust, mis on kahtlemata positiivne. Komisjonile ei ole veel püstitatud üldisi CO2 heite vähendamise eesmärke, kuid EMASi raames uurib ja analüüsib komisjon oma CO2 heidete kogumahtu ja määrab üldised heite vähendamise eesmärgid 2008. aasta jooksul. Eriti aga, mis puutub tema sõidukiparki, siis on komisjon juba seadnud eesmärgiks vähendada CO2 heiteid keskmiselt 26% aastatel 2006- 2012. Chris Davies Kolmapäeval teeb komisjon olulised teadaanded ning ma ootan, et inimesed hakkavad kõikjal küsima, kas me oma lubadused ka ellu viime. Seetõttu ei ole kuigi julgustav kuulda, et üksnes viis peadirektoraati on liitunud keskkonnajuhtimis- ja keskkonnaauditeerimissüsteemiga, kuigi ma ei saa öelda, et parlament oleks selles osas palju parem olnud. Kindlasti kukuks komisjon sellisest testist läbi, kuigi praegu võetakse meetmeid kõnealuse küsimusega tegelemiseks. Kas volinik on nõus, et tema argumente selle kohta, et kliimamuutusega tegelemisel peavad üldist pilti muutma liikmesriigid, võidakse õõnestada, kui komisjon ei näi tegutsevat ühe pisikese üksikasja kallal - kui ta ise ei rakenda neid parandusi? Stavros Dimas komisjoni liige. - Jah, ma nõustun teiega. Me peaksime praktikasse panema, mida jutlustame ning seda me kavatsemegi teha 2008. aastal. Ma eeldan, et komisjon ja tema talitused vähendavad heidet vähemalt samale tasemele, mida me ootame liikmesriikidelt. Nagu te teate, oleme me seadnud 30 %lise vähendamise eesmärgi tingimusel, et teised arenenud riigid järgnevad, või 20 %lise eesmärgi, kui nad ei kirjuta alla rahvusvahelisele heidet käsitlevale kokkuleppele. Meie seame endale eesmärgiks 30 % ja ma eeldan, et sel moel me näitame eeskuju, et me teeme ka ise seda, mida teistelt nõuame. Lisaks peame teostama uuringu, et enne eesmärkide ja ajakava kehtestamist määrata kindlaks komisjoni täpne heitekogus, ning samuti koostama tegevuskava heitega võitlemiseks. Paul Rübig (DE) Mul on midagi, millest ma olen huvitatud. Meile on määratud see 30 % eesmärk ülalt alla ja see näib olevat laialdaselt heaks kiidetud. Nagu te võrdlemisi õigesti mainisite, peavad teised järgima eeskuju, kui neid eesmärke tahetakse saavutada. Minu küsimus Teile on järgmine: kas Teil endal on isiklik plaan selle 30 % vähenemise saavutamiseks oma vastustusvaldkonnas? Karin Scheele (DE) Nagu me teame on Euroopa Parlament seadnud 30 % vähendamise eesmärgi 2012. aastaks EMASi alusel, ja meie tahaksime väga näha, milliseid spetsiaalseid meetmeid võtavad Euroopa Parlament ja tema otsustajad. Volinik, Teie ütlesite, et EMAS tähendab väiksemat elektrienergia tarbimist. Mulle oleks huvitav teada, milliseid spetsiifilisi meetmeid on võetud, milliseid spetsiifilisi meetmeid on planeeritud tulevasteks aastateks ja missugust rolli peavad etendama taastuvad energiaallikad. Stavros Dimas komisjoni liige. - Ma ei saanud täpselt aru, et teie küsimus oli mulle isiklikult. Tavaliselt mulle ei meeldi rääkida, mida ma teen, aga ma võin teile öelda, et mul ei ole näiteks Brüsselis autot - ma ei sõida autoga, vaid eelistan nädalavahetustel jalutada ja see on hea ka tervisele. Oma ametiautoga talitasin järgnevalt, kuna ma teadsin, et mulle esitatakse sellised küsimusi: palusin Maailma Loodusfondil, kel on 10 säästva arengu tipp-projekti, soovitada mulle kõige säästvam auto ning nemad soovitasid mulle selle ja seda ma kasutan tööalaselt. Lisaks jääb see enam-vähem piiridesse, mida me ootame 2012. aastaks autotööstuselt. Kuna ma olin parlamendiliige, siis Kreekas oli mul väga väike auto, veel väiksem kui mu siinne ametiauto, ning ma kasutan seda väga harva. Jällegi ei tahaks ma sellest küll rääkida, aga Balisse reisides sättisin ma oma sõidu nii, et osta pilet ühe saastekvootidega kauplemise skeemi raames ja siis see tühistati. Seega ma püüan teha nii palju kui suudan ning kui teil on mulle nõu anda, järgin seda suurima hea meelega. Taastuvate energiaallikate kohta nii palju, et see tekitab suurt arutelu. Peaksime tegema, mida me otsustasime eelmise aasta alguses - 2007. aasta märtsis - ning saavutama 20 %lise sihtmärgi kõigis liikmesriikides. Komisjoni hoonete ja talituste osas peaksime kasutama taastuvaid energiaallikaid nii palju kui võimalik, sest peamiselt pärineb komisjoni heide hoonetest. Peaaegu kolmandik tuleb hoonetest, seega oleks väga hea, kui me leiaksime viise, kuidas kasutada taastuvaid energiaallikaid meie talitustes. Kuid seda peab uurima vastava tegevuskava abil, millest ma teile enne rääkisin. Teema: Tarbijate kaitsmine rämpsposti, nuhkvara ja kahjuliku tarkvara vastu Euroopa Komisjon on seadnud digimaailma tarbijakaitse oma lähiaastate tarbijapoliitika kava kesksete teemade hulka. Selles kontekstis on komisjon väitnud, et äärmiselt olulised on tõhusad ja reageerivad jõustamismehhanismid, mis võimaldaksid liikmesriikide ametiasutustel teha koostööd võitluses internetikurjategijate vastu, kes levitavad rämpsposti ja võltsivad veebilehekülgi. Millist edu on komisjon saavutanud tarbijakaitse mehhanismide arendamisel? Mida on konkreetselt tehtud, et parandada tarbijate võimalusi saada hüvitust ja nõuda tagasi oma raha, kui nad langevad rämpsposti, nuhkvara ja muu kahjuliku tarkvara ohvriks? Günter Verheugen komisjoni asepresident. - Proua president, komisjon on mures eraelu puutumatuse ja turvalisuse probleemide pärast infoühiskonnas, eriti kui tarbijad on ohustatud. Rämpsposti, nuhkvara ja kahjuliku tarkvara kasutamine on eraelu puutumatust käsitlevate Euroopa Liidu õigusaktide selge rikkumine ning mõnel juhul on see isegi kuritegu. Seepärast on meil vaja, et pädevad asutused õigusakte rangelt jõustaksid. Eelmise aasta detsembris tervitas volinik Reding (keda mul on heameel praegu asendada) Hollandi seadusandja kiiret ja tõhusat sekkumist, kes trahvis 1 miljoni euro ulatuses kolme Hollandi ettevõtjat ebaseadusliku nuhk- ja reklaamvara paigaldamise eest rohkem kui 22 miljonisse arvutisse Hollandis ja mujal. Ta kutsus teisi seadusandjaid järgima seda näidet. 13. novembril 2007 võttis komisjon vastu ettepaneku telekomi reformimise kohta, et tugevdada infoühiskonna turvalisust ja eraelu puutumatust käsitlevaid sätteid. Seoses rämpspostiga oli ettepanekus sätestatud võimalus Interneti-teenuste pakkujatele võtta rämpsposti saatjate vastu õiguslikke meetmeid. Loodetavasti saab sellest sättest rämpsposti vastase võitluse oluline vahend Euroopas. Samuti tugevdatakse rämpsposti vastase tegevuse tõhusust sellega, et lisatakse see tarbijakaitse koostöö määruse reguleerimisalasse, millega tagatakse liikmesriikide õiguskaitseasutuste võrgustik kogu ühenduses ning antakse uurimis- ja õiguskaitseasutustele piisav võim määruse tõhusaks rakendamiseks. Üldisemalt sisaldavad ettepanekud sätet selle kohta, et teenusepakkujad peavad elektroonilise side teenuse tarbijaid teavitama võimalikest meetmetest turvalisuse ohtudega tegelemiseks või reageerimisest teenuste ohutuse või terviklikkusega seotud intsidentidele. Rikkumistest teatamise kontseptsiooni kehtestamisega teavitatakse elektroonilise sideteenuse kasutajaid turvalisuse rikkumistest, mille tulemusena on kaduma läinud või kompromiteeritud isikuandmeid ja ettevaatusabinõudest, mida nad võivad tarvitusele võtta majandusliku kaotuse või sotsiaalse kahju minimeerimiseks, mis võiksid tuleneda turvalisuse rikkumisest Nende nõuete järgimise tagamiseks antakse riigisisestele reguleerivatele organitele õigus avaldada operaatoritele siduvaid juhiseid meetmete kohta, mis on nõutavad elektrooniliste sidevõrkude ja teenuste turvamiseks ja korrektse täitmise jälgimiseks. Välja pakutud Euroopa Elektronsideturu Talituse üks olulisemaid ülesandeid oleks võrgu- ja andmeturvalisus ja komisjoni abistamine meetmete rakendamisel Euroopa tasemel, kus vajalik. Claude Moraes Tänan Teid, volinik selle ulatusliku vastuse eest. Ma ei tea, mida tähendab "epideemia” digitaalne ekvivalent, kuid jälgides käesolevat jõuluhooaega, me näeme praegu seda liiki käitumise epideemiat. Kõik sõltumatud organisatsioonid on seda maininud. Ma ei taha kuidagi komisjoni tehtut halvustada; mõtlen sellekohta, et ta on teinud käesoleva oma prioriteediks. Mida ma tahaksin siiski küsida on, et näited nagu Hollandi näide kohtulikule vastutusele võtmise soodustamisest, mis julgustab ISPdel neid inimesi vabalt jälitada - ma tunnen, et tarbijatel puudub selle kohta tagasiside. Kas ei ole lihtsat teavet, mida komisjon võiks anda parlamendi liikmetele, et selgitada tarbijatele, mida teie teete ja kui efektiivselt seda hinnatakse? Günter Verheugen komisjoni asepresident. - Ma ei saaks enam rohkem nõus olla. Ma olen juba öelnud, et ettepanekud on omal kohal ja on praegu otsustamisel parlamendis ja nõukogus. Ma loodan, et nad jõustuvad ja meil on siis kõik vajalikud nõuded paika pandud. Käesolev õiguslik olukord lubab võtta niisuguste seadusest üleastumiste vastu meetmeid, kuigi see sõltub juhtumist. Kriminaalkuriteo korral võivad inimesed politseilt abi paluda või anda asja kohtusse. Nagu ma juba olen öelnud, on komisjon tervitanud pressiteates Hollandi reguleeriva asutuse OPTA eeskuju. Mul on kogu tekst käepärast. Kui Te soovite, võin ma selle Teile anda pärast küsimusi, nii et te saaksite lugeda, mida me juba oleme teinud. Georgios Papastamkos (EL) Proua pesident, volinik härra Reding muidugi puudub, aga ma olen kindel et komisjoni asepresidendil, härra Verheugenil on piisavalt laialdased teadmised vastata mulle täiendavas küsimuses: kas komisjonil on tõendeid või juhtlõnga, mis soovimatu posti eest kaitsmise eesmärgil seostaks soovimatu elektronposti (rämpsposti) allika asjaomaseid teenuseid ja tooteid pakkuvate firmadega. Avril Doyle Ma tahaksin ühendada proua McGuinnessi esimese küsimuse tarbijate kaitsmise kohta võltsitud ja ebakvaliteetsete ravimite eest härra Moraese küsimusega tarbijate kaitsmise kohta rämpsposti vastu. Üks tohututest probleemidest, mis vaevab mind nagu ka paljusid teisi, on rämpspostis reklaamitavate ravimite arv, koos muude igat liiki toodetega mistahes kehaosade tugevdamiseks, mida mõnel meist isegi ei ole! Ma ei tea, viidates Teie poolt mainitud turu-uuringule, äkki on käimas veel mingid uuringud kogu Interneti, rämpsposti, võltsitud ravimite ja ebakvaliteetsete ravimite probleemi kohta, eriti ebakvaliteetsete ravimite kohta, mis ei anna tarbijatele ega patsientidele üldse mingit garantiid ega taga ohutust ega soovitavaid tulemusi. Selliseid ravimeid on järjest ja järjest rohkem. Günter Verheugen komisjoni asepresident. - See on võrdlemisi huvitav kombinatsioon. Esimese küsimuses puuduvad komisjonil kahjuks andmed, sest reguleerivad asutused kuuluvad liikmesriikidele. Kuid ma teavitan volinik Redingit küsimusest ja võib-olla koos liikmesriikidega me leiame lahenduse. Isiklikult võin ma ainult öelda, et ma leian Teie küsimuse mõtte väga põhjendatud olevat ja arvan, et me peaksime leidma mooduse selle ühitamiseks. Teisest küsimusest, see isegi seostub probleemiga, mida me täna õhtul ei ole arutanud, küsimusega patsientide teavitamisest. Meil on siin kolm probleemi: elektrooniliste sidesüsteemide kuritarvitamine; meil on probleem patsientidele antava informatsiooniga, mis on sageli eksitav ja meil on küsimus võltsitud ja paralleelsest kaubandusest. Ma ei maininud seda oma vastuses küsimusele võltsitud ravimitest ja paralleelsest kaubandusest, niisiis võin ma selle lisada siia. Me koostame praegu ka ettepanekut, et luua selget raamistikku patsientide teabe küsimuses ja kogeme täpselt Teie mainitud probleemi - nimelt, et Interneti kasutamine on nii-öelda tühistanud meie kehtestatud olemasolevad määrused ja piirangud. See on meie jaoks oluline ja see on põhjus, miks me uurime kogu probleemi ja miks me esitame ettepaneku, kuidas peaks patsienditeave Euroopa Liidus olema organiseeritud, kuigi me teame, et see on äärmiselt raske. Kuid ma pean ütlema, et selleks korraks on meil määrused paigas. Näiteks ei ole lubatud retseptiravimite reklaam. Kui see juhtub Interneti kaudu, on see olemasolevate normide rikkumine ja liikmesriigid ei oma mitte ainult õigust, vaid minu arvates on nad kohustatud midagi selle vastu ette võtma. Niisiis vastus Teie küsimusele on "jah”. Komisjon on teadlik niisuguse probleemi olemasolust ja oma tulevastes ettepanekutes me püüame küsimust käsitleda. Siinjuures ma pean täpsustama: Internet on midagi niisugust, mida ei saa kontrollida. See on täpselt see probleem, mis meie ees seisab ja me püüame leida sellele parima lahenduse. Teine osa Teema: Ohtlike tarbekaupade sisseveo järelevalve Komisjon esitas novembri lõpus tarbekaupade ohutuse järelevalve süsteemi uuringu, mis paljastas arvukaid puudusi olemasolevate direktiivide kohaldamises liikmesriikides, aga ka seoses jälgitavusega ning tööstuse, turustajate ja maaletoojate kohustustega. Kas saab komisjon vastata: milliseid erimeetmeid kavatseb ta vastu võtta järelevalve parandamiseks liikmesriikides vastavalt direktiivi 2001/95/EÜüldise tootetohutuse ning tollikoostöö kohta? Milliseid meetmeid ta võtab importtarbekaupate jälgitavuse tagamiseks? Milliseid meetmeid ta võtab, et ajendada importtarbekaupade tootjaid, maaletoojaid ja turustajaid vastutama ja kui vaja, ka neid karistada? Meglena Kuneva komisjoni liige. - Esimesed tulemused tooteohutuse analüüsi kohta avaldati 22. novembril 2007. Need näitavad, et reguleeriv raamistik täidab oma eesmärki, kui seda kohaldatakse õigesti ja õigeaegselt. Rapexi süsteem töötab tõhusalt ohtlike toodete turult eemaldamiseks üle kogu Euroopa Liidu. Tooteohutuse analüüsi raport näitab sellegipoolest, et nii ennetusmeetmete kui rahvusvahelise koostöö osas on paranemisruumi, näiteks tõhustatud täitmiseks. Mõned kavandatud parandused on juba jõudnud meetme-eelsesse etappi, eriti mis puutub mänguasjade ohutuse direktiivi läbivaatamisse. Samuti on komisjonis ettevalmistamisel ajutine meede, millega nõutakse vastavate standardite läbivaatamiseni varustada need mänguasjad hoiatussildiga seniks, kuni vaadatakse läbi standardid. Komisjon aitab liikmesriikide turu järelvalveorganitel kindlaks määrata ja ühiselt jagada parimaid tavasid täiustatud kontrolli eesmärgil. Oktoobris 2007 andsid liikmesriigid aru parema koostöö algatustest majandusettevõtjatega ja spetsiifilisest mänguasjade järelevalvekampaaniatest. Komisjon kavatseb avaldada võrdlevad andmed õigusaktide jõustamissuutlikkuse kohta 2008. aasta tarbijatabelis, mis on uus ja ma loodan, väga kasulik algatus. Komisjon jätkab samuti ka liikmesriikide turujärelevalve suutlikkuse tugevdamist, selleks rahastatakse parimaid turu ühisjärelevalve projekte. Need projektid said 2007. aastal ühenduse vahendeid summas 1,3 miljonit eurot. Lisaks tugevdatud kaitsemeetmetele EL sees, on käimas mitmed ettevalmistused kaitse tugevdamiseks piiridel. Hiljutised suured muudatused ELi tollialastes õigusaktides aitavad määratleda kõrge riskiastmega kaubasaadetisi, mida on vaja kontrollida. Turvalised tolliteabevahetuse mehhanismid võimaldavad ka võtta kiiresti meetmeid kohe, kui sellesse sisestatakse teave uut liiki ohtlike toodete kohta. Mehhanismi kaudu levitatakse ka Rapexi süsteemi teavet, et hoiatada pädevaid tolliasutusi eriliste, võimalike ohtlike veoste eest. Ühtlasi on komisjon nõus, et ka jälgitavuse küsimuses on ruumi edasisteks täiustusteks. Statistika näitab, et Rapexi kaudu teatatud tundmatut päritolu tooted langesid oktoobris 2007 esimest korda 3%le, võrreldes 17 %ga 2006.aastal Komisjon analüüsib praegu liikmesriikide abiga, kuidas tagada, et taoline paranemine ei jääks ainult ajutiseks ja kuidas muuta see jätkusuutlikuks. Komisjon on kaubapakendit käsitlevatesse siseturu õigusaktidesse juba lisanud sätte, mis nõuab asjaomastelt ettevõtjatelt nende varustaja identiteedi avaldamist. See peaks jõustumisel soodustama turujärelevalvet. Komisjon on samuti esitanud küsimuse, mida võiks Hiina teha jälgitavuse suhtes ja tervitanud Hiina algatusi seoses nõudega varustada teatavad kõrge riskiastmega tooted vöötkoodiga juba vabrikus. Lõpuks on komisjon pööranud tähelepanu asjaomaste ettevõtete vastutusele ja tervitab tööstusepoolset kohustust töötada meetmete kallal tarbija usalduse suurendamiseks selle läbi, mida meie nimetame "ohutuspaktiks”. Komisjon saadab ka eksperte uurima ohutusmeetmeid tarneketis ja kannab sellest ette 2008. aasta esimeses kvartalis Giovanna Corda (FR) Tänan Teid vastuse eest, volinik: mul on hea meel, et komisjon kavatseb võtta meetmeid, et vähendada nii palju kui võimalik importmänguasjade (eriti Hiina päritolu) ringlusega seotud riske. Üks oluline aspekt siin, millele komisjon on viidanud, on mänguasjade jälgitavus tootjalt tarbijani - ning Te mainisite seda lühidalt oma vastuses. Põhiküsimus jääb siiski vastamata. Juhul, kui sadu tuhandeid mänguasju eemaldatakse turult nagu juhtus möödunud aastal, kas te oskate öelda, palun, mis nendest mänguasjadest saab? Missugune tõend on Teil selle kohta, et nad on turult täielikult eemaldatud? Ma olen kuulnud räägitavat - mis ajendas mind täna esitama oma küsimust - et nad lastakse uuesti turule müügiks teistele lastele. Kogu maailma lapsi tuleb kohelda võrdselt: ma usun, et keegi meist ei vaidle sellele vastu. Kas jälgitavussüsteem võimaldab teil jälgida neid mänguasjade kogu trajektoori kuni nende hävitamiseni? Meglena Kuneva komisjoni liige. - Ma arvan, et Teie küsimus on täiesti arvestatav ja väga inimlik. Me peame järgima oma eesmärki: need ohtlikud mänguasjad ei tohi jõuda ei Euroopa turule, mis on meie ülesanne, ega mitte ühelegi turule ja meil on abiks mõned hästi väljatöötatud vahendid. Me võime teostada turu järelevalvet, meil on kontrollmehhanismid ja Rapexi süsteem, mille kaudu võime saada teavet otse turult ja mitte ainult siis, kui ohtlik kaup on meie piiridel kinni peetud. Mis on aga siiski meile kui turvaprotsessi ülemaailmsele liidrile samuti tähtis, on mitte lubada neil ohtlikel kaupadel, eriti mänguasjadel, jõuda teiste lasteni, ka Hiina lasteni mitte. Me ei tohi pidada jutlust vaid Euroopa laste ohutuse teemadel - see on üks tahk meie kohustuste hulgas. Olen palunud suurematel mänguasjatootjatel avalikult mitu korda mänguasjad hävitada ning kutsunud neid ka komisjoni ruumidesse Brüsselis, kus me oleme arutanud, kuidas tagada mänguasjade hävitamine. Nad kõik võtsid omale selle kohuseks. Eriti tungivalt nõudsin nõude täitmist Mattelilt kui suurimalt mänguasjatootjalt, kellel on tagasikutsumisi kõige enam, ja ettevõte on selle kohustusega nõustunud. Nõue ei ole õiguslikult siduv: ma ei saa neid sundida oma vabrikuid hävitama. Aga ma arvan, et me oleme silmitsi ajaga, kus õiguslik raamistik on lihtsalt raamistik ja on asju, mis on üle selle raamistiku ja väljaspool seda. Meil on vaja jõuliselt järgida meetmeid, mis on kõrgemal õigusloome seisukohast absoluutselt vajalikust. Mul oli võimalus arutata seda küsimust UNICEFiga ja ameeriklastega TACD dialoogi ajal. Ma olen teie väljendatud murega väga hästi kursis ja uskuge mind, ma ei säästa vaeva selle avaldamiseks ja nende mänguasjade hävitamise eesmärgi järgimiseks. Sellele vaatamata mul ei ole õiguslikku alust väljaspool Euroopat. Reinhard Rack (DE) Volinik, te märkisite, et ohtlike mänguasjade turult eemaldamiseks tehakse palju. See on tähtis samm. Fakt on aga, et mõningaid nendest toodetest turustatakse siin üldtunnustatud atesteerimismärkidega, kaasa arvatud ka tuntud CE vastavusmärk mõnedel juhtudel. Igasuguste heade tavade reeglite kohaselt, kui mänguasi ei ole ilmselgelt ohutu või on sõna otseses mõttes ohtlik, ei niisugune märgistus mitte ainult teotav, vaid otseselt kuritahtlik. Kas niisuguste juhtumite eest kriminaalsele vastutusele võtmiseks on õiguslikku alust? Colm Burke Tänan, volinik, üksikasjaliku vastuse eest. Mis Iirimaasse puutub, siis üks seal jõulude ajal ostetud ese tõepoolest plahvatas ja tootja nime ei saadud kindlaks teha. Kas on võimalik kehtestada kõikides riikides sätet, mis muudaks ebaseaduslikuks eseme müümise, mille tootjat ei ole võimalik selgesti kindlaks määrata? Ma arvan, et see oleks edasiminek ja tahaksin küsida, kas see oleks teostatav. Meglena Kuneva komisjoni liige. - Kui Teil midagi selle vastu ei ole, alustaksin ma teisest küsimusest, kuna selle kohta on olemas rohkem õiguslikku alust, millest lähtuvalt Teile vastata. Komisjon on juba arvanud siseturu kaupade paketti õigusakte, mis sisaldavad nõuet, et ettevõtjatel peavad olema vajaduse korral ette näidata tarnija andmed. See võimaldab suurendada kauba identifitseerimise võimalust ja omada selget märgist esmajoones sellest, kes on tootja ja samuti ka kes on tarnija. Globaalne kett muutub üha pikemaks ja pikemaks ja enam ei ole ühtki eset, mille kohta me võiksime olla täiesti kindlad, et see on toodetud ainult ühes riigis. Ma saan Teie küsimusest aru, kuid ma arvan ka, et meil on tarvis tõsta teadlikkust ja muuta vanemad valvsamaks, sest alati leidub kelmidest kaupmehi. Me peame tõstma teadlikkust jaekaupmehe kontrollimise suhtes ja ainult usaldusväärselt kaupmehelt ostmise suhtes ja ka selle suhtes, mis puutub toote markeeringu kontrollimisse. Kuna keegi ei saa seda vastutust meie kui tarbijate õlgadelt võtta, ma usun, et meie seisukoht on absoluutselt arvestatav ja olen nõus, et mitte ainult tootja nimi, vaid ka spetsiifiline teave peab olema nähtav etiketil, eriti kui tegemist on mänguasjadega. Ka esimesena küsitud küsimusega selle kohta, mida saame ette võtta seoses võltsimisega, annab siin tõmmata temaatilist paralleeli, kui ma olen Teie küsimusest õigesti aru saanud. Kui kaup on võltsitud kaup, on see üks asi. Võime kaupade võltsimise vastu võidelda intellektuaalse omandi õiguste kaudu ja samuti läbi tollitegevuse. Ma võin Teile öelda, et meie tolliorganid on tõstnud kontrollisageduse kolm korda kõrgemale ülemaailmsest normist. Maailma Tolliliidu nõuanne on kontrollida 3 % kaubast piiril ja sadamates, aga meie Euroopas kontrollime 10%. Ma arvan ka,et oleks hea mõte meie teadus- ja arengutegevuse avardamisel teha järelevalve ja kontroll piiridel veelgi karmimaks, teha paremate tehniliste seadmetega tolliülevaatusi ja muid uuendusi, mida saaks kehtestada meie turule tulevate kaupade suhtes piiril. Tahaksin samuti juhtida tähelepanu, et isegi kui kaup ei ole võltsitud ja sellel on selge "CE” markeering, ei tähenda see veel, et kaup vastaks tingimata kõigile direktiivi nõuetele. Lisaks on vaja kinni pidada nn uue lähenemise direktiividest, mis sätestavad nõuded kauba tootmisele ja turu pideva järelevalve tagamisele ohutuse seisukohalt, sest mõnikord on ohutus isegi tähtsam või vähemalt sama tähtis ja ei ühti kauba tootmisviisiga. Näiteks võib tuua sellesama magneti probleemi mänguasjades, millega me praegu tegeleme, st et kui me näeme, et olukord on muutunud, peame reageerima ja võtma meetmeid ohutuse nimel aga mitte pelgalt nõuete alusel, mida me oleme käskinud tootjal täita. Kui me ühendame kaks nõuete komplekti - tootjale ja kaubale juba turul - siis on meil paremini kaitstud tarbijad. Teema: Toidukaupluste liigkasuvõtmine Enamik liikmesriikide kogeb väga sageli toiduainehindade märkimisväärseid kõikumisi, kuna kauplused saavad ära kasutada massilise tarbimise perioode nagu riiklikud pühad. Piim on eriti üks pidevalt kerkiva hinnaga produkt kõigis liikmesriikides. Kas komisjon kontrollib toiukaupluste ja supermarketite äritegevust tipptarbimise perioodidel? Kas ta teeb koostööd liikmesriikide tarbijakaitse organisatsioonidega tõhusa lahenduse leidmiseks liigkasuvõtmisele? Meglena Kuneva komisjoni liige. - Ma tean, et see on suure tähtsusega küsimus ja tahaksin teile kinnitada, et komisjon ei kontrolli kauplusi tipptarbimisperioodidel ega tee selles konkreetses küsimuses koostööd riikide tarbijakaitseorganisatsioonidega. Niisiis me toetume väga paljus riikide endi pingutustele. Komisjon siiski kavatseb täiustada oma meetodeid siseturu talitluste seireks tarbija vaatenurgast. Ühtse turu läbivaatamise raames visandas komisjon edasised kavatsused seoses tarbijaturgude tulemustabeliga ja üksikasjalikuma hinnaseirega, kuid ma tahaksin eriti rõhutada, et me räägime siin seirest. Avaldatud Euroopa Ühendatud Statistikatalituse andmed näitavad, et piima, juustu ja munade hinnad Kreekas on 38 % kõrgemad, kui sama tooterühma hinnad mujal Euroopa Liidus. Keskmiste hindade kasv selle toiduainekategooria puhul perioodil 1996-2007 oli Kreekas peaaegu 52 % ja ainult 24 % ülejäänud ELis. Siiski näib areng olevat pigem struktuurne kui hooajaline. Alates 2005. aastast ei näi piimatoodete hinnad Kreekas ilmutavat hooajalisi kõikumisi. Manolis Mavrommatis (EL) Proua president, ma tahaksin öelda palju tänu volinikule ja tänada Teid teabe eest. Tahaksin ka konsulteerida Eurostatiga, et näha kogu tulemustabelit, kuna teie öeldu on kahtlemata oluline ja tähtis minu riigile, kuid ma usun, et teisteski maades on samasugused olukorrad ja seetõttu oleks huvitav näha, kuidas komisjon kavatseb üldiselt selle probleemiga tegeleda. Kas soovituse või direktiiviga, mis hõlmaks kõiki tooteid ja mitte ainult tarbekaupu. Meglena Kuneva komisjoni liige. - Toiduainehindade tõusu pidurdamiseks võtab komisjon eri tasandi meetmeid. Üks algatusi on juba varem nimetatud hinnaseirega alustamine. See on üks tarbijaturgude tulemustabeli eesmärke, mille kallal me töötame ja mis, ma usun, saab võrdlemisi varsti komisjoni toetuse. Mitu meedet on komisjon kavandanud põllumajanduspoliitika raames. Kohustusliku reservmaa vähendamine, mis 2008. aasta saagihooajal juba kehtib; piimakvootide suurendamine ajavahemikuks 2008-2009, mis on komisjonis vastu võetud ja esitatud nõukogule, ning mis jõustub vastuvõtmise korral alates 1. aprillist 2008 ja impordilõivude vähendamine teravilja- ja tulevikus ka lihahinna alandamiseks. Meede jõustus 2008. aasta jaanuari algusest. See on loetelu meie poolt tehtust. Kuid tarbijaturgude tulemustabeli raames on üks meie põhiuurimisteemasid hinnad ja osa sellest ostukorvist moodustavad toiduainehinnad. Nii et me teavitame teid korrapäraselt; me peame nõu järgmise sammu suhtes pärast andmete monitooringut ja võtame ette meetmeid, et näha selle taga peituvat - muidugi toimub see käsikäes liikmesriikide pädevate asutustega. Mairead McGuinness On huvitav, et kui toiduainete hinnad kerkivad, reageerib komisjon sellele uurimise alustamisega, aga mina soovitaksin komisjonile tungivalt tulla välja statistikaga, mis näitaks meile lõpliku jaehinna jaotumist tootja - ma mõtlen farmereid - ja tarbija vahel, sest see teave ei ole kättesaadav. Ma arvan, et oleks aus öelda avalikult, et suhteliselt madalate toiduainete hindade ajastu on möödas ning ma mõtlen, et komisjon ei peaks lollitama inimesi, öeldes, et me pöördume tagasi madalate hindade juurde. Võib-olla see, mida me vajaksime, oleks õpetada inimesi ostma kvaliteetset toitu mõistliku hinnaga DanutBudreikait - (LT) Möödunud suvel hakkasid hinnad tõusma kõigis ELi liikmesriikides. Tõstatasime siis küsimuse, kas ei ole mitte tegemist kartellikokkulepetega. Minu kodumaal Leedus avastati, et piimatöötlusfirmad olid kokku leppinud hindade tõstmises. Nüüd on vaatluse all lihasektor. Kas niisuguseid uuringuid teostatakse ka teistes ELi riikides? Kasutusse on tulnud uus termin - "lõpp odavale toidule”. Kas mitte toiduainetetööstuse esindajad ei kasuta seda uut terminit ja kuidas saavad tarbijad ennast kaitsta? Meglena Kuneva komisjoni liige. - Toiduainete hind kõigub põllumajandustoodete hooajalise iseloomu tõttu. Need kõikumised ei ulatu kõik tarbijateni, sest toorainehind on kuni hiljutise ajani liikunud alanemise suunas ja säilitustehnoloogiate arvel katnud need hooajalised puudujäägid. Hiljuti näivad toimuvat aga süstemaatilised toiduainete hinnatõusud ja peamiseks põhjuseks näib olevat kiire kasvuga majandushiidude nagu Hiina ja India kasvav nõudlus. Me oleme juba arutanud, et Indias oli möödunud aastal senisest viis miljonit inimest rohkem, kelle toitumusharjumuste hulka kuuluvad piim, piimatooted ja liha. Möödunud suvel halvenes olukord ebasoodsate kliimatingimuste tõttu paljudes tootlikes piirkondades ja see on olnud peamiseks põhjuseks erandlikult suurele toiduainete hinna kasvule Euroopa Liidus alates septembrist 2007. Komisjon ja liikmesriikide pädevad konkurentsiorganid jälgivad hoolikalt turgu. Avastatud on kõlvatu konkurentsi juhtumeid piimatoodete sektoris Ühendkuningriigis ja Kreekas ning kõlvatu konkurentsiga seotud firmasid on trahvitud. Ma usun, et kui Läti pädevaid asutusi oleks teavitatud, siis oleksid nad tegelenud Teie poolt mainitud juhtumiga, eriti kui see on suuresti avaliku arvamuse päevakorras. Mida me tegelikult vajame, on viia läbi sektoripõhine uurimus, et kindlaks teha, kas selle taga on mingisugune kartell, nagu on avastatud juba kahes liikmesriigis. President Mulle teatati just praegu, et kahjuks on meil probleem seoses volinike ajanappusega. Härra McCreevy peab lahkuma kell 19.20. Seepärast, mida ma tahaksin teha, volinik Kuneva, siis Teie loaga anda sõna volinik McCreevyle, aga oleks väga suureks abiks, kui te saaksite jääda siia, et vastata mõnele lisaküsimusel lõpupoole. Teema: Ühtse turu läbivaatamine Milliseid meetmeid kavatseb komisjon võtta oma hiljutise teatise valguses ühtse turu läbivaatamise kohta, et edendada tarbijate finantsharidu, neid finantsiliselt kaasata ja pakkuda neile asjakohaseid hüvitisi, eriti hiljutise Ameerika Ühendriikides aset leidnud riskantsete hüpoteeklaenude kriisi ja finantsturbulentsi valguses? Charlie McCreevy komisjoni liige. - Tahaksin tänada austatud parlamendiliiget huvi eest ühtse turu läbivaatamise kohta. Koos teatisega ühtse turu kohta 21. sajandi Euroopas võtsime vastu ka meetmepaketi jaefinantsteenuste konkurentsivõime ja tõhususe parandamiseks. Paketi lahutamatuks osaks on algatused tarbijausalduse parandamiseks ja tarbijale võimaluse andmiseks oma vajadustest lähtuva parima toote leidmiseks. Kuigi komisjoni töö seoses tarbija suutlikkuse tõstmiseks ei ole uus, rõhutab praegune finantsturgude olukord teema olulisust. Tahaksin käsitleda kõiki kolme austatud komisjoniliikme poolt mainitud valdkonda: haridust, kaasamist ja hüvitamist. Finantshariduse andmine tuleks tuua seda vajavatele kodanikele nii lähedale kui võimalik, nimelt riigisiseste ja piirkondlike asutuste, valitsusväliste asutuste ja finantsteenuste sektori tasemele. 2007. aasta lõpus võtsime vastu teatise finantshariduse kohta, et tõsta teadlikkust vajadusest parandada tarbijate finantskirjaoskuse taset, soodustada kvaliteetse finantshariduse andmist Euroopa Liidus, tagada mõned praktilised vahendid nende eesmärkide saavutamise toetuseks. Finantsteenuste osutajate suunamine nõuab mõningat põhimõttelisust ja mõningaid praktilisi algatusi. Need võivad kujutada endast näiteks interneti andmebaasi avaldamist finantshariduse andmise ja uuringute kohta kuni olemasoleva interneti õpivahendi Dolceta täiustamiseni abistamaks õpetajaid finantsteema lisamisel kooli õppekavasse. Tänapäeval on pangaarve omamine eeltingimuseks sotsiaalses ja majanduslikus elus täiel määral osalemisele ja kõigil ELi kodanikel peab olema juurdepääs põhilisele pangakontole. Praegu teostame uurimust, et tuvastada ja analüüsida liikmesriikide võetud finantspoliitilisi meetmeid finantsilise tõrjutuse ennetamise alal. Loodetavasti käesoleva kuu lõpus meieni jõudva teabe põhjal püüame järele mõelda, kuidas paremini tagada kõigile ELi kodanikele võimalus põhipangakonto omamisele. Lõpuks, finantsteenuste ostmisel on tarbijail vaja teada, et probleemi tekkimisel on neil lihtsasti võimalik saada hüvitist. Kuigi paljudes ELi riikides on olemas kohtuvälise vaidluse lahendamise organid, ei ole kõik nad komisjoni poolt juhitava FIN-NETi liikmed, mille suundumuseks on kergendada tarbija juurdepääsu hüvitisele piiriüleste juhtumite korral Seda silmas pidades me töötame selle tagamise suunas, et kõik tegutsevad kohtuväliseid vaidlusi lahendavad organid oleksid FIN-NETi liikmed. Samuti mõtleme me üldisemalt, kuidas ergutada alternatiivsete hüvitussüsteemide loomist seal, kus neid veel ei ole. Need algatused ei loo usaldust ega anna tarbijaile võimalust üleöö, kuid nad on lisaks algatustele, mida me viime läbi teistes sidusvaldkondades nagu teave ja nõustamine. Bernd Posselt (DE) Ma saan aru, et Härra McCreevyl on pingeline töörežiim, kuid ka teistel on kiireloomulisi kohustusi. Ma lihtsalt soovisin küsida, kas minu küsimus proua Kunevale kuulatakse ära ehk teiste sõnadega: kas ma võin minna oma fraktsiooni koosolekule või peaksin jääma siia ootama. President Teie küsimuseni jõudmine näib ebatõenäoline. On kahetsusväärne, et oleme sattunud sellisesse situatsiooni nagu see on. Teie küsimusele vastatakse tõenäoliselt kirjalikult. Marian Harkin Volinik, ma tahaksin küsida veidi lähemalt finantshariduse kohta, mis on saanud uueks žargooniks. Ma arvan, te nõustute, et finantsinstitutsioonide ja tarbijate vahelised jõud ei ole tõepoolest tasakaalus, isegi juba seepärast, et esiteks vajavad tarbijad juurdepääsu krediitidele ja teiseks, vaatamata finantshariduse tasemele, kui palju inimesi vaevub läbi lugema 25-leheküljelist dokumenti, mis kaasneb näiteks nende kindlustuspoliisiga ja vaatab selle igal aastal läbi? Te ütlesite, et seda küsimust tuleb käsitleda kohalikul ja regionaalsel tasemel, kuid nõustugem, et tihedamat koostööd oleks vaja suuremate huvirühmade nagu finantsorganite, valitsuste ja finantskaebusi lahendavate organite vahel, nii et omavahelises koostöös nad saaksid tähelepanu pöörata mõningatele probleemidele ja küsimustele ning vähemalt toimida ennetava hoiatussüsteemina tarbijale? Charlie McCreevy komisjoni liige. - Mida me oleme siin püüdnud teha finantshariduse heaks, on see päevakorda võtta ja kõigile selgeks teha, eriti liikmesriikidele, et see võiks arvatavasti olla paljudest teistest valdkondadest parem investeering, kui kooli õppekavas juba päris algstaadiumides õpetada algset finantskirjaoskust. Sest elu jooksul, olgu inimene siis vanem-finantskontrolör või keegi, kes teeb oma kohalikus piirkonnas tavalist tööd, puututakse kindlasti kokku ning mingisuguses staadiumis tuleb sellega tegeleda, mõne suurema finantstehinguga nagu auto, maja või pesumasina või muu eseme ostmine. Ma arvan, et palju parem on õpetada neid teabelgeid lastele juba koolis, et nad saaksid mõningad algteadmised. See, millest rääkis proua Harkin, on kõrgema taseme tegevus, ehk küsimus tarbijale antava teabe olemuse kohta. Proua Harkinil on õigus: tarbijale antava teabe hulk ja 48 lehekülge, mis tuleb läbi lugeda väga peenikeses kirjas, mis on seal ainsa eesmärgiga, minu seisukohalt (ja see on alati olnud minu seisukoht), et rahuldada advokaate, et kohtuasja tekkimise juhul nad saaksid nõuda üha suuremaid honorare, aga see-eest et öelda teile, kas olete kaotanud või võitnud. Mul ei ole sellesse absoluutselt mingit usku. Midagi sellest valdkonnast on otseselt ka minu enda vastutusalas. Ma meenutan sageli üht juhtumit, kui ma olin Šotimaal umbes kaks aastat tagasi kohtumisel paari finantskoolitajaga, kes rääkisid perspektiivi direktiivist UCITSi valdkonnas. Nad ütlesid, et perspektiivi direktiiv sisaldab 81 lehekülge ja 78 lehekülge lihtsustatud perspektiive ühe konkreetse toote kohta. Seega, tarbijakrediidi direktiivis, mis minu teada on praegu käsitlemisel parlamendis, teeb proua Kuneva teatavaid parandusi selle kohta, missugust põhilist teavet tuleks anda tarbijale. Proua Kuneva tegeleb nende konkreetsete aspektidega. Aga kogu finantshariduse valdkonnas, see koht, mida ma olen püüdnud tõsta päevakorda, on, et liikmesriigid juba algstaadiumis kaasaksid algteadmisi finantsharidusest oma õppekava põhiprogrammi. Ma arvan, et kõigil oleks sellest palju rohkem tulu kui anda välja lehekülgede kaupa peenikest trükki, mida keegi kunagi ei loe. Reinhard Rack (DE) Volinik, ma olen kindel, et Teil on õigus, kui nõuate tarbijale parema seisundi loomiseks alustamist koolihariduse tasemelt a) et teada oma õigusi ja b) neid kasutada. Probleem on siiski selles, et meil on üks generatsioon, õigemini rohkem kui üks generatsioon inimesi, kes mõtlevad teistmoodi, kes on kuulnud, et finantsteenused ja finantsturg alluvad eiti rangele riiklikule järelevalvele ja kes ka tegutsevad selle teadmise järgi, uskudes, et nad võivad seda valitsuse järelevalvet usaldada. Tegelikult on viimasel ajal paljugi muutunud turupiirangute kaotamisega. Kas oleks veel võimalik teha üks või kaks asja riikliku järelevalve alal? Mairead McGuinness Proua president, kas ma võiksin öelda volinikule, et teave ei ole mitte ainult advokaatide rahuloluks, vaid tarbijate tüssamiseks? Ja selleks ta ongi mõeldud. Nagu igat muudki teavet loeme seda siis, kui masin läheb rikki ja siis on juba liiga hilja. Kas ma võiksin soovitada Teil uurida krediidikassade osa tarbijakoolituses, sest ma arvan selle olevat vaidlusküsimuseks eriti Iirimaal? Ja kas ma võin teile tasakesi meenutada, kuna Te mainisite hüvitamist, hüvitissüsteemi täielikku puudumist võrdväärse elu poliisiomanikele. Ma olen kindel, et proua Wallis toetab mind selles ja võib-olla mõnel vaiksel momendil te võiksite meile kirjalikult vastata, mida on pärast meie raporti hääletamist, mida te toetasite, tehtud. Charlie McCreevy komisjoni liige. - Esimene küsimis puudutab reguleeritud turgu ja ma arvan, et küsija ekstrapoleerib hiljutisi raskusi - viimase kaheksa kuu raskusi või nii - finantsturgudel ja tormab proua Harkini küsimuse juurde. Ma ei usu, et seal peaks kindlasti olema seoseid, kuid kogu uuringutes ja töös, mida eri organisatsioonid teevad, kaasa arvatud meie siin komisjonis, võiks olla koht finantsharidusele. Ma arvan, finantssegaduse põhjused peituvad vastutustundetus laenamises teatud maailmajaos. See on probleemi algpõhjus, kuid me oleme sellest kaugele eemaldunud ja see kujutab endast teistele aladele edasikandunud nakkust. Aga probleemi päritolu, minu seisukohalt, võib olla seotud konkreetsete institutsioonide vastutustundetu laenu andmisega. Proua McGuinnessi küsimuse suhtes: haridus on liikmesriigi pädevuses ja ma ei näe mingeid raskusi, ütleme, kui liikmesriik, kaasa arvatud see, mida me tunneme kõige paremini, võtab kuulda tema soovitust. See näib olevat mõistlik idee, mida sellel konkreetsel tasemel võiks järgida. Võrdväärse elu küsimuse suhtes: jah, ma toetasin seda. Me ootame edasist teavet. Nii palju kui mulle teada, on Ühendkuningriigi ombudsmani raport ikka veel ainus tõeline allikas hüvitamiseks ja seda raportit ei ole veel avaldatud. Ma küsin oma komisjoni ametnikelt, kas nad on saanud uuemaid teateid, millal võidaks Ühendkuningriigi raport avaldada. Kui ma õigesti mäletan, siis möödunud aastal sel ajal oodati selle ettekandmist 2007. aesta lõpuks, ma arvan novembriks 2007; see on tulnud ja läinud, aga võib-olla me leiame selle kohta veel teavet, kuid see saab siis tõesti olema järgmine tähtis kuupäev selles valdkonnas. President Teema: Finantsinstrumentide turud Uus Euroopa finantsinstrumentide turgude raamistik jõustus 1. novembril 2007. Kas komisjonil on teavet Euroopa investeerimiskompaniide arvu kohta, kes võiksid kasu saada uuest reguleerivast raamistikust? Kas Kreeka jaoks on olemas mingeid eriandmeid? Vastavalt volinik Charlie McCreevy arvamusele on oodata kapitali odavnemist. Millele see prognoos põhineb? Kas ei saaks seda prognoosi enam täpsustada seoses üksikute sektorite ja protsentidega oodatavast langusest igal üksikjuhul? Kas komisjonil on teavet piiriülestest aktsiatega ja investeerimsteenustega kauplemisest? Missugused on käesolevad sisse- ja väljamineku arvud Kreeka jaoks selles sektoris? Charlie McCreevy komisjoni liige. - Komisjon ei pea Euroopa investeerimisfirmade ega Kreeka investeerimisfirmade arvu kohta koondarvestust. MiFID nõuab liikmesriikidelt siiski arvestuse pidamist nende territooriumil registreeritud investeerimisfirmade kohta. Kreeka kapitalituru komisjon peaks seega suutma anda andmeid kreeka firmade kohta. MiFIDga on börside kaubandusmonopolid kaotatud, investeerimisfirmadel on parem juurdepääs oma teenuste osutamiseks kogu Euroopa majanduspiirkonnas, kasutades MiFIDi passi, samuti on tarbijakaitset tugevdatud. See viib suurenenud piirideülesele ja tehingukohtade vahelisele konkurentsile, mis omakorda suurendab finantsturgude likviidsust ja liigendatust mõlema, nii tööstusharu kui tarbijate kasuks. Meie ootus, et kapital võib odavneda, põhineb London Ekonomicsi poolt 2002. aastal teostatud põhjalikul uurimusel. Uurimuses visandati finantsintegratsiooni mõju, mille nurgakiviks on Mi-FID, selle mõju seisukohalt tolleaegsele EL 15 liikmesriikidele. Uurimuse peamised järeldused olid, et finantsintegratsioon viib aktsiakapitali hinna langusele keskmiselt 50 baasprotsendipunkti kõigis liikmesriikides ja turu laenukapitali intressimäära mittefinantsemitantidele 40 baasprotsendipunkti. Uurimuses prognoositi, et finantsturu integratsiooni ühendatud mõjuritel ELi majandusele võivad olla järgmised tagajärjed: lõpptulemusena reaalse SKP 1,1%-ne suurenemine kogu ELis; kogu äriinvesteeringu suurenemine 6 %; isikliku tarbimise suurenemine 0,8 % ja kogu tööhõive suurenemine 0,5 %. MiFIDi rakendamise ettevalmistamisest pärinevad Euroopa väärtpaberituru reguleerijate komitee koostatud mitteametlikud andmed näitavad, et ainult väga piiratud arv firmasid kasutas tol ajal siis veel investeerimisteenuste direktiiviga ette nähtud passe investeerimaks Kreekasse või vastupidises suunas. Me loodame, et see muutub tulevikus, kui Kreeka turud avanevad MiFIDi tulemusena ja kui Kreeka firmad näevad suuremaid võimalusi mujal liikmesriikides. Euroopa väärtpaberibörside föderatsioon peab statistikat väliskapitali aktsiakaubanduse kohta, kui ka investorite omanduses olevate aktsiate protsentide kohta. 2005. aasta detsembri seisuga kuulus 41% Ateena börsil müüdavatest aktsiatest välisinvestoreile. Novembris 2007 moodustas välisaktsiakapitaliga kauplemise käive Ateena börsil 970 miljonit eurot. Georgios Papastamkos (EL) Proua president, tänan volinikku tema vastuse eest ja ma tahaksin lisaks küsida, kas komisjonil on andmeid krediidi vahendamise kohta Euroopa Liidus ja eriti ohta, missuguse protsendi Euroopa SKTst see krediidivahendus moodustab. Charlie McCreevy komisjoni liige. - Mul puudub selle kohta teave. Ma ei ole kindel, kas seda on ka minu talitustel, aga ma küsin. Kui neil on, me saadame selle kindlasti parlamendiliikmele. Teema: Iiri maakondlikud arenguplaanid Käesoleva aasta juunis päris komisjon teavet Iirimaalt seoses teatud Iiri maakondlike arenguplaanidega ja planeerimisloa saamise eeskirjadega, mida võiks hinnata piiravateks. Minu teada pärast seda, kui Iiri valitsusele anti ühekuuline pikendus, saadeti komisjonile vastus septembri lõpus. Kas komisjon võiks selgitada pärast Iiri valitsuse vastust esinevat menetlusseisu? Charlie McCreevy komisjoni liige. - pärast 29. juuni 2007. aasta kaebust saatis komisjon Iiri pädevatele asutustele ametliku märgukirja Kirjas paluti teavet Iiri teataves maakondlikes arenguplaanides sisalduvate piiravate tingimuste kohta. Komisjon avaldas kahtlust teatavate ehitusloa taotlemise nõuete kokkusobivuse kohta kahe asutamislepingu põhimõttega, milleks on asutamisvabaduse ja kapitali vaba liikumine. Kaudselt võiksid niisugused piirangud mõjutada ka töötajate vaba liikumist, kuid seda küsimust ei tõstatatud. Pärast vastamisaja kokkuleppelist pikendamist ühe kuu võrra saatsid Iiri valitsusorganid oma vastuse septembri lõpus. Minu talitused on uurinud selle sisu ja kavatsevad võtta ühendust Iiri valitsusorganitega, et kohtuda tehnilisel tasemel Iiri valitsusorganite seisukoha täiendavaks väljaselgitamiseks ja aruteluks. Arutelude järel saab komisjon hinnata, kas rikkumismenetluse jätkamiseks on alust või mitte. Colm Burke Iiri valitsus esitas vastuse 28. septembril 2007. Ma saan aru, et vastust ei ole avaldatud. See on väga tähtis küsimus, mis puudutab 22 kohalikku omavalitsust Iirimaal. Mind lihtsalt huvitab, kas vastust ei saaks avaldada selles järgus praegu, kui ta on komisjoni ees ja viimasel on olnud aega seda käsitleda? Võib-olla volinik saaks üldjoontes öelda, millise ajavahemiku jooksul komisjon teeb selles küsimuses oma otsuse. Charlie McCreevy komisjoni liige. - Meil ei ole kombeks teha vastused avalikkusele teatavaks, kuid sellegipoolest jõuavad need vastused lõpptulemusena sageli avalikkuse valdusse. Ma võin kinnitada, et me saime vastuse 28. septembril 2007, nagu austatud parlamendiliige ütles. Nagu ma oma vastuses ütlesin, on meil kavas selles küsimuses kohtuda Iiri valitsusorganitega. Pärast seda otsustame, kuidas edasi talitada. Tahaksin samuti ka täheldada, et Iirimaa ei ole ainus liikmesriik, kus esinevad sedalaadi raskused. Minu talitused loodavad kohtuda Iiri valitsusorganitega lähimas tulevikus ja siis meil tuleb arvestada sellega, mida nemad ütlevad ja astuda edasisi samme, kui need peaksid olema vajalikud. Brian Crowley Ma tahaksin lihtsalt küsida volinikult - seoses subsidiaarsuse põhimõttega ja eriti, planeerimisloa küsimuses - kas see on valdkond, millesse komisjon peaks olema segatud, kui planeerimistegevus ja kinnisvara ehitamise õigus on eraldiseisev valdkond omandi- ja selle kasutamisõigusest? Charlie McCreevy komisjoni liige. - See on väga hea küsimus, härra Crowley, aga kui komisjon saab kaebuse, on meie kohus sellega tegeleda ja viia läbi uurimine. Kaebus käsitleb vaba liikumist, millest ma olen rääkinud asutamislepingu artiklite 43 ja 56 valguses ja see seostub sellega. Seetõttu me oleme seaduslikult kohustatud niisuguseid küsimusi uurima, kui nad näivad olevat vastuolus asutamislepingu põhitõekspidamistega. See on meie kohus selles konkreetses küsimuses. Nagu ma ütlesin oma vastuses Teie kolleegile härra Burke'ile, ka teistes liikmesriikides esineb niisamasuguseid piiranguid ja meil tuleb ka neid jälgida. Teema: Ravikindlustus Iirimaal Kas komisjon teeb avalduse tervisekindlustuse sektori olukorra kohta Iirimaal, eriti hiljutise põhjendatud arvamuse valguses, milles nõutakse Iirimaalt VHI (vabatahtlik ravikindlustus) suhtes teatavatest ELi eeskirjadest tehtava erandi kaotamist? Charlie McCreevy komisjoni liige. - 17. novembril saatis komisjon põhjendatud arvamuse, nõudega, et Iirimaa kaotaks Iiri vabatahtlikule ravikindlustuse (VHI) suhtes erandi tegemise teatavatest ELi eeskirjadest. Need eeskirjad, eriti esimene mitte elukindlustuse direktiiv aastast 1973 muudetud kujul, taotlevad teatud nõuete ühtlustamist vahetu mitte-elukindlustuse tegevuse alustamiseks ja teostamiseks ning seetõttu puudutavad ka eraisiku ravikindlustust. Esimene mitte-elukindlustuse direktiiv vabastas VHI, teiste institutsioonide hulgas, selle eeskirjadest. See vabastus kehtib aga siiski ainult niikaua, kui vabastatud institutsiooni pädevust ei ole mingil viisil muudetud selle põhikirjade või riigi mis tahes seadusemuudatustega. Seega pädevuse pikendamisel või muutmisel hakkab institutsioon alluma kõigile ühenduse õiguse eeskirjadele, mida kohaldatakse muidu mitte-elukindlustuse puhul. Näiteks nõuavad need eeskirjad kindlustusfirmadelt ametliku loa saamist enne oma äritegevuse alustamist, õigusliku vormi võtmist ja vastavate kaitsvate sätete kehtestamist, mis oleksid piisavas vastavuses ettevõtte varadega, et hoida adekvaatset maksejõude marginaali. Sätete üks peamisi eesmärke on nende inimeste õiguste kaitse, kes on sõlminud kindlustuslepingu, sealjuures tagades, et teenuste osutamise vabaduse kasutamine ei kahjustaks tarbija kaitstust. Lisaks garanteerivad need eeskirjad ühtlase mängumaa kindlustusseltside vahel. Olles saanud algse vabastuse esimesest direktiivist ja niikaua kui tema pädevust ei olnud muudetud, ei pidanud VHI neid eeskirju järgima. Komisjon on aga seisukohal, et VHI pädevus on tõesti muutunud. Mitmed Iiri asjakohase seaduse muudatused 1996., 1998. ja 2001. aastal laiendasid VHI tegevuse ulatust kaugelt üle selle, mis see oli kui VHIle anti esimest korda vabastus. Seetõttu ei ole VHI algne vabastus ELi eeskirjadest kindlustusseltsidele enam kohaldatav. Komisjon avaldas oma seisukoha põhjendatud arvamuses, mis saadeti Iirimaale 14. novembril. Selles paluti Iirimaal astuda vajalikke samme kahe kuu jooksul, et allutada VHI nendele ühenduse õiguse järelevalve ja usaldatavusnormatiivide eeskirjadele, millest ta varem oli vabastatud. Komisjon arvab, et käesolev põhjendatud arvamus on otsustav samm kõikide Iiri eraravikindlustuse turu konkurentidele võrdsete aluste tagamise suunas Euroopa kindlustusõigusaktide raames. See teenib nii kindlustusvõtjate kui ka ausa konkurentsi huvisid. Komisjon hakkab tähelepanelikult jälgima Iiri valitsuse samme ja kohase tegevuse puudumisel taotlema kohtumenetlust Euroopa Ühenduste Kohtus. Gay Mitchell Proua president, kas ma tohiksin tänada volinikku küsimusele vastamise eest. Tahaksin küsida, kas tal on andmeid Iiri valitsuse VHIga seonduva vastuse esitamise ajakava kohta? Kas ma tohiksin küsida, kas sel on mingeid riskide ühtlustamise tagamõtteid? VHI-l on Iirimaal endiselt 75 % suurune turuosa, aga nad teatavad, et neil on vaja riski ühtlustada, et olla kaitstud eakamate ja seetõttu enamkoormavate kohustustega klientide kindlustamise eest. Kas voliniku poolt tõstatud küsimus sisaldab mingeid viiteid võrdsustamisele? Charlie McCreevy komisjoni liige. - Põhjendatud arvamus saadeti Iirimaale 14. novembril 2007. Iirimaal on aega vastata kaks kuud, mis peab toimuma 14. jaanuaril, mis oli eile. Minu teada saadi vastus eile õhtul. Vastus on komisjonis läbivaatamisel. Samuti vajab märkimist, et kirjavahetuse tulemusena, mida me pidasime Iiri tervishoiuametiga ja mida mina pidasin Iiri tervishoiuministriga kogu möödunud aasta, esitati seaduseelnõu Oireachtase täiskogule enne möödunud maikuu valimisi. See, nagu Iiri parlamendisaadikud teavad, unustati, kui valimised välja kuulutati. Meil ei ole Iirimaal institutsioonilist järjepidevust, mis on minu arvates hea, kuid see võeti uue valitsuse ametisseastumisega päevakorda tagasi. Me oleme juba teatanud Iiri pädevatele asutustele, et avaldatud eelnõule on ette näha mõningaid muudatusi. Niisiis me uurime eile õhtul saadud vastust (mida ma ei ole näinud, kuid minu andmetel vastus saadi) ja me saame teada, milliseid uusi muudatusettepanekuid on selles esitatud. Sellest sõltuvalt liigume me edasi järgmisse staadiumi või mis iganes. Kuid härra Mitchelli teine küsimus on väga asjakohane. Ta küsis, kas sellel on mingit asjakohasust riski ühtsustamise debatiga? Vastus on ei. See esineb teistes valdkondades, mille eest ma olen vahetult vastutav nagu elukindlustuse direktiiv, mis seondub maksejõulisusega ja nende avalik-õiguslike teemadega. Härra Mitchellil on õigus, kui ta ütleb, et VHI käes on umbes 75 % turust, tegelikult ma arvan, et see arv on praegu 76 % turust. Minu arusaamise järgi omavad nad nüüd isegi suuremat osa turust, kui neil enne oli. Nad on saanud suurema osa ja lisaks suurema hulga inimesi viimase aasta kuni 18 kuu jooksul või umbes nii, kui neil varem oli. See on fakt. Ta on asjast hästi informeeritud. Aga mina olen kohustatud tegelema mitte-elukindlustuse direktiiviga ja mitte riskimäära ühtsustamisega. Kuid loole paneb punkti - nagu te peaksite teadma, härra Mitchell - eraldi kohtuhagi, mis esitatakse kohtule Luksemburgis ja on algatatud ühe konkurendi poolt Iiri turul. See on Euroopa Ühenduste Kohtus ja ma oletan, et mingil ajal, võib-olla käesoleva aasta lõpupoole, tehakse selle kohta otsus. Teema: Lennupiletite müük internetis Kas komisjon võiks teatada, miks selle asemel, et avaldada veebilehekülgede reklaamimist käsitlevate ühenduse õigusaktidega pahuksis olevate veebilehekülgede nimekiri, andis loa nimekiri avalikkuse eest varju jätta ning anda asjaosalistele võimaluse anda aru, ja mis on siiski tarbijale kahjulik, kuna ta võib pahaaimamatult kasutada lehekülge, mida oleks saanud vältida, kui komisjon oleks astunud samme nimede avaldamiseks novembri keskel? Meglena Kuneva komisjoni liige. - Komisjon kasutab kõiki olemasolevaid õigusakte tarbijate õiguste tulemusliku elluviimise tagamiseks üle kogu Euroopa. Uus tarbijakaitsevõrgustik võeti kasutusele 2006. aasta lõpus tarbijakaitse koostöö määrusega. Selles on ette nähtudraamistik ühise järelevalve korraldamiseks turul ja selliste meetmete võtmine nagu lennupiletite müügilehekülgede kontrollimine, mis septembris 2007 ka toimus. See oli kõige esimene seda liiki ülesanne. Komisjon koordineeris ülesannet ja esitas uurimise esimese etapi tulemused novembris 2007. Selles etapis oleks teatavate tuvastatud ebakorrapärasustega lehekülgede aadresside avaldamine, nagu mainis austatud saadik, olnud enneaegne ja mitte kooskõlas teatavate liikmesriikide õigusliku raamistikuga. Ma mõistan täielikult Teie pahameelt, sest me kõik tahame asju õigesti korda saata. Kuid õigust anda aru, mis tähendab õigust ennast kaitsta, tunnustatakse kõigis ELi liikmesriikides. Selle õiguse kohaldamine on liikmesriikide pädevate asutuste ja kohtute pädevuses ja meie ootame osa riikide kohtuotsuste tulemust. Komisjon esitab seetõttu praegu liikmesriikides käimasolevate uurimiste ja kohaldamismenetluste tulemused siis, kui need menetlused on lõpetatud. Olen pidanud tarbijakaitsevõrgustiku raames läbirääkimisi pädevate asutustega ja nad on valmis tegema rohkem ja andmed avaldama, kuid vähemalt kahes liikmesriigis aset leidvad kohtumenetlused takistavad meil saada täit ülevaadet ja seda avalikustada. Jim Higgins Ma arvan, et möödunud juulis me aplodeerisime kõik Degutise raportile, kui me lõpuks ütlesime, et me saavutame läbipaistvuse seoses maksustamisega, et kõik kõigis reklaamides on ära näidatud kõikvõimalikud maksud ja lõivud. Ja siis me loeme 31. oktoobri The European Voice'i väljaandest: "Lennupiletite müügisaidid vastamisi ELi häbiga: komisjon ähvardab avaldada sadade veebisaitide nimed, mis väidetavasti eksitavad tarbijaid”. Ma ei saa aru, miks neid suuri ärioperatsioone avalikkuse ette ei tooda ega hukka mõisteta. Nad jätkavad standardite, eeskirjade ja hinnakohustuste eiramist. Nad jätkavad tarbija eksitamist. Möödunud nädalal avaldas näiteks Ryanair - minu tunnustus neile selle eest, mis nad tegid - kõigis Iirimaa ajalehtedes järgmise kuulutuse: "Ostke üks lend ja saage teine täiesti tasuta. Ärge makske tasusid, makse, lõive ega tariife”. Nii ma broneerisin lennu ja see läks mulle maksma 153 eurot. Ja siis see tasuta osa oli järgmine: krediitkaarditasu: 12 eurot, maksud, lõivud ja tariifid: 39,96 eurot, kindlustus: 14 eurot. Koguhind: tasuta lend - 67 eurot. Missugust muud tõendit te veel tahate? Meglena Kuneva komisjoni liige. - Sellesarnased juhtumid olidki peamiseks põhjuseks vahele segada ja võtta ette käesolev täitemeede. Kuid ma pean kordama: paljudes liikmesriikides on võimalik avaldada lennukompanii nimi pärast seda, kui uurimised ja täitemeetmed on lõppenud. Kuna juhtumeid on igasuguseid, siis nendega tegelemise aeg võib mõne juhtumi puhul kujuneda pikemaks kui teistel. Praegu arutab komisjon koos liikmesriikidega, kui palju on vaja aega meetmete lõpetamiseks ja komisjon avaldab - mulle on see juba ülesandeks tehtud - need nimed niipea, kui see on juriidiliselt võimalik, vastasel korral antakse komisjon kohtusse. Kui liikmesriigid lõpetavad kohtuasjad algselt kavandatud ajaks, võib nimed avaldada lähikuudel. Alguses ma arvasin, et me saame seda teha veebruaris, kuid pärast üksikasjalikumaid arutelusid, võrreldes õigussüsteemi ja kui palju aega see võiks võtta juriidilisest seisukohast, ma usun see võib poolteist kuud edasi lükkuda. Kuid ma leian, et teie tähelepanek on täielikult õigustatud ja kui Te lubate, ma kasutaksin Teie juhtumit, kui veel üht põhjust vahele segamise vajaduseks. Meil on selle aasta algusest tulnud ette kõlvatut äripraktikat ja tahtmata süüvida liiga sügavale juhtumitesse, ma arvan selle olevat samuti ka väga hea kõlvatu äripraktika näite õigusaktide rikkumisest. Manolis Mavrommatis (EL) Proua president, proua volinik, ma olin üks esimesi, kui mitte kõige esimene, kes esitas selle küsimuse enne novembrikuu probleemi esilekerkimist ja enne teadaandmist. Oma vastuses ütlesite mulle, et mõistliku aja, umbes kahe kuu jooksul, me saame teada nimed või uurimistulemused. Oma hilisemas intervjuus kuulsin teid ütlevat neli kuud. Samuti, kui Ryani nimi teatavaks tehti või pigem hakkas ajalehtedes levima kui üks sellistest lennukompaniidest (nagu meie kolleeg, härra Higgins võrdlemisi õigesti mainis), ütles Ryan, et ta ei ole ainuke ettevõte, kes nii talitab. Teie uuringute kohaselt on selliseid odavaid pileteid müüvaid kompaniisid 433. Mõned teised suured, tuntud firmad, kasutasid oma nime, keda ma ei taha parlamendis mainida ja Teie sulgesite silmad selle probleemi ees. Seepärast ma arvan soovitava olevat, et te avaldaksite nimed peagi, nii et avalik arvamus ja võistlus firmade, kas väikeste või suurte vahel, saaks maha jahtuda Meglena Kuneva komisjoni liige. - Ma ei eita, et olen saanud mitu korda inspiratsiooni parlamendilt ja selle liikmetelt, seega on mul hea meel, et käsitletakse eriuurimist lennupiletite kohta. Me valisime tegelikult lennupiletid oma esimeseks aktsiooniks päris juhuslikult. Ma ei taha asuda kaitsepositsioonile. Ma teen seda, mida seadus minult nõuab. Ma olen tegutsenud komisjoni õigustalituse nõu järgi ja võin edasi minna enne kui kohtumenetlused on konkreetsetes liikmesriikides lõppenud. Kui ühes liikmesriigis kestab menetlus neli kuud, ei saa ma midagi teha. Tegutsemine enne menetluse lõppemist oleks riigisiseste õigusaktide rikkumine ja ohustaks komisjoni reputatsiooni. Seepärast ma ootangi nimede avaldamisega kuni need menetlused on läbi. President Küsimustele, millele ajapuuduse tõttu ei jõutud vastata, vastatakse kirjalikult (vt lisa). President Ma tahaksin tänada volinik Kunevat ootamise eest. Sellega on infotund lõppenud. Brian Crowley Proua president, ma vabandan Teie ja tõlkide ees kinnipidamise pärast. Ma tahaksin ainult registreerida oma pahameeleavalduse seoses sellega, kuidas küsimuste esitamisega on jällegi jukerdatud. Need meist, kes kasutavad seda poliitilise mehhanismina ja püüavad saada vastuseid institutsioonidelt, on jäetud täiesti ilma sõnaõigusest, mis näitab kui halvasti koheldakse meid kui liikmeid selles täiskogus. Ma tõstatan selle küsimuse esimeeste konverentsil, kuid loodan, et juhatus võtab selle samuti enda kohustuseks ja püüab tagada, et koja igapäevast tööd ei venitataks iga kord küsimuste esitamise ajal. President Tänan Teid, härra Crowley. Ma arvan, Te mõistate, et täna on olnud ühel või teisel põhjusel raske päev. Meie käsutuses on olnud poolteist tundi ja me oleme andnud oma parima, et kõigi soovidele vastu tulla. Nagu Te teate, me loodame asju parandada reformi töörühmaga, kuid tänan Teid märkuste eest ja avaldan tänu meie tõlkidele. (istung peatati kell 19.45 ja jätkus kell 21.00)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
7. A szociális biztonsági rendszerek koordinálása: a végrehajtásra vonatkozó eljárások ( - A szavazás előtt: Jean Lambert , előadó. - Elnök úr! Azzal szeretném kezdeni, hogy köszönetet mondok minden munkatársamnak, akik az elmúlt öt év során részt vettek ebben a munkában, valamint a Bizottságnak és a Tanácsnak az e végrehajtási rendelettel kapcsolatban végzett munkájukért. A szociális biztonsági rendszerek koordinálása már 1971 óta érvényben van - ez nem új jelenség, ellentétben azzal, ahogyan néhányan gondolták a múltkori vita során - és ez az a rendelet, amelyet a határokon átnyúló egészségügyi ellátásról folytatott vita kapcsán fogunk megtárgyalni csütörtök délelőtt. Ez az a rendelet, amelyre ez a dokumentum vonatkozik, és ez annak végrehajtása. Véleményünk szerint jelentős előrehaladást sikerült elérnünk, nem utolsósorban az elektronikus kommunikáció feltételei szempontjából, amely remélhetőleg fel fogja gyorsítani az eljárást minden polgár számára, de mi itt a Parlamentben hisszük, hogy ebben az eljárásban hozzáadtunk valamit a polgárok jogaihoz, mivel így sokkal több információhoz hozzáférhetnek, nem utolsósorban azok, akiket munkavégzés céljából kiküldenek. Arról is meg vagyunk győződve, hogy sikerült egy minimális előrehaladást elérnünk a határidők szempontjából - bár ez a tagállamok hatáskörébe tartozik. Ez nagyon fontos: ez most azt jelenti, hogy bevezethetjük ezt a korszerűsített rendeletet, és remélhetőleg gyorsabban fog működni, az összes polgár érdekében. Még egyszer szeretnék köszönetet mondani minden munkatársamnak, aki részt vett ebben a hosszadalmas, bonyolult, de remélhetőleg nagyon gyümölcsöző végeredménynek az elérésében. (Taps)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
1. Lotta al cancro nell'UE allargata (votazione) - Prima della votazione sull'emendamento n. 2 Marios Matsakis (EN) Signor Presidente, il cancro può causare malattie croniche e portare a invalidità, pertanto per rendere più accurato e più credibile il nuovo paragrafo 34 bis, propongo un emendamento orale per includere le parole "può includere” e "possibilmente” nelle parti appropriate di quel sottoparagrafo. (L'emendamento orale è accolto)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Billingham Arvoisa puhemies, käytän puheenvuoron pyytääkseni tukeanne ja itse asiassa parlamentin puhemiehen tukea avun myöntämiseksi pääsiäisviikonloppuna vaalipiirissäni sattuneiden tulvien ja niiden aiheuttamien vahinkojen vuoksi. Vahinkoja aiheutui noin kahdelle tuhannelle asunnolle ja sadat perheet on nyt majoitettu väliaikaisesti. Mikä vielä pahempaa: yksin Northamptonissa vahinkoja kärsinyt alue on sosiaalisesti köyhä eikä sen asukkailla yleensä ole kattavaa vakuutusta. Tiedän, että olette tietoinen näistä tulvista; niitä sattui koko Midlandsin alueella. Olen jo kirjoittanut komissioon pyytääkseni tukea ja pyydän myös teidän tukeanne, jotta jonkinlaisen katastrofirahaston avulla voitaisiin lieventää tätä hyvin surullista tilannetta, joka traagisesti aiheutti omaisuusvahinkojen lisäksi myös kuolonuhreja. Niinpä pyydän tukeanne tänä aamuna tässä hyvin vakavassa asiassa. Puhemies Kiitän teitä, rouva Billingham. Olen erittäin pahoillani tästä suuronnettomuudesta ja otan huomionne tietysti erityisesti huomioon. Toimitan sen tietysti puhemiehelle, ja tarvittavat toimet toteutetaan. Voitte luottaa minuun. Perry Arvoisa puhemies, käytän puheenvuoron työjärjestykseen liittyvästä seikasta, jossa käännyin tämän parlamentin puoleen viime vuoden syyskuussa Walesin prinsessa Dianan traagisen kuoleman jälkeen. Sanoin, että se herätti kysymyksen lehdistön mahdollisesti tekemistä yksityishenkilöiden yksityiselämän loukkauksista. Siinä vaiheessa, kun rouva Pauline Green oli tehnyt aloitteen, ehdotettiin asian lähettämistä valiokunnan käsiteltäväksi. Otin asian uudelleen esille aiemmin tänä vuonna; asiaa ei ole minun tietääkseni vielä lähetetty minkään tämän parlamentin valiokunnan käsiteltäväksi, vaikka parlamentti niin päätti viime vuoden syyskuussa, kuten jo sanoin. Voisitteko antaa tässä vaiheessa meille mitään tietoa siitä, onko aikomustakaan toimia parlamentin toiveiden mukaisesti ja lähettää asia valiokunnan käsiteltäväksi vai yrittääkö joku salailla jotain? Puhemies Yleisesti ottaen, herra Perry, voin sanoa teille, että aiomme toimia täysin parlamentin tahdon mukaisesti. Se on selvä. Mitä on tapahtunut sen erityisen asian osalta, jonka otatte esiin? En voi antaa teille nyt heti mitään tietoja, mutta aiomme ottaa selvää siitä, mitä asian osalta on tehty ja toimia parlamentin tahdon mukaisesti, ja aion pitää siitä huolen. Pöytäkirjan hyväksyminen Puhemies Eilisen istunnon pöytäkirja on jaettu. Onko huomautettavaa? Collins, Gerard Arvoisa puhemies, nimeäni ei ole eilisen läsnäololistassa, mikä on täysin minun syyni. Olin läsnä parlamentissa ja osallistuin Pohjois-Irlantia koskevaan keskusteluun. Arvostaisin kovin sitä, jos nimeni voitaisiin lisätä läsnäolijoiden joukkoon. Puhemies Aivan oikein, herra Collins, on tapahtunut virhe. Totesimme kyllä, että olitte paikalla, ja asia korjataan. Rübig Arvoisa puhemies, haluaisin tiedustella, milloin pöytäkirjasta on löydettävissä turvallisuutta Brysselissä koskeneen tutkintapyynnön tulokset. Pöytäkirjan mukaan herra Schulz on sanonut, että me keskitymme ainoastaan Euroopan toimielinten työntekijöiden turvallisuuteen. Haluaisin kuitenkin korostaa, että asianamme on luonnollisesti samalla tavoin kaikkien Brysselin asukkaiden turvallisuus. Puhemies Aivan niin, herra Rübig. Jos tutkintapyyntö on esitetty ja jos sitä ei ole merkitty pöytäkirjaan, huolehdimme asiasta. (Pöytäkirja hyväksyttiin.) Ehdolliseen pääsyyn perustuvat tai ehdollisen pääsyn sisältävät palvelut Puhemies Esityslistalla on seuraavana Anastassopoulosin laatima oikeusasioita ja kansalaisten oikeuksia käsittelevän valiokunnan mietintö (A4-0136/98) ehdotuksesta Euroopan parlamentin ja neuvoston direktiiviksi ehdolliseen pääsyyn perustuvien tai ehdollisen pääsyn sisältävien palvelujen oikeussuojasta (KOM(97)0356 - C4-0475/97-97/0198(COD)). Anastassopoulos Arvoisa puhemies, en näe salissa tällä hetkellä komission edustajaa enkä olisi keskustelun jatkamisen kannalla, ellei komissaari ole sitä seuraamassa. Haluaisin esittää vaatimuksen, että keskeyttäisimme istunnon vaikkapa pariksi minuutiksi, kunnes komissaari tulee paikalle, sillä ei ole mahdollista keskustella ellei komissaari ole läsnä. Puhemies Herra Anastassopoulos, huomasin kyllä, ettei komission edustaja ole paikalla. Erehdyin luulemaan, että hän saapuisi paikalle menettelyä koskevien esitysten aikana. Niin ei tapahtunut. Olen erittäin pahoillani enkä ole kovin tyytyväinen. Lentojen kanssa on varmaankin ollut ongelmia. Liikkuminen paikasta toiseen ei ole kaikkialla aina niin helppoa... (Herra Martens: "Komissio on Brysselissä." ) Se oli leikkiä, herra Martens. Herra Anastassopoulos esitti pyynnön, jonka henkilökohtaisesti hyväksyn, ellei sitä vastusteta. Keskeytämme istunnon muutamaksi minuutiksi odottaessamme komissaarin saapumista. Ja toivon, että jatkamme sen jälkeen istuntoa mahdollisimman pian. (Istunto keskeytettiin klo 9.10 ja sitä jatkettiin klo 9.15.) Puhemies Arvoisat kollegat, voimme jatkaa istuntoamme. Komissaari Monti myöhästyi komission henkilöstön lakon vuoksi. Arvoisa komissaari, annamme teille täysin anteeksi. Koska tiedämme, kuinka täsmällinen te olette ja kuinka hyvin olette Euroopan parlamentin käytettävissä, emme olleet todella huolissamme vaan ajattelimme, että myöhästymisenne johtui pakottavista syistä. Annan puheenvuoron esittelijä Anastassopoulosille. Anastassopoulos Arvoisa puhemies, on kulunut jo lähes vuosi siitä, kun Euroopan parlamentti näytti vihreää valoa sille, että komissio ryhtyisi toimiin taistelussa laitonta kopiointia vastaan koodattujen palveluiden alalla sisämarkkinoilla. Puhujan edellinen mietintö johti 13. toukokuuta 1997 päätöslauselmaan. Komissio vastasi siihen välittömästi. Vastaus tuli direktiiviehdotuksena, jota tässä mietinnössä käsitellään, kun yritämme ilmaista käsityksiämme ja kokemuksiamme, jotka on muotoiltu asiaa koskevassa vihreässä kirjassa. Kyseinen komission ehdotus ansaitsee onnittelut seuraavista syistä: ensiksi, koska se osoittaa, miten hyvin komissio on ymmärtänyt tarpeen vastata mahdollisimman nopeasti laittoman kopioinnin ja koodauksenpurkajien ongelmaan, jotta se ei saisi samaa laajuutta kuin se on muilla audiovisuaalisilla aloilla saavuttanut, kuten äänitteiden ja kuvatallenteiden kaupassa; -toiseksi, koska komissio on laajentanut direktiiviehdotuksen soveltamisaluetta siten, että se kattaa kaikki tietoyhteiskunnan palvelut, ja komissio on näin luonut käyttökelpoiset lainsäädännölliset puitteet selvästi muotoillun lainsuojan antamiselle kaikille palveluille, jotka perustuvat ehdollisen pääsyn tarjoamiseen.Tyytyväisyyttä, jota mainitut käsitykset ilmaisivat, pitää kuitenkin tässä kohdin valitettavasti jarrutella, koska ehdotuksen muissa kohdissa ilmenee tiettyä varautuneisuutta, tiettyä epäröintiä ja rohkeuden puutetta, johon emme voi yhtyä. Komission ehdotus on siis liian heikko kestääkseen ajan kulumisen alalla, jolla kehitystä mitataan valovuosilla ja jolla piraattiteollisuus on jatkuvasti osoittanut joustavuutensa ja sopeutumiskykynsä. Meitä ei pidä kahlita vain rajoittuminen vastustamanne laittoman tai epäeettisen toiminnan kaupallisten päämäärien yhteyteen, vaikka tämä olisi helpoiten toteutettavissa. Missään tapauksessa ei voida hyväksyä, että komissiota rajoittaa joidenkin jäsenvaltioiden edustajien mahdollinen haluttomuus alistua suurimman yhteisen nimittäjän ehtoihin. Kuitenkin ryhdyttiin, mutta mielestäni yhtä laimeasti, yritykseen oikeuttaa komission kykenemättömyys hyväksyä oleellisia tarkistuksia ehdotukseensa sillä, että muuten olisi muka vaarana sisämarkkinoiden pirstoutuminen, että muuten muka vahingoitettaisiin akateemista tutkimusta ja kuluttajia, että muka mahdollisesti loukattaisiin sananvapautta. Arvoisa puhemies, mikään ei voisi olla kauempana totuudesta. Sisämarkkinoiden sidekudosta ei muodosta laittomuuden sietäminen, eivätkä kuluttajat hyödy tästä piratismista. Päinvastoin, lisäkustannukset lankeavat nimenomaan kuluttajien maksettaviksi. Mitä taas tulee sananvapauden puolustamiseen, en voi omasta puolestani sanoa satunnaisille ja tyhjänpäiväisille sananvapauden puolesta kiihkoileville: " Lopettakaa herjaaminen!" Puhuja on journalistina taistellut tämän oikeuden puolesta yli 30 vuoden ajan. Mutta koskaan en ole liittänyt sananvapautta ja vastuuttomuutta toisiinsa. Johtopäätös on selvä: direktiiviehdotusta pitäisi vahvistaa, ja tähän arvioon päätyivät sekä asiasta vastaava oikeusasioita käsittelevä valiokunta sekä lausunnon antaneet talous- ja raha-asioita käsittelevä valiokunta ja kulttuuriasioita käsittelevä valiokunta kiitoksen ansaitsevissa kannanotoissaan ja analyyseissään. Erityisen perusteellisen tarkastelun jälkeen päädyimme siihen lopputulokseen, että laitonta toimintaa kuvaavan arviointiperusteen pitäisi olla laajempi, jotta se sisältäisi myös välittömän tai välillisen taloudellisen hyödyn ja kattaisi näin myös julkiset televisiojärjestelmät. 25 tarkistuksellamme me hahmotimmekin uudet rajat lainsuojalle ja rangaistusten tasolle. Vuonna 1995 ilmennyt ongelma on jo merkittävä. Kun ainoastaan viidessä kuukaudessa paljon puhutussa Internetissä julkaistiin yli miljoona mainosta piraattilaitteista ja kun koodattuja palveluja tarjoavilta järjestelmiltä viedään tuloja vuosittain yli 240 miljoonan ecun arvosta, kuka voi enää epäillä piratismin kukoistusta? Tyypillinen tapaus on digitaaliset videolähetykset, joita piratismi haittaa Alankomaissa; laitteet on valmistettu yhteisöön kuulumattomassa Turkissa, niitä on mainostettu Internetin välityksellä ja levitetty yhteisöön kuuluvassa Yhdistyneessä kuningaskunnassa. Arvoisa puhemies, näiden toteamusten jälkeen tarve yhteensovittaa lainsuojan säännöt eurooppalaisella tasolla on siis itsestään selvä. Tämän tulisi tapahtua meidän mielestämme suurimman yhteisen nimittäjän tasolla. Tässä tarkoituksessa olen tehnyt tarkistukset uudessa mietinnössäni, joka minulla on tänään kunnia esittää parlamentille. Piratismia vastaan pitää taistella, eikä parlamentti tule antamaan periksi tässä taistelussa. Wolf Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, conditional access -kysymys, ehdollinen pääsy, on keskeinen leikkauskohta koko tietoyhteiskunnan palvelujen alalla. Oikeastaan tässä on kyse siitä, millaisin ehdoin conditional access pitäisi panna täytäntöön. Kyse on siis ehdollisen pääsyn ehtojen määrittämisestä, ja siten syntyy joukko periaatekysymyksiä. Ensiksi on määriteltävä yhteiskäytön ja yksinoikeuden suhde, sillä ei tietenkään voi olla niin, että joku omii Shakespearen ja vaatii sitten maksua aina kun Shakespearea esitetään. Tosiaankin, kulttuurimme sisällöt ovat aina myös yksilöllisiä tuotoksia, mutta ne ovat kuitenkin aina myös yhteisiä tuotoksia. Tässä on löydettävä vastaavat rajat. Toiseksi on kyse paljon tietävien ja tietoa vailla olevien suhteesta. Emme voi sallia, että conditional access johtaa siihen, että kulttuurimme keskeiset sisällöt, julkisuutemme keskeiset sisällöt, ovat ainoastaan sellaisten etuoikeutettujen vähemmistöjen saatavilla, jotka voivat maksaa niistä. Loppujen lopuksi on kyse julkisuuden jaotteluvaikutuksesta, joka voi todellakin rajoittaa mielipiteenvapautta. Tässä on asetettava vastaavat ehdot, jotta siellä, missä yksinoikeus on välttämätöntä ja järkevää, se voi todellakin myös toteutua ja että oikeuksia todellakin myös käytetään. On vain viitattava siihen, että keskustelemme aina vain lähentymisestä, ja siinä olisi varmastikin asiayhteys. Mutta pohjimmiltaan meillä on tässä ensimmäinen tilaisuus keskustella tässä leikkauskohdassa myös lähentymisen ongelmasta. Olen myös valittanut sääntöjen asettamisen niukkuudesta, jota komissio on avoimesti osoittanut sen sijaan, että se käyttäisi tätä leikkauskohtaa päättäväisesti hyväkseen. Erityisesti kaksi kohtaa ovat herättäneet huomiotamme. Ensiksi kansallisten rajojen ja teknisten kantavuuksien mureneminen, mikä johtaa todellisuudessa kaikenlaisiin mielettömyyksiin, joita ei ole tyydyttävästi huomattu. Jos esimerkiksi englanninkielinen ihminen käyttää koodinpurkulaitetta Sky Channeliin Belgiassa, toimiiko hän silloin rakenteellisesti laittomasti? Niinhän ei oikeastaan pitäisi olla! Toiseksi on se varsin vaarallinen suuntaus, että oikeuksien käyttäjä asettuu oikeuksien omistajan ja tekijänoikeuksien haltijan paikalle ja tavallaan toimii näiden oikeuksien välittäjänä. On taattava, että myös tekijänoikeuksien haltijan ja oikeuksien omistajan edut turvataan. Mielestäni se on välttämätön ehto. Kun keskustelemme ehdollisesta pääsystä, keskustelemme juuri niistä ehdoista, joita haluamme asettaa yksityiselle teollisuudelle ehdollisen pääsyn toteuttamiseksi. Sikäli ajattelen, että meidän pitäisi periaatteessa lähestyä asiaa tältä kannalta. Whitehead Arvoisa puhemies, minäkin haluaisin onnitella esittelijää ja hänen oikeusasioita käsittelevässä valiokunnassa työskenteleviä kollegoitaan, jotka ovat tuoneet tämän asian harkittavaksemme tänään. Olemme kulttuurivaliokunnassa sitä mieltä, että tarkastelemme tässä asianmukaisesti lähettämiseen emmekä sisältöön liittyviä ongelmia. Sisältöön liittyy monia ongelmia, ja viittaan niihin hetken kuluttua. Olennaista on kuitenkin, että tarkastelemme tänään yksittäiselle kuluttajalle lähetettävän signaalin kannalta tiettyjen palvelujen suojaamista. Siitä syystä emme voi äänestää tarkistuksen 20 jälkimmäisen osan puolesta kaikista tekijänoikeuksiin liittyvistä todellisista huolenaiheista huolimatta. Ne ovat oikeutettuja huolenaiheita, mutta tarvitsemme tekijänoikeusdirektiivin niiden käsittelemiseksi ja tarvitsemme sen pikaisesti voidaksemme edetä rinnan tänään keskustelemamme aiheen kanssa. Olemme kaikki samaa mieltä siitä, että laiton kopiointi on merkittävä ongelma ja se lisääntyy päivä päivältä. Lopulta tämän direktiivin sisältö on merkittävä, sillä sen rahoittaminen, ohjelmien tarjoaminen kasvavalle digitaalisten palveluiden määrälle, on monen palvelun tarjoajan kannalta olennaisen riippuvainen maksullisesta ehdollisesta pääsystä saaduista tuloista. Jos laittoman kopioinnin annetaan kukoistaa, nuo tulot pienenevät. Jos tulot pienenevät, suurella yleisöllä tulee olemaan käytössään vähemmän palveluja. Haluamme kuitenkin varmistaa, että samalla kun yritämme ratkaista tämän laitonta kopiointia koskevan ongelman, luonnostelemme hyvin yksityiskohtaisesti, mitä toimia säädämme. Emme puolla yksittäisiä kansalaisia koskevia rajoituksia ja ylettömän ankaria rangaistuksia pelkästään siitä, että henkilö on syyllistynyt epähuomiossa sellaisen älykortin hallussapitoon, joka on julkaistu muihin tarkoituksiin, kenties toisessa maassa. Puollamme niiden ihmisten takaa-ajamista, jotka valmistavat näitä laitteita tarkoituksellisesti saadakseen tuottoa. Siitä syystä tuemme tarkistuksen 22 sanamuotoa. Lopuksi sanoisin, että kaikessa tässä meidän on otettava huomioon yleisradiopalvelut ja maksuttomat palvelut. Minkään tässä direktiivissä ei pitäisi pakottaa palvelujen tarjoajia suojaamaan palveluita ja noudattamaan suojatoimia, jotka eivät ole tarpeellisia niiden tarkoituksen osalta. Se on tarkistuksen 25 ja niiden monien johdantojen ydin, jotka on uskoakseni käsitelty asianmukaisesti kaikissa kolmessa valiokunnassa, jotka ovat tätä asiaa tarkastelleet. Suosittelen todella tätä direktiiviä parlamentille. Medina Ortega Arvoisa puhemies, mielestäni tämänaamuisessa keskustelussa on käytetty liikaa sanaa "piraatti" . Esittelijä on kreikkalainen, herra Anastassopoulos ja hän tietää, että "piraatti" eli merirosvo oli merimies, joka sytytti toisen maan, toisen henkilön laivat tuleen ja aiheutti kuolemia, mikä oli äärimmäisen vakava teko. Näyttää siltä, että nyt piraatti-sanaa käytetään liian helposti. Tässä ei puhuta merirosvouksesta, sillä kyse on tiettyjen taloudellisten etujen suojelemisesta. Taloudelliset edut ovat suojelemisen arvoisia. Mutta näiden taloudellisten etujen lisäksi on muitakin oikeuksia, joita myös on suojeltava, esimerkiksi oikeus tietoon, oikeus yksityisyyden suojaan, oikeus yksityisyyteen. Sanon tämän, koska näyttää siltä, että ainakin oikeusasioita käsittelevän valiokunnan keskusteluissa on haluttu suojella suojattua viestintää, ikään kun se olisi perusoikeus. Mutta on muitakin perusoikeuksia. Tässä yhteydessä pyrimme ainoastaan antamaan tietyn suojan, jotta tätä toimintaa voidaan harjoittaa ja jotta tuottajat saavat siitä korvauksen. Kyse on yksinkertaisesti taloudesta. Tässä mielessä komission ehdotus on mielestäni hyvä ja tasapainoinen, sillä se suojelee toisaalta näitä taloudellisia etuja eikä se toisaalta rajoita oikeuksia. Haluan onnitella esittelijää hänen ymmärtämyksestään tämän keskustelun aihetta kohtaan, sillä loppujen lopuksi nämä parikymmentä hyväksyttyä tarkistusta ovat minun mielestäni järkeviä ja tasapainoisia. Sosiaalidemokraattisen puolueen ryhmä vastustaa kuitenkin tarkistuksen 20 kohdan b alakohtaa ja tarkistuksen 22 kohdan b alakohtaa. Tarkistuksen 20 kohdan b alakohdan osalta herra Whitehead viittasi jo "sisällön" suojelemisen muodostamaan ongelmaan, mikä saattaa todellakin johtaa siihen, että puhdasta taloudellisten korvausten suojelua pitemmälle menevä suojelu tehdään oikeutetuksi. Toiseksi vastustamme tarkistuksen 22 kohdan b alakohtaa, koska siinä puhutaan tapauksesta, jossa " ainoana tavoitteena on ollut mahdollistaa luvaton pääsy suojattuun palveluun" , mikä heikentää suojelua, koska sinä ei oteta huomioon laitteita, joilla on yleinen käyttötarkoitus. Toisin sanoen, jos tämä tarkistuksen 20 kohdan b alakohta, tarkemmin sanottuna sanat "tai sen sisällön" jätetään huomiotta, ja jos tarkistuksen 22 kohdan b alakohta - " ainoana tavoitteena on ollut mahdollistaa luvaton pääsy suojattuun palveluun" - jätetään huomiotta, sosiaalidemokraattisen puolueen ryhmä kannattaa näitä tarkistuksia ja tietenkin herra Anastassopoulosin mietintöä sen nykyisessä muodossa ja onnittelee myös komissiota niistä tasapainoharjoituksista, joita se on tehnyt tässä meille esittelemässään ehdotuksessa Palacio Vallelersundi Arvoisa puhemies, minun on sanottava aluksi - enkä sano tätä retorisista syistä - että minulle on kunnia käyttää kansanpuolueen ryhmän ensimmäinen puheenvuoro ryhmäämme kuuluvan esittelijän jälkeen. Se on minulle kunnia, koska esittelijä edustaa niiden Euroopan parlamentin jäsenten perinteen parhaimmistoa, jotka puolustavat mielipiteitään kansalaisten oikeuksien suojelemisesta koko energiallaan ja voimia säästämättä ja haluten samalla päästä vuoropuhelun kautta sopimukseen. Arvoisa puhemies, käsittelemme nyt - ja esittelijä ilmaisi sen erittäin hyvin - komission ehdotusta, joka parlamentin mielestä vastaa tässä rakennuksessa laadittua päätöslauselmaa. Näin ollen meidän on oltava esittelijän kanssa yhtä mieltä, kun hän toteaa, ettei komissio ole vielä suorittanut kaikkia niitä tehtäviä, joita tämä parlamentti pyysi sitä suorittamaan, eli maksuttomien suojattujen palvelujen kohdalla ilmenneiden ongelmien selvittämistä ja mahdollisesti jossain määrin tekijänoikeussuojan vahvistamista. Arvoisa puhemies, nyt tuon esille, tällä kertaa omasta puolestani - koska Euroopan kansanpuolueen ryhmä äänestää esittelijän laatiman äänestyslistan mukaisesti - muutamia ongelmakohtia. Arvoisa puhemies, jotkut niistä ongelmista, jotka koskevat esittelijän ehdottamia ja oikeusasioita käsittelevän valiokunnan hyväksymiä tarkistuksia, joista minä olen eri mieltä, johtuvat hyvin yksinkertaisesta syystä. Näinä päivinä kannatamme Euroopassa "vähemmällä lainsäädännöllä parempaan lainsäädäntöön" -ajatusta. Amsterdamin sopimukseen sisältyvä julistus velvoittaa meitä laatimaan lainsäädäntömme selkeästi, täsmällisesti ja suuntaamaan sen aina konkreettiseen ongelma-alueeseen. Komission ehdotus täyttää nämä ehdot. On totta, että ehdotuksen otsikossa olisi pitänyt mainita, että kyse on "maksullisista suojatuista palveluista" . Tämä viittaus maksullisuuteen olisi pitänyt ottaa mukaan myös 5 ja 12 kohdassa, 1 artiklassa ja asiakirjan muissa osissa, jotta ei olisi jäänyt minkäänlaista epäselvyyttä siitä, mikä oli käsiteltävä ongelma. Tämän kannattamamme selkeyden nimissä olisi näissä kohdissa pitänyt viitata myös siihen, että on myös muita laajoja ongelma-alueita, kuten maksuttomat suojatut palvelut, jota pitäisi käsitellä muiden lainsäädännöllisten välineiden avulla. Lisäksi hyväksyttyjen tarkistusten joukossa on muutamia, joilla ei yhdenmukaisteta lainsäädäntöä eikä ratkaista olemassa olevia ongelmia, vaan jos ne sisällytettäisiin lopulliseen tekstiin, ne synnyttäisivät yhä suurempia ongelmia. En aio puhua siitä, mitä on jo sanottu "ainoasta tavoitteesta" , mutta alkuperäisnauhoitukset eivät ole kiellettyjä, ja sen vuoksi meillä ei ole syytä ajatella, että esine, jolla on yleinen käyttötarkoitus, mutta jota voidaan käyttää myös laittomiin tarkoituksiin, pitäisi kieltää. Toisin ajateltuna, meillä on Espanjassa tapana sanoa, että se, joka yrittää haalia itselleen kaiken mahdollisen, ei lopulta pysty hallitsemaan kokonaisuutta. Kun otamme mukaan sellaisia käsitteitä kuin välitön ja välillinen taloudellinen hyöty ja kun otamme mukaan sisällön käsitteen, luomme harkintavaltaa, jota jokaisen jäsenvaltion tuomioistuin viime kädessä tulkitsee, mikä saattaa johtaa, jos mahdollista, suurempiin eroavaisuuksiin alalla, jota pyritään yhdenmukaistamaan. Toivon siis, arvoisa puhemies, että päädymme tällä lainsäädännöllisellä tiellä hyvään ratkaisuun, joka täyttää esittelijän esittelemät ehdot, luonnollisestikin kaikissa lainsäädännöllisissä välineissä. Thors Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, tämän direktiivin lähtökohta on tärkeä, nimittäin se, että meidän on yritettävä antaa oikeudenmukainen suoja niille rahallisille arvoille, jotka liittyvät henkiseen toimintaan. Tästähän on kysymys, eikä siitä, että estettäisiin tietoihin käsiksi pääseminen, kuten myös eräs kollegoistamme sanoi. Meidän on tunnustettava, että palvelujen suoja luo myös kiinnostusta kehittää korkeatasoisia tuotteita. Liberaalinen näkökulma on, että yksityisillä palveluilla on periaatteessa oltava sama suoja kuin julkisilla palveluilla tällä alalla. Emme saa joutua kokemaan sitä, mitä tietyillä tahoilla on jo koettu, nimittäin, että ollaan valmiita ryhtymään ehkäiseviin toimiin, jos julkisten palvelujen lisenssiä ei ole maksettu, mutta yksityistä TV-toimintaa ei sitä vastoin olla valmiita suojaamaan. Valiokunta ja esittelijä ovat aivan oikeutetusti kiinnittäneet huomiota sananvapauteen, mikä on tärkeää. Toivon, että tämä direktiivi todellakin auttaa luomaan tietoyhteiskunnassa tarvittavien tuotteiden sisämarkkinat. Ongelmia aiheuttaa se, että nykyiset markkinat eivät toimi, esimerkiksi mitä tulee yksityisten etujen salauksella suojaamiseen. On tärkeää, että luomme säännöt, joista ei tule estettä tulevaisuudessa. Tarkistusehdotuksessa 22 ehdottamamme tarkistus on juuri tällaisen kehityksen luomista varten. Sen vuoksi ryhmämme tukee sitä. Mutta kuten joku PSE-ryhmästä aikaisemmin sanoi, emme voi tukea tarkistusehdotusta 20, koska se aiheuttaisi sekaannusta eikä selkeyttäisi direktiiviä. Oddy Arvoisa puhemies, haluaisin kiittää esittelijää ja kollegoitani oikeusasioita ja kansalaisten oikeuksia käsittelevässä valiokunnassa sekä tämän melko monimutkaisen direktiivin valmistelijoita. Haluaisin erityisesti kiittää Phillip Whiteheadiä, jonka kanssa olen tehnyt tiivistä yhteistyötä tässä asiassa. Tämä on tärkeä aihe Euroopan kansalaisille, sillä television katselu on hyvin suosittua ajanvietettä. Tässä direktiivissä tunnustetaan, että alalle on tulossa uutta teknologiaa ja että alalla ollaan siirtymässä digitaaliteknologian käyttöön. Sillä suojataan älykortteja, joiden avulla on mahdollista katsoa maksullisia TV-ohjelmia. Ehdotuksen tarkoituksena on suojata näiden palvelujen tarjoajia. Olen saanut valtavan määrän postia tästä ehdotuksesta ja ihmiset ovat reagoineet siihen hyvin eri tavoin. Meidän on välttämättä tasapainotettava palveluiden suojaaminen ja niiden saatavuus kuluttajille. Esittelijä on pyrkinyt saavuttamaan tämän. Yksi tietty seikka, joka on otettu esille monenlaisista lähteistä - niin yksityisiltä ihmisiltä kuin yrityksiltä - saapuneissa kirjeissä, on, että pelkän älykortin hallussapidon ei pitäisi olla laitonta, ja siitä olen samaa mieltä. Myös tämän direktiivin kansalaisvapauksiin liittyvästä puolesta on kannettu huolta ja muutamat kirjoittajat ovat pitäneet ehdotusta ylettömän ankarana. Toivon, että komissio on saanut samanlaisia kirjeitä. On tärkeää, että tavallisen kansalaisen ääni tulee kuulluksi tässä istuntosalissa ja komissiossa. Toinen huolenaihe - enkä ole vielä saanut siihen tyydyttävää vastausta komissiolta, joten ehkä komissaari Monti voisi käsitellä tätä vastauksessaan - on se, miksi tämä direktiivi koskee vain maksullisia TV-ohjelmia. Eräät julkiset palvelut ovat maksullisia, mistä seuraa, että oikeudenkäyntejä tullaan käymään siitä, mitkä palvelut ovat maksullisia ja mitkä eivät. Hyvän lainsäädännön edun nimessä meidän pitäisi välttää tarpeettomia oikeudenkäyntejä. Yhteenvetona sanon, että tuen laajalti tätä ehdotusta ja tarkistuksia, joskin saatan olla hieman huolissani tietyistä näkökohdista. Pex Arvoisa puhemies, haluan ilmaista kunnioitukseni ja kiitokseni esittelijälle hänen erinomaisesta mietinnöstään. Silti haluaisin pyytää huomion kiinnittämistä yhteen asiaan, eli taiteilijoiden ja kirjailijoiden oikeuksien suojeluun. He tarvitsevat välttämättä vahvaa oikeudellista suojelua. Heillä on myös oikeus siihen. Siksi tuen tarkistusta 20 ja todellakin sydämestäni. Piratismia on vastustettava voimallisesti. Siksi ei riitä se, että kielletään vain välineet, jotka on tehty nimenomaan luvatonta pääsyä varten. Joskus on myös mahdollista loukata tekijänoikeuksia laillisilla ja näennäisen harmittomilla ohjelmilla ja myös tätä on vastustettava. Tarkistus 22 rajoittaa suojelun kuitenkin vain sellaisiin laitteisiin, joiden ainoana tavoitteena on luvaton pääsy. Tämä tarkistus pitääkin hylätä ja etenkin sanat "ainoana tavoitteena" . Euroopan kulttuurimaailmaa ei pidä suojella vain tekijänoikeuksia koskevien erityisdirektiivien avulla, vaikkakin ne ovat tärkeitä, vaan aina ja myös tämän direktiivin avulla. Siksi pyydän parlamenttia tukemaan tarkistusta 20 ja äänestämään tarkistusta 22 vastaan. Vielä kerran, onnitteluni esittelijälle, ja saanko pyytää täällä läsnä olevia komissaari Montia ja komissaari Bangemannia ottamaan politiikassaan huomioon kulttuurisen tason. Se on tärkeä asia. Se määrää Euroopan kulttuurisen moninaisuuden, joka on Euroopan voima. Heidän on otettava se huomioon politiikassaan. Berger Arvoisa puhemies, kuulun niihin, myönnettäköön, vähiin oikeusasioita ja kansalaisten oikeuksia käsittelevän valiokunnan edustajiin, jotka äänestivät valiokunnassa monia esittelijämme tarkistuksia vastaan ja siten myös niiden mukaisesti muutettua direktiiviä vastaan. Haluaisin selventää tässä, että äänestyksemme ei koskenut kaikkia tarkistuksia. Voin tukea täysin vain sekä kaikkia niitä tarkistuksia, joiden tavoitteena on niiden palvelujen suojaaminen, joihin pääsyä rajoitetaan kaupallisista syistä, että myös niitä tarkistuksia, joiden avulla rajoitetaan palveluihin pääsyä lähetettävien tietojen turvallisuuden ja koskemattomuuden vuoksi. Sitä vastoin uskon, että mietinnössä ehdotettua tekijänoikeuksien haltijan valitusoikeutta ei järjestelmällisistä syistä pitäisi käsitellä tässä direktiivissä, vaan parhaillaankin oikeusasioita ja kansalaisten oikeuksia käsittelevässä valiokunnassa valmisteltavana olevassa tekijänoikeuksia koskevassa direktiivissä ja siinä aineellisten oikeuksien näkökantojen yhteydessä. Muuten edessämme on tekijänoikeuksia ajatellen hyvin epäedullisten määräysten ja direktiivien viidakko. Suurin sisällöllinen ongelma minusta on kuitenkin enemmän tai vähemmän selvästi muotoillussa jäsenvaltioille osoitetussa kehotuksessa tehdä myös yksityisten älykorttien ja vastaavien välineiden hallussapito rikolliseksi. Siinä luomme uutta yksityisten olohuoneiden nuuskintaa, ja kaiken kaikkiaan uskon, että vapaan tiedonsaannin oikeudet on otettu liian heikosti huomioon. Monti Arvoisa puhemies, arvoisat jäsenet, haluan ensimmäiseksi esittää anteeksipyyntöni tämänaamuisesta myöhästymisestäni, joka johtui tähän nimenomaiseen päivään liittyvistä vaikeuksista; olen hyvin pahoillani ja kiitän arvoisaa puhemiestä hänen ymmärtäväisyydestään. Haluaisin kiittää parlamentin eri valiokuntien lausuntojen valmistelijoita ja ennen kaikkea oikeusasioita käsittelevän valiokunnan esittelijää, varapuhemies Anastassopoulosia, siitä monisyisestä ja hyvin perinpohjaisesta työstä, jota hän on tehnyt tämän merkittävän ja hankalan ehdotuksen hyväksi. Direktiiviehdotuksen tarkoituksena on suojella yleisradiotoiminnan harjoittajia ja uusien tietoyhteiskuntapalvelujen tarjoajia laittomalta kopioinnilta, eli sellaisten laitteiden valmistukselta ja jakelulta, joiden avulla on mahdollista vastaanottaa normaalisti maksua vastaan tarjottavat palvelut ilmaiseksi. On syytä muistuttaa, että maksullisen televisiotoiminnan käynnistyminen oli myös alku kukoistavalle kaupalliselle piraattiteollisuudelle, joka kuluttajille laittomia laitteita tarjoamalla on aiheuttanut huomattavia tappioita palvelujen tarjoajille ja hankaloittanut tämän nousevan alan kehitystä. Jotkin jäsenvaltiot ovat reagoineet tähän ottamalla käyttöön erityisen oikeussuojan laitonta kopiointia vastaan, toiset taas ovat eri syistä jättäneet sen tekemättä. Lisäksi hiljattain käyttöön otetut kansalliset lainsäädännöt poikkeavat toisistaan erittäin suuresti. Tästä seuraa, että suojan taso vaihtelee, ja unionista tulee siksi laittoman kopioinnin harjoittajille turvapaikka, joka tarjoaa erilaisia mahdollisuuksia kiertää joidenkin jäsenvaltioiden takaama oikeussuoja. Direktiiviehdotus pyrkii ratkaisemaan tämän ongelman ottamalla käyttöön yhdenmukaistetut säännöt sisämarkkinoilla. Minua ilahduttaa se, että oikeusasioita käsittelevän valiokunnan mietinnössä ja ehdotetuissa tarkistuksissa suhtaudutaan pääasiassa myönteisesti komission ehdotukseen, eikä pidä unohtaa, että kyseessä on vastaus parlamentin toistuvasti esittämään pyyntöön, joka viimeksi otettiin esille Anastassopoulosin edellisessä mietinnössä, joka käsitteli komission vihreää kirjaa vuodelta 1996. Minua ilahduttaa myös se, että Anastassopoulosin mietintö samoin kuin kulttuuriasioita käsittelevän valiokunnan lausunto sisältää lukuisia tarkistuksia, jotka auttavat suuresti selventämään ja vahvistamaan komission ehdotusta. Viittaan erityisesti tarkistuksiin 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 19, 23, 24 ja 25, jotka komissio hyväksyy kokonaan, jos ei kirjaimellisesti, niin ainakin niiden hengessä. On kuitenkin joitakin tarkistuksia, joita komissio huolellisesti tutkittuaan ja otettuaan huomioon asianomaisten tahojen mielipiteet ei voi hyväksyä. Tämä koskee esimerkiksi tarkistusta 20, jolla pyritään laajentamaan oikeussuojan soveltamisalaa palveluihin, jotka käyttävät ehdolliseen pääsyyn perustuvia järjestelmiä muista syistä kuin varmistaakseen käyvän maksun saamisen. Tällainen tarkistus ei vastaa ehdotuksen tarkoitusta, joka on puuttua laittoman kopioinnin muodostamaan perusongelmaan eli joidenkin kuluttajien haluun saada käyttöönsä edullisempaan hintaan tai ilmaiseksi palveluja, jotka tavallisesti ovat maksullisia, ja piraattiteollisuuden intressiin vastata tähän kysyntään tarjoamalla kuluttajille laittomia laitteita. Näillä tarkistuksilla pyritään sen sijaan ulottamaan suoja palveluihin, jotka käyttävät ehdolliseen pääsyyn perustuvia järjestelmiä muista kuin maksun saamisen varmistamiseen liittyvistä syistä, kuten esimerkiksi silloin, kun on varmistettava sellaisten palvelujen tarjoajan ja sisällön tarjoajan välisten sopimusten noudattaminen, joilla pyritään estämään mahdollisuus vastaanottaa palvelua muilla alueilla kuin niillä, joille oikeudet on myönnetty. Tämä ei kuulu ehdotuksen soveltamisalaan eikä sitä voida hyväksyä tämän ehdotuksen yhteydessä. Arvoisa puhemies, arvoisa esittelijä, haluan kuitenkin tässä yhteydessä korostaa, että henkilökohtaisesti olen vakuuttunut siitä, että tämä aihe on tärkeä ja että sitä on analysoitava tarkemmin. Tätä silmällä pitäen minusta olisi hyödyllistä käynnistää tutkimus, jolla määritettäisiin selvemmin aiheeseen liittyvät käsitteet, sen yhteensopivuus yhteisöoikeuden kanssa sekä mahdolliset välineet, joita voitaisiin käyttää sellaisen sopivan ratkaisun aikaansaamiseksi, jossa otettaisiin huomioon kaikkien asianosaisten etu. Toinen tarkistus, jota komissio ei voi hyväksyä, on tarkistus 22, sillä siinä rajataan laittomien laitteiden määritelmää, mikä voisi saada aikaan porsaanreikiä ja heikentää huomattavasti suojelua. Komissio ei voi hyväksyä muutamaa muuta tarkistusta, jotka meidän mielestämme eivät ole riittävän selkeitä ja jotka voisivat aiheuttaa hämmennystä ja vääriä tulkintoja. Viittaan tarkistuksiin 5, 9, 11, 18, 21 ja osaan tarkistuksesta 23. Haluan kuitenkin korostaa, että vaikka komissio ei voi hyväksyä joitakin tarkistuksia, toimielinten välillä vallitsee laaja ja erittäin rohkaiseva yhteisymmärrys laittoman kopioinnin vastaisen taistelun tavoitteista ja päämääristä sekä tarpeesta toimia nopeasti. Olen varma, että parlamentin, komission ja neuvoston välisen rakentavan yhteistyön avulla tavoite saavutetaan, ja toivon, että tämän toteutumiseksi ponnistellaan kaikin mahdollisin tavoin. Arvoisa puhemies, lyhyesti herra Pexin esille ottamasta asiasta: voin vakuuttaa hänelle, että komissio on ottanut mitä suurimmassa määrin huomioon kulttuurisen ulottuvuuden, Euroopan kulttuurisen monipuolisuuden arvon: tämä henki ilmenee myös siitä, että hyväksymme kaikki kulttuuriasioita käsittelevän valiokunnan esittämät tarkistukset. Lopulta, mitä tulee rouva Oddyn esille ottamaan asiaan, olen jo osin tehnyt selväksi, että komission ehdotus takaa suojan vain palveluille, joissa ehdollisella pääsyllä pyritään varmistamaan maksun saaminen, koska vain näissä tapauksissa on olemassa oikeutettu etu ja todellinen suojan tarve. Haluaisin lisätä, että henkistä omaisuutta koskevaa oikeutta ei rikota, koska pelkkää vastaanottamista, ilman kopiointia tai edelleen lähettämistä, ei voida katsoa henkistä omaisuutta koskevan oikeuden rikkomiseksi. Lisäksi silloin, kun palvelu ei ole maksullinen, luvattomasta käytöstä ei aiheudu palvelujen tarjoajalle mitään varsinaista taloudellista menetystä. Tämä on aihe, jota olisi syytä tarkastella vielä syvällisemmin, mutta ajan puutteen vuoksi päätän puheeni nyt tähän. Anastassopoulos Arvoisa puhemies, haluaisin onnitella erityisesti komissaaria ja kaikkia kollegoita, jotka osallistuivat tämän vaikean asian käsittelyyn, joka työllisti oikeusasioita käsittelevää valiokuntaa monien kuukausien ajan - tiedätte tämän itsekin, koska kuulutte oikeusasioita käsittelevään valiokuntaan - jona aikana monet osapuolet esittivät eriäviä näkemyksiä, joista ei olla tähän mennessä luovuttu. Komissaari Montin puheenvuoron jälkeen tahtoisin korostaa kahta seikkaa. Välillämme vallitsee vielä perustava erimielisyys siitä, mitä ehtoja lainsuojan tulee kattaa. Tämä erimielisyys tuli esiin myös komissaarin puheenvuorossa, ja erimielisyydessä tärkeästä 20 tarkistuksesta tai kuulemani mukaan vähintäänkin osassa sitä. Panen kuitenkin merkille komissaarin ilmoituksen aikeesta yhdessä muiden komission kollegoiden kanssa olla valmis tekemään selvitys juuri siitä, voidaanko tulevaisuudessa direktiivin kattavuutta laajentaa komission nyt asettamista rajoista, mitä parlamentti luonnollisesti pyytää komissiota tutkimaan. Tämän komissaari Montin ilmoituksen jälkeen minulle ei ole enää ongelma jättää mietintöä äänestettäväksi, mutta muutoin se olisi ollut ongelmallista, minun olisi ehkä pitänyt pyytää istuntoa lähettämään mietintö takaisin oikeusasioita käsittelevään valiokuntaan. Toiseen käsittelyyn mennessä näemme, kuinka voisimme ratkaista tämän erimielisyyden. Panen tietenkin merkille, että komissio hyväksyi 16-17 tarkistusta - tämä on asia, jota en voi jättää huomioimatta - ja, arvoisa puhemies, olen tietenkin sitä mieltä, että se, mitä me kaikki yritämme saada aikaan, on juuri mahdollisimman tasapainoinen yhdistelmä. Pidämme aina mielessämme, että tämä koskee oikeuksia, ja tavalla tai toisella yritämme löytää parhaan ratkaisun, ja omasta puolestani - kuten olen toistuvasti korostanut - tavoitteeni on, että direktiivi kattaisi myös julkiset televisiojärjestelmät, sillä monista syistä pidän niitä äärettömän tärkeinä. Nämä olivat huomautukseni, ja haluaisin onnitella teitä, arvoisa puhemies, siitä, että voimme saada täyden kuvan tästä hyvin vaikeasta asiasta, josta äänestetään keskipäivällä. Puhemies Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan tänään klo 11.00. Maakaasun sisämarkkinat Puhemies Esityslistalla on seuraavana tutkimusta, teknologista kehittämistä ja energia-asioita käsittelevän valiokunnan suositus toiseen käsittelyyn (A4-0140/98) neuvoston vahvistamasta yhteisestä kannasta Euroopan parlamentin ja neuvoston direktiivin antamiseksi maakaasun sisämarkkinoita koskevista yhteisistä säännöistä (C4-0103/98-00/0385(COD)) (Esittelijä: C. Desama). Desama Arvoisa puhemies, äänestys, joka toimitetaan tänään käytävien keskustelujen jälkeen, saattaa todellisuudessa päätökseen asiakokonaisuuden, jota on käsitelty jo kuusi vuotta ja joka koskee energia-alan sisämarkkinoita, joihin kuuluu kaksi osa-aluetta: sähkö ja kaasu. Haluaisin tässä yhteydessä korostaa Euroopan parlamentin jatkuvuutta, sillä ainoastaan yksi ja sama parlamentin esittelijä on huolehtinut tästä asiakokonaisuudesta näiden kuuden vuoden aikana, ja samalla ajanjaksolla olemme uuvuttaneet kolme komissaaria ja vielä useamman neuvoston puheenjohtajan. Miten meidän on näin ollen tarkasteltava tätä "kaasudirektiiviä" ja meille tänään esitettyä ehdotusta yhteiseksi kannaksi? Aivan ensiksi on tunnustettava, että se sisältää sähköä käsitelleen asiakokonaisuuden tavoin ne tärkeät periaatteet, jotka Euroopan parlamentti hyväksyi ensimmäisessä käsittelyssään jo marraskuussa 1993. En aio tehdä niistä yhteenvetoa enkä luetella niitä, vaan tyydyn tarkastelemaan muutamaa tärkeää kohtaa, joista tuleva direktiivi todella muodostuu. Ensiksi tietysti uusi määritelmä järjestelmään liittymisestä. Tämä ajatus on lähtöisin juuri Euroopan parlamentista. Se otetaan uudelleen esiin direktiivissä, ja olemme siitä iloisia. Toinen tärkeä osa-alue on markkinoiden vähittäinen avaaminen, jotta järjestelmien rakenteiden huomattavat erot voidaan ottaa huomioon. Sekin mainitaan tässä direktiivissä. Kolmas osa-alue on toissijaisuusperiaatteen täytäntöönpano, joka on tärkeä niin kansallisten etujen suojelemisen kuin senkin kannalta, että järjestelyjen ja järjestelmien lähentämiseen voidaan antaa tarvittava aika, sillä järjestelmät ovat niin erilaisia Euroopan unionissa. Lopuksi, neljäs osa-alue, joka koskee julkisten palvelujen tehtäviä. Olemme mielestäni saaneet energiadirektiivissä aikaan niin sähkön kuin kaasunkin osalta parhaan ratkaisun julkisten palvelujen tehtävien suojaamiseksi. Nämä ratkaisut ovat joka tapauksessa paljon parempia kuin ne televiestintää koskevat ratkaisut, joihin olimme yhdessä päätyneet. Näin ollen olemme siitä iloisia. Tänään saavutettavassa kompromississa voimme lisäksi ottaa huomioon kaksi myönteistä seikkaa, joista haluaisin onnitella sekä komissiota että puheenjohtajamaita Alankomaita, Luxemburgia ja Yhdistynyttä kuningaskuntaa, jotka ovat tehneet työtä asian hyväksi. Nämä kaksi kompromissia ovat maakaasun turvaamisen ja hankinnan kannalta tärkeitä Euroopan unionissa: ensinnäkin varastointia ja laitteiston hyödyntämistä koskeva kompromissi ja lisäksi - ja ennen kaikkea - kompromissi, joka koskee " take or pay' -sopimusten eli pitkän aikavälin sopimusten soveltamista, jotka takaavat toimitusvarmuuden Euroopan unionissa, joka on erittäin riippuvainen kaasun tuonnista. Vaikka periaatteemme löytyvät tästä direktiivistä jopa 80- tai 85-prosenttisesti, siihen jää kuitenkin pieni marginaali, joka ei vastaa periaatteitamme, mutta kuten Alfred de Musset sanoi, nautinto on sitä suurempi mitä täyttymättömämpi se on. Se olisi täydellinen ja täyttynyt, jos olisimme tänään päässeet yksimielisyyteen jakelijoiden valintakelpoisuudesta ja oikeudesta yhteistuotantoon. Ei ole yllättävää, että jotkut kollegoistamme ovat esittäneet tätä kohtaa koskevia tarkistuksia. Euroopan parlamentti vaatii voimakkaasti, että asia on korjattava muutaman vuoden kuluttua, kun direktiiviä tarkastellaan uudelleen, mutta ajat ovat silloin muuttuneet, ja mielipiteet ovat silloin varmasti kehittyneempiä. Tarkistuksia, jotka esitettiin uudelleen toisessa käsittelyssä, on itse asiassa kolme, koska kaksi niistä on täysin samanlaisia. Ensimmäinen tarkistus käsittelee sitä määräaikaa, jonka kuluessa pyydämme komissiota tekemään asian kehittymisestä arvion. Halusimme muistuttaa komissiota siitä, kuinka välttämätön arvio on, mutta olen aivan valmis vaatimaan kollegoitani äänestämään näitä tarkistuksia vastaan, jos komissaari Papoutsis antaa meille tästä asiasta riittävät takuut. Toinen tarkistus koskee jakelijoiden valintakelpoisuutta. Olimme jo kannattaneet tätä näkökantaa "sähködirektiivin" tapauksessa, ja vaikka olenkin nyt esittelijänä yhtä myönteisellä kannalla kuin silloin, minun on suositeltava teille, että äänestätte tätä tarkistusta vastaan, sillä sen seurauksena kompromissin tasapaino voitaisiin asettaa kyseenalaiseksi ja estää näin ollen oikeudellinen suoja ja välttämätön yhdistäminen "sähködirektiiviin" . Samasta syystä vastustan yhteistuotantoa koskevaa tarkistusta, jonka minun ryhmäni on tosin esittänyt, sillä myös tässä asiassa oli vaikea saavuttaa kompromissia. Kompromissin kyseenalaistaminen merkitsisi koko direktiivin kyseenalaistamista, minkä vuoksi aion ilman muuta esittää, että äänestämme kaikkia tarkistuksia vastaan. McNally Arvoisa puhemies, haluan ensin esittää sydämelliset onnittelut Claude Desamalle siitä, että hän on saattanut loppuun tämän keskeneräisen asian puolestamme tällä aikavälillä. Hänellä on tietysti sosiaalidemokraattien tuki. Se on aivan selvä asia. Aiomme ajaa yhdistettyä lämmön- ja sähköntuotantoa koskevaa tarkistusta, ja selitän kohta miksi. Aikaviive on todella ollut hyvin pitkä ja näiden vuosien aikana on tapahtunut useita asioita. Esimerkiksi Yhdistyneessä kuningaskunnassa saatu kokemus maan markkinoiden erittäin nopeasta vapautuksesta on osoittanut, että asioiden hoitamisessa progressiivisesti, hitaasti, on jotain hyötyä. Yhdistyneessä kuningaskunnassa kehitys oli niin nopeaa, että työpaikkojen merkittävä väheneminen ja muut eriyttämiseen liittyvät vaikeudet tapahtuivat aivan liian lyhyen ajan kuluessa. Sitä ei tule tapahtumaan tämän direktiivin myötä. Kuitenkin maakaasudirektiivin kautta koetaan sähködirektiivin tavoin nopeampi markkinoiden vapautus kuin mitä direktiivissä vaaditaan. Jollain tapaa nuo kuusi vuotta ovat tehneet siitä hieman vanhentuneen ja kehitystä, jota ei ole ennakoitu mietinnössä, tulee tapahtumaan. Toinen asia, joka on tapahtunut noiden kuuden vuoden aikana, on ympäristöongelmien kehittyminen, joka ilmaistaan erityisesti Kiotossa solmituissa sopimuksissa, joissa yhdistetyllä lämmön- ja sähköntuotannolla on merkittävä osuus yhtenä päätöslauselmista. Siitä syystä me esitämme tarkistustamme. Sosiaalidemokraattisen puolueen enemmistö ei usko, että 18 artiklan 2 kohta on asianmukainen. Itse asiassa se on mielestämme täysin komission yhdistettyä lämmön- ja sähköntuotantoa koskevan tiedonannon vastainen. Aiomme siksi antaa ihmisille äänestyksessä mahdollisuuden tehdä selväksi, että he tukevat yhdistettyä lämmön- ja sähköntuotantoa. Haluamme kuitenkin kaikkien muiden tavoin tämän direktiivin nopeasti. Emme halua olla sille esteenä. Mombaur Arvoisa puhemies, uskokaa tai älkää, mutta kolmen vaalikauden jälkeen järjestämme tänään unionin viimeisen suuren taloussektorin uudelleen. Jäsenvaltiot ovat luvanneet unionille muodostaa markkinoistaan sisämarkkinat ja toteuttaa kaikilla alueilla sopimuksen vapaudet, siis kaupan vapauden ja sijoittautumisvapauden. Kaasuala on kai viimeinen ala, jolla näitä molempia oikeustavoitteita ei ole vielä pantu täytäntöön. Direktiivillä muurataan siten viimeinen sisämarkkinoiden kivi. Haluan muistuttaa, että kansantaloudellinen tuntemus opettaa meille: siellä missä monopolit hallitsevat, voidaan tehdä helpommin virheitä, koska juuri voimattoman ostajan on maksettava kustannukset. Kilpailu sitä vastoin paljastaa virheitä, sillä se karsii virheratkaisuja tehneitä yrityksiä. Siten kilpailu alentaa hintoja ja motivoi tarjoajia parhaisiin ratkaisuihin. Milloin sitten on kilpailua? Silloin, kun ostaja voi valita eri toimittajien joukosta saman tuotteen. Tämän direktiivi saa nyt aikaan, sillä sen avulla tämä on mahdollista, nimittäin toimittajien vapaus ja siten ostajien valinnanvapaus. Tuotannon tasolla tämän on saanut aikaan toinen direktiivi. Kaasudirektiivi saa nyt tämän aikaan kuljetuksen ja jakelun alalla, ja nimenomaan asteittain, sillä se purkaa oikeudellisia monopoleja ja sen avulla voidaan kiertää kaasuputkistojen käytännön monopolit, koska voidaan rakentaa pistoputkia ja koska rinnakkaisten infrastruktuurien rakentamiseen on vapaa oikeus. Täten on kuitenkin myös selvää ja tärkeää, että käytännön monopolit puretaan siten, että kaasuputket avataan kaikille kolmansille osapuolille ja että tämä tehdään sillä tavalla, että omistajan edut turvataan siten, että omistaja saa korvaukset, jotka kattavat hänen kulunsa ja siten, että pitkäaikaiset toimitussopimukset turvataan riittävästi. Hyvin moni jäsenvaltio pani tälle paljon painoa - henkilökohtainen mielipiteeni on, että sille annettiin direktiivissä liikaakin suojaa. Suojataanhan loppujen lopuksi nekin jäsenvaltiot, jotka panevat erityisesti painoa sille mahdollisuudelle, että ne voivat sälyttää yrityksille julkisiin palveluihin liittyviä velvollisuuksia . Neuvosto on kolme vuotta kestäneiden neuvottelujen jälkeen hyväksynyt yksimielisesti varsin taidokkaan kompromissin, varsin tasapainotetun, arkaluontoisen kompromissin. Päätimme - sanon tämän valiokunnan ja täysistunnon puolueryhmäni puolesta - hyväksyä ja tukea tätä kompromissia, sillä näin rakennamme Eurooppaa etenemällä askel askeleelta. Mikä olisi voinut olla paremmin? Henkilökohtaisen käsitykseni mukaan jakelijoita ei ole käsitelty tarpeeksi hyvin - tämä ei kuitenkaan ole koko puolueryhmäni käsitys - ja myös sähkön ja lämmön yhteistuotannon alalla asiat olisivat voineet olla paremmin. Tunnustamme tosin, että jäsenvaltioiden tärkeät edut oikeuttavat ehdotetun sääntelyn. Arvoisa komissaari, hyvät naiset ja herrat, kuinka tästä eteenpäin? Ensiksi, odotamme komissiolta selvää lausuntoa säännöllisten, aikaisten kertomusten puolesta, jotta voitaisiin ottaa seuraavat askeleet. Toiseksi, odotamme, kun valtiot alkavat käyttää poikkeussääntöjä sähkön ja lämmön yhteistuotantoon, parlamentille osoitettua kertomusta, jotta parlamentti voisi keskustella myös siitä. Parlamentti haluaisi seurata sitä. Kolmanneksi, odotamme pian komissiolta kertomusta ympäristö- ja veropolitiikan yhtenäistämistarpeesta. Neljänneksi, haluan selventää, että olemme myös hyväksyneet direktiivillä sen tason, jolla Keski- ja Itä-Euroopan unionin jäsenyyttä hakevien maiden on pysyttävä ja johon niiden on nyt valmistauduttava. Viidenneksi, haluan esittää toiveeni siitä, että kaasumarkkinoilla toimivat uudistuneet, paremmin työskentelevät yritykset pystyvät tämän uudistuksen avulla ottamaan paikkansa maailmanmarkkinoilla, jossa ne ovat mielestäni olleet riittämättömästi edustettuina. Kiitän arvoisaa komissaaria, kiitän koko komissiota ja kiitän kaikkia jäseniä, jotka ovat näiden vuosien aikana - kollegamme Desaman johdolla - työskennelleet niin tarmokkaasti tämän direktiivin hyväksi. Malerba Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, haluan tuoda julki Unioni Euroopan puolesta -ryhmän myönteisen kannan maakaasumarkkinoita käsittelevään direktiiviin ja Desaman mietintöön. Tämä myönteinen kanta on tulosta muiden Euroopan parlamentin ryhmien kanssa käydyistä neuvotteluista sekä oman ryhmämme sisäisestä sovittelusta. Olisin suonut, että direktiivissä olisi menty pitemmälle, että siinä olisi annettu enemmän liikkumavaraa hajautetulle tuotannolle, että se olisi tuonut kilpailuun joitakin osia, joilla olisi tuettu varsinkin pienten ja keskisuurten yritysten alueita ja yhteenliittymiä. Olemme kuitenkin panneet tyytyväisinä merkille sitoumukset, jotka komissio on tehnyt tutkimusta ja energia-asioita käsittelevässä valiokunnassa käydyissä keskusteluissa, ja niinpä huolestuttavin jäljelle jäävä asia on yhdistettyjen sähkön- ja lämmöntuottajien kohtelu, jonka osalta direktiivi vaikuttaa meistä edelleen monitulkintaiselta ja sallii täydellisen harkinnanvapauden kynnysarvojen osalta. Kuunneltuani asianomaisten mielipiteitä ja esittelijän analyysin olen päätynyt siihen lopputulokseen, että on kannatettava vaihtoehtoa, jossa valitaan parhaan sijasta hyvä - kuten muuten teimme myös sähködirektiivin yhteydessä - ja että on lähdettävä liikkeelle mahdollisimman pian kehittämään kaasumarkkinoille uudelleensääntelyä, joka olisi hyvä, sen sijaan, että taisteltaisiin neuvoston kanssa vielä kenties vuosien ajan parhaasta ratkaisusta. Toisaalta kollega Pompidoun esittämä ja Desaman mietintöön otettu tarkistus, jossa esitetään direktiivin tulosten arviointia tietyn aikarajan umpeuduttua, osoittaa Euroopan parlamentille varman tien pyrkiessämme kohti tavoitteitamme. Haluaisin päättää puheeni onnittelemalla kollega Desamaa ja komissiota erinomaisesta työstä. Plooij-van Gorsel Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, arvoisa komissaari, ryhmäni, Euroopan liberaalija demokraattipuolueen ryhmä, on erittäin ilahtunut maakaasudirektiivin aikaansaamisesta. Lopultakin saadaan aikaan maakaasun sisämarkkinat ja niihin liittyvä markkinatoiminta ja luonnollisesti kilpailu. Se merkitsee markkinoiden yhdenmukaistumista ja siis halvempia hintoja eurooppalaisille yrityksille ja ajan mittaan myös kuluttajille. Onnittelen luonnollisesti Claude Desamaa hänen lopputuloksestaan. Vaikka markkinat ovat vielä hyvin rajoitetut, ryhmäni voi yhtyä neuvoston yhteiseen kantaan. Tuemme herra Desamaa, lukuunottamatta kahta asiaa, joista ryhmäni on esittänyt tarkistukset. Loppujen lopuksi on meidän asiamme huolehtia siitä, että Euroopassa saadaan aikaan hyvä lainsäädäntö. Euroopan unionin jäsenvaltiot ovat energialähteidensä suhteen yhä riippuvaisempia maakaasusta lämmön ja sähkön tuottamisen lähteenä. Vaikka kaasu onkin suhteellisen puhdas energiamuoto, sen palaessa vapautuu luonnollisesti hiilidioksidia. Kun otamme huomioon Kiotossa tehdyt sopimukset hiilidioksidin vähentämisestä, tehtävämme on käyttää kaasua mahdollisimman tehokkaasti. Eräs teknologia, joka auttaa tässä, on lämmön ja sähkön yhteistuotanto. Lämpövoimalaitosten tehokkuus on 80-90 %, mikä on melkein kaksi kertaa niin paljon kuin perinteisten kaasuvoimalaitosten tehokkuus. Lämpövoimalaitoksia onkin edistettävä ja niiden on saatava hyötyä vapautetuista markkinoista. Neuvoston kannan mukaan vain suurilla lämpövoimalaitoksilla on aina oikeus ostaa vapaasti kaasua. Käytännössä rakennetaan kuitenkin yhä enemmän pieniä lämpövoimalaitoksia, esimerkiksi yritystä varten, joka tuottaa sen avulla oman sähkönsä ja käyttää lämpöä teollisessa prosessissa. Alankomaissa käytetään vihannesten viljelyssä lämpövoimalaitoksen lämpöä ja sähköä ja myös hiilidioksidia; näin muodostuu täysin suljettu, taloudellinen ja ympäristöystävällinen ympyrä. Emmekö olleet sopineet neuvoston kanssa, että energiaa säästäviä teknologioita on edistettävä? Ryhmäni onkin sitä mieltä, että kaikilla maakaasua käyttävillä voimaloilla on oikeus ostaa sitä vapaasti. Vastustamme 18 artiklan 2 kohtaa ja tulemme tukemaan sosialistien kanssa tähän liittyviä tarkistuksia. Toinen tarkistukseni koskee maakaasumarkkinoiden jakeluyritysten asemaa. Jakeluyritykset voivat edistää aloitteita hajautetulla tasolla, kuten lämpövoimalaitosten rakentamista. Onkin tärkeää, että kaikki jäsenvaltiot voivat pitää näitä yrityksiä täysiarvoisina markkinaosapuolina ja että ne voivat ostaa kaasunsa vapaasti. Vain markkinoiden asianmukainen toiminta tasapuolisten ehtojen vallitessa pitää huolen siitä, että energiaa käytetään mahdollisimman tehokkaasti. Mikäli haluamme noudattaa Kiotossa tehtyjä sopimuksia, tämä on välttämätön ehto. Ryhmämme pitää periaatteellisesti kiinni myös tästä. Lopuksi, arvoisa puhemies, se, ettei neuvosto suhtaudu kovin vakavasti fossiilisten polttoaineiden ja siis hiilidioksidin vähentämiseen, käy jälleen selvästi ilmi ALTENER-ohjelman talousarviosta, josta keskustellaan tämän jälkeen. Ryhmäni yhtyy kokonaisuudessaan esittelijä Bloch von Blottnitzin mielipiteeseen siitä, että talousarvio on niin pieni, että kaikki neuvoston lausunnot suuremmista ponnisteluista ilmaston suojelun hyväksi kuulostavat miltei naurettavilta. Elmalan Arvoisa puhemies, vaikka meillä ei ole yhteistä energiapolitiikkaa, direktiivejä annetaan yksi toisensa jälkeen, jotta energiamarkkinat voitaisiin mukauttaa vapaakaupan ja kilpailun periaatteiden mukaisiksi. Sähkön jälkeen, kuten todettiin, on vuorossa kaasumarkkinoiden vapauttaminen. Eri hallitukset saavuttivat tosiaankin 8. joulukuuta 1997 kompromissiratkaisun, jota energia-asioita käsittelevä valiokunta ei halunnut asettaa kyseenalaiseksi esittämällä tarkistuksia vaan katsoi, että sopimus, johon neuvosto pääsi, on tasapainoinen ja järkevä. Haluaisin vuorostani onnitella herra Desamaa hänen työstään. Vapauttaminen tapahtuu kuitenkin vähitellen ja hitaammin kuin komissio alun perin ehdotti. Pitkän aikavälin toimitusvarmuutta koskevia sopimuksia valvotaan ja julkisen palvelun velvoitetta koskevat määräykset tunnustetaan erityisesti jakelun osalta. Mutta vaikka vapauttaminen on vähittäistä ja hallittua, markkinoiden avaaminen kilpailulle on kuitenkin tosiasia, ja se vaikuttaa yhä enemmän alan kehittymiseen. Teollisuusjohtajat hyötyvät hintojen alenemisesta, joka johtuu heidän toimittajiensa välisestä kilpailusta, ja kotimaiset asiakkaat joutuvat kärsimään kilpailun vuoksi nostetuista hinnoista. En voi olla toteamatta, että Eurogaz-yhtiön toimitusjohtaja tunnusti tämän energia-asioita käsittelevän valiokunnan kuulemistilaisuudessa. Markkinoiden painostus kohdistuu julkisten palvelujen periaatteisiin ja tehtäviin, jotka saattavat rikkoutua kilpailun aiheuttamien rajujen hyökkäysten seurauksena. Niinpä Ranskan hallitus on kyseenalaistanut Gaz de Francen monopoliaseman jo ennen kuin direktiiviä on lopullisesti hyväksytty avaamalla yksityiselle sektorille markkinat sellaisille kunnille, joille ei tällä hetkellä tarjota palveluja. Lisäksi nopean sijoittamiseen paluun vuoksi vapauttaminen saattaa johtaa siihen, että sähköntuotannossa suositaan maakaasua muiden energialähteiden, kuten ydinenergian, kustannuksella. Kaikkien näiden syiden vuoksi ryhmämme enemmistö - erityisesti ranskalaiset jäsenet - vastustavat direktiiviä, joka vapauttaa kaasumarkkinat kilpailulle. Koska meillä ei ole yhteistä energiapolitiikkaa, mikään ei mielestämme oikeuta energiamarkkinoiden vapauttamista, olipa kysymys sitten sähkö- tai kaasualasta. Kantamme perustuu perustamissopimuksen 90 artiklan 2 kohtaan, jonka nojalla jokainen valtio voi järjestää julkiset palvelunsa poiketen siitä, mitä kilpailusäännöissä määrätään, sekä lisäksi toissijaisuusperiaatteeseen, jonka mukaisesti energia-alan erityispiirteet voidaan ottaa huomioon, sillä energia ei ole muihin tuotteisiin verrattava kauppatavara eikä sitä näin ollen pidä alistaa vapaalle kilpailulle. Holm Arvoisa puhemies, haluan kiittää herra Desamaa, joka on laatinut tämän erinomaisen mietinnön, joka ei ole monisanainen, vaan lyhyt ja ytimekäs, mikä yksinkertaistaa asioita meidän kannaltamme. Maakaasun markkinoiden vapauttamisestahan on joitakin etuja, mutta siitä on myös haittoja. Herra Desama on ottanut esiin muutamia kriittisiä kohtia. Haluaisin kuitenkin lisätä, että olisi toivottavaa, että hajautettu tuotanto hyötyisi paljon enemmän kuin tässä direktiivissä sanotaan. Markkinoille pääsyn ehtoihin sisältyy lisäksi ongelmia, esimerkiksi teollisuusasiakkaille asetettu 25 miljoonan kuutiometrin kynnys. Meidän on myöhemmin yritettävä saada aikaan jokin parannus tähän asiaan. Maakaasu on useassa tapauksessa ydinvoimaa ja hiilivoimaa parempi vaihtoehto, mutta se ei kuitenkaan ole paras mahdollinen vaihtoehto ympäristönäkökulman kannalta. Sen vuoksi meidän on tehtävä entistä enemmän töitä uusiutuvien energialähteiden parissa - jotta pääsisimme siihen tavoitteeseen, joka Kioton konferenssissa hyväksyttiin. Vaadimme siihen paljon enemmän voimavaroja. Sainjon Arvoisa puhemies, olen iloinen tästä kompromissista, jota luonnehdin joustavaksi ja joka antaa jokaiselle unionin jäsenvaltiolle mahdollisuuden edetä maakaasun sisämarkkinoiden luomisessa yhä pitemmälle ja joka antaa samanaikaisesti mahdollisuuden hillittyyn markkinoiden avaamiseen, jonka ehdottomana edellytyksenä on julkisen palvelun velvoite. Tässä kompromississa otetaan huomioon kaikki ne eri kysymykset, joita tämän asiakokonaisuuden parissa vuodesta 1993 lähtien työskennelleet ovat esittäneet. Parlamentti auttoi omalta osaltaan huomattavasti tämän ratkaisun syntymisessä, enkä usko, että olisi edettävä hinnalla millä hyvänsä kohti sovittelumenettelyä, mitä jotkut parlamentin jäsenet toivoisivat. Tämä menettely on viimeinen keino, jolla pyritään - todellakin - joskus osoittamaan, kuinka tärkeä ja päättäväinen parlamentti on, mutta ase on todella pelottava vain silloin, kun sitä käytetään säästeliäästi. Tässä maakaasun tapauksessa voimme kuitenkin todeta, että saavutimme tyydyttävän tasapainon toisessa käsittelyssä. On esimerkiksi tärkeää, että jäsenvaltiot nimeävät valintakelpoiset asiakkaat. Tuleva "kaasudirektiivi" jättää "energiadirektiivin" tavoin tämän ongelman ratkaistavaksi toissijaisuusperiaatteen puitteissa. On myös oleellista, että tämä sopimus on, kuten jo sanoin, joustava, niin että jäsenvaltiot voisivat edetä markkinoiden avaamisen osalta omaa tahtiaan, sillä toiset haluavat edetä paljon nopeammin kuin toiset. Näin ollen eri maiden kulutusrakenteiden erot on otettava huomioon, ja sopimuksen mukainen markkinoiden vähittäinen vapauttaminen vaikuttaa mielestäni sen vuoksi hyväksyttävältä. Euroopan radikaaliallianssin ryhmä kiittää herra Desamaa ja hyväksyy siten hänen mietintönsä, jonka seurauksena syntyy direktiivi, jonka nojalla on mahdollista määritellä selvät pelisäännöt, oi, niin strategisella alalla, sillä jos Eurooppa huomaa olevansa lyhyellä aikavälillä tilanteessa, jossa tarjontaa on liikaa ja perinteisten toimittajien välinen kilpailu on kasvanut, älkäämme unohtako, että uusia luonnonvaroja tarvitaan noin vuonna 2005 ja että unioni on silloin yhä riippuvaisempi kaasuperäisten energialähteiden tuonnista. Linkohr Arvoisa puhemies, minäkin haluaisin kiittää Claude Desamaa erittäin sydämellisesti. Viitaten siihen, mitä hän sanoi aikaisemmin, voisi myös sanoa: neuvoston puheenjohtajat tulevat ja menevät, mutta esittelijä Claude Desama pysyy. Joka tapauksessa hän on työskennellyt hyvin kauan näiden asioiden parissa ja tehnyt siten Euroopan politiikan historiaa. Meidän varsinainen ongelmamme tässä on 18 artiklan 2 kohta. Tarkoituksenamme on, että sähkön ja lämmön yhteistuotannon avulla voidaan ostaa kaasua mahdollisimman halvalla, mikä tarkoittaa asiakkaana olemisen mahdollisuutta, kaikkialla, jokaisessa maassa. Nyt tulee vastaväite, sanotaan: no niin, nyt neuvoston kompromissi tehdään kyseenalaiseksi. Siellä nähtiin niin paljon vaivaa. Miksi meidän pitäisi nyt pitkittää menettelyä sovittelulla? Olen pahoillani, mutta en voi hyväksyä tätä väitettä. Jos tämä väite otetaan, kaikki neuvoston ehdotukset ovat periaatteessa järkeviä, ja pääsemme suhteellisen helpolla. Kansallisiin parlamentteihin sovellettuna se merkitsisi, että kun hallitus tekee lakiehdotuksen, se on silloin ajatellut jotakin tiettyä asiaa, joten parlamentin on kannatettava sitä. En voi aivan täysin hyväksyä sitä, vaikka myönnän, että siten menettely luonnollisesti pitkittyisi. Asian kannalta on kuitenkin vielä toinen kohta. Samanaikaisesti, kun keskustelemme tästä kaasudirektiivistä, komissio on esittänyt asiakirjan, mielenkiintoisen tiedonannon sähkön ja lämmön yhteistuotannosta. Myös me, parlamentti, tulemme vaatimaan - esittelijänä on rouva Estevan Bolea - että sähkön ja lämmön yhteistuotannon osuus kaksin- tai kolminkertaistetaan Euroopan unionissa. Parlamentti toimii tässä ristiriitaisesti. Yhtäältä se vaatii sähkön ja lämmön yhteistuotannon aseman kaksin- tai kolminkertaistamista, toisaalta epäröimme kirjoittaa direktiiviimme: kaasun voi ostaa siellä mistä haluaa. Jos menettelemme näin parlamenttina, menetämme uskottavuutta, mikä on pahinta, mitä politiikassa voi tapahtua, ja siitä saamme tällä hetkellä kärsiä yhdessä jos toisessakin jäsenvaltiossa. Siksi pyydän teitä tukemaan sosialistien ehdotusta, ja sitten näemme, mitä siitä tulee. Olemmehan tekemisissä järkevien ihmisten kanssa! Matikainen-Kallström Arvoisa puhemies, lähes kymmenen vuoden debatin jälkeen luonnonkaasumarkkinoiden avautuminen on toteutumassa. Haluan kiittää herra Desamaa hänen työstään asian hyväksi. Direktiiviehdotus on hyvä, mutta haluan kuitenkin tuoda yhden puutteen esille. On nimittäin huomioitava, että kaasudirektiivissä yhdistetty lämmön- ja sähköntuotanto asetetaan huonompaan asemaan kuin muut energiantuotantomuodot. Sähköntuottajat saavat siirtää kaasua verkossa laitoksen koosta riippumatta, mutta mikäli laitos on yhdistetty sähkön- ja lämmöntuottaja, voivat jäsenvaltiot määrätä laitoskoon, jota pienemmillä laitoksilla ei ole oikeutta kaasunsiirtoon. Mielestäni tämä ei ole oikein. Yhdistetty lämmön ja sähkön tuottaminen on varmasti yksi parhaista tavoista päästä Kiotossa asetettuihin tavoitteisiin, sillä tämä tuotanto vähentää kasvihuonepäästöjä nostamalla laitosten kokonaishyötysuhdetta. Lisäksi pidän erittäin tärkeänä, että direktiivin toimeenpanoa jäsenmaissa seurataan ja että komissio myös antaa kokemuksista kertomuksen Euroopan parlamentille ja neuvostolle. Ephremidis Arvoisa puhemies, voi olla, että tämä rikkoo sopusoinnun, mutta minun on pakko sanoa, että olen tätä direktiiviä ja suositusta vastaan, ja luonnollisestikaan en siis voi onnitella herra Desamaa. Syy tähän on se, että sekä direktiiville että suositukselle antavat kehyksen yksityistäminen, ääriliberalismi ja vapaa kilpailu hallitsemattomilla vapailla markkinoilla. Direktiivi kohdistuu julkisen sektorin asteittaiseen sulkemiseen samalla kun se toisaalta rohkaisee ja edistää yksityistä kaasumonopolia joko vertikaalisten tai horisontaalisten integroitujen yritysten muodossa. Varsinkin silloin, kun ne ovat horisontaalisia, kaasuun voivat siirtyä myös yritykset, jotka toimivat muilla aloilla, kuten esim. sähköyritykset, ja syntyy valtavia monopolistisia yritysryppäitä, jotka tyrannisoivat yhteiskuntaa hallitsemalla ratkaisevan tärkeää ja kehityksen, yhteiskunnan palvelutarjonnan ja ympäristönsuojelun kannalta merkittävää energia-alaa. Arvoisa puhemies, yksityismonopolia ei voida sovittaa yhteen näiden kolmen ominaisuuden kanssa, sillä se tavoittelee vain voittoa eikä mitään muuta. Se dominoi koko yhteiskuntaa, jonka velvollisuus on maksaa verovaroista perusrakenteet näille yrityksille ja kustantaa jopa vakuutukset ja turvallisuus. Näistä syistä äänestämme mietintöä vastaan. Papoutsis Arvoisa puhemies, hyvät parlamentin jäsenet, kuten me kaikki tiedämme, maakaasun sisämarkkinoita koskeva ehdotus on hyvin merkittävä. Näiden vuosittain yli 100 miljardilla eculla työllistävien markkinoiden asteittainen vapauttaminen liittyy elimellisesti tavoitteisiimme lisätä Euroopan talouden kilpailukykyä sekä vähentää työttömyyttä. Arvoisa puhemies, haluaisin onnitella Euroopan parlamenttia ennen kaikkea päätöksestä nopeuttaa maakaasua koskevan yhteisen kannan käsittelyä, jotta se voitaisiin ajoissa lähettää energianeuvoston 11. toukokuuta pidettävään toiseen käsittelyyn. Yhteinen kanta maakaasun sisämarkkinoista, joka on Euroopan parlamentin toisessa käsittelyssä, on tiiviiden neuvottelujen tulos. Näiden neuvottelujen kuluessa onnistuimme laskemaan perustukset uusille sähköenergian kilpailukykyisille markkinoille sekä lisäksi vastaaville maakaasumarkkinoille, jotka yhdessä muodostavat energian sisämarkkinoiden perusakselin. Nämä merkittävät tulokset eivät olisi olleet mahdollisia ilman esittelijän, herra Desaman, henkilökohtaista panosta. Haluaisin siis onnitella herra Desamaa erinomaisesta työstä kaikkina näinä vuosina. On totta, että energian sisämarkkinoiden näköalat ovat muuttuneet radikaalisti. Sähköenergiaa koskevan direktiivin antaminen osoitti jäsenvaltioiden, teollisuuden, kuluttajien sekä markkinavoimien päättäväisyyden avata energia-ala kilpailulle. Todellisuudessa, kuten käy ilmi komission Euroopan parlamentille antamasta äskettäisestä mietinnöstä, jäsenvaltiot valitsevat vieläkin nopeamman ja laajemman avautumisen verrattuna sähköenergiamarkkinoita koskevan direktiivin vaatimuksiin. Tämä tosiseikka antaa oikeutuksen valinnoillemme antaessamme sähköenergiaa koskevan direktiivin. Uskon, että teollisuutta sekä myös kuluttajia hyödyttää maakaasudirektiivin mahdollisimman nopea voimaantulo. Sitä ei pitäisi jättää jälkeen sähköenergiamarkkinoista. Kaasumarkkinoiden avautumista kilpailulle ei pidä viivästyttää. Maakaasudirektiivin osalta yhteinen kanta, jonka neuvosto hyväksyi yksimielisesti 12. helmikuuta, on merkittävä saavutus ja heijastelee jäsenvaltioiden välillä todettua yleistä yksimielisyyttä. Siihen sisältyy suuri määrä säädöksiä, joita jäsenvaltioiden pitää soveltaa, kuitenkin sovitettuna niiden omiin erikoisoloihin. Komission sekä parlamentin edellyttämällä tavalla tämä direktiivi muodostaa yhteisen kehyksen koko Euroopalle, ja määräykset jäävät osittain toissijaisuusperiaatteen määriteltäväksi. Erityisesti se edellyttää maakaasumarkkinoilla kilpailun vähimmäistasoa. Lisäksi direktiivissä taataan, että heti alusta asti vähintäänkin suuri osa teollisuuskuluttajista sekä kaikki sähköntuottajat voivat valita kaasuntarjoajansa vapaasti. Tähän valinnanvapauteen sisältyvät myös yhdistyneet sähkön- ja lämmöntuottajat, ja niin muodoin se on täysin samassa linjassa alalle annetun ensisijaisuuden kanssa. Jäsenvaltio voi vain hyvin poikkeuksellisissa erikoistapauksissa säätää ylärajojen rajoituksista, jotka komissio kuitenkin tavalla tai toisella yhtenäistää ja joita se sitten valvoo tarkkaan maan sisäisten sähkömarkkinoiden epätasapainon todellisten perustelujen osalta. On nähtävissä jo merkkejä siitä, että monet jäsenvaltiot eivät jää vain direktiivin perusvaatimusten tasolle, vaan avaavat markkinoitaan kilpailulle vieläkin enemmän. Näiden merkkien mukaan vapauttamisen tulokset ovat odotettua merkittävimpiä. Direktiivi määrää lisäksi suojelemaan velvoitteita tarjota julkispalveluita, joita jäsenvaltiot voivat määrätä markkinoillaan toimiville maakaasuyrityksille silmälläpitäen yleistä taloudellista hyötyä. Meidän ei pidä myöskään unohtaa, että markkinoiden vapauttaminen ei tarkoita yksityistämistä. Markkinoiden vapauttaminen tarkoittaa, että julkisten valtionyritysten samoin kuin yksityisten yritysten pitää toimia sisämarkkinoiden puitteissa kunnioittaen terveen kilpailun periaatteita. Jäsenvaltiot määrittelevät nämä velvoitteet vasten yhteisöllistä kehystä, ja jatkossa ne yhtenäistää komissio, joka myös valvoo niitä yhteisölainsäädännön pohjalta. Tämä mekanismi sallii jäsenvaltioiden tasoittaa kilpailua julkisia palveluita vastaan silloin, kun tämän arvioidaan palvelevan yleistä hyötyä. Varastoinnin osalta katsomme, että sitä ei voida pitää osana luonnonmonopolia, sillä se on jo taloudellista toimintaa, ja tästä syystä komissio katsoo, että ei ole syytä muihin erikoismääräyksiin kuin mitä esitykseen jo sisältyy. Mitä tulee tärkeään kysymykseen 'take or pay' -tyyppisistä sopimuksista, olen hyvin tyytyväinen saavutetun ratkaisun saamaan laajaan ja yksimieliseen tukeen. Tämä ratkaisu antaa komissiolle mahdollisuuden harjoittaa tehokasta valvontaa, joka perustuu selkeisiin ja objektiivisiin kriteereihin. Aion päättäväisesti laatia tätä varten tehokkaan yhteistyömenetelmän komission ja jäsenvaltioiden välille. Komissiota ja jäsenvaltioita pyydetään nyt esittämään hyvin merkittävää osaa tähän suuntaan. Yhteiseen kantaan on sisällytetty suuri osan parlamentin ensimmäisessä käsittelyssä hyväksytyistä tarkistuksista, ja komissio on jo ottanut ne huomioon muutetussa ehdotuksessaan. Minun on sanottava, että nämä tarkistukset selkiinnyttivät lukuisia merkittäviä kohtia sekä myös tekstin yleistä tasapainoa. Arvostan erityisesti parlamentin energia-asioita käsittelevän valiokunnan panosta tässä toisessa käsittelyssä. Haluaisin myös korostaa, että suurissa linjoissa yhteisen kannan tasapainoinen rakenne ja arvo tunnustettiin. Mitä tulee tarkistukseen, joka koskee kertomuksen laatimista direktiivin kolmivuotisen soveltamisen jälkeen, tahdon sanoa, että komissio on halukas hyväksymään tämän tarkistuksen, jos parlamentti katsoo sen olevan todellakin tarpeellinen. Haluaisin tehdä selväksi, että joka tapauksessa komissio tulee antamaan kertomuksia Euroopan parlamentille ja neuvostolle aina kun asiat niin vaativat ja se on tarkoituksenmukaista. Erityisesti tämä antaa hyvän tilaisuuden suunnitellusti tutkia jäsenvaltioiden mahdollisuutta soveltaa erityismääräystä sähkön ja lämmön yhteistuottajista. Haluan korostaa, että komissio on hiljattain laatinut ensimmäisen kertomuksensa sähköenergiadirektiivin seurannasta, vaikkakaan itse direktiivissä tätä ei edellytetty. Aiomme siis varmasti toimia samoin maakaasun suhteen kuin sähköenergian suhteen, vakuutan tämän teille. Nämä mietinnöt ovat elintärkeitä energian sisämarkkinoiden kehittämisen seuraaville vaiheille. Haluaisinkin lisätä, että myös puhemiehistö hyväksyy täysin tämän lähestymistavan. On selvää, että on parlamentin asia päättää, tarvitaanko tällaista tarkistusta enää edellä sanotun jälkeen. Joka tapauksessa katson, että on aivan välttämätöntä, että komissio seuraa tiiviisti maakaasudirektiivin soveltamista tiiviissä yhteistyössä jäsenvaltioiden kanssa. Tämä on sitä paitsi ainoa tapa välttää poikkeavia tulkintoja direktiivin eri määräyksistä ja turvata tämän merkittävän aloitteen täysi, oikea-aikainen ja tuloksellinen toteuttaminen. Sähköenergiadirektiivin tapauksessa noudatimme tätä lähestymistapaa menestyksellisesti. Lähestymistapa osoittautui tulokselliseksi ja se sai lämpimän vastaanoton kaikilta jäsenvaltioilta. Muiden esitettyjen tarkistusten osalta komissiolla ei ole mahdollisuutta hyväksyä niitä. Emme voi hyväksyä kahta yhteistuotannosta esitettyä tarkistusta, sillä yhteistuotanto, kuten jo selitin, on jo valittavissa hyvin konkreettisin edellytyksin, jotka komission täytyy aina yhtenäistää. Mitä tulee esitettyyn tarkistukseen jakelijoista, tämä koskee yhtä kaikkein arkaluonteisimmista kysymyksistä, joista keskusteltiin kokonaiskompromissin puitteissa. Jakelijat voidaan jo valita kun kyseessä on itse valittujen asiakkaiden hankkiminen, ovat ne sitten teollisuuslaitoksia tai sähköntuottajia. Kaikki tämän ylittävä valinnanvapaus jää toissijaisuuden varaan, koska tämä koskee kompromissin ydintä, erityisesti todennäköisiä julkisen palvelun velvoitteita. Näistä syistä komissio ei voi hyväksyä tätä tarkistusta. Arvoisa puhemies, hyvät parlamentin jäsenet, komissio pitää elintärkeänä, että käsiteltävänä oleva direktiivi, jota sekä kuluttajat että teollisuus tukevat, hyväksyttäisiin mahdollisimman nopeasti. Tämänpäiväinen keskustelu on osoittanut selvästi, että myös Euroopan parlamentti jakaa tämän kannan. Haluaisin päättää puheenvuoroni onnittelemalla vielä kerran esittelijää herra Desamaa, kaikkia Euroopan parlamentin energiaasioita käsittelevän valiokunnan jäseniä ja kaikkia tänään puheenvuoron käyttäneitä parlamentin jäseniä. Haluan aidosti kiittää heitä rakentavasta työstä tässä tänään päätökseen saatavassa tärkeässä menettelyssä. Puhemies Kiitoksia, arvoisa komissaari Papoutsis. Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan tänään klo 11.00. ALTENER II -ohjelma Puhemies Esityslistalla on seuraavana tutkimusta, teknologista kehittämistä ja energia-asioita käsittelevän valiokunnan suositus toiseen käsittelyyn (A4-0143/98) neuvoston yhteisestä kannasta neuvoston päätöksen antamiseksi monivuotisesta ohjelmasta uusiutuvien energialähteiden käytön edistämiseksi yhteisössä (ALTENER II) (C4-0032/98-97/0106(SYN)) (Esittelijä: U. Bloch von Blottnitz). Bloch von Blottnitz Arvoisa puhemies, ALTENER II -ohjelma on tyypillinen esimerkki siitä, miten politiikassa vaatimukset ja todellisuus ovat kilometrien päässä toisistaan. Haluaisin vain muistuttaa Berliinin, Rion ja Kioton päätöksistä. Sitouduimme haitallisten aineiden ja hiilidioksidipäästöjen alentamiseen. Sanottiin, että se on suurimpia tehtäviä, mitä meillä on lähiaikoina. Neuvosto itse sanoo ALTENER II -ohjelmaa koskevissa johdanto-osissaan, että hiilidioksidipäästöt lisääntyvät 3 % vuoteen 2000 mennessä, eivät alene. Lisäksi se sanoo - ja sitä pidän jo kyynisenä - että ALTENER II edistää olennaisesti ympäristöystävällisten, uusiutuvien energialähteiden lisääntyvää käyttöä ja että se on pääosassa yhteisön toimintasuunnitelmassa hiilidioksidipäästöjen vähentämiseksi. Minun on sanottava, että on suorastaan hävytöntä, kun huomaan, että sitä varten on varattu vain 22 miljoonaa ecua! En ymmärrä, mitä se tarkoittaa, 11 miljoonaa ecua vuotta kohden! Neuvosto menee vielä pitemmälle rajoittamalla toimivaltaamme talousarvion alalla, ei oikeudellisesti , sitä se ei voi, mutta tosiasiallisesti , ja haluaa vielä määrätä, kuinka paljon meidän on annettava ensi vuoden talousarviossa. Se ei käy, emmekä voi hyväksyä sitä missään tapauksessa! Tänä vuonna 11 miljoonaa ecua, ja ensi vuonna katsomme uudelleen. Ikään kuin tämän hävyttömyyden huippu on kuitenkin, että neuvosto ei ole aikonut ottaa aihetta nyt 11. toukokuuta pidettävän energianeuvoston kokouksen esityslistalle. Tämä merkitsisi sitä, että meillä ei ole enää tänä vuonna lainkaan varoja, että meillä ei ole koko ALTENER II -ohjelmaa ja että emme taaskaan tee mitään uusiutuvien energioiden hyväksi. Haluaisin vielä kerran muistuttaa häpeällisestä katastrofista, koska varoja ei ole riittävästi, SAVEsta, JOULEsta ja THERMIEsta. Tiedämme kaikki, että olemme riippuvaisia raaka-aineiden tuonnista. Nyt tulevat tietysti kaikki ydinvoiman ystäväni ja sanovat, kyllä, kyllä, ydinvoima. Minäpä sanon teille, että se on täyttä hölynpölyä; koska me tarvitsemme uraania, meidän pitää myös tuoda sitä, jotta asia tulisi kerrankin selväksi! Sitä paitsi se luo uusia työpaikkoja. Se on ensi vuosituhannen viennin mahdollisuus. Se on ympäristöystävällistä. Vain siten voimme vähentää hiilidioksidipäästöjä. Neuvosto sanoo niin, me tiedämme sen, mutta siihen ei ole rahaa! Haluaisin vain, että saisimme kerrankin - vain neljäksi vuodeksi - niin paljon rahaa näitä ohjelmia varten, kuin mitä syydämme vuodessa ydinvoimateollisuuteen, esimerkiksi fuusiota varten. Siihen annamme helposti 250 miljoonaa ecua, ja joskus, mahdollisesti vuonna 2050... Mutta sen hyväksi, mikä on välttämätöntä, mikä tuo lisää työpaikkoja, mikä on hyväksi ympäristölle, mikä kätkee valtavat innovaatiomahdollisuudet, sen hyväksi emme yksinkertaisesti tee mitään! Silloin minun täytyy jo kysyä, missä minä oikeastaan olen, mitä me täällä näyttelemme? Onko tämä komedia? Tämä ei ole komedia, tämä on traagista. Haluaisin myös vielä kerran huomauttaa, että ohjelmassa on muutenkin suunnitteilla pitää yhdyskuntajätettä uusiutuvana energiana. Siinä minun täytyy luonnollisesti kysyä, mitä tämä kaikki oikein tarkoittaa. Yhdyskuntajäte! Älkää viitsikö, ei se ole mitään uusiutuvaa energiaa. On tietenkin aivan selvää, että jotkin teollisuudenalat ovat hyvin kiinnostuneita asiasta, nimittäin jätteenpolttolaitokset. Vain ne ovat jo muutenkin suurten energiahuoltoyritysten käsissä, koska ne pystyivät tekemään niin suuria varauksia ydinjätteen hävittämisen vuoksi ja verorahoina ne kasasivat miljardeja, ne pystyivät hankkimaan kokonaisia jätteenpolttolaitoksia. Nyt meidän pitäisi vielä tukea niitä ja pitää yhdyskuntajätettä uusiutuvana energiana! Olisi välttämätöntä laittaa vihdoinkin kaikki tieto, kaikki raha, mitä meillä on, aurinkosähköön, vetyyn, geotermiseen energiaan ja niin edelleen, että saisimme niissä vihdoinkin menestystä aikaan. Pitäisi myös kiireesti vaatia, että meillä olisi vakaa syöttöä koskeva sääntely, muuten kaikki on ihan yhtä tyhjän kanssa. Loppujen lopuksi pitäisi luonnollisesti myös laskea hintaa, niin ympäristöystävällistä kuin se onkin. Tämä tarkoittaa, että minun pitää verottaa hieman muita energioita. Loppujen lopuksi ympäristö- ja terveyskustannukset valtiollistetaan. Voitot kuitenkin yksityistetään. Hyvä, minulla ei ole mitään sitä vastaan, mutta meidän pitää vihdoinkin saada aikaan oikeudenmukainen jaottelu. Tämä kaikki puuttuu, eikä yksikään maa halua verotusta. Se työnnetään yksinkertaisesti sivuun, se tukahdutetaan. Se syrjäytetään kuten tähänkin asti, ja sitten pidetään valtavia kansainvälisiä konferensseja, kuten viimeksi Kiotossa, ja sanotaan: tottakai, alennetaan hiilidioksidipäästöjä, sitoudumme 10 %: iin. Sitten neuvosto sanoo: no niin, meillä tulee olemaan 3 % lisää, mutta ALTENER saa 11 miljoonaa, eikä sittenkään oikeastaan mitään; kun me tässä kiistelemme, poistamme sen nopeasti 11. toukokuuta pidettävän neuvoston istunnon esityslistalta. Jotta asiat olisivat oikein mallillaan, sanotaan sitten yhtäkkiä, no, otetaan sitten toissijaisuus! Se otetaan sitten esiin. Hoitakoon kukin maa yksin asiansa. Kun sitten tarkastelen yksittäisiä maita, huomaan, ettei missään tehdä mitään. Se tarkoittaa, että valitettavasti olen sisämarkkinoilla, olen kilpailun keskellä ja niin edelleen, enkä voi sallia sitä siellä. Toivottavasti nyt ryhdytään vihdoin tositoimiin ja saamme tälle ohjelmalle järkevästi varoja. Komissio ehdotti 30 miljoonaa ecua. Sekin oli minulle liian vähän, mutta verrattuna siihen, mitä neuvosto nyt esittää meille, se on miltei valtava summa. Haluaisin tästä syystä pyytää parlamenttia hyväksymään tarkistukset, jotka tutkimusta, teknologista kehittämistä ja energia-asioita käsittelevä valiokunta on esittänyt ja jotka parlamentti tosin on jo hyväksynyt ensimmäisessä käsittelyssä. Myös komissio hyväksyi ne lopulta, vaikka se aina hyvin diplomaattisesti hieman muuttaakin niitä. Kannatan enemmänkin selvää puhetta, jotta ei sitten keksitä verukkeita. Jos siihen ei päästä, haluan sanoa teille yhden asian: huolimattoman käytöksemme seuraukset, se, että emme tee mitään, ovat terveys- ja ympäristöalalla niin suuria, että emme pysty maksamaan niitä lainkaan tulevalla vuosituhannella. Loppujen lopuksi meillä on tietty vastuu seuraavista sukupolvista! Rothe Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, arvoisa komissaari, mielestäni voin yhtyä pitkälti esittelijän hyvin selviin sanoihin. ALTENER-ohjelma on ainoa ohjelma, joka meillä on Euroopan unionissa yksinomaan uusiutuvien energialähteiden edistämistä varten. Vuoteen 2010 mennessä uusiutuvien energialähteiden osuuden olisi oltava kaksinkertainen energian kokonaiskäytöstä. Näin komissio ehdottaa uusiutuvia energioita koskevassa valkoisessa kirjassaan. Tiedätte, että Euroopan parlamentti ei todellakaan vastusta tätä vaatimusta, koska olimme vaatineet jo Mombaurin aloitekertomuksessa, vihreää kirjaa koskevassa kertomuksessani, että uusiutuvien energialähteiden osuutta on lisättävä huomattavasti - vähintään 15 % - sillä olemme vahvasti vakuuttuneita siitä, että ilmasto- ja ympäristöpoliittiselta kannalta, tuontiriippumattomuuden kannalta sekä maaseutu ja lisätyöpaikat huomioon ottaen Euroopan unionin on tehtävä tässä asiassa huomattavasti enemmän. Tiedän myös, että se, saavutetaanko tämä toivottu tavoite, ei ole ainoastaan tai ylipäätään olennaisesti eurooppalaista edistämisohjelmaa koskeva kysymys. Perusedellytyksiä ovat poliittiset ratkaisut, jotka johtavat todella reiluihin kilpailuehtoihin reilun verkkoonpääsyn avulla ja erilaisten energiantuotantotapojen kustannusten kansainvälistymiseen eurooppalaisen energiaveron avulla. Poliittisen strategian, joka johtaa energiapolitiikan uudelleenjärjestämiseen, täytyy sisältää miltei kaikki yhteisöpolitiikat, sen täytyy tapahtua yhteistoiminnassa jäsenvaltioiden ja Euroopan unionin kesken. Silti on erittäin merkittävää, että jos halutaan saavuttaa todellinen läpimurto markkinoilla, uusien teknologioiden käyttöä energian tuottamiseksi uusiutuvista energioista helpotetaan taloudellisin ärsykkein, selvällä tuella. Komissio ehdotti valkoisessa kirjassaan läpimurtokampanjaa. Se sisältää miljoona kattoa ja julkisivua, aurinkoenergiaa, 10 000 megawattia tuulienergiaa, 10 000 megawattia biomassaa. Siihen tarvitaan 4 miljardia ecua julkisia varoja. Tiedän, että niistä on myös suuren osan tultava jäsenvaltioilta. Tiedän kuitenkin myös, että ne 22 miljoonaa, jotka on tässä varattu kahta vuotta varten, ovat pahimmassa tapauksessa kuumille kiville heitettyä vettä, tai eivät edes sitä. Sen vuoksi on oltava aivan selvää, että talousarvioon jätetään tässä pelivaraa vähintäänkin ensi vuodelle, jotta voimme parantaa tilannetta. Toiseksi, ja arvoisa komissaari, voitte olla varma, että kuulette meistä, kun on kyse ALTENER II -ohjelman seuraajasta energia-alan puiteohjelmassa, ja että odotamme myös siinä huomattavaa lisäystä. Kolmanneksi, ja tässä yhdyn täysin esittelijään, on ehdottoman välttämätöntä, että neuvosto tekee 11. toukokuuta vihdoinkin päätöksen, jotta toimeen voitaisiin ryhtyä vielä tänä vuonna! Estevan Bolea Arvoisa puhemies, arvoisat parlamentin jäsenet, myös kansanpuolueen ryhmä kannattaa kaikkia rouva Bloch von Blottnitzin tarkistuksia, jotka puolestaan hyväksyttiin energia-asioita käsittelevässä valiokunnassa. Minun on sanottava, arvoisa komissaari ja rouva Bloch von Blottnitz, että suurin osa niistä on vain kauniita sanoja ja akateemisia harjoituksia, jotka muistuttavat ympyrän neliöintiä, sillä meiltä ei ainoastaan puutu rahaa - koska on totta, että sitä ei ole - paitsi se, mitä komissio meille esittää, niin myös se, mistä meillä energia-asioita käsittelevässä valiokunnassa on tapana puhua päivittäin - sillä me puhumme joka päivä uudistuvista energialähteistä - ovat vain kauniita sanoja, ja ne ovat hyvin kaukana todellisuudesta. Ehkä emme aina tarvitse ainoastaan rahaa uusiutuvien energialähteiden tukemiseen, arvoisa komissaari, vaan myös poliittisia päätöksiä. Jos tutkitte nykyisiä Euroopan unionin uusiutuvien energialähteiden tuotantolukuja, huomaatte, että niiden osuus on 6 %. Espanjan vastaava luku on suurien ponnistelujen ansiosta 8 %. Mutta, rouva Bloch von Blottnitz, tästä 6 %: sta on perinteisen vesivoiman osuus 90 %, minkä vuoksi muiden uusiutuvien energialähteiden osuus on vain 0, 4 %. Yritätte käyttää kotonanne biomassaa ja tiedätte, kuinka hankalaa se on. Mielestäni jäsenvaltioiden on tehtävä poliittisia päätöksiä vesivoiman kehittämiseksi - jota toisaalta suurin osa niistä ryhmistä, jotka eivät halua patoaltaita, vastustaa - koska se on puhtain energiamuoto, mitä meillä on, se on todellinen uusiutuva energialähde ja se on ainoa energiamuoto, jonka avulla on mahdollista varastoida sähköä. Muiden vaihtoehtojen kohdalla sähkön varastoiminen ei ole mahdollista. Tutkimuksen ja kehittämisen puiteohjelmassa painotamme vahvasti uusiutuvien energiavarojen tutkimusta, joka on mielestäni ensimmäinen askel, ja sen puitteissa korostamme tietenkin aurinkosähköä. Minun mielestäni uusiutuvien energialähteiden tulevaisuus on sähköä tuottavassa aurinkoenergiassa, mutta ei tällä hetkellä, sillä se on vielä liian kallista. Kuinka voimme tukea uusiutuvien energiavarojen kehittämistä? Taloudellisesta näkökulmasta katsottuna epäilemättä tekemällä sijoituksia, koska kaikkien näiden energiavarojen käyttöaika on erittäin lyhyt. Tuulivoima herättää kiinnostusta, mutta sitä voidaan käyttää vain 1 500-2 000 tuntia vuodessa ja joskus öisin, kun emme tarvitse sähköä. Sen vuoksi olisi panostettava investointeihin. Mielestäni toissijaisuus on tärkeää, rouva Rothe ja rouva Bloch von Blottnitz, koska jokaisen jäsenvaltion on ponnisteltava tosissaan, jos se uskoo todella uusiutuviin energialähteisiin. Jos ei, nämä ovat vain puheita. Joka tapauksessa, arvoisa komissaari, kannatamme ALTENER-ohjelmaa, mielestämme sillä on erittäin vähän määrärahoja, mielestämme pääosasto XVII: llä on erittäin vähän rahaa kaikissa ohjelmissa, mutta sanon teille yhden asian: kenties ette tarvitse ainoastaan rahaa, vaan enemmän rohkeutta poliittisissa päätöksissänne ja enemmän konkreettisuutta ja selkeyttä jäsenvaltioiden kanssa. Meillä on nimittäin erittäin hyvin toimivat vapautetut sähkömarkkinat, kaasumarkkinat, joista ei tule yhtä vapaita, koska Yhdistynyttä kuningaskuntaa, Hollantia ja jossakin määrin myös Tanskaa lukuun ottamatta mikään muu maa ei tuota kaasua. Lisäksi meillä sovelletaan hyvin erityisiä kuljetusalan vapauttamistoimia. Sen vuoksi tämä direktiivi oli helpompi kuin sähködirektiivi, ja loppujen lopuksi mitkään yhteiset ponnistelut eivät ole kylliksi. Hyland Arvoisa puhemies, jatkuva keskustelu uusiutuvasta energiasta korostaa jälleen, kuinka tärkeää yhteensovitettu ja integroitu lähestymistapa on kaikissa EU: n kehitysohjelmissa. Vaihtoehtoisen energian tärkeys tunnustetaan laajalti tässä parlamentissa. Koska uusiutuviin energialähteisiin perustuvalla energialla on suuri merkitys maavarojemme hyötykäytölle ja koska se luo siten mahdollisuuksia maanviljelijöille ja työpaikkojen luomiselle maaseuduilla, kehottaisin neuvostoa ja komissiota koordinoimaan ponnistelunsa pitkän aikavälin energiapolitiikan muotoilemiseksi maanviljelyn kehittämisen kanssa ja tekemään sen - ja tämä on tärkeää - Agenda 2000 -ohjelman yhteydessä. Mielestäni EU: n politiikka on liian pirstaleista eikä siinä todellakaan arvosteta tarpeeksi Euroopan maavarojen kehittämistä siten, että koko kapasiteetti saataisiin käyttöön. Yhteisen maatalouspolitiikan väistämätön uudistus korostaa lajikkeiden, joita ei ole tarkoitettu ravinnoksi, tuottamisen tärkeyttä. Vaihtoehtoiset uusiutuviin energialähteisiin perustuvat energiaohjelmat ovat tuottoisia vaihtoehtoja maanviljelijöille ja maaseudun asukkaille ja maaseudun kehitysohjelmille. Kuten jo aiemmin sanoin, olemme asettaneet maaseudun kehityksen tärkeyden etusijalle. Olemme tunnistaneet eurooppalaisen maatalousmallin, joka perustuu mahdollisimman monen maanviljelijäperheen pitämiseen Euroopan mailla. Se tunnustetaan laajalti ja sitä tuetaan laajalti tässä parlamentissa. Jos kuitenkin haluamme vakavissamme saavuttaa tavoitteemme kummankin otsakkeen osalta, meidän täytyy koordinoida energiapolitiikka maatalouden ja maaseudun työllisyyden kehittämisen kanssa. Vaihtoehtoisen maatalouskasveihin perustuvan energian tuotantoon tarvittava teknologia on selvästi vakiinnutettu. Teknologia on olemassa. Tarvitsemme nyt EU: n tasolla ja kansallisella tasolla koordinoitua lähestymistapaa ja halukkuutta muokata politiikkoja ja luoda taloudellinen ympäristö sellaisen vaihtoehtoisen energian kestävälle kehitykselle, joka liittyy läheisesti ja perustuu maavarojemme kehittämiseen ja maatalouteen ja jonka keskeinen sisältö liittyy mahdollisimman monen maanviljelijän pitämiseen Euroopan mailla ja mahdollisimman monen ihmisen työllistämiseen Euroopan maaseuduilla. Jos siis olemme vakavissamme, meidän täytyy hyväksyä tämä koordinoitu lähestymistapa, ja vetoan komissioon ja neuvostoon, jotta ne tekisivät tiiviimpää yhteistyötä eurooppalaisen ja kansallisen politiikan lopullisessa laatimisessa Agenda 2000 -ohjelman yhteydessä. Alavanos Arvoisa puhemies, minäkin haluaisin lausua Euroopan yhtyneen vasemmiston konfederaatioryhmän kannattavan rouva Bloch von Blottnitzin mietintöä, ilmaista mielihyvämme myönteisestä yhteistyöstä komission ja komissaari Papoutsisin kanssa, mutta tyytymättömyytemme neuvoston ottamaan kantaan, jota vastaan protestoimme. Mielestäni neuvoston kanta 11 miljoonasta ecusta vuodessa jättää todellisuudessa ALTENER-ohjelman vaille käytännön merkitystä. Tämä on asia, jota vastaan parlamentin tulee taistella erityisesti budjettimenettelyn yhteydessä. On hyvin tärkeää pysäyttää tämä epäjohdonmukaisuus. Näemme esimerkiksi, että pehmeiden energiamuotojen hyödyntämismahdollisuudet ovat valtavat, kuten esimerkiksi tuulivoima Kykladeilla, Egeanmeren saarilla. Huolimatta saavutetuista pienistä edistysaskelista hyödyntämisaste jää paljon jälkeen siitä, mikä olisi mahdollista, ja haluaisinkin kysyä arvoisalta komissaari Papoutsisilta: mitä tässä asiassa voitaisiin tehdä, vaikka rahoitusmahdollisuudet ovatkin nyt huonot? Holm Arvoisa puhemies, haluan kiittää esittelijä Bloch von Blottnizia hänen mietinnöstään. ALTENER-ohjelman on epäilemättä jatkuttava, koska se on ainoa EU: n ohjelma, jossa todellakin työskennellään yksinomaan uusiutuvien energialähteiden parissa, mutta jossa myös otetaan huomioon kaikki ne rahat, joita EU myöntää muille energialähteille. Silloin voidaan varmaan vähintäänkin vaatia, että rahoitusta myönnetään myös uusiutuville energialähteille. Sen vuoksi on naurettavaa, että neuvosto suostuu vain 11 miljoonaan ecuun vuodessa. Mitä onkaan tapahtunut kaikille niille neuvoston hienoille lupauksille, joita se esitti muun muassa Kioton konferenssissa? Mitä nämä lupaukset merkitsevät? Käytännössä eivät mitään! Miten hiilidioksidipäästöjen vähennystavoitteisiin oikeastaan päästään? Miten neuvosto on ajatellut asiaa? Aikooko neuvosto ryhtyä taikomaan vai ryhdytäänkö päästöluvuissa huijaamaan? Minkään muunlaista selitystä on tuskin olemassa! Komission ehdottama 30 miljoonan ecun summa on myös pienehkö, mutta se voidaan kuitenkin hyväksyä. Neuvoston lukuja on kuitenkin täysin mahdotonta hyväksyä. Uusiutuville energialähteille ei tällaisilla perusteilla voida myöntää vähemmän rahoitusta, sillä hiilidioksidipäästöt kasvavat koko ajan. Jos päästöt vähenisivät voimakkaasti, olisi ehkä mahdollista puhua ohjelman vakauttamisesta, mutta ei tässä tapauksessa. Myös tarkistusehdotukset, erityisesti tarkistusehdotus 3, ovat tärkeitä. Jos luontoa saastutetaan, on siitä myös maksettava. Jos harjoitetaan sitä vastoin hyvää ympäristöpolitiikkaa, myös maksujen on oltava pienempiä. Sen vuoksi on tärkeää, että päästökustannusten eri arvioimisluvut myös lasketaan eri tavoin. Sen, mikä on halpaa, on oltava hyväksi myös ympäristölle, ja sen, mikä on huonoa, on oltava kallista yrityksille. Weber Arvoisa puhemies, antakaa minun kertoa yksi käytännön esimerkki. Kotikunnassani on suunniteltu taloni taakse tuulimoottoreiden rakennushanketta, ja yksityinen rakennuttaja on valmis sijoittamaan 150-200 miljoonaa Ranskan frangia tähän tuulimoottoripuistoon. Kumma kyllä, hanketta vastustaa kulttuuriyhdistys, joka on huolissaan maiseman kauneudesta ja siitä, että lähellä sijaitseva linnoitus kärsisi sen takana olevalle tasangolle pystytettyjen tuulimoottoreiden aiheuttamasta visuaalisesta haitasta. Tässä mielessä ALTENER II -ohjelma soveltuu erittäin hyvin sellaisen vaikutuksia käsittelevän tutkimuksen tekemiseen, joka antaa mahdollisuuden osoittaa tietokonesimulaation avulla, etteivät tuulimoottorit näy linnoitukselta päin katsottuna ja etteivät ne näin ollen rumenna maisemaa. Minä olen luonnollisesti enemmän huolissani melusta, ja juuri tässä mielessä ALTENER II -ohjelma antaa meille keinot näiden vaikutuksia käsittelevien tutkimusten rahoittamiseksi. Jos ajatellaan, että vaikutuksia käsittelevä tutkimus maksaa yhden hankkeen osalta 1, 5 miljoonaa Ranskan frangia, voidaan todeta, että neuvoston meille myöntämät 22 miljoonaa ecua riittävät täsmälleen 500 tutkimushankkeeseen koko Euroopan unionissa. Mielestäni tämä summa on naurettava, ja sen vuoksi ryhmäni äänestää tarkistusten puolesta, joita rouva von Blottnitz on esittänyt, jota haluan lisäksi kiittää hänen erinomaisesta työstään. Pinel Arvoisa puhemies, haluaisin ensin esittelijän tavoin todeta, että jätteidenpoltto ei liity mitenkään uusiutuvia energialähteitä käsittelevään asiakokonaisuuteen; niillä ei ole mitään yhteistä. Olisi hyvä esimerkki kyynisyydestä säilyttää jätteidenpolttoa koskevat kohdat tässä mietinnössä, sillä se tarkoittaisi todellista varojen kavaltamista sellaisten suuryhtiöiden hyväksi, jotka pitävät uusiutuvia energialähteitä aivan pilkkanaan. Muilta osin melkein kaikissa länsimaissa on jo usean vuoden aikana käynnistetty - laitan sanan lainausmerkkeihin - "kokeiluja" uusiutuvien energialähteiden alalla. Meille on siis jo monta vuotta puhuttu kokeiluista, ja valtiot ovat jo monen vuoden ajan tiputelleet joitakin almuja hämätäkseen kansalaisia. Kokemuksia on mielestäni ollut tarpeeksi, mutta ei suuren luokan ponnisteluja. Vesivoimalaitoksia lukuun ottamatta uusiutuvat energialähteet ovat edelleenkin vain leluja, joiden tarkoituksena on hauskuttaa ihmisiä. Voitaisiin ajatella, että tämä valtioiden kykenemättömyys harjoittaa aktiivista uusiutuvien energialähteiden kehittämispolitiikkaa, kykenemättömyys, jonka taustalla on erityisesti energia-alan painostusryhmien valtava oman edun tavoittelu, saisi Euroopan unionin korjaamaan puutteensa, omaksumaan lähestymistavan, joka olisi enemmän yleisen edun mukainen, ottamaan etäisyyttä tähän kaikenlaiseen voiton tavoitteluun. Mutta ei, ollaan jääty pelkkien aikomusten, kauniiden lauseiden ja lyhytikäisten julistusten tasolle. Niinpä vain muutama kuukausi Kioton konferenssin jälkeen, jossa jo varovasti osoitettiin se menettelytapa, jota noudattamalla maapallolla voidaan säilyttää laaja tasapaino, olisi johdonmukaista, että Euroopan unioni asettaisi ensisijaiseen asemaan uusiutuvat energialähteet, jotka puolestaan säästävät luontoa ja ovat työllisyyden kasvun ja teknologisen kehityksen kannalta todellinen mahdollisuus. Ja tämä ensisijaisuus, jota unionin pitäisi osoittaa, näkyy seuraavalla tavalla: 22 miljoonana ecuna, mikä tarkoittaa samaa kuin kaksi kertaa ei mitään, ei edes almuja. Olen itse asiassa erittäin hämmentynyt tästä mietinnöstä. Olen hämmentynyt, sillä rouva Bloch von Blottnitzin työ on mielestäni huomattava, ja kiitän häntä siitä. Tässä asiakirjassa tuodaan hyvin esille panokset, ja rahoitus on todellakin ainoa asia, joka ei ole sillä tasolla, jolla sen kuuluisi olla. Jotta tätä työtä ei olisi tehty turhaan, kannatan tietysti esittelijän suosituksia, mutta olen yhä vakuuttunut siitä, että elämme vielä kauan tällä energia-alan kivikaudella - ainakin siihen asti, kunnes olemme ottaneet huomioon kaikki perinteisten energiamuotojen välilliset kustannukset. Koska laskelmat ovat vääristyneitä, kilpailun vääristymistä esiintyy, eikä päästä eteenpäin. Toivon näin ollen mahdollisimman pian verotuksen uudistusta, jossa otettaisiin vihdoinkin huomioon taloudellisten perusteiden lisäksi sosiaaliset ja ympäristöä koskevat muuttujat ja tunnustettaisiin niiden ehdottoman tärkeä asema. Hyväksymme rouva Bloch von Blottnitzin esittämät tarkistukset. McNally Arvoisa puhemies, kuulemme harvoin tässä istuntosalissa keskusteltavan aiheesta, joka innostaa niin monta ryhmää. Se aihe on uusiutuva energia. Uusiutuvan energian avulla voimme pitää lupauksemme, lupaukset, jotka teimme Kiotossa. Sillä luodaan työpaikkoja, se sopii hyvin yhteen ensisijaisen tavoitteemme, työpaikkojen luomisen kanssa. Tuen Bloch von Blottnitzin mietintöä täydestä sydämestäni, paitsi että en ole samaa mieltä kotitalousjätteiden poisjättämisestä ja aion äänestää sitä vastaan. Hyvät kollegat, jos haluatte, että Euroopalla on merkitystä oman vaalipiirinne asukkaille, valitkaa aiheita, jotka kiinnostavat heitä. Uusiutuva energia kiinnostaa Euroopan kansalaisia. Meillä on monitahoinen lähestymistapa, käytämme miljoonia ja miljoonia uusiutuvan energian tutkimiseen. Meidän täytyy samalla luoda verkoston avulla lailliset kehykset, joiden avulla se voi menestyä, ja tarvitsemme ALTENERin kaltaista ohjelmaa. ALTENER edistää uusiutuvan energian käyttöä joka ikisessä Euroopan yhteisön jäsenvaltiossa. South Midlandsissa sijaitsevan uusiutuvan energian keskuksen, joka on ainoa laatuaan Yhdistyneessä kuningaskunnassa, tekemän erinomaisen työn perusteella tiedän, että jos viestitämme, että uusiutuva energia on hyväksi luonnolle ja hyväksi työpaikkojen määrälle, saamme yleisen kannatuksen osaksemme. Hyvät toverit ja kollegat tässä parlamentissa, tarvitsemme julkista tukea Euroopan unionille. Meidän on tarkasteltava kaikkia olennaisia oloja kaikissa tämän unionin maantieteellisissä osissa niin Lapissa kuin Kreikan saarilla ja tarvitsemme kuhunkin EU: n osaan soveltuvaa uusiutuvaa energiaa. Puheenjohtajamaata Yhdistynyttä kuningaskuntaa edustava ministeri John Battle on yksi uusiutuvan energian innokkaista kannattajista, ja hän on henkilökohtaisesti vakuuttanut minulle, että hän ei päästä ALTENER II -ohjelmaa unohtumaan, kunnes sen toteuttaminen olisi liian myöhäistä. Hän tekee kaiken vallassaan olevan varmistaakseen, että kaikkia eurooppalaisia kiinnostava aihe pääsee asiankuuluvan neuvoston läpi. Uskon, että alustavassa talousarvioesityksessä esitettyä talousarviota on parannettu paljon. Se on rohkaiseva merkki. Minusta näyttää, että Euroopan unionin alkuvaiheessa tarkasteltiin hiiltä ja ydinvoimaa; energia, jota nyt on aika tarkastella, on uusiutuva energia, ja siksi iloitsen siitä, että ALTENER II -ohjelma saa kannatusta parlamentin jokaiselta puolueelta. Matikainen-Kallström Arvoisa puhemies, komission ajama tavoite, joka nostaisi uusiutuvien energianlähteiden osuuden koko EU: n energiankulutuksesta 15 prosenttiin vuoteen 2010 mennessä, tukee Kioton tavoitteita ja sitä on parlamentinkin kannatettava. Suomen osalta tämä tavoite on jo reilusti ylitetty. Jatkamalla markkinoiden kehittämistä ja koulutus- ja neuvontatoimintaa ALTENER-ohjelman avulla edistämme uusiutuvien energianlähteiden käyttöä koko unionin alueella. Eri maat ovat jo maantieteellisestä sijainnistaan johtuen eri asemassa. Ehdotettujen maakohtaisten kiintiöiden mukaan Suomelle päästöjen lisävähennys maksaa EU-maista eniten jokaista vähennettyä hiilidioksiditonnia kohti. Meillä on jo toteutettu kaikki helpoimmat päästöjen vähennystoimet kuten kaukolämmitys, puupolttoaineiden käyttö, yhdistetty lämmönja sähköntuotanto ja energiansäästöohjelmat. Jäljellä on vain todella kalliita vaihtoehtoja ja keinoja. Huipputeknologia on maassamme käytössä lähes alalla kuin alalla. Esimerkiksi kylmää ilmastoa varten rakennetut asuntomme eivät vuoda lämpöä kuten useissa muissa jäsenmaissa. Papoutsis Arvoisa puhemies, hyvät parlamentin jäsenet, haluaisin ensiksi onnitella erityisesti esittelijää, rouva Bloch von Blottnitzia, hänen ALTENER II -ohjelman hyväksi tekemänsä työn johdosta. Ennen kuin käsittelen parlamentin tässä toisessa käsittelyssä esittämiä tarkistuksia, haluaisin puhua hieman yleisestä kehityksestä. Varmaankin muistatte, että marraskuun täysistunnossa vuonna 1997, kun esittelin teille ALTENER II -ohjelman, olin hahmotellut teille kehykset, joihin ohjelma asetetaan, sekä myös toiveemme asettaa politiikallemme kunnianhimoisemmat tavoitteet. Viisi kuukautta myöhemmin minulla on ilo kertoa tätä seuranneesta myönteisestä kehityksestä. Ilmoitin silloin teille aikeestani esittää mahdollisimman pikaisesti valkoisen kirjan uusiutuvista energialähteistä ja energia-alan puiteohjelman komission hyväksyttäväksi. Komissio hyväksyi molemmat merkittävät ehdotukset yksimielisesti, ja niitä käsitellään parhaillaan lakia säätävissä elimissä. Mitä tulee valkoiseen kirjaan uusiutuvista energialähteistä, energianeuvosto tullee 11.5. hyväksymään päätöslauselman, joka tukee ehdotuksiamme. Tämä on tärkeä asia, sillä ALTENER II -ohjelma on oleellinen väline sovellettaessa unionin strategiaa sekä valkoisessa kirjassa kuvattua toiminta-ohjelmaa. Sallinette minut tässä kohtaa puhua kahdesta erityiskysymyksestä, joita jotkut tänään puheenvuoron käyttäneet kunnioitettavat parlamentin jäsenet ovat esittäneet. Ensiksi minun on sanottava, että yhdyn täysin herra Alavanosin näkemykseen siitä, että meidän pitää vielä entisestään vahvistaa tuulienergiaa. (Puhemies keskeytti puhujan.) Puhemies Arvoisat parlamentin jäsenet, ymmärrän, että salissa on merkkejä levottomuudesta, koska keskustelu on pitkittynyt meistä täysin riippumattomista syistä, mutta siitä huolimatta pyydän teitä pidättäytymään muutaman minuutin ajaksi yksityisistä keskusteluista ja osoittamaan puhujille, riippumatta siitä, onko kyseessä parlamentin jäsen vai herra komissaari, edes jonkinlaista kunnioitusta, niin että heitä voidaan kuunnella rauhassa. Papoutsis Kiitän, arvoisa puhemies. Sanoin siis, että yhdyn täysin herra Alavanosin näkemykseen siitä, että meidän pitää vielä entisestään vahvistaa tuulienergiaa, erityisesti alueilla, joilla olot ovat siihen sopivat, kuten Alavanosin mainitsemilla Kykladeilla sekä muilla Euroopan alueilla. Vakuutan teille, että pyrimme etenemään tähän suuntaan yhteistyössä jäsenvaltioiden kanssa. Tilaisuuden tullen haluankin painottaa, että komissio suositti, että asetukseen aluerahastoista sisältyisi vuodesta 2000 lähtien myös uusiutuvien energialähteiden käyttöä edistäviä toimia. Toivon, että tämä ehdotus saa Euroopan parlamentin tuen. Mitä tulee nyt rouva Rothin ja herra Pinelin tekemään jätteitä koskevaan kysymykseen, ALTENER-ohjelman puitteissa ja yhteisön jätteidenhoitopolitiikan mukaisesti ensisijaisuus annetaan ekologiselle käsittelylle, kuten biomassalle, pääasiassa jätteiden orgaaniselle osalle. Hyvät parlamentin jäsenet, minun on sanottava, että olen erityisen tyytyväinen siihen, että sekä neuvosto että parlamentti asettuivat komission ALTENER II -ohjelmaa koskevan ehdotuksen kannalle ja hyväksyivät lähes muuttamattomina kaikki ohjelman edellyttämät toimet. Näin ALTENER II -ohjelman merkitys sekä tarve hyväksyä se neuvostossa 11. toukokuuta varmistuvat, jos se aiotaan saattaa välittömästi voimaan vuodesta 1998 lähtien. Lisäksi tahtoisin korostaa asiaa, josta puhuin ensimmäisen käsittelyn aikana: tietyt tarkistukset sopivat komission mielestä luonteeltaan sisällytettäviksi paremmin yhteisön uusiutuvien energialähteiden strategiaan kuin ALTENER-ohjelmaan. Mitä konkreettisesti tulee esittämiinne tarkistuksiin, komissio hyväksyy ainakin periaatteessa 1, 2, 6, 7 ja 9 tarkistukset. Kuitenkin 1 ja 2 tarkistusten osalta komissio katsoo ensimmäisen käsittelyn yhteydessä todetun kannan mukaisesti, että niissä esitetyt perustavat periaatteet olisi suositeltavampaa liittää vastaavasti perusteleviin 20 ja 19 osioihin. Mitä tulee 7 ja 9 tarkistuksiin, niiden sisältö on käsitelty jo muissa ALTENER II -ohjelman kohdissa. 6 tarkistuksen sisältö sopii paremmin ehdotukseen valkoiseksi kirjaksi uusiutuvista energialähteistä, jossa se on jo katettu. 3 tarkistuksen osalta komissio katsoo viittauksen välillisiin kustannuksiin ja hinnastoon sisällyttämiseen olevan ennenaikainen. Tätä mahdollisuutta tulee arvioida huolellisesti, ja olisi mahdollista sisällyttää se mahdolliseen lakiehdotukseen, joka annettaisiin myöhemmin. 5 ja 8 tarkistukset koskevat budjettiin kirjattavaa summaa. Kyseisessä asiassa komissio on sisällyttänyt energianeuvoston joulukuun 1997 pöytäkirjoihin julkilausuman, jossa se vastustaa minkä tahansa budjettisumman sisällyttämistä päätösasiakirjaan. Sitä paitsi komissio katsoo, että neuvoston hyväksymä kahden vuoden budjetti on riittämätön. Tämän johdosta katsomme lisäksi, että budjetista vastaavan viranomaisen hyväksymä budjetti vuodelle 1998 on riittämätön. Näin ollen komissio voi hyväksyä 5 tarkistuksen. Sitä vastoin 8 tarkistusta ei voida hyväksyä. Komissio ei myöskään voi hyväksyä 10 tarkistusta sen valiokuntia koskevalta osalta. Arvoisa puhemies, komissio tekee kaikkensa, jotta mahdollisimman monia parlamentin esityksiä sisällytettäisiin mahdollisimman uskollisesti päätettävänä olevan ehdotuksen lakitekstiin. Haluaisin siis vielä kerran kiittää sekä teitä että esittelijää, rouva Bloch von Blottnitzia, samoin kuin parlamentin energiaasioista vastaavan valiokunnan jäseniä tuesta tässä pyrkimyksessä. Puhemies Kiitoksia, arvoisa komissaari Papoutsis. Pyydän parlamentin puolesta anteeksi oloja, joissa keskustelua käytiin. Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan tänään klo 11.00. Ajoneuvojen aiheuttamat ilmansaasteet Puhemies Esityslistalla on seuraavana ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojavaliokunnan suositus toiseen käsittelyyn (A40126/98) neuvoston 23. maaliskuuta 1998 vahvistamasta yhteisestä kannasta Euroopan parlamentin ja neuvoston direktiivin antamiseksi moottoriajoneuvojen päästöjen aiheuttaman ilman pilaantumisen ehkäisemiseksi toteutettavista toimenpiteistä ja neuvoston direktiivin 70/220/ETY muuttamisesta kevyiden hyötyajoneuvojen osalta (C4-0177/98-96/0164B(COD)) (Esittelijä: B. Lange). Lange Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, helmikuussa teimme päätöksen Auto Oil -ohjelmasta Euroopan ilmanlaadun osalta. Pieni rakennusosa puuttui. Se oli kevyet hyötyajoneuvot. Ne ovat ajoneuvoja, jotka hoitavat kaupunkien jakeluliikenteen, postinkantajat, pienet vihannesfirmat, toimittajien jakelijat. Sen vuoksi meidän on myös tässä lisättävä mahdollisimman nopeasti näitä ajoneuvoja koskeva rakennusosa, jotta Euroopan kaupunkien ilmanlaatu paranee. Tämä menettely toisessa käsittelyssä on esimerkillinen näyte parlamentin mahdollisuudesta työskennellä nopeasti ja tehokkaasti. Saimme yhteisen kannan 2. huhtikuuta ja jo tänään - huhtikuun lopussa - se on valmis ja voimme tehdä päätöksen tänään. Parlamentti voi siis työskennellä näin nopeasti ja tehokkaasti. Sen vuoksi en halua nytkään pitää pitkiä puheita, vaan pysyttäydyn tässä perinteessä ja kehotan nopeasti ja tehokkaasti noudattamaan tätä ympäristövaliokunnan ehdotusta, jotta teollisuudella on suunnittelun turva ja jotta Euroopan kaupunkien ilmanlaatu paranee. Bangemann Arvoisa puhemies, haluan kiittää parlamenttia siitä, että pääsimme myös menettelyssä nopeasti tulokseen. Haluan kiittää myös herra Langea ja haluaisin pyytää ymmärrystä sille, että kun pystymme nyt ottamaan tämän asiakirjan sovitteluun, komissio ei voi hyväksyä tarkistuksia, jotka eivät koske Auto Oil II -ohjelmaa, ja tämä tarkoittaa erityisesti tarkistusta 5 ja muita siihen liittyviä tarkistuksia. Tämä ei kuitenkaan tarkoita, että emme työskentelisi parlamentin kanssa hyvin avoimesti ja myönteisesti kuten tähänkin asti. Tätä huomautusta eivät tosin monet kuulleet, mutta se ei myöskään ole välttämätöntä, sillä olemme tunnetusti tätä mieltä. Puhemies Kiitoksia, arvoisa komissaari Bangemann. Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan tänään klo 11.00. Äänestys Amadeo Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, ehdotan parlamentille, että se osoittaisi solidaarisuutta Euroopan parlamentin henkilöstöä kohtaan, joka tällä hetkellä on kokouksessa puolustamassa Euroopan julkishallinnon riippumattomuutta kansallistamista ja politisoimista vastaan. Banotti Arvoisa puhemies, ettei asiasta jäisi mitään epäselvyyttä, ryhmäni aikoo äänestää kaikkia tarkistuksia vastaan. Olemme päättäneet tämän menettelytavan mukaisesti. Suhtauduimme myönteisesti yhteiseen tekstiin, jota herra Nicholson ei katso voivansa allekirjoittaa, mikä on erittäin valitettavaa. Kantamme on tukea tätä tekstiä sellaisenaan ilman tarkistuksia. Tätä ei pidä tulkita niin, että emme olisi samaa mieltä joidenkin tarkistusten sisällöstä, vaan niin, että tyydymme siihen, että pitkänperjantain sopimus sisälsi vahvan sitoutumisen aseidenriisuntaan. Siksi ryhmäni aikoo äänestää eilen keskustellun kompromissitekstin puolesta. Cox Arvoisa puhemies, käytän puheenvuoron samasta aiheesta. Aseidenriisunta Pohjois-Irlannissa on hyvin arkaluonteinen ja erittäin suurta hienotunteisuutta vaativa kysymys. Haluan tehdä täysin selväksi, että liberaalipuolueen ryhmän kanta on, että äänestämme yhteisen päätöslauselman puolesta emmekä äänestä minkään tarkistusten puolesta. Haluaisin sanoa herra Nicholsonille ja hänen edustamilleen ihmisille, että teemme näin siksi, että uskomme, että tämä arkaluonteinen aseidenriisuntakysymys on käsitelty kattavasti sopimuksen puitteissa. Siitä syystä emme halua poimia yksittäisiä kohtia tyhjentävästä tekstistä. Siksi tuemme sopimuksessa olevia asioita, mutta emme aio äänestää yhteiseen päätöslauselmaan tehtävien tarkistusten puolesta. Puhemies Hyvät kollegat, emme me voi taas nyt käydä keskustelua. Tämä kuuluisi äänestysselityksiin. Siitä huolimatta käytte nyt keskustelua, ja tunnustan, että se saattaa minut hankalaan asemaan. Myös toiset kollegat ovat pyytäneet puheenvuoroa. En voi antaa puheenvuoroa kaikille, annan sen vielä kahdelle ja sitten päätän tämän keskustelun. Collins, Gerard Arvoisa puhemies, mitä tarkistuksiin tulee, tukisin luonnollisesti tarkistusten ydintä, joka on kummankin puolen terroristien riisuminen kaikista aseista. Haluan kuitenkin mainita, että on hyvin epäviisasta korostaa valikoidusti yhtä kysymystä, joka on jo hyvin kattavasti käsitelty sopimuksessa. Siksi emme voi tukea mitään yksittäisiä tarkistuksia tässä vaiheessa. Mitä tulee tarkistuksiin, joissa käytetään termiä " Irlannin tasavalta" , haluaisin muistuttaa kollegoilleni, että maani virallinen nimi on Irlanti. Nicholson Arvoisa puhemies, en jättänyt näitä tarkistuksia käsiteltäviksi tänä aamuna aiheuttaakseni parlamentille vaikeuksia. Minun on kuitenkin sanottava rouva Banottille, herra Coxille ja herra Collinsille, että pelkkä sanallisen tuen antaminen heille ei riitä. Sanon parlamentille tänään, että teillä on tilaisuus sanoa kaikille Pohjois-Irlannin terroristeille: riisukaa aseenne! Äänestäkää tarkistukseni puolesta. Siksi jätin sen käsiteltäväksi. Green Arvoisa puhemies, toivon, että kiellätte näitä ihmisiä antamasta äänestysselityksiä. He ovat antaneet ne jo etukäteen. Puhemies Rouva Green, olette aivan oikeassa. Niin minä sanoin, mutta näette, että myös herra Hume pyytää nyt puheenvuoroa. Olen hyvin hankalassa asemassa, sillä tämä tanssi on alkanut, enkä ole oikeudenmukainen muita osapuolia kohtaan. Annan herra Humelle puheenvuoron. En voi suosia jotain poliittista ryhmää toisten kustannuksella. Hume Arvoisa puhemies, haluan vain selvittää tosiasiat. Herra Nicholson otti esille hyvin vakavan kysymyksen - väkivaltaisten järjestöjen aseidenriisunnan. Olemme kaikki samaa mieltä siitä. Haluan kuitenkin huomauttaa, että kun äänestämme sopimuksesta ja yhteisestä päätöslauselmasta, äänestämme sopimuksen mukaan seuraavasta asiasta: " Kaikki sopimuksen osapuolet vastaavasti vahvistavat uudelleen sitoumuksensa kaikkien puolisotilaallisten järjestöjen täydelliseen aseidenriisuntaan." Siitä asiasta parlamentti äänestää. (Parlamentti hyväksyi päätöslauselman.) Falconer Arvoisa puhemies, puhemiehistön ohjeiden mukaisesti pyysin puheenvuoroa ennen äänestystä. Teidän olisi pitänyt antaa minulle puheenvuoro ennen äänestystä. Läsnäoloni pitäisi huomioida tässä äänestyksessä. Puhemies Herra Falconer, minua ilahduttaa, että aina muistutatte meitä puhemiehistön ohjeista siltä varalta, että joku olisi sattunut ne unohtamaan! De Gaulle Arvoisa puhemies, en aio osallistua tähän äänestykseen, koska yhtenäisvaluutan käyttöönottoon liittyy niin paljon poliittista huijausta. 11 kohdasta Von Wogau Arvoisa puhemies, haluaisin ehdottaa seuraavaa suullista tarkistusta, nimittäin saksankielisen tekstin viimeisen sanan "syventämiseksi" korvaamista sanalla "jatkamiseksi" . 16 kohdasta Von Wogau Arvoisa puhemies, 16 kohdasta seuraavaa: tämä kohta on tärkeä, mutta se, mitä siinä sanotaan, ei ole mietinnön keskeisin asia. Jotta tässä parlamentissa päästäisiin mahdollisimman suureen enemmistöön, olen valmis poistamaan tämän artiklan ja pyytäisin niitä kollegoja, joille se aiheuttaa vaikeuksia, joko äänestämään sitä vastaan tai äänestämään tyhjää. Puhemies Herra von Wogau, koska olette esittelijä ja 16 kohta on teidän omanne, teillä on oikeus vetää se pois. Meidän ei tarvitse äänestää tästä asiasta. 26 kohdasta Von Wogau Arvoisa puhemies, esittelijänä esitän tässä, että toisen virkkeen sana "vaikuttavat" korvataan sanoilla "voivat vaikuttaa" , siis will sanalla may . Tarkistuksesta 7 Dell'Alba Arvoisa puhemies, olemme hyväksyneet joitakin muitakin suullisia tarkistuksia ja siksi haluaisin teidän, parlamentin sekä ennen kaikkea esittelijän suostumuksella ehdottaa suullista tarkistusta, koska tarkistus on juridisesti huonosti muotoiltu. Kyseessä on pieni tekninen muutos - toistan - jonka haluaisin lukea teille, jos sopii: " Pyytää Eurooppaneuvostoa noudattamaan sitoumuksiaan ja nimittämään Euroopan keskuspankille ainoastaan yhden puheenjohtajaehdokkaan 2. toukokuuta 1998 pidettävässä huippukokouksessa" . Tiedustelisin esittelijän kantaa asiaan. Von Wogau Arvoisa puhemies, keskustelimme talousvaliokunnassa tarkistuksesta sen alkuperäisessä muodossa ja päädyimme siellä siihen tulokseen, että sitä ei pitäisi hyväksyä, koska se sisälsi kaksi tosiasiallistakin virhettä ja koska se oli muotoiltu siten, että emme voineet hyväksyä sitä. Se kuvastaa nykyisessä muodossaan tämän parlamentin hyvin laajaa mielipiteiden kirjoa. Kysyin asiaa valiokunnan eri poliittisilta ryhmiltä. Kaikissa oltiin sitä mieltä, että sisältö on nykyisessä muodossaan parlamentin mielipide. Tästä syystä suosittelisin, että hyväksymme kollega Dell'Alban tarkistuksen sen muutetussa muodossa. 43 kohdasta Von Wogau Arvoisa puhemies, haluaisin sanoa 43 kohdasta seuraavaa: olimme jo valiokunnassa päässeet sisällöllisesti yhteisymmärrykseen kompromissitarkistuksesta, mutta koska muotoilu ei ollut täysin täsmällinen, sovimme seuraavaa. 12 kohdassa, josta olemme jo äänestäneet, sanotaan juuri se, mikä on sanottava tässä, ja siksi ehdottaisin esittelijänä, että äänestämme 43 kohtaa vastaan ja että ne, joilla on sen osalta vaikeuksia, äänestävät edes tyhjää, ja pyydän nimenomaan tätä. (Parlamentti hyväksyi päätöslauselman.) Desama Arvoisa puhemies, koska meitä, jotka osallistuimme äsken käytyyn keskusteluun, oli todellakin erittäin vähän, aion pyytää kollegoitani kuuntelemaan tarkasti, koska tämä hetki on tärkeä, sillä haluaisin ilmaista esittelijän ominaisuudessa eri tarkistuksia koskevan kantani. Äänestys, jonka tänään toimitamme, saattaa itse asiassa päätökseen menettelyn, joka on kestänyt jo kuusi vuotta. Aiomme äänestää neljästä tarkistuksesta. Ilmaisen ensin mielipiteeni kolmesta ensimmäisestä tarkistuksesta. Pyydän teitä, arvoisa puhemies, myöntämään minulle myöhemmin puheenvuoron, joka liittyy viimeiseen tarkistukseen, jonka numero on ristiriitaisesti 1. Haluaisin esittelijän ominaisuudessa todeta tarkistusten 2, 3 ja 4 osalta, että vastustan näitä tarkistuksia. Toivon näin ollen, ettei parlamentti hyväksy niitä silläkin uhalla, että se aiheuttaa sekaannusta omassa ryhmässäni, sillä vastustan myös oman ryhmäni tarkistusta, joka on rouva McNallyn esittämä tarkistus 2. Syyt, joiden vuoksi vastustan näitä tarkistuksia, ovat selvät. Ne eivät liity sisältöön, sillä sekä puheenjohtajamaa Yhdistynyt kuningaskunta, joka on tehnyt paljon työtä tämän kompromissin eteen, että komissio, joka voi vahvistaa asian, jos arvoisa komissaari niin haluaa, ja lisäksi minä itse olemme sitä mieltä, että kuuden vuoden työskentelyn jälkeen kyseisissä tarkistuksissa mainittujen asioiden osalta ei voida saavuttaa parempaa kompromissia kuin se, jonka olemme nyt saaneet aikaan. Jos joudumme näiden tarkistusten vuoksi sovitteluun, se aiheuttaa todella suuren esteen sellaisen direktiivin syntymiselle, joka halutaan nyt saada pikaisesti aikaan. Kaikki energia-alan toimijat vaativat sitä. Näin ollen pyydän teitä, ystäväni, huolimatta siitä, mikä sisältöä koskeva kantanne on, osoittamaan poliittista järkevyyttä ja hylkäämään nämä tarkistukset. Plooij-van Gorsel Arvoisa puhemies, jotta sekaannus vasemmalla puolella olisi entistä suurempi, tarkistukset 2 ja 4, toinen sosialistien ja toinen liberaalien, ovat siis samanlaiset. Sosialistit aikovat siis äänestää ensimmäisen puolesta ja toista vastaan. Minusta tämä aiheuttaa sekaannusta äänestäjien keskuudessa, kun kyseessä on avoin äänestys. Tarkistuksesta 1 Desama Arvoisa puhemies, tutkimusta käsittelevä valiokunta oli hyväksynyt tämän herra Pompidoun esittämän tarkistuksen, jotta komissio täsmentäisi asiaa koskevia kantojaan, siis jotta parlamentti saisi takuut siitä, että komissio laatisi todellakin hyvin pian direktiivin soveltamista koskevan kertomuksen. Tarkoituksemme oli tässä tarkistuksessa antaa komissiolle kolmen vuoden määräaika. Herra Papoutsis ilmaisi juuri äsken mielipiteensä tästä tarkistuksesta ja sanoi, että komissio voi hyväksyä sen, mutta että todellisuudessa komission asettamat määräajat ovat vieläkin lyhyemmät kuin tarkistuksessa mainitut määräajat. Sen seurauksena olen sitä mieltä, ettei pidä olla - jos PPE-ryhmän kollegani sallivat - katolisempi kuin paavi, ja näin ollen pyydän, että energia-asioita käsittelevän valiokunnan tarkistus hylätään. Papoutsis komission jäsen. (EL) Arvoisa puhemies, hyvät parlamentin jäsenet, herra Desaman mietintöä koskeneen äänestyksen päättymisen jälkeen tahtoisin kiittää parlamenttia sekä erityisesti esittelijäänne herra Desamaa. Tämänpäiväisessä äänestyksessä otimme merkittävän askeleen kohti sisämarkkinoiden lopullista toteutumista. Poliittisesta näkökulmasta tämä päivä on hyvin merkittävä, sillä kuusi vuotta kestäneiden neuvottelujen jälkeen maakaasudirektiivillä sekä sähköenergian sisämarkkinoita koskevalla direktiivillä olemme tämän lainsäädäntökauden aikana vähemmässä kuin kahdessa vuodessa antaneet uuden ulottuvuuden Euroopan sisämarkkinoille, markkinoille, jotka edustavat vuosittain yli 250 miljardia ecua, muutaman päivän päästä 250 miljardia euroa, markkinat, joilla on hyvin myönteiset vaikutukset teollisuudelle, työllisyydelle ja Euroopan kansalaisille. Tästä syystä, arvoisa puhemies, hyvät parlamentin jäsenet, haluan vielä kerran kiittää Euroopan parlamenttia erittäin suuresta sekä erittäin luovasta panoksesta tässä tärkeässä pyrkimyksessä. Mombaur Arvoisa puhemies, tämän äänestyksen myötä päättyy keskustelu, jota on käyty jo kolmen vaalikauden ajan. Poliittisen ryhmäni puolesta haluan kiittää sydämellisesti esittelijää, kollega Desamaa, hänen erityisestä antaumuksestaan tätä asiaa kohtaan ja menestyksestä, jonka parlamentti on kaiken kaikkiaan saavuttanut! Puhemies Vaikka työjärjestys ei niin määrää, herra Mombaur, näin kohteliasta julkilausumaa ei voi jättää kirjaamatta. (Puhemies julisti yhteisen kannan hyväksytyksi.) Tutkimusta, teknologista kehittämistä ja energia-asioita käsittelevän valiokunnan suositus toiseen käsittelyyn (A40143/98) neuvoston yhteisestä kannasta neuvoston päätöksen antamiseksi monivuotisesta ohjelmasta uusiutuvien energialähteiden käytön edistämiseksi yhteisössä (ALTENER II) (C4-0032/98-97/0106(SYN)) (Esittelijä: Undine-Uta Bloch von Blottnitz) (Puhemies julisti yhteisen kannan hyväksytyksi näin muutettuna.) De Luca Arvoisa puhemies, haluaisin merkittäväksi pöytäkirjaan, että tästä hetkestä lähtien olen läsnä, mutta en aio osallistua äänestykseen. Puhemies Herra De Luca, otamme tämän huomioon. Tarkistuksesta 29 Pirker Arvoisa puhemies, pyysin puheenvuoroa jo ennen tätä äänestystä hyvin yksinkertaisesta syystä. Useissa kieliversioissa on ilmeisesti epäselvä käännös, ja tämän tarkistuksen 29 epäselvä käännös voi siksi johtaa aivan toiseen äänestystulokseen. Tässä on kyse nuorisotyöttömyyden vastaisesta toimesta. Useilla nuorilla on valmiudet vääriin ammatteihin, sellaisiin, joilla ei ole kysyntää. Sen vuoksi tässä ehdotetaan, että komissio selvittäisi laadullisen ammattien tarvetta mittaavan tutkimuksen avulla, millä ammateilla on todella kysyntää. Jäsenvaltioilla pitäisi olla tämä tutkimus käytettävinään ja jäsenvaltiot päättävät, käyttävätkö ne näitä tietoja ja muuttavatko ne koulutussuunnitelmiaan vai eivät. Tämä tarkoittaa, että kyse on palvelusta, ja jäsenvaltiot päättävät vapaaehtoisesti, tekevätkö ne muutoksia vai eivät. Monissa käännöksissä tämä on sitovana ehdotuksena, ja siksi se voi johtaa äänestystuloksen vääristymiseen. Siitä syystä pyydän, että tarkistusta 29 koskeva äänestys uusitaan. Puhemies Herra Pirker, me valvomme käännöksiä saksasta muihin kieliin. Olkaa huoleti. Tarkistuksestanne on äänestetty. En antanut teille heti puheenvuoroa, mutta yritämme pitää äänestysten kanssa kiirettä, sillä muuten istunto venyisi hyvin myöhään, enkä voi hidastaa tätä tahtia antamalla jatkuvasti kollegoille puheenvuoroja. (Parlamentti hyväksyi lainsäädäntöpäätöslauselman.) Puhemies Tämä kysymys on jo käsitelty. En tietenkään voi onnitella esittelijää! Medina Ortega Arvoisa puhemies, pyysin puheenvuoroa, koska kun puhemies ei tässä tapauksessa voi onnitella esittelijää, haluan tehdä sen sosiaalidemokraattisen puolueen ryhmän puolesta. Puhemies On olemassa espanjalaista kohteliaisuutta, ja herra Medina Ortegan tapauksessa myös sosialistista kohteliaisuutta, josta jään kiitollisuudenvelkaan. Thors Arvoisa puhemies, välttäisimme tällaiset herra Medina Ortegan esiin ottamat ongelmat, jos esittelijä ei toimisi puhemiehenä silloin, kun käsittelemme hänen omaa mietintöään. Puhemies Rouva Thors, kuten tiedätte, tämä on tavallinen käytäntö, ja silloin kun mietintöihin ei liity ongelmia, tästä ei ole koskaan syntynyt pienintäkään epäselvyyttä. Ettlin laatima työllisyys- ja sosiaaliasiain valiokunnan mietintö (A4-0134/98) ehdotuksesta neuvoston direktiiviksi Euroopan unionin alueella liikkuvien palkattujen työntekijöiden ja itsenäisten ammatinharjoittajien lisäeläkeoikeuksien suojaamisesta (KOM(97)0486 - C4-0661/97-97/0265(CNS)) (Parlamentti hyväksyi lainsäädäntöpäätöslauselman.) Soltwedel-Schäfer Arvoisa puhemies, olen pahoillani, mutta en nähnyt täältä ihan yhtä selvästi kuin te, että selvä enemmistö äänesti todellakin vihreän ryhmän tarkistuksia 3, 4 ja 5 vastaan. (Hälinää) Totta puhuakseni en voi ihan ymmärtää sitä, sillä neuvosto ja komissio olivat eilen kyselytunnilla aiheesta yksimielisiä. Se oli sen kyselytunnin sisältö. Se vahvistettiin. Tekstiiliteollisuuden ympäristönäkökohtien parissa toimii jo työryhmiä. Puhemies Rouva Soltwedel-Schäfer, kuten tiedätte, parlamentilla on viisaudessaan oikeus päättää, minkä kannan se haluaa ottaa ottamatta huomioon neuvoston, komission tai monien meistä kantoja. Näin tapahtuu aina, merkitystä on parlamentin arviolla, eikä mielestäni tarvita selittelyjä. Parlamentti on tehnyt päätöksen. Se hylkäsi nämä kaksi tarkistusta ja hyväksyi seuraavan. (Parlamentti hyväksyi yhteisen päätöslauselman.) Ullmann Vihreä ryhmä on komission ja parlamentin enemmistön kanssa yksimielinen siitä, että sähköisten palvelujen markkinoiden - maksullisten tv-kanavien, kertamaksutelevision, maksullisten radiokanavien, onlineyhteyden tietokantoihin - jatkuva kehitys toisaalta ja näiden markkinoiden nykyinen oikeudellinen hajanaisuus kansallisten lainsäädäntöjen vuoksi tekevät yhteisötason säännöt välttämättömiksi. Kyseinen direktiivi täyttää tämän tarkoitusperän siinä määrin, että se tarjoaa suojattujen palvelujen määritelmien yhdistämisen avulla riittävän kattavat ja riittävän joustavat kehykset sisämarkkinoita koskevien sääntöjen käyttämiseksi ja kaikkien luvattomien pääsyteknikoiden poissulkemiseksi yhteisötasolla. Yhdymme talous- ja kulttuurivaliokuntien mielipiteeseen siitä, että huolimatta muista olemassa olevista sääntelyistä myös tässä direktiivissä on saatettava voimaan tekijänoikeuksien suoja niiden käyttöintressejä vastaan, markkinaeduista riippumattoman pääsyn turvaaminen julkisiin tietoihin ja mahdollisuus yksityisyyden turvaamiseen suojaamistekniikoilla. Olemme yksimielisiä myös niiden kanssa, jotka vastustavat kaikkea 1 artiklan c ja e kohtien määritelmien rajoittamista. Pohjois-Irlantia koskeva päätöslauselma Malone Arvoisa puhemies, suhtaudun erittäin myönteisesti tähän tilaisuuteen käyttää puheenvuoro. Eilen ajan rajallisuuden vuoksi kaikilla meistä, jotka halusivat puhua, ei ollut siihen tilaisuutta. Mielestäni oli hyvin sopivaa, että John Hume, jolla on ollut erittäin merkittävä osuus siihen, että rauhanprosessissa on päästy tilanteeseen, missä nyt olemme, oli pääpuhujamme. Haluan kuitenkin torjua sosiaalidemokraattisen ryhmän vastaisen kritiikin, jota Jim Nicholson esitti eilen ja toistamiseen tänään. Minusta on täysin selvää, että Pohjois-Irlannin sopimus on hyväksyttävä kokonaisuudessaan; rusinoiden poimiminen pullasta ei tule kysymykseenkään. Olen iloinen siitä, että täällä tänä aamuna pidetyssä äänestyksessä yhteinen päätöslauselmaesitys, jonka kaikkien suurten poliittisten ryhmien edustajat olivat laatineet ja hyväksyneet, hyväksyttiin suurella ääntenenemmistöllä. Olin eilen riemuissani nähdessäni neuvoston ja komission täällä jatkamassa tukeaan, jota ne ovat aina antaneet PohjoisIrlannin rauhanprosessille. Osuutemme Pohjois-Irlannin tukemiseen on ollut suuri menestys. Esimerkiksi yhteistyökumppaneille annetun taloudellisen tuen myötä olemme nähneet republikaanien ja lojalistien istuvan ensimmäistä kertaa samaan pöytään ja työskentelevän ruohonjuuritasolla. Euroopan unionin ilmoitus taloudellisen tuen jatkamisesta on juuri se, mitä Pohjois-Irlanti tarvitsee tänä kriittisenä ajankohtana. Olen myöskin riemuissani siitä, että ryhmämme teki aloitteen ja ehdotti täällä eilen käymäämme keskustelua, sillä on tärkeää, että parlamentin näkökannat tuodaan selvästi julki ja että meidän jatkuva hyvä tahtomme nähdään julkisuudessa. Haluan myös lopuksi osoittaa kunnioitustani naiskoalition osuudelle prosessissa ja toivon, että sen sanavalta jatkuu ja voimistuu PohjoisIrlannissa. Puhemies Sallin teidän ylittää aikanne, koska minun täytyy tunnustaa, että olin hieman levoton, sillä olin sallinut joidenkin kollegoidenne puhua tänä aamuna. Sitten jouduin hieman hankalaan asemaan, sillä parlamentti vaati, aivan oikein, että mitään keskustelua ei pitäisi sallia. Toisaalta olin jo antanut puheenvuoron yhdelle tai kahdelle ihmiselle, ja teidän pyyntönne sai minut hyvin levottomaksi. Niinpä annoin teille hyvitykseksi lisäaikaa. Nicholson Arvoisa puhemies, haluaisin tehdä selväksi tänään, miksi äänestän tätä päätöslauselmaa vastaan. Toivon, että rouva Malone voi jäädä parlamenttiin kuulemaan syyni, sillä siitä saattaisi olla hänelle hyötyä. Se johtuu siitä, että sosiaalidemokraattinen ryhmä ei ollut valmis sisällyttämään aseidenriisuntaa. Rouva Malone, sallikaa minun kertoa, että minä en poimi rusinoita pullasta. Saanen vielä kertoa, että tätä sopimusta ei olisi koskaan saavutettu ilman puolueeni johtajan kaikessa tässä osoittamaa rohkeutta ja päättäväisyyttä. Sallikaa minun kertoa teille ja sosiaalidemokraattiselle ryhmälle, että puhun tässä parlamentissa Pohjois-Irlannin suurimman unionistiryhmän puolesta. Jos sosiaalidemokraattinen ryhmä haluaa väheksyä tunteitamme, haluaa väheksyä sanojamme ja haluaa väheksyä sitä, mihin todella uskomme sisimmässämme, tehköön se sitten niin. Siitä täytyy kuitenkin maksaa ja hinta on hyvin korkea. Toverinne, rouva ministeri näytti meille täällä eilen, että hän ei voinut edes olla tasapuolinen tullessaan eilen osallistumaan parlamentin toimiin. Rouva Malone, sallikaa minun tehdä selväksi parlamentissa tänään, että haluan kaikkien terroristiryhmien laskevan aseensa. Haluan, että ne luovuttavat ne pois. Tiedän, että ne eivät luovuta niitä kaikkia, mutta ainakin niiden pitäisi näyttää, kuinka paljon ne niitä luovuttavat. Haluaisin sanoa, että valitettavasti parlamentti lähetti väärän viestin unionisteille, joita edustan Pohjois-Irlannissa. Minun on vietävä puolueeni johtajalle viesti, joka ei ole mieluisa. Suuret sanat eivät riitä, tarvitsemme toimia; jos halutaan yksimielisyyttä, jos halutaan konsensusta, sen eteen on tehtävä töitä. En havaitse sosiaalidemokraattisen ryhmän yrittävän lainkaan pyrkiä konsensukseen tässä istuntosalissa. Minulla ei ole näissä neuvotteluissa mitään muuta ryhmää vastaan kuin sosiaalidemokraattista ryhmää. Crowley Haluan ilmaista täydellisen tukeni Irlannin ja Britannian hallitusten ja poliittisten puolueiden Pohjois-Irlannissa pitkänä perjantaina saavuttamalle sopimukselle. Näiden kahden hallituksen ja erityisesti Irlannin pääministerin Bertie Ahernin ja Britannian pääministerin osoittama sitoutuminen heijastaa sitä, kuinka suuresti suurin osa Irlannin saaren ja Britannian väestöstä toivoo oikeudenmukaista ja kestävää rauhaa kaikkien ihmisten välille. Aika ei salli minun luetella kaikkia prosessiin osallistuneita, mutta osoittaisin suurta huolimattomuutta, jollen muistaisi mainita Irlannin entisen pääministerin Albert Reynoldsin ja Britannian pääministerin John Majorin suunnatonta rohkeutta ja näkemystä. Nykyisten neuvotteluiden onnistuminen juontaa juurensa vuonna 1993 allekirjoitettuun Downing Streetin julistukseen, jossa asetettiin arvoiksi osapuolten välinen yhteistyö, molemminpuolinen kunnioitus, tasa-arvo ja järjestelmille luontaisten epäoikeudenmukaisuuksien korjaaminen. Paljon parjattu Hume-Adams-asiakirja oli merkittävä, sillä se toi nationalistipuolueet pöydän ääreen. Kuitenkin lojalististen puolisotilaallisten ryhmien edustajien mukaan ottaminen auttaa varmistamaan, että kaikki kulttuurit tulevat mukaan. Euroopan unionin toimielinten jatkuva sekä taloudellinen että moraalinen tuki on ollut tärkeä osa prosessia. Eurooppa ei koskaan menettänyt uskoaan siihen, että irlantilaiset löytävät sovitteluratkaisun, joka heijastaa eri perinteitä, samalla kun se rakentuu yhteisten tavoitteiden ja ihanteiden varaan. 22.toukokuuta Irlannin saarella pidetään kaksi kansanäänestystä rauhansopimuksesta ja ehdotetuista muutoksista Irlannin perustuslakiin, brittiläisestä perustuslainsäädännöstä ja uusien pohjoisen ja etelän välisten elinten perustamisesta. Toivon, että sopimus saa suuren ääntenenemmistön tuen, tilaisuudesta on otettava vaarin .Haluaisin lopettaa kahdella suoralla lainauksella, joista ensimmäinen on Abraham Lincolnilta: " Vihaamatta ketään, rakastaen kaikkia, pitäen lujasti kiinni oikeudesta, semmoisena kuin Jumala antaa meidän sen nähdä, saattakaamme loppuun se työ, jonka olemme alkaneet!" Lopuksi runoilija William Butler Yeatsin usein siteeratut rivit runosta "Innisfreen järvisaari" : " Voin siellä saada rauhan, sillä rauhaa pisaroi aamun harsoista sinne, missä sirkka sirittää." Hyland Haluaisin aloittaa huomautukseni sanomalla, että suhtaudun myönteisesti viime pitkänäperjantaina eri puolueiden välisissä neuvotteluissa Belfastissa saavutettuun Irlannin rauhansopimukseen. Haluaisin osoittaa erityistä kunnioitusta poliittisille puolueille, joilla oli rohkeutta ja vakaumusta osallistua näihin neuvotteluihin ja jotka varmistivat tasapuolisen ja oikeudenmukaisen sopimuksen turvaamisen. Tämä sopimus on tasapuolinen ja kohtuullinen sovitteluratkaisu, jossa tunnustetaan Irlannin saarella vallitsevat eri arvot ja kulttuurit. Sopimuksen vastustajat eivät pysty lainkaan edistämään rauhanpyrkimyksiä tai sovittelua Irlannin saarella. Tälle sopimukselle on annettava mahdollisuus menestyä, ja KYLLÄ-äänten riemuvoitto Irlannin rajan molemmin puolin olisi järkevä askel oikeaan suuntaan tässä asiassa. Suhtaudun myönteisesti Euroopan unionin osallistumiseen rauhanprosessiin ja sovitteluun ja toivon, että tämä jatkuu lähitulevaisuudessa. von Wogaun mietintö (A4-0130/98) Berthu Arvoisa puhemies, kun äänestettiin von Wogaun mietinnöstä, joka koskee yhtenäisvaluutan käyttöönottoon liittyviä lähentymisehtoja, Riippumattomat kansakuntien Euroopan puolesta -ryhmä halusi tehdä kokeen voidakseen osoittaa hyvin sen, kuinka paljon Euroopan parlamentin ja kansallisten parlamenttien käsitykset rahaliiton valvonnasta eroavat toisistaan. Jätimme itse asiassa kaksi tarkistusta, joissa toistettiin sanatarkasti Ranskan kansalliskokouksen esittämät vaatimukset, jotka sisältyvät sen 22. huhtikuuta antamaan päätöslauselmaan; toisaalta vaatimus siitä, että tulevan keskuspankin johtokunnan puheenjohtaja antaa säännöllisin väliajoin selvityksen pankin tavoitteista ja toiminnasta kansalliskokouksen toimivaltaisille elimille; toisaalta toivomus siitä, että perustettaisiin parlamenttien välinen euroa käsittelevä komitea, joka koostuisi Euroopan parlamentin ja kansallisten parlamenttien edustajista ja jonka tehtävänä olisi kuulla EKP: n vastuuhenkilöitä säännöllisesti ja julkisesti tulevan rahapolitiikan suuntaviivoista. Koe näyttää olevan täysin ratkaiseva. Euroopan parlamentti hylkäsi juuri erittäin jyrkästi nämä kaksi ehdotusta ja hyväksyi jopa päinvastaisen ehdotuksen hyväksymällä seuraavan tekstin, jota lainaan: "Euroopan parlamentilla on EU: n ainoana suoraan valittuna toimielimenä muodollinen asema Euroopan keskuspankin vuoropuhelukumppanina." Ja Euroopan parlamentin teksti jatkuu niin, että siinä määritellään äärimmäisen suurpiirteisesti parlamentin harjoittama keskuspankin valvonta, jonka ei pitäisi asettaa keskuspankin riippumattomuutta kyseenalaiseksi. Nämä ovat parlamenttimme sanoja. Sen seurauksena tässä päätöslauselmaesityksessä ei oteta lainkaan huomioon kansallisten parlamenttien tärkeää tehtävää. Olimme täysin tietoisia - korostan sitä voimakkaasti - siitä, että jos tarkistuksemme olisi hyväksytty, ne eivät olisi pohjimmiltaan muuttaneet rahaliiton demokratian vastaista luonnetta, mutta niiden hylkääminen tuo sen vain voimakkaammin esille tavalla, jonka Ranskan kansalliskokous varmasti muistaa: Euroopan parlamentti ei aio koskaan hyväksyä sitä, että unionin kansallisille parlamenteille annetaan edes hieman todellista valtaa, koska se haluaa, että ne ovat sille täysin alisteisia, niin kuin kansallisten parlamenttien edustamat kansat ovat kansallisille parlamenteille alisteisia. Mutta samanaikaisesti Euroopan parlamentin harjoittama valvonta ei saa koskaan legitimiteettiä kansallisilta parlamenteilta, sillä se on liian kaukana kansalaisista. Niinpä Euroopan rahaliitto luodaan niin, että kaikkein legitiimein parlamentin harjoittama valvonta on samanaikaisesti myös kaikkein mahdottominta. Ennustamme demokratialle erittäin synkkää tulevaisuutta, jos järjestelmä todellakin käynnistetään nykyisessä muodossaan. Puhemies Herra Berthu, tapanani ei ole kommentoida puheenvuoroja, mutta teille minun on sanottava, että äänenpainonne oli todellakin kuin tuomiopäivän julistajan. Ripa di Meana Arvoisa puhemies, äänestin tätä mietintöä vastaan, koska siinä tuetaan eurofanaattisuuden linjaa, jossa pyritään pakkomielteenomaisesti yhteen ja ainoaan tavoitteeseen, yhtenäisvaluuttaan, ilman että samaan aikaan yritettäisiin luoda yhteistä talouspolitiikkaa. Mietinnössä hyväksytään myös tulevalle keskuspankille ylikorostunut asema, koskemattomuus, joka on vailla minkäänlaisia demokraattisen valvonnan piirteitä. Taipumalla kaikkeen tähän enemmistö vahvistaa valitettavasti sen, että Euroopan parlamentille annetaan liian vähäinen rooli. Ahlqvist, Theorin ja Wibe Olemme tänään äänestäneet tätä mietintöä vastaan. Teimme niin lähinnä seuraavista syistä: EMU ei johda ainoastaan yhteiseen rahapolitiikkaan. Seuraava askel kohti yhteistä finanssi- ja veropolitiikkaa joudutaan ottamaan, halutaanpa sitä tai ei, muuten rahaliitto uhkaa kaatua ongelmiin, joita aiheuttavat ulkoiset sokit, työvoiman pieni liikkuvuus ja niin edelleen.-On demokratian köyhdyttämistä luovuttaa raha-, finanssi- ja veropolitiikan päätäntävalta Frankfurtin pankinjohtajille, joita ei voida erottaa ja joita ei voida asettaa demokraattiseen vastuuseen.-EU: n jäsenvaltioihin kohdistuva yhä federalistisempi hallintotapa merkitsee sitä, että poliittiset päätökset tehdään yhä etäämpänä kansalaisista. Demokratia köyhtyy Euroopassa entisestään.-EMU on taloudellinen riskihanke. Parhaassakin tapauksessa myönteiset vaikutukset jäävät vähäpätöisiksi, pahimmassa tapauksessa seuraukset ovat vakavia. Mikäli yhtenäisvaluutta joutuu kriisiin, kokemuksesta tiedämme, että yhteiskunnan heikot ryhmät joutuvat silloin maksajan paikalle.-Useissa EU: n jäsenvaltioissa eivät kansalaiset ole antaneet EMU-hankkeelle poliittista hyväksyntää. Demokratia on liian tärkeä asia manipuloitavaksi. Tällaisella poliittisella hankkeella on oltava kansan enemmistön tuki, jotta se voitaisiin toteuttaa. Jos poliittisesti valitut edustajat pysyvät päätöksessään ja toteuttavat riskihankkeen, jolla ei ole kansan tukea, luottamusta demokratiaan vahingoitetaan vakavasti. Bébéar Aloitimme eilen historiallisen viikon. Talous- ja rahaliitto, joka käynnistettiin jo monta vuotta sitten, toteutuu konkreettisesti, sillä valitsimme juuri ne maat, jotka osallistuvat ensimmäisinä sen kolmanteen vaiheeseen. Olemme voineet viime kuukausien ja vuosien aikana tutkia rahaliiton hyviä ja huonoja puolia käytännöllisesti katsoen kaikilla aloilla. Se on kuitenkin asia, johon haluaisin nyt palata ja josta keskusteltiin paljon kaksi viikkoa sitten. Monet Afrikan, Karibianmeren ja Tyynenmeren maiden taloudelliset ja poliittiset toimijat ovat itse asiassa hyvin huolissaan tulevasta euroon siirtymisestä. Aihetta käsiteltiin laajasti AKT-EU-yhteiskokouksessa. Yksi suurimmista huolenaiheista on se, että vaikutukset kasaantuvat näille alueille Euroopan kustannuksella ja vaihtelevan dollarin hyödyksi. Erityisesti pelätään sosiaalisia, etnisiä ja poliittisia paineita, joita saattaa ennen pitkää esiintyä rahaliiton seurauksena erityisesti Keski-Afrikassa. Vaikka siirrymmekin yhtenäisvaluuttaan, emme saa unohtaa unionin ulkopuolisia kauppakumppaneitamme. Afrikan, Karibianmeren ja Tyynenmeren maiden ottamisen paremmin mukaan maailmantalouteen on pysyttävä yhtenä tärkeimmistä prioriteeteistamme. Rahapoliittisen yhteistyön on pysyttävä sellaisena kuin se nykyään on ja sen tavoitteena on oltava todellinen sitoutuminen euroon. Näyttää siltä, ettei tätä Maastrichtin ja Amsterdamin sopimuksissa määriteltyä periaatetta voida asettaa kyseenalaiseksi. Meidän on kuitenkin pysyttävä valppaina, kun otetaan huomioon perustamissopimusten oikeudellinen tulkinnanvaraisuus. Tässä asiassa Euroopan parlamentilla on jälleen tärkeä poliittinen tehtävä niin maailmanlaajuisen tasapainon kuin kolmansien maiden kehityksenkin kannalta. Hyväksyn von Wogaun mietinnön kokonaisuudessaan. Emme saa kuitenkaan unohtaa sitä, että tuleva euroalue voi auttaa vahvistamaan kumppaniemme talouksia ja tarjota meille laajemman pääsyn maailmanmarkkinoille. Cardona, Rosado Fernandes, Girão Pereira Monille, myös meille, tämä mietintö merkitsee Euroopan parlamentin viimeistä poliittista kannanottoa yhtenäisvaluutan perusteisiin - olematta silti perusteellinen - ennen kuin yhtenäisvaluutta otetaan muodollisesti käyttöön. Tietenkin voidaan myöhemmin esittää muitakin kannanottoja, mutta mikään ei enää tule olemaan ennallaan. Sen tähden tällä mietinnöllä on mielestämme huomattavasti suurempi poliittinen merkitys kuin se, mikä sen sisällöstä tarkkaan ottaen heijastuu. Olemme alusta alkaen ilmaisseet varauksellisen kantamme " euro ja heti" -asenteeseen ja etenkin unionin valitsemaan lähestymistapaan, ensinnäkin, koska unioni pyrkii jäsenvaltioiden nimelliseen lähentymiseen, kun taas meistä olisi ollut parempi pyrkiä todelliseen lähentymiseen. On väitetty ja väitetään yhä, että todellinen lähentyminen seuraa perästä, ikään kuin narusta vedettynä; samoin on väitetty ja väitetään yhä, että yhtenäisvaluutta on kaikkivoipa lääke niihin monenlaisiin ongelmiin, joita EU johtuu kohtaamaan ja joista työttömyys on pahin. Realistisesti katsoen emme voi yhtyä tähän näkemykseen! Nyt käsiteltävä mietintö ei ole sinänsä huono: se pohjautuu totuudenmukaisiin huomioihin, joskin siinä liitetään niihin mielestämme tarpeetonta arvostelua; siinä pidetään oikeutettuna, että kaksi maata voi liittyä euron eturintamaan poliittisen kriteerin perusteella, mikä mielestämme aivan oikein johtaa joustavuuteen yhteen perustamissopimuksista sisältyvien kriteereiden täyttämisessä; siinä vahvistetaan, että jäsenvaltioiden riippumattomuus siirtyy yhteisön tasolle, toistaiseksi rahapolitiikan välityksellä, mitä pidämme osoituksena älyllisestä ja poliittisesta rehellisyydestä, jota monet muut eivät ole pitkään aikaan osoittaneet tai eivät ole halunneet osoittaa. Äänestämällä mietinnön puolesta olisimme ilmaisseet kannattaneemme alusta alkaen valittua tietä eli yhtenäisvaluutan käyttöönottoa, mikä ei ole totta; toisaalta äänestämällä mietintöä vastaan olisimme asettaneet demokratian säännöt kyseenalaisiksi emmekä olisi antaneet arvoa monien toimijoiden ja erityisesti asianomaisten jäsenvaltioiden ponnistuksille, ja loppujen lopuksi olisimme silloin myöskin antaneet etusijan epäilyille. Sen tähden äänestimme tyhjää, eikä tarkoituksenamme ollut tällä menettelyllä pyrkiä millään tavoin saamaan puoluepoliittisia pisteitä niistä vaikeuksista, joita euro on nähdäksemme tuova mukanaan. Asia on tietenkin paljon mutkikkaampi... Sen vuoksi tyhjä äänestyslippumme merkitsee jo itsessään yhtä lisä-ääntä, ja toivottavasti olemme väärässä! Kirsten Jensen ja Sindal Euroopan parlamentin Tanskan sosiaalidemokraatit ovat tänään äänestäneet Karl von Wogaun mietinnön puolesta, jossa käsitellään yhtenäisvaluutan käyttöönottoa. Mietinnön johtopäätöksen mukaan 11 jäsenvaltiota, Belgia, Saksa, Espanja, Ranska, Irlanti, Italia, Luxemburg, Hollanti, Itävalta, Portugali ja Suomi täyttävät EMUn kolmanteen vaiheeseen osallistumiseen vaadittavat ehdot, ja näiden maiden on oltava mukana alusta eli 1. tammikuuta 1999 lähtien. Komission asiakirjassa "EURO 1999" vahvistetaan, että 11 edellä mainittua jäsenvaltiota täyttävät EMUn kolmanteen vaiheeseen osallistumiseen vaadittavat ehdot. Tanskan sosiaalidemokraatit ovat sitä mieltä, että nämä 11 maata voivat osallistua EMUn kolmanteen vaiheeseen, eivätkä he halua estää näitä maita tekemästä aikaisempaa tiiviimpää yhteistyötä keskenään. Tämä kanta vastaa hallituksen näkökantaa. Sen lisäksi pidämme myönteisinä seuraavia keskeisiä kantoja: Euroopan keskuspankkiin kohdistuva demokraattinen valvonta on välttämätöntä. EU: n toimielinten avoimuuden varmistaminen on tärkeää.-Vahvistettuun koulutusjärjestelmään perustuva elinikäinen koulutus on tärkeää työttömyyden vastaisessa taistelussa.-Mietinnössä neuvostoa kehotetaan toteuttamaan ne aktiivisen työllisyyspolitiikan sitoumukset, joista Luxemburgin ylimääräisessä huippukokouksessa sovittiin.Euroopan parlamentin Tanskan sosiaalidemokraatit eivät tue mietinnössä ehdotettua verojärjestelmien ja -kantojen vahvempaa yhteensovittamista. Korostamme, että Tanskan varauksellisuus neljään kohtaan, niiden joukossa EMUn kolmanteen vaiheeseen kohdistuva varauksellisuus, eivät muutu. Lindqvist (ELDR), Eriksson ja Sjöstedt (GUE/NGL), Gahrton, Holm, Lindholm ja Schörling (V) EMU on keskitetty suuri riskihanke, jolla on heikko kannatus kansan parissa. EMUssa painotetaan hintojen vakautta ja alhaista inflaatiota. EU ei ole paras mahdollinen valuutta-alue ja eri jäsenvaltioiden taloudet ovat aivan liian erilaisia yhtenäisvaluutan toteuttamiseksi. On olemassa suuri vaara, että EMUn rajoittunut asenne inflaation torjumiseen johtaa työttömyyden lisääntymiseen. Alueelliset erot kasvualueiden ja väestökatoalueiden välillä voivat kasvaa ja johtaa lisääntyviin alueellisiin tasapainoeroihin. EMU johtaa talous-, raha- ja valuuttapolitiikan voimakkaaseen keskittämiseen ja epädemokratisoimiseen, mikä voi jatkossa ulottua kattamaan myös vero- ja finanssipolitiikan. Tämäkin käy ilmi mietinnöstä, jossa puhutaan "verojärjestelmien ja - kantojen vahvemmasta yhteensovittamisesta" . EMU koskee taloutta, mutta se on suuressa määrin poliittinen hanke, joka johtaa ylivaltiollisten piirteiden ja keskittämisen kasvuun. EMU lisää federalistisia piirteitä EU: ssa valtion muodostamisen - EU-valtion - suuntaan. EMUa ja uutta valuuttaa, euroa, ohjaa Euroopan keskuspankki, EKP. EKP: lle annetaan suurempi riippumattomuus ja valta kuin millekään muulle pankille maailmassa. EKP: n jäsenet, jotka valitaan kahdeksaksi vuodeksi kerrallaan ja joita ei voi erottaa, saavat suunnattoman vallan valuutta-, korko- ja muussa talouspolitiikassa, joka vaikuttaa suoraan ihmisiin, alueisiin ja kansoihin. Demokraattinen valvonta on heikkoa. Komissio on antanut suosituksen, että yhtenäisvaluutta otetaan käyttöön 11 jäsenvaltiossa 1. tammikuuta 1999. Se on näiden valtioiden valinta. Ruotsin eduskunta on päättänyt olla osallistumatta EMUn 1. tammikuuta 1999 alkavaan vaiheeseen. Päätös on järkevä. EMUa vaivaavat samat taloudelliset ja demokraattiset puutteet, huolimatta siitä, kuinka monta maata rahaliittoon kuuluu. Edellä mainitun perusteella olemme äänestäneet mietintöä vastaan. Lienemann Kannatan yhtenäisvaluuttaa. Äänestin Maastrichtin sopimuksen puolesta. Vastustan sitä, että euroon siirrytään nykyisissä puitteissa sekä von Wogaun mietintöä, koska demokraattiset ja sosiaaliset vähimmäistakuut eivät toteudu ja koska Maastrichtissa sovitusta maailmanlaajuisesta tasapainosta ei pidetä kiinni. Nykyisessä tilanteessa euroon siirtyminen ei siirrä kansallisvaltioiden itsemääräämisoikeutta Euroopan unionin demokraattisille toimielimille, vaan sen seurauksena kansojen itsemääräämisoikeudesta yksinkertaisesti luovutaan. Rahapoliittinen valta siirtyy täysin EKP: lle, josta tulee maailman riippumattomin pankki. EKP pitää kiinni sille perustamissopimuksessa myönnetyistä valtaoikeuksista. Yhdysvaltain keskuspankin tai Bundesbankin osalta on olemassa lakeja, joiden nojalla parlamentit ja hallitukset voivat helposti muuttaa niiden valtaoikeuksia, mikä takaa parlamenteille ja hallituksille sen, että niitä kuullaan silloin, kun on vakavia ongelmia. Näin ei ole EKP: n tapauksessa. Sillä on näin ollen vapaat kädet tehdä, mitä se haluaa. Se, ettei Euroopan unionin tasolla ole niin sanottua taloudellista hallintovaltaa käyttävää elintä, pahentaa tilannetta, sillä EKP: llä ei ole vastassaan minkäänlaista EU: n etuja puolustavaa legitiimiä vallankäyttäjää eikä sen näin ollen tarvitse "toteuttaa hallituksen politiikkaa" niin kuin Bundesbankin nykyään tarvitsee. Von Wogaun mietinnössä ei sitä paitsi edes mainita euroneuvostoa, jonka osalta voitaisiin toivoa, että siitä tulisi vähitellen tällainen välttämätön taloudellista hallintovaltaa käyttävä elin. Niinpä luovutamme rahapolitiikkamme kohtalon sellaisen toimielimen käsiin, jota ei valvota ja jolla ei ole vastassaan demokraattisia vallankäyttäjiä, mitä on jo itsessään mahdoton hyväksyä. Mutta tilannetta pahentaa vakaussopimus, jossa sanellaan makrotalouspolitiikan ehdot ja joka sitoo taloutemme pysyviin kahleisiin. Voitaisiin kilvan keskustella hyväksyttyjen tasojen aiheellisuudesta (tai pikemminkin aiheettomuudesta) ja niistä vaaratekijöistä, joita ne aiheuttavat niin sosiaaliturvamme kuin palkkojen ja julkisten palvelujenkin tulevaisuuden kannalta. Ne ovat demokratialle tyypillisiä keskustelunaiheita. Mutta tässä tapauksessa on kaikkein vakavinta se, etteivät hallitukset tai eurooppalainen taloudellista hallintovaltaa käyttävä elin enää päätä näistä muuttujista - työllisyyden ja päivittäisen elämämme kannalta niin tärkeistä makrotalouden valinnoista - niiden olojen ja mielipiteiden mukaisesti, jotka kansa on vaaleissa valinnut. Kun muuttujista on kerran päätetty, ne ovat koskemattomia ja tunkevat itsensä läpi jopa erittäin julmalla tavalla, sillä sääntöjä rikkoville maille määrätään ankaria rangaistuksia. Tästä lähtien rahapoliittisia ja makrotalouden valintoja ei enää tehdä poliittisten sovittelujen välityksellä. Joudumme kärsimään raskaasti siitä, että hylkäämme demokratian, joka niiden, jotka joutuivat aikoinaan taistelemaan rahaa ja valtaa vastaan, oli niin vaikea saavuttaa ja johon kuuluvat vaatimukset yleisestä edusta ja kansojen täysivaltaisesta valinnanvapaudesta. Lisäksi silloin, kun äänestettiin Maastrichtin sopimuksesta, EMUn toteuttaminen oli osa suurempaa kokonaisuutta. Samanaikaisesti yhtenäisvaluutan kehittymisen kanssa Euroopan poliittisen unionin oli otettava uusi askel eteenpäin, ja HVK: n oli saatava aikaan ratkaisevaa edistystä institutionaalisissa kysymyksissä - Amsterdamissa päästiin jo alkuun. EMU etenee väkipakolla, poliittinen Eurooppa polkee paikallaan, sosiaalinen Eurooppa nuolee haavojaan. Tavoitteeksi asetettua raha-, talous- ja sosiaaliasioiden välistä tasapainoa ei ole saavutettu. Työttömyyttä ja kasvua koskeva viiltävä kysymys vaani jo aikoinaan taustalla. Jacques Delors oli esittänyt kasvua ja työllisyyttä käsittelevän vihreän kirjan, jossa hän ennusti nousukautta, joka saavutettaisiin rakennushankkeiden avulla, mutta joka ei ole toteutunut. Hän suositteli voimakkaasti verotuksen ja maksujen kehittämistä, joka tasapainottaisi työn ja pääoman välistä suhdetta, koska pääomaa arvostetaan, palkitaan ja suositaan yhä vieläkin enemmän palkansaajien ja tuotannontekijöiden kustannuksella... Lyhyesti sanottuna, niin sisäisen elpymisen kuin oikeudenmukaisemman verotuksenkaan avulla työttömyys ei ole vähentynyt merkittävästi. Voidaan jopa epäillä, että kaikki vakaussopimuksessa mukana olevat talouspolitiikat sekä kykenemättömyys toimia rahamarkkinoilla antavat kilpailukykyyn vaikuttamisen osalta mahdollisuuden turvautua vain yhteen muuttujaan: nimittäin palkkakustannuksiin, joita pyritään laskemaan, mitä itse asiassa tapahtuu jo nyt liiankin usein. Samanlaisia polkemispyrkimyksiä on havaittavissa verotuksessa, mikä aiheuttaa sosiaaliturvan tai julkisen sektorin toiminnan rahoituksen kannalta valtavia riskejä. Yhdenmukaistamisen ajatus on näin ollen enemmän tai vähemmän esillä. Sosiaalialalla eli palkansaajien tai kaikkein vähäosaisimpien puolustamiseksi ei ole suunniteltu minkäänlaista merkittävää lähentämistä käytännössä. Sosiaaliselle Euroopalle ei ole tilausta, mikä todettiin esimerkiksi Vilvorden tapauksessa, ja valitettavasti joskus jopa puhdasoppinen hinnalla millä hyvänsä tapahtuva kilpailu aiheuttaa työttömyyttä ja yhteiskunnallista taantumista. Se ei voi enää jatkua. Poliittisten ja sosiaalisten kysymysten osalta Maastrichtissa annettuja lupauksia ei siis ole pidetty. Euron on toteuduttava, mutta jotta se menestyisi, on hylättävä vakaussopimus ja saatava pikaisesti aikaan uusi sopimus , jonka nojalla perustetaan Euroopan unionin taloudellista hallintovaltaa käyttävä elin, joka vahvistaa EU: n demokraattisia toimielimiä ja yhteenkuuluvuutta ja joka asettaa sellaiset sosiaalisen lähentymisen ehdot, jotka johtavat yhdenmukaistumiseen. Tällä hetkellä EMU heikentää poliittista ja sosiaalista Eurooppaa; on saavutettava tasapaino, jotta nämä kolme Euroopan rakentamisen kantavaa voimaa toteutuisivat yhdessä. Lukas Edustajat Raschhofer, Hager, Linser ja Lukas ovat sekoittaneet huonon käännöksen vuoksi tarkistuksen 11 ja 11 artiklan. Halusimme äänestää tarkistuksen 11 puolesta. Äänestimme vahingossa sitä vastaan. Lisäksi rouva Raschhofer ja herra Lukas halusivat äänestää 12 artiklan puolesta. Pinel Euroopan talous- ja rahaliiton syntymisen myötä elämme surullisen historiallista ja harvinaislaatuisen tärkeää aikaa. EMU soittaa kuolinkelloja kansakuntiemme itsemääräämisoikeudelle, vapaudelle ja riippumattomuudelle. Emme omista tätä itsemääräämisoikeutta, pidämme sitä vain hallussamme: olemme saaneet sen isiltämme, ja meidän tehtävämme on siirtää se koskemattomana lapsillemme. Afrikan valuuttayhteisön frangin häviämisen lisäksi EMU soittaa myös Ranskan ja Afrikan välisen yhteistyöpolitiikan kuolinkelloja, ja on syytä pelätä, ettei Euroopan liittovaltio korvaa tätä menetystä. EMU soittaa niiden useita vuosikymmeniä kestäneiden suhteiden kuolinkelloja, jotka ovat ajoittain olleet kömpelöt mutta hyvin rikkaat ja inhimillisen lämpimät. Kuten Dominique Souchet korostaa, koska frangin kuolema on kohtalokas isku myös Afrikan valuuttayhteisön frangille, se on näin ollen kohtalokas isku koko ranskankieliselle Afrikalle. Kun Ranskan hallitus ja presidentti hyväksyvät EMUn, ne ottavat historiallisesti katsoen tukahduttavan vastuun ranskankielisen Afrikan hylkäämisestä. Yhtenäisvaluutan Eurooppa on rahanahneen itsekkyyden Eurooppa, joka jättää Afrikan oman onnensa nojaan ja halveksii sitä, vaikka Ranskan ja Euroopan tehtävä olisi auttaa pimeää maanosaa kehittymään ja antaa sille näin mahdollisuus tarjota toimeentulo kaikille lapsilleen. Tämä rahan Eurooppa, joka halveksii kansakuntia ja ihmisiä, ei ole meidän Eurooppamme. Rovsing Von Wogaun mietinnössä parlamenttia kehotetaan hyväksymään komission kanta siitä, että kolmas vaihe käynnistyy 11 jäsenvaltiossa 1. tammikuuta 1999. Viime vuosien taloudellinen kehitys Euroopassa on osoittanut, että Euroopan maat pystyvät vakauttamaan taloutensa. Korkotaso on alhainen, inflaatio alhainen ja vakaa, ja työttömyysaste laskee useissa Euroopan maissa. Tämä vakauttaminen on pitkällä aikavälillä tärkeä hyvinvoinnille ja siten Euroopassa vallitsevalle rauhalle. Yhtenäisvaluutan ja Euroopan keskuspankin avulla varmistamme jatkuvan taloudellisen menestyksen. Yritysten liiketoimien kustannukset nimittäin laskevat ja hintataso muuttuu avoimemmaksi. Kaikesta on suurta hyötyä niin eurooppalaisille yrityksille kuin kuluttajillekin. Olen samaa mieltä siitä mietinnön kohdasta, jonka mukaan maiden suuria velkaosuuksia on edelleen vähennettävä, ja annan mietinnölle täyden tukeni. Souchet Herra von Wogaun esittelemällä valiokunta-aloitteisella mietinnöllä ei ilmeisesti pyritä mihinkään muuhun kuin toistamaan lattean uskollisesti komission kantaa, ja siinä kehotetaan meitä täyttämään rauhallisesti - ja iloisesti, jos mahdollista - tehtävämme rekisteröintivirastona seuraavaan tyyliin: "Iloitkaamme siitä, että pian käytetään samaa rahaa Irlannin mereltä Egeanmerelle..." Meille vakuutetaan, että eurosta tulee vakaa ja vahva, että se luo työpaikkoja ja että se vahvistaa entisestään hintojen vakautta. Kylvetään käskyjen antamisesta johtuvassa hyvänolontunteessa. Kaikki euroon siirtymisen aiheuttamat todelliset ongelmat jätetään huolellisesti mainitsematta. Ainoastaan se on tärkeää, että voidaan "siirtää rahapoliittinen itsemääräämisoikeus 1. tammikuuta 1999 Euroopan keskuspankille" ja "toteutetaan välittömästi vakaus- ja kasvusopimukseen liittyvät ehdot" . Unohdettujen ongelmien joukkoon kuuluu erityisesti kehitykseen liittyvä ensisijaisen tärkeä yhteys: se, joka yhdistää Ranskan maihin, jotka käyttävät frangia valuuttanaan. Frangia valuuttanaan käyttävät maat ovat tärkeä kehitykseen liittyvä tekijä erityisesti sen vuoksi, että ne edistävät vakaiden valuuttakurssien alueella suoria eurooppalaisia sijoituksia ja helpottavat Afrikan maiden pääsyä Euroopan pääomamarkkinoille. Kuinka euroa koskettava kriisi vaikuttaa frangia valuuttanaan käyttävien maiden tulevaisuuteen? Se on vakava kysymys, josta on keskusteltava luotettavien ja yksityiskohtaisten sekä alustavien ja pakollisten talous- ja rahoitusalaa koskevien tutkimusten perusteella eikä periaatteellisten ideologisten vaatimusten perusteella. Missä tällaiset tutkimukset ovat? Kun huomasin, ettei niitä ole, pyysin, että tämä kohta lisättäisiin Rocardin mietintöön, ja parlamentti teki niin. On itse asiassa epätavallista, että tähän mennessä vain IMF on saanut ihmiset kiinnittämään huomiota erityisesti niihin tiettyihin vaaratekijöihin, joita euroon siirtyminen aiheuttaa kyseisten Afrikan maiden kilpailukyvylle. Virallisten tietojen mukaan euroon siirtyminen ei vaikuta frangia valuuttanaan käyttäviin maihin, jotka kuuluvat budjettisopimuksen eivätkä rahapoliittisen sopimuksen piiriin. Onko se niin varmaa? Kuinka frangia valuuttanaan käyttävät maat voivat edelleen käyttää valuuttanaan frangia, kun kerran kansallinen perusvaluutta, Ranskan frangi, poistuu sillä aikaa käytöstä? Miten Ranskan valuuttayhteisön pariteettia hallinnoidaan suhteessa euroon? Meille kerrotaan, ettei frangia valuuttanaan käyttävien maiden muodostamasta alueesta tule euroaluetta, koska Ranskan valtion talousarvio säätelee sitä. Mutta miten kahdenväliset puitteet voidaan säilyttää sitten, kun Ranska on itse siirtynyt monenvälisiin puitteisiin? Jotkut Ranskan kumppanit, kuten esimerkiksi Saksa, ehdottavat, että nämä rahapoliittiset sopimukset siirrettäisiin pätemään Euroopan tasolla. Sen jälkeen, kun Ranskan hallitus hylkäsi tämän vaihtoehdon, on näyttänyt siltä, että se tunnustaa - jos minun on vähänkään uskominen herra Strauss-Kahnin 25. maaliskuuta Ranskan kansalliskokouksen ulkoasiainvaliokunnassa antamiin julistuksiin - että sen on pakko hyväksyä tämän hallinnoinnin jakaminen niin, että Ranska jatkaa sopimusten yleistä hallinnointia, mutta sen eurooppalaisten kumppanien lausunto on välttämätön silloin, kun Afrikan valuuttayhteisön frangin pariteettia muutetaan tai kun alueeseen liittyy uusia jäseniä. Millaiset takuut tämä frangia valuuttanaan käyttävien maiden yhteishallinnointi antaa Afrikan maille vakauden osalta? Eikö ole olemassa se vaara, että se aiheuttaa aikanaan euroneuvostossa vakavia erimielisyyksiä, jotka sitten ilmenisivät frangia valuuttanaan käyttävien maiden valuuttakurssien, niiden määrittämistä koskevien yksityiskohtaisten sääntöjen ja jopa itse alueen kestävyyden kannalta rasittavana epävarmuutena, jos jollekin rahaliiton yhdestätoista jäsenestä tulisi mieleen pitää yhteishallinnointia sellaisena epävakauden tekijänä, joka voi vaikuttaa yhtenäisvaluutan hallinnointiin, vaikka kyseinen liikkeellä oleva rahamäärä on suhteellisen vähäinen? Tämä on epävarmuutta ja hämmennystä aiheuttava tekijä, joka saattaa vaikuttaa vakavasti niiden kumppanuusmaiden taloudelliseen ja sosiaaliseen tulevaisuuteen, jotka olivat tähän asti luottaneet rinnakkaiseen kehitykseen Ranskan ja Euroopan kanssa. Spiers En voi tukea von Wogaun mietintöä. Siinä suhtaudutaan myönteisesti Euroopan yhtenäisvaluutan käyttöönottoon. En usko, että yhdentoista erilaisen kansantalouden rahayksiköt voidaan yhtenäistää ilman, että siitä seuraa joko lamaa tai työttömyyttä vähemmän kilpailukykyisissä maissa tai sitä, että Euroopan unionin poliittiset ja taloudelliset toimivaltuudet kasvavat suuresti. Tämä kehitys kohti poliittista unionia on tietysti syy, miksi monet ihmiset tukevat yhtenäisvaluuttaa, mutta en usko, että Euroopan unionin talousarvion ja toimivallan suuri kasvu on yleisesti hyväksyttyä. En myöskään usko, että toimivaltaa voidaan edes valvoa riittävästi demokraattisella tavalla niin suurella ja monimuotoisella alueella kuin mitä suunniteltu alue on. Euroopan rahapoliittisen instituutin kertomuksessa viitataan siihen, että yksitoista valittua kansantaloutta ovat todella yhteneviä. On todella tapahtunut vaikuttavaa lähentymiskehitystä, mutta päätös talous- ja rahaliiton aloittamisesta yhdessätoista jäsenvaltiossa on selvästi poliittinen eikä tekninen tai objektiivinen. Ei ole epäilystäkään siitä, että Ruotsi olisi hyväksytty mukaan liittoon, jos se olisi niin halunnut. Jos Italia olisi ilmoittanut, että se ei halua liittyä liittoon, on epätodennäköistä, että sille olisi ilmoitettu, että Maastrichtin sopimuksen mukaan sen liittyminen on laillinen edellytys. Yhtenäisvaluuttahanke on poliitikkojen ajama hanke ja sen tarkoitus on johtaa polittiseen unioniin. En pidä tuota tavoitetta toivottavana. En voi myöskään osoittaa oikeaksi kärsimystä, jota tavoitteeseen pyrkiminen aiheuttaa. Torres Marques Äänestin yhtenäisvaluutan käyttöönottoa käsittelevän mietinnön puolesta ja iloitsen EU: n jäsenvaltioiden huomattavasta lähentymiskehityksestä valmistauduttaessa EMUn kolmanteen vaiheeseen, mikä on johtanut alhaisiin inflaatioprosentteihin, alhaisiin pitkäaikaisiin korkoihin, vähäisiin rahanarvon vaihteluihin sekä julkisten talouksien tuntuvaan vakiintumiseen. Erityisesti iloitsen siitä, että oma maani täyttää kaikki 1. tammikuuta 1999 käynnistyvän EMUn kolmannen vaiheen lähentymiskriteerit, mistä saamme kiittää Portugalin hallituksen noudattamien onnistuneiden talouspolitiikkojen kokonaisuutta. Tähän on päästy kasvattamatta verorasitusta ja lisäämällä merkittävästi julkisia ja yksityisiä investointeja, mikä johtuu ennen kaikkea siitä, että yhteisövaroista on saatu avustuksia ja sosiaalimenojen painoarvoa on voitu huomattavasti lisätä julkisessa taloudessa. Onnittelen parlamentin PSE-ryhmää siitä, että onnistuimme saamaan poistetuksi mietinnöstä kehotuksen toteuttaa välittömästi vakaus- ja kasvusopimuksen ehdot, sillä Euroopan kansalaiset voisivat pitää sitä kielteisenä signaalina eurolle. Virrankoski ja Väyrynen EMU on suuri keskitetty riskihanke, jolla on heikko kannatus kansan parissa. EMUssa painotetaan hintojen vakautta ja alhaista inflaatiota. EU ei ole paras mahdollinen valuutta-alue ja eri jäsenvaltioiden taloudet ovat liian erilaisia yhtenäisvaluutan toteuttamiseksi. On olemassa suuri vaara, että EMUn rajoittunut asenne inflaation torjumiseen johtaa työttömyyden lisääntymiseen. Alueelliset erot kasvualueiden ja väestökatoalueiden välillä voivat kasvaa ja johtaa lisääntyviin alueellisiin tasapainoeroihin. EMU johtaa talous-, raha- ja valuuttapolitiikan voimakkaaseen keskittämiseen ja epädemokratisoimiseen, mikä voi jatkossa ulottua kattamaan myös vero- ja finanssipolitiikan. Tämäkin käy ilmi myös mietinnöstä, jossa puhutaan "verojärjestelmien ja -kantojen vahvemmasta yhteensovittamisesta" . EMU koskee taloutta, mutta se on suuressa määrin poliittinen projekti, joka johtaa ylivaltiollisten piirteiden ja keskittämisen kasvuun. EMU lisää federalistisia piirteitä EU: ssa valtion muodostamisen - EU-valtion - suuntaan. EMUa ja uutta valuuttaa, euroa, ohjaa Euroopan keskuspankki, EKP. EKP: lle annetaan suurempi riippumattomuus ja valta kuin millekään muulle pankille maailmassa. EKP: n jäsenet, jotka valitaan kahdeksaksi vuodeksi kerrallaan ja joita ei voi erottaa, saavat suunnattoman vallan valuutta-, korko- ja muussa talouspolitiikassa, joka vaikuttaa suoraan ihmisiin, alueisiin ja kansoihin. Demokraattinen valvonta on heikkoa. Desaman suositus (A4-0140/98) Bernardini Meidän on tänään äänestettävä neuvoston yhteisestä kannasta, joka koskee maakaasun sisämarkkinoita koskevia yhteisiä sääntöjä. Kannan hyväksymällä annamme tukemme kaikille niille määräyksille, joiden tarkoituksena on luoda energia-alan sisämarkkinat. Niiden kokemusten perusteella, joita meillä on "sähködirektiivin" osalta, kaasumarkkinoiden on noudatettava samoja tärkeitä periaatteita (markkinoille pääsy, toissijaisuus, vastavuoroisuus...). Samalla kun onnittelen esittelijäämme, kollegaamme Claude Desamaa, haluaisin korostaa erästä voimakasta ajatusta: markkinoiden vähittäistä ja hillittyä avaamista. Emme voi hyväksyä yhtäkkiä sitä, että niin haavoittuvat markkinat avataan kilpailulle, ja tämä kuluttajan edun nimissä. Emme kiellä tätä avaamista. Haluamme ainoastaan toimijoille sopeutumisjakson. Haluamme välttää "anarkistisen" tilanteen, joka kyseenalaistaa julkisten jakelupalvelujen periaatteet. Tarkoituksemme ei ole puolustaa monopoleja vaan kansalaisen etuja silloin, kun hän käyttää julkisten palvelujen ja erityisesti niitä ohjaavien tärkeiden lakien saatavuutta koskevaa oikeuttaan. Lopuksi ajattelen myös näiden yritysten henkilöstöä, jota kunnioitan, ja toivon pystyväni rauhoittamaan sitä tilanteessa, jossa työntekijät suhtautuvat pelokkaasti markkinoiden avaamiseen. Neuvoston yhteinen kanta on hyvä kompromissi; meidän on pidettävä siitä kiinni, emmekä saa sortua liberalismiin. Kirsten Jensen ja Sindal Tanskan sosiaalidemokraatit ovat tänään äänestäneet Claude Desaman mietinnön puolesta. Äänestyspäätöksen lähtökohtana oli, että yhteinen maakaasun sisämarkkinoita koskeva direktiivi on toivottava. Nyt valmiina oleva sopimus on jäsenvaltioiden välinen kompromissisopimus, ja pidämme sitä parhaana mahdollisena sopimuksena, joka oli mahdollista saada aikaan hyvin eriävien mielipiteiden pohjalta. Euroopan parlamentti on lisäksi vaikuttanut suuresti komission ehdotukseen. Komission ehdotuksesta puuttuu se, ettei direktiivin käyttöä koskevalle tarkistukselle ole annettu aikarajaa. Sen vuoksi on erinomaista, että on laadittu tarkistus, jonka mukaan komission on kolmen vuoden kuluttua direktiivin antamisen jälkeen tarkasteltava sen soveltamista. Lindqvist Maakaasun käytön lisäämiseen on suhtauduttava erittäin varauksellisesti, jos ympäristöystävällisempien, kestävämpien ja paremmin uusiutuvien energialähteiden, kuten bioenergian, biokaasun, tuuli- ja aurinkovoiman asemaa halutaan vahvistaa. Bloch von Blottnitzin suositus (A4-0143/98) Des Places ALTENER II -ohjelma täydentää komission toteuttamaa tutkimus- ja kehitysalan puiteohjelmaa, jonka avulla voidaan JOULE- ja THERMIE-ohjelmien kautta rahoittaa tutkimus- ja kehitystoimintaa (JOULE), demonstraatioon liittyvää toimintaa (THERMIE) sekä teknologian levittämiseen liittyvää toimintaa (jatkotoimet). ALTENER II -ohjelma sijoittuu näin ollen puiteohjelman rajoissa toteutettujen toimien alapuolelle ja sen tarkoituksena on helpottaa uusien energialähteiden pääsyä markkinoille lisäämällä käyttäjien luottamusta niihin liittyviin teknologioihin. Tämä ohjelma ei näin ollen koske yhdenmukaisesti kaikkia uusiutuvia energialähteitä vaan ensisijaisesti sellaisia teknologioita, jotka ovat riittävän kehittyneitä, jotta niiden käyttöä voidaan hyödyntää markkinoilla. Viime helmikuussa, kun äänestettiin Hautalan polttoaineiden laatua käsittelevästä mietinnöstä, ryhmämme äänesti sen puolesta, että otetaan käyttöön ympäristöstandardit, jotka innostavat ihmisiä käyttämään biopolttoaineita. Tässä ALTENER II -ohjelmassa biopolttoaineet on näin ollen sisällytettävä uusiutuviin energialähteisiin, ja olemme tyytyväisiä tähän komission aloitteeseen. Meillä on kuitenkin monta kysymystä, jotka liittyvät johdonmukaisuuteen. Agenda 2000: n puitteissa ei itse asiassa ole suunniteltu minkäänlaisia erityistoimia, joiden avulla biopolttoaineita olisi mahdollista kehittää. Komissio ehdottaa päinvastoin yhteistä markkinajärjestelyä koskevassa uudistuksessaan "suuret viljelmät" pakollista 0 %: n kesannointia sekä öljykasveille myönnettävän tuen kohdistamista muuhun kuin elintarvikekäyttöön viljeltäville kasveille samanaikaisesti sekä sillä verukkeella, että Blair House -sopimuksessa on sovittu teollisen kesannoinnin rajoittamisesta ja että tulevaisuudessa on mahdollista hyötyä kannattavasta öljykasvintuotannosta, jossa käytetään tietenkin geneettisesti muunnettuja kylvösiemeniä. Vaadimme näin ollen tältä osin sitä, että komissio suunnittelee sellaisia erityistoimia, joiden avulla maataloustuotteita voi hyödyntää myös muuhun tarkoitukseen kuin ruokaviljaksi ja erityisesti uusiutuvana energialähteenä. Mitä tulee komission johdonmukaisuuteen, meidän keskuudessamme herää kysymyksiä, kun saamme kuulla, että se hyökkää jäsenvaltiota (tässä tapauksessa Ranskaa) vastaan, koska Ranskassa verotus on osittain poistettu kannustusmielessä, jotta biopolttoaineiden käyttöä ja sitä kautta ympäristön laatua parantavia polttoaineita suosittaisiin. Lopuksi pyydämme, että komissio on johdonmukainen tässä niin kuin monessa muussakin asiassa. Jotkut komission eri pääosastojen toteuttamat toimet ovat ristiriidassa keskenään ja kumoavat toisensa. Tässä nimenomaisessa tapauksessa komissio aikoo kehittää ohjelman, jonka tarkoituksena on helpottaa uusiutuvien energialähteiden käyttöä ja estää samanaikaisesti jäsenvaltioita toteuttamasta verotukseen liittyviä toimia, jotka edistäisivät uusiutuvien energialähteiden käyttöä, sekä kumota kaikki eurooppalaisten maanviljelijöiden ponnistelut luoda sellaista alaa ja sijoittaa sellaiselle alalle, jolla maataloustuotteita voitaisiin käyttää polttoaineiksi. Castagnettin mietintö (A4-0135/98) Bernardini Emme voi muuta kuin olla tyytyväisiä komission ehdotukseen, joka koskee jäsenvaltioiden ammatillisten koulutusjärjestelmien sisältöä. Tämä on jälleen yksi tarkastelukenttä pyrittäessä torjumaan erityisesti nuorten työttömyyttä. Olen täysin samaa mieltä tästä aloitteesta kehittää sellaisia eurooppalaisia koulutusjaksoja, joiden avulla nuoret voivat osallistua vuorottelukoulutukseen muissa jäsenvaltioissa. Tämän kokeilun, joka on pystynyt osoittamaan, mihin se kykenee - yliopistotasolla Erasmus-ohjelman puitteissa - on perustuttava tiiviiseen oppilaitoksen (tai järjestön) ja "isäntäkumppanin" väliseen yhteistyöhön. Esittelijämme viittaa aivan perustellusti "oppisopimus-Erasmuksen" luomiseen Leonardo-ohjelman puitteissa. Antakaamme näin ollen keinot sen syntymiselle, pankaamme viipymättä alulle pilottihankkeita. Miljoonat nuoret ovat valmiit osallistumaan oppisopimuskoulutukseen. Meidän on avattava heille ovet Eurooppaan, tehtävä hedelmällinen kokemusten vaihto mahdolliseksi. Lopuksi, älkäämme unohtako tärkeintä kohderyhmää, ja tarkoitan pk-yrityksiä. Koska ne itse asiassa luovat työpaikkoja, ne on otettava mukaan näihin eurooppalaisiin koulutusjaksoihin ja niiden on oltava niissä saavana osapuolena. Darras Olen tyytyväinen tähän mietintöön, jossa vastataan komission aloitteeseen, jonka tavoitteena on edistää kansainvälistä liikkuvuutta koulutuksen ja ammattikoulutuksen alalla. Kun lisäksi Luxemburgin Eurooppaneuvostossa sitouduttiin edistämään nuorten työllisyyttä ja parempaa ammattikoulutusta, emme voi muuta kuin suhtautua myönteisesti tähän ehdotukseen. Kuitenkin, koska olen kulttuuri-, nuoriso- ja koulutusasioita sekä tiedotusvälineitä käsittelevän valiokunnan jäsen, voin ainoastaan toistaa, mitä esittelijämme, herra Kerr, sanoi. Meille on annettava keinot politiikkamme harjoittamiseksi silläkin uhalla, että herätetään toiveita, jotka eivät toteudu. On suunniteltava laajoja jatkotoimia, jotka liittyvät rahoitukseen sekä oikeudellisiin ja yhteiskunnallisiin kysymyksiin, jotta toteutettaisiin oppisopimuskoulutukseen osallistuvien liikkuvuus, joka on välttämätöntä. Sen vuoksi kannatan tätä mietintöä ja täsmennän, että liikkuvuus kulkee käsi kädessä seuraavien asioiden kanssa: oppisopimuskoulutukseen osallistuvien aseman määrittely (johon sisältyvät heidän oikeutensa ja velvoitteensa), -komission, jäsenvaltioiden ja työmarkkinaosapuolten välinen koordinointi kansalaisten tiedottamisen osalta, -harjoittelijoille välttämättömien rahoitukseen liittyvien, oikeudellisten ja käytännön keinojen käyttöönotto, -tämän ammattikoulutuksen seuranta.- Monfilsin mietintö (A4-0083/98) Lindqvist Ei ole esitetty mitään päteviä syitä siihen, miksi pitäisi luopua toimivasta hallitustenvälisestä Euroopan kulttuuripääkaupunki -tapahtumahankkeesta. Mikään ei myöskään puhu sen puolesta, että hankkeen sijoittaminen yhtenäisiä kulttuuriohjelmia, yhteistä rahoitusta ja niin edelleen koskevan yhteisön toiminnan piiriin olisi parempi suunnitelma. Valintamahdollisuksien laajentaminen kattamaan kaikki Euroopan kaupungit on sitä vastoin myönteistä. Papakyriazis " Ministerineuvosto pani alulle 13. kesäkuuta 1985 pidetyssä istunnossaan Melina Merkourin aloitteesta Euroopan kulttuuripääkaupunki -tapahtuman, jonka tarkoituksena on Euroopan kansojen lähentäminen." Näin alkaa Monfilsin mietintö, ja tähän viitataan myös komission kirjelmässä. Melina Merkourin ehdotuksesta ensimmäinen Euroopan kulttuuripääkaupunki vuonna 1985 oli Ateena, ja tämän jälkeen vuonna 1997 se oli Thessaloniki (instituution toisen kierroksen ensimmäinen). Uskon, että instituution yleinen menestys ja sen saama vastakaiku ovat antaneet oikeutuksen Melina Merkourin aloitteelle ja unelmalle, ja instituutio on saanut arvostetun aseman Euroopan unionin elinvoimaisen kulttuurin symbolina. Monfilsin mietinnössä, jota tänään käsittelemme, samoin kuin komission alkuperäisessä ehdotuksessa pyritään entistä enemmän tukemaan ja vahvistamaan Euroopan kulttuuripääkaupunki -instituutiota. Tässä mielessä äänestän mielelläni Monfilsin mietinnön puolesta varmana siitä, että se lopulta antaa vielä vahvemman ja tuloksekkaamman muodon eurooppalaiselle kulttuurikäsitykselle ja -politiikalle! Anastassopoulosin mietintö (A4-0136/98) Kirsten Jensen ja Sindal Euroopan parlamentin Tanskan sosiaalidemokraatit äänestävät Anastassopoulosin mietinnön puolesta. Mielestämme useat parlamentin tarkistukset ovat kuitenkin epäselviä niin muotoilultaan kuin niiltä odotettavien seurauksien osaltakin. Suhtaudumme erityisen epäilevästi niihin tarkistuksiin, jotka voidaan tulkita siten, että sellaisten tietojen välittäminen, jotka helpottavat luvatonta pääsyä tietopalveluihin tehdään rangaistavaksi - vaikka se ei tapahtuisikaan kaupallisessa tarkoituksessa. Sellaista ajattelua emme voi hyväksyä. Suhtaudumme epäillen myös siihen, kuinka välttämätöntä on tämän alueen yhteisötasolla tapahtuva erittäin rajoittava säännöstely. Useat käsiteltävänä olevat ongelmakohdat ratkaistaan jäsenvaltioissa jo nykyään erinomaisesti. Ettlin mietintö (A4-0134/98) Kirsten Jensen ja Sindal Euroopan parlamentin Tanskan sosiaalidemokraatit ovat tänään äänestäneet direktiiviehdotuksen puolesta, jonka tarkoituksena on helpottaa työntekijöiden ja itsenäisten ammatinharjoittajien muuttoa EU: n alueella. Ulkomaille muuttamisesta tulee helpompaa ja selkeämpää, jos lisäeläkejärjestelmän saa säilyttää kotimaassa. Tämän direktiiviehdotuksen myötä eläkeoikeudet halutaan säilyttää yhdessä paikassa, nimittäin kotimaassa, ja lisäeläkettä voitaisiin maksaa, vaikka sen saaja oleskelisikin ulkomailla. Tanskan ammattijärjestön tavoin meitä arveluttaa se, että ulkomaalaiset työntekijät voisivat vaikuttaa alentavasti vastaanottavan jäsenmaan palkkoihin. Lisäeläkkeet ovat osa palkkaa, ja jos lähetetyillä työntekijöillä ei ole yhdenvertaisia työ- ja työsuhde-ehtoja saman jäsenvaltion omien työntekijöiden kanssa, he voivat vaikuttaa palkkoihin alentavasti. Ongelmana on kuitenkin se, että koko direktiivin perustana on periaate, jonka mukaan maksu suoritetaan vanhaan järjestelmään. Äänestämme sen vuoksi direktiiviehdotuksen puolesta. Toivomme myös, että neuvostossa löydetään ratkaisu ongelmaan. Se voisi mahdollisesti tapahtua siten, että työmarkkinaosapuolet tunnustavat, että lähtöjäsenvaltiossa maksettavat tuet vastaavat vastaanottavissa jäsenmaissa maksettavia tukia. Theonas Käsiteltävänä oleva direktiiviehdotus kuuluu toimiin, jotka annettiin tiedoksi komission EU: n lisäeläkkeitä koskevassa vihreässä kirjassa. Ehdotus on osa laajempaa suuntausta vahvistaa yksityisten yritysten lisäeläkejärjestelmiä, ja sillä pyritään siihen, että saataisiin työntekijät hyväksymään etujen leikkaukset ja ankarammat ehdot julkisten eläkejärjestelmien eläkeoikeuksille ja että hoidettaisiin vakava ongelma, joka koskee niitä työntekijöitä, jotka ovat menettämässä lisäeläkeoikeutensa tai joilta sitä ollaan rajusti karsimassa, ja sovitetaan yhteisön säädöspuitteet vastaamaan vallitsevaa todellisuutta. Tarkasteltavana oleva direktiiviehdotus keskittyy kysymyksiin liikkuvien työntekijöiden tasa-arvoisesta kohtelusta ja saatujen oikeuksien turvaamisesta siirryttäessä toiseen valtioon. Siinä ei kuitenkaan oteta huomioon eläkeoikeuksien saamisen vaatimia pitkiä odotusaikoja eikä kaksinkertaisen verotuksen ongelmaa silloin, kun saadut eläkeoikeudet siirretään toiseen valtioon. Tästä näkökulmasta tarvitaan täydentäviä lakialoitteita, ja tätä linjaa tuemme tarkistuksillamme. Uskomme, että vakuutetun saamat eläkeoikeudet lisäeläkejärjestelmällä pitää säilyttää silloin, kun vakuutettu muuttaa toiseen jäsenvaltioon, yhtä laajoina kuin ne olisivat olleet, jos vakuutettu olisi pysynyt siinä maassa, jossa hän oli hankkinut eläkeoikeudet. Pidämme tärkeänä, että etujen kerääminen oleskeluvaltioon suojataan ja ehkäistään erityisjärjestelyt, jotka koskisivat satunnaisesti ulkomailla työskenteleviä. Mietinnössä korostetaan oikein joitakin ehdotetun direktiivin puutteita, ja yhdymme joihinkin esitetyistä tarkistuksista. Katsomme, että työntekijöiden oikeuksille on taattava täysi turva silloinkin, kun muutetaan toiseen valtioon, ja kannatamme kaikkia tämänsuuntaisia toimia. Titley Tuen tätä tämänpäiväistä mietintöä, sillä liian monen kansalaisemme eläkeoikeuksia ei ole asianmukaisesti turvattu heidän noudattaessaan EU-ihannetta ja muuttaessaan toiseen jäsenvaltioon. Niinpä meidän, joilla on sananvaltaa EU-tasolla, tehtävämme on korjata tämä asia. On aika, että vapaaehtoisia lisäeläkemaksuja maksavien ihmisten eläkeoikeudet turvataan asianmukaisesti heidän muuttaessaan toiseen maahan. Tämän turvan pitäisi koskea sekä palkattuja työntekijöitä että itsenäisiä ammatinharjoittajia. Ongelmallista kysymystä siitä, miten näitä maksuja ja etuuksia verotetaan siten, että kaksinkertaiselta verotukselta vältytään, on tarkasteltava Euroopan tasolla, jotta varmistetaan reilu peli niin valtion kukkaron kuin uutteran työtätekevän kansalaisen kannalta. Tällaiset kansainväliset työntekijät, joilla on lisäeläkejärjestelmä, noudattavat itse asiassa kahta ohjetta, joita edelliset poliittisten johtajien sukupolvet ovat heitä kehottaneet noudattamaan - " lähtevät ulos etsimään töitä " eivätkä odota valtion huolehtivan heidän kaikista eläketarpeistaan. Heitä ei pitäisi enää rangaista siitä, että he seuraavat niin moniksi vuosiksi hallitukseen valitsemiensa ihmisten neuvoja, eikä vähiten minun kotimaassani. Gasòliba I Böhmin mietintö (A4-0133/98) Berthu Gasòliba I Böhmin mietinnössä todetaan, että taloudellinen elpyminen on käynnistynyt Euroopassa ja tuodaan esiin se, kuinka talous- ja rahaliitto voi edelleen lisätä elpymistä luomalla vakaan talousalueen edellytykset. Mielipiteemme on paljon monivivahteisempi: vaikka Euroopan taloudellinen elpyminen, jota Kaakkois-Aasiasta takaisin virtaavat pääomat yllättäen kiihdyttivät, on todellakin käynnistynyt, rahaliitto ja sitä pian seuraava supervaltio voivat päinvastaisesti rajoittaa kasvua. Lisäksi en usko, että EMU luo Euroopan taloudelle vakaita puitteita: kun rakennetaan rahaliittoa, vaikkei sen edellyttämiä ehtoja täytetä, saadaan pikemminkin aikaan vuosikymmeniä kestävä epävakaa eurooppalainen talousalue. Toinen kasvun kannalta epäedullinen tekijä: Euroopan keskuspankki aikoo varmasti päättää nykyistä korkeammista lyhyen aikavälin koroista uskottavuutensa vakiinnuttamiseksi, varsinkin jos euroalueeseen kuuluu 11 epäyhtenäistä maata. Lopuksi, rahaliitto edellyttää verojen nousemista, mikä ei ole koskaan kasvua edistävä tekijä. Se, että julkisten talouksien alijäämät ovat jo muutaman vuoden ajan pienentyneet, johtuu suurelta osin siitä, että on korotettu pakollisia maksuja, jotka saavuttivat ennätystason vuonna 1996, 42, 4 % EU-maiden BKT: stä. Mutta se ei ole vakavin asia. Rahaliiton rakenteet edellyttävät uusia veroja. Se todistetaan uudelleen Euroopan parlamentin hyväksymässä Gasòliba I Böhmin päätöslauselmaesityksessä, jossa parlamentti "tukee siten voimakkaasti komission näkemystä, että EMUn tultua voimaan kasvaa tarve Euroopan rakennerahastojen lisääntyvän käytön avulla toteutettaville rakenteellisille järjestelyille" . Niinpä Euroopan parlamentti, aivan kuten muutkin Euroopan unionin toimielimet ja hallitukset, on vakuuttunut siitä, että rahaliitto, poistamalla mahdollisuuden talouksien sopeuttamiseen maiden sisäisten valuuttakurssien avulla, edellyttää, että toimitaan Euroopan unionin talousarvion puitteissa, jossa päätetään maiden välisestä varojen uudelleenjakamisesta. Rahamarkkinoiden spontaani mukauttaminen korvataan näin ollen erittäin kalliilla byrokraattisella mukauttamisella. Epävarmuus maiden sisäisistä valuuttakursseista poistetaan, ja samanaikaisesti saadaan aikaan koko talouselämän kannalta huomattavia sivuvaikutuksia. Niinpä rahaliiton mukanaan tuomat yksinkertaistamisen myönteiset vaikutukset mitätöidään, eikä lopullinen tulos edistä kasvua. Fourçans Olen tyytyväinen kollegamme Gasòliba I Böhmin mietintöön kokonaisuudessaan. Se on samansuuntainen niiden komission näkemysten kanssa, jotka liittyvät kaikkien Euroopan unionin maiden talouksien suorituskykyyn. Talous kasvaa jälleen, korot ja inflaatio ovat historiallisen alhaiset. Koko maailman kannalta katsottuna suurin osa Euroopan unionin maista on onnistunut täyttämään Maastrichtin sopimuksessa määritellyt ehdot. Meillä on nyt monta indikaattoria, joiden perusteella voimme toivoa pitkän aikavälin taloudellista elpymistä. Näin ollen, kuten esittelijämme korostaa, emme voi olla onnellisen optimistisia ja tuijottaa erinomaisia lukuja, sillä tosiasia on, että työttömyys pysyy korkeana monissa unionin maissa. Ja vaikka meillä on vastaisuudessa käytössämme ne perusvälineet, joiden avulla työttömyyden ongelma voidaan ratkaista ja pitkän aikavälin kasvua tukea, ne eivät riitä. Niinpä on syytä muistuttaa, että hankkeemme toteuttamisen tiellä on huomattavia esteitä. Investointien määrä pysyy vähäisenä ja välilliset työvoimakustannukset korkeina, liian jäykät ja raskaat hallinnolliset muodollisuudet estävät yrityksiä toimimasta tehokkaasti, eikä työvoima ole lisäksi vieläkään sopeutunut teknisessä kehityksessä tapahtuneisiin muutoksiin. Kaiken tämän vuoksi huomattavia uudistuksia on vielä jatkettava. Niitä on toteutettava edellä mainituilla aloilla, mutta myös verotuksen alalla sopimalla vähimmäistasosta euroalueeseen kuuluvien maiden verojen yhteensovittamiseksi, ja lisäksi on pienennettävä palkansaajille, erityisesti vähemmän koulutetuille, aiheutuvia kustannuksia. Lopuksi annan tunnustusta sille, että mietinnössä suhtaudutaan epäilevästi työajan pakolliseen lyhentämiseen koko Euroopan unionissa, mikä olisi kaiken lisäksi ristiriidassa toissijaisuusperiaatteen kanssa. Mutta minä menen vielä pitemmälle. Valtioiden pakottaminen siihen on myös huono ajatus. Annetaan työmarkkinaosapuolten neuvotella yritystasolla eli siellä, missä päätöksenteon kannalta tarpeelliset tiedot ovat. Valitettavasti pelkään pahoin, etteivät maani johtajat ymmärrä tätä asiaa näin. Lopuksi haluan vielä esittelijämme tavoin lisätä, ettei pidä nuolaista, ennen kuin tipahtaa. Vaikka elpyminen on käynnistynyt, se ei tarkoita sitä, että se on jatkuvaa. Taloutemme saattavat joutua kokemaan joitakin sokkeja, kuten esimerkiksi dollarin kurssin voimakkaan vaihtelun tai Kaakkois-Aasian kriisin vaikutukset, joita ei vielä ole mitattu. Tämän vuoksi olisi lisäksi tärkeää, että komissio tekisi tutkimuksen, joka kattaisi myös ajan kahden vuoden ajanjakson jälkeen. Onnittelen esittelijäämme hänen erinomaisesta mietinnöstään ja äänestän näin ollen sen puolesta. Kirsten Jensen ja Sindal Euroopan parlamentin Tanskan sosiaalidemokraatit ovat tänään äänestäneet Carles-Alfred Gasòliba I Böhmin mietinnön puolesta, jossa käsitellään kasvua ja työllisyyttä EMUn vakauteen tähtäävässä kehyksessä. Mietinnössä todetaan, että ennen EMUn kolmannen vaiheen alkua useissa EU: n jäsenvaltioissa tapahtuneella hyvin nopealla julkisen velan pienentämisellä on ollut EU: n työllisyydelle valitettavia seurauksia. Sen vuoksi on tärkeää, että EU: n jäsenvaltiot tehostavat yritystään torjua työttömyyttä, kuten Tanskassa on tehty. Tanskan sosiaalidemokraatit ovat sitä mieltä, että työttömyys on nykyään yksi EU: n suurimmista ongelmista ja heidän mielestään seuraavat keskeiset kannat ovat myönteisiä: Työttömyyden torjuntaa on tehostettava tukeutumalla Luxemburgin huippukokouksen päätelmiin ja panemalla ne täytäntöön.-Ammatillista ja alakohtaista liikkuvuutta on lisättävä.-Vertailumenettelyn on oltava osa työmarkkinoiden valvonnan kehittämistä.-Huomattava palkkojen alentaminen vähäisen ammattipätevyyden omaavan työvoiman aloilla ei ole kannattava tapa luoda työllisyyttä. Se vain lisäisi köyhyyttä ja uhkaisi sosiaalista yhteenkuuluvuutta Euroopassa.-EU-maiden yritysten vähimmäisverotusta on koordinoitava, jotta vältytään siltä, että maat vievät toisiltaan työpaikkoja veroja polkemalla.Tanskan sosiaalidemokraatit eivät tue verokantojen yhteistä laskemista, eivätkä he ole samaa mieltä mietinnön kanssa siitä, että arvonlisäveron laskeminen vaikuttaisi mainittavasti työllisyyteen. Lienemann Äänestän tätä Gasòliba I Böhmin mietintöä vastaan, joka koskee komission tiedonantoa neuvostolle ja Euroopan parlamentille ja jonka otsikko on "Kasvu ja työllisyys EMUn vakauteen tähtäävässä kehyksessä: talouspoliittista pohdintaa vuoden 1998 laajoja suuntaviivoja varten" , ensinnäkin sen vuoksi, ettei siinä ole mielestäni määritetty tarpeeksi hyvin Euroopan nykyisiä vaikeuksia. Siitä puuttuu kaksi ensisijaisen tärkeää seikkaa: ensinnäkin, vaikka työttömyys on erittäin vakava ongelma, köyhyyden ja epävarmuuden lisääntyminen sekä eriarvoisuuden kasvaminen ovat yhtä pelottavia ongelmia, sillä on maita, joissa työttömyys vaikuttaa virallisten lukujen perusteella alhaiselta ja joissa köyhien palkansaajien ja syrjäytyneiden määrä lisääntyy huomattavasti. Jos tämä todellisuus kielletään, se tarkoittaa sitä, että hyväksytään amerikkalainen malli, jolla ei ole mitään yhteistä eurooppalaisen yhteiskuntamallin kanssa, antamalla ihmisten vapaasti kyseenalaistaa työntekijöille suodut takuut, yhteiskunnalliset normit, sekä sallimalla palkkojen laskeminen kilpailukyvyn vaatimusten takia. Toinen seikka on sisäisen kysynnän ja kansalaisten kulutuksen riittämättömyys, joka rajoittaa kasvumahdollisuuksiamme. Lisäksi mietintö perustuu perusteettomaan uskoon siitä, että kun jäsenvaltiot toteuttavat lähentymisehtoja ja puhdasta monetaristista oppia, se ratkaisee automaattisesti työllisyyteen ja kasvuun liittyvät ongelmamme. On pakko todeta, ettei työllisyyden osalta, joka on saavuttanut huomattavan korkean tason, ole havaittavissa minkäänlaista merkittävää ja varteenotettavaa taantumista - ja olisi vielä laskettava, kuinka paljon työnhakijoita on yhteensä todellisuudessa, ja paljonko on niitä, jotka etsivät uutta työpaikkaa, joka tyydyttäisi heidän tarpeensa. 2-3 %: n kasvuvauhti ei ole riittävä eikä se missään tapauksessa riitä vähentämään sitä työttömyyden tasoa, johon mietinnössä ja komissiossa ilmeisen helposti tyydytään. Kun ajatellaan sitä vauhtia, jolla on edetty, kuinka pitkän ajan päästä ollaan lähellä täystyöllisyyttä? Mietinnön perusteella... ei koskaan. Eurooppa voisi kuitenkin toimia vakuuttavammin kasvun ja työllisyyden tukemiseksi ainakin kolmella seuraavalla tavalla: 1.Aloittamalla uudelleen komission ja Jacques Delorsin aikoinaan esittämän vihreän kirjan mukaisen ajatuksen toteuttamisen, nimittäin eurooppalaisten rakennushankkeiden toteuttamisen ajanmukaistamisen nopeuttamiseksi ja suurten kuljetus- ja televiestintäverkkojen toteuttamisen.2.Verottamalla pääomien liikkumista Euroopan unionissa, yhdenmukaistamalla pääoman ja omaisuuden verotusta ylöspäin ja alentamalla erityisesti välttämättömyystavaroiden ALV: tä työpaikkoja luovilla aloilla tai multimediassa.3.Toimimalla niin, että työaikaa vähennettäisiin huomattavasti Euroopassa - tältä osin Gasòliba I Böhmin mietinnössä esitettyjä ajatuksia ei voi hyväksyä - ja niin, että palkat nousisivat Euroopassa ja laajemmin niin, että sosiaalisen lähentymisen ajatus kehittyisi ja yhdenmukaistaisi yhteiskunnallisia normejamme ylöspäin.4.Edistämällä tutkimusta ja innovaatioita sekä uusien teknologioiden kehittämistä ja laajemmin uuden luomisen ja luovuuden ilmapiiriä kaikilla aloilla, erityisesti kulttuurin alalla.On pakko todeta, ettei talous- ja raha-asioita sekä teollisuuspolitiikkaa käsittelevä valiokunta eikä parlamentti ole ottanut kaikkia näitä ehdotuksia huomioon. Niinpä aion äänestää tätä erittäin "ainutlaatuista" mietintöä vastaan. Lindqvist Mietinnössä on useita hyviä ehdotuksia työn lisäämiseksi, esimerkiksi työvoiman kevyempi verotus, kotimaista kysyntää lisäävät investoinnit ja byrokratian välttäminen. EMU ei ole oikea tie kestävän kasvun, paremman ympäristön ja alueellisen tasapainon saavuttamiseksi. Verotuksen vaihtelun, lyhennetyn työajan, investoimisen sellaisiin tulevaisuuden aloihin, kuten ympäristöön ja uuteen tekniikkaan, on tapahduttava sellaisen talouden puitteissa, jossa alueellinen ja paikallinen monimuotoisuus lisääntyvät ja keskittäminen vähenee. Theonas Taas kerran komissio kieltäytyy ottamasta opikseen EU: n ja jäsenvaltioiden noudattaman politiikan seurauksista. Päinvastoin, se vaatii säästöpolitiikan kiristämistä entisestään ja julkistalouden rajoituksia julkisen kulutuksen julkisten määräysten painon sekä terveydenhuoltokustannusten ja työttömyyskorvausten lisävähennysten kautta. Aina vain selvemmin, paitsi raha- ja valuuttapolitiikka, käytännössä myös talouspolitiikka siirtyy EU: lle, ja kansalliset hallitukset muuttuvat pelkiksi Brysselin tukahduttavien ohjeiden käsittelijöiksi ja toteuttajiksi. Komission politiikka on saavuttanut jo sen pisteen, että se siirtää vastuun työllisyyskehityksestä työntekijöiden ammattijärjestöille, kun se suosittaa " realistisia liittosopimuksia" , koska muutoin työttömyyden kasvu ja tuotannonsiirtojen aalto jäisivät komission vastuulle! Työmarkkinaosapuolten välistä vuoropuhelua käytetään todella provosoivasti Troijan hevosena työmarkkinoiden sääntelyyn ja sosiaaliturvajärjestelmän purkamiseen. Komission mietinnöstä puuttuu vähäisinkin viittaus työntekijöiden elintasoon ja säästöpolitiikan seurauksiin. Siinä ei ole mitään konkreettisia aloitteita tuotannollisten investointien edistämiseksi lukuun ottamatta moneen kertaan kuultuja teorioita kilpailukyvystä ja olemattomien investointien hyvittämisestä. Komissio ei näe vaivaa tämän pohtimiseen, sillä vaikka pääomalla on suotuisat olot - minkä komissio itse toteaa ja mikä liittyy viennin ja voittojen kasvamiseen, yritysten ja omaisuuden verorasitteen pienentymiseen ja siihen, että työkustannukset tuoteyksikköä kohti alittavat vuoden 1970 luvut - pääoma ei tee tuotannollisia investointeja. Euroopan parlamentin talous- ja raha-asioita käsittelevän valiokunnan mietintö on samansuuntainen. Siinä hyväksytään komission linjaukset ja EMU-ajattelu kokonaisuudessaan, vaaditaan työmarkkinoiden säätelyn ja julkisen sosiaaliturvajärjestelmän yhä kiihtyvää purkamista. Mitä huomautuksia näiden osalta on tehty, vaikka jotkut niistä ovat oikeita, ne ovat riittämättömiä, sillä kukaan ei voi ajatella, että riittämätön sisäinen kysyntä ja yksityinen kuluttaminen ovat kehitystä haittaavia tekijöitä, ja edelleen vaatia uusia menojen leikkauksia, jatkuvaa palkkojen jäädyttämistä, muuta kuin palkkaa koskevien työvoimakustannusten alentamista ja kaikin tavoin suojata sijoitusten korkeaa tuottoastetta eli suuria voittoja. Ei ole sattuma, että valiokunnalle jättämämme tarkistukset hylättiin sosiaalidemokraattien ja kristillisdemokraattien toimesta. Äänestämme Gasòliba I Böhmin mietintöä vastaan, sillä se noudattaa sitä samaa ajattelutapaa, joka tähän mennessä on saattanut työttömyyden, köyhyyden ja syrjäytymisen ongelman räjähdyspisteeseen ja joka on koitunut joka mielessä kehityksen ja todellisen lähentymisen tappioksi. Erityisesti tänään, eurovyöhykkeeseen 1. tammikuuta 1999 lähtien osallistuvista maista tehtävän päätöksen ja sen aattona, kun EU on siirtymässä yhdentymisen uuteen vaiheeseen, korostamme, että ainoa ratkaisu Euroopan taloutta ja kaikkien jäsenvaltioiden työväestöä vaivaaviin vakaviin ongelmiin on hylätä nimellisen lähentymisen ja vakauttamisen ajattelutapa ja ryhtyä ajamaan toista vaihtoehtoista ajattelua kehityksestä, joka tukisi työntekijöiden tulonsaantia, suojaisi ja laajentaisi työntekijöiden saavuttamia oikeuksia hyödyntäen teknologisen kehityksen tarjoamia mahdollisuuksia, edistäisi tuotannollisia sijoituksia, asettaisi esteitä hallitsemattomalle suurpääomalle ja avaisi tien suurille muutoksille, jotka veisivät eteenpäin unelmaa toisenlaisesta Euroopasta, rauhan, edistyksen ja sosiaalisen hyvinvoinnin Euroopasta. EMUn kolmannen vaiheen aloittaminen ja entistäkin tiukemman tulopolitiikan soveltaminen vakautussopimuksen määräysten puitteissa osoittaa kansoille, että tarvitaan tällaista ulospääsytietä. Tällä tiellä me seisomme eturintamassa ja tuemme niiden kamppailua kansallisella ja yhteisön tasolla. Tekstiiliteollisuutta koskeva päätöslauselma (B4-0438/98) Cellai On surullista, että tekstiili- ja vaatetusalalla on " tuhottu" yli 600 000 työpaikkaa alle viidessä vuodessa laajoilla, yhä jatkuvilla irtisanomisilla. On odotettavissa, että neuvosto hahmottelee uuden yleisstrategian, jolla pyritään tukemaan alan sopeutumista uuden maailmanlaajuisen vapauttamisen kynnyksellä. Teknologioiden leviäminen ja siirtäminen samoin kuin tietotekniikan käyttö saattavat epäilemättä edistää alan selviämistä kriisistä, johon se on syöksynyt. Mutta tämä ei riitä! On erittäin tärkeää elvyttää jossain määrin tätä alaa ja estää sen epätasainen kehitys, sillä jotkin alat sopeutuvat nopeasti taloudellisiin muutoksiin ja toiset jäävät polkemaan turhauttavasti paikoilleen. Euroopan komission toimintaohjelma on merkittävä ja tervetullut, mutta se ei ole todellinen strategia siitä yksinkertaisesta syystä, että siihen ei sisälly todellisia menettelyjä, joita voitaisiin soveltaa yksittäisiin tapauksiin ja, mikä vielä pahempaa, siihen ei sisälly tarvittavaa rahoitusta. Tämä on vieläkin huolestuttavampaa, sillä tekstiili- ja vaatetusala on olennaisen tärkeä selkäranka kehitykselle monilla EU: n alueilla, joilla jo nyt on suuria taloudellisia vaikeuksia. On harkittava uudelleen uutta tekstiilialan strategiaa, jonka tavoitteena voisi olla toteuttaa yksi EU: n rakentamisen perusperiaatteista: taloudellinen ja sosiaalinen yhteenkuuluvuus niillä alueilla, joilla tällä alalla on vankka perusta. Ewing Skotlannin ylämailla ja saarilla on paljon alueita, jotka ovat erittäin riippuvaisia tekstiiliteollisuudesta: Harris Tweedistä, Johnstone Millsistä Elginissä, Brora Millsistä ja Shetland Knitwearista. Tuontitavaroilla on haitallinen vaikutus joihinkin niiden tuotteisiin ja muutamat vientiä harjoittavat maat eivät noudata kansainvälisiä sopimuksia sosiaalisista oloista ja työsuhteen ehdoista. Tuemme toimintasuunnitelmaa ja Euroopan tekstiili- ja vaatetusalan seurantakeskusta. Torres Marques Äänestin tekstiili- ja vaatetusalan kilpailukykyä käsittelevän päätöslauselmaesityksen puolesta, sillä edustan maata, jossa tällä teollisuudenhaaralla on suuri taloudellinen painoarvo, ja olen sen vuoksi sitä mieltä, että komission on parannettava alaa koskevaa toimintaohjelmaansa ja otettava huomioon, että kyse on yhdestä EU: n tärkeimmistä teollisuudenaloista, joka tarjoaa 2 250 000 työpaikkaa yli 120 000 yrityksessä, joiden työntekijät ovat enimmäkseen naisia. Tarkistaessaan toimintaohjelmaansa komission on otettava huomioon, että monet EU: n alueet ovat riippuvaisia tekstiili- ja vaatetusalasta ja että monet niistä ovat vähemmän kehittyneitä tai taantuvan teollisuuden alueita, ja että on syytä parantaa käytettävissä olevia rahoituskehyksiä näiden alueiden ja itse teollisuudenalan kilpailukyvyn kasvattamiseksi. Theonas Komission esittelemä tekstiiliteollisuutta koskeva toimintasuunnitelma on osa yleisempää strategiaa parantaa kilpailukykyä vähentämällä työvoiman palkkakustannuksia, muuttamalla työmarkkinaoloja ja ajamalla jatkuvasti joustavuutta. Sitä, että kyseessä on perinteinen ala, jolla on strateginen merkitys joillekin EU: n maille, ei pohdita lainkaan. Ei sitä tosiasiaa, että viime vuosina on menetetty yli 600 000 työpaikkaa, että esiintyy joustavia pätkätyömuotojen käyttöä, että kokonaistuotanto on merkittävästi vähentynyt, että alasta välittömästi riippuvaiset alueet ovat rappiotilassa. Mitään ei sanota siitä, että kyseessä on yksi aloista, jonka tuotantoa on suuressa määrin siirretty muihin maihin suurpääoman pyrkiessä jatkuvasti paisuttamaan voittojaan. Pelkäämme, että komission linjaukset uhkaavat viedä neuvostossa käytävät keskustelut kielteiseen suuntaan, minkä seurauksena alan työntekijöillä ja lukuisilla pk-yrityksillä ei ole mitään odotettavaa EU: n suunnitelmalta puuttua rakenteisiin. Jopa erityisohjelmien tasolla uudet rakennerahastoja koskevat esitykset Agenda 2000 -ohjelman puitteissa ennakoivat RETEX-ohjelman viivästymistä. EU: lla on raskas vastuu tekstiiliteollisuuden tuotteiden amerikkalaishenkisestä maailmankaupan vapauttamisesta ja sen liittämisestä GATTin sääntöihin. EU ei ole kuitenkaan huolehtinut edes alkeellisesta eurooppalaisen tuotannon suojaamisesta sosiaalista polkumyyntiä harjoittavia maita vastaan. Nyt se rupeaa jälkikäteen tekopyhästi puhumaan suojaamisen tarpeista, kun tätäkään paljon puhuttua sosiaalilauseketta ei liitetty WTO-sopimukseen eikä suojaa saada tietenkään myöskään epäjohdonmukaiselta ja ei-sitovalta Singaporen julistukselta. EU: lla on velvollisuus reagoida yritysten tuotannonsiirtoilmiöön, joka Kreikassa on saanut laajat mittasuhteet ja jota työnantajat käyttävät uhkana saadakseen työntekijät hyväksymään liittosopimusten noudattamatta jättämisen ja keskiaikaiset työehdot. Tällä ilmiöllä on muitakin ulottuvuuksia, jos otamme huomioon alan voimakkaasti alueellisen luonteen, alan, jonka kutistuminen niiden ongelmien lisäksi, joita se aiheuttaa kokonaisten alueiden taloudelliselle ja sosiaaliselle kudokselle, myös syventää kuilua vähemmän kehittyneiden talouksien (kuten Kreikka) ja EU: n kehittyneempien maiden välillä. EU: lla on myös suuri vastuu politiikasta, jota noudattaa erään alan tärkeimmän raaka-aineen, puuvillan, kohdalla. Sen sijaan että se tukisi tätä vajavaista maanviljelytuotantoa, mikä merkitsisi myös lisäinvestointeja tekstiiliteollisuuteen, se edistää de facto tuotannon siirtämistä tai alkuinvestointeja halpaa raaka-ainetta tuottaviin kolmansiin maihin yhteisen maatalouspolitiikan puitteissa sovellettavien järjestelyjen kautta, joita ovat tuotannon vähentäminen ja yhteisvastuullisuuden rajojen kasvattaminen. Siitä huolimatta, että Euroopan parlamentin yhteiseen päätöslauselmaan sisältyy paljon kiinnostavia ehdotuksia erityisesti alan rahoituksen, kansainvälisten työsopimusten soveltamisen ja sosiaalisen polkumyynnin vastatoimien osalta, se rajoittaa oleellisesti alan näkymiä ja välttelee käsittelemästä alan suuria ongelmia, tuotannonsiirtoja, jotka merkitsevät kuoliniskua Euroopan tekstiiliteollisuudelle, yleistä kriisiä ja keinoja sen hoitamiseksi. Alan kaikkia ongelmia ei voida ratkaista ilman kilpailukykyä korostavan politiikan sekä myös EU: n teollisuus- ja kauppapolitiikan yleistä uudelleenarviointia. Vain radikaalisti toisenlainen politiikka, joka vastaisi kysymykseen kilpailukyvystä tuotannon ja investointien tukemisen ja olemassa olevien tuotantoyksikköjen ajanmukaistamisen näkökulmasta, politiikka, joka ajaisi vakaata täystyöllisyyttä ja ajaisi toimia kaupallista ja sosiaalista polkumyyntiä vastaan, voisi johtaa alan kehittymiseen ja työllisyyden parantumiseen. Pimentan mietintö (A4-0125/98) Souchet Viimeisimmistä GATT-sopimuksista, joiden pohjalta Maailman kauppajärjestö syntyi, puuttuu kaksi seuraavaa tärkeää osaa: ympäristölauseke ja sosiaalilauseke. Ympäristölausekkeen osalta, jonka tavoitteena on maailmanlaajuinen lähestymistapa, joka koskee samanaikaisesti ympäristönsuojelua, kuluttajansuojaa ja bioetiikan näkökohtia, on edistytty varovasti perustamalla muun muassa kauppa- ja ympäristökomitea. Kaupallisen toiminnan ja ympäristönsuojelun välistä suhdetta koskevaa kysymystä alettiin käsitellä 1980-luvun lopussa erityisesti sellaisen lainsäädännön laatimiseksi, jolla pyritään suojelemaan merinisäkkäitä, jotka joutuvat Tyynellämerellä ja Intian valtamerellä käytettävien monien kymmenien kilometrien pituisten suurten ajoverkkojen uhreiksi. Tässä ongelmatilanteessa Euroopan unioni alkoi noudattaa YK: n sääntöä, jossa ajoverkkojen pituus rajoitetaan 2, 5 kilometriin. Tieteelliset tutkimukset ovat osoittaneet, että eurooppalaisten kalastajien aiheuttama delfiinien kiinnijääminen on vähentynyt äärimmäisen paljon sen jälkeen, kun tätä rajoitusta alettiin soveltaa (tätä rajoitusta ei sovelleta Itämerellä, jossa kalastus 21 kilometrin pituisella ajoverkolla on yhä sallittua). On erityisen pahoiteltavaa, että komissio päätti tältä osin olla välittämättä kansainvälisestä säännöstä pyrkimällä lopettamaan täysin ajoverkkojen käytön Atlantilla ja Välimerellä, sillä tämä ehdotus ei perustu tieteellisiin arvioihin vaan sen taustalla on poliittinen peli. Jotta asiaa vastustava vähemmistö hajaantuisi, komissio hyväksyi 21 kilometrin pituisten ajoverkkojen käytön jatkamisen Itämerellä ilman mitään tieteellisiä perusteita: siinäpä juuri esimerkki siitä, mitä ei saa tehdä. Ympäristöystävällisten hallintotoimien on aina perustuttava luotettaviin tieteellisiin tietoihin uskottavuuden säilyttämiseksi. Vaikka maataloustuotteet otettiin vuonna 1986 mukaan kaupan maailmanlaajuistumisen vaaralliseen kiertokulkuun tunnustamatta niiden erikoislaatuisuutta, kaupan ja ympäristön välistä suhdetta koskeva kysymys ei kuulunut Punta del Esten neuvottelijoille annettuihin valtuuksiin. Se otettiin mukaan vasta aivan viime hetkellä Marrakeshin sopimuksen neuvottelujen loppuvaiheessa, ja kauppa- ja ympäristökomitea (CET) perustettiin juuri ennen Singaporen ministerikonferenssia joulukuussa 1996. Marrakeshin sopimuksesta lähtien Yhdysvallat on pyrkinyt järjestelmällisesti rajoittamaan mahdollisimman paljon ympäristöä ja kuluttajansuojaa koskevien näkökohtien huomioon ottamista WTO: ssa. Sen erittäin rajoittava asenne Kioton ilmastokokouksessa kuvaa erittäin selvästi tätä halukkuutta. WTO: ssa tällä hetkellä käsiteltävät asiat, kuten esimerkiksi banaaniin ja hormonien käyttöön naudanlihantuotannossa liittyvät kysymykset, osoittavat, että amerikkalaiset painostusryhmät syrjäyttävät täysin ennalta varautumisen ja kestävän tuotannon periaatteet. Esimerkiksi WTO: n vetoomuselimen antaman hormonipäätöksen 123 kohdassa ennalta varautumisen periaate sysätään täysin syrjään. Siinä täsmennetään: "Katsomme kuitenkin, että vetoomuselimen on tarpeetonta ja luultavasti sopimatonta ottaa tämän vetoomuksen kohdalla kantaa tähän merkittävään mutta abstraktiin kysymykseen. On todettava, että paneeli itse ei tehnyt lopullisia johtopäätöksiä ennalta varautumisen periaatteen asemasta kansainvälisessä oikeudessa ja että ennalta varautumisen periaate ainakin muussa kuin kansainvälisessä ympäristölainsäädännössä on vielä virallista muotoilua vailla." Bioetiikan osalta kansainvälisessä lainsäädännössä suhtaudutaan myönteisesti ihmisten ja eläinten geenien patentoimiseen, vaikka kaikkia luonnontuotteita ja maatiloilta peräisin olevia eläimiä pidetään "samanlaisina tuotteina" tuotantomenetelmästä riippumatta (äärimmäisen intensiivinen viljely, ympäristön rappeuttaminen ja niin edelleen...). Näin ollen WTO: n kansainvälisessä lainsäädännössä suojellaan geneetisesti muunnettujen organismien käyttöä ja levittämistä ja samanaikaisesti pidetään huoli siitä, ettei esimerkiksi hormoneilla käsitellylle lihalle ole minkäänlaisia teknisiä tulliesteitä tai käytetään sellaisia tuotantomenetelmiä, joissa ei oteta huomioon ympäristöä, kuluttajansuojaa eikä eläinten hyvinvointia. Euroopan komissio laatii ympäristöalan eturyhmien painostuksesta säännöllisesti erittäin yksityiskohtaisia direktiivejä vesien laadun suojelusta, eläinten hyvinvoinnista, elävien eläinten kuljetuksesta, ja allekirjoittaa samanaikaisesti täysin avoimesti vapaakauppasopimuksia, joihin se "unohtaa" määrätä sisällytettäväksi rajoittavia lausekkeita, joiden nojalla tuontituotteiden olisi täytettävä ne ehdot, jotka komissio on asettanut eurooppalaiselle maanviljelylle. Jos esimerkiksi joku haluaa rakentaa sikalan Ranskassa, on välttämätöntä tehdä vaikutuksia koskevia tutkimuksia ja saada asianmukaiset luvat, joiden hallinnollinen käsittely vaatii useita vuosia. Yhdysvalloissa sikalan perustamisen virallinen menettely kestää vain kolme päivää, ja ympäristöhaitat ovat lähes olemattomat. Saimme juuri uuden munivien kanojen hyvinvointia koskevan säädöksen, joka velvoittaa kaksinkertaistamaan kanakohtaisen munimiseen tarkoitetun alueen ja joka aiheuttaa ristiriitaisesti sen, että kanojen kuolleisuus lisääntyy, koska ne syövät toisiaan (ranskalaisen eläinlääkintä- ja elintarvikelaitoksen CNEVA: n tutkimus), sekä lisää tuotantokustannuksia 40 %. Samanaikaisesti joudumme kärsimään kaupan maailmanlaajuistumisen ja yhteisön etuuskohtelun purkamisen seurauksena yhä kovemmasta kilpailusta kolmansien maiden tuottajien kanssa, jotka eivät ole millään tavalla velvoitettuja noudattamaan tällaista sääntöä. Totean lopuksi, että komission laatima säädös johtaa lopulta eurooppalaisen tuotannon rankaisemiseen, koska se purkaa samanaikaisesti yhteisön etuuskohtelun. Vaikka Euroopan unioni haluaa kehittää "sosiaalisia" toimia, komissio ei esitä mitään sellaisia vaatimuksia, joissa WTO: ta vaadittaisiin tunnustamaan sosiaalilauseke. Esimerkiksi banaaniin liittyvässä tapauksessa komissio hajottaa mieluummin eurooppalaisen tuotannon (erityisesti Martiniquessa ja Guadeloupessa), musertaa AKT-maiden kanssa tehdyt Lomén sopimukset ja suosii sijoittumista ns. "dollaribanaanin" alueelle ja unohtaa aivan yksinkertaisesti, etteivät niiden kolmansien maiden banaaninviljelijät, joista Euroopan unioni tuo banaaneja, noudata sosiaali- ja ympäristölausekkeita, jotka komissio on määrännyt meidän tuottajillemme. Puhemies Äänestys on päättynyt. Istuntokauden keskeyttäminen Puhemies Julistan Euroopan parlamentin istuntokauden keskeytetyksi. (Istunto päättyi klo 13.05.)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Besluit inzake toepassing van de urgentieprocedure Pervenche Berès Mevrouw de Voorzitter, deze discussie vindt vanavond plaats als de plenaire vergadering voor de urgentverklaring stemt met betrekking tot deze kwestie. Dit is een amendement op Europese wetgeving die ons in staat stelt voorzieningen te treffen voor betalingsbalansen, voor landen buiten de eurozone. Zoals wij allen weten is de nu spelende kwestie die van Hongarije, maar jammer genoeg geloof ik dat we vooruit moeten kijken en daarom deze voorziening van de Europese Unie moeten uitbreiden om steun te bieden aan zijn lidstaten, inclusief die lidstaten die buiten de eurozone liggen. Ik wil daarom de plenaire vergadering verzoeken om voor deze urgentverklaring te stemmen.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Obrazložitve glasovanja Ustne obrazložitve glasovanja David Sumberg Gospod predsednik, lahko bi se vam zdelo, da glede na to, da bom Parlament julija zapustil, pravzaprav ne bi smel imeti svojih pogledov na program Parlamenta za leto 2010. Vendar bi se izneveril tistim, po volji katerih sem bil tukaj zadnjih 10 let, če ne bi izkoristil te priložnosti za protest proti temu, da Parlament sploh zaseda v Strasbourgu. To je sramotno zapravljanje denarja davkoplačevalcev. Za to ni nikakršnega razloga: imamo povsem ustrezno parlamentarno poslopje v Bruslju. Če ljudem v Združenem kraljestvu omenim stroške in težave, ki jih moramo prestati, da pridemo sem, so popolnoma ogorčeni, zlasti v času gospodarske stiske, nad tem našim običajem. Čas je, da končamo s to burko s Strasbourgom, da delo Parlamenta v celoti prenesemo v Bruselj in tako prispevamo k varčevanju javnih sredstev, ki jih lahko porabimo v boljše namene. Christopher Heaton-Harris Gospod predsednik, Konferenca predsednikov vsako leto predloži več sprememb, s katerimi poskuša zagotoviti, da prebijemo več časa v Strasbourgu, kot bi bilo primerno. V resnici prebijemo več časa v Strasbourgu, kot je všeč komurkoli, saj večini ljudi že pot sem vzame skoraj en dan. Odločiti bi se morali, da v Strasbourg sploh ne bomo hodili. Želel bi, da bi imel Parlament še eno dodatno pravico, in sicer pravico izbirati, kje zaseda. Moj kolega, gospod Posselt, ugotavlja, da ima zadeva nekaj prednosti za politike, ki živijo v bližini tega mesta. Vendar se ne moremo vsi preprosto dnevno voziti na zasedanja čez mejo iz Nemčije. Če želimo, da nas tukaj obiščejo volivci - da bi videli, kako deluje Parlament - to vzame več kot en dan. Imamo popolnoma primerne prostore v Bruslju. Ne bi smeli glasovati za podaljšanje časa, ki ga prebijemo v Strasbourgu: glasovati bi morali za ukinitev tega. Daniel Hannan Gospod predsednik, rad bi omenil le eno zadevo, in sicer škandalozno sago o roparski zemljiški zakonodaji v Španiji, s katero se v zadnjih šestih letih v eni ali drugi obliki ves čas ukvarja Odbor za peticije. Skoraj vsi člani naše zbornice, ne glede na narodnost, imamo med volivci take, ki so žrtve zlorab zaradi predpisov o urbanizaciji na španskih Costas, tako kot tudi na tisoče španskih državljanov. Poskuse presoje zadeve v Parlamentu sramotno ovira nekaj španskih poslancev iz obeh strank, in rad bi pozval zlasti kolege iz španske Partido Popular, naj upoštevajo pomen nedotakljivosti lastnine. Prav oni bi morali razumeti - glede na svojo zgodovino in glede na dogodke v času Druge republike, ko lastnina ni bila nedotakljiva - kako pomembno je, da imajo ljudje lahko občutek gotovosti, da njihovi izpiski iz zemljiške knjige ne bodo predmet zlorabe s strani države. Hannu Takkula (FI) Gospod predsednik, najprej bi rad povedal, da poročilo gospe Zaborske odraža pravi pristop. Zelo pomembno je uveljavljati enakost na vseh področjih delovanja Parlamenta, od odborov do delegacij. Prav tako je zelo pomembno, da pri sestavljanju seznamov kandidatov za evropske volitve poskrbimo, da je število žensk na njih enako številu moških. Potrebujemo eni druge in upam, da se bodo stvari razvijale tako, da nekega dne spol ne bo več toliko pomemben kot znanje in izkušnje. Ko Parlament sprejema svoje sklepe, je najpomembnejše, da imamo v odborih ljudi z znanjem in izkušnjami - moške in ženske. Tako bomo lahko vsi jasno vedeli, kako graditi boljšo prihodnosti in boljšo Evropo, z znanjem in izkušnjami. Daniel Hannan Gospod predsednik, z vzpostavitvijo enotnega evropskega omrežja bi lahko dosegli ogromne prihranke. Vsak trenutek imajo na kakem koncu viške električne energije in odprava pregrad med državami bi znatno omilila našo odvisnost od uvoza energije. Na žalost pa pri današnjem nizu poročil ne glasujemo o modelu združevanja take vrste - prostem, decentraliziranem, organskem. Nasprotno, usmerjamo se k harmonizaciji, fiksnim cenam, protekcionizmu, skupnim pogajalskim stališčem do Rusije in drugih zunanjih strank. V Evropski uniji imamo temeljno ideološko razliko med prostim trgom na podlagi medsebojnega priznavanja proizvodov in harmoniziranim trgom, ki temelji na oženju potrošnikovih možnosti izbire, zaščiti proizvajalcev in regulaciji pristojnih organov. Menim, da so nevarnosti še posebej velik za države, kakršna je Britanija. Še pred dvema letoma smo bili edini neto proizvajalec energije v EU. Še danes imamo približno uravnoteženo bilanco. Skupna energetska politika pa bi lahko postala za nas nekaj podobnega kot skupna ribiška politika, pri kateri smo edina država, ki znatno prispeva v skupni kotel, vse druge pa si strežejo iz njega po načelu enakopravnosti. Syed Kamall (PPE-DE ). - Gospod predsednik, pred nadaljevanjem bi rad samo izrazil priznanje poročevalki gospe Morgan. Vem, da nas zapušča, in čeprav ne soglašava vedno, verjamem, da se bomo vsi strinjali, da je vložila ogromno dela v to poročilo. Če se ozremo v zgodovino liberalizacije v EU, se vsi spomnimo, da je bila sprostitev trga telekomunikacij velika zgodba o uspehu, ki je prinesla večje možnosti izbire, nižje cene in boljše storitve potrošnikom po vsej EU. Velika škoda je, da trg poštnih storitev in še zlasti trg energije zaostajata pri tem. Nedvomno delamo korake v pravo smer, še vedno pa nas čaka odprava težav pri ločevanju v omrežjih in dostopu do drugih trgov. Ni prav, da so nekateri trgi, na primer britanski, odprti konkurenci, tako da imajo podjetja iz Nemčije in Francije dostop britanski trg, podjetjem iz Britanije in drugih držav pa je dostop do teh trgov onemogočen. Čas protekcionizma se je iztekel. Prišel je čas, ko moramo bolj verjeti v trg. Hannu Takkula (FI) Gospod predsednik, najprej bi rad povedal, da je poročilo gospoda Beleta odlično. Zelo pomembno je poskrbeti za to, da bomo ravnali energiji prijazno, varčevali energijo in delovali vsestransko učinkovito - v prometu in na drugih področjih. Za to bi si morali prizadevati tudi pri pnevmatikah. Poročilo govori o prometu in pnevmatikah, nikakor pa ne smemo pozabiti, da je najpomembnejša varnost in da pri varnosti ne smemo nikoli dopuščati kompromisov. Pri tem moramo najti pravo ravnotežje. Energetska učinkovitost oziroma izkoristek goriva pri pnevmatikah ne sme nikoli iti na škodo varnosti. Z drugimi besedami, če želimo zagotoviti in zvišati energetsko učinkovitost pnevmatik, moramo obenem tudi poskrbeti, da to ne bo niti najmanj ogrozilo varnosti, saj je pri razvoju prometa v Evropi varnost na avtocestah, stranskih cestah in povsod drugod najpomembnejša naloga in cilj prav varnost. Hannu Takkula (FI) Gospod predsednik, najprej bi se rad zahvalil poročevalki, gospe Vălean, za njeno odlično poročilo. Zelo pomembno je v prihodnje v Evropi vzpostaviti razmere, v katerih bodo cene mobilnih telefonskih klicev po Evropi nižje in enotnejše na vsem notranjem trgu. Danes je težava v tem, da moraš ob selitvi iz ene države v drugo pogosto plačati novo naročnino, če tega ne storiš, pa plačuješ zelo visoko ceno pogovorov. Nujno moramo ob graditvi sistema prostega pretoka ljudi in dela ter enotnega gospodarskega prostora - ki bi ju pravzaprav v Uniji že morali imeti - vzpostavljati tudi poenoten sistem cen mobilne telefonije. To bi bilo v korist javnosti. Evropska unija mora delovati predvsem v korist javnosti, in če le želimo, lahko dosežemo znižanje cen govornih klicev. Syed Kamall (PPE-DE ). - Gospod predsednik, kot pripravljavec mnenja Odbora za notranji trg in zaščito potrošnikov k temu poročilu sem zelo ponosen na delo, ki smo ga vložili v večjo preglednost. Vrsto let je bil velik problem šok, ki so ga doživeli številni potrošniki ob nepričakovano visokem računu, ki so ga prejeli po vrnitvi domov. Če govorimo o preostalih delih poročila, zlasti o vprašanju omejitev cen, bi po mojem mnenju morali priznati, da tudi brez te uredbe cene že padajo. Komisija sama na podlagi lastnih podatkov priznava, da večina uporabnikov ne gostuje v tujih omrežjih: 70 % uporabnikov v celem letu sploh ne gostuje. Raven cen za uporabnike, ki redno gostujejo, je precej nižja. Kar torej počnemo, je nižanje cen klicev in stroškov prenosa podatkov za privilegirano peščico evropskih poslancev, uradnikov Komisije, evropskih novinarjev in evropskih poslovnežev. Upajmo, da podjetja v iskanju nadomestila za izpad dohodka ne bodo začela dražje zaračunavati klicev domačim uporabnikom - zlasti revnim. Upajmo, da je jemljemo revnim, da bi lahko bogati telefonirali ceneje. Bruno Gollnisch (FR) Gospod predsednik, pozdravljam poročilo gospe Vălean o zadevi, pri kateri spet enkrat pride v poštev uveljavljanje pristojnosti Evropske unije. Moram reči, da so na področju telekomunikacij razmere včasih povsem neznosne. Opravka imamo z goljufanjem potrošnikov, ki uporabljajo svoj mobilni telefon, kakršen je tale, za katerega pogodba pravi, da krije tudi mednarodne klice, ko prejmejo račun, pa doživijo šok. Naj navedem primer, kaj se mi je zgodilo pred nedavnim: v Italiji sem dvakrat ali trikrat v enem dnevu uporabil povezavo prek interneta, račun, ki sem ga nato prejel od praktično državnega francoskega operaterja Orange, pa je znašal 1 200 EUR, račun za dan, ki sem ga prebil tik ob francoski meji, med Evianom in Ženevo, pa je znašal kar 3 000 EUR! To so povsem nezaslišane prakse, ki mejijo že na odkrito ropanje, odgovorni pa so operaterji - ki ne zagotavljajo potrošnikom nikakršne preglednosti. Zato moramo pravila o preglednosti pogodb o mobilni telefoniji v Evropski uniji poenotiti. Daniel Hannan Gospod predsednik, seveda smo vsi za nižje cene mobilne telefonije, kadar potujemo na tuje - bili bi nori, če bi bili proti, ampak to je samo ena stran enačbe. Ko v Parlamentu zavežemo operaterje k znižanju cen gostovanja, morajo poiskati denar drugod, to pa navadno pomeni zvišanje cen za tiste, ki ne potujejo. Z drugimi besedami to pomeni obdavčenje uporabnikov, ki ne potujejo, v korist tistim, ki potujejo. Tako mladoletnike v solidarnostnih naseljih v mojem volilnem okolišu čaka zvišanje telefonskih računov, da se bo lahko nekaj poslovnežev, poslancev in članov komisije lahko v tujini pogovarjalo ceneje. Moram reči, da tudi mi spadamo med zainteresirane stranke. Vsi, ki sodelujemo pri tem glasovanju, bomo z ureditvijo, za kakršno si na tem področju prizadevamo že leto dni, znatno pridobili. Če želite razumeti, kako se je prerazporedila moč v Evropi, morate samo prebrati to poročilo. "Kdo nad kom?" se je glasilo Leninovo vprašanje, verjetno najbolj jedrnat oris politične filozofije, izrečen doslej. Kdo ima v rokah moč in nad kom jo vihti? No, glede tega, kdo ima v svojih rokah moč, ni več dosti dvoma: imamo jo mi - evrokrati. Inese Vaidere (LV) Gospod predsednik, najlepša hvala za besedo. Glasovala sem za poročilo, saj menim, da je to, kar je Evropski parlament napravil na področju mobilnih komunikacij, izredno pomembno. Če se spomnim svojih prvih dni tu v Bruslju, me je minuta telefonskega pogovora stala tri evre ali več, zdaj, po zaslugi uredb, pa plačujemo omejene zneske, omejitve pa koristijo tudi vsej evropski javnosti. Rada bi tudi opozorila, da so bile cene gostovanja doslej zelo nepregledne. To velja zlasti za prenos besedilnih sporočil. Ob tem, ko so naši prihranki pri govornih klicih vedno večji, imajo operaterji včasih mnogo preveč dobička pri besedilnih sporočilih, kar tudi ni v interesu državljanov. Menim, da smo s to direktivo in uredbo dosegli velik napredek pri zaščiti potrošnikovih koristi, pa tudi zmanjšanje cen prenosa podatkov v času, ko je za ljudi vedno pomembneje, da lahko na svoje mobilne telefone prejemajo tudi podatke, je velik dosežek Evropskega parlamenta. Eoin Ryan Gospod predsednik, želel bi čestitati gospodu Skinnerju za njegovo poročilo. Opravil je odlično delo. Naloga je bila izredno težka, ampak s tem zelo zapletenim zakonodajnim aktom je res dobro opravil. Rad bi čestital tudi evropskim institucijam in državam članicam za uspešen zaključek dela na Solventnosti II. To je dober zgled, kako mora Evropa enotno delovati za finančno ozdravitev. Bremena bomo nosili skupaj, tako kot bomo skupaj deležni rešitev. Ta odziv, ki ga je odobrila vsa Evropa, je dober zgled za tesnejše odnose pri finančnem sodelovanju. Delati moramo tako, da nikoli več ne bo prišlo do krize bančnega sistema, kakršno preživljamo zdaj. Veliko zanimanje mi je vzbudila odobritev programa pomoči pri hipotekah lastnikom hiš v Združenem kraljestvu s strani Komisije. Ta program bo omogočil lastnikom hiš, ki ne morejo odplačevati hipotekarnih posojil, dve leti odložiti odplačevanje glavnice in do 70 % obresti. Izvajanje tega programa bi morali pazljivo spremljati, se iz njega učiti in uveljaviti vse ukrepe, ki nam bodo učinkovito olajšali naša sedanja bremena. Menim, da je zadeva zanimiva za vse države članice, menim pa tudi, da bi lahko že finančne institucije v državah članicah same ljudem olajšale prehod k plačevanju samo obresti na hipotekarna posojila, ko se znajdejo v težavah. Glede na znatno pomoč, ki jo prejemajo od vlad držav članic, bi lahko finančne institucije precej pomagale ljudem, ki so prišli v stisko zaradi recesije. Christopher Heaton-Harris Gospod predsednik, pred obrazložitvijo svojega glasovanja bo želel samo čestitati kolegu gospodu Kamallu, ki je pravkar imel svoj stoti govor na plenarni seji. Nekateri bodo morda presenečeni, da je rabil toliko časa. Je pa lepo, da se je pridružil klubu "stotnikov". Za poročilo gospoda Hökmarka sem glasoval iz vrste razlogov. Predvsem zato, ker pač nihče ne more nasprotovati jedrski varnosti. In če že govorimo o jedrski varnosti in o oskrbi z energijo v prihodnosti, si, po mojem mnenju, želimo čim varnejše oskrbe in čim varnejšega odlaganja odpadkov. Drugi glavni razlog mojega glasu za pa je moja želja, da bi bilo v prihodnje čim več jedrske energije - čim več v Združenem kraljestvu - saj se mi upira gledati, kako vsepovsod po čudovitih predelih evropske pokrajine kot gobe rastejo mlini na veter in vetrne turbine, ki ne prispevajo ničesar v naša nacionalna omrežja - v resnici povzročajo omrežjem samo škodo - in ne pridobivajo obnovljive energije: pridobivajo zgolj nekoliko alternativno energijo, in to kratek čas. Sem z vsem srcem za jedrsko varnost in z vsem srcem za jedrsko energijo. Jim Allister Gospod predsednik, nepremišljen izvirni predlog Komisije, da bi nadzorovala rekreacijski ribolov, pobirala dajatve, uvedla licence in kar še spada k taki birokraciji, spada med predloge, ki upravičeno vzbujajo hudo nasprotovanje, ne le v panogi, ampak med vsemi, ki se zanimajo za zadeve v zvezi z ribištvom ali zadeve v zvezi z birokracijo v EU. Zato me veseli, da smo danes potrdili spremembo 48. Ta sprememba vsaj nekoliko vrača državam članicam pristojnosti glede odločitve, ali sploh kaj ukrepati v zvezi z licencami in dokumentiranjem rekreacijskega ribolova, tako da lahko države same presojajo, ali ima rekreacijski ribolov sploh kakšne učinke - v večini držav članic jih nima - na izlov rib. Zato me veseli, da smo ta predlog Komisije gladko zavrnili in da se je slab začetek prevesil v nekoliko boljši konec. Daniel Hannan Gospod predsednik, prepričan sem bil, da me po 10 letih članstva v Parlamentu ne more nič več presenetiti, pa me je vseeno šokirala slaboumnost predloga, naj skupna ribiška politika zajame tudi rekreacijske ribiče na morju, tako da bi morali dokumentirati vsak ulov in ga všteti v državno kvoto. Tega predloga nismo izbrisali, smo ga pa znatno popravili, precej po zaslugi dolge in zagrizene vojne izčrpavanja, ki so jo v odboru bili štirje odločni in domoljubni Škoti, predstavniki glavnih političnih strank v njihovi domovini: gospe Attwooll in Stihler in gospoda Stevenson in Hudghton. Želel bi izraziti tudi priznanje najboljšemu prijatelju v Evropskem parlamentu, gospodu Jimu Allisterju, ki je sijajen zagovornik interesov obeh skupnosti in tradicij v svoji provinci. Težava je bila v izvrševanju. Težava je bila v tem, da se ni izvrševala obstoječa zakonodaja. V Parlamentu se nagonsko vedno odločimo za zakonsko urejanje, namesto da bi uporabili zakonsko orožarno, ki jo že imamo na voljo. Rad bi videl, da bi se držali načela - ne le pri ribištvu, ampak tudi drugod - da ni najbolje sprejeti novega zakona, dokler nisi popolnoma izčrpal zakonskih možnosti, ki jih že imaš na voljo. Catherine Stihler Gospod predsednik, današnje glasovanje bi moralo, vsaj upam, evropske ribiče na trnek prepričati, da smo upoštevali njihove skrbi. Spremembi 7 in 11 sta bili sprejeti brez glasu proti, sprememba 48 je bila sprejeta s 608 glasovi za in 37 proti, sprememba 49 s 580 glasovi za in 54 proti, sprememba 50 je doživela široko podporo, sprememba 2 je bila sprejeta v sklopu s spremembama 7 in 11, sprememba 92 je bila zavrnjena in sprememba 93 je bila zavrnjena, kar je zahtevala skupnost ribičev na trnek. Naslednji korak bo zdaj, kako se bo Svet lotil preoblikovanja člena 47. Ali bo upošteval preoblikovanje, ki ga predlaga Komisija, ali pa bo uporabil drugačen pristop? Škoda, da ni tu nikogar iz Sveta, da bi nam lahko odgovoril na to vprašanje. Današnji zagon zelene knjige o reformi skupne ribiške politike pa za vse nas pomeni priložnost, da skupno ribiško politiko spremenimo, in upam, da bomo poslanci izkoristili priložnost in poskrbeli za čim širše kroženje zelene knjige med svojimi volivci, da bodo tudi volivci prišli do besede. Syed Kamall (PPE-DE ). - Najlepša hvala, gospod predsednik. Videti je, da smo dosegli pomemben miljni kamen - oprostite, ali bi bilo prav reči miljni kamen ali pač mlinski kamen? Poročilo ima zanimiv naslov: "Ohranjanje ribolovnih virov s tehničnimi ukrepi". Kajti reči moram, da najboljših tehničnih ukrepov za ohranitev staleža rib prav gotovo ne najdemo v skupni ribiški politiki. Rezultati so znani: skupna ribiška politika je odpovedala pri ohranjanju staleža rib. Čas je - skrajni čas - da se razgledamo po svetu in poiščemo ukrepe, ki delujejo. Poglejmo si Islandijo, kjer so uvedli rešitve, ki temeljijo na lastnini in prenosljivih pravicah. Poglejmo si primer Nove Zelandije, kjer pravice do ribolovnih območjih prehajajo iz roda v rod. V obeh primerih se izkaže, da zaupanje v trg pomeni zaupanje v pravno državo in zaupanje v lastniške pravice, in s takim pristopom je pogosto mogoče najti boljše rešitve kot z nekakšnimi centralno načrtovanimi programi po sovjetskem vzoru, kakršen je skupna ribiška politika, ki se je izkazala za katastrofo. Začnimo že enkrat zaupati v trg! Simon Busuttil (MT) Kratka pripomba v razlago glasovanja moje skupine, to je skupine Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) in Evropskih demokratov, o mojem poročilu o skupni politiki priseljevanja. Glasovali smo o dvojem, in sicer o alternativnem predlogu ter o samem poročilu. V prvem primeru smo glasovali za, da bi lahko izbrisali odstavek, ki ga je vnesel socialdemokratski blok v naši zbornici in ki določa volilno pravico za priseljence. Te pravice ne odobravamo in smo glasovali proti njej tudi v odboru. Na žalost pa ta predlog ni bil sprejet, saj bi bil v primeru njegovega sprejema odstavek izbrisan. Namesto tega smo glasovali za poročilo kot celoto, saj menimo, da je poročilo dobro in da vsebuje celovit program Evropskega parlamenta na področju skupne politike priseljevanja. Bruno Gollnisch (FR) Gospod predsednik, načela, ukrepi in orodja evropske politike priseljevanja: to je široka tematika poročila gospoda Busuttila. Načela? Evropska unija bo do leta 2050 menda potrebovala novih 60 milijonov neevropskih priseljencev, ob vseh milijonih obstoječih brezposelnih državljanov, množičnih odpuščanjih in zapiranjih podjetjih. Ukrepi? Podeljevanje vedno več pravic priseljenski populaciji, vključno z volilno pravico, in omogočanje neomejenega vstopa na evropsko ozemlje in trg dela. Orodja? Tako imenovana "pozitivna" diskriminacija ali priznavanje neformalnih kvalifikacij, ob čemer morajo imeti Evropejci ustrezno potrjene kvalifikacije, uvajanje nove kategorije migrantov, okoljskih beguncev-migrantov, in siljenje evropskih državljanov prilagajanje neogibni poplavi tujcev, kar naklepajo in načrtujejo evrokrati, Parlament pa jim pri tem drži svečo. Namesto vsega tega moramo nujno odvrniti tokove priseljevanja, ponovno vzpostaviti notranje meje, uvesti pravo družinsko politiko rasti evropskega prebivalstva in uveljaviti prednosti za nacionalne ter evropske državljane na vseh področjih. Mario Borghezio (IT) Gospod predsednik, gospe in gospodje, imam mnogo pomislekov glede tega poročila; prvi med njimi, ki je bil omenjen ravnokar, je možnost, ki je v času, v katerem se Evropa sooča s problemom zajamčenih plač in celo odpuščanjem milijonov delavcev, prav begajoča. Da bi odobrili 60 milijonom priseljencev prihod in delo v Evropi je v mojih očeh nezaslišan ukrep. Rad pa bi opozoril tudi na to, da se v času, ko razpravljamo, kako urediti in organizirati priseljevanje v prihodnje, dogajajo tudi tragedije - kakršno sta hvala bogu preprečila čut za človečnost Italije in pravilno ravnanje gospoda Maronija - do kakršne bi lahko prišlo v primeru turške ladje Pinar. Kaj naj stori Evropa? Kot je pravilno ugotovil gospod maroni, Malta, kljub evropskemu financiranju, v 600 primerih ni izpolnila svojih obveznosti in sprejela tistih, ki so na poti z obal Severne Afrike pristali na njeni obali. V vseh teh primerih je morala posredovati Italija, čeprav je naš sprejemni center v Lampeduzi že močno prenapolnjen, kot vemo vsi. Torej, Evropa, posreduj, uveljavi določna pravila! Zahtevamo znatno povečanje finančnih sredstev za našo državo, da bomo lahko primerno obvladovali ta izziv. Evropa se mora predramiti in začeti resno urejati tokove priseljevanja: tako ne moremo več naprej! Inese Vaidere (LV) Hvala lepa, gospod predsednik. Želela sem izraziti svoje mnenje o poročilu Odbora za ribištvo - poročilu gospoda Visserja - o vprašanjih ohranjanja ribolovnih virov. Gospod predsednik, za mojo državo - Latvijo - je ribolov izrednega pomena, saj imamo 550 km morske obale. Ker Latvijo predstavlja v Parlamentu osem poslancev, ne moremo biti v vseh odborih, vendar so ta vprašanja zelo pomembna ne le za naše gospodarstvo, pač pa tudi za tradicionalni način življenja. Sedanja ureditev, s katero se ukvarja tudi poročilo, ni ustrezna za zaščito obalnega ribolova. Razumem, da je prelov hud problem, vendar je zaradi preveč toge zakonske ureditve naš obalni ribolov ogrožen in dejansko naši ribiči že zapuščajo obalo baltskega morja. Mislim, da bi morala biti naslednja naloga Evropskega parlamenta poskrbeti, da bodo lahko države, ki ležijo neposredno ob morju, lahko ohranile svoje tradicionalne načine življenja, obenem pa se v praktičnem obsegu ukvarjale z ribištvom, saj se danes pogosto dogaja, da morajo naše ribiške vasi kupovati ulov od velikih ribiških podjetij, ki lovijo v daljnih oceanih. Na stotine, celo na tisoče obalnih prebivalcev izgublja delo, ki je stoletja pomenilo glavni vir dohodka. Hvala lepa. Pisne obrazložitve glasovanja Rovana Plumb Glasovala sem za priporočilo, saj je pristop k Pravilniku št. 61 Gospodarske komisije Združenih narodov za Evropo o določbah glede homologacije gospodarskih vozil v zvezi z njihovimi zunanjimi štrlečimi deli pred zadnjo steno kabine (revidiranemu sporazumu) eden od ciljev skupne trgovinske politike v skladu s členom 113 Pogodbe o odpravljanju tehničnih trgovin v trgovini z motornimi vozili med državami podpisnicami. Vključitev Skupnosti bo povečalo težo usklajevalnih dejavnosti v okviru sporazuma in tako olajšalo dostop do trgov tretjih držav. Rezultat te vključitve mora biti uglasitev med instrumenti, v revidiranem sporazumu imenovanimi "pravilniki", in zakonodajo Skupnosti na tem področju. Sprejem ureditve te vrste dejansko pomeni prilagajanje tehničnemu napredku. Alessandro Battilocchio v pisni obliki. - (IT) Glasujem za poročilo. Evropska komisija ves čas zelo skrbi za pravice mobilnih državljanov, zlasti za ugodnosti s področja socialne varnosti. Prost pretok državljanov v Skupnosti je ena od temeljnih svoboščin in spodbuja razvoj domačih gospodarstev držav članic. Zato poskuša Komisija okrepiti svoja prizadevanja, tako da bodo državljani EU in njihove družine tudi v resnici uživali pravice, ki jim jih jamči obstoječa evropska zakonodaja. Ob tem, ko sicer nacionalni predpisi na nekaterih področjih zagotavljajo celo boljšo obravnavo prebivalcev Skupnosti in njihovih družin, kot jo predpisuje evropska zakonodaja, pa še nobena država članica ni polnopravno ratificirala vseh direktiv, izdanih na tem področju. Danes precej pogoste kršitve temeljnih pravic državljanov EU do prostega gibanja po evropskem ozemlju so očitne predvsem v naslednjih dveh primerih: v zvezi s pravico družinskih članov, državljanov tretjih držav, do vstopa in bivanja ter v zvezi s pomanjkljivo pomočjo po nesreči pri delu. Upamo, da bo Komisija nadaljevala svoje tehnično sodelovanje z državami članicami, ki je doslej odprlo razpravo o različnih vprašanjih in njihovo boljšo razjasnitev, zlasti v zvezi z zlorabami. Avril Doyle v pisni obliki. - Glasoval sem za poročilo, ker pomeni močno sporočilo Parlamentu v naslednji sestavi, da je treba vprašanje nezakonite sečnje in krčenja gozdov urejati učinkoviteje. Predlog že precej zamuja. Ocenjujejo, da približno 20 %-40 % proizvodnje industrijskega lesa na svetu izvira iz nezakonitih virov, od tega se letno znajde na trgu EU do 20 %. Zaradi tega se znižujejo cene lesa, krčijo naravni viri in zmanjšujejo davčni prihodki ter povečuje revščina prebivalstva, odvisnega od gozda. Še bolj zaskrbljujoči so dolgoročni učinki, saj krčenje gozdov, katerega pomemben vzrok je tudi nezakonita sečnja, prispeva skoraj eno petino izpustov toplogrednih plinov na svetu. Spremembe v poročilu gospe Lucasa določajo, da je prodaja nezakonito pridobljenega lesa prekršek le, če ravnaš malomarno, nemarno ali naklepno - ne kaznujejo pa podjetij, ki izpolnjujejo obveznosti glede "skrbnega" poslovanja. Torej podjetjem ni naloženo absolutno zagotavljanje zakonitosti. Edite Estrela v pisni obliki. Glasovala sem za resolucijo o določitvi obveznosti gospodarskih subjektov, ki dajejo na trg les in lesne proizvode, saj je nezakonita sečnja vedno resnejši problem z zelo zaskrbljujočimi posledicami na okolje, kakršne so ogrožanje biotske raznovrstnosti, krčenje gozdov in propadanje gozdov. Poleg tega prispeva skoraj 20 % k svetovnim izpustom ogljikovega dioksida. Kot pomemben porabnik lesa in lesnih proizvodov je Evropska unija zavezana k učinkovitemu ukrepanju proti krčenju gozdov in nezakoniti sečnji, med take ukrepe pa mora seveda nujno spadati tudi zaprtje trga pred nezakonitimi lesnimi proizvodi. Sprejeti moramo zakonodajo proti nezakoniti sečnji, tako da bodo potrošniki vedeli, da izdelki izvirajo iz zakonitih virov, da podjetja, ki spoštujejo predpise, ne bodo v slabšem položaju in da podjetja, ki se odločajo za nezakonite lesne proizvode, ne bodo imela več trga za svoje izdelke. Glyn Ford v pisni obliki. - Pozdravljam obveznosti, ki jih predpisuje poročilo gospe Caroline Lucas gospodarskim subjektom, ki dajejo na trg les in lesne proizvode. Bil sem sestavljavec mnenja Odbora za mednarodno trgovino; odbor je mnenje sprejel soglasno. Po našem mnenju je najboljša pot k odpravi trgovanja z nezakonitim lesom zaostriti zahteve in obveznosti ter okrepiti pravna sredstva za pregon posedovanja in prodaje pri gospodarskih subjektih, ki dajejo na trg EU nezakonit les in lesne proizvode. Pri reševanju teh problemov moramo sodelovati z državami, ki so največje porabnice, na primer z ZDA; Kitajsko, Rusijo in Japonsko, in vzpostaviti moramo svetovni sistem opozarjanja ter register nezakonite sečnje ter držav, kjer se ta dogaja, s pomočjo Interpola in ustreznih organov ZN in ob uporabi najnovejših sistemov satelitske tehnologije. Françoise Grossetête Odločila sem se, da se bom vzdržala glasovanja o predlogu uredbe o določitvi obveznosti gospodarskih subjektov, ki dajejo na trg les in lesne proizvode. Sicer mislim, da je nujno okrepiti nadzor nad uvozom lesa na mejah enotnega trga, vendar menim, da poročilo predlaga preveč zahtevno in birokratsko ureditev, ki bo v škodo našim lastnim gozdarskim gospodarstvom. Namesto da predpisujemo zapleten in drag sistem označevanja proizvodov, ki bi zelo škodoval sami panogi in lesu kot materialu, bi morali okrepiti preverjanje in se v boju proti nezakoniti sečnji usmeriti na dobavno verigo, po kateri blago prihaja na evropski trg. Glavni namen uredbe mora biti uvedba nove skupne kulture nadzora in odgovornosti, ne pa uvedba birokratskega in dragega postopka preverjanja vsakega proizvoda posebej. Glede na težave, s katerimi se srečuje panoga, lesa ne bi smeli obremenjevati bolj kot druge proizvode in energetske vire s preveč togimi pravili glede dajanja v promet. Eija-Riitta Korhola v pisni obliki. - Poudarjam, da smo to uredbo težko pričakovali in da je zelo potrebna. Nezakonita sečnja je problem, ki ga moramo učinkovito rešiti, ne le zaradi podnebja, pač pa tudi zaradi okoljskih in socialnih vidikov. Vseeno pa sem danes morala glasovati proti. Poročilo Odbora za okolje, javno zdravje in varnost hrane (ENVI) je zgrešilo mero in je razširilo področje veljave in obveznosti bolj, kot je bil prvotni namen. Poskrbeti moramo, da bodo lesni proizvodi po uvozu in carinskih postopkih na mejah enotnega trga lahko veljali za zakonite, torej ni nikakršne potrebe nalagati dodatna nesorazmerna birokratske in finančna bremena gospodarskim subjektom v EU. Poročilo ENVI pa določa drago označevanje, dodatne trajnostne zahteve, širi opredelitev zakonitosti do neobvladljivosti in nalaga breme skrbnega poslovanja vsem gospodarskim subjektom na notranjem trgu. Uredba bi se morala boriti proti nezakoniti sečnji na mejah, kot je bil prvotni namen. Posegati v poslovanje vseh gospodarskih subjektov na notranjem trgu, tudi tistih, ki ne uporabljajo in ne distribuirajo nikakršnega nezakonito pridobljenega lesa, s tem pa ogrožati njihovo konkurenčnost na svetovnem trgu, pa vsekakor ni namen te uredbe, zato je ni mogoče podpreti. David Martin v pisni obliki. - Glasoval sem za poročilo, ki določa pravila za gospodarske subjekte, ki dajejo lesne proizvode na trg EU. Gospodarski subjekti bodo zavezani k sistemu "skrbnega ravnanja", tako da bo ves les pridobljen v skladu z ustreznimi regionalnimi, nacionalnimi in mednarodnimi predpisi. Veseli me, da bodo gospodarski subjekti zavezani upoštevati tudi merila trajnostnega razvoja in zakonodajo o domorodnih ljudstvih. Nujno je neodvisno zunanje preverjanje skladnosti in veseli me, da poročilo to poudarja. Robert Sturdy v pisni obliki. - Prizadevati si moramo za odpravo trgovanja z nezakonito pridobljenim lesom in lesnimi proizvodi na trgu EU, v korist zdrave konkurence, trajnostnega razvoja in varovanja svetovne biotske raznovrstnosti ter okolja. Sistem skrbnega ravnanja, ki ga predlaga Komisija (in ki ga v Združenem kraljestvu že izvajamo na visoki ravni), vključuje ukrepe in postopke, ki bodo omogočili gospodarskim subjektom slediti les in lesne proizvode, pridobivati podatke o skladnosti z ustrezno zakonodajo ter obvladovati tveganja, povezana z dajanjem nezakonito pridobljenega lesa in lesnih proizvodov na trg EU. Ukrep bo tudi omogočil, da bodo potrošniki zagotovo vedeli, da s kupovanjem lesa in lesnih proizvodov ne podpirajo nezakonite sečnje in me prispevajo k drugim težavam, povezanim z njo. Predlog sicer načelno podpiramo, ne podpiramo pa zaostritve zahtev za vse gospodarske subjekte, kakršno predlaga poročevalka, saj po našem mnenju nalaga nesorazmerna birokratska in finančna bremena gospodarskim subjektom v EU. Predlog Komisije predvideva prožen sistem skrbnega ravnanja na podlagi presoje tveganj in analize podatkov, zato pomeni mnogo bolj učinkovit in praktičen pristop. Šarūnas Birutis v pisni obliki. - (LT) Nafta je najpomembnejši vir energije v Evropski uniji in gospodarstvo je zelo odvisno od njene neprekinjene in zanesljive dobave. Glede na našo veliko in vedno večjo odvisnost od uvoza nafte je zanesljivost dobave nafte še posebej pomembna. Poraba nafte v EU bo rasla do leta 2030, vendar le za 0,25 % na leto. Leta 2030 bo nafta še vedno glavni vir primarne energije v EU, njen delež v celotni porabi energije pa bo znašal približno 35 %. Glede na to, da oskrba z nafto in predelovalne zmogljivosti danes ne morejo pokrivati rastoče porabe, bodo razmere na trgu tudi v prihodnje napete. Te dejavnike moramo upoštevati pri oblikovanju enotne in resnično evropske energetske politike. Ta politika mora zagotavljati tudi sposobnost EU za odziv ob morebitnih nenadnih krizah glede oskrbe. Pomemben dejavnik so rezerve, ki lahko omilijo pretrese nepričakovanih težav pri oskrbi, saj bodo brez nafte nekatere, če ne vse, panoge gospodarstva preprosto obstale. V tem smislu je vzdrževanje rezerv eden od temeljnih elementov nacionalne varnosti. Ilda Figueiredo v pisni obliki. - (PT) Glasovali smo za poročilo, ker smo prepričani, da je nujno vzdrževati minimalne rezerve surove nafte in/ali naftnih derivatov. Vzdrževanje minimalnih rezerv je za vsako državo vprašanje izrednega gospodarskega in socialnega pomena, tudi z vidika varnosti. Zato ne smemo dovoliti nikakršnih špekulacij glede teh rezerv, ki smo jim bili včasih priče. Lastništvo in upravljanje zalog morata biti v javnih rokah, da bodo interesi držav članic EU ustrezno zaščiteni. Ne strinjamo pa se s pooblastili, ki jih predlog direktive podeljuje Evropski komisiji, zlasti s tem, da bi lahko službe Komisije izvajale "nadzorne ukrepe v zvezi z varnostnimi in posebnimi zalogami" v državah članicah. Države morajo oblikovati zaloge teh derivatov, upravljanje zalog in opredelitev najmanjših ter največjih količin zalog pa je zadeva države same. Ne strinjamo se tudi s poskusom, da bi oblikovanje zalog izrabili kot še eno opravičilo, resda zastrto, za politiko vmešavanja, kar bi lahko sklepali iz besed "vzpostavitve ugodnih razmer za naložbe v iskanje in izkoriščanje zalog nafte v Evropski uniji in izven nje". Philip Bradbourn v pisni obliki. - - Sicer smo naklonjeni sodelovanju med državami članicami pri teh vprašanjih, vendar menimo, da bi zadeva morala ostati subsidiarna in torej ne predmet ukrepanja EU. Carlos Coelho v pisni obliki. - (PT) Pobuda je del skupne strategije zaščite ključne infrastrukture. Gospodarstvo, varnost in blagostanje državljanov EU so odvisni od obstoja in nemotenega delovanja različnih infrastruktur, ki zagotavljajo ključne storitve, na primer zdravstvene oskrbe, telekomunikacij, energetskih in prometnih omrežij, finančnih storitev, oskrbe z živili in vodo itd. Nekatere države članice že imajo uvedene zanesljive ukrepe in ureditve zaščite, v drugih državah članicah pa je stanje še zelo negotovo. Zato je nujno zagotoviti boljšo in učinkovitejšo izmenjavo informacij in dobrih praks, kar bo mogoče le z vzpostavitvijo informacijskega in komunikacijskega sistema. Sistem bo okrepil dialog in povečal razpoložljivost informacij o skupnih grožnjah in ranljivostih, pa tudi olajšal sodelovanje in usklajevanje med državami članicami. Obenem pa bo spodbujal razvoj ustreznih ukrepov in strategij za omilitev tveganj in krepitev zaščite, pa tudi prispeval k večji varnosti državljanov. Podpiram tudi vključitev klavzule o reviziji vsaka tri leta, ki bo omogočila uvajanje potrebnih izboljšav, zlasti vključitev sistema hitrega opozarjanja. Edite Estrela Glasovala sem za predlog o informacijskem omrežju za opozarjanje o ključni infrastrukturi (CIWIN). Infrastruktura držav članic obsega tudi fizične in informacijske zmogljivosti, storitve ter opremo, pri katerih bi imele lahko motnje v delovanju hude posledice na zdravje, varnost, ekonomski ali socialni položaj državljanov. Prometni sistemi, telekomunikacije in energetika so panoge ključnega pomena za razvoj držav članic, ti sistemi pa so vedno bolj povezani med seboj in glede teh sistemov so nekatere države članice odvisne od drugih. Zato je za razvoj Evropske unije izredno pomembno vzpostaviti enoten sistem za dostop do informacij in njihovo izmenjavo med različnimi organi, odgovornimi za zaščito ključne infrastrukture, za izmenjavo dobrih praks, pa tudi za hitro opozarjanje. Athanasios Pafilis v pisni obliki. - (EL) Predlog Komisije, na podlagi katerega je bilo sestavljeno poročilo, vzpostavlja informacijsko in opozorilno omrežje med državami članicami za javno in zasebno infrastrukturo, ki jo označujemo kot "kritično". Omrežje je prvi korak k temu, da bodo lahko zasebniki, z drugimi besedami monopolna podjetja, katerih infrastruktura bo označena kot kritična, pridobili pristojnosti pri vprašanjih varnosti, za katera danes odgovarja izključno država. To tlakuje pot v razmere, v katerih bodo vsake demonstracije delavstva, ki bodo zadevale "kritično" infrastrukturo, vključno z napravami zasebnih podjetij (na primer stavke v kritičnih panogah, kakršne so energetika, telekomunikacije in tako naprej, stavke v tovarnah, podjetjih itd., stavkovne straže, demonstracije itd.) označene kot "teroristična dejanja". Spodkopava obrambo in suverenost držav članic, odpravlja delitev med notranjo in zunanjo varnostjo in podeljuje EU neposredno možnost vmešavanja v varnost. Boj proti "terorističnim grožnjam" je še enkrat uporabljen kot pretveza, pod katero si EU krepi svoj reakcionarni institucionalni ustroj, ki deluje v bistvu proti delavskemu razredu in navadnim ljudem ter ščiti moč kapitala z vztrajnim spodkopavanjem suverenih pravic držav članic. Vladimir Urutchev v pisni obliki. - (BG) Danes je EU sprejela poročilo gospoda Romagnolija o vzpostavitvi informacijskega omrežja za opozarjanje o ključni infrastrukturi v EU, o katerem na plenarni seji nismo razpravljali. Menim, da bi morala zaščita državljanov EU spadati med najpomembnejše naloge naše institucije in da bi morali državljani to vedeti. Vzpostavitev informacijskega omrežja bo z izmenjavo izkušenj in dobrih praks med državami članicami omogočila boljše razumevanje in višjo raven zaščite kritičnih naprav in dejavnosti, ki so ključnega pomena za države in za prebivalstvo. Naj omenim, da sem kot poročevalec v senci za Skupino Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) in Evropskih demokratov vesel, da so vse politične skupine v Parlamentu soglasno sprejele predpisane zahteve za obvezno sodelovanje držav članic v novem sistemu, kar jamči težo te pobude v evropski razsežnosti. Rad bi tudi izrazil svoje prepričanje, da bo po dveh letih uspešnega delovanja sistema Evropska komisija z ustreznimi ukrepi še nadgradila sistem z novimi funkcijami, kar bo omogočilo hitro razširjanje informacij o grožnjah kritični infrastrukturi kjerkoli v EU. Na koncu bomo imeli popoln informacijski sistem, ki bo zagotavljal večjo varnost in zaščito evropskim državljanom. Alessandro Battilocchio v pisni obliki. - (IT) Glasujem za poročilo. Uvedba skupne politike varovanja javnih osebnosti spada med najbolj polemične teme v političnih razpravah v Evropski uniji. Pojem "javne osebnosti" je seveda zelo širok, sprejeta pa je splošna opredelitev, po kateri je to vsaka oseba, bodisi na uradnem bodisi na neuradnem položaju, ki bi lahko bila v nevarnosti zaradi sodelovanja v javni razpravi. Med opazne primere spadata nekdanja poslanka nizozemskega parlamenta Hirshi Ali, ki so ji grozili po njenem govoru o islamski radikalizaciji, in znani britansko-indijski pisatelj Salman Rushdie, ki mu grozijo zaradi njegovih spornih stališč o Islamu. Zato je zaželeno, da bi imel vsakdo, ki se posveča pozitivnemu širjenju prostora javne razprave, pravico do varovanja med obiskom v državi, v kateri bi lahko bil izpostavljen grožnjam ali napadom, še posebej v primerih, kakršen je primer Salmana Rushdieja, ki mu je bila izrečena smrtna kazen v tretji državi. Carlos Coelho v pisni obliki. - (PT) Za varovanje javnih osebnosti je še vedno odgovorna država gostiteljica, v skladu s svojimi veljavnimi predpisi. Leta 2002 je bila ustanovljena Evropska mreža za varovanje javnih osebnosti, da bi se izboljšalo obveščanje in posvetovanje med državami članicami na tem področju. Namen sedanje pobude je razširiti opredelitev pojma "javne osebnosti" iz člena 2 Sklepa Sveta št. 2002/956/PNZ tako, da bi zajela vsako osebo, bodisi na uradnem bodisi na neuradnem položaju, ki bi lahko bila v nevarnosti zaradi svojega sodelovanja v javni razpravi ali svojega vpliva na takšno razpravo. Nizozemski predlog je nastal kot odziv na incident leta 2008, ko je bila nekdanja poslanka nizozemskega parlamenta žrtev groženj telesni integriteti po govoru o islamski radikalizaciji na seminarju v Evropskem parlamentu. Kot poročevalec v senci za Skupino Evropske ljudske stranke (Krščanskih demokratov) in Evropskih demokratov podpiram pobudo, katere namen je razširitev področja varovanja človekovih pravic, še zlasti pa spodbujanje svobode izražanja. Andrzej Jan Szejna Države članice sodelujejo na področju varovanja javnih osebnosti v okviru pravnih določb, ki veljajo v zadevni državi članici, in v skladu z ustreznimi mednarodnimi sporazumi. Sklep Sveta, o katerem razpravljamo (2002/956/PNZ), ureja varovanje javnih osebnosti na podlagi opredelitev v nacionalni zakonodaji držav članic ali po določbah mednarodnih ali nadnacionalnih organizacij ali institucij. Varovanje javnih osebnosti je odgovornost države gostiteljice. Ob upoštevanju groženj, ki so jim izpostavljene javne osebnosti v zadnjih letih, v celoti podpiram sklep o spremembi sedanjega Sklepa Sveta o Evropski mreži za varovanje javnih osebnosti. Glavni namen spremembe je razširiti člen 2, ki opredeljuje "javno osebnost", tako da pomeni vsako osebo, bodisi na uradnem bodisi na neuradnem položaju, ki bi lahko bila v nevarnosti zaradi sodelovanja v javni razpravi ali njenega vpliva na takšno razpravo. Menim, da bo ta sklep povečal varnost javnih osebnosti in prispeval k razvoju demokracije. Nils Lundgren v pisni obliki. - (SV) Proizvodnja bombaža v Evropski uniji ni sama sebi v namen. Unija mora obravnavati svetovni trg bombaža kot celoto in zagotavljati potrošnikom v EU možnosti za čim cenejši nakup bombažnih izdelkov, ne glede na to, kje so bili izdelani, če so bili seveda izdelani pod sprejemljivimi etičnimi in okoljskimi pogoji. Odločno nasprotujem temu poročilu. Še enkrat bi pripomnil, da je sreča, da Evropski parlament nima pristojnosti soodločanja o kmetijski politiki EU. Sicer bi EU padla v zanko protekcionizma in velikih subvencij za najrazličnejše skupine v okviru kmetijske dejavnosti. Alessandro Battilocchio v pisni obliki. - (IT) Glasoval sem za to poročilo. Alpska regija spada med najpomembnejše in bogate predele Evropske skupnosti. Sega na ozemlje osmih držav, ki so že 4. aprila 1998 podpisale sporazum o varstvu in ohranjanju te regije ter o skupni prometni politiki. In res je na področju prometa v dneh od 24. do 26. maja 2000 začel veljati "Protokol o izvajanju alpske konvencije na področju prometa", katerega glavni namen je vzpostaviti pravni okvir za okoljsko vzdržno mobilnost v Alpah. Tega protokola sicer še ni sprejelo vseh osem podpisnic Alpske konvencije, ampak storili bomo vse za njegovo čimprejšnjo ratifikacijo tudi v preostalih državah regije, tako da bo ratifikacija "Protokola o prometu" postala ena od prednostnih nalog Evropske komisije. Nils Lundgren v pisni obliki. - (SV) Poročilo pravzaprav govori o dejavnosti Odbora za peticije Evropskega parlamenta. Ker pa na nekaj mestih omenja in hvali Lizbonsko pogodbo in izraža upanje, da bo kmalu ratificirana, sem se odločil glasovati proti poročilu kot celoti. Menim, da je bila Lizbonska pogodba v bistvu zavrnjena, saj so državljani ene od držav članic na referendumu glasovali proti njej. Nadalje imamo več držav članic, v katerih bi večina volivcev gotovo glasovala proti Lizbonski pogodbi, če bi jim le dali priložnost. Ne morem podpreti ignorance, ki jo je izkazal Odbor za peticije Evropskega parlamenta pri sestavljanju tega poročila. Francis Wurtz Želel bi izraziti svoje nasprotovanje odstavku 17 poročila, ki je zgolj še en primer gonje proti Strasbourgu kot sedežu Evropskega parlamenta. S tem v zvezi bi želel poudariti naslednje: Prvič, izbira Strasbourga je bila od vsega začetka odločitev zelo simboličnega pomena, povezana z zgodovino Evrope. Namen je bil poudariti cilje evropskega procesa kot dejavnika miru in zbliževanja narodov. Ker verjamem, da ta cilj še vedno stoji, glasujem za to, da simbol Strasbourga ohranimo. Drugič, želel bi ponoviti svojo željo za nastanek take Evrope, ki bo podpirala raznolikost kultur, značilno za narode, ki jo sestavljajo. Zakaj ne bi imeli ob Komisiji v Bruslju in Parlamentu v Strasbourgu še kakšne pomembne evropske institucije v Varšavi, kakšne druge v Barceloni, pa kakšne v Stockholmu? Če ni naš edini namen popolna omejitev Evrope na posel, ni nikakršne utemeljitve za centralizacijo vsega na enem kraju, ki je neizbežno daleč od evropskega ljudstva. To so razlogi mojega nasprotovanja odstavku 17 poročila gospe McGuinness, ki je drugače brezhibno. Edite Estrela Glasovala sem za predlog resolucije o vključevanju načela enakosti med spoloma v delo odborov in delegacij. To samoiniciativno poročilo prikazuje napredek, dosežen pri delu v odborih in delegacijah, in ponovno opozarja na potrebo po sprejemu in izvajanju strategije vključevanja načela enakosti med spoloma. Poziv k enakosti med spoloma ni napad na moške. Je poziv k celoviti družbi, v korist ženskam in moškim, pa tudi družinam. Vključevanje načela enakosti med spoloma pomeni reorganizacijo, izboljšanje, razvoj in presojo politik, ki zagotavljajo vključitev enakih možnosti za vse, ki naj bi sodelovali pri oblikovanju politik, v vse politike na vseh ravneh in v vseh fazah. Zato moramo sprejeti strategijo vključevanja načela enakosti med spoloma, ki bo zastavila konkretne cilje pri vseh politikah Skupnosti, ki spadajo v pristojnosti parlamentarnih odborov in delegacij. Richard Corbett v pisni obliki. - Sto tisočem mojih volivcev v Yorkshiru in Humbersidu bo ta zakonodaja zagotovila prihranke pri računih za plin in električno energijo. Ukrepi bodo združili učinkovitejšo rabo energije in nižje stroške. Čeprav popolne ločitve storitev še nismo dosegli, zakonodaja pomeni korak k omrežju, v katerem podjetja ne bodo več smela imeti v lasti tako zmogljivosti za proizvodnjo energije kot zmogljivosti za njeno distribucijo, kar jim zdaj omogoča previsoko zaračunavanje energije potrošnikom. Še posebej pozdravljam to, da bodo potrošniki zdaj imeli pravico v treh tednih brezplačno zamenjati dobavitelje plina in električne energije in pravico do odškodnin pri zamudah ali netočnostih pri izstavljanju računov. Uvedeni bodo tudi inteligentni merilni sistemi za učinkovito rabo energije. Nova pravila pomenijo pravzaprav listino temeljnih pravic odjemalcev električne energije. Vse predolgo so podjetja lahko vsiljevala potrošnikom preplačevanje plina in električne energije. Moji volivci bodo občutili prednosti nove zakonodaje v obliki manjših računov. Teresa Riera Madurell v pisni obliki. - (ES) V španski socialdemokratki delegaciji smo glasovali za model lastniške ločitve vertikalno povezanih podjetij na področju plina in na področju električne energije, saj smo prepričani, da ločitev podjetij za oskrbo/pridobivanje od prenosnih podjetij odpira možnosti prave izbire evropskim potrošnikom in spodbuja vlaganja, ki so v teh panogah potrebna za nemoteno oskrbo vsega ozemlja EU. Za sveženj o notranjem trgu plina in električne energije pa sem glasovala, ker: (1) so interesi potrošnika osrednje gonilo revizije zakonodajnega svežnja, (2) smo vključili pojem pomanjkanja energije in pozvali države članice, naj vključijo ukrepe za odpravo pomanjkanja energije v nacionalne akcijske načrte za energetiko in naj ne le poskrbijo, da bodo najbolj ranljivi odjemalci prejemali potrebno energijo, pač pa tudi prepovejo odklop teh odjemalcev v času krize, in (3) ker bo ločevanje storitev v nekaj letih postalo stvarnost po zaslugi protimonopolnih postopkov Generalnega direktorata za konkurenco, smo pozornost posvetili institucionalnem ustroju, krepitvi odgovornosti nove evropske agencije in neodvisnosti nacionalnih regulativnih organov. Gary Titley v pisni obliki. - Največja pomanjkljivost enotnega trga je, da nam še ni uspelo vzpostaviti enotnega trga energije. Nacionalne energetske politike so pripeljale Evropo v slepo ulico in v skrajno odvisnost od dragih uvoženih fosilnih goriv. Nimamo niti evropskega energetskega omrežja niti politike strateških rezerv energije. Nujno moramo razpršiti vire naše oskrbe z energijo, zmanjšati porabo, spodbuditi nizkoogljično energijo in vzpostaviti stabilen konkurenčen notranji trg. Zato poročila podpiram, skrbi pa me, da bi lahko prizadevanja za oblikovanje kompromisa, sprejemljivega za vse, otopila učinkovitost zakonodaje, zato je učinkovito spremljanje izvajanja ključnega pomena. Podpiram izboljšave ureditve pravic odjemalcev in pozdravljam vključitev pomanjkanja energije med resne socialne probleme. Imam pa še vedno neugoden občutek zaradi neobvezne narave Agencije EU za sodelovanje energetskih regulatorjev. Navsezadnje lahko enotni trg energije vzpostavimo le, če bomo imeli evropskega regulatorja s pravimi pooblastili. Čestitam Parlamentu, da je pripravil države članice k temu, da so naredile več, kot so najprej hotele. To je še ena zadeva, pri kateri je Parlament priboril skupni evropski stvari zmago nad nacionalno sebičnostjo in protekcionizmom. Luís Queiró v pisni obliki. - (PT) Tretji energetski sveženj bi moral postopoma razviti trg z energijo, ki je do nedavnega še temeljil na sistemu monopolov. Za prehod k prostemu trgu je potrebna prava in trajna konkurenca, potrebna pa je tudi močnejša Agencija za sodelovanje energetskih regulatorjev z jasnimi neodvisnimi pooblastili. Glavni cilj Agencije bo pomagati regulativnim organom na evropski ravni opravljati naloge, naložene državam članicam, in po potrebi usklajevati njihovo delovanje. Agencija bo tudi nadzorovala notranja trga s plinom in z električno energijo, s čimer bo prispevala k prizadevanjem za okrepitev energetske varnosti. Opozoril bi rad na ključno vlogo Agencije v prihodnji energetski politiki Evrope, ki naj bi bolje zagotavljala pogoje za konkurenco in razpršenost, v nasprotju z monopoli preteklosti, pa tudi pogoje za večjo varnost in učinkovitost, v prid odjemalcem. Ti razlogi so me vodili k glasovanju za to poročilo. Carlos Coelho v pisni obliki. - (PT) Pozdravljam sprejem tega poročila, ki je sestavni del danes sprejetega energetskega svežnja, saj po mojem mnenju pomeni še en pomemben korak k višji kakovosti življenja evropskih državljanov. Možnost boljših medsebojnih povezav električnih omrežij in vzpostavitev močnih in sposobnih regulatorjev, ki bosta zagotovila preglednost trga in nadnacionalno sodelovanje, sta ključna dejavnika pri zagotavljanju resnično poštenih in konkurenčnih storitev za končnega uporabnika. Soodgovornost in sodelovanje med državami članicami na trgih z električno energijo in s plinom predstavljata temeljni kamen za resnični evropski trg z energijo, pošten, dinamičen in trajnosten. Nils Lundgren v pisni obliki. - (SV) Z vsem srcem podpiram zamisel o odprtju notranjega trga s plinom konkurenci. Ni pa prav predpisati, da morajo države članice s sprejeti konkretne ukrepe v podporo širši uporabi bioplina in plina iz biomase. O tem mora odločati vsaka država članica zase. Zato sem glasoval proti predlogu odbora. Luís Queiró v pisni obliki. - (PT) Tretji energetski sveženj odpravlja številne strukturne vrzeli iz preteklosti. Ne smemo pozabiti na diskriminacijo, ki jo trpijo novi dobavitelji energije, ali na pomanjkanje preglednosti pri cenah in izbiri dobavitelja. Ta sveženj nam končno odpira upanje v popolno sprostitev notranjega trga z energijo v EU. Sprejem tretjega svežnja, še zlasti pa ta predlog, vodita k bolj konkurenčnim, bolj trajnostnim in varnejšim evropskim trgom z energijo. Pričakujemo, da bodo cene za odjemalce v središču procesa odpiranja trgov, zaradi sprejetega sporazuma o vprašanjih ločitve lastništva in neodvisnosti nacionalnih regulativnih organov, pa tudi pogojev za razmejitev odgovornosti med nacionalnimi organi, Agencijo za sodelovanje energetskih regulatorjev ter Evropsko mrežo upravljavcev prenosnih omrežij. Glasoval sem za poročilo, saj pričakujem, da bo trg preglednejši za odjemalca, ki jim bodo na voljo podrobne informacije, pa tudi možnost brezplačne zamenjave dobavitelja energije. Alessandro Battilocchio Glasujem za poročilo gospoda Davida o interoperabilnostnih rešitvah za evropske javne uprave (ISA), katerih namen je spodbujanje sodelovanja med evropskimi javnimi upravami. Program olajšuje uspešne in učinkovite čezmejne in medsektorske elektronske stike med evropskimi upravami, s tem pa jim omogoča izvajati elektronske javne storitve, ki jim lahko pomagajo pri izvajanju njihovih nalog in izvajanju politik Skupnosti, namenjenih državljanom in podjetjem. To bo prispevalo k prostemu in neoviranemu gibanju, naseljevanju in zaposlovanju državljanov držav članic ter k boljšim, učinkovitejšim in lažje dostopnim storitvam državljanom in javnim upravam. Prepričan sem, da je prav spodbujati mednarodno sodelovanje, zato bi moral biti program ISA odprt tudi sodelovanju drugih držav Evropskega gospodarskega prostora in držav kandidatk. Menim, da bi morali spodbujati tudi sodelovanje tretjih držav in mednarodnih organizacij oziroma teles. Sodelovanje držav kandidatk v programu ISA je zelo pomemben prvi korak v pripravi njihovih javnih uprav na vse naloge in postopke, ki bodo izhajali iz članstva v EU. Menim, da bi morali temeljito preučiti možnost uporabe predpristopnih skladov v ta name. Mary Lou McDonald v pisni obliki. - Nisem mogel podpreti danes obravnavanih poročil, saj v bistvu podpirajo pritiske Evropske komisije k sprostitvi trgov z električno energijo in s plinom. Izkušnje na Irskem so pokazale, da sprostitev trga in na njeni podlagi privatizacija nista prinesli rešitve za nobeno težavo v energetiki. Cene energije na Irskem so zrasle, kar je v zadnjih letih najbolj prizadelo preproste družine in delavce. V sedanjem času recesije so pritiski EU k sprostitvi ključnih panog gospodarstva še manj smiselni kot kadarkoli. Komisija in EU se morata odvaditi poskusov z vedno istimi starimi, spodletelimi neoliberalnimi politikami. Obžalujem, da je "energetski sveženj" danes dobil tako široko podporo med poslanci. Alessandro Battilocchio v pisni obliki. - (IT) Glasoval sem za to poročilo. O posledicah uporabe pesticidov na okolje in zdravje smo na evropski ravni že razpravljali in Evropski parlament je že sprejel direktive o odobravanju in prodaji pesticidov. Sedanji ukrep predpisuje bistvene zahteve za varnost in zaščito zdravja, ki jih morajo izpolnjevati stroji za nanašanje pesticidov na evropskem trgu, da je dovoljen njihov prost pretok v Skupnosti. Poleg zaščite potrošnikov je namen zakonodaje tudi zaščita zdravja in varnost delavcev. Dodatne stroške bodo proizvajalci verjetno prenesli na uporabnike prek podražitve opreme. Zmanjšanje letne porabe pesticidov po zaslugi ukrepa pa bo prineslo uporabnikom prihranke, ki bodo pokrili te podražitve. Predlagana direktiva uspešno jamči enotno raven varovanja okolja, obenem pa odpravlja razdrobljen zakonodajni okvir Skupnosti, ki lahko povečuje stroške podjetjem, ki se odločijo za poslovanje zunaj meja svoje države. Janelly Fourtou and Andreas Schwab v pisni obliki. - V okviru spreminjanja Direktive 2006/42/ES z dne 17. maja 2006 o strojih glede strojev za nanašanje pesticidov bi radi poudarili, da đe od sprejema direktive o strojih v Evropskem parlamentu leta 2006 zahtevamo, naj Evropska komisija revidira direktivo o traktorjih in tako zagotovi usklajen pristop. Po našem mnenju opredelitev strojev v direktivi o strojih ne zajema traktorjev. Sedanjo direktivo o traktorjih bi zato lahko nadomestili z manj zapleteno uredbo in bi jo tudi morali. Rovana Plumb Splošno je znano, da predstavlja uporaba pesticidov grožnjo človekovemu zdravju in okolju. Namen "tematske strategije trajnostne rabe pesticidov" je zmanjšati tveganja, ki jih raba pesticidov predstavlja za človekovo zdravje in okolje. Uskladitev zahtev za varovanje okolja in postopki ocenjevanja skladnosti za stroje za nanašanje pesticidov sta predpogov za vzpostavitev enotne ravni varovanja okolja po vsej EU, pa tudi za zagotovitev poštene konkurence med proizvajalci in prostega pretoka teh proizvodov v Skupnosti. Pravilno konstruiranje in izdelava teh strojev imata pomembno vlogo pri zmanjševanju škodljivih učinkov pesticidov na človekovo zdravje in okolje. Če predpostavimo, da je povprečna življenjska doba škropilnice za pesticide 12 do 15 let, lahko ocenimo, da se vsako leto v Skupnosti nabavi 125 000 do 250 000 novih škropilnic. Ker so škropilnice, ki izpolnjujejo nove okoljske zahteve, tudi učinkovitejše, porabijo manj pesticidov, s tem pa se skrajšajo tudi časi opravil mešanja, polnjenja, škropljenja in čiščenja, če prihrankov za uporabnika sploh ne omenjamo, to pa nadomesti stroške zaradi višjih cen nekaterih vrst opreme za škropljenje. Zato sem glasovala za poročilo. Andrzej Jan Szejna Direktiva Evropskega parlamenta o strojih za nanašanje pesticidov, ki spreminja Direktivo 2006/42/ES z dne 17. maja 2006 o strojih, pomeni zelo pomembno spremembo zakonodaje. Namen direktive je poenotiti raven varovanja okolja in človekovega zdravja v Evropski uniji. Obenem pa bo uskladitev zakonodaje omogočila pretok strojev v EU na enakopravni osnovi, s tem pa tudi okrepila konkurenco na evropskem trgu. Direktiva bo naložila državam članicam redne inšpekcijske preglede opreme, ki se uporablja za nanašanje pesticidov v gospodarske namene, pa tudi vzpostavitev sistema rednega vzdrževanja in rednih pregledov opreme. Zato bo direktiva zmanjšala porabo pesticidov ( s tem pa tudi njihove škodljive učinke na okolje) in prispevala k zdravju potrošnikov in državljanov, ki pri delu prihajajo v neposreden stik s pesticidi. Šarūnas Birutis v pisni obliki. (LT) Glede na to, da cestni promet prispeva skoraj 25 % vseh emisij CO2, je ena od najpomembnejših nalog EU zmanjšati energetsko intenzivnost prometnih sredstev in količino emisij ogljikovih spojin iz prometnih sredstev v atmosfero. Pnevmatike prispevajo 20-30 % k celotni porabi goriva v prometu, zato bi morala biti večja obstojnost pnevmatik sestavni del celovitega pristopa k zmanjševanju porabe goriva v cestnem prometu in emisij onesnaževal. Na seznamu predvidenih ukrepov, navedenem v Akcijskem načrtu za energetsko učinkovitost, katerega cilj je do leta 2020 zmanjšati porabo za 20 %, je kot eden od možnih ukrepov navedeno tudi označevanje pnevmatik. Carlos Coelho v pisni obliki. - (PT) Pozdravljam poročilo v prepričanju, da se bo izkazalo kot še eden od instrumentov za zagotavljanje boljših informacij potrošnikom, s tem pa bo prispevalo k večji preglednosti na trgu in večjim možnostim zavestne in informirane izbire med izdelki na podlagi preprostih meril, ki pa so znanstveno in tehnološko utemeljena. Po mojem mnenju poročilo pomeni še en korak z energetsko trajnostni Evropi, saj omogoča potrošniku izbiro pnevmatik, ki zmanjšujejo porabo goriva njegovega vozila. Nadalje je možnost izbire pnevmatike po posebnih lastnostih še eno orodje, ki omogoča potrošniku zaščititi svoje interese in opremiti vozilo v skladu s svojim slogom vožnje in razmerami, v katerih običajno vozi. Opozoril bi rad tudi na koristno in tehnološko naravnano konkurenco, ki jo bo vnesel ta sistem na trg s pnevmatikami, saj bo omogočal, da bodo lahko potrošniki jasno in objektivno primerjali - in razumeli - tehnološke dosežke med različnimi znamkami. Edite Estrela Glasovala sem za resolucijo o označevanju pnevmatik glede na izkoristek goriva. Glede na to, da skoraj 25 % vseh emisij CO2 izvira iz cestnega prometa, je zmanjšanje energetske intenzivnosti vozil eden od glavnih izzivov pred EU. Vzpostavitev sistema označevanja, ki bo zagotovilo prave podatke med drugim o izkoristku goriva in oprijemu, bo potrošniku omogočalo informirano izbiro pri nakupu pnevmatik. Ker pnevmatike prispevajo 20 % do 30 % k skupni porabi goriva pri vozilu, moramo večjo trajnostnost pnevmatik šteti za del celovitega pristopa k zmanjševanju porabe goriva in s tem emisij ogljikovega dioksida v atmosfero. Astrid Lulling v pisni obliki. - (FR) Poročilo je razumen kompromis, ki naj končnim uporabnikom omogoči informirano odločanje pri nakupu pnevmatik, zlasti glede izkoristka goriva, oprijema na mokri podlagi in zunanjega kotalnega hrupa. Pozdravljam prožnost glede začetka veljavnosti uredbe, saj bo to nudilo proizvajalcem več manevrskega prostora in preprečilo uničevanje pnevmatik na zalogi. Slednje bi bilo v nasprotju s predpisanimi okoljskimi cilji. Najbolj občutljivo vprašanje v zvezi s pnevmatikami je bilo brez dvoma obvezno označevanje izkoristka goriva, indeksa oprijema na mokri podlagi in hrupnosti na stranicah pnevmatik. Tak ukrep bi prisilil naše proizvajalce pnevmatik v zamenjavo celotne palete kalupov za pnevmatike, kar bi pomenilo neznanske stroške. Menim, da bi taka zahteva še dodatno ogrozila našo industrijo pnevmatik, ki že tako težko prenaša posledice gospodarske krize. Nils Lundgren v pisni obliki. - (SV) Imamo tehtne razloge za prizadevanja za zmanjšanje porabe goriva in emisije pri naših vozilih. Enoten sistem označevanja pnevmatik v EU pa je vseeno problematičen. Predvsem dosedanje izkušnje z označevanjem narekujejo skrben premislek. Vzemi mo za primer sistem označevanja gospodinjskih aparatov. Nepripravljenost proizvajalcev na stalno zviševanje zahtev v posameznih kategorijah energetskih kategorij, na primer pri hladilnikih, je privedla do sistema označevanja, ki je trenutno brezupno zapleten in nerazumljiv. Zadeva, za katero so politiki upali, da bo spodbujala stalen razvoj in zagotavljala potrošnikom prepotrebne smernice, se je izrodila tako, da sedaj duši razvoj boljših izdelkov in potrošnikom še otežuje pravilen izbor. Prepričan sem, da ima lahko EU pomembno vlogo pri prizadevanjih za omilitev škodljivih učinkov vozil na okolje. V nasprotju s Komisijo in odborom pa namesto podrobne zakonodajne ureditve zagovarjam zaostritev minimalnih zahtev za proizvajalce, ki želijo svoje proizvode prodajati na notranjem trgu. Politiki v EU bi morali vzpostavljati trajnostne in ugodne razmere za družbo in z apodjetja, ne pa se ukvarjati z nadziranjem prav vsake malenkosti. Ker je videti, da Komisija in pristojni odbor nista enakega mnenja z menoj, sem se odločil glasovati proti poročilu. Gary Titley v pisni obliki. - Pozdravljam poročilo kot potrebno dopolnitev zakonodaje o tipski odobritvi motornih vozil z vidika splošne varnosti, ki smo jo sprejeli v začetku leta, na področju okoljskih in varnostnih standardov pnevmatik. Pnevmatike morajo postati varnejše, energetsko učinkovitejše in tišje. Hrup prometa, h kateremu pomembno prispevajo tudi pnevmatike, spada med pomembne vzroke slabega zdravja. Zmanjšanje porabe goriva bo precej koristilo potrošnikom v teh časih padajočega standarda, obenem pa bo zmanjšalo emisije CO2 in prispevalo k uresničevanju ambicioznih ciljev, ki si jih je EU zastavila pri obvladovanju podnebnih sprememb. Označevanje bo potrošnikom omogočilo informirano odločanje pri nakupu pnevmatik, pa tudi pri tehtanju, kateri avto naj kupijo. Vendar moramo učinkovitost označevanja spremljati. Poskrbeti moramo, da bodo potrošniki v resnici razumeli oznake, drugače je ves trud nesmiseln. Šarūnas Birutis v pisni obliki. (LT) Strinjam se, da bi morali še naprej urejati ceno govornih klicev. Po sprejemu Uredbe (ES) št. 717/2007 cene klicev med omrežji niso opazno padle, pač pa so ostale blizu zgornje meje, ki jo je predpisovala uredba. Menim, da moramo področje veljavnosti uredbe razširiti tudi na sporočila SMS. Zaradi neupravičeno visokih cen, ki jih morajo plačevati uporabniki, je videti, da je uredba o cenah sporočil SMS na veleprodajni in maloprodajni ravni ta hip na žalost potrebna, zato glasujem za to uredbo. Carlos Coelho v pisni obliki. - (PT) Načeloma nasprotujem posegom zakonodajalca na trg in njegovem določanju cen. Verjamem, da bi moral trg sam določati cene v skladu z osnovnimi načeli zdrave konkurence. Prav ta načela pa na področju gostovanja manjkajo, to pa upravičuje poseg Evropskega parlamenta in določitev zgornje meje cen, pod katero morajo zdaj telekomunikacijski operaterji tekmovati med seboj. Glasoval sem za to, da uredba ne bo omejena samo na odhodne in dohodne klice, pač pa bo zajela tudi gostovanje pri sporočilih SMS in prenosu podatkov. Spodbujanje prostega gibanja državljanov v EU ni združljivo s pravili trga, katerih veljavnost preneha ali se omeji ob prehodu meje. Trenutno še pretežna večina ljudi nekako nerada uporablja mobilni telefon v tujini, zaradi strahu pred cenami gostovanja. Za uredbo sem glasoval prav za to, da bi zagotovili nižje cene gostovanja za uporabnike, obenem pa utrdili pravila preglednosti cen. To je konkreten primer učinkov EU na naše vsakodnevno življenje. Od danes naprej bodo evropski državljani ob povratku s počitnic ali poslovnih potovanj vedeli, da je nižji račun za mobilni telefon zasluga EU. Konstantinos Droutsas v pisni obliki. - (EL) EU s širjenjem veljavnosti obravnavane uredbe na vse storitve ponudnikov mobilne telefonije spodbuja kapitalistično prestrukturiranje področja mobilnih telekomunikacij. Direktiva utrjuje položaj evropskih monopolistov glede na mednarodne konkurente. Podaljšuje veljavnost uredbe, da bi olajšala prevzeme in združevanje podjetij, kar bo omogočilo kapitalu večje dobičke. Sprejem direktive je okrepil monopolna podjetja. Dozdevno zgornjo mejo cen gostovanja je obšla z uporabo najkrajšega obdobja zaračunavanja, ki povečuje zaračunane cene storitev in dobičke podjetij, kar priznavajo tudi pristojni revizijski organi. Načrtovana delitev cene med veleprodajo in druge storitve mobilne telefonije, kakršne so sporočila SMS in govorna sporočila, ne bo koristila potrošnikom, pač pa še povečala dobičke kapitala. Odločno nasprotujemo liberalizaciji in privatizaciji telekomunikacijskih trgov, ki vodita le k nižanju kakovosti storitev in razprodajo temeljne infrastrukture. Pozivamo delavstvo, naj ob bližajočih se volitvah izrazi svoje splošno nasprotovanje EU in njeni proti ljudstvu uperjeni politiki ter spremeni razmerje moči na politični ravni. Nils Lundgren v pisni obliki. - (SV) Komisija želi sedanjo ureditev cen gostovanja razširiti tako, da bo zajemala ne le govorne klice, pač pa tudi sporočila SMS in prenos podatkov pri gostovanju. Evropski parlament priporoča bolj omejeno obliko ureditve in poudarja, da bi morala biti ureditev cen začasna, dolgoročno pa bi moral visoke cene gostovanja odpraviti sam trg. Glasoval sem za stališče Evropskega parlamenta, saj je nekaj bolj naklonjeno prostemu trgu kot predlog Komisije. Glasoval sem proti zakonodajni resoluciji, saj, de facto, urejanje cen vodi dolgoročno v napačno smer. Andreas Mölzer Mobilni telefoni so postali del vsakdana, večina ljudi ne gre več nikamor brez njih. Ali jih uporabljajo v poslovne ali zasebne namene, je drugotnega pomena. V vsakem primeru operaterji uporabnikom zaračunavajo vse vrste komunikacij, pa naj gre za telefonske klice, besedilna ali večpredstavna sporočila, komunikacije ali prek interneta ali deskanje po internetu. Razumljivo je, da so stroški višji v tujem omrežju - to je, izven domačega omrežja operaterja - vse od razmaha mednarodne mobilne telefonije pa smo neprestano priče pretiravanju operaterjev glede stroškov gostovanja. Včasih so se morali uporabniki sprijazniti z nezaslišano visokimi računi, ki niso bili podprti z nikakršnimi splošno sprejetimi izračuni. S to pobudo, ki bo ne le državljanom olajšala prebijanje skozi pragozd tarif, pač pa tudi standardizirala stroške, je Unija končno enkrat storila nekaj v prid evropskim ljudem. Iz tega razloga sem glasoval za poročilo. Rovana Plumb Glasovala sem za poročilo, ker nova uredba uvaja varovalne mehanizme in mehanizme za zagotavljanje preglednosti cen gostovanja pri podatkovnih storitvah, tako da bodo državljani/uporabniki bolje razumeli uporabljeni postopek zaračunavanja in bodo lahko obvladovali stroške ter si prihranili "pretrese zaradi visokih računov". Določitev omejitev za gostovanje pri govornih storitvah in storitvah SMS, sprejem ukrepov za zagotovitev preglednosti in uvedba preventivnih mehanizmov za veleprodajne cene za podatkovne storitve še vedno puščajo operaterjem prostor za tekmovanje na trgu in oblikovanje svojih ponudb v okviru predpisanih omejitev. Tako imajo nova mala podjetja možnost konkurirati previsokim veleprodajnim cenam velikih operaterjev. Sedanje prakse zaračunavanja govornih klicev na osnovi 60-sekundnih enot pomenijo skrite stroške za uporabnike, saj v primerjavi s tipično ceno Eurotariff za gostovanje povečajo račune za storitve pri gostovanju za približno 24 % pri odhodnih klicih oziroma 19 % pri dohodnih klicih. Uredba mora zagotoviti ustrezno raven zaščite potrošnikov in jim omogočiti priročno uporabo podatkovnih storitev pri gostovanju, na da bi to predstavljalo nerazumnih bremen za telekomunikacijske operaterje. Luís Queiró v pisni obliki. - (PT) Zaokrožitev notranjega trga spada med temeljne cilje EU, tudi zato so tako pomembni naši skupni napori za vzpostavitev kar najboljših pogojev za konkurenco v različnih panogah gospodarstva. Del tega je tudi globalizacija trgovine, poslovanja in komunikacij. Zato je poročilo o trgu mobilnih komunikacij bistvenega pomena. Soglasje v prvi obravnavi, tako da bo uredba začela veljati že julija 2009, pomeni za Parlament zmago. Poročilo ne predpisuje le pogojev za večjo preglednost in zaščito potrošnikov, pač pa tudi za konkurenco, ki bo poštena in jasnejša vsem, ponudnikom in potrošnikom. Zato sem glasoval za poročilo. Olle Schmidt v pisni obliki. - (SV) Danes sem se vzdržal glasovanja o uredbi Gostovanje II, ki je namenjena urejanju cen storitev mobilne telefonije v tujini. Predlog, ki predstavlja kompromis med velikimi skupinami, je vseboval veliko dobrih zamisli, vključno s podrobnejšim informiranje potrošnikov, kar bi jim omogočilo izogniti se ogromnim telefonskim računom po vrnitvi iz tujine. Razlog za mojo odločitev, da se bom vzdržal, je preprost. Ni verjamem, da bi politiki v EU smeli določati cene na prostem trgu. Bistvo tržnega gospodarstva je, da cene urejata ponudba in povpraševanje, ne pa kar neki politiki v Bruslju po svoji oceni, kaj je "pošteno". Cene so že zdaj urejene, z uredbo Gostovanje I. Posledica te uredbe je, da se vsi operaterji gnetejo tik pod predpisano zgornjo mejo cen, kar ni v korist potrošnikom. Naloga nas, politikov, je zagotoviti učinkovito konkurenco na notranjem trgu. Soglašam, da stanje v zvezi s storitvami gostovanja ni tako, namesto ureditve cen po sovjetskem vzoru pa bi bilo bolje sprejeti ukrepe za spodbujanje konkurence; lahko bi na primer prepovedali velikim operaterjem izrabljati cenovno diskriminacijo malih operaterjev, ki želijo dostopati do tujih trgov. Andrzej Jan Szejna Visoke cene storitev gostovanja v Evropski skupnosti so problem, ki ovira proces evropske integracije in krati svobodo gibanja državljanom Evropske unije. Pri današnjem glasovanju sem podprl osnutek zakonodajne resolucije Evropskega parlamenta o spremembi Uredbe (ES) št. 717/2007 in Direktive 2002/21/ES, ki bo v obdobju od 1. julija 2009 do 2011 postopoma znižala stroške gostovanja v EU. Najvišja cena za odhodne in dohodne zveze se bo vsako leto znižala za 4 cente in bo leta 2011 znašala 0,35 EUR/minuto oziroma 0,11 EUR/minuto. Poleg tega bodo morali od 1. julija 2009 operaterji zaračunavati storitve po sekundah, cena pošiljanja sporočila SMS pa ne bo presegala 0,11 EUR. Tudi cena prenosa podatkov se bo znižala, na 0,50 EUR na megabajt v letu 2011. Odločno podpiram poročilo. Predstavlja nov korak k socialni Evropi, kjer bodo na prvem mestu ljudje, njihove svoboščine in življenjski standard. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg v pisni obliki. - (PL) Tretja in Šesta direktiva (78/855/EGS in 82/891/EGS) o združitvah in delitvah delniških družb vsebujeta seznam podrobnih zahtev za poročanje, ki jih morajo izpolniti podjetja pri združitvah in delitvah. Te zahteve so povezane z znatnimi stroški. Načini pošiljanja podatkov delničarjem po teh direktivah so bili predpisani pred 30 leti in ne upoštevajo današnjih tehnoloških možnosti. To povzroča nepotrebne stroške, ki jih nosijo podjetja. V tem smislu bi morali pozdraviti predlog Komisije o zmanjšanju upravnih bremen povezanih z zahtevami za poročanje in dokumentiranje v primeru združitve in delitve. Posebej bi morali podpreti prizadevanja za čim širšo prilagoditev določb direktiv v smislu odprave podvajanja strokovnih mnenj, razgrnitve osnutkov pogojev združitev, in prilagoditev določb Tretje in Šeste direktive določbam druge direktive glede zaščite upnikov. Prav tako je videti upravičena uvedba obveznosti, da mora podjetje na svojih spletnih straneh objaviti svoje popolne podatke in navesti povezavo na te strani na osrednji elektronski platformi, ki jo bo v kratkem dokončno potrdila Komisija. Za zahteva bo nedvomno prispevala k večji preglednosti, zlasti ob uvedbi dodatne obveznosti sprotnega posodabljanja objavljenih podatkov. Namen zgoraj omenjenih predlaganih rešitev je olajšati vsakodnevnega delovanja evropskih podjetij. Koliko se bodo upravna bremena zares zmanjšala, pa bo odvisno od tega, kako bodo rešitve izvajali države članice, podjetja in sami delničarji. Richard James Ashworth v pisni obliki. - - Britanski konservativci niso mogli odobriti razrešnice za evropski proračun za leto 2007, oddelek Evropskega sveta. Že štirinajsto leto zapored je lahko Evropsko računsko sodišče izdalo le mnenje s pridržkom o računovodskih izkazih Evropske unije. Revizorji pripominjajo, da okoli 80 odstotkov transakcij EU opravljajo agencije, ki delujejo v državah članicah, po pogodbah v skupnem upravljanju. Revizorji ves čas poročajo, da je raven nadzora in pregledovanja sredstev EU v državah članicah nezadostna. Za odpravo tega trdovratnega problema je Svet leta 2006 sklenil medinstitucionalni sporazum, po katerem mora predložiti potrdila za transakcije, za katere odgovarja. Z osuplostjo ugotavljamo, da do danes večina držav članic še ni ustrezno izpolnila svojih obveznosti, zato navkljub tradicionalnemu "gentlemanskemu dogovoru" med Parlamentom in Svetom ne bomo podelili razrešnice, dokler države članice ne bodo izpolnile svojih obveznosti iz medinstitucionalnega sporazuma. David Martin v pisni obliki. - Glasoval sem za resolucijo, ki obravnava trgovinske odnose med EU in Turkmenistanom. Po zelo podrobnih poročilih organizacij Human Rights Watch, Amnesty International in Open Society Institute se Turkmenistan med državami sveta uvršča zelo nizko glede vrste temeljnih svoboščin, vključno s svobodo tiska, svobodo izražanja in svobodo združevanja. Veseli me, da resolucija to poudarja, in ob tem, ko so spremembe, ki jih je uvedel predsednik Berdimuhamedov, sicer dobrodošle, EU pričakuje bistveno izboljšanje stanja na področju človekovih pravic v Turkmenistanu. Glyn Ford v pisni obliki. - Glasoval sem proti Začasnem trgovinskem sporazumu s Turkmenistanom, kljub spoštovanju do dela poročevalca gospoda Casparyja. Imel sem priložnost obiskati to deželo z delegacijo Odbora za zunanje zadeve pred nekaj leti, ko sta ji vladala Turkmenbaši in njegov ep Ruhnama. Od takrat so se razmere za odtenek izboljšale, Amnesty International pa, skupaj z drugimi nevladnimi organizacijami, še vedno opozarja na hude probleme in zlorabe človekovih pravic v tej državi. Spremembe niso zadostne, da bi bil v tem trenutku pripravljen glasovati za sporazum. David Martin v pisni obliki. - Glasoval sem proti poročilu, ki je priporočalo soglasje (odobritev) Parlamenta k Začasnemu trgovinskemu sporazumu med EU in Turkmenistanom. Lani je Evropski parlament kot pogoj za odobritev sporazuma zahteval, da mora Turkmenistan izpolniti pet nalog na področju človekovih pravic. Te naloge so: omogočiti Rdečemu križu nemoteno delovanje v državi, uskladiti izobraževalni sistem z mednarodnimi standardi, izpustiti vse politične zapornike in zapornike zaradi ugovora vesti, odpraviti vladno omejevanje potovanj v tujino, in nazadnje, omogočiti nevladnim organizacijam prost vstop in omogočiti telesom ZN za človekove pravice nadzor pregled napredka v vsej državi. Prepričan sem, da Turkmenistan še ni izpolnil nobenega od teh nalog, zato sem zelo razočaran, ker je bila sklenitev Začasnega trgovinskega sporazuma odobrena. Alexandru Nazare v pisni obliki. - Rad bi se zahvalil gospodu Casparyju za vse njegovo delo v Odboru za mednarodno trgovino v zvezi s tem zakonodajnim aktom, katerega namen je izboljšati odnose EU s Turkmenistanom. Sporazume o trgovinskem in poslovnem sodelovanju EU s to državo, ki se niso spremenili že 20 let, je treba posodobiti, še zlasti v današnjih časih finančne ranljivosti vsega sveta. Novi začasni sporazum s Turkmenistanom ne bo pomenil le trgovinskih in gospodarskih koristi, pač pa lahko pričakujemo tudi okrepitev regionalne varnosti v vseh razsežnostih: od spodbujanja človekovih pravic in demokracije do boljših rezultatov boja proti mamilom in trgovini z ljudmi ter do nadaljnjega sodelovanja Turkmenistana pri obnovi Afganistana v obliki podpore članicam EU pri delu v tej državi. Nenazadnje bodo boljši odnosi s Turkmenistanom tudi korak pri krepitvi energijske varnosti Evrope. Pridružil sem se kolegom, ki so podprli zakonodajni akt, ki ga je predlagal gospod Caspary. V nadaljevanju pa bomo morali sprejeti ustrezne ukrepe, ki bodo zagotovili pošten prispevek te države k našim skupnim prizadevanjih za njen uspešen razvoj. Andrzej Jan Szejna Odnose med Evropsko skupnostjo in Turkmenistanom sedaj ureja Sporazum o trgovinskem in poslovnem sodelovanju, ki sta ga sklenila Evropska skupnost in ZSSR leta 1989. Nedvomno sta raven gospodarske razvitosti in še zlasti zaščita človekovih pravic v Turkmenistanu nezadovoljivi. Turkmenistan še ni izpolnil vrste humanitarnih zahtev (vključno s tem, da Rdeči križ še vedno ne sme delovati v Turkmenistanu). Menim, da bo sklenitev Začasnega trgovinskega sporazuma med Evropsko skupnostjo in Turkmenistanom, istočasno pa jasno zastavljen pogoj, da mora v roku petih let vzpostaviti demokratična načela in raven človekovih pravic, primerljivo ravni v EU, pomenila motivacijo in znak dobre volje Skupnosti. Sklenitev sporazuma lahko pripomore k boljšemu življenju državljanov Turkmenistana in odpre pot ekonomskim reformam. Podpis Sporazuma o partnerstvu in sodelovanju pa pride v poštev le na podlagi vidnih izboljšav na področju spoštovanja načel demokracije in človekovih pravic. Charles Tannock v pisni obliki. - Želel bi izkoristiti to priložnost in razložiti enega od številnih razlogov za moje današnje glasovanje v podporo tesnejšim trgovinskim stikom med EU in Turkmenistanom. Skupna zunanja politika energijske varnosti EU, ki jo britanski konservativci v celoti podpiramo, upošteva pomen novih tras za plinovode in naftovode za oskrbo Evrope prek Kaspijskega bazena. Te čezkaspijske trase naj bi bile v celoti povezane s cevovodi "južnega koridorja", ki obsega plinovode Nabucco, Južni tok in Beli tok. Zmanjšanje naše odvisnosti od ruskih virov energije je nujno za skupno energijsko varnost in zunanjo politiko. Zato moramo proaktivno in prizadevno graditi partnerstvo s Turkmenistanom, v ta namen pa podpreti začasni trgovinski sporazum, ki bo spodbudil tudi gospodarske reforme in napredek na področju človekovih pravic v tej državi. Liam Aylward v pisni obliki. - Jedrska energija je v Evropi stvarnost. Ta stvarnost nam na Irskem sicer ni všeč, vsaki državi pa priznavamo pravico do lastne izbire energetskih virov; ker jedrsko energijo uporabljajo tudi naši sosedje, pa se tudi mi ne moremo delati slepe za to vprašanje. Ravno prejšnji teden je prišlo do resnega varnostnega dogodka v jedrski elektrarni Sellafield, skladišče jedrskih materialov ob elektrarni Sellafield - bazen B30 - pa gotovo spada med najhujše probleme, s katerimi se bo morala spopasti jedrska energetika v Evropi. Bazen B30 hrani velike količine jedrskih materialov, s katerimi že desetletja ne ravnajo pravilno. Zato podpiram predlog okvira EU za jedrsko varnost, ki bo okrepil neodvisnost nacionalnih regulatorjev in zagotovil visoko raven preglednosti na področju varnosti jedrskih objektov. Podprl sem spremembe, ki jih predlaga poročilo, saj še dodatno zaostrujejo določbe in zahteve glede varnosti. Četudi na Irskem nimamo jedrskih elektrarn, bi varnostni dogodki drugod po EU lahko ogrozili tudi naše državljane, EU pa mora državljanom zagotoviti najvišjo raven zaščite. Brian Crowley Sprijazniti se moramo z dejstvom, da jedrske elektrarne v Evropi imamo in jih bomo imeli tudi v prihodnje. To nam na Irskem ni všeč, vsaki državi članici pa priznavamo pravico do lastne izbire energetskih virov. Dokler bodo imele naše sosede jedrske elektrarne, tega vprašanja ne moremo potiskati vstran. Prejšnji teden je prišlo v elektrarni Sellafield do varnostnega dogodka, skladišče jedrskih odpadkov elektrarne Sellafield - imenovano "bazen B30" - pa predstavlja enega od največjih problemov jedrske energetike v Evropi. V bazenu B30 so shranjene ogromne količine neobdelanih jedrskih odpadkov. V celoti podpiram sam predlog v zvezi z okvirom Skupnosti za jedrsko varnost, ki bo zagotovil uvedbo strogih in preglednih varnostnih standardov za jedrske elektrarne. Glasoval sem za spremembe, katerih namen je bil še zaostriti zahteve predloga. Čeprav na Irskem nimamo jedrskih elektrarn, bi lahko težave z varnostjo v jedrskih elektrarnah v drugih evropskih državah ogrozile tudi ljudi na Irskem. Naloga Evropske unije je zagotoviti popolno zaščito naših državljanov v zvezi s tem. Glyn Ford v pisni obliki. - Kot človek, ki ima pomisleke glede dolgoročne varnosti jedrskih elektrarn, nisem povsem zadovoljen s poročilom. Verjamem, da so delavci v tej panogi prizadevni strokovnjaki. Priznam, da je nezgod zelo malo. Težava pa je v tem, da so posledice nezgode, ko do nje pride, lahko zelo hude. Ne smemo pozabiti jedrske nezgode na Uralu, ki jo je razkril Roy Medvedev, nezgode v elektrarni Three Mile Island, ob kateri je prišlo tudi do pojavov, kakršni so prikazani v filmu Kitajski sindrom, ki je prišel v kinematografe le nekaj dni pred nezgodo, niti nezgode v japonski elektrarni Tokaimura, seveda pa tudi ne Černobila, katerega posledice občutimo še danes, najbolj tragično pa so prizadele ljudi in otroke, ki so živeli v neposredni okolici ali so se rodili tam živečim staršem. Luís Queiró v pisni obliki. - (PT) Jedrska energija bo imela ključno vlogo v energetski prihodnosti naših družb. Zato in zaradi načrtov za nove objekte po Evropi je nujno vzpostaviti okvir Skupnosti za jedrsko varnost. Poročilo gospoda Hökmarka bo zagotovilo najboljše in najvarnejše pogoje delovanja prihodnjih jedrskih objektov v Evropi. Vzpostavljen bo jasen okvir z neodvisnimi in močnimi nacionalnimi regulatorji, skupaj s sistemom podeljevanja licenc za jedrske objekte in sistemom pregledovanja ter preverjanja objektov. Pomen jedrske energije v prihodnosti zahteva odličnost glede pogojev za njeno uvajanje in pogojev za izmenjavo bistvenih podatkov, kar bo omogočilo enotne varnostne pogoje na najvišji ravni. Zato sem glasoval za poročilo. Paul Rübig v pisni obliki. - (DE) Delegacija Avstrijske ljudske stranke (ÖVP) podpira ustanovitev neodvisnega organa za nadzor jedrskih elektrarn, ki bo imel pravno zavezujoče pristojnosti za izklop nevarnih jedrskih elektrarn iz omrežja. Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström in Åsa Westlund v pisni obliki. - (SV) Odločili smo se glasovati proti poročilu o nadzornem sistemu v okviru skupne ribiške politike. Seveda pozdravljamo predloge za okrepitev ukrepov za uveljavljanje spoštovanja pravil, naša kritika pa je namenjena poudarku na nadzoru rekreacijskega ribolova. Ni smotrno urejati rekreacijskega ribolova, ko pa je za težave, kakršna je prelov, v naših morjih dejansko odgovoren industrijski ribolov. Pedro Guerreiro Obžalujemo, da je večina v Parlamentu zavrnila naš predlog spremembe, ki je, v skladu z določbami, zapisanimi v Ustavi Republike Portugalske - z drugimi besedami, določbami o državni suverenosti - in v okviru boja za spoštovanje teh določb, zahteval, naj predlog uredbe spoštuje, ne pa spodkopava pristojnosti in odgovornosti držav članic glede nadzora izpolnjevanja pravil skupne ribiške politike. Obžalujemo, da je večina v Parlamentu zavrnila naše predloge sprememb, ki bi Evropski komisiji odvzele možnost neodvisnega inšpekcijskega nadzora, brez vnaprejšnjega opozorila, v izključnih ekonomskih conah in v ozemeljskih vodah držav članic, in možnost po lastni presoji prepovedati ribiške dejavnosti ter zamrzniti ali ukiniti finančno pomoč Skupnosti državi članici, pa tudi odvzeli državi članici možnost opravljati inšpekcijske preglede lastnih ladij v izključni ekonomski coni druge države članice brez dovoljenja slednje. Če bo predlog uredbe - o katerem se bodo pogajanja zdaj nadaljevala v drugih evropskih institucijah - sprejet v sedanji obliki, bo predstavljal še en napad na suverenost države, saj vključuje zahteve glede opreme in postopkov, za katere poudarjamo, da so za portugalske ribiče popolnoma neustrezne. Zato poročila nismo podprli. Carl Lang in Fernand Le Rachinel v pisni obliki. - (FR) Leta 2008 je šlo v razrez 165 ladij za lov z vlečno mrežo. Po dosedanjih napovedih se jim bo v letu 2009 pridružilo še 225 takih ladij. Panoga ribištva v Franciji je v hudi stiski, ker sta se francoska vlada in Bruselj odločila žrtvovati francoske ribiče v prid evropske gospodarske in trgovinske politike. Tako lahko Norveška, država zunaj Evropske unije, ki pa si je po zaslugi plina lahko izpogajala gospodarske sporazume z unijo, zadrži zase 80 % skupne kvote trsk, kar pomeni 500 000 ton ulova na leto. Franciji je dodeljenih zgolj 9 000 ton na leto, od česar jih lahko samo 700 ton ulovi v Rokavskem prelivu in Severnem morju. Kako naj nas v takih okoliščinah ne preveva gnus ob pogledu na iztrebljanje francoskih ribičev? Zakaj si Bruselj in francoska vlada tako močno prizadevata uničiti celotno gospodarsko panogo? Zaradi evro-globalističnih interesov in dogme proste trgovine. Tega problema ne bo rešila ovojnica s 4 milijoni EUR, ki jo je obljubil minister za kmetijstvo in ribištvo kot nadomestilo v zvezi z omejevanjem delovanja ribiških ladij, ki so že dosegle svojo kvoto ulova. Nujno je osvoboditi francoske ribiče teh diskriminacijskih in uničujočih evropskih kvot. Nils Lundgren v pisni obliki. - (SV) Danes je Evropski parlament podprl vključitev športnega in rekreacijskega ribolova v skupno ribiško politiko. S tem je EU začela urejati in nadzorovati eno od naših najbolj priljubljenih prostočasnih dejavnosti. Predlog je nezaslišan. Prvič, ribolovne vode pripadajo posameznim državam, ne Bruslju. Drugič, dejavnosti rekreacijskih ribičev nimajo nikakršnega opaznega učinka na ribji stalež. Tretjič, te uredbe ne bo mogoče izvrševati. Pomislimo samo na Švedsko, ki ima 11 500 kilometrov morske obale. Ali birokrati EU in poslanci verjamete, da bo mogoče nadzorovati, kaj se dogaja, na vseh koncih in ves čas? Zakon, ki ga ni mogoče izvrševati, je še posebej slab zakon. Na drugi strani pa me predlog niti ne preseneča. EU je kot lokomotiva, ki se je pognala proti svojemu cilju, to je, postati prava federativna država. Je velika in težka, in ko dobi zagon, jo je zelo težko ustaviti. Kdorkoli se ji znajde na poti, ga pomendra. Danes je črn dan za tiste med nami, ki si želimo racionalnega in učinkovitega sodelovanja v Evropi, še posebej črn dan pa za rekreacijske ribiče po vseh državah članicah. Sebastiano v pisni obliki. - (IT) Namen predloga uredbe, to je zagotoviti Skupnosti sistem za nadzor izvrševanja pravil skupne ribiške politike prek evropske agencije, je vsekakor hvalevreden in predlog upošteva številne zahteve Parlamenta in Evropske komisije iz zadnjih let. Uredba tudi predlaga - sicer nekoliko pohlevno - enotno uvedbo in izvrševanje omenjenih pravil v vseh 27 državah članicah. Sicer lahko podprem osnovnega duha besedila (skrb za kulturo spoštovanja pravil v prid učinkovitemu izvajanju skupne ribiške politike), vendar imam občutek, da v tem primeru na žalost niso bile upoštevane posebnosti ribolova v Sredozemskem morju. Le en primer za to je zahteva za namestitev satelitskega sistema za spremljanje plovil (VMS) na plovila, daljša od 10 m. To je lahko v redu in prav pri čvrstih ribiških ladjah za Severno morje, ne pa pri barkah za Sredozemsko morje, ki so majhne, pogosto brez kabine in se uporabljajo za "mali ribolov". To odpira tudi problem znatnih stroškov, ki pa bi ga lahko odpravili, če bi Skupnost zagotovila 80 % sofinanciranja, kot se umestno predlaga v spremembi 20. Brian Simpson v pisni obliki. - Podprl bom poročilo, ker smo sprejeli spremembi 48 in 49 ter zavrnili spremembo 93 glede rekreacijskega ribolova. Vključevanje rekreacijskega ribolova v ribolovne kvote držav članic je po mojem mnenju nesprejemljivo. Kdor resno govori, da rekreativni ribolov uničuje naš ribji stalež, po mojem mnenju ne razume osnovnih zadev v zvezi pojemanja staležev. Težavo pomeni prelov industrijskih ribiških koncernov z ribiškimi ladjami-tovarnami. Koncerni so tisti, za katere morajo veljati zahteve skupne ribiške politike, ne pa rekreacijski ribiči in njihov konjiček. Roger Knapman in Thomas Wise v pisni obliki. - Skupna ribiška politika je huda napaka in povzroča izredno škodo britanskemu gospodarstvu in okolju. Zavedava se, da so potrebne novosti za izboljšanje razmer, vendar je jasno, da lahko večina takih novosti in najboljših praks pričakujemo le iz držav članice ter od samih ribičev. Zato sva glasovala proti poročilu, ki še širi pristojnosti Komisije. Thomas Wise v pisni obliki. - Skupna ribiška politika je huda napaka in povzroča izredno škodo britanskemu gospodarstvu in okolju. Zavedam se, da so potrebne novosti za izboljšanje razmer, vendar je jasno, da lahko večina takih novosti in najboljših praks pričakujemo le iz držav članice ter od samih ribičev. Zato sem glasoval proti poročilu, ki še širi pristojnosti Komisije. John Attard-Montalto in Louis Grech v pisni obliki. - V svojem imenu in imenu kolega Louisa Grecha bi želel povedati, da sva sicer glasovala za poročilo, vendar bi rada poudarila naslednje: podpirava skupno politiko priseljevanja, prepričana sva, da Pakt o priseljevanju ni bil zadosten z vidika nacionalnih interesov, z razočaranjem ugotavljava, da v poročilu ni neposredne in jasne navedbe obveznega/predpisanega skupnega prevzemanja bremen, ugotavljava, da je vsako sodelovanje dobrodošlo, vendar se EU ne sme vmešavati v to, kakšne dvostranske sporazume sklepata država izvora in država tranzita, nasprotujeva volilni pravici za priseljence, zaradi demografskih razmer na Malti, nasprotujeva zamenjavi nacionalnih sistemov z enotnim schengenskim sistemom vizumov, če bo zaradi tega več birokracije in sistem manj prožen. Catherine Boursier v pisni obliki. - (FR) Pozdravljam sprejem poročila gospoda Busuttila, priznam pa, da ne podpiram vseh njegovih točk, zlasti ne ugodne ocene sklenitve Evropskega pakta o priseljevanju in azilu: moja skupina je v Odboru za državljanske svoboščine, pravosodje in notranje zadeve glasovala za umik te navedbe, vendar smo pri tem ostali v manjšini; podobno je bilo v zvezi s krepitvijo vloge FRONTEX pri operacijah vračanja. Glede na končni rezultat pa sem glasovala za poročilo, kar pomeni odločno podporo odpiranju zakonitih poti za priseljevanje. Zato podpiram: naše priznanje, da EU potrebuje delo priseljencev, več posvetovanja s predstavniki civilne družbe, pridobitev svobode gibanja v EU po petih letih bivanja, spoštovanje človekovega dostojanstva in uporabo najugodnejših ukrepov v okviru Direktive o vračanju, in, kar je najpomembnejše, pravico do udeležbe na lokalnih volitvah, čemur pa evropska desnica silovito nasprotuje. Philip Bradbourn v pisni obliki. - Britanski konservativci smo glasovali proti poročilu, ker ne priznavamo potrebe po skupni politiki priseljevanja in smo prepričani, da mora Združeno kraljestvo ohraniti popoln nadzor nad svojimi državnimi mejami. Philip Claeys Glasoval sem proti poročilu, saj vsebuje vrsto nesprejemljivih elementov. Začnemo lahko s predpostavko, da bo EU do leta 2050 potrebovala 60 milijonov novih priseljencev. Glede na sedanje težave z množičnim priseljevanjem je ta predpostavka skregana s pametjo. Poročilo tudi predlaga, naj "modra karta" ne bo omejena samo na visoko kvalificirane delavce. Torej lahko kar do konca odpremo zapornice. Carlos Coelho v pisni obliki. - (PT) EU nujno potrebuje skupen pristop k priseljevanju. Na enotnem ozemlju brez notranjih meja razdrobljeni in neusklajeni pristopi niso sprejemljivi, saj ima vsak ukrep ene države članice glede priseljevanja neizogibne posledice tudi na vse druge države članice. Zato podpiram vzpostavitev skupne evropske politike priseljevanja, ki bo temeljila na visoki ravni politične in operativne solidarnosti, medsebojnem zaupanju in soodgovornosti. Sklenitev Evropskega pakta o priseljevanju in azilu je bila pomemben korak v to smer, po njegovi zaslugi je naša politika priseljevanja bolj usklajena, pregledna in povezana s potrebami trga dela v evropskih državah, pa tudi z viri, ki jih imamo na voljo za nastanitev, zdravstveno oskrbo in izobraževanje. Namen politike je tudi odločen boj proti nezakonitemu priseljevanju. Odlično poročilo, ki ga je predstavil gospod Busuttil, tak pristop spoštuje. Edino težavo predstavlja sprememba, ki jo je predložila Skupina socialdemokratov v Evropskem parlamentu, ki ogroža enotnost našega boja proti nezakonitemu priseljevanju, saj ni dvoma, da bo vsak priseljenec, ki zakonito biva na ozemlju države članice, imel volilno pravico, v skladu s predpisanimi pogoji. Zato podpiram alternativno resolucijo, ki jo je predložil poročevalec, ki je, naj ponovim, poskušal doseči kompromis, sprejemljiv za vse. Edite Estrela Glasovala sem za resolucijo o skupni politiki priseljevanja za Evropo, saj je priseljevanje eden od glavnih izzivov, s katerim se Evropa srečuje danes. Pri obravnavanju problema priseljevanja lahko sprejmemo politiko, ki bo pretvorila izziv v priložnost. Priseljevanje je skupna skrb držav EU, zato morajo usklajeno iskati primerne odzive na ta problem. Poročilo skuša zajeti vse razsežnosti priseljevanja in spodbuja vzpostavitev skupne evropske politike priseljevanja, ki bo temeljila na visoki ravni politične in operativne solidarnosti. Nadalje navaja ukrepe, ki bodo priseljencem omogočili vključitev v civilno družbo in politično življenje v okolju, v katerem živijo, zlasti v politične stranke in sindikate, ter jim omogočili udeležbo na lokalnih volitvah. Pedro Guerreiro V poročilu z 91 členi zagotovo najdemo kak vidik, s katerim se lahko strinjamo. Vendar je poročilo kljub poskusom, da bi "osladilo zdravilo", globoko negativno, zato smo ga seveda zavrnili. Poročilo "odločno podpira oblikovanje skupne evropske politike priseljevanja", pozdravlja "institucionalne spremembe, ki jih prinaša lizbonska pogodba, zlasti razširitev soodločanja in glasovanja s kvalificirano večino na vse politike priseljevanja" in "sprejetje Evropskega pakta o priseljevanju", z drugimi besedami, nehumano politiko priseljevanja, usmerjeno zgolj v varnost, ki za priseljence pomeni kriminalizacijo, izkoriščanje in selekcijo. Če smo imeli doslej kakršne koli dvome glede namenov EU, nam jih je to poročilo razpršilo: migracije "so še vedno potrebne za reševanje potreb... evropskega... trga dela" (skoraj "60 milijonov delavcev migrantov do leta 2050"). Zato je potrebno oblikovanje "profilov priseljencev" - "osrednji vidik teh profilov pa bi bile potrebe na trgu dela" - in zato "mora EU postati bolj privlačna za kvalificirane delavce", zlasti z "modro karto", kar z drugimi besedami pomeni nehuman pogled na priseljence, ki pomenijo zgolj delovno silo, ki jo je mogoče izkoriščati. Bolj kot skupno politiko potrebujemo drugačno politiko, ki bo branila pravice priseljencev in se borila s temeljnimi vzroki priseljevanja. Filip Kaczmarek Glasoval sem za sprejem poročila gospoda Busuttila. Gre za pomembno poročilo, saj je preseljevanje eden od najpomembnejših izzivov Evropski uniji. Priznati bi si morali, da ne zmoremo v celoti izkoristiti dobrih vidikov preseljevanja in ne zmoremo preprečiti dogajanj, ki jih nikakor ne moremo oceniti za koristna. Dodatna težav je, da ima preseljevanje od ene do druge države članice različne oblike in značilnosti, razlike glede tega pa so velike. Nekaterim državam pomeni preseljevanje ogromne socialne, finančne in politične težave. Drugim je to obrobni pojav, ki ne vzbuja veliko zanimanja. Tudi zato je tako težko oblikovati in uvesti enotno politiko preseljevanja. Zavedati bi se morali tudi, da je za številne ljudi možnost ostati v Evropi vprašanje življenja in smrti - dobesedno. Če jih pošljemo nazaj v državo, iz katere so prišli, lahko to dejansko pomeni njihovo smrtno obsodbo. Zato bi morala biti orodja politike priseljevanja prožna, da bi jih bilo mogoče prilagoditi konkretnim primerom posameznikov. Hvala lepa. Carl Lang in Fernand Le Rachinel v pisni obliki. - (FR) Skupne politike priseljevanja, ki temelji na lajšanju in odpiranju zakonitih poti priseljevanja, ne moreva podpreti. Politika bi morala biti pravo nasprotje temu. Tudi to poročilo temelji na nevarnih priporočilih Komisije iz Zelene knjige o gospodarskih migracijah z dne 11. januarja 2005. Poročilo trdi, da bo EU do leta 2050 potrebovala 60 milijonov delavcev-migrantov in v skladu s tem poudarja, da je treba odpreti poti za zakonito priseljevanje. Kaj drugega kot odpor lahko občutimo, ko nam sredi gospodarske, finančne in družbene krize priporočajo, naj še bolj odpremo svoje trge dela tujim delavcem, v času, ko so ogrožena delovna mesta naših ljudi in je brezposelnost v polnem razmahu? Kar v tej krizi zares potrebujemo, so gospodarski in socialni zaščitni ukrepi in ohranitev delovnih mest, pa tudi socialne pomoči, za domače ljudi. Naj za zaključek rečeva, da poročilo temelji na zmotni predpostavki, da bomo z odprtjem vrat za zakonito priseljevanje znatno zmanjšali ali celo odpravili nezakonito priseljevanje. Vemo, da se to ne bo zgodilo, nasprotno, zakonito priseljevanje je zgolj predhodnica množičnemu priseljevanju. Andreas Mölzer Pravica do azila je postala izgovor za množično priseljevanje, kakršnega ne pomnimo. Vrata Evrope naj bi na široko odprli svetu v razvoju. Če bodo šle stvari naprej po zamislih vizionarjev večkulturnosti, se bo pojem družine razširil tako, da se bodo lahko neovirano priseljevala celotna plemena. Poleg tega jaj bi omejili možnosti pripora pred izgonom, odprli prosilcem za azil dostop na trg dela in izboljšali osnovne pogoje za njihovo bivanje. To bi pomenilo še hujši pritisk na domači trg dela - zlasti v času gospodarske krize - davkoplačevalci pa bi morali seči še globlje v svoj žep. Iz teh razlogov ni druge možnosti kot zavrniti poročilo. Athanasios Pafilis v pisni obliki. - (EL) Poročilo o skupni politiki priseljevanja naklonjeno obravnava monopolom prijazno politiko priseljevanja EU in prispevek Evropskega parlamenta pri tem. Obenem predlaga ukrepe za naslednjo fazo, v škodo priseljencem in v še bolj reakcionarni smeri. Poročilo privzema temeljno načelo politiko priseljevanja EU kot orodja za zadovoljevanje potreb trga delovne sile, tj. v korist dobičkom evropskih monopolov. V ta namen predvideva uporabo politike "korenčka in palice" pri obravnavi priseljencev. Tako na eni strani odobrava nesprejemljivi Pakt o priseljevanju in azilu ter poziva h krepitvi FRONTEX in stopnjevanju zbiranja obveščevalnih podatkov ter represivnih ukrepov proti priseljencem, ki niso koristni evropskemu kapitalu. Na drugi strani pa odobrava privabljanje in legalizacijo "visoko usposobljenih" priseljencev ter ciklično in začasno priseljevanje za potrebe kapitala in predlaga ukrepe za vključevanje zakonitih priseljencev, tako da bodo lahko neposredno na voljo delodajalcem. Edini pravi odziv na tako reakcionarno politiko je vključitev priseljencev v delavsko gibanje in združitev priseljencev in domačih delavcev v boju proti politiki EU in kapitala, uperjeni proti običajnim ljudem in proti priseljevanju, ter boj za pravice in delež bogastva, ki ga ustvarijo. Šarūnas Birutis v pisni obliki. (LT) Zdaj, po petnajstih letih izkušenj, je že čas, da bi politika TEN-T ustrezno odražala svoje cilje in ukrepe. Ponovno moramo preučiti projekte in ukrepe, bolj poudariti koordinacijo na ravni EU in zahtevati od držav članic bolj zavezujoče sodelovanje pri izvajanju prednostnih projektov, o katerih smo se dogovorili. Seznam prednostnih projektov in zemljevidov TEN-T obsega velike in drage projekte nacionalnih prometnih infrastruktur; za nekatere od dosedanjih 30 prednostnih projektov v okviru TEN-T se je izkazalo, da jih je fizično nemogoče izvesti, medtem ko drugi projekti, ki so zlasti po razširitvi EU postali zelo pomembni, sploh niso uvrščeni na seznam. Sedanja gospodarska kriza nas lahko spet spodbudi k ravnanju po taki logiki pri vlaganjih v prometno infrastrukturo. Vendar potrebujemo premišljene projekte in vlaganja, če želimo prometno infrastrukturo EU v naslednjih 10-20 letih razvijati dalje. Odločitve o projektih prometne infrastrukture bi morale temeljiti na pravilnih ocenah stroškov in koristi, stabilnosti in čezmejne dodane vrednosti za Evropo. Pedro Guerreiro v pisni obliki. - (PT) Poročilo vsebuje smernice "za razvoj vseevropskega prometnega omrežja" (TEN-T). Ta razvoj trenutno zajema 30 prednostnih projektov, "predlaganih večinoma na podlagi nacionalnih interesov" - katere druge interese pa naj bi upoštevali, morda interese multinacionalk? - ki bodo deležni skoraj 5,3 milijarde EUR sofinanciranja od Skupnosti. Poročilo se ujema z vizijo "vseevropskega prometnega omrežja", ki temelji na rasti notranjega trga in krepitvi kapitalske konkurence ter koncentracije. Zato "poudarja, da je treba v razvoj politik TEN-T vključiti cilje lizbonske strategije in cilje načrta za oživitev gospodarstva" in zagovarja prilagoditev programa TEN-T "spreminjajočim se tržnim pogojem" v skladu z "naslednjimi merili: gospodarska upravičenost, večja konkurenčnost, pospešeno delovanje enotnega trga" in da se mora izvajati prek "javno-zasebnih partnerstev" (npr. z dodelitvijo "dela dohodka od cestnin za cestno infrastrukturo financiranju projektov TEN-T"). Le en mesec pred koncem mandata si večina v Parlamentu ne more kaj, da ne bi pozvala Evropske komisije, "naj - do konca svojega mandata - predlaga zakonodajni predlog za odprtje domačih trgov železniškega potniškega prometa s 1. januarjem 2012". Za konec pa v interesu velikih gospodarskih in finančnih skupin, ki želijo razširiti svoj vpliv nad Vzhodno Evropo, še poudari, da so povezave med Zahodno in Vzhodno Evrope prednostna naloga. Marian-Jean Marinescu Razvoj in širitev vseevropskega prometnega omrežja sta nujni za utrditev notranjega trga in krepitev kohezije Evropske unije. To je razlog za moj glas za možnost "C" iz predloga poročevalke gospe Eve Lichtenberger. Ta pristop bo omogočal uporabo vseh finančnih virov, ki bodo razpoložljivi v prihodnosti, za razvoj prometa in infrastrukture, čeprav ne zagotavlja vseh jamstev za najbolj učinkovito izvajanje, če upoštevamo raznovrstnost v interesih držav. Pri vseh drugih možnostih, tudi pri alternativni možnosti, ki jo je predlagala Skupina PPE-DE, bi bila lahko državam članicam onemogočena uporaba kohezijskih skladov, v okviru kohezijske politike, za projekte prometne infrastrukture, razen za prednostne projekte TEN-T, to pa bi posredno pomenilo, da Romunija za razvoj prometa ne bi mogla uporabiti sredstev kohezijskih skladov, ki so Romuniji močno potrebni. Luís Queiró v pisni obliki. - (PT) Poročilo ocenjuje izvajanje 30 prednostnih projektov TEN-T, kjer imajo zamude resne učinke na prihodnost trajnostne prometne politike EU. Kljub težavam moramo nujno nadaljevati svoja prizadevanja za vzpostavitev kombiniranih oblik prevoza, zlasti za državljane in tovor. Upoštevati moramo številne izzive, ki zajemajo vse od varnostnih do regionalnih vprašanj do družbenih, gospodarskih in finančnih običajev ter okolja. Zato moramo pozornost posvetiti oblikovanju celovitega in bolj usklajenega pristopa k prometnemu omrežju. Pomen čezmejnih povezav v evropskem prometnem omrežju za napredek je jasen, zato podpiramo izboljšave povezav med vsemi oblikami prometa, zlasti tistih, ki se težje preoblikujejo in razvijajo, na primer železniškega in pomorskega prometa. Vzpostaviti moramo boljše povezave z morskimi pristanišči in letališči; učinkovito izvajanje projektov vseevropskega prometnega omrežja bo gotovo prispevalo k temu. Poročilo izraža nekatere od teh zadev, vendar vrstni red prednostnih nalog, kakršen bi bil pravilen po mojem mnenju, ni dosledno upoštevan v vsem besedilu. Zato sem glasoval proti.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Az elnökség nyilatkozatai Elnök Közlöm továbbá, hogy nyugtalanító hírek érkeznek a távolabbi szomszédságunkban található országokból: Bahreinből, Szíriából és Jemenből. Ezekben az országokban erőszakkal verték le a demokratikus változást követelő emberek demonstrációit. Azok a kormányok, amelyek fegyvert fognak saját állampolgáraikra, minden demokratikus legitimitásukat elveszítik. Az erőszaknak véget kell vetni, a felelősöket pedig bíróság elé kell állítani. A következő információ: Szeretném tájékoztatni Önöket, hogy ma értesítést kaptunk arról, hogy egyik képviselőtársunk, Thaler úr lemondott parlamenti képviselői mandátumáról. Egy másik képviselő, Strasser úr arról a szándékáról értesített minket, hogy a következő napokban le kíván mondani parlamenti képviselői mandátumáról. Egy harmadik képviselőtársunk - Severin úr - kilépett a Szocialisták és Demokraták Progresszív Szövetsége Európai Parlamenti Képviselőcsoportjából, és a továbbiakban független képviselőként lesz jelen. Ezek a lemondások azoknak a súlyos vádaknak a következményei, amelyek a sajtóban megjelentek bizonyos képviselőtársaink helytelen viselkedéséről. Ma délelőtt sürgősen összehívtam az Elnökség értekezletét, hogy megvitassuk a helyzetet. Este ismét összeülünk, és folytatjuk ezt a megbeszélést. Az Európai Parlament Elnökségének, és azt hiszem, hogy a jelenlévő képviselőtársaink többségének a nevében is szólok, amikor azt mondom, hogy ragaszkodunk a zéró tolerancia politikájának folytatásához azoknak a cselekményeknek a kapcsán, amelyek képviselőtársaink lemondásához vezettek. (Taps) Mint Önök által megválasztott elnök, hölgyeim és uraim, mindenáron meg kívánom védeni ennek a Háznak és minden tagjának a sérthetetlenségét. Szeretném emlékeztetni Önöket arra, hogy a polgárok által megválasztott képviselőkként milyen nagy felelősséget viselünk a köz iránt. A polgárok felruháztak minket azzal a joggal, hogy a nevükben gyakoroljuk a hatalmat. Nem szabad visszaélnünk ezzel a bizalommal. Az Elnökség úgy határozott, hogy le kell vonnunk a tanulságot ebből a sajnálatos incidensből. A Parlament most arra törekszik, hogy minden tényt megállapítson. Teljes mértékben együtt fogunk működni minden illetékes hatósággal, hogy magyarázatot találjunk a történtekre, és tisztázzunk minden információt. Az Elnökség kérésére kapcsolatot fogok tartani az érintett tagországok külügyminisztereivel, hogy tudjam, milyen intézkedéseket kívánnak tenni az egyes országok igazságügyi hatóságai. A Parlamentben oda kell figyelnünk arra, hogy a jövőben megerősítsük az ilyen ügyekkel kapcsolatos belső magatartási kódexünket, és ennek keretében súlyosabb szankciókat kell meghatároznunk. Úgy gondoljuk, hogy a legutóbbi események bebizonyították, hogy szükség van egy jogilag kötelező erejű magatartási kódexre az Európai Unió intézményeiben működő lobbik számára. (Taps) A további fejleményekről folyamatosan tájékoztatni fogom Önöket. Sonia Alfano (IT) Elnök úr, hölgyeim és uraim, még az előtt akartam felszólalni, hogy Önök rámutatnak arra, hogy a Parlament mindenképpen fel fogja szólítani azt a másik, vagyis az utolsó képviselőt is a lemondásra, aki ezt még nem tette meg. Megköszönöm Önnek és a Parlamentnek, hogy határozott és elszánt döntést hoztak a zéró tolerancia politikájának megvalósításáról, mert ez mindannyiunk szavahihetőségéről szól ebben a Házban, és mindenekelőtt nem szabad megfeledkeznünk arról, hogy 500 millió polgárt képviselünk, nem pedig a lobbikat, köszönöm. Bruno Gollnisch (FR) Elnök úr, teljes mértékben támogatom a szigorát. Remélem, hogy ez az újságírókra is vonatkozik majd, akik így nem tudnak bajt keverni, és kihágást provokálni, és akik szintén súlyosan megsértették az etikai szabályokat. Ami a többit illeti, ez a Ház túlságosan támogatja az ártatlanság vélelmét ahhoz, hogy további észrevételeket tegyek ezekben az ügyekben. Hans-Peter Martin (DE) Elnök úr, először is szeretném megvédeni az újságírót. Szerintem dicséretet érdemel azért, amit tett. Tudja-e Ön, Buzek úr, hogy még több tucat ilyen esetre számíthatunk? Csatlakozna-e Ön ahhoz a javaslatunkhoz - ahogyan a Hans-Peter Martin-féle lista is javasolja -, hogy ezek a képviselők mondjanak le, még mielőtt a média szétkürtöli az esetüket, és ezzel további károkat okoz az egyébként nagyszerű európai békeprojektnek? Kérem tehát, hogy fontolják meg ezt a kérést az Elnökségben, és közöljék a képviselőcsoportokkal is. Joanna Senyszyn (PL) Elnök úr, a nyilatkozatában Ön azt mondta, hogy az Elnökség és a Parlament többségének a véleményét tolmácsolja. Valójában ez az egész Európai Parlament véleménye. Mindannyian ellenezzük volt képviselőtársaink eljárását. Köszönöm. Martin Schulz (DE) Elnök úr, nem kértem volna szót, ha nem hangzott volna el az utolsó előtti felszólalás. Szerintem a zéró tolerancia a Parlament minden tagjára vonatkozik. Ennélfogva a következő kérdést szeretném feltenni Önnek, és kérem, hogy adjon rá világos választ. Elnök úr, Ön vagy a Parlament főtitkára meg tudják-e erősíteni, hogy az Európai Bíróság döntése értelmében Martin úrnak 168 000 eurót kell visszafizetnie az Európai Parlamentnek a szabálytalan számviteli elszámolások miatt? (Taps) Elnök Hölgyeim és uraim, javaslom, hogy térjünk rá a következő napirendi pontokra.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
7. Direitos do Homem no mundo (2007) e política da UE ( - Antes da votação da alteração 3: Hannes Swoboda, e m nome do Grupo PSE. - (DE) Senhora Presidente, em nome do meu grupo parlamentar queria apenas referir o seguinte: pretendemos retirar esta alteração 3. Continuamos a defender a opinião de que infelizmente a não-violência não é suficiente para garantir o respeito dos direitos humanos - limito-me a recordar o Kosovo e o Darfur. Porém, não queremos que se conclua que somos contra o princípio da não-violência. Por esta razão, retiramos esta alteração. Votaremos a favor da alteração apresentada pelo Grupo do Partido Popular Europeu (Democratas-Cristãos) e dos Democratas Europeus e avançaremos nessa base. - Antes da votação da alteração 7: Marco Cappato relator. - (IT) Senhor Presidente, Senhoras e Senhores Deputados, desejo agradecer ao senhor deputado Swoboda do Grupo Socialista no Parlamento Europeu o facto de ter retirado esta alteração, em nome da simplificação, e também pelo facto de esclarecer que a proposta não é, por assim dizer, o único instrumento. Gostaria de apresentar uma alteração oral à alteração apresentada pelo Grupo PPE-DE, também visando a simplificação: o início do parágrafo seria o seguinte: "considera a não-violência o meio mais idóneo", e o resto do parágrafo mantinha-se. Solicito ainda que a expressão "não-violência" fosse escrita como uma única palavra em todas as versões linguísticas, porque não é meramente um conceito negativo que indica a ausência de violência, mas um conceito positivo de acção, como Dalai Lama, Gandi e outras personalidades históricas nos ensinaram. (O Parlamento aceita a alteração oral) - Antes da votação do n.º 23: Hélène Flautre (FR) Senhora Presidente, quero propor uma alteração oral ao n.º 23, com o acordo do relator, nos seguintes termos: (EN) "regista com preocupação que, no último ano de actividade, este novo órgão não provou a sua credibilidade, mas realça uma vez mais o papel crucial do ACNUR na arquitectura global da ONU;". (O Parlamento aceita a alteração oral)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Sluiting van de zitting De Voorzitter Ik verklaar de zitting 2010-2011 van het Europees Parlement te zijn gesloten. (De vergadering wordt om 23.30 uur gesloten)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Odstranění diskriminace v oblasti přepravních sazeb a podmínek (rozprava) Předsedající Dalším bodem je zpráva (A6-0513), kterou vypracoval pan Costa jménem Výboru pro dopravu a cestovní ruch o návrhu nařízení Evropského parlamentu a Rady, kterým se mění nařízení č. 11 o odstranění diskriminace v oblasti přepravních sazeb a podmínek, kterým se provádí čl. 79 odst. 3 Smlouvy o založení Evropského hospodářského společenství, a nařízení Evropského parlamentu a Rady (ES) č. 852/2004 o hygieně potravin - dopravní aspekt - C6-0086/2007 -. Günter Verheugen místopředseda Komise. - (DE) Pane předsedající, dámy a pánové, nejprve bych chtěl panu Costovi poděkovat za vypracování této zprávy. Snižování administrativní zátěže vyplývající z právních předpisů EU je jedním z nejúčinnějších způsobů, jak můžeme zlepšit regulační prostředí pro 24 milionů evropských podniků. Tato iniciativa je proto významným přínosem pro dosažení našich náročných cílů v rámci partnerství pro růst a zaměstnanost. Komise proto vítá podporu Parlamentu pro rychlé přijetí tohoto naléhavého postupu. Napomůže to vyloučit zbytečné prvky dokumentace nutné při přepravě zboží přes vnitrostátní hranice v rámci EU. Dotčené opatření odstraní ty předpisy, které již zastaraly a které pocházejí již z roku 1960. Podle stále platných nařízení jsou dopravci povinni poskytovat celou škálu informací o tarifech, cenových dohodách a přepravních podmínkách, jakmile jimi přepravované zboží překročí vnitrostátní hranice uvnitř Společenství. Zjednodušený systém, který navrhuje Komise, značně ulehčí administrativní zátěž zhruba 300 000 evropských nákladních dopravců a podle odhadu celkem ušetří těmto subjektům nejméně 160 milionů EUR ročně: to vůbec není špatný výsledek. Pokud jde o postup, Komise bere na vědomí, že Evropský parlament rozdělil tzv. "souhrnný návrh" do dvou samostatných částí na nařízení Evropského parlamentu a Rady, kterým se mění nařízení č. 11 o odstranění diskriminace v oblasti přepravních sazeb a podmínek, a nařízení (ES) č. 852/2004 o hygieně potravin. Rád bych řekl, že Komise bude v budoucnosti dávat přednost tzv. "souhrnnému přístupu", jinými slovy použití jednoho návrhu pro více opatření určených ke snížení zbytečné administrativní zátěže. Má to dva důvody: za prvé je jasné, že cílem není měnit podstatu dotčeného legislativního textu, ale pouze (a opakuji slovo "pouze") odstranit zbytečnou byrokratickou zátěž, a za druhé, tento přístup zvýší rychlost, se kterou bude možné opatření tohoto druhu provést. Komise proto doufá, že obě zákonodárné instituce budou nyní schopny rychle pokročit se druhou částí návrhu, jmenovitě tou, která se týká hygieny potravin. Děkuji vám všem za pozornost. Paolo Costa zpravodaj. - (IT) Pane předsedající, pane komisaři, dámy a pánové, mohl bych opakovat to, což již z velké části řekl pan komisař Verheugen, ale neučiním to. Jedná se o chvályhodnou iniciativu: drobná opatření často skrývají velké výsledky, a toto je právě takový případ. Zjevně zde mluvíme o pravidlech, která byla přijata v jiné Evropě. Základní nařízení pochází z roku 1960, kdy byly naše země odděleny a kdy pravidla pro hygienu a potraviny mohla zakrývat diskriminaci a překážky hospodářské soutěže. Proto bylo nutné uvádět zvolenou trasu i místo překročení hranic. Bylo třeba říci mnoho věcí a specifikovat mnoho podrobností, ale protože většina z nich již neslouží žádnému účelu, měli bychom se těchto pravidel zbavit a upravit je. Jsme si vědomi toho, že všechny právní předpisy v oblasti hygieny potravin jsou citlivou záležitostí, a proto vyžadují mnoho času. To je důvodem tohoto řešení, které je podle mě velice smysluplné, tedy oddělit přepravní pravidla, která se dají snadněji přijmout, a jak doufám, i provádět. Výbor, kterému mám tu čest předsedat, mou zprávu jednomyslně přijal. Považuji to za povzbuzující náznak toho, že tak zítra učiní i Parlament a umožní přijmout příslušné kroky ve velmi blízké budoucnosti. Jde tu o řádné zjednodušení. Kromě zjednodušení pravidel tento krok současně pravidla přizpůsobuje současným okolnostem a novým způsobům přenosu informací, a činí tak mnoho byrokratických postupů zbytečnými a snad nám i umožňuje věnovat více pozornosti tomu, aby byly potraviny z jedné části Unie do druhé přepravovány hygienicky. Silvia-Adriana Ţicău jménem skupiny PSE. - (RO) Návrh nařízení Evropského parlamentu a Rady, kterým se mění nařízení č. 11 o odstranění diskriminace v oblasti přepravních sazeb a podmínek, požaduje, aby dopravci zboží po železnici, silnici a vnitrozemských vodních cestách působící v rámci Společenství poskytovali informace o svých tarifech, platných dohodách, přepravních podmínkách a nutnou dokumentaci. Hospodářské subjekty tedy nesmí diskriminovat účtováním odlišných sazeb (při přepravě stejného výrobku stejným druhem dopravy po stejné trase), k diskriminaci však dochází na základě země určení či původu. Je to nařízení velmi důležité, ale protože bylo v platnosti od roku 1960, vyžadovalo aktualizaci. Návrh změny zjednodušuje stávající právní úpravu a zajišťuje větší stabilitu podmínek pro přepravu zboží. Podle statistických údajů, které poskytla Komise, je pravda, jak pan komisař uvedl, že nařízení ovlivní nebo bude mít určitý dopad na činnost zhruba 300 tisíc přepravců a změna sníží celoevropské administrativní výdaje o zhruba 160 milionů EUR ročně. Evropský parlament hodlá do roku 2012 snížit administrativní zátěž podniků o 25 %. Návrh změny obou nařízení, jak jej předložila Komise, patří k opatřením, která mají tohoto cíle dosáhnout. Je však pravda, že Výbor pro dopravu byl vyrozuměn v postupu spolurozhodování, což je v rozporu s čl. 73 odst. 3 Smlouvy. Proto byl návrh, který předložil pan Costa jako zpravodaj, jednomyslně přijat. Reinhard Rack (DE) Pane předsedající, bylo by ode mě nedbalé, kdybych jménem naší skupiny nezopakoval, co uvedl pan komisař ve své úvodní řeči, jmenovitě že náš předseda Výboru skutečně naplnil svou pravomoc předsedy výboru ve věci této dosti obyčejné, přesto však důležité regulační otázky leteckých přepravních služeb, zejména tím, že se mu podařilo ve výboru získat jednomyslnou podporu. Doufáme, že jednomyslnost našeho hlasování mu zpříjemnila život i práci, a chtěl jsem to jen ještě jednou zdůraznit. Derek Roland Clark Pane předsedající, blahopřeji Komisi - a to od nás často neslyšíte, že? Toto je však vzácný případ zprávy směřující správným směrem - ke změně? Trváme na projednání tohoto návrhu, protože se snaží omezit regulaci. Přiznává, že malé podniky zatěžují zbytečné právní předpisy, z nichž některé pocházejí už z roku 1960. Ve vysvětlujícím prohlášení se uvádí, že tato zbytečná administrativní zátěž brzdí hospodářskou činnost a má škodlivý dopad na konkurenceschopnost podniků. Naprosto s tím souhlasím, proč se však zastavovat u toho? Proč jen omezit zbytečnou administrativu pro 10 či méně zaměstnanců? Buďme důslední a uplatněme toto opatření na celé odvětví výroby potravin! Do toho, hoďme do ohně dalších 100 000 právních předpisů! A když už budete v tom, zbavte se Komise, Parlamentu a Rady. Myslím to vážně. Omezením regulační zátěže umožníte evropským národům zbavit se okovů, které nás jinak nevyhnutelně promění v hospodářské nuly 21. století. Paolo Costa zpravodaj. - - (IT) Pane předsedající, dámy a pánové, chtěl jsem jen říci, že zde používáme více slov, než je nutné. Zdá se mi, že se úplně shodneme: změny je třeba učinit a směřují správným směrem; je správné oddělit dva soubory právních předpisů, aby se zrušily diskriminační přepravní podmínky. Mým jediným doporučením je, abych zítra zopakoval to, co jsem řekl ve výboru, s nadějí na dosažení stejného výsledku: jednomyslného nebo téměř jednomyslného hlasování o tomto návrhu. Předsedající Rozprava je ukončena. Hlasování se bude konat v úterý.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Retsstatsprincippet i Rusland (forhandling) Formanden Næste punkt på dagsordenen er redegørelsen fra Kommissionens næstformand og Unionens højtstående repræsentant for udenrigsanliggender og sikkerhedspolitik om retsstatsprincippet i Rusland. Jeg vil gerne bede fru Győri om at tage orden på vegne af Kommissionens næstformand og Unionens højtstående repræsentant. Enikő Győri formand for Rådet. - (EN) Hr. formand! Efter anmodning fra Baroness Ashton taler det ungarske formandskab for Rådet på vegne af Unionens højtstående repræsentant og Kommissionens næstformand under denne forhandling. Som De måske ved, er Baroness Ashton på rejse i Nordafrika og Mellemøsten i denne uge. Jeg vil gerne takke Dem, fordi De har rejst spørgsmålet om menneskerettighedssituationen og retsstatsprincippet i Rusland. På trods af en række meget positive signaler fra præsident Medvedev sidste år er menneskerettighedssituationen i Rusland, og navnlig i det nordlige Kaukasus, fortsat meget bekymrende Vi er meget bekymret over volden, chikanen og truslerne mod aktivister, advokater og uafhængige journalister. Der er et uacceptabelt stort antal sager, der underbygger denne udtalelse. De brutale angreb på de russiske journalister Oleg Kashin og Anatoly Adamchuk og på miljøaktivisten Konstantin Fetisov er nogle at de seneste påmindelser om det klima præget af usikkerhed og trusler, som journalister, aktivister og menneskerettighedsforkæmpere i Rusland arbejder i dagligt. På trods af forsikringer på højeste plan retsforfølges og dømmes gerningsmændene sjældent. Det er fortsat en vigtig test på det russiske retssystems uafhængighed og effektivitet, at gerningsmændene drages til ansvar for vold og trusler mod menneskerettighedsforkæmpere - jeg vil blot nævne drabene på Natalia Estemirova, Anna Politkovskaya, Anastasia Barburova og Stanislav Markelov blandt mange andre sager. Så længe forbrydelserne ikke opklares, vil der fortsat herske straffrihed. Der er imidlertid også positive tegn. Jeg vil i denne forbindelse gerne nævne Moskvas byråds afgørelse om at godkende fredelige og lovlige demonstrationer - der var forbudt indtil sidste år - såsom demonstrationerne til støtte for artikel 31 eller demonstrationerne på pressens dag. Vi glædede os over denne afgørelse. Vi modtager samtidig fortsat rapporter om vilkårlige arrestationer af fredelige demonstranter, herunder oppositionsledere, under disse godkendte demonstrationer og andre demonstrationer landet over. Det bekymrer os dybt. Ytringsfrihed og forenings- og forsamlingsfrihed er forudsætninger for udviklingen af moderne samfund. Alle disse frihedsrettigheder er forankret i Den Russiske Føderations forfatning. De indgår også i de forpligtelser, som Rusland har indgået som medlem af De Forenede Nationer, OSCE og Europarådet. EU opfordrer på det kraftigste Rusland til at leve op til landets forpligtelser og sikre borgerne disse rettigheder. Præsident Medvedev har anmodet det præsidentielle menneskerettighedsråd om at undersøge Khodorkovsky-, Lebedev- og Magnitsky-sagerne. Vi glæder os meget over denne afgørelse. EU har ikke lagt skjul på sine alvorlige bekymringer over håndteringen af disse sager. Præsident Medvedev har ofte givet udtryk for sin modstand mod det, han kalder den retlige nihilisme, der hersker i Rusland. EU er parat til at støtte Ruslands bestræbelser på at gøre op med denne, i første omgang gennem en reform af retssystemet. Vi er overbevist om, at grundfæstet respekt for retsstatsprincippet og en ensartet og retfærdig anvendelse er en forudsætning for en reel modernisering, og vi har derfor sat fokus på retsstatsprincippet i vores partnerskab for modernisering. Der er i denne forbindelse allerede blevet planlagt konkrete tiltag - f.eks. indførelsen af et appelsystem i sager ved civil- og straffedomstolene i Rusland - i tæt samarbejde med præsidentens administration og Europarådet. Vi er parate til at samarbejde med Rusland på dette område såvel som om nye projekter vedrørende bekæmpelse af korruption og Haagerkonventionerne. Situationen i det nordlige Kaukasus er særlig bekymrende, og det er tvingende nødvendigt at gribe ind. Vi glæder os over den nye strategi til fremme af økonomisk og social udvikling og vicepremierminister Khloponins bestræbelser, men der skal gøres langt mere for at sikre en langsigtet løsning på de barbariske terrorhandlinger imod civile. Det forhold, at sikkerhedsstyrkerne i Tjetjenien fortsat har immunitet og straffefrihed, skaber mere lidelse og terror i regionen, og vi er alle meget optaget af dette spørgsmål. Vi vil gerne hylde alle dem, der har mistet livet, og dem, der er blevet udsat for angreb på grund af deres profession eller overbevisning, såvel som de modige, der ikke lader sig skræmme til at droppe deres borgerengagement i denne usikre situation. Nærværende betænkning er generelt ikke særlig positiv. Der er imidlertid positive tegn på menneskerettighedsområdet i Rusland. De opvejes ofte af tilbageskridt, og de har generelt ikke været tilstrækkelige til at sikre virkelige forbedringer, men vi må ikke tabe modet. Menneskerettighedsdomstolens meget omfattende retspraksis er et vigtigt incitament for udviklingen af den russiske lovgivning på menneskerettighedsområdet. Vi har indledt en seriøs dialog med Rusland om menneskerettighederne. Rusland accepterer dette og bruger den naturligvis også til at kritisere det, som Rusland opfatter som svagheder i EU. Vi vil fortsætte denne dialog. Der er ikke noget alternativ. György Schöpflin Hr. formand! Folk, der kender Rusland, ved, at retssystemet i Rusland ikke opfylder de almindelige kriterier for retsstatsprincippet. Det indvirker på Ruslands forbindelser med resten af verden og ligeledes på forholdet til landets egne borgere. EU skal således i sine forbindelser med Rusland tage højde for en række ikkeretlige faktorer, navnlig politisk indblanding, korruption og undertiden vold. Forholdet mellem Rusland og Vesten er derfor præget af usikkerhed for ikke at nævne den fuldstændige mangel på gennemsigtighed og ansvarlighed. For så vidt angår Ruslands egne borgere, udsættes de for vilkårlighed og vold i en grad, der ikke er forenelig med EU's engagement i universelle menneskerettigheder. Forsøg på at forandre Rusland har slået fejl, og EU har derfor ingen anden mulighed end at acceptere det mærkværdige forhold med lovlighed i EU og ulovlighed i Rusland. Adrian Severin Hr. formand! Modellen for magtdeling mellem staten og borgerne er bestemmende for indholdet af politiske afgørelser, og retsvæsenets ærlighed, professionalisme og uafhængighed er en garanti for beslutningsprocessens påregnelighed og en korrekt gennemførelse af afgørelser. EU og Rusland kan kun samarbejde, hvis deres magtfordelingsmodeller, beslutningsmekanismer og retssystemer er forenelige. Opnåelsen af denne forenelighed er en øvelse i partnerskab og samarbejde, i konsensus, tillid og opbygning af kompatibilitet, ikke i forsvar, moralpræken og pegen fingre. Rusland er et fuldgyldigt medlem af Europarådet og har undertegnet den europæiske menneskerettighedskonvention. Det er således Europarådet, der har kompetence til at undersøge demokratiets og retsstatsprincippets tilstand i Rusland. EU bør derfor forvente, at Europarådet i samarbejde med Rusland sikrer et fælles område med frihed, demokratisk sikkerhed og retfærdighed. Da EU selv er på vej til at tiltræde den europæiske menneskerettighedskonvention, bør den udnytte sin fremtidige status som part i denne konvention til at fremskynde konvergensen og kompatibiliteten med Rusland med hensyn til demokrati og retsstatsprincippet. Førhen, da Europa-Parlamentet ikke have meget mere magt end en militant ngo, var dets eneste redskaber retorisk "naming and shaming". I dag er vi som følge af Lissabontraktaten en magtfuld politisk institution. Vi er i denne forbindelse nødt til at udvise større ansvarlighed, være mere pragmatiske og udvise større tilbageholdenhed. Vi bør ikke lade os styre af vores følelser. Vi må heller ikke give køb på vores værdier. Vi kan ikke både være anklager og dommer. Vi må ikke handle alene på grundlag af påstande, rygter eller udtalelser fra forskellige lobbygrupper. Vores troværdighed, der bygger på en retfærdig og moden tilgang, samt vores fasthed og åbenhed er vores bedste våben i vores dialog med Rusland på et tidspunkt, hvor vores borgere har anmodet os om at udvikle et strategisk partnerskab i samarbejde med Rusland, ikke at genstarte den kolde krig. Kristiina Ojuland Hr. formand! Rusland er efter vores opfattelse en vigtig EU-partner. Vi forventer derfor, at Rusland overholder sine internationale forpligtelser og respekterer de russiske borgeres forfatningsrettigheder. Det er en kendsgerning, at krænkelser af menneskerettighederne, de civile frihedsrettigheder og retsstatsprincippet er blevet et almindeligt fænomen i Rusland. Alene sidste år udvandrede 300 000 borgere fra Rusland som følge af ulovlighed og omfattende korruption. Det er vanskeligt at forestille sig, at der vil blive foretaget udenlandske og indenlandske erhvervsinvesteringer i et sådant klima. De russiske myndigheders opretholdelse af lov og orden er tydeligvis forfatningsstridig. Situationen i det nordlige Kaukasus er et af de grimmeste eksempler herpå. Den russiske forfatning omfatter bestemmelser om et flerpartisystem, men det er de facto blevet et etpartisystem med et marginaliseret parlament. Jeg vil gerne spørge Rådets repræsentant, hvilke sanktioner, der vil blive truffet over for de russiske embedsmænd, der er direkte ansvarlige for krænkelserne af menneskerettighederne og fordrejningen af retsstatsprincippet. EU skal føre en konsekvent politik over for tredjelande. Det vil bringe EU i miskredit, hvis vi vendte det blinde øje til en række alvorlige strafbare handlinger i visse lande, samtidig med at vi indfører sanktioner over for andre lande på grundlag af de samme strafbare handlinger. Vi kan ikke opretholde normale forbindelser, medmindre der sker konkrete forbedringer i Rusland. Vi er nødt til at se sandheden i øjnene. Werner Schulz Hr. formand, mine damer og herrer! På trods af Den Russiske Føderations fremragende forfatning er landet stadig ikke en retsstat, da der er et enormt skel mellem forfatningsloven og den forfatningsmæssige virkelighed. De grundlæggende forudsætninger for en velfungerende retsstat - et uafhængigt retsvæsen og en fri presse - er desværre ikke til stede. Som en sarkastisk kommentator sagde: "Den bedste russiske domstol ligger i Strasbourg". Det er en kendsgerning, at omkring en tredjedel af de sager, der indbringes for Den Europæiske Menneskerettighedsdomstol, kommer fra Rusland. Russiske borgere har ikke tillid til deres egne domstole, der kun sjældent træffer retsafgørelser. Det fremgår også klart af det faldende antal appelsager. Landet ledes af to advokater, præsident Medvedev og premierminister Putin, der gentagne gange har givet udtryk for deres hensigt om at bekæmpe retlig nihilisme. Deres ord, som normalt efterfølges af helt modsatrettede handlinger, har imidlertid vist sig blot at være retlig kynisme. Ingen af domstolene i Rusland tør træffe afgørelser uden at rådføre sig med højere myndigheder. Som følge af dette retssystem baseret på telefonsamtaler er dommerne ikke længere uafhængige, og de er mere optaget af deres egen sikkerhed og fremgang end af retfærdighed. Khodorkovsky-sagen viser helt tydeligt dette. En ansat i retsvæsenet udtalte for nylig, at dommer Danilkins afgørelse blev dikteret ovenfra. Den anden domfældelse af Khodorkovsky og Lebedev er et tegn på, at retsstatsprincippet i Rusland fortsat anvendes som under gulagtiden. Som under sovjettiden træffer de politiske ledere afgørelsen på forhånd. Kontrolleret demokrati ledsages af kontrolleret retfærdighed. Selv om det russiske retssystem er det konkrete udtryk for den strenge stat, fejler det fuldstændigt, når det handler om at opklare, foretage retsforfølgning og træffe afgørelser i sager om politisk motiverede forbrydelser. Angrebene og mordene på journalister har skabt et klima af frygt og undertrykkelse. Forholdene i russiske fængsler er også frygtelige. Et eksempel på dette er Sergei Magnitsky-sagen, en advokat, der afdækkede en korruptionssag og efterfølgende blev vilkårligt fængslet uden sigtelse. Han led en frygtelig død i fængslet, da han ikke fik lægebehandling. En aftale om modernisering mellem EU og Rusland vil kun blive en succes, hvis den er baseret på en aftale om modernisering mellem det russiske lederskab og landets befolkning. Det skal i denne forbindelse sikres, at borgernes forfatningssikrede rettigheder langt om længe respekteres, og at de forpligtelser, der er indgået med Organisationen for Sikkerhed og Samarbejde i Europa (OSCE) og Europarådet overholdes. Rusland skal gennemføre overgangen fra et kontrolleret demokrati til et demokrati under udvikling. Grundlæggende forudsætninger herfor er frie og retfærdige valg til Dumaen og præsidentembedet, en nemmere procedure for registrering af politiske partier, der opfylder europæiske standarder, og en retfærdig valgkamp, der giver alle kandidaterne de samme muligheder og adgang til offentlige medier. Charles Tannock Hr. formand! Rusland er en vigtig partner for EU på mange områder, men vi kan ikke foregive, at Rusland er et reelt demokrati baseret på retsstatsprincippet. Uopklarede mord på journalister og menneskerettighedsforkæmpere og politisk motiverede skueprocesser med føjelige dommere siger efter min opfattelse det hele. Hvorfor tolereres Rusland så som medlem af Europarådet? Dette er et meget godt spørgsmål. Kreml værdsætter uden tvivl denne internationale legitimering af en regering, som i amerikanske diplomatiske telegrammer, der for nylig blev lækket af WikiLeaks, beskrives som en ren mafiastat. Omvendt får Europarådet et dårligt ry på grund af rådets fortsatte føjelighed over for Ruslands autoritære regering. Den Europæiske Menneskerettighedsdomstol har et stort efterslæb af sager alene fra Rusland på 27 000 sager, og på trods heraf kan en russisk dommer ved domstolen beordre den britiske regering til at give britiske fanger stemmeret. Det afslører ikke blot det absurde i Ruslands medlemskab af Europarådet, men viser også, hvorfor Europarådet efter min opfattelse i stigende grad ignoreres internationalt. Som følge heraf mener mange briter, herunder politikere, nu, at det er på tide, at Det Forenede Kongerige genovervejer sit medlemskab af denne organisation og dens meget formynderiske domstol. Bruno Gollnisch (FR) Hr. formand! Parlamentet tror, at det kan belære Rusland om menneskerettigheder. Parlamentet burde hellere bringe orden i eget hus, i EU. Hr. Tannock nævnte f.eks. Julian Assange, systemkritisk journalist og grundlægger af webstedet WikiLeaks, hvis handlinger jeg ikke desto mindre ikke bifalder. Han er blevet tilbageholdt i flere uger i Det Forenede Kongerige på grund af en fuldstændig urimelig og latterlig udleveringsbegæring fra Sverige, og det er helt åbenlyst, at dette kunne være et skridt hen imod udlevering til USA. Julian Assange er blevet anklaget for voldtægt af to unge kvinder, hvoraf den ene rent faktisk indgav anmeldelsen med den begrundelse, at kondomet gik i stykker under samlejet. Den anden anklagede ham for at overraske hende, mens hun sov efter et tidligere samleje. Hvem forsøger de at narre? Det er tydeligt, at hvis disse to unge kvinder ikke ønskede at blive "voldtaget" af Julian Assange, skulle de ikke have lagt sig nøgne i hans seng! De er ikke blevet krænket, men beæret. Dette eksempel viser, i hvilken grad ekstrem frihed... (Formanden afbrød taleren, men taleren fortsatte uden mikrofon) Formanden Dette er en diskussion om Rusland. Punktet på dagsordenen er situationen i Rusland. Vi kan desværre ikke ændre emne midt under diskussionen. Ria Oomen-Ruijten (NL) Hr. formand! Baggrunden for forhandlingen i dag er, at russiske ledere, herunder navnlig præsident Medvedev, selv meget ofte har understreget retsstatsprincippets betydning for moderniseringen af Rusland. Samtidig ser vi imidlertid mange konkrete eksempler på ting, der er til hinder for denne modernisering, f.eks. korruptionen, der ifølge rapporter fortsat er stigende på trods af indførelsen af en god ny korruptionslov, Yukos-sagen eller de gentagne arrestationer af oppositionspolitikere og menneskerettighedsaktivister, der er blevet tildelt Sakharovprisen. Den modernisering, der er blevet bebudet i Rusland, er rent faktisk endnu ikke blevet til virkelighed. Da det er meningen, at vi skal samarbejde med Rusland om partnerskabet for modernisering og føre forhandlinger om en aftale mellem EU og Rusland, er det efter min opfattelse utroligt, at de eneste fem sætninger i statusrapporten om partnerskabet for modernisering vedrører modernisering af retsstatsprincippet. Jeg mener også, at vi er nødt til at opbygge større ekspertise i Rusland. Jeg mener, at vi bør stille krav om fremme af retsstatsprincippet, og det vil vi også gøre i fællesskab i den betænkning, som Parlamentet skal udarbejde om Rusland. Knut Fleckenstein (DE) Hr. formand, mine damer og herrer! Jeg beklager, at denne forhandling blev opført på dagsordenen med et så kort varsel, at den højtstående repræsentant for udenrigsanliggender og sikkerhedspolitik ikke kunne deltage. I de seneste måneder har Baroness Ashton i samarbejde med Rådet arbejdet på at styrke den interne samordning i EU af samarbejdet med vores strategiske partnere, herunder Rusland. I lyset af hendes bestræbelser på at sikre en samordnet holdning mener jeg, at det ville have været fornuftigt at inddrage hende i denne forhandling. Ingen af EU's øvrige strategiske partnere er så tæt på os som Rusland, hverken i geografisk eller historisk henseende. Derfor er vi meget interesseret i den interne politiske udvikling i Rusland. Jeg vil i denne forbindelse gerne specifikt fremhæve det arbejdsprogram, som koordinatorerne af partnerskabet for modernisering fra Rusland og EU har udarbejdet i fællesskab. Dette fælles arbejdsprogram for modernisering omfatter vigtige foranstaltninger, der vil sikre aktiv støtte til udviklingen af retsstatsprincippet i Rusland. Det er den rigtige måde at sikre, at navnlig borgerne reelt drager fordel af vores partnerskab. Initiativet til modernisering af Rusland, der blev lanceret af den russiske præsident, giver landets internationale partnere lejlighed til at indlede et frugtbart samarbejde med Rusland. Vi må benytte os af denne lejlighed. Som mine kolleger allerede har sagt, skal moderniseringsprocessen ikke udelukkende baseres på teknologisk udvikling, hvis den skal være bæredygtig. En moderne russisk økonomi skal baseres på troværdige retsstatsprincipper. Borgerne og erhvervslivet vil kun have modet til at skabe innovation og foretage investeringer, hvis de kan få sikkerhed for, at retsstatsprincippet overoverholdes. Lad os tage den hånd, som Rusland har rakt frem, og understøtte moderniseringen i Rusland. Jacek Protasiewicz (PL) Hr. formand! Jeg er enig med mange af mine kolleger, som allerede har haft ordet, i, at Rusland naturligvis er en strategisk partner for EU i geopolitisk henseende, når det handler om international sikkerhed, og på det økonomiske område. Det er heller ikke overraskende, at vi er meget interesseret i situationen i vores vigtigste naboland. Det viser sig nu, at der er nogle nye meget alarmerende tendenser i landet. Jeg vil gerne henvise fra en social forskningsundersøgelse, der blev gennemført for nylig, hvoraf det fremgår, at blot 3 % af russere mener, at de har indflydelse på det politiske liv i deres land, 61 % mener, at de ikke kan forsvare deres rettigheder effektivt, og 82 % mener, at statens repræsentanter ikke overholder vedtagne og gældende love i Rusland. Det er en sørgelig situation i et land, hvis udvikling er meget vigtig for os, men forbindelserne mellem EU og Rusland bør ikke under nogen omstændigheder blot være begrænset til økonomisk udvikling og økonomisk modernisering. Menneskerettigheder og retsstatsprincippet er også vigtige aspekter, som vi bør have fokus på som i andre nabolande som f.eks. Belarus. Michael Gahler (DE) Hr. formand, mine damer og herrer! Jeg mener, at det er vigtigt, at vi fastholder spørgsmålet om retsstatsprincippet på dagsordenen i alle vores drøftelser med Rusland ud over vores brede samarbejde på erhvervsområdet i lyset af de globale udfordringer, hvilket allerede er blevet understreget. I de seneste uger har vi ved mange lejligheder drøftet stabiliteten i Middelhavsområdet, og vi har fastlagt, at begrebet stabilitet ikke er foreneligt med autoritære strukturer. Det betyder samtidig, at Ruslands stabilitet ikke kan være baseret på politisk indflydelse på domstolene eller forfølgelse af journalister og andre, der forsvarer menneskerettighederne. Jeg mener derfor, at det altid er relevant at drøfte dette spørgsmål. Jeg håber, at vi kan gøre det klart over for Rusland i forbindelse med det praktiske samarbejde, som vil blive indledt i den nærmeste fremtid, at landet risikerer at sætte sin egen fremtid over styr, hvis det ikke indfører retsstatsprincippet. Tunne Kelam (EN) Fru formand! Snesevis af uafhængige journalister og civile aktivister er blevet myrdet i Rusland - f.eks. Politkovskaja, Estemirova og Magnitskij - men ikke en eneste forbrydelse er blevet opklaret, og ikke en eneste morder er kommet for retten. Med dets manglende vilje til at skabe retfærdige og gennemsigtige forhold kan Kreml-styret betragtes som medskyldig i disse forbrydelser. I går brød den unge dommerassistent Natalja Vasiljeva igennem den falskhed, som omgærder Khodorkovskij-retssagen, ved at udtale, at dommen ikke var dommernes afgørelse, men var blevet dikteret oppefra. Et visumforbud gældende for de embedsmænd, der er ansvarlige for Magnitskij og andre sager, er en konkret foranstaltning, der vil vise, at EU mener det alvorligt, hvad angår forbedring af retsstaten og gennemsigtigheden i Rusland. At de russiske myndigheder er blevet så nervøse omkring selve tanken om et visumforbud, viser det store positive potentiale, EU rent faktisk har, for at ændre situationen. Graham Watson (EN) Fru formand! Mange af os i Parlamentet betragter Rusland som et medlem af den store familie af europæiske nationer og havde efter Berlinmurens fald håbet at se Rusland komme tættere på EU. Desværre er dette ikke sket. Den nuværende russiske ledelse har valgt sin egen vej, og det er en vej, som vækker stor bekymring hos os, der ønsker frihed, demokrati og retsstatstilstande for den russiske befolkning. Kommissæren her i dag har mere erfaring med Rusland end de fleste af os, og han vil uden tvivl drage sine egne erfaringer dér, men jeg håber, Kommissionen vil lægge pres på den højtstående repræsentant for at få vedtaget en ny politik over for lande, hvis ledere konstant lader hånt om de værdier, som vi skatter højt. Lad os tale med dem og indgå et handelssamarbejde med dem, sådan som vi er nødt til. Lad os bestræbe os på at drøfte menneskerettigheder med dem, som vi bør, men lad os ikke tillade deres ledere at hvidvaske deres penge gennem Europas banksystemer, at uddanne deres børn på vores skoler og universiteter og holde ferie på vores feriesteder. Hvis vi lod dette gælde på samme måde for alle autoritære ledere i verden, ville vi efterhånden bevæge os hen imod det, man kan kalde en etisk udenrigspolitik. Heidi Hautala Fru formand! Jeg kan tilslutte mig de medlemmer, som mener, at vi skal finde frem til nogle kloge foranstaltninger over for autoritære styrer, der krænker menneskerettighederne. Jeg vil gerne spørge Rådets og Kommissionens repræsentanter, om de er indstillet på at træffe foranstaltninger mod dem, der krænker menneskerettighederne, sådan som det er beskrevet i Parlamentets beslutning af 16. december 2010, hvori vi opfordrede til fastfrysning af aktiver og til visumforbud gældende for de 60 tjenestemænd, der er involveret i Magnitskij-sagen, som desværre endte med hovedpersonens død i russisk fængsel. Kunne man forestille sig en eller to modige udenrigsministre - eller fru Ashtons repræsentanter - som ville tage et sådant initiativ, og hvis det er sandt, at dommer Viktor Danilkin afsagde dommen mod Khodorkovskij og Lebedev efter direkte ordre fra Moskva byret, ville en dommer som ham så stå på deres liste? Jaroslav Paška (SK) Fru formand! Rusland er en af EU's vigtigste og mest stabile partnere. Det er et land uden nogen særlig lang tradition for demokrati, og man kan sige, at Rusland stadig er ved at vænne sig til demokratisk styre. Vi må heller ikke glemme, at det er et land, som stadig kæmper med en nådesløs islamisk terrorisme, hvorfor sikkerhedstjenesten har en mere fremtrædende position i samfundet end her. Ud fra dette synspunkt må vi være både principfaste og forstående i vores bedømmelse af de hyppige afvigelser fra vores normale standard for en stats demokratiske funktion. Det er godt at føre fornuftige drøftelser med vores russiske venner om alle de spørgsmål, som bekymrer os, vedrørende den måde, de russiske myndigheder styrer landet på. Denne dialog skal dog have forretningskarakter, foregå i en partnerskabsånd og være motiveret af en indsats for at forbedre det demokratiske systems funktion i Rusland, og ikke foregå som en belæring fra en selvforanstaltet vogter af det globale demokrati. Lad os forhandle med Rusland som med en ven på en korrekt, åben og anstændig måde. Når det kommer til stykket, har vi en fælles interesse i at sikre freden, harmonien og velfærden i Europa. Indrek Tarand (EN) Fru formand! Jeg mener, at Werner Schulz har udarbejdet et beslutningsforslag baseret på underbyggede argumenter, hvor han drager de rette konklusioner. Jeg er dog ikke sikker på, at jeg forstod, hvad hr. Fleckenstein mente. Selv om forretningsordenen ikke længere giver mig mulighed for at stille et spørgsmål, vil jeg alligevel gerne spørge ham. Foreslog han, at vi ikke skulle støtte dette beslutningsforslag, eller gav han udtryk for det modsatte, altså en helhjertet socialdemokratisk støtte til en vedtagelse her og nu? Knut Fleckenstein (EN) Fru formand! Undskyld, jeg lyttede ikke efter. (Taleren indvilligede i at besvare et spørgsmål i henhold til forretningsordenens artikel 149, stk. 8 Indrek Tarand (EN) Fru formand! Jeg var ikke sikker på, om hr. Fleckenstein foreslog, at vi støtter beslutningsforslaget fra Werner Schulz m.fl., eller om han opfordrede os til ikke at vedtage det i denne mødeperiode? Knut Fleckenstein (EN) Fru formand! Ja, jeg vil stemme for beslutningsforslaget. Enikő Győri formand for Rådet. - (EN) Fru formand! Først og fremmest vil jeg gerne takke alle medlemmerne for de relevante spørgsmål, de har rejst under forhandlingen. Jeg deler i høj grad de bekymringer, som mange medlemmer har givet udtryk for. Jeg tror, at EU som helhed er nødt til at fortsætte med at tage disse bekymringer op på alle niveauer sammen med vores russiske samtalepartnere. Vi bør ikke holde os tilbage fra at tale ligeud, når der er reelle, konkrete spørgsmål, vi gerne vil tage op. Hvis vi skal handle som strategiske samarbejdspartnere - og jeg mener, at vi er Ruslands strategiske samarbejdspartnere - må vi også være forberedte på at håndtere vanskelige spørgsmål. Der er to ting, som især har glædet mig under denne forhandling. For det første, at ingen har sat spørgsmålstegn ved, at Rusland er en vigtig strategisk samarbejdspartner for EU. For det andet har der været en bred enighed i Parlamentet om, at moderniseringen og etableringen af et færdigudviklet demokrati og retsstatssamfund i Rusland ikke er fuldført endnu, og der er mange problemer med demokratiets funktion i landet. Jeg vil i hvert fald tage alle de spørgsmål, som er blevet rejst, op med den højtstående repræsentant, så vi kan følge op på dem med de forskellige midler, vi råder over. Jeg er sikker på, at den russiske regerings besøg i Bruxelles den 24. februar vil være en fremragende lejlighed til igen at give udtryk for vores bekymringer. Rusland er et fast punkt på dagsordenen i Rådet (eksterne forbindelser). Som De måske ved, har Det Europæiske Råd siden sidste år afsat et fast møde til drøftelser af spørgsmål med vores strategiske partnere. Første - og seneste - gang, dette skete, var i september 2010, og jeg tror, hr. Van Rompuy vil gøre det samme i år. Jeg vil nu besvare nogle af de konkrete spørgsmål, medlemmerne har stillet. For det første vil jeg vedrørende fru Hautalas spørgsmål om menneskerettighederne gøre opmærksom på, at den højtstående repræsentant tager Parlamentets beslutning fra december 2010 meget alvorligt. Omstændighederne omkring Sergej Magnitskijs og Vera Trifonovas død i varetægtsfængsel skal undersøges grundigt, og Rådet (eksterne anliggender) vil naturligvis lægge stor vægt på dette. Vi vil fortsat rejse disse og andre bekymringer på alle niveauer, ikke kun i forbindelse med de halvårlige høringer om menneskerettigheder, men også på topmødeplan, hvor vi vil insistere på, at Rusland opfylder sine internationale forpligtelser. Det vil være op til Rådet at træffe beslutninger om eventuelle restriktive foranstaltninger. Sådanne midler bør anvendes klogt på grundlag af klare fakta. Først og fremmest opfordrer vi vedvarende Rusland til at sørge for, at sagen undersøges efter reglerne. Jeg vil gerne sige til fru Oomen-Ruijten, at menneskerettigheder er et centralt emne i forhandlingerne om den nye aftale, og de vil blive taget op på flere fronter. Vi kan forsikre Dem om, at EU's og Ruslands forpligtelser til at overholde menneskerettighederne, også minoriteters rettigheder, vil få en fremtrædende plads i denne aftale og udgøre et vigtigt element i den fremtidige aftale. Til sidst vil jeg ganske kort ridse nogle af mine tidligere standpunkter op. Retsstaten og domstolenes uafhængighed skal fortsat være en uadskillelig del af det moderniseringsarbejde, som pågår i Den Russiske Føderation. EU må være parat til at støtte Rusland i dette arbejde. Ytringsfrihed og forsamlings- og foreningsfrihed er grundstenene i alle vestlige demokratier. Rusland bør overholde de retlige forpligtelser, som landet har indgået som medlem af Europarådet, FN og OSCE. Den nordkaukasiske region er og bliver en kilde til stor bekymring for os. Vi skal opfordre Rusland til at finde en holdbar løsning på dette rodfæstede problem i regionen. Det er vigtigt at huske på, at der på trods af alle vores bekymringer og de mange udfordringer, Rusland står med, også har været positiv udvikling på flere områder. Vi er nødt til at tage præsident Medvedev på ordet og fortsætte en seriøs dialog med Rusland om menneskerettigheder. Hvis der opstår nogle tilfælde, er vi derfor nødt til at være på vagt, ligesom vi er nødt til at følge nøje med i, hvad der sker i Rusland. Mange tak for Deres værdifulde kommentarer. Den højtstående repræsentant vil blive behørigt underrettet om Deres synspunkter. Formanden Forhandlingen er afsluttet. Afstemningen finder sted kl. 12.00 torsdag den 17. februar 2011. (Mødet udsat kl. 11.45 og genoptaget kl. 12.00) Skriftlige erklæringer (artikel 149) Cristian Dan Preda Den internationale presse har behandlet Mikhail Khodorkovskij-sagen meget indgående, og faktisk tyder alt på, at sagen er blevet brugt til at tjene politiske formål. De seneste udtalelser fra dommer Danilkins pressesekretær viser tydeligt, at det russiske retssystem ikke er uafhængigt. Samtidig er det vigtigt at understrege, at dette ikke er et isoleret tilfælde. Tværtimod beretter de ngo'er, der er aktive i Rusland, jævnligt, at standarderne for en retfærdig rettergang ikke er opfyldt i landet. Desuden anmodede Europarådets Parlamentariske Forsamling i september 2010 myndighederne i Moskva om at vedtage reformer, der kunne garantere retssystemets uafhængighed og standse chikanen af advokater. Endelig er det vigtigt for os at fremhæve den kritiske situation i Nordkaukasus, der er præget af straffrihed, og hvor ofrene endog er bange for at forsvare sig selv af frygt for at bringe sig i endnu større fare. Hvis de russiske myndigheder gerne vil vise sig troværdige med erklæringer om, at de agter at respektere retsstatsprincipperne, må de gøre sig mere umage, end de har gjort hidtil. Traian Ungureanu skriftlig. - (EN) Præsident Medvedevs og premierminister Putins styre er ikke foreneligt med retsstatsprincippet. Putin og Medvedev har i over 10 år tolereret, og muligvis beskyttet, en rystende liste over tilfælde af mishandling og forbrydelser, herunder iscenesatte retssager, kontrol af pressen og politiske drab. Den skræmmende liste over lovløsheden i Rusland er ikke et spørgsmål om privat kriminalitet. Det virkelige problem er statsstøttet lovløshed. Det russiske retssystem, og den russiske stat, har aldrig taget sig af forbrydelser, hvor journalister, menneskeretsforkæmpere og informanter i hæren eller retssystemet har været ofre. Lovløsheden i Rusland blev alt for længe betragtet som et uheld eller et problem uden for statslig kontrol. EU bør med sin politik holde de russiske myndigheder ansvarlige for deres samarbejde med kriminelle elementer. De seneste begivenheder tyder på, at den anden Khodorkhovskij-retssag blev ført efter ordre fra højtstående politiske figurer. Den russiske stats udenretslige fortid er allerede blevet en tradition. EU bør med sin politik tage højde for denne uacceptable praksis. Den sædvanlige bløde EU-retorik er ikke hensigtsmæssig. Den bør erstattes af en beslutsom politik, der omfatter troværdige advarsler om, at et fremtidigt samarbejde med Rusland kræver en øjeblikkelig forbedring af Ruslands håndhævelse af loven. Krzysztof Lisek Da hr. Medvedev tiltrådte, lovede han russerne et "retsstatsdiktatur" og fuldt demokrati. Jeg tror, den russiske præsident er klar over, at hans land kæmper for at opbygge en demokratisk stat styret af retsstatsprincippet og skabe en moderne økonomi, som kan leve op til globale udfordringer. De seneste begivenheder i Rusland, især de utallige angreb på journalister og repræsentanter for uafhængige ngo'er, og dommen i Khodorskovskij-sagen giver anledning til at spørge, om der overhovedet ligger en reel forståelse af menneskerettighederne og de grundlæggende frihedsrettigheder til grund for de fine krav. Ruslands iagttagelse af landets internationale forpligtelser kan også anses for kontroversiel i flere henseender. De uløste konflikter i regioner som Nagorno-Karabakh, Transdnestrien og Abkhasien og Sydossetien bør snarest muligt bringes til ophør i henhold til folkeretten og Ruslands forpligtelser. Rusland bør betingelsesløst efterkomme alle bestemmelserne i aftalen fra 2008 mellem Rusland, EU og Georgien. Især bør repræsentanterne fra EU's observatørmission i Georgien (EUMM Georgia) have garanteret, ubegrænset adgang til de georgiske regioner Abkhasien og Sydossetien med henblik på at sikre fred og stabilitet i disse regioner. Indrek Tarand Der synes at være en bred anerkendelse af problemet med uafhængige domstole og imiteret demokrati, ytringsfrihed og retsstat. Når det kommer til stykket, bør EU være i stand til at genkende et sådant problem. Alligevel forekommer det samtidig mærkeligt, at der er medlemsstater, som forsøger at tilsidesætte fælles holdninger og endog aftaler som f.eks. EU's fælles holdning 2998/944/FUSP. I øvrigt mener jeg: Frankrig har besluttet at sælge et krigsskib i Mistral-klassen til Rusland. Vi tror, det vil komme til at fortryde den beslutning.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Subjekty kolektivního investování do převoditelných cenných papírů (SKIPCP) (přepracované znění) (rozprava) Předsedající Dalším bodem je zpráva předložená Wolfem Klinzem jménem Hospodářského a měnového výboru o návrhu směrnice Evropského parlamentu a Rady o koordinaci právních a správních předpisů týkajících se subjektů kolektivního investování do převoditelných cenných papírů (SKIPCP) (revize) - C6-0287/2008 -. Wolf Klinz zpravodaj. Pane předsedající, pane komisaři, dámy a pánové, v červenci roku 2008 představila Evropská komise svůj návrh revize platné směrnice o koordinaci právních a správních předpisů týkajících se subjektů kolektivního investování do převoditelných cenných papírů (SKIPCP) a tento návrh je základem dnešní rozpravy. Pakliže jsme chtěli zajistit, abychom do konce tohoto volebního období provedli skutečně úspěšnou revizi směrnice o SKIPCP, která ve své původní podobě platila od roku 1985, museli jsme dodržet velice náročný časový plán. Jasným cílem těchto reforem bylo zvýšení konkurenceschopnosti evropského odvětví fondů, snížení jeho nákladnosti, vytvoření a lepší využívání úspor z rozsahu, zajištění toho, aby všichni poskytovatelé fondů měli opravdu přístup na všechny trhy v rámci Evropské unie, a dosažení všech těchto cílů bez oslabení ochrany investorů: ochranu investorů jsme chtěli naopak zlepšit. Měli jsme jinak řečeno velmi náročný plán a musím říci, že si opravdu cením toho, že se nám ve spolupráci se všemi zúčastněnými institucemi podařilo tento projekt v takto krátké lhůtě dokončit. Investiční fondy dávají drobnějším investorům možnost investovat menší sumy svého kapitálu do rozrůzněných a profesionálně spravovaných portfolií. Již v minulosti se evropské SKIPCP velmi dobře osvědčily. S kolektivními investicemi do převoditelných cenných papírů se neobchoduje pouze v Evropě, ale v míře nikoli zanedbatelné se vyvážejí i do oblastí mimo Evropskou unii - zejména do Jižní Ameriky a Asie - kde jsou velmi vysoce ceněny. Z tohoto důvodu bylo velmi důležité, abychom při revidování této směrnice nepoškodili status těchto SKIPCP. Směrnice o SKIPCP byla v minulosti dvakrát pozměněna a rovněž tentokrát přistoupila Komise k její revizi s velkou péčí. Zahájila postup konzultace, předložila zelenou a bílou knihu a celou problematiku důkladně projednala se všemi zúčastněnými stranami na trhu. Komise v této revizi navrhla celkem šest opatření, která by měla přispět k dosažení cílů, o nichž jsem se zmínil. Mezi ně patří za prvé zavedení pasu správcovských společností; za druhé usnadnění přeshraničních fúzí fondů za účelem snížení počtu fondů v rámci Evropské unie, aby tak byla odstraněna nerovnováha, patrná zejména ze srovnání Evropy a Spojených států; za třetí vytvoření možnosti struktur typu master-feeder, jinými slovy zavedení možnosti investovat jeden fond do jiného master fondu, který by pak tyto investice spravoval; za čtvrté vytvoření krátkého - nejvýše dvoustránkového - informačního dokumentu, známého pod názvem klíčové údaje pro investory, který bude obsahovat nejdůležitější informace pro malé investory; za páté zjednodušení oznamovacího postupu, aby nedocházelo k tomu, že určitý fond při žádosti o povolení v zemi, ve které dosud není povolen, bude muset de facto projít znovu celým povolovacím postupem; a konečně posílení spolupráce při dohledu. Ani odvětví fondů nezůstalo nedotčeno důsledky finanční krize. Došlo k odlivu značného množství peněz a za těchto okolností je naprosto nezbytné, abychom svá rozhodnutí učinili co nejdříve a posílili tak důvěryhodnost fondů a zajistili, aby malí investoři neztratili důvěru v tyto investiční nástroje. Na závěr mi dovolte dvě poznámky. Za prvé chci říci, že Komise zřídila skupinu, jejímž předsedou je Jacques de Larosière, aby prošetřila otázku dohledu v Evropě. Věřím, že závěry, k nimž tato skupina dospěje, a návrhy, jež vytvoří, budou Komisí převzaty a příznivě budou přijaty i zde v Parlamentu. Za druhé chci říci, že zejména pokud jde o přeshraniční fúze fondů, jsme stále svědky rozdílného zdanění přeshraničních a vnitrostátních fúzí. I v této věci žádáme Komisi, aby zajistila, že oba typy fúzí budou mít stejné podmínky a nebude se s nimi zacházet odlišným způsobem. Charlie McCreevy člen Komise. - Pane předsedající, jsem potěšen, že mohu jménem Komise podpořit pozměňovací návrhy Evropského parlamentu k návrhu IV směrnice o SKIPCP. Bude tak usnadněno přijetí úprav SKIPCP IV v rámci jediného čtení. Pro evropské trhy v odvětví fondů, které se v současné době potýkají s velkými obtížemi, bude tento výsledek vítaným znamením příznivého vývoje. Návrh přijatý Komisí loni v červenci je výsledkem velmi důkladného postupu konzultace. Na tomto návrhu se začalo pracovat ještě před nástupem finanční krize. Vytyčuje řadu jasně vymezených cílů, které by měly zlepšit fungování směrnice o SKIPCP. Komise se s ohledem na to chtěla zasadit o zjednodušení a stimulaci přeshraničního obchodu SKIPCP, poskytnout správcům fondů účinné nástroje, které by jim umožnily fondy zvětšovat a využívat úspor z rozsahu. Nejde však pouze o konkurenceschopnost. Komise chtěla rovněž stanovit účinná pravidla zveřejňování informací pro investory, která zajistí, že každý zájemce o investování svých úspor do SKIPCP obdrží před vlastním rozhodnutím všechny podstatné informace, podané jasnou a srozumitelnou formou. Jsem potěšen, že vám mohu oznámit, že cíle stanovené v návrhu Komise byly dosaženy. Parlament a Rada upravily návrh Komise o fúzích, strukturách typu "master-feeder", oznamovacích postupech fondů a klíčových údajích pro investory, zachovaly přitom ovšem i vysoké nároky obsažené v původním návrhu Komise. Komise je velmi potěšena výsledkem postupu spolurozhodování, zejména pokud jde o kapitoly obsažené v jejím červencovém návrhu. Co se týče otázky pasů správcovských společností - jež tvoří důležitou součást návrhu - tak zpočátku, v době přijímání návrhu, měla Komise vážné obavy z možného nepříznivého dopadu, který by mohlo mít zavedení nedostatečně připraveného pasu správcovských společností na bezpečnost a na drobné investory vkládající své peníze do fondů SKIPCP. Při pohledu zpět jsem přesvědčen, že naše rozhodnutí konzultovat Evropský výbor regulátorů trhů s cennými papíry bylo správné. Toto rozhodnutí pomohlo Parlamentu a Radě k vytvoření dobře koncipovaných opatření, která ochrání zájmy podílníků. O to jediné mi také šlo při jednání o pasu správcovských společností. Od července 2008 máme za sebou dlouhý kus cesty. Výsledek konzultace Evropského výboru regulátorů trhů s cennými papíry (CESR) se stal základem komplexního souboru opatření, které kladou jasný důraz na konkrétní odpovědnost, zajišťují tok všech nezbytných informací a podtrhují nezbytnou spolupráci a podporu, kterou potřebují orgány členských států EU. To platí na všech úrovních: počáteční povolení, průběžný dohled a prosazování pravidel. Komise může nyní přistoupit k podepsání kompromisního znění. Naše práce však není ještě zcela u konce. Úspěch pasů správcovských společností závisí na naší schopnosti zvládnout několik dosud nevyřešených komplexních problémů, jako je řízení rizik prostřednictvím opatření druhé úrovně. Tato práce bude rovněž příležitostí k odstranění slabých míst v řízení rizik, která v několik málo případech z nedávné doby vyšla najevo. Komise byla při práci na těchto opatřeních vázána velmi přísnými lhůtami. Již dříve jsme vyjádřili obavu, že tyto lhůty nejsou reálné. Budeme potřebovat čas a prostředky, abychom byli schopni tato opatření důkladně připravit, konzultovat zúčastněné strany a připravená opatření přijmout. Komise se vynasnaží, aby tento postup zahájila v co nejkratší možné době. Budeme rovněž potřebovat všestrannou a aktivní spolupráci všech zúčastněných stran, mj. i tohoto Parlamentu, abychom byli schopni vydat opatření včas. Rád bych ještě jednou vřele poděkoval zpravodaji panu Wolfu Klinzovi a vyjádřil mu své uznání a svůj obdiv za to, že Parlament dokázal tuto agendu zvládat tak účinným způsobem. Konsensus, jehož bylo dosaženo v rámci několika málo měsíců, může být důvodem ke spokojenosti všech tří institucí. Ukázali jste, že Evropa je schopna jednat rychle a vytvořit při tom užitečná zlepšení svých právních předpisů. Na tom, čeho jsme dosáhli, musíte nyní dále stavět a zasadit se o dokončení ambiciózního plánu, který spočívá v provedení této legislativy. Dovolte, abych nakonec učinil dvě prohlášení, na nichž se Komise s ohledem na přijetí této zprávy dohodla. První se týká otázky zdanění přeshraničních fúzí. Komise podnikne šetření potenciálně nepříznivého vlivu vnitrostátních daňových systémů na přeshraniční fúze a použije své prostředky, jakmile budou navržená ustanovení přijata. Komise zejména prošetří možné případy nepříznivých daňových důsledků pro investory. Co se týče dohledu, já sám jsem zdůrazňoval potřebu posílení spolupráce při vykonávání dohledu. V dokumentu "Solventnost II" a v pozměňovacích návrzích ke směrnici o kapitálových požadavcích předložila Komise na mé doporučení návrhy k posílení spolupráce při vykonávání dohledu. Nemám proto nejmenší potíže souhlasit s potřebou zlepšení v této důležité oblasti. V zájmu zajištění konzistence a soudržnosti všech příslušných právních předpisů v oblasti celého finančního odvětví se tudíž Komise shodla na tom, že s ohledem na závěry de Larosièrovy zprávy prošetří potřebu posílení jednotlivých ustanovení této směrnice, která se týkají organizace spolupráce při vykonávání dohledu. Jean-Paul Gauzès navrhovatel stanoviska Výboru pro právní záležitosti. - (FR) Pane předsedající, pane komisaři, dámy a pánové, dovolte mi prosím, abych ze všeho nejdříve vzdal hold pozoruhodné práci, kterou odvedl náš zpravodaj pan Wolf Klinz, jemuž se podařilo získat široký konsensus v rámci Hospodářského a měnového výboru a vyjednat ve všech směrech zcela uspokojivý kompromis s předsednictvím. O vyjádření svého stanoviska byl požádán také Výbor pro právní záležitosti, výbor své názory vyslovil a tyto názory pak byly brány v úvahu. Původní směrnice o SKIPCP byla klíčovým momentem vývoje evropských investičních fondů. V červnu 2007 představovala aktiva SKIPCP hodnotu 6 000 miliard EUR a SKIPCP se podílela na 75 % trhu EU v oblasti investičních fondů. Vnitřní záruky, jež SKICP nabízí, jsou důvodem toho, že je uznávají také investoři za hranicemi Evropy. Je nicméně třeba, aby došlo ke změně právních předpisů a byl podpořen další rozvoj těchto fondů. Změny provedené v roce 2001 otevřely pro SKICP cesty do nových investičních oblastí, na několika místech však tyto cesty zůstaly jen těžko prostupné. Zelená kniha vyvolala veřejnou debatu. V roce 2005 následovalo vydání bílé knihy. Dnes nás již může těšit podstatný pokrok v účinnosti návrhu, který máme před sebou. Nejdůležitější pokrokem je uznávání evropského pasu správcovských společností. Navrhovaná ustanovení umožní zavedení tohoto pasu pro správcovské společnosti a zároveň poskytnou záruku adekvátní ochrany investorů. Pas má svou konečnou podobu a v této podobě ho vítáme. Opatření týkající se dohledu, která jsou jeho součástí, budou dozajista dostatečně účinná, aby odstranila veškeré pochybnosti, které by snad někdo mohl mít. Návrh rovněž přináší důležitá technická zlepšení, například oznamování, přeshraniční fúze a seskupování fondů v rámci struktur typu "master-feeder". Harmonizace, jíž bude tímto způsobem dosaženo, zaručí rovné podmínky hospodářské soutěže v celé Evropské unii, pakliže ovšem, jak řekl již náš zpravodaj, budou podniknuty kroky na fiskální úrovni, které zabrání jejich pokřivení. Astrid Lulling , jménem skupiny PPE-DE. - (FR) Pane předsedající, pane komisaři, při hlasování o návrhu směrnice jsem ještě nikdy neměla tak smíšené pocity jako nyní. Je pravda, že zpravodaj pan Klinz na tomto návrhu pracoval několik let a osvědčil se jako velmi nadaný vyjednavač, zejména v průběhu trialogu. Je rovněž pravda, že směrnice přináší významný pokrok v několika směrech, v oblasti fungování vnitřního trhu a v kolektivním řízení finančních aktiv, a tento pokrok se v oboru investičních fondů setkal v Evropě s příznivým ohlasem. Problémem však zůstává fakt, že rozpravy a diskuse vedené na toto téma v Radě a v Parlamentu nebyly po celou dobu nikdy zcela svobodné, protože jejich výsledek byl znám již předem: některé zúčastněné strany musely za každou cenu prosadit evropský pas správcovských společností. V zásadě k tomu není mnoho co dodat, pas je sám svou vlastní obranou. Je nicméně nutno zajistit, aby zavedení tohoto pasu pro správcovské společnosti šlo ruku v ruce s nezbytnými zárukami, zvláště pak zárukami týkajícími se dohledu nad fondy, neboť zavedení pasu vede k disociaci funkcí, které nezná hranic. S politováním musím říci, že ve své realizované podobě je systém nejen velmi složitý, ale rovněž otevřený různým interpretacím. Je riziko, že se brzy ocitne v reálných obtížích, které poškodí odvětví evropských vývozních fondů, a to zejména fondů pro vývoz do třetích zemí. Samozřejmě mi neuniklo, že se svým postojem jsem v menšině, ale to mi nevadí. Za normálních okolností bych měla pokušení říci, že teprve až sama praxe umožní vyvodit definitivní závěry v této věci a rozhodnout, kdo má pravdu. Jsou to ti, kteří důvěřují přizpůsobivosti provozovatelů trhu, nebo ti, kteří trvají na opatrnějším přístupu? Nevylučuji možnost úspěchu, ale zaručený tento úspěch není. S ohledem na poslední zprávy, obzvláště pak s ohledem na Madoffovu aféru a na důsledky, které z ní vyplývají pro řízení kolektivních finančních aktiv, se takových záruk ostatně asi jen sotva můžeme nadát. Můj skepticismus dává slovo obavám. Finanční krize neušetří odvětví investičních fondů, to již víme. Je proto možná na čase, abychom si položili některé základní otázky. Činíme-li v čase této hluboké krize rozhodnutí, která oslabují konkrétní odpovědnost jednotlivých zúčastněných stran či předpokládají dokonalou spolupráci mezi regulačními orgány, může se stát, že se nevyhneme nesrovnalostem. Říkám, co si myslím: tato směrnice je z jiné doby, z doby před krizí. Vyznačuje se jistou nonšalancí. Finanční systém ve skutečnosti prochází dlouhodobou a hlubokou krizí důvěry a přehodnocení vyžadují všechny články jeho architektury. Nezapomínejme, že první povinností fondů peněžního trhu je ochrana investorů diverzifikací rizik a stanovením přísných pravidel. Hlasováním ve prospěch tohoto znění v jeho stávající podobě bez toho, abychom opravdu věděli, kterým směrem se ubíráme, vytváříme dojem, jako by se vůbec nic nestalo. Tento odklon od reality nepovede k ničemu dobrému, takže pokud jde o mne, já se zdržím hlasování, přestože jsem podepsala kompromisní pozměňovací návrhy, které byly vyjednány s Radou. Za daných okolností se mi všechna zlepšení, jichž bylo dosaženo, jeví jako nedůležitá ve srovnání se principiálními otázkami, které jsem právě nadnesla. Donata Gottardi jménem skupiny PSE. - (IT) Pane předsedající, pane komisaři, dámy a pánové, máme hlasovat o nové směrnici o subjektech kolektivního investování do převoditelných cenných papírů. Tato směrnice byla již v minulosti nesmírně důležitá a neméně důležitá bude i v budoucnu. Od vydání první směrnice, od něhož uplynulo již téměř čtvrt století, se řada věcí rychle změnila, takže nyní potřebujeme, jak vyplývá už ze samotného názvu, zkoordinovat zákony, nařízení a správní ustanovení a žádat zásadní aktualizaci, jež zohlední nové potřeby, které budeme spatřovat, jak se domnívám, jednak ve větší plynulosti a mobilitě, jedna také v důkladnějším dohledu a kontrole. Práce v Hospodářském a měnovém výboru postupovala vpřed v duchu vynikající spolupráce, a to díky pozitivními přístupu zpravodaje, kterému nemohu nevyjádřit dostatečné díky, a Rady, snad proto, že jsme si všichni uvědomovali, že se dotýkáme oblasti, která velmi těsně souvisí s finanční krizí, a že naléhavě potřebujeme přijít s dostatečně rychlou a náležitou odpovědí. Myslím, že v této fázi je důležité shrnout několik bodů, ve kterých jsme si dobře rozuměli a ve kterých jsme dosáhli, věřím, rovněž dobrých výsledků. Tak je tomu v případě správcovských společností, obzvláště co se týče identifikace použitelného právního předpisu - právního předpisu členského státu, v němž byly fond či správcovská společnost zřízeny - což nám umožňuje, abychom dospěli k jasnějšímu, bezpečnějšímu a účinnějšímu systému dohledu. Stejně tak je tomu i v případě dohody o opatření druhého stupně, kterou má Komise na základě naší žádosti schválit do července 2010. Podobně jsme se shodli také na tom, že správcovské společnosti mají být zodpovědné za postupy, mechanismy a jména kontaktních osob, jež umožní spotřebitelům a investorům získávat příslušné informace, v neposlední řadě i v případě, že chtějí podat stížnost, i když správcovská společnost nemá sídlo v jejich členském státě. V pozitivním světle bychom měli vidět možnost dalšího posilování spolupráce při výkonu dohledu na základě dvojstranných a mnohostranných dohod uzavíraných mezi příslušnými orgány členských států o SKIPCP a správcovských společnostech a stejně tak i dohodu o fúzích a strukturách typu "master-feeder", jež umožní provozovat činnost v celém rozsahu vnitřního trhu. Stále se nicméně názorově lišíme v otázce časových lhůt oznamovacího postupu, protože jsme od začátku chtěli a stále chceme, aby byly delší a přiměřenější, tak jak byly stanoveny Radou. Nakonec bych ráda zmínila pokrok, jehož bylo dosaženo v otázce prospektu, klíčových údajů pro investory na ochranu spotřebitele, a poznamenala, že také v tomto případě jsme chtěli, aby vzhledem ke svým malým rozměrům byla tištěná kopie prospektu rozesílána automaticky a nikoli pouze na vyžádání. Na závěr bych chtěla říci, že bychom se zde všichni měli shodnout na tom, že je potřeba tuto složku uzavřít během prvního čtení. Olle Schmidt jménem skupiny ALDE. - (SV) Pane předsedající, pane komisaři, rád bych začal poděkováním svému kolegovi ze skupiny Aliance liberálů a demokratů pro Evropu, panu Klinzovi, za jeho vynikající práci. V této tak rozbouřené době, jakou letošní podzim nepochybně byl, se našemu zpravodajovi, jak jsme zde již slyšeli, podařilo najít rozumný kompromis. I bez finanční krize se tyto záležitosti obtížně řeší. Vím o tom až příliš dobře, neboť jsem měl SKIPCP na starosti v roce 2001. Cílem fondů SKIPCP není pouze vytvoření lepšího a většího trhu v oblasti fondů, ale také vytvoření trhu, který bude otevřený a uživatelsky vstřícný. A to se také z velké části skutečně podařilo. Množství překážek bylo odstraněno již v roce 2001. Rád bych vám všem připomněl, že ani tenkrát to nebylo nijak zvlášť snadné. Bylo to ještě v době před zavedením Lamfalussyho procesu. Několik překážek nicméně zůstalo a tyto jsou nyní předmětem jednání. Dojde ke zlepšení v oblasti marketingu. Zvýší se ochrana investorů. Budou možné fúze fondů a struktury typu "master-feeder", posílena bude spolupráce mezi orgány vykonávajícími dohled, jak o tom mluvil i pan komisař. Citlivou otázkou byla pravidla týkající se pasu správcovských společností. Názory na toto téma jsme již slyšeli. Jsme si vědomi, že stanoviska se různí. Myslím si nicméně, že stávající návrh je návrhem dobrým. Hospodářská soutěž a otevřenost jsou v dobře organizovaném trhu vždy dobré. Další důležitou otázkou byly klíčové údaje pro investory, které nahrazují zjednodušený prospekt. Mezi potřebnými informacemi a účinností je nutno nalézt rovnováhu. Příliš mnoho informací není dobré stejně tak jako příliš málo informací. Otázka jazyka je samozřejmě citlivá, ale domnívám se, že chceme-li skutečně něčeho dosáhnout v oblasti přeshraničního obchodu, musíme najít odvahu se s tímto problémem vypořádat. I v této oblasti je třeba nalézt rozumnou rovnováhu. Jak se ukázalo na podzim, Evropa potřebuje finanční trh, který funguje účinným způsobem. SKIPCP otevřela cestu k takovému trhu a představuje úspěch a ceněnou značku i mimo Evropu. Tento vývoj bychom měli být schopni udržet, a to je ostatně něco, na čem tento návrh pracuje. Eoin Ryan jménem skupiny UEN. Pane předsedající, rád bych nejprve poblahopřál panu zpravodaji k jeho vynikající zprávě. Odvedl nesmírně náročnou práci, aby dosáhl kompromisu, a k tomuto úspěchu mu blahopřeji. Poté, co vstoupí přepracovaná směrnice o SKIPCP v účinnost, přispěje ke snížení tíživé byrokracie a zbytečných výdajů. Během vyjednávání kompromisu projevily některé členské státy určité konkrétní obavy, které byly zohledněny, a to pak umožnilo vytvoření návrhu se silnou a širokou podporou. Domnívám, že návrh neochraňuje pouze spotřebitele, ale je dobrý i pro investory. Jak řekli již někteří mí předřečníci, otevření trh je pozitivum, a je-li správně regulován, může být dobrou věcí pro nás pro všechny. Revize směrnice o SKIPCP je dalším svědectvím o tom, že si uvědomujeme provázanost současných finančních trhů, a tedy i potřebu společných pravidel a norem pro jejich účinnou regulaci a provozování globálního průmyslu finančních služeb. Uvědomujeme si to nejen v Evropě, ale v globálním měřítku, neboť procházíme finančním obdobím, které nemá obdoby. Je velmi důležité, abychom na řešení problémů pracovali společně a na globální úrovni. Dovolte mi, abych připomněl, že dnešek představuje velkou příležitost: slavíme dnes 10. výročí vzniku evropské měny euro, jež samo slouží jako ilustrace významů hospodářské spolupráce. Je velké štěstí, že má země, Irsko, je členem eurozóny, protože v době dosud nevídaných výkyvů a současné globální recese se pro Irsko i pro ostatní země stala stávající měna zdrojem stability. Kdyby Irsko nebylo v eurozóně, ocitli bychom se pravděpodobně v nešťastném postavení Islandu - na to ovšem nedošlo. Rád bych připomněl některým irským poslancům v této sněmovně - obzvláště strany Sinn Féin - že kdyby bylo bývalo po jejich, nebyli bychom nyní v eurozóně. Svého času o ní říkali, že je to krok zpátky. Irsko by nebylo členem měnové unie a jeho hospodářské postavení by bylo stejně špatné jako hospodářské postavení Islandu. Rád bych připomněl všem, kteří se v Irsku stavěli proti evropskému projektu, že mnoho zemí na celém světe využívá irského odmítnutí Lisabonské smlouvy a těží z možných nebo reálně pociťovaných dozvuků tohoto odmítnutí k tomu, aby na úkor Irska samy získávaly nové kontrakty. Z hospodářského hlediska musí Irsko zůstat ve středu evropského rozhodování, kde jsme vždy také tradičně stáli a kde naše vlastní podnikání chce a potřebuje Irsko i nadále mít. John Purvis Pane předsedající, i při všech sporech, které v současnosti provázejí regulaci průmyslu finančních služeb i přes ukvapené volání po zavádění zbytečně rozsáhlých regulačních opatření jde o vítaný příklad zdravého rozumu a přiměřeného a uměřeného regulování tohoto odvětví průmyslu. Pan Klinz a Komise odvedli dobrou práci a já tuto zprávu i navrhovanou revizi s radostí podporuji. SKIPCP představují životně důležitou součást evropského - a neváhám říci, že i skotského - odvětví řízení investic. Představují životně důležitý způsob spoření jak pro spořitele, tak pro investory, a to nejen v Evropě, ale na celém světě. Napodobování je dozajista dostatečný kompliment a vskutku dokonce i ve Spojených státech považují SKIPCP za vzor, o jehož uskutečnění by stáli. Pan Klinz začlenil do své zprávy většinu toho, co já sám považuji za životně důležité, jako je diverzifikace do několika nových investičních produktů a postupů, které dávají rozumnou míru bezpečnosti a neopouštějí rovinu zdravého rozumu. Ze všeho nejdůležitější je ovšem to, že musíme dosáhnout větších úspor z rozsahu. Mnoho našich SKIPCP má příliš malý rozsah a je jich rovněž příliš velké množství, a je tudíž nutno usnadnit fúze. Osobně bych se byl přimlouval za to, jít ještě dále a umožnit snadnější vytváření fúzí i v případě SKIPCP, které mají odlišné investiční cíle, za předpokladu, že by investor byl odpovídajícím způsobem chráněn a informován o těchto změnách. Za třetí správcovský pas, který je novým životně důležitým ustanovením, jež umožní větší úspory z rozsahu, větší účinnost a omezení byrokracie. To vše je jedině v zájmu investorů. Z revize tudíž bude mít prospěch průmysl, ještě důležitější je však to, že z ní bude mít prospěch i investor a spořitel, a to nejen v Evropě, ale kdekoliv na světě. Zprávu pana Klinze a revizi směrnice o SKIPCP podpořím velmi rád. Pervenche Berès (FR) Pane předsedající, pane Klinči, děkuji vám za vaši práci, za vaše úsilí i za vaše vyjednavačské schopnosti. SKIPCP jsou v jistém smyslu obchodní značkou evropských finančních trhů; jsou dobrým vývozním artiklem. V Evropské unii existují nicméně určité nerovnováhy, jako například tam, kde jsou producentské a spotřebitelské země, a kde se tudíž také uplatňují odlišné strategie. Jedním z cílů revize této směrnice je organice vnitřního trhu, který by za těchto podmínek umožňoval skutečné fungování SKIPCP. V této fázi si musíme položit čtyři otázky: první otázkou, která byla vznesena již během této rozpravy, je zcela samozřejmě otázka pasu správcovských společností a i já jsem vyslechl pana komisaře, který mluvil o svých obavách z toho, že by pas mohl být špatně připraven. K jeho přípravě musí být ovšem vůle, pane McCreevy: občas jsem měl dojem, že pan komisař k tomu není zcela odhodlán. Potěšila mne proto jednání, která začala z podnětu Evropského parlamentu a Rady a která měla zajistit, abychom spolu s revizí směrnice o SKIPCP přijali i skutečný správcovský pas, jež umožní vnitřnímu trhu Evropské unie, aby fungoval za normálních podmínek. Druhý postřeh se týká otázky zadržování. Žádáme-li v revidované směrnici o kapitálových požadavcích, aby banky zadržovaly 5 % z celkového objemu sekuritizací, které uvádějí na trh, bude nutno přistoupit s ohledem na podobné podmínky ke sjednocení zadržovacích povinností i na poli SKIPCP, protože stejná rizika s sebou musí nést stejná pravidla. Můj třetí postřeh se týká otázky dohledu. Myslím, že nikdo zde nebude zpochybňovat naše odhodlání vymezit lepší podmínky dohledu. Všichni zde díky iniciativě pana předsedy Barrosa čekáme na výsledky pracovní skupiny vedené Jacquesem de Larosière. Domnívám se, že vzhledem k situaci už nemůžeme čekat o mnoho déle na provedení výsledků této pracovní skupiny. Bude to mít vliv na podmínky, za jakých bude organizován dohled mezi jednotlivými zúčastněnými stranami, tj. mezi producenty a spotřebiteli SKIPCP. Potřebujeme proto, aby byly vymezeny problémy, které s sebou dohled v této oblasti přináší. Moje poslední poznámka se dotýká sporných otázek daňového režimu. Pan zpravodaj tyto otázky zmínil a pan komisař přislíbil jejich vyřešení. Za otázkou daňových režimů se skrývá problém protekcionismu, který musíme odmítnout a který chceme překonat. Dosáhnout toho bude možné pouze v případě, že se Komise z vlastního podnětu postará o to, aby daňový režim umožňoval skutečně volný pohyb produktů SKIPCP, neomezovaný žádným protekcionismem. Margarita Starkevičiūt (LT) Chtěla bych podtrhnout vynikající práci našeho zpravodaje a jeho schopnost najít přijatelný kompromis. Podobně jako někteří mí předřečníci mám ovšem i já několik pochybností. Tyto pochybnosti se týkají ustanovení, podle něhož členské státy EU mají za povinnost připravit všechny dokumenty vztahující se k investičnímu podnikání, a to, jak se praví v dokumentu, "v jazyce obvyklém ve sféře mezinárodního finančnictví", což znamená v angličtině. Hovořila jsem ve prospěch vytváření příležitostí pro podnikání s nižšími náklady, které by nebylo regulováno do všech podrobností, avšak správci fondů mluvící jedním jazykem, v tomto případě angličtinou, by neměli být upřednostňováni před ostatními a konkurenčně zvýhodňováni. Měli bychom rovněž předejít vytváření právní nejistoty. Jak může spotřebitel hájit svá práva, pakliže dokument vytváří podmínky umožňující nejednoznačný výklad odpovědnosti za své finanční podnikání? Jsem pro jasné vymezení odpovědnosti za finanční podnikání a podmínek hospodářské soutěže, jimiž se investiční podnikání bude řídit. Marek Aleksander Czarnecki (PL) Prioritou parlamentní práce by se podle mého názoru mělo stát zlepšení účinnosti mechanismů, na jejichž základě funguje SKIPCP. Aby bylo možné zvýšit prospěšnost a zlepšit hospodářskou soutěž v evropském odvětví fondů, mělo by dojít k omezení investorských nákladů, zároveň by však investoři měli mít záruku vysoké úrovně ochrany. Souhlasím s panem zpravodajem, že existující prospekt by měl být nahrazen bezpoplatným dokumentem, který bude obsahovat klíčové údaje pro investory. Je rovněž velmi důležité, abychom pokračovali v práci na směrnici v oblasti zdanění fúzí fondů a odstranili daňové překážky. Dále zastávám stejně jako pan zpravodaj stanovisko, že praktické používání pasu správcovských společností, jehož záměrem je dát správcovským společnostem právo nabízet služby související se správou skupinového portfolia v celé EU, přispěje k vytvoření skutečného společného trhu v oblasti odvětví fondů. Charlie McCreevy člen Komise. - Pane předsedající, ještě jednou chci vyjádřit své uznání a obdiv k tomu, jak účinným způsobem Parlament zvládl tuto agendu. Je to výsledek pozoruhodně rychlého konsensu. Jak již bylo zmíněno, nejsme ještě ani zdaleka u konce - stále ještě zbývá hodně práce, kterou je třeba vykonat na úrovni 2. Členské státy budou mít rovněž úkol provést tento soubor pravidel - úroveň 1 a úroveň 2 - do začátku léta 2011. Bude třeba zajistit rovněž podmínky pro spolupráci mezi vnitrostátními dozorčími orgány. Ty jsou klíčovým předpokladem správného fungování pasu správcovských společností. Mohu vás ujistit, že Komise bude jednat tak, aby usnadnila pokrok tímto směrem a zasadila se o uskutečnění těchto naléhavě potřebných změn v evropském odvětví fondů. Wolf Klinz zpravodaj. - (DE) Pane předsedající, ze všeho nejdříve chci říci, že souhlasím s panem komisařem, že v této věci nejsme ještě ani zdaleka u konce. Musíme nyní začít pracovat na provedení této legislativy a jedním z důvodů, proč jsme Parlamentu a Radě stanovili ony poměrně krátké lhůty je to, že chceme zajistit, abychom na provedení nemuseli čekat příliš dlouho. Musíme si udržet tempo, neboť je vidět, že trhy se mění závratnou rychlostí, a budeme-li za nimi stále jen pokulhávat, svých cílů nikdy úplně nedosáhneme anebo jich možná také nedosáhneme vůbec. Dnešní debata ukázala, že kompromis, který jsme zde vyjednali, má širokou podporu napříč politickými stranami. Vím, že paní Lullingová vidí věci trochu jinak, ale já sám mám dobré důvody k tomu, abych věřil, že budoucnost prokáže neopodstatněnost jejích obav z toho, že postavení Lucemburska jako jednoho z ústředních center investičních fondů v Evropě by mohlo upadnout, a že nová směrnice o SKIPCP naopak vytvoří nové příležitosti i pro toto finanční centrum. Paní Berèsová má naprostou pravdu: to, oč jde, je opravdu s konečnou platností vytvořit skutečný vnitřní trh v odvětví investičních fondů. Toto odvětví je příkladem skutečnosti, že ačkoli se zde bavíme o vnitřním trhu, v mnoha případech dosud nic takového nemáme. A to je to podstatné. Nikdo nepochybuje o tom, že to povede ke zcela nové a velmi ambiciózní úrovni spolupráce, včetně spolupráce mezi dozorčími orgány, ale dosáhnout toho musíme stůj co stůj. Také v jiných oblastech musí dozorčí orgány pracovat v těsné součinnosti, konstruktivněji a s větší vzájemnou důvěrou, než jak tomu bylo v minulosti. Poslouží-li směrnice o SKIPCP jako jemné pošťouchnutí, které tento vývoj povzbudí, bude to podle mého mínění jen dobře. Opatření na úrovni 2, na něž poukázal pan komisař, je celá řada a na jejich projednání není mnoho času; tak tomu sice je, ale my všichni máme zájem na tom, abychom zajistili, že k tomu skutečně dojde. Ani tím ovšem úkoly nekončí: i svůj domácí úkol bude muset udělat i samotné odvětví. Komisi i my zde v Parlamentu jsme se záměrně rozhodli nechat úplně stranou otázku zpracování fondů, protože se při své práci opíráme o předpoklad, že toto odvětví dostojí svému slibu a poradí si s touto záležitostí samo, bez legislativního tlaku. Nějakou dobu se na tom již pracuje a my ovšem nemáme dosud nic konkrétního, nač bychom mohli ukázat. Věřím, že odvětví fondů bude brzy schopno s něčím přijít, v opačném případě nebudeme mít jinou možnost než podniknout v dohledné budoucnost další kroky. Na závěr bych rád poděkoval nejen Komisi, ale zejména i Radě za jejich spolupráci a za jejich aktivní podporu. Svůj vděk chci vyjádřit také všem zástupcům ostatních skupin, jmenovitě paní Berèsové, paní Gottardiové, panu Gauzèsovi a rovněž paní Lullingové, která, jak jsme dnes toho znovu byli svědky, své zájmy hájila s velikým nasazením, ale přesto, kdykoli to bylo možné, dokázala být dokonale ochotná ke kompromisu. Velmi vám děkuji. Předsedající Rozprava je ukončena. Hlasování se bude konat po krátké přestávce. (Zasedání bylo přerušeno v 9:40 a znovu zahájeno v 10:00.)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Głosowanie Przewodniczący Kolejnym punktem porządku jest głosowanie. (Wyniki i inne szczegóły głosowania: patrz protokół) Czeka nas dziś niezwykle ważne, ale i symboliczne głosowanie. Raz na pięć lat Parlament Europejski decyduje o tym, kto będzie przewodził innej unijnej instytucji.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Intervenciones de un minuto (artículo 150 del Reglamento) Presidenta El siguiente punto en el orden del día son las intervenciones de un minuto sobre asuntos de relevancia política. Rareş-Lucian Niculescu (RO) Señora Presidenta, me gustaría expresar mi preocupación por la excesiva politización de la adhesión de Rumanía a la zona Schengen, que he percibido recientemente. Creo que es injusto mezclar criterios específicos para la reforma del sistema de justicia con los criterios de adhesión al espacio Schengen. Rumanía está preparada y cumple con las condiciones técnicas, que, en realidad, debe, ser los únicos criterios empleados como base para efectuar la evaluación. Rumanía no es ni será, un exportador de delincuencia. No podemos aceptar que algunos de los problemas que afectan en concreto a las comunidades de inmigrantes de origen rumano deban aplicarse a todos los rumanos. Somos conscientes de que la votación en la Comisión de Libertades Civiles, Justicia y Asuntos del Interior de la próxima primavera será de carácter político. No obstante, creemos que esa votación ha de basarse en una evaluación justa y objetiva, de ninguna manera, en consideraciones de connotaciones electorales. Maria Eleni Koppa (EL) Señora Presidenta, la nueva doctrina estratégica de la OTAN, aprobada en la Cumbre de Lisboa, marca el comienzo de una nueva era en los esfuerzos de la OTAN para asumir nuevos desafíos. Es importante reconocer en este contexto la asociación única entre la OTAN y la Unión Europea y la necesidad de un enfoque más coherente en todos los aspectos de la seguridad europea. En cualquier caso, la cooperación entre las dos organizaciones tiene que basarse en la transparencia, la complementariedad y el respeto por la independencia de ambos. Es fundamental que operemos de manera sinérgica y evitemos solapamientos, en especial en lo que concierne a las misiones políticas, ya que ello implica un despilfarro en materia de recursos de personal y de energía, tanto para la UE como para los Estados miembros de la OTAN. Esto es básico si queremos ser eficientes y ahorrar. La forma en que se organiza la cooperación institucional entre las dos organizaciones y la creación de un mecanismo de consulta fiable, que pueda definir con presteza las formas y medios de acción conjunta, son cuestiones muy importantes. Me gustaría solicitar un debate en profundidad sobre este tema. Cristian Silviu Buşoi (RO) Señora Presidenta, el 28 de noviembre van a celebrarse elecciones parlamentarias anticipadas en la República de Moldavia. Ha transcurrido ya más de un año desde que la Alianza para la Integración Europea asumiese el poder, y se ha avanzado de forma significativa en la reforma de la sociedad y la economía de la República de Moldavia. La Alianza para la Integración Europea también ha mostrado el sincero deseo de seguir el camino sin retorno hacia Europa. En vista de estos esfuerzos y este progreso, la Unión Europea ha apoyado y sigue apoyando a la República de Moldavia, tanto política como financieramente. Confío de todo corazón en que las elecciones del domingo confirmen de una vez por todas la trayectoria de la República de Moldavia hacia la democracia total, el Estado de Derecho, una economía de mercado eficiente y, en última instancia, hacia la familia europea de la cual, así lo espero, la República de Moldavia se convertirá en un miembro de pleno derecho en un futuro próximo. Kyriacos Triantaphyllides (EL) Señora Presidenta, me gustaría quejarme del comportamiento mezquino de la secretaría del Comité de las Regiones en relación con una exposición fotográfica organizada por la Municipalidad en el exilio de Kyrenia, actualmente ocupada por tropas urbanas turcas en Chipre. Las fotografías exhibidas ilustran gráficamente la destrucción de monumentos eclesiásticos y de otro tipo que forman parte de la historia de tres milenios de Kyrenia. Esa destrucción tenía un propósito evidente: eliminar todas las pruebas de que esta ciudad estuvo habitada por la gente de cultura griega y fe cristiana. La gente que fue expulsada de sus hogares por la fuerza ha conseguido, a pesar de su desarraigo como refugiados, volver a echar raíces en Kyrenia 36 años después. La exposición iba a ser inaugurada por el Secretario General del Comité de las Regiones, que en última instancia no hizo acto de presencia bajo presión de las fuerzas de ocupación turcas, debido a que la exposición hace referencia a la invasión de Chipre por Turquía en 1974 y a la destrucción de sus patrimonio cultural por las fuerzas invasoras. De hecho, la Secretaría del Comité de las Regiones ha solicitado la retirada de esta exposición. Condeno este comportamiento inaceptable. John Bufton Señora Presidenta, el rescate financiero de Irlanda es poco probable que sea el último en la zona del euro, a pesar de las protestas en sentido contrario. Pese a la crisis de deuda que padece la UEM, los funcionarios están dispuestos a subrayar que el problema de Irlanda es diferente al que sucedió siete meses antes en Grecia. Mientras que en Atenas se trataba de la irresponsabilidad fiscal y la corrupción del sector público, la deuda de Dublín se debe a las prácticas bancarias temerarias. Portugal no parece sufrir mucho por ninguna de ambas causas, sin embargo todavía está luchando por mantener su cabeza fuera del agua, como España. ¿Y qué tienen estos países en común? Una moneda única no adecuada para el propósito que persigue, fundamentada en una ideología idealista y no en el sentido económico. El viejo adagio de poner todos los huevos en una cesta parece confirmarse. ¿Cuáles son los países más prósperos de Europa? Pues Noruega y Suiza. Controlan sus propios recursos y economías, y aun así comercian con sus vecinos de la UE, a sabiendas de que pueden echar las redes en otros lugares si la UE arrastra todo el proyecto al olvido. Un rescate de Portugal llevaría la deuda combinada a la marca de 300 000 millones de euros, agotando la totalidad del capital de la zona del euro. No cabe duda de que la única opción razonable que queda es la UE-tanasia. Martin Ehrenhauser (DE) Señora Presidenta, a mí también me gustaría decir unas palabras sobre Irlanda. El Spiegel Online escribe: "El tigre celta recibe cuidados intensivos". Tenemos que preguntarnos ¿por qué es este el caso? No puede haber muchas dudas de que las raíces de la crisis financiera radican en nuestro sistema monetario, en otras palabras, en la manera en que se genera el dinero. Los bancos comerciales privados bombean cantidades increíbles de dinero en el sistema. Eso fomenta la especulación, la inflación en los combustibles y, por último, ocasiona una enorme deuda entre los involucrados. En consecuencia, nos enfrentamos a una crisis sistémica que no se puede resolver invirtiendo miles de millones en un sistema bancario desvencijado, incluso si lo hacemos desviando fondos a la economía irlandesa. Lo que necesitamos es una forma real de creación de dinero. Tenemos que devolver la generación del dinero al sector público. Ello nos permitiría hacer llegar de nuevo cientos de miles de millones a las economías europeas. Por añadidura, la creación pública de dinero sería compatible con una economía de libre mercado. Sin embargo, decisiones de ese calado exigirían coraje y energía de nuestros políticos. Ni que decir tiene que no se debe permitir más que los bancos nos lleven a rastras tirando de la cuerda a través del Parlamento. László Tőkés (HU) Señora Presidenta, Señorías, en mi opinión, el Parlamento Europeo no puede dejar de mencionar el 95 aniversario del genocidio armenio en Turquía. De conformidad con su resolución del 18 de junio de 1987, el Parlamento Europeo tiene la obligación de recordar la masacre de los entre 1,5 y 2,75 millones de civiles inocentes y de condenar sin reservas, con los mismos criterios que los aplicados al Holocausto y los genocidios comunistas, los crímenes en masa contra la humanidad cometidos por el Imperio Otomano en 1915 contra la minoría armenia y la comunidad cristiana. Hasta la fecha, un total de 22 Estados han reconocido el hecho histórico del holocausto contra los armenios. Es lamentable que el informe escrito este año por señor Morten Messerschmidt sobre este asunto no recibiese finalmente el apoyo necesario. Por la presente, quiero proponer que el Presidente Jerzy Buzek tome la iniciativa para conseguir un reconocimiento unánime del genocidio armenio por parte de todos los Estados miembros de la UE y que la negación de este hecho constituya un delito punible, y, además, que se haga de esta cuestión un tema obligatorio en la agenda de las negociaciones de adhesión con Turquía. Rovana Plumb (RO) Señora Presidenta, el 91 % de los jóvenes de edades comprendidas entre 18 y 27 años creen que la situación económica del país ha dado un giro a peor. Sólo el 33 % de los jóvenes no quiere abandonar Rumanía. Debido a su política de recortes, el actual gobierno de Bucarest está alentando la fuga de cerebros hacia el extranjero. Cada mes nos encontramos con que los jóvenes que el Gobierno rumano ha enviado al extranjero con fines formativos, a través del programa iniciado por los socialdemócratas en 2004, se desvinculan de la administración o no se les puede encontrar empleo, aunque tengan toda la experiencia y el deseo requeridos para hacer una contribución efectiva al sistema. Estoy a favor de la movilidad del mercado de trabajo, pero el gobierno de Bucarest debe crear nuevos puestos de trabajo que puedan también aprovechar la experiencia de esos jóvenes. Quiero transmitir todo nuestro apoyo a los estudiantes rumanos y las asociaciones de estudiantes, como la Liga de Estudiantes Rumanos en el Extranjero. Izaskun Bilbao Barandica (ES) Señora Presidenta, los barcos pesqueros que faenan en el Índico están sufriendo una oleada de ataques de piratas. En las últimas dos semanas, diez ataques al Intertuna III, al Demiku, al Elai Alai, al Playa de Anzoras, al Albacan, al Erroxape, al Campolibre Alai, o al Playa de Aritzatxu. Los ataques se producen cada vez más lejos de la costa, porque los piratas utilizan barcos que han secuestrado como nodrizas para mejorar su logística. Los barcos, aun con seguridad privada, son muy vulnerables. Dan parte de las posiciones y nadie les intercepta. Debe mejorar la coordinación, porque la EU NAVFOR no ha intervenido en ninguno de estos ataques. No se sabe cómo responden a estas alertas. Debe cumplirse la resolución que aprobamos en noviembre del año pasado en este Parlamento y necesitamos más implicación de las Naciones Unidas. Más países y más medios para Atalanta, bloqueos más efectivos de la costa somalí y más acuerdos con los países ribereños para juzgar a los piratas. La piratería tiene impacto en nuestra flota pesquera y mercante, y también en los países con los que firmamos acuerdos, cuyo desarrollo o su ruina también depende de la seguridad de la pesca en esta zona. Oreste Rossi (IT) Señora Presidenta, Señorías, me gustaría informar al Parlamento sobre lo que ha sucedido en relación con la exposición "La promoción de los valores culturales a través de la protección del patrimonio cultural de la zona ocupada de Chipre", que tuvo lugar entre el 17 y el 26 de noviembre a cargo del Comité de las Regiones. El 17 de noviembre, tras la apertura, el jefe de la Unidad de Comunicación, Wolfgang Petzold, ordenó a los expositores que suspendiesen de inmediato la exposición con la justificación de que los paneles mostraban leyendas diferentes de las que se habían acordado. Disponía de la correspondencia, incluyendo la solicitud de autorización que se me había remitido, y verifiqué que no había diferencia entre lo que la propia oficina había autorizado y lo que se había expuesto. También se supo que el mismo jefe de la Unidad le había dicho al comisario de la exposición que suprimiese los términos "ocupación" e "invasión turca". Llamé al jefe de la Unidad varias veces para aclarar lo ocurrido, pero ni el director en cuestión, ni los miembros de su personal accedieron a hablar conmigo. Pocas horas después de que informase de estos detalles, la exposición se abrió de nuevo. Señorías, creo que lo que ha ocurrido en el Comité de las Regiones ha sido una violación grave y perjudicial de los derechos de un Estado miembro de la UE. Corneliu Vadim Tudor (RO) Señora Presidenta, por desgracia, Rumanía se ha convertido en la frontera salvaje de Europa. Las cosas estaban mal bajo la dictadura comunista, pero la situación es infinitamente peor bajo la dictadura mafiosa. Los principales tentáculos del "pulpo mafioso" son el sistema de justicia y la policía, que están arruinados por el cáncer de la corrupción. Los autores de más de 5 000 delitos cometidos en Rumanía desde enero de 1990 siguen sin conocerse. Rumanía es un paraíso para las bandas del hampa locales, protegidas por el sistema de justicia y la policía. Sin embargo, también es un punto focal para los pedófilos, estafadores y los agentes extranjeros más primitivos. Es algo bueno que el muro de Berlín haya caído, pero es malo que lo haya hecho sobre nuestras cabezas, los pueblos de Europa del este. En diciembre de 1989, unos cuantos amantes de sensaciones fuertes despertaron a Drácula de su sueño. Ahora no sabemos cómo deshacernos de él. Georgios Koumoutsakos (EL) Señora Presidenta, una nube negra, que es cada vez más espesa, ha ido extendiéndose recientemente por Europa. El auge electoral de facciones y partidos de extrema derecha, fanáticos, xenófobos y a menudo racistas ha marcado la evolución política en numerosos Estados miembros, incluso en Suecia. Es una señal de que no podemos ignorar. La crisis económica sin precedentes y el creciente problema de la inmigración se han combinado para formar un cóctel tóxico que alimenta los extremos y excesos. Este es, sin duda, un problema extremadamente complejo que será difícil de resolver. Por ese motivo el centro derecha europeo y los partidos socialdemócratas en el Parlamento Europeo, el Grupo del Partido Popular Europeo (Demócrata-cristianos) y los socialistas tienen una responsabilidad y misión serias: dispersar la nube antes de que atraiga una tormenta. Se deben agotar las posibilidades de acuerdo y coordinación, para que podamos tomar medidas más eficaces con las que hacer frente a problemas específicos, como la inmigración, que requieren un esfuerzo de equipo. Aquí en el Parlamento Europeo, tenemos que asumir una nueva y fuerte iniciativa conjunta contra la xenofobia y el racismo en una Europa en crisis. Alan Kelly Señora Presidenta, como diputado irlandés soy plenamente consciente de que los ojos de Europa se dirigen en este momento hacia los problemas económicos de mi país. La crisis de Irlanda ha sido provocada por la codicia, pura codicia, entre las grandes élites empresariales y políticas. Esa gente ha dilapidado la riqueza generada por una población enérgica e innovadora, y tienen que rendir cuentas. Con todo, la crisis también fue causada por la laxa regulación del sector bancario. Ese error se extiende también a Europa. Hay que recordar las simulaciones de tensión en la banca de julio pasado, cuando la Comisión determinó el futuro de los mismos bancos de Irlanda que estaban en el centro de la crisis. ¿Cómo pudo suceder esto? Estoy muy enojado de que mi país haya llegado a este punto, muy enojado de verdad. Me complace la solidaridad que han mostrado nuestros colegas de toda Europa, en particular al facilitar financiación para estabilizar nuestra economía. Creo, no obstante, que nos hallamos en una encrucijada para el futuro de la UE. Irlanda es una nación plenamente soberana y cualquier dictado de Europa sobre la política fiscal irlandesa cruzaría, creo yo, una peligrosa línea cuando tiene que ver con el tratamiento de los Estados más pequeños de la Unión. Marian Harkin Señora Presidenta, yo también quiero hablar de la crisis económica actual, pero desde una perspectiva diferente. Hoy hemos escuchado a Jean-Claude Trichet y Olli Rehn hablando de la necesidad de disciplina fiscal y pidiendo a Irlanda y Portugal y a otros países que se adhieran al Pacto de Estabilidad y Crecimiento. Sin embargo, como parte de una encuesta del Eurobarómetro, cuyas conclusiones se han conocido hoy, se ha consultado a más de 27 000 ciudadanos en toda la UE y a 1 000 ciudadanos en Irlanda en relación con su opinión sobre el modo para salir de la crisis. Para centrarme en sólo dos cuestiones, una pregunta pedía a los ciudadanos que clasificasen en orden de preferencia la forma para salir rápidamente de la crisis. Mientras que el 29 % de los ciudadanos de la UE y un tercio de los ciudadanos irlandeses estaba a favor de la reducción del gasto público, dos tercios de los ciudadanos de la UE y el 57 % de los ciudadanos irlandeses se mostraba partidario de impulsar la economía en primer lugar, o de combinar ambos enfoques. Una pregunta sobre las prioridades políticas mostraba que más del 50 % de los ciudadanos de la UE e Irlanda consideraba que deberíamos luchar en primer lugar contra la pobreza y la exclusión social. Así que hay una divergencia real entre estos dos conjuntos de puntos de vista. No estamos respondiendo de manera adecuada a las preocupaciones de los ciudadanos, y creo que tenemos que revisar nuestras prioridades. Gerard Batten Señora Presidenta, mañana, 23 de noviembre, es el IV aniversario de la muerte en Londres de mi elector, el señor Alexander Litvinenko, quien fue asesinado por miembros dependientes del Estado ruso en un acto de terrorismo de Estado. Los tres principales sospechosos buscados por la policía metropolitana -Andrei Lugovoi, Dmitri Kovtun y Vyacheslav Sokolenko- están todavía en libertad en Rusia. Mientras tanto, a la digna viuda de Litvinenko, Marina, se le niega la justicia. Hasta ahora, ningún Juzgado de instrucción ha sido emplazado para investigar la muerte, como sería la práctica habitual en el caso de una muerte violenta. Aprovecho, por consiguiente, esta oportunidad para solicitar a las autoridades británicas que convoquen al Tribunal lo antes posible, un médico forense para determinar y exponer públicamente las circunstancias y la causa del fallecimiento e identificar formalmente a las personas buscadas en relación con la investigación policial por asesinato. Litvinenko era un ciudadano británico asesinado en suelo británico. Esto es lo mínimo que él y su familia pueden esperar o a lo que deberían tener derecho. Anna Záborská (SK) Señora Presidenta, hace una semana fueron publicados los informes sobre el proceso de adhesión de los Estados de los Balcanes. No es justo establecer condiciones para el inicio de las negociaciones con los países candidatos a la adhesión a la UE, y luego no abrir las negociaciones una vez que se han cumplido dichas condiciones. ¿Por qué no tratamos a Macedonia con equidad? Macedonia es un país donde las reformas están trayendo buenos resultados. Más del 80 % de los alumnos que terminan la escuela secundaria en ese país van a la universidad. Comienzan a aprender inglés de la edad de seis años. El informe de la Comisión menciona los progresos en la lucha contra la corrupción, un gobierno estable y diálogo político. Macedonia ha cumplido todos los criterios de Copenhague. Se merece una oportunidad para iniciar negociaciones para convertirse en uno de los Estados miembros de la UE. Podemos hablar de los temas aún sin resolver durante el proceso de negociación. Si no lo hacemos, eso minará la confianza en Europa. Estelle Grelier (FR) Señora Presidenta, como resultado de la política de austeridad llevada a cabo por el gobierno de Cameron, el Reino Unido acaba de tomar la decisión de dejar de financiar los grandes remolcadores diseñados para ayudar y rescatar buques en el Canal de la Mancha, una decisión unilateral que ha sido condenada por las autoridades portuarias, marítimas, comerciales y políticas de esa zona. La retirada anunciada del Reino Unido podría tener repercusiones dramáticas para la seguridad marítima de este sector, que, con más de 250 000 buques al año, es la ruta comercial más frecuentada del mundo. En los últimos 10 años, se han registrado allí cerca de 300 incidentes, y los expertos estiman que el pre-posicionamiento de los buques de salvamento de alta potencia he permitido evitar que algunos de estos incidentes se convirtiesen en accidentes graves. Dado que la seguridad marítima afecta a la seguridad del territorio de la UE y la protección del medio ambiente, el remolcaje de salvamento es responsabilidad de las autoridades públicas, con la asistencia financiera de los armadores, y no debe ser privatizado en beneficio de las empresas privadas de remolcaje. La Comisión Europea tiene, por consiguiente, el deber de examinar esta cuestión. De hecho, Europa debe dotarse de los medios para aplicar la gran política marítima integrada que está pidiendo oficialmente. Giommaria Uggias (IT) Señora Presidenta, Señorías, me gustaría informales a ustedes y a los ciudadanos y asociaciones que hemos presentado la Declaración escrita nº 0086/2010, que reclama la protección del agua como bien público. El agua es no solo un bien común, sino un derecho humano universal, y la gestión de los servicios del agua como un servicio público local es la base de una buena acción de gobierno. Estos son nuestros principios rectores y los mismos principios que han llevado a miles de ciudadanos italianos para apoyar todas las solicitudes de referéndum para evitar la eliminación de un activo principal de la esfera pública. De hecho, creemos que la iniciativa no solo pertenece a quienes la han propuesto, ya que esta es una batalla que compete a todos. Para confirmarlo, habría que decir que la declaración fue presentada conjuntamente por diputados de los Grupos políticos de los Verdes, la Alianza de los Socialistas y Demócratas y la Izquierda Europea, y está consiguiendo a un amplio respaldo en todo el Parlamento. El objetivo es recoger firmas de al menos la mitad de los miembros del Parlamento, de modo que la declaración se convierta en la posición oficial del Parlamento Europeo y pueda proteger el agua como un derecho y no un beneficio. Monica Luisa Macovei (RO) Señora Presidenta, el domingo se celebran elecciones parlamentarias anticipadas en la República de Moldavia. La disputa electoral es entre las fuerzas democráticas y las comunistas. La victoria para las fuerzas democráticas, actualmente unidas en la Alianza para la Integración Europea, garantiza la continuación de los progresos realizados durante el último año: un avance hacia un gobierno democrático, los derechos y el bienestar de la gente. Las fuerzas democráticas deben estar unidas, tanto antes como después de las elecciones. Estas elecciones del domingo deben ser libres y justas, y la gente debe tener acceso a la información. No deben repetirse los hechos violentos de abril de 2009. Los gobiernos democráticos no llegan al poder mediante fraude, la violencia o el miedo. No cabe duda de que son los ciudadanos de la República de Moldova quienes votan el domingo, no nosotros. Sin embargo, nosotros, en este Parlamento, apoyamos a los que persiguen los cambios democráticos. Tienen nuestra solidaridad y aliento. Luis de Grandes Pascual (ES) Señora Presidenta, recientemente fue asaltada en Bagdad la iglesia de Nuestra Señora del Socorro y fueron asesinadas 58 personas, en su mayoría mujeres y niños, por la sola condición de ser cristianos. Al Qaeda ha asumido con orgullo la autoría de la hazaña. No es un hecho aislado, sino la culminación de persecuciones y ataques a los cristianos en países de mayoría musulmana. Expulsiones en Marruecos, amenazas en Turquía, atentados en India o Nigeria. En enero, seis cristianos fueron masacrados a la puerta de una iglesia en El Cairo. ¿Hasta cuándo el silencio cómplice de las democracias occidentales? Afortunadamente, el Presidente Buzeck ha hecho una declaración institucional. La declaración de condena de la Alta Representante, señora Ashton, se ha limitado a una condena de un acto terrorista. ¿Por qué no se cita el móvil -la condición de cristianos- que es la causa inequívoca de la matanza? No escucho nada del Sr. Zapatero. No he oído nada del Presidente Erdogan. ¿Para qué sirve la Alianza de Civilizaciones? Siento pena de nuestro papanatismo y de nuestra cobardía. Inevitablemente viene a mi memoria la llorada e incomprendida Oriana Fallaci, que anunció la llegada de Eurabia y casi fue lapidada por tener el coraje de denunciar lo que está pasando en la acomplejada Europa. Iliana Malinova Iotova (BG) Señora Presidenta, la educación y la ciencia son un objetivo prioritario en la estrategia económica 2020. Depende de nosotros que este programa se quede en una declaración de intenciones o se lleve a la acción sobre el terreno. Para tener éxito tanto las instituciones europeas como los Estados miembros deben asumir su responsabilidad al respecto. Por el contrario, el Gobierno de Bulgaria está llevando a cabo una política que no solo va en contra de sus nacionales, sino también de la política europea de investigación científica y educación. Mientras que Europa ha destinado el tres por ciento a la investigación y el desarrollo hasta el año 2020, Bulgaria sólo ha llegado a un modesto 0,6 por ciento. Después de una serie de soluciones fallidas, la Academia Búlgara de las Ciencias, una institución con más de ciento cuarenta años de historia, creada bajo las duras condiciones de la dominación otomana, y que ahora representa el 55 por ciento de la investigación científica en Bulgaria y goza de reconocimiento en todo el mundo, va a ser clausurada. Ha recibido más de 30 millones de euros para más de 400 proyectos europeos de éxito. A pesar de su participación en las instituciones europeas a nivel político y de expertos, el Gobierno búlgaro es claramente incapaz de reconocer el vínculo entre la ciencia y la salida de la crisis. Es necesario situar este tema en la agenda del Consejo y la Comisión. No se trata sólo de una cuestión búlgara, ya que pone en juego el cumplimiento del programa estratégico y las prioridades europeas. Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PL) Señora Presidenta, me gustaría llamar su atención sobre las inadecuadas consultas sociales efectuadas por la Comisión Europea en relación con la Directiva relativa a las obras huérfanas. Las obras huérfanas son aquellas en las que no es posible encontrar el propietario de los derechos de autor. La semana pasada, organicé un debate en el Parlamento sobre este tema. Se puso de manifiesto cuándo interés hay sobre la cuestión y cuántas preguntas se plantean en relación con la Directiva en la que la Comisión está trabajando actualmente. Sin embargo, el proceso aún se mantiene en secreto. Con seguridad, los expertos y los organismos involucrados directamente saben al menos en qué dirección van los trabajos. Alrededor del 40 % de nuestra producción artística en Europa se ve afectada por esta situación. La fecha para la publicación de esta Directiva ha cambiado al primer trimestre del próximo año, así que todavía hay tiempo para consultas, y debemos hacer un mayor esfuerzo para involucrar a nuestros ciudadanos, incluidos los expertos, en el proceso de creación legislativa, para que esta resulte lo mejor posible. Matthias Groote (DE) Señora Presidenta, la participación democrática de los trabajadores en las empresas es una de las piedras angulares de la política social de la Unión Europea. Desde hace un mes, los trabajadores de las factorías de Atlas en Ganderkesee, Delmenhorst y Vechta se encuentran en huelga día y noche precisamente en defensa de estos derechos. Los trabajadores luchan para conseguir un convenio colectivo que permita mantener empleos buenos y seguros. Por desgracia, la dirección se niega en redondo a negociar con la Unión Industrial de Trabajadores del Metal y el comité de empresa. Durante el transcurso del conflicto laboral, los empleados se han visto intimidados y presionados al máximo por la dirección. Deseo hacer un llamamiento a la gerencia, en particular el señor Filipov, para que abra un turno de discusiones y regrese a la mesa de negociaciones. No debe permitirse que la participación democrática se detenga a las puertas de la fábrica. El sistema de "hire and fire" engendra miedo y siembra las semillas para la inestabilidad social. No debería haber lugar para tales sistemas en Europa, puesto que son perjudiciales para nuestra democracia. Cristian Dan Preda (FR) Señora Presidenta, permítame un par de palabras sobre las elecciones presidenciales en Costa de Marfil, dado que soy el jefe de la misión de observación electoral de la Unión en ese país. Desde principios de octubre, hemos desplegado unos 100 observadores de 26 países en todo el territorio de Costa de Marfil. La primera vuelta transcurrió bastante bien el 31 de octubre. No hubo fraude o violencia. El anuncio de los resultados se retrasó un poco, pero en términos generales, no hubo incidentes reseñables. La segunda vuelta está prevista para el próximo domingo. Promete ser más tensa, ya que ha habido enfrentamientos en las calles y el tono de la campaña se ha vuelto agresivo, incluso respecto a nuestros observadores. Por otra parte, en ocasiones se les impide a estos observadores cumplir su labor de supervisión de los preparativos de la campaña. Es necesario, por tanto, que los ánimos se calmen para que la votación pueda llevarse a cabo con normalidad. Es muy importante proteger a nuestros observadores hasta el domingo y también después de esa fecha. Presidenta Se cierra el debate.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Freihandelsabkommen mit Südkorea: Auswirkungen auf die europäische Industrie (Aussprache) Der Präsident Der nächste Punkt ist die Erklärung der Kommission zum Freihandelsabkommen mit Südkorea: Auswirkungen auf die europäische Industrie. Catherine Ashton Mitglied der Kommission. - Herr Präsident, ein großes Potenzial für neue Exportmöglichkeiten liegt in den asiatischen Märkten, die hohe Wachstumsraten, aber natürlich auch hohe beträchtliche Zugangshindernisse haben. Neben den multilateralen Gesprächen ist ein wichtiger Weg zur Überwindung dieser Schranken durch den uns zur Verfügung stehenden Einfluss in Verhandlungen über ein Freihandelsabkommen. Das ist der Grund, warum Mitgliedstaaten die Kommission gebeten haben, eine neue Generation von Handelsabkommen mit den wichtigsten Volkswirtschaften Asiens auf den Weg zu bringen. Diese Freihandelsabkommen sollten bei der Schaffung neuer Exportmöglichkeiten für viele Sektoren ambitioniert sein. Mit Korea haben wir dies nach zwei intensiven Verhandlungsjahren erreicht. Hierbei handelt es sich um das ambitionierteste Freihandelsabkommen, das je von der Europäischen Union verhandelt wurde. Es herrscht Übereinstimmung darüber, dass in zwei der drei Hauptbereiche unserer Wirtschaft die Vorteile aus den Freihandelsabkommen überwiegend zu unseren Gunsten sind: Erstens werden unsere leistungsfähigen Dienstleister massiv von dem Abkommen profitieren. Zum Beispiel wird es in den Bereichen wie Telekommunikation, Verkehr, Bau und umweltbezogenen Dienstleistungen in Zukunft viel einfacher sein, in Korea Handel zu treiben. Zweitens wird Korea für landwirtschaftliche Erzeugnisse fast alle seiner besonders hohen Zölle abschaffen - sie liegen durchschnittlich bei 35 %! Das wird den Export von Landwirtschaftsgütern ankurbeln, unter anderem von Schweinefleisch, Wein, Whisky oder Milchprodukten. Wir werden auch den Schutz europäischer geographischer Herkunftsangaben sicherstellen, wie Parmaschinken, Rioja oder Tokaier. Aber das Freihandelsabkommen wird auch den europäischen Exporteuren von Fertigprodukten große Vorteile verschaffen. Insgesamt werden europäische Exporteure von Fertigprodukten etwa 1,2 Mrd. EUR an Tarifen jedes Jahr sparen, von denen 800 Mio. EUR am ersten Tag gespart werden. Zum Beispiel würden Maschinenexporteure jährlich 450 Mio. EUR an jährlichen Zollzahlungen einsparen, während Exporteure von Chemikalien über 150 Mio. EUR an Zöllen sparen würden. Die Abschaffung der Zölle wird unseren Exporteuren außerdem erlauben, ihren Stand auf dem koreanischen Markt zu stärken und so ihren Umsatz steigern. Kunden in Korea kaufen jedes Jahr EU-Güter im Wert von etwa 25 Mrd. EUR. Dies macht Korea zu einem unserer wichtigsten Exportmärkte in Asien. Außerdem gab es einen Schwerpunkt auf Vorschriften. Das Abkommen schließt Transparenz hinsichtlich der Regulierung, wirksame Durchsetzung von Verpflichtungen, besseren Schutz geistiger Eigentumsrechte und "WTO-plus"Beihilferegelungen ein, wovon alle auf dem koreanischen Markt verkaufenden Hersteller profitieren werden. Darüberhinaus haben sich anspruchsvolle Disziplinen bezüglich industrieller technischer Handelshemmnisse etabliert, insbesondere für Autos, Elektronik und Pharmazeutika, die auf dem Regulierungsmodell von Europa basieren und auf langjährige Nachfragen europäischer Unternehmen in diesen Sektoren reagieren. Korea muss seine innerstaatlichen Regelungen ändern, um diese Verpflichtungen zu erfüllen, wohingegen in Europa keine derartigen Änderungen vonnöten sind. Was insbesondere die Automobilindustrie betrifft, möchte ich zuallererst signalisieren, dass auch wir ein Interesse daran haben, den Zugang für europäische Autos auf den koreanischen Markt zu verbessern. Unsere Automobilexporteure sind mit Abstand die stärksten Importeure auf dem koreanischen Markt, mit starken Wachstumsraten. Sie können dies weiterentwickeln, da sie von der Kombination der Abschaffung der Tarife - 2 000 EUR an einem Wagen im Wert von 25 000 EUR gespart - und der Beseitigung technischer Hindernisse profitieren werden. Das verhandelte Abkommen schließt die anspruchsvollsten Disziplinen für nicht-tarifäre Handelshemmnisse ein, die jemals mit einem Drittstaat verhandelt wurden. Korea wird vom ersten Tag an akzeptieren, dass ein Auto, das mit den internationalen Normen übereinstimmt, als diejenigen koreanischen Vorschriften befolgend gilt, die von unserer Industrie als bedeutende Hindernisse darstellend angezeigt wurden. Es gibt außerdem Bestimmungen, unter denen Korea die Gleichwertigkeit zwischen europäischen und koreanischen Umweltvorschriften akzeptiert. Tatsächlich hat Korea, sogar bevor das Abkommen in Kraft tritt, zugestimmt, dass bestimmte Übergangsausnahmeregelungen zu den koreanischen Umweltnormen gelten, die für unsere Exporteure wichtig sind, und wir beobachten Gespräche in Korea über neue Bestimmungen zur Begrenzung von CO2-Emissionen sehr genau, um ihnen zu zeigen, dass sie kein Handelshindernis sind. Wir sind uns der Befindlichkeiten in der Automobilbranche bewusst. Wir haben uns für lange Übergangsfristen für die Liberalisierung unseres empfindlichsten Fahrzeugsegments - der Kleinwagen - eingesetzt. Zölle werden erst im fünften Jahr des Abkommens abgeschafft sein, und das lässt Zeit für Anpassung zu. Wir sollten uns an die bedeutende koreanische Investition im Automobilsektor in Europa erinnern. Wir haben die Ursprungsbestimmungen durch die Erhöhung der zulässigen Grenzwerte des Außenwerts bei koreanischen Fahrzeugen von 40 % auf 45 % mäßig geändert, und wir haben eine bilaterale Schutzklausel vereinbart, die uns erlaubt, im Falle eines Anstieges der Einfuhren und einer drohenden Schädigung unserer Industrien Zölle zu erheben. Bezüglich der Zollrückerstattung, meinem letzten Punkt, bedeutet dies nichts Neues. Solche Strategien sind unter der Welthandelsorganisation (WTO) rechtmäßig. Zollrückerstattung schafft außerdem keinen bedeutenden Wettbewerbsnachteil für unsere Automobilhersteller, da unsere Zölle auf Autoteile allgemein sehr niedrig sind und noch weiter reduziert werden. Und wir haben eine besondere Klausel verhandelt, die es uns ermöglichen würde, Zollrückerstattungen wirksam zu begrenzen. Ich möchte die kräftige Unterstützung der europäischen verarbeitenden Industrien wie auch der Landwirtschafts- und Dienstleistungsorganisationen für dieses Abkommen betonen. Diese ist wichtig und ein klares Zeichen unserer Entschlossenheit, das Interesse am Marktzugang zu den entscheidenden aufstrebenden asiatischen Volkswirtschaften zu verfolgen. Daniel Caspary im Namen der PPE-Fraktion. - Herr Präsident! Südkorea ist der viertgrößte externe Handelspartner der Europäischen Union mit rund 30 Mrd. EUR Exportvolumen im Jahr. Der Abschluss des Freihandelsabkommens liegt also zutiefst im Interesse unserer Arbeitgeber und unserer Arbeitnehmer. Und, Frau Kommissarin, ich möchte Ihnen heute noch keinen Glückwunsch aussprechen, denn das Abkommen ist ja noch nicht unterzeichnet, aber wenn Sie es wirklich schaffen sollten, in dieser Krisenzeit - in einer Zeit, in der die Exportraten weltweit zusammengebrochen sind wie noch nie in der Geschichte - das Freihandelsabkommen unter Dach und Fach zu bringen, dann wäre das ein Riesenerfolg, den ich Ihnen von Herzen wünschen würde. Handelsabkommen sind oft sehr strittig, und Südkorea ist aus meiner Sicht eine sehr löbliche Ausnahme. Ich höre sehr positive Rückmeldungen aus fast allen Bereichen der europäischen Industrie. Ich denke an Maschinenbau, Pharma, Elektrotechnik, Chemie, zahlreiche Dienstleister. Ich habe es noch nie erlebt, dass selbst aus dem Bereich der Landwirtschaft positive Rückmeldungen zu Handelsverhandlungen kommen. Das ist sicherlich ein Novum, ich glaube, das kennen wir fast alle nicht. Die Ergebnisse sind sicher positiv, auch wenn sich manche Branchen noch mehr gewünscht hätten. Es gibt aber eine Ausnahme - den Fahrzeugbau. Aber auch hier ist es nicht die komplette Branche, sondern es sind nur einige Hersteller, die das Abkommen kritisch sehen. Andere Hersteller und vor allem auch viele Zulieferer sehen es in der jetzigen Form sehr positiv. Ich fände es gut, wenn wir noch die Chance nützen könnten, etliche der Kritikpunkte der betroffenen Industrie aufzugreifen und mögliche negative Auswirkungen des Freihandelsabkommens vielleicht noch im einen oder anderen Detail nachzubessern. Ich denke da an Stichworte wie den Capital Region Act Seoul, an Standards bei den On-board-Diagnosen, an Umweltstandards, die Duty-drawback-Schutzklausel etc. Hier sollten wir Missverständnisse vermeiden oder besser noch ausräumen und vor allem auch darauf drängen, dass in Südkorea die Zusagen, die uns gegenüber gemacht wurden, wirklich auch durchgesetzt werden. Ein klares Monitoring möglicher neuer nichttarifärer Handelshemmnisse wäre sicherlich sinnvoll. Ich hoffe, dass das Abkommen sehr bald in Kraft tritt und die Verbraucher und Arbeitnehmer der Europäischen Union sehr bald davon profitieren können. Vielen Dank und Ihnen im Endspurt weiterhin viel Erfolg! Kader Arif Herr Präsident, Frau Kommissarin, Damen und Herren, ich bin sehr darüber erfreut, dass ein konservativer und ein liberaler Kollege der Kommission zustimmen; das macht meine Aufgabe als Sozialdemokrat einfacher. Ich hoffe, dass die Debatte heute Abend es jedenfalls ermöglichen wird, endlich die vielen Bedenken bezüglich des Einflusses dieses Freihandelsabkommens zwischen der Europäischen Union und Korea und, insbesondere, auf die europäische Industrie zu thematisieren. Sie, Frau Kommissarin, sprachen von einem Konsens, aber ich möchte Sie daran erinnern, dass nun schon seit einigen Monaten bestimmte Industriesektoren - einschließlich der Automobilhersteller und ihrer unterstützenden Gewerkschaften - Sie vor den möglichen tragischen Konsequenzen dieses Abkommens gewarnt haben. Heute ist immer noch der Großteil dieser Probleme nicht thematisiert worden. Es kann allerdings der Fall sein, dass Sie sich dafür entschieden haben, die europäische Automobilindustrie zugunsten von Dienstleistungen zu opfern. Warum also erlauben wir Korea Zollrückerstattungen zu bekommen, was eine Vergünstigung ist, die zuvor niemand je erhalten hat, nicht einmal die Entwicklungsländer wie zum Beispiel die Länder im Mittelmeerraum? Was ist die Logik hinter flexiblen Ursprungsbestimmungen, deren Einfluss gefürchtet werden muss, nicht nur von der Automobilindustrie, sondern auch von der europäischen Textilindustrie? Warum lassen Sie solche Wettbewerbsverzerrungen zu und warum, vor allem, schaffen Sie diesen Präzedenzfall? Angesichts solcher Risiken und bedauerlicherweise auch anderer, auf die ich hier nicht eingehen kann, aber deren Einzelheiten Sie kennen - Sie haben sie gerade erwähnt -, hat die Kommission einen letzten Ausweg vorgeschlagen, die Aufnahme einer Schutzklausel. Frau Kommissarin, Sie wissen jedoch, dass die Schutzklausel kein Automatismus ist und dass sie in den ersten fünf Jahren nur sehr schwierig zu implementieren und unmöglich zu aktivieren sein wird. Ich werde nur ein Beispiel zitieren, um unsere Befürchtungen zu veranschaulichen. Wenn das Freihandelsabkommen zulässt, dass Korea 100 000 zusätzliche Wagen nach Europa exportiert - derzeit werden pro Jahr schon 600 000 exportiert, - fallen dem hier 6 000 Stellen zum Opfer. Umgekehrt unterliegt Europa mit jedem Hersteller, der als Teil eines gesamten europäischen Kontingents von 6 000 Fahrzeugen nur 1 000 Fahrzeuge nach Korea exportieren darf, ungeheuren Restriktionen. Wie erklären Sie zu Zeiten dieser Krise, die einen besonderen Effekt auf die Beschäftigten der Automobilbranche hat, dass Europa sich selbst zu einem derartigen Abkommen verpflichtet? Stellen Sie sich eine Neuverhandlung dieser kontroversen Punkte vor, die ich gerade erwähnt habe? Das ist, was viele der Mitgliedstaaten und industriellen Sektoren, die ich gerade erwähnt habe, jedenfalls fordern. Werden Sie sich endlich persönlich einsetzen, Frau Kommissarin, größere Transparenz sicherzustellen und uns Abgeordneten in größerem Umfang als bisher einzubeziehen? Wir und die Kommission schufen die Bedingungen für ein negatives Image des polnischen Klempners; lassen Sie uns nicht ein negatives Image des koreanischen Wagners schaffen. Michael Theurer im Namen der ALDE-Fraktion. - Herr Präsident, liebe Kolleginnen und Kollegen! Zunächst einmal möchte ich Ihnen, sehr geehrte Frau Kommissarin Ashton, im Namen der ALDE-Fraktion für die Informationen danken, die Sie uns heute Abend in der außerordentlichen Ausschusssitzung und auch hier im Plenum gegeben haben. Offensichtlich steht das Freihandelsabkommen mit Südkorea unmittelbar vor dem Abschluss. Aus Sicht der Liberalen und besonders auch aus Sicht der FDP ist das Ziel eines freien und fairen Welthandels gerade jetzt von großer Bedeutung, denn im Zuge der Wirtschafts- und Finanzkrise haben wir ja Tendenzen des Protektionismus, und diesen Tendenzen müssen wir im Interesse des Wohlstands und der Arbeitsplätze in der Europäischen Union entschieden entgegentreten. In diesem Zusammenhang stellt sich die Frage, welche Bedeutung die Kommission dem Freihandelsabkommen mit Südkorea beimisst. Denn lange Zeit hat man sich ja auf Fortschritte bei der Doha-Entwicklungsrunde konzentriert, jedoch ohne bislang hier zu einem Abschluss zu kommen. Deshalb, sehr geehrte Frau Kommissarin Ashton, meine Frage: Sehen Sie im Abschluss des Freihandelsabkommens mit Südkorea einen ersten Schritt zu weiteren bilateralen Freihandelsabkommen, und bedeutet dies aus Ihrer Sicht eine Abkehr von Doha? Oder sind diese bilateralen Abkommen lediglich eine Ergänzung bzw. eine Erweiterung der Freihandelspolitik der Europäischen Union? Wie Ihnen ja außerdem bekannt ist, stößt besonders die Zollrückerstattungsklausel bei einigen Mitgliedstaaten und Industriezweigen - hier insbesondere bei der Automobilindustrie - auf Bedenken. Sie kann die Konsequenz haben, dass der Handel mit Niedrigkostenländern wie Indien und China unterstützt und die europäische Herstellung gefährdet wird. Sehen Sie einen Weg, diesen Bedenken einiger Mitgliedstaaten gegen solche Zollrückerstattungen noch Rechnung zu tragen? Ilda Figueiredo Die Erklärung der Frau Kommissarin verdeutlicht, dass es in der Europäischen Union Wirtschafts- und Finanzgruppen und -sektoren gibt, die von diesem Abkommen mit Südkorea profitieren werden. Es gibt außerdem noch die andere Seite der Medaille, Frau Kommissarin, die Sie hier nicht in Erwägung gezogen haben. Ich meine damit ganz speziell bestimmte empfindlichere Sektoren, wie zum Beispiel die Textil- und Bekleidungsindustrie, und Arbeitnehmerstellen. Daher, weil sie Industrien und Arbeitnehmervertretungen in unseren Ländern betreffen, ist es Besorgnis erregend, dass die Europäische Kommission weiterhin die ernsthaften Schwierigkeiten ignoriert, mit denen die Textil- und Bekleidungsindustrie zu kämpfen hat. Ich möchte die Situation in meinem Land, Portugal, hervorheben, wo die Arbeitslosigkeit alarmierende Zahlen erreicht hat, und zwar genau in den Regionen, wo diese Industrien vorherrschen: im Norden und in bestimmten Teilen von Zentralportugal. Deshalb betonen wir die Notwendigkeit einer konsequenten, konzertierten Strategie zur Unterstützung der Industrie in der Europäischen Union, besonders jener Sektoren, die von intensiver Arbeit abhängen, ob durch dringende Regulierung der Weltmärkte oder mittels Allgemeininteresse, das Investition, Innovation, Differenzierung, berufliche Bildung und die Schaffung von Stellen mit Rechten unterstützt. David Campbell Bannerman im Namen der EFD-Fraktion. - Herr Präsident, dies ist meine erste bzw. Jungfernrede in diesem Parlament. Von einem UKIP-Abgeordneten für den Osten Englands erwarten Sie sicher, dass ich ein Rebell bin, und ich werde versuchen, weder Sie noch meine Wählerinnen und Wähler zu enttäuschen. Heute diskutieren wir EU-Handelsabkommen und, insbesondere, das mit Südkorea, das dieses Jahr unterzeichnet werden soll. Da wir nicht viele Details zu diesem speziellen Abkommen haben, außer der Tatsache, nehme ich an, dass zwei Drittel der Gewinne Südkorea zugute kommen und ein Drittel der EU, würde ich gerne einige allgemeinere Punkte ansprechen. Viele Leute sind sich dessen nicht bewusst, dass es über hundert verschiedene bilaterale EU-Handelsabkommen wie dieses gibt; 116 ist eine Schätzung. Es gibt Handelsabkommen mit Ländern wie zum Beispiel den USA, Kanada, Mexiko, Brasilien, Indien, China, Japan und Südafrika. In Europa gibt es Handelsabkommen mit Russland, der Ukraine, der Türkei und Liechtenstein. Es gibt außerdem Handelsabkommen mit nicht zur EU gehörigen EWR- und EFTA-Staaten wie zum Beispiel der Schweiz und Norwegen. Norwegens Handelsabkommen schützt sowohl seine Fischereiindustrie als auch seine Landwirtschaft gewissenhaft, und Norwegen ist kein kleiner Fisch. Es ist der viertgrößte Importpartner und der sechstgrößte Exportmarkt der EU. Was sollte ein Handelsabkommen wie das mit Südkorea denn dann wirklich enthalten? Die Schweiz, meine ich, ist ein gutes Beispiel. Dort gibt es Bestimmungen, Zölle und Handelsquoten bezüglich industrieller und landwirtschaftlicher Erzeugnisse abzuschaffen. Dort gibt es Bestimmungen, Schweizer Bürgerinnen und Bürgern zu erlauben, in Ländern der EU zu leben und zu arbeiten, und für Bürgerinnen und Bürger der EU, in der Schweiz zu leben und zu arbeiten. Dort gibt es Bestimmungen, dass die Schweiz Teil des grenzkontrollfreien Schengen-Raums ist. Die Schweizer können in der Europäischen Umweltagentur tätig sein, wenn sie möchten, in den Film- und Fortbildungsprogrammen der EU, und sie können sich für EU-Forschungsstipendien bewerben. Es gibt eine Kooperation bezüglich der Fluglinien, Asyl- und Justizfragen. Kurzum, sie nehmen alle Leistungen einer EU-Mitgliedschaft in Anspruch, aber ohne die Kosten zu haben. Es stimmt, dass die Schweiz pro Jahr 600 Mio. Schweizer Franken für den Zugang zahlen muss, die Regierung der Schweiz berichtet aber von Ersparnissen in Höhe von 3,4 Mrd. Schweizer Franken dafür, kein Mitglied der EU zu sein, eine Netto-Ersparnis also von 2,8 Mrd. Schweizer Franken pro Jahr. Die Schweiz ist aber auch kein unbedeutender Handelspartner: 80 % der Schweizer Exporte gehen an die EU, und die Schweiz ist damit unser viertgrößter Handelspartner. Was ich sagen will, ist, dass Handelsabkommen die Vorteile des EU-Wirtschaftsverkehrs ohne die Last hoher regulatorischer Kosten, den Verlust der Souveränität und von Ressourcen erzielen können. Sogar die Website der Kommission gibt zu "Die Schweiz kann sich entwickeln und ihre eigenen Regelungen in anderen Bereichen, die von EU-Urteilen abweichen, behalten. Dies ist in ihrem eigenen Interesse, wie zum Beispiel auf dem Finanz- und dem Arbeitsmarkt." Wie gerne würde Großbritannien in ähnlicher Weise von der Arbeitszeitrichtlinie, der Leiharbeitnehmer-Richtlinie oder der neuen Fondsmanager-Richtlinie abweichen! Daher schließe ich mit der Frage, warum nicht Großbritannien? Warum kann Großbritannien nicht statt einer vollen EU-Mitgliedschaft ein ähnlich freundliches Handelsabkommen mit der EU haben wie Südkorea? Großbritannien allein ist der größte einzelne Handelspartner der EU mit einem Defizit von 40 Mrd. Britischen Pfund im Jahr. Wir können auch solche Versicherungen haben, an denen sich die Schweizer erfreuen. Wir könnten, und ich meine, wir sollten, wieder eine unabhängige freie Handelsnation sein so wie Norwegen, die Schweiz und sogar Südkorea. Peter Šťastný Herr Präsident, als einer der Berichterstatter zum Freihandelsabkommen mit Südkorea und ein starker Vorkämpfer dessen, hoffe ich auf ein ausgewogenes Abkommen mit Wettbewerbsgleichheit, von dem beide Seiten profitieren - eine wahre Win-win-Situation. Eine unserer Kernindustrien ist nicht wirklich glücklich mit dem aktuellen Verhandlungsstatus, und sie hat viele Freunde in ihrem Lager, einschließlich einiger Mitgliedstaaten, Industrien und Abgeordneten. Sie sehen alle in diesem Abkommen das Spielfeld ungerechterweise zugunsten Südkoreas verschoben. Die Europäische Kommission und der Europäische Rat sollten sich die Reibungspunkte ganz genau ansehen, namentlich die DDB-Schutzklausel, nicht-tarifäre Handelshindernisse und Ursprungsbestimmungen. Wenn etwas Fortschritt in Richtung größerer Zufriedenheit der Automobilindustrie der EU gemacht werden könnte, dann würden Beschäftigungsniveaus, ein starkes BIP und erwartete Lebensstandards wirklich profitieren und erhalten werden. Wie auch immer, Wettbewerbsgleichheit wird kein Nachteil sein. Ein aussagekräftiger Präzedenzfall kann vielleicht für andere Freihandelsabkommen geschaffen werden, die schon auf der Warteliste stehen und in nicht allzu ferner Zukunft Thema sein werden. Für mich ist klar, dass dieses Abkommen insgesamt der EU und einigen ihrer verschiedenen Industrien weiteren Nutzen bringt. Im Kleinen wird es immer ein paar Gewinner und ein paar Verlierer geben: das ist das Wesen jedes bilateralen Abkommens. Im Großen befinden wir uns wahrscheinlich nahe am echten Gleichgewicht. Aber mit solch einer wichtigen Industrie wie der Automobilindustrie in einer so misslichen Lage muss man mehr verlangen. Nur wenn zusätzlicher Fortschritt erzielt wird, können wir von einem wahrlich gerechten Freihandelsabkommen sprechen, das akzeptabel ist und einen reellen, positiven Einfluss als Präzedenzfall auf zukünftige Freihandelsabkommen ausübt. Gianluca Susta (IT) Herr Präsident, meine Damen und Herren, ich habe die Arbeit begrüßt, die während der Amtsperiode von Frau Ashton als Kommissarin geleistet wurde. Ich muss zugeben, dass wir eine bessere Beziehung mit ihr als mit ihrem Amtsvorgänger hatten, trotz ihrer gemeinsamen politischen Zugehörigkeit, die wir ebenfalls teilen, und ihrer gemeinsamen Staatsangehörigkeit. Dieses Mal jedoch teile ich nicht den Enthusiasmus der Kommissarin bezüglich dieser Problematik, denn zu oft in den letzten Jahren ergriff die Kommission das Wort hier und pries bestimmte Initiativen an, nur um dann einen ganz anderen Weg einzuschlagen. Wir befinden uns gerade an einem ganz besonderen Punkt in der Geschichte, einer großen Wirtschafts- und Finanzkrise, die ebenfalls Folge mangelnder Gegenseitigkeit in der Welt ist, nicht nur gegenüber den Entwicklungsländern - was seiner eigenen Logik folgt, seiner eigenen Erklärung -, sondern gegenüber den neuen globalen Akteuren und den üblichen globalen Akteuren. Zu oft verspüre ich mangelndes Bewusstsein innerhalb der Kommission, von ihrem Präsidenten und ihren Kommissaren, darüber, welche Initiativen zur Erholung der europäischen Industrie, zur Erholung der europäischen Fertigungsindustrie, implementiert werden sollten. Es scheint mir, dass dieses Abkommen - welches zugegebenermaßen ein positives Abkommen ist und äußerst konstruktiven Inhalt besitzt - eher akademisch wertvoll ist; es ist fast ein Vertrag wie aus dem Lehrbuch, aber einer, der mit der Realität nichts zu tun hat. Wir exportieren 30 Mrd. US-Dollar nach Korea, nur 20 Mrd. US-Dollar kommen in Form von Autos, die von Korea nach Europa exportiert werden, zurück, und 1,5 Mrd. US-Dollar werden die indirekte Hilfe sein, die auf koreanische Autos in Europa anfällt, ganz zu schweigen von der Textilindustrie und den anderen Sektoren. Das ist definitiv ein Ungleichgewicht, das meiner Meinung nach unterstrichen und korrigiert werden muss, bevor einem Freihandelsabkommen grünes Licht gegeben wird, das die europäische Industrie bestraft. Unsere ist eine Qualitätsindustrie, die sich selbst den neuen, durch Innovation geforderten Anforderungen verpflichtet hat, und ganz sicher keine bankrotte Industrie, die es nicht schafft, der Notwendigkeit innovativer Neuerung, die in der Wirtschaft existiert, nachzukommen. Zuzana Roithová (CS) Herr Präsident, Frau Kommissarin, ich bin ebenfalls nicht sehr glücklich über die sonderbaren Änderungen des Abkommens, wie zum Beispiel Rückerstattungen von Zollgebühren auf importierte Komponenten im Fall von Exportgütern in die EU und einer Reduzierung der 60-%-Schwelle zur Bestimmung des Ursprungslandes. Dies führt zur Bevorzugung koreanischer Importe zu Lasten der Wettbewerbsfähigkeit der europäischen Industrie und auf Kosten von Arbeitslosigkeit. Der Löwenanteil in dieser Beziehung fällt dabei schon auf Importgüter aus Asien, wo Lohnkosten aufgrund schlechter oder nicht vorhandener sozialer und Umweltstandards konkurrenzlos niedrig sind. Die Handelsgespräche hätten sich daher darauf konzentrieren sollen, diese Standards anzuheben, statt auf den Wohlstand der asiatischen Industrie auf Kosten von Europa. Die Kommission schuldet dies schon seit langem den Bürgerinnen und Bürgern von Europa. Ist sich die Kommission überhaupt der negativen Wirkung dieses Abkommens auf die europäische Wettbewerbsfähigkeit und die Beschäftigung in der Automobil- und Textilindustrie bewusst? Zweitens, ist sie sich dessen bewusst, dass das Abkommen einen unglücklichen Präzedenzfall für zukünftige Handelsabkommen schafft? Drittens, beabsichtigt die Kommission, die grundsätzlichen, von den europäischen Ingenieursgewerkschaften erhobenen Einwände zu ignorieren? Viertens, wie kommt es, dass die koreanischen Medien jetzt schon einen Sieg ihrer Automobilindustrie feiern, wo doch das Abkommen noch nicht einmal vom Kollegium der Kommission besprochen worden ist? Oder ist die Kommission darauf vorbereitet, den Entwurf zu überarbeiten und ein ausgewogenes Abkommen zu verhandeln? Ist die Kommission gewillt, Druck auf Korea auszuüben, internationale Verpflichtungen in Bezug auf soziale und Umweltstandards anzunehmen, und wird sie dies tun, bevor Korea allen Nutzen aus dem Freihandel mit der Europäischen Union zieht? Danke für Ihre Antwort. Ich vertraue darauf, dass gesunder Menschenverstand siegen wird. David Martin Herr Präsident, ich muss zugeben, ich bin über den Ton dieser Debatte ziemlich betroffen. Mit der Ausnahme von vielleicht Daniel Casparys Beitrag, verlief sich doch recht negativ. Ich war Parlamentsberichterstatter zum koreanischen Freihandelsabkommen. Im Vorfeld dieser Debatte schaute ich mir nochmals unsere Forderungen an, die wir beschlossen hatten - unsere Forderungen an die Kommission, was sie in diesen Verhandlungen in unserem Namen erreichen sollte - und ich glaube tatsächlich, dass die Kommission erreicht hat, worum wir sie gebeten haben. Ich möchte meine Anerkennung dem Verhandlungsführer zollen, der, wie ich sehe, neben Baronin Ashton sitzt, und Baronin Ashton selbst, für die Art und Weise, wie sie dieses Abkommen überbracht haben. Natürlich gibt es bei jedem Freihandelsabkommen - definitionsgemäß - und bei jeder Verhandlung Gewinner und Verlierer, aber wenn Sie sich die globale Wirkung dieses Abkommens anschauen, gibt es große Gewinner in Europa und große Gewinner in Korea. Es sind die großen Gewinner, die den Welthandel vorantreiben. Zu dieser Zeit, in dieser aktuellen Krise, sollte alles, was ein positives Signal in die Richtung sendet, dass zwei so große Einheiten wie Korea und die Europäische Union den Wirtschaftsverkehr in Bewegung und offen halten wollen, als positiv angesehen werden. Ich muss sagen, wenn das Europäische Parlament und der Ministerrat dieses Abkommen nicht zu einem endgültigen unterzeichneten Abkommen zwischen Korea und der EU führen können, dann können wir genauso gut eine kurze Notiz an die Generaldirektion Handel schicken, alle Verhandlungen aller anderen Freihandelsabkommen abzubrechen, denn, wenn wir Korea nicht gerecht werden, dann können wir ASEAN vergessen, die Golfstaaten vergessen, die zahlreichen anderen Freihandelsabkommen, die wir versuchen zu verhandeln, vergessen und, ehrlich gesagt, Doha vergessen. Dies ist ein wichtiges Abkommen, in dem Europa seine strategischen Ziele erreicht hat. Lassen Sie uns dem Rest der Welt ein positives Zeichen geben, dass Europa Business gegenüber offen ist und dass wir, trotz dieser Rezession, unsere Märkte so offen wie möglich halten wollen. Seán Kelly Herr Präsident, nur ganz kurz, dies ist alles neu für mich und ich fand die Diskussion sehr stimulierend und lehrreich. Als Lady Ashton zu Anfang sprach, dachte ich, dass es ein fantastischer Deal für die Europäische Union sei und fragte mich, ob es überhaupt irgendwelchen Nutzen für Korea gäbe. Dann war ein Sprecher nach dem anderen gegenteiliger Meinung, daher hoffe ich, dass die von Herrn Arif, Herrn Theurer, Herrn Campbell Bannerman und anderen Sprechern gestellten Fragen und genannten Punkte speziell von Lady Ashton beantwortet werden könnten, wenn sie antwortet, und vielleicht kann sie uns auch sagen, ob im Moment irgendwelche anderen Verhandlungen mit bestimmten asiatischen Ländern für bilaterale Abkommen im Gange sind und auch wie weit diese fortgeschritten sind. Gerard Batten Herr Präsident, ich möchte mit meiner Rede gerne die Behauptung meines Kollegen, Herrn Campbell Bannerman, unterstützen. Im Jahr 2006 gab die Regierung der Schweiz einen Bericht zu allen Aspekten bestehender und möglicher Beziehungen mit der Europäischen Union in Auftrag. Sie kam zu dem Ergebnis, dass eine EU-Vollmitgliedschaft sie bis zum Sechsfachen ihrer momentanen bilateralen Vereinbarungen kosten würde. Wie die Schweizer eben so sind, beschlossen sie, dass sie besser dran wären, wenn sie nicht beitreten oder die EU-Vollmitgliedschaft erwerben würden. Wenn das für die Schweizer zutrifft, so trifft es sicherlich für die Briten zu, und, wenn bloß unsere Regierung Großbritanniens Wirtschaft genauso vernünftig und pragmatisch sehen würde wie die Schweizer die ihre, dann würden wir austreten, einfach so wie die Schweizer nicht beitreten. David Martin Herr Präsident, Sie sind ein sehr toleranter Vorsitzender, aber es ist sehr eindeutig in unserer Geschäftsordnung, dass sich Interventionen unter dem "catch-the-eye"Verfahren auf das erörterte Thema beziehen müssen. Das hatte nichts mit Korea und auch nichts mit Freihandelsabkommen zu tun. Sari Essayah (FI) Herr Präsident, in seiner Rede gerade eben hat Herr Martin gesagt, dass es besonders wichtig ist, Abkommen zu beschließen, die Wirtschaftswachstum und Beschäftigung beschleunigen werden, und Handelsbarrieren allgemein abzuschaffen, besonders in dieser Wirtschaftskrise. Wir müssen uns allerdings daran erinnern, dass wir gerade heute erst eine sehr ernsthafte Diskussion über die Krise in der europäischen Automobilindustrie hatten, und diese Woche werden wir auch mit Problemen in der Textilindustrie zu tun haben und Hilfen des Europäischen Globalisierungs- Anpassungs- Fonds als Kompensation für die Massenentlassungen in diesem Sektor in Spanien und Portugal. Meine Damen und Herren, wir müssen also die Sorgen der Europäerinnen und Europäer ernst nehmen hinsichtlich dessen, wie wir auf den Verlust von Stellen in Europa reagieren und untersuchen, was die Kommission dafür wirklich als Abhilfe vorschlägt. Obwohl Freihandel für Beschäftigung und Wirtschaftswachstum im Allgemeinen gut sein muss, wie verhindern wir den Verlust von Stellen in diesen herkömmlichen europäischen Industrien? Catherine Ashton Mitglied der Kommission. - Herr Präsident, ich möchte gerne sagen, dass mich die Debatte in gewisser Hinsicht ganz und gar nicht überrascht, weil die von den Kolleginnen und Kollegen erhobenen Einwände natürlich auch in den letzten Monaten erhoben wurden. Meine Anerkennung gilt David Martin, um dies gleich zu Anfang zu sagen, für seine Arbeit im Ausschuss. Es ist sehr wichtig, dass ich anerkenne, wie sehr der Ausschuss für internationalen Handel in den vergangenen Monaten mit mir zusammengearbeitet hat, und natürlich bin ich mir dessen bewusst, dass die Kolleginnen und Kollegen noch nicht den Vorteil hatten, das Abkommen im Detail zu sehen. Ich werde daher jetzt versuchen, auf die Einwände einzugehen. Vor allem aber werden wir sicherstellen, dass wir Ihnen weitere Informationen zukommen lassen, weil es wichtig ist, dass Sie sich die Fakten und nicht die hier ausgesprochenen Behauptungen ansehen. Lassen Sie mich zunächst kurz einige allgemeine Punkte zur Vorgehensweise dieser Abmachung ansprechen. Dieses Abkommen wurde in Gang gesetzt, um das Beste für die europäische Industrie zu erreichen - einschließlich der britischen Industrie, wie ich den Kollegen der UKIP sagen möchte. Meiner Ansicht nach ist es absolut im Interesse Europas, mit diesem Abkommen fortzufahren - sonst würde ich hier nicht stehen und dies vorschlagen. Es gab hierbei einen ganz klaren Modus operandi, eine eindeutige Herangehensweise der Kommission, die, wie gesagt, vom Parlament, der Kommission und vom Rat unterstützt wurde, und das war in der Tat die Art und Weise, in der wir vorgegangen sind. Mein Kollege, Herr Arif, wird es mir nicht übel nehmen, denke ich, wenn ich sage, dass ich es alarmierend oder vielleicht ein bisschen deprimierend finde, anzudeuten, ich würde irgendeine Industrie opfern, weil das sicherlich nicht meine Herangehensweise wäre. Glaube ich, dass man, wenn man ein ernsthaftes Handelsabkommen möchte, erkennen muss, dass es tatsächlich ein Abkommen ist, bei dem beide Seiten profitieren? Ja, das tue ich. Wenn man Handelsabkommen haben möchten, wenn wir wirklich glauben - und ich glaube, das tun wir -, dass Handel der Motor ist, der uns aus der Rezession katapultiert, dann bedeutet das, dass man ernsthafte, harte Verhandlungen mit Industrien und mit Ländern führen muss, mit denen man gerne ein Abkommen hätte. Sonst können wir auch den ganzen Tag mit Ländern Abkommen schließen, an denen wir nicht besonders interessiert sind, und wir können Märkte eröffnen, weil sie uns nicht wirklich interessieren. Korea ist ein ernst zu nehmender Markt. Er bietet reelle Möglichkeiten für Chemikalien, Pharmazeutika und andere Industrien. Wir müssen den Wert und die Wichtigkeit dessen erkennen, wenn wir ernst zu nehmende Handelsabkommen wünschen. Wir sind in der Tat eine Wirtschaftssupermacht. Mein Missfallen mit meinen Kollegen des Vereinigten Königreichs könnte nicht größer sein, wenn sie über die Schweiz sprechen und irgendwie versuchen, diese mit der Beziehung gleichzusetzen, die wir zwischen Europa und Korea aufzubauen versuchen - oder vielleicht habe ich das auch missverstanden. Hier geht es um ernst zu nehmende Verhandlungen und das Erreichen eines ernst zu nehmenden Ergebnisses und wenn die Einzelheiten dazu bekannt sind, hoffe ich, dass Sie, Kollegen, die Überlegungen erkennen, unter denen wir das Ganze versucht hatten, anzulegen. Die Automobilindustrie gab uns zu Beginn eine Liste von Dingen, die wir für sie erreichen sollten. Sie war wirklich sehr besorgt, den Markt in Korea offen zu halten, und wir haben all das erreicht, was sie zu Beginn forderte. Die Textilindustrie: Ich bin zuversichtlich, dass es wenig gibt, worüber wir uns sorgen müssen. Die Schutzklauseln, die wir in der Textilindustrie haben, werden für die Erhaltung von Stellen in Europa sorgen. Ich bin keineswegs daran interessiert, in Europa Stellen abzubauen oder Industrien zu schließen, und dieses Abkommen tut dies auch nicht. Und diejenigen von Ihnen, die glauben, sie hätten Beweise dafür, bitte ich, mir diese zu unterbreiten, denn Rhetorik ist eine Sache, die Realität eine andere, und wir müssen wirklich über die Rhetorik hinauskommen und zur Realität der Möglichkeiten dieses Abkommens vordringen. Ich bin sogar der Meinung, dass das, was uns bevorsteht, für alle Industriesektoren sehr wichtig ist. Die Frage der Zollrückerstattung ist für mich eine sehr einfache. Zollrückerstattungen wurden dafür entwickelt, damit unsere Reaktion darauf ein bestimmtes Problem verhindert. Die Frage ist, ist das die einzige Möglichkeit ein Problem zu lösen? Wenn es andere Möglichkeiten gibt, die das Problem gleichermaßen lösen, uns aber in der Tat dazu führen, ein besseres Handelsabkommen zu erhalten, dann werde ich ihnen nachgehen. Aber ich möchte immer noch dasselbe Problem lösen, und ich glaube, die Mechanismen, die in diesem Abkommen dafür vorgesehen sind, tun genau dies. Wir sagen nicht, dass dies für alle Ewigkeit so gelten muss und die einzige Möglichkeit ist, das zu erreichen, was wir erreichen wollen - die effektive Vermeidung von Importen durch die Hintertür - und ich glaube, wir haben das Problem auf andere Weise gelöst. Daher werde ich mich nicht beim Parlament dafür entschuldigen - weder politisch, wirtschaftlich oder anderweitig -, dass ich mich um die Verhandlung dieses wichtigen Handelsabkommens gekümmert habe. Dafür entschuldige ich mich nicht, und ich entschuldige mich nicht dafür, diesem Parlament ein, wie ich glaube, ernsthaftes, dem 21. Jahrhundert gebührendes Freihandelsabkommen von enormem Nutzen für die gesamte Wirtschaft der Europäischen Union vorgelegt zu haben. Und ganz besonders entschuldige ich mich nicht dafür, es zu Zeiten einer Wirtschaftskrise getan zu haben, denn, wenn es überhaupt eine Zeit gab, in der meine Verantwortung darin lag, den Unternehmen und den Arbeitern von Europa so viel Unterstützung zu bieten, meine ich, dann ist sie genau jetzt und dann ist dies, was dieses Abkommen tut. Ich fordere die Kollegen auf, wie ich schon sagte, sich die Realität des Abkommens anzuschauen. Interessengruppen werden sich an Sie wenden - so ist es mir auch gegangen -, aber eigentlich, wenn Sie sich anschauen, was wir erreicht haben, bin ich der Meinung, dass es ein sehr konkretes Ergebnis ist, das für die Wirtschaft Europas von großem Nutzen sein wird. Letztlich ist das, was wir uns vorgenommen haben, auch das, was wir erreicht haben. Der Präsident Die Aussprache wird geschlossen. Schriftliche Erklärungen (Artikel 149) Tokia Saïfi Das Freihandelsabkommen (FTA) zwischen der Europäischen Union und Südkorea, das Mitte Oktober entschieden werden sollte, löst eine Vielzahl von Bedenken bei den europäischen Industrien aus. Dieses Abkommen wurde vom europäischen Handelskommissar als das ambitionierteste, jemals von der EU verhandelte Abkommen angesehen, während es insbesondere den Automobilherstellern sehr ungleichgewichtet zu sein schien. Diese Hersteller fürchten einen massiven Zustrom koreanischer Fahrzeuge auf den europäischen Markt als Folge der von der Europäischen Kommission gewährten Zollpräferenzen. Es gibt keinen Zweifel darüber, dass die Beibehaltung bestimmter Zollklauseln wie der Zollrückerstattung ungerecht wäre und Wettbewerbsverzerrungen schaffen würde, die sehr schädlich für die europäische Automobilindustrie wären. Das ist umso mehr wahr, angesichts der Tatsache, dass die Großzügigkeit der Europäischen Union anscheinend nicht in Form einer Senkung der von den koreanischen Behörden verhängten nicht-tarifären Handelshemmnisse erwidert worden ist (Einfuhrkontingente der europäischen Fahrzeuge mit Benzinmotoren). Die Kommission ist daher von heute an verpflichtet, die Bedingungen dieses Abkommens zu überprüfen, und zwar hinsichtlich der Wiederherstellung der Bedingungen des fairen Wettbewerbs und der Sicherung des langfristigen Überlebens unserer Industrie und unserer Arbeitsplätze in Europa.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
13. Relazione 2007 sui progressi compiuti dall'ex Repubblica jugoslava di Macedonia ( - Prima della votazione Hannes Swoboda a nome del gruppo PSE. - (DE) Signor Presidente, mi perdoni per essere intervenuto troppo presto poco fa. Sarò breve. Concordiamo appieno con la linea generale della relazione dell'onorevole Meijer; ha fatto un ottimo lavoro. Vi è una questione delicata ed è la questione del nome. Vorremmo facilitare alla Macedonia la navigazione in queste acque turbolente, ed è il motivo per cui, a partire da ora fino alla prossima tornata di Strasburgo, vorremmo lavorare con il relatore e il relatore ombra per trovare una soluzione che ci consenta di votare durante la prossima tornata di Strasburgo. Questo comporta il rinvio della votazione di oggi. Daniel Cohn-Bendit a nome del gruppo Verts/ALE. - (DE) Onorevole Swoboda, è assurdo! Tutti sappiamo che non possiamo trovare una soluzione entro una settimana. Questa lite va avanti da anni, e si deve decidere: la Macedonia che si chiama Macedonia si chiama Macedonia. La Grecia lo deve accettare e poi voteremo. Non farà differenza se votiamo oggi o rimandiamo il voto di una settimana; la Macedonia si chiamerà sempre Macedonia. (Applausi) Martin Schulz (DE) Signor Presidente, vorrei votare a favore della proposta dell'onorevole Swoboda, anche se l'onorevole Cohn-Bendit non può immaginare che funzionerà, forse perché non si sposa facilmente con il suo stile di lavoro politico. E' possibile raggiungere compromessi anche in un paio di giorni, se si prende il tempo per cercare questi compromessi, ed è esattamente questo lo scopo della proposta dell'onorevole Swoboda. Sì, possiamo votare alla prossima tornata, ma nel frattempo potremmo trovare una qualche forma di compromesso per la nostra risoluzione, dato che sembriamo essere sulla buona strada in quest'Aula. Dovremmo prenderci il tempo per farlo, anche se l'onorevole Cohn-Bendit si sente sotto pressione. Erik Meijer relatore. - (NL) Signor Presidente, sebbene non dissenta fondamentalmente dall'onorevole Cohn-Bendit per quanto riguarda il nome, penso che la proposta dell'onorevole Swoboda debba essere seguita. Credo sia sensato per noi nel Parlamento discutere degli ulteriori sviluppi e trovare una soluzione, e anche i negoziati, i contatti fra Macedonia e Grecia saranno importanti nei prossimi giorni. Credo quindi che sia saggio rinviare la votazione fino a Strasburgo. (Il Parlamento approva la proposta. La votazione è rinviata)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Våldsamma videospel (debatt) Talmannen Nästa punkt är kommissionens uttalande om våldsamma videospel. Franco Frattini vice kommissionsordförande. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är särskilt tacksam mot de få, kanske färre än tio, ledamöter som är här i plenisalen för att debattera en fråga som påverkar många tiotals miljoner unga och mycket unga människor - våra barn - i Europeiska unionen. Rättsligt skydd och barn och ungdomars grundläggande rättigheter måste förbli en högt prioriterad fråga för EU. Det är en prioriterad fråga för Europeiska kommissionen, och jag måste säga helt uppriktigt att de våldsamma och sadistiska gärningar som förekommer i en del särskilt blodiga videospel bekymrar oss mycket. Ny teknik har gjort det möjligt för unga och mycket unga människor att använda Internet, och tekniska spel har förändrat relationerna mellan vuxna och barn. Unga människor, våra barn, är ofta mer hemmastadda med denna teknik än de vuxna. Det viktiga är därför primärt ett större ansvarstagande och en större medvetenhet från de vuxnas och föräldrarnas sida, liksom inriktning på och utbildning för att göra framför allt föräldrarna fullt medvetna om riskerna och kapabla att fatta underbyggda beslut. Det finns ett klassificeringssystem med märkning av filminnehåll, liksom för spel och videospel, som kan vara användbart. Detta måste naturligtvis kombineras med en mekanism som ger en mer ändamålsenlig utbildning. Det här är nödvändiga instrument om vi vill ha en fungerande lösning. Europeiska unionen har redan instrument för att bekämpa dessa oroande problem på rättsskipnings- och säkerhetsområdet, liksom inom ramen för informationssamhället och reglerna för den inre marknaden. Mina damer och herrar! Jag måste säga helt uppriktigt att jag också är mycket imponerad av en del av de initiativ för att övervaka och öka skyddet av barn som några inrikesministrar informerade mig om före och efter ministerrådets möte, och som har tagits upp av en del nationella politiska partier i en del medlemsstater. Jag syftar särskilt på ökad kontroll av försäljningen av särskilt våldsamma spel och videospel till minderåriga. Enligt min uppfattning är det lika viktigt att ställa videospelsproducenterna till ansvar. År 2003 infördes ett europeiskt system för självreglering som kallas PEGI (paneuropeisk spelinformation), för att hjälpa föräldrarna att välja videospel till minderåriga. Detta självregleringssystem stöds av en stor majoritet av producenterna. Det utvecklades efter samråd med branschen och med föräldra- och konsumentsammanslutningar. Det omfattar 27 länder och innehåller uppgifter om minimiålder för tillgång till ett visst spel och en obligatorisk beskrivning av innehållet i de spel eller videospel som kommer ut på marknaden. Mina damer och herrar! Det här systemet hjälper föräldrarna att välja - om man antar att det är föräldrarna som bestämmer vilka videospel deras barn köper - men det har ingenting med videospelens innehåll att göra och behandlar inte detta. Denna självreglering infördes för att skydda minderåriga, men också för att följa en annan grundläggande princip, nämligen yttrandefriheten. Jag har för avsikt att mycket snart träffa producenter och deras sammanslutningar för att ta ställning till i vilken utsträckning de indikatorer som används i självregleringssystemet är relevanta, eller snarare uppdaterade, skulle jag vilja säga. Jag tycker att det är dags att utvärdera om dessa indikatorer kanske inte har fungerat som vi skulle ha velat. När det däremot gäller innehållet i de spel och videospel som man kan hitta på Internet så finns det system på nätet, men de tillämpas och genomförs på initiativ av vissa respekterade konsortier. Det första kallas Platform for Internet Content Selection och det andra Recreational Software Advisory Council. Båda är huvudsakligen baserade i Förenta staterna. Jag måste dock påpeka att vare sig FN:s studie om våld mot barn eller Världshälsoorganisationens världsrapport om våld och hälsa analyserar det här problemet. Det nämns bara i förbigående som om det absolut inte fanns någon anledning att granska det mer på djupet. År 2005 gjorde kommissionen en undersökning som finansierades genom Daphneprogrammet. Denna undersökning, som byggde på en rad studier av sektorn våldsamma videospel, avslöjade att det behövs ett sektorsövergripande tillvägagångssätt, men något sådant existerar inte för närvarande. Ett resultat av den här studien var att våldsamma bilder onekligen påverkar unga människor. Denna påverkan kan dock visa sig på olika sätt, beroende på olika faktorer. Dessa är till exempel välstånd, ungdomarnas situation, var de bor, om de har en aktiv förälder i sin närhet eller om de inte har några föräldrar i närheten, kontrollen över deras tillgång till medier och Internet, med andra ord om deras föräldrar har någon kontroll över om de har helt fri tillgång till Internet, utbildningsnivån och familjens socioekonomiska nivå. Alla dessa faktorer inverkar på hur våldet påverkar unga och mycket unga människors sinnen och mentalitet. Det finns också andra viktiga element att beakta. För det första är detta inte bara en teknisk fråga, utan snarare en utbildningsfråga som har med kontroll i förebyggande syfte att göra. När jag säger kontroll över försäljningen av våldsamma videospel så menar jag effektiv kontroll, för i dag finns det inga tvingande instrument som gör att man kan kontrollera om en person under 16 år kan köpa videospel som inspirerar till och förhärligar våldshandlingar eller till och med rent kriminella handlingar. Jag tror att parlamentet åtminstone vill ta ställning till det här problemet, också mot bakgrund av att de insatser för att bekämpa våld mot barn som Daphneprogrammet har finansierat bygger just på den här tanken om hur man ska skydda unga och mycket unga människor. Avslutningsvis kommer jag att följa upp den strategi för skydd av barn som vi lanserade i juli genom att ta upp det här problemet vid Europeiskt forum för barnets rättigheter. Som ni vet ska detta forum påbörja sitt arbete i början av 2007. Vid det första arbetsmötet tänker jag inleda en offentlig, öppen diskussion med alla intressenter: icke-statliga organisationer, medlemsstater, föräldraföreningar, ungdomar, minderåriga och också de nationella ombud som ansvarar för barnens rättigheter. De fyra nyckelorden på detta område är: föräldrar, fackmän inom kommunikation och utbildning, producenter - eftersom vi inte kan gå till botten med det här problemet om vi inte kan förhindra att dessa våldsamma spel produceras - och till sist politiker. Det handlar om att undersöka hur politikerna kan upprätta en strategi för att faktiskt skydda barnen utan att ta till censur. Detta är hörnpelarna för att ta itu med det problem som jag har tagit upp med er i kväll. I vår kommer jag att lägga fram ett meddelande om IT-brottslighet för er. Jag tror att kriminella, lagbrytare och Internetförbrytare betraktar de unga och mycket unga som särskilt lätta offer. Det är vår politiska, institutionella och moraliska plikt att reagera med fasthet och genom att utforma en europeisk strategi mot uppeggande till våld och mot förhärligande av våld. Talmannen Tack, herr Frattini. Jag instämmer i er taktfulla inledande kommentar, som bekräftar att vi måste fundera på hur arbetet i parlamentet är organiserat och göra vissa förändringar, särskilt när det gäller våra plenardebatter. Mary Honeyball för PSE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Franco Frattini för hans mycket hjälpsamma och berömvärda introduktion av detta viktiga ämne. Vi har förmodligen inte ägnat denna fråga tillräcklig uppmärksamhet i parlamentet. Jag är glad att vi nu tar upp denna fråga, eftersom det finns betydande bevis för att videovåld har en inverkan på de minderåriga som tittar - en mycket skadlig inverkan som vi måste komma tillrätta med. Jag tycker att det är tydligt att den självreglering som Frattini talade om förmodligen inte längre räcker till. Vi måste titta mer på detta för att se till att unga människor får kontrollerad tillgång till filmer och att videofilmerna i sig inte är onödigt våldsamma. Vi ser denna typ av våld omkring oss i våra teverutor och vi blir alltmer toleranta mot det ökande våldet på ett sätt som vi inte borde bli och som inte är acceptabelt. Så detta är ett bra initiativ som jag hoppas vi kan föra fram. Jag är mycket nöjd med att kommissionen utförde enkäten och att det gjordes inom Daphneprogrammet, eftersom vi inte enbart ser onödigt våld på videofilmer utan även en oacceptabel bild av kvinnor. Så unga människor ser inte enbart våldet som sådant, de ser även våld mot kvinnor och en bild av kvinnor som inte är vad den borde vara. Det finns två saker som vi måste ta itu med, nämligen att skydda barn och unga och se till att kvinnor inte framställs på ett oacceptabelt sätt i dessa videoproduktioner. Vi måste vara tydliga med att vi inte ska betraktas som en ”förmyndarinstitution”. Detta måste införas på ett förnuftigt sätt, på ett sätt som passar alla. Vi måste också särskilt uppmärksamma Internet. Kommissionsledamoten nämnde detta. Det är svårt, eftersom regleringen av Internet i stor utsträckning är i sin linda, men vi får inte blunda för det. Vi måste finna sätt som ligger i allas intresse för att förnuftigt reglera Internet. Roberta Angelilli för UEN-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Franco Frattini så mycket för de mycket praktiska förslag som han har lagt fram i kväll. Det råder ingen tvekan om att våld, mobbning och våld mellan barn ökar på ett oroande och exponentiellt sätt i Europa, och tv och Internet påverkar onekligen hur våra barn beter sig. Det gör också de våldsamma videospelens utbredning. De blir allt vanligare och allt brutalare. Jag ska bara ge er ett exempel. Det finns ett helt nytt videospel som heter Rule of Rose, och som utgör ett riktigt allvarligt problem eftersom huvudpersonerna i spelet är barn, och många av bilderna balanserar på gränsen till sexuell perversion och sadism. Därför välkomnar vi den här debatten varmt, även om den - som talmannen nämnde - har stuvats undan i ett kvällspass och har mycket få deltagare. Det är verkligen synd. Trots detta förväntar vi oss att någonting görs i frågan, och verkligen inte genom censur, som kommissionsledamot Viviane Reding redan har sagt. Herr Frattini! Vi stöder ert initiativ att skicka ett brev till inrikesministrarna i EU och be dem att göra en omsorgsfull undersökning av vilka kontroller av videospelsvåldet som finns. Efter det som Viviane Reding sa hoppas vi att PEGI, det paneuropeiska spelinformationssystemet, verkligen kommer att bli ett organ som kan utöva en effektivare kontroll. Avslutningsvis kräver vi med skärpa att det tas fram praktiska åtgärder för att kontrollera och förbjuda distribution av våldsamma videospel och inrätta ett slags europeiskt övervakningscentrum för barn och ungdomar, inte minst för att övervaka innehållet i spel och videospel i förebyggande syfte och om möjligt sammanställa en enhetlig kodex för marknadsföring och distribution av videospel för barn. Talmannen Debatten är härmed avslutad.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Επαvάληψη της συvσδoυ Πρόεδρος Κηρύσσω την επανάληψη της συνόδου του Ευρωπαϊκού Κοινοβουλίου η οποία είχε διακοπεί την Παρασκευή 17 Δεκεμβρίου και σας απευθύνω ξανά τις θερμές ευχές μου, ελπίζοντας να περάσατε καλά στις διακοπές. Όπως μπορέσατε να διαπιστώσετε, ο περίφημος "ιός του έτους 2000" δεν εμφανίσθηκε. Αντιθέτως, οι πολίτες ορισμένων χωρών μας υπήρξαν θύματα φυσικών καταστροφών, οι οποίες ήταν όντως φοβερές. Επιθυμείτε μία συζήτηση επί του θέματος τις επόμενες ημέρες, κατά τη διάρκεια της τρέχουσας περιόδου συνόδου. Επί του παρόντος θα ήθελα, όπως μου ζήτησαν ορισμένοι συνάδελφοι, να τηρήσουμε ενός λεπτού σιγή για όλα τα θύματα, κυρίως για τα θύματα των καταιγίδων, στις διάφορες πληγείσες χώρες της Ευρωπαϊκής Ένωσης. Σας καλώ να σηκωθείτε για αυτή την ενός λεπτού σιγή. (Το Σώμα, όρθιο, τηρεί ενός λεπτού σιγή) Εvans, Robert J Kυρία Πρόεδρε, επί ενός θέματος διαδικασίας. Θα έχετε ενημερωθεί από τον τύπο και την τηλεόραση ότι συνέβησαν ορισμένες εκρήξεις βομβών και φόνοι στη Σρι Λάνκα. Ένας από τους ανθρώπους που δολοφονήθηκαν πολύ πρόσφατα στη Σρι Λάνκα ήταν ο κ. Kumar Ponnambalam, ο οποίος είχε επισκεφθεί το Ευρωπαϊκό Κοινοβούλιο μόλις πριν λίγους μήνες. Θα το θεωρούσατε σωστό, κυρία Πρόεδρε, να γράψετε μία επιστολή στην Πρόεδρο της Σρι Λάνκα, όπου θα εκφράζετε τη λύπη του Κοινοβουλίου για τον θάνατό του και τους άλλους βίαιους θανάτους στη Σρι Λάνκα και θα την παρακινείτε να πράξει οτιδήποτε είναι δυνατό, από την πλευρά της, για να αναζητήσει μια ειρηνική διευθέτηση σε μια πολύ δύσκολη κατάσταση; Πρόεδρος Ναι, κύριε Evans, θεωρώ ότι μία πρωτοβουλία με την έννοια που μόλις προτείνατε θα ήταν απολύτως ενδεδειγμένη. Εάν το Σώμα συμφωνεί θα πράξω όπως πρότεινε ο κ. Evans. MacCormick Κυρία Πρόεδρε, επί ενός θέματος διαδικασίας. Θα ήθελα τη συμβουλή σας για το άρθρο 143 περί του μη παραδεκτού. Το ερώτημά μου αφορά κάτι που θα τεθεί προς συζήτηση την Πέμπτη, το οποίο θα θέσω τότε ξανά. Η έκθεση Cunha, σχετικά με τα πολυετή προγράμματα προσανατολισμού, θα τεθεί ενώπιον του Κοινοβουλίου την Πέμπτη και περιέχει μία πρόταση στην παράγραφο 6, ότι πρέπει να θεσπισθούν κυρώσεις με τη μορφή ποσοστώσεων για τις χώρες που αποτυγχάνουν να επιτύχουν ετησίως τους στόχους μείωσης των στόλων τους. Αναφέρει ότι αυτό πρέπει να πραγματοποιηθεί παρά την αρχή της σχετικής σταθερότητας. Θεωρώ ότι η αρχή της σχετικής σταθερότητας συνιστά θεμελιώδη νομική αρχή της κοινής αλιευτικής πολιτικής και μια πρόταση ανατροπής της θα ήταν νομικά απαράδεκτη. Θέλω να μάθω εάν μπορεί κανείς να θέσει μία ένσταση τέτοιου είδους σε ένα έγγραφο που είναι απλώς έκθεση, και όχι πρόταση νομοθετικού περιεχομένου, και εάν έχω την αρμοδιότητα να το πράξω αυτό την Πέμπτη. Πρόεδρος Ακριβώς εκείνη τη στιγμή θα μπορέσετε πράγματι, εάν το επιθυμείτε, να θέσετε αυτό το ερώτημα, δηλαδή την Πέμπτη πριν την έναρξη της παρουσίασης της έκθεσης. Segni Κυρία Πρόεδρε, ταυτόχρονα με την πρώτη περίοδο συνόδου του Ευρωπαϊκού Κοινοβουλίου αυτού του έτους, στις Ηνωμένες Πολιτείες και συγκεκριμένα στο Τέξας, ορίστηκε η ημερομηνία, για την επόμενη Πέμπτη δυστυχώς, της εκτέλεσης ενός θανατοποινίτη, ενός νέου 34 ετών με το όνομα Hicks. Κατόπιν πρωτοβουλίας ενός γάλλου βουλευτή, του κ. Zimeray, έχει ήδη κατατεθεί αίτηση πολλών συνυπογραφόντων, συμπεριλαμβανομένου του ομιλούντος, σας ζητώ ωστόσο, στο πνεύμα της κατεύθυνσης που χάραξαν το Ευρωπαϊκό Κοινοβούλιο και ολόκληρη η Ευρωπαϊκή Κοινότητα, να παρέμβετε, με το κύρος του αξιώματός σας και του θεσμικού οργάνου που εκπροσωπείτε, προς τον Πρόεδρο και τον Κυβερνήτη του Τέξας Bush, που έχει την εξουσία να αναστείλει τη θανατική καταδίκη και να απονείμει χάρη στον κατάδικο. Η στάση αυτή είναι συνεπής με τις αρχές που πάντα προσπίζαμε. Πρόεδρος Ευχαριστώ κύριε Segni, θα το πράξω πολύ ευχαρίστως. Πράγματι, ευθυγραμμίζεται απολύτως με τις θέσεις που ανέκαθεν υιοθετούσε το Κοινοβούλιό μας. Schroedter Κυρία Πρόεδρε, θα ήθελα να επιστήσω την προσοχή σας σε μία περίπτωση με την οποία έχει ασχοληθεί επανειλημμένα αυτό το Κοινοβούλιο. Εννοώ την περίπτωση του Alexander Nikitin. Όλοι εδώ χαιρόμαστε που τον αθώωσε το δικαστήριο, καθιστώντας σαφές ότι η πρόσβαση σε πληροφορίες που αφορούν το περιβάλλον αποτελεί συνταγματικό δικαίωμα και στη Ρωσία. Τώρα όμως μαθαίνουμε πως ο Alexander Nikitin πρόκειται να κατηγορηθεί εκ νέου, αφού θα ασκήσει έφεση η εισαγγελία. Γνωρίζουμε, και το έχουμε διαπιστώσει σε πάρα πολλά, όντως, ψηφίσματα - ειδικά κατά τη διάρκεια της τελευταίας περιόδου συνόδου του προηγούμενου έτους - ότι αυτό δεν αποτελεί νομική μόνον υπόθεση αλλά και ότι είναι λάθος να κατηγορείται ο Alexander Nikitin για εγκληματική δράση και προδοσία, επειδή εμείς επωφελούμεθα ως θιγόμενοι από τα πορίσματά του. Τα εν λόγω πορίσματα συνιστούν τη βάση των ευρωπαϊκών προγραμμάτων για την προστασία της Θάλασσας του Μπάρεντ, και για τον λόγο αυτό σας παρακαλώ να μελετήσετε ένα σχέδιο επιστολής που θα σας περιγράψει τα σημαντικότερα γεγονότα και να καταστήσετε σαφή τη θέση αυτή στη Ρωσία στο πνεύμα των αποφάσεων του Κοινοβουλίου Πρόεδρος Βεβαίως, κυρία Schroedter, θα εξετάσω πολύ ευχαρίστως τα σχετικά με το συγκεκριμένο ζήτημα γεγονότα μόλις λάβω την επιστολή σας. Plooij-van Gorsel Κυρία Πρόεδρε, θα ήθελα καταρχάς να σας συγχαρώ που κρατήσατε το λόγο σας, γιατί διαπιστώνω όντως σε αυτήν την πρώτη περίοδο συνόδου του καινούργιου χρόνου ότι ο αριθμός των τηλεοπτικών σταθμών που πιάνουμε στο Σώμα αυξήθηκε δραματικά. Όμως, κυρία Πρόεδρε, δεν έγινε αυτό που ζήτησα. Γιατί τώρα πιάνουμε δύο φινλανδικούς σταθμούς και έναν πορτογαλικό αλλά κανέναν ολλανδικό, ενώ αυτό σας είχα ζητήσει, επειδή και εμείς οι Ολλανδοί θέλουμε να παρακολουθούμε τα νέα κάθε μήνα κάθε φορά που μας στέλνουν εξορία εδώ. Θα ήθελα λοιπόν να σας παρακαλέσω για άλλη μία φορά να φροντίσετε, ώστε να μπορούμε να πιάνουμε και έναν ολλανδικό σταθμό. Πρόεδρος Κυρία Plooij-van Gorsel, μπορώ να σας πω ότι αυτό το ζήτημα βρίσκεται στην ημερήσια διάταξη της συνεδρίασης των Κοσμητόρων που θα διεξαχθεί την Τετάρτη. Ελπίζω ότι θα εξετασθεί με θετικό πνεύμα. Lynne Κυρία Πρόεδρε, μπορείτε να μου πείτε γιατί αυτό το Κοινοβούλιο δεν εφαρμόζει τη νομοθεσία περί υγιεινής και ασφάλειας την οποία στην πραγματικότητα ψηφίζει; Γιατί δεν έχει πραγματοποιηθεί έλεγχος της ποιότητας του αέρα στο συγκεκριμένο κτίριο από τότε που εκλεγήκαμε; Γιατί δεν έχει πραγματοποιηθεί καμία συνέλευση της Επιτροπής Υγείας και Ασφάλειας από το 1998; Γιατί δεν έχει πραγματοποιηθεί καμία άσκηση πυρκαγιάς, ούτε στα κτίρια του Κοινοβουλίου στις Βρυξέλλες ούτε στα κτίρια του Κοινοβουλίου στο Στρασβούργο; Γιατί δεν υπάρχουν οδηγίες για περίπτωση πυρκαγιάς; Γιατί οι σκάλες δεν βελτιώθηκαν από τότε που έπαθα το ατύχημά μου; Γιατί δεν επιβάλλεται η τήρηση των χώρων μη καπνιστών; Φαίνεται εντελώς επαίσχυντο να ψηφίζουμε νομοθεσία και να μην την εφαρμόζουμε εμείς οι ίδιοι. (Χειροκροτήματα) Πρόεδρος Κυρία Lynne, έχετε απόλυτο δίκιο και θα εξακριβώσω εάν όντως όλα αυτά δεν έχουν γίνει. Θα θέσω επίσης το πρόβλημα στο Σώμα των Κοσμητόρων και είμαι βέβαιη ότι οι Κοσμήτορές μας θα επιδείξουν ζήλο και θα ενεργήσουν έτσι, ώστε να σεβόμαστε τους κανονισμούς που στην πραγματικότητα ψηφίζουμε εμείς. Berenguer Fuster Κυρία Πρόεδρε, η κ. Dνez Gonzαlez και εγώ ο ίδιος είχαμε υποβάλει κάποιες ερωτήσεις σχετικά με συγκεκριμένες απόψεις της Αντιπροέδρου κ. de Palacio, οι οποίες παρουσιάστηκαν σε ισπανική εφημερίδα. Οι αρμόδιες υπηρεσίες δεν τις έχουν συμπεριλάβει στην ημερήσια διάταξη, επειδή θεώρησαν ότι έχουν ήδη δοθεί απαντήσεις σε προηγούμενη σύνοδο. Σας παρακαλώ να επανεξεταστεί η απόφαση αυτή, γιατί αυτό δεν αληθεύει. Οι ερωτήσεις στις οποίες δόθηκε απάντηση παλαιότερα αναφέρονταν στην παρέμβαση της κ. Palacio σε συγκεκριμένη υπόθεση και όχι στις εν λόγω δηλώσεις, οι οποίες δημοσιεύτηκαν στην εφημερίδα ABC στις 18 του περασμένου Νοεμβρίου. Πρόεδρος Αγαπητέ συνάδελφε, θα τα εξακριβώσουμε όλα αυτά. Σας ομολογώ ότι, επί του παρόντος, τα πράγματα μου φαίνονται κάπως συγκεχυμένα. Συνεπώς, θα επανεξετάσουμε το θέμα πολύ σοβαρά, ούτως ώστε όλα να διευθετηθούν πλήρως. McKenna Κυρία Πρόεδρε, θα ήθελα να μάθω εάν θα υπάρξει ένα σαφές μήνυμα από το Κοινοβούλιο αυτή την εβδομάδα για τη δυσαρέσκειά μας, αναφορικά με τη σημερινή απόφαση να μην ανανεωθεί το εμπάργκο όπλων για την Ινδονησία, δεδομένου ότι η συντριπτική πλειοψηφία αυτού του Κοινοβουλίου είχε επιδοκιμάσει το εμπάργκο όπλων για την Ινδονησία στο παρελθόν. Η σημερινή απόφαση για τη μη ανανέωση του εμπάργκο είναι εξαιρετικά επικίνδυνη, λαμβανομένης υπόψη της κατάστασης εκεί. Το Κοινοβούλιο λοιπόν οφείλει να στείλει ένα μήνυμα, εφόσον αυτή είναι η επιθυμία της συντριπτικής πλειοψηφίας. Είναι ανευθυνότητα εκ μέρους των κρατών μελών της ΕΕ η άρνηση ανανέωσης του εμπάργκο. Όπως λέγεται, η κατάσταση εκεί είναι λίαν ασταθής. Στην πραγματικότητα, υπάρχει ο κίνδυνος στρατιωτικού πραξικοπήματος στο μέλλον. Δεν γνωρίζουμε τι θα συμβεί. Γιατί λοιπόν πρέπει να αποκομίσουν κέρδος οι παραγωγοί όπλων της ΕΕ εις βάρος αθώων ανθρώπων; (Χειροκροτήματα) Πρόεδρος Εν πάση περιπτώσει, αυτό το ζήτημα δεν υπάρχει επί του παρόντος μεταξύ των αιτήσεων κατεπείγοντος για την ερχόμενη Πέμπτη. Διάταξη τωv εργασιώv Πρόεδρος Η ημερήσια διάταξη προβλέπει την εξέταση του τελικού σχεδίου της ημερήσιας διάταξης έτσι όπως καταρτίστηκε από τη Διάσκεψη των Προέδρων, την Πέμπτη 13 Ιανουαρίου, συμφώνως προς το άρθρο 110 του Κανονισμού. Σε ό,τι αφορά τη Δευτέρα και την Τρίτη δεν έχουν υποβληθεί τροποποιήσεις. Τετάρτη: Η Ομάδα του Κόμματος των Ευρωπαίων Σοσιαλιστών ζητά να συμπεριληφθεί μία δήλωση της Επιτροπής για τους στρατηγικούς στόχους της την επόμενη πενταετία, καθώς και για τη διοικητική μεταρρύθμιση της Επιτροπής. Θα ήθελα ο κ. Barσn Crespo, συντάκτης της αιτήσεως, να παρέμβει για να την αιτιολογήσει, εάν βεβαίως το επιθυμεί. Στη συνέχεια θα πράξουμε όπως συνήθως: θα ακούσουμε έναν αγορητή υπέρ και έναν αγορητή κατά. Barσn Crespo Κυρία Πρόεδρε, η παρουσίαση του πολιτικού προγράμματος της Επιτροπής Prodi για ολόκληρη την κοινοβουλευτική περίοδο υπήρξε αρχικά πρόταση της Ομάδας του Κόμματος των Ευρωπαίων Σοσιαλιστών, η οποία κατάφερε να αποσπάσει την ομοφωνία της Διάσκεψης των Προέδρων τον Σεπτέμβριο, καθώς και τη ρητή έγκριση του Προέδρου κ. Prodi, ο οποίος επανέλαβε τη δέσμευσή του στον λόγο που εκφώνησε κατά την τελετή ανάληψης των καθηκόντων του. Αυτή η δέσμευση είναι σημαντική, στο βαθμό που η Επιτροπή είναι ένας οργανισμός που κατέχει το μονοπώλιο στη λήψη πρωτοβουλιών σύμφωνα με τις Συνθήκες και, επομένως, διαμορφώνει κατά βάση τη φύση της πολιτικής και νομοθετικής δραστηριότητας αυτού του Κοινοβουλίου για τα επόμενα πέντε έτη. Υπενθυμίζω επίσης, κυρία Πρόεδρε, ότι αυτό το Κοινοβούλιο έδωσε σε δύο περιπτώσεις, στη διάρκεια της προηγούμενης κοινοβουλευτικής περιόδου, ψήφο εμπιστοσύνης στον Πρόεδρο Prodi. Στην τρέχουσα κοινοβουλευτική περίοδο, του έδωσε εκ νέου ψήφο εμπιστοσύνης τον Ιούλιο και κατόπιν, όταν η νέα Επιτροπή είχε αναλάβει τα καθήκοντά της, έδωσε ξανά ψήφο εμπιστοσύνης σε όλη την Επιτροπή τον Σεπτέμβριο. Επομένως, υπήρχε ήδη αρκετός χρόνος ώστε η Επιτροπή να εκπονήσει το πρόγραμμά της και εμείς να μπορέσουμε να το μάθουμε και να μπορέσουμε να το εξηγήσουμε στους πολίτες. Σε αυτό το πλαίσιο, υπενθυμίζω το ψήφισμα της 15ης Σεπτεμβρίου, στο οποίο προτεινόταν η υποβολή της πρότασης στο συντομότερο δυνατό χρονικό διάστημα. Τα γεγονότα που συνέβησαν την περασμένη εβδομάδα - τα οποία προκλήθηκαν εκτός του πλαισίου της Διάσκεψης των Προέδρων, ενώ η τελευταία χρησιμοποιήθηκε μόνο για την επιβεβαίωση και την επικύρωση αποφάσεων που είχαν ληφθεί εκτός αυτής - θέτουν ένα δίλημμα: είτε η Επιτροπή δεν είναι σε θέση να παρουσιάσει το πρόγραμμα αυτό· (στην περίπτωση αυτή, θα ήταν καλό να το δηλώσει. Σύμφωνα με τα λεγόμενα του Προέδρου της, είναι σε θέση να το παρουσιάσει. Δεδομένου ότι η Επιτροπή εκπροσωπείται από την Αντιπρόεδρο κ. de Palacio, πιστεύω ότι, πριν από την ψηφοφορία θα ήταν πρέπον να γνωρίζουμε την κατάσταση της Επιτροπής ως προς τη δυνατότητά της να παρουσιάσει το πρόγραμμα, όπως είχε συμφωνηθεί)· είτε το Κοινοβούλιο δεν είναι σε θέση να εξετάσει το πρόγραμμα αυτό, όπως φαίνεται ότι ισχυρίζονται μερικοί. Κατά τη γνώμη μου, αυτό το δεύτερο ενδεχόμενο θα σήμαινε ότι παραιτούμεθα από τις αρμοδιότητές μας ως Κοινοβούλιο και ότι, επιπλέον, εισαγάγουμε μια πρωτότυπη άποψη, μια άγνωστη μέθοδο που συνίσταται στη γραπτή πληροφόρηση των πολιτικών ομάδων σχετικά με τις προγραμματικές δηλώσεις της Επιτροπής μία εβδομάδα πριν - και όχι την προηγούμενη μέρα, όπως είχε συμφωνηθεί - λαμβάνοντας υπόψη ότι το νομοθετικό πρόγραμμα θα συζητηθεί τον Φεβρουάριο, κατά τέτοιον τρόπο ώστε θα μπορούσαμε να παρακάμψουμε τη συζήτηση, επειδή την επόμενη μέρα θα είχε γνωστοποιηθεί σε όλους τους πολίτες από τον Τύπο και το Internet και το Κοινοβούλιο δεν θα είχε πια λόγο να ασχοληθεί με το ζήτημα. Καθώς η Ομάδα μου πιστεύει ότι σκοπός της σύστασης ενός Κοινοβουλίου είναι να ακούει, να διαβουλεύεται και να στοχάζεται, νομίζουμε ότι δεν υπάρχει κανένας λόγος που να δικαιολογεί αυτή την αναβολή και πιστεύουμε ότι αν η Επιτροπή είναι σε θέση να το κάνει, η στιγμή είναι κατάλληλη, για να μπορέσουμε να επαναφέρουμε την αρχική συμφωνία μεταξύ του Κοινοβουλίου και της Επιτροπής και να συνεχίσουμε το έργο μας με υπευθυνότητα απέναντι στους συμπολίτες μας. Επομένως, η πρόταση που υποβάλει η Ομάδα του Κόμματος των Ευρωπαίων Σοσιαλιστών και που εσείς αναφέρατε, είναι να παρουσιαστεί την Τετάρτη το πρόγραμμα της κοινοβουλευτικής περιόδου της Επιτροπής του κ. Prodi, συμπεριλαμβανομένου στο πρόγραμμα αυτό του σχεδίου της διοικητικής μεταρρύθμισης διότι, διαφορετικά, είναι πιθανό να έρθουμε αντιμέτωποι με μια παράδοξη κατάσταση: με τη δικαιολογία ότι δεν υπάρχει έγγραφο, από τη μια πλευρά ο Πρόεδρος της Επιτροπής στερείται του δικαιώματος να μιλήσει ενώπιον του Κοινοβουλίου και από την άλλη απορρίπτεται η διεξαγωγή μιας συζήτησης σχετικά με τη μεταρρύθμιση, χωρίς να γνωρίζει από πριν το Κοινοβούλιο αυτό τα κείμενα στα οποία θα βασίζεται αυτή η συζήτηση. Επομένως, σας παρακαλώ, κυρία Πρόεδρε, να ζητήσετε από την Επιτροπή να εκφράσει την άποψή της αυτή τη στιγμή και στη συνέχεια να προχωρήσουμε στην ψηφοφορία. (Χειροκροτήματα από την Ομάδα του Κόμματος των Ευρωπαίων Σοσιαλιστών) Poettering Κυρία Πρόεδρε, αγαπητοί συνάδελφοι, ομολογουμένως εκπλήσσομαι κάπως με τη συμπεριφορά του συναδέλφου Barσn Crespo, ο οποίος ζητεί τώρα να τεθεί στην ημερήσια διάταξη της Τετάρτης το εν λόγω θέμα της ημερήσιας διάταξης. Κύριε συνάδελφε Barσn Crespo, δεν μπορέσατε να παρευρεθείτε στη Διάσκεψη των Προέδρων την περασμένη Πέμπτη. Δεν το κατακρίνω αυτό, διότι συμβαίνει συχνά να στέλνουμε εκπροσώπους μας. Εκεί σας εκπροσώπησε ο συνάδελφος Hδnsch. Στη Διάσκεψη των Προέδρων πραγματοποιήσαμε μια διεξοδική συζήτηση. Η Ομάδα σας ήταν η μόνη που υποστήριξε αυτό που αναφέρετε τώρα εσείς. Στη συνέχεια διενεργήσαμε ψηφοφορία. Κάθε πρόεδρος διαθέτει, ως γνωστόν, τόσες ψήφους, όσα είναι και τα μέλη της Ομάδας. Διενεργήθηκε ψηφοφορία επ' αυτού, το αποτέλεσμα της οποίας είχε ως εξής απ' ό,τι θυμάμαι: 422 ψήφοι εναντίον 180 ψήφων με μερικές ολιγάριθμες αποχές. Δηλαδή, όλες οι Ομάδες, με την εξαίρεση των μη εγγεγραμμένων - οι οποίοι όμως δεν αποτελούν βέβαια Ομάδα - συμφώνησαν μεταξύ τους, και μόνον η δική σας Ομάδα ήταν της γνώμης πως πρέπει να προχωρήσουμε με τον τρόπο που εσείς προτείνατε εδώ. Όλοι οι άλλοι είχαν διαφορετική γνώμη. Αυτή ήταν η απόφαση. Τώρα θα ήθελα να πω κάτι επί του ιδίου του θέματος. Εμπιστευόμαστε την Επιτροπή, τον Romano Prodi, και η συντριπτική πλειοψηφία της Ομάδας μας εξέφρασε την εμπιστοσύνη της στον Romano Prodi και την Επιτροπή έπειτα από μια δύσκολη διαδικασία, όπως γνωρίζουν όλοι. Είμαστε όμως και της γνώμης πως πρέπει να διεξαγάγουμε μια συζήτηση για την εν λόγω στρατηγική της Επιτροπής στο πλαίσιο μιας κανονικής διαδικασίας, όχι μόνον βάσει μιας προφορικής δήλωσης εδώ στο Ευρωπαϊκό Κοινοβούλιο, αλλά και βάσει ενός εγγράφου που θα έχει ψηφισθεί στην Επιτροπή και που θα περιγράφει το πενταετές αυτό πρόγραμμα. Παρόμοιο έγγραφο δεν υφίσταται! (Χειροκροτήματα) Η Επιτροπή θα καταθέσει το πρόγραμμα για το έτος 2000 τον Φεβρουάριο. Εμείς είπαμε, εντάξει, εάν η Επιτροπή δεν επιθυμεί να εκπονήσει το πρόγραμμα 2000 ήδη εντός του Ιανουαρίου, τότε θα κάνουμε τη συζήτηση εντός του Φεβρουαρίου. Το εγκρίναμε αυτό, διότι βασικά δεν επιθυμούμε διένεξη με την Επιτροπή, αλλά είμαστε της γνώμης πως η Επιτροπή και το Κοινοβούλιο πρέπει να συμπορεύονται όποτε αυτό είναι εφικτό. Όμως εμείς ως Κοινοβούλιο είμαστε και ο ελεγκτής της Επιτροπής. Και δεν είναι απαραίτητο η γνώμη μας να ταυτίζεται με οτιδήποτε προέρχεται από την Επιτροπή. Θα ήθελα να είμαστε σε θέση να προετοιμαστούμε καλά στις Ομάδες για μια συζήτηση σχετικά με το πενταετές πρόγραμμα. Δεν μπορεί κανείς να προετοιμαστεί, όταν ακούει εδώ μια δήλωση χωρίς να γνωρίζει καθόλου ποιο είναι το περιεχόμενο μιας τέτοιας δήλωσης. Για τον λόγο αυτό κάνουμε τη σύσταση - και έχω την εντύπωση πως και η Επιτροπή είναι ανοιχτή προς αυτή τη σκέψη - να διεξάγουμε εντός του Φεβρουαρίου τη συζήτηση επί του μακροπρόθεσμου προγράμματος της Επιτροπής έως το έτος 2005 - ελπίζω πως και η Επιτροπή θα συμφωνήσει μέχρι τότε όσον αφορά κάποιο πρόγραμμα που θα μας προτείνει - και να διεξαγάγουμε ταυτόχρονα τον Φεβρουάριο και τη συζήτηση σχετικά με τον προγραμματισμό του νομοθετικού έργου της Επιτροπής για το έτος 2000. Επομένως, υπάρχει και μια λογική αντικειμενική συνοχή που μας συνιστά να διεξαγάγουμε από κοινού τη συζήτηση και για τα δύο προγράμματα. Για τον λόγο αυτό, η Ομάδα μου απορρίπτει κατηγορηματικά την πρόταση της Ομάδας του Κόμματος των Ευρωπαίων Σοσιαλιστών! (Χειροκροτήματα από την Ομάδα του Ευρωπαϊκού Λαϊκού Κόμματος (Χριστιανοδημοκράτες) και των Ευρωπαίων Δημοκρατών) De Palacio Κυρία Πρόεδρε, θέλω να καταστήσω απολύτως σαφές ότι, καταρχάς, η Επιτροπή σέβεται στο μέγιστο βαθμό τις αποφάσεις του Κοινοβουλίου και, μεταξύ αυτών, την απόφαση να καθορίζει την ημερήσια διάταξή του. Επομένως, εμείς σεβόμαστε την απόφαση που μπορεί να λάβει το Κοινοβούλιο ως προς αυτό. Όμως, θέλω επίσης να καταστήσω απολύτως σαφές ότι, ο Πρόεδρος Prodi δεσμεύτηκε έναντι του Κοινοβουλίου να ενσωματώσει μια νέα συζήτηση, όπως υπενθύμισε ο κ. Barσn, η οποία θα προστεθεί στην ετήσια συζήτηση σχετικά με το νομοθετικό πρόγραμμα της Επιτροπής, σχετικά με τις σημαντικές γραμμές δράσης για την επόμενη πενταετία, δηλαδή, για την τρέχουσα κοινοβουλευτική περίοδο. Θέλω να αναφέρω, κυρία Πρόεδρε, ότι αυτή η συζήτηση δεν ταυτιζόταν, στη συμφωνία η οποία επιτεύχθηκε το Σεπτέμβριο, με την ετήσια παρουσίαση του νομοθετικού προγράμματος της Επιτροπής. Και θέλω να πω, κυρία Πρόεδρε, ότι, εκ μέρους της Επιτροπής, είμαστε έτοιμοι και διατεθειμένοι να πραγματοποιήσουμε τη συζήτηση αυτή την κατάλληλη στιγμή, ότι ήμασταν έτοιμοι να αναπτύξουμε τη συζήτηση αυτήν την εβδομάδα, όπως είχε συμφωνηθεί αρχικά, ξεκινώντας από τη βάση ότι θα παρουσιαζόταν την προηγούμενη μέρα σε έναν λόγο προς τις κοινοβουλευτικές ομάδες. Επομένως, κυρία Πρόεδρε, θέλω να επαναλάβω ότι, από τη δική μας πλευρά, έχουμε συζητήσει το πρόγραμμα δράσης για τα επόμενα πέντε χρόνια και είμαστε έτοιμοι ώστε, όταν το αποφασίσει το Κοινοβούλιο, - ακόμα και αυτήν την εβδομάδα, αν αυτή είναι η απόφαση - να παρουσιάσουμε το πρόγραμμα για τα πέντε επόμενα έτη και, τον επόμενο μήνα, το πρόγραμμα για το έτος 2000, αυτό δηλαδή ακριβώς που είχε συμφωνηθεί. Πρόεδρος Προτείνω να ψηφίσουμε επί της αιτήσεως της Ομάδας του Κόμματος των Ευρωπαίων Σοσιαλιστών για την επανεγγραφή της δήλωσης της Επιτροπής σχετικά με τους στρατηγικούς στόχους της. (Το Σώμα απορρίπτει την αίτηση) Πρόεδρος. Πάντοτε σε ό,τι αφορά την ημέρα της Τετάρτης, έχω μία άλλη πρόταση που αφορά την προφορική ερώτηση σχετικά με τον φόρο επί του κεφαλαίου. Η Ομάδα του Ευρωπαϊκού Λαϊκού Κόμματος (Χριστιανοδημοκράτες) και των Ευρωπαίων Δημοκρατών ζητά να αποσυρθεί αυτό το σημείο από την ημερήσια διάταξη. Υπάρχει κάποιος συνάδελφος για να λάβει τον λόγο εξ ονόματος της συγκεκριμένης Ομάδας και να αιτιολογήσει αυτή την αίτηση; Poettering Κυρία Πρόεδρε, επειδή ακούω κάποια γέλια από την πλευρά των Σοσιαλιστών, είναι καλό να γνωρίζετε πως μου αναφέρθηκε το γεγονός ότι και στην Ομάδα του Κόμματος των Ευρωπαίων Σοσιαλιστών υπάρχουν ευρείς κύκλοι που θα επιθυμούσαν πολύ την απόσυρση από την ημερήσια διάταξη του εν λόγω θέματος, επειδή κατά την ψηφοφορία στη Διάσκεψη των Προέδρων δεν είχε κατατεθεί η ψήφος της ομάδας εργασίας των αρμόδιων συναδέλφων της Ομάδας του Κόμματος των Ευρωπαίων Σοσιαλιστών. Δεν γνωρίζω εάν είναι σωστή αυτή η πληροφορία, εμείς όμως ως Ομάδα του Ευρωπαϊκού Λαϊκού Κόμματος και των Ευρωπαίων Δημοκρατών θα είμαστε σίγουρα ευγνώμονες εάν αποσυρόταν το θέμα αυτό, επειδή το Κοινοβούλιο έχει ήδη ασχοληθεί, ως γνωστόν, πολλές φορές με το εν λόγω ζήτημα. Υπάρχουν μάλιστα και αποφάσεις κατά της επιβολής ενός παρόμοιου φόρου. Για τον λόγο αυτό, η Ομάδα μου ζητεί να αποσυρθεί το θέμα αυτό από την ημερήσια διάταξη. Πρόεδρος Σας ευχαριστώ, κύριε Poettering. Θα ακούσουμε τώρα τον κ. Wurtz, ο οποίος αντιτίθεται στη συγκεκριμένη αίτηση. Wurtz Κυρία Πρόεδρε, θα ήθελα καταρχάς να υπογραμμίσω την έλλειψη λογικής του κ. Poettering. Αυτή τη στιγμή, μόλις έκανε μάθημα ηθικής στην Ομάδα του Κόμματος των Ευρωπαίων Σοσιαλιστών, διότι αναίρεσε μία απόφαση που έλαβε με ιδιαίτερα ξεκάθαρο τρόπο η Διάσκεψη των Προέδρων. Ωστόσο, και αυτός πράττει το ίδιο πράγμα. Συζητήσαμε και είμασταν ομόφωνοι εκτός από την Ομάδα του Ευρωπαϊκού Λαϊκού Κόμματος και την Ομάδα των Φιλελευθέρων, και είχα μάλιστα επισημάνει, θα το θυμάστε αγαπητοί συνάδελφοι, πρόεδροι των Ομάδων, ότι το ζήτημα δεν είναι εάν είστε υπέρ ή κατά του φόρου Tobin, αλλά εάν τολμάτε να ακούσετε τι σκέπτονται επί του προκειμένου η Επιτροπή και το Συμβούλιο. Δεν ζητάμε πολλά. Συνεπώς, επαναλαμβάνω την πρόταση να διατηρηθεί η εν λόγω προφορική ερώτηση προς την Επιτροπή και το Συμβούλιο, για να μάθουμε άπαξ δια παντός τη θέση των εν λόγω δύο αρχών σε σχέση με την προκειμένη πρόταση, η οποία είναι σχετικά μετριοπαθής, αλλά που θα έστελνε, ωστόσο, ένα σημαντικό μήνυμα στην κοινή γνώμη, ιδιαίτερα μετά την ταραχή που προκάλεσε η αποτυχία της Διάσκεψης του Seattle. Πρόεδρος Θα ψηφίσουμε επί της αιτήσεως της Ομάδας του Ευρωπαϊκού Λαϊκού Κόμματος (Χριστιανοδημοκράτες) και των Ευρωπαίων Δημοκρατών για την απόσυρση από την ημερήσια διάταξη της προφορικής ερώτησης αναφορικά με τον φόρο επί του κεφαλαίου. (Το Σώμα απορρίπτει την αίτηση με 164 ψήφους υπέρ, 166 ψήφους κατά και 7 αποχές) Wurtz Κυρία Πρόεδρε, θα ήθελα να ευχαριστήσω τον κ. Poettering για τη δημοσιότητα που έδωσε μόλις τώρα σε αυτή τη συζήτηση. Ευχαριστώ. Avilιs Perea Κυρία Πρόεδρε, υπολογίστηκε η ψήφος μου, την οποία δεν μπόρεσα να δώσω με τα ηλεκτρονικά μέσα, επειδή δεν έχω την κάρτα; Η ψήφος μου ήταν "υπέρ";. Πρόεδρος Πράγματι, εάν προσθέσουμε τους δύο συναδέλφους που εξέφρασαν τη θέση τους, έχουμε ως αποτέλεσμα· (Διαμαρτυρίες) Barσn Crespo Κυρία Πρόεδρε, η Προεδρία ανακοίνωσε το αποτέλεσμα της ψηφοφορίας. Δεν υπάρχουν τροποποιήσεις. (Χειροκροτήματα) Πρόεδρος Αγαπητοί συνάδελφοι, ακόμη μία φορά, πρέπει καθένας να έχει όντως την κάρτα του τη Δευτέρα. Βλέπουμε ότι εδώ έχουμε πρόβλημα. Υπό αυτές τις συνθήκες οφείλω να λάβω μία απόφαση. Και εγώ επίσης έχω ξεχάσει την κάρτα μου και θα ψήφιζα κατά της πρότασης. Θεωρώ συνεπώς ότι η προφορική ερώτηση παραμένει στην ημερήσια διάταξη. (Χειροκροτήματα) Είναι η τελευταία φορά που λαμβάνουμε υπόψη όσους έχουν ξεχάσει τις κάρτες τους. Να είναι απολύτως σαφές και να το πείτε και στους άλλους. (Χειροκροτήματα)Ναι, η προφορική ερώτηση παραμένει στην ημερήσια διάταξη και ναι, η Πρόεδρος έχει δικαίωμα ψήφου, όπως επίσης έχει δικαίωμα να ξεχάσει την κάρτα της. Προχωρούμε στις υπόλοιπες τροποποιήσεις της ημερήσιας διάταξης. Cox Κυρία Πρόεδρε, στην προηγούμενη ψηφοφορία - και θα εμμείνω στην απόφασή σας σε αυτό το θέμα - αναφορικά με το στρατηγικό σχέδιο της Επιτροπής, εκδήλωσα την πρόθεσή μου να μιλήσω πριν από την ψηφοφορία εξ ονόματος της Ομάδας μου. Αυτό δεν συνέβη. Θα το εκτιμούσα εάν με το πέρας αυτού του θέματος μου επιτραπεί να προβώ σε αιτιολόγηση ψήφου εκ μέρους της Ομάδας μου. Πρόκειται για σημαντικό θέμα. Θα ήταν χρήσιμο να καταγραφεί στα πρακτικά του Σώματος πώς αντιλαμβάνεται ο καθένας αυτά που μόλις πράξαμε, υπό το φως της δικής του πολιτικής ανάλυσης. Hδnsch Κυρία Πρόεδρε, δεν σκοπεύω να επαναλάβω τη συζήτηση, όμως και εγώ είχα δηλώσει την επιθυμία να παρέμβω επί της αιτήσεως του κ. Barσn Crespo. Δεν μου δώσατε όμως τον λόγο. Λυπάμαι γι' αυτό, όμως η ψηφοφορία διενεργήθηκε, η απόφαση λήφθηκε, επομένως θεωρώ το θέμα λήξαν. Πρόεδρος Λυπούμαι κύριε Hδnsch και κύριε Cox, δεν είδα ότι ζητούσατε τον λόγο. Υπό τις συγκεκριμένες συνθήκες, θεωρώ ότι οι θέσεις είναι αρκετά σαφείς και θα καταγραφούν στα συνοπτικά πρακτικά. Όταν αύριο εγκρίνουμε τα συνοπτικά πρακτικά της σημερινής συνεδρίασης, οι συνάδελφοι που θεωρούν ότι οι θέσεις δεν έχουν επεξηγηθεί επαρκώς, μπορούν να ζητήσουν τροποποιήσεις. Μου φαίνεται ότι είναι μια καλή λύση. Εξυπακούεται ότι στα συνοπτικά πρακτικά της αυριανής συνεδρίασης θα ληφθούν υπόψη όλες οι συμπληρωματικές επεξηγήσεις. Θεωρώ ότι είναι καλύτερη λύση από το να προβούμε τώρα σε αιτιολογήσεις ψήφου, οι οποίες θα μας αργοπορούσαν. Κύριε Cox, κύριε Hδnsch, συμφωνείτε με αυτό; Cox Κυρία Πρόεδρε, εάν η ψηφοφορία καταγράφει ορθώς τον τρόπο με τον οποίο ψήφισε η Ομάδα μου, δεν θα εναντιωθώ σε αυτό και ούτε μπορώ να το πράξω. Εάν η απόφασή σας είναι ότι δεν μπορώ να προβώ σε αιτιολόγηση ψήφου, τη δέχομαι αλλά με επιφύλαξη. Πρόεδρος Θα δώσουμε λοιπόν μεγάλη προσοχή στη σύνταξη των συνοπτικών πρακτικών. Το πράττουμε άλλωστε πάντοτε. Εάν δεν αντικατοπτρίζουν επαρκώς τις θέσεις θα μπορέσουμε ενδεχομένως να τα διορθώσουμε. (Το Σώμα εγκρίνει τη διάταξη των εργασιών όπως τροποποιήθηκε) Σύμβουλοι ασφαλείας για τη μεταφορά επικίνδυνων εμπορευμάτων Πρόεδρος Η ημερήσια διάταξη προβλέπει τη συζήτηση της έκθεσης (Α5-0105/1999) του κ. Koch, εξ ονόματος της Επιτροπής Περιφερειακής Πολιτικής, Μεταφορών και Τουρισμού, σχετικά με την κοινή θέση του Συμβουλίου εν όψει της έγκρισης της οδηγίας του Ευρωπαϊκού Κοινοβουλίου και του Συμβουλίου που αφορά την εναρμόνιση των όρων εξέτασης των συμβούλων ασφαλείας για τις οδικές, σιδηροδρομικές και εσωτερικές πλωτές μεταφορές επικινδύνων εμπορευμάτων (C5-0208/1999 - 1998/0106 (COD)). Koch Αξιότιμη κυρία Επίτροπε, αξιότιμη κυρία Πρόεδρε, αγαπητοί συνάδελφοι, χαιρετίζω απερίφραστα την κοινή θέση του Συμβουλίου σχετικά με την εναρμόνιση του επιπέδου κατάρτισης των συμβούλων ασφαλείας για τις οδικές, σιδηροδρομικές και εσωτερικές πλωτές μεταφορές επικινδύνων εμπορευμάτων. Πρώτον, έπρεπε να δραστηριοποιηθούμε τυπικά για να ανταποκριθούμε στις απαιτήσεις της οδηγίας 96/35/ΕΚ η οποία δεσμεύει τα κράτη μέλη όσον αφορά τον διορισμό των υπευθύνων πρόληψης ή των συμβούλων ασφαλείας καθώς και όσον αφορά την οργάνωση της κατάρτισης, της εκπαίδευσης και της εξέτασης αυτών ακριβώς των ατόμων, χωρίς να το αναπτύσσει ρητά. Δεύτερον, με την οδηγία αυτή θα επιτύχουμε α) περισσότερη ασφάλεια τόσο κατά τη μεταφορά όσο και κατά τη μεταφόρτωση επικινδύνων εμπορευμάτων, β) κατάργηση των στρεβλώσεων του ανταγωνισμού συνεπεία εντελώς διαφορετικών εκπαιδευτικών δομών και δαπανών για την εκπαίδευση σε κάθε κράτος, καθώς επίσης γ) τη δημιουργία της ισότητας ευκαιριών για τους συμβούλους ασφαλείας στην ευρωπαϊκή αγορά εργασίας. Τρίτον, με την οδηγία αυτή, όπως έχει υποβληθεί τώρα ως κοινή θέση, και ειδικότερα επειδή περιορίζεται αποκλειστικά σε ελάχιστες προδιαγραφές, εξασφαλίζουμε έναν υψηλό βαθμό ευελιξίας και την επιβολή ελάχιστων ρυθμίσεων εκ μέρους της Ευρωπαϊκής Ένωσης, και συμβάλλουμε στην υψηλή ιδία ευθύνη των κρατών μελών. Όλα αυτά πρέπει να επικροτηθούν θερμά έχοντας κατά νου την αρχή της επικουρικότητας. Θεωρώ πως οι τροπολογίες μας από την πρώτη ανάγνωση λήφθηκαν υπόψη σε πολύ ικανοποιητικό βαθμό. Υιοθετήθηκαν και εφαρμόσθηκαν σύμφωνα με το νόημά τους ή ακυρώθηκαν, επειδή δεν υιοθετήθηκαν οι αντίστοιχες ευρωπαϊκές ρυθμίσεις, π.χ. ένα σύστημα κυρώσεων σε περίπτωση παραβάσεων ή ένας περίπλοκος σχηματισμός μπλοκ από συμπλέγματα ερωτήσεων. Ζητώ να γίνει αποδεκτή εκείνη η τροπολογία της Επιτροπής Περιφερειακής Πολιτικής και Μεταφορών που εγκρίθηκε ομόφωνα και αφορά τον χρόνο εφαρμογής της οδηγίας. Αποφεύγοντας να θέσουμε μια συγκεκριμένη ημερομηνία στα κράτη μέλη για την εφαρμογή της οδηγίας, και παρέχοντάς τους αντ' αυτού ένα διάστημα τριών μηνών μετά την έναρξη ισχύος της οδηγίας, εισάγουμε μια ρήτρα ευελιξίας που εξασφαλίζει άμεση εφαρμογή. Σας ζητώ να την εγκρίνετε. Rack Κυρία Πρόεδρε, δεν μπορούμε και δεν επιτρέπεται να αποδεχθούμε άπραγοι το γεγονός ότι ακούμε όλο και συχνότερα για ατυχήματα, κατά τα οποία προκαλούνται μεγάλες ζημίες στις οδικές, αλλά και στις σιδηροδρομικές αρτηρίες και τις πλωτές οδούς. Μπορεί να μην είναι η μοναδική αιτία, αλλά ασφαλώς μία από τις αιτίες είναι ότι οι ενδιαφερόμενοι δεν παίρνουν όσο θα έπρεπε στα σοβαρά τη διαμετακόμιση επικινδύνων εμπορευμάτων, καθώς επίσης και ότι πολύ συχνά, λόγω άγνοιας ή λόγω ελλιπούς κατάρτισης των οδηγών και λοιπών υπευθύνων για τα διάφορα μεταφορικά μέσα, προκαλείται από κάποιο μικρό ατύχημα μια μεγάλη καταστροφή Εγώ, ως Αυστριακός, αλλά και όλοι μας πιστεύω, έχουμε ακόμα ζωντανή στη μνήμη μας την καταστροφή που στοίχισε τη ζωή σε πολλoύς ανθρώπους πέρυσι στη σήραγγα Tauern και όπου στη συνέχεια εκτελούντο επί πολλούς μήνες, έργα ανοικοδόμησης των σημείων της σήραγγας που είχαν καταστραφεί σε αυτήν την πυρκαγιά και με τεράστιες οικονομικές δαπάνες. Η πολύμηνη ανακαίνιση έκοψε στα δύο αυτή τη σημαντική μεταφορική οδό μεταξύ του βόρειου και του νότιου τμήματος της Ευρώπης. Η κίνηση που λόγω των έργων πραγματοποιείτο μέσω παρακαμπτηρίων έκανε πολλές χιλιάδες πολίτες της ΕΕ να φθάσουν στα όρια της υπομονής τους. Σε μεμονωμένες κοινότητες της χώρας μου επικράτησε πραγματική κόλαση. Η απάντησή μας σε παρόμοιες καταστροφές πρέπει να είναι η πρόληψη, και με το παρόν σχέδιο οδηγίας δημιουργούμε μια σημαντική βάση ώστε να υπάρχουν καλά εκπαιδευμένοι υπάλληλοι ασφαλείας, προκειμένου να γίνει έγκαιρα το σωστό. Φυσικά, δεν πρέπει να αρκεστούμε στη δημιουργία ευρωπαϊκού δικαίου για περισσότερη ασφάλεια. Πρέπει επίσης να παρακολουθήσουμε με συνέπεια κατά πόσον οι νομοθετικές ρυθμίσεις μεταφέρονται εμπρόθεσμα στη νομοθεσία των κρατών μελών, και ακόμα σημαντικότερο, να διασφαλίσουμε την εφαρμογή τους. Παρακαλώ πολύ να μην αποκτήσουμε έναν ακόμη τομέα όπου στη συνέχεια θα είμαστε αναγκασμένοι να διαμαρτυρηθούμε για ελλείψεις στην εφαρμογή των νομοθετικών ρυθμίσεων. Θα ήθελα να αναφέρω ένα ακόμη τελευταίο θέμα: δεν πρέπει να αρκεστούμε στην κάλυψη ενός ακόμα κενού στο δίκτυο ασφαλείας και να εθελοτυφλούμε όσον αφορά το γεγονός ότι πρέπει να γίνουν ακόμα πολύ περισσότερα πράγματα στο θέμα της ασφάλειας των μεταφορών στην Ευρώπη. Σε συνάρτηση και με αυτό ζητώ από την παρευρισκόμενη αρμόδια Επίτροπο και την παρακαλώ να υποβληθεί το ταχύτερο δυνατό ένα σχετικό κείμενο, προκειμένου να μεριμνήσουμε και στο μέλλον για περισσότερη ασφάλεια στις μεταφορές μέσα από σήραγγες, έτσι ώστε να μην χρειαστεί να ζήσουμε πλέον σε αυτόν τον βαθμό παρόμοιες καταστροφές στην Ευρώπη! Simpson Κυρία Πρόεδρε, καταρχάς θα ήθελα να ευχαριστήσω τον κ. Koch για την έκθεσή του, η οποία έχει ως βασικό θέμα την ασφάλεια των μεταφορών. Η έκθεση εξετάζει το ζήτημα της εναρμόνισης των όρων εξέτασης των συμβούλων ασφαλείας που εργάζονται στους τομείς των οδικών, σιδηροδρομικών και εσωτερικών πλωτών μεταφορών επικίνδυνων εμπορευμάτων. Τον συγχαίρω για την εξαίρετη έκθεσή του. Η ασφάλεια των μεταφορών αποτέλεσε πρόσφατα, δυστυχώς, θέμα των ειδήσεων: η σιδηροδρομική σύγκρουση στο Paddington, στο Λονδίνο, η φοβερή σιδηροδρομική σύγκρουση στη Νορβηγία, η συντριβή δύο αεροσκαφών στα οποία επέβαιναν και πολίτες της ΕΕ και η φυσική καταστροφή που προκάλεσε το Erika, στα ανοικτά της Βρετάνης - όλα μέσα στους τελευταίους τέσσερεις μήνες - μας υπενθυμίζουν ότι η ασφάλεια των μεταφορών δεν μπορεί ποτέ να θεωρείται δεδομένη και ότι όσοι είναι επιφορτισμένοι με την προστασία του κοινού πρέπει να διαπνέονται από ισχυρά κίνητρα και να διαθέτουν μεγάλες ικανότητες. Ο εισηγητής επεσήμανε στο Σώμα ότι στην κοινή του θέση το Συμβούλιο απεδέχθη έξι από τις δέκα τροπολογίες του Κοινοβουλίου που προτάθηκαν κατά την πρώτη ανάγνωση και ότι διατήρησε την ουσία των άλλων τροπολογιών του Κοινοβουλίου. Η Ομάδα μου θα υποστηρίξει συνεπώς την κοινή θέση και αναμένει τη θέσπιση της νομοθεσίας, η οποία θα μας παράσχει ακόμη ένα εργαλείο στον αγώνα μας να καταστήσουμε τις μεταφορές στην Ευρωπαϊκή Ένωση όσο το δυνατόν πιο ασφαλείς. Όταν γίνεται λόγος για την ασφάλεια, η Ομάδα μου θα υποστηρίζει πάντοτε κάθε πρωτοβουλία για τη βελτίωση της ασφάλειας των μεταφορών. Έχουμε ακόμη να πράξουμε πολλά σε αυτόν τον τομέα, όπως απέδειξαν τα πρόσφατα γεγονότα. Bouwman Κυρία Πρόεδρε, θα ήθελα να κάνω μερικές παρατηρήσεις. Κατά πρώτον, θα ήθελα να ευχαριστήσω τον εισηγητή για την εξαιρετικά ακριβή και τεχνικά περίπλοκη δουλειά που έκανε για το θέμα αυτό και, κατά δεύτερον, θα ήθελα να ευχαριστήσω την Επιτροπή για την πρόταση που υπέβαλε. Πρόκειται για την εναρμόνιση των απαιτήσεων εξέτασης, στην ουσία όμως μιλάμε και για τις στοιχειώδεις απαιτήσεις. Κατά κάποιον τρόπο αυτό είναι κρίμα. Η σημασία της ασφάλειας στο οδικό και το σιδηροδρομικό δίκτυο ή στις εσωτερικές πλωτές οδούς είναι βεβαίως πάρα πολύ μεγάλη και με δεδομένο το διεθνή χαρακτήρα του κλάδου αυτού, πρέπει να υπάρξει εναρμόνιση της εκπαίδευσης των συμβούλων ασφαλείας, όπως και των απαιτήσεων, για παράδειγμα της νέας Ευρωπαϊκής Συμφωνίας για τις διεθνείς οδικές μεταφορές επικίνδυνων εμπορευμάτων που θα καθιερωθεί. Αυτό είναι σημαντικό, το ίδιο ισχύει όμως και για την εφαρμογή και υπάρχουν βεβαίως ορισμένοι λόγοι για τους οποίους θα πρέπει να δώσουμε ιδιαίτερη προσοχή στο θέμα. Αναλογιστείτε τα ατυχήματα που συνέβησαν στους δρόμους τα τελευταία χρόνια, για παράδειγμα, στο Βέλγιο, την Ολλανδία και ορισμένες άλλες χώρες, όπου, ενώ επικρατούσε ομίχλη, φορτηγά οχήματα που μετέφεραν επικίνδυνες ουσίες, συνέχισαν την πορεία τους τη στιγμή που θα έπρεπε βεβαίως να είχαν σταματήσει στην άκρη του δρόμου. Σκεφτείτε τους καπετάνιους που έρχονται με πλοία από την Ανατολική Ευρώπη και που αγκυροβολούν δίπλα σε άλλα πλοία εδώ, με αποτέλεσμα να δημιουργούνται επικίνδυνες καταστάσεις που όλοι μας μπορούμε να δούμε. Παράλληλα, από έρευνες που πραγματοποιήθηκαν στα λιμάνια του Βελγίου, της Φινλανδίας αλλά και της Ιαπωνίας, προκύπτει ότι 50% των εμπορευματοκιβωτίων, που περιέχουν κατά ένα μέρος επικίνδυνο φορτίο, δεν παραδίδεται με τον σωστό τρόπο. Εν ολίγοις, η σημασία του θέματος είναι μεγάλη. Αν κοιτάξουμε την κατάσταση των συμβούλων ασφαλείας, θα διαπιστώσουμε ότι, από την 1η Ιανουαρίου, σε ορισμένες χώρες είναι πλέον υποχρεωτικό να υπάρχει στις επιχειρήσεις ένας σύμβουλος ασφαλείας. Έτσι, δημιουργούνται σοβαρά προβλήματα όσον αφορά την τήρηση των διατάξεων, ιδιαίτερα σε μικρές επιχειρήσεις που δεν μπορούν να αντιμετωπίσουν το κόστος. Οι επιχειρήσεις αυτές, είτε απαλλάσσονται από τα φορτία τους, είτε τα αναμιγνύουν με άλλα φορτία, με αποτέλεσμα να προκύπτουν ορισμένα προβλήματα. Για αυτό το λόγο ζητείται να συμπεριληφθούν ενδεχομένως στα πιστοποιητικά ISO 9002 οι δραστηριότητες αυτές, υπό τη μορφή ετήσιων εκθέσεων και επιχειρησιακών αναλύσεων. Η δουλειά έχει γίνει, πρέπει τώρα να ακολουθήσει και η τήρηση των διατάξεων. Επιτρέψτε μου να θίξω και ένα τελευταίο σημείο. Όσον αφορά την τήρηση των διατάξεων, πρέπει να συναφθούν καλές συμφωνίες με τις χώρες της Ανατολικής Ευρώπης, γιατί οι χώρες αυτές θα προσχωρήσουν στις σχετικές συνθήκες από 1ης Ιουλίου 2001, δηλαδή μετά από ενάμισι χρόνο. Το γεγονός αυτό τους παρέχει ένα προσωρινό ανταγωνιστικό πλεονέκτημα. Το γεγονός αυτό καθεαυτό δεν είναι κακό, αυτό όμως που πρέπει να κάνουμε εμείς είναι να δώσουμε προτεραιότητα στις πτυχές της ασφάλειας για τις μεταφορές προϊόντων μέσω των οδικών και σιδηροδρομικών αρτηριών και των εσωτερικών πλωτών οδών και να ενσωματώσουμε αυτές τις πτυχές το ταχύτερο δυνατό ως μέρος του κεκτημένου, και να τις υποβάλουμε στις υποψήφιες χώρες. Van Dam Κυρία Πρόεδρε, ορθώς εφιστάται τακτικά στο Σώμα η προσοχή των μελών στη σημασία της ασφάλειας των μεταφορών. Η συνεχής αύξηση των ποσοτήτων εμπορευμάτων που διακινούνται στην Ευρώπη συνεπάγεται ορισμένους κινδύνους - άμεσους και έμμεσους - για το προσωπικό του κλάδου και τον κοινωνικό περίγυρο. Συνεπώς, αυτοί που πρέπει να αντιμετωπίζουν τους κινδύνους αυτούς πρέπει να πληρούν υψηλά πρότυπα. Τα πρότυπα που έχουν καθοριστεί σε μια άλλη οδηγία, την οδηγία 95/35/ΕΚ, μοιάζουν να επαρκούν προκειμένου να δοθούν υπεύθυνες συμβουλές στους ενδιαφερόμενους για τη μεταφορά επικίνδυνων εμπορευμάτων. Χαίρομαι που επετεύχθη συμφωνία με το Συμβούλιο σχετικά με τις στοιχειώδεις απαιτήσεις για τους όρους εξέτασής τους, παρ' όλο που θα προτιμούσα να είχαν καθιερωθεί ενιαία πρότυπα και τμήματα, έτσι ώστε τα διπλώματα να είναι διεθνώς ισότιμα. Όμως, αυτό φαίνεται ότι είναι αδύνατο. Τέλος, η τροπολογία που προτείνεται από τον εισηγητή είναι απολύτως λογική και θα την υποστηρίξω ανεπιφύλακτα. Swoboda Κύριε Πρόεδρε, κυρία Επίτροπε, αγαπητοί συνάδελφοι, αρχικά θα ήθελα να συγχαρώ τον συνάδελφο Koch για τις εκθέσεις του που ίσως να έχουν τεχνικό χαρακτήρα αλλά είναι εξαιρετικά σημαντικές για την ασφάλεια. Θα ήθελα να κάνω μερικές μόνον παρατηρήσεις. Εν πρώτοις, θα ήθελα να παρακαλέσω την κ. Επίτροπο - και είμαι σίγουρος πως η επιθυμία μου θα συναντήσει πρόσφορο έδαφος - όπως δοθεί αυξημένη προσοχή στο θέμα της ασφάλειας, είτε πρόκειται για τις οδικές αρτηρίες, είτε για τις πλωτές οδούς ή τη θάλασσα. Όταν βλέπω πως η πρώτη πρόταση της Επιτροπής υποβλήθηκε στις 19 Μαρτίου 1998 και πως ασχολούμαστε με αυτήν σήμερα - ενώ αντέδρασε σχετικά γρήγορα το Κοινοβούλιο - τότε είναι κάπως μεγάλο το εν λόγω διάστημα. Βεβαίως, δεν φταίει μόνον η Επιτροπή γι' αυτό, όμως πιστεύω πως πρέπει να αντιδρούμε ταχύτερα, προκειμένου να επιτύχουμε και εδώ μια εναρμόνιση. Το δεύτερο θέμα αναφέρθηκε ήδη και συνίσταται στις ελάχιστες προδιαγραφές. Κατά βάση είμαι της γνώμης πως σε πολλούς τομείς των μεταφορών θα πρέπει να επιδιώξουμε αυξημένη ευελιξία και ρυθμίσεις ανά χώρα. Όσον αφορά την ασφάλεια θα πρέπει να πω πως είμαι κάπως επιφυλακτικός, επειδή η ασφάλεια στη Σουηδία, φέρ' ειπείν, δεν διαφέρει κατά βάση από αυτήν στη Γερμανία, την Ιταλία ή την Αυστρία. Μπορώ να δεχθώ αυτές τις ελάχιστες προδιαγραφές, παρακαλώ όμως την Επιτροπή να παρακολουθήσει όντως με προσοχή τα πράγματα. Σε περίπτωση που αυτό το είδος ευελιξίας οδηγήσει σε ανεπαρκείς ρυθμίσεις σε μερικές χώρες, θα πρέπει να προβούμε σε μια περαιτέρω εναρμόνιση. Και το τρίτο θέμα αναφέρθηκε ήδη. Όπως ο συνάδελφος Rack, κατάγομαι, ως γνωστόν, και εγώ από μια χώρα διέλευσης, όπου το εν λόγω θέμα διαδραματίζει έναν ιδιαίτερο ρόλο. Δεν σκοπεύουμε να επιδεινώσουμε μονομερώς τους όρους ανταγωνισμού για μερικές χώρες και να τους βελτιώσουμε για χώρες όπως η Αυστρία ή άλλες χώρες διέλευσης. Πιστεύω όμως πως θα πρέπει να κάνουμε το παν για να περιορίσουμε στο ελάχιστο δυνατό τη μεταφορά επικινδύνων εμπορευμάτων, και μάλιστα σε όλες τις χώρες, είτε αυτές είναι χώρες διέλευσης είτε όχι. De Palacio Κύριε Πρόεδρε, καταρχάς θέλω να συγχαρώ τον εισηγητή, κ. Koch, για το εξαίρετο έργο του και για τη θετική συνεργασία του με την Επιτροπή με σκοπό τη βελτίωση των κειμένων και την παρουσίαση αυτής της έκθεσης και αυτής της πρότασης· τέλος, υπάρχει μόνο μία τροπολογία σχετικά με τους όρους εξέτασης των συμβούλων ασφαλείας για τις οδικές, σιδηροδρομικές ή πλωτές μεταφορές επικινδύνων εμπορευμάτων. Αντιλαμβανόμαστε ότι είναι σημαντική η συνεργασία, η εργασία σε κοινή βάση μεταξύ των δύο θεσμικών οργάνων - του Κοινοβουλίου και της Επιτροπής - και ότι η συνεργασία με την Επιτροπή Περιφερειακής Πολιτικής, και συγκεκριμένα με την ομάδα που είναι αρμόδια για τις μεταφορές, είναι εξαιρετική. Η κοινή θέση περιλαμβάνει ουσιαστικά όλες τις τροπολογίες που έκανε δεκτές η Επιτροπή, εναρμονίζει τους ελάχιστους όρους των εξετάσεων στις οποίες υποβάλλονται οι σύμβουλοι ασφαλείας και, σε δεύτερη ανάγνωση, μπορούμε να κάνουμε δεκτή την τροπολογία σχετικά με την προτεινόμενη ημερομηνία, η οποία είναι πολύ πιο ρεαλιστική από αυτή που παρουσίασε αρχικά η Επιτροπή, λαμβάνοντας υπόψη ότι ήδη συζητάμε αρκετά χρόνια για το θέμα αυτό. Πολύ σύντομα, θέλω επίσης να ευχαριστήσω τους διάφορους βουλευτές για την παρέμβασή τους και να σας δηλώσω, αξιότιμοι κύριοι, ότι η ασφάλεια αποτελεί προτεραιότητα της Επιτροπής στον τομέα των μεταφορών. Και όπως πολύ σωστά το έθεσε ο κ. Simpson, η ασφάλεια δεν μπορεί ποτέ να θεωρηθεί δεδομένη και ποτέ δεν μπορεί να θεωρηθεί ότι έχει επιτευχθεί η ασφάλεια ή ότι έχει φτάσει στο αποκορύφωμά της η διαδικασία. Η διαδικασία της αύξησης των περιθωρίων, των εγγυήσεων ασφαλείας στις μεταφορές είναι μια διαδικασία που πρέπει να βελτιώνεται μέρα με τη μέρα. Στο πλαίσιο αυτό, θέλω επίσης να αναφερθώ εν συντομία στα προβλήματα που παρουσιάζουν οι σήραγγες, για τα οποία έκαναν μνεία οι κ.κ. Rack και Swoboda· αναμφίβολα, στην περίπτωση της Αυστρίας, αποτελούν ένα ιδιαίτερα ευαίσθητο θέμα, για το οποίο πρέπει να καταβάλουμε προσπάθειες, προκειμένου να εξετάσουμε με ποιον τρόπο θα επιτύχουμε μεγαλύτερη ασφάλεια. Σε ένα από τα σοβαρά ατυχήματα που συνέβησαν τελευταία, τα εμπορεύματα που μεταφέρονταν αυτά καθαυτά δεν ήταν επικίνδυνα. Η μαργαρίνη και μερικά κιλά βαφής που, κατά κανόνα, δεν εγκυμονούσαν κινδύνους, προκάλεσαν πραγματική καταστροφή. Επομένως, πρέπει να εξετάσουμε με ποιον τρόπο μπορούν να καταστούν ακόμα αυστηρότερες οι απαιτήσεις που θα εγγυώνται το μέγιστο βαθμό ασφάλειας. Τέλος, θα ήθελα να πω ότι πρέπει να εξετάσουμε το ζήτημα της ασφάλειας σε όλα τα είδη μεταφορών. Αυτήν την εβδομάδα θα διεξαχθεί εδώ μια συζήτηση, στην οποία θα κάνουμε λόγο για την ασφάλεια των θαλάσσιων μεταφορών, λόγω της καταστροφής του πετρελαιοφόρου Erika, και θα πρέπει να συζητήσουμε, στη διάρκεια του τρέχοντος έτους, σχετικά με τους στόχους των εναέριων μεταφορών που αφορούν την ασφάλεια. Θέλω όμως να πω, αξιότιμοι κύριοι, ότι η ασφάλεια είναι πρωτεύων στόχος της Επιτροπής. Όπως θα αναφέρω στη συζήτηση σχετικά με την καταστροφή του πετρελαιοφόρου Erika, ας μην περιμένουμε μία καταστροφή για να στρέψουμε όλες μας τις προσπάθειες στο θέμα της ασφάλειας, αλλά ας εργαστούμε γι' αυτό κατά την απουσία τέτοιων περιστάσεων, οι οποίες το μόνο που κάνουν είναι να αποδεικνύουν πόσο επείγει να δοθεί μία αποτελεσματική απάντηση στα προβλήματα αυτού του είδους. Θέλω να εκφράσω για άλλη μια φορά τις ευχαριστίες μου σε όλους όσοι παρενέβησαν και ειδικά προς τον εισηγητή κ. Koch. Πρόεδρος Η συζήτηση έληξε. Η ψηφοφορία θα διεξαχθεί αύριο, στις 12.00. Οδική μεταφορά επικινδύνων εμπορευμάτων Πρόεδρος Η ημερήσια διάταξη προβλέπει τη συζήτηση της έκθεσης (Α5-0104/1999) του κ. Koch, εξ ονόματος της Επιτροπής Περιφερειακής Πολιτικής, Μεταφορών και Τουρισμού, σχετικά με την πρόταση οδηγίας του Ευρωπαϊκού Κοινοβουλίου και του Συμβουλίου που τροποποιεί την οδηγία 94/55/ΕΚ για την προσέγγιση των νομοθεσιών των κρατών μελών σχετικά με τις οδικές μεταφορές επικινδύνων εμπορευμάτων (COM(1999)158 - C5-0004/1999 - 1999/0083(COD)). Koch Κύριε Πρόεδρε, αξιότιμη κυρία Επίτροπε, αγαπητοί συνάδελφοι, η οδηγία για την προσέγγιση των νομοθεσιών των κρατών μελών σχετικά με τις οδικές μεταφορές επικινδύνων εμπορευμάτων που τέθηκε σε ισχύ την 1η Ιανουαρίου 1997 περιλαμβάνει ορισμένες μεταβατικές διατάξεις, η ισχύς των οποίων είναι χρονικά περιορισμένη και συνδέεται με την περάτωση ορισμένων εργασιών για τον καθορισμό νέων προτύπων με τις οποίες έχει επιφορτισθεί η ΕΕΤ, δηλαδή η Ευρωπαϊκή Επιτροπή Τυποποίησης. Οι καθυστερήσεις που σημειώθηκαν κατά τις εργασίες της ΕΕΤ οδηγούν τώρα στην εμφάνιση προβλημάτων κατά την εφαρμογή της συγκεκριμένης οδηγίας. Ειδικότερα, υπάρχουν παραρτήματα που δεν μπορούν να εναρμονισθούν σύμφωνα με την τεχνική και βιομηχανική εξέλιξη. Λυπούμαι γι' αυτό, διότι τώρα πρέπει να δραστηριοποιηθούμε εμείς, επειδή δεν έκαναν τη δουλειά τους κάποιοι άλλοι. Αποδέχομαι ωστόσο την υποβληθείσα πρόταση για την τροποποίηση της οδηγίας 94/55/ΕΚ που τίθεται σήμερα προς συζήτηση. Ενδεχόμενη αδράνεια της Ευρωπαϊκής Ένωσης θα ανάγκαζε τα κράτη μέλη να τροποποιήσουν τις εσωτερικές τους διατάξεις για ένα σύντομο χρονικό διάστημα - και συγκεκριμένα μέχρι το πέρας των εργασιών της ΕΕΤ, πράγμα που θα προκαλούσε άσκοπες δαπάνες και ανασφάλεια. Επομένως, η τροποποίηση της οδηγίας που έχει τεθεί στη σημερινή ημερήσια διάταξη δεν επιφέρει τροποποίηση της εναρμόνισης των μεταφορών επικινδύνων εμπορευμάτων που υφίσταται στην Κοινότητα. Το μόνο που κάνει είναι να παρατείνει την ισχύ μεταβατικών κανόνων με τη μετάθεση ημερομηνιών, να καταργεί μη σχετικές πλέον διατάξεις και να ρυθμίζει τις διαδικασίες για α) τις μεταφορές ad hoc επικινδύνων εμπορευμάτων καθώς και β) την έκδοση λιγότερο αυστηρών εθνικών διατάξεων, ειδικότερα όσον αφορά τις τοπικές μεταφορές ελάχιστων ποσοτήτων επικινδύνων εμπορευμάτων εντός αυστηρά οροθετημένων περιοχών. Έτσι λοιπόν, η τροποποίηση της οδηγίας βρίσκεται εξ ολοκλήρου στο πνεύμα της επικουρικότητας, και τα κράτη μέλη αποκτούν περισσότερες αρμοδιότητες. Η Επιτροπή της ΕΕ αποφασίζει για το αν τα κράτη μέλη μπορούν να εκδίδουν ορισμένες δικές τους διατάξεις. Σε αυτό επικουρείται από επιτροπή εμπειρογνωμόνων για μεταφορές επικινδύνων εμπορευμάτων σύμφωνα με τη διαδικασία ρύθμισης. Οι όροι άσκησης των εν λόγω εκτελεστικών αρμοδιοτήτων που μεταβιβάσθηκαν στην Επιτροπή ρυθμίστηκαν εκ νέου με την απόφαση του Συμβουλίου που ελήφθη τον Ιούνιο του 1999. Η πρόταση που τίθεται σήμερα προς συζήτηση για τροποποίηση της οδηγίας που αφορά τις οδικές μεταφορές επικινδύνων εμπορευμάτων υποβλήθηκε, εν τούτοις, τον Μάιο του 1999 και έτσι δεν πρόλαβε να λάβει υπόψη την επίκαιρη διαδικασία επιτροπολογίας. Σε δύο περιπτώσεις, οι κατατεθείσες τροπολογίες που εγκρίθηκαν ομόφωνα από την επιτροπή αναφέρονται στη συγκεκριμένη τροποποιημένη διαδικασία επιτροπολογίας. Θα θέλαμε να εξασφαλίσουμε την επισήμανση αυτού του γεγονότος ήδη στις αιτιολογήσεις και τον καθορισμό σε τρεις μήνες κατ' ανώτατο όριο της ασαφώς διατυπωθείσης προθεσμίας εντός της οποίας το Συμβούλιο οφείλει να λάβει απόφαση. Πέραν τούτου, επισημαίνεται η ανάγκη για μεγαλύτερη διαφάνεια. Υπάρχει άλλη μία τροπολογία που επιτρέπει στα κράτη μέλη να θεσπίζουν αυστηρότερα πρότυπα, ειδικότερα όσον αφορά τα δοχεία απορριμμάτων εν κενώ, όταν εκτελούνται κατά προτεραιότητα εργασίες ή μεταφορές σε θερμοκρασίες πολύ χαμηλότερες από -20 βαθμούς Κελσίου. Αυτό είναι ιδιαίτερα προς το συμφέρον των βόρειων περιοχών της ΕΕ. Υπάρχει και μια τελευταία τροπολογία που θα επιτρέψει την περαιτέρω χρήση των εμπορευματοκιβωτίων και βυτιοφόρων οχημάτων που άρχισαν να χρησιμοποιούνται μεταξύ της 1ης Ιανουαρίου 1997 και της ημερομηνίας έναρξης ισχύος της εν λόγω οδηγίας, εφόσον αυτά έχουν κατασκευασθεί και συντηρηθεί αναλόγως. Αν και γνωρίζω πως αυτό δεν αποτελεί παρά ένα μικρό, μόνον, βήμα για την αύξηση της ασφάλειας των μεταφορών, σας παρακαλώ να εγκρίνετε την εν λόγω έκθεση. Vatanen Αξιότιμε κύριε Πρόεδρε, αξιότιμοι συνάδελφοι, καλή χρονιά και καλή χιλιετία. Μιλώ για πρώτη φορά στην Ολομέλεια, οπότε είναι μια συναρπαστική στιγμή, κατά κάποιο τρόπο όπως ο πρώτος έρωτας, ωστόσο αυτός ο πρώτος έρωτας διήρκεσε, εντούτοις, περισσότερο από δύο λεπτά. Θα ήθελα να σχολιάσω εν συντομία την πρόταση της Επιτροπής με την οποία τροποποιείται η οδηγία που αφορά τις οδικές μεταφορές των επικίνδυνων εμπορευμάτων. Είναι θετικό που αυτή η οδηγία θα τεθεί τώρα σε ισχύ, διότι διαφορετικά τα κράτη μέλη θα αναγκάζονταν να τροποποιήσουν τις εθνικές διατάξεις τους σε πολύ σύντομο χρονικό διάστημα, δηλ. μεταβατική περίοδο, γεγονός που θα προκαλούσε ξανά μόνο άσκοπες δαπάνες και θα επέτεινε ακόμη μία φορά την ανησυχία των ανθρώπων σε σχέση με τη γραφειοκρατία της ΕΕ. Ωστόσο, στην πρόταση της Επιτροπής δεν ελήφθησαν υπόψη όλα τα ζητήματα, όπως επί παραδείγματι το ψυχρό κλίμα των βόρειων περιοχών. Έτσι, κατέθεσα ορισμένες τροπολογίες στην κατά τ' άλλα εξαιρετική έκθεση του συναδέλφου κ. Koch, οι οποίες εγκρίθηκαν στην επιτροπή μας. Οι τροπολογίες μου αφορούν την ανθεκτικότητα στο ψύχος των δεξαμενών μεταφοράς των εν λόγω επικίνδυνων εμπορευμάτων. Σύμφωνα με την πρόταση της Επιτροπής, οι -20 βαθμοί ήταν αρκετοί. Στην περιοχή της Μεσογείου είναι δύσκολο να φαντασθεί κανείς ότι στη Λαπωνία το ψύχος φθάνει σε αξιοσημείωτα χαμηλές θερμοκρασίες. Και στη Λαπωνία υποστηρίζουν την ΕΕ, συνεπώς οφείλουμε και εμείς να τους θυμόμαστε. Έτσι, πρότεινα το όριο ψύχους να μειωθεί στους - 40 βαθμούς. Τούτο ήταν αναγκαίο, προκειμένου το επίπεδο προστασίας να μπορέσει να διατηρηθεί στα προηγούμενα επίπεδα στις βόρειες περιοχές. Ελπίζω ότι οι προτάσεις μου θα ληφθούν υπόψη στην αυριανή ψηφοφορία. Piecyk Κύριε Πρόεδρε, αν επιτρέπετε, θα ήθελα πρώτα απ' όλα να σας εκφράσω τον σεβασμό μου για τον τρόπο με τον οποίο εκτελέσατε προηγουμένως τη βιαστική αλλαγή στην προεδρία κατά τη διάρκεια της συζήτησης, διότι τον βρίσκω εξαιρετικό. Επί του θέματος: πιστεύω πως οι πολίτες της Ευρώπης πρέπει να μπορούν να βασίζονται στη μέγιστη δυνατή ασφάλεια όσον αφορά αυτά που μεταφέρονται οδικώς ή σιδηροδρομικώς στην Ευρώπη, έστω κι αν πρόκειται για επικίνδυνα εμπορεύματα. Σε αυτό συμβάλλει η εν λόγω οδηγία. Βασικά, αυτό που κάνουμε σήμερα αποτελεί σκάνδαλο. Ο εισηγητής, κ. Koch, τον οποίο ευχαριστούμε για την εργασία που έκανε σχετικά, επεσήμανε το γεγονός ότι, ουσιαστικά, όλα θα μπορούσαν να είχαν προχωρήσει λίγο περισσότερο, εάν δεν υπήρχε αυτή η αμέλεια των μελών της Ευρωπαϊκής Επιτροπής Τυποποίησης που καθυστερούν πολύ όσον αφορά την επεξεργασία και την προσέγγιση της οδηγίας. Για τον λόγο αυτό, ας ελπίσουμε - και θα πρέπει να λάβουμε όλες τις σχετικές αποφάσεις εντός αυτής της εβδομάδας - πως το 2001 θα διαθέτουμε, επιτέλους, κοινοτικές ρυθμίσεις για τις οδικές μεταφορές επικινδύνων εμπορευμάτων, προκειμένου να αποκτήσουμε εδώ κάποια ασφάλεια δικαίου καθώς και λίγο μεγαλύτερη ασφάλεια στις οδικές αρτηρίες της Ένωσης. Messner Κυρία Επίτροπε, κύριε Πρόεδρε, πρώτ' απ' όλα ευχαριστώ τον κ. Koch για την έκθεση που εκπόνησε, την οποία θεωρώ εξαιρετική και επί της οποίας δεν θα ήθελα να προσθέσω και πάρα πολλά. Επ' ευκαιρία, θα ήθελα απλώς να επισημάνω το γεγονός ότι οι μεταφορές επικινδύνων εμπορευμάτων εξακολουθούν να προκαλούν μεγάλα προβλήματα όχι μόνον στην Ινδία, απ' όπου μόλις επέστρεψα, αλλά και στην ΕΕ. Δεν έχουμε παρά να θυμηθούμε το σοβαρό ατύχημα που συνέβη πριν από έναν περίπου χρόνο στη σήραγγα του Mont-Blanc - ένα τέτοιο ατύχημα ήταν και αυτό που έγινε στη σήραγγα Tauern. Παρατηρούμε πως υπάρχει πάντοτε η δυνατότητα να προκύπτουν μεγάλα προβλήματα τέτοιου είδους σε σημεία όπου επικρατούν δυσχερή φυσικά φαινόμενα - ομίχλη, θύελλες, ψύχος - και προπάντων στα στενά των Αλπεων. Συνηγορώ εν γένει υπέρ μιας αύξησης της μετάθεσης της μεταφοράς επικινδύνων εμπορευμάτων στους σιδηροδρόμους. Σε συνάρτηση με αυτό πρέπει κατά τον σχεδιασμό μελλοντικών αρτηριών - σιδηροδρομικών ή και οδικών - να ενσωματώνεται προληπτικά στον προγραμματισμό η ορθή λύση για το μέλλον. Ας σκεφθούμε τη σήραγγα βάσης του Brenner που δεν έχει συζητηθεί ακόμα σε βάθος. Σε συνάρτηση με αυτό θα ήθελα να επισημάνω και το γεγονός, και να παρακαλέσω την Επιτροπή να το λάβει σοβαρά υπόψη, ότι η προβληματική των μεταφορών συγκαταλέγεται στα πιο κεντρικά ζητήματα της ΕΕ. Προκειμένου να βελτιώσουμε τη λειτουργικότητα, πρέπει να μιλήσουμε με πολύ εντονότερο και πιο βιώσιμο τρόπο για την αποφυγή των μεταφορών, για τη μετάθεση των βαρέων μεταφορών στους σιδηροδρόμους, για την επιβολή τελών χρησιμοποίησης των αυτοκινητοδρόμων και την ιδιωτικοποίηση των σιδηροδρόμων. Αν αναλογισθώ το γεγονός ότι η διεύρυνση προς ανατολάς θα επιφέρει κάποια επιπλέον προβλήματα, τότε καταλαβαίνουμε όλοι πως η μελλοντική αξιοπιστία της ΕΕ θα κριθεί και από το κατά πόσο και με ποιον τρόπο θα επιτύχουμε τη ρύθμιση των μεταφορών. Stenmarck Κύριε Πρόεδρε, η έκθεση την οποία εξετάζουμε εδώ δεν περιέχει, αυτή καθαυτή, τόσο μεγάλες τροποποιήσεις. Οι περισσότερες τροπολογίες είναι τεχνικής, μόνο, φύσης. Αξίζει, ωστόσο, να υπογραμμιστεί ότι,κάθε φορά που λαμβάνουμε αποφάσεις αυτού του είδους, αυτό είναι, από μία γενικότερη περιβαλλοντική οπτική, θετικό, διότι έτσι δημιουργούνται καλύτερες προϋποθέσεις για τις δυνατότητες λειτουργίας της ενιαίας αγοράς. Στην ΕΕ μεταφέρονται πολύ μεγάλες ποσότητες επικίνδυνων εμπορευμάτων, τόσο από τις οδικές αρτηρίες, τους σιδηροδρόμους, όσο και δια θαλάσσης. Για την ομαλή λειτουργία αυτών των μεταφορών καθίσταται αναγκαία η ύπαρξη λεπτομερών κανόνων. Τώρα αποκτούμε, στον έναν τομέα μετά τον άλλον, ελάχιστους ενιαίους κανονισμούς για τα κράτη μέλη, κάτι που είναι εξαιρετικά θετικό και έχουμε κάθε λόγο να ευχαριστήσουμε τον εισηγητή, κ. Koch, για το έργο που κατέθεσε σε αυτό το θέμα. Αυτό είναι επίσης σημαντικό και σε ό,τι αφορά τις προϋποθέσεις της ενιαίας αγοράς. Για να αποκτήσουμε μία πραγματικά αποτελεσματική ενιαία αγορά για τις μεταφορές, είναι σημαντικό όχι μόνο να έχουμε κανόνες, αλλά, επίσης, αυτοί να είναι, στον μέγιστο δυνατό βαθμό, ενιαίοι. Τέλος, θα ήθελα να σχολιάσω ένα τρίτο σημείο που είναι επίσης ουσιαστικό, συγκεκριμένα μία τροπολογία που υπέβαλε ο βουλευτής κ. Ari Vatanen. Από το ένα κράτος μέλος στο άλλο οι προϋποθέσεις διαφοροποιούνται με πολλούς τρόπους. Υιοθετώντας αυτήν την τροπολογία, λαμβάνουμε υπόψη ότι στο βόρειο τμήμα της Ένωσης μπορεί να επικρατεί πολύ κρύο, κάτι που καθιστά αναγκαίο να ληφθεί επίσης υπόψη το πώς επηρεάζονται τα υλικά και οι συσκευασίες από αυτό το κρύο. Κύριε Πρόεδρε, είναι θετικό να μπορούμε, και σε αυτήν τη ρύθμιση επίσης, να δείξουμε ευελιξία. Ελπίζω η Επιτροπή να μπορεί να δεχτεί αυτήν την τροπολογία. Swoboda Κύριε Πρόεδρε, θα ήθελα να ευχαριστήσω τόσο τον συνάδελφο Koch, όσο και την Αντιπρόεδρο της Επιτροπής για το γεγονός ότι υποστήριξε με τόσο σαφή και κατηγορηματικό τρόπο την ασφάλεια στον τομέα των μεταφορών και την προτεραιότητα της ασφάλειας. Ο συνάδελφος Koch εκπόνησε μια καλή έκθεση, επειδή δεν επιτελέσθηκαν με δραστικό τρόπο οι εργασίες τόσο στην Ευρωπαϊκή Επιτροπή Τυποποίησης, όσο και στο πλαίσιο της Οικονομικής Επιτροπής των Ηνωμένων Εθνών. Θα ήθελα να ρωτήσω την Αντιπρόεδρο εάν μπορεί να μας πει σήμερα σε ποιο σημείο βρίσκονται οι προσπάθειες που καταβάλλουν οι δύο αυτοί οργανισμοί για την εναρμόνιση, και εάν η ΕΕ έχει τη δυνατότητα να επιταχύνει τις εν λόγω προσπάθειες σύμφωνα με τις απλούστερες δυνατές αρχές. Διότι είναι σαφές ότι ακόμα κι αν επιτύχουμε μια εξαιρετικά καλή ρύθμιση εντός της Ευρωπαϊκής Ένωσης, οι μεταφορές δεν σταματούν στα σύνορα της Ένωσης, αλλά συνεχίζονται και πέρα από αυτά. Ως εκ τούτου, είναι σίγουρα σκόπιμο να θεσπισθούν ρυθμίσεις με μεγαλύτερο πεδίο εφαρμογής, και μάλιστα σε περιφερειακό επίπεδο. Εάν η κ. Επίτροπος δεν είναι σε θέση να το πράξει αυτό σήμερα, θα ήταν τότε πρόθυμη να διαβιβάσει γραπτώς στην επιτροπή τις πληροφορίες που αφορούν την κατάσταση των πραγμάτων καθώς και τις τελευταίες εξελίξεις που σημειώνονται στις διαπραγματεύσεις μεταξύ της Ευρωπαϊκής Επιτροπής Τυποποίησης και της Οικονομικής Επιτροπής; De Palacio Κύριε Πρόεδρε, εκφράζω εκ νέου τα συγχαρητήριά μου στον κ. Koch για την εργασία του πάνω σε αυτήν την άλλη έκθεση, η οποία συμπληρώνει κατά κάποιον τρόπο τη συζήτηση που πραγματοποιήθηκε τον Οκτώβριο σχετικά με τις σιδηροδρομικές μεταφορές. Μας λυπεί όλους το γεγονός ότι η Ευρωπαϊκή Επιτροπή Τυποποίησης (ΕΕΤ) δεν μπόρεσε να ολοκληρώσει, εντός του απαιτούμενου χρόνου, την τροποποίηση των διατάξεων που ήταν αναγκαία για την επαρκή εναρμόνιση στον χώρο της Ευρωπαϊκής Ένωσης. Η συζήτηση αυτή και η τροποποίηση της ισχύουσας οδηγίας μάς επιτρέπουν να συμπεριλάβουμε διαφοροποιημένα γεγονότα, τα οποία μαρτυρούν την πολυμορφία της Ευρώπης μας. Προ ολίγου, ο κ. Vatanen μάς έκανε λόγο για χαμηλές θερμοκρασίες, όχι πλέον για 20 βαθμούς υπό το μηδέν, αλλά για 40 βαθμούς υπό το μηδέν. Ασφαλώς κάνουμε δεκτή την τροπολογία αυτή, είναι απολύτως αιτιολογημένη, και νομίζω ότι πρέπει να συμπεριλάβουμε συγκεκριμένες περιστάσεις που μαρτυρούν την κλιματική πολυμορφία της Ευρωπαϊκής Ένωσης, η οποία μεταφράζεται μερικές φορές σε ιδιάζοντες όρους και σε συγκεκριμένες απαιτήσεις κατά την εξέταση τυποποιήσεων και χαρακτηρισμών τεχνικού τύπου. Θέλω να πω, σχετικά με τα όσα δήλωσε ο κ. Swoboda όσον αφορά τη δραστηριότητα της Ευρωπαϊκής Επιτροπής Τυποποίησης, ότι τους ασκούμε πίεση για να επιταχύνουν στο μέγιστο βαθμό τις εργασίες τους, γιατί θα ήταν τραγικό, παρά τη νέα προθεσμία, να βρεθούμε αντιμέτωποι με τις ίδιες δυσκολίες, μέσα σε ένα χρόνο περίπου, επειδή δεν θα τις έχουν ολοκληρώσει. Τέλος, κύριε Πρόεδρε, έχουν ήδη επισημανθεί τα βασικά προβλήματα που δικαιολογούν την εν λόγω τροποποίηση της οδηγίας, έχουμε αναφερθεί στην καθυστέρηση της Ευρωπαϊκής Επιτροπής Τυποποίησης, στην τροποποίηση ορισμένων διατάξεων, στη συνέπεια μεταξύ του κειμένου της οδηγίας και του περιεχομένου των παραρτημάτων, στην ανάγκη ύπαρξης μεγαλύτερης ακρίβειας. Όλες οι συνεισφορές της κοινοβουλευτικής επιτροπής και του εισηγητή κ. Koch, οι οποίες μεταφράστηκαν σε ξεχωριστές τροπολογίες, συγκεκριμένα σε τέσσερις, γίνονται αποδεκτές από την Επιτροπή. Επομένως, δεχόμαστε τις τέσσερις τροπολογίες που προτάθηκαν. Πρόεδρος Η συζήτηση έληξε. Η ψηφοφορία θα διεξαχθεί αύριο, στις 12.00. Συντονισμός των Διαρθρωτικών Ταμείων/Ταμείο Συνοχής Πρόεδρος Η ημερήσια διάταξη προβλέπει τη συζήτηση της έκθεσης (Α5-0108/1999) της κ. Schroedter, εξ ονόματος της Επιτροπής Περιφερειακής Πολιτικής, Μεταφορών και Τουρισμού, σχετικά με την ανακοίνωση της Επιτροπής: "Τα διαρθρωτικά ταμεία και ο συντονισμός τους με το Ταμείο Συνοχής - κατευθυντήριες γραμμές για τα προγράμματα της περιόδου 2000-2006 (COM(1999)344 - C5-0122/1999 - 1999/2127(COS)). Schroedter Κύριε Πρόεδρε, κυρία Επίτροπε, - Α! μάλιστα, μόλις έφθασε και ο κ. Επίτροπος, ξέρετε, δεν περίμενα πια να έρθετε. Καλώς ήλθατε στο Κοινοβούλιό μας! Αγαπητοί συνάδελφοι, δεν μπορούμε να παραβλέψουμε το γεγονός ότι τα οφέλη της ευρωπαϊκής εσωτερικής αγοράς συγκεντρώνονται στις πλούσιες περιοχές και ότι ακόμα και εκεί δεν επωφελούνται από αυτό όλα τα στρώματα του πληθυσμού. Για πόσο καιρό ακόμα σκοπεύουμε να αποδεχθούμε, βασικά, μια παρόμοια εξέλιξη που οδηγεί στον αυξανόμενο διαχωρισμό μεταξύ των φτωχών και των πλουσίων περιφερειών; Ενώ στην πέμπτη έκθεση σχετικά με την κατάσταση των περιφερειών, η ανεργία στις φτωχές περιφέρειες ήταν κατά επτά φορές υψηλότερη απ' ό,τι στις πλούσιες περιφέρειες, η έκτη έκθεση κάνει ήδη λόγο για μια ανεργία που είναι κατά οκτώ φορές υψηλότερη, παρ' όλο που διοχετεύονται στις περιφέρειες ευρωπαϊκά κονδύλια των διαρθρωτικών ταμείων. Ως εκ τούτου δεν είναι, βέβαια, να απορεί κανείς για το γεγονός ότι ήδη στο προπαρασκευαστικό στάδιο του νέου κανονισμού για τα διαρθρωτικά ταμεία αρχίζει να προβάλλεται η απαίτηση τα κονδύλια να διατίθενται αποτελεσματικότερα και πιο συγκεντρωτικά για την επίτευξη των ευρωπαϊκών στόχων όπως το υψηλό επίπεδο απασχόλησης και η αειφόρος ανάπτυξη, για να αναφέρω μερικούς μόνον από αυτούς. Το Κοινοβούλιο, προπάντων όμως τα κράτη μέλη, απαίτησαν με έντονο τρόπο βελτιώσεις. Αυτό όμως λησμονήθηκε αρκετά γρήγορα στη συνέχεια, όταν η Επιτροπή ανέπτυξε το νέο σχετικό μέσο, τις κατευθυντήριες γραμμές, και σκόπευε να καταστήσει πιο δεσμευτική την απαίτηση για αποτελεσματικότητα, συγκέντρωση και απλούστευση των διοικητικών διαδικασιών κατά τη χρησιμοποίηση των ευρωπαϊκών διαρθρωτικών ταμείων. Στη συνέχεια, τα κράτη μέλη επικαλέσθηκαν την αρχή της επικουρικότητας και ήθελαν να τους δοθούν απλώς τα χρήματα. Από τη Σύνοδο Κορυφής του Βερολίνου του 1999 απέμεινε στη συνέχεια μόνον ο ενδεικτικός χαρακτήρας των κατευθυντηρίων γραμμών, ο οποίος δεσμεύει ωστόσο την Επιτροπή, τουλάχιστον όσον αφορά την έγκριση εκείνων μόνον των προγραμμάτων τα οποία μπορούν όντως να συμβάλλουν στην επίτευξη των ευρωπαϊκών στόχων. Μολονότι διατηρώ κάποιες αμφιβολίες ως προς το εάν το εν λόγω ενδεικτικό μέσον επαρκεί πραγματικά για την επίτευξη αποτελεσματικότητας και συγκέντρωσης και για την υλοποίηση των ευρωπαϊκών στόχων πραγματικά, αποτελεί ωστόσο γεγονός ότι οι κατευθυντήριες γραμμές θα διαδραματίσουν σημαντικό ρόλο στις διαπραγματεύσεις για το κοινοτικό σχέδιο στήριξης. Και οφείλουν να το πράξουν, εάν θέλουμε να ληφθεί στα σοβαρά το ευρωπαϊκό επίπεδο! Το Κοινοβούλιο δεν είχε τη δυνατότητα να αναφερθεί στο περιεχόμενο των κατευθυντηρίων γραμμών, επειδή δεν ζητήθηκε η γνώμη του παρά μόνον αφού είχε παρέλθει προ πολλού η κοινοβουλευτική περίοδος. Τώρα που έχουν προχωρήσει πολύ οι φάσεις προγραμματισμού, δεν έχει νόημα να τα επαναφέρουμε όλα. Για τον λόγο αυτό, στην έκθεσή μου επικεντρώνομαι σε συμφωνία με την επιτροπή στον στρατηγικό χαρακτήρα του μέσου. Πρώτον, η έκθεση εξετάζει την αποτελεσματικότητα του ιδίου του μέσου. Δεύτερον, φανερώνει τις ελλείψεις στο έγγραφο της Επιτροπής. Έτσι, στο κύριο τμήμα των διαρθρωτικών ταμείων, για παράδειγμα, παραλήφθηκε απλούστατα η εταιρική σχέση. Μάταια ψάχνουμε στο έγγραφο την κεντρική αρχή που καλεί τα κράτη μέλη να επεξεργασθούν τα προγράμματα επί τόπου μαζί με τις κοινότητες και τις περιφέρειες, αλλά και μαζί με τους τοπικούς παράγοντες, τους οικονομικούς και κοινωνικούς συνδέσμους, τις ΜΚΟ, τα συνδικάτα, τις ενώσεις επιχειρηματιών, τις οργανώσεις γυναικών, τις πρωτοβουλίες πολιτών και τις πρωτοβουλίες απασχόλησης. Το ερώτημα γιατί παραλήφθηκε η εταιρική σχέση παραμένει αναπάντητο μέχρι σήμερα. Το Κοινοβούλιο προβάλλει βασικές απαιτήσεις εδώ. Προσδοκεί από την Επιτροπή να εγκρίνει εκείνα, μόνον, τα προγράμματα που εκπονήθηκαν στο πλαίσιο μιας τέτοιου είδους εταιρικής σχέσης. Και όντως απορώ, αγαπητοί συνάδελφοι της Συντηρητικής Ομάδας, που βρίσκω τόσο ξαφνικά, από τη μία μέρα στην άλλη, τροπολογίες που αποσκοπούν στην κατάργηση της αποκεντρωμένης προσέγγισης. Το μόνο που μπορώ να πω είναι να το μεταφέρετε στις περιφέρειές σας και να εξηγήσετε στους εκλογείς σας τον λόγο για τον οποίο δεν πρόκειται να υλοποιηθεί στις περιφέρειες η ευρωπαϊκή αρχή της αποκέντρωσης. Είμαι σίγουρος πως δεν θα γλιτώσετε εντελώς σώοι και αβλαβείς από αυτό. Δεν είναι δυνατόν να συμφωνούμε εδώ για αρχές και όταν πρόκειται για την εφαρμογή τους να κάνει πάλι ο καθένας αυτό που θέλει. Επ' αυτού θέλω να κάνω αμέσως και μια μικρή παρατήρηση που απευθύνεται στην κυβέρνηση της χώρας μου όπου σκοπεύουν να αγνοήσουν απλώς την οριζόντια κοινοτική πολιτική όσον αφορά την προστασία του περιβάλλοντος και όπου ήταν της άποψης ότι δεν είναι απαραίτητο να εφαρμοσθεί η οδηγία για την πανίδα, τη χλωρίδα και τους οικοτόπους. Θεωρώ πως είναι καλό που η Επιτροπή παραμένει αυστηρή στο θέμα αυτό. Με αυτό έρχομαι στο τελευταίο θέμα. Οι κατευθυντήριες γραμμές πρέπει να αποτελέσουν τον συγκεκριμένο γνώμονα για το εάν εφαρμόζεται πραγματικά το άρθρο 1 του Κανονισμού. Προσδοκώ από την Επιτροπή, οι κατευθυντήριες γραμμές, οι οποίες εμφανίζουν, ως γνωστόν, πραγματικά επαρκή ελαστικότητα, να αποτελέσουν όντως το μέτρο για τις διαπραγματεύσεις. Εμείς υποστηρίζουμε την ευρωπαϊκή θέση. Αυτό σημαίνει πως η βιωσιμότητα στην πολιτική των μεταφορών πρέπει να ληφθεί υπόψη στον ίδιο ακριβώς βαθμό όπως και το ποσοστό των γυναικών στην προώθηση καθώς και το γεγονός ότι κάθε πρόγραμμα προβλέπει και τη συνολική επιχορήγηση και ότι με αυτό καθίσταται δυνατή η ύπαρξη μιας βιώσιμης αστικής ανάπτυξης καθώς και πραγματικά πρότυπων μοντέλων στην ύπαιθρο. Προσδοκώ ότι αυτά θα είναι τα αποτελέσματα των κοινοτικών σχεδίων στήριξης και να μην σκοντάψετε πάλι εδώ. Διότι πώς αλλιώς σκοπεύουμε να επιτύχουμε τη μείωση του ποσοστού της ανεργίας, εάν περιμένουμε πάλι, εάν προσπαθήσουμε πάλι να το επιτύχουμε με ζαβολιές; Δεν μπορούμε να περιμένουμε! Τα χρόνια αυτά είναι τα τελευταία όπου μπορούμε να εφαρμόσουμε την ευρωπαϊκή διαρθρωτική πολιτική σε αυτόν τον υψηλό βαθμό χρηματοδότησης. Μετά από αυτό θα προστεθούν πολλές χώρες, και τότε θα πρέπει ούτως ή άλλως να δημιουργήσουμε πολύ καλύτερες, αποτελεσματικότερες και πιο συγκεντρωτικές δομές. Κι αυτό θα είναι μόνον η αρχή. Για τον λόγο αυτό προσδοκώ από την Επιτροπή να λάβει σοβαρά υπόψη τα αιτήματα του Κοινοβουλίου κατά τις διαπραγματεύσεις και να εφαρμόσει εδώ πραγματικά την ευρωπαϊκή θέση, παρέχοντας, επιτέλους, με τον τρόπο αυτό μια ευκαιρία σε μια προοδευτική περιφερειακή πολιτική. Evans, Jonathan Kύριε Πρόεδρε, είναι ιδιαίτερα ευχάριστο για εμένα να πραγματοποιώ την πρώτη μου ομιλία στο Ευρωπαϊκό Κοινοβούλιο για ένα θέμα που θεωρείται ως το πιο σημαντικό στο τμήμα του Ηνωμένου Βασιλείου το οποίο εκπροσωπώ σε αυτό το Κοινοβούλιο, δηλαδή στην Ουαλία. Ένα μεγάλο τμήμα της Ουαλίας, όπως γνωρίζετε, έχει αποκτήσει το καθεστώς του στόχου 1 στο πλαίσιο του προγράμματος των διαρθρωτικών ταμείων. Είναι αρκετά σαφές ότι, πολλοί άνθρωποι στην Ουαλία περιμένουν το πρόγραμμα των ευρωπαϊκών διαρθρωτικών ταμείων να απαλύνει ορισμένες από τις μεγάλες δυσκολίες που αναμφισβήτητα αντιμετωπίζουμε. Βλέπουμε τη φτώχεια να αυξάνεται στην Ουαλία, και να αυξάνεται ακόμη περισσότερο από το 1997. Βλέπουμε το χάσμα μεταξύ των πλούσιων και των φτωχών να διευρύνεται. Προσβλέπουμε συνεπώς, στο πλαίσιο του προγράμματος των διαρθρωτικών ταμείων, όχι μόνο να δούμε μια βιομηχανική αναδιάρθρωση, αλλά να δούμε επίσης μια ευρύτερη βελτίωση στο σύνολο της οικονομικής βάσης της Ουαλίας. Ωστόσο, αυτό που είναι πολύ επιζήμιο για μας είναι η πεποίθηση ότι, κατά κάποιο τρόπο, η χορήγηση της ενίσχυσης από τα διαρθρωτικά ταμεία είναι κάτι που, κατά μία έννοια, υπήρξε επιτυχία της κυβέρνησης. Δυστυχώς, είναι μόνο μια αναγνώριση των τεράστιων δυσκολιών που αντιμετωπίζει η Ουαλία. Για τον λόγο αυτό επιθυμώ να υπογραμμίσω ορισμένα από τα ζητήματα που θεωρώ ότι η Επιτροπή πρέπει να λάβει υπόψη της κατά προτεραιότητα. Προσβλέπουμε στην Επιτροπή για να ασχοληθεί με τα ζητήματα που αφορούν την προσθετικότητα. Είμαστε δυσαρεστημένοι από το γεγονός ότι οι εν λόγω αριθμοί φαίνονται κατά κάποιο τρόπο να αποκρύπτονται εν μέσω των αριθμών του Ηνωμένου Βασιλείου. Προσβλέπουμε επίσης στην Επιτροπή για να διασφαλίσει την ύπαρξη της ανάλογης χρηματοδότησης για τις δράσεις. Προσβλέπουμε στην Επιτροπή για να θέσει την πρόκληση στην κυβέρνηση του Ηνωμένου Βασιλείου, ώστε να διασφαλισθεί ότι ο ιδιωτικός τομέας, ο οποίος πρέπει σίγουρα να παρέχει τη μεγαλύτερη ορμή για τις δαπάνες των διαρθρωτικών ταμείων, συμμετέχει στο στάδιο του σχεδιασμού. Τέλος, ζητούμε η Επιτροπή να διασφαλίσει ότι τα χρήματα των διαρθρωτικών ταμείων δαπανώνται με διαφανή τρόπο. Πάρα πολλά από όσα συμβαίνουν σε αυτό το Κοινοβούλιο δεν είναι διαφανή. Αυτός είναι ένας τομέας στον οποίο πιστεύω ότι η Επιτροπή μπορεί να γίνει πολύ καλός φίλος της Ουαλίας. Seppδnen Kύριε Πρόεδρε, η επιτροπή μας πραγματεύεται αυτά τα θέματα από πάρα πολλές διαφορετικές απόψεις, και καταρχάς θα μιλήσω από την οπτική γωνία της έρευνας. Θεωρούμε πολύ θετικό το γεγονός ότι η εισηγήτρια της έκθεσης συμπεριέλαβε στα συμπεράσματά της την πρόταση της επιτροπής μας για επέκταση, στα κράτη που έχουν επιλεγεί για το Ταμείο Συνοχής, της υποδομής στον τομέα της έρευνας με τη δημιουργία πανεπιστημίων και εκπαιδευτικών ιδρυμάτων, προκειμένου να επωφεληθούν από αυτά περισσότερο από πριν οι κάτοικοι των λιγότερο αναπτυγμένων περιοχών και να διευκολυνθούν οι μορφωμένοι άνθρωποι να παραμείνουν στις αγροτικές περιοχές. Τούτο μπορεί να επιτευχθεί με κυβερνητικά μέτρα και μία τέτοιου είδους αποκέντρωση της ανώτερης εκπαίδευσης συνιστά αναμφισβήτητα ωφέλιμη πολιτική για την εξισορρόπηση της ανάπτυξης. Το δεύτερο θέμα στο οποίο επιθυμούμε να επιστήσουμε την προσοχή, ιδιαιτέρως από την οπτική γωνία της βιομηχανικής πολιτικής, είναι πως θα επιθυμούσαμε η Επιτροπή να δώσει μεγαλύτερη προσοχή, κατά τον σχεδιασμό της για τον συντονισμό των πόρων του Ταμείου Συνοχής και των διαρθρωτικών ταμείων, στις επιπτώσεις από την αύξηση της χρήσης του Διαδικτύου και την αύξηση του ηλεκτρονικού εμπορίου και των υπηρεσιών. Στο παρελθόν, η φτώχεια και ο πλούτος εξαρτώνταν περισσότερο από τις δομές των βιοποριστικών μέσων. Πλούσιες ήταν εκείνες οι περιοχές που διέθεταν βιομηχανικές θέσεις εργασίας, ωστόσο στις μέρες μας αυτές οι περιοχές ενδέχεται να γίνουν βάρος και πιθανόν να περιπέσουν σε φτώχεια, οπότε χρειάζεται επίσης να γίνουν επενδύσεις σε νέους τομείς, στην επονομαζόμενη ηλεκτρονική παραγωγή καθώς και στην παραγωγή των υπηρεσιών, διότι αυτοί είναι οι τομείς του μέλλοντος. Τούτα, κατά την άποψή μου, δεν έτυχαν της δέουσας προσοχής στην ίδια την έκθεση που συνέταξε η επιτροπή, συνεπώς, από την πλευρά της Επιτροπής Βιομηχανίας εφιστώ την προσοχή της Επιτροπής στο συγκεκριμένο θέμα. Εν κατακλείδι, ως Επιτροπή Ενέργειας θα ευχόμασταν να είχε δοθεί ακόμη μεγαλύτερη έμφαση στην υποστήριξη των ανανεώσιμων πηγών ενέργειας από τους πόρους του Ταμείου Συνοχής και του ΕΤΠΑ, και μέσω αυτών να είχε καταστεί δυνατή με τον συντονισμό η μεγαλύτερη χρήση των ανανεώσιμων μορφών ενέργειας, έτσι ώστε οι ανεπαρκείς χρηματοδοτικοί πόροι του ενεργειακού προγράμματος να εξισορροπούνταν με τα συγκεκριμένα άφθονα κονδύλια. Lambert Κύριε Πρόεδρε, θα ήθελα πάρα πολύ να ευχαριστήσω την κυρία Schroedter για το έργο που επιτέλεσε επί του θέματος και να εξηγήσω στους συναδέλφους ότι μιλώ εκ μέρους της συναδέλφου μου, της κυρίας Flautre, η οποία παρακολούθησε το θέμα εκ μέρους της Επιτροπής Απασχόλησης και Κοινωνικών Υποθέσεων, αλλά η οποία δυστυχώς είναι άρρωστη. Θα ήθελα να επιστήσω την προσοχή των ακροατών στις τροπολογίες αριθ. 1 και 2, οι οποίες συμφωνήθηκαν από την Επιτροπή Απασχόλησης και Κοινωνικών Υποθέσεων, αλλά ωστόσο δεν έγιναν αποδεκτές από την Επιτροπή Περιφερειακής Πολιτικής, Μεταφορών και Τουρισμού. Οι εν λόγω τροπολογίες ασχολούνται με την κοινωνική οικονομία και την ανάγκη να παρασχεθεί κεφάλαιο κοινωνικού κινδύνου και να υποστηριχθούν οικονομικά τοπικά σχέδια για την ανάπτυξη των ευκαιριών απασχόλησης και για την ενίσχυση της κοινωνικής συνοχής. Στο παρελθόν, αυτό το Κοινοβούλιο αντιμετώπισε την κοινωνική οικονομία ως σημαντικό ενδεχόμενο παράγοντα απασχόλησης. Οι συγκεκριμένες τροπολογίες συνάδουν επίσης με την άποψη αυτού του Κοινοβουλίου, ότι ο κοινωνικός αποκλεισμός είναι ένα σοβαρό θέμα που χρήζει εποικοδομητικής δράσης. Ελπίζουμε εκείνοι που σκέπτονται να απορρίψουν αυτές τις τροπολογίες να έχουν να παρουσιάσουν πολύ ισχυρά επιχειρήματα τόσο στο Κοινοβούλιο όσο και στους πολίτες τους που αναζητούν απασχόληση. Στην έκθεσή της, η κυρία Flautre επέστησε επίσης την προσοχή σε έναν τομέα όπου ο συντονισμός απουσιάζει έντονα, αλλά ωστόσο είναι επειγόντως απαραίτητος. Οι προτάσεις της Επιτροπής αναφέρονται στους τέσσερεις πυλώνες της στρατηγικής για την απασχόληση και στους πέντε τομείς δράσης του Ευρωπαϊκού Κοινωνικού Ταμείου. Εντούτοις, η έλλειψη συγκεκριμένων κατευθυντήριων γραμμών εδώ είναι ιδιαίτερα λυπηρό γεγονός, καθώς η ιδέα σύνδεσης των παρεμβάσεων του Κοινωνικού Ταμείου με τη στρατηγική για την απασχόληση θα υλοποιηθεί για πρώτη φορά κατά τη περίοδο προγραμματισμού 2000-2006. Θα μπορούσε να λεχθεί ότι η παράλειψη δίδει την εντύπωση ότι ούτε και η Επιτροπή γνωρίζει πώς να εξασφαλίσει τον μέγιστο δυνατό συντονισμό μεταξύ των παρεμβάσεων του Ευρωπαϊκού Κοινωνικού Ταμείου, οι οποίες θα αναθεωρηθούν μετά από τριάμιση χρόνια, και των ετήσιων εθνικών σχεδίων για την απασχόληση που καταρτίζουν τα κράτη μέλη. Ελπίζουμε ότι η Επιτροπή θα μπορέσει να μας διαβεβαιώσει ότι επρόκειτο για παράλειψη, η οποία αντιμετωπίζεται τώρα εποικοδομητικά. Redondo Jimιnez Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, κυρίες και κύριοι, η πρόταση που υπέβαλε η Επιτροπή, κατά την άσκηση της εντολής που της έχει ανατεθεί, είναι ένα λογικό σημείο εκκίνησης για την Επιτροπή Γεωργίας και Ανάπτυξης της Υπαίθρου. Όμως, εγώ θα ήθελα να τονίσω εδώ ότι αυτό το σημείο εκκίνησης μάς υποδεικνύει τις προκλήσεις με τις οποίες βρισκόμαστε αντιμέτωποι: τη διατήρηση του πληθυσμού στις αγροτικές περιοχές, λαμβάνοντας υπόψη τις αλλαγές που σημειώνονται σε όλα τα είδη των οικονομικών δραστηριοτήτων, λόγω της επιτεινόμενης απώλειας ειδικού βάρους του αγροτικού τομέα μεταξύ των πηγών εισοδήματος της αγροτικής κοινωνίας. Το γεγονός αυτό, σε συνδυασμό με τις ελλείψεις στα δίκτυα υποδομών και υπηρεσιών καθώς και με την περιορισμένη, κατά κύριο λόγο εποχιακή και ελάχιστα διαφοροποιημένη, προσφορά εργασίας εντείνουν την έξοδο του πληθυσμού από τις αγροτικές περιοχές. Οι επιπτώσεις δεν αφήνουν περιθώρια για ελπίδες. Οι νέοι είναι αυτοί που εξαφανίζονται, αυτοί που εκπαιδεύονται και βρίσκουν εργασία μακριά από τις αγροτικές περιοχές, γεγονός το οποίο έχει δυσμενείς συνέπειες στις περιοχές αυτές. Αυτή η απουσία υποδομών αποτελεί επίσης ανασταλτικό παράγοντα για την εγκατάσταση επιχειρήσεων και τη δημιουργία νέων θέσεων εργασίας. Πρέπει να ληφθεί υπόψη ότι η ύπαιθρος αντιπροσωπεύει σχεδόν τα τέσσερα πέμπτα της έκτασης της Ευρωπαϊκής Ένωσης. Η γεωργία συμμετέχει μόνον κατά 5,5% στις θέσεις απασχόλησης στην Ένωση. Επιπλέον, τα τρία τέταρτα των γεωργών είναι μερικώς απασχολούμενοι και χρειάζονται σημαντικά συμπληρώματα στο εισόδημά τους. Για το λόγο αυτό, ένας από τους σημαντικότερους και πρωταρχικούς στόχους που θα έπρεπε να θέσουμε στην Ευρωπαϊκή Ένωση είναι να καταβάλουμε προσπάθειες για τη δημιουργία νέων θέσεων εργασίας στις περιοχές της υπαίθρου, πέραν του αγροτικού τομέα, σε τομείς όπως ο αγροτουρισμός, ο αθλητισμός, ο πολιτισμός, η αποκατάσταση της κληρονομιάς, η εγκατάσταση και η μετατροπή των επιχειρήσεων, οι νέες τεχνολογίες, οι υπηρεσίες, κ.λπ. Ωστόσο, ο ρόλος της γεωργίας, παρότι όχι πλέον αποκλειστικός, συνεχίζει να είναι θεμελιώδης, όχι μόνο για να αποφευχθεί η οικονομική και κοινωνική αποδιάρθρωση των αγροτικών περιοχών και ο κίνδυνος να δημιουργηθούν νέες πόλεις-φαντάσματα, αλλά και διότι οι γεωργοί διαδραματίζουν αποφασιστικό ρόλο στη χωροταξική διαχείριση, τη διατήρηση της βιοποικιλότητας και την προστασία του περιβάλλοντος. Επομένως, υποστηρίζουμε την εφαρμογή μιας γεωργικής πολιτικής και πολιτικής ανάπτυξης της υπαίθρου, η οποία θα συμβαδίζει με τους στόχους που έχουμε επισημάνει· και υποστηρίζουμε ότι οι αγροτικές περιοχές, στις αρχές του 21ου αιώνα, πρέπει να είναι ανταγωνιστικές και πολυλειτουργικές από αγροτική άποψη και να προσφέρουν χώρο στη διαφοροποίηση των μη αγροτικών δραστηριοτήτων. Έχει μεγάλη σημασία να δοθεί προτεραιότητα σε γενικά κριτήρια χωροταξίας και πληθυσμιακής ισορροπίας και να ληφθούν υπόψη τα πορίσματα στα οποία κατέληξε η Επιτροπή Γεωργίας και Ανάπτυξης της Υπαίθρου ως προς πέντε βασικές πτυχές και τα οποία εγκρίθηκαν μόνο εν μέρει από την Επιτροπή Περιφερειακής Πολιτικής, Μεταφορών και Τουρισμού στα σημεία 16 και 17. Συμπεραίνοντας, θα ζητούσα από την Επιτροπή να ληφθούν υπόψη τα πέντε αυτά σημεία κατά την κατάρτιση των πορισμάτων των τεσσάρων πυλώνων, επειδή αντιλαμβάνομαι ότι, για την Ευρωπαϊκή Ένωση, η σταθεροποίηση του πληθυσμού στην ύπαιθρο πρέπει να είναι ένας από τους πρωταρχικούς στόχους. Ojeda Sanz Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, αγαπητοί συνάδελφοι, θα ήθελα να ξεκινήσω την παρέμβασή μου ευχαριστώντας την εισηγήτρια κ. Schroedter για την εργασία της, η οποία πιστεύω ότι είναι πολύ προσεγμένη. Επιπλέον, θέλω επίσης να την ευχαριστήσω για τη θέληση που επέδειξε όσον αφορά τη διεξαγωγή διαλόγου με τις υπόλοιπες πολιτικές ομάδες, τη στιγμή που έπρεπε να βρεθούν μορφές δέσμευσης ενώπιον αυτού του καταιγισμού τροπολογιών, που είναι ίσως περισσότερες από αυτές που αναμένονταν, αλλά οι οποίες ανταποκρίνονται πραγματικά στη σπουδαιότητα της έκθεσης που αποτελεί αντικείμενο της συζήτησής μας. Για εμάς, είναι σημαντικό να ληφθούν υπόψη από την Επιτροπή τα συμπεράσματα που θα εγκριθούν από αυτό το Κοινοβούλιο, τουλάχιστον ως προς την ουσία, επειδή στις περιστάσεις στις οποίες βρισκόμαστε θα μπορούσαμε να δώσουμε την εντύπωση ότι αυτό που κάνουμε εδώ είναι άχρηστο, τελείως ρητορικό. Αλλά η αλήθεια είναι ότι εμείς πιστεύουμε, και αυτό αντανακλάται και στο γράμμα των συμπερασμάτων, ότι η Επιτροπή πρέπει να λάβει υπόψη της τα όσα εγκρίνει το Κοινοβούλιο, κυρίως εν όψει της αναθεώρησης αυτών των κατευθυντήριων γραμμών στη μέση της περιόδου. Στις τροπολογίες μας έχουμε καθορίσει τη σημασία που έχει για εμάς η δημιουργία των απαραίτητων συνεργιών μεταξύ των διαρθρωτικών ταμείων, του Ταμείου Συνοχής και των κοινοτικών πρωτοβουλιών, έτσι ώστε η εφαρμογή τους να αντανακλάται με τον καλύτερο και τον πιο αποδοτικό τρόπο στην προοδευτική εξάλειψη των ανισοτήτων μεταξύ των περιφερειών και στη δημιουργία θέσεων εργασίας, τα οποία, εν ολίγοις, αποτελούν τους δύο βασικούς σκοπούς των ταμείων για τα οποία συζητάμε. Και για να επιτύχουμε μια ταχύτερη και αποτελεσματικότερη ώθηση στην υλοποίηση αυτών των στόχων, πιστεύουμε ότι είναι απαραίτητο να συμμετέχουν σε αυτήν την πρωτοβουλία όσοι δημιουργούν τις θέσεις εργασίας, όσοι έχουν πραγματικά επιχειρηματικό πνεύμα και όσοι εγγυώνται στην πραγματικότητα νέες πηγές εργασίας, και αυτοί είναι οι επιχειρηματίες. Ειδικά οι μικρομεσαίοι επιχειρηματίες πρέπει να συμμετάσχουν στη διανομή των εν λόγω κεφαλαίων. Εάν δεν γίνουν έτσι τα πράγματα, εάν οι επιχειρηματίες αισθάνονται περιθωριοποιημένοι, εάν οι επιχειρηματίες δεν μπορούν να συμμετέχουν, όχι μόνο στη διαχείριση αλλά και στη παραλαβή των κεφαλαίων αυτών, θα έχουμε χάσει μια ευκαιρία να προσεγγίσουμε τους στόχους μας ταχύτερα. Επίσης, για να επιτύχουμε τους στόχους μας, για να καταφέρουμε να ξεπεράσουμε τις ανισότητες μεταξύ των περιφερειών και να αναζητήσουμε πηγές απασχόλησης, είναι σημαντικό να δεσμευθούμε αληθινά υπέρ των νέων τεχνολογιών, υπέρ των δικτύων μεταφορών και επικοινωνιών και υπέρ των ανανεώσιμων πηγών ενέργειας. Και όλα αυτά - επιμένω - με τη συμμετοχή της ιδιωτικής επιχείρησης η οποία, ενώνοντας τις προσπάθειές της με τις προσπάθειες των δημοσίων αρχών, συμπληρώνοντάς τις και χωρίς ποτέ να παρεμποδίζεται ή να αποκλείεται, είναι αυτή που θα δημιουργήσει τον κοινωνικό πλούτο και τις θέσεις εργασίας. McCarthy Κύριε Πρόεδρε, θεωρώ υποχρέωσή μου να υπενθυμίσω στον συνάδελφό μου, τον κ. Evans, για ποιον λόγο η Ουαλία απέκτησε στην πραγματικότητα το καθεστώς του στόχου 1. Αυτό συνέβη λόγω των επονείδιστων πολιτικών του δικού του κόμματος, του Κόμματος των Συντηρητικών. Επιτρέψτε μου επίσης να του υπενθυμίσω ότι, όταν ο αρχηγός του κόμματός του, ο κ. Hague, ήταν υπουργός Ουαλίας παραβίασε κάθε κανόνα αναφορικά με την προσθετικότητα, γεγονός που οδήγησε σε μία αυστηρή επιστολή από την Επίτροπο Wulf-Mathies αναφορικά με τις κανονιστικές απαιτήσεις. Μπορώ να σας πω ότι η βρετανική κυβέρνηση είναι ενήμερη για τις κανονιστικές απαιτήσεις σχετικά με την προσθετικότητα του στόχου 1. Προτείνω ο κ. Evans να γυρίσει και να διαβάσει τον κανονισμό. Η Ομάδα μου έχει υποβάλει εκτενείς τροπολογίες και στις δύο εκθέσεις που τίθενται σήμερα προς συζήτηση. Θέλω να επικεντρώσω τη σκέψη μας στον ουσιαστικό ρόλο των κατευθυντήριων γραμμών. Ο στόχος είναι να παράσχουμε ένα πλαίσιο και ένα εργαλείο για την ενίσχυση και την επίταση της οικονομικής αναγέννησης, να επιτύχουμε την αποτελεσματικότερη δυνατή χρήση των πόρων με την ευρύτερη δυνατή συνεργασία και να θέσουμε αυτές τις περιοχές ξανά στον δρόμο της ανάκαμψης και της βιώσιμης ανάπτυξης, ώστε τελικά να εξέλθουν από το περιφερειακό μηχάνημα που τις συντηρεί στη ζωή. Είναι σημαντικό να προσδιορίσουμε τις ικανότητες και το δυναμικό των περιφερειών μας στον τομέα της υψηλής τεχνολογίας. Είναι ιδιαίτερα σημαντικό υπό το φως των αναφορών στα μέσα ενημέρωσης, σύμφωνα με τις οποίες η Ευρώπη χάνει ταχέως έδαφος σε σχέση με τις ΗΠΑ στις βιομηχανίες ανάπτυξης υψηλής τεχνολογίας του μέλλοντος. Η λειτουργία του προηγούμενου γύρου προγραμμάτων είναι επίσης πολύ διδακτική, αφού μας λέει τι δεν πρέπει να περιλαμβάνουν οι κατευθυντήριες γραμμές. Δεν πρέπει να περιλαμβάνουν τη δημιουργία επιπρόσθετων επιπέδων γραφειοκρατίας και τυπικών διατυπώσεων. Δεν πρέπει να περιλαμβάνουν την αλλαγή προτεραιοτήτων και πολιτικών στα μισά της ανάπτυξης του σχεδίου, γεγονός που καταλήγει σε αναπόφευκτες καθυστερήσεις και μικρότερη απορρόφηση κονδυλίων, ιδιαίτερα υπό το φως των νέων δημοσιονομικών απαιτήσεων. Η εφαρμογή και λειτουργία των κατευθυντήριων γραμμών δεν μπορεί να αφεθεί στην προσωπική ερμηνεία του τάδε ή δείνα υπαλλήλου είτε της Επιτροπής είτε του δημόσιου τομέα. Πρέπει να υπάρχει μια εσωτερική συνέπεια στη διεύθυνση της Επιτροπής, με παράλληλο σεβασμό των συγκεκριμένων τοπικών και περιφερειακών πτυχών των προγραμμάτων της Επιτροπής. Το συμπέρασμα είναι ότι θα πρέπει να καταστήσουμε τις κατευθυντήριες γραμμές ευρείες, ενδεικτικές και ευέλικτες για να επικουρούν τους διαχειριστές των προγραμμάτων μας και τους αποδέκτες της χρηματοδότησης και για να αποκομίσουμε το μέγιστο δυναμικό από τους νέους τομείς αναγέννησής μας. Εάν μπορέσουμε να μεταλαμπαδεύσουμε το πνεύμα της επιχειρηματικής δραστηριότητας στις φτωχές και διαρθρωτικά ασθενείς περιφέρειές μας, θα τις θέσουμε τελικά στο μονοπάτι της προσέλκυσης της εμπιστοσύνης σημαντικών επενδυτών, γεγονός που θα αποτελέσει το κλειδί για τη μελλοντική επιτυχία. Αυτός είναι ο τρόπος με τον οποίο θα κρίνουμε την επιτυχία των εν λόγω κατευθυντήριων γραμμών: εάν η περιφερειακή πολιτική της ΕΕ, με καλές, σταθερές και ικανές κατευθυντήριες γραμμές, μπορεί να προσφέρει νέες ευκαιρίες και να επιτρέψει στις φτωχές και διαρθρωτικά ασθενείς περιφέρειές μας να ασκήσουν πλήρως τον ρόλο τους, συνεισφέροντας στην ανάπτυξη και την ευημερία της ΕΕ. Pohjamo Αξιότιμε κύριε Πρόεδρε, αξιότιμε κύριε Επίτροπε, αξιότιμοι συνάδελφοι, επιθυμώ να ευχαριστήσω την κυρία Schroedter για την καλή έκθεσή της. Εξέτασε σε βάθος το θέμα και έλαβε δεόντως υπόψη της, την περίοδο επεξεργασίας της έκθεσης στην επιτροπή, τις πολλές τροποποιήσεις οι οποίες πραγματοποιήθηκαν στην παρούσα έκθεση. Επίσης, η εισηγήτρια της έκθεσης πολύ σωστά διαπίστωσε ότι δεν υπήρξε έγκαιρη διαβούλευση του Κοινοβουλίου για τις κατευθυντήριες γραμμές. Τώρα το θέμα έχει αργοπορήσει κατά πολύ. Ευελπιστώ ότι η λήψη θέσης του Κοινοβουλίου θα βοηθήσει, εντούτοις, στην ενδιάμεση αξιολόγηση των προγραμμάτων και στην υλοποίησή τους. Ο χρόνος επεξεργασίας της έκθεσης επεκτάθηκε υπερβολικά. Στην έκθεση ενσωματώθηκαν λεπτομερή ζητήματα και επίσης ζητήματα τα οποία είχαν ήδη προβληθεί σε προηγούμενες εκθέσεις. Στην παρούσα φάση είναι πιο σημαντικό να επικεντρωθούμε στην αξιολόγηση, πώς με αυτή τη διαδικασία μπορούμε να κατευθύνουμε την περιφερειακή πολιτική της Ένωσης, ενθυμούμενοι ότι ο στόχος είναι η μείωση των περιφερειακών ανισοτήτων. Η Ομάδα μας δίνει έμφαση στην αρχή της επικουρικότητας, στην ευθύνη των κρατών μελών και στη σημασία των τοπικών φορέων κατά την κατάρτιση και υλοποίηση των προγραμμάτων. Ιδιαίτερα σημαντική είναι η συμμετοχή των μικρών και μεσαίων επιχειρήσεων κατά τον σχεδιασμό και την υλοποίηση των προγραμμάτων. Η Ομάδα μας θεωρεί επίσης σημαντικό να ληφθούν περισσότερο υπόψη οι υπερπόντιες και οι λοιπές απόκεντρες περιφέρειες και επιθυμεί την αύξηση της αλληλεπίδρασης μεταξύ των αστικών και αγροτικών περιοχών. Αντιτιθέμεθα στον υπερβολικό προστατευτισμό της κεντρικής διοίκησης της Ένωσης και των κρατών μελών της και ζητούμε τη μείωση της κατεστημένης γραφειοκρατίας κατά την κατάρτιση και υλοποίηση των προγραμμάτων. Με την υποστήριξη της Ένωσης, το αποτέλεσμα των υλοποιηθεισών δράσεων έχει πολύ συχνά αποδυναμωθεί από την αργή λήψη αποφάσεων και την πολύπλοκη διοίκηση. Συχνά έχουν χορηγηθεί κονδύλια για δράσεις από τις οποίες δεν προέκυψε κανένα μόνιμο όφελος για την περιοχή. Οι δράσεις πρέπει να είναι περισσότερο αποτελεσματικές, ευέλικτες και επιτυχείς. Στο πλαίσιο προετοιμασίας της έκθεσης ήταν ενδιαφέρουσα η διεξαγωγή διαλόγου για την περιφερειακή πολιτική και γενικότερα για την περιφερειακή πολιτική της Ένωσης. Για εμάς τους νέους βουλευτές ήταν η πρώτη φορά, και πρόκειται για μία ιδιαίτερα ενδιαφέρουσα διαδικασία. Η παρούσα έκθεση είναι εξαιρετικά καλή και η Ομάδα μας την υποστηρίζει. Nogueira Romαn Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, αγαπητοί συνάδελφοι, ενδεικτικό παράδειγμα του ότι αυτό το Κοινοβούλιο δεν έχει ακόμη ξεπεράσει το στάδιο του συμβουλευτικού και υποταγμένου θεσμικού οργάνου αποτελεί το γεγονός ότι, η εξαίρετη έκθεση της συναδέλφου της Ομάδας μου, της κ. Elisabeth Schroedter, δεν μπόρεσε να φθάσει στην Ολομέλεια διότι τα προγράμματα περιφερειακής ανάπτυξης της περιόδου 2000-2006, προς όφελος των περιοχών που εντάσσονται στο Στόχο 1 κωλυσιεργούν εδώ και πολλούς μήνες στα συρτάρια της Επιτροπής. Λαμβάνοντας υπόψη μας αυτή την κατάσταση, θα πρέπει πάντως, από το βήμα αυτό, να προβάλουμε την απαίτηση τα κοινοτικά πλαίσια στήριξης για την εν λόγω περίοδο, πριν από την τελική τους έγκριση, να εξεταστούν και να έλθουν προς συζήτηση σε αυτό το Κοινοβούλιο, συγκεκριμένα υπό το πρίσμα των κατευθυντηρίων γραμμών που υποβάλλουμε σήμερα, δεδομένου ότι θεωρούμε ιδιάζουσας σημασίας την ικανότητα αυτών των προγραμμάτων να δημιουργήσουν θέσεις απασχόλησης στις φτωχότερες ή λιγότερο ανεπτυγμένες περιοχές, ενώ ταυτόχρονα, με τον τρόπο αυτό, θα συμβάλουμε στη μεταστροφή των αρνητικών τάσεων προς την αύξηση των ανισοτήτων, που υπάρχουν σήμερα στην ευρωπαϊκή κοινωνία, και στην επίτευξη προόδων προς μία Ευρώπη περισσότερο δίκαιη. Puerta Κύριε Πρόεδρε, δεν θα πρέπει να ξεχνάμε ότι ο πρωταρχικός και στρατηγικός στόχος των διαρθρωτικών ταμείων και του Ταμείου Συνοχής, και του συντονισμού τους, είναι η επίτευξη της οικονομικής και κοινωνικής συνοχής. Εμείς έχουμε την υποχρέωση να συμμετέχουμε στην εκπόνηση των κατευθυντήριων γραμμών, καθώς και στην αξιολόγηση των αποτελεσμάτων. Και αυτό επειδή είμαστε οι εκπρόσωποι των πολιτών στην Ευρώπη των Πολιτών και όχι μόνο σε μία Ευρώπη των Κρατών και των Περιφερειών. Διαπιστώνουμε ότι τα Ταμεία αποτελούν έναν όρο απαραίτητο, όχι όμως επαρκή, για την επίτευξη της οικονομικής και κοινωνικής συνοχής. Εάν λάβουμε ως μοναδικό δείκτη το ακαθάριστο εγχώριο προϊόν ανά κάτοικο, είναι πιθανό να κάνουμε λάθος. Μερικοί συνάδελφοι έχουν ήδη μιλήσει για την ανεργία, για τη δημογραφική μείωση. Θα πρέπει να μελετήσουμε μερικούς δείκτες οι οποίοι θα μας επιτρέψουν να γνωρίσουμε την κατάσταση και την εξέλιξη των περιφερειακών κοινωνιών, στις οποίες επικρατούν χειρότερες συνθήκες από άλλες. Σε μερικές εκθέσεις που παρουσιάζονται σήμερα ενώπιον της Ολομέλειας του Κοινοβουλίου, καθίσταται σαφές ότι οι 25 πιο εύπορες περιφέρειες της Ευρώπης έχουν πέντε φορές λιγότερη ανεργία από τις 25 λιγότερο εύπορες περιφέρειες. Αυτό το γεγονός υποχρεώνει το Ευρωπαϊκό Κοινοβούλιο, τον κύριο Επίτροπο και την Επιτροπή να ενεργήσουν με αφοσίωση και βάσει στρατηγικής. Συμφωνώ ότι το Ευρωπαϊκό Κοινοβούλιο δεν είχε την ευκαιρία - ή δεν του δόθηκε, καθώς ήταν το τέλος της κοινοβουλευτικής περιόδου - να κάνει λόγο για τις κατευθυντήριες γραμμές. Δεν πιστεύω όμως ότι η έκθεση παρουσιάζεται καθυστερημένα. Χρειαζόμαστε έναν κοινό τρόπο σκέψης, ώστε τα νέα προγράμματα του Στόχου 1 και τα σχέδια περιφερειακής ανάπτυξης, που εκπονήθηκαν πριν οι κατευθυντήριες γραμμές καταστούν λειτουργικές, να μπορέσουν να υποβληθούν σε αναθεώρηση και σε πραγματική αξιολόγηση. Είναι αναγκαίος ο συντονισμός των προγραμμάτων των διαφόρων στόχων. Όλοι συμφωνούμε με την άποψη να ζητήσουμε, στη μέση της πορείας αυτών των προγραμμάτων, όταν διενεργηθεί η αξιολόγηση των κατευθυντήριων γραμμών, το Κοινοβούλιο να μπορεί να είναι συμπρωταγωνιστής, επειδή είμαστε οι εκπρόσωποι των πολιτών. Οι πολίτες δεν μπορούν να δεχτούν το γεγονός ότι η Ευρωπαϊκή Ένωση λαμβάνει αποφάσεις κατά τρόπο, όπως τουλάχιστον φαίνεται, γραφειοκρατικό. Απαιτούν να λειτουργεί η πολιτική διάσταση, να λαμβάνονται ευθύνες, να υπάρχει επικοινωνία με τους πολίτες. Αυτό ζητάμε σήμερα από τον κύριο Επίτροπο. Θέλω να πιστεύω ότι κι εκείνος θα συμφωνήσει, από την τελευταία του εμπειρία ως πρόεδρος περιφέρειας, να προτείνει κάποιους δείκτες και μια στρατηγική υπέρ της οικονομικής και κοινωνικής συνοχής και όχι μόνο υπέρ της παραγωγικότητας. Collins Κύριε Πρόεδρε, υποστηρίζω τις κύριες προτάσεις της έκθεσης σχετικά με τη διαχείριση των διαρθρωτικών ταμείων και του Ταμείου Συνοχής για την περίοδο 2000-2006 και τις κύριες συστάσεις της έκθεσης, οι οποίες περιλαμβάνουν το ακόλουθο: πρέπει να υπάρχει πάντοτε ολοκληρωμένη προσέγγιση απέναντι στις πιστώσεις των διαρθρωτικών ταμείων και του Ταμείου Συνοχής της ΕΕ. Αυτό σημαίνει ότι πρέπει να υπάρχει μια ουσιαστική εταιρική σχέση μεταξύ των τοπικών αρχών και των εθνικών κυβερνήσεων σχετικά με τον τρόπο δαπάνης των εν λόγω πόρων. Τα κράτη μέλη παρακινούνται να προσδώσουν μεγαλύτερη σημασία στις ολοκληρωμένες στρατηγικές για την αναζωογόνηση των σχέσεων μεταξύ των αστικών και αγροτικών περιοχών. Το εν λόγω δεύτερο σημείο είναι ιδιαίτερα σημαντικό. Μολονότι η αστική ανανέωση στις πόλεις μας είναι πολύ σημαντική, πρέπει πάντοτε να υπάρχει ισορροπία στις πολιτικές μας, μεταξύ της προώθησης της αγροτικής ανάπτυξης και της βελτίωσης της ζωής των κατοίκων των αστικών περιοχών. Δεν επιθυμούμε να οικοδομήσουμε μια Ευρώπη μόνο αστικών περιοχών. Τα διαρθρωτικά ταμεία έχουν διαδραματίσει αποφασιστικό ρόλο στην ανάπτυξη τόσο των αστικών, όσο και των αγροτικών περιοχών των απόκεντρων χωρών, κυρίως μέσω της αναβάθμισης των δρόμων, της διαχείρισης των υδάτων και των σχετικών δικτύων μεταφορών. Η εν λόγω διαδικασία θα συνεχισθεί σύμφωνα με τις χρηματοδοτικές κατευθυντήριες γραμμές που καθόρισαν οι ηγέτες της ΕΕ στη Σύνοδο Κορυφής του Βερολίνου τον προηγούμενο χρόνο, οι οποίες υποστηρίχθηκαν από το Κοινοβούλιο στη συνεδρίασή Ολομελείας του περασμένου Μαΐου. Τα βασικά προγράμματα της ΕΕ μεταξύ του 1989, 1993, 1994 και 1999 έχουν ασφαλώς συμβάλει στη βελτίωση της οικονομικής ανταγωνιστικότητας των απόκεντρων χωρών και των περιφερειών του στόχου 1 εντός της Ευρώπης. Το βασικό ζήτημα σήμερα είναι να παγιωθεί και να καταστεί μόνιμη η μέχρι τώρα επιτευχθείσα πρόοδος. Τούτο θα διασφάλιζε ότι οι απόκεντρες χώρες και οι υπεραπόκεντρες περιφέρειες, οι φτωχότερες περιφέρειες της Ευρώπης, θα είναι σε θέση να λειτουργήσουν επιτυχώς εντός της νέας ζώνης του νομίσματος του ευρώ, καθώς και εντός μίας συνεχώς διευρυνόμενης εσωτερικής αγοράς, όπου υφίσταται η ελεύθερη κυκλοφορία των αγαθών, των προσώπων, των υπηρεσιών και των κεφαλαίων. Εν κατακλείδι, μολονότι τα βασικά σχέδια υποδομής υποστηρίζονται από το Ευρωπαϊκό Ταμείο Περιφερειακής Ανάπτυξης και το Ταμείο Συνοχής, δεν πρέπει να ξεχνάμε ότι το Ευρωπαϊκό Κοινωνικό Ταμείο έχει διαδραματίσει πολύ σημαντικό ρόλο στην ενίσχυση των λιγότερο ευκατάστατων της κοινωνίας μας. Το Κοινωνικό Ταμείο έχει ασφαλώς βελτιώσει τα τριτοβάθμια ιδρύματά μας, έχει χρηματοδοτήσει τα προγράμματά μας για την επαγγελματική κατάρτιση μετά την απόκτηση του απολυτηρίου και έχει θεσπίσει ολοκληρωμένα σχέδια για να συμβάλει στην καταπολέμηση της ανεργίας των νέων και της μακροχρόνιας ανεργίας, για να βοηθήσει όσους εγκαταλείπουν πρόωρα το σχολείο και για να προωθήσει υψηλότερα πρότυπα για τη στοιχειώδη εκπαίδευση των ενηλίκων. Χατζηδάκης Κύριε Πρόεδρε, στο παρελθόν έχω διαφωνήσει αρκετές φορές με την εισηγήτρια για την προσέγγιση στα ζητήματα της Περιφερειακής Πολιτικής, αυτή τη φορά όμως συμφωνώ μαζί της. Δεν ξέρω εάν αυτό την ενθαρρύνει να συνεχίσει προς την ίδια κατεύθυνση, αλλά εν πάση περιπτώσει, θα ήθελα να καταθέσω τα συγχαρητήριά μου. Το δεύτερο που θα ήθελα να πω είναι ότι εμείς θα προτιμούσαμε, όπως είχαμε ζητήσει με την κ. McCarthy ως εισηγητές του γενικού κανονισμού, οι κατευθυντήριες γραμμές να ήταν προσαρτημένες στον κανονισμό ως παράρτημα. Δυστυχώς, αυτό δεν έγινε και δεν ευθύνεται ο κ. Barnier· ήταν θέμα της προηγούμενης επιτροπής. Το καταθέτω για να επαναλάβω τη θέση του Κοινοβουλίου. Το τρίτο που θέλω να σημειώσω είναι ότι, προφανώς, οι κατευθυντήριες γραμμές μας βρίσκουν σε γενικές γραμμές σύμφωνους, εφόσον δεν αποκλίνουν από τις παρατηρήσεις που έχουμε κάνει. Αποτελούν σημαντική βοήθεια στα κράτη μέλη, θέλω δε να σημειώσω ιδιαίτερα την έμφαση που δίνει η Επιτροπή στο θέμα της βιώσιμης ανάπτυξης, της αύξησης της απασχόλησης, με έμφαση στην ισότητα των ευκαιριών και στα ζητήματα των μεταφορών. Προσωπικά τουλάχιστον με βρίσκουν απόλυτα σύμφωνο. Από εκεί και πέρα, θα ήθελα να εκφράσω το παράπονό μου ως νησιώτη για το θέμα της παραγνώρισης της ανάπτυξης της νησιών. Δεν δίνεται η έμφαση η οποία θα πρέπει να δοθεί και αυτό δεν συμβαίνει για πρώτη φορά· είναι μια μακρά ιστορία εδώ και πέντε χρόνια που είμαι μέλος του Κοινοβουλίου και αυτό το ζήτημα το έχω θίξει κατ' επανάληψη. Κύριε Επίτροπε, θα συνεχίσουμε να το θίγουμε, διότι υπάρχει πρόβλεψη στο άρθρο 158, παράγραφος 1 της Συνθήκης του Αμστερνταμ που μιλάει για ολοκληρωμένη πολιτική για τα νησιά. Επομένως, η Επιτροπή θα πρέπει επιτέλους να εξετάσει το συγκεκριμένο ζήτημα. Από εκεί και πέρα, κύριε Επίτροπε, ήρθε η ώρα της εφαρμογής επιτέλους των προγραμμάτων, άρα τα κράτη μέλη πρέπει να αναλάβουν και αυτά τις ευθύνες τους και να κάνουν σωστά τη δουλειά τους. Όσον αφορά δε εμάς εδώ στο Κοινοβούλιο, αυτό που θέλω να υπενθυμίσω είναι ότι υπάρχει ο κώδικας καλής συμπεριφοράς μεταξύ Κοινοβουλίου και Επιτροπής, ο οποίος έχει υπογραφεί από το Μάη. Είμαι απολύτως βέβαιος ότι ο κώδικας αυτός θα τηρηθεί και ότι το Κοινοβούλιο θα είναι ενήμερο για όλες τις εξελίξεις και λεπτομέρειες εφαρμογής των προγραμμάτων. Savary Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, αγαπητοί συνάδελφοι, σε αυτό το ενάμιση λεπτό θα ήθελα καταρχάς να συγχαρώ τη συνάδελφό μας κυρία Schroedter. Νομίζω ότι πολλοί το έχουν ήδη πράξει, όμως της αξίζει, διότι ήταν εξαιρετικά δεκτική και προσεκτική στις προτάσεις όλων και θεωρώ ότι η προθυμία της προσέδωσε στην έκθεσή της την ποιότητα που διαπιστώνουμε σήμερα. Θα συμμερισθώ τη λύπη την οποία εξέφρασε για το γεγονός ότι, το Κοινοβούλιο βρέθηκε κατά κάποιο τρόπο προ τετελεσμένου σε ό,τι αφορά τις εν λόγω κατευθυντήριες γραμμές. Η διαδικασία διαπραγμάτευσης με τα κράτη βρίσκεται σήμερα σε τόσο προχωρημένο στάδιο, ώστε είναι αδύνατο να σκεφθούμε ότι η συγκεκριμένη έκθεση θα έχει άμεσο αντίκτυπο, γεγονός για το οποίο εκφράζω τη λύπη μου. Κατά συνέπεια, μου φαίνεται ότι το Κοινοβούλιο οφείλει να ενεργήσει εκ των προτέρων και να θεσπίσει τις κατευθυντήριες γραμμές της ενδιάμεσης αναθεώρησης του 2003, και μάλιστα να επηρεάσει την επόμενη δεύτερη φάση του προγραμματισμού μετά το 2003. Με λίγα λόγια, θα ήθελα να πω ότι εισερχόμαστε στην περίοδο διαχείρισης του προγραμματισμού του 2000-2006, η οποία δεν πρέπει να αποτελέσει μια συνηθισμένη περίοδο, για τον απλούστατο λόγο ότι έχουμε δύο μεγάλες προκλήσεις να αντιμετωπίσουμε. Η πρώτη αφορά την εναρμόνιση των πολιτικών της εθνικής χωροταξίας και των πολιτικών της περιφερειακής ανάπτυξης. Οι ενισχύσεις δεν επαρκούν για την επίτευξη ανάπτυξης, όταν ελλείπουν οι υποδομές ή οι δημόσιες υπηρεσίες. Συνεπώς, οφείλουμε να υποβάλουμε στον εαυτό μας μία ερώτηση ουσίας: πώς μπορούμε να ενεργήσουμε ώστε η πολιτική της Ένωσης να διαρθρώνεται με τις επικουρικές εθνικές πολιτικές χωροταξίας; Η δεύτερη πρόκληση αφορά τη διεύρυνση, η οποία θα έχει φυσικά σημαντικές επιπτώσεις τόσο στον δημοσιονομικό όσο και στον γεωγραφικό τομέα. Ορίστε δύο πεδία δράσης, στα οποία καλώ τον κ. Επίτροπο να εργασθεί και στα οποία του ζητώ να μας κάνει συμμέτοχους. Τέλος, αυτή την περίοδο των φυσικών καταστροφών, θα ήθελα εντούτοις να θίξω το ζήτημα της χρήσης των πόρων των διαρθρωτικών ταμείων. Γνωρίζουμε ότι ανήκει στην αρμοδιότητα κάθε κράτους η ανακανομή ενός τμήματος των χρηματοδοτήσεων. Δεν θα έπρεπε, όπως τείνουν να επιθυμούν τα κράτη, η Ευρώπη να μην εμφανίζεται καθόλου. Στις μέρες μας, η κοινή γνώμη, ο τύπος, μάς κατηγορούν ότι συνήθως είμαστε απόντες, μολονότι θα χρηματοδοτήσουμε ένα μεγάλο τμήμα των εθνικών προσπαθειών. Θεωρώ ότι πρέπει να είμαστε σε θέση να το διακηρύξουμε αυτό προς όλες τις κατευθύνσεις. Θεωρώ ότι θα έπρεπε επίσης να καθιερώσουμε ή να ζητήσουμε από τα κράτη μέλη να διασφαλίσουν την ύπαρξη πληροφόρησης για τις ευρωπαϊκές ενισχύσεις, κάθε φορά που αυτές κινητοποιούνται για να αποκαταστήσουν τις ζημιές που προκαλούνται από φυσικές καταστροφές ή ατυχήματα. Vachetta Κύριε Πρόεδρε, η προτεραιότητα που προσδίδεται στα οικονομικά και νομισματικά κριτήρια ενισχύει την αύξηση κάθε μορφής ανισοτήτων. Για τους εμπειρογνώμονες του γαλλικού σχεδίου επί παραδείγματι, το πιο πιθανό σενάριο είναι σήμερα η επίταση των περιφερειακών διαφοροποιήσεων στο εσωτερικό κάθε χώρας. Ωστόσο, τα διαρθρωτικά ταμεία συνέβαλαν στην αναχαίτιση αυτής της διαδικασίας. Το σχέδιό μας, για μία Ευρώπη που στρέφεται προς την ικανοποίηση των κοινωνικών αναγκών, επιδιώκει τη σύγκλιση των συνθηκών διαβίωσης εκ των άνω. Η εφαρμογή της θα συνεπαγόταν βεβαίως μια επέκταση των μηχανισμών ανακατανομής, όπως είναι τα διαρθρωτικά ταμεία. Προτείνουμε πιο συγκεκριμένα έναν ενοποιημένο φόρο επί του κεφαλαίου, ο οποίος θα μας επέτρεπε να αποκτήσουμε πόρους που θα χρησιμοποιηθούν για να συνοδεύσουν την εναρμόνιση των συστημάτων κοινωνικής προστασίας και τη μείωση του ωραρίου εργασίας σε ευρωπαϊκό επίπεδο. Ωστόσο, η Επιτροπή, επιφορτισμένη με την παρουσίαση των κατευθυντήριων γραμμών, το πράττει με δυσαρέσκεια και με ασαφή τρόπο. Η έκθεση που προτείνεται σήμερα δίνει ξανά στην πολιτική τη θέση της. Είναι ένα από τα βήματα προς μία πολιτική απασχόλησης και βιώσιμης ανάπτυξης. Αυτό το γεγονός θα μας κάνει να την υπερψηφίσουμε. Angellili Κύριε Πρόεδρε, και εγώ θα ήθελα να συγχαρώ την εισηγήτρια για την εξαίρετη εργασία της. Πιστεύω πως τα επόμενα χρόνια, μπροστά στην πρόκληση της παγκοσμιοποίησης και της διεύρυνσης προς ανατολάς, η Ευρώπη θα έχει ανάγκη, περισσότερο από ποτέ, από κατάλληλες και ακριβείς ενδείξεις για τον σχεδιασμό και την αναθέρμανση της οικονομίας της. Στο πλαίσιο αυτό, η Ευρώπη στο σύνολό της, και ειδικότερα κάθε κράτος μέλος, θα πρέπει να αξιοποιήσει με τον καλύτερο δυνατό τρόπο όλους τους πόρους και τις δυνατότητές της, συνεπώς και τα διαθέσιμα διαρθρωτικά ταμεία. Για να γίνει αυτό, χρειάζεται μια Ευρωπαϊκή Επιτροπή η οποία, πέρα από τις καλές προθέσεις, πρέπει να καταστήσει σαφέστερες τις κατευθυντήριες γραμμές της και να δεσμευτεί στο μεγαλύτερο δυνατό βαθμό σε ένα έργο ελέγχου της χρησιμοποίησης αυτών των πόρων από τα κράτη μέλη. Η Ιταλία, για παράδειγμα, τα τελευταία χρόνια αντιμετώπισε προβλήματα στη χρήση των πόρων των διαρθρωτικών ταμείων, ιδίως εξαιτίας της υπερβολικής γραφειοκρατίας, της ανεπαρκούς ενημέρωσης και της μικρής συμμετοχής των οικονομικών και των κοινωνικών φορέων σε τοπικό επίπεδο. Δύο είναι λοιπόν τα θέματα στα οποία θα ήθελα να επιστήσω την προσοχή της Επιτροπής: κατά πρώτον, πρέπει να αξιοποιηθεί πλήρως η διαβούλευση ως μέθοδος συντονισμού και συμμετοχής στις αποφάσεις εκ μέρους όλων των τοπικών και των περιφερειακών φορέων, ακριβώς για να αποφευχθούν οι ανισομέρειες και οι ανισότητες· κατά δεύτερον, χρειάζεται ένα πραγματικό έργο απλούστευσης και διαφάνειας των διοικητικών διαδικασιών, που πολύ συχνά είναι ασκόπως παρατεταμένες και περίπλοκες, σε σημείο που να δυσχεραίνουν την πρόσβαση στους πόρους των ταμείων, γεγονός για το οποίο διαμαρτύρονται κυρίως οι ευρωπαϊκές μικρομεσαίες επιχειρήσεις. Και ολοκληρώνω, κύριε Πρόεδρε, λέγοντας ότι είναι αρκετά σοβαρό το γεγονός ότι η ανακοίνωση της Επιτροπής δίνει ελάχιστη προσοχή στις εδαφικές συμφωνίες και, ιδίως, στις μεθόδους καταπολέμησης της ανεργίας των γυναικών και των νέων. Bradbourn Κύριε Πρόεδρε, όπως και ο συνάδελφός μου κ. Evans, είναι ιδιαίτερα ευχάριστο να σηκώνομαι και να πραγματοποιώ την πρώτη μου ομιλία σε αυτό το Σώμα σχετικά με αυτό το πολύ σημαντικό ζήτημα, ιδιαίτερα εφόσον εκπροσωπώ ένα τμήμα του Ηνωμένου Βασιλείου, τα West Midlands, τα οποία έχουν μέχρι τώρα ωφεληθεί, ιδιαίτερα από τη χρηματοδότηση του στόχου 2. Ωστόσο, η έκθεση που βρίσκεται ενώπιον του Σώματος απόψε αποτελεί ένα πολύ καλό παράδειγμα του τρόπου με τον οποίο, εάν δεν είμαστε πολύ προσεκτικοί, μπορούμε να παραγάγουμε ιδέες που ακούγονται πολύ μεγαλεπήβολες, από τις οποίες όμως λείπει η ουσία που θα τις καταστήσει σχετικές με τους ανθρώπους που επωφελούνται άμεσα από αυτές. Η έκθεση αυτή καθεαυτή έχει καλές προθέσεις, ωστόσο, όπως συμβαίνει πολύ συχνά όταν ασχολούμαστε με αυτά τα θέματα, παρατηρείται η έλλειψη ενός ξεκάθαρου στόχου και μιας στέρεης βάσης λειτουργικότητας. Για τον λόγο αυτό, εγώ και η Ομάδα μου προτείνουμε τρεις καίριες τροπολογίες και προσθήκες στο κείμενο, όχι για να αφαιρέσουμε κάτι από την πρόταση, αλλά για να την καταστήσουμε πιο σχετική με εκείνους που επιδιώκει να καθοδηγήσει. Θα ήθελα να εξηγήσω το σκεπτικό μας εν προκειμένω. Πρώτον, ενδιαφερόμαστε για την ορθή χρήση των πόρων των διαρθρωτικών ταμείων και του Ταμείου Συνοχής. Οι προηγούμενες εμπειρίες υπαγορεύουν ότι, ως εκλεγμένοι αντιπρόσωποι του ευρωπαίου φορολογούμενου, οφείλουμε, και μάλιστα επιβάλλεται, να απαιτούμε οικονομική ακεραιότητα και διαφάνεια στη δαπάνη και τον έλεγχο αυτών των κονδυλίων. Ως εκ τούτου, οι τροπολογίες και οι προσθήκες μας σχετίζονται με την επίτευξη των δεικτών αυτών που είναι γνωστοί ως δείκτες "βελτιστοποίησης των πόρων" κατά τη διαδικασία χορήγησης των ενισχύσεων. Έπειτα, πάρα πολύ συχνά βλέπουμε τεράστια χρηματικά ποσά να δαπανώνται σε σχέδια των οποίων τα αποτελέσματα αναγκαστικά θα είναι ασαφή κατά την έναρξη της περιόδου του προγράμματος. Ωστόσο, στο μέσον ή στο τέλος αυτής της περιόδου δεν υπάρχει αποτελεσματικός τρόπος διακοπής του σχεδίου εάν αποδειχθεί ανεπιτυχές. Οι προσθήκες μας, λοιπόν, απαιτούν να προβλεφθούν πρακτικά εφαρμόσιμες στρατηγικές διακοπής των σχεδίων, έτσι ώστε όχι μόνο να διαθέτουμε την απαραίτητη διασφάλιση έναντι των συνεχιζόμενων εξόδων που συχνά επιβαρύνουν τον φορολογούμενο, αλλά να αποφύγουμε επίσης το γνωστό σύνδρομο της συνέχισης της άσκοπης δαπάνης χρημάτων. Τέλος, ζητούμε μία αλλαγή στην ισορροπία και στη μέθοδο με την οποία δαπανώνται οι πιστώσεις. Θα πρέπει να υπάρχει μεγαλύτερη συμμετοχή του ιδιωτικού τομέα, ο οποίος θα εισαγάγει την οικονομική πραγματικότητα ως προοπτική στην εξισορρόπηση των πιστώσεων. Επίσης, ο τύπος του χρηματοδοτούμενου σχεδίου χρειάζεται να μετατοπισθεί από τα μικρής κλίμακας σχέδια που βασίζονται στα έσοδα, τα οποία είναι δύσκολο να ελεγχθούν, προς τα σχέδια κεφαλαίου όπου, στην πλειοψηφία των περιπτώσεων, τα οφέλη είναι ορατά σε όλους. Με αυτό τον τρόπο, η πολυδιαφημισμένη ανάγκη για διαφάνεια στη χρήση των εν λόγω πιστώσεων και ο πειρασμός να προχωρήσουμε μακροπρόθεσμα, χωρίς να είναι αναγκαίο, στη θέσπιση τοπικού φόρου στις περιοχές όπου πραγματοποιούνται αυτά τα σχέδια θα μειωθεί και το Ευρωπαϊκό Κοινοβούλιο θα δείξει πόσο σοβαρά λαμβάνει την ανάγκη για μια τέτοια μεταρρύθμιση. Εάν το Σώμα υποστηρίξει σήμερα τις συγκεκριμένες αλλαγές στην έκθεση, θεωρώ ότι θα μας ωθήσουν στην επόμενη φάση επίτευξης των ιστορικών στόχων που οι πιστώσεις έχουν σχεδιασθεί να επιφέρουν, δηλαδή να συνδράμουν - με οικονομικά σταθερό τρόπο - εκείνες τις μειονεκτικές περιοχές της Ευρωπαϊκής Ένωσης, οι οποίες χρειάζεται να ανέλθουν σε ένα αξιοπρεπές επίπεδο διαβίωσης, όχι προσφέροντας ελεημοσύνη, αλλά προσφέροντας συνδρομή. Παροτρύνω το Σώμα να υποστηρίξει αυτές τις αλλαγές. Μαστοράκης Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, κύριοι συνάδελφοι, θα ήθελα και εγώ να συγχαρώ την εισηγήτρια για την έκθεσή της, που αποτελεί μια επίπονη και σοβαρή εργασία. Δεν υπάρχει αμφιβολία ότι οι διαρθρωτικές πολιτικές και η πολιτική της συνοχής της Ευρωπαϊκής Ένωσης αποτελούν τα βασικά εργαλεία στην δημιουργία των προϋποθέσεων για την ανάπτυξη και την μείωση των οικονομικών και κοινωνικών ανισοτήτων των περιφερειών που, παρά τα βήματα που έχουν γίνει, παραμένουν σε υψηλά επίπεδα, όσον δε αφορά την ανεργία, σε απαράδεκτα υψηλά επίπεδα. Για τον μεγαλύτερο βαθμό επίτευξης των στόχων αυτών των πολιτικών, είναι απαραίτητος ο συντονισμός τους και η οργάνωσή τους στη βάση καλά επεξεργασμένων, έξυπνων θα έλεγα, κατευθυντηρίων γραμμών. Ας μην ξεχνούμε ότι αυτές οι πολιτικές όταν είναι αποτελεσματικές είναι ορατές και για τον ωφελούμενο ευρωπαίο πολίτη, που βλέπει άμεση την βελτίωση της ποιότητας ζωής του. Ας μην ξεχνούμε επίσης ότι θα πρέπει να δοθεί ιδιαίτερο βάρος στις απομακρυσμένες και νησιωτικές περιοχές της Ευρωπαϊκής Ένωσης, διότι συναντούν βασικά εμπόδια στην οικονομική και κοινωνική ανάπτυξή τους λόγω της γεωγραφικής τους θέσης, εκτός βέβαια εάν η Επιτροπή σκοπεύει να φτιάξει γέφυρες ή υποθαλάσσια τούνελ για την σύνδεσή τους με τον ευρωπαϊκό κορμό. Τελειώνοντας, θα ήθελα να επισημάνω ότι οι διαρθρωτικές πολιτικές στο σύνολό τους χρειάζονται περισσότερη ευελιξία, ώστε να προσαρμόζονται στις μεταβαλλόμενες περιστάσεις και να ανταποκρίνονται έτσι στις νέες προκλήσεις και ευκαιρίες που εμφανίζονται με τον ερχομό της νέας χιλιετίας, για την οποία όλοι ευχόμαστε το καλύτερο. Θεωνάς Κύριε Πρόεδρε, χωρίς αμφιβολία η έκθεση της κ. Schroedter περιέχει αρκετές σημαντικές παρατηρήσεις και τη συγχαίρω για αυτό. Έχω όμως τη γνώμη ότι θα έπρεπε να ανησυχούμε ακόμη περισσότερο για τους προσανατολισμούς και τα αποτελέσματα της περιφερειακής πολιτικής της Κοινότητας. Εντελώς συνοπτικά, η τεράστια μαζική ανεργία όχι μόνο δεν αμβλύνεται, αλλά αντίθετα οξύνεται παραπέρα στα πλαίσια της διαρθρωτικής πολιτικής. Η αγροτική οικονομία και οι αγροτικές περιοχές πλήττονται ανεπανόρθωτα από την ασκούμενη περιφερειακή πολιτική, με δραματικές συνέπειες στην απασχόληση στην ύπαιθρο και στους όρους ζωής των αγροτών, κυρίως του Νότου. Οι περιφερειακές ανισότητες διευρύνονται δραματικά στο εσωτερικό των κρατών μελών. Αν δούμε τα στοιχεία της έκτης έκθεσης, θα δούμε ότι την τελευταία δεκαετία σημειώνονται τεράστιες αποκλίσεις περιφερειακών ανισοτήτων. Ελάχιστη μέχρι ανύπαρκτη είναι η προσοχή στα τεράστια προβλήματα των νησιωτικών περιοχών της Ένωσης τις οποίες οι ελλείψεις στις υποδομές, τις μεταφορές, τις επικοινωνίες, την ενέργεια, οδηγούν σταθερά στην απερήμωση. Για όλα αυτά υπεύθυνη είναι τόσο η περιφερειακή όσο και η γενικότερη οικονομική και κοινωνική πολιτική της Ένωσης. Μεγάλα τμήματα των λαών της Ένωσης καταδικάζουν έντονα ως επικίνδυνη και αντιλαϊκή αυτή την πολιτική. Οι νέες κατευθυντήριες γραμμές κινούνται δυστυχώς στην ίδια κατεύθυνση και τίποτα δεν δείχνει ότι είναι δυνατόν να αλλάξει με την εφαρμογή αυτών των κατευθυντηρίων γραμμών. Ribeiro e Castro Κύριε Πρόεδρε, αγαπητοί συνάδελφοι, επιτρέψτε μου να εκθέσω εν συντομία ορισμένες σκέψεις, υπογραμμίζοντας δύο σημεία τα οποία επισημαίνονται σε αυτές τις εκθέσεις και που αποκτούν ουσιαστική στρατηγική σημασία ενόψει της προοπτικής που χαράζουμε για την Ένωση. Το πρώτο αφορά τη θεμελιώδη και πρωταρχική σημασία που συνεχίζουμε να αποδίδουμε στην αρχή της οικονομικής και κοινωνικής συνοχής. Και εκφράζουμε ανησυχίες όταν μαθαίνουμε πως η σημασία αυτού του στόχου αρχίζει σιγά σιγά να ξεθωριάζει στην αντίληψη της Επιτροπής. Από την πλευρά μας εξακολουθούμε να θεωρούμε ότι η οικονομική και κοινωνική συνοχή αποτελεί έναν από τους κεντρικούς στόχους της Ένωσης. Κατά δεύτερον, συμφωνώ με όσα είπε κάποιος συνάδελφος που προηγήθηκε σχετικά με τα ιδιαίτερα προβλήματα των νησιών και θα ήθελα, επί τη ευκαιρία, να επιστήσω την προσοχή σας στις άκρως απομακρυσμένες περιφέρειες. Θα επιθυμούσαμε στο μέλλον θα διαπιστώσουμε μία περισσότερο τολμηρή στάση κατά την αντιμετώπιση των προβλημάτων των άκρως απομακρυσμένων περιφερειών, όπως είναι, όσον αφορά τη χώρα μου, η προκειμένη περίπτωση των νησιών των Αζορών και της Μαδέρας. Και δράττομαι της ευκαιρίας για να ζητήσω από την Επιτροπή, εάν μπορεί, να μας διευκρινίσει για ποιο λόγο καθυστερεί η υποβολή της έκθεσής της για τις άκρως απομακρυσμένες περιφέρειες, την οποία εδώ και αρκετό καιρό αναμένουμε στο Κοινοβούλιο. Berend Κύριε Πρόεδρε, πρώτα απ' όλα, θα ήθελα να ευχαριστήσω την εισηγήτρια, μεταξύ άλλων και για την προθυμία της να συμπεριλάβει δικές μας προτάσεις στην έκθεση. Κύριε Πρόεδρε, αξιότιμοι κυρίες και κύριοι, κύριε Επίτροπε, με τη βοήθεια των κατευθυντηρίων γραμμών θα παρασχεθεί στα κράτη μέλη ένας προσανατολισμός για την επίτευξη των στόχων της μεταρρύθμισης στο πλαίσιο του προγραμματισμού. Όμως, οι σχετικές οδηγίες της Επιτροπής, αντίθετα με τον στόχο τους να αποτελέσουν στοιχείο προσανατολισμού, αποτελούν μάλλον έναν κατάλογο προσφοράς μέτρων που μπορούν να ληφθούν στο πλαίσιο των τομέων πολιτικής. Βασική τους όμως αποστολή είναι η χάραξη κατεύθυνσης και ο καθορισμός προτεραιοτήτων. Συμφωνώ με την εισηγήτρια ότι το έγγραφο της Επιτροπής περιλαμβάνει, δυστυχώς, ελάχιστες συστάσεις προς τα κράτη μέλη ως προς την απλοποίηση των διοικητικών διαδικασιών, και υπογραμμίζω απαιτήσεις όπως η εστίαση του ενδιαφέροντος κατά τις διαπραγματεύσεις στην προώθηση ευνοϊκού περιβάλλοντος για ΜΜΕ έντασεως εργασίας, σε μια σαφή στοχοθεσία για εναλλακτικές χρηματοδοτικές πηγές, συμπεριλαμβανομένων ρυθμίσεων για κεφάλαια επιχειρηματικού κινδύνου και για ιδιωτική χρηματοδότηση, σε υποστήριξη νέων επιχειρήσεων, συμπεριλαμβανομένων των νέων τεχνολογιών της πληροφορίας καθώς και επενδύσεων σε καινοτόμους τομείς. Υποστηρίζω ιδιαίτερα μια τροπολογία που κατέθεσε η Ομάδα μου σχετικά με το εδάφιο 10, η οποία θα εξασφαλίσει τη δέουσα συμπερίληψη του ιδιωτικού τομέα στον σχεδιασμό και την εκτέλεση των σχεδίων. Κυρία Schroedter, θα χαιρόμουν εάν συμπεριλαμβάνατε στις θετικές αιτιολογικές σας σκέψεις την εν λόγω τροπολογία, ειδικά κι από την άποψη της επικουρικότητας. Cercas Alonso Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, στην Επιτροπή Απασχόλησης και Κοινωνικών Υποθέσεων εκφράσαμε την ομόφωνη κρίση ότι είχε στρατηγικό και πρωταρχικό χαρακτήρα η υποστήριξη των παρεμβάσεων εκείνων των διαρθρωτικών ταμείων και του Ταμείου Συνοχής, έργο των οποίων είναι η παροχή καλύτερων ευκαιριών εργασίας στους ανέργους και η ισότητα μεταξύ ανδρών και γυναικών. Δυστυχώς, η εξαιρετική έκθεση της κ. Schroedter δεν έλαβε υπόψη της την κρίση αυτή, παρ' όλο που είναι πολυάριθμες οι αποδείξεις - θα το δούμε αργότερα στην έκθεση Berend - για τον τρόπο με το οποίο, πράγματι, αυτά τα Ταμεία προσφέρουν εξαιρετική βοήθεια στις περισσότερο καθυστερημένες περιφέρειες, ώστε να καλύψουν την απόσταση που τις χωρίζει από τις περισσότερο ανεπτυγμένες περιφέρειες της Ευρώπης. Αναπτύσσονται, αλλά στο επίπεδο του ΑΕγχΠ. Αναπτύσσονται σε ανταγωνιστικότητα, αλλά η αύξηση του πλούτου δεν φτάνει σε όλους, επειδή δεν αυξάνονται οι θέσεις εργασίας και εξακολουθεί να υπάρχει διαφορά στις ευκαιρίες απασχόλησης στις διάφορες περιφέρειες. Κύριε Επίτροπε, διαβάστε τη γνωμοδότηση της Επιτροπής Απασχόλησης και Κοινωνικών Υποθέσεων και δώστε της προτεραιότητα, γιατί αυτό είναι το μεγάλο πρόβλημα των πολιτών. Και στην αναθεώρηση, στη διανομή των αποθεματικών, λάβετε υπόψη σας, με στρατηγικό χαρακτήρα, τις ανάγκες εργασίας, επειδή αυτό, εν ολίγοις, απαιτούν τα διαρθρωτικά ταμεία και το Ταμείο Συνοχής. Καραμάνου Κύριε Πρόεδρε, οι κατευθυντήριες γραμμές είναι ανάγκη να μπορούν να προσανατολίσουν σωστά και να ενισχύσουν την αποτελεσματικότητα των προγραμμάτων της κρίσιμης εφταετούς περιόδου 2002-2006, ώστε επιτέλους να γίνουν πράξη η αειφόρος ανάπτυξη, η ενίσχυση της απασχόλησης, ιδιαίτερα των γυναικών και των νέων, και να διασφαλιστεί η ισορροπία ανάμεσα στην οικονομική και κοινωνική και την περιβαλλοντική πολιτική. Ιδιαίτερη σημασία αποκτά η αντιμετώπιση των οξυμένων προβλημάτων των πόλεων, η διατήρηση της απασχόλησης στην ύπαιθρο, η ενίσχυση των αγροτικών περιοχών και, ασφαλώς, η παροχή ίσων ευκαιριών ανάπτυξης στα νησιά της Ευρωπαϊκής Ένωσης και στα ελληνικά νησιά, βεβαίως, που είναι τα μισά από τα νησιά της Ένωσης, όπως ακριβώς προβλέπεται στο άρθρο 158 της Συνθήκης. Η πολιτική της συνοχής χρειάζεται παραπέρα ενίσχυση γιατί μια Ευρώπη με τεράστιες αποκλίσεις στο βιοτικό επίπεδο των περιοχών της δεν μπορεί να είναι ούτε αξιόπιστη ούτε βιώσιμη. Barnier Κύριε Πρόεδρε, κυρίες και κύριοι βουλευτές, θα ήθελα να σας αναφέρω ότι παρακολούθησα προσεκτικά και με μεγάλο ενδιαφέρον τις παρατηρήσεις και ορισμένες φορές τις επικρίσεις και τις υποδείξεις στις οποίες προέβη ο καθένας από εσάς κατά τις παρεμβάσεις σας με αφετηρία την έκθεση της κυρίας Schrοedter. Όλοι μας αντιλαμβανόμαστε, κυρία εισηγήτρια, κυρίες και κύριοι, τους λόγους και τις καθυστερήσεις - θα επανέλθω σε αυτό αμέσως - και όποιες και να είναι αυτές οι καθυστερήσεις ή οι αργοπορίες, καθώς συζητούμε τώρα την εν λόγω έκθεση, θεωρώ εξ ονόματος της Επιτροπής ότι η έκθεση παρουσιάζεται την κατάλληλη στιγμή, εφόσον αναφέρεται στις κατευθυντήριες γραμμές της περιόδου 2000-2006, και εφόσον τώρα ξεκινάμε τον νέο περιφερειακό προγραμματισμό. Κυρία εισηγήτρια, υπενθυμίσατε δικαίως ότι μολονότι εναπόκειται πράγματι πρωταρχικά στα κράτη μέλη και στις περιφέρειες να καθορίσουν τις δικές τους προτεραιότητες σε ό,τι αφορά την ανάπτυξη, η συγχρηματοδότηση των προγραμμάτων από την Ευρωπαϊκή Ένωσή μας απαιτεί και δικαιολογεί να ληφθούν εξίσου υπόψη οι κοινοτικές προτεραιότητες, όπως αυτές έχουν συζητηθεί και εγκριθεί εδώ, προκειμένου να προωθήσουμε αυτή την κοινοτική διάσταση της οικονομικής και κοινωνικής συνοχής, την οποία πολλοί από σας υπενθύμισαν σθεναρά. Γι' αυτό, κυρίες και κύριοι, θα επιθυμούσα να επανέλθω, τώρα, στον ρόλο και τη διάρθρωση των κατευθυντήριων γραμμών, προτού αναφερθώ στις κύριες παρατηρήσεις ή επικρίσεις τις οποίες διατυπώσατε εσείς, κυρία εισηγήτρια, ή καθένας από σας, κυρίες και κύριοι. Σε ό,τι αφορά τον ρόλο και τη διάρθρωση των εν λόγω κατευθυντήριων γραμμών, ο πρόεδρος, κ. Χατζηδάκης, η κυρία εισηγήτρια και η κυρία McCarthy υπενθύμισαν ότι οι εν λόγω κατευθυντήριες γραμμές έχουν ως στόχο να συνδράμουν τις εθνικές και περιφερειακές αρχές στην προετοιμασία της στρατηγικής προγραμματισμού τους για κάθε έναν από τους στόχους 1, 2, 3 των διαρθρωτικών ταμείων, καθώς και τις σχέσεις τους με το Ταμείο Συνοχής. Πρόκειται για την παρουσίαση των προτεραιοτήτων της Επιτροπής, με βάση προηγούμενες εμπειρίες κατά την υλοποίηση των προγραμμάτων, καθώς και των υφισταμένων κοινοτικών πολιτικών που συνδέονται με τις διαρθρωτικές παρεμβάσεις. Και ο στόχος είναι ακριβώς οι εν λόγω προτεραιότητες να μπορέσουν να συμβάλουν στην καλύτερη χρήση, στη βέλτιστη, αποτελεσματική χρήση, όπως ορισμένοι από σας ευχήθηκαν, των κοινοτικών παρεμβάσεων, συμπεριλαμβανομένης, κύριε Bradbourn, της διάθεσης εν ευθέτω χρόνω του αποθεματικού επιδόσεων, το οποίο έχει κυρίως ως στόχο να ενθαρρύνει τη βέλτιστη και αποτελεσματική χρήση του δημόσιου ευρωπαϊκού χρήματος. Και όταν μιλώ για βέλτιστη χρήση, αναφέρομαι τόσο στο εθνικό όσο και στο περιφερειακό επίπεδο. Συνεπώς, κύριε Seppδnen, αναφέρομαι εξίσου εδώ - κάνοντας λόγο για το εθνικό επίπεδο - στη σχέση με το Ταμείο Συνοχής. Αυτά είναι τα σχετικά με τον στόχο των εν λόγω κατευθυντήριων γραμμών. Σε ό,τι αφορά το περιεχόμενό τους, διαρθρώνονται, το γνωρίζετε κυρίες και κύριοι βουλευτές, γύρω από τρεις στρατηγικές προτεραιότητες, τις οποίες η εισηγήτριά σας υπενθύμισε με πολλή σαφήνεια και ταυτόχρονα με πολλή θέρμη, όπως αντιλήφθηκα από την παρουσίασή της πριν λίγο. Η πρώτη προτεραιότητα είναι η βελτίωση της ανταγωνιστικότητας των περιφερειακών οικονομιών, ώστε να δημιουργηθεί σε όλους τους τομείς, ιδιαιτέρως όμως στον ιδιωτικό τομέα, όπως ανέφερε ο κ. Berend, το μέγιστο ποσοστό σημαντικών, σταθερών και μόνιμων θέσεων εργασίας. Η ανταγωνιστικότητα των περιφερειακών οικονομιών, όλων των περιφερειακών οικονομιών, και πιο συγκεκριμένα, κύριε Evans, της Ουαλίας, αλλά όχι μόνον αυτής. Και θα προσθέσω, εφόσον ορισμένοι από σας υπογράμμισαν επίσης προ ολίγου κάτι που τους φαινόταν ως παράλειψη, τις περιφερειακές οικονομίες των μειονεκτικών, λόγω της απομακρυσμένης θέσης τους, ευρωπαϊκών περιοχών, είτε πρόκειται για τις απόκεντρες ή τις νησιωτικές περιοχές είτε βεβαίως για τις υπεραπόκεντρες περιοχές που είναι οι πιο απομακρυσμένες. Επί του προκειμένου, θα μπορούσα ίσως να πω στον κ. Ribeiro i Castro, o oποίος με ρώτησε σχετικά, ότι πράγματι όπως έγραψα στους προέδρους έκαστης υπεραπόκεντρης περιοχής, η Επιτροπή ζήτησε επιπλέον προθεσμία κάποιων εβδομάδων για τη δημοσίευση της έκθεσης που αναμένεται να υποβάλει. Λάβαμε, αναφορικά με τις υπεραπόκεντρες περιοχές, τα υπομνήματα των διαφόρων κυβερνήσεων πολύ αργά, ωστόσο αυτό δεν είναι αναγκαστικά δικαιολογία, είναι επεξήγηση. Οφείλουμε λοιπόν να λάβουμε υπόψη μας τα εν λόγω υπομνήματα και να πραγματοποιήσουμε μια πολύ σοβαρή εργασία. Συμμετείχα ο ίδιος προσωπικά σε μία συνάντηση των υπεραπόκεντρων περιοχών στις 23 Νοεμβρίου, και εκτιμήσαμε, στους κόλπους της Επιτροπής, ότι χρειαζόμασταν ορισμένες επιπλέον εβδομάδες για να καταλήξουμε σε μία έκθεση που να ανταποκρίνεται στο ύψος των εξαιρετικά σημαντικών και σοβαρών προβλημάτων και των προσδοκιών αυτών των υπεραπόκεντρων περιοχών, και σας ευχαριστώ για την κατανόηση. Αυτά είναι τα σχετικά με την πρώτη προτεραιότητα, την ανταγωνιστικότητα των περιφερειακών οικονομιών. Η δεύτερη προτεραιότητα, στην οποία δώσατε έμφαση ορισμένοι από σας - ιδιαιτέρως ο κ. Puerta, αλλά και άλλοι επίσης - άλλωστε δεν θέτω τις προτεραιότητες σε αξιολογική σειρά ανάλογα με τη βαρύτητά τους - είναι η ενίσχυση της κοινωνικής συνοχής και της απασχόλησης, ιδιαιτέρως με την καλύτερη από ό,τι στο παρελθόν αξιοποίηση των ανθρώπινων πόρων. Κυρίες και κύριοι βουλευτές, μια Ευρωπαϊκή Ένωση στην οποία διαπιστώνουμε μια όχι τόσο μεγάλη απόκλιση μεταξύ των χωρών, γεγονός που αποδεικνύει εξάλλου την αποτελεσματικότητα, τη χρησιμότητα του Ταμείου Συνοχής, στην οποία όμως διαπιστώνουμε παράλληλα, σε ό,τι αφορά την ανεργία - κυρία εισηγήτρια το έχετε καταγράψει - ότι οι αποκλίσεις μεταξύ των 15 ή 20 πιο πλούσιων περιοχών και των 15 ή 20 πιο φτωχών ή περισσότερο μειονεκτικών περιοχών μεγαλώνουν, είναι μια κατάσταση που είναι, που θα ήταν, αδικαιολόγητη και ανυπόφορη. Σε ό,τι με αφορά προσωπικά - λαμβανομένης υπόψη της ιδέας που έχω σχηματίσει για την ευρωπαϊκή οικοδόμηση και ιδιαιτέρως για την πολιτική περιφερειακής ανάπτυξης - πρόκειται για μία κατάσταση την οποία δεν ανέχομαι, και προτίθεμαι μάλιστα στο μέτρο των δυνατοτήτων μου, με την υποστήριξή σας, να θέσω το σύνολο των πιστώσεων που εμπίπτουν στην αρμοδιότητά μου, στην υπηρεσία αυτής της μεγαλύτερης κοινωνικής, ανθρώπινης και εδαφικής συνοχής, κυρίως για να μην υπάρχει αυτό που αποκάλεσα κάποτε ενώπιόν σας Ευρώπη των δύο ταχυτήτων, μια Ευρώπη των ωραίων συνοικιών και μια Ευρώπη των φτωχών προαστίων. Ο τρίτος στόχος είναι η αστική και αγροτική ανάπτυξη στο πλαίσιο μιας ισόρροπης εδαφικής πολιτικής. Εξάλλου, οι κατευθυντήριες γραμμές λαμβάνουν υπόψη δύο οριζόντιες αρχές: την αγροτική ανάπτυξη, και, κυρία εισηγήτρια, συμπεριλαμβάνω σαφώς στην αγροτική ανάπτυξη το ζήτημα των βιώσιμων μεταφορών για το οποίο ενδιαφέρομαι προσωπικά εδώ και καιρό - ενθυμούμαι κυρίως την περίοδο που ήμουν υπουργός περιβάλλοντος στην πατρίδα μου - και η δεύτερη αρχή είναι αυτή της ισότητας των ευκαιριών, ειδικά μεταξύ γυναικών και ανδρών, καθώς και η ευρωπαϊκή στρατηγική για την απασχόληση και το πλαίσιο της Οικονομικής και Νομισματικής Ένωσης. Τέλος, και για να απαντήσω στις ανησυχίες που εξέφρασαν κάποιοι από σας - και ιδιαιτέρως εσείς κυρία εισηγήτρια - υπενθυμίζεται στις εν λόγω κατευθυντήριες γραμμές η σημασία και ο καθορισμός των ολοκληρωμένων στρατηγικών, των στρατηγικών ανάπτυξης ή μετατροπής, οι οποίες δίνουν, μεταξύ όλων αυτών των προτεραιοτήτων, τη μέγιστη ευκαιρία στη συνέργεια, στα λαμβανόμενα μέτρα και στην εγκαθίδρυση μιας αποκεντρωμένης εταιρικής σχέσης. Ανησυχείτε για κάτι που ενδεχομένως να φαίνεται ως απουσία αναφοράς σε αυτή την εταιρική σχέση. Ωστόσο, αναφέρεται ρητώς στη σελίδα 5 των εν λόγω κατευθυντήριων γραμμών, εντούτοις επιθυμώ επίσης να υπενθυμίσω - εφόσον με καλείτε - ότι κατά τη γνώμη μου, αυτή η εταιρική σχέση - και ζωογονούσα για τόσο μακρύ χρονικό διάστημα μία περιφέρεια της χώρας μου ώστε μπορώ να το πω ειλικρινά - είναι ένα εργαλείο, είναι ένας μηχανισμός που πολλαπλασιάζει τις πνευματικές δυνάμεις και δυνατότητες της περιοχής, είτε αυτές εντοπίζονται στον δημόσιο τομέα - εκλεγμένα μέλη, τομείς κοινωνικο-εκπαιδευτικού χαρακτήρα, σύλλογοι - είτε στον ιδιωτικό τομέα. Μία αποκεντρωμένη εταιρική σχέση, και αναφέρομαι φυσικά επί του προκειμένου, για να απαντήσω στην κυρία Angelilli, στις εδαφικές συμφωνίες, οι οποίες αποτελούν ένα από τα μέσα αυτής της αποκεντρωμένης εταιρικής σχέσης. Αυτοί είναι οι λόγοι για τους οποίους οι κατευθυντήριες γραμμές παρουσιάσθηκαν σύμφωνα με τις θεματικές προτεραιότητες, διότι πρέπει να ληφθούν υπόψη, στα πλαίσια κάθε στόχου, σε διαφορετικό βαθμό ανάλογα με την ιδιαίτερη κατάσταση κάθε κράτους μέλους και κάθε περιφέρειας. Θα ήθελα τώρα να απαντήσω εν συντομία σε ορισμένες από τις παρατηρήσεις που διατυπώσατε, κυρίες και κύριοι, καταρχάς σχετικά με την διαδικασία. Είναι γεγονός ότι η διαβούλευση του Σώματός σας έγινε καθυστερημένα. Επιτρέψτε μου να σας υπενθυμίσω ότι, όταν εγκρίθηκαν οι κατευθυντήριες γραμμές από την Επιτροπή, υπό τη μορφή σχεδίου, τον Φεβρουάριο του 1999, σύμφωνα με μια νέα διαδικασία που αποσκοπούσε στη διευκόλυνση της παρουσίασης των σχολίων επί του συγκεκριμένου κειμένου, διεβιβάσθηκαν αμέσως στο Κοινοβούλιο από την προκάτοχό μου, κυρία Monica Wulf-Mathies. Ωστόσο, λαμβάνοντας υπόψη ότι πλησίαζαν οι εκλογές του Ευρωπαϊκού Κοινοβουλίου, στην πραγματικότητα μόνο μετά την οριστική έγκριση του κειμένου, τον Ιούλιο του 1999, μπόρεσε το Σώμα σας να ξεκινήσει την εξέταση των εν λόγω κατευθυντήριων γραμμών. Έχοντας έλθει σε αυτό το Σώμα, ανάμεσά σας, επιθυμώ, κυρίες και κύριοι, να σας διαβεβαιώσω ότι στις διαπραγματεύσεις των προγραμμάτων οι οποίες μόλις έχουν αρχίσει για την πλειοψηφία των κρατών μελών - ο πρόεδρος, κ. Χατζηδάκης, με ρώτησε για το συγκεκριμένο θέμα - οι παρατηρήσεις σας θα ληφθούν πραγματικά υπόψη. Και μπορώ να σας διαβεβαιώσω επίσης ότι όταν η Επιτροπή θα εγκρίνει τις κατευθυντήριες γραμμές, εν όψει της επονομαζόμενης ενδιάμεσης αναθεώρησης, όπως προβλέπει ο κανονισμός, θα λάβει επίσης υπόψη της την άποψη του Σώματός σας, η οποία εκφράζεται στην παρούσα έκθεση. Επί της ουσίας τώρα, σε ό,τι αφορά τον ρόλο των κατευθυντήριων γραμμών, κυρία εισηγήτρια, υπογραμμίσατε ότι ακριβώς σε αυτό το πλαίσιο πρέπει να παράσχουμε τις κατευθυντήριες γραμμές για ορισμένους, συχνά πολύ συγκεκριμένους, ευρωπαϊκούς στόχους. Δεν θα τους απαριθμήσω όλους: η υλοποίηση διατομεακών πολιτικών, η αύξηση της αποτελεσματικότητας χρήσης των δημοσίων κεφαλαίων, η συνδρομή προς τους διάφορους εταίρους για τη συλλογική εκπόνηση των περιφερειακών ή εθνικών προγραμματισμών, κλπ. Η Επιτροπή τα λαμβάνει δεόντως υπόψη της, όμως ορισμένες κατευθυντήριες γραμμές ή ζητήματα ανήκουν περισσότερο σε άλλα έγγραφα, όπως στον Οδηγό ή στο έγγραφο μεθοδολογίας. Θα ήθελα, για να ολοκληρώσω, να επικεντρωθώ σε ορισμένα ερωτήματα τα οποία απηχείτε κυρία εισηγήτρια. Αναφέρομαι, επί παραδείγματι, στην άποψη ότι οι κατευθυντήριες γραμμές δεν είναι επαρκώς συγκεκριμένες ως προς τις συστάσεις τους. Η συγκεκριμένη διαπίστωση της έκθεσής σας πρέπει να εξετασθεί υπό το πρίσμα των διαπραγματεύσεων της περασμένης άνοιξης. Η Επιτροπή παρέμεινε πιστή στο κείμενο αυτό καθαυτό του άρθρου 10 του Γενικού Κανονισμού των Διαρθρωτικών Ταμείων, το οποίο προβλέπει ότι οι εν λόγω κατευθυντήριες γραμμές φιλοδοξούν να παράσχουν στα κράτη μέλη γενικές, ενδεικτικές κατευθυντήριες γραμμές, με βάση κατάλληλες και συμπεφωνημένες κοινοτικές πολιτικές. Ανέφερα αυτούσιο το κείμενο, μέσα σε εισαγωγικά. Επιπλέον, οι κατευθυντήριες γραμμές δεν μπορούν να αντικαταστήσουν τον προγραμματισμό ούτε τις εκ των προτέρων αξιολογήσεις, οι οποίες οφείλουν να αποτελέσουν εργαλείο το οποίο θα χρησιμεύσει στον προσδιορισμό των προτεραιοτήτων και της αποτελεσματικότητας των εν λόγω προγραμμάτων. Αναφέρατε στη συνέχεια, κυρία εισηγήτρια, το τμήμα των κατευθυντήριων γραμμών που σχετίζεται με την αστική και αγροτική ανάπτυξη, υπογραμμίζοντας ότι η αστική ανάπτυξη δεν ελήφθη δεόντως υπόψη. Το αντίθετο, μου φαίνεται. Θέλω να σας επιβεβαιώσω το μεγάλο ενδιαφέρον που καταδεικνύει, και θα καταδεικνύει, η Επιτροπή γι' αυτή την αστική διάσταση της πολιτικής για τη συνοχή. Είχα εξάλλου την ευκαιρία να το δηλώσω πρόσφατα στο σύνολο των υπουργών, αρμόδιων για θέματα αστικής πολιτικής, σε μία συνεδρίαση στο Τάμπερε. Σε ό,τι αφορά την αγροτική ανάπτυξη, την οποία ανέφεραν ορισμένοι από σας, και κυρίως η κυρία Redοndo Jimιnez, οι κατευθυντήριες γραμμές ανταποκρίνονται αρκετά στον διπλό στόχο που αναφέρει η εισηγήτριά σας: σε έναν ισχυρό γεωργικό τομέα σε συνδυασμό με αυξημένη ανταγωνιστικότητα στις αγροτικές περιοχές, αλλά επίσης και στη διατήρηση του περιβάλλοντος και της αγροτικής κληρονομιάς της Ευρώπης. Οφείλουμε, ωστόσο, να επισημάνουμε ότι οι κατευθυντήριες γραμμές για τις οποίες κάνουμε λόγο αφορούν μόνο τα διαρθρωτικά ταμεία, των οποίων οι στόχοι 1 και 2 θέτουν κυρίως ως προτεραιότητα τη διαφοροποίηση του αγροτικού κόσμου. Όμως, σε ό,τι αφορά αυτή την ισορροπία του αγροτικού κόσμου, υπάρχει επίσης, ας μην το ξεχνάμε, η νέα πολιτική αγροτικής ανάπτυξης, η οποία συγχρηματοδοτείται από το ΕΓΤΠΕ Τμήμα Εγγυήσεων, και της οποίας ο ρόλος είναι η προώθηση της μεταρρύθμισης της ευρωπαϊκής γεωργίας και η υποστήριξη της πολυλειτουργικής διάστασης της γεωργίας. Θα ήθελα απλώς, στην παρούσα φάση, να δηλώσω ότι εύχομαι να ενσωματωθεί στον προγραμματισμό των αγροτικών περιοχών του στόχου 2, όπως συμβαίνει με το ΕΓΤΠΕ Τμήμα Προσανατολισμών για τις περιοχές του στόχου 1. Εν πάση περιπτώσει, αντιλήφθηκα επί του προκειμένου την επαγρύπνηση της Επιτροπής Γεωργίας και Ανάπτυξης της Υπαίθρου του Κοινοβουλίου. Προτού ολοκληρώσω, θα ήθελα να πω στον κ. Savary ότι αύριο έχουμε μια συζήτηση ειδικά για τις συνέπειες των καταιγίδων που έπληξαν ιδιαιτέρως τη Γαλλία, την Αυστρία και τη Γερμανία, τις τελευταίες εβδομάδες, ενώ ταυτόχρονα θα μιλήσουμε εκ νέου με τη συνάδελφό μου, κυρία De Palacio, για τα διδάγματα που πρέπει να αποκομίσουμε σε σχέση με την ρύπανση από πετρελαιοκηλίδα που έπληξε επίσης τις γαλλικές ακτές. Επιφυλάσσομαι επομένως, αν δεν σας πειράζει κύριε βουλευτή, να σας δηλώσω την άποψή μου, η οποία συντάσσεται σε μεγάλο βαθμό με τη δική σας σύσταση σχετικά με το τι μπορούμε να πράξουμε για να καταπολεμήσουμε αυτή τη ρύπανση από πετρελαιοκηλίδα με τη συνδρομή του στόχου 2. Σας υπενθυμίζω ότι αύριο η Επιτροπή θα εγκρίνει τον κατάλογο των περιφερειών του στόχου 2 για τη Γαλλία, τη Σουηδία, την Αυστρία και το Λουξεμβούργο. Θα διαθέτουμε συνεπώς ένα εργαλείο για να εργασθούμε, κυρίως σε ένα μεγάλο μέρος των νομών που επλήγησαν από τις καταιγίδες. Για τον λόγο αυτό εξάλλου θα μεταβώ προσωπικά μεθαύριο σε δύο γαλλικούς νομούς, οι οποίοι επλήγησαν σοβαρά από τις εν λόγω καταιγίδες. Εν κατακλείδι, θα ήθελα - ευχαριστώντας σας κύριε Πρόεδρε για την κατανόησή σας - να σας ευχαριστήσω κυρία εισηγήτρια για την ποιότητα της εργασίας, της δικής σας και της επιτροπής σας, και να σας δηλώσω ότι είμαι πολύ χαρούμενος, πέρα από ορισμένες διαφορές στην αντίληψη για τον ρόλο των εν λόγω κατευθυντήριων γραμμών - για τις οποίες μιλήσαμε και προσπάθησα να αποσαφηνίσω την άποψή μου - είμαι πολύ χαρούμενος για την υποστήριξη που παρέχει το Σώμα σας στην επεξεργασία των εν λόγω κατευθυντήριων γραμμών από την Επιτροπή, οι οποίες γνωστοποιήθηκαν στα κράτη μέλη για να προετοιμάσουν τα δικά τους προγράμματα. Τούτο μόνο να ενισχύσει μπορεί την αντίληψη που βασίζεται σε ορισμένες βέλτιστες πρακτικές, οι οποίες διαμορφώθηκαν από την εμπειρία των προγραμμάτων κατά τη διάρκεια του 1994-1999. Μου φαίνεται μάλιστα ότι αυτό προοιωνίζει μια καλή συνεργασία μεταξύ των δύο θεσμικών μας οργάνων, τη στιγμή που ξεκινά ο προγραμματισμός της περιόδου 2000-2006, μία θετική πρακτική από κοινού εργασίας, εδραιωμένη, κύριε Χατζηδάκη, στον σεβασμό, στον οποίο δίδω μεγάλη προσοχή, του κώδικα συμπεριφοράς που συνδέει τα δύο θεσμικά μας όργανα. (Χειροκροτήματα) Πρόεδρος Η συζήτηση έληξε. Η ψηφοφορία θα διεξαχθεί αύριο, στις 12.00. Κατάσταση, κοινωνική και οικονομική ανάπτυξη των περιφερειών της Ένωσης Πρόεδρος Η ημερήσια διάταξη προβλέπει τη συζήτηση της έκθεσης (A5-0107/1999) του κ. Berend, εξ ονόματος της Επιτροπής Περιφερειακής Πολιτικής, Μεταφορών και Τουρισμού, σχετικά με την έκτη περιοδική έκθεση για την κοινωνική και οικονομική κατάσταση και ανάπτυξη των περιφερειών της Ευρωπαϊκής Ένωσης [SEC(1999)0066 - C5-0120/99 - 1999/2123(COS)]. Berend Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε Barnier, αξιότιμοι κυρίες και κύριοι, αγαπητοί συνάδελφοι, η έκτη περιοδική έκθεση περιέχει μια εκτεταμένη και λεπτομερή περιγραφή της οικονομικής και κοινωνικής κατάστασης στις περιφέρειες της Ένωσης και των τάσεων ανάπτυξής τους και αποτελεί, κατά τη γνώμη μου, μια γερή βάση για τη διατύπωση προτεραιοτήτων διαρθρωτικής πολιτικής σε επίπεδο Ένωσης. Η έκθεση δείχνει ότι - με μέτρο σύγκρισης το κατά κεφαλήν ακαθάριστο εγχώριο προϊόν - έλαβε χώρα μια διαδικασία όπου μειώνεται η διαφορά μεταξύ πτωχότερων και πλουσιότερων περιφερειών και η οποία συνεχίζεται. Αυτό οφείλεται κατά μέγα μέρος στα διαρθρωτικά ταμεία, μολονότι εξακολουθούν να είναι πολύ μεγάλες οι διαφορές μεταξύ των πτωχότερων και των πλουσιότερων περιφερειών. Με τη χρησιμοποίηση των ευρωπαϊκών διαρθρωτικών ταμείων σημειώθηκε ήδη μια προσέγγιση των συνθηκών διαβίωσης. Η διαφορά του μέσου ακαθάριστου εγχώριου προϊόντος μειώθηκε κατά 10% εντός μιας δεκαετίας. Αυτό αφορά ιδιαίτερα - με τη θετική, βέβαια, έννοια - τα τέσσερα κράτη συνοχής καθώς και τα πέντε νέα γερμανικά ομόσπονδα κράτη. Δυστυχώς, η εν λόγω εξέλιξη σημειώθηκε σε ευρωπαϊκό επίπεδο κυρίως με την αύξηση της παραγωγικότητας και μόνον σε μικρό βαθμό με αύξηση της απασχόλησης. Για τον λόγο αυτό, καλούμε την Επιτροπή και τα κράτη μέλη να δίδουν μελλοντικά την ενδεδειγμένη προσοχή και στην επίδραση που έχουν τα λαμβανόμενα μέτρα στην απασχόληση. Μεγάλο μέρος των χρηματοδοτικών μεταφορών χρησιμοποιήθηκε και χρησιμοποιείται για επενδύσεις εξορθολογισμού και εκσυγχρονισμού, με στόχο τη βελτίωση της παραγωγικότητας της εργασίας. Ωστόσο, αυτό περιόρισε αντίστοιχα τις επιπτώσεις της διαρθρωτικής πολιτικής στην απασχόληση. Αυτό δεν αποτελεί αξιολόγηση, αλλά μια αρχική, μόνον, διαπίστωση. Η έκθεση όμως αποδεικνύει το γεγονός ότι οξύνθηκαν μάλιστα περαιτέρω οι περιφερειακές διαφορές στην αγορά εργασίας. Στις 25 περισσότερο θιγόμενες περιφέρειες το ποσοστό ανεργίας ανέρχεται σήμερα σε 24%. Πριν από μία δεκαετία ήταν ακόμα κατά 4% χαμηλότερη, κυμαινόταν δηλαδή στο 20%. Και στις 25 λιγότερο θιγόμενες περιφέρειες, για να το αναφέρουμε κι αυτό μία φορά, έχουμε σήμερα μια μέση ανεργία της τάξεως του 3,6%, που πριν από μία δεκαετία βρισκόταν στο 2,5%, άρα έχουμε μια αύξηση κατά 1,1% μόνον. Η έκθεση καθιστά σαφές το γεγονός ότι το 50% της ανεργίας οφείλεται στη διαρθρωτική ανεργία. Για τον λόγο αυτό, και αυτό είναι ένα τελικό συμπέρασμα που συνάγουμε από την εν λόγω έκθεση, πρέπει να βρίσκονται στο επίκεντρο της διαρθρωτικής πολιτικής η προαγωγή της ανταγωνιστικότητας του εμπορίου και της βιομηχανίας και η προαγωγή της υποδομής για οικονομική δραστηριότητα. Η σειρά κατάταξης ταυτίζεται εδώ με την προτεραιότητα. Σε συνάρτηση με αυτό - πρόκειται να λεχθεί και αυτό αμέσως στη συνέχεια - πρέπει, βέβαια, να αναφερθούν και μέτρα για τον επαγγελματικό αναπροσανατολισμό και την επιμόρφωση του εργατικού δυναμικού. Επιπλέον, πρέπει να δοθεί μεγαλύτερη προσοχή στην ενίσχυση του επιχειρηματικού δυναμικού στις μικρές και μεσαίες επιχειρήσεις, και πρέπει να αναπτυχθούν περαιτέρω οι υπηρεσίες για τις ΜΜΕ. Ένα ακόμη πόρισμα της έκθεσης συνίσταται στο γεγονός ότι, προκειμένου να χρησιμοποιηθούν αποτελεσματικά τα ενισχυτικά κεφάλαια, πρέπει τα μέτρα προώθησης να συντονισθούν με το ευρύ φάσμα ενισχύσεων για τις ΜΜΕ και την ίδρυση νέων επιχειρήσεων. Κατά τη γνώμη μου, το θέμα αυτό είναι πολύ σημαντικό. Στο συμπέρασμα της εν λόγω έκθεσης εφιστούμε την προσοχή της Επιτροπής στο γεγονός ότι πρέπει να βελτιωθούν οι νομικές βάσεις για τη συνεργασία μεταξύ περιφερειών, κρατών μελών και υποψηφίων προς ένταξη χωρών, και επισημαίνουμε την ιδιαίτερη ανάγκη για παγίωση του προϋπολογισμού ως προϋπόθεση για την επιτυχία της Οικονομικής και Νομισματικής Ένωσης και της διεύρυνσης προς ανατολάς. Καλούμε αυτά εκ των κρατών μελών, τα οποία δεν έχουν υποβάλει ακόμη κατάλληλο χάρτη των προς ανάπτυξη περιφερειών, να τον υποβάλλουν αμελλητί, και προσδοκούμε φυσικά κι από την Επιτροπή να εξετάσει ταχέως τα επιχειρησιακά προγράμματα των περιφερειών για τη νέα περίοδο ενίσχυσης (2000-2006) υπό το φως των εν λόγω συμπερασμάτων της έκτης περιοδικής έκθεσης και να προβεί στις απαραίτητες ενέργειες, προκειμένου αυτή η περίοδος ενίσχυσης να μπορεί να αρχίσει κανονικά και επί τόπου, χωρίς καμιά καθυστέρηση. Sudre Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, αγαπητοί συνάδελφοι, η παρούσα έκτη περιοδική έκθεση για την κοινωνική και οικονομική κατάσταση και ανάπτυξη των περιφερειών της Ευρωπαϊκής Ένωσης συνιστά ένα ποιοτικό άλμα στην ανάλυση των περιφερειακών δεδομένων και φέρνει στο φως τις προόδους που έχουν συντελεσθεί στον συγκεκριμένο τομέα από τη χρονική στιγμή έκδοσης της πέμπτης περιοδικής έκθεσης. Ωστόσο, θεωρώ ότι η αναφορά στην πραγματική σύγκλιση των μέσων περιφερειακών επιπέδων ανάπτυξης στην Ευρώπη προσφέρει μια κάπως ελλιπή εικόνα της κατάστασης, και δυστυχώς, συχνά αυτό το μήνυμα επαναλαμβάνεται στον τύπο και σε ορισμένες ομιλίες. Η έκθεση της Επιτροπής μετριάζει κατά πολύ αυτή τη διαπίστωση, κυρίως όταν αναφέρεται στην κοινωνική και οικονομική κατάσταση ορισμένων περιφερειών της Ένωσης, για τις οποίες τρέφω ιδιαίτερο ενδιαφέρον: αναφέρομαι στα υπερπόντια γαλλικά διαμερίσματα και γενικότερα στις εξόχως απόκεντρες περιφέρειες. Από αυτή την άποψη, χαίρομαι που η Επιτροπή Περιφερειακής Πολιτικής υιοθέτησε μία από τις τροπολογίες μου, η οποία καλεί την Επιτροπή να αφιερώσει ένα ιδιαίτερο κεφάλαιο στην επόμενη έκθεσή της για τη συνοχή, αναφορικά με την ιδιαίτερη περίπτωση των εξόχως απόκεντρων περιφερειών και πιο συγκεκριμένα, για την ανάλυση των επιπτώσεων των μέτρων που θα εγκριθούν προσεχώς, κατ' εφαρμογή του νέου άρθρου 299, παράγραφος 2 της Συνθήκης του Αμστερνταμ. Τέλος, μου φαίνεται ότι η έκτη περιοδική έκθεση προσφέρει ενδιαφέροντα επιχειρήματα για την προοπτική ενός πραγματικού σχεδίου βιώσιμης και ισόρροπης ανάπτυξης της ευρωπαϊκής επικράτειας, κυρίως όταν αντιμετωπίζει συνολικά τη σημασία της σχέσης μεταξύ του κέντρου της Ευρώπης και της περιφέρειάς της. Μολονότι η Επιτροπή διστάζει ακόμη να το δηλώσει απερίφραστα, η περιοδική έκθεσή της μας καταδεικνύει την επείγουσα ανάγκη να ενθαρρύνουμε μια πολυκεντρική ανάπτυξη του κοινοτικού χώρου, μέσω των διαρθρωτικών πολιτικών της Ένωσης και στο πλαίσιο των ενεργειών που εισήγαγε το Ευρωπαϊκό Σύστημα Ολοκληρωμένων Οικονομικών Λογαριασμών. Aparicio Sαnchez Κύριε Πρόεδρε, η Ομάδα του Κόμματος των Ευρωπαίων Σοσιαλιστών του Κοινοβουλίου συμφωνεί με την έκθεση που μόλις παρουσίασε ο κ. Berend και συγχαίρει το συντάκτη της, τόσο για την ποιότητα των συμπερασμάτων του όσο και για την ευελιξία του, η οποία επέτρεψε την ενσωμάτωση στην επιτροπή τροπολογιών οι οποίες προέρχονταν από τις διάφορες Ομάδες. Πρέπει να υπενθυμίσουμε ότι σήμερα η συνολική ανταγωνιστικότητα της Ευρωπαϊκής Ένωσης ανέρχεται στο 81% της ανταγωνιστικότητας των Ηνωμένων Πολιτειών της Αμερικής και ότι αυτός ο αριθμός θα βελτιωθεί μόνο αν βελτιωθεί ο αριθμός των ανταγωνιστικών μας μονάδων, που είναι οι περιφέρειες· επιπλέον, αυτό συμβαίνει σε μια περίοδο κατά την οποία η τεχνολογική εξέλιξη, η παγκοσμιοποίηση της οικονομίας και τα προβλήματά μας, η διεύρυνση και το ενιαίο νόμισμα, καθιστούν πιο αναγκαία για τις περιφέρειες, αλλά και για τις επιχειρήσεις και για τα μεμονωμένα άτομα, μια μεγαλύτερη ανταγωνιστική προσπάθεια. Η έκτη έκθεση της Ευρωπαϊκής Επιτροπής προσφέρει πολύτιμα συμπεράσματα. Συνοψίζω δύο από αυτά, τα οποία μας υπενθύμισε ήδη ο εισηγητής, ένα θετικό και ένα αρνητικό. Το πρώτο είναι ότι έχουν επιτευχθεί σημαντικές πρόοδοι στην εδαφική και κοινωνική συνοχή σε όλο το έδαφος της Ένωσης και ότι τα κοινοτικά ταμεία αποτέλεσαν έναν σημαντικό, αν και όχι αποφασιστικό, παράγοντα στην άμβλυνση των περιφερειακών ανισοτήτων. Το αρνητικό είναι ότι η σημαντική αυτή προσπάθεια που καταβλήθηκε ήταν πιο αποτελεσματική στην προσέγγιση του ΑΕγχΠ και της παραγωγικότητας των περιφερειών της Ευρώπης παρά στην προσέγγιση των επιπέδων απασχόλησής τους. Επομένως, είναι σημαντικό να συνδεθεί περισσότερο η διαρθρωτική χρηματοδότηση με τη δημιουργία θέσεων εργασίας. Είναι, κύριε Επίτροπε, η πρώτη εντολή για την επόμενη περίοδο. Επομένως, κύριε Πρόεδρε, ζητώ από τους αξιότιμους συναδέλφους μου να εγκρίνουν την εν λόγω έκθεση και ζητώ από την Επιτροπή, όπως έκαναν και άλλοι συνάδελφοι, να διατηρήσει τα συμπεράσματα της έκτης περιοδικής της έκθεσης, εν όψει του προγραμματισμού για την περίοδο 2000-2006. Pohjamo Αξιότιμε κύριε Πρόεδρε, αξιότιμε κύριε Επίτροπε, αξιότιμοι συνάδελφοι, καταρχάς θέλω να ευχαριστήσω τον εισηγητή για την καλή εργασία του και επίσης για το γεγονός ότι έλαβε πραγματικά υπόψη του τις προτάσεις για αλλαγές κατά την περίοδο εξέτασης στην επιτροπή. Η έκτη περιοδική έκθεση προσφέρει τη βάση για την αξιολόγηση της υλοποίησης των στόχων της περιφερειακής πολιτικής της Ένωσης. Η έκθεση καταδεικνύει ότι η ανάπτυξη, παρ' όλες τις προσπάθειες, είναι ανισομερής. Η ιδιαίτερα ταχεία ανάπτυξη συνεχίζεται στο κεντρικό τμήμα της Ευρώπης. Τα πιο ισχυρά κέντρα αναπτύσσονται επίσης συνεχώς, με ταχύτερους ρυθμούς από τον ευρωπαϊκό μέσο όρο, ενώ αντίθετα πολλές περιφέρειες της Νότιας Ευρώπης και πολλές βόρειες περιφέρειες αναπτύσσονται με σημαντικά βραδύτερους ρυθμούς. Αυτή τη στιγμή χρειαζόμαστε εμπεριστατωμένη ανάλυση για τον λόγο που η περιφερειακή πολιτική δεν επέφερε σε όλες τις περιφέρειες το επιθυμητό αποτέλεσμα. Μήπως φταίει η γραφειοκρατία ή μήπως δεν ελήφθησαν αρκετά υπόψη οι διαφορές μεταξύ των περιφερειών, οι μακρές αποστάσεις, ο πολύ κρύος ή πολύ ζεστός καιρός, ο αραιός πληθυσμός και οι δυσμενείς συνθήκες ζωής; Με ποιον τρόπο η Ένωση μπορεί να ανταποκριθεί στις προκλήσεις που επιφέρει η συνολική ανάπτυξη έτσι, ώστε να μπορέσουν να αναπτυχθούν οι λιγότερο αναπτυγμένες περιφέρειες; Είναι επίσης σημαντικό να αποσαφηνίσουμε τις επιπτώσεις που θα προκαλέσει η διεύρυνση της Ένωσης στα διαρθρωτικά ταμεία και στην ανάπτυξη των πιο απόκεντρων περιφερειών της Ένωσης. Τα κράτη μέλη θα πρέπει επίσης να έχουν υπόψη τους την ευθύνη τους. Ορισμένα κράτη μέλη έχουν παραβιάσει την αρχή της προσθετικότητας και έχουν μειώσει τις εθνικές περιφερειακές πιστώσεις, όταν αυξήθηκε η περιφερειακή ενίσχυση που χορηγείται μέσω της Ένωσης. Το γεγονός αυτό έχει υπονομεύσει τα αποτελέσματα της περιφερειακής πολιτικής. Στη συνέχεια οφείλουμε να μελετήσουμε επίσης την ανάπτυξη δεικτών, προκειμένου τα μέτρα να μπορούν να προσανατολίζονται προς τον σωστό τόπο, στον σωστό χρόνο. Επί παραδείγματι, η ανεξέλεγκτη μετανάστευση δεν έχει ληφθεί επαρκώς υπόψη. Στο πλαίσιο αυτό, πρέπει να τονίσουμε την αποφασιστική σημασία των μικρών και μεσαίων επιχειρήσεων ως εργοδοτών και ως μοχλών περιφερειακής ανάπτυξης. Πάρα πολύ σημαντική είναι η μεταφορά της τελευταίας τεχνολογίας και τεχνογνωσίας ώστε να χρησιμοποιηθεί από τις επιχειρήσεις των βραδύτερα αναπτυσσόμενων περιφερειών. Η Ομάδα μας υποστηρίζει την έγκριση αυτής της έκθεσης. Nogueira Romαn Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, αγαπητοί συνάδελφοι, η περιφερειακή πολιτική της Ευρωπαϊκής Κοινότητας δεν πέτυχε μέχρι σήμερα να αμβλύνει κατά τρόπο αισθητό τις υφιστάμενες διαφορές εισοδήματος ανά κάτοικο. Η κατάσταση έλαβε σοβαρές διαστάσεις, και τη σήμερον ημέρα παρατηρείται, στην Ευρωπαϊκή Ένωση, μέχρι και ένας προφανής συσχετισμός ανάμεσα στην ανεργία και τη φτώχεια, όπως φανερώνει το άκρως ανησυχητικό γεγονός ότι στις περιοχές που περισσότερο μαστίζονται από το πρόβλημα της ανεργίας, που αντιστοιχούν στις φτωχότερες περιφέρειες της Ένωσης, τα ποσοστά της ανέρχονται κατά μέσο όρο στο 23,7%, ενώ στις 25 περιοχές όπου το πρόβλημα είναι λιγότερο οξυμένο, που συμπίπτουν με τις πλουσιότερες περιφέρειες, το ποσοστό της ανεργίας δεν ξεπερνά το 4%. Μπροστά σε αυτή την κατάσταση, η έκθεση που θα εγκρίνει το Κοινοβούλιο πρέπει να αναδεικνύει ξεκάθαρα την αναγκαιότητα λήψης μέτρων, τα οποία θα προσβλέπουν σαφέστατα στην καταπολέμηση της σχετικής φτώχειας και της ανεργίας. Μέτρα όπως η ενδεδειγμένη προς το συγκεκριμένο σκοπό αξιοποίηση των πόρων των διαρθρωτικών ταμείων, οι οποίοι συχνά δεν απορροφούνται σωστά, μέσω της υλοποίησης κρατικών πολιτικών που θα αποφασίζονται σε κεντρικό επίπεδο, καθώς και του εκσυγχρονισμού των τηλεπικοινωνιών και των μέσων επικοινωνίας, ιδίως με την ενσωμάτωση των λιγότερο ανεπτυγμένων περιοχών στα διευρωπαϊκά σιδηροδρομικά δίκτυα μέχρι το έτος 2007, όπως επίσης μέσω της διαφύλαξης και ανάπτυξης των γεωργικών και αλιευτικών πόρων και δυνατοτήτων των συγκεκριμένων χωρών, που πολλές φορές πλήττονται από τις ίδιες τις πολιτικές μίας ανάλγητης Ευρωπαϊκής Ένωσης, ή μέσω της δρομολόγησης δραστήριων πολιτικών για τη δημιουργία θέσεων απασχόλησης, κατά προτίμηση για τις γυναίκες και τους νέους. Μόνο με την αποφασιστική προώθηση μέτρων, όπως αυτά που προανέφερα, θα βρεθούμε σε θέση να ξεπεράσουμε μια κατάσταση κοινωνικών και περιφερειακών ανισοτήτων η οποία δεν αποτελεί το ιστορικό αποτέλεσμα του (...), αλλά πηγάζει από την περιθωριοποίηση και την εφαρμογή οικονομικών πολιτικών που επιφέρουν αρνητικές συνέπειες. Markov Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, η προκείμενη έκθεση του συναδέλφου Berend ακολουθεί κατά βήμα τη στρατηγική που καθόρισε η Ευρωπαϊκή Επιτροπή, θέτοντας απόλυτα στο προσκήνιο το ζήτημα της αύξησης της ανταγωνιστικότητας. Η διατομεακή στοχοθεσία των διαρθρωτικών ταμείων, όπως φέρ' ειπείν η ενισχυμένη δημιουργία απασχόλησης, η μεγαλύτερη εξασφάλιση της ισότητας ευκαιριών και η αύξηση της αειφορίας της απασχόλησης και της ανάπτυξης αναφέρονται μόνον παρεμπιπτόντως. Ο τρόπος αυτός θεώρησης μού φαίνεται αδικαιολόγητος, και θα παρακαλούσα επίσης όπως τα εν λόγω θέματα εξετασθούν πολύ αποτελεσματικότερα στην έβδομη περιοδική έκθεση. Αυτό δεν σημαίνει πως δεν αναγνωρίζω την ανάγκη της δυναμικής του ανταγωνισμού, πόσο μάλλον αφού κι εγώ ο ίδιος τυγχάνω επιχειρηματίας σε μια περιφέρεια του στόχου 1, και μάλιστα στο Βρανδεμβούργο της Ομοσπονδιακής Δημοκρατίας της Γερμανίας, και γνωρίζω πολύ καλά τις ανησυχίες και τις ανάγκες των μικρών και μεσαίων επιχειρήσεων. Στις περιφέρειες του στόχου 1 χρειάζεται οπωσδήποτε να θεσπισθούν παράλληλα με αυτό και μέτρα ορισμένου χρόνου, ήτοι μέτρα για τη δημιουργία θέσεων εργασίας, ειδικά προγράμματα για την προαγωγή της βιοποριστικής δραστηριότητας των γυναικών και πρωτοβουλίες για την προώθηση της έναρξης της μη μισθωτής δραστηριότητας. Τα μέτρα αυτά θα υποστηριχθούν με κατάλληλες δραστηριότητες από τα διαρθρωτικά ταμεία της Ευρωπαϊκής Ένωσης. Η ενίσχυση της ανταγωνιστικότητας των επιχειρήσεων από μόνη της δεν μπορεί σε καμία περίπτωση να αναπληρώσει την επιζητούμενη συνοχή μεταξύ οικονομικής και κοινωνικής ανάπτυξης, επειδή λείπουν απλούστατα οι βάσεις για μια ανεξάρτητη ανάκαμψη στις εν λόγω περιφέρειες του στόχου 1. Και η εμπειρία ότι η οικονομική ανάπτυξη δεν συμβάλλει από μόνη της στη μείωση της ανεργίας θεμελιώνει, βέβαια, το γεγονός ότι για να είμαστε σε θέση να δημιουργήσουμε επιπλέον θέσεις εργασίας χρειαζόμαστε μια αύξηση τουλάχιστον κατά 3% του ΑΕΠ. Δεν μπορεί να λειτουργήσει αντίστοιχα η αποκλειστική συγκέντρωση σε μια οικονομική πολιτική που είναι προσανατολισμένη στη ζήτηση και την προσφορά. Και σε περίπτωση που ήδη την ασκούμε, πρέπει να ενεργοποιήσουμε κυρίως επενδύσεις για διεύρυνση και λιγότερο επενδύσεις για εξορθολογισμό. Αυτό πρέπει να συνδεθεί οπωσδήποτε με μια οικονομική πολιτική προσανατολισμένη στη ζήτηση, προκειμένου να αποκτήσουμε, γενικά, την ευκαιρία να βελτιώσουμε την κοινωνική κατάσταση στις εν λόγω περιφέρειες. Οι καταστάσεις αυτές ποικίλλουν τα μέγιστα μεταξύ των περιφερειών. Αυτό σημαίνει πως χρειάζεται σίγουρα και πληθώρα συνοδευτικών μέτρων για να μπορέσουμε να κάνουμε οτιδήποτε εκεί. Τα μέτρα αυτά θα μπορούσαν παραδείγματος χάρη να αφορούν την επαγγελματική κατάρτιση, την επιμόρφωση, την επανένταξη ανθρώπων που έχουν ήδη εκδιωχθεί από τη διαδικασία παραγωγής, την ευέλικτη οργάνωση του χρόνου εργασίας και των μορφών του, προκειμένου να μπορέσουν να εναρμονισθούν σαφώς καλύτερα οι ατομικές και κοινωνικές πτυχές και να προαχθεί ίσως πάλι και η βιοποριστική δραστηριότητα των γυναικών. Van Dam Κύριε Πρόεδρε, τα συγχαρητήριά μου στον εισηγητή για την εμπεριστατωμένη έκθεση που εκπόνησε. Ο κύριος στόχος των διαρθρωτικών ταμείων είναι η προαγωγή της κοινωνικής και οικονομικής συνοχής μεταξύ των περιφερειών της Ευρωπαϊκής Ένωσης. Με την προαγωγή κάθε είδους επενδύσεων, η Ευρωπαϊκή Ένωση επιδιώκει την αύξηση του κατά κεφαλήν ΑΕγχΠ και τη βελτίωση της απασχόλησης. Από την έκτη περιοδική έκθεση για τις περιφέρειες, μπορούμε να συμπεράνουμε ότι τα μέτρα αυτά δεν αποφέρουν πάντα το αποτέλεσμα που επιδιώκεται. Οι προσπάθειες για την αύξηση του κατά κεφαλήν ΑΕγχΠ στις περιοχές του στόχου 1 δεν οδηγούν πάντα στο αποτέλεσμα αυτό. Δεν μπορούμε να πούμε ότι πρόκειται για ένα αποτέλεσμα που προξενεί ικανοποίηση σε μια περίοδο κατά την οποία, ιδιαίτερα τα τελευταία χρόνια, παρατηρήθηκε ανάπτυξη της οικονομίας. Όπως αναφέρει και ο εισηγητής, εκτός αυτού, τα αποτελέσματα των διαρθρωτικών μέτρων για την απασχόληση ήταν περιορισμένα. Για το λόγο αυτό θα πρέπει να είμαστε κάπως επιφυλακτικοί όταν αναφερόμαστε στην αποτελεσματικότητα της κοινοτικής στήριξης. Σοβαρά ερωτηματικά προξενεί και η διαπίστωση ότι, σε ορισμένες περιπτώσεις, οι διαφορές μεταξύ περιφερειών στα κράτη μέλη αυξάνονται. Κύριε Πρόεδρε, για τον λόγο αυτό έχω την εντύπωση ότι θα ήταν σκόπιμο και απαραίτητο, ιδιαίτερα όσον αφορά την προαγωγή της απασχόλησης, να συγκεντρώσουμε την προσοχή μας στις εθνικές και τις περιφερειακές αρχές, οι οποίες γνωρίζουν καλύτερα από οποιονδήποτε άλλο τις περιφέρειες που εμπίπτουν στην αρμοδιότητά τους. Εάν επιτραπεί στις αρχές αυτές να καταρτίσουν ειδικά σχέδια για τις εν λόγω περιφέρειες και με τη χορήγηση οικονομικής ενίσχυσης, εφόσον αυτό είναι απαραίτητο, μπορεί να επιτευχθεί ένα καλύτερο αποτέλεσμα. Ας μην ξεχνάμε ότι αυτός είναι και ο απώτερος στόχος μας. Για το λόγο αυτό, συμφωνώ απολύτως με την ιδέα να αφήσει η Επιτροπή την πρακτική επεξεργασία και την εφαρμογή των μέτρων στα κράτη μέλη και τις περιφέρειες. Σε σχέση με αυτό, ίσως να είναι και προτιμότερο να δοθεί μεγαλύτερη βαρύτητα στα κράτη μέλη όσον αφορά την οικονομική στήριξη περιφερειών. Με την επέκταση των κριτηρίων από τις περιφέρειες στα κράτη μέλη θα αποτρέψουμε πολλά μελλοντικά προβλήματα. Τέλος, θα ήθελα να επιστήσω την προσοχή στη θέση των χωρών της Κεντρικής και της Ανατολικής Ευρώπης. Από την έκθεση προκύπτει ότι, σε γενικές γραμμές, στις χώρες αυτές παρατηρείται μεγάλη καθυστέρηση σε σχέση με τις χώρες της Ευρωπαϊκής Ένωσης, ιδιαιτέρως όσον αφορά το κατά κεφαλήν ΑΕγχΠ. Με την προβλεπόμενη προσχώρηση, σε λίγο καιρό, πολλών από τις χώρες αυτές, είναι απολύτως απαραίτητο να αναθεωρηθεί η εφαρμοζόμενη σήμερα διαρθρωτική πολιτική. Ακολουθώντας άλλα μέλη του Σώματος, θα ήθελα με την ευκαιρία αυτή να καλέσω την Επιτροπή να υποβάλει σύντομα προτάσεις για τη μεταρρύθμιση του τομέα. Raschhofer Αξιότιμε κύριε Πρόεδρε, αξιότιμοι συνεργάτες, κύριε Επίτροπε, έπειτα από σχολαστική μελέτη της προκείμενης έκθεσης καταλήγει κανείς αναμφίβολα στο συμπέρασμα ότι ο προκαθορισμένος στόχος της διαρθρωτικής πολιτικής μπόρεσε να επιτευχθεί μόνον εν μέρει. Έτσι, μεταξύ άλλων, μάλλον αυξήθηκε παρά μειώθηκε η ανισότητα που υφίσταται μεταξύ των περιφερειών, όμως τα ίδια τα κράτη μέλη σημειώνουν εδώ μια σχετική προσέγγιση. Επίσης, δεν μπόρεσαν να μειωθούν σχεδόν καθόλου οι αριθμοί των ανέργων στις περισσότερο θιγόμενες περιφέρειες, αυξήθηκαν μάλιστα εν μέρει. Διερωτώμαι λοιπόν, σε τι έγκειται το γεγονός ότι δεν χρησιμοποιήθηκαν πιο αποτελεσματικά οι διαρθρωτικοί πόροι. Ακόμα και η σώρευση πόρων από το Ταμείο Συνοχής και τα διαρθρωτικά ταμεία δεν απέφερε την επιθυμητή επιτυχία σε όλες τις περιφέρειες και σε όλες τις χώρες. Αφού ο διακηρυχθείς στόχος όλων των πολιτικών σε ευρωπαϊκό επίπεδο είναι η μείωση της ανεργίας, πρέπει να τεθεί το κρίσιμο ερώτημα εάν είναι σωστή η εφαρμοζόμενη πολιτική ή εάν είναι σκοπιμότερο να ενισχυθεί η ανταγωνιστικότητα των περιφερειών με τη λήψη κατάλληλων μέτρων, όπως η αυξημένη προώθηση της έρευνας και της ανάπτυξης, η βελτίωση της υποδομής και η εξύψωση του επιπέδου κατάρτισης. Οι σοβαρές διαρθρωτικές μεταρρυθμίσεις και η ευνοϊκή προς τον ανταγωνισμό φορολογική πολιτική αποτελούν τα συστατικά στοιχεία μιας επιτυχούς οικονομικής δραστηριότητας. Εάν δεν σκοπεύουμε να ανεχθούμε την κατηγορία ότι ασκούμε μια διαρθρωτική πολιτική με ένταση κόστους η οποία δεν κινεί τίποτα στο ζήτημα της απασχόλησης με βιώσιμο τρόπο, τότε πρέπει να εξετασθούν λεπτομερέστατα τα μέχρι τούδε μέτρα. Η διαρθρωτική πολιτική της Ένωσης θα είναι επιτυχής μόνον εάν καταφέρουμε να δημιουργήσουμε σε επαρκή βαθμό θέσεις εργασίας και μειωθεί σημαντικά το ποσοστό ανεργίας. Vatanen Αξιότιμε κύριε Πρόεδρε, αξιότιμε κύριε Επίτροπε, αξιότιμοι συνάδελφοι, ευχαριστώ τον εισηγητή για την εξέταση αυτού του ιδιαιτέρως σημαντικού ζητήματος, διότι η ανάπτυξη της κοινωνικής και οικονομικής κατάστασης καθορίζει πώς οι ευρωπαίοι πολίτες θα κρίνουν την επιτυχία στο έργο μας. Το εν λόγω θέμα, το οποίο επηρεάζει την καθημερινή ζωή τους, είναι καίριο ζήτημα για την αξιοπιστία της ΕΕ. Οφείλουμε να παραδεχθούμε ότι η ΕΕ έχει ήδη υποστηρίξει, και μάλιστα κατά τρόπο αξιέπαινο θα έλεγα, την ανάπτυξη των φτωχών χωρών. Μου έρχεται στο μυαλό η εικόνα που παρουσίαζαν η Πορτογαλία και η Ελλάδα, όταν οδήγησα εκεί για πρώτη φορά, πριν από 25 χρόνια. Εν προκειμένω, η γαλλική έκφραση «coup de chapeau» αναφορικά με την ΕΕ, δηλαδή βγάζω το καπέλο στην ΕΕ, είναι εύστοχη. Η ΕΕ αξίζει πραγματικά να της βγάλουμε το καπέλο, όμως στο εσωτερικό των χωρών οι διαφορές μεταξύ φτωχών και πλούσιων περιφερειών παραμένουν ακόμη αρκετά μεγάλες. Ποια είναι η συνέπεια; Οι άνθρωποι αντιδρούν επιλέγοντας τη φυγή, φεύγοντας σε αναζήτηση καλύτερης τύχης. Αναγκαζόμαστε λοιπόν να χτίζουμε πολλές φορές στην ίδια χώρα, για τους ίδιους ανθρώπους, σχολεία, νοσοκομεία, από την αρχή όλη την υποδομή. Αυτό είναι πολύ δαπανηρό και προκαλεί επίσης πολύ μεγάλα κοινωνικά προβλήματα. Το μεγαλύτερο μέρος των ανθρώπων θα επιθυμούσε, ωστόσο, να κατοικεί στη γενέθλια γη του, εάν του δινόταν η δυνατότητα γι' αυτό, δηλαδή εάν υπήρχε εκεί απασχόληση. Εμείς οφείλουμε να τους παράσχουμε τη δυνατότητα γι' αυτό. Τούτη είναι η ηθική υποχρέωση της ΕΕ και όλων ημών. Ως λύση διαβλέπω τη σαφή ενθάρρυνση της επιχειρηματικότητας. Με την επιχειρηματικότητα δεν εννοώ με κανέναν τρόπο το να είναι κανείς απλώς ιδιοκτήτης μιας επιχείρησης, αλλά τη θέληση για δημιουργία. Εννοώ εκείνη τη στάση ζωής σύμφωνα με την οποία ο άνθρωπος επιθυμεί να προοδεύσει στη ζωή του, είτε ήταν πριν εργαζόμενος είτε ιδιοκτήτης επιχείρησης είτε δημόσιος υπάλληλος. Ποια είναι η δίκαιη κοινωνία; Εκείνη στην οποία ο εκ των χαμηλών στρωμάτων προερχόμενος άνθρωπος μπορεί να προοδεύσει στη ζωή του έτσι, ώστε τα παιδιά του να βρουν κάπως πιο εύκολες καταστάσεις. Με τον τρόπο αυτό είναι επίσης δυνατή η θετική ανάπτυξη των περιφερειών, διότι οι άνθρωποι ασφαλώς θα προσπαθήσουν και θα εργασθούν εάν τους δοθεί η δυνατότητα. Θα ήθελα να πω εν κατακλείδι ότι, εν προκειμένω, πρέπει να πάρουμε μαθήματα από την Αμερική, όπου η εργατικότητα είναι ακόμη της μόδας, και η επιτυχία είναι απόδειξη ικανοτήτων και όχι αντικείμενο φθόνου, όπως συμβαίνει συχνά σε εμάς στην Ευρώπη. Fruteau Κύριε Πρόεδρε, κύριε Επίτροπε, αγαπητοί συνάδελφοι, επειδή ο χρόνος μου είναι περιορισμένος θα εισέλθω αμέσως στην ουσία. Καταρχάς μία διαπίστωση: οι καρποί της ανάπτυξης δεν κατανέμονται ισομερώς στους κόλπους της Ένωσης. Ένα παράδειγμα δίνεται με τις ιδιαιτέρως απομακρυσμένες περιφέρειες, οι οποίες πλήττονται ακόμη σοβαρά από δραματικά ποσοστά ανεργίας. Αυτό το ποσοστό είναι επί παραδείγματι της τάξεως του 37% στη Rιunion. Ωστόσο, αυτή η κατάσταση δεν είναι συγκυριακή, είναι διαρθρωτική. Η απομακρυσμένη θέση μας, ο νησιωτικός χαρακτήρας μας, με δυο λόγια η ίδια η ταυτότητά μας είναι αυτή που την δημιουργεί. Για να αντιμετωπίσει την κατάσταση αυτή, το άρθρο 299, παράγραφος 2, της Συνθήκης του Αμστερνταμ προέβλεψε την αρχή της ειδικής και κατ' εξαίρεση μεταχείρισης. Απομένει να υλοποιήσουμε αυτή την αρχή με πράξεις. Το έγγραφο της Επιτροπής, το οποίο είχε ανακοινωθεί για τον Δεκέμβριο του 1999, αναβλήθηκε για τον Ιανουάριο και στη συνέχεια για τον Φεβρουάριο, και οι πρώτες σκέψεις μου δεν είναι διόλου αισιόδοξες. Απευθύνω λοιπόν επίσημη έκκληση προς το Συμβούλιο και την Επιτροπή. Σε ό,τι αφορά τη φορολογία, τις κρατικές ενισχύσεις, τα διαρθρωτικά ταμεία, τη στήριξη των παραδοσιακών προϊόντων μας είναι επείγον να επινοηθούν συγκεκριμένα μέτρα, τα οποία να διαπνέονται από τόλμη και φιλοδοξία. Διαφορετικά, η σύγκλιση και η συνοχή θα παραμείνουν δυστυχώς μόνο λόγια για μας, και υπάρχει κίνδυνος η διαρθρωτική πολιτική που ακολουθείται στις περιφέρειές μας, παρά τη σπουδαιότητα των εμπλεκομένων κονδυλίων, να καταλήξει σε αποτυχία. Barnier Κύριε Πρόεδρε, με τη σειρά μου θα ήθελα και εγώ, όπως έπραξαν όλοι οι ομιλητές, να ευχαριστήσω τον κ. Berend και να τον συγχαρώ για την ποιότητα αυτής της εργασίας. Όπως και με την προηγούμενη έκθεση, αυτή η εξαιρετικά κατάλληλη και ακριβής ανάλυση, οι συστάσεις τις οποίες υποστηρίζει και οι δικές σας παρατηρήσεις, κυρίες και κύριοι, θα χρησιμεύσουν στην Επιτροπή γενικά και ιδιαιτέρως στον αρμόδιο για την περιφερειακή πολιτική Επίτροπο, εφόσον αρχίζουμε τον προγραμματισμό των πιστώσεων για την περίοδο 2000-2006. Θα ήθελα με τη σειρά μου να προβώ σε ορισμένες παρατηρήσεις, καταρχάς σχετικά με την κρίση την οποία εκφράσατε, κύριε εισηγητή, για την έκτη περιοδική έκθεση. Επισημάνατε την ποιότητά της και γράψατε μάλιστα, αν δεν απατώμαι, ότι σε σχέση με τις προηγούμενες εκθέσεις, σηματοδοτεί μια πραγματική βελτίωση. Εξ ονόματος όλων των υπαλλήλων της Επιτροπής, και της προκατόχου μου, κυρίας Wulf-Mathies, επιθυμώ να σας πω ότι μας συγκίνησε πολύ αυτή η εκτίμηση που εξέφρασε το Κοινοβούλιό σας και εσείς ο ίδιος. Είναι γεγονός ότι για την Επιτροπή είναι ιδιαιτέρως σημαντικό, κύριε Berend, αυτή η έκτη περιοδική έκθεση να δίνει τη δυνατότητα να διαπιστωθεί μία προσπάθεια, η πραγματοποίηση ενός ποιοτικού άλματος, στην ανάλυση που σας προτείνεται. Αναφέρομαι ιδιαιτέρως στο περιεχόμενο του κεφαλαίου 2.1 της εν λόγω έκθεσης, όπου η Επιτροπή εξέτασε με πιο εμπεριστατωμένο τρόπο τους οικονομικούς ορισμούς της περιφερειακής ανταγωνιστικότητας και προσπάθησε να αναλύσει σε ποιο βαθμό αυτή η ανταγωνιστικότητα μπορεί να υποστηριχθεί, να βελτιωθεί, να επηρεασθεί από παράγοντες, τους οποίους ορισμένοι από σας, ο κ. Markov πριν από λίγο ή η κυρία Raschhofer, υπογράμμισαν πολύ έντονα. Αναφέρομαι στην έρευνα-τεχνολογική ανάπτυξη, τη χορήγηση πόρων και την ποιότητα των υποδομών, το δυναμικό των ανθρώπινων πόρων, τις μικρές και μεσαίες επιχειρήσεις, τις άμεσες εξωτερικές επενδύσεις. Αυτά είναι τα σχετικά με την ποιότητα. Δεν επιθυμώ να σταθώ τώρα, κύριε εισηγητή, για να εξηγήσω με υπερβολικές λεπτομέρειες την άποψή μου για τα γενικά σημεία, τα οποία προσυπογράφει εφεξής το Σώμα σας. Τα απαριθμώ τηλεγραφικά: το πρώτο αφορά τη χρησιμότητα των συμπερασμάτων της παρούσας έκθεσης για την επεξεργασία των προτεραιοτήτων της νέας περιφερειακής πολιτικής, ιδιαιτέρως για τη διαπραγμάτευση των εγγράφων προγραμματισμού με τα κράτη μέλη. Το δεύτερο σημείο είναι η εταιρική σχέση, στην οποία επιμείνατε ορισμένοι από σας, ο ρόλος των τοπικών και περιφερειακών αρχών, του ιδιωτικού τομέα, των κοινωνικών εταίρων, των συνδικαλιστικών οργανώσεων και των οργανισμών τοπικής αυτοδιοίκησης για την προώθηση. Θα επαγρυπνώ ιδιαιτέρως για την ορθή εφαρμογή, σχετικά με το συγκεκριμένο πρόβλημα εταιρικής σχέσης, των διατάξεων του Γενικού Κανονισμού των Διαρθρωτικών Ταμείων. Το τρίτο σημείο είναι η αναγκαιότητα να αναπτύξουμε το περιεχόμενο της ανάπτυξης σε θέσεις εργασίας, μολονότι γνωρίζω καλά, ο κ. van Dam το είπε πριν από λίγο, ότι η πρωταρχική ευθύνη ανήκει στα κράτη μέλη, και όταν μιλάμε για ευθύνη των κρατών μελών, όπως εξάλλου για τη χρησιμότητα ή την αποτελεσματικότητα αυτής της περιφερειακής πολιτικής, πρέπει να διακρίνουμε καλά σε ποια περίοδο βρισκόμαστε. Προ ολίγου ο κ. Fruteau δήλωσε ότι οι καρποί της ανάπτυξης κατανέμονται ανισομερώς. Εντούτοις, κύριε βουλευτή, πρέπει να υπάρχει ανάπτυξη και να μην παραμένουν όλοι σε μία περίοδο στασιμότητας ή ύφεσης, όπως συνέβη στο παρελθόν. Θα μου πείτε πως η ανάπτυξη ή η κρίση δεν συμβαίνει σε όλους. Συμφωνώ με την ανάλυσή σας. Πρέπει όταν υπάρχει ανάπτυξη να κατανέμεται καλύτερα, ωστόσο αυτό που είναι ακόμη πιο δύσκολο και πλήττει ακόμη πιο σοβαρά τις περιφέρειες που μειονεκτούν λόγω της απομακρυσμένης θέσης τους, τις εξόχως απόκεντρες ή νησιωτικές περιφέρειες, είναι η απουσία ανάπτυξης, η οποία σημάδεψε συνολικά τις δύο προηγούμενες δεκαετίες. Το τέταρτο σημείο, στο οποίο έδωσε προ ολίγου έμφαση η κυρία Hedkvist Petersen είναι η προώθηση μιας πολιτικής ίσων ευκαιριών για τις γυναίκες και τους νέους. Το πέμπτο σημείο είναι η σημασία και ο ρόλος των μικρών και μεσαίων επιχειρήσεων, ο κ. Vatanen το δήλωσε πολύ έντονα πριν από λίγο. Τέλος, τα θετικά αποτελέσματα για τις εθνικές διοικήσεις του συστήματος διαχείρισης των διαρθρωτικών ταμείων, τα κίνητρα των υπαλλήλων κατά τη διαχείριση των πόρων των συγκεκριμένων ταμείων, παρά την πολυπλοκότητά τους ορισμένες φορές, και η σημασία της περαιτέρω πραγματοποίησης βελτιώσεων στις διαδικασίες αξιολόγησης, παρακολούθησης και ελέγχου της Επιτροπής. Πληροφορώ επί του προκειμένου το Ευρωπαϊκό Κοινοβούλιο ότι σκοπεύω να διοργανώσω στα μέσα του έτους 2000 ένα σεμινάριο με τις εθνικές και περιφερειακές αρχές, αναφορικά με αυτό το ζήτημα αξιολόγησης των διαδικασιών ανταλλαγής ορθών πρακτικών κατά τη διαχείριση των διαρθρωτικών ταμείων. Θα ήθελα να αναφερθώ σε ορισμένα συγκεκριμένα σημεία. Κύριε Berend, εκφράσατε την επιθυμία να θεσπισθεί ταχέως η κατανομή σε ζώνες. Ολοκληρώνουμε την κατανομή σε ζώνες. Αύριο, τέσσερεις νέες χώρες θα αποτελέσουν το αντικείμενο απόφασης της Επιτροπής, και πολύ σύντομα, ελπίζω, θα έλθει η σειρά της Ιταλίας. Συνεπώς, θα ικανοποιηθείτε επί του συγκεκριμένου σημείου, εφόσον όλες οι χώρες του στόχου 2 θα διαμορφωθούν σε ζώνες. Σε ό,τι αφορά την άτυπη οικονομία την οποία αναφέρετε στην έκθεσή σας, γνωρίζω καλά ότι η ανάλυση και η παραγωγή στατιτιστικών δεδομένων για το συγκεκριμένο θέμα βασίζεται στην αξιοπιστία των δεδομένων και, όπως ανέφερε ο κ. Cocilovo, υπάρχει πρόβλημα αξιοπιστίας των εν λόγω δεδομένων. Σε κάποιο βαθμό, τα δεδομένα λαμβάνονται ξανά υπόψη στις στατιστικές για το ΑΕγχΠ, στις έρευνες για το εργατικό δυναμικό, και εν πάση περιπτώσει, επιθυμώ να επισημάνω τις προσπάθειες που καταβάλλει, και θα συνεχίσει να καταβάλλει, η Eurostat για τη βελτίωση της ποιότητας των στατιστικών. Αναφέρατε επίσης, κύριε Berend, όπως και ο κ. Aparicio Sαnchez, την απουσία μεταρρύθμισης στον τομέα της αλιείας. Επί του προκειμένου ζητήματος, το οποίο με ενδιαφέρει προσωπικά, θα υπενθυμίσω ότι το μικρό μέγεθος του εν λόγω τομέα - γεγονός που δεν σημαίνει ότι είναι αμελητέος - και η συγκέντρωσή του σε πολύ μικρό αριθμό περιφερειών δεν διευκολύνουν την ανάλυσή του σε περιφερειακό πλαίσιο. Αυτός ο τύπος τομεακής ανάλυσης ανήκει περισσότερο στην πρακτική και την αρμοδιότητα της γενικής διεύθυνσης αλιείας, με επικεφαλής τον συνάδελφό μου κ. Fischler. Ωστόσο, θέλω να σας διαβεβαιώσω ότι η Επιτροπή θα προσπαθήσει να συμπεριλάβει μια τέτοια ανάλυση στη δεύτερη έκθεση συνοχής, η οποία αναμφίβολα θα ανταποκρίνεται περισσότερο σε αυτές τις ανησυχίες. Ορισμένοι από σας ανέφεραν σημεία τα οποία πρέπει να ενταχθούν στη δεύτερη έκθεση συνοχής και ο εισηγητής σας ανέφερε ορισμένα εξ αυτών. Θέλω καταρχάς να σας διαβεβαιώσω ότι η συγχώνευση των περιοδικών εκθέσεων και της εκθέσεως συνοχής δεν θα πρέπει να επιφέρει οποιαδήποτε απώλεια πληροφοριών ή απώλεια ενδιαφέροντος για το περιεχόμενο της εν λόγω έκθεσης συνοχής, η οποία, κύριε εισηγητή, συνιστά κατά τη γνώμη μου ένα εξαιρετικά σημαντικό εργαλείο, όχι μόνο για να αντιληφθούμε όσα έχουν πραγματοποιηθεί και να τα δηλώσουμε με διαφάνεια και ακρίβεια, για να εξετάσουμε ή να αξιολογήσουμε τις μελλοντικές κατευθυντήριες γραμμές, αλλά και για να καθιερώσουμε μια δημόσια συζήτηση με τους πολίτες, και πέραν αυτών, με τα εκλεγμένα μέλη όπως εσείς, σχετικά με την εν λόγω περιφερειακή πολιτική και σχετικά με αυτό που θα μπορούσε να αποτελέσει κάποτε μια ευρωπαϊκή πολιτική χωροταξίας. Εν πάση περιπτώσει, σημείωσα με προσοχή την επιθυμία σας να ενσωματωθούν στην έκθεση τα ακόλουθα σημεία: ο καθορισμός, η συλλογή και η ανάλυση αντιπροσωπευτικών δεικτών για την περιφέρεια και για όλες τις χώρες της Κεντρικής και Ανατολικής Ευρώπης· ένα κεφάλαιο για τα νησιά και για τις εξόχως απόκεντρες περιφέρειες, στις οποίες αναφέρθηκαν αρκετοί από σας, ιδιαιτέρως η κυρία Sudre και ο κ. Fruteau· αναλύσεις σχετικές με την ανταγωνιστικότητα των περιφερειών για τις χώρες της Κεντρικής και Ανατολικής Ευρώπης: τούτο θα αποτελέσει τη μεγαλύτερη πρόκληση για εμάς, για εσάς, για την Επιτροπή, κατά τα επόμενα χρόνια· και τέλος οι διασυνοριακές πτυχές. Σχετικά με όλα αυτά τα σημεία, θα προσπαθήσω να ακολουθήσω τις συστάσεις σας. Θα ήθελα τέλος να αναφερθώ σε ορισμένα πολιτικά συμπεράσματα που σας είναι άλλωστε γνωστά, αλλά των οποίων θα ήθελα να υπενθυμίσω τα κύρια στοιχεία. Κυρίες και κύριοι, έχει σημειωθεί σημαντική πρόοδος προς την κατεύθυνση της πραγματικής σύγκλισης, κυρίως για τα τέσσερα κράτη μέλη της συνοχής, αλλά επίσης, κύριε Pohjamo, το δηλώνω ευθέως, για τις περιφέρειες του στόχου 2, οι οποίες έχουν καλύψει ορισμένες καθυστερήσεις στο επίπεδο ανάπτυξής τους, κυρίως σε ό,τι αφορά τις υποδομές. Αυτό είναι το πρώτο πολιτικό σημείο. Το δεύτερο πολιτικό σημείο είναι ότι τα διαρθρωτικά ταμεία προσέφεραν, και θα συνεχίσουν να προσφέρουν, μια σημαντική συμβολή σε αυτή τη διαδικασία προσέγγισης. Όλα τα μακροοικονομικά πρότυπα επί των οποίων εργαζόμαστε καταδεικνύουν ότι, αναφορικά με την τελευταία δεκαετία, πλέον του ενός τρίτου της επιτευχθείσας σύγκλισης στις περιφέρειες που παρουσίαζαν υστέρηση δεν θα είχε πραγματοποιηθεί εάν δεν υπήρχαν τα διαρθρωτικά ταμεία. Ωστόσο, σημείωσα με προσοχή, ιδιαιτέρως σε ό,τι αφορά τις εξόχως απόκεντρες περιφέρειες, κυρία Sudre, κύριε Fruteau, ή ακόμη κύριε Nogueira Romαn, ότι διαπιστώνετε πως απομένουν ακόμη πολλά να γίνουν - και αυτό είναι το τρίτο σημείο μου - στο θέμα της βελτίωσης του περιεχομένου για την επανάκτηση θέσεων εργασίας, για την καταπολέμηση του κοινωνικού αποκλεισμού, ο οποίος είναι ιδιαίτερα σοβαρός και δυσβάσταχτος σε πολλές περιφέρειές μας, και για την ενσωμάτωση των γυναικών και των νέων στην αγορά εργασίας. Το τέταρτο πολιτικό σημείο είναι η διεύρυνση της Ένωσης: το μεγάλο πολιτικό και ανθρωπιστικό σχέδιο των επόμενων ετών για τα θεσμικά όργανά μας, η μείζονα πρόκληση επίσης για την πολιτική συνοχής στην Ευρώπη, ένα σημείο στο οποίο έδωσε έμφαση ο κ. van Dam. Θα δηλώσω ότι εφεξής, με το Βερολίνο και τα χρηματοδοτικά μέσα που έχουμε στη διάθεσή μας, διαγράφεται αυτό που θα μπορούσε να αποτελέσει μια πολιτική συνοχής για τις πρώτες χώρες που πρόκειται να ενταχθούν στην ΕΕ. Σκέπτομαι κυρίως το μέσο ISPA, για το οποίο θα έχω την ευθύνη υλοποίησης τις ερχόμενες εβδομάδες. Βλέπετε, κυρίες και κύριοι, μόλις έχει ξεκινήσει ο νέος μας προγραμματισμός και ήδη σκεπτόμασθε μαζί, εσείς και εμείς, τις επιπτώσεις που θα επιφέρει η διεύρυνση της Ένωσης στη διαρθρωτική πολιτική μας. Αυτή η έκτη περιοδική έκθεση, για την οποία, κύριε Berend, εκφράζετε συνολικά μία θετική κρίση, συνιστά για μας, για εμένα, μία καλή βάση προβληματισμού. Θα ήθελα, λοιπόν, να σας ευχαριστήσω πολύ ειλικρινά για τη συμβολή σας στον προβληματισμό τον οποίο έχουμε ξεκινήσει για τις επόμενες κατευθυντήριες γραμμές, και ταυτόχρονα για τη συμβολή σας στον προβληματισμό για την ορθή εφαρμογή των κατευθυντήριων γραμμών της περιόδου 2000-2006. Πρόεδρος Ευχαριστώ πολύ, κύριε Επίτροπε. Η συζήτηση έληξε. Η ψηφοφορία θα διεξαχθεί αύριο, στις 12.00. (Η συνεδρίαση λήγει στις 20.25)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Aprobación del Acta El Presidente El Acta de la sesión de ayer ha sido distribuida. ¿Hay alguna observación? Andrews Señor Presidente, ha llegado a mi poder una carta que usted escribió a un ministro de Inglaterra, el Sr. Howard, indicando que no aprobaba una reunión con Roisín McAliskey en la prisión de Holloway; que no se trataba de una delegación oficial. No se pretendía que fuera una delegación oficial. Lo que se pretendía era que una delegación de la Comisión de Libertades Públicas y de Asuntos Interiores visitara a Roisín McAliskey. Dicha delegación no iba a tener diputados irlandeses ni británicos entre sus integrantes. Desde una perspectiva humanitaria, quiero preguntarle por qué escribió esta carta al Sr. Howard. ¿Con qué autoridad? ¿Basándose a qué norma o reglamento escribió la carta? Si usted, al principio de su presidencia, va a comportarse de esta manera hacia Hedy d'Ancona, diputada eminente durante muchos años, y hacia los demás diputados del Parlamento Europeo, me parece que su presidencia va a fracasar casi instantáneamente. Cuando vi esta carta dirigida al Sr. Howard, he de decir que me quedé absolutamente horrorizado, al igual que otros diputados del Parlamento Europeo a quienes se la enseñé. Señor Presidente, ¿sería tan amable de indicar a la Asamblea sobre qué base y por qué motivo escribió esta carta cancelando la visita de Hedy d'Ancona y otros diputados de la Comisión de Libertades Públicas y de Asuntos Interiores? El Presidente Señor Andrews, con mucho gusto le contesto. La Conferencia de Presidentes, según el artículo 24 del Reglamento, es el órgano competente para todas las relaciones políticas de las comisiones de este Parlamento. Por esa razón, es práctica habitual que, cuando una comisión quiere pedir autorización para un desplazamiento, se dirija a la Conferencia de Presidentes, y la Conferencia de Presidentes la otorga o no la otorga. Por eso la carta que yo he enviado, la he enviado con conocimiento de la Conferencia de Presidentes, y para hacer constar que no era una delegación de comisión autorizada conforme a las normas del Reglamento. Yo tengo que hacer cumplir el Reglamento, guste o no guste. Si no se está de acuerdo con este procedimiento, hay una fórmula sencilla, que es cambiar el Reglamento y suprimir las competencias de la Conferencia de Presidentes y, entonces, cada comisión podrá enviar cuantas delegaciones o grupos quieran. Lo que no es posible, señor Andrews, es que una comisión, saltándose esta autorización, envíe a tres de sus miembros y aparezca en público que la comisión ha enviado una delegación. Porque a mí se me ha dicho que no era una delegación de la comisión, en una carta de su presidenta, Sra. d'Ancona, y yo me he limitado a poner en conocimiento de las autoridades del Estado miembro que no era una delegación de la comisión. Precisamente porque había surgido una confusión en los medios de comunicación. Y si a mí la presidenta de la comisión, una vez pedida la información correspondiente, me dice que no es una delegación de su comisión, yo así lo comunico a las autoridades británicas. Porque se trata de que no haya equívocos... d'Ancona Señor Presidente, estimo sin embargo que si nos tratamos recíprocamente de manera normal y con respeto es lógico también que antes que usted se dirija por escrito al Ministro británico a fin de comunicarle que no se trata de una delegación oficial, puede usted dirigirse primeramente al Presidente de la comisión, que en este caso soy yo. ¡No me parece ésa una manera correcta de actuar! El Presidente Señora d'Ancona, le recuerdo que yo le he pedido a usted información sobre el asunto, y usted me ha dicho en una carta que no se trataba de una delegación de su comisión. Yo, al ver que en la prensa aparecía como una delegación, me he limitado, con conocimiento de la Conferencia de Presidentes, a trasladar a las autoridades británicas lo que usted me decía en su carta. Lo que no se puede hacer es decir que no se envía a una delegación y luego dejar que exista un equívoco. Yo no puedo hacerlo, porque la Conferencia de Presidentes es la que debe tener el control, según nuestro Reglamento, de las relaciones de órganos de esta Asamblea que pueden tener una incidencia política. Es lo único que he hecho y creo que en esto la Conferencia de Presidentes, a la cual he informado, estaba perfectamente de acuerdo en que es necesario recordar a todas las comisiones de esta Asamblea que, cuando quieran enviar delegaciones, lo comuniquen y pidan la autorización correspondiente. Y si no, no son delegaciones y tenemos que comunicarlo así. Malone Señor Presidente, sé lo importante que es para un jurista y Presidente de este Parlamento que se respeten las normas. Sin embargo, estamos hablando de la voluntad de los diversos grupos del Parlamento que deseaban que fuera una delegación. Si recibe usted una solicitud en regla para enviar una delegación oficial, ¿puede garantizarnos que va a dar su aprobación teniendo en cuenta las especiales preocupaciones de este Parlamento por motivos humanitarios? No hay nada extraordinario en que algunos diputados visiten a esta presa. Muchos diputados irlandeses la han visitado ya. Creo que sería simbólico y quizá útil que usted diera su aprobación a dicha solicitud. El Presidente Señora Malone, me parece que he dicho dos veces, y digo por tercera vez con mucho gusto, que no es de mi competencia, sino de la Conferencia de Presidentes. Esa pregunta tiene usted que trasladarla a la Conferencia de Presidentes. Cualquier diputado, en su propio nombre, puede visitar una cárcel cuando quiera y sea admitido. En su propio nombre. Como diputado. No necesita autorización de esta Asamblea ni de la Conferencia de Presidentes. Una delegación de diputados, en nombre de una comisión o de una delegación, necesita que la Conferencia de Presidentes le dé ese permiso. Yo no se lo puedo dar, tengo que trasladar la petición en forma a la Conferencia de Presidentes. No puedo hacer otra cosa. Miller Señor Presidente, querría enlazar con un comentario del Sr. Andrews. Ha dicho que usted había escrito una carta a... El Presidente Ni una palabra más en relación con este asunto. Señorías, lo siento mucho, pero no podemos mantener un debate al respecto. Falconer Señor Presidente, deseo abordar otra cuestión que entra dentro de sus competencias, concretamente, el uso de la Cámara y de las instalaciones relacionadas con ella. En el pasillo he visto una exposición de fotografías de personalidades, a algunas de las cuales se las califica de famosas, pero entre las cuales hay alguna a la que yo calificaría de infame y una en concreto a la que calificaría de vergüenza absoluta. Me estoy refiriendo a la fotografía de Robert Maxwell. Robert Maxwell fue responsable de robar millones de libras de fondos de jubilados en mi país. Es responsable de ganarse con engaños la confianza de altos cargos políticos y recibir su apoyo en un momento en el que gozaba de autoridad. Es responsable de suprimir la libertad de expresión de la prensa de mi país por medio de pleitos. Así que le pediría, señor Presidente, que contemple la posibilidad de que se retire la fotografía del Sr. Maxwell de entre las expuestas fuera de la Cámara. (Aplausos) El Presidente Señor Falconer, la autorización de las exposiciones es competencia de la Junta de Cuestores, a la cual traslado inmediatamente su requerimiento. Thomas Señor Presidente, sólo para aclarar algo que ha dicho antes alguien. El ministro del Interior de Inglaterra es, en realidad, el ministro del Interior del Reino Unido... El Presidente Señor Thomas, le he dicho que no aceptaría una palabra más sobre este asunto. Holm Señor Presidente, en relación con la votación sobre el informe Van Lancker, punto 49, segunda parte de la resolución definitiva, en el acta de la votación figura que he votado afirmativamente. Yo quería votar en contra. Por eso deseo que se haga constar esto en el Acta para que se rectifique el error. El Presidente Muy bien, se tomará en cuenta y se hará constar en el Acta. Gahrton Señor Presidente, a mí me ocurre lo mismo. Mi nombre figura entre los de los que han votado en favor de estos puntos. Yo he votado en contra. El Presidente Así se corregirá. (El Parlamento aprueba el Acta así modificada) (La sesión, interrumpida a las 9.25 horas, se reanuda a las 10.40 horas) Régimen de tránsito comunitario El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate conjunto de: el informe A4-0053/97 del Sr. Kellett-Bowman, en nombre de la Comisión temporal de investigación sobre el régimen de tránsito comunitario sobre el régimen de tránsito comunitario; y-el proyecto de recomendación A4-0054/97, en nombre de la Comisión temporal de investigación sobre el régimen de tránsito comunitario, sobre el informe de la Comisión de investigación sobre el régimen de tránsito comunitario. Kellett-Bowman Señor Presidente, se dice que todo el mundo lleva dentro un libro para escribir. Me da la sensación de que éste debe ser el mío. Representa tres volúmenes de pruebas documentales, además del informe de la Comisión y treinta y ocho recomendaciones relativas al régimen de tránsito comunitario. La Comisión de investigación recibió el encargo de proporcionar datos sobre el alcance del fraude en el tránsito, indicar quiénes son los responsables y hacer recomendaciones para mejorarlo. El Tribunal de Cuentas y la Comisión señalaron conjuntamente en el pasado que en un período de cinco años se perdían unos 750 millones de ecus por culpa del régimen de tránsito. Después de investigarlo, yo calculo que se pierden como mínimo unos 3.500 millones de ecus al año. Tal es la vulnerabilidad del sistema que no se puede confiar en la exactitud de los datos, por lo que yo no podría poner en duda que las cifras sean mucho más elevadas. El mercado único europeo ha sido un éxito para los negocios, pero ningún negocio ha triunfado más que el de la delincuencia. Midiéndolo por el crecimiento del volumen de beneficios, a los delincuentes, desde luego, se les ha dado pero que muy bien. ¿Cómo se hace? El importador tiene que pagar unos impuestos, derechos de importación e impuestos especiales sólo en un punto de destino dentro de la Comunidad, y ninguno en absoluto si las mercancías salen de esta última. Lo único que hay que hacer es que un papel llegue, por correo, al punto de entrada, con un sello puesto y una firma. ¿Cómo puede estar seguro el funcionario de aduanas de que el sello y la firma demuestran que se han pagado como es debido los impuestos y derechos de las mercancías o que éstas han salido de la Comunidad? A miles de kilómetros de distancia, el defraudador es capaz de burlar el sistema, y esto ha estado ocurriendo. Como resultado, las mercancías desaparecen dentro del mercado europeo. ¿Quién pierde? Perdemos todos nosotros: el presupuesto de la Comunidad, los presupuestos de los Estados miembros, los comerciantes legítimos que, en definitiva, pagan sus impuestos, los agentes honrados del régimen y las compañías de seguros que tienen que hacerse cargo de las garantías cuando no se puede demostrar que se ha completado el tránsito. ¿De quién es la culpa? Yo digo que de todos nosotros, porque esto lleva ocurriendo de forma gradual desde principios de 1993, cuando abrimos la fronteras. El Consejo y la Comisión han gobernado sobre un sistema que se pensó en 1968 para seis países y que después se estiró hasta doce y más allá del punto en que sabíamos que el sistema tenía problemas; se añadieron tres Estados miembros más, se añadieron los países de la AELC e incluso el año pasado, el 1 de julio, se añadieron a este sistema que estaba fallando los cuatro países de Visegrado. La actual cifra de transacciones anuales está llegando ahora a los 20 millones. Por supuesto, la Comisión de investigación no podía aceptar la situación y ha formulado una serie de recomendaciones. En primer lugar, ante el hecho de que operen quince servicios de aduanas distintos en una única zona aduanera, hemos recomendado que la Comisión arbitre un marco en el que dichos servicios aduaneros puedan actuar unidos como si fueran uno solo. Deberían tener las mismas normas, la misma metodología, los mismos poderes de inspección tanto en los puertos de entrada de las mercancías como en su área de influencia. Debería crearse un espíritu de cuerpo que les llevara a intercambiar información sobre los malhechores del régimen en lugar de interesarse apenas por lo que ocurre al otro lado de sus fronteras. Por supuesto, la Comisión de investigación apoya la propuesta de la Comisión de informatizar el sistema. Con ello no se resolverá el problema, pero se facilitará mucho la emisión electrónica de los documentos de despacho aduanero, de modo que los servicios de aduanas podrán darse cuenta de que algo ha ido mal en el plazo de unos días, en lugar de tener que esperar semanas, meses o, en algunos casos, incluso más un año antes de que se empiece a investigar. Hemos puesto las cosas excesivamente fáciles a los delincuentes. Pensamos que debería existir un servicio investigador, del tipo del UCLAF, que haga un seguimiento de los expedientes para detectar las cosas que no vayan bien durante el tránsito. Nos gustaría que los servicios judiciales de todos los Estados miembros hallaran algún modo de trabajar juntos para que los abogados hábiles no puedan ir a los tribunales y sacar a los delincuentes con demasiada facilidad debido a que esos servicios judiciales de diferentes países no puedan trabajar juntos. Nos gustaría que la Comisión negociara con Suiza para asegurarse de que esos refugios que allí existen para los delincuentes y para la transferencia de la propiedad de bienes se sometan a un control que sea favorable al régimen de tránsito tal como funciona en los países de la Comunidad y demás países miembros del mismo. Nos gustaría que la Comisión pudiera tener poder de actuación cuando los fabricantes, sobre todo los de cigarrillos, no se muestren plenamente cooperativos con las autoridades a la hora de impedir que sus productos lleguen al mercado negro de nuestros Estados miembros. Querríamos que los países solicitantes pusieran en orden su legislación antes de ingresar en la Comunidad. En este Parlamento tendremos voz y voto, porque ahora el Parlamento decide, con el voto final, si ingresan o no nuevos miembros en la Comunidad. Esta comisión ha constituido un ejercicio de cooperación entre diputados de diferentes países y de diferentes grupos. Ha funcionado de una manera absolutamente no partidista. Quiero expresar mi reconocimiento a sus miembros. Quiero también dar las gracias a su presidente, el Sr. Tomlinson, quien ha guiado la comisión y ha creado el tipo de precedentes que creo que resultarán útiles al Parlamento para comisiones de investigación en el futuro. Quiero asimismo dar las gracias a todas aquellas personas que han testificado ante la Comisión. En casi todos los casos -tan sólo se me ocurre una excepción- el testimonio se ofreció voluntariamente, por escrito o en persona, de modo que pudieron ser interrogadas por la comisión, o a veces de ambas maneras. Han sido de gran ayuda. No podríamos haber averiguado lo que estaba sucediendo en la Comunidad sin gran cantidad de ayuda de muchos de nuestros conciudadanos. Quiero dar las gracias, en particular, al personal de la Comisión de investigación. Cuando nos vimos el lunes, ya comunicamos cómo el personal asignado a la Comisión de investigación había hecho un trabajo fabuloso. También les hablamos del trabajo realizado por los servicios de impresión y los servicios de traducción. Sabemos que muchos se han quedado trabajando hasta altas horas de la noche. Sabemos que trabajaron sin parar todo el fin de semana pasado para que pudiéramos tener ante nosotros estos volúmenes el lunes. Es con estos agradecimientos, señor Presidente, que le quiero presentar el informe e invitar a las instituciones de la Unión Europea a que tomen nota de las presentes recomendaciones y obren en consecuencia. Tomlinson Señor Presidente, la Comisión de investigación se estuvo reuniendo durante quince meses y celebró 37 reuniones formales. Quiero expresar mi reconocimiento a la inmensa mayoría de los miembros de la comisión por su asistencia, diligencia y disciplina, que eran necesarias para obtener un informe con un grado mínimo de consenso que resultará imprescindible para que el informe se gane el respeto de la Comisión, los Estados miembros, el Consejo y los que intervienen en las actividades de tránsito. Recomiendo a todos los diputados de la Asamblea que lean al menos el volumen 1 y, si esto es excesivo, desde luego los capítulos 1 y 17 del volumen 1 -el resumen ejecutivo y las recomendaciones- para que sepan claramente qué se está diciendo en su nombre. A algunos de nosotros este informe nos puede sonar a informe técnico, pero no lo es. Es un informe de carácter muy político y tiene una premisa de partida muy clara, que es que, pese a la crisis del régimen de tránsito y al daño ocasionado por los problemas que presenta, las disposiciones de tránsito son, sin embargo, de vital importancia para el mercado único y deberán cambiar para que puedan atender a las necesidades de este último. Deberán cambiar porque están desfasadas, inhiben el tránsito y fomentan el fraude y la corrupción. Para que los diputados se hagan idea de las sumas de dinero que confiamos al régimen de tránsito, es necesario comprender que dentro del total de 18 a 20 millones de operaciones de tránsito anuales a las que se ha referido al Sr. Kellett-Bowman, si es que son 18 millones, cada operación representa una excepción a las prerrogativas fiscales mientras las mercancías se encuentren en tránsito. El valor medio de dicha excepción a las prerrogativas fiscales es de 25.000 ecus. Si multiplicamos 18 millones de operaciones por 25.000 ecus veremos que a este sistema arcaico y basado en un soporte papel le hemos confiado 450.000 millones de ecus de deuda fiscal. He de decir que si un sábado por la mañana voy a comprar una lata de judías a mi cooperativa local de Walsall, lo cierto es que allí protegen su parte de esa lata de judías con un mayor control científico que el que nosotros aplicamos a la deuda financiera del régimen de tránsito. Así pues, hay en el sistema 450.000 millones de ecus de deuda fiscal y esto se confía a un sistema basado en papel, que recibe el visto bueno con un sello de caucho; sello que puede ser falsificado, robado o usado de forma corrupta por un funcionario de aduanas corrupto. ¡No es suficiente! Las sumas de dinero estafadas al régimen de tránsito no sólo sustraen los propios recursos de la Unión Europea, sino también los ingresos de cada Estado miembro, porque al tiempo que roban nuestros recursos, estafan a los contribuyentes europeos del Estado miembro donde se recaudan el IVA y los impuestos especiales. Este es el motivo de que no nos limitemos a pedir, sino que estemos exigiendo a los Estados miembros que protejan nuestros intereses protegiendo los suyos propios y que actúen simultáneamente para defender los intereses de escala europea y nacional. El fraude representa no sólo una ganancia ilícita para el delincuente; representa políticas sacrificadas por la falta de recursos públicos; representa políticas que podría haber tenido la Comisión sin un incremento de los recursos propios; políticas que podrían haber llevado a cabo los Estados miembros sin incrementar los tipos fiscales. Por lo tanto, el fraude en este área no es sino una corrupción de nuestra democracia y, según piensa la Comisión de investigación, es preciso actuar. Hay que actuar más allá de la lectura del informe: actuar sobre las recomendaciones 1 a 6, que tratan del fortalecimiento de los servicios aduaneros; sobre las recomendaciones 7 a 13, que tratan del carácter apremiante de mejorar el control; 14 a 20, que tratan de las cuestiones jurídicas; 21 a 26, que tratan de la mejora del régimen de tránsito, incluida la informatización; 27 a 37, que tratan de las elecciones políticas que deben hacerse; y, para nosotros, la recomendación 38, que trata del seguimiento. Quiero añadir mi agradecimiento sobre todo a nuestro ponente, que ha servido fielmente a la comisión, y a todos los diputados, a la Secretaría, a los servicios técnicos desde la traducción hasta la impresión, a la Comisión y a los muchos testigos, sin cuyos testimonios no podríamos haber tenido las recomendaciones porque cada una de ellas se asienta sobre los testimonios que nos han dado. Recomiendo el informe a la Asamblea. Para terminar, doy las gracias en particular al Sr. Kellett-Bowman por la diligencia con que ha comunicado nuestros hallazgos a la Asamblea. Monti Señor Presidente, Señorías, en otras ocasiones ya recalqué la calidad del trabajo llevado a cabo por la Comisión de investigación, que fue la primera constituida por el Parlamento Europeo. En especial, deseo dar las gracias a su presidente, Sr. Kellett-Bowman, y a todos los miembros de la Comisión. En nombre del Presidente Santer y de todos nuestros colegas, deseo hacer hincapié en la importancia que la Comisión Europea atribuye a este informe. El informe representa una importante aportación al debate sobre el tránsito aduanero. El mismo afirma y cito textualmente que «la Comisión de investigación ha logrado que la cuestión del tránsito pasara de los recovecos administrativos a la escena política», afirmación en la que estoy plenamente de acuerdo y respecto a la que deseo subrayar su importancia para los trabajos de reforma que nos esperan. El informe pone en evidencia el papel fundamental de la aduana tanto para el funcionamiento del mercado único como para el comercio internacional y el crecimiento económico. A partir de la entrada en vigor del mercado único, las administraciones de aduana fueron objeto de un fuego cruzado. En primer lugar, el énfasis se centró en la eliminación de las fronteras y de los controles interiores. Muy a menudo dicho proceso se asoció simplemente a una acción de desmantelamiento de las estructuras. De esta forma, el papel continuado de la aduana en la gestión de la frontera exterior comunitaria, la preparación de los países candidatos con vistas a la ampliación, la lucha contra el fraude y el cumplimiento de los acuerdos comerciales, se dejó de lado y fue infravalorado. Quizás la misma Comisión Europea en su Programa de 1993, no tuvo en cuenta plenamente la importancia de los nuevos retos que esperaban a las aduanas y su análisis político se resintió de ello. En segundo lugar, los Estados miembros no han logrado y en cierto modo se han mostrado reticentes a adaptar sus administraciones aduaneras a las características comunitarias y han privilegiado las nacionales. También en este caso se trata, y estoy seguro de ello, de una cuestión de plena concienciación política. Señor Presidente, no es mi intención comentar en detalle cada capítulo o contestar a cada recomendación. Prefiero indicar de qué forma vamos a tener en cuenta las recomendaciones, especialmente las dirigidas a la Comisión, para definir nuestra política. Voy a agrupar brevemente mis observaciones en los que me parecen que son los cinco nudos fundamentales, puestos en evidencia por la Comisión de investigación. Y uso la expresión «puestos en evidencia» en sentido amplio y con admiración, ya que la Comisión de investigación ha realizado una reconstrucción política de los diferentes elementos y nos ha facilitado así una visión más clara del problema y de las soluciones necesarias. Los cinco puntos son: la cuestión del servicio aduanero europeo, los servicios encargados de las investigaciones, la reforma del régimen de tránsito, las relaciones con el espacio Económico Europeo y los PECO, y el problema de las deudas pendientes. En primer lugar, la cuestión del servicio aduanero europeo. El análisis de la crisis llevado a cabo por la Comisión de investigación revela que muchos de los problemas encontrados en el ámbito del tránsito se deben a anomalías de funcionamiento de la propia Unión aduanera que, por consiguiente, requieren una reforma global en el marco de la política aduanera. El informe reconoce que muchas de las dificultades que influyen en el tránsito dependen directamente del hecho de que la Unión aduanera está constituida por quince administraciones diferentes. Aunque el informe no llega a postular la creación de un servicio aduanero común, la Comisión constata que se solicita con fuerza el establecimiento de un marco europeo que consiga que funcionen -lo mencionó el ponente- los quince servicios aduaneros nacionales como si se tratara de uno solo. Éste es, en concreto, el objetivo más importante. Gracias al Parlamento, disponemos ahora de un instrumento para trabajar en pro de un objetivo, esto es, conseguir que quince administraciones aduaneras actúen como si se tratara de una sola. Deseo referirme a la Decisión «Aduana 2000» que se adoptó en el pasado mes de diciembre. Algunas de las recomendaciones formuladas por la Comisión de investigación figuran expresamente en la Decisión «Aduana 2000» y, habiendo colaborado intensamente con las delegaciones del Parlamento Europeo y del Consejo en los trabajos de conciliación, puedo manifestar que las líneas políticas expresadas por el Parlamento Europeo constan, de hecho, en la decisión. El segundo punto que voy a abordar brevemente se refiere a los servicios encargados de las investigaciones. La Comisión toma nota favorablemente de las recomendaciones relativas a la creación de un cuerpo de investigación común y de una oficina centralizada de investigación aduanera de la Unión Europea. Por otra parte, en el ámbito de la lucha contra el fraude, esto corresponde a la necesidad de una armonización de la gestión y aplicación de las normas, planteada por la Comisión de investigación en relación a los cometidos de los servicios aduaneros. La Comisión comparte plenamente este enfoque. No cabe duda de que esta idea no puede desarrollarse a través del Programa «Aduana 2000», dirigido a otros fines. Mi colega, la señora Comisaria Gradin, estará encantada de contestar a las preguntas y profundizar sus líneas de acción al respecto. Es importante que se refuerce el papel de la Comisión en la actividad de control a fin de luchar contra el fraude de forma eficaz. Ello implicará una coordinación mucho más estrecha entre la Dirección General XXI y el trabajo de la UCLAF. Estrechamente relacionadas con las recomendaciones sobre la mejora de las estructuras de investigación y seguimiento, están las recomendaciones sobre la organización de las estructuras, los poderes y las competencias administrativas en los Estados miembros, así como las que se refieren a la cooperación judicial. Y al respecto, señor Presidente, deseo manifestar que el informe se presenta en el momento oportuno, ya que contribuye aún más, si cabe, a aclarar las cosas, porque es necesario que en la Conferencia Intergubernamental tengan éxito las negociaciones dirigidas a aumentar y fortalecer la acción común en las cuestiones que afectan al tercer pilar. Tercer punto: la reforma del régimen de tránsito. Al respecto, deseo desde ahora subrayar que la Comisión de investigación, partiendo de un análisis del sistema y de los graves problemas que conlleva, ha considerado oportuno enmarcar la cuestión en el ámbito de una problemática más general. En este sentido, mis servicios llevaron a cabo una amplia consulta tanto dentro de la Comisión como en los Estados miembros y los países pertenecientes al sistema de tránsito común, así como en el sector privado. Como sus Señorías saben, la Comisión de investigación participó activamente en este proceso que desembocó, a principios del mes de febrero, en la Conferencia sobre el tránsito europeo en la que participaron 250 representantes de los sectores público y privado, conferencia que contó con la alocución del Sr. Tomlinson. La Comisión desea ahora traducir los resultados de dichas consultas en una serie de acciones concretas. Le garantizo, señor Presidente, que la Comisión tendrá muy en cuenta las recomendaciones de la Comisión de investigación y, por otra parte, es mi intención someter a la aprobación de la Comisión el plan de acción para la reforma antes de finales de abril. La Comisión coincide con la conclusión general del informe, según la cual, a pesar de que precisan una reforma radical, los regímenes de tránsito son fundamentales para el comercio dentro y fuera de Europa. Permítanme decir que la Comisión del Presidente Santer ha llevado a cabo reflexiones desde el principio del mandato de nuestra Comisión a través de la comunicación del mes de marzo de 1995, seguida por la de febrero de 1996 y por el informe interino sobre el régimen de tránsito del pasado otoño. El trabajo de la Comisión de investigación que contribuye extraordinariamente a poner de manifiesto la situación y a dar un impulso político, será muy útil para poner en práctica las iniciativas. Cuarto punto: el Espacio Económico Europeo y los países asociados de Europa central y oriental. El informe ha manifestado serias preocupaciones con relación al funcionamiento del régimen de tránsito común y de su extensión a los cuatro países de Visegrado en el pasado mes de julio. Ya tuve ocasión de expresar mi opinión en torno a la conveniencia política y al fundamento técnico de dicha extensión, así como al hecho de que la misma por sí sola no ha comportado hasta la fecha consecuencias dramáticas. Deseo limitarme a hacer algunas observaciones. La Comisión considera que la existencia de tres diferentes tipos de régimen de tránsito -el tránsito comunitario, el tránsito común y el TIR- es cada vez más difícil de mantener. La Comisión va a presentar propuestas concretas para unificar el tránsito comunitario y el tránsito común en un único convenio. Asimismo, la Comisión está trabajando para lograr una más estrecha cooperación con Suiza, de la que el informe se ocupa ampliamente. A dicho fin, hemos firmado un acuerdo de asistencia mutua que representa no sólo un importante instrumento técnico, sino también la demostración de una concreta voluntad política de Suiza de colaborar con la Comisión. La Comisión asume plenamente su parte de responsabilidad en cuanto a la decisión de ampliar el régimen a los países de Visegrado. Dicho esto, sigo manteniendo el compromiso que adquirí ante la Comisión de investigación y sé lo importante que es este punto para los Sres. Tomlinson y Kellett-Bowman, en cuanto a que no se llevará a cabo ninguna otra ampliación del tránsito antes de la reforma e informatización del tránsito. Finalmente, señor Presidente, el quinto y último punto sobre el que deseo detenerme unos minutos, es un punto delicado: el de las deudas pendientes. Con relación a este problema, me limitaré a hacer un comentario sucinto y dejo a mi colega, el Comisario Liikanen, la tarea, en su caso, de informarles con más detalle. El informe de la Comisión de investigación pide una propuesta de la Comisión para cancelar las deudas pendientes en el caso de que las mismas sean imputables a una mala administración. Sin embargo, es difícil imaginar una propuesta en tal sentido que tenga en cuenta las circunstancias específicas de cada caso. El código aduanero prevé la posibilidad de reembolso o de extinción de la deuda en determinados casos, individualmente estudiados y motivados, aunque no está prevista una medida general de este tipo. La Comisión es consciente de las posibles consecuencias financieras para los operadores afectados, no obstante, el problema no puede resolverse en la legalidad y verificando los motivos específicos de cada caso. Al contrario, sería posible cualquier abuso en perjuicio de los contribuyentes europeos y de ese rigor financiero que todos estamos afrontando. Así y todo, los Estados miembros tienen la posibilidad de garantizar los plazos de pago favorables, caso por caso, y la Comisión les invita a utilizar dichas posibilidades. Para finalizar, señor Presidente, deseo manifestar que, a pesar de mi larga intervención, no es posible hacer justicia a la extraordinaria riqueza del informe de la Comisión de investigación que realmente es muy completo. El mismo contiene 38 recomendaciones, muchas de las cuales invitan a la Comisión a presentar propuestas, a realizar estudios o a instar a los Estados miembros a que lleven a cabo acciones específicas. El informe pide un mayor liderazgo político de la Comisión y una mayor voluntad de colaboración política por parte de los Estados miembros. Queda claro asimismo que a un papel más importante le corresponde un aumento del volumen de trabajo, en especial para la Dirección General XXI y la UCLAF. Esto implica disponer de los recursos financieros y humanos adecuados. Cualquiera que sea el régimen de tránsito que surja en el futuro, necesitamos recursos suficientes y personal adecuado para garantizar que el régimen se aplique, controle y adapte correctamente a los cambios del contexto. La Comisión cuenta con que el Parlamento dé su apoyo para facilitar los recursos financieros y humanos adecuados y está decidida a contribuir a fin de centrar cada vez más la atención de los Estados miembros en estas temáticas. El éxito de la reforma dependerá también del coraje y determinación que demostrarán el Consejo, las administraciones aduaneras nacionales, los operadores económicos y el Parlamento Europeo. En este contexto, es mi intención implicar plenamente en la cuestión del tránsito al Consejo «mercado interior» y al Consejo ECOFIN, a fin de garantizar que los mismos asumen sus responsabilidades, tal como reitera frecuente y justamente el informe de la Comisión de investigación, del que vuelvo a felicitarme muy vivamente. El Presidente Doy las gracias al Comisario Monti. Los aplausos de Sus Señorías le demuestran, señor Comisario, que la Asamblea ha valorado positivamente las propuestas que usted ha formulado, los compromisos que ha adquirido. Gradin , miembro de la Comisión. (SV) Señora Presidenta, los Sres. Tomlinson, Kellett-Bowman, y demás miembros de la Comisión temporal de investigación han elaborado un detallado informe sobre el régimen de tránsito. El informe describe muy bien los problemas existentes. También lo hizo el de la Comisión sobre el tránsito, que se presentó al Parlamento en abril del pasado año. Los delincuentes organizados aprovechan los defectos del sistema, causando grandes perjuicios a los contribuyentes y a las empresas de la Unión Europea. La Comisión de investigación ha propuesto una serie de acciones. Ahora lo que se necesita es la voluntad política para llevarlas a cabo. Como ya ha mencionado mi colega el Sr. Monti, la Comisión de la UE seguirá trabajando constructivamente en estas cuestiones. Espero que los Estados miembros y el resto de instituciones estén también dispuestos a actuar. Juntos hemos de crear un sistema de tránsito flexible y al mismo tiempo seguro, puesto que el régimen en cuestión es necesario. Fue creado en su día para facilitar el flujo de productos dentro de la Comunidad. Desde entonces el mercado común interno se ha puesto en marcha con 15 países miembros. Ha caído el muro de Berlín, y se han abierto las fronteras cara al Este. Esto es vital y positivo. Han aumentado considerablemente los intercambios comerciales, y el comercio se sigue internacionalizando. Pero los sistemas de control no se han adaptado al incremento de flujo de bienes entre la Unión y los países solicitantes de adhesión. El informe de la Comisión de investigación es constructivo, y en el fondo apoya nuestros esfuerzos por modernizar y hacer más eficaz el sistema dentro de la propia Comisión. Nuestra principal tarea es la reforma ágil del régimen de tránsito, sin por ello frenar el libre comercio. Debemos mejorar los controles. Las investigaciones sobre sospechas de fraude deben llevarse a cabo de un modo tan eficaz que resulte disuasorio para las bandas. Es satisfactorio que varias de las recomendaciones del informe se centren en un aumento del control y en unas investigaciones más eficaces. Se mencionan directamente dos de mis ámbitos de responsabilidad, que son el control financiero y la lucha contra la mala gestión y el fraude. En las recomendaciones 2 y 3 se propone, en parte un organismo aduanero común, en parte un centro de información y análisis. Son unas propuestas interesantes. Las experiencias de la Comisión respecto de los trabajos de la UCLAF demuestran que es importante que policía, funcionarios y otros tipos de personal especializado colaboren en la lucha contra el fraude y la mala gestión. Existen muchos fallos actualmente, y por eso creo que estas propuestas se complementan muy bien. Espero que el Parlamento también sea consciente de la necesidad de que se produzcan estos cambios, y que se pueda disponer de los medios necesarios para las acciones reforzadas que se requieren en este ámbito. Volveremos sobre la cuestión en el debate sobre el presupuesto. Seguramente también habrán de efectuarse unos trabajos de reorientación y reestructuración dentro de la Comisión. La propuesta de reforzar y facilitar la cooperación jurídica entre los países miembros también se halla en la misma línea de los trabajos iniciados dentro de la Comisión. Como saben Sus Señorías, hemos adoptado una serie de iniciativas en este ámbito. Se han puesto en funcionamiento una serie de programas plurianuales. Estos programas impulsan el intercambio de experiencias y de formación entre las diversas categorías de funcionarios que trabajan en la lucha contra la criminalidad internacional. Uno de los programas, Grotius, va dirigido a jueces, procuradores y otros agentes del sistema jurídico. Otro programa, Sherlock, establece los conocimientos necesarios a nivel comunitario para detectar documentos falsos. Un tercer programa es el Oisin, y consiste en que miembros de las fuerzas policiales de los países miembros trabajen para encontrar unas modalidades de cooperación. Al mismo tiempo, el Consejo de Ministros y la Comisión están celebrando debates sobre los marcos jurídicos formales para que se dé una cooperación jurídica más eficaz en la Unión. Estos debates se centran en propuestas de normas para los contactos directos entre las autoridades que administran la justicia y sobre el modo en que pueden establecerse unas redes entre los jueces de investigación del fraude de la Unión. Cabe mejorar el intercambio de información entre los agentes que investigan el fraude y las autoridades que administran la justicia. Existe una propuesta central para un intercambio de documentos más ágil y eficaz entre tribunales. Lo que deseamos es que lleguen a mantener un contacto directo, sin pasar por embajadas ni ministerios de Exterior. Otra propuesta que se somete a debate es la del reconocimiento mutuo del estatus jurídico de los funcionarios. Sobre la mesa tenemos además unas propuestas de registro único de las investigaciones sobre fraudes y otro sobre las sentencias. Todo son esfuerzos por debatir de un modo más eficaz las cuestiones del crimen que va más allá de las fronteras. Estos debates avanzan, no obstante y como saben ustedes, muy lentamente. La lentitud radica en el complicado procedimiento decisorio establecido por el Tratado de Maastricht para el tercer pilar. Espero que la Conferencia Intergubernamental cambie esto y nos dé unos instrumentos mejores y más eficaces para la cooperación judicial. Un ejemplo de la lentitud del sistema actual es que ninguna de los cuatro convenios centrales firmado por los países miembros ha sido ratificado. Se trata de los convenios sobre Europol, la cooperación aduanera, la extradición de delincuentes y la protección de los intereses financieros de las Comunidades. Por eso apoyo calurosamente la recomendación nº 16 de la Comisión de investigación, que requiere la ratificación del Convenio sobre la protección de los intereses financieros de las Comunidades, lo cual también debería aplicarse a los demás. Este se ha firmado concretamente hace dos años. No obstante, ni un solo país ha cumplido con lo que ha firmado. Y es que es vital, si queremos tener unos instrumentos y procedimientos a nuestra disposición, que recibamos esta respuesta por parte de los países miembros. Las recomendaciones 19 y 20 significan que los países miembros introducirían la legislación extraterritorial, es decir, que los tribunales de un Estado miembro podrían dictar sentencia en relación con una infracción cometida en cuestiones aduaneras, aunque el fraude se hubiese cometido en otro país miembro. Este es un instrumento vital que necesitábamos. Además, la UCLAF podría prestar pruebas en relación con procesos judiciales que se desarrollasen en nuestros países. Comparto la opinión de la Comisión de investigación de que cabe darle a la Comisión competencia jurídica para que nuestras pruebas puedan utilizarse en los tribunales. En mi opinión debería dársele a la Comisión la posibilidad de iniciar procesos por fraude y de presentar testigos ante los tribunales en pie de igualdad con las autoridades nacionales. Se han expresado unas ideas similares por parte del Grupo de alto nivel que también se reunirá en Amsterdam con nuestros Jefes de Gobierno, en cuya ocasión se debatirá la cuestión del crimen organizado a nivel internacional. En relación con la recomendación 27, la Comisión de investigación propone que se borren los haberes aduaneros incobrables surgidos como resultado de la mala gestión. Yo tengo mis dudas sobre esto. Creo que se necesita un verdadero debate sobre la cuestión. Me cuesta entender de qué manera van a mejorar los controles fronterizos si derogamos estos haberes irrecuperables. Ciertamente no estamos hablando del dinero de las aduanas, sino del de los contribuyentes. Pienso que habrá otras posibilidades de apoyar a las autoridades aduaneras que trabajan con la mayor eficacia e integridad imaginables, a pesar de los recortes sufridos y del incremento del flujo de bienes. Lo que cabe hacer es lograr una colaboración con el personal aduanero en toda la Unión. Junto con este personal, la Comisión tiene que crear unos controles del tránsito eficaces. Finalmente, quiero expresar la admiración de la Comisión hacia el informe de la Comisión temporal de investigación. Seguramente habrá más ocasiones de volver a hacer referencia a dicho informe. Green Señora Presidenta, en nombre del Grupo Socialista quiero dar la bienvenida al informe de la Comisión de investigación y, en particular, dar nuestras felicitaciones al ponente, Sr. Kellett-Bowman, por el excelente trabajo que ha realizado al elaborar el informe que tenemos hoy ante nosotros, y al Sr. Tomlinson, por la excelente manera en que ha dirigido la Comisión de investigación como presidente de la misma y por la excelente base que ésta nos ofrece para las comisiones de investigación en el futuro. Felicito asimismo a los comisarios, de los cuales, desde luego, había bastantes aquí al inicio del debate. Comprendo por qué algunos se han ido marchando, pero les felicito por estar aquí. Francamente, he de decir que me ha decepcionado que se hayan quedado tan pocos diputados de nuestra Asamblea para un debate sumamente importante. Teniendo en cuenta la asistencia de la Comisión, es necesario decirlo. Miro en torno al hemiciclo y reconozco a muchos diputados de las comisiones de Presupuestos y de Control Presupuestario, quienes, por supuesto, están comprometidos con esta causa de combatir el fraude en la Unión Europea; pero todos tenemos claro que el fraude en la Unión Europea y la reacción al mismo en la población de la Unión en un tema político de primera importancia para todos los diputados de la Asamblea, no sólo para los de las comisiones de Presupuestos y Control Presupuestario. Sólo me cabe esperar que los diputados que no se encuentran aquí estén sentados en sus despachos leyendo los cuatro volúmenes del informe de la Comisión de investigación; voy a ser generoso. Pero me parece que no es lo más idóneo irnos a casa, quejarnos amargamente por el fraude en la Unión Europea y hablar de lo que estamos haciendo al respecto, cuando tenemos este excelente informe de la Comisión de investigación y hay aquí muy pocas personas para debatirlo. Este informe muestra a un Parlamento Europeo en plena forma. Es otra razón por la que lamento que estén presentes tan pocas personas. Aquí tenemos al Parlamento Europeo actuando -realmente por primera vez, porque ha sido la primera comisión de investigación establecida en virtud del Tratado de Maastricht- y la forma en que la comisión ha actuado, la forma en que ha sido dirigida, los testimonios que ha obtenido de gente de la Comisión, de los Estados miembros y de particulares, es un modelo de cómo querríamos que funcionaran las comisiones de investigación en el futuro. La comisión ha sido tremendamente seria, ciertamente combativa, y ha presentado una serie de propuestas que hacen a esta Asamblea todos los honores. También deberíamos tener claro que lo que ha expuesto la Comisión de investigación es el hecho de que se han explotado los mecanismos del Mercado Único, la política insignia de la Unión Europea en años recientes. Todo el presente informe es sobre el Mercado Único, y casi todos nuestros conciudadanos supondrían que el Mercado Único estaba en realidad funcionado de una forma que demostraba que nada de esto podía suceder. Hay en el presente informe pruebas claras del fracaso del Mercado Único en este momento y de la necesidad de ser más rigurosos. Pero recordemos que ésta ha sido la primera comisión de investigación establecida por nuestra Asamblea y que cuando, en la Conferencia de Presidentes encabezada por Klaus Hänsch cuando aún era Presidente de la Asamblea, pretendíamos usar por primera vez nuestros nuevos derechos con arreglo al Tratado de Maastricht, queríamos estar seguros de que la primera comisión de investigación que se estableciera se ocupara de un asunto que pudiera tener una verdadera repercusión en la conciencia pública. En efecto, el Sr. Martens tuvo inicialmente la idea de que nos ocupáramos del fraude en la Unión y mi grupo sacó la propuesta específica sobre el área de fraude de la que deberíamos ocuparnos. Esto nos ha permitido demostrar que nuestra Asamblea es verdaderamente eficaz en su función de vigilar, examinar, investigar y sacar a la luz. Si hay algún mensaje que debieran extraer de esto los medios de comunicación de la Unión Europea, es que el Parlamento Europeo está sacando a la luz este fraude cometido contra las instituciones de la Unión, en su presupuesto y, desde luego, contra los Estados miembros de la Unión Europea; lo que de hecho estamos diciendo a los gobiernos y parlamentos de los Estados miembros de la Unión es: »Por favor, ahora pónganse a hacer lo que se supone que tienen que hacer y den continuación al informe». Espero que los medios de comunicación lo recuerden y se den cuenta de que no es el Parlamento Europeo el que está escondiéndose o siendo hipócrita sobre el fraude; lo estamos sacando a la luz y ofreciendo el análisis al resto de la Unión. Creo que es justo decir que, a lo largo del período en que se estuvo reuniendo la Comisión de investigación, la atmósfera cambió de una actitud no de hostilidad, pero sí de un cierto grado de escepticismo, a otra de gran apoyo y ayuda por parte de la Comisión y de otros organismos. Las recomendaciones básicas del informe de la Comisión de investigación -y con esto termino- son realmente sobre las piezas y los engranajes del Mercado Único, y debemos tomar nota de ellas y hacer que funcione. (Aplausos) El Presidente Señora Grenn, quiero hacerle saber que la Presidencia había manifestado el vivo deseo de que la presencia de Sus Señorías fuese muy numerosa en este debate. Garriga Polledo Señor Presidente, Señorías, quiero, en nombre de mi Grupo y en el mío propio, felicitar a Edward Kellett-Bowman por su trabajo a lo largo de estos meses, trabajo cuya prueba física es este extenso y documentado informe. Quiero reconocer también la eficaz presidencia de John Tomlinson y especialmente su inquisitiva manera de ejercerla, gracias a la cual pudimos extraer de muchos comparecientes más información de la que inicialmente parecían estar dispuestos a dar. Detrás del problema del tránsito comunitario hay algo más que delitos cometidos por mafias organizadas que corrompen el sistema para obtener ganancias, que son pérdidas para los contribuyentes comunitarios. Es preciso señalar que detrás del mal funcionamiento del sistema está también el choque entre dos diferentes culturas aduaneras. Una que favorece la máxima rapidez en el despacho aduanero a costa del control y de la posible pérdida de derechos arancelarios y otra que invierte las prioridades. Grosso modo, esa división señala los países en donde se origina el tránsito comunitario y los países en los que el tránsito termina. El conflicto entre ambas culturas aduaneras ha ayudado mucho a la degradación del sistema de tránsito comunitario. Esta comisión temporal ha demostrado que la cooperación aduanera entre los Estados miembros debe ser urgentemente reforzada. Ha demostrado también que la política aduanera ha sido utilizada frecuentemente como un arma de política comercial, poniendo así en peligro el mantenimiento del sistema, que es vital para el funcionamiento del mercado interior. Esta comisión temporal ha demostrado también que fraude y contrabando no son problemas particulares, sino que constituyen ya auténticos problemas panaeuropeos; ejemplo claro de ello son los cigarrillos, donde han sido múltiples los testimonios que demuestran la generalización a toda Europa de su contrabando. Nos consta que desde el comisario Monti hasta todas y cada una de las administraciones nacionales concernidas, han seguido con interés la evolución de los trabajos y la recomendaciones de esta comisión, que deberían ser básicas en las agendas del Consejo para asegurar el reforzamiento de la cooperación aduanera y la supervivencia del sistema. Más allá del alcance temporal del informe queda el futuro de las aduanas comunitarias y la respuesta a la pregunta de si un mercado interior puede funcionar con quince servicios aduaneros distintos o si debe buscarse alguna forma de avanzar hacia un servicio aduanero común que no atente a la soberanía nacional pero que sí profundice en la dimensión comunitaria. Por encima de todo ello, Señorías, debe quedar claro que el Parlamento Europeo detectó un problema y que, de una manera conjunta y acertada, diferentes fuerzas políticas analizaron las causas y aportaron soluciones concretas. No creo -y uso palabras de la señora Green- que pueda encontrase un ejemplo mejor de lo que este Parlamento Europeo debe hacer. Rosado Fernandes Nunca habría pensado, señora Presidenta, señor Comisario, que me gustaría una Comisión de Investigación y descubriría que, incluso en democracia, un déspota benevolente y amigo podía llevar a término una Comisión de Investigación, como lo ha hecho el Sr. Tomlinson, con gran éxito. También debo decir que nunca había esperado que el Reino Unido pudiera producir a alguien que con tanta competencia, calma, paciencia, capacidad de síntesis, pudiese hacer un trabajo magnífico, que puedo considerar un handbook sobre el fraude y la forma de luchar contra él en Europa. La conclusión de ello es que hay varios asuntos importantes -información, coordinación, control, intervención- que la Comisión ha pasado por alto y que a estas alturas la Comisión no sirve de coartada para el comportamiento, que considero condenable, de los Estados miembros. Los Estados miembros tienen la antigua sabiduría de quienes en los reinos antiguos protegían a los corsarios y los ennoblecían. Protegen muchas veces el fraude como forma de obtener una forma comercial más eficaz para competir con los países con los que se enfrentan. ¡Ésa es la verdad! ¡Es la perfidia de la política que aquí encontramos! ¡Es, de hecho, un ennoblecimiento del fraude que yo siento en el mío y en otros gobiernos de forma hipócrita, subrepticia, tartúfica! ¡Eso es lo que sucede! La Comisión tiene que imponer una modificación de ese comportamiento. Yo confío en la honradez del Comisario Monti, confío en la honradez de la Comisaria Gradin, porque en este caso se trata de moral pública, de honradez. Y eso es lo que ha unido a toda esta Comisión de Investigación, que nos ha hecho movilizar a nuestros Gobiernos para que dieran respuestas, cuando estaban muchas veces poco dispuestos a darlas, y ha transformado nuestra actuación en un éxito debido al ponente y al presidente. Propongo que se luche contra este estado de cosas: da argumentos a los librecambistas fanáticos, que gustan del fraude para ser más competitivos; da argumentos a la delincuencia organizada que agradece a Europa la situación que le ha creado; y da argumentos a los enemigos de la construcción europea, porque el fraude es una forma antidemocrática de promover el lucro y es una forma verdaderamente ruinosa de destruir la democracia. Eso es lo que yo pienso y ésta es la idea que quisiera transmitir, con mis agradecimientos, al presidente, al ponente y también, junto con mis impresiones, a la Comisión. De Luca Señora Presidenta, ante todo, hay que reconocer que la Comisión de investigación ha llevado a cabo un excelente trabajo y, personalmente, yo tampoco puedo dejar de felicitar no sólo por cortesía, sino por ser de justicia, al ponente que con gran capacidad de síntesis ha sido capaz de captar el sentimiento unánime de la comisión, una comisión que, hay que reconocerlo, fue presidida con determinación gracias al Sr. Tomlinson, a quien agradezco su labor. Señora Presidenta, en virtud de los testimonios se constata la existencia de una enorme evasión, con significativas pérdidas para el presupuesto de la Unión, así como para el de los Estados miembros. En consecuencia, no puede soslayarse que en 1993 hubo una huida hacia delante, en el sentido de que la política se impuso a la razón. Demasiado apresuradamente se creó un territorio único sin tener en cuenta los efectos devastadores de quince organizaciones diferentes, con culturas aduaneras profundamente distintas. De hecho, han habido distintos niveles de intensidad de los controles y diferencias muy fuertes también a causa de la significativa reducción del compromiso de algunos Estados. Italia, por ejemplo, que ha mantenido su rígido nivel de controles aduaneros, ha sido penalizada duramente. Todo ello ha provocado graves consecuencias como la insuficiente protección de los intereses financieros de la Unión, graves distorsiones de la competencia y amplios márgenes para la criminalidad organizada que ha hallado nuevas posibilidades de cuantiosas ganancias. En este ámbito, hasta ahora se ha comprobado el egoísmo de los Estados que ha provocado la incapacidad del Consejo de intervenir y la correspondiente actitud de inercia de la Comisión. Esta última, en efecto, ha desempeñado con frecuencia el papel de convidado de piedra precisamente porque no ha hallado un espacio en el diálogo necesario con el Consejo. Si luego, como apreciamos con satisfacción a través de las palabras del Comisario Monti y de la señora Comisaria Gradin, la Comisión ha empezado a actuar, ello se debe -hay que reconocerlo, como justamente hoy se ha reconocido- a la nueva sensibilización impuesta por la Comisión de investigación. El trabajo de la Comisión de investigación ha movido las aguas estancadas de quien prefería no ver ni saber. Ahora la gravedad del fenómeno está a la vista de todos nosotros. Por consiguiente, es necesario disponer de inmediato de un protocolo aduanero que establezca un nivel de control igual en los quince Estados, a fin de evitar las actuales y gravísimas distorsiones. Asimismo, es preciso un sistema de información eficaz y rápido que, superando el actual sistema de documentos, permita pasar a un sistema informático y a la utilización de modernas tecnologías para seguir los medios que se mueven por Europa, mediante sistemas de control por satélite. Por último hace falta potenciar «Aduana 2000» como primer enfoque para llegar a la reforma del régimen de tránsito y a la aduana única europea. Ésta es la única solución que consideramos posible para el futuro. La globalización impone una actividad comercial más rápida y sin trabas burocráticas. Esto, sin embargo, debe producirse sin graves pérdidas de ingresos fiscales y a costa de la apertura de nuevos espacios a la criminalidad organizada. Gracias al trabajo de la Comisión de investigación se ha puesto de manifiesto un dato alarmante, esto es, si se conociera más ampliamente la envergadura de los fallos que sufre el sistema, la evasión sería todavía mayor y si los ciudadanos europeos supieran la magnitud de las cifras que se escapan de las arcas de la Unión por dichos fallos, aumentaría sin duda su desconfianza en Europa. Habida cuenta de que esto es intolerable, es necesario actuar y hacerlo enseguida. Marset Campos Señora Presidenta, el Grupo Confederal de la Izquierda Unitaria EuropeaIzquierda Verde Nórdica apoya totalmente el trabajo y las recomendaciones realizadas por la Comisión temporal de investigación sobre el régimen de tránsito comunitario. Deseo poner de manifiesto, como ya se ha hecho, la escrupulosidad y esfuerzo del presidente, Sr. Tomlinson, del ponente, Sr. Kellett-Bowman, y de los funcionarios de la secretaría y de los servicios de traducción, que han suministrado de forma correcta y con puntualidad todos los documentos necesarios. Ha sido una experiencia muy importante la que hemos tenido en esta comisión, ha habido un protagonismo real del Parlamento Europeo para poder preocuparse de un asunto que concierne a toda la Unión Europea y por ello creo que hay que felicitarse del avance que ha supuesto esta actividad. También son importantes las recomendaciones para evitar el fraude y poder ingresar en las arcas comunitarias estas cantidades importantes de dinero. Sin embargo, hay tres consideraciones que desearía que constasen, desde nuestra postura política de izquierdas y comprometida con una Europa solidaria y social. La primera es poner en evidencia que el fraude alcanza dimensiones alarmantes cuando entra en vigor el mercado único del 93, al primar la ideología neoliberal de eliminar controles y favorecer las reglas del mercado frente a los intereses públicos de la Unión Europea. De esta forma se produce un hundimiento de los servicios aduaneros y de vigilancia y una desmoralización que da lugar a la consolidación del fraude. La conducta de la Comisión Europea y del Consejo ha sido, a mi entender, como mínimo, negligente y de falta de responsabilidad pública, al no prever y poner remedio a lo que resultaba previsible. La segunda consideración hace referencia a la relación existente entre el proceso neoliberal de desmantelamiento del Estado de bienestar que suponen los criterios de Maastricht y la extensión del mercado único, por una parte, y el desinterés por las finanzas públicas europeas que deberían sufragar políticas europeas sociales, por otra. No es sólo un descuido negligente el perder miles de millones de ecus sino que ello supone además que esta filosofía se va consolidando. La tercera consideración es conclusión de lo dicho anteriormente: estamos de acuerdo con todas las recomendaciones, que son sobre todo de carácter técnico-burocrático, para mejorar los servicios aduaneros, las conductas técnicas informáticas, homogeneización jurídica, fiscal, creación de entidades comunitarias específicas policíacas etc., pero si no se modifica la filosofía subyacente neoliberal todos estos esfuerzos no van a tener éxito. Por ello pensamos que hace falta todo lo que se dice, estas medidas y políticas de servicios públicos, pero además hay que introducir una modificación en los criterios de convergencia de Maastricht, así como una modificación en el pacto de estabilidad del euro. Es preciso también trasladar a la Conferencia Intergubernamental estas recomendaciones para una Europa social y solidaria. Müller Señora Presidenta, Señorías, con demasiada frecuencia escucho en discusiones la opinión de que el Parlamento tiene demasiado pocas competencias, que en realidad no puede decidir nada y en el fondo no es, de hecho, un verdadero Parlamento. Nosotros sabemos que se trata de prejuicios nacidos del desconocimiento, pero también sabemos que esta imagen que tiene la opinión pública sólo se modificará si defendemos los intereses de las ciudadanas y ciudadanos con aún mayor eficacia que hasta ahora y además también con transparencia. Maastricht I nos aportó en este sentido el nuevo derecho de investigación que ya ha podido ponerse a prueba en dos comisiones. Las citadas comisiones de investigación sobre la encefalopatía espongiforme bovina y sobre el fraude en el tránsito comunitario han fortalecido considerablemente al Parlamento. ¿Quién habría pensado hace un año que llegaríamos a emitir una censura condicional contra la Comisión por su escandalosa actuación en relación con el tema de la encefalopatía espongiforme bovina? ¿Quién habría dicho quince meses atrás que el fraude en el marco del régimen de tránsito y el problema asociado del crimen organizado es un tema que afecta a todas las instancias responsables y que ya no puede obviarse apelando sencillamente al buen funcionamiento del mercado interior? Ambas comisiones de investigación han demostrado una cosa: cuando el Parlamento recibe una competencia también sabe ejercerla de manera competente y con un objetivo claro. El derecho de investigación nos ha puesto en la mano de un instrumento poderoso para someter a escrutinio a la Comisión, al Consejo y a los Estados miembros y sacar a la luz lo que hasta ahora permanecía oculto. Antaño se expresaban sospechas o recelos no demostrados, ahora podemos demostrar en cambio quién, desde qué puesto, ha causado un perjuicio a la Comunidad o a un ciudadano individual a través de un ejercicio indebido de sus competencias o una negligencia en sus responsabilidades, y cómo puede subsanarse este daño, si es posible. Lo decisivo es, no obstante, que con el derecho de investigación se constituye una opinión pública europea que participa en cuanto acontece en la Unión Europea. De este modo se fomentan, mutuamente, el desarrollo del Parlamento como sede del control democrático y, como resultado, también -eso espero- un incremento de la confianza de las ciudadanas y los ciudadanos en las instituciones europeas. Para que el ejercicio del derecho de investigación sea todavía más eficaz en el futuro es preciso colmar, no obstante, algunas lagunas y eliminar algunas deficiencias. Con este fin, yo propongo los siguientes cinco puntos: los responsables políticos, ya sean representantes de las instituciones europeas o de los Estados miembros, como por ejemplo los Ministros nacionales, deben estar obligados a comparecer y a declarar ante la comisión de investigación. No es posible dejar al arbitrio del Ministro de Agricultura Hogg si decide responder o no ante la Comisión de investigación sobre la encefalopatía espongiforme bovina. En segundo lugar, la Comisión de investigación debe estar plenamente autorizada a convocar testigos, a tomar declaraciones bajo juramento y a imponer sanciones en caso de infracción. En tercer lugar, las competencias de investigación deben ampliarse para abarcar también a las personas naturales y jurídicas, aun cuando no actúen en nombre de la Comunidad o de la Unión, como por ejemplo en el ámbito de la industria tabaquera. En cuarto lugar, las personas naturales y jurídicas deben estar obligadas, por consiguiente, a presentar los documentos que se les soliciten y, como quinto punto, la Comisión de investigación debe estar autorizada en el futuro a acceder directamente a todos los documentos de las instituciones europeas. Y una última observación final: los servicios de secretaría deben estar mejor dotados en el futuro. En muchos momentos, Michael Shackleton y su equipo han conseguido hacer realidad lo imposible, casi más allá del límite de lo justificable. ¡Yo se lo agradezco sinceramente! Vandemeulebroucke Señora Presidenta, Señorías, cada uno de nosotros ha recibido los cuatro volúmenes en los que constan todos aquellos aspectos que no ha funcionado. Errores en el sector del transporte aduanero comunitario. Un alucinante e impresionante expediente en lo que respecta a los resultados. No sólo en cuanto a los errores cometidos sino también en lo relativo a todo lo que puede y debe cambiar. Deseo aprovechar la ocasión para expresar con la mayor claridad mi homenaje al ponente Kellett-Bowman por el excelente trabajo prestado. En este homenaje deseo igualmente incluir al secretariado que desempeñó sus labores de manera inmejorable. Además de ello, quiero rendir homenaje también al Presidente Tomlinson por haber dirigido de manera extraordinaria esta comisión. Se trata de un fraude de por lo menos mil millones de ecus. Ha quedado demostrado así lo anticuado, lo anacrónico del sistema, que ha servido incluso de estímulo al fraude. Es evidente que la delincuencia organizada supo aprovechar pronto los beneficios de las deficiencias del sistema. La comisión se concentró también en una serie de expedientes bien específicos, entre ellos por ejemplo el fraude en el sector de los cigarrillos y me satisface muy especialmente saber que se ha añadido toda una serie de complementos y de observaciones introducida por mí por ejemplo en lo referente al fraude de la carne y al del ganado. Este expediente aborda únicamente el hecho de la existencia de irregularidades en el transporte por carretera aunque debe también recordarse que el fraude no se limita sólo a este tipo de transporte, sino que los jefes de la mafia son sumamente ingeniosos, observándose así también anomalías en el tráfico aéreo, en el transporte hacia los países de ultramar. Igualmente se registran estas irregularidades en dirección hacia otros Estados miembros, y también en dirección de otros paraísos fiscales; la reputación de Suiza en ese sentido es bien conocida, antes y ahora, y a ella viene a sumarse Chipre. Numerosos son aquéllos de la base que exigen un servicio aduanero comunitario. Tal vez se trate ésta de la solución ideal, aunque lo mejor sería, y en esto coincide igualmente el ponente, que procediésemos a medidas más concretas. A pasos muy concretos, pasos prácticos en dirección de la cooperación. Será necesario brindar un margen mucho más amplio a la UCLAF, cuyo innovador trabajo puede ya comprobarse en la actualidad. Esta organización no debe limitarse a tomar nota de todos los errores cometidos, debiendo constituir principalmente una ventanilla, un centro medular y sobre todo que se le reconozca la competencia de introducir expedientes ante las instancias jurídicas de los Estados miembros. El Parlamento tiene que ser consciente de esa necesidad, debiendo además aumentarse el presupuesto concedido a esta organización de manera que le permita establecer contactos inmediatos con los ciudadanos. El informe presenta toda una serie de proposiciones concretas, a saber, la instauración inmediata de una academia aduanera, la adopción de nuevas tecnologías y la sintonización del recuento y de la informatización de todas las irregularidades observadas. Ha llegado el momento de proceder a todo aquello que sea posible. Una visita efectuada a Amberes y a Rotterdam ha demostrado por ejemplo la viabilidad de una cooperación en el espacio del BENELUX y la posibilidad de una colaboración efectiva entre los países septentrionales de Europa. Señora Presidenta, este trabajo no ha concluido aún. Afortunadamente, la Comisión de Control Presupuestario habrá de proseguir la tarea y en esa ocasión tendré la oportunidad de presentar mi «dossier» conteniendo datos estadísticos y cifras actuales de que dispongo sobre Estados Unidos. Por suerte, los Sres. Kellett-Bowman y Tomlinson son miembros de esta comisión y con seguridad habrán de ocuparse de la continuación de estos trabajos. Fabre-Aubrespy Señora Presidenta, señor representante del Consejo, señora, señores Comisarios, Señorías, el informe de la Comisión de investigación constituye un excelente documento sobre las lagunas del sistema de tránsito comunitario y sobre la amplitud del fraude. Al efectuar este importante trabajo, en el transcurso de trece meses y de treinta y siete reuniones, los treinta y cuatro miembros de la Comisión de investigación -su ponente, su presidente- han cumplido, indudablemente, el encargo del artículo 136/1 del Reglamento, es decir: »examinar las presuntas contravenciones de la legislación comunitaria o los supuestos de mala administración en la aplicación del Derecho comunitario». Si bien estoy de acuerdo con el diagnóstico realizado, no puedo suscribir las propuestas presentadas. Por esta razón he expresado una opinión minoritaria, y pido a todos los colegas que la lean en las páginas 207-210 del informe. Habría preferido, en efecto, que se hubiese dado preferencia a la aplicación inmediata de medidas eficaces. Un solo ejemplo; el problema crucial del tráfico ilícito de cigarrillos, en el que la Comisión, con razón, ha insistido largamente, es únicamente objeto de una recomendación: la creación, en este caso, de un grupo de trabajo. En lugar de esta aplicación inmediata de medidas eficaces, la Comisión propone como objetivo principal la creación de un servicio aduanero único en un marco europeo. Se trata de una medida ideológica que no respondería, como reconoce la propia Comisión, a la necesidad de obtener resultados inmediatos y que acarrearía importantes perturbaciones estructurales. El informe es, pues, una ocasión desaprovechada, reveladora de la actitud de nuestro Parlamento, que a menudo denuncia, critica, condena, pero que no va suficientemente lejos en la búsqueda de soluciones eficaces y da prioridad a soluciones dogmáticas, ideológicas. Por esta razón he votado en contra del informe y de la recomendación, apartándome, desgraciadamente, de la opinión de mis colegas. Martinez Señora Presidenta, el Sr. Kellett-Bowman ha realizado un excelente informe sobre el problema del tránsito, es decir, la libre circulación entre los terceros países y otros países, a través de la Comunidad Europea, sin pagar impuestos especiales, IVA, etcétera. Creo que se trata de un espléndido regalo de aniversario por los cuarenta años del Tratado de Roma. Desde la primera página, el Sr. Kellett-Bowman nos hace el balance de cuarenta años. ¿Cuál es este balance? Los delincuentes atraviesan las fronteras; los beneficios por actividades legales hacen lo propio, ¡puesto que ya no existen fronteras! El Sr. Kellett-Bowman explica, a continuación, que se han reducido los efectivos de los servicios aduaneros, que los que quedan están desmoralizados y que el conjunto, naturalmente, implica consecuencias financieras difíciles de calcular. ¿Son 750 millones de ecus en cuatro años, son 3 millardos de ecus anuales? La incapacidad para calcularlo es, por otro lado, una señal reveladora de los métodos de la Comisión Europea. El segundo regalo de Kellett-Bowman es un himno a las fronteras; en este caso, a las fronteras aduaneras, a las fronteras penales y también a las fronteras sanitarias. El informe nos pone al corriente de que un solo país, Polonia, nos ha enviado 1.000 camiones, 150.000 vacunos, 6.000 toneladas de carne, a pesar de las epizootias de fiebre aftosa y de peste porcina, que se han propagado libremente al haber desaparecido las fronteras. Señor Mario Monti, si existiesen las fronteras fiscales no habría fraude en el pago del IVA. El propio régimen común del IVA genera el fraude. Basta con un número de identificación falso de otro país, para defraudar sin problemas. La tercera y muy interesante contribución de Kellett-Bowman es la relativa a los métodos de trabajo de la Comisión Europea. El método es muy simple, se trata del salto a lo desconocido. Se suprime lo que existe y no se lo sustituye con nada. Al igual que la Comisión, al igual que el Sr. Medina Ortega en relación con las «vacas locas», el Sr. Kellett-Bowman se limita a hablar de grave carencia. Su cuarta contribución se refiere a las consecuencias de la fiscalidad excesiva, en concreto los impuestos especiales sobre los cigarrillos. Se crea una situación de prohibición a la norteamericana. Es evidente que el fraude permite ganar un 83 %, desde el momento en que los impuestos especiales, en Portugal, varían entre un 76 % y un 83 % del precio del paquete. En cuanto a las soluciones, se trata de la huida hacia delante, de la modificación del régimen de tránsito; es algo bastante modesto. El Sr. Mario Monti nos dice: »El pilar judicial europeo permitirá remediar las deficiencias del pilar administrativo europeo». ¡Un cuerpo de control europeo que será tan ineficaz como los que ya existen! La realidad es que el fraude es consustancial a la construcción europea. Se ha defraudado desde el principio. Se ha engañado a los pueblos, a las soberanías, se ha mentido a las democracias creando una oligarquía, del director del Banco Central a la Comisión Europea. Desde el principio, señora Presidenta, se ha mentido a las naciones, se ha mentido a los pueblos. Europa era una joven de Asia Menor, una turca raptada por alguien que ella creía que era un toro y que no era más que Zeus. La madre portadora mentía, el padre fecundador también era mentira. ¿Cómo quieren que los hijos, 2.500 años después, no lleven la mentira grabada en la piel? Wemheuer Señora Presidenta, señor Presidente en funciones del Consejo, señor Presidente de la Comisión, prácticamente nadie, ninguno de los 370 millones de ciudadanos y ciudadanas de la Unión Europea a quienes nos proponemos representar aquí, sabe que existe un régimen de tránsito comunitario y ninguno de estos ciudadanos y ciudadanas sabe tampoco que éste no funciona. Es preciso reconocer que es así y no debemos dejar de tenerlo presente. Sin embargo, a pesar de que nadie sabe que este sistema no funciona, los 370 millones de ciudadanas y ciudadanos saben, en cambio, muy bien que estos errores de funcionamiento les afectan. El Sr. Kellett-Bowman ya ha señalado que este funcionamiento indebido beneficia sobre todo a la criminalidad y Pauline Green ha manifestado esta mañana, en el debate sobre el 40o aniversario de los Tratados de Roma, que la desconfianza en el funcionamiento de la actual Unión Europea es cada vez mayor. Está creciendo el sentimiento de amenaza, de indefensión, de que Europa nos está privando no sólo de la seguridad social y económica, sino también de la seguridad interior, y esto pone en peligro no sólo la estabilidad, sino también el posterior desarrollo y el futuro de la Unión Europea. El fraude en el marco del régimen de tránsito comunitario es sólo una gota de agua dentro de este panorama más amplio. Pero es una pieza del mosaico y debemos contemplarlo dentro de este contexto político y con la seriedad que por consiguiente se merece. No es mi intención eximir a nadie de su responsabilidad, sobre todo no al Consejo, ni tampoco a la Comisión. Pero las críticas que hemos expresado hoy, detalladas, competentes, respaldadas por 15 meses de duro trabajo, resultarían sin duda un poco más creíbles a los ojos y los oídos de las ciudadanas y los ciudadanos de la Unión Europea si las hiciésemos extensivas a nuestro propio caso, a este Parlamento, a esta ilustre Cámara, como nos gusta llamarla. En efecto, estimadas y estimados colegas -y quizás sea una ventaja hablar ahora, puesto que al menos me escuchan algunos más-, ¿hemos pensado seriamente, hemos señalado que este procedimiento se concibió para seis Estados miembros y ahora somos 15 y se prevé que seamos más? ¿Nos hemos planteado las debidas preguntas? ¡No! Podemos reprochar, evidentemente, a la Comisión y al Consejo que no se hayan hecho estas preguntas. No retiramos ningún punto de la crítica. Pero también nosotros deberíamos habernos hecho esas preguntas y si los demás no actúan, ¡es nuestro deber hacerlo! Señor comisario Monti, usted ha establecido una vinculación entre la decisión sobre el programa «Aduana 2000» y la labor de la Comisión de investigación y yo sé que todos los técnicos ven esta vinculación. Pero, ¿la hemos considerado seriamente desde el Parlamento? ¿Desarrollamos el debate sobre el programa «Aduana 2000» con la seriedad y el rigor necesarios? ¿Lo hicimos? ¡No, no lo hicimos! En realidad, tuvimos que luchar para conseguir que se incluyera al menos en el orden del día. Éste es el problema. No hemos tenido presente el contexto general. Yo quisiera añadir a las 38 recomendaciones que ha presentado la comisión, y que yo respaldo plenamente, una recomendación adicional: somos el Parlamento y como tal queremos que se nos considere. Yo les ruego que actuemos también de manera que nos permita identificarnos como tal. A veces actuamos como si no fuésemos responsables de las decisiones que aquí adoptamos a partir del momento en que éstas abandonan esta Cámara. Pero tenemos una responsabilidad y ésta puede expresarse ciertamente muy bien a través de la labor de una Comisión de investigación. Pero es preciso que también se manifieste en el trabajo cotidiano. Debemos tomarnos más en serio si queremos que los demás también lo hagan y nuestras críticas al Consejo y a la Comisión podrán tener asimismo mayor peso si así lo hacemos. Señor Presidenta, antes de acabar permítame una última observación personal. Señor comisario Monti, durante los trabajos de la Comisión de investigación yo le he criticado de manera muy directa y a veces también con gran vehemencia. Puesto que fueron críticas públicas y a las que ahora también se dará publicidad, yo quiero excusarme por aquello que pueda haberle herido. No retiro nada del contenido de la crítica, al contrario, pero el tono en que usted ha hablado hoy, el cambio que usted ha demostrado que es posible, me inspiran un enorme respeto y quiero decírselo desde aquí. Theato Señora Presidenta, Señorías, el mercado interior nos aportó las cuatro libertades que ya conocemos. ¿Pero no llevaba aparejada quizás también una quinta, a saber: la libertad de circulación de los defraudadores, contrabandistas y estraperlistas? Averiguar si es así era la tarea de la Comisión de investigación que en el curso de 16 audiencias, varios viajes e incontables reuniones examinó los tortuosos caminos que pueden seguir algunas mercancías que se introducen en la Unión Europea y pueden atraversarla sin pagar impuestos ni aranceles, siguiendo un procedimiento, regular en sí mismo, en virtud del cual los correspondientes tributos se cobran sólo en el lugar de destino. Para anticipar de entrada el resultado que ha alcanzado la comisión, ya repetidamente citado aquí, lo cierto es que en estos momentos el régimen de tránsito no funciona bien. Lo cual no es de extrañar si se considera que data de finales de los años sesenta, cuando la Comunidad era más reducida y el tráfico comercial más escaso. Actualmente se tramitan hasta 18 millones de expedientes anuales en unas 3.000 oficinas de aduanas de al menos 20 países. En el régimen de tránsito intervienen activamente los conductores, las empresas de transporte y los funcionarios de aduanas, pero también participan pasivamente en él los beneficiarios del fraude, es decir los receptores finales de las mercancías, que en la mayoría de los casos forman parte de organizaciones criminales. Éstos obtienen sus ganancias gracias a la diferencia entre el precio de importación libre de gravámenes y el precio de venta que pueden obtener en el mercado negro. Las mercancías gravadas con altos impuestos son, por lo tanto, particularmente susceptibles de ser objeto de fraude. El valor arancelario y el valor impositivo de un contenedor cargado de cigarrillos es de aproximadamente un millón de ecus. Las pérdidas que ocasiona el fraude a la Unión Europea y a los Estados miembros en concepto de derechos arancelarios, IVA e impuestos especiales sobre el consumo no recaudados se elevan a miles de millones. A pesar del mercado interior, las respectivas competencias diferenciadas de las administraciones aduaneras nacionales acaban en las fronteras de su Estado miembro. Sus métodos de trabajo son arcaicos. Siguen un prolijo procedimiento sobre papel, con documentos y sellos fácilmente falsicables. Las reducciones de personal y las restricciones de los recursos impiden realizar controles exhaustivos. Las inspecciones al azar por sí solas no bastan. La insuficiente cooperación y la falta de reconocimiento mutuo del material probatorio hacen que sea prácticamente imposible perseguir a los defraudadores. Por añadidura, el hecho de que el IVA se recaude en el país consumidor, y no en el país de origen, constituye prácticamente una invitación al fraude. ¿Cómo ha podido llegarse hasta este extremo? Tanto la Comisión como el Consejo no tuvieron en consideración este aspecto negativo cuando se procedió a la realización del mercado interior. ¡Sin embargo, yo le aseguro que el Parlamento ya lo advirtió, estimada colega Wemheuer! Y también se ignoraron durante años las crecientes pérdidas sufridas. El mayor mérito de la Comisión de investigación, encabezada por su presidente John Tomlinson, que se ha tomado muy en serio su compromiso, ha sido sacar a la luz los defectos del régimen de tránsito. Debemos agradecer sinceramente al ponente Edward Kellett-Bowman y al servicio de secretaría de la comisión el enorme esfuerzo realizado. Señor Presidenta, la constatación de que a largo plazo debe preverse la creación de un servicio aduanero europeo recorre como un hilo rojo las 38 recomendaciones de la Comisión de investigación. La Comisión se ha manifestado hoy muy explícitamente al respecto, lo cual es de agradecer. Ya ha adoptado algunas iniciativas y yo quisiera manifestar explícitamente mi agradecimiento a la Sra. Gradin y al Sr. Monti, aquí presentes. No obstante, también es necesario realizar un mayor esfuerzo en el ámbito judicial, por ejemplo por lo que respecta a la asistencia judicial y al material probatorio. En conjunto, se ha visto que algunos aspectos esenciales del procedimiento aduanero son de carácter político y están estrechamente vinculados a la realidad política. Por esto, pedimos a la Comisión y el Consejo -que hoy también está representado aquí, lo cual es muy de agradecerque demuestren la voluntad y emprendan las acciones necesarias, con arreglo a las recomendaciones de la comisión y con vistas a alcanzar algún progreso en la Conferencia Intergubernamental. El Parlamento también supervisará y verificará con especial atención las medidas adoptadas desde su Comisión de Control Presupuestario. El Presidente Doy las gracias a la Sra. Theato. Se interrumpe el debate. Se reanudará a las 15.00 horas. El Presidente Tiene la palabra el Sr. Martinez para una cuestión de orden. Martinez Señor Presidente, aquí mismo, a la entrada del hemiciclo, un grupo de jóvenes está distribuyendo octavillas políticas. Importa poco que sea contra el Frente Nacional. Sería lo mismo si fuera contra el Partido Comunista o contra el Partido Socialista. Señor Presidente, le pido que haga uso de sus facultades para que un ordenanza impida que nuestro hemiciclo se convierta en un lugar de distribución de octavillas políticas. El Presidente Señor Martinez, tiene usted razón. Todo Parlamento requiere respeto y, naturalmente, las actividades de reparto de propaganda -esta Casa es muy grande- pueden hacerse en cualquier sitio menos, precisamente, delante del Hemiciclo . Votaciones Ahern Sólo quiero decir que, en conexión con este tema tengo en mi poder la copia de una carta de la presidencia de la Comisión de Investigación, Desarrollo Tecnológico y Energía en la que aparece mi nombre como si estuviera de acuerdo con esto. Yo nunca he manifestado dicho acuerdo. Hubo un proceso similar al que hemos tenido ahora y no tuve ocasión de expresar mi desacuerdo con la propuesta y ahora lo hago. El Presidente Muchas gracias, señora Ahern. Se inscribirá en el Acta la declaración que acaba de hacer. Trakatellis Señor Presidente, quisiera recordar a la Asamblea que en la enmienda núm. 37 se prevé que la Comisión pueda cambiar puntos esenciales del Anexo; excluye determinadas partes fundamentales, como la evaluación del riesgo, que constituye el núcleo de la Directiva. Si no se aprueba esta enmienda, será posible modificar en esencia la Directiva mediante comités. Por lo tanto, insto a la Asamblea a que apruebe la enmienda núm. 37. Después de la votación sobre la propuesta de la Comisión modificada. Trakatellis Señor Presidente, quisiera preguntar a la Comisaria Bjerregaard: Primero, si aprueba el cambio de fundamento jurídico; le recuerdo a este respecto que el 19 de febrero esta Asamblea aprobó el informe de la Comisión sobre la enfermedad de las vacas locas. Entre las conclusiones y propuestas de la Comisión figuraba que todas las acciones relacionadas con la salud pública deben estar basadas en el procedimiento de codecisión. Segundo, ayer nos dijo que aprobaba una parte de la enmienda relativa al riesgo. ¿Cuál es la parte que aprueba? Debe saber que esta enmienda es la más esencial, se refiere al núcleo de la Directiva. Quisiera escuchar, pues, que la aprueba en su totalidad, porque realmente garantiza la correcta evaluación del riesgo y, por consiguiente, la correcta elección de los lugares confinados para la realización de trabajos con microorganismos modificados genéticamente. Bjerregaard Señor Presidente, ayer tuvimos un amplio debate sobre la propuesta votada ahora por el Parlamento. Durante el mismo expuse las razones por las que la Comisión no era partidaria de modificar el fundamento jurídico. Subrayé asimismo que la Comisión estaba dispuesta a atenerse a la enmienda recomendada por varios oradores encaminada a aumentar la influencia del Parlamento con respecto a los Anexos. El único cambio producido de ayer a hoy es que, obviamente, estudiaremos las enmiendas aprobadas por el Parlamento. El Parlamento aprueba la resolución legislativa Breyer Señor Presidente, creo que es mi deber advertir a las y los colegas que el Considerando F no responde a la realidad. En la enmienda 12 se afirma que el Convenio del Consejo de Europa sobre los derechos humanos y la biología y la medicina prohíbe explícitamente la clonación y luego también se afirma que se trata de la primera prohibición de la misma en el ámbito del Derecho internacional. Como saben muchas y muchos otros colegas, esto no es así. Yo creo que es importante que esta cuestión quede clara antes de la votación. (El Parlamento aprueba la resolución) Green Señor Presidente, la siguiente votación que figura en nuestro orden del día se refiere al cierre de Renault. En la tribuna tenemos hombres y mujeres sindicalistas que, desde ayer, están aquí, habiendo venido directamente de la manifestación de París, en representación de las 3.100 personas de la fábrica Renault de Vilvoorde que quedarán sin empleo si esta decisión se lleva a cabo irrevocablemente. Creo que debiéramos darles la bienvenida a la tribuna y demostrar nuestro apoyo a su causa. (Aplausos vivos y prolongados) El Presidente Muchas gracias, señora Green. Entiendo que usted comprende las limitaciones institucionales que tiene esta Presidencia, pero sus palabras constarán en Acta, con el subrayado enfático que el Pleno les ha dado. Konrad Señor Presidente, la cordial bienvenida que se ha dado a las señoras y señores presentes en la tribuna me da motivo para manifestar mi malestar, Sra. Green, por el hecho de que en nuestro Parlamento se haga alusión de este modo a la citada situación. (Exclamaciones y aplausos) Todos somos diputados libremente elegidos y para mí es sumamente importante que un Parlamento pueda decidir libremente, sin presiones de la calle y sin presiones de la tribuna. ¡Solicito que así conste en acta! (Agitación en la tribuna de invitados) El Presidente ¡Silencio en la tribuna! ¡Silencio en la tribuna!!Señores de la tribuna! ¡Señores de la tribuna! Silence! Señores de la tribuna, hagan el favor de escucharme. Señores de la tribuna, sepan ustedes que nuestro Reglamento prohíbe terminantemente hacer manifestaciones de cualquier tipo desde la tribuna. Por lo tanto, si ustedes no están en silencio, me veré con la dolorosa obligación de hacerles desalojar. Les ruego por lo tanto que estén en silencio. Y a usted, señor Konrad, tengo que decirle que en este Parlamento todos los diputados y diputadas pueden tomar la palabra. Y que en este Parlamento existe plena libertad de manifestarse a la hora de la votación. Señorías, el debate sobre esta cuestión ya se ha producido, por lo que vamos a pasar a la votación. Les ruego a ustedes que me ayuden a llevar a buen término la votación con la tranquilidad que merece una cuestión de tanta importancia. Propuesta de resolución común sobre el cierre de la factoría Renault de Vilvoorde (Bélgica) Antes de la votación El Presidente Me pide la palabra el Sr. Giansily. Se la daré después de la votación. (Ante la insistencia del Sr. Giansily) Señor Giansily, debo recordarle que las decisiones en esta Asamblea, mientras yo sea el presidente de turno, sean equivocadas o no, las tomo yo. Le he dicho que le daré la palabra después de la votación, por lo que le ruego que se siente. Señorías, si ustedes no respetan el trabajo de la Asamblea me veré obligado a desalojarles. ¡Debe respetarse el trabajo de la Asamblea! Señorías, como ya un sector del Hemiciclo ha tomado la palabra con los pies, vamos a seguir nuestro trabajo. Señor Giansily, si usted no respeta a esta Presidencia haré que le expulsen del Hemiciclo. ¡Desaloje la Cámara, señor Giansily! Señorías, de acuerdo con el artículo 109 del Reglamento y después de haber llamado al orden repetidamente al Sr. Giansily, tomo las atribuciones que me da el Reglamento y expulso de la Cámara al Sr. Giansily. Señorías, les pido tranquilidad. Esta Presidencia, de conformidad con las atribuciones que le otorga el Reglamento, ha tomado una decisión. Me pide la palabra el Sr. de Vries. De Vries Creo que todos somos conscientes de que el asunto que estamos a punto de votar es sumamente sensible. También somos conscientes de que hay una serie de importantes diferencias en los pormenores que deberán resolverse mediante la votación. A las personas de la fábrica Renault les debemos que la votación se desarrolle de acuerdo con las normas de la Asamblea, en silencio y dignamente. Señor Presidente, al igual que debiéramos hacerlo todos nosotros, respeto plenamente su autoridad. No deseo cuestionar su autoridad como Presidente de la sesión. Quiero dejar esto absolutamente claro. Sin embargo, en vista del hecho de que ya ha pasado la 1, quizá fuera aconsejable hacer la votación a las 3 de la tarde, justo después de la pausa del mediodía, para que podamos efectuarla en paz y con tranquilidad. Por lo tanto, propongo que suspendamos la sesión. El Presidente Señorías, tengo que recordarles que, de aceptar la propuesta del Sr. de Vries, esta votación no se podría celebrar esta tarde, sino que tendría que celebrarse mañana. En segundo lugar, creo que podemos calmar los ánimos y avanzar. Tiene ahora la palabra el Sr. Martens. Martens Señor Presidente, estimo que lo mejor que este Parlamento puede hacer ahora es aprobar la resolución sobre los trabajadores de Vilvoorde. Pero deseo pedirle, señor Presidente, que para restablecer el orden en esta Asamblea, algo que es necesario para este Parlamento además, que interrumpa usted la sesión a fin de solucionar este incidente acaecido con un miembro de esta Asamblea. Le pido pues que interrumpa la sesión a fin de permitirnos, a fin de permitirle a usted, que se solucione este incidente a fin de que podamos proceder en orden y serenidad a la votación de la resolución. El Presidente Señor Martens, si interrumpo la sesión, entonces la votación tendrá que celebrarse, con arreglo al Reglamento, mañana. Por lo tanto, por la importancia de la votación que vamos a realizar, voy a intentar solucionar esta cuestión si el conjunto de la Asamblea me ayuda. El incidente se ha iniciado porque el Sr. Giansily había pedido la palabra. Señorías, recuerden ustedes, por favor, que cuando desde la tribuna se ha producido una determinada manifestación, esta Presidencia se ha manifestado con energía amenazando con que si esto se reproducía, los causantes serían expulsados de la tribuna. Entonces, a partir de esto, se han sucedido diversas intervenciones. Para no retrasar la votación, le dije al Sr. Giansily que le daría la palabra al final de la votación. Tiene usted la palabra, señor Martens. Martens Señor Presidente, es perfectamente posible suspender la sesión durante cinco o diez minutos para solucionar el incidente, y continuar luego con la votación. El Presidente Señorías, les propongo que suspendamos la sesión durante cinco minutos. (La sesión, interrumpida a las 13.15, se reanuda a las 13.20 horas) El Presidente Señorías, tras consultar con los presidentes de Grupo, y más allá de la valoración que puedan hacer de este incidente, y de las vías que se puedan utilizar para expresar su conformidad o disconformidad con la actuación de esta Presidencia, vamos a reanudar la sesión, pero dando un minuto a cada Grupo político. Les pido que colaboren con esta Presidencia, porque es importante que podamos avanzar en la votación que teníamos hoy prevista. Tiene la palabra la Sra. Dury. Dury Señor Presidente, me felicito de que haya encontrado una solución para reanudar dignamente nuestra sesión, como todos deseamos, puesto que queremos votar sobre esta resolución. Ayer oí a muchos colegas hablar de la Europa social y de su apoyo a los trabajadores de Renault de todos los países, y no sólo de Vilvoorde. Desearía que concretaran su discurso votando a favor de nuestra resolución. Por lo tanto, espero también oírlos ahora. Me felicito por esta solución. ¡Celebremos la votación dignamente, todos juntos, para demostrar a nuestros interlocutores que el Parlamento Europeo es capaz de apoyar la Europa social! Martens Señor Presidente, estimados colegas, lo que debemos hacer ahora es aprobar nuestro trabajo normal y concienzudo, es decir, esta resolución. Como dije anteriormente, es esto lo más importante que debemos hacer, y debemos aprender a comportarnos con la dignidad de un Parlamento. El arma más adecuada en este caso consiste en el debate y el testimonio de solidaridad mostrado por estas resoluciones. Todos nosotros impatizamos con estos trabajadores que se ven amenazados en su subsistencia. Y nuestra tarea consiste pues en hacer respetar las reglas de este Parlamento y proceder a un debate justo y honesto. Y pasemos ahora a la votación de esta resolución. Pasty Señor Presidente, lo que ha ocurrido hace un rato es totalmente inaceptable puesto que esto no es un foro sindical, sino un Parlamento. Estábamos celebrando una votación. Usted no tenía por qué dar la palabra a la Sra. Green ni a la tribuna. Usted debió suspender inmediatamente la sesión y ordenar el desalojo de la tribuna en el momento de producirse los incidentes. Considero que no se puede votar bajo presión. Si usted continúa con la votación, lo comunicaré a los presidentes en la Conferencia de Presidentes. Dicho esto, pido a mi Grupo que no participe en la votación y que abandone el hemiciclo. Puerta Como ya se ha dicho, señor Presidente, la gravedad del tema que estamos tratando nos exige cumplir con nuestra obligación. Ya hemos restablecido la situación de un debate sereno y tranquilo en el Parlamento. Yo le felicito por la decisión que ha tomado de volver a reunirnos y tiene usted el apoyo de la mayoría de los Grupos a través de los presidentes de Grupo. Vamos a deliberar, vamos a decidir. Hoy estamos celebrando el 40º aniversario del Tratado de Roma y sería una mala celebración, después de la retórica de esta mañana, no poder celebrar una votación ordinaria pero muy importante. Yo tengo que añadir, además, que nuestro Grupo se ha visto sorprendido por la redacción del artículo 8 de la resolución común donde se dice que se espera que la dirección de la empresa elaborará, de acuerdo con la representación de los trabajadores, un plan social que haga aceptables los despidos. Nosotros no podemos apoyar esta resolución, retiramos nuestra firma y pediríamos que este artículo 8 no se aprobara, para poder apoyar la resolución. Tome usted nota, señor Presidente, si es tan amable, de que retiramos nuestra firma a la resolución conjunta. Cohn-Bendit Señoras y señores, cuando la desgracia de las personas alcanza al Parlamento, es para éste una cuestión de dignidad aceptar que a veces los problemas sociales lleguen hasta este recinto. No tenemos necesidad de crisparnos. Todos saben, ya que tenemos listas de votación, la forma en que vamos a votar. ¡Dejen de hacer teatro! ¡Qué es esta comedia! ¡Actuemos con dignidad y pensemos que hay millones de parados! ¡Hagamos nuestro trabajo! Bastante nos pagan por ello. ¡Votemos! ¡Votemos! ¡Ustedes votarán en contra, nosotros votaremos a favor; la Historia juzgará! ¡Gracias, señores de la derecha, por haber traído la lucha de clases a este Parlamento! Lalumière Señorías, el caso Renault es tan grave que es comprensible la preocupación y, en cierto modo, el nerviosismo que se ponen de manifiesto. Pero precisamente por tratarse de un asunto muy grave nosotros tenemos el deber de no perder la calma. Otros lo han dicho hace un momento. Hoy nuestro trabajo, nuestra responsabilidad, después de haber discutido este expediente, es votar. Algunos votarán quizá en un sentido, los demás en otro. Esa es nuestra responsabilidad política. Por encima de los incidentes sobre el procedimiento reglamentario que se han producido al comienzo de la votación y que posteriormente podremos volver a tratar, creo que ahora debemos votar, con calma, serenamente. Fabre-Aubrespy Señor Presidente, usted es responsable -como Jean-Claude Pasty con razón lo acaba de decir- de los incidentes que se han producido. No es posible que en nuestro Parlamento se siga dando preferencia a algunos oradores sobre otros. Cuando usted concede la palabra a un diputado, debe también concederla a otro diputado si la pide al mismo tiempo para intervenir sobre el mismo asunto. En eso consiste la democracia, que prohíbe establecer diferencias entre los diputados. A continuación deseo formular una pregunta, primeramente a usted, y luego a la Mesa de nuestro Parlamento. En la tribuna hay visitantes. Esta semana yo mismo he invitado a dos grupos de visitantes. En este momento los escaños están reservados hasta el mes de diciembre. ¿Qué diputado ha permitido el acceso de las personas que se han manifestado? ¿Sobre qué bases? ¿Cuándo se han atribuido los escaños? Es una pregunta muy concreta. No me opongo a la presencia de estas personas, pero usted ha permitido que se las aplaudiera, cuando no se trata de una delegación oficial. Usted no ha sometido a votación la propuesta del Sr. de Vries, a pesar de que debía hacerlo, en aplicación del artículo 111. Le pido ahora que someta a votación la solicitud de suspensión de la sesión, presentada por el Sr. Pasty, de conformidad con el artículo 132 del Reglamento. Féret Señor Presidente, me alegro, personalmente, de la presencia de los trabajadores de Renault en este recinto. Pero no puedo tolerar que usted dé motivo para que los diputados socialistas hagan propaganda electoral, cuando sabemos que la factoría Renault fue cerrada por el Sr. Schweitzer, que es socialista y amigo de Laurent Fabius. Digo esto a la atención del Sr. Dury, y advierto a los trabajadores que los socialistas intentarán aprovecharse de su lucha, cuando los socialistas son los responsables de que estén parados. Segunda cuestión, a la atención de la Sra. Green, quien se ha aprovechado del sitio que ocupa para hacer propaganda electoral. Señalo que el Reino Unido ha hecho padecer mucho a los trabajadores belgas, ya que en la década de 1980 la planta de la British Leyland también fue trasladada al Reino Unido. Aquella vez se envió a miles de trabajadores valones al paro, sin que nadie se preocupase por ello. Nosotros, en todo caso, defendemos a los trabajadores y no hacemos lo que hoy hacen los socialistas: mentir, engañar, como siempre lo han hecho. El Presidente Muchas gracias, señor Féret. Señorías, el Sr. Fabre-Aubrespy ha hecho una petición formal, que debo someter a votación, de suspender la sesión. Someto a votación la solicitud de suspensión de sesión. (El Parlamento rechaza la solicitud) Señorías, procederemos, pues, a la votación de la propuesta de resolución común presentada por cinco Grupos políticos, dado que el Sr. Puerta nos acaba de anunciar que el Grupo GUE/NGL ha retirado su apoyo a la propuesta de resolución común. (El Parlamento aprueba la resolución) El Presidente Tiene la palabra el Sr. Giansily para una cuestión de orden. Giansily Más vale tarde que nunca, señor Presidente. Señor Presidente, yo no he tenido ninguna actitud agresiva para con usted hace un momento, y deseaba simplemente preguntarle en qué artículo del Reglamento se había basado para interrumpir la votación, conceder la palabra a una colega nuestra, que ejercía casualmente la presidencia del grupo más numeroso de nuestra Asamblea, y hacernos votar una resolución importante presionados por un grupo de personas que estaban en la tribuna. Usted le ha hecho un flaco favor a nuestra Asamblea, señor Presidente. Nuestra Asamblea carece de credibilidad cara al exterior. Se la considera una Asamblea folklórica. En ella se oye hablar a personas que hace treinta años gritaban «¡Destrocemos, destrocemos, destrocemos!» y que esta mañana decían «¡Votemos, votemos, votemos!». Creo, señor Presidente, que todos los que están aquí votaron por usted el día de la elección de los vicepresidentes porque existía un consenso, y pienso que en esta Asamblea el consenso se basa ante todo en el respeto de los diputados. Y cuando se desemboca en una situación absolutamente inverosímil, en que en la tribuna algunas personas amenazan con el puño a los diputados y en que usted llega incluso a pedir que se expulse a un diputado, eso significa, señor Presidente, que no ha desempeñado correctamente sus funciones, y si fuese un hombre de honor presentaría inmediatamente su dimisión. El Presidente Señor Giansily, yo pretendo ser siempre un presidente con voluntad de equilibrio institucional. Me puedo equivocar, pero tampoco tengo ninguna agresividad ni con usted ni con nadie, y estoy siempre dispuesto a aprender. Por lo tanto, aunque en sus palabras hay sin duda agresividad, yo las tomo como enseñanza y espero en el futuro intentar hacerlo mejor. Tiene la palabra la Sra. McIntosh para una cuestión de orden. McIntosh Señor Presidente, por una cuestión de orden: no sólo ha lesionado usted la dignidad de esta Asamblea, sino que ha puesto en tela de juicio el cargo que ha ocupado hoy como Presidente de la misma. El artículo 127 del Reglamento es bien claro. Se podrá autorizar que un diputado señale a la atención del Presidente cualquier caso en que no se respete el Reglamento. La petición de palabra para ello tendrá prioridad sobre todas las restantes peticiones de palabra. Me gustaría saber en virtud de qué artículo del Reglamento ha intervenido y se ha llamado a intervenir a la Sra. Green. También me gustaría saber por qué, cuando se invocó el artículo 126 con la petición de que se suspendiera la sesión, no se admitió inmediatamente y se sometió a votación; y por qué, cuando el público de la tribuna abusó del apartado 3 del artículo 101, no sólo atentando contra la dignidad de la Asamblea sino dedicándose después a seguir realizando entrevistas de televisión en la tribuna y haciendo llamadas telefónicas con teléfonos móviles, que están estrictamente prohibidas en este edificio, no les expulsó usted inmediatamente antes de que tuviera lugar la votación, de conformidad con el apartado 3 del artículo 101. También me gustaría saber por qué no se dejó hablar a un colega mío, que estaba intentando ejercer su derecho con arreglo al artículo 127, y por qué Su Señoría no abandonó la presidencia de conformidad con el artículo 111 y no suspendió inmediatamente la sesión hasta que se restableciera el orden. El Presidente Gracias, señora McIntosh. He dicho durante esta sesión -y vuelvo a hacerlo ahora- que, de acuerdo con el apartado 1 del artículo 19, asumo todas las responsabilidades de los hechos que han sucedido en esta sesión y, por lo tanto, estaré dispuesto en cada momento a dar respuesta ante la Mesa del Parlamento y ante la Conferencia de Presidentes. Por lo tanto, señora McIntosh, yo he obrado de acuerdo con el apartado 1 del artículo 19 y, mientras presida esta sesión, seguiré haciéndolo así por duro que sea en algunas ocasiones. Tiene ahora la palabra el Sr. Falconer para una cuestión de orden. Falconer Señor Presidente, así es como piensa la Sra. McIntosh. Ahora entendemos por qué los juristas acaban en lugares en los que deberían estar los políticos. Mi idea es que el modo en que ha dirigido hoy la sesión en esta Cámara ha sido correcto. La Sra. Green habló a favor de la resolución que se sometía a la votación de la Asamblea. Después permitió usted que hablara alguien del otro lado y ese orador se opuso a lo que había dicho la Sra. Green. Por lo tanto, había un orador a favor y uno en contra. Dado que es su medio de vida lo que está en juego, las personas de la tribuna expresaron, con mucha razón, su indignación. No ha sido escandaloso. Cualquiera que haya estado en un piquete de huelga o se haya visto mezclado en disputas laborales sabrá que no ha sido escandaloso. Así pues, señor Presidente, ha dirigido usted la sesión muy correctamente. No autorizó que hablara el Sr. Giansily porque quería seguir adelante con el procedimiento. Tan sólo quería decir que el modo en que ha dirigido hoy la sesión habla muy a su favor. Yo pediría a los diputados de la Asamblea que recordaran que se encuentran aquí como políticos y que no debieran ser tan insensibles como para no darse cuenta de las preocupaciones de unos trabajadores de a pie que pueden pasar a engrosar las filas del paro a consecuencia de los caprichos de empresas multinacionales a las que no les importa ni una pizca cómo se ganan la vida. Hallam Señor Presidente, quiero hacer constar en el acta de la Asamblea que durante los debates de después del mediodía, sobre todo durante las penosas escenas que hemos presenciado, se ha visto a diputados del partido Conservador Británico haciendo gestos obscenos dirigidos a personas de la tribuna pública. Es algo que desapruebo intensamente y pediría que, en algún momento futuro, se tomara algún tipo de medida disciplinaria contra dichos diputados. No está nada bien que los diputados de nuestra Asamblea se comporten de esa forma repugnante con personas que acaban de perder sus puestos de trabajo. Corbett Señor Presidente, el orden y la autoridad de esta casa dependen del respeto hacia la Mesa y hacia las decisiones adoptadas por la misma. Con arreglo al artículo 109 del Reglamento, si el Presidente expulsa a un diputado del salón de sesiones por razones disciplinarias, no se le permitirá que regrese a él durante el resto de la sesión. En el caso del diputado al que usted nombró, no sólo regresó a la Cámara, sino que también tomó parte en las votaciones. Por lo tanto, pido que se anule su voto. También se le dio el derecho a dar una explicación de voto. No quiero dar más pábulo a lo que ya es de por sí una situación tensa, pero el respeto por nuestro Reglamento, que es fundamental para el desarrollo de los asuntos de esta Asamblea, exige que se respete incluso esa parte concreta del artículo. Porque si eso no se respeta -es decir, la última línea, en la que se menciona la autoridad del Presidente y el orden en la sala- la situación degenerará en tumulto. El Presidente Gracias, señor Corbett. De nuevo, a usted también tengo que decirle que esta Presidencia asume absolutamente todas las responsabilidades, incluso las que le acaba de atribuir en este momento. Cuando en esta Asamblea hay posiciones distintas, el Presidente debe tomar una decisión y no puede contentar al conjunto de la Asamblea. Debe intentar hacerlo en aquella forma que entienda que es más correcto o, en algún momento, en aquella en que puede tranquilizar la situación, con arreglo siempre al Reglamento. Por lo tanto, mi voluntad ha sido, efectivamente, evitar que se abriera un debate de nuevo, intentar avanzar en la votación -no lo he conseguido, he llamado al orden- y después, he tenido un cambio de impresiones con los presidentes de los Grupos, quienes han ayudado a esta Presidencia a salir de la situación de tensión en la que nos habíamos situado. No quiero abrir de nuevo esta situación de tensión. Voy a dar la palabra a todos los que lo pidan, pero en todo caso yo creo que hemos conseguido, si no resolver satisfactoriamente el incidente -que queda abierto para las posteriores consideraciones que se quieran-, sí avanzar en nuestro trabajo y realizar una votación que todos, absolutamente todos, considerábamos muy importante. Tiene la palabra el Sr. Pasty para una cuestión de orden. Pasty Señor Presidente, su principal función como Presidente de sesión es hacer respetar el Reglamento. Ahora bien, usted no tenía que haber autorizado la intervención de la Sra. Green durante una votación. La intervención de la Sra. Green era de naturaleza política. No se trataba de una cuestión reglamentaria ni de una explicación de voto, sino de una intervención de naturaleza política. A partir de ahí, todos los colegas estaban autorizados a pedir la palabra. Todos. Uno por grupo. Y usted no ha actuado en consecuencia. Incluso se ha negado a ello, lo cual es muy grave. En segundo lugar, se han producido alteraciones aún más graves, ya que se han producido incidentes en la tribuna. Nosotros respetamos a las personas que están en la tribuna, porque son nuestros invitados, pero ellos deben respetar a los diputados. Ahora bien, hemos sido testigos de la agresión que han sufrido los diputados debido al comportamiento de estas personas. Y usted tenía que haber suspendido inmediatamente la sesión, señor Presidente, sin que se le tuviera que haber pedido -está establecido en nuestro Reglamento-, porque era la única manera de restablecer el orden, y haber solicitado que la tribuna fuese desalojada. Usted no lo ha hecho. Plantearé la cuestión a la Conferencia de Presidentes. Deseo asimismo someter la cuestión a la Mesa del Parlamento, puesto que su comportamiento ha sido inaceptable. Me atrevería incluso a decir que es usted reincidente, porque recuerdo otro incidente, que también tenía que ver con la tribuna, cuando usted presidía la sesión. Se trataba de un problema relacionado con las personas indocumentadas. Por lo tanto, no es un hecho totalmente fortuito, y deseo que esta cuestión sea tratada a la vez por la Conferencia de Presidentes y por la Mesa de este Parlamento, ya que es intolerable que un vicepresidente se comporte como usted lo ha hecho. El Presidente Gracias, señor Pasty. Tomo nota de sus palabras, que constarán en Acta. Yo he dicho una y otra vez que espero que ustedes discutan esto en los términos y en los sitios que crean convenientes; lo que creo es que ahora no debemos seguir insistiendo, pero, en todo caso, yo me siento en este momento muy generoso, porque ya no tenemos que votar nada más. Tiene la palabra el Sr. Cox para una cuestión de orden. Cox Señor Presidente, pedí hacer esta breve intervención a raíz de la observación del Sr. Corbett. Estoy seguro de que, ciñéndose a una interpretación estricta del artículo que ha citado, puede tener razón. Pero como observación política, el comentario carece de ninguna utilidad. La comedia de errores y malinterpretaciones de hoy se complicaría gravemente si el error de nombrar al Sr. Giansily para expulsión fuera sobre algún tecnicismo que hubiera que respetar al pie de la letra. Él tenía derecho a intervenir y lamento que no se le facilitara como a otros. Si se le tuviera que expulsar por algún tecnicismo, desearía que se me expulsara junto a él como acto de solidaridad. El Presidente Gracias, señor Cox. Tiene ahora la palabra el Sr. Seppänen para una cuestión de orden. Seppänen Señor Presidente, doy mi apoyo al procedimiento seguido por el Presidente en este caso. Asimismo, me gustaría llamar la atención sobre el hecho de que al Sr. Giansily se le expulsó de la sala por decisión del Presidente. En mi opinión, el turno de palabra del que se ha hecho uso en esta ocasión está justificado. No podemos expulsar a una persona de la sala y luego permitir que participe en una votación y que haga uso del turno de palabra. La persona en cuestión pertenece al mismo grupo que el Sr. Pasty, quien, en la ocasión anterior, votó en nombre de otra persona en esta sala de plenos. Ahora, un miembro del mismo grupo no sólo no abandona la sala, a pesar de haber sido expulsado, sino que además participa en el debate y en las votaciones. En mi opinión, este asunto debería llevarse a la Conferencia de Presidentes, o de lo contrario todos nosotros deberemos tener la posibilidad de permanecer en la sala aunque se nos ha haya expulsado de la misma. Roth Señor Presidente, yo creo que debemos regresar al terreno de la realidad. Usted ha criticado a la Sra. Green. Luego también ha concedido la palabra al Sr. Konrad. El Sr. Konrad se ha sentido obligado a lanzar una provocación. Su intervención me ha parecido una provocadora para nuestros invitados, que han acudido aquí cargados de emociones, que temen por su subsistencia, que van a perder su empleo, cuyas familias no saben cómo saldrán adelante. A continuación, el Presidente también ha criticado a los invitados en cuestión y les ha indicado que debían guardar silencio o de lo contrario, lamentándolo mucho, tendrían que abandonar la tribuna. Nosotros sabemos que no es aceptable que se realice una labor de agitación desde la tribuna, ¡pero estas personas seguro que no lo sabían! ¡Volvamos al terreno de la realidad! ¿Cuál es el motivo de fondo de sus sentimientos, cuál es el motivo de fondo de sus temores? ¡No debería alegrarnos -y éste es un tema que también afecta a la identidad de esta Cámaraque acudan a nosotros unas personas que se sienten afectadas, que tienen miedo, que esperan de nosotros una respuesta política como Parlamento! ¡Solicitar encima su expulsión es una respuesta de extraordinario mal gusto, como ya han manifestado varios colegas, a la vista de los problemas con que se enfrentan estas personas! En segundo lugar, yo quisiera hacer una aclaración a título personal. Un diputado llamado Féret, un diputado del Frente Nacional, nos ha tachado de fascistas tanto a la Sra. Green como a mí. ¡Es un apelativo que yo rechazo rotundamente! Fíjense bien, un diputado del Frente Nacional tacha de fascistas a una socialdemócrata y una verde. ¡Yo creo que este solo hecho ya es suficientemente elocuente! Green Señor Presidente, me he sentado aquí callada desde mi primera intervención sobre este tema. Debo decir que me quedé atónita por la reacción que hubo ante esa intervención, porque es una práctica habitual, como saben todas Sus Señorías, que los diputados llamen la atención de la Asamblea sobre el hecho de que hay personas en la tribuna durante los debates sobre ciertos asuntos que les interesan. No fue más que eso. Me quedé atónita por la reacción ante el simple hecho de que hubiera una delegación de la fábrica Renault cuando estábamos a punto de votar sobre la resolución. Me ha parecido una reacción absolutamente extraordinaria y desproporcionada. Sin embargo debo decir, señor Presidente, que aceptando al Sr. Konrad, cuya intervención admitió -en otras palabras, un orador a favor, otro en contra- e intentando detener después la clara interrupción desde la tribuna, usted actuó con gran dignidad, y que lo que siguió a continuación estaba bastante fuera de lugar. Me encantaría que el Sr. Pasty planteara esto en la Conferencia de Presidentes. Me alegraría debatirlo allí con él. Estoy segura de que a los vicepresidentes del Parlamento -muchos de ellos presentes- les agradará apoyar su actuación en la Mesa. Señor Presidente, ha actuado usted correctamente, ha actuado con dignidad y ha calmado finalmente la situación, permitiendo que la votación se efectuara, que era de lo que se trataba. Spencer Señor Presidente, lo que me preocupa no es su comportamiento, ni tampoco el comportamiento de los manifestantes de la tribuna. Lo que preocupa es el comportamiento de la Sra. Green, porque sabe perfectamente que no es tradición de esta Asamblea hacer intervenciones destinadas a influir en el resultado de la votación inmediatamente antes de la misma. Fue la decisión de Pauline de iniciar ese espectáculo, sirviéndose de los propios sentimientos y preocupaciones de los manifestantes para expresar una idea política en un momento inadecuado dentro del desarrollo de los asuntos de la Asamblea, lo que llevó al caos posterior. Si alguien es culpable de lo de esta mañana no ha sido usted, señor Presidente, ni han sido los manifestantes, ni tampoco lo han sido los diputados de este Parlamento; ha sido la Sra. Green por meternos en una situación imposible. Si ella piensa que es el tipo de comportamiento que tranquilizará a la gente sobre el hecho de que el partido laborista está listo para gobernar, tiene mucho que aprender. El Presidente Señorías, temo que hoy vamos a almorzar con horario del sur, pero, de todas formas, todas y todos ustedes que piden la palabra van a tenerla. En este momento, permítanme que les pida excusas a los servicios de interpretación. Estamos abusando de estos servicios de interpretación. Estoy seguro de que colaborarán una vez más con nosotros, pero permítanme que les pida excusas. Por alusiones personales, tiene la palabra la Sra. Green. Green Señor Presidente, el Sr. Spencer me ha nombrado y ofendido y tengo derecho a responderle. Si me está diciendo que él en ningún momento hace política en esta Asamblea, me sorprende enormemente. Anoche tuvimos una conversación con los trabajadores de Renault. Conviene que reconozcamos el hecho que estas personas estaban aquí. Hagamos frente a la realidad: ¿qué hay de malo en poderse poner efectivamente cara a cara frente a unas personas a las que están echando del trabajo? No sé si al Sr. Spencer le da algún tipo de vergüenza el hecho de que los Conservadores británicos hayan votado en contra de la resolución. Quizá ese sea el origen del problema: se encontraba ante unas personas que están perdiendo sus puestos de trabajo y que veían que él y sus compañeros diputados estaban votando en contra de la resolución. Pues bien, si tiene vergüenza, lo siento, pero sabe muy bien que es frecuente que en la tribuna haya representantes del mundo industrial que son animados y apoyados activamente por diputados de ese lado del hemiciclo, así como representantes de todos los demás grupos de presión. ¿Acaso no es lo mismo? ¿Por qué entonces cuando son sindicalistas cuyos puestos de trabajo están en la picota esto se hace de algún modo vergonzoso o difícil? El Presidente Gracias, señora Green, pero hoy sí que no tengo ninguna posibilidad de cerrar este debate mientras haya peticiones de palabra. Por lo tanto, el Sr. Spencer me pide la palabra de nuevo. Le rogaría que no hiciera alusiones personales, porque si no no vamos a terminar. Tiene la palabra el Sr. Spencer para una cuestión de orden. Spencer Señor Presidente, no es una cuestión de hacer política en esta Asamblea, sino de intentar influir de forma inapropiada en la votación montando un espectáculo, que sé que la Sra. Green llegará a lamentar. Esta es mi última palabra en la materia. Pero fue la Sra. Green la que inició este lío. Bourlanges Señor Presidente, creo que al tratar de mejorar las cosas, a veces se las empeora. Muchos de nosotros esperamos aquí formular las explicaciones de voto. Considero que en lugar de continuar un debate que no tiene razón de ser, podríamos pasar a las explicaciones de voto. El Presidente Tiene usted razón, señor Bourlanges. Ahlqvist, ANdersson, Hulthén, Lööw, Theorin, Waidelich y Wibe En este informe continua el debate sobre la utilización de las técnicas de modificación genética, un tema que evoca muchos sentimientos entre el público. Pensamos que la Directiva que debatimos no trata la cuestión política con el suficiente rigor, y que está escrita en unos términos extremadamente técnicos, y se concentra en detalles, lo cual da una impresión de profunda ambigüedad. En esta cuestión, que a pesar de todo puede afectar a nuestro destino como seres humanos, se requiere claridad y coherencia para dar a los ciudadanos la posibilidad de poder seguir el debate. Apoyamos, no obstante, el informe con sus enmiendas en la mayoría de sus puntos, y lamentamos la ambigüedad con que ha sido redactado. Ephremidis En los últimos decenios una nueva amenaza se cierne sobre la tierra: la manipulación incontrolada e imprudente de sistemas complejos que la naturaleza ha tardado cientos de millones de años en perfeccionar. En beneficio del desarrollo científico y de la lucha contra las enfermedades, el hombre puede intervenir en los códigos genéticos de cualquier organismo vivo, incluido el ser humano. Nadie puede garantizar que el número de enfermedades que tal vez podrían ser tratadas con intervenciones genéticas no será mayor que el número de nuevas enfermedades imprevisibles provocadas por los aprendices de brujo de laboratorio. Las eventuales repercusiones de las especies modificadas ya no son ni previsibles ni inmediatamente visibles. Se manifestarán en las catástrofes que provoquen. Existe el grave riesgo de que los organismos modificados genéticamente se conviertan en la contaminación del futuro, una contaminación con capacidad de reproducción, desplazamiento, mutación y multiplicación y, lo peor de todo, con capacidad de competir con las especies naturales que no tienen ni el tiempo ni la capacidad de resistir mediante la creación de mecanismos de defensa, ya que los cambios naturales se producen a un ritmo que se mide en millares de años, mientras que los artificiales tardan meses. Los accidentes provocados por las aplicaciones bélicas y pacíficas de la energía nuclear parecerán inocentes fuegos artificiales, comparados con el dominio invisible y silencioso de continentes enteros por la clase superior «neogenética». Por otro lado, es muy difícil y arriesgado frenar o controlar todo lo que es producto del pensamiento humano. No es nuestro objetivo la abolición absoluta e indiscriminada de nuevos descubrimientos y tecnologías, sino el requisito incondicional de que ningun tipo de desarrollo tecnológico se vuelva en contra de la naturaleza, de la que el ser humano forma parte, sino que se integre en ella. Es peligroso que para garantizar el funcionamiento del mercado interior y mejorar la competencia, se pasen por alto las posibles consecuencias, promoviendo procedimientos y marcos legales cuyo único objetivo esencial es multiplicar la actividad económica, crear un mercado y garantizar inversiones competitivas, dejando unos márgenes peligrosos para que se eludan los mecanismos de control sin ofrecer ninguna garantía de que se respeten los principios éticos. Desde este punto de vista, opinamos que la Directiva del Consejo relativa a los microorganismos modificados genéticamente debe someterse a una revisión a fondo. Es necesario crear un órgano científico transeuropeo, que, con la participación de los ciudadanos, decida sobre la utilidad de un programa, evalúe los riesgos y los beneficios, establezca unas normas estrictas y de máxima seguridad y supervise su cumplimiento. Es de suma importancia que se ofrezca una información completa a la opinión pública sobre las posiblidades de la ingeniería genética, de manera que estas cuestiones importantísimas para el futuro de la humanidad resulten comprensibles, se definan sus dimensiones reales y se evaluen sus repercusiones. Lo que hasta la fecha se ha intentado hacer, sobre todo por las grandes empresas multinacionales del sector alimentario, se centra en tranquilizar a la opinión pública, trivializar los riesgos y crear un clima de aprobación. Sandbæk La propuesta del Sr. Trakatellis supone en muchos sentidos una mejora de la propuesta de la Comisión y se distingue por exigir una legislación más restrictiva. La aplicación del principio de cautela es positiva, al igual que la realización de una evaluación general de la clasificación de las actividades confinadas. No obstante, no puedo apoyar la propuesta debido a la modificación del fundamento jurídico. La Comisión de Medio Ambiente propone utilizar como tal el artículo 100A, en lugar del que prevé la propuesta de la Comisión, es decir, el artículo 130S. Se dice que esta modificación de la Directiva no tiene realmente que ver con la protección del medio ambiente, sino más bien con la armonización de las normas al respecto. No estoy de acuerdo con ello. La investigación de la aplicación de los OMG encierra muchas posibilidades, pero ha de realizarse en condiciones que garanticen lo mejor posible la salud humana y el medio ambiente en el futuro. Por eso, es muy importante que cada Estado miembro tenga la posibilidad de extremar sus exigencias legislativas en esta materia, lo que el artículo 130S permite. Debido a lo expuesto, no puedo votar a favor de la aplicación del artículo 100A en este caso: lo único que se conseguirá es transferir más competencias al Parlamento. Con ello, los Estados miembros pierden el derecho a mantener requisitos legislativos más estrictos, si no se indica lo contrario, lo que no es aconsejable. Titley Señor Presidente, he apoyado este informe hoy porque, al igual que a muchas personas, me preocupa que ya haya organismos genéticamente modificados en los alimentos que se venden en los supermercados. En vista de la reciente oleada de sustos sobre la seguridad de los alimentos, necesitamos tanta información como sea posible sobre el progreso científico en las técnicas de modificación genética. ¿Quién está alterando qué plantas, animales y alimentos? ¿Cuáles son los beneficios o peligros potenciales para los seres humanos y el entorno en general? Éste el tipo de preguntas para las que la gente necesita respuestas. Por ello acojo con satisfacción el hincapié que hace el informe en que se prevengan los riesgos para las personas y el medio ambiente, en lugar de sólo limitarlos. El informe señala además, acertadamente, la necesidad de intensificar las medidas de salud y seguridad en este campo de la ciencia. También tiene razón en hacer hincapié en que se facilite información a la población. No me cabe duda de que este campo de desarrollo científico ofrece beneficios potenciales para todos nosotros, pero al igual que todo consumidor preocupado, yo quiero el máximo de información posible para poder tomar mis propias decisiones. La modificación genética es un campo complejo, pero esto no es excusa para mantener a la gente desinformada sobre las consecuencias que tiene para su vida. Informe Soulier (A4-0065/97) Verwaerde Señor Presidente, deseo ante todo felicitar a mi colega André Soulier por su excelente informe, aprobado por unanimidad en el seno de la Comisión de Investigación, Desarrollo Tecnológico y Energía. El Parlamento Europeo ya había emitido su dictamen el 16 de abril de 1996, basándose en un primer informe de André Soulier, y aprobado un programa plurianual destinado a fomentar la cooperación internacional en el sector de la energía. Hoy debemos expresar nuestra sorpresa ante la actitud del Consejo, que ha modificado el artículo 8 relativo a la comitología, y ha decidido volver a consultar al Parlamento. Este cambio de método no sólo ha supuesto un retraso, sino también un cambio sustancial, ya que el presupuesto anual de 10 millones de ecus, previsto inicialmente, ha sido reducido a 7 millones para 1997. Yo apruebo totalmente la propuesta del ponente, quien considera que no ha lugar a reducir la suma que votó el Parlamento y el Consejo. Sin embargo, para no retrasar más la aplicación del programa SYNERGY, y a la espera de un debate de fondo sobre esta cuestión, me pronuncio a favor del informe de mi colega. Informe Arias Cañete (A4-0061/97) Ahlqvist, ANdersson, Hulthén, Lööw, Theorin, Waidelich y Wibe El grupo de los socialdemócratas suecos está en contra de la propuesta del ponente de no poner plazos a la ayuda a los productores canarios de cefalópodos. En consecuencia, el grupo ha decidido votar en contra del informe. Informe Cunha (A4-0013/97) Ahlqvist, Andersson, Hulthén, Lööw, Theorin, Waidelich y Wibe Los convenios de pesca deben configurarse de modo que beneficien a las partes interesadas y garanticen el balance ecológico. Varios de los acuerdos pesqueros con países del tercer mundo le resultan caros a la Unión, al tiempo que se elimina una proporción demasiado elevada de las capturas a nivel local. El grupo socialdemócrata sueco tiene objeciones con respecto a este acuerdo pesquero y está convencido de que éste y acuerdos similares se firman a costa de los pescadores, que son los que sufren las consecuencias de los derechos pesqueros negociados. McKenna Los verdes hemos votado contra estos acuerdos de pesca por dos razones. En primer lugar, tenemos la sensación de que la base para la negociación de estos acuerdos no es aceptable. Cuestiones tan importantes como la evaluación científica de las repercusiones que tiene la pesca sobre las especies objetivo y no objetivo, el control y vigilancia de las actividades pesqueras, la coherencia con las políticas de desarrollo y medio ambiente de la Unión Europea y los efectos de las disposiciones sobre desembarques en los mercados locales no reciben suficiente atención en los acuerdos de pesca de la Unión Europea con los países en desarrollo. En segundo lugar, compartimos con muchos de nuestros colegas la indignación por el procedimiento utilizado, que presenta al Parlamento un fait accompli para cada acuerdo. Se nos pide nuestra opinión mucho después de que hayan finalizado las negociaciones y de que los buques hayan comenzado a faenar. Protestamos por esta situación con un voto en contra de los dos acuerdos. Sandbæk En vista de la disminución de las poblaciones de pesca en aguas propias y de la sobrecapacidad de la flota pesquera, la UE ha optado por adquirir derechos de pesca en terceros países. Es necesario mantener la pesca a un nivel sostenible en las aguas comunitarias, pero este criterio debe aplicarse también en los países en desarrollo, ya que la pesca es uno de los pocos recursos de que los países pobres disponen. Las poblaciones de los países africanos dedicadas a la pesca litoral han expresado su preocupación por los impactos causados por la pesca de los buques comunitarios en sus aguas. Tardan ahora más en llenar un barco con pescado y se ven obligados a acercarse más a la mar abierta con embarcaciones que no son apropiadas para ello. La cuestión que se plantea es si la UE está exportando la explotación excesiva a las poblaciones de peces de terceros países. Es preocupante que Angola haya mantenido la misma cuota para la pesca de gambas, mientras que otros países ACP la han reducido. Se aumentan las posibilidades de pesca de los arrastreros y se incluyen nuevas especies. ¿Lo está haciendo Angola tan sólo porque no sigue la tendencia general, o es que el Acuerdo de pesca entre Angola y la UE no tiene en cuenta las condiciones reales de los recursos, sino el desarrollo en general del sector pesquero de Angola? Me parece asimismo censurable que no se haya tenido en cuenta la opinión de la Comisión de Desarrollo. Estoy pensando, sobre todo, en su valoración de las ventajas mutuas del acuerdo y en el desembarque de un porcentaje determinado de las capturas en el país de origen. No obstante, el aumento del presupuesto para el desarrollo del sector pesquero de Angola es positivo, aunque también este punto da lugar a preguntas. Falta información concreta sobre el destino de los fondos. Sin esta aclaración, no tenemos seguridad de que los fondos sean destinados a un desarrollo sostenible del sector pesquero de Angola. No votaré este informe porque la Comisión apenas ha tenido en cuenta la opinión de la Comisión de Desarrollo, a pesar de que Angola sea un país en desarrollo. Creo que los acuerdos de pesca con los países en desarrollo deben incluir un código de conducta obligatorio. Informe Macartney (A4-0385/96) Ahlqvist, Andersson, Hulthén, Lööw, Theorin, Waidelich y Wibe Los convenios de pesca deben configurarse de modo que beneficien a las partes interesadas y garanticen el balance ecológico. Varios de los acuerdos pesqueros con países del tercer mundo le resultan caros a la Unión, al tiempo que se elimina una proporción demasiado elevada de las capturas a nivel local. El grupo socialdemócrata sueco tiene objeciones con respecto a este acuerdo pesquero y está convencido de que éste y acuerdos similares se firman a costa de los pescadores, que son los que sufren las consecuencias de los derechos pesqueros negociados. Informe Waddington (A4-0056/97) Bernardini Felicito a la Comisión Europea, con motivo del informe de mi colega, la Sra. Waddington, por la presentación de su Libro blanco. Es verdad que la modernización de nuestros sistemas de educación y de formación permitirá que nuestra sociedad europea acepte los retos del futuro (la sociedad de la información, por ejemplo). Por lo tanto, como representante local, soy sensible a las acciones que la Unión Europea podría llevar a cabo. A título de ejemplo, en enero de 1996 aplicamos en mi ciudad, Istres, el tercer plan informático escolar. Orientado sobre todo al sistema multimedia, este proyecto marca una etapa significativa gracias a la cantidad, a la potencia y a las posibilidades de acceso a los programas informáticos puestos a disposición de los profesores y alumnos. Así, al iniciarse el curso, en setiembre de 1996, se llevó a cabo con éxito la experiencia de realizar una conexión de los directores de escuela con el servidor central de la ciudad, donde se halla instalada la base de datos sobre los niños escolarizados; este aspecto del plan informático contribuyó, por otro lado, a controlar mejor, por parte de los actores interesados -servicios escolares, directores, inspector de Educación-, el delicado período de la vuelta al colegio. Deseosos de pasar a un nivel superior, a través de la conexión con Internet, es innegable que las colectividades locales no podrán soportar solas el peso de las repercusiones financieras de este proyecto. La acción de la Unión Europea debe situarse a este nivel, aportando recursos financieros importantes. Espero que el plan de acción de la Comisión tenga en cuenta realmente las necesidades de las colectividades locales, y no se limite a conceder ayudas para proyectos que las colectividades pequeñas o medianas no podrían realizar en los plazos adecuados. Kirsten Jensen, Blak, Sindal e Iversen Hoy los socialdemócratas daneses han votado a favor del informe de la Sra. Waddington relativo al Libro Blanco de la Comisión sobre la educación y la formación. El informe critica varios puntos del Libro Blanco, como, por ejemplo, que la Comisión se centre en los jóvenes y no tenga en cuenta el envejecimiento de la población europea. El informe señala el peligro de un aumento de la distancia entre «los que han aprendido algo» y «los que no han aprendido nada». Para impedirlo, es necesario conceder cada vez más importancia al concepto de «formación permanente». Por eso, el informe solicita la presentación de iniciativas por parte de la Comisión que aumenten las posibilidades de la población a recibir una formación continua, tanto en las empresas como en el sistema educativo. Los socialdemócratas daneses mantienen una actitud positiva ante el debate iniciado con el Libro Blanco de la Comisión y el informe de la Sra. Waddington. No obstante, desean subrayar que, al igual que la Sra. Waddington, son escépticos ante la aplicación de la propuesta del Libro Blanco de crear escuelas de «segunda oportunidad» a escala europea para los grupos especialmente expuestos a la exclusión social debido a la sociedad de la información. Los socialdemócratas daneses creen que los parlamentos nacionales deben tomar las medidas de política educativa. En este punto se aplica el principio de subsidiaridad. Lindqvist (ELDR), Gahrton, Holm, Schörling (V), por escrito. (SV) Hemos votado en favor del informe Enseñar y aprender - Hacia la sociedad cognitiva porque contiene unas buenas propuestas y una crítica constructiva del Libro Blanco de la Comisión sobre la educación. No podemos apoyar la propuesta del informe (puntos 49 y 55), que en parte considera que deberíamos armonizar nuestras acciones en torno a la educación y la formación dentro de las políticas generales de la UE, y en parte invita a la Comisión a que elabore unos planes de acción pormenorizados en el ámbito educativo. Esto les debe estar reservado a los Estados miembros. Mann, Thomas ¿Está preparada Europa para el siglo XXI? ¿Han comprendido los responsables políticos, económicos y sociales cómo podemos seguir participando en la competencia mundial? ¿O resuenan acaso en el vacío, sin ser escuchadas, las llamadas a la flexibilidad y la movilidad, la formación continua y el aprendizaje de lenguas extranjeras? En su excelente informe, que recoge muchas propuestas de nuestro Partido Popular Europeo, Sue Waddington adopta posición con respecto al Libro Blanco de la Comisión, en el cual están totalmente ausentes los aspectos sociales de la educación. El tema central son los intereses de los jóvenes, pero no se contemplan las necesidades de formación de las mujeres, de las personas mayores y de las personas excluidas o marginalizadas socialmente. Necesitamos una ofensiva en el campo de la formación. Por un lado, para poder competir a escala global y, por el otro, para promover el desarrollo personal. Las consecuencias son las siguientes: 1.Para la UE: Deben incrementarse los recursos destinados a los programas LEONARDO y SOCRATES. El Parlamento Europeo apoyará al señor comisario Monti en este sentido. Un incremento anual parece adecuado con vistas a mantener la necesaria disciplina presupuestaria.2.Para los Estados miembros: Debe ponerse fin a la reducción de los presupuestos de investigación y desarrollo. La política inmediata debe dar paso a un pensamiento y una actuación orientados hacia el futuro.3.Para las empresas: Quien sólo sigue estrategias de reducción de costes, está malbaratando sus oportunidades para el futuro. Para localizar nichos de mercado e introducir mejoras en los productos, las empresas necesitan colaboradores motivados, cualificados a través de la formación especializada y de una formación continua dentro de la empresa.4.Para las escuelas: Debe acabarse con la formación de vía estrecha. Una formación básica amplia y el aprendizaje del pensamiento abstracto, con una especialización tardía, capacitan a los jóvenes para ejercer diversas profesiones a lo largo de su vida. Menrad La política europea debe partir del hecho de que la definición de los contenidos de la política educativa es de la estricta responsabilidad de los Estados miembros. No obstante, a la vez también debe complementar y apoyar las medidas nacionales. En este sentido, yo acojo con satisfacción las propuestas anunciadas para la elaboración de planes de acción con vistas a la aplicación de los programas SOCRATES y LEONARDO. En el ámbito de la educación y de la formación es preciso: promover la adquisición de nuevos conocimientos, a la vista de la rápida transformación del contexto económico y tecnológico, -promover el acercamiento entre la escuela y las empresas, -luchar contra la exclusión social.La Comisión de Asuntos Sociales del Parlamento Europeo ha acogido con justificado escepticismo la propuesta del Libro blanco de crear «escuelas de segunda oportunidad» separadas. En las deliberaciones de la comisión, yo señalé reiteradamente el riesgo de que se creen «escuelas de gueto». En muchos Estados miembros ya existe, en cambio, un sistema diferenciado de apoyo para los individuos desfavorecidos. En Alemania, éste abarca, por ejemplo, desde las normas de libre acceso al sistema dual, pasando por las disposiciones que establecen un período de aprendizaje para el ejercicio de una profesión y la «segunda vía» formativa, hasta el llamado programa para las personas desfavorecidas, de conformidad con la Ley federal de promoción del trabajo. Hasta el momento, en los debates del Parlamento Europeo se ha hecho repetidamente hincapié, con razón, en la interconexión entre los diferentes ámbitos de la política. La tarea primordial de la política económica, social y educativa es la lucha contra el desempleo, tanto a escala nacional como europea. En cualquier caso, es cierto que la falta de puestos de trabajo es sólo una cara de la moneda y que otra causa del desempleo es la falta de cualificación profesional. Las medidas de intercambio transnacional en el ámbito de la política educativa pueden hacer visible la importancia de una estrecha vinculación entre la experiencia profesional y la formación que se imparte en las escuelas. Esto es válido tanto para la formación inicial como para la formación especializada y la formación continua. Nada es más erróneo que la frase que se pronuncia tan a menudo en Alemania y en Austria una vez superada la prueba final del aprendizaje: »Ya he completado mi formación.» Al contrario, lo que se requiere precisamente en nuestra sociedad tecnológica moderna es una formación permanente «a lo largo de toda la vida». Los interlocutores sociales deben desempeñar, como señala la Sra. Waddington, un papel fundamental en el acceso a la misma. El programa LEONARDO también destaca la importante tarea que les corresponde. «Europa» como localización industrial no sólo necesita maquinaria moderna de alta tecnología, sino también trabajadores capaces de hacerla funcionar. No debe apartarse ya a los 40 años a las personas, excluirlas del inventario y desecharlas como si fuesen maquinaria anticuada, es decir, abandonarlas al desempleo. El programa LEONARDO debería promover la negociación de convenios colectivos que se propongan destinar los beneficios del progreso económico no sólo a inversiones materiales y aumentos salariales, sino también a la formación profesional continua de los trabajadores, a inversiones en capital humano. Yo he votado afirmativamente el informe Waddington porque éste constituye una aportación para la transposición de la posición y las exigencias que acabo de exponer. Heinisch El Libro Blanco de la Comisión sobre la educación y la formación ha sido acogido con general satisfacción y ha merecido una valoración positiva en la mayoría de los casos. También yo lo valoro como un importante estímulo que contribuirá a impulsar el necesario debate sobre la educación a escala europea y nacional. No me satisface plenamente, sin embargo, el título de este Libro blanco. El concepto «sociedad cognitiva» es impreciso y también incompleto, puesto que la educación debe abarcar no sólo los procesos de aprendizaje cognitivo, sino también emocional, social y ético. No debemos perder de vista el objetivo de la educación como inculcación de valores. Por este motivo, yo había propuesto una enmienda por la que se modificaba el título por el de «Enseñar y Aprender - una vía éticamente responsable en una sociedad científicamente orientada», que lamentablemente no fue aceptada por la Comisión de Cultura. En cambio, es una satisfacción para mí que otra de mis propuestas de enmienda haya quedado recogida en la opinión de la Comisión de Cultura y también en el informe de la Sra. Waddington, aunque con menos énfasis del que yo habría deseado. Ésta se refiere a la importancia de la educación preescolar para todos los niños y particularmente para los desfavorecidos, con vistas a lograr una mayor la igualdad de oportunidades y prevenir de este modo la exclusión social. La enseñanza preescolar, como primer nivel educativo, debe recibir mucha más atención de la que se le ha prestado hasta ahora en la mayoría de países europeos. Los resultados de las investigaciones sobre el cerebro prueban que en los primeros seis años de la vida de una persona ya se consolidan un gran número de capacidades e inclinaciones. Una educación completa lo más temprana posible, que preste especial atención a los elementos musicales y a la familiarización con las lenguas extranjeras a través del aprendizaje lúdico, fomenta la creatividad infantil y establece los cimientos para una formación de amplio espectro. Además, una educación preescolar de estas características también puede prevenir la exclusión social, puesto que permite iniciar lúdicamente a todos los niños en el proceso de aprendizaje, ya antes de su ingreso en la escuela. Esto permite abrigar la esperanza de que el proyecto de las «escuelas de segunda oportunidad» ya iniciado por la Comisión -en contra de la voluntad de los Estados miembros- resulte cada vez más superfluo, puesto que nos estaremos aproximando al objetivo primordial de integrar a todos los jóvenes en la primera vía educativa. Yo coincido con la Sra. Waddington en que, en lugar de establecer «escuelas de segunda oportunidad» separadas del sistema educativo existente, sería preferible reforzar la vía educativa tradicional, de modo que ésta esté en condiciones de ofrecer una diversidad suficiente y de garantizar un sistema global que ofrezca oportunidades para todos. Yo soy asimismo del parecer que en la sociedad de la información debe concederse muchísima más importancia de la que le otorga el Libro Blanco al papel del profesorado. Muchos profesores todavía no conciben el uso de las nuevas tecnologías de la información como una necesidad, sino más bien como un «juego» voluntario sin mayor importancia para el futuro. A menudo también reaccionan con malestar ante la idea de las nuevas exigencias que les imponen estas innovaciones. Es evidente que el papel de los profesores se modificará considerablemente con la aplicación de las nuevas tecnologías. Si bien no deberán abandonar por completo su anterior papel de «portadores del saber», aun así deberán apoyarse en las nuevas tecnologías para incorporar una concepción adicional de su papel y enseñar al alumno individual a seleccionar, asimilar y utilizar los datos que se le ofrecen. Los profesores deben recibir, por lo tanto, una formación pedagógica inicial y continua especialmente orientada hacia una mayor aplicación de las nuevas tecnologías. El Libro Blanco debe hacer, por otra parte, mayor hincapié en la función clave de los padres y de la familia, a quienes también es preciso incorporar al proceso general en el marco de las nuevas exigencias educativas. En definitiva, son ellos quienes deben aceptar y apoyar las nuevas propuestas, en su calidad de principales representantes de nuestra sociedad, sin perder de vista al mismo tiempo el importante aspecto de la formación continua. Yo abogo, por lo tanto, por una intensa educación de los padres. Como último punto, yo quisiera referirme todavía brevemente al aspecto de la adquisición de lenguas extranjeras. En este contexto, me parece interesante el enfoque de los italianos, que apoyan sobre todo el dominio pasivo de otras lenguas. Esto promueve una mayor comprensión mutua entre los ciudadanos de diferentes Estados miembros sin necesidad de que aprendan a hablar de inmediato la otra lengua a la perfección. Es indiscutible que resulta muchísimo más sencillo adquirir el dominio pasivo que no el dominio activo de una lengua. Se trata de un enfoque en el que me parece interesante y útil que se siga profundizando en el curso del debate sobre este tema. En conjunto, yo estoy de acuerdo con las propuestas del Libro Blanco, pero no obstante pienso que deben ir seguidas muy pronto de medidas concretas. También acojo con satisfacción el informe de la Sra. Waddington, que contempla además muchos otros aspectos importantes. Sjöstedt y Svensson Votamos en favor del informe porque pensamos que su contenido político es de gran calidad. No obstante, queremos reafirmarnos en que la política en materia de educación es una cuestión que compete a los parlamentos nacionales, y en que así debe seguir siéndo. Clonación Ahern La clonación suscita profundos planteamientos éticos, filosóficos y prácticos en relación con el uso y abuso de la ingeniería genética y de la comercialización de la investigación genética en seres humanos. La clonación de seres humanos, ya sea con fines experimentales, en el contexto del tratamiento de la infertilidad, del diagnóstico previo a la implantación, del trasplante de tejidos, o con cualquier otro fin, no puede justificarse en ninguna circunstancia y hay que prohibirla. Mientras no se llegue a un consenso en nuestra sociedad sobre si se deben permitir o no las técnicas de clonación, habría que prohibir la clonación de seres humanos y animales con cualquier fin en la UE. Hay que prohibir ahora la patentabilidad de dichas técnicas y de las sustancias biológicas resultantes y modificar en consonancia la directiva propuesta sobre protección jurídica de los inventos biotecnológicos. Hay que retirar inmediatamente todos los fondos proporcionados por la Unión Europea, directa o indirectamente, para investigación o desarrollo de técnicas de clonación en animales y/o seres humanos y publicar una lista de todos los proyectos de ese tipo que hayan recibido fondos de la UE. La producción en masa de animales por medio de técnicas de clonación lleva inevitablemente a una reducción de la diversidad genética de los animales domésticos, erosiona la base ecológica de la producción alimentaria y degrada la calidad ética de la cría de estos animales. La clonación de los animales domésticos lleva a un nuevo grado de racionalización en la producción de ganado, estimula aún más la mecanización del sector agrario y debilita los intentos actuales de reorientar la PAC hacia un sector agrario sostenible. Debemos convocar una conferencia de ciudadanos en cada Estado miembro en la que se estudien estas cuestiones y crear una comisión de genética humana que haga un seguimiento de todos los avances que se vayan produciendo y asesore sobre los mismos. Breyer Como diputada ecologista, no podía apoyar una resolución de compromiso que no hace la debida mención a la clonación animal. En un debate suscitado por la oveja Dolly, es increíble que los demás grupos hayan decidido omitir cualquier referencia a los animales y hayan convenido en aceptar una versión más suave de la resolución aprobada unánimemente por esta Asamblea en 1993 sobre la clonación humana. Como políticos, tenemos la obligación de abordar los temas difíciles al igual que los fáciles. La interrelación entre la clonación humana y la animal es evidente y, a medida que van desapareciendo los obstáculos antes insalvables entre las especies, debemos tener el valor de poner freno a la clonación de todos los animales, no sólo de los humanos. Entre los instrumentos económicos que mueven la agenda de investigación está la protección ofrecida por el derecho de patentes. Si vamos a prohibir la clonación, entonces tendremos que dar efecto práctico a la prohibición incluyendo una prohibición similar en la directiva sobre patentes. En cuanto a la estructura de un análisis ético, creo que estamos poniendo el acento de forma totalmente equivocada. Lo más importante no debería ser qué comité de expertos es más experto que el otro, sino celebrar una amplia consulta y debate públicos a fin de llegar a un consenso en nuestras sociedades sobre la futura orientación y aplicación de las nuevas tecnologías de reproducción. Son los ciudadanos los que deberían informar a los administradores, no a la inversa. Hoy se han rechazado aquí las enmiendas para responder a estas objeciones y yo me he abstenido como protesta. Gahrton, Holm y Schörling por escrito. (SV) Los resultados obtenidos por los científicos escoceses son espeluznantes. Nuestra posición en cuanto a este tema es bien clara: No se puede permitir la clonación, ni de personas ni de animales. Los aspectos éticos tienen para nosotros un peso específico muy grande y por ello exigimos la prohibición total, no solamente para las personas, sino también para los animales. Que se permita la clonación del tejido animal va absolutamente en contra de nuestra concepción de la naturaleza de estos seres y del modo en que las personas deben tratarlos. La clonación de animales destinados al matadero nos llevará a una mayor racionalización de esta producción, a una industrialización más amplia de la agricultura y al menoscabo de nuestros esfuerzos por modificar la producción agrícola en una dirección ecológicamente sostenible. También es importante dejar claro que los proyectos de investigación de la UE no deben ocuparse de la clonación. Si se demuestra que es así, deben interrumpirse inmediatamente y devolverse las donaciones recibidas a la UE. Hautala Como diputada ecologista, no podía apoyar una resolución de compromiso que no hace la debida mención a la clonación animal. En un debate suscitado por la oveja Dolly, es increíble que los demás grupos hayan decidido omitir cualquier referencia a los animales y hayan convenido en aceptar una versión más suave de la resolución aprobada unánimemente por esta Asamblea en 1993 sobre la clonación humana. Como políticos, tenemos la obligación de abordar los temas difíciles al igual que los fáciles. La interrelación entre la clonación humana y la animal es evidente y, a medida que van desapareciendo los obstáculos antes insalvables entre las especies, debemos tener el valor de poner freno a la clonación de todos los animales, no sólo de los humanos. Entre los instrumentos económicos que mueven la agenda de investigación está la protección ofrecida por el derecho de patentes. Si vamos a prohibir la clonación, entonces tendremos que dar efecto práctico a la prohibición incluyendo una prohibición similar en la directiva sobre patentes. En cuanto a la estructura de un análisis ético, creo que estamos poniendo el acento de forma totalmente equivocada. Lo más importante no debería ser qué comité de expertos es más experto que el otro, sino celebrar una amplia consulta y debate públicos a fin de llegar a un consenso en nuestras sociedades sobre la futura orientación y aplicación de las nuevas tecnologías de reproducción. Son los ciudadanos los que deberían informar a los administradores, no a la inversa. McKenna Puede que Dolly, el primer clon mundial de un animal adulto, sea una oveja fotogénica, que sale favorecida en las primeras páginas de los periódicos. Pero detrás de las bonitas fotografías acecha una amenaza siniestra para la diversidad genética, el principio más básico de la naturaleza. La clonación animal debiera considerarse en el contexto de la crisis de la EEB y de los efectos negativos de la mecanización del sector agrario. La clonación favorecería una excesiva endogamia y podría dar lugar a un aumento de los trastornos mentales y físicos en el ganado. ¿Cómo vamos a protegernos los consumidores de las consecuencias de la contaminación genética en la cadena alimentaria? El Dr. Ian Wilmut, el científico del Roslin Institute de Edimburgo responsable de Dolly, ha afirmado que nada impide que las técnicas que él ha utilizado se apliquen a los embriones humanos. La idea de que puedan clonarse los seres humanos parece más afín a las ideas hitlerianas sobre la raza aria que a cualquier aplicación responsable del progreso científico. La clonación de animales suscita asimismo serios planteamientos éticos sobre el trato cruel que infligimos los humanos a los animales en nombre de la ciencia. Esta misma semana el Parlamento Europeo debatirá un informe sobre el hecho de que la Comisión no haya aprobado planes para suprimir progresivamente las pruebas con animales para productos cosméticos. No parece que exista una voluntad política de los dirigentes de la UE para borrar del mapa el sufrimiento innecesario de los animales, y la clonación no hará sino llevar a nuevos experimentos con éstos y a un mayor sufrimiento para ellos. Mezzaroma Actualmente, la clonación es el problema prioritario del Parlamento Europeo, no tanto porque pueden reproducirse animales iguales entre sí, necesarios para el bienestar de la humanidad que busca en todo momento alimentos para comer, sino porque el ser humano, que es único e irrepetible, corre un grave peligro. La Comisaria Cresson nos garantiza el respeto de los principios éticos y de la moral. Ahora bien, es necesario aclarar qué es la ética y qué es la moral. Algunas veces, mejor dicho, con frecuencia, en el Parlamento Europeo es la mayoría quien establece qué son la ética y la moral. Asimismo, la señora Cresson nos asegura que en lo referente a este problema de la clonación, la Comisión se vale de expertos, mejor dicho, de expertos altamente cualificados. Ahora bien, habría que evaluar la experiencia de dichos expertos y comprobar dónde y en qué ámbitos la han adquirido, habría que saber de dónde proceden y en qué cultura se han basado para su profesionalidad y cuál es su idea de ética y de moral, así como si pertenecen a la izquierda o a la derecha o a otra tendencia. Sólo cuando se respondan estas preguntas, estaremos seguros de lo que nos va a ofrecer la Comisión. Mi voto será favorable siempre y cuando se respeten realmente los que son los principios éticos verdaderos, en cuya virtud se respeta el orden natural, se considera al ser humano como único e irrepetible y existan reglas y normas claras y seguras que no perturben lo que nos da la creación. ROTH En mi calidad de diputada de los Verdes lamentablemente no me es posible dar mi voto afirmativo a la presente propuesta de compromiso. Yo habría aprobado gustosa una declaración que se manifestara en contra de la irresponsabilidad coordinada de la industria, la ciencia y la política -que ya puede apreciarse en la clonación de animales- en términos al menos tan consecuentes como los de nuestra Resolución de 1993. No podemos empezar a proteger la dignidad del ser humano sólo cuando ya ha sufrido el primer ataque. En efecto, lo cierto es que la dignidad humana ya está amenazada cuando se degrada a los animales a la mera categoría de portadores de material biológico, de fábricas vivientes de carne, tal como los ha ensalzado el Sr. Pradier. Sólo un camino muy corto separa estos conceptos de la selección de las personas según criterios de utilidad: a un lado, los buenos, a quienes se permitirá seguir viviendo desde esta concepción basada en el delirio de poder; al otro, los malos, destinados a servir como reserva ambulante de órganos para trasplantes. No son fantasías delirante de los Verdes en la línea del Mundo feliz de Huxley, sino planteamientos que tal vez ya les resulten conocidos, ideas que han quedado recogidas en el Convenio sobre bioética y en los conceptos sobre el mayor o menor «valor» de los seres humanos que allí se suscriben. Para mí personalmente es, por lo tanto, muy importante que el Parlamento Europeo se manifieste de manera clara y consecuente en contra de cualquier fisura en las compuertas de la ética y que se oponga al unísono a la clonación de cualquier ser vivo y también a las investigaciones encaminadas a este fin. Seillier Dentro de los valores fundamentales, la libertad es el centro de todo debate ético. Por eso, en materia de salud, el consentimiento del paciente es una condición imprescriptible de cualquier tipo de intervención que lo afecte. Pero cuando, por las circunstancias, no es posible obtener su consentimiento, puede suplirlo el de sus padres o el de la autoridad tutelar, al menos cuando los resultados previsibles de la intervención son suficientemente claros y probables como para que pueda realizarse la delegación de poderes. En cambio, si la intervención no presenta ningún interés para el afectado, ésta debe ser prohibida, puesto que se parte del principio de que se niega el consentimiento, desde el momento en que éste ni siquiera puede obtenerse. Tal es el caso de una procreación humana por clonación, más allá del método aplicado. En efecto, ya en materia de procreación asistida, la técnica consistente en la micro inyección de espermatozoides en un óvulo plantea una objeción ética particularmente grave puesto que implica una elección, una selección voluntaria de células germinativas. En la clonación de seres humanos, bien se obtenga por segmentación del huevo, o bien por técnica transgénica, como ocurrió con la oveja Dolly, debe mantenerse la prohibición absoluta. En efecto, en este caso existiría una determinación total de las características genéticas del nuevo ser humano. Sería la violación más completa que imaginar se pueda de su libertad. No se ha reflexionado lo suficiente en esta característica fundamental de la procreación humana, cual es la indeterminación total de la fecundación natural, con exclusión de la actitud voluntaria de los padres, es decir, su unión sexual. La indeterminación de la fecundación es la mayor protección original de la libertad humana. Ésta ha sido parcialmente dejada de lado en la procreación asistida. Aquello que la sociedad ha creído oportuno tolerar para paliar la infertilidad de una pareja es ya una transgresión de esta protección de la libertad humana. La transgresión no puede ir más lejos. Hay que señalar asimismo que tanto la procreación asistida como los métodos de clonación confirman que el huevo fecundado es un ser humano. Contrariamente a las consecuencias que algunos han creído poder sacar de la segmentación espontánea del huevo, que da lugar a los gemelos verdaderos, la unicidad del huevo original, que luego da lugar a dos seres humanos, no demuestra que este huevo no sea un ser humano. Es un ser humano «matriz», que luego da lugar a dos seres humanos, dotados cada uno de una personalidad diferente, con el mismo material genético. Pero la diferencia entre gemelos verdaderos resultantes de una segmentación natural espontánea, o gemelos verdaderos resultantes de una segmentación provocada artificialmente, se basa precisamente en la indeterminación de la primera y en el control humano de la segunda. La frontera que separa ambos casos es la misma que separa el ámbito de la libertad humana y el de la esclavitud absoluta. La prohibición de la clonación debe ser una prohibición básica, al igual que la del incesto. Valverde López En el debate de fondo sobre las consecuencias sociales de la investigación científica se plantea la necesidad de un control social de la ciencia. Puede plantearse un conflicto entre la libertad de investigación y otros valores sociales, pero nadie debe escandalizarse. La ciencia no es simple explicación intelectual de la naturaleza. La ciencia entra en la praxis y sus consecuencias económicas y sociales son enormes en el mundo actual. Son también un poder. En esta externalización de sus consecuencias es donde se encuentra la legitimización teórica de su regulación jurídica. La regulación de la actividad científica implica su inserción en el orden general del entramado social. La libertad de investigación, lejos de verse coartada, se completa en el orden jurídico. Sólo la norma jurídica puede asegurar, de manera fehaciente, el principio de libertad de investigación. La responsabilidad de ordenación de la sociedad de los Parlamentos no puede aceptar el desarrollo de una actividad científica o técnica sin que se hayan establecido los mecanismos necesarios de evaluación de riesgos, de previsión de consecuencias no deseadas. Las posibles limitaciones que se impongan son un imperativo del Estado democrático. El impacto social de la genética y la preocupación de las opiniones públicas ante un avance descontrolado es el fundamento de una actuación reguladora a nivel nacional, de la U.E. y a nivel mundial. De ahí que en estos momentos se imponga una declaración del Parlamento Europeo donde se reafirme el derecho de cada individuo a recibir un patrimonio genético no manipulado, se prohíba la clonación del ser humano y se promuevan acciones penales para reprimir todo intento de violación de este derecho. Es algo esencial para hacer realidad una auténtica protección de la dignidad humana. Dicho esto, en el debate actual sobre el control de las técnicas y clonación, es importante no producir ningún confusionismo en la sociedad. Hay que distinguir, cuidadosamente, entre clonación de seres humanos de clonación de células y animales. Se ha de prohibir, de forma clara y contundente, toda investigación que tienda hacia la clonación de seres humanos. Pero debe quedar también claro que la clonación de células y animales es un instrumento esencial para la investigación biomédica. Deben tomarse todas las salvaguardias éticas y legales para que, en todo momento, se preserven derechos y valores esenciales de nuestra sociedad, pero no estamos legitimados a paralizar el progreso científico que ayude al hombre a cumplir su destino como persona humana. Wolf La falta de firmeza que revelan muchas y muchos colegas en relación con el tema de la clonación parece tener su origen en dos vías de pensamiento erróneas (históricamente vinculadas entre sí): En primer lugar, al extravío ontológico de reducir la realidad a un conjunto de objetos, a los cuales se contraponen a continuación los sujetos como algo totalmente diferenciado e inexplicable. Como resultado, la categoría de la identidad ya no resulta realmente pensable y se reduce a la categoría material de la igualdad . El principio metafísico de la »identitas indiscernibilium» de Leibniz allana el camino hacia una indiferencia científico-técnica: »Lo que es indistinguible para mí, lo agrupo como idéntico.» Hasta que llega un momento en que la identidad así «vaciada» de contenido también se niega en términos muy prácticos: se subordina al individuo a su reproducibilidad técnica. En segundo lugar, al extravío ético de considerarnos «liberados», en nuestra calidad de seres humanos, de cualquier responsabilidad en relación con los demás seres vivos -a los cuales se considera como meros «objetos» o incluso como «máquinas»- y de cualquier vinculación afectiva que podamos sentir con ellos. Éste es el inicio de una actitud de sistemática irresponsabilidad en relación con cuanto no seamos nosotros mismos, un distanciamiento egocéntrico de la plena realidad de la propia práctica. De este modo también se abren de par en par las puertas a prácticas contrarias al ser humano: quien excluye artificialmente a los seres humanos del concierto de los seres vivos, de los «seres sensibles» -sentient beings-, como se dice tan gráficamente en inglés, también será capaz de trazar otras líneas divisorias no menos artificiales; por ejemplo, entre los simples humanos y los «superhombres», o entre «seres subhumanos» y los «verdaderos» humanos... Factoría Renault Berthu Señor Presidente, mi explicación de voto es oportuna después de los graves incidentes y de las manipulaciones que acaban de tener lugar en este hemiciclo. En efecto, la decisión de Renault de cerrar un emplazamiento industrial en Vilvoorde hubiera merecido una verdadera reflexión sobre la concatenación de las causas y de las fuerzas aparentemente irrefrenables que han empujado a esta empresa seria a comportarse de esta manera. En su lugar, sólo hemos tenido derecho, en este recinto, a un raudal de diagnósticos falsos, de hipocresía y demagogia. He oído discursos que explicaban que la única solución consistía en integrar el Protocolo social en el Tratado y en realizar una Europa social, en la que las decisiones se tomarían por mayoría. Sin embargo, las directivas sociales por sí solas no pueden salvar puestos de trabajo cuando los compradores encuentran los productos demasiado caros. En ese sentido, creo que el Parlamento Europeo alimenta concepciones económicas poco racionales. También he lamentado oír desde los escaños de esta Asamblea, incluyendo los de la derecha, llamamientos en apoyo de la demanda a través de Fondos estructurales, solución que consiste en desvestir al contribuyente para vestir al consumidor; o incluso llamamientos en apoyo de la repartición del trabajo, solución que por lo general consiste también en desvestir al contribuyente -siempre a él-, pero esta vez para vestir al trabajador. También he oído, a la izquierda del hemiciclo, poner en entredicho esfuerzos de saneamiento presupuestarios, dando por supuesto probablemente que habría que subvencionar la Renault para mantener los puestos de trabajo. Desgraciadamente, esta idea nos introduciría aún más en el callejón sin salida. Si deseamos verdaderamente que prevalezca en Europa la preocupación por la dimensión humana, hay que plantear el problema de otra manera. En realidad, Renault es víctima de sus errores, pero también -como otras tantas empresas- del librecambismo mundial, al que Europa ha abierto las puertas con desmedida imprudencia. Los ciudadanos lo saben muy bien, como también saben muy bien que la moneda única implicará la necesidad de realizar ajustes aún más duros y que facilitará el trabajo a la «apisonadora» de la globalización. Por todas estas razones los ciudadanos captan, espontáneamente, las responsabilidades de Bruselas, que en este recinto se han intentado disimular a lo largo de este debate. Bourlanges Señor Presidente, debo decir que el ensañamiento de los socialistas me recuerda la frase de Oscar Wilde sobre lo furioso que se ponía Caliban al ver su imagen reflejada en un espejo. En efecto; después de todo, por qué los socialistas son tan vehementes en este asunto si no es porque la dirección de la empresa Renault fue colocada por un gobierno socialista, está compuesta por socialistas y asume -muy torpemente, hay que decir- responsabilidades institucionales que le han sido confiadas. Considero que existe ante todo una voluntad de enmendar sus responsabilidades. He votado en contra de la resolución. A pesar de contener elementos muy positivos, he votado en contra porque creo que cometemos el mismo error que la empresa. Reprochamos -con razón- a la empresa no haber representado su papel e ignorado las disposiciones legales al actuar como lo ha hecho. Pero nosotros nos extralimitamos en nuestro papel al darle consejos y decirle que la solución está en seguir determinada estrategia y no otra. Nosotros no somos los que pagamos, y no debemos tomar decisiones. Martinez Señor Presidente, hace un momento los trabajadores de Renault estaban en la tribuna, pero también hubieran podido estar los mineros; porque también se han cerrado las minas de carbón, para traer el carbón de Australia o de Vietnam. También hubieran podido estar los obreros de los altos hornos de las acererías, que se han parado, para traer el acero de Tailandia. Y también los obreros textiles, porque se ha cerrado la industria textil europea, para traer los textiles del sudeste asiático. ¡Qué hipocresía! Puesto que si se cierra Vilvoorde es porque se han trasplantado empresas japonesas en el Reino Unido -donde se han abierto cinco factorías-, en España, Alemania; porque hay coches coreanos. Por lo tanto, es evidente que se han utilizado los Fondos estructurales, es decir, que los contribuyentes europeos han pagado para generar el desempleo en el sector del automóvil, como habían pagado en el caso de Hoover, que fue «deslocalizada» de Francia a Escocia. La Ford ya había entendido cuál era la realidad cuando pagaba salarios muy altos a sus obreros. Si se cierra la industria del automóvil es porque nadie compra automóviles, y si nadie lo hace es porque hay 20 millones de parados, y si hay 20 millones de parados es porque los ha generado la Europa librecambista. Barros Moura La propuesta de resolución constituye una señal de solidaridad indeclinable con los trabajadores ahora amenazados por el cierre de la fábrica. Hace poco más de un año, debatimos el caso idéntico de la decisión de reducción del personal para el posterior cierre por motivo de traslado de la línea de producción de la fábrica Renault de Setúbal. La misma Renault que se beneficia de ayudas públicas comunitarias y cierra unidades de producción construidas para poder recibirlas. Este caso demuestra la existencia de dos pesos y dos medidas por parte de la Comisión: el máximo rigor para aplicar las normas liberalizadoras de la competencia; ningún rigor para hacer cumplir las normas sociales europeas (sobre los despidos colectivos y los comités europeos de empresa). Confirma también y dramáticamente, el carácter subalterno de la Europa Social en la Europa del mercado y de la moneda. La fuerte reacción de los socialistas europeos significa también que no pactamos con estas políticas que están volviendo a los trabajadores contra Europa y rompiendo el consenso social fundador de la Unión Europea. Por fortuna, los trabajadores de Renault en los diverso países han comprendido que su lucha, para hacer frente al capital «mundializado», tiene que ser unitaria a escala internacional y que la solución no está en el regreso a las fronteras nacionales. Al tiempo que apoyamos sin reservas su lucha por el derecho al trabajo, queremos decir también que se identifica con la lucha por una Europa Social y Política basada en la participación activa y en la lucha de los ciudadanos. Baudis (PPE) y Fontaine (PPE) Teniendo en cuenta las condiciones absolutamente lamentables en que se ha celebrado la votación de la resolución sobre el cierre de la factoría Renault en Vilvoorde, nosotros hemos considerado que no debíamos participar en ella. Nuestro deseo habría sido que el clima de esta votación hubiera estado a la altura de la gravedad del problema. No ha sido así. Lo lamentamos infinitamente. Burenstam Linder, Cederschiöld, Stenmarck y Virgin Estados Unidos y el Este asiático se ven beneficiados por los problemas a que se enfrenta la vida empresarial europea con el cierre de la fábrica Renault en Bélgica. En las salas de reunión de muchas direcciones de empresas se reflexiona sobre la conveniencia de realizar unas inversiones planificadas en lugares fuera de Europa. Renault debería haber seguido la norma de consultar a sus empleados antes de decidir el cierre de la fábrica. Pero la resolución del Parlamento Europeo va más allá de este aspecto. Las declaraciones y las condenas traerán mayores problemas a las empresas y disminuirán con ello la voluntad inversora. El Parlamento Europeo desea mejorar la situación social y el empleo, pero los métodos que escoge para lograr estos objetivos nos llevan a todo lo contrario. Nunca se podrá aumentar el empleo en Europa impidiéndole a una empresa que se adapte a nuevos requisitos en términos de capacidad competitiva. En su lugar debería facilitarse el establecimiento de nuevas empresas y de nuevas inversiones extranjeras en Europa. Es el aumento de la capacidad competitiva, y no más regulación, lo que puede salvar de la catástrofe al «modelo europeo» en el ámbito social. Renault es una empresa estatal que ha aplazado durante demasiado tiempo una reestructuración necesaria. Que una gran empresa como Renault haya recibido subvenciones de la UE para sus inversiones ilustra el reverso de la medalla de las ayudas empresariales que la propia UE, a través de sus fondos estructurales, se dedica a conceder a gran escala. Caudron El método es ciertamente condenable, como ha dicho el Sr. Chirac y el Sr. Juppé -es lo menos que podían decir-, pero el fondo del asunto es mucho más grave, y es aleccionador con miras al futuro de Europa, para que haya futuro. Después de recordar a los adversarios de la Unión Europea y de Maastricht que la Unión no es la causa de esta intolerable situación, hay que decir que Europa revela sus limitaciones y su incapacidad para impedirla, como también ha revelado su incapacidad para impedir las «deslocalizaciones»de empresas entre países de la Unión. Por lo tanto, hay que apoyar a los trabajadores belgas y franceses de Renault, y yo los apoyo. Sin embargo, es asimismo necesario apoyar la industria europea del automóvil y luchar por una Europa social, que prohíba este tipo de comportamientos por parte de responsables de empresas. Eso supone nuevas competencias europeas, nuevas directivas, un fortalecimiento de la Europa sindical y una movilización de todos los europeos que desean políticas europeas diferentes y que rechazan el librecambismo de tomo y lomo. Por esta razón, si bien apoyo sin reservas la resolución, digo que no debemos limitarnos a ello. Hay que asumir responsabilidades políticas. No podemos lamentarnos del cierre de una factoría de Renault y aceptar al mismo tiempo el liberalismo total. ¡Basta de lágrimas de cocodrilo! Colombo Svevo La resolución sobre el cierre de la factoría Renault en Vilvoorde que acaba de adoptarse, es un documento sumamente importante en el ámbito de la política social europea. Es importante, ya que va más allá del caso específico y explica la relación entre la Unión Europea y la política industrial. La resolución no niega los problemas de competitividad ni tampoco la necesidad de reestructuraciones, aunque pide firmemente que se respeten las normas. De hecho, dichas reestructuraciones y cierres arbitrarios contribuyen no sólo a aumentar el desempleo, sino a crear un clima económico de inseguridad que puede repercutir gravemente en el aumento del consumo, la conflictividad social y, a corto plazo, en el conjunto del crecimiento económico en la Unión Europea. Es importante porque condena la utilización del despido como única solución para resolver la crisis sin buscar cuidadosamente medidas alternativas y, por consiguiente, en perjuicio de esa Europa más atenta a los problemas de sus ciudadanos que estamos intentando construir. Es importante porque pone de manifiesto que los cierres de las grandes factorías tienen consecuencias especialmente negativas para el conjunto de subcontratistas creado por las mismas, así como para el territorio en que operan dichas factorías. Es importante, ante todo, porque bloquea toda decisión unilateral y sin consulta social previa, típica de ese capitalismo salvaje que hace añicos el modelo social europeo. Sin embargo, la importancia de esta resolución estriba en el hecho de que todo lo que se ha dicho y escrito sobre la empresa Renault vale para todas las situaciones que, de forma análoga y con semejanzas muy acentuadas, se están produciendo en Europa, a pesar de que no todas llegan hasta el Parlamento Europeo. Sólo un ejemplo: en Monza, cientos de trabajadores están viviendo el mismo drama a causa del proceso de traslado de las factorías de Philips. Actualmente, nos encontramos en la etapa de negociación y confiamos en que también esta resolución tan firme pueda contribuir a solucionar las dificultades que están atravesando otros trabajadores en Europa. Grossetête Ante todo deseo condenar firmemente el método utilizado por la sociedad Renault, que a través de esta dura decisión oculta escandalosamente la dimensión humana de la crisis que atraviesa. Reconozco, por otro lado, que la dirección ha actuado con desprecio hacia los empleados, a quienes comprendo y con los cuales comparto los sentimientos de rabia y desconcierto. Sin embargo, deploro asimismo que la Comisión Europea no haya podido prever este tipo de situaciones y que la política industrial llevada a cabo por la Unión Europea no haya sido capaz de dar respuestas económicas y sociales a las necesarias reestructuraciones de algunas grandes empresas, en particular las del sector del automóvil, fuertemente afectadas por la crisis. Para que estas situaciones no se reproduzcan, deseo que en el futuro la Unión Europea pueda ser más eficaz y que aliente y apoye soluciones menos onerosas en términos humanos. Lindqvist La UE ha dado prioridad durante mucho tiempo a cuestiones como la economía, el comercio, el mercado y la competencia. Ya es hora de que situemos otros temas, por ejemplo los sociales y el del empleo, en un lugar privilegiado del orden del día. Dar prioridad a estos asuntos no es lo mismo que dejar que las decisiones se adopten por encima de los estados a través de unas decisiones acordadas por mayoría. Al contrario, estos temas tienen que administrarlos los Estados miembros. La UE puede por ejemplo establecer objetivos como el del empleo, mientras las acciones destinadas a lograrlos pueden establecerse y aplicarse a nivel nacional. Péry El cierre del emplazamiento de Vilvoorde es un drama que se añade al de otros muchos cierres de factorías. Esta planta es, además, una herramienta de trabajo de altas calidades técnicas que acaba de ser modernizada. Es un despilfarro económico y humano inadmisible. ¿Cómo no puede entenderse la urgencia absoluta de una estrategia de política industrial de la Unión Europea? La cohesión económica y la cohesión social son indispensables y deben ir juntas. Hace años que el Parlamento Europeo lucha en este sentido. La globalización de los mercados -¡y no la construcción europea!- obliga a las empresas a escoger, a precaverse contra reestructuraciones, a realizar alianzas con países terceros. ¿Para defender una marca, una tecnología, puestos de trabajo? Podría pensarse... Y, sin embargo, los números rojos de las finanzas, tras años de beneficios, sirven de brújula a la empresa afectada, sin que se tenga en cuenta la vida económica y social de ciudades o incluso de regiones enteras, en Francia, Bélgica, España. La información, la consulta, constituyen ante todo la expresión del respecto de los demás, de su trabajo y de sus derechos. En la década de 1980 este asunto se había sometido al Parlamento Europeo, en nombre de la Europa social que debía construirse. ¡La mayoría de los gobiernos de nuestros Estados miembros tenía grandes dudas! ¡Hubo que esperar al mes de septiembre de 1994 para dar carácter oficial a la directiva sobre los comités de empresa europeos! Renault se anticipó a la ley europea y creó su propio comité de empresa europeo en 1993. ¿Es necesario recordar a esta empresa, que ha sido durante mucho tiempo un florón de la industria y del progreso social, lo que implicaba este comité, concretamente en su artículo 1?: »El comité del grupo europeo Renault es una estructura de información y de diálogo sobre las orientaciones estratégicas en el ámbito europeo del grupo en materia económica, financiera y social, así como sobre las evoluciones importantes de las filiales en el ámbito de la Unión Europea, en la medida en que repercuten en el plano europeo». El diálogo y la concertación hubieran permitido buscar soluciones alternativas. Por eso nuestro Parlamento pide que se estudie la posibilidad de reducir el tiempo de trabajo, de acuerdo con el informe Rocard, que nuestra institución votó. También deberán proponerse medidas de formación continua. La «eurohuelga» de la semana pasada constituye una verdadera toma de conciencia en favor de la Europa social por parte de los asalariados. La solidaridad de los trabajadores franceses y españoles con sus compañeros belgas: ¡se trata de una primicia! Siempre he pensado que la Europa social no podía construirse simplemente «desde arriba», basándose en reglamentos y en leyes. ¿Nos encontramos ante una nueva relación de fuerzas entre los sindicatos europeos y las empresas transnacionales? Deseo expresar mi profunda solidaridad para con los miles de asalariados de Renault, que han sido totalmente marginados de las trágicas decisiones de su dirección, así como para con todos los trabajadores de las empresas subcontratistas, que sufrirían, por tanto, las terribles consecuencias económicas de este cierre. Sjöstedt y Svensson Hemos votado en favor de la resolución contra el cierre de la fábrica Renault en Vilvoorde. La resolución es una señal importante por parte del Parlamento Europeo a una empresa que ha dado muestra de un gran desprecio y brutalidad hacia sus empleados. Nos solidarizamos con la lucha de los trabajadores de Renault por su derecho al empleo. Con respecto a la resolución, no compartimos la redacción de que es conveniente convertir el protocolo social en una parte del Tratado porque esto reforzaría la evolución de la UE en la vía del supranacionalismo. Los derechos sociales pueden garantizarse y ser vinculantes a nivel interestatal, lo cual es preferible. Verwaerde No he participado en esta votación deliberadamente, para manifestar mi desacuerdo de principio sobre este tipo de texto. En efecto, me indigna comprobar que nuestra Asamblea considere adecuado elaborar resoluciones sobre todos los asuntos de actualidad. Sin llegar hasta el extremo de hablar de injerencia, observo una verdadera desviación con respecto a los asuntos que tratan estos textos. Ciertamente, deploro profundamente estas pérdidas de puestos de trabajo, así como la manera de proceder de la sociedad. Y espero que en el futuro el Parlamento Europeo ya no tenga que aprobar este género de resoluciones, que no hacen más que constatar y juzgar hechos, sino que contribuya más bien a que se aplique una política industrial y social eficaz, capaz de evitar este tipo de situaciones, que por desgracia demuestran la grave crisis que algunos sectores industriales atraviesan actualmente. WOLF El escandaloso proceder de Renault en Europa, como empresa transnacional con sede en Francia, deja perfectamente patentes a la vez cuatro déficits estratégicos de la actual CE: 1) Las directivas existentes no se transponen o su transposición es insuficiente, tal como ha ocurrido en este caso con las Directivas sobre los comités de empresa europeos o sobre los despidos colectivos. La elaboración de una estrategia comunitaria para mejorar su transposición -desde la movilización de las personas interesadas y afectadas hasta unas sanciones más eficaces- es una tarea pendiente desde hace tiempo. 2) Hasta la fecha no se ha resuelto el problema de los traslados dentro de la CE en busca de la mejor oferta de subvenciones. Desde el Parlamento hemos abogado una y otra vez, precisamente también a iniciativa de los Verdes, por que todas las medidas de ayuda europeas y nacionales estén vinculadas a una planificación del desarrollo a largo plazo de ámbito sectorial y regional y deban reintegrarse en caso de que una empresa no cumpla los compromisos suscritos. 3) La industria europea del automóvil está abocada a una gran crisis estructural, con alrededor de un triple exceso de capacidad, sin que exista una tendencia expansiva suficiente para absorberlo en el mercado interior comunitario ni tampoco en el mercado mundial, sin entrar ahora en el tema de sus responsabilidades ecológicas. Debemos desplazar de una vez el centro de atención del debate sobre las políticas industriales europeas para considerar cómo podemos reconvertir la industria del automóvil en una industria de la movilidad antes de que sea demasiado tarde, para lo cual ya se han dado algunos pasos, que luego se relegan de nuevo a un segundo plano. 4) Como acción preventiva para evitar una crisis sectorial del empleo se propone la reducción acelerada del tiempo de trabajo con un ajuste de salarios escalonado y medidas destinadas a estabilizar los ingresos de los grupos de ingresos bajos y medios, en el marco de una reforma tributaria y de las cargas sociales. El drama está en que tanto la Comunidad y los Estados miembros como los interlocutores del diálogo social siguen sin disponer de los instrumentos necesarios para introducir y aplicar de manera coordinada las citadas estrategias. El lamentable cinismo que ha demostrado en este caso la dirección de la empresa en sus decisiones sobre traslados nos indica una vez más que ésta es una tarea que debemos abordar urgentemente, ¡no sólo de palabra, sino finalmente también con hechos! (La sesión, interrumpida a las 14.10 horas, se reanuda a las 15.05 horas) Hory Deseo intervenir sobre los principios que fundamentan la independencia de nuestros debates, señora Presidenta. Al final de la sesión anterior hemos tenido una larga lista de cuestiones reglamentarias, sobre las que evidentemente no insistiré. Buena parte de ellas se fundaban en la independencia de los debates del Parlamento y en el hecho de que no debíamos deliberar sujetos a algún tipo de influencia. Desearía recordar otro principio alegando lo que los franceses denominan «principio de laicidad», y que podría denominarse, en todas las lenguas, »neutralidad de las instituciones públicas con respecto a influencias religiosas». A la salida de nuestra sesión, hace un momento, sobre las 14.00 horas, vi -no es la primera vez- que en el vestíbulo del Parlamento Europeo estaba actuando una coral religiosa. Lo hacía con talento, pero era una coral religiosa. El talento y la calidad artística están fuera de discusión. Simplemente... (El Presidente interrumpe al orador) El Presidente Sr. Hory, yo desconozco qué es lo que ha ocurrido. Tenemos un orden del día muy lleno y debemos cumplirlo. Yo le sugiero que dirija una nota por escrito a la Mesa. Pero su intervención no se atiene al Reglamento y, sintiéndolo mucho, debo retirarle el uso de la palabra. Hory Señora Presidenta, invoco nuestro Reglamento. El Presidente Sí, ya ha expuesto usted con qué motivo y esto ha quedado claro. Pero si desea añadir algo más a lo que acaba de exponer, yo le ruego que lo haga por escrito y tomaremos nota de ello, pero ahora no vamos a iniciar un debate sobre esta cuestión. Régimen de tránsito comunitario (continuación) El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede a la continuación del debate de: el informe A4-0053/97 del Sr. Kellett-Bowman, en nombre de la Comisión temporal de investigación sobre el régimen de tránsito comunitario, relativo al régimen de tránsito comunitario; -el proyecto de recomendación A4-0054/97, en nombre de la Comisión temporal de investigación sobre el régimen de tránsito comunitario, en relación con el informe de la citada Comisión de investigación. Mulder Señora Presidenta, siendo como soy uno de los que participaron en las actividades de la comisión de investigación sobre el tránsito aduanero comunitario, siento también la necesidad, al igual que los Sres. Tomlinson y Kellett-Bowman, de apreciar la manera en que dicha comisión efectuó sus tareas. Estimo que el presente informe satisface las necesidades de cada una de las partes. Quedé admirado de la disposición con la que los servicios de aduana y los transportistas accedieron a tomar parte en las diversas conversaciones que sostuvimos. De ahí que me pregunte si no sería conveniente estudiar la posibilidad de crear una estructura orientada a facilitar las discusiones de ambas agrupaciones entre sí, bajo la supervisión por ejemplo de la Comisión Europea. No es la voluntad para ello lo que falta y estimo que no debe dejarse pasar por alto la ocasión. Por lo que respecta al informe en sí, me parece tan completo que resulta difícil añadir algo a él. No me cabe ninguna duda de que en caso de existir una reglamentación europea, ésta deberá ser controlada a nivel europeo. Estimo por consiguiente que a largo plazo deberá instituirse una u otra modalidad de servicio aduanero europeo. Y digo a largo plazo, ya que por el momento esto resulta imposible. En primer lugar deberá existir una cooperación bajo la supervisión de la Comisión Europea. Considero necesario un fortalecimiento del papel de la UCLAF y también me parece posible que la Comisión Europea investigue, y esto no se menciona en el informe, la medida en que pueda mejorar la cooperación con Europol. Recuerdo que durante la campaña electoral de 1989, al ocuparnos de la conclusión del mercado interior, estaba en boca de todos la cuestión del fortalecimiento de las aduanas en las fronteras exteriores. Hemos comprobado que lo que sucedió fue precisamente lo contrario. Uno de los primeros puntos que debe realizarse, a mi juicio, es que fortalezcamos esas fronteras y también sostengo decididamente que se aumenten las brigadas aéreas, que se controle allí donde sea posible, sobre todo en Europa. Basándose, por supuesto, en un recuento informatizado. El papel atribuido a Suiza es de importancia particular, por constituir este país un eslabón vulnerable en el conjunto del espacio comunitario. Mi opinión es que debemos prestar especial atención a la recomendación nº 29 que estipula que la Comisión deberá elaborar cada año un informe en cuanto a la manera en que se desenvuelve la cooperación con la Confederación Helvética en el ámbito jurídico y otras cuestiones conexas. En la actualidad contamos ya con este informe. Pienso que es sólo ahora que debe comenzar el verdadero trabajo. De ahí que considere con interés el informe que nos ha prometido el Comisario Monti para finales de abril. Estimo que podemos empezar con la larga etapa que tenemos ante nosotros con vistas a reforzar el control aduanero en Europa. Dankert Señora Presidenta, esta mañana han abordado los Sres. Kellett-Bowman y Tomlinson de manera excelente el contenido del informe y yo también estimo que hay poco que añadir a sus exposiciones. Sencillamente, lo que hay que hacer es leer ese informe. Esto me parece esencial, a fin de darse cuenta también de su coherencia. Aunque no dejaré de señalar unos cuantos puntos. La atención prestada a la cuestión de la garantía de 100 % para las mercancías sensibles me parece hasta ahora lamentablemente escasa. Y algo que salta a la vista en la lectura de ese informe es que el sistema de transporte por carretera de mercancías sensibles con esa garantía de 100 % se halla completamente bloqueado, y que las mercancías tratan de encontrar otras vías de salida, entre las cuales figura el contrabando. Desearía por consiguiente que la Comisión brindase mayor información en lo referente a la posibilidad de abordar con suma rapidez esa cuestión. Al escuchar esta mañana al Comisario Marín, tuve no obstante la impresión de que éste se desentiende con una cierta ligereza del problema que representa Suiza. Porque no creo que hayamos cumplido el acuerdo de cooperación que se ha establecido entre los servicios de aduanas. El problema de Suiza es mucho más grave. Es inconcebible presenciar cómo contrabandistas diplomados de mantequilla contaban tranquilamente y con orgullo ante las cámaras de televisión de la segunda cadena alemana sobre la manera en que proceden todos ellos, sin que exista ninguna posibilidad de intervenir. Esto significa por consiguiente que con Suiza, en el marco de su malograda adhesión de honor, tendremos que negociar con algo más de rigor en lo referente, entre otras cuestiones, a la protección que se brinda a los autores de fraudes que ejercen sus actividades en el ámbito comunitario o en el territorio de la Unión Europea. Durante la discusión-investigación anterior la Presidencia neerlandesa estuvo ausente. Lo mismo sucede en esta ocasión. Me siento doblemente satisfecho de este hecho ya que pienso que si nos ocupamos de otra parte de este informe, concretamente la necesidad de mejorar la cuestión de la detección y la persecución del fraude, se sigue planteando igualmente la cuestión de la CIG. Resulta absolutamente necesario, sin que pretendamos pasar de inmediato a competencias europeas completas en materia de detección y de persecución del fraude, que no obstante los Estados miembros den su acuerdo sobre el facilitar el funcionamiento de la Unión Europea, como una especie de «centro de información», tanto en lo referente a la detección, es decir a la recopilación de información, como a la persecución del fraude. De parte neerlandesa, me parece del Ministro de Justicia, he oído referirse a la idea de un magistrado europeo en el seno de Europol. Creo que resulta conveniente fomentar una iniciativa semejante con respecto a la grave cuestión que constituye este tipo de fraude. Señora Presidenta, además de ello me parece, y espero que esto sea posible durante la CIG, que deberá tratarse de poner todo el empeño en el combate de esta cuestión, ya que hasta el presente los esfuerzos desplegados han sido más que escasos. Sarlis Señora Presidenta, en el corto tiempo del que dispongo, quisiera poner de relieve los logros del Parlamento Europeo en relación con el trabajo de la Comisión de investigación. El tiempo ha dado la razón a quienes pensaron en asignar la competencia de constituir comisiones de investigación al Parlamento Europeo y consiguieron hacerlo. Cabe destacar, señora Presidenta, los logros siguientes: Primero, que la Comisión de investigación ha abierto nuevos caminos, en su mayor parte de procedimiento, respecto al modo en que deben operar las comisiones de investigación. Esta Comisión de investigación ha solucionado muchos problemas de procedimiento y, fundamentalmente, ha interpretado de la mejor forma el Acuerdo Interinstitucional. Otro éxito consiste en que ha logrado elevar la cuestión del régimen de tránsito de un plano meramente tecnocrático al plano político que realmente le corresponde. Debo decir que, si no fuera por la intervención de la Comisión de investigación, habría perdurado la situación de estancamiento en la que se encontraban los tecnócratas de la Unión Europea, conduciendo al deterioro del régimen. Literalmente, lo hemos salvado. Otro éxito son los compromisos políticos alcanzados en la Comisión de investigación, es decir, que la Comisión ha asumido finalmente -y creo que también el Consejo lo acabará haciendo- el compromiso de no ampliar el sistema sin que se cumplan determinadas condiciones previas y se efectúen las modificaciones necesarias. Por último, cabe señalar que no sólo hemos logrado compromisos políticos, sino, paralelamente, la transformación de políticas existentes. Debo informarles de que nos encontramos ante el siguiente fenómeno: por un lado estaban los comités o grupos mixtos compuestos de Estados miembros y de miembros de la Comisión competentes en materia aduanera, que siempre estaban conformes; por otro lado, cuando recibíamos las respuestas a los cuestionarios de los 15 Estados miembros, comprobábamos que había grandes divergencias entre ellos, que estaban en asombrosa contradicción con lo que los representantes de esos Estados decían y declaraban en Bruselas en los citados comités y grupos de trabajo mixtos. Es decir, se trataba de un régimen que carecía absolutamente de crédito. Espero que ahora las conclusiones de la Comisión temporal lo demuestren. Termino con dos observaciones: primero, la cuestión de Suiza. Me dirijo a los comisarios en referencia a la recomendación núm. 29, que también mencionó el Sr. Mulder. Segundo, la recomendación núm. 23, donde solicitamos la ampliación de la responsabilidad con respecto al sistema de garantías. No es posible dar garantías basadas en una «palabra de honor» de cualquier «freight forwarder». Debe incluirse también a los transportistas, así como a los propietarios de la mercancía transportada. Theorin Señora Presidenta, es un informe excelente el que presentamos como resultado de unos amplios y sólidos trabajos. Hemos aprendido muchas cosas sobre cómo el mercado interno, a través de artilugios y fraudes, es utilizado por el crimen organizado, también sobre el modo en que se recurre sistemáticamente a Suiza en el proceso. Tanto los actores legales como los ilegales han extraido grandes beneficios del mercado interno. La UE y los Estados miembros han perdido varios miles de millones de ecus en concepto de iva, impuestos aduaneros y derechos al consumo, que han ido a parar en manos del crimen organizado. Como ha dicho el Sr. Tomlinson: si el fraude en relación con las operaciones de tránsito asciende sólo al 1 por ciento, equivale a 4, 5 mil millones de ecus, si asciende al 2 por ciento, son 9 mil millones de ecus los que perdemos. Cabe criticar a la Comisión por haberse comportado pasivamente durante demasiado tiempo. No ha reaccionado a tiempo ante el aumento del fraude, consecuencia evidente de un sistema obsoleto. Debe funcionar la cooperación entre el personal de las aduanas nacionales como si se tratase de una sola autoridad. Esto no se ha visto hasta la fecha. La Comisión debe, de mutuo acuerdo con los Estados miembros, crear una política única para los controles sobre el terreno en cualquier lugar de la Unión Europea, es decir, no solamente en las fronteras, los puntos de llegada de viajes y límites durante un viaje. Estas disposiciones deben aplicarlas las autoridades aduaneras de modo consecuente en los Estados miembros. El primer paso evidente es informatizar el sistema anticuado de tránsito que data de 1968. Pero tampoco el sistema informatizado será cien por cien seguro con respecto a las posibilidades de manipulación delictiva. Por eso la Comisión debe utilizar otras modalidades tecnológicas acreditadas, como por ejemplo, las tarjetas ópticas. Se basan en la tecnología laser, no se pueden borrar y almacenan una gran cantidad de datos. Se caracterizan por su gran calidad y duración y pueden utilizarse con todos los ordenadores. El fenómeno de la criminalidad está bien organizado, aprovecha sistemáticamente todos los defectos del sistema, y hasta la fecha ha ido dos pasos por delante de los Estados miembros y la UE. Ya es hora de que la Comisión, junto con los Estados miembros, extraiga las consecuencias que se derivan del mercado interno. Hay que cerrar todas las fisuras que se abran en los reglamentos de la UE. Debe introducirse un sistema de control eficaz sobre el terreno en todas las fronteras y efectuar controles puntuales en cualquier lugar de la UE. La nueva tecnología es de uso obligado. Las autoridades aduaneras de los países miembros deben cooperar como si fueran una sola. No podemos permitir que el crimen organizado nos tome la delantera. Ya es hora de que actúen la UE y los Estados miembros. Y la Comisión y los países miembros deben poner en práctica activamente las recomendaciones del informe. Fabra Vallés Señora Presidenta, la supresión de las fronteras interiores que representa el mercado único europeo a partir del año 1993 marcó el punto de inflexión del problema del tránsito comunitario. Paralelamente a los enormes e indiscutibles beneficios derivados de la libre circulación, a partir de 1993, organizaciones criminales y operadores económicos sin escrúpulos empezaron a encontrar los fallos del sistema y a aprovecharse de la nueva situación con casi ausencia de controles fronterizos. Las cifras tan elevadas que se barajan como pérdidas de ingresos fiscales por fraude son tan sólo la punta del iceberg de los fraudes existentes, con grave deterioro de las arcas comunitarias, así como las pérdidas potenciales para los operadores económicos de buena voluntad. En cualquier caso, las continuas contradicciones entre los diferentes operadores económicos, las administraciones nacionales y la Comisión Europea, en cuanto a las cifras totales de fraude, demuestran una vez más la desorientación en la que nos encontramos y la necesidad de proceder con urgencia a una reforma seria del sistema del tránsito comunitario. Un ejemplo ilustrativo de la desorientación a la que me refería anteriormente es la extensión del sistema de tránsito comunitario a los países de Visegrado. Quiero recordar aquí que tal decisión fue tomada a nivel administrativo y no al nivel político que tan importante decisión requería. Y es que, sin ninguna duda, la extensión del sistema de tránsito a los países de Visegrado suponía un claro ejemplo de la necesidad de profundizar antes de ampliar. La informatización es el primer objetivo a conseguir en el marco de la reforma del sistema, para poder gestionar los más de 18 millones de operaciones de tránsito anuales. Es evidente a todas luces que el actual sistema de envío de documentos de unas aduanas a otras es arcaico, produce grandes retrasos y facilita la falsificación de los mencionados documentos aduaneros y de los sellos que los acompañan. No quiero dejar de recordar aquí que varios países, entre los que se encuentra España, han dado ya pasos de gigante en el proceso de informatización del sistema. La reforma del tránsito comunitario debe tender a simplificar las operaciones para los operadores económicos así como para encontrar mecanismos de cooperación en materia aduanera y judicial, sobre todo en lo que se refiere a la detección del fraude, imposición de sanciones, ejecución de las mismas y control de las rebajas o de las condonaciones. Para terminar, quisiera recordar que muchos comparecientes ante la Comisión temporal de investigación sobre el régimen de tránsito comunitario han hablado de Suiza o de la isla de Mann. Yo quisiera hablar aquí también de paraísos fiscales como Gibraltar. La laxitud de las autoridades del Peñón han hecho que sea este un territorio en que el blanqueo de dinero favorece lo que hoy estamos tratando aquí. Katiforis Señora Presidenta, señor Comisario, Señorías, el informe que el presidente de la Comisión de investigación, Sr. Tomlinson, ha presentado a la Asamblea no debería denominarse informe «sobre el fraude» (»on transit fraud»). Debería denominarse más bién: »informe sobre el autoengaño». By that I translate the Greek word «self fraud», which means «self-delusion». El autoengaño del que hablo es la idea de que hemos logrado el mercado interior. La palabra «interior», señor Presidente, distingue un espacio de otro espacio exterior, con respecto al que le delimita una línea divisoria eficaz. En el caso del mercado interior, la línea divisoria es el régimen de aranceles unitario. Debe aplicarse, además, de manera eficaz. La eficacia de la aplicación se mide con los transportistas de mala voluntad, ya que los de buena voluntad cumplen la ley voluntariamente. Si preguntásemos a cualquier contrabandista de cigarrillos Marlboro, cuál es la diferencia entre el mercado de Detroit y nuestro mercado interior -y, en el fondo, este tipo de estudios son los que la Comisión ha hecho- nos contestaría que la única diferencia quizá sea que en América paga algunos impuestos mientras que en Europa no paga ninguno. En el informe se resume asimismo los motivos de esta situación. La existencia del fraude tiene su origen en la pérdida de significado de la autoridades aduaneras de la Comunidad. La tarea de controlar la aplicación de los aranceles incumbe a 15 oficinas de aduana diferentes. A esas oficinas les hemos quitado gran parte de las fronteras que solían controlar, quitándoles de esta manera una parte de su cometido. Por otro lado, no les hemos dado el control sobre un verdadero conjunto comunitario, es decir, no les hemos dado un verdadero cometido comunitario ni les hemos transmitido la sensación de tenerlo, ni siquiera una organización a escala comunitaria que garantizara el aspecto de la conciencia comunitaria. No es extraño que la consecuencia sea el caos. Mientras no creemos un servicio aduanero común, no nos deberá sorprendernos que los contrabandistas dominen nuestro mercado interior. Este es, en mi opinión, el mensaje principal del informe que se les ha presentado. Las propuestas correctas y razonables para la reforma del tránsito no podrán solucionar el problema, mientras intentemos aplicarlas en el marco de unas autoridades aduaneras desvirtuadas. Ante esta situación -y no se trata sólo de las aduanas, es la situación general- muchos Estados han decidido que es necesaria la colaboración mutua. No obstante, antes de recurrir a este último remedio, ¿no sería bueno estudiar dónde se puede y dónde la situación ha madurado bastante para iniciar una cooperación común entre todos? Debería hacerse antes de llegar a la cooperación reforzada, que no es más que un nombre bonito para el núcleo duro, para progresar donde sea posible. ¡Qué menos que tener unas autoridades aduaneras comunes que garanticen un conjunto comunitario realmente común! Pronk Señora Presidenta, la Sra. Green se ha quejado de la escasa presencia de diputados al principio de este debate. Por mi parte, aprecio en cambio el ambiente de tranquilidad en que podemos trabajar ahora. Porque a lo que acabamos de asistir daba la impresión de ser otra cosa en realidad. A ese respecto, prefiero trabajar en una Asamblea en esa forma. Estimo que la comisión de investigación ha desempeñado una positiva tarea. Personalmente me siento sumamente alarmado. No formo parte de la Comisión de Control Presupuestario y cuando uno, sin ser miembro de dicha comisión, se ve de pronto sumido en esa cuestión tiene que sentir temor al comprobar lo grave de la situación a la que ha llegado el transporte de tránsito. El hecho de haber concebido un sistema capaz de brindar las máximas posibilidades de fraude implica la intención de inventar un sistema semejante pues, a mi juicio, no podría explicarse esto de otra manera. Las sumas implicadas, tal como consta en en el informe, son gigantescas. En los Países Bajos solamente han reconocido las autoridades que los atrasos en impuestos y derechos de importación se elevan a mil millones de florines. Otro punto que desearía resaltar es la cuestión del 10 % que los Estados miembros pueden deducir con vistas a mantener un adecuado sistema aduanero. La mayoría de los Estados miembros se queda con esas sumas. Afortunadamente, los Países Bajos no lo hacen, aunque tres cuartas partes de las tasas por todo el servicio y la aduana son pagadas por las autoridades europeas sin que el Ministerio de Finanzas declare esto en forma alguna, cuando por otra parte se muestran tan susceptibles por cuestiones que deben entregar a Europa. Creo que nuestra investigación revela sin embargo la existencia de otro problema, a saber el riesgo de que los Estados miembros pierdan ingresos en el marco del mercado interior, que la base impositiva se vea de esta manera disminuida, lo cual podría dar lugar a un aumento de las contribuciones a nivel de la simple fuente de ingresos, es decir los impuestos sobre el sueldo y sobre la renta. Es esto precisamente lo que deberíamos evitar en el marco de la creación de empleos. La inadecuada cooperación entre los servicios de aduana resulta lamentable. Esto ha sido ya señalado por muchos. Igualmente la cuestión relativa a los países que ofrecen problemas realmente graves, y a este respeto estoy enteramente de acuerdo con el Sr. Dankert al afirmar que el Comisario Monti se había mostrado empero un tanto jovial, es decir en el caso referente a Suiza, la isla de Mann, Chipre y también Gibraltar, países que ofrecen amparo en gran escala (a los traficantes) y que no dan muestra alguna de cooperación aunque saben que en ellos se cometen fraudes por grandes sumas en tasas y derechos debidos a la Unión Europea. Hay que hacer algo a este respecto. Bösch Señora Presidenta, Señorías, la Comisión de investigación ha demostrado que el Parlamento Europeo está dispuesto a cumplir plenamente su misión de velar por los intereses de las y los contribuyentes y de lo que ahora se trata es de traducir en la práctica, conjuntamente con la Comisión y los Estados miembros, la extraordinaria labor realizada en estos quince meses. Sólo conviene recordar que, en unos momentos de consolidación presupuestaria en los Estados miembros, nuestras conciudadanas y conciudadanos se ven afectados por los llamados paquetes de medidas de ahorro y que a la larga nadie podrá explicarles de manera convincente por qué mientras ellos deben soportar recortes en los sistemas de pensiones, en el sistema de protección social, en la educación, etc., la Unión y sus Estados miembros siguen tolerando, sin embargo, estos fraudes y contemplan impasibles la pérdida de miles de millones de recaudación. Otra conclusión debe ser que por fin ha llegado la hora de empezar a definir las políticas juntamente con las personas afectadas. Hemos podido constatar que los Estados miembros han suprimido unos cuantos millares de puestos de trabajo en las administraciones aduaneras. La frustración de estas personas es evidente. Al mismo tiempo debemos asumir las experiencias de estas personas con este régimen de tránsito imperfecto. En los próximos meses deberemos mantener conversaciones, señor Comisario y señora Comisaria, para considerar, por ejemplo, nuestra posición con respecto al sistema de preferencias arancelarias. Éste no puede depender sólo de una decisión en el ámbito de la política exterior, sino que también debemos saber cómo nos proponemos aplicar un sistema de estas características, cómo vamos a controlarlo. Todavía recordamos muy bien que varios aduaneros nos señalaron que las diversas regulaciones de la Política Agrícola Común constituyen en estos momentos una auténtica invitación al fraude. La Comisión deberá presentar propuestas adecuadas también en este ámbito. ¡Pueden contar con nuestro apoyo para esta tarea, sobre todo en nuestra calidad de diputados de esta Cámara y como miembros de la Comisión de investigación! Perry Señora Presidenta, me alegro de haber podido participar en el trabajo de esta Comisión temporal de investigación; en realidad, de haber contribuido un poquito a que viera la luz. Fue hace unos dos años, en los primeros meses de 1995, cuando reuní las firmas del 25 % de los diputados de esta Asamblea para solicitar una comisión que investigara los problemas del fraude comunitario. Tomé la iniciativa porque los habitantes de mi circunscripción desde luego se toman en serio el fraude contra la Comunidad, como dijo la Sra. Green esta mañana. Recuerdo una entrevista que tuve con el ex-presidente Hänsch, cuando no parecía que se estuviera haciendo gran cosa en respuesta a la petición, y dijo que sólo deberíamos utilizar esos poderes si estábamos seguros de que tendrían éxito. Ahora puedo decir al Presidente que desde luego han tenido éxito. Expreso mi agradecimiento al presidente de la comisión y al ponente. Dicho éxito ha inducido ya a un cambio de las prácticas de tránsito comunitario por parte de la Comisión, los servicios aduaneros, los transportistas y los propios transitarios. Ha provocado incluso un cambio en los contrabandistas, que han vuelto al contrabando al viejo estilo en sustitución del fraude en el tránsito comunitario. Pero hay que seguir trabajando. La Comisión de Control Presupuestario no debe perder esto de vista. Tengo pocas dudas de que la Sra. Theato se ocupará de que así sea. Es sencillamente una vergüenza que el sistema no se haya informatizado todavía. No hay ni un pequeño restaurante en esta ciudad en el que una tarjeta de crédito no pueda conectarse a distancia con un ordenador central. Debemos dar a los funcionarios de aduanas una tecnología como mínimo tan moderna como la que damos al pequeño restaurante francés medio. La Comisión temporal de investigación ha ejercido sus funciones, como se hizo con la EEB, como importante nueva atribución del Parlamento. Ambas comisiones han desempeñado su función de forma diferente pero, en mi opinión, las dos demuestran el valor del nuevo procedimiento. Me alegra comprobar que los miembros del Consejo de Ministros hayan asistido a nuestro debate y les doy las gracias por ello. Sobre las conclusiones, la Comisión de investigación tenía razón en dudar si proponer un servicio aduanero único. Sólo porque la cooperación en la actualidad no sea suficiente, no se deriva que un servicio único hubiera funcionado mejor. El mensaje, sin embargo, es evidente para los servicios aduaneros nacionales: nos beneficiamos del mercado único, queremos que crezca el comercio intracomunitario, y queremos que los servicios aduaneros cooperen, como dice aquí, que operen como si fueran uno sólo. No es un mal objetivo para los servicios aduaneros. No es un mal objetivo para Europa. Rübig Señora Presidenta, Señorías, ante todo yo quisiera expresar mi gratitud al Sr. Perry, a cuya iniciativa se debe, en efecto, la constitución de esta Comisión de investigación en el Parlamento. La primera Comisión de investigación ha realizado un arduo trabajo y esta labor está dando frutos. Quienes sigan los medios de comunicación podrán encontrar ahora que en la prensa suiza, austriaca, española, de toda Europa, noticias de casos que antes en realidad se prefería ocultar debajo la alfombra. El contrabando de cigarrillos, de verduras, de ganado, de carne está a la orden del día y si se considera que un contenedor cargado de cigarrillos permite obtener una ganancia de un millón de ecus, un contenedor de alcohol, 400.000 ecus, un contenedor de mantequilla o de carne, 45.000 ecus, y un contenedor de azúcar, 12.000 ecus, salta a la vista que el contrabando resulta muy rentable. Se defrauda a los Estados, a la Comunidad Europea -se dejan de recaudar impuestos y derechos arancelarios-, pero también a los comerciantes corrientes, que pagan con regularidad sus impuestos y se ven obligados a pagar más porque los defraudadores se ahorran el pago de dichos impuestos. Evidentemente, también los seguros se ven afectados y esto eleva el coste de las primas. La cuenta la paga el consumidor europeo. El Parlamento Europeo está encargado de velar por el consumidor europeo y por esto era importante que la Comisión de investigación examinase detenidamente esta problemática. Sin embargo, el régimen de tránsito comunitario también genera unos costes, sobre todo para los Estados miembros a los cuales corresponde una buena parte de la frontera exterior oriental de la UE y que por este motivo deben asumir una parte desproporcionada del control aduanero. Convendría plantearse si no debería concederse una ayuda a estos países con cargo al presupuesto comunitario. Por otro lado, también hemos constatado que la Comisión Europea debe asumir nuevas actividades y que es preciso reflexionar sobre cómo pueden organizarse de manera eficiente, sobre las posibilidades de proceder a una reorganización. La caja de la Comunidad Europea saldría sin duda beneficiada, a mi parecer. Otro aspecto central también es, ciertamente, la formación inicial y continua. Necesitamos con urgencia la Academia aduanera prometida y sería razonable que ésta estuviera situada en una frontera, donde podrían realizarse prácticas reales con los jefes de aduanas sobre la aplicación de los procedimientos aduaneros. También es importante que se elabore un documento base a prueba de falsificaciones, que a la vez pueda copiarse, y que se utilicen sellos basados en la más moderna tecnología. El principal objetivo debería ser organizar el procedimiento de manera considerablemente más sencilla, rápida, eficaz y transparente, y con unos costes drásticamente más favorables, tanto para la economía como para la Comunidad. Bontempi Señora Presidenta, yo también deseo dar las gracias al ponente por el excelente trabajo que ha llevado a cabo, así como a la comisión y a su presidente. Deseo decir además que, a raíz de las primeras manifestaciones de la Comisión, me ha parecido captar una apreciación y también un compromiso, hecho que es significativo. Con respecto a la cooperación judicial, deseo subrayar en particular un aspecto que se contempla en las recomendaciones de la 14 a la 20, ya que existe un nexo muy estrecho entre estas propuestas y una estrategia más general de lucha contra los fraudes, una lucha que sabemos que debemos poner en marcha y que, por desgracia, estamos llevando a cabo con demasiada lentitud. Considero que es necesario sopesar la realidad de los hechos. No es posible pensar en luchar contra el fraude de forma adecuada con paliativos o instrumentos inflexibles como los que normalmente adoptamos dentro del tercer pilar, incluidos los acuerdos. En las recomendaciones se hace referencia al reconocimiento mutuo de las pruebas. Este aspecto, al que me parece que se hace referencia en el punto 16, está directamente relacionado con la construcción de un espacio judicial europeo, capaz de permitir a los jueces de intervenir personalmente, en contra de lo que sucede en la actualidad. Como saben sus Señorías y como nos recordaron hace pocas fechas los jueces del Tribunal de Apelación de Ginebra que pudimos escuchar en el Parlamento Europeo, hoy por hoy la media de las respuestas a las comisiones rogatorias es del 2, 3 y 6 %. Un juez que pide a un colega extranjero pruebas referentes a conductas criminales obtiene respuestas que no superan el 10 %. Habida cuenta de que esto es intolerable, considero que, con ocasión de la revisión del Tratado, debemos adoptar un fundamento jurídico específico que permita esta forma de cooperación judicial y haga posible los supuestos de un espacio judicial limitado por ahora a los fraudes, puesto que, sin duda, los fraudes implican cantidades de dinero y son una materia cuya competencia corresponde a la Unión. En consecuencia, pido que estas recomendaciones vayan acompañadas por una estrategia que en la Conferencia Intergubernamental debe contemplar ante todo la reanudación de la lucha contra el fraude en el pilar comunitario. Malone Señora Presidenta, quiero felicitar al Sr. Kellett-Bowman, al Sr. Tomlinson, a la Comisión de investigación y, por supuesto, al personal que tanto ha trabajado en este informe. Como han dicho otros ponentes, muestra en efecto a un Parlamento de lo más trabajador y eficaz. Apoyo las recomendaciones que aparecen en el informe y creo que éste pone claramente de manifiesto que los cigarrillos ofrecen a los defraudadores un gran margen comercial entre el precio libre de impuestos y el precio real de venta en toda la Unión Europea. El comercio ilegal de cigarrillos en mi propia ciudad de Dublín representa el 10 % del mercado total. Es una cifra elevadísima: 4 % a nivel nacional, 10 % en Dublín. Deberíamos reflexionar también sobre el hecho de que no es sólo la delincuencia organizada la que prospera: los cigarrillos baratos vendidos en el mercado negro pueden ayudar a los fabricantes a expandir su cuota de mercado a expensas de sus rivales. Una característica muy triste de que se pueda disponer de cigarrillos más baratos es que anima a los jóvenes a fumar; y sobre todo a jovencitas que empiezan a fumar. Por último, haría un llamamiento a las personas que compran cigarrillos en el mercado negro para que recuerden que están poniendo dinero en las manos de delincuentes despiadados que posiblemente también estén metidos en el blanqueo de dinero procedente de la droga. Collins, Gerard Señora Presidenta, el problema del fraude en la evasión de derechos de aduana es uno de los mayores retos sin resolver a los que se enfrenta la Unión Europea. Esta forma de fraude le cuesta a la UE miles de millones anualmente. Es algo tan evidente en mi país, Irlanda, como en cualquier otro Estado miembro de la UE. Como ha dicho la anterior oradora, en algunas de las principales calles comerciales de Dublín se vende abiertamente tabaco ilegal, y esto representa una pérdida considerable para la hacienda pública irlandesa. Pero es también una fuente de frustración y enfado para los ciudadanos que respetan la ley. Espero que el presente informe constituya el primer paso de una batalla concertada contra este tipo de fraude. Las recomendaciones diversas que contiene el informe deberían llevarse a la práctica, y pronto. Sin embargo, el ingrediente más crucial para combatir este fraude es la voluntad política. La situación actual, con 15 estados miembros diferentes que aplican 15 regímenes aduaneros diferentes, no conduce al éxito. Ahora es de vital importancia que la UE establezca un marco para unos servicios aduaneros que funcionen en la práctica como si fueran uno. Este punto ha sido reconocido explícitamente por la Comisión de investigación. Ahora corresponde a los gobiernos de los Estados miembros tomar la iniciativa que ofrece el informe, y yo insto a la Presidencia neerlandesa a que examine el tema con carácter de urgencia. El otro ingrediente vital, por supuesto, son los recursos; las excelentes propuestas que contiene el informe no se harán realidad sin una financiación suficiente. Una vez más, es un tema que deben contemplar seriamente los gobiernos de los Estados miembros; la financiación de estas medidas sería una buena inversión por parte de la Unión Europea. El gasto inicial requerido para combatir este fraude quedaría más que compensado por el aumento de ingresos de los Estados miembros. EUROPOL puede desempeñar un papel fundamental en la ejecución del informe. A mí no me cabe duda de que los mismos individuos que se dedican a este comercio están también metidos en el negocio de la droga y otras actividades similares. Asestar un golpe al fraude en el tránsito comercial representaría asimismo un paso positivo contra la delincuencia organizada, que es uno de los principales problemas a los que se enfrenta la Unión Europea. Van der Waal Señora Presidenta, la comisión temporal de investigación sobre el fraude en el tránsito comunitario ha llevado a cabo un detenido estudio y un informe de clara lectura sobre la cuestión. Es mi deseo felicitarla por esa labor. La lectura del informe revela con suma claridad el hecho de que en la creación del mercado interior ni los Estados miembros ni la Comisión se han dado la más mínima cuenta de las posibilidades de fraude que se ofrecían a cualquier malintencionado. La reducción de los servicios de aduana en lugar de la adopción de medidas encaminadas a compensar la desaparición de las fronteras interiores es más que ilustrativa. Puedo suscribir muchas de las recomendaciones que el presente informe denomina medidas orientadas a combatir el fraude aduanero. No apoyo sin embargo en absoluto el alegato por un servicio comunitario que consta explícitamente en el Tratado y que se halla implícito en las recomendaciones. A ese respecto suscribo el informe de minoría en el cual figura la recomendación más importante, concretamente la necesidad de fortalecer la cooperación entre los Estados miembros. Entre las recomendaciones contenidas en el informe señalaré también la transformación del la UCLAF en una instancia de detección europea. Resulta digno de mencionar que la comisión de investigación afirma que la no creación de un servicio aduanero comunitario es contraria al principio de subsidiariedad. Sin embargo, ese principio es válido únicamente en campos de administración en los cuales la Unión comparte ciertas competencias con los Estados miembros. Precisamente las cuestiones jurídicas y de detección quedan excluidas de dicho principio. Ni tienen tampoco por qué estar incluidas. Representan en realidad funciones vitales de los Estados nacionales independientes, sobre las que se fundamenta la propia Unión. Considerándolo bien, habré de votar a favor de los proyectos de recomendaciones a causa de muchas de ellas que estimo positivas y también por el hecho de que no se ha incluido en definitiva en ellas la creación de un servicio aduanero europeo. Patijn Con sumo interés he venido siguiendo el debate celebrado sobre el informe de la comisión temporal de investigación sobre el tránsito aduanero comunitario. Comenzaré cumplimentando a aquéllos que han hecho posible la conclusión de este informe. La Comisión fue la primera en ponerse manos a la obra desde que el Parlamento Europeo obtuvo el derecho a través del Tratado de Maastricht; mi reconocimiento al Presidente de la comisión e igualmente al ponente Kellett-Bowman. Si pudiese añadir algo a título personal, desearía extender esta felicitación a todo el Parlamento Europeo. Me parece que puede hablarse en este caso de una correcta elección del tema. En segundo lugar, de una acertada programación, en tercer lugar de un instrumento de utilidad y en cuarto lugar, lo cual reviste suma importancia, de una positiva recopilación de información en la propia sociedad. Pienso que debe ser ésta la norma para cualquier próxima investigación. Me satisface comprobar que con ello ha venido a crearse un precedente. El amplio margen en el cual se hallan implicadas en el informe tratado todas las partes interesadas y la medida en que se hace sentir igualmente la voz del sector industrial habrá llevado sin duda alguna a un detenido análisis de los problemas a los que debe enfrentarse este sector desde hace largo tiempo. Esta implicación refleja igualmente el interés que atribuye este Parlamento a las relaciones entre los gobiernos, el sector industrial y los ciudadanos de Europa. De manera más general, gracias a los esfuerzos de la comisión de investigación ha quedado claramente subrayado una vez más el hecho de que también el Parlamento tiene el deseo de dar un notable impulso a la lucha contra el fraude en materia de recursos presupuestarios de la CEE. Igualmente el Consejo, conjuntamente por supuesto con la Comisión y el Tribunal de Cuentas Europeo, se empeña en este objetivo. La lucha contra el fraude y una mejor gestión del control sobre los recursos comunitarios merecen la mayor prioridad. El fraude, una gestión inadecuada y el despilfarro de estos fondos no dejan de socavar el respaldo del ciudadano europeo. Es absolutamente importante combatir esta situación. De ahí que acoja con la mayor satisfacción una vez más la realización de esta investigación. En el fraude en el tránsito aduanero se hallan en juego diversos elementos. Por una parte cabe señalarse que se hallan en causa los fundamentos del mercado interior y muy en particular la libre circulación de mercancías. Esto reviste una importancia crucial para el bienestar de Europa. Por otra parte, y el informe lo indica también, se trata de complejos problemas en la cooperación aduanera los que contribuyen a aumentar el riesgo de fraude. El informe no ha sido aún debatido en el Consejo por lo cual todo lo que pueda afirmarles al respecto es prematuro. No obstante, deseo señalar que en el período transcurrido, también bajo la presión de las actividades de la comisión de investigación se ha hecho ya algo contra el fraude en el tránsito aduanero, tanto a nivel comunitario como nacional. El Consejo aprobó en 1995 una resolución encaminada a la automatización en el tránsito aduanero a partir de 1998. Recientemente además se llegó a un acuerdo en cuanto a un tratado de cooperación aduanera entre la Unión Europea y Suiza. De esta manera se abre la vía hacia una solución de una parte de este problema. Deseo añadir también de que a partir del Consejo Europeo de Dublín se ha instaurado un grupo de alto nivel en materia de delincuencia organizada que habrá de emitir en breve plazo un informe destinado a exponer en detalle también los aspectos de esta cuestión. Se trata concretamente del fortalecimiento de las funciones de Europol en este ámbito, abordándose igualmente el aspecto mencionado por el Sr. Dankert y referente a los magistrados de contacto y a la cooperación jurídica. Quede por sentado que prometo informar a mis colegas en cuanto a lo que se ha debatido hoy aquí. Por supuesto que el Consejo habrá de examinar detenidamente el informe y en particular las recomendaciones en él contenidas y establecer así sus conclusiones al respecto. La Presidencia se empeñará en incluir en su agenda lo antes posible el estudio de este informe. Lo mismo ocurrirá con posibles proposiciones que la Comisión desee presentar. Al finalizar la presente Presidencia se informará sobre el avance de estas actividades que, por lo que a mí respecta, se caracterizarán por el mayor empeño. El combate contra el fraude es una cuestión prioritaria. Puesto que el ciudadano europeo tiene derecho a una enérgica y eficaz protección de las finanzas de Europa. Monti Señora Presidenta, señor Presidente del Consejo, Señorías, he escuchado con sumo interés las intervenciones sobre el informe del Sr. Kellett-Bowman y, en nombre de la Comisión, deseo dar las gracias a todos los oradores por la importante contribución política que han aportado al debate. Es evidente que ahora el debate ha dado un giro hacia la actuación de las reformas del sistema de tránsito y, más en general, de la reformas de las políticas aduaneras. En primer lugar, se ha puesto de manifiesto muy claramente el hecho de que los problemas del tránsito no son cuestiones técnicas sectoriales, sino más bien un problema político que afecta a todo el régimen aduanero. En segundo lugar, el hecho de que el funcionamiento y la propia credibilidad del mercado único, corazón de la construcción europea, están en juego. En tercer lugar, el hecho de que un problema de esta envergadura y de este alcance requiere soluciones globales que reúnan en una estrategia unitaria el conjunto de las medidas de planificación, prevención, gestión, control y represión. La realización del mercado único depende de la reforma y de una serie de cambios en la política aduanera y, añadiría, de la imposición. Estos elementos deben encontrar su lugar apropiado -y lo van a encontrar- en el plan de acción relativo al mercado único que la Comisión presentará al Consejo Europeo de Amsterdam. Gracias al informe del Sr. Kellett-Bowman y al debate que todos nosotros hemos escuchado con sumo interés, se ha puesto de manifiesto asimismo que la distinción entre primer y tercer pilar se ha convertido en demasiado artificial y que es cada vez más difícil defenderla. Para proteger los intereses de los contribuyentes europeos, de los ciudadanos europeos, debemos tener a nuestro alcance unas medidas eficaces a nivel de Unión Europea. Tal como ha quedado patente, la investigación sobre el fraude es muy importante, sin embargo, la prevención reviste igual importancia y la Comisión tiene intención de afrontar plenamente este reto con los quince Estados miembros. La Comisión, lo reitero, está en condición de asumir sus responsabilidades. El Parlamento ha demostrado a todas luces su compromiso y espero que el Consejo y los Estados miembros hagan lo mismo -acabamos de escuchar una importante declaración del Presidente del Consejo- contribuyendo políticamente y adoptando sin dilación las propuestas que van a presentarse. Para terminar, agradezco sinceramente las palabras de estima dirigidas a la Comisión Europea, estima que deseo hacer extensiva a nuestros servicios que trabajaron conmigo muy intensamente. No obstante, todos nosotros seguiremos trabajando en estrecha colaboración con el Parlamento Europeo. Por último, me felicito una vez más con el ponente, Sr. Kellett-Bowman, y con el presidente, Sr. Tomlinson. Tomlinson Señora Presidenta, sólo quiero dirigir unas palabras de agradecimiento tanto a la Presidencia neerlandesa como a la Comisión y añadir una frase más con una pregunta dirigida a cada una para que se vayan con ella. En primer lugar a la Comisión, pues nos ha recordado que si sigue las recomendaciones es muy posible que se generen costes adicionales; se lo he oído decir a ambos comisarios. Sólo les pregunto para asegurarme de que la Comisión, como órgano colegiado, acepta sus responsabilidades de incluir dichos costes en el anteproyecto de presupuesto para 1998 y no va a dejar que el Parlamento haga el trabajo en su lugar. En segundo lugar, al Consejo: he tomado buena nota y he acogido con gran satisfacción que la Presidencia neerlandesa haya dicho que sacaría sus conclusiones y elaboraría un informe. Le pediría que se asegurara de que el informe sea formal y oficialmente comunicado al Parlamento para que pueda tenerse en cuenta en el continuo seguimiento de las actuaciones posteriores. Con estas dos preguntas, doy las gracias tanto a la Comisión como al Consejo por su activa participación en el debate. El Presidente Muchas gracias, Sr. Tomlinson. El debate conjunto queda cerrado. La votación tendrá lugar mañana a las 12.00 horas. Albania El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede a las declaraciones del Consejo y de la Comisión sobre la situación en Albania, seguidas de debate. Patijn Señora Presidenta, también respondiendo a preguntas orales formuladas por los diputados Ahlqvist y Bianco al Consejo deseo informar detalladamente sobre la inquietante situación surgida en Albania y sobre los pasos adoptados por la Unión Europea hasta la fecha a ese respecto. Con vistas a una clara comprensión debo exponer en breve los antecedentes de la actual crisis. Tras un desenvolvimiento inicialmente favorable de las reformas políticas y económicas registradas en Albania después de las revoluciones de 1990 a 1992, la puesta en práctica del programa de reformas se vio frenada durante los preparativos de las elecciones parlamentarias en mayo y junio de 1996. La política fiscal y monetaria se ha relajado, lo cual, entre otras cosas, ha llevado a un muy elevado déficit financiero y a un aumento de la inflación. Por estos motivos Albania dejó de cumplir el acuerdo con el Fondo Monetario Internacional, suspendiéndose por consiguiente el año pasado nuevos tramos de crédito de ajuste estructural por parte de instituciones financieras. Durante las elecciones parlamentarias de 1996 observadores de la OSCE comprobaron la existencia de irregularidades que redundaban en beneficio del partido democrático del Presidente Berisha. El gobierno del Primer Ministro ahora dimisionario condujo así a una gran pérdida de legitimidad y de respaldo popular. La actual crisis política y económica en torno a los denominados esquemas piramidales debe plantearse frente a ese contexto más amplio. Dichos esquemas surgieron hace algunos años a causa de las transferencias monetarias de trabajadores albaneses en el extranjero y del inadecuado funcionamiento de las instituciones bancarias del país. La mayor parte de estos esquemas desarrollan una muy escasa actividad económica, o prácticamente nula, constituyendo sencillamente especulaciones financieras. La mayoría de la ciudadanía albanesa ha participado en este juego. No sólo con créditos de ahorro, sino igualmente, a menudo, vendiendo propiedades inmobiliarias, cabezas de ganado, u otros bienes. El importe total invertido en los esquemas piramidales se desconoce, aunque evaluaciones efectuadas por el Fondo Monetario Internacional lo elevan a cifras aproximadamente entre mil millones y mil quinientos millones de dólares, es decir de 40 a 60 % del actual producto interno bruto. Las consecuencias económicas y sociales del derrumbe de este esquema en un pais aún tan pobre son pues enormes. Se teme una inflación excesiva y una masiva depauperación. Las consecuencias políticas son igualmente desastrosas, tanto más cuanto que el actual gobierno ha hecho caso omiso de las advertencias del Fondo Monetario Internacional y del Banco Mundial e incluso es probable que algunos de los miembros del gobierno se hallen implicados también en el esquema piramidal. Desde los inicios de la crisis a fines de 1996 no han cesado pues de aumentar aceleradamente los contrastes en la población. Entre las autoridades y los partidos de oposición, entre el Norte y el Sur del país y entre el poder y la ciudadanía. Esta última exige de las autoridades una compensación de los fondos desviados. El gobierno es incapaz de satisfacer esta demanda. El gobierno y la oposición se reprochan mutuamente sacar partido de la crisis con fines políticos. En particular en el Sur del país, donde el Partido Socialista, es decir los anteriores comunistas, sigue conservando su base tradicional de poder y los fondos de la pirámide han hecho bancarrota entretanto, se han acentuado fuertemente las tensiones. Numerosos son los ciudadanos que se han apoderado de armas del ejército y de la policía, con el consiguiente saldo de muertos y heridos. Se teme igualmente un éxodo considerable de refugiados en dirección de Grecia y de Italia y en la repercusión de los conflictos en la población albanesa residente en la antigua región yugoslava de Macedonia y en Kosovo. En la actualidad están teniendo lugar permanentemente conversaciones entre las embajadas de los países miembros de la Unión Europea y Albania con respecto a los extranjeros residentes en el país. A los extranjeros que carecen de razones perentorias de permanecer en Albania se les recomienda abandonar el país hasta nuevo aviso. Por lo que respecta a las medidas de la Unión Europea puedo expresar lo siguiente. Sobre estos inquietantes acontecimientos se han celebrado ya discusiones a nivel de la Unión en una fase razonablemente temprana. Esto llevó a la Decisión del Consejo General de los días 24 y 25 de febrero consistente en el envío de una alta misión oficial conjunta de la Presidencia de la Unión Europea y de la Comisión. Dicha misión tuvo lugar los días 27 y 28 del mismo mes, teniendo por cometido principal hacer énfasis ante sus interlocutores en Tirana la necesidad de renunciar a la violencia y el respeto de la democracia. A continuación se efectuó un llamamiento a todas las fuerzas políticas del país con vistas a discutir conjuntamente la posibilidad de una solución a la crisis. En conversaciones con el Presidente Berisha, el Primer Ministro Meksi y el Ministro Sheru y dirigentes de diversos partidos de oposición pudo comprobar la misión el mantenimiento de posturas inflexibles tanto por parte de las autoridades como de la oposición. A partir de esa fecha, tras el regreso de esa misión, la situación en Albania no ha dejado de empeorar. El gobierno Meksi presentó su dimisión el 1 de marzo, el día siguiente fue proclamado el estado de emergencia, el 3 de marzo el Presidente Berisha se hizo reelegir por el parlamento para un nuevo término de cinco años. Mediante un recrudecimiento de la censura quedó restringida la libertad de prensa, resultando imposible para los periodistas, tanto albaneses como extranjeros, el desempeño de sus funciones. A la luz de este nuevo empeoramiento de la situación la Unión Europea está haciendo esfuerzos encaminados a contribuir, a través de un estrecho diálogo con todas las partes implicadas, al control del conflicto político y a la creación de condiciones favorables a una posición inicial estable que permita la reanudación del proceso de reformas en el país. Habida cuenta la situación geográfica de algunos de los Estados miembros, el Ministro Van Mierlo, Presidente del Consejo, acompañado de miembros de la Comisión Europea, celebró conversaciones el pasado 6 de marzo en Atenas y en Roma sobre la situación en Albania, dirigiéndose a continuación a Tirana a fin de proceder a discusiones con el Presidente Berisha y miembros de la oposición. Poco tiempo antes de la llegada a la capital albanesa de la Presidencia de la Unión Europea, quedó concertada una declaración por parte de Berisha y de partidos políticos. En dicha declaración se expresaba el respaldo al restablecimiento del orden público haciéndose un llamamiento a fin de que se restituyesen en un plazo de 48 horas las armas robadas. En dicho documento prometió además el Presidente Berisha amnistía para los ciudadanos que respondiesen al llamamiento y que no hubiesen cometido ningún acto de violencia. Además de ello, se suspenderían las operaciones militares contra aquéllos que llevaban la voz cantante en algunas regiones del Sur del país. Sobre la base de un consenso lo más amplio posible, el Presidente dará inicio a consultaciones en cuanto a un nuevo gobierno y a la designación de un nuevo primer ministro. Por último, se crearía una comisión encargada de aportar transparencia a los sistemas piramidales. En la citada declaración los partidos expresaron su intención de mantener abierto el diálogo. Durante la visita del Presidente del Consejo se celebraron conversaciones con el Presidente Berisha y representantes de seis partidos políticos. Además de ello, el Ministro Van Mierlo celebró diálogos en dos ocasiones con su homólogo albanés, Sheru. En todas estas discusiones manifestó el Presidente del Consejo su repudio de toda forma de violencia, insistiendo en el respeto de los derechos humanos. En las conversaciones con el Presidente Berisha hizo sumo énfasis en la necesidad de restablecer la libertad de prensa, incluyendo la posibilidad de acceso de todos los partidos políticos a la televisión de Estado. Habida cuenta la falta de legitimidad y el déficit democrático del actual régimen señaló el Ministro Van Mierlo al Presidente Berisha que para el restablecimiento del orden se hace indispensable instaurar una vía paralela que ofrezca perspectivas a la creación de un nuevo parlamento y de un gobierno con un grado suficiente de respaldo popular. A tales efectos será necesario establecer condiciones que aseguren las relaciones democráticas así como la elaboración de una constitución y de una nueva ley electoral. Un régimen provisional que contase con el más amplio apoyo posible debería ser capaz de llevar a cabo estas transformaciones y de restaurar el orden económico. La Presidencia de la Unión Europea ha instado al Presidente albanés a que anuncie con rapidez la celebración de elecciones en un plazo conveniente para la totalidad de los partidos. En este proceso de democratización debería hallarse estrechamente implicada la OSCE. Por este motivo se instó igualmente al Presidente albanés a que entre en breve plazo en conversaciones con el representante personal del Presidente en ejercicio de dicha organización, el ex canciller austríaco, Franz Vranitzky, que efectuó una visita a Tirana, el 8 de marzo, el día siguiente a la visita de la Presidencia de la Unión Europea. Además de estas vías paralelas encaminadas por una parte al restablecimiento del orden público y por otra parte a la apertura de una perspectiva de evolución democrática, se hace necesaria la supresión de la cuestión de las pirámides. Para tales fines se ha señalado una cooperación con el FMI y con el Banco Mundial. La Presidencia del Consejo insistió igualmente en esa posibilidad. En conversaciones con miembros de la oposición la Presidencia de la Unión sostuvo asimismo las mismas recomendaciones. Se les señaló así su enorme responsabilidad en el objetivo de evitar se siga utilizando la violencia, solicitando de ellos a su vez que pongan en práctica todos los recursos a su disposición para disuadir de la repetición de actos de violencia, en particular en el Sur del país, y velar por que las armas tomadas sean restituidas. La Presidencia de la Unión brindó así respaldo a la recomendación del Consejo de Europa, una misión parlamentaria del cual visitó contemporáneamente la capital albanesa, en la que se solicita de la oposición que, en respeto de los principios democráticos, vuelvan a ocupar sus escaños parlamentarios y que participen en las actividades del Parlamento albanés. Para concluir, no es de asombrar que las opiniones del Presidente Berisha y de los miembros de la oposición diverjan tan grandemente. El primero se resistía a ceder ante la violencia considerando el anuncio de elecciones bajo la presión de las armas un precedente indeseable. Por ese motivo descartaba toda posibilidad de concesiones hasta tanto no se hubiesen devuelto las armas. La oposición, por el contrario, opinaba que al entregar las fuerzas del Sur las armas en cuestión, se verían expuestas completamente al arbitrio del gobierno antidemocrático del Presidente Berisha. Sin previas concesiones importantes los ciudadanos rechazarían toda posibilidad de cooperación. Al mismo tiempo se pretendió carecer de la suficiente influencia en las regiones meridionales para convencer a los ciudadanos a que renuncien al uso de la violencia. De estas posturas tan diametralmente opuestas se infiere que la significación de la declaración común de todos los partidos del 6 de marzo, citada anteriormente, resulta imprecisa. La Presidencia señaló a las autoridades y a los partidos de oposición albaneses que la Unión Europea está dispuesta a seguir prestando apoyo al desarrollo económico y democrático en el país, a condición de que éste brinde a la Unión la posibilidad de ello a través del restablecimiento del orden y de reajustes internos. En caso necesario, la Unión Europea podrá considerar igualmente la ayuda de emergencia, aunque debo señalar que desde 1992 Albania recibe una ayuda considerable de nuestra parte, incluso por habitante, la ayuda máxima en realidad otorgada a todos los países de Europa Central y Oriental. La Presidencia manifiesta su esperanza de que los progresos registrados en los últimos días, puedan seguir manteniéndose. El Presidente albanés ha declarado estar de acuerdo con un gobierno de unidad nacional y con elecciones anticipadas habiendo designado entretanto a un miembro de la oposición encargado de formar un amplio gobierno de coalición. Constituye éste un importante paso en dirección a la búsqueda de una solución más duradera. Acojo con suma satisfacción asimismo los esfuerzos desplegados por el Gobierno italiano a fin de fomentar el diálogo entre las autoridades albanesas y la oposición. La Presidencia habrá de seguir muy de cerca, en sintonía con sus colegas en la Unión Europea y en el seno de la OSCE, la situación en el país y en los casos en que sea posible tomar nuevas medidas orientadas a poner término a esta grave e inestable situación. Van den Broek Señora Presidenta, tras la extensa y clara exposición del Presidente del Consejo, la Comisión se propone ser breve. Es evidente que suscribo lo afirmado por el Sr. Patijn y habrán ustedes oído que la Comisión tomó parte en las misiones enviadas a Tirana. Creo poder afirmar que el debate llega a su punto de máximo interés. Ahora que la situación es tal que, también por recomendaciones de la Presidencia del Consejo de la Unión Europea, de misiones de la OSCE, bajo la supervisión del antiguo canciller Vranitsky y misiones del Consejo de Europa, se ha llegado finalmente a un compromiso entre el gobierno de Berisha, entre el Presidente Berisha y la oposición, todos los intereses se hallan orientados a ejercer presión de manera que dicho acuerdo sea respetado efectivamente de manera estricta, tanto por el Presidente Berisha como por los partidos de oposición. El acuerdo contempla la instauración de un gobierno de transición de unidad nacional que se halla en proceso de formación en estos momentos, seguido de la preparación de elecciones generales para el mes de junio. Señora Presidenta, hago un ingente llamamiento a este Parlamento para que inste, a través de una resolución, a todos los partidos a que cumplan de manera efectiva este compromiso logrado con tantas dificultades. Y no son las razones las que me faltan para ello. Entretanto hemos dialogado con miembros de la oposición que en la actualidad tienen la impresión de que sin la retirada del Presidente Berisha no habría motivos para sofocar la rebelión. Esto representaría una verdadera violación del compromiso establecido. Es decir, independientemente de lo que pueda pensarse de la legitimidad, o de lo que el gobierno de Berisha haya hecho, o dejado de hacer, en el último año, de lo que puedan ser las motivaciones precisas de los diversos partidos de participar en la oposición y que en su totalidad han concluido ese compromiso con el Presidente Berisha, una cosa es bien clara y es que de no cumplirse dicho acuerdo será la anarquía la que reinará en Albania y la rebelión habrá de asumir indiscutiblemente modalidades incontrolables. Toca ahora al Presidente Berisha y a la oposición hacer un llamamiento a la rebelión a fin de que depongan efectivamente las armas y que abran de nuevo las puertas al desarrollo de relaciones democráticas normales. De lo contrario, Albania deberá enfrentarse, es éste nuestro temor, a un período sumamente sombrío en el cual la única víctima resultará la propia ciudadanía albanesa. Swoboda Señora Presidenta, señor Presidente del Consejo, señor Comisario, por mi parte, no puedo dejar de respaldar su petición de apoyo en nombre de mi Grupo, como mínimo, pero seguramente también en nombre de todos los demás Grupos políticos. También coincido con ustedes en que en estos momentos es necesario indicar a todas las partes que de lo que se trata es de que alcancen un compromiso. Con este fin, es preciso hacer comprender claramente, tanto al presidente Berisha como a todas las demás partes, cuales serán las consecuencias si no lo hacen. Yo doy por sentado que contarán ustedes con el pleno respaldo del Parlamento en este sentido. Éste no es de ningún modo el momento apropiado para la crítica, para preguntarse si existía alguna posibilidad de detectar la situación a tiempo o no. No obstante, aun así, yo quisiera señalar muy brevemente que algunos factores sin duda deben hacernos reflexionar sobre la necesidad de que nos preguntemos cómo es posible que de repente nos encontremos ante una situación tan desastrosa en los Balcanes. Todos nosotros -digo conscientemente nosotros y no quiero que esta consideración se reduzca a unos pocos- confiamos demasiado en una persona. También en otros ámbitos de la política de seguridad europea a veces llega a creerse que basta con tener como interlocutora en la cúspide del Estado a una persona de confianza para que todo esté resuelto. Albania nos ha demostrado que no es así. Yo misma estuve personalmente en Albania y también me entrevisté con el presidente Berisha. Lo cierto es que, de hecho, permitimos que se estableciera allí un capitalismo puro -yo casi diría un capitalismo depredador-, después de la dictadura, después del sistema más inhumano que hemos tenido en Europa en los últimos años. La supuesta libertad de un capitalismo depredador -quizás incluso vinculado al poder político- ha acabado empobreciendo a muchísimas personas. Por consiguiente, yo pienso que ha llegado el momento de practicar una política preventiva. Cuando pienso en la peligrosa situación que podría crearse si una chispa se propaga hasta la vecina Kosovo, de la que también tendremos que ocuparnos en una próxima resolución -la Sra. Pack estuvo hace poco allí con una delegación-, considero no sólo justificado, sino absolutamente indispensable, que se impulse esta intervención política y se intente garantizar el respeto de los derechos humanos, precisamente lo que no hemos podido conseguir en los últimos años en Albania, y evitar que se origine un flujo masivo de refugiados. Todos sabemos los sufrimientos que causa la formación innecesaria de grandes movimientos de refugiados y todos sabemos, por la experiencia de nuestros propios países, los problemas que genera en relación con las actitudes de fondo de la población. Por consiguiente, a mi parecer, han decidido ustedes la acción adecuada y de momento podemos limitarnos a la intervención política, si ésta se lleva a cabo con toda firmeza y con el pleno apoyo de toda Europa. ¡Albania está ardiendo y Kosovo está en efervescencia! Pero si se propaga la chispa, quizás ya nada podrá salvarse. ¡Debemos apagar a tiempo este fuego en la región en crisis de Albania! Pack Señora Presidenta, Señorías, la situación en Albania es extraordinariamente difícil, como acabamos de escuchar. Lamentablemente muchas informaciones de prensa procedentes de allí no han contribuido ha aclarar los hechos y, por el contrario, han intentado culpar exclusivamente al gobierno del presidente Berisha. Permítanme, sin embargo, que señale que el origen de los disturbios en el sur de Albania no es de orden político, sino que se debe a la quiebra de las pirámides especulativas y al intento del gobierno de Berisha de detener las actividades de las organizaciones mafiosas, sobre todo en la parte sur de Albania, el pasado otoño. Muchos especuladores y estafadores de las gentes sencillas vieron peligrar su prosperidad financiera y utilizaron la miseria de la gente para sus propios fines. La oposición, formada predominantemente por ex-comunistas -los colegas de la Internacional Socialista tampoco han querido aceptarlos-, se ha aprovechado lamentablemente de esta situación para alcanzar los objetivos políticos que no pudo conseguir a través de las elecciones. Yo no comparto el parecer del representante del Consejo, en el sentido de que todo ha ido mal durante el pasado año. El hecho de que los resultados de las elecciones municipales de septiembre coincidieran con los de las elecciones de marzo indica cómo debe valorarse el resultado de las mismas. No me refiero ahora a las irregularidades, que se subsanaron luego, lo cual es un hecho que yo pienso que usted también debería tener en cuenta. Por consiguiente, cuando habla del gobierno de Berisha, debe partir usted de la base de que se trata de un gobierno legítimo en ejercicio. Es preciso comprender -a mi parecer- la declaración del estado de excepción, a la vista del despotismo arbitrario que se ha instaurado en el sur. ¿Qué Estado occidental permanecería impotente ante semejante situación? El desmantelamiento de un gobierno legal con la colaboración de Occidente es un hecho sin precedentes, a mi parecer, señor representante del Consejo. Cuando ocurrió algo parecido en Rusia, a ninguno de ustedes se les habría ocurrido privar de toda influencia al Sr. Yeltsin. Es grotesco pensar que los antiguos jefes comunistas, que son los responsables de la falta de tradiciones democráticas, van a establecer ahora unas relaciones democráticas bajo la presión exterior. El gobierno de Berisha ha dado considerables pasos en el camino hacia la democracia y también hacia una economía de mercado, tal como declaró unánimemente esta Asamblea el pasado otoño. Por consiguiente, es un error cargar todas las responsabilidades al Sr. Berisha. Desde luego no es perfecto, esto lo sabemos muy bien, pero el terror y la anarquía en el sur se deben a otros motivos. Por otro lado, desde aquí apenas podemos hacernos una idea de los antagonismos que existen entre grupos territoriales, cuya enemistad de siglos vuelve a aflorar en estos momentos. Ambas partes deben cumplir ahora el acuerdo alcanzado entre Berisha y los partidos de la oposición y, en estas circunstancias, yo no puedo aceptar que hoy se me pida que contribuya a que el Sr. Berisha abandone el país y que reciba asilo, dondequiera que sea. Yo creo que ésta no es la manera de cumplir un acuerdo. La Unión Europea debe contribuir al establecimiento de estructuras democráticas, a promover la educación y la formación, a la construcción de las estructuras de una auténtica economía social de mercado, a promover las inversiones y, con ellas, la creación de puestos de trabajo. Si el acuerdo alcanzado entre Berisha y la oposición no contribuye a apaciguar la situación -lo cual lamentablemente yo doy por sentado, puesto que su origen no es de orden político, como se nos quiere hacer creer aquí-, una fuerza internacional de pacificación deberá encargarse de restablecer la paz. Yo suscribo las palabras del representante del Consejo en un aspecto: estoy a favor de que se investiguen a fondo los hechos que han ocurrido en Albania. Daskalaki Señora Presidenta, el caos que domina en Albania ya no es noticia. La insurrección se está generalizando y extendiendo hacia el Norte; todos vemos en la televisión gente armada - yo vi ayer en la televisión niños con armas - que circula por todo el país. Estos hechos son muy alarmantes. Mientras tanto, el gobierno parece cada vez menos capaz de controlar la situación. No estoy de acuerdo con el Sr. Pack; el escándalo financiero fue un motivo, pero fue sólo la punta del iceberg. La crisis era más antigua, la situación era explosiva ya antes y nosotros tenemos parte de la responsabilidad. A veces, al observar determinadas políticas de la Unión, tengo la impresión de que parecemos unos padres que creen haber cumplido con su deber llenando los bolsillos de sus hijos, aunque nunca estén presentes ni controlen qué pasa con ese dinero. Lo mismo hicimos nosotros en Albania, que recibió nuestra ayuda, y debe seguir recibiéndola, pero debemos estar presentes y saber en qué se emplea. Por otro lado, hemos dado nuestro apoyo al Presidente Berisha, a veces de manera desafiante, porque se supone -cosa que yo no he entendido en absoluto- que él no es un excomunista. Sin embargo, el Presidente Berisha no es un recién nacido. En Estados como Albania imperan condiciones extrañas. Le apoyamos sin advertirle sobre determinadas consecuencias de sus actos y hemos visto el resultado. Ahora existe el peligro de que el caos se extienda a los alrededores; sabemos muy bién lo problemática que es esa región. Sabemos lo que ocurre en los países vecinos de Albania, y también que entre ellos hay dos países miembros de la Unión Europea, Grecia e Italia, que pueden tener problemas; Grecia tiene incluso tiene fronteras con Albania. ¿Qué hay que hacer ahora? Naturalmente, hay que prestar ayuda, hay que dialogar con todas las fuerzas políticas del país, porque podemos encontrarnos con grandes sorpresas producto de estos acontecimientos. Todo ello con un talante de compromiso, como muy bien ha dicho el Comisario. En todo caso, hay que lograr trazar una política a largo plazo y estar presentes. No sólo hay que pagar. La Malfa Señora Presidenta, sería demasiado largo examinar, puesto que careceríamos del tiempo para hacerlo, las causas remotas de la gravísima y devastadora crisis que afecta a Albania, la debilidad económica que arrastra desde hace décadas y la absoluta falta de estructuras democráticas si no primordiales. Es evidente que nos encontramos ante una situación extremadamente difícil, ya que subsisten los peligros de incendio que puede propagarse al vecino Kosovo, con riesgos de migraciones hacia Grecia, Italia y los países de la Unión Europea. Sin embargo, nos llevaría demasiado tiempo hablar de todo esto. Creo que hoy el Parlamento debe dirigir algunas palabras al Consejo y a la Comisión. Nos parece que no sólo son exactas y precisas las declaraciones hechas, sino que las líneas seguidas por el Consejo y la Comisión a lo largo de estas semanas de crisis acentuada son líneas positivas que nuestro Parlamento puede compartir. Yo resumiría dichas líneas en tres directrices que asimismo están contempladas en el documento que mañana se someterá a la atención del Parlamento: primero, un gobierno de unidad nacional, y esto me parece que se ha puesto en marcha a través del nombramiento por parte del Presidente de la República de un primer ministro de la oposición; segundo, la celebración de nuevas elecciones; tercero, el compromiso de intervenciones financieras de la Unión Europa y de las instituciones internacionales -el Fondo Monetario y el Banco Mundial- subordinadas, no obstante, al máximo respeto de la libertad de prensa, al restablecimiento de los derechos democráticos y a medidas de normalización económica por parte del país. Consideramos que estos son los tres puntos fundamentales. Ciertamente, algunos países de la Unión como Grecia e Italia desempeñan un papel prioritario, sin embargo, deseamos recalcar que dicha función debe desarrollarse en el ámbito de las políticas de la Unión Europea. Theonas Señora Presidenta, los sucesos de Albania no han caído como un rayo del cielo. En nuestra opinión, son el resultado de la política adoptada por los gobiernos de algunos países miembros y por los órganos de la Unión Europea con respecto a Albania y a su pueblo. Son el resultado de la ayuda multilateral y del apoyo prestado al régimen antipopular y autoritario del Sr. Berisha. Las elecciones marcadas por la violencia y la manipulación, y el robo de los ahorros de la población y de la propia economía del país por el régimen sin escrúpulos de Berisha, no sólo no han sido condenados por los Estados Unidos y la Unión Europea, sino que, por el contrario, tenían, y creo que siguen teniendo, básicamente su apoyo y aprobación. Los responsables de la explosión del pueblo albanés, se encuentran, por lo tanto, también entre nosotros. Aun así, todavía somos incapaces de sacar las conclusiones necesarias, a pesar de que nos hallamos en el mismo camino resbaladizo, y buscamos la solución del problema con intentos de apaciguar la insurrección popular prestando ayuda completa y unilateral al Sr. Berisha. Somos incapaces de comprender que ahora en Albania existe una realidad nueva que el pueblo ha impuesto con su insurrección, y que ésta ya se expresa en el terreno político. Señora Presidenta, el pueblo insurrecto de Albania reivindica dos cosas: que se vaya el Sr. Berisha y que le devuelvan su dinero. Si el Parlamento Europeo realmente quiere ser solidario con el pueblo albanés, es necesario que apoye y pida apoyo para los cuatro puntos siguientes, que ya han sido expresados en sendas enmiendas: Primero, que se ponga fin al régimen de Berisha. Que se elija a un nuevo Presidente y un nuevo Parlamento mediante un proceso electoral. Segundo, que en estos procesos políticos el pueblo insurrecto del Sur esté presente a través de sus representantes políticos. Tercero, que se ponga en libertad inmediatamente al líder del Partido Socialista y a todos los presos políticos. Cuarto, que se promueva inmediatamente una generosa ayuda militar y económica destinada a indemnizar a los ciudadanos y a fomentar la economía de Albania. Por último, quisiera expresar mi absoluto rechazo a cualquier proyecto de intervención de fuerzas armadas internacionales en Albania, que podría desencadenar situaciones imprevisibles en toda la región balcánica. Tamino Señora Presidenta, nos hallamos ante una situación realmente dramática con el riesgo de que en Albania estalle una guerra civil, un riesgo que no sólo se debe al fracaso de las inversiones piramidales, de las que hablamos hace un mes, sino también a las reacciones de un Gobierno -el de Berisha- que a poco a poco se ha mostrado más como un régimen que un gobierno, con reacciones autoritarias contra las manifestaciones populares de los albaneses y que, incluso, ha creado una situación de acoso contra la prensa de la oposición, un gobierno de un representante -Berisha- que ya no representa al pueblo, como se ha puesto de manifiesto en estas manifestaciones, y que ya había mostrado signos de escaso espíritu democrático cuando denunciamos las pasadas elecciones que fueron todo menos democráticas. Así las cosas, no encontró nada mejor que hacerse reelegir presidente de la República por otros cinco años más. Ante esta situación, sin embargo, no podemos ignorar que, como Parlamento Europeo, ya hace un mes manifestamos nuestra máxima preocupación, puesto que el día siguiente de dichas elecciones, que se caracterizaron por los fraudes, expresamos nuestra máxima preocupación por las posibles consecuencias, unas consecuencias que como mínimo iban a dificultar el diálogo democrático entre la mayoría y la oposición. Ya el 8 de marzo de 1994, Alexander Langer, el colega que antes que yo ocupó este escaño parlamentario, afirmó que en Albania todavía no se había alcanzado una situación de normalidad democrática y una cotidianidad democrática plenamente desarrollada e invitó a todas las Instituciones de la Unión Europea a que afrontaran dicha situación, habida cuenta de que si no somos capaces de afrontar una situación como la albanesa, cómo podemos confiar en que vamos a afrontar los problemas de todo el Este. Por ello, es preciso un compromiso de la Unión Europea, el Consejo y la Comisión a fin de favorecer una nueva distensión a través de la formación de un nuevo gobierno y de nuevas elecciones bajo el control de la OSCE. Asimismo, proponemos el nombramiento de un enviado especial del Consejo para el sureste de Europa que vigile y represente de forma permanente a la Unión Europea en dicha crisis. De hecho, y como ya se ha manifestado, la propagación de esta situación podría tener consecuencias catastróficas para el territorio de Kosovo y de Macedonia e inflamar toda la zona de los Balcanes. Hory Nuestro Parlamento, naturalmente, no puede sino apoyar, aprobar, los intentos de solución política de las tensiones civiles que trastornan actualmente a Albania. El Grupo de Coalición Radical apoya, pues, el proceso de conciliación nacional, sobre el que las diferentes fuerzas políticas albanesas han llegado a un acuerdo, a pesar de que este último no parece haber convencido a la población sublevada contra esa violencia que ha ejercido el denominado «sistema de pirámides financieras», manifestación caricaturesca de la economía liberal. Por otra parte, nos enterarnos de que, en las últimas horas, las poblaciones amotinadas contra el poder se habrían dirigido a Tirana. Podríamos interrogarnos, en esta ocasión, sobre la pertinencia y la validez de la política de la Unión Europea, que ya ha incumplido varias veces sus compromisos en esta región. Nosotros habíamos creído que el hundimiento del comunismo llevaría aparejada, automáticamente, la democracia. En realidad, éste implica el aprendizaje más difícil de la democracia, con todas las secuelas del comunismo. También habíamos creído que todos los anticomunistas serían mecánicamente demócratas. La realidad es que durante cuarenta y cinco años habíamos abandonado tan cruelmente a su propia suerte a la mitad de Europa, que los únicos anticomunistas que aún se expresaban en ella eran a menudo economistas liberales desenfrenados, o defensores del oscurantismo étnico o religioso, o bien autócratas, con frecuencia antiguos comunistas mal arrepentidos. Hoy podemos sacar tres conclusiones políticas de la crisis albanesa. La primera, en la que la Sra. Daskalaki ha hecho hincapié, es que no debemos conceder más ayudas europeas sin preocuparnos del uso que se hace de ellas en sociedades mal preparadas para el liberalismo. La segunda es que es urgente crear un cuerpo europeo de militares, para que pueda intervenir al menos en las situaciones críticas que surgen en el territorio europeo. La tercera, más general, es que debemos acelerar la ampliación, más allá de cualquier argucia; de lo contrario, la mitad de Europa seguirá amputada del resto. Para ello es necesario alentar los reagrupamientos regionales, en lugar de imponer a Estados débiles y aislados un procedimiento de diálogo totalmente desequilibrado. Amadeo Señora Presidenta, por desgracia, al igual que en otras ocasiones, también en este caso, la Unión Europea ha actuado embarulladamente. El error es siempre el mismo: faltándole la capacidad para dotarse a corto plazo de una línea política unitaria y eficaz, la Unión confía en suplir su fallo político abriendo el billetero, aunque el dinero por sí solo no puede ayudar a solucionar los problemas, sino que algunas veces los convierte en más difíciles. Esto sucedió en Bosnia, en Mostar, en Zaire y está sucediendo hoy en Albania. Cuando en el pasado mes de octubre, se pusieron de manifiesto de forma más que tangible los primeros signos de la crisis albanesa, la respuesta fue: »demos dinero a Albania», esto es, al régimen de Berisha y cerremos los ojos ante los evidentes abusos y fraudes electorales del presidente. Desde entonces, en poco más de cuatro meses, han llovido sobre Albania casi 500 millones de ecus, o sea, 1.000 millardos de liras. Se trata de la intervención per cápita más generosa de la Unión Europea. Se esperaba que esta inyección de dinero contrarrestara el avance de la crisis, sin embargo, la misma se desencadenó. Y cuando hace quince días se desencadenó, lo único que hizo la Unión Europea fue vacilar, sin lograr que se convocara la Cumbre de los ministros de Exteriores de los Quince, como habíamos solicitado griegos e italianos. Sólo una semana después desde el inicio de la revuelta, se reunió en Bruselas un comité técnico -subrayo que no se trató de ministros, sino de simples funcionarios de los Estados de la Unión- a fin de definir una línea de acción común para recomendarla al comité político. Ahora, el Consejo parece que vuela algo más alto. Sin embargo, lo que acabo de manifestar es una nueva denuncia contra la falta de una política exterior común y, mientras ésta no exista, no puede hablarse de Europa y de integración. Roubatis Señora Presidenta, el Sr. Ministro ha dicho que hemos gastado enormes sumas en ayuda a Albania y, de hecho, hemos gastado 450 millones de ecus en los últimos cinco años. La pregunta es qué beneficio ha tenido el pueblo albanés y, naturalmente, nosotros. Creo que se puede afirmar que hemos creado en ese país un capitalismo salvaje, que ha llevado a sus ciudadanos a la insurrección. En segundo lugar hemos creado un sistema autoritario y antidemocrático. Además, desde 1992 hasta la actualidad, se ha desatado en Albania un contrabando feroz de armas y de droga. Naturalmente, también se conocen los sistemas financieros creados y que se denominan piramidales. Durante estos últimos cinco años hemos dedicado muy poco tiempo a lo que deberíamos haberlo dedicado, al desempleo, a la huída de centenares de ciudadanos a países vecinos y, evidentemente, no hace falta insistir en las elecciones de mayo de 1996. Los socialistas pedimos entonces que se celebraran nuevas elecciones. Lamentablemente, no nos escucharon. Toleramos además innecesariamente la adopción de esa ley genocida que excluyó a decenas de políticos de la oposición. Incluso en la actualidad seguimos tolerando el arresto de Fatos Nano. En mi opinión, debemos exigir la inmediata puesta en libertad de la que quizá sea la única persona capaz de detener a los insurrectos. Los sucesos de Albania nos han mostrado lo complicada que es realmente la situación en la Europa balcánica. No obstante, contamos con un elemento favorable: la Presidencia ha actuado correctamente. Por un lado, ha consultado a los países que tienen experiencia y una larga presencia en la región, Grecia e Italia, y, por otro lado, ha procedido de manera eficaz. Considero también positivas las acciones de la Comisión, pero hemos de tener paciencia. Si el Sr. Berisha realmente quiere a su país, debe dejar el mando a alguien de su partido, o de los otros partidos, y abandonar el país en paz y tranquilidad, permitiendo que el pueblo albanés solucione solo sus problemas. Sarlis Señora Presidenta, debo destacar que nuestro lema, no sólo el del Parlamento, sino también el del Consejo y la Comisión, debería ser: »Otra Bosnia no». La experiencia, la amarga experiencia, que supuso para todos nosotros la forma en que gestionamos la situación allí debe impulsarnos a actuar de manera diferente. He seguido con atención todo lo que el Presidente del Consejo ha dicho. Si bien sus palabras son correctas y las compartimos, no se nos han hecho propuestas concretas. Mi pregunta, para la que ruego una respuesta, es: ¿Existe un mecanismo? Es decir, ¿ha decidido el Consejo crear un mecanismo de salida de la crisis, en cuyo marco tenga instrucciones concretas de adoptar decisiones con vistas a una solución política de la crisis de Albania? ¿Ha sido creado algún mecanismo de este tipo por parte de la Comisión, que, aparte de administrar los fondos de financiación, cuenta con un Comisario que ha demostrado su capacidad para tratar asuntos exteriores? Este tipo de información es la que deseamos, y es que en esta fase el Parlamento Europeo evita adoptar, como espero que se demuestre en la resolución de mañana, una posición de intercambio de críticas, al considerar que la situación en Albania es tan cambiante que lo prioritario es conservar el diálogo político. Teniendo en cuenta todos estos aspectos, pido al Consejo que no se descuide. No es posible dejar la solución del problema en manos de Italia y de Grecia. El Consejo debe crear el marco que permita a esos dos países operar, como ha señalado el Sr. La Malfa, y, junto a la Comisión, debe sobre todo ocuparse seriamente de este asunto. Hay que poner fin al letargo, convocar una reunión de ministros, crear un grupo de respuesta a la crisis que esté constantemente presente y alerta en Albania. Según espero, el Parlamento decidirá enviar a Albania la delegación para las relaciones con los países del sureste de Europa, con el encargo de realizar un estudio sobre el terreno y de informar al Parlamento Europeo. Baldi Señora Presidenta, Señorías, la dramática realidad que desde hace siete semanas ve a Albania deslizarse cada vez más hacia la ingobernabilidad y el caos, y que se originó a raíz del desastre económico provocado por las estafas que las entidades financieras iniciaron hace más de diez años y que ha llevado a la ruina a miles de familias, es seguida con la máxima atención y preocupación por la comunidad internacional, en particular por los Estados limítrofes, Grecia e Italia, que corren el riesgo de recibir olas de refugiados, cuyo drama puede ser aprovechado por los criminales. La Sra. Pack tiene razón cuando nos invita a que evitemos juicios apresurados o partidistas, como los que he escuchado en este Pleno. El Presidente Sali Berisha ha pactado con la oposición unas pautas para alcanzar una solución política y ha llegado a un acuerdo para la formación de un gobierno de reconciliación nacional formado por los representantes de todas las fuerzas políticas, así como para trabajar en beneficio de la pacificación nacional. La apertura del diálogo fue acogida, en su momento, con disparos de jubilo y de rabia de las ciudades rebeldes. En el acuerdo, el presidente exhortó al parlamento a promulgar una nueva ley de amnistía general para todos los civiles y militares que participaron en la revuelta que siguió a la quiebra de las entidades financieras, con la condición de que se entregaran las armas y anunció nuevas elecciones en el plazo de dos meses, bajo el control de las organizaciones internacionales, al igual que sucedió en los últimos comicios administrativos, cuya regularidad fue objeto de comprobación. Asimismo, pidió que se garantizaran ayudas financieras para relanzar la economía y ayudas humanitarias para las zonas más afectadas de Albania. En Valona, actualmente, faltan la luz y el agua y las condiciones de vida, desde el punto de vista higiénico-sanitario, son preocupantes. Por consiguiente, y a la vista de todo ello, es necesario esforzarse al máximo para afrontar este delicado problema de forma equilibrada, con serenidad y equidad, a fin de solucionar la situación y seguir el proceso de ulterior democratización del país, prestando especial atención a la integración cultural de esta importante parte de la cuenca del Mediterráneo. Bertens Señora Presidenta, hemos escuchado la alentadora noticia de que se ha creado un gobierno de transición, de que dentro de dos meses, bajo la presión europea, se celebrarían elecciones aunque al mismo las informaciones aportadas por lo medios de información no tienen nada de alentador. Me temo que la guerra civil prosigue aún y me pregunto de qué manera el Consejo, la Comisión, y nosotros todos podemos oponernos a esa situación. A pesar de todo, me siento sin embargo satisfecho que el Presidente del Consejo se haya pronunciado con claridad el fin de semana pasado con respecto al Presidente Berisha. El gobierno autoritario y antidemocrático de ese presidente constituye una de las raíces de esa crisis. Con razón le ha prevenido el Presidente del Consejo de los riesgos del uso de la violencia e instado a que respete la libertad de prensa y la democracia, una de las cuestiones que aparentemente a Berisha, y esto lo han afirmado los observadores durante el período electoral, le importa poco menos que un bledo. Señora Presidenta, la Unión constituye un gran vecino y el principal soporte de Albania. Per cápita la población albanesa debe esperar, y ha recibido ya, el máximo de la ayuda de parte de Europa. Tengo curiosidad por saber de qué manera estas promesas para el porvenir lograrán convencer a las autoridades albanesas y a la propia población a que renuncien a masacrarse mutuamente y que podamos obtener una situación favorable en un país pequeño asolado por una gran miseria. La Unión está en el deber de recordar a todas las partes sus responsabilidades, demostrar su disposición a renunciar a acciones militares y a orientarse haia la democracia. Esperemos que no sea ésta la última vez que abordamos el tema de Albania, y que la próxima ocasión sea en sentido positivo. Papayannakis Señora Presidenta, he escuchado al Sr. Presidente en ejercio y al Sr. Comisario. Ojalá todo lo que nos han anunciado se ponga en práctica y progrese de la mejor manera posible. Quisiera simplemente expresar una vez más (porque, si no recuerdo mal, ya tuvimos un debate similar sobre Bosnia) mis reservas en relación con tres aspectos: Primero, ¿tienen ustedes en cuenta la completa división que existe actualmente en Albania entre el escenario político central, con sus maquinaciones, y los ciudadanos insurrectos, armados y sin gobierno? Están a 40 km de Tirana, señor Comisario, hoy, en este preciso momento en el que estamos hablando. Segundo, ¿tienen ustedes en cuenta la absoluta falta de credibilidad del Sr. Berisha, tanto dentro como fuera de su país, con respecto a la economía y a todo en general? Es uno de los responsables del sistema piramidal. No intentó impedirlo, como ustedes nos dicen. Es, fundamentalmente, corresponsable. ¿Cómo se puede llegar a un acuerdo con él? Tercero, si nosotros, y no el régimen albanés que carece absolutamente de credibilidad, no prometemos a las personas que han perdido su dinero en el robo del siglo (el 35-40 % de la renta nacional de Albania) que se les devolverá al menos su capital inicial, no esperen ningún cambio positivo en Albania. Occhetto Señora Presidenta, yo también considero un éxito de la reciente iniciativa de la Unión Europea el hecho de que la mayoría y la oposición hayan aceptado la vía que les fue propuesta, esto es, la vía del acuerdo y la reconciliación nacional, basada en dos principios fundamentales: un gobierno de amplia unidad y la celebración de nuevas elecciones. Al mismo tiempo, considero desacertado que la Presidencia neerlandesa, en su reciente toma de posición, no haya mencionado la resolución del Parlamento del mes de febrero que preveía los riesgos de la situación en Albania y sugería la vía del acuerdo. Deseo añadir que, por desgracia, el acuerdo para la formación de un nuevo gobierno se ha alcanzado en gran parte con cierto retraso y en unas circunstancias en las que las dos formaciones ya no controlan al país. Debemos ser conscientes de ello, porque, de lo contrario, corremos el riesgo de hablar de una realidad imaginaria. Por consiguiente, este dato debe ser recalcado con decisión y sometido a la atención de la Comisión y de los Gobiernos de los Estados miembros. Ya es hora de que nos demos cuenta de que en Albania no se enfrentan sólo dos formaciones, sino que existe una tercera parte, la de los rebeldes, que empuñan las armas y cuya acción violenta hemos condenado justamente y debemos seguir condenando. Sin embargo, sabemos que para esta parte, que no sin dificultades se hará callar con el acuerdo, no son suficientes los dos principios de acuerdo entre la mayoría y la oposición que hemos mencionado. De hecho, la misma pide otra cosa más, esto es, la renuncia de Berisha. En consecuencia, la situación puede complicarse nuevamente. No podemos creer que hemos alcanzado la solución política definitiva. Tan sólo hemos abierto el camino para una posible solución política que, por otra parte, debe seguir avanzando y lograr la formación de un gobierno. Es preciso dar más pasos para alcanzar una estabilidad efectiva. Por lo tanto, considero que la Unión Europea debe intervenir directamente y desempeñar un decidido papel de mediación y buscar la vía de un contacto con la tercera parte en disputa, la parte armada, a fin de convencerla, tras tratar las condiciones, a que abandone las armas. En toda este proceso, es evidente que debemos crear una relación entre la intervención económica y la intervención política. Tal como manifestó el Sr. La Malfa, la intervención económica y las condiciones políticas deben ir al compás. Considero asimismo que el problema albanés nos debe hacer reflexionar acerca de los límites del monetarismo que en este caso ha fallado clara y evidentemente y comprender que a raíz de una intervención política debemos lograr que resurja la Europa política y no sólo la monetaria. Bianco Señora Presidenta, yo también considero que a este Parlamento no debe escapársele el que es el problema principal, o sea, volver a crear en Albania un mínimo de autoridad que permita el ordenado desarrollo de una crisis que corre el riesgo de desembocar en una peligrosa guerra civil. Estoy de acuerdo con el Sr. Occhetto cuando dice que existe un tercer interlocutor. En estos momentos, son los rebeldes los que se han adueñado de trece ciudades, han ocupado una cuarta parte de Albania y, hoy por hoy, poseen grandes cantidades de armamento, motivo por el cual Albania corre el peligro de ser un gran depósito de armas, sin guardianes, como lo definió un miembro de la oposición. La situación corre el peligro de escapar al control tanto de Berisha como del gobierno de reconciliación nacional. Sin embargo, no puedo coincidir con el Sr. Occhetto cuando considera que la destitución de Berisha podría facilitar la situación. Llamo la atención de sus Señorías sobre una observación hecha por un miembro de la oposición, esto es, que Berisha en este momento es esencial para poder reconstruir un mínimo de orden y legalidad que, por el contrario, se complicaría y que las armas substraídas por los 9 mil insurrectos del norte, sientan las premisas de una posible de guerra civil entre el norte y el sur, según las líneas de antiguas divisiones lingüísticas y tribales. Es por esto que hace falta un concurso generalizado de todas las partes. Estoy de acuerdo con la propuesta del Comisario van den Broek de actuar para establecer un mínimo de legalidad partiendo precisamente del acuerdo alcanzado entre Berisha y el nuevo gobierno de la oposición con el mandato otorgado a un representante del partido socialista que, siendo del sur, podría actuar para recomponer dicho acuerdo. Sin embargo, es preciso que la Unión Europea y el Consejo impliquen a todas las organizaciones. A dicho fin deseo recordar que la UEO, reunida en Atenas, manifestó su posición al respecto. Tal como mencionó el Presidente, no sólo es necesario seguir de cerca los acontecimientos, sino actuar con gran decisión para alcanzar el objetivo, aunque mínimo, de impedir el riesgo, en este momento grave, de guerra civil y de fractura de Albania. Caccavale Señora Presidenta, señor Presidente del Consejo, Señorías, creo que lo que se considera como un éxito de Europa -esa fragilísima tregua lograda en Tirana- no lo es en absoluto. Por el contrario, y si prescindimos del hecho de haber desembolsado toda una serie de aportaciones económicas, en muchos sentidos, inútiles y tal vez esquizofrénicas, las Instituciones europeas deben entonar un mea culpa por la actitud pasiva que han mantenido hasta ahora. Ante todo abandonamos a Albania políticamente, luego erigimos a Berisha en héroe nacional e internacional para después mancillarle diciendo que se había valido de fraudes y de presiones ilegales durante las elecciones. Ahora, no nos debe extrañar que la situación se venga abajo, ya que las facciones están fuera de control, completamente fuera de cualquier control, tanto de Berisha como de sus adversarios. Por otra parte, no creo en la bondad de esta revuelta contra el derrumbe de las famosas entidades financieras-fraude, sino que -sobre todo en el sur del país- están interviniendo factores políticos y partidistas de una cierta parte del país. Por consiguiente, estimo que, en este momento, Europa tiene que asumir sus responsabilidades con vistas al futuro y, ante todo, por lo que no se hizo en Albania. Que no nos extrañe que en los Balcanes las distintas situaciones se vengan abajo en el plano político y degeneren más tarde en guerra civil. Es por esto que Europa debe ante todo entonar un mea culpa y comportarse de otra forma. Aprovechemos el ejemplo de quien invierte en la paz, la estabilidad y los derechos humanos. Pettinari Señora Presidenta, en mi opinión, el acuerdo que se ha alcanzado es, por el momento, el único instrumento que puede frenar la violencia. Por lo tanto, me uno al llamamiento hecho por el Comisario a fin de que el Parlamento -lo hará mañana con la resolución- se comprometa a ejercer presiones a fin de que se cumpla. Sin embargo, no cabe duda de que los desordenes no han cesado, ya que en realidad no existe una tregua, sino sólo un acuerdo que hay que cumplir y existe el riesgo de una implicación de la vecina región de Kosovo. Estoy de acuerdo con el Sr. Occhetto en que es necesario un compromiso dirigido al sur de Albania, y esto es lo que está intentando nuestro Gobierno a través de la presencia de nuestro embajador en el sur del país. Pues bien, creo que, con mayor razón, Europa debe ocuparse de este aspecto para que cesen los desordenes y ayudar al país a celebrar nuevas elecciones. A mi juicio, el principal compromiso del Parlamento Europeo debe centrarse en convocar nuevas elecciones regulares y todos nosotros sabemos que van a ser las primeras elecciones regulares, dado que -y también nosotros somos culpables- apoyamos a un gobierno y a un presidente, a pesar de que sabíamos que hubieron fraudes electorales, porque, en aras del monetarismo y de los compromisos financieros, se decidió esa actitud y ese apoyo. No cabe duda de que nos equivocamos, sin embargo, no debemos cometer más errores y, por ello, tenemos que apoyar unos comicios regulares. Veremos si, mediante el compromiso directo de algunos Gobiernos -me refiero al griego y al italiano- y el gran compromiso de la Unión Europea se logrará prestar la aportación necesaria, porque, de lo contrario, y como se ha mencionado, el peligro que se corre es el de la guerra civil. Hoff Señora Presidenta, las oradoras y los oradores que me han precedido han señalado que la situación en Albania ha escapado por completo a todo control. Un régimen antidemocrático unido a una explotación económica sin escrúpulos ha precipitado en la absoluta miseria a toda la población del país. A pesar de que, de hecho, esas personas sólo pueden inspirarnos compasión y su desesperación también es más que comprensible, es preciso condenar con toda claridad y firmeza el recurso a las armas. Una guerra civil no resolvería de ningún modo la situación. Al contrario, sólo contribuiría a agravarla. Ahora es preciso buscar una salida. Debe frenarse la escalada de violencia. Es bueno que se haya dado un primer paso para resolver conjuntamente la crisis y que la democracia pueda tener finalmente una oportunidad también en dicho país. La formación de un gobierno pluripartidista y la convocatoria de elecciones democráticas constituyen los primeros pasos en esa dirección. Esperamos sinceramente que todos los partidos cumplan ahora ese acuerdo, pero se trata sólo de unos primeros pasos. Más importante es aún que el nuevo gobierno que salga elegido y el nuevo Parlamento se ocupen de impulsar también unas reformas democráticas y económicas. Es evidente que la población de Albania sólo se mostrará dispuesta a deponer las armas cuando se le ofrezca un futuro democrático y unas buenas perspectivas económicas. La Unión Europea tiene la responsabilidad de promover no sólo el desarrollo de Albania, sino el de toda la región. Es de lamentar que en los últimos años el Parlamento Europeo prácticamente sólo haya debatido el tema del desarrollo de los Balcanes en el contexto de situaciones de crisis. A pesar de los acuerdos de cooperación y en algunos casos incluso de asociación suscritos con muchos países de la región, y aunque procuramos apoyar activamente las reformas en dicho país a través del programa PHARE, continuamente nos vemos sorprendidos por los acontecimientos en aquella región. Por consiguiente, como colofón del presente debate yo quisiera rogar a la Comisión que todos nosotros, o sea el Consejo, la Comisión y el Parlamento examinemos conjuntamente en el futuro cómo podemos apoyar de manera más adecuada y eficaz las reformas en dicha región y cómo podemos encauzar con mayor precisión el programa PHARE hacia sus objetivos. A mi parecer, podremos ayudar más a la población de este modo, que no si nos limitamos a intervenir sólo como apagafuegos en las situaciones de crisis. Stewart-Clark, Sir Jack Señora Presidenta, nos encontramos ante una situación de extrema gravedad. Ni el Presidente Berisha ni su Gobierno están exentos de culpa por la situación existente. Como usted sabe, el informe de la OSCE/ODIHR criticaba las últimas elecciones. Todo el mundo está de acuerdo en que el fracaso de los planes piramidales de inversión ha sido un suceso trágico para numerosos albaneses que han perdido los ahorros de su vida. El Gobierno ha dejado que esto sucediera. Pero hay que poner las cosas en su sitio. Sigue habiendo en el país numerosos individuos que son miembros del régimen de Hoxha. Hay pruebas fehacientes de que en el sur del país existen conexiones con la mafia albanesa y sus operaciones de contrabando de droga hacia Italia y otros lugares. Les recuerdo que una de las principales razones que desencadenaron los problemas surgidos en la ciudad de Vlorë fue la confiscación de 100 lanchas ultrarápidas, muchas de ellas utilizadas en las operaciones de contrabando transadriáticas. La UE debe ser comprensiva con la situación. Más que nunca, es necesaria una postura unida de todos los gobiernos de los Estados miembros y organizaciones internacionales hacia este problema. El Presidente Berisha ha mostrado una cierta sabiduría tardía al reunir un gobierno de coalición de todos los partidos, y poner en el cargo a un primer ministro socialista. Hay que apoyarlo, no castigarlo, pero él, por su parte, debe ser ayudado a recuperar la confianza de los albaneses mostrando un absoluto respeto por la ley y la constitución, el cumplimiento de los derechos humanos y la celebración de elecciones justas. Éstas debieran ser vigiladas de cerca con ayuda del Parlamento Europeo, entre otros, del mismo modo que los medios de comunicación tendrían que ser supervisados por el Instituto Europeo de Medios de Comunicación. Las consecuencias de la guerra civil y de la escalada de violencia son de proporciones inmensas e inminentes, no sólo por la propia Albania, sino también porque Albania es un barril de pólvora. En Kosovo, con una situación ya tensa, más del 80 % de la población es de origen albano. En Macedonia hay una importante minoría albana. Estos dos países podrían verse mezclados. También podría ser arrastrada al problema la vecina Grecia. Señora Presidenta, para finalizar: necesitamos una postura unida, equilibrada y firme hacia la difícil situación de Albania. La desunión, la demora y la debilidad pueden encender la mecha de los Balcanes. Es algo que no debe ocurrir. No podemos permitir otra Bosnia por falta de resolución: debemos instaurar un mecanismo de crisis; y tener un único organismo que se ocupe de la situación. Esperamos que se tomen medidas sobre estas cosas. Alavanos Señora Presidenta, la política de la Unión Europea respecto al problema de Albania, consistente en apoyar a Berisha, ha sido un error. Si el Consejo hubiera hecho algún caso al Parlamento Europeo y hubiera tomado medidas ante la detención de Fatos Nano, si hubiera hecho algún caso al Parlamento Europeo después del fraude electoral, si hubiera hecho caso a la resolución del Parlamento Europeo del mes pasado y hubiera adoptado acciones inmediatas, o si al menos hubiera guardado las distancias con el régimen Berisha, como Estados Unidos, hoy la situación sería otra. No se puede seguir legitimando el régimen Berisha. No es coherente que, por un lado, el Presidente del Consejo diga aquí: »Sí, exigimos nuevas elecciones, porque las anteriores, según el Parlamento, no fueron libres», y, por el otro, se acepte un Presidente que fue elegido por ese Parlamento ilegítimo bajo estado de excepción. Esto no es todo. Además, el Sr. Berisha deber irse, y cuanto antes, porque esa es la principal exigencia de los ciudadanos de todo el sur del país y porque eso podría salvarnos de la dinámica de enfrentamiento civil y de agitación que reina en Albania. Por consiguiente, insto al Presidente en ejercicio, si quiere ser constructivo, a que diga: »Sí, el Gobierno holandés está dispuesto a dar todas las garantías y el asilo político inmediato al Sr. Berisha, a fin de desbloquear la situación en Albania». Una pregunta más: ¿Piensan el Consejo y la Comisión plantear al actual Gobierno albanés el tema de la excarcelación de los presos políticos y, en concreto, de Fatos Nano? Quisiera tener una respuesta del Sr. Van den Broek. Patijn Desearía explicar una vez más, tras mi extensa esposición, que la Presidencia del Consejo sigue con el máximo de atención la evolución de la situación en Albania. Nos basamos para ello en las informaciones brindadas por las embajadas de la Unión Europea en Tirana, manteniendo un estrecho contacto con los gobiernos de los países miembros más implicados de la Unión, Italia y Grecia. No cesamos de aspirar a objetivos paralelos, dirigiéndonos tanto al gobierno de Berisha como a los demás partidos políticos. Este objetivo paralelo consiste en el restablecimiento de orden público a corto plazo, lo cual es factible únicamente a través del segundo objetivo, a saber el restablecimiento de la credibilidad de las autoridades gracias a reformas democráticas y la celebración de elecciones en el plazo de algunos meses. En primer lugar lo que debe evitar la población albanesa es la instauración de la anarquía total en el país. En segundo lugar resulta importante para toda la región el evitar que esta situación extremadamente trágica se extienda por movimientos ondulatorios. Por lo que respecta a la pregunta planteada por el orador anterior, puedo afirmar que esta cuestión fue abordada por el Presidente del Consejo durante su visita a Tirana. Van den Broek Señora Presidenta, apoyo con satisfacción las palabras expresadas por la Presidencia del Consejo y deseo añadir además que Albania constituye un polvorín listo a estallar. Esta explosiva situación no amenaza únicamente a la población, sino también a los países vecinos y a la totalidad de la región. A mi juicio, cabe preguntarse si es éste el momento de seguir vacilando en cuanto a la medida en que deben imputarse al Presidente Berisha y el anterior gobierno, así como los partidos de oposición, los graves excesos cometidos. O si no es ya el momento de velar por que, e incluso de insistir, de manera conjunta y con una sola voz, las recomendaciones dadas por nosotros mismos al Presidente Berisha y a los partidos de oposición en cuanto a la formación de un gobierno de unión nacional y el anuncio de elecciones, si no es ya en realidad el momento de insistir de manera unánime por que el compromiso político alcanzado se vea concretado en breve plazo. Como la única posibilidad a corto plazo de que la población albanesa sea capaz efectivamente de expresar su voz en la vía democrática sobre su porvenir y al mismo tiempo ajustar sus cuentas con el pasado. Por último, señora Presidenta, ¿no debemos acaso velar por que las partes que han contraído ese compromiso no sólo cumplan de manera estricta y respetuosa éste, sino que también cada una de ellas inste a los rebeldes a que depongan las armas y pongan término a la violencia y manifiesten su resistencia, no ya mediante la rebelión armada, sino a través de las urnas? Un mensaje de tal energía que emanase de parte del Consejo, de la Comisión y del Parlamento Europeo sería tal vez una última oportunidad de salvar la situación. En caso contrario, no tendríamos incluso nada que reprocharnos, aunque tratar ahora de socavar el contenido del propio compromiso recomendado me parece que actuaría solamente en detrimento de la credibilidad de la Unión Europea. McMillan-Scott Señora Presidenta, varios oradores se han referido al golpe de Estado que se está forjando en Albania. Varias organizaciones -la OSCE, la Unión Europea, el Consejo de Europa- han ido a Tirana y han iniciado conversaciones con el Gobierno. Lo que me preocupa, si hay una crisis en ciernes que puede afectar a otros países, es que tendría que haber algún mecanismo para gestionar la crisis común a dichas organizaciones, incluidas las organizaciones de defensa como la OTAN y la UEO. ¿Puede confirmar el Consejo que en la reunión de ministros de Asuntos Exteriores del sábado este punto relativo a la gestión de la crisis y la coordinación -planificación de contingencias- estará en el orden del día por si acaso la situación empeora? Patijn En el orden del día de la reunión informal de Ministros de Asuntos Exteriores no figura Albania en cuanto tal aunque es seguro que habremos de referirnos a ella. Me parece que la situación actual hace inevitable que los ministros se planteen cara a cara esa cuestión. No puedo ni afirmar ni negar que en el marco de la OTAN, de la Unión de Europa Occidental o de otra organización se hayan efectuado preparativos militares de cualquier tipo. Me parece tan sólo que especular sobre una intervención militar en una guerra civil no contribuye en nada a la claridad de la postura asumida por los países miembros de la Unión. Estimo que sería ésta una de las últimas prioridades que deberíamos considerar por parte de Europa. Alavanos Señora Presidenta, mi intervención es sólo para recordar una pregunta dirigida al Sr. Presidente en ejercicio. Podría contestarme con una palabra. Le he preguntado si la Presidencia se ha preocupado o se preocupa por la puesta en libertad de todos los presos políticos, incluido el Sr. Fatos Nano, líder del principal partido de la oposición, el Partido Socialista. Quisiera recibir una respuesta del Sr. Presidente en ejercicio, sobre todo por lo que se refiere al Sr. Fatos Nano. Patijn Pensaba haber respondido a la pregunta planteada por Su Señoría. Ese tema fue abordado por el Ministro Van Mierlo durante su visita a Tirana. Se hace también referencia explícita al Sr. Fatos Nano. El Presidente El debate queda cerrado. He recibido siete propuestas de resolución, de conformidad con el apartado 2 del artículo 37 del Reglamento. La votación tendrá lugar mañana a las 12.00 horas. Bienvenida El Presidente Deseo dar la bienvenida a los miembros de una delegación de diputados de diez países mediterráneos signatarios de la Declaración de Barcelona, delegación que acaba de llegar a la tribuna de invitados. Me permitirán igualmente expresarles, en nombre del Parlamento Europeo, la firme adhesión de nuestra institución al fortalecimiento de la cooperación con los países del sur. Sabemos que para nosotros es una posibilidad de estabilidad y de paz, y esta institución trabaja por fortalecer sus relaciones tanto con los países del sur del Mediterráneo como con los países del Este. Sabemos perfectamente que la paz depende de este equilibrio. ¡Les doy la bienvenida! (Aplausos) Seguimiento de la Conferencia de Barcelona El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate del informe (A4-0027/97) del Sr. Sakellariou, en nombre de la Comisión de Asuntos Exteriores, Seguridad y Política de Defensa, sobre el Informe conjunto de la Presidencia del Consejo y de la Comisión (7987/96 - C4-0414/96) relativo a la política mediterránea: seguimiento de la Conferencia de Barcelona. Sakellariou Señora Presidenta, Señorías, estimadas y estimados colegas, cuando han transcurrido casi 16 meses de la Conferencia de Barcelona del 27 y 28 de noviembre de 1995 y cuando falta poco más de un mes para la Conferencia de seguimiento de Malta, el informe que hoy nos disponemos a debatir en el Parlamento se propone evaluar los resultados de la primera Conferencia de Barcelona y presentar nuevas propuestas y aspiraciones para la Conferencia de seguimiento, que en esta ocasión tendrá lugar en Malta. Ante todo, señora Presidenta, yo quisiera manifestar mi gran satisfacción por el hecho de que el debate de hoy pueda desarrollarse en presencia de nuestros colegas de los países mediterráneos, con quienes establecimos el citado marco especial de colaboración euromediterránea en Barcelona. Yo pienso que estamos asistiendo a los inicios de una singular cooperación interparlamentaria que puede enriquecer el proceso iniciado en Barcelona y darle un nuevo impulso en favor de la paz, la seguridad, el desarrollo científico y el entendimiento entre las culturas, en aras del bienestar de nuestros pueblos en todas las riberas del Mediterráneo. Doy cordialmente la bienvenida a los colegas presentes en la tribuna de invitados. Hemos debatido detenidamente los diferentes aspectos concretos de la política mediterránea en la Comisión de Asuntos Exteriores, Seguridad y Política de Defensa y en la Comisión de Relaciones Económicas Exteriores, al igual que prácticamente en la totalidad de las Delegaciones y Comisiones parlamentarias mixtas competentes. He recibido abundantes sugerencias y apoyo de mis colegas, por los cuales también quiero manifestar mi sincero agradecimiento, en representación de todos ellos, a mi colega y amigo Giorgos Dimitrakopoulos, quien ofreció muy valiosas aportaciones al presente informe a través de la opinión elaborada en nombre de la Comisión de Relaciones Económicas Exteriores. Señorías, estimadas y estimados colegas, los resultados de la Conferencia de Barcelona, tal como quedaron plasmados en la Declaración conjunta adoptada por unanimidad y el programa de trabajo, son particularmente alentadores, como también lo son los resultados de los trabajos realizados en el período posterior. Se han alcanzado resultados destacables, particularmente en el marco del diálogo político y en materia de política de seguridad, que se ha convertido en un elemento fundamental de la cooperación euromediterránea. Se ha elaborado una lista de medidas de fomento de la confianza y se ha establecido un plan de acción. No obstante, el núcleo central del presente informe lo constituye, a mi parecer, la elaboración de una Carta euromediterránea en favor de la paz y la seguridad, que permita institucionalizar el diálogo y la prevención de las crisis. Esto es exactamente lo que pide también nuestro Parlamento. Por consiguiente, yo pienso que la citada Carta debe ser un punto central de nuestros debates en el Parlamento Europeo y también del diálogo común en el marco del Foro parlamentario euromediterráneo. El informe recoge toda una serie de otras propuestas valiosas en este ámbito. Es responsabilidad común de los Parlamentos, de los Gobiernos y naturalmente también de la Comisión velar por que las buenas declaraciones de intenciones se plasmen en políticas concretas y útiles, al servicio de la paz y la seguridad de todos los pueblos de la región. Entre la enorme lista de tareas pendientes en el ámbito de la cooperación euromediterránea, yo quisiera referirme de manera particular a un aspecto que personalmente considero de extraordinaria importancia. La emigración ha desempeñado siempre un papel de primer orden para el intercambio cultural entre las dos orillas del Mediterráneo. Esto no dejará de ser así en el futuro. Sólo las diferencias económicas cada vez mayores entre los países de emigración y de inmigración, asociadas a los problemas sociales y de empleo no resueltos en los segundos, han favorecido la aparición de una creciente discriminación contra los inmigrantes, resultado de una combinación de populismo barato y racismo grosero de los eternos retrógrados. La posición del Parlamento Europeo en contra del racismo y la xenofobia es no sólo conocida, sino también ejemplar, y debe constituir el fundamento de una política antidiscriminatoria en el marco de la nueva cooperación. Necesitamos un marco contractual que regule la inmigración y debemos adoptar conjuntamente una Carta de los derechos del inmigrante -una tarea que ha de ser prioritaria, a mi parecer, para un Foro parlamentario euromediterráneo-, en la que se equilibren los diversos intereses de carácter estatal y humano. Antes de finalizar, me permitiré hablar en castellano para dirigirme al señor vicepresidente Marín en su lengua: Para concluir mi intervención, desearía agradecer al Vicepresidente de la Comisión, Manuel Marín, tanto su ayuda como su compromiso personal en la política mediterránea. Usted personalmente, pero también sus servicios, siempre nos han prestado una ayuda inestimable. Espero que esta fructífera colaboración continuará e incluso aumentará en el futuro. Señorías, estimadas y estimados colegas, yo les doy las gracias por su atención y acojo con satisfacción el debate sobre mi informe. Dimitrakopoulos Señora Presidenta, en primer lugar quisiera igualmente dar la bienvenida a todos los diputados y amigos de todos los países del Mediterráneo que hoy están presentes para seguir la sesión. En segundo lugar, quisiera felicitar al ponente, el querido amigo y colega Jannis Sakellariou, no sólo por el contenido del informe que nos ha presentado, sino por todos sus esfuerzos y la labor que ha realizado desde hace meses para llegar al resultado final que tienen ante ustedes. Es un hecho que el proceso de Barcelona iniciado con la Conferencia de hace un año debe continuar. Para ello, deben cumplirse sin falta unas condiciones. La primera condición es que sigamos y mejoremos el esquema ya presentado por la Comisión. Es un esquema que abarca tanto las grandes cuestiones como temas parciales. La segunda condición es que lleguemos realmente a la firma de un pacto de estabilidad, porque sin pacto de estabilidad no sólo es imposible codificar los progresos ya hechos, sino que tampoco podremos definir las líneas directrices para el futuro. La tercera condición es que paralelamente se llegue a la adopción de ciertas medidas de creación de confianza, evitando así que en esta región conflictiva se produzcan hechos que puedan invertir la trayectoria que hemos iniciado. La cuarta es que Europa adquiera cada vez mayor protagonismo. Para lograr esto, Europa debe ocuparse más sistemáticamente de cada uno de los problemas principales, una vez que haya puesto orden en sus asuntos internos. El Sr. Sakellariou ha hablado de la emigración. Quiero añadir el problema de Oriente Próximo, e incluso de las cuestiones del fundamentalismo islámico, a las que por fin debe aplicarse un planteamiento riguroso y no meras reacciones histéricas que recuerdan épocas como la del maccarthysmo de los años cincuenta. El movimiento islámico es una fuerza importante. Hay una parte de él que es más combativa, pero antes de poder enfrentarnos a ella tenemos que entenderla. Por último, señora Presidenta, Señorías, la Comisión de Relaciones Económicas Exteriores ha presentado una serie de propuestas muy concretas -damos las gracias al ponente por haber aprobado la mayoría- destinadas a fortalecer todo lo relativo al desarrollo en el proceso de Barcelona, lo cual consideramos imprescindible para la continuación del propio proceso. Titley Señora Presidenta, querría empezar felicitando al Sr. Sakellariou por un completísimo informe. También me gustaría unirme a él en las felicitaciones al Comisario Marín por los esfuerzos que ha hecho en relación con este tema. No debemos olvidar tampoco la iniciativa tomada por la Presidencia española, que hizo despegar la Conferencia de Barcelona. Es evidente que en la situación posterior a la caída del Muro de Berlín, en la que consideramos la seguridad en un marco más general de estabilidad política, económica y social, la iniciativa para el Mediterráneo es de vital importancia si queremos mantener e impulsar la seguridad de la región. Sin embargo, hay varias observaciones que me gustaría hacer. En primer lugar, no hay duda de que, pese a todos los esfuerzos dedicados al proceso mediterráneo, si no garantizamos el proceso de paz en Oriente Medio todo lo que hagamos estará debilitado en su base. Así pues, debemos tener bien presente la importancia de dicho proceso de paz. En segundo lugar, es importante que los Estados miembros de la Unión Europea muestren su compromiso con el proceso ratificando los acuerdos de asociación que ya se han acordado; y subrayo la importancia de la enmienda nº 14 que presentó el Sr. Sakellariou. En tercer lugar, lo que pueden hacer los gobiernos está limitado por naturaleza. La clave del éxito de esta iniciativa reside en que atraigamos financiación privada. Por lo tanto, a los países beneficiarios -si es que se les puede llamar así- les incumbe garantizar que haya un marco jurídico y político adecuado para atraer el capital. En concreto, debemos asegurarnos de que se respeten los derechos de propiedad intelectual, que haya unos regímenes fiscales adecuados, una verdadera política de competencia y una máxima transparencia en la relación entre las instituciones públicas y privadas. Por nuestra parte, hemos de hacer mucho hincapié, dentro de la ayuda que estamos prestando, en asegurarnos de que se establezca el marco adecuado, sobre todo en relación con los sectores bancario y financiero. En cuarto lugar, debemos intensificar el diálogo sobre derechos humanos. Esto no es un añadido casual. Es el requisito esencial de la expansión económica moderna. La libertad es tanto un concepto político como un concepto económico de vital importancia para el desarrollo de la región. En quinto lugar, debemos intensificar la cooperación respecto a las reservas hídricas. Esto supone un gran reto, pero también una gran oportunidad, y me interesa oír la respuesta de la Comisión a la propuesta del Sr. Sakellariou de crear una agencia euromediterránea del agua, que a mí me parece va más lejos que la Declaración de Marsella de noviembre del año pasado. En sexto lugar, debemos intensificar la cooperación regional a fin de garantizar que los países trabajen mucho más unidos para que lleguen a estar mucho más interrelacionados. Por último, es importante que desarrollemos un mayor entendimiento mutuo. Debemos explicar lo que está intentando hacer la Unión Europea con el proyecto de la moneda única y con la ampliación a Europa central y oriental. También tenemos que explicar a nuestros ciudadanos lo que estamos intentando conseguir con el proyecto mediterráneo porque, como ya ha indicado el Sr. Sakellariou, hay muchos malentendidos sobre nuestros objetivos. Por consiguiente, tendremos que incrementar la publicidad sobre los objetivos de la Unión Europea. Spencer Señora Presidenta, deseo unirme a los compañeros diputados en dar la bienvenida a este informe y felicitar al Sr. Sakellariou. He aprovechado la oportunidad de mirar la lista de oradores del presente debate y veo que la aplastante mayoría pertenece a Estados miembros meridionales. Deseo decir, por la tanto, que el éxito del proceso de Barcelona no es sólo importante para la Europa del Sur, sino para toda Europa. A mi propio país le ha fascinado la evolución de la política mediterránea durante muchos siglos. Es un proceso en el que toma parte toda Europa con el conjunto del Mediterráneo. En segundo lugar, deseo hacerme eco de los que han apoyado la dimensión parlamentaria del proceso. Es justo que respetemos y acojamos con satisfacción el trabajo realizado por los ministros, los comisarios y los funcionarios. Pero, para que el proceso sea un éxito, tiene que ser un encuentro de mentes y de gentes, por lo que debe incluir la participación de los Parlamentos de los Estados. En los dos próximos días, junto con la Comisión de Asuntos Exteriores, Seguridad y Política de Defensa y nuestros distinguidos huéspedes, intentaremos idear cómo podría ser el marco de un Foro Euromediterráneo. Por último, acojo con satisfacción lo que podría llamarse «enfoque holístico» del proceso de Barcelona: su carácter pluridimensional. Los problemas del Mediterráneo demuestran, quizá más radicalmente que en ningún otro lugar, que los asuntos exteriores no son sólo una serie de crisis desconectadas e impredecibles. Eso a lo que llamamos política, a lo que llamamos asuntos exteriores, responde a unas tendencias básicas. Sabemos que los asuntos demográficos, medioambientales y económicos están interrelacionados, dando lugar a los problemas políticos y a los flujos migratorios a los que se refería el Sr. Sakellariou. Parten de la complejidad de la herencia histórico-cultural de muchos milenios de interacción en el Mediterráneo. Es quizá peligroso que un político aconseje a otros políticos que estudien la historia porque todos, por supuesto, tenemos nuestros historiadores nacionales preferidos. Sin embargo, recomiendo que cualquiera que participe en este proceso estudie la obra del gran historiador francés Braudel y su estudio clásico sobre el Mediterráneo en la época de Felipe II. En él encontrarán claramente expuesto el sistema interrelacionado de cultura y economía que es y ha sido siempre el Mediterráneo. Caccavale Señor Presidente, ante todo deseo dar las gracias al Sr. Sakellariou por el excelente trabajo que ha realizado. El suyo es un gran reconocimiento a la importancia estratégica del Mediterráneo y yo también saludo a los amigos y colegas diputados de la otra orilla del Mediterráneo. Considero que el reequilibrio de la política europea hacia el sur es del todo necesario, porque precisamente en el Mediterráneo existe el peligro de que surja un nuevo muro de incomprensión entre el norte y el sur del mundo, entre el mundo cristiano y el musulmán, entre el mundo rico y el mundo pobre. Esto debe evitarse y a este propósito, revisten gran importancia el Acuerdo de Barcelona y el trabajo de colaboración con los países de la otra orilla del Mediterráneo. Asimismo estoy de acuerdo con el Sr. Dimitrakopoulos cuando manifiesta que el verdadero Islam no puede considerarse como fanatismo e intolerancia, sino como cultura, tolerancia y respeto de las opiniones de los demás. Para avanzar en el terreno de la colaboración política, considero importantes varios factores, entre lo que se encuentra el hecho de que Europa debe convertirse en un interlocutor político unitario capaz, en cierto modo, de aportar su gran bagaje de libertad y de democracia, esto es, el Convenio de los Derechos Humanos, el Tribunal de Justicia, los principios de legalidad y democracia, el pluralismo y la tolerancia. Por lo que atañe al aspecto económico, hay algo que me preocupa. Siendo un defensor del libre mercado y de la liberalización de la economía, considero que con respecto a los productos agrícolas no se puede pasar de un proteccionismo y de unos acuerdos internacionales de carácter dirigista a la liberalización de los intercambios. Esto sería absolutamente perjudicial para Europa y en particular para los Estados de Europa que limitan con el Mediterráneo. Bertens Señor Presidente, el seguimiento de la Conferencia de Barcelona deberá constituir una próxima etapa en el proceso dinámico de «acercamiento a Europa» y a los países ribereños del Mare Nostrum . Las circunstancias en que éste se produce no permiten sin embargo albergar muy grandes esperanzas. El proceso de paz en el Oriente Próximo avanza con dificultades y no deja de ejercer sus repercusiones en el proceso de Barcelona. Las ambiciones contenidas en el informe del Sr. Sakellariou son dignas de aprecio, aunque sigo considerándolas poco realistas. Debemos proceder paso a paso con planes concretos y evitar caer en palabrerías huecas. Desgraciadamente, nuestro grupo considera demasiado exageradas numerosas enmiendas que son necesarias para colmar el informe Sakellariou. Es evidente que este Parlamento tiene el deber de establecer una dirección y a la larga deberá resultar aplicable el modelo de la OSCE y demostrarse el interés del pacto de estabilidad euromediterránea. En este contexto, la falta de coherencia por nuestra parte dejaría sin valor alguno el proceso de Barcelona. Las recientes declaraciones de una serie de dirigentes demócrata-cristianos en el sentido de que por el hecho de constituir la Unión una comunidad cristiana debería excluirse por ejemplo la presencia de Turquía habrán suscitado reacciones negativas en toda la región del Mediterráneo. Rechazo pues este tipo de declaración. La Unión no juzga a un país basándose en criterios trasnochados como éste, debiendo simplemente postular como principio indispensable el respeto de los derechos humanos y el funcionamiento de la democracia, haciendo evidente por ejemplo a Turquía los requisitos indispensables para admitir su participación. Estos criterios son válidos también para Turquía y los demás países de la región. Carnero González Señor Presidente, apoyar hoy el proceso de Barcelona significa pedir su profundización, que debe llevarse a cabo, antes que nada, en el terreno político, ámbito en el que es necesario que Europa construya con sus socios mediterráneos un sistema de seguridad regional verdaderamente autónomo, en el que se reduzca al máximo la presencia de potencias ajenas a la zona - no olvidemos las bases y la flota norteamericanas- y en el que sean objetivos básicos la promoción de la democracia y el respeto de los derechos humanos -recordemos Turquía, Argelia o Marruecos- junto a la implementación de medidas de confianza, estabilidad y desarme convencional y nuclear, para lo que sería necesario construir una instancia regional de actuación basada en principios y procedimientos similares a la OSCE. Esta seguridad en el Mediterráneo no será posible sin solucionar adecuadamente los diversos conflictos abiertos, o sea sin que culmine el proceso de paz en el Próximo Oriente o se alcance la autodeterminación del pueblo saharaui y la reunificación de Chipre. Barcelona no puede ser ajena a su existencia. La Unión debe auspiciar la integración económica y comercial en la región, pero no sobre la base de una liberalización a ultranza que termine golpeando la calidad de vida de las clases trabajadoras o un apoyo financiero a los planes de ajuste auspiciados por el Fondo Monetario Internacional, sino, por el contrario, promoviendo modelos de desarrollo sostenible desde los que aminorar problemas como el de la deuda, favorecer la igualdad entre el hombre y la mujer y el empleo juvenil, combatir las causas profundas de los flujos migratorios, que no deben ni pueden ser afrontados con medidas policiales o políticas fronterizas restrictivas y cuasi xenófobas y restaurar un medio ambiente extraordinariamente degradado. Todo ello debería estar presente en el proceso de Barcelona y auspiciarse en la próxima cita de Malta junto a otras tres medidas: el fomento de la comprensión cultural entre las riveras norte y sur, la articulación de mecanismos de presencia real de la sociedad civil y la creación de un fórum interparlamentario con carácter permanente y capacidad consultiva y de propuesta. Si todo ello se cumple, la Unión estará poniendo las bases de una cooperación euromediterránea en la que todos participen, imprescindible para su propia estabilidad y que no sea percibida como una simple estrategia para ganar cuotas de mercado o imponer concepciones neocoloniales. Tamino Señor Presidente, deseo recordar que muchos de nosotros esperábamos de la Conferencia de Barcelona algo más y, en cierto modo, un reequilibrio hacia el sur de la política de la Unión Europea, demasiado a menudo excesivamente dirigida a los países del Este. Los límites de la Conferencia de Barcelona son quizás la demostración de que no existe una verdadera política exterior europea. De hecho, nos hemos preocupado sobre todo de crear una gran zona de libre comercio sin construir una sólida y duradera estructura de formas de cooperación regional más amplias y articuladas. Las causas hay que buscarlas en la limitada participación a sólo doce países de la orilla africana, excluyendo a Libia, Albania y los países de la antigua Yugoslavia, por la preocupación de favorecer la libre circulación de las mercancías e impidiendo, de hecho, la circulación de las personas, y en la ausencia de un verdadero diálogo democrático entre todos los interlocutores de la sociedad civil de las dos orillas del Mediterráneo. Sin embargo, la Conferencia de Barcelona ha sido un primer paso del cual no se puede prescindir al objeto de establecer el necesario intercambio de puntos de vista entre los países del Mediterráneo. Por estas razones, nosotros los Verdes compartimos el planteamiento del informe del Sr. Sakellariou, con el cual nos congratulamos del óptimo trabajo que ha llevado a cabo. En particular, consideramos que reviste gran importancia la propuesta formulada a la Comisión de un informe especial sobre la situación de los derechos humanos en los doce países firmatarios, la creación de una fuerza de pacificación europea con objeto de reforzar la acción humanitaria, fomentar la resolución pacífica de los conflictos, impedir el estallido de nuevos conflictos y facilitar las medidas de confianza necesarias. Se trata de una propuesta que los Verdes siempre han apoyado. Proponemos asimismo la celebración de un debate sobre el desarme, la necesidad de la limitación de armamentos y el establecimiento de una zona desnuclearizada en la cuenca del Mediterráneo. Estamos de acuerdo en cuanto a la necesidad de desarrollar en sentido positivo el programa MEDA y de lograr la cancelación de la deuda vinculando las propias propuestas al cumplimiento de los principios de la Declaración que permitan un desarrollo sostenible y favorezcan asimismo este objetivo acudiendo a las energías renovables y al ahorro energético. Por ello, esperamos que en Malta haya una amplia representación del Parlamento Europeo y que todas las organizaciones no gubernamentales estén presentes en un foro civil financiado por la Unión Europea. Leperre-Verrier Señor Presidente, la Conferencia de Barcelona marcó un viraje importante en la creación de un polo euromediterráneo. Sin embargo, es necesario efectuar regularmente el balance sobre la evolución de los talleres que se han abierto, para que el espíritu de Barcelona pueda perdurar. Y es importante, como lo preconiza el excelente informe del Sr. Sakellariou, que la Unión Europea avance por la vía de la cooperación euromediterránea. Para mi Grupo es fundamental fortalecer los intercambios comerciales, fijándonos como objetivo reducir el déficit de la balanza comercial. Por otro lado, un desarrollo sostenible de estas regiones supone una buena gestión de los recursos, y particularmente del agua. En el plano político, desearíamos una inflexión de las políticas comunes de prevención de los conflictos, y que los derechos humanos sean objeto de una mayor vigilancia. No obstante, el espíritu de la Conferencia de Barcelona no se realizará plenamente si la cultura no representa el papel que se le había asignado en la Conferencia: catalizar un proceso de acercamiento de los pueblos y luchar contra la intolerancia y el racismo. Por eso mi Grupo apoyará las enmiendas encaminadas a fortalecer los intercambios culturales, el papel de la sociedad civil y las políticas de salvaguardia del patrimonio. Souchet Señor Presidente, el informe Sakellariou tiene el mérito de subrayar la importancia prioritaria que en adelante debe tener para nosotros el desarrollo de una estrecha cooperación con todos los países ribereños del Mediterráneo. Para la Europa de la posguerra fría el horizonte mediterráneo se ha convertido en el horizonte de su seguridad. Los dos factores esenciales de esta seguridad, emparejados como las dos caras de una misma moneda, son el desarrollo económico de los países mediterráneos del sur y del este, así como el control de los flujos migratorios. Este último condiciona no sólo la seguridad interna de nuestros Estados, sino también el dinamismo del desarrollo de nuestros socios. Éstos deben poder contar con recursos humanos motivados, con una elite cualificada, que se interese más -con civismo- por el desarrollo de su país que por los espejismos de la expatriación. Una preocupación constante de nuestra cooperación y de su necesaria renovación debe ser evitar el fomento del éxodo de los recursos humanos. El Sr. Sakellariou propone el establecimiento de una «zona de prosperidad compartida». Este es el camino, en efecto, de un verdadero codesarrollo que es necesario emprender para que el Mediterráneo pueda convertirse un día en una zona de estabilidad sostenible. Para lograrlo, contamos con bazas que otros no tienen. La larga tradición de relaciones de amistad y de cooperación de algunos de nuestros países constituye un capital inestimable para toda la unión. Tras el lamentable fracaso de un primer intento ambicioso de diálogo euroárabe, tiende a instaurarse una nueva dinámica sobre la base de la Declaración de Barcelona. Esta vez es necesario lograrlo y demostrar de manera clara, resuelta, duradera y con sentido concreto una prioridad mediterránea de Europa. Amadeo Señor Presidente, los mil Mediterráneos de Brodel, las viejas y nuevas civilizaciones que en la costa africana y en la europea atravesaron recelosas y a menudo enemigas entre sí las rutas del tiempo, fijaron las raíces de un futuro común en la Conferencia de Barcelona. Entonces se adoptó una declaración final, fruto de aquella extraña Cumbre Norte-Sur que propugnaba una colaboración global que debía actuarse en tres ámbitos: un diálogo político más intenso, el desarrollo de la cooperación económica y una más atenta atención al aspecto social, cultural y humana. Sin embargo, transcurridos algunos meses, debemos denunciar la escasez de las iniciativas europeas. Hay que decir que ha llegado el momento en que hay que poner en práctica las buenas intenciones de la Declaración final de la Conferencia de Barcelona. En nuestra opinión, el Consejo debe convocar periódicamente unas reuniones de puesta al día del Acuerdo, a fin de definir las acciones más apropiadas y debe emplearse a fondo para examinar fórmulas innovadoras, orientadas ante todo a la cancelación de la deuda, esto es, fórmulas de reconversión que no implican anulación, sino conversión de los gastos en financiaciones destinadas al desarrollo, a las políticas de formación y a la necesaria adaptación del marco jurídico en el conjunto global y orgánico de los acuerdos. El próximo Pacto euromediterráneo de estabilidad podría incluir, entre otras cosas, un compromiso contractual en materia de reconocimiento y respeto mutuo de la integridad territorial de todos los Estados mediterráneos y una cláusula para el establecimiento de una zona desnuclearizada en toda la cuenca mediterránea. Colajanni Señor Presidente, en primer lugar, deseo saludar a nuestros amigos de los parlamentos euromediterráneos y, en segundo lugar, manifestar que, en definitiva, hasta ahora se ha llevado a cabo un gran trabajo. Usted sabe, señor Comisario Marín, lo mucho que el Parlamento ha insistido para que se emprendiera esta política. Se podría decir muy brevemente que la política euromediterránea ya ha dado un resultado, ya que ha afirmado y legitimado el papel político de la Unión Europea en el Mediterráneo y ha mejorado nuestras relaciones con los países que limitan con el mismo. No estamos aquí para celebrar este hecho, considerémoslo algo ya asumido. Lo que hay que ver ahora es cómo vamos a seguir avanzando. No cabe duda de que convertir en realidad esta política conlleva mayores dificultades que las que se encontraron en el momento de su puesta en marcha. Somos conscientes de que, últimamente, han surgido dificultades y retrasos, ya que hubo un retraso en la definición del reglamento MEDA, queda por definir la carta llamada «Pacto de estabilidad» en respuesta a una propuesta -y esto es importante- formulada por el Grupo de Coalición Radical Europea que esperamos lograr en Malta; para abril sería necesario el programa marco regional de la Comisión y, por último, hay que emplearse a fondo para implicar al sector financiero, las empresas y las asociaciones profesionales en la política euromediterránea. Sabemos que existe un límite, o sea, la situación de inestabilidad que se registra en Próximo Oriente. Por otra parte, no hemos dejado de hacer hincapié en el vínculo objetivo que existe entre el desarrollo de la política mediterránea y el proceso de paz en el Próximo Oriente. Es preciso acelerar las relaciones entre las sociedades civiles. Las instituciones pueden llegar hasta cierto punto, pero luego hacen falta las sociedades. Es necesario que éstas entablen relaciones más estrechas entre sí y debemos encontrar las vías, incluso nuevas, o si no inventarlas. Ciertamente, será difícil, sin embargo, debemos hacerlo a fin de que se entablen relaciones directas más rápidas y más frecuentes. Involucrar a las sociedades: es importante que examinemos la forma de lograr una estructura permanente, aunque flexible, entre los parlamentos. Es necesario un desarrollo enorme de la cooperación descentralizada que fomente las relaciones entre las zonas y las regiones y active la riqueza de nuestras culturas y de nuestra gente, que tiene capacidades operativas y empresariales que se fomentarán gracias al contacto directo. Lo que ahora debemos hacer, es favorecer este contacto directo. Todo instrumento y toda innovación en este sentido serán bienvenidos y usted, Comisario Marín, por este camino encontrará siempre nuestro apoyo. Viola Señor Presidente, ante todo, deseo felicitar al Sr. Sakellariou por el excelente informe que nos ha presentado. La colaboración euromediterránea se basa esencialmente en tres pilares fundamentales: el político y de seguridad, el económico y financiero y el social, cultural y humano. En este momento, el estado de estos tres pilares es en principio satisfactorio, sin embargo, con respecto a cada uno de estos tres ámbitos surgen unos problemas que podrían, en caso de no resolverse, comprometerlo todo. En cuanto al primer pilar -el político y de seguridad- no se puede pasar por alto que, desde la Conferencia de Barcelona hasta hoy, varios Estados miembros de la colaboración se han enfrentado militarmente y ven aún estancados sus intentos de llevar a buen fin sus respectivos procesos de paz. Ahora bien, dichos problemas, aunque no existe una relación entre el proceso de paz y la eurocolaboración, acaban por debilitarla. En consecuencia, la Unión Europea debe asumir un mayor protagonismo en la región mediterránea y desempeñar un papel político que, teniendo en cuenta la envergadura del financiero, debería ser de amplio alcance. Con respecto al segundo pilar -el económico y financiero- los avances son más evidentes. Es preciso, sin embargo, constatar con pesar lo difícil que resultó la realización de los programas MEDA que obligó a la Comisión a congelarlos por el momento, tras el duro informe del Tribunal de Cuentas. Por último, y con relación al tercer pilar -el social, cultural y humano- hay que manifestar que este ámbito ha sufrido grandes retrasos tanto por las dificultades de los programas MEDA como por el retraso de nuestro Parlamento que todavía no ha creado ese foro que debe convertirse en el lugar ideal de encuentro de las sociedades civiles euromediterráneas. Por consiguiente, el Parlamento Europeo debería, en el plazo que separa la Conferencia de Malta de Barcelona III, institucionalizar el diálogo permanente entre las distintas sociedades civiles a fin de evitar el riesgo de construir un edificio euromeditarráneo común sin cimientos, esto es, sin las fundamentales y mutuas pruebas de confianza entre dos sociedades todavía recelosas y diferentes. Por lo tanto, me es grato saludar a los colegas de los terceros países mediterráneos aquí presentes, así como la iniciativa de celebrar una primera reunión entre los diputados de nuestro Parlamento y los de sus parlamentos. Asimismo, invito firmemente a que esta ocasión no permanezca aislada, sino que se convierta en el embrión de un diálogo institucionalizado y periódico. Van Bladel Señor Presidente, también yo deseo dar una calurosa bienvenida a los colegas de la región mediterránea. Se trata de la continuación de la iniciativa de Barcelona, constituyendo el informe del Sr. Sakellariou un excelente impulso a la misma. Hay un solo punto no obstante que me preocupa desde el inicio de esta política de estabilidad. Los únicos países que se ocupan de la cuestión son los países meridionales, compartiendo afortunadamente el Sr. Spencer la misma opinión; esta actitud deberá pues modificarse. Es posible que con la Presidencia neerlandesa durante la conferencia de seguimiento prevista para Malta habrá de producirse un cambio de interés. En todo caso, espero que se conceda suma importancia a cuestiones como el asilo, la migración, el narcotráfico, la delincuencia organizada. El Sr. Titley lo ha expresado, señor Presidente, de manera óptima. La estabilidad y la seguridad en la región son sólo posibles a través del respeto de los derechos humanos. Me satisface saber que todos los miembros de la Comisión de Asuntos Exteriores hayan expresado su deseo de examinar mi propuesta de aplicar el »monitoring model» de la OSCE con vistas al respeto de los derechos humanos en esa región. Esto significará, así lo espero, un paso adelante. Porque sin esta orientación hacia la democracia y principalmente hacia la integración mutua de estos países, será imposible alcanzar esa estabilidad en la región, en caso de no producirse ese paso adelante. En lo referente a esa cooperación mutua, lamento, señor Presidente, en este momento que uno de nuestros más recientes asociados en el marco del tratado provisional, suponiendo que sean fundadas las informaciones que nos llegan al respecto, las autoridades palestinas han dirigido una invitación a Estados Unidos, a la Unión Europea y a los países árabes para efectuar discusiones en Gaza, sin la presencia de Israel, parte interesada en las conversaciones de paz. En caso de ser cierto, esto entraría en contradicción con el espíritu del Tratado de Barcelona; espero pues que estos rumores sean infundados. Gasòliba i Böhm Señor Presidente, Señorías, coincido con los aspectos fundamentales del informe de mi colega Sakellariou y también con la opinión de mi Grupo, que ha manifestado mi colega Bertens, a favor del mismo y con la valoración muy positiva del trabajo y los resultados asegurados por el Vicepresidente Marín. Coincido con la importancia de haber establecido en Barcelona, en noviembre de 1995, bajo la Presidencia española, una política mediterránea de la Unión Europea. Pero, en cambio, soy más reservado sobre algunos aspectos económicos. Mi colega Bertens ha hablado sobre el aspecto más político y querría hacer referencia a los más económicos, en el sentido en que, por una parte, el retraso en la aplicación de la aprobación y posterior aplicación del reglamento MEDA enfrió algunos proyectos y las expectativas que se establecieron en Barcelona. En segundo lugar, hay que subrayar la necesidad de insistir en el desarrollo de proyectos que realmente contribuyan al desarrollo económico y a las expectativas -sobre todo las expectativas económicas- en la zona y que encuentran, como se ha dicho aquí, algunas reticencias en los ámbitos financieros. Sería preciso superar dichas reticencias en una reunión -yo creo que importante, aunque aquí me parece que hasta ahora no se ha mencionado-, que es la reunión de Londres y, finalmente, asegurar un más fácil acceso, como pide el Sr. Sakellariou, de las empresas de pequeña y mediana dimensión a tales proyectos. Novo Belenguer Señor Presidente, quiero felicitar al Sr. Sakellariou porque en su informe aborda, como ya se ha dicho, con coherencia los tres pilares básicos de la declaración de Barcelona y en el mismo propone alternativas para solucionar la problemática que puede generar la cooperación política y de seguridad, la económica y financiera, la cultural, la social y la humana. No obstante, señor Presidente, y estando como estamos totalmente de acuerdo con el alma y espíritu de la Conferencia de Barcelona y, por añadir tal vez un punto de vista distinto a este debate, quiero desde aquí llamar la atención sobre el gran sacrificio y las consecuencias nada beneficiosas que para los sectores industriales de las regiones objetivo 1 supondrá el reforzamiento a ciegas de la cooperación euromediterránea. Estas regiones se encuentran en su mayoría en la cuenca mediterránea, con industrias similares a las de los países terceros, y especialmente quiero destacar el daño que para sectores como la agricultura o la industria textil de la Unión supondrá el reforzamiento del libre comercio en la cooperación euromediterránea, si no tenemos en cuenta que las regiones más desfavorecidas de la propia Unión se verán seriamente perjudicadas y con más dificultades de las que actualmente tienen para alcanzar el nivel de desarrollo deseado, con el riesgo añadido, además, de perjudicar gravemente al afianzamiento y estabilidad de los acuerdos existentes con los terceros países de la cuenca mediterránea. Caudron Señor Presidente, la Conferencia de Barcelona lo confirmó: Europa forma parte de la cuenca mediterránea y, para todos los países que lo circundan, el mar Mediterráneo es un mar interior, nuestro mar. Por lo tanto debemos aprender a trabajar juntos, todos nosotros, que hemos vivido juntos. Debemos tener proyectos comunes de desarrollo económico, de investigación, de acciones en el ámbito energético y de defensa del medio ambiente. Juntos debemos garantizar nuestra seguridad común, luchar por la paz y dotarnos de los medios concretos a través de una Carta, como nos lo propone el informe Sakellariou. Tenemos que defender juntos los derechos humanos, combatir el racismo y la intolerancia, así como todas las formas de integrismo. Tenemos que desarrollar, juntos también, la democracia ahí donde es insuficiente y defenderla donde existe, respetando, ciertamente, nuestras diferencias. Europa debe, en fin, reducir la deuda de sus socios mediterráneos. Es un gesto concreto e importante que esperan de nosotros. Para concluir, como presidente de la delegación Europa-Israel, deseo felicitar efusivamente a nuestro colega Sakellariou por la calidad de su trabajo y por su excelente informe. Deseo también hacer un llamamiento al conjunto del Parlamento Europeo y de la Unión Europea para que comprendan que nuestro futuro, en todos los ámbitos, dependerá de lo que llevemos a cabo con los países del sur, en general, y con los países de la cuenca mediterránea, en particular. Hemos hecho hasta ahora un buen trabajo, pero seamos conscientes de que queda todo por hacer. Bianco Señor Presidente, creo que por primera vez desde la Conferencia de Barcelona, es posible plantear en términos globales y orgánicos una auténtica política para el Mediterráneo. Sin embargo, existen algunas condiciones indispensables a fin de lograr este objetivo. La primera es acompañar la colaboración con una verdadera acción de apoyo de carácter técnico, a fin de alcanzar los objetivos establecidos. Es sumamente importante dejar de pensar que se puede imponer una política desde arriba, sino encontrar los acuerdos oportunos con cada país a fin de definir las características políticas de los tres pilares establecidos en Barcelona. Ya que no puedo tratar todos los temas por falta de tiempo, me limitaré a hacer sólo una observación. Tengo ante mí el calendario de las próximas citas, elaborado por la Comisión. No cabe duda de que existen plazos que se refieren a temas muy importantes, pero que están orientados sobre todo a los temas de seguridad. Esto es acertado, habida cuenta de que el objetivo de la paz y la estabilidad es importante. La parte que afecta a la economía es también sumamente importante, mientras que sigue siendo poco concreto todo el ámbito de las actividades culturales que, por otra parte, es uno de los aspectos esenciales si se quieren resolver, no por imposición, sino por auténtica madurez, los temas relativos a una mayor integración entre los países que limitan con el Mediterráneo y crear un sentimiento de identidad más fuerte de todos los países mediante iniciativas de carácter cultural que, aunque sea una paradoja, son sólo dos: la acostumbrada y repetida atención a los medios audiovisuales, habida cuenta de la importancia que reviste la televisión, pero también el convencimiento, que quizás es muy importante, de los programas que deben retransmitirse, ya que ello implica hacer auténtica política. Desde este punto de vista, yo también quiero felicitarme del informe del Sr. Sakellariou, sin pasar por alto, no obstante, la significativa aportación del Sr. Dimitrakopoulos. Malerba Señor Presidente, señor Comisario, deseo comenzar dirigiendo un saludo a la delegación de los representantes de los países mediterráneos, que se encuentra en la tribuna oficial, y detenerme rápida y únicamente en los aspectos económicos de la colaboración euromediterránea. Tras las reuniones temáticas de Bolonia, Nápoles, Bruselas, Roma, Trieste y Marsella, se ha puesto de manifiesto un marco rico de necesidades en lo referente a los ámbitos de la formación, la transferencia de tecnología y el partenariado de empresas que requiere la colaboración mediterránea. Por otra parte, la experiencia de los proyectos MEDA nos ha enseñado que para un verdadero programa de desarrollo es necesaria la implicación no sólo de los Gobiernos, sino también de la sociedad civil, esto es, de las empresas de productos y de servicios, las asociaciones profesionales y los centros de medicina y las universidades. Este enfoque requiere importantes recursos que, por fin, el programa MEDA ahora posee. Es preciso que la Comisión defina y ponga en marcha cuanto antes la organización de la gestión de los programas. Sabemos que muchos terceros países mediterráneos nos piden ayudas para modernizar las infraestructuras de agua, energía, transportes y telecomunicaciones. Es urgente que la Comisión cree una Agencia euromediterránea del agua, que se promueva todavía más, si cabe, la colaboración en materia de energía en el marco de la Carta de la Energía y que la red de Innovation Relay Center, que se está extendiendo a los países de Europa central y oriental a través de los Fellow members Innovation Relay Centers, se amplíe también a los países de la otra orilla del Mediterráneo. Asimismo, deseo instar a la Comisión a que promueva las iniciativas de conexión a la red de comunicaciones multimedios incluso por satélite, integre los servicios y las aplicaciones mediterráneas y cree redes en el Mediterráneo, por ejemplo, en el sector de la seguridad de los transportes, la vigilancia del territorio y del medio ambiente, la telemedicina y la formación a distancia. Confío en que el taller sobre las aplicaciones espaciales en la región euromediterránea, que se celebrará en El Cairo desde el 26 al 27 de mayo, permitirá poner de manifiesto el interés y la bondad de estas tecnologías e implementar iniciativas concretas. Barón Crespo Señor Presidente, quiero comenzar mi intervención saludando el esfuerzo que ha hecho el colega Sakellariou en la elaboración de la política euromediterránea y que se concreta en un informe, que considero muy oportuno, para hacer un balance de nuestro esfuerzo y para plantear líneas de acción. Quiero recordar también que, cuando hablamos de la política euromediterránea, tenemos que saber hacer frente a nuestras responsabilidades; bastante trabajo nos costó el año pasado convertir en realidad nuestros compromisos, por razones presupuestarias. Creo que hay que tener esto en cuenta, si queremos predicar con el ejemplo. En relación con las líneas de actuación, creo que es muy importante la insistencia que se pone en la configuración del Mediterráneo como un área multilateral, donde no solamente se plantea el establecimiento de una zona de libre cambio, sino la construcción de una zona de paz y prosperidad fundamentada básicamente en una experiencia basada en valores comunes, en el apoyo a la democracia y el respeto de los derechos humanos, dentro, además, de una estructura que, en la línea de lo que fue la Conferencia de Helsinki, luego OSCE, nos permita estabilizar y hacer partícipes a todos los países del área. En el tema económico, aunque sea muy brevemente, sí creo que es importante la insistencia, no solamente en la participación de la sociedad civil -eso se previó en su momento en el Reglamento MED-, sino especialmente en el esfuerzo necesario de vertebración y de organización que hay que llevar a cabo en la mayor parte de los países mediterráneos para poder consolidar sus propias estructuras como sociedades. Por último, señor Presidente, creo que el gran objetivo de nuestra política euromediterránea tiene que ser reemplazar el temor, la desconfianza y el conflicto por una política que haga de verdad que el Mediterráneo sea el Mare Nostrum . Avgerinos Señor Presidente, quiero saludar también a los colegas del Mediterráneo y expresar mis sinceras felicitaciones a Jannis Sakellariou por el trabajo que ha realizado. La Conferencia de Barcelona ha confirmado el interés de la Unión Europea por el Mediterráneo y la gran importancia que tiene esta región para toda Europa y su desarrollo. Europa ha comprendido que no puede haber convivencia pacífica en la región si no se solucionan los grandes problemas de los países extracomunitarios de la cuenca mediterránea; estos problemas son esencialmente la democracia y el desarrollo. Por lo tanto, la Unión Europea tiene interés, y al mismo tiempo incluso el deber, de ayudar a esos países sobre la base de una relación de igualdad, respetando las peculiaridades existentes. No debemos olvidar que el Mediterráneo es el punto de encuentro de distintas culturas y religiones. Consideramos muy positivo que se haga hincapié en el respeto de los derechos humanos y la protección de las minorías, porque éstos figuran entre los problemas fundamentales de esos países. La convivencia pacífica de la región depende del respeto a la soberanía territorial y a la inviolabilidad de las fronteras. Estos principios constituyen un requisito imprescindible para el desarrollo de la asociación entre la Unión Europea y los países del Sur. Consideramos, por tanto, que hay que crear un mecanismo que garantice el cumplimiento de dichos principios, porque, lamentablemente, existen países que, a pesar de haber participado en la Conferencia de Barcelona, vulneran lo allí acordado al crear constantes tensiones e insistir en ocupar, al margen de todo orden jurídico internacional, gran parte de un país independiente. Es muy importante, en mi opinión, que prestemos especial atención al tema de la inmigración. La mayor parte de los inmigrantes viven en la Comunidad y provienen de los países del Mediterráneo. Sin embargo, más allá de la necesidad de encontrar soluciones para este tema, debemos comprender que el problema no se soluciona en los países de acogida, sino en los países de origen. Por eso, la Unión Europea tiene el deber de contribuir al desarrollo de esos países a fin de acabar con la corriente de inmigración. Terrón i Cusí Señor Presidente, quiero, en primer lugar, saludar a los colegas aquí presentes y también al Sr. Sakellariou. En segundo lugar -creo que es de justicia hacerlo- quiero felicitar a la Comisión Europea por este año y pico de política euromediterránea y por sus logros. El colega Spencer hablaba en esta sala de la necesidad de que todos los países de la Unión sientan que la política euromediterránea les es propia. Soy optimista al respecto. La intervención del Gobierno británico en la Conferencia de Londres es un ejemplo. Pero creo que también debemos intentar avanzar, mirando hacia el futuro, en el sentido de que las otras políticas de la Unión Europea incorporen también el espíritu de la Conferencia Euromediterránea. No me hace falta ir a la Comisión, no me hace falta hablar de las políticas europeas para referirme a ello, me basta quedarme en esta casa y ver los papeles que producimos. No podremos por mucho tiempo mantener la credibilidad si al lado de informes como el del Sr. Sakellariou -por el cual le felicito-, informes que utilizan términos como partenariado, o cooperación, nos encontramos palabras como «peligro» al hablar de cuestiones relacionadas con la agricultura, la seguridad, o las fronteras. La cuestión de la inmigración y de la política de los Estados miembros respecto a ella, comparada con lo que decimos en la parte relativa a la colaboración en los ámbitos social, cultural y humano del acuerdo euromediterráneo, creo que es especialmente sangrante. Quiero decir también que los 64.000 millones de ecus ingresados en 1995 en concepto de exportaciones, que dan un saldo positivo de 18.000 mecus, contestan por sí solos a algunas de las cuestiones formuladas en esta sala sobre los problemas que la política euromediterránea puede causar a algunas regiones europeas. Creo que deberíamos evitar en lo posible este tipo de intervenciones, teniendo claro qué es lo que pasa. Quiero acabar aludiendo a un tema que me aburre ya: el peligro islamista. Sólo quiero referirme a un caso concreto: una mujer del Pakistán ha llevado a juicio a su padre porque no le permitía casarse con quien ella quería. Este es un conflicto que se ha planteado mucho en la Unión Europea tantas veces, pero no conozco a nadie que haya podido ir a un juzgado a resolverlo. Donner Señor Presidente, mirando el informe Sakellariou y sus propuestas bien intencionadas desde una perspectiva septentrional o nororiental, tengo la sensación de que hay divergencias muy interesantes entre nuestro caso, el de la región del mar Báltico, y el del Mediterráneo. Una de ellas, y esto es lo que aquí me preocupa- es que a demasiados países mediterráneos les queda un largo camino por recorrer antes de que el Estado se libere de la influencia de la religión o, como yo mismo diría, de la superstición religiosa. La tradición protestante del norte hace fácil la separación entre la religión y el poder político. Observamos el conflicto entre algunos círculos gubernamentales en Turquía y el ejército, el cual representa la idea de Atatürk de una sociedad laica. Deberíamos observar asimismo que incluso entre los países que viven con una especie de paz frágil no hay una aceptación generalizada de la paz y de lo que ésta significa. Aquí entra la cuestión de los medios de comunicación. Lo poco que he visto sobre la cobertura de acontecimientos de otros países de las mismas costas en los medios de comunicación de los países del Mediterráneo no pertenecientes a la UE suele estar distorsionado y ser muy parcial y no contribuye a la comprensión de la diversidad cultural y política de la zona. Veo la posibilidad de que la Unión Europea ejerza poder y presión moral sobre los países en cuestión, lo cual es probablemente el propósito que se esconde tras las buenas propuestas del informe del Sr. Sakellariou. A lo más, la contribución financiera de la Unión Europea es pequeña si se la compara, por ejemplo, con los pagos que hace Estados Unidos a algunos países, sobre todo Israel y Egipto. Algunas veces el poder viene junto con el dinero, pero no siempre. El informe apoya una mayor presencia de la UE en la zona. Las intenciones son buenas. En ningún sitio se menciona que la intervención de EEUU ha sido crucial y será crucial en el futuro cercano. Espero que esto cambie. También depende de la voluntad de los pueblos que viven a lo largo del Mediterráneo. ¿Cómo se expresa esta voluntad en una dictadura? Speciale Señor Presidente, yo también creo que el informe del Sr. Sakellariou es importante, porque permite a nuestro Parlamento volver a reconsiderar la necesidad de un serio relanzamiento de la política de colaboración euromediterránea, establecido en Barcelona. No cabe duda que se han hecho algunos progresos importantes, sin embargo, en Malta será fundamental adoptar una Carta para la paz, la estabilidad y la plena realización de la cooperación prevista en el reglamento MEDA y por el BEI. Para la Unión Europea ésta es una estrategia fundamental y así debe ser considerada, a fin de prestar la debida atención al sur, empezando por el sur más cercano y de reforzar los procesos de paz, de estabilidad y de comprensión mutua. Por este motivo, deseo manifestar que es prioritario crear un foro parlamentario y favorecer el encuentro institucional entre el Parlamento Europeo y los Parlamentos de los terceros países mediterráneos. Debemos admitir que sufrimos un retraso, sin embargo, nuestra responsabilidad debe paliarse rápidamente. Es nuestro cometido y debemos cumplirlo cuanto antes. Finalmente, deseo hacer hincapié en algunos puntos. Si bien es cierto que debemos crear las condiciones para un intercambio económico más equilibrado entre la Unión Europea y los terceros países mediterráneos y actuar en beneficio del desarrollo del comercio interregional entre los propios terceros países de la cuenca del Mediterráneo, tal como dijo el Sr. Bianco, hay que recalcar asimismo la importancia del diálogo de la cultura, mejor dicho, del conocimiento de las culturas y de las características comunes de la cuenca del Mediterráneo y de las diferencias en beneficio del respeto y reconocimiento mutuos, como base de la comprensión y la tolerancia. Deseo recordar que en un importante encuentro que tuvo lugar en Italia entre escritores e intelectuales de los Estados mediterráneos de la Unión Europea se subrayó la riqueza de este diálogo. Considero que la cultura y la política no vienen después, sino que en cierta medida están antes y crean las condiciones favorables para el desarrollo, la colaboración euromediterránea y la cooperación económica. ¡Esto no debemos olvidarlo jamás! Marín Gracias, señor Presidente, señoras y señores diputados. Permítanme ante todo felicitar al Sr. Sakellariou, no solamente por la calidad del informe que hoy discutimos, sino también por su firme y constante apoyo a la política mediterránea desde sus comienzos. A mí me gustaría darle también las gracias por sus palabras, pero no soy capaz de hacerlo en alemán, así que me perdonará que no haya llegado a la perfección que usted tiene en materia lingüística, pero le agradezco muy sentidamente sus palabras. Quisiera agradecer el comentario introducido tanto por el Sr. Spencer como por el Sr. Titley a propósito de que, efectivamente, la política mediterránea de la Unión Europea no puede ni debe ser solamente un asunto, digamos, que inquiete o que preocupe o que tenga un cierto grado de interés en los países miembros del sur de Europa. Ustedes saben que la Comisión siempre ha insistido en que la política mediterránea es una política europea que debe interesar al conjunto de los Estados miembros y que, de la misma manera que me parece absurdo que la política mediterránea sea cuestión solamente de portugueses, españoles, italianos, griegos o franceses, también me parece un error que la política sobre los países de la Europa Central y Oriental sea una cuestión que interese solamente a los países del Benelux o a los alemanes. Y efectivamente, el gran ejercicio de reflexión que estamos haciendo supone el ir consolidando cada vez más la idea de que efectivamente la política mediterránea es una política de todos, que tiene que ser comprendida por todos los Estados miembros. Tiene mucho interés este informe, señor Sakellariou, en vísperas de la segunda Conferencia Euromediterránea que tendrá lugar en La Valetta el próximo mes de abril. Queda mucho por hacer. Y la Comisión comparte gran parte del contenido y de las aportaciones que han sido hechas por los diferentes Grupos en su informe. Pero yo quiero destacar una cosa: sería muy difícil en este momento imaginar el recorrido -y éste será mi principal mensaje- que hemos efectuado desde la realización de la Conferencia de Barcelona en noviembre de 1995 hasta la celebración de la reunión de La Valetta. Y en ese sentido, con vistas a la Conferencia de Malta, y éste es mi principal mensaje, la Comisión propone ratificar los principios establecidos en Barcelona, profundizar en ellos, en lugar de inaugurar otras vías de cooperación. Porque nuestro principal objetivo es la consolidación definitiva del proceso de Barcelona. Creo que hay que tener un cierto sentido de la paciencia histórica. Barcelona es un bebé. Barcelona tiene un año y medio de vida. Los problemas del Mediterráneo son enormes y algunos graves e intensos. En consecuencia, esta política forzosamente tiene que ser una política a largo plazo y, como todas las políticas a largo plazo, necesita ir creciendo, dando siempre pasos muy sólidos. En consecuencia, la estrategia de la Comisión frente a la reunión de Malta será fundamentalmente consolidar cada año lo que vayamos haciendo, de modo y manera que esta política, que es a largo plazo, vaya dando resultados. Paz, estabilidad y prosperidad compartida, entablar un diálogo entre las culturas y civilizaciones siguen siendo elementos interdependientes y no pueden progresar, como todos ustedes han señalado -y me alegro por el consenso-, sino en la medida en que los tres objetivos de Barcelona vayan juntos. Intentaré explicar muy brevemente el estado de la situación: en el primer pilar, tenemos una opción -el señor Sakellariou, en su informe, lo dice- que es crear un efecto que permita el recrear una cierta visión común de los problemas de seguridad en el Mediterráneo. La carta es un elemento de futuro, porque finalmente se establece una relación de objetivo. Ya es un paso. Seguramente se va a discutir en La Valetta si es un objetivo modesto o ambicioso. Yo creo que es un objetivo suficiente, porque hace un año y medio era impensable que -teniendo en cuenta los acontecimientos que han ocurrido, por ejemplo, en las negociaciones de paz en el Oriente Medio-, se hubiera podido llegar al menos a definir una carta euromediterránea sobre la paz, la estabilidad y la seguridad. Tenemos una base, ideas que ustedes han introducido en el aspecto político y de la seguridad, como es el ir trabajando en aspectos mucho más sustanciales, al objeto de definir una especie de OSCE mediterránea o un esquema de seguridad. Yo creo que son ideas que vale la pena tener en cuenta pero, naturalmente, habrá que profundizar teniendo en cuenta el control de los tiempos precisos. En el aspecto político y de seguridad, la Comisión confirma lo que dice su informe. Esto nos ha permitido dar un cierto grado de dinamismo nuevo y hay una serie de puntos que nos permiten considerar que estamos, al menos, en la buena vía: la lista de medidas con fianzas que han sido ya aprobadas, la red de comunicación entre los 27 países, la red del Instituto de Política Exterior, el proyecto de mecanismo de prevención de catástrofes naturales y el plan de acción para el diálogo político y seguridad que ya se está debatiendo. En consecuencia, ahí al menos, se están asentando de una manera bastante sólida las bases del diálogo. El segundo pilar, o el segundo elemento de Barcelona, lo constituyen la parte económica y los acuerdos de asociación. Tal vez sea la parte más brillante -no lo digo en mi beneficio sino en beneficio de mi Dirección General- porque hemos conseguido en un año y medio negociar, ya firmados, cuatro acuerdos de asociación: Marruecos, Túnez, Israel y, recientemente, la Autoridad Nacional Palestina y seguramente podamos concluir, antes de La Valetta, el acuerdo con Egipto, Libia, Jordania y el Líbano. Si vamos así -ha pasado un año y medio y hemos conseguido concluir siete acuerdos de asociación de libre comercio- eso quiere decir que se ha conseguido concluir dos acuerdos de asociación por trimestre -ustedes saben lo difícil que es, en nuestro Consejo de Ministros, obtener decisiones finales-, y yo creo que trabajar a un ritmo de dos acuerdos de asociación por trimestre es un resultado que nos debe llenar a todos de satisfacción. Ahora bien, el Sr. Gasòliba mencionaba antes una serie de elementos que hay que profundizar. Pero nuestro trabajo, señor Gasòliba, ha ido fundamentalmente orientado, desde Barcelona a La Valetta, a consolidar la red de acuerdos de asociación, porque esa es la plataforma, la base jurídica legal, económica y financiera viendo la perspectiva del libre cambio que nos va a permitir ir consolidando los distintos aspectos de la cooperación. Insisto, esto es un proceso a largo plazo. No se puede pedir que desde Barcelona a La Valetta -apenas un año y medio-, como por una suerte de encanto, los problemas clásicos que hay en el Mediterráneo puedan desaparecer. Pero ahí está ya una red importante de acuerdos que nos va a poder permitir seguir funcionando. Voy a terminar, señor Presidente, porque ya no queda mucho tiempo. Pero voy a prometerles a sus Señorías que les enviaré mi intervención por escrito y de esa manera ustedes podrán leer lo que pensaba decirles en la parte relativa al tercer pilar del Acuerdo de Barcelona, que es el aspecto cultural, el aspecto regional, el aspecto de sociedad, el aspecto de interdependiencias negativas, droga, terrorismo, fundamentalismo e inmigración incontrolada. Ahí queda mucho por hacer. Y quiero pedirle al Parlamento Europeo, teniendo en cuenta la invitación que ustedes han hecho a los representantes de los países asociados del Mediterráneo, y esa es mi intención, que en La Valetta los ministros de Asuntos Exteriores confirmen definitivamente la creación del Foro Parlamentario Euromediterráneo. Yo creo que, después de esta reunión que han celebrado ustedes aquí en Estrasburgo, ese foro se tiene que crear. Y una vez más quiero terminar diciéndoles que no hay problema presupuestario. Tenemos presupuesto para hacer el foro. Entonces, yo quiero pedirles a ustedes y a los invitados que, junto con la Comisión, nos ayuden a convencer a todos los ministros de Exteriores, los 27, de que este foro hay que consolidarlo. Y si esto existe será otro paso más dentro de esta perspectiva a largo plazo para que se establezca un debate político entre representantes parlamentarios de ambas partes que, yo estimo, sigue siendo muy necesario. Gracias, me he extendido excesivamente, pero creo que era positivo al menos marcar las grandes pinceladas de lo que está dando de sí esta política euromediterránea. El Presidente Muchas gracias, señor Marín. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar mañana a las 12.00 horas. Desarrollo de la CIG El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate de la pregunta oral (B4-0018/97/rev. 0-0030/97/rev.) del Sr. De Giovanni, en nombre de la Comisión de Asuntos Institucionales de la Comisión, sobre el desarrollo de la CIG. De Giovanni Señor Presidente, el Parlamento muestra serias preocupaciones por el desarrollo de las negociaciones en la Conferencia Intergubernamental. Tenemos la impresión de que nos encontramos ante un estancamiento y una situación muy difícil. Asimismo, sabemos que, cuarenta años después del Tratado de Roma, que se conmemoró esta mañana, estamos atravesando por un momento sumamente delicado en el proceso de integración europea y el surgimiento, sobre todo a partir de 1989, de problemas cuya envergadura es completamente nueva. Se podría decir que nos encontramos en una fase crucial: o en vísperas de un progreso substancial o en vísperas de una posible regresión. Basta con pensar en dos temas fundamentales, esto es, la ampliación y la Unión Monetaria. ¿Qué va a ser de estos dos grandes acontecimientos sin una transformación de las Instituciones? Existe, pues, una responsabilidad histórica de la Conferencia Intergubernamental. Sin embargo, y a tres meses de su conclusión definitiva, parece que la negociación todavía no ha llegado a ninguna solución. ¿Estamos en lo cierto? Ésta es la pregunta que formulo a la Comisión. ¿Qué papel desempeña la Comisión para influir en los Gobiernos? Las que hoy planteamos a la Comisión son preguntas específicas. El Parlamento Europeo intenta desempeñar su papel y hace hincapié en algunos problemas. En la resolución recalca tres puntos esenciales. Reitera con fuerza las prerrogativas del Parlamento como verdadero eje de la legitimidad democrática de la Unión. El Parlamento está preocupado por esto. ¿Por qué motivo? Porque tiene la impresión de que este proceso puede paralizarse e incluso retroceder, ya que considera que no existe un verdadero equilibrio entre el proceso de integración, el desarrollo de las políticas y las competencias de la Unión y el poder legislativo y de control del propio Parlamento. Están apareciendo algunas zonas grises que van en aumento y dentro de las cuales determinados comités desempeñan funciones que pueden ir en una dirección no positiva. Por ello, reivindicamos con fuerza la extensión de la codecisión a todo el ámbito legislativo, las funciones de control del Parlamento Europeo, la ampliación y la extensión de la mayoría cualificada y la transparencia de la legislación. Y luego está el segundo punto, o sea, la creación de un espacio de libertad, de justicia y de seguridad, esto es, la concreción del concepto de ciudadanía europea y de la extensión de la no discriminación, es decir, la verdadera construcción de una sociedad civil europea. Sin embargo, ¿es posible todo esto sin una verdadera comunitarización de las principales materias relativas a los asuntos de interior y judiciales? El Parlamento opina que no, ya que de lo contrario todo quedaría dentro del ámbito de una negociación entre Gobiernos. Pero ¿podemos multiplicar mil Schengen? Es evidente que no. Por ello, reivindicamos la implicación de las Instituciones comunitarias en esto, así como un papel específico para el Parlamento Europeo y un papel específico para el Tribunal de Justicia. Finalmente, la caja de Pandora de la cooperación reforzada que se está convirtiendo en el tema central de la Conferencia Intergubernamental. ¿Por qué? Nos parece que esta cooperación se está transformando en una coartada para una Conferencia Intergubernamental que no es capaz de resolver las grandes cuestiones que están sobre la mesa. Basta con pensar en el hecho de que, si se resolviera la cuestión de la mayoría, no sería casi necesaria la hipótesis de una cooperación reforzada. El Parlamento es consciente de los riesgos de esta perspectiva, esto es, la ruptura del equilibrio entre los Estados, la posible fractura de la cohesión, los posibles gérmenes de un desmoronamiento de la Unión y de la propia constitución material de Europa. Es por esto que el Parlamento lanza un grito de alarma y un mensaje político específico a los Estados, los Gobiernos y a la Comisión: en el caso de ser precisa la cooperación reforzada, ésta debe figurar en el Tratado y no fuera del él, con las garantías de las Instituciones y los procedimientos comunitarios. Y la misma puede convertirse en una fuerza del Tratado, aunque con condiciones específicas, algunas de las cuales las hemos mencionado en la resolución, a saber: la unidad del sistema institucional, el mantenimiento y el desarrollo del acervo comunitario, el respeto del principio de igualdad de todos los Estados y ciudadanos, el respeto del principio de solidaridad y de cohesión. Por último, ¿qué significado tiene esta unidad del sistema? Para finalizar y en particular, voy a abordar el tema de la indivisibilidad del Parlamento Europeo, así como de sus poderes. Debemos recordar -y lo recordamos a aquellos Gobiernos que han hablado de una posible división del Parlamento- que el Parlamento Europeo es el Parlamento de los ciudadanos y no de los Estados y, por ello, debe seguir siendo indivisible. Como tal, el mismo será el que garantice que, incluso ante situaciones provisionalmente encontradas, la unidad del proyecto europeo no se verá afectada. Oreja Aguirre Señor Presidente, señoras y señores diputados, quiero en mis primeras palabras agradecer al Presidente de la Comisión de Asuntos Institucionales, Sr. de Giovanni, su intervención, así como a la comisión y al Parlamento por la presentación de estas preguntas que me parece que son enormemente oportunas en el momento en que nos encontramos. Este debate se produce cuando estamos llegando a una fase crucial de las negociaciones, precisamente cuando se está definiendo exactamente cuál es la posición que tomará la Conferencia Intergubernamental sobre los principales puntos del orden del día: ciudadanía, empleo, asuntos de justicia e interior, política exterior y de seguridad común, reforma de las instituciones y cooperación reforzada. Y sin duda, las celebraciones del 40º aniversario del Tratado de Roma deben servirnos como una referencia y al mismo tiempo también como una mirada hacia el futuro. Y deben servirnos sobre todo como piedra de toque de la voluntad política de progresar en el proceso de integración europea y la decisión de hacerlo de manera eficaz y de manera democrática. La reunión de la Conferencia que tendrá lugar ese mismo día, el 25 de marzo, en Roma, debe tener un impacto de gran importancia, ya que será una ocasión -debe serlo- para dar un auténtico impulso político en un momento crítico del desarrollo de los trabajos. Y paso a contestar a los distintos temas suscitados en la pregunta oral. En primer lugar quiero decirles que la Comisión se propone, con la celebración del 40º aniversario del Tratado de Roma, actuar en dos direcciones: por un lado, intentado favorecer -pero evidentemente no podrá hacerlo sola- el que las instituciones, los Estados miembros, los testigos de la construcción europea, los representantes de la sociedad civil, confirmen los resultados positivos de la integración europea. Y lo hagan en lo que ha sido la vida, la historia de las instituciones hasta el momento actual, principalmente en relación con la paz, el desarrollo, y yo insistiría mucho en algo que me parece esencial, que es la salvaguarda de nuestro modelo cultural. Los Estados miembros, separadamente, nunca habrían alcanzado estos resultados y sólo conjuntamente podremos salvaguardar nuestro modelo de sociedad. Por eso, tenemos que transmitir a los ciudadanos lo que hemos venido haciendo, cuál ha sido nuestro trabajo, y conseguir acercarnos a las metas ambiciosas que nos hemos marcado. Por otro lado, tenemos también que informar, en los distintos escenarios que tengamos a nuestro alcance, sobre cuál es el conjunto de nuestras propuestas. Esas acciones de información, por ejemplo, que estamos llevando a cabo son un elemento importantísimo para explicar lo que estamos haciendo. Tenemos que hacer llegar al ciudadano, a la sociedad, a las asociaciones no gubernamentales, tan motivadas con frecuencia en los trabajos que realizamos, cuáles son nuestros propósitos, cuáles son nuestras propuestas. Y en materia institucional, nuestro esfuerzo debe concentrarse esencialmente en el mantenimiento del equilibrio entre los Estados y las instituciones. Yo creo que hay una palabra casi mágica, en el proceso de construcción europea, que es la de equilibrio, que fue la gran sabiduría, probablemente, de los padres fundadores. Y a lo largo de todo el proceso se ha ido manteniendo ese equilibrio, que debe mantenerse y respetarse, con una ampliación en los ámbitos de utilización de la mayoría cualificada y en un tema que me parece de importancia y trascendencia máxima, y que el Sr. de Giovanni acaba de mencionar, que es la codecisión legislativa. En relación con la segunda pregunta que se plantea, la Comisión recuerda que ha presentado ya un gran número de propuestas en materia institucional. Lo ha hecho en materia de codecisión, de mayoría cualificada, de cooperación reforzada, de «comunitarización» de una gran parte de los temas relativos a los asuntos de interior y de justicia, y también ha presentado una reflexión, hace apenas unos días, sobre el propio papel de la Comisión, su composición, su legitimidad y el reforzamiento de su vínculo con el Parlamento Europeo mediante la doble confianza, al Colegio y a su Presidente, cuyas responsabilidades propone aumentar. Anteayer, la Conferencia Intergubernamental se ocupó precisamente de este tema. Igualmente la Comisión presentará propuestas sobre la mayoría cualificada para intentar limitar al máximo los sectores en los que se utiliza la unanimidad. Nos parece que la unanimidad es algo absolutamente excepcional y debe limitarse a lo que se refiere a los temas constitucionales o cuasi-constitucionales. En los demás campos debe abrirse paso la idea de la mayoría cualificada, porque sabemos que la unanimidad paraliza la acción de la Comunidad. Y la Comisión también está reflexionando sobre la posibilidad de una modificación de la ponderación de votos en el seno del Consejo. En cuanto a la composición de la Comisión, pide que haya un comisario por Estado miembro hasta un máximo de 20 y, a partir de esa cifra, se reexaminará su composición. Y al mismo tiempo se contempla la confianza del Parlamento a su Presidente y un mayor protagonismo de éste para nombrar a los miembros del Colegio y para asegurar la coherencia de sus trabajos. En relación con la tercera pregunta, nuestra posición es muy clara. El procedimiento que el Tratado instituye de iniciativa jurídica y política de la Comisión es su principal razón de ser. El monopolio de iniciativa es una de las condiciones del funcionamiento de la Unión. Lo es también de la eficacia de los trabajos del Consejo y de la responsabilidad de las propuestas ante el Parlamento Europeo. Sabemos bien que, cuando no se aplica este monopolio de iniciativa, las dificultades para avanzar son mucho mayores. Y monopolio de iniciativa no significa que los parlamentarios y los Estados miembros no tengan derecho de presentar iniciativas políticas -ahí tenemos el artículo 100 C4, el 138 B, el 152que aseguran este derecho. Y la Comisión lo toma en consideración, incluso más allá de las rigideces de estos artículos. Pero es necesario que sobre la mesa del Consejo y del Parlamento Europeo no haya más que una propuesta formal: que se tengan en cuenta las diferentes sensibilidades y permita una negociación política de tipo comunitario y no de carácter estrictamente intergubernamental. La Comisión mantiene su posición en este tema, y yo personalmente lo he hecho en cuantas sesiones se ha discutido sobre estos temas en el curso de la Conferencia, porque estamos convencidos de que se trata de un tema esencial para el éxito de la Unión. Todo lo más estaríamos dispuestos a aceptar, en caso de transferencia de ciertas materias del tercer pilar al sistema comunitario, que se contemple un período de tiempo breve durante el cual cada Estado podría también presentar propuestas legislativas de decisión. Y terminado ese tiempo el sistema debería recuperar su normalidad respetando, evidentemente, la posibilidad de las propuesta políticas de parlamentarios y de Gobiernos, como existe en la actualidad. La posición de la Comisión es también clara en lo que se refiere a la cooperación reforzada. La propuesta de esta cooperación, que es sometida a votación de los Estados miembros, debe emanar de la Comisión. Al representar ésta el interés general, la tarea de la Comisión consiste en intentar llevar a buen término una acción que abarque a todos los Estados miembros. Y si ello resultara imposible, serán los propios Estados los que constatarán en su caso esa imposibilidad. Y en función de ese dato, la Comisión formulará entonces una propuesta. Pero debe quedar claro que la Comisión desea, ante todo, insistir en el carácter excepcional de las cooperaciones reforzadas, principalmente en el ámbito del primer pilar. En ese sentido me siento muy identificado con el proyecto de resolución del Parlamento. Si el interés comunitario así lo exige, y tanto la Comisión como el Parlamento Europeo deben verificarlo, no podemos impedir el deseo de ciertos Estados de reforzar su integración siempre que esto se haga sin poner en tela de juicio los objetivos ni el acervo comunitario, ni la unidad de las instituciones de la Unión. En el ámbito del segundo y del tercer pilar, la Comisión no está en condiciones de pedir la exclusividad del derecho de iniciativa, ya que se trata de cuestiones fundamentalmente intergubernamentales. Sin embargo, no tendría sentido -a nuestro juicio- prohibir a la Comisión presentar propuestas en estas materias. La Comisión no está dispuesta a renunciar a esta posición y así lo ha hecho saber -yo así lo he hecho personalmente, en nombre de Comisión, constantemente en el curso de las negociaciones-, y varios Estados van a apoyar total o parcialmente esta postura de la Comisión. En cuanto a la última pregunta, la «comunitarización» de los asuntos de justicia e interior tiene como finalidad el permitir que las decisiones en esta materia se adopten de una forma democrática y jurídicamente controlable, pero también de una manera eficaz. Aunque no descartamos la utilización de un período transitorio antes de la «comunitarización», sin embargo creemos aconsejable -ya que en el pasado este método ha dado buenos resultados- que pueda utilizarse el principio de unanimidad. Creemos que esta reflexión vale también para las materias no «comunitarizadas» de ese tercer pilar a la vista de los resultados realmente modestos logrados con el método actualmente en vigor. Señor Presidente, concluyo así las respuestas a estas preguntas, evidentemente de forma muy sintética, y debo decirles que la fase en la que estamos entrando en la Conferencia Intergubernamental y de la que ustedes están informados, ciertamente a través de sus representantes, es la fase propiamente de negociación. Además del texto de Dublín tenemos encima de la mesa diversas propuestas y en todo ello la Presidencia holandesa nos presenta textos consolidados que somete a nuestra consideración. Ayer discutimos la política exterior y de seguridad común y la flexibilidad. Y hay varios temas que están pendientes, como la subsidiariedad, y la simplificación y reestructuración de los tratados. La próxima reunión será el 25 de marzo, el día de la conmemoración, y luego tenemos previstas tres reuniones en abril y cuatro en mayo. Yo sigo pensando que concluiremos para el Consejo Europeo de Amsterdam. De eso prácticamente no tengo dudas. De lo que ya no estoy tan seguro es cómo concluiremos. Sigo confiando en que prevalecerá el buen sentido y que el resultado final permitirá dar el impulso necesario a la Unión política y preparar ésta adecuadamente para la ampliación. Pero en toda esta tarea, debo decirles que confiamos muy firmemente en el impulso que recibiremos del Parlamento Europeo. Schäfer Señor Presidente, Señorías, el 40o aniversario de la Comunidad Europea representa para nosotros un éxito histórico y también un compromiso presente. La integridad europea se basa en la continuidad y la transformación. Para que la Conferencia Intergubernamental tenga resultados positivos es preciso que el Parlamento Europeo adopte ahora una posición con respecto a los actuales puntos de discrepancia, después de la adopción del documento de Dublín, durante las negociaciones en curso y antes de que se defina el proyecto de Tratado en el mes de mayo. En primer lugar, la Unión Europea necesita el voto por mayoría como procedimiento general en el Consejo y, evidentemente, el poder de codecisión del Parlamento en todo el ámbito legislativo corriente. Éste es el tema central de las reformas, puesto que se trata del requisito previo para garantizar la capacidad de actuación. En segundo lugar, la UE también necesita establecer, empero, determinadas excepciones a la norma de la homogeneidad, como último recurso para evitar posibles bloqueos. Esto también es ineludible, sin duda -y lamentablemente, añadiría yo-, con vistas a la posibilidad de ampliación. En tercer lugar, la UE necesita cooperación, colaboración y evolución, no flexibilidad. Este atractivo concepto en efecto suena bien, pero no significa absolutamente nada y permite que cada uno lo interprete según su conveniencia. Esto debilita el acervo alcanzado y conduce a una Europa «a la carta». En estos momentos debemos valorar críticamente y en parte con preocupación las actuales negociaciones en el marco de la Conferencia Intergubernamental, precisamente porque quisiéramos que la Cumbre de Amsterdam sea un éxito. Necesitamos que sea un éxito, pues 40 años de una Comunidad Europea basada en la supranacionalidad y la solidaridad no han podido impedir, por ejemplo, que se produjera el caso de Renault. Todos hemos tenido que ser testigos de la brutalidad con que se ha esgrimido la fuerza económica para atentar contra el empleo y contra el Estado social. No podemos seguir yendo a la zaga de las decisiones de las empresas multinacionales, por ejemplo, sino que debemos desarrollar una política activa más adecuada. Exactamente esto es lo que esperan de nosotros las ciudadanas y los ciudadanos. Y precisamente éste es el fundamento para garantizar la democracia en Europa en el siglo XXI. Méndez de Vigo Señor Presidente, vivimos -lo ha dicho bien el Comisario- un momento crucial. En esta Conferencia Intergubernamental nos encontramos a unos pocos meses de su conclusión, y nos encontramos también a pocos meses -a mes y medio- del proyecto que la Presidencia neerlandesa se ha comprometido a presentar a primeros de mayo. Por tanto, señor Presidente, hemos creído, en la Comisión de Asuntos Institucionales, a través de la pregunta que ha formulado el presidente De Giovanni a la Comisión, que era un buen momento para reflexionar sobre los temas que están sobre la mesa de la Conferencia en estos momentos. Y quiero decir con ello que con el proyecto de resolución que hemos votado en la Comisión de Asuntos Institucionales por una gran mayoría -y que será votado mañana en este Pleno- hemos pretendido mantener dos cosas: la continuidad con las anteriores resoluciones del Parlamento Europeo y la coherencia. Continuidad, puesto que el Parlamento Europeo ha expresado cuál es su posición frente a todas las cuestiones de esta Conferencia Intergubernamental en sus resoluciones Bourlanges-Martin, Dury-Maij-Weggen y en la Resolución de Dublín, que analizaba el documento de la Presidencia irlandesa. En este documento hemos pretendido centrarnos en varios temas capitales en este momento y que han surgido al hilo de los debates de la Conferencia Intergubernamental. En efecto, uno de los temas que en estos momentos está sobre la mesa concierne a aquellos asuntos relativos al tercer pilar. Yo creo que todos nuestros ciudadanos -los ciudadanos de nuestros países- sienten la seguridad como un bien amenazado, y sienten -lo cual me parece enormemente positivo- que Europa debe encargarse también de esa parcela que tanto afecta a sus vidas. También quiero decir, señor Presidente, que en estos momentos las expectativas que se habían levantado en torno a la «comunitarización» de distintos sectores del tercer pilar se han visto un poco oscurecidas. Y creo que la resolución que vamos a aprobar en el Parlamento deja las cosas muy en la línea de las resoluciones anteriores. Y deja bien claro cuál es la posición del Parlamento respecto a aquellos campos a «comunitarizar», en primer lugar, y, en segundo lugar, allí donde haya cooperaciones reforzadas, cuáles son los requisitos que deben reunir para poder llevarse a cabo. Vamos a incluir en una enmienda que ha presentado mi Grupo, señor Presidente, el terrorismo como uno de los objetivos a «comunitarizar». Quiero señalar también que una cuestión a la que ha hecho referencia -la de las cooperaciones reforzadasconstituye el segundo gran bloque de las cuestiones que trata esta resolución. Vamos a defender, antes de entrar en concreto en ese tema, la filosofía de este Parlamento, que no es otra que la extensión de la mayoría cualificada en el Consejo y la codecisión en el Parlamento. Yo lamento que no esté aquí el Consejo, pero me gustaría que alguien me dijera por qué este Parlamento solamente tiene atribuida la codecisión en determinados sectores. ¿Cuál es la razón conceptual, filosófica, política por la que el Parlamento no tiene codecisión en todos los sectores? Yo creo que no la hay, señor Presidente, y por tanto seguiremos repitiendo lo que hemos exigido. En segundo lugar, la cooperación reforzada no debe ser el gadget de esta Conferencia. La cooperación reforzada no resuelve los problemas. La cooperación reforzada -digámoslo claramente- sólo es un instrumento necesario cuando hay algún Estado miembro que bloquea, y para evitar el bloqueo de un Estado miembro. Si no hubiera esa voluntad, no sería necesaria la cooperación reforzada. Y voy a terminar, señor Presidente, diciendo brevemente que nuestra resolución establece las condiciones en que podrá ejercerse esa cooperación reforzada. Estoy seguro de que mis compañeros que van a intervenir próximamente podrán reflejar también otros aspectos de esta resolución, que espero sea aprobada mañana por una gran mayoría. Schaffner Señor Presidente, señor Comisario, Señorías, al inicio de la Conferencia Intergubernamental sobre la revisión del Tratado, el 29 de marzo del año pasado, en Turín, los participantes asignaron a ésta tres misiones: dotar a la Unión de instituciones eficaces en una perspectiva de ampliación; suscitar una verdadera ambición en materia de diplomacia y de defensa europeas; mejorar la organización del tercer pilar -justicia, asuntos exteriores-. Estos trabajos, en conjunto, deberían conducirnos a la Europa del siglo XXI, es decir, una Europa más cercana, más democrática, más solidaria. Sin prejuzgar el resultado, un año después del inicio de la CIG, los acontecimientos recientes han demostrado, en varias ocasiones, los límites de la arquitectura actual de la Unión, como son, por ejemplo, la debilidad de la Comisión en el drama de la EEB y la incapacidad de la Unión para dar respuesta a la angustia de los asalariados de Renault, en Vilvoorde. Al igual que el Sr. Schäfer, desearía llamar la atención de la Comisión y del Consejo sobre este último punto. En efecto, más allá de estos tres retos que deberá aceptar la CIG, ¿no es hora de construir la Europa social, no es hora de discutir, en frío, los dramas provocados por el desempleo, y que, mejor aún, intentemos evitarlos o atenuarlos? ¿Vamos a esperar a que a los 18 millones de conciudadanos que carecen de empleo se les pida que vengan a expresar su descontento en nuestro Parlamento, para vernos obligados a votar bajo presión? Frente a la globalización de los intercambios y al estallido de las tecnologías, ¿vamos únicamente a proponer a los hombres y a las mujeres que pueblan nuestra Unión esa alternativa desesperante: precariedad o desempleo? El sondeo de Eurobarómetro del mes de febrero de 1997 ha demostrado que el conjunto de nuestros conciudadanos consideraba prioritaria la lucha contra el desempleo y que ésta debía ser el objetivo principal de la CIG. Señorías, ¿daremos por fin a Europa los medios para trazar una tercera vía: la vía del empleo y de la justicia social? Sí, ya es hora de definir un verdadero modelo social europeo, como decía el Presidente Chirac cuando se inició la CIG. Finalmente, aun cuando pueda ser brutal o incluso dolorosa, la actualidad nos brinda una ocasión para dar un nuevo enfoque a la CIG, a fin de construir una Unión al servicio del hombre y evitar la tentación de proceder únicamente al retoque, ciertamente necesario, de nuestras instituciones. Spaak Señor Presidente, señor Comisario, como usted decía hace un instante, la Conferencia Intergubernamental ha iniciado su última fase. Tengo la impresión, más que cuando se inició la Conferencia, de que la opinión pública está traumatizada por dramas humanos, como el cierre de la factoría Renault en Vilvoorde, y de que no podrá tolerar progresos tímidos y sin efectos positivos en el funcionamiento de las instituciones, es decir, desprovistos de las soluciones necesarias para responder a las preocupaciones y al escepticismo de los ciudadanos europeos. Es sin duda hoy, en el seno del tercer pilar, cuando los progresos parecen ser los más significativos. Es cierto que en el ámbito de la seguridad, de la lucha contra la droga y de la delincuencia existe una expectativa por parte de la población. Nuestra resolución subraya las exigencias en este sentido. Pero el Consejo se equivocaría si pensara que con ello será suficiente. Unos progresos insuficientes en el primer y segundo pilares confirmarán el fracaso de la Conferencia, y el Parlamento Europeo se verá en el deber de transmitir esta decepción. Como lo ha recordado el Sr. De Giovanni, el Parlamento ha expresado y demostrado con rigor en todas sus resoluciones la concepción que tenía sobre la evolución institucional, ahora y sobre todo en la perspectiva de la ampliación. Con respecto al primer pilar, nosotros hemos pedido que se generalizase la votación por mayoría cualificada en el Consejo en todos los actos legislativos; que se ampliase el procedimiento de codecisión; y que se bajase el tope máximo de la mayoría. ¿En qué punto está la Conferencia Intergubernamental, con respecto al segundo pilar, señor Comisario? Nos gustaría saberlo. La cooperación reforzada será únicamente una solución extrema en caso de bloqueo, cuya posibilidad debe preverse. Nuestra resolución lo expresa claramente. Esta mañana hemos conmemorado el 40º aniversario de la firma del Tratado de Roma. Los actores de ese momento histórico de nuestro viejo continente tenían objetivos ambiciosos, y sobre todo la voluntad política de realizarlos. A pesar de las dificultades, mantuvieron el rumbo, y lo hicieron en un marco solidario. Ambición y valor político: esto es lo que les deseo a los actores de hoy. Herzog Señor Presidente, la solución que preconiza el Sr. De Giovanni está encaminada a fortalecer la unidad de las instituciones y a democratizarlas. Eso está muy bien y yo lo apruebo. No obstante, no se ha tratado un problema de capital importancia. Sin política social y económica común, la Unión Económica y Monetaria no funcionará. El asunto de las «vacas locas» demuestra la necesidad de una política común en el ámbito de la salud pública; el asunto de Vilvoorde, la necesidad de una política industrial común; el problema del tránsito, la necesidad de una política fiscal común. Mañana, necesitaremos una política común en el sector bancario, etcétera. Ahora bien, las instituciones actuales de la Unión Monetaria no permiten elaborar estas políticas, y la Conferencia Intergubernamental las ha excluido de sus trabajos. En conclusión: o bien lograremos desarrollar -en parte en el propio contexto de esta Conferencia, y una vez que ésta haya concluido- un verdadero marco institucional común para la Unión Económica y Monetaria y el primer pilar, junto con la capacidad de avanzar juntos, o bien tendremos que decidirnos a avanzar, lamentándolo mucho, por la vía de la cooperación intergubernamental reforzada en el primer pilar. Esto es lo que subrayo en una enmienda, que recomiendo a Sus Señorías voten positivamente. Schörling Señor Presidente, el Grupo de los verdes desea, a través de las enmiendas presentadas al Pleno, reforzar el texto de la resolución en aspectos que consideramos fundamentales y que también debieran serlo para la Conferencia Intergubernamental, que son los de la democracia, la apertura, y los derechos de los ciudadanos a la libertad y a la libre circulación. Con la palabra democracia queremos hacer referencia al respeto mutuo y al respeto por la diversidad. Cabe abrir caminos para que se respete verdaderamente a los nuevos países miembros, y para que no se den restricciones en base a la religión o la cultura, y para que seamos abiertos y democráticos. Estamos absolutamente en contra de la propuesta de la Presidencia holandesa de modificar el artículo contra la discriminación y de eliminar el que menciona las inclinaciones sexuales, la edad y las minusvalías. Para garantizar la existencia de un fundamento democrático para la categoría de país miembro de la Unión, consideramos que debería existir un artículo sobre el derecho a abandonarla. Dicho artículo también debería especificar el procedimiento y los costes de salir de la Unión. También es necesario modificar el artículo nº 23, de modo que quede claro que deseamos una política civil cara al exterior dentro del marco de un sistema de seguridad paneuropeo, y que todas las decisiones deben tomarse por unanimidad. Lamentablemente, veo que voy a utilizar más tiempo del que me corresponde porque tengo que decir que no estoy satisfecha con el modo en que la Comisión de Asuntos Institucionales ha dado curso a esta resolución. Se ha ido a un paso demasiado rápido. Se nos han presentado enmiendas, textos y enmiendas orales mientras deliberábamos. Sencillamente, no hemos tenido tiempo de analizar correctamente estas enmiendas. Quiero alertar sobre la increible rapidez con que se adoptan las decisiones en la UE. ¿Cómo van a seguir los ciudadanos estos debates y los nuevos términos que utilizamos? Es mi deber dar una señal de advertencia. ¡No actúen sus Señorías como lo ha hecho la Comisión de Asuntos Institucionales! Dell'Alba Señor Presidente, señor Comisario, Señorías, ante todo apoyo las quejas del Sr. Méndez de Vigo por la ausencia del Consejo que, a pesar de que formalmente no está obligado a estar presente, ha de saber, gracias a sus funcionarios, que la política y las posiciones del Parlamento se adoptan en este Pleno y, en consecuencia, si está interesado en oírlas, es aquí donde las debe escuchar. En cuanto a la resolución que nuestro Grupo va a votar -esperando que obtenga ese consenso en el que confían muchos otros colegas- deseo centrarme en particular en el tema de la cooperación reforzada, para dirigir un llamamiento y una invitación al Comisario Sr. Oreja a fin de que estudie el contenido de la resolución que vamos a votar mañana y el resultado de los trabajos de la Comisión de Asuntos Institucionales, no sólo en lo referente al carácter indivisible del Parlamento, cuestión puesta en tela de juicio por la Presidencia neerlandesa con soluciones cabría decir poco más o menos que sin fundamento y que espero que cuanto antes sean objeto de una revisión, sino en lo referente al papel de la Comisión. Sé que la Comisión estaría dispuesta a renunciar a su papel de guardían, de pilar de la defensa de la estructura de los Tratados, de la Unión y de lo que se le demanda en virtud del Tratado. Sin embargo, consideramos que la cooperación reforzada es un instrumento propio de la lógica del Tratado y, por consiguiente, en el momento en que ese o aquel Estado bloquea un proceso de comunitarización, la Comisión, guardían de los Tratados, se convierte en promotora de una iniciativa, habida cuenta de que no podemos dejar dicho cometido a los Estados miembros. Por ello, estoy satisfecho de que el Parlamento mantenga esta posición y espero que pueda servir de ayuda a la Comisión para su reflexión. Berthu Señor Presidente, los cuarenta años que nos separan de la firma del Tratado de Roma pueden dividirse, si se atiende a la evolución de la opinión pública, en dos períodos. Hasta el comienzo de la década de 1980 las Comunidades están implantándose, las instituciones logran cierto equilibrio con el compromiso de Luxemburgo y la creación del Consejo Europeo. En este período, Europa aprende a darse a conocer y, poco a poco, los ciudadanos empiezan a tener una percepción positiva de ésta. Pero después de la primera mitad de la década de 1980 parece que la curva se invierte, que las instituciones pierden su equilibrio, que el déficit democrático aumenta y sobre todo que la confianza disminuye. Muchos de nosotros lo comprueban en su país y, en cualquier caso, es real en Francia: cuando hoy se inicia un debate público sobre el desempleo, la inmigración, la inseguridad, el librecambio, la Unión Europea es percibida, de entrada, como una fuente de amenazas y no como un factor esperanzador. Esta inversión fantástica de la opinión debe estudiarse seriamente, sus causas deben ser analizadas, si queremos enderezar el rumbo. Para mi Grupo la causa esencial responde a la fijación en el plano europeo de objetivos muy alejados de las expectativas de los ciudadanos. Y este distanciamiento procede a su vez de una incapacidad de control por parte de las naciones sobre las instituciones europeas; incapacidad que no es en absoluto accidental, sino que es intrínseca a un sistema que, precisamente, se ha fijado como objetivo superar las naciones y que, en cierto modo, su propio pecado le sirve de penitencia. En este 40º aniversario del Tratado de Roma, la tarea de la Conferencia Intergubernamental debe ser recobrar las condiciones gracias a las cuales la Unión se ganará la confianza de los ciudadanos. Por esta razón mi Grupo no se asocia a la resolución de la Comisión de Asuntos Institucionales que se somete a votación, puesto que rinde culto en demasía a la «comunitarización» a toda costa y a la votación por mayoría, que en el pasado ha contribuido a fortalecer a las administraciones europeas, debilitando a las naciones. Por eso, señor Presidente, mi Grupo ha presentado una contrapropuesta de resolución centrada en la idea de fortalecer el control de las naciones sobre la Unión Europea y de desarrollar la flexibilidad para que la Unión se adapte mejor a las necesidades de los ciudadanos. El Presidente He recibido dos propuestas de resolución de conformidad con el apartado 5 del artículo 40 del Reglamento . Schulz Señor Presidente, Señorías, la excelente resolución del colega de Giovanni me ofrece la oportunidad de sacar a debate una cuestión importante, que constituye un gran peligro para el desarrollo europeo. El desarrollo de la Unión va unido ineludiblemente a la cooperación en materia de seguridad -condicionada por la forzosa integración económica- y a la necesidad de reforzar la cooperación en el ámbito de la seguridad interior. La libertad de circulación en el ámbito de la Unión Europea que todos deseamos, tanto para los ciudadanos de la Unión como para los de terceros países, es objeto de amplios debates desde la perspectiva del Derecho comunitario, pero también de la cooperación intergubernamental, puesto que dicha libertad de circulación requiere otros elementos complementarios en el ámbito de la seguridad interior. Estos elementos de la seguridad interior, que se concretan en la EUROPOL, en el sistema europeo de información, en el convenio sobre las fronteras exteriores, en el sistema de información de Schengen que debatimos ayer, exigen todos una estrecha cooperación entre los Estados miembros en unos ámbitos en los que la Comunidad restringe las libertades ciudadanas en el plano intergubernamental, aunque también de manera muy consecuente. No es necesario que mencione aquí que personalmente, al igual que muchas y muchos de mis colegas, yo preferiría que esto se hiciese dentro del ámbito del Derecho comunitario y bajo el control y la competencia legislativa del Parlamento Europeo. No obstante, el hecho de que no sea así, mientras que a la vez estos procesos también se sustraen en creciente medida a la competencia de los Parlamentos nacionales, entraña el riesgo de que se cree un déficit democrático en el ámbito del tercer pilar, que las ciudadanas y ciudadanos de la Unión Europea también perciben como tal y que, por lo tanto, contribuye a acentuar la pérdida de confianza en la legitimidad democrática de las actuaciones europeas. Es muy acertado, por lo tanto, que en la resolución se señale la necesidad de actuar muy especialmente en el ámbito del tercer pilar y de la aplicación del artículo 7 A del Tratado de la UE. Anastassopoulos Señor Presidente, cuarenta años después de la firma del Tratado de Roma, hoy deliberamos sobre su tercera revisión en medio de un ambiente lamentablemente melancólico. El informe de la Unión Europea debería, en principio, llenarnos de satisfacción y optimismo, pero los obstáculos que encontramos en las negociaciones nos llevan forzosamente al pesimismo y la preocupación. El Sr. De Giovanni ha señalado con acierto los motivos más generales de nuestra preocupación. No puedo sino compartirlos y añadir sin rodeos que temo la crisis que se acerca. El resultado de Amsterdam y de Luxemburgo sigue siendo hasta la fecha, según mi punto de vista, un retoque cosmético del Tratado en lugar de un progreso decisivo. A las preocupaciones generales debo agregar las preocupaciones particulares que tenemos los representantes de los países más pequeños. No es suficiente reiterar los principios que han regido en estos últimos cuarenta años proporcionándonos tantos éxitos: la unidad del sistema institucional, la conservación de los derechos comunitarios adquiridos, el principio de la igualdad, el principio de la cohesión social, la preservación del equilibrio. Se hace tan necesario que respetemos estos principios como que los propaguemos. No debemos alejarnos de ellos ni desviarnos jamás, como ha sucedido recientemente con la posición adoptada por la propia Comisión con respecto a su composición. No hay igualdad entre Comisarios de primera y de segunda categoría en beneficio de una Comisión supuestamente más eficaz, querido amigo Marcelino Oreja. No es más democrática esta estructura, ni ayuda a conservar los equilibrios, por lo que no podemos aceptarla y, naturalmente, tampoco proponerla a los parlamentos y ciudadanos de nuestros respectivos países. Señor Presidente, creo que sólo siendo consecuentes con los citados principios, que están en el punto de mira de los intereses de los grandes, podrá progresar la Comisión. Seguiremos luchando por esto, aunque no puedo asegurar que en este momento podamos conseguirlo. Cardona Señor Presidente, hoy se cumple el cuadragésimo aniversario de la firma del Tratado de Roma. Al dirigirme a este hemiciclo, no he podido dejar de oír una frase, según la cual en cuarenta años habría sido posible hacer más y mejor por la construcción europea. Por ser esta mi primera intervención, no podía dejar de sentirme incomodada por el sentido de ese pensamiento. Quisiera que supiesen Sus Señorías que también a mí me preocupa la eficacia de la Unión Europea. Pero, ¿acaso debemos sacrificar la paz, la seguridad, la libertad, la democracia y la solidaridad a la eficacia? ¿Acaso debemos sacrificar, en nombre de la urgencia, los más nobles objetivos que, desde la firma del Tratado de Roma, nos condujeron hasta aquí? La prudencia nos dice que lo que se hace deprisa no puede quedar bien. Considero incluso que una de las razones del éxito de Europa se debe a la solidez con que se ha ido construyendo, después de mucho trabajo, arduas negociaciones y consensos verdaderos, es decir, que sólo se ha conseguido porque se ha sabido dar tiempo al tiempo, porque nunca ha habido la tentación de imponer nada, siempre ha habido la preocupación de convencer a los Estados para que se adhirieran voluntariamente a ella. Cuando se formulan votos para que en 2057 nuestros nietos puedan conmemorar el centenario de la firma del Tratado de Roma, también yo me asocio a esos votos. Pero honrar a aquellos que antes de nosotros pensaron en Europa, actuaron para transformarla y nos legaron la misión de continuarla exige el justo reconocimiento de que dar tiempo al tiempo siempre ha sido la razón de su éxito. Hoy no dejemos de reconocerlo, aunque sólo sea para que podamos explicar lo que queremos, hacia dónde vamos y cómo vamos. Los ciudadanos de los Estados miembros de la Unión Europea tienen ese derecho; nosotros, que aquí legítimamente los representamos, tenemos ese deber. Frischenschlager Señora Presidenta, permítame que señale con toda brevedad un aspecto que me incomoda en el presente debate. Muchos actúan como si estuviésemos esperando que en Amsterdam se produzca un milagro de Pentecostés tardío, cuando por el contrario está bastante claro que en la Conferencia Intergubernamental no se ha alcanzado un acuerdo sobre ninguno de los aspectos políticos esenciales, ni por lo que respecta a los derechos fundamentales, ni en cuanto a la composición de la Comisión, ni en lo tocante a la flexibilidad, ni tampoco en relación con las nuevas decisiones por mayoría. En todos los aspectos hay conflictos y no existe unanimidad. Todos señalan, sin embargo, esta unanimidad como requisito previo para poder iniciar las negociaciones con vistas a la ampliación. Por consiguiente, es muy importante que el Parlamento no se pierda en detalles, sino que aborde las cuestiones más centrales en sus resoluciones. Éste es el primer punto que quería abordar. El segundo es que espero una actuación más ofensiva por parte de la Comisión. No nos basta con que el señor Comisario nos diga, como hoy hemos escuchado, que espera haber concluido en Amsterdam, pero que no sabe cómo se concluirá. ¿Cuál será la continuación? En tercer lugar, es decisivo que velemos para que nuestros Parlamentos nacionales presionen a los respectivos Gobiernos y que les instemos a hacerlo. Esto es absolutamente decisivo, pues de lo contrario luego ya será demasiado tarde y estaremos poniendo en peligro no sólo la Unión actual, sino también la ampliación e incluso todo el proyecto europeo. ¡El tiempo apremia! Sjöstedt Señor Presidente, lo que me sorprende al leer esta propuesta de resolución es que vivo en dos realidades distintas: la política de Suecia y la de la Comisión de Asuntos Institucionales. En mi país no he hablado con un solo votante que exigiera un sistema electoral unificado. Nunca he conocido a nadie que exigiera la ciudadanía de la Unión o la mayoría cualificada en cuestiones de Derecho penal. Por el contrario, he encontrado una crítica constante de las carencias de la Unión Europea con respecto a la verdadera democracia. El mayor problema de la UE no es el tercer pilar ni la flexibilidad, sino la falta de legitimidad democrática. Por eso es tan grave que la Conferencia Intergubernamental no parezca hacer gran cosa en este ámbito. No parece que vaya a haber reuniones del Consejo de Ministros accesibles al público, lo cual es una obviedad en una democracia con apertura con respecto a su asamblea legislativa. Parece que se va a introducir un escrito muy vago sobre el principio de la apertura. Parece ser que va a adjudicársele más poder a la Comisión, que ya se encuentra bajo un control democrático parlamentario muy flojo. Estamos en la vía de una disminución del poder de los parlamentos democráticos nacionales y hacia un mayor supranacionalismo. Nos dirigimos hacia un «nuevo Maastricht» y una nueva confrontación. Por último, tengo que decir que comparto la crítica de mi colega Schörling del modo en que se ha llegado a esta resolución. Un claro ejemplo de que ni siquiera tenemos acceso a las propuestas de enmienda cuando debatimos estos asuntos. Cabe que reflexionemos sobre ello, ahora que exigimos más poder, y en que primero es necesario hallar unos procedimientos de trabajo que funcionen realmente de un modo democrático en el Parlamento. Voggenhuber Señor Presidente, Señorías, raras veces en la historia de la UE hemos tenido que constatar tan dolorosamente como hoy la brecha entre el sueño y la realidad. Para ello basta con que nos adentremos en las conocidas propuestas de la Presidencia irlandesa, cuando todavía resuenan en nuestros oídos los discursos conmemorativos del 40o aniversario de los Tratados de Roma. Yo me pregunto si la Europa de la libertad, de la justicia y de la paz todavía guarda alguna relación con la Europa que se prevé y se está impulsando en la Conferencia Intergubernamental. El Parlamento Europeo debate hoy, en realidad, la enésima propuesta de resolución sobre la Conferencia Intergubernamental y yo temo que ésta será considerada tan irrelevante como todas las anteriores o, en el mejor de los casos, como un estorbo. Quizás deba darnos que pensar que la Presidencia del Consejo ni siquiera se haya molestado en estar presente en un debate tan fundamental de esta Asamblea. No se trata de volver a hacer girar el molino de las oraciones, sino de reflexionar sobre los medios de presión política de que dispone esta Asamblea para elevar considerable y efectivamente su presión sobre la Conferencia Intergubernamental, en las pocas semanas y los pocos meses que faltan para la misma. Entre los citados medios de presión yo incluyo los más espectaculares, desde la moción de censura contra la Comisión, que no sigue al Parlamento en relación con este tema, hasta la denegación de la aprobación del Presupuesto de una UE que no podemos considerar que sea la Europa que debemos ofrecer a las personas. Medina Ortega Señor Presidente, en mi corta intervención voy a llamar un poco la atención al señor Comisario, D. Marcelino Oreja, como doctor en Derecho, profesor de Derecho internacional, diplomático, ministro de Asuntos Exteriores, antiguo Secretario General del Consejo de Europa y hoy eficacísimo Comisario, sobre un tema que él conoce bien. Esta mañana celebrábamos el 40º aniversario del Tratado de Roma. Como han dicho muchos oradores que me han precedido, y como sabe el señor Comisario, el Tratado de Roma -y los Tratados de las Comunidades, que nacieron de los Tratados de París y Roma- se caracterizan por establecer una innovación en el Derecho internacional: la creación de comunidades supranacionales, en las cuales las relaciones entre los Estados no se rigen por el Derecho internacional tradicional. En este momento, me temo que el Consejo de Ministros está a punto de hacer un gran descubrimiento -en España utilizamos la expresión «tardío descubrimiento del Mediterráneo». Hay gente que de repente descubre cosas que ya se habían descubierto antes. Pues bien, el Consejo está a punto de descubrir el Derecho internacional. Es decir, que lo que era una comunidad basada en el Derecho comunitario, está a punto de transformarse en una comunidad de Derecho internacional, como es la Organización de las Naciones Unidades. Y para no extenderme demasiado, como el señor Comisario estará presente en las negociaciones del Consejo, voy a darle un pequeño consejo, y es que les recuerde a los miembros del Consejo cómo funciona este Parlamento. Porque me he quedado bastante impresionado con la propuesta del Consejo de que, en los debates parlamentarios, solamente participen los parlamentarios de los países que están en la flexibilidad. Es decir, que si el Sr. Haarder, por ejemplo, está presidiendo y se plantea en ese momento un tema con respecto al cual ni Inglaterra ni Finlandia ni Grecia participan en la flexibilidad, el señor Haarder, que ahora preside la sesión, tendrá que buscar uno por uno a cada diputado, llamar a los ujieres y expulsar de la sala a esos diputados para que se pueda llevar a cabo ese procedimiento. Pero luego viene otra flexibilidad distinta, y ahí están Inglaterra, Suecia y Finlandia, pero no están Portugal, España y Alemania. Entonces, el señor Presidente del Parlamento tendrá que llamar otra vez a cada uno de los diputados para que salgan y entren los otros. Va a ser una cosa muy divertida, lo vamos a pasar muy bien, pero me temo que, como he dicho antes, con el redescubrimiento del Derecho internacional por el Consejo, vamos a matar a esta Comunidad que fundamos hace 40 años. Lucas Pires Señor Presidente, en términos de distancia histórica, 40 años sería una edad de crecimiento, no de crisis depresivas. Ahora bien, la impresión que da es que el baile diplomático de la CIG, a pesar de haber comenzado hace mucho, aún no ha encontrado su música. Al cabo de varios meses de dar vueltas, parece faltar la propia partitura. Sólo eso explica que su tema principal sea ahora la flexibilidad. Es sintomático que una válvula de seguridad excepcional, tipo «último recurso», haya ganado el centro del palco. Estaríamos de acuerdo, si fuera con la condición de romper los bloqueos, pero no si fuera la vía para liquidar el acervo comunitario y la cohesión económica y social o para fragmentar las instituciones, esquivar el control parlamentario o reconstituir egoísmos, avanzando definitivamente por separado, como a veces parece prefigurar la disputa norte/sur sobre la moneda única. Por eso, apoyamos al unísono la formulación del marco preciso y restricto para la llamada cooperación reforzada. La flexibilidad puede ser útil, tanto para viabilizar la ampliación como para evitar el chantaje de los obstruccionistas permanentes. Pero se debe plasmar en más puentes y puertas abiertas, no en más fosos y puertas cerradas. Creíamos, al contrario, que la democratización de las instituciones sería una de las primeras preocupaciones de la Conferencia Intergubernamental. Después de Maastricht, los ciudadanos habían dicho que no querían más Europa sin más democracia. Ahora bien, el mínimo de esa democratización consistiría en la ampliación de las competencias de codecisión del Parlamento Europeo a todas las materias de tipo no constitucional del primer pilar. Eso sería aún más importante en vísperas de la moneda única. De hecho, no podemos completar el mercado y dejar la democracia a medio camino. Otro aspecto en el que los ciudadanos tampoco perdonarán vacilaciones es el de la seguridad interna y de la lucha contra la delincuencia organizada. La situación de estabilidad de la moneda única exige una situación paralela de estabilidad, desde el punto de vista de la seguridad, a la medida del mercado transnacional que, por definición, los Estados ya no están en condiciones de garantizar por separado. De otro modo, los ciudadanos van a ver en el mercado y en la moneda una amenaza más que una conquista positiva. La comunitarización de la política de visados y asilo, la introducción de la mayoría cualificada para decidir en esas esferas, su sujeción al control del Parlamento Europeo y del Tribunal de Justicia, la armonización de los procedimientos de cooperación judicial, la incorporación de Schengen a los Tratados y la concesión de poderes excepcionales a Europol para luchar contra los delitos en el nivel transnacional son esenciales, son también la condición para evitar la recuperación malsana de la inseguridad por los extremismos. Esperamos, señor Presidente, que la atrasada carrera de la CIG pueda ganarse aún en la meta. De lo contrario, quedaremos empantanados entre las perspectivas de un Maastricht III o de otra Europa aún por concebir. Van Dijk Señor Presidente, la Presidencia ha suprimido cuestiones como la edad, la minusvalía y la inclinación sexual del artículo sobre la antidiscriminación. Me parece un hecho escandaloso. La Presidencia sugiere que en las medidas contra la discriminación resultan suficientes las actuales disposiciones, lo cual no es más que un pretexto injustificado. Puesto que la Comisión viene quejándose desde hace largo tiempo de la ausencia de un fundamento jurídico y desearía por una vez saber la opinión del Sr. Oreja a ese respecto. Lo que parece es que la Presidencia tiene verdaderamente miedo de que un artículo sin acción inmediata resulte demasiado caro a causa del requisito de unanimidad y en este caso no son las pelas las que cuentan, sino diría más bien los modales. La equiparación de derechos de las personas mayores, de los minusválidos, de los gays y lesbianas constituye una norma fundamental de civilización que figura en nuestro nuevo tratado. Deberá pasarse por alto entonces el artículo 119 referente a la igualdad de tratamiento para ambos sexos, la fórmula irlandesa, la igualdad de remuneración por trabajos equivalentes. ¿Es que esto resulta tan caro en realidad? Sobre el artículo que se propone ahora no hay ningún parlamento que tenga control. Este hecho refleja la manera en la cual una vez más Europa amenaza con convertirse en decisiones tomadas en reunioncitas secretas de ministros. ¿Dónde está entonces la vocación neerlandesa por una mayor democracia? Me siento terriblemente defraudada. Izquierdo Rojo Señor Presidente, es bastante lógico que el Consejo no esté presente y no quiera dar la cara con las propuestas que ha hecho, porque la Presidencia holandesa ha hecho algo que es bastante difícil: ir a peor y demostrarnos que siempre cabe algo peor. Y sus propuestas, las que ha presentado, suponen claramente un paso atrás. Es posible que sea una táctica y que entonces lo que pretenda es que, después de estar donde estamos ahora, sólo anhelemos quedarnos como estábamos antes, es decir, mal. Pero lo cierto es que hoy estamos peor que ayer y vamos a estar aún peor mañana, tanto en lo institucional, como en lo político y en lo social. Además los graves retrocesos son justamente en las dos áreas más sentidas por la ciudadanía europea: los derechos de la mujer y el déficit democrático. Y se teme consolidar, o dar poderes, a la institución más responsable, más democrática, más representativa de Europa como es el Parlamento Europeo, pero no se teme potenciar a los oficinistas y burócratas que están poblando una Europa, la de hoy, que es puro déficit democrático. El hoy de la Europa es justamente ese control democrático y el mañana es que nos preguntemos qué control se va a ejercer sobre el Banco Central Europeo con el gran poder que va a acumular. Señor Presidente del Consejo, señor Comisario, señor Presidente del Parlamento Europeo, vamos a celebrar el 40º aniversario del Tratado de Roma diciendo simplemente «más democracia para Europa». Maij-Weggen Señor Presidente, en realidad debería ser hoy un día de fiesta, ya que los Tratados de Roma no han dejado de aportar numerosos aspectos positivos. Debemos estar agradecidos a figuras como Schuman, De Gasperi y Adenauer por haber mostrado, en el momento oportuno, sus cualidades de hombres de Estado, capacidad de visión y valentía. La visión de la manera en la cual Europa, tras dos guerras mundiales, debería avanzar por el camino de la paz y del bienestar. Y la valentía de haber emprendido también los pasos necesarios para ello. Pero, no es hoy un día de fiesta, señor Presidente. Muchos jefes de gobierno actuales, así como la Presidencia neerlandesa, carecen de la visión y del valor necesarios para alcanzar los avances indispensables en el marco de la CIG. Citaré tres puntos que no funcionan en absoluto. Uno es el tema de la igualdad de tratamiento, el segundo el tema de la flexibilidad y por último el tercer pilar. Me referiré en primer lugar a la igualdad de tratamiento, también abordado por la Sra. Van Dijk. Habíamos pedido encarecidamente se incluyese en el Tratado un amplio artículo sobre la igualdad de tratamiento y la antidiscriminación. Ahora resulta que en una serie de puntos, en lo relativo a las personas de edad avanzada, a los minusválidos, a las preferencias sexuales, la Presidencia hace caso omiso de ellos. Nos parece algo inadmisible y puedo asegurarle que el Parlamento y nuestro grupo político habrá de examinar atentamente el Tratado en lo referente a dicho tema. El segundo tema es el de la flexibilidad. Hay que reconocer que la flexibilidad corre el riesgo de convertirse cada vez más en un pretexto para encubrir los fracasos registrados en otros ámbitos. No sólo en lo referente a la política interior, sino también en seguridad interna y política ambiental. Y cuando esto sucede, el principio de la flexibilidad no ofrece ninguna opción positiva, a no ser un pretexto y una trampa que lo único que harán es salir caras a la Unión. En la resolución que nos ocupa se imponen por ese motivo fuertes requisitos a esa flexibilidad, entre los cuales el más importante consiste en la necesidad de un control democrático. Y el hecho de que la Presidencia neerlandesa considera también innecesario someter al presupuesto agrícola a un control democrático constituye ya un indicio significativo. Consideramos igualmente inadmisible una flexibilidad sin control democrático. Y pasamos entonces a la lucha contra la delincuencia internacional. Mientras no se incluya esta cuestión en el ámbito del primer pilar, y hasta el presente no disponemos de ningún documento que lo atestigüe, y mientras resulte imposible la votación por mayoría cualificada, seguirá sin resolverse ese problema de Europa. Esto significa que seremos simplemente incapaces de hacer frente debidamente a las cuestiones del narcotráfico, el comercio de personas y de armamentos y que Europol seguirá constituyendo una institución desprovista de capacidades. La Presidencia neerlandesa no se ocupa de hecho de estas cuestiones ya que existe la voluntad de mantener excluido el tema del narcotráfico del tercer pilar o del primer artículo del Tratado. Pero comprobamos así en realidad que a causa de la venta libre de drogas en los «coffeshops» en los Países Bajos se ven entorpecidos el pilar interno y el combate de la delincuencia internacional. Señor Presidente, las condiciones existentes para la CIG no son favorables. Ni hay esperanzas siquiera de que cambie esa situación. Y esto es algo vergonzoso. Vergonzoso de parte de un Consejo que es incapaz de llevar a cabo lo que fue posible en los años cincuenta. La situación en torno a la CIG demuestra un alto grado de flaccidez. Habrá que ver cómo evoluciona, aunque espero que mejore, de lo contrario no tendremos otra solución que ser más severos en nuestras críticas. Barros Moura Señor Presidente, cuando en 1986 se concluyó el Acta Única, Altiero Spinelli afirmó en esta Asamblea, con su gran autoridad política y moral, que la montaña había parido un ratón. ¿Qué diría hoy, si hubiera de pronunciarse sobre esta Conferencia Intergubernamental? La evidente incapacidad política para afrontar los problemas vinculados con la ampliación y con las indefiniciones en cuanto al avance hacia la moneda única, mediante una profundización efectiva de la integración política y social de Europa, ha propiciado que los Gobiernos hayan hecho resurgir como asuntos decisivos la seguridad interior y la cooperación reforzada. Es cierto que el aumento de la delincuencia y de la inseguridad de los ciudadanos asociada con la unificación del espacio europeo reclama una capacidad de respuesta común y eficaz, cuya falta es un grave factor de desprestigio y rechazo de la propia Unión Europea. Es necesario que la Conferencia Intergubernamental responda a eso en términos democráticos. Se está presentando la cooperación reforzada como un medio de hacer avanzar la construcción europea venciendo la resistencia de ciertos países. Pero, ¿cómo comprender la cooperación reforzada sin tener garantizada previamente en el Tratado la ampliación del voto por mayoría cualificada precisamente para impedir los bloqueos resultantes del derecho de veto? Ante las propuestas conocidas, tiene el mayor sentido la exigencia de que la consagración de la cooperación reforzada no pueda conducir a una Europa à la carte y garantice la unidad política institucional, la igualdad entre los Estados miembros y la cohesión económica y social. Pero no está garantizado que así sea. Al contrario, hay que temer que ésa pueda ser la vía para consagrar un sistema auténtico de directorio, que no podríamos por menos de rechazar y combatir. La preocupante tendencia de las propuestas de la CIG a retroceder a los métodos de decisión intergubernamentales con la reducción de los propios poderes del Parlamento Europeo contribuirían a agravar aún más el déficit democrático y de ciudadanía. Señor Presidente, al apoyar esta propuesta de resolución, queremos sobre todo oponernos en nombre de la democracia y de la solidaridad en la Unión Europea al proyectado fraccionamiento de la Unión mediante estas propuestas insensatas. Salafranca Sánchez-Neyra Señor Presidente, yo creo que el hecho de conmemorar un acontecimiento, ciertamente histórico, como es la firma del Tratado de Roma, no debe limitarse exclusivamente a traer a la memoria viva de nuestros recuerdos un hecho del pasado por muy honroso que sea. Yo creo que se trata, señor Presidente, de extraer la esencia, los principios, los valores de un hecho fundamental que cambió la faz de nuestro continente, de interpretarlos y examinarlos en clave de futuro y, sobre todo, en términos de estímulo para el porvenir. Creo que la lección a extraer el día de hoy es meridianamente clara. Creo que una visión de Europa basada fundamentalmente en lo tangible, en lo material, es una visión legítima del proyecto. Pero frente a esa visión basada en el saldo financiero, en la noción de contribuyente neto, o de beneficiario neto, creo que ha llegado el momento de volver otra vez la vista hacia los valores que inspiraron la acción de los padres fundadores de Europa, a la noción de paz, de concordia, de comprensión y de solidaridad. Y todas ellas entendidas un poco a la luz de las circunstancias y del tiempo que nos ha tocado vivir, porque la Unión Europea de hoy fue durante un cierto tiempo un mercado común. Ese estadio ha sido ya superado, señor Presidente, y hemos pasado de una noción de consumidor a una noción de ciudadano y de una noción de Mercado Común a una noción de Parlamento. Y entiendo que le corresponde a este Parlamento, junto a la Comisión, el de dar un impulso decisivo al proyecto de integración europea, que se encuentra en un momento clave de su calendario. Europa tiene que despertar de su letargo y dar un paso en la buena dirección, y sólo lo podrá hacer con pragmatismo y con visión de futuro. Entiendo que este es el mensaje que hay que transmitir a la Conferencia Intergubernamental: poner las cifras al servicio de los ideales, no incurrir en la miopía del que piensa más en las próximas elecciones que en las próximas generaciones y buscar cada uno su interés en el interés común. Dury Agradezco al Comisario Oreja por estar entre nosotros, ya que se trata de formular una pregunta a la Comisión para emitir nuestro dictamen al Consejo, que no está representado. ¿Qué se puede decir al Consejo, como no sea que demuestra una actitud de hipocresía, que hoy el problema consiste en hacer avanzar la democracia y que el objetivo de los gobiernos es, en cierto modo, hacer retroceder la Conferencia Intergubernamental? En el fondo, estarían muy contentos si pudieran suprimir el Parlamento Europeo. Además, no estarían obligados a hacer acto de presencia un día al mes. Daré tres ejemplos. En primer término, en el presente período parcial de sesiones hemos votado una resolución sobre los derechos humanos y la ley Debré, lo que exasperó al Presidente Chirac. Por consiguiente, en la Asamblea Nacional, el Gobierno francés se pregunta cómo podrá hacer callar al Parlamento Europeo e impedirle que en lo sucesivo emita su dictamen sobre los derechos humanos y el tercer pilar. En segundo término, durante varios meses nos hemos negado a aprobar el acuerdo con Turquía debido a la situación de los derechos humanos. Esta actitud irrita al Consejo y, por tanto, las conclusiones de Dublín proponen limitar el derecho del Parlamento de emitir su dictamen conforme sobre los acuerdos de asociación y la ampliación, excluyendo de nuestra competencia los acuerdos que tengan implicaciones presupuestarias y que afecten al derecho de codecisión. ¿Por qué? Porque molestamos. En tercer término, se nos anuncia que se progresa en el ámbito del tercer pilar. Está muy bien; pero, en la práctica, se excluye al Parlamento Europeo en provecho de los Parlamentos nacionales. Ahora bien, éstos tienen una visión mucho más parcial de las cosas. Además, son manipulables puesto que se sitúan dentro de la lógica de la mayoría gubernamental. ¿Y por qué no se quiere dar la palabra al Parlamento Europeo? ¡Porque molesta! En estas condiciones, no dirigiré mis preguntas a la Comisión, ya que estamos de acuerdo, sino al Consejo. Le preguntaré: ¿qué es lo que realmente defienden para hacer avanzar la democracia? Digan francamente cuáles son sus intenciones con respecto al Parlamento Europeo. Es verdad que nosotros molestamos, es verdad que no somos un Parlamento conservador, pero ese es el precio de la democracia. Rack Muchas gracias, señor Presidente. La calidad técnica del himno europeo ha sido espantosa esta mañana. Debemos velar por que el proyecto de Europa no corra la misma suerte. Necesitamos un nuevo impulso. En efecto, hoy tenemos buenos motivos para celebrar el 40o aniversario de los Tratados de Roma, que han aportado la paz y al menos un relativo bienestar a una gran parte de Europa y a sus ciudadanos. Pero también tenemos motivos para preocuparnos por el futuro de Europa. Ya se han mencionado en varias ocasiones hoy aquí los principales temas con respecto a los cuales consideramos absolutamente insuficiente el estado actual de las negociaciones en el marco de la Conferencia Intergubernamental. Nosotros cuestionamos el proyecto de Europa sin una auténtica reforma institucional. Las decisiones por mayoría deben convertirse en la norma y en el futuro ya no debe aprobarse ninguna legislación europea sin la plena codecisión del Parlamento. Si en los tres meses que faltan no se registra ningún avance en estos dos aspectos, la Conferencia Intergubernamental no podrá culminar con éxito. Con lo cual también queda en entredicho el inicio de las negociaciones para la adhesión de los países de la Europa central y oriental. En mi calidad de austriaco, yo abogo sin reservas por que nuestros vecinos del Este también tengan acceso a una Europa común. Pero para ello debemos construir una Unión que sea adecuada y que esté preparada para acoger también en la práctica a estos nuevos Estados miembros. No debemos poner en cuestión lo que se ha conseguido en cuarenta años. En los meses que nos quedan, debemos hacer realmente todo lo posible para alcanzar soluciones razonables y practicables sobre todo en relación con los importantes temas institucionales, que el Consejo hasta ahora ha eludido en su mayor parte. Cederschiöld Señor Presidente, la Conferencia Intergubernamental debe abrir nuevas posibilidades de conseguir una seguridad interna para la Unión. Si no se logra este objetivo, los ciudadanos pagarán por ello con la moneda de una mayor violencia y criminalidad. No podemos resolver los problemas relativos a la seguridad en una Unión paralizada por vetos y bloqueos, una Unión que va a componerse seguramente de 27 Estados miembros. Deben agilizarse las decisiones en torno a las cuestiones fronterizas y de inmigración si queremos que la ampliación sea factible. Tanto la seguridad interior como la exterior tienen que convertirse en partes integrantes de la nueva Europa. El ambiente de una política de seguridad reforzada con motivo de la ampliación no debe llevarnos a un empeoramiento con respecto a la seguridad interna en la Unión. Sin apertura, democracia, votaciones por mayoría y un control judicial del Estado de Derecho, basado también en las constituciones de los Estados miembros, no podrá crearse ningún espacio jurídico eficaz a nivel europeo. Se requiere más precisión en torno a los problemas que plantean el crimen internacional, el comercio de drogas, el terrorismo, y la cooperación jurídica y administrativa. Aquellos que se oponen a una normativa más eficaz más allá de las fronteras en relación con la lucha contra el crimen y con la inmigración están alentando la aparición de unas nuevas constelaciones políticas que crearán una situación que puede debilitar la identidad y la transparencia en la Unión. Esta sería una vía peor que la natural de crear juntos un espacio jurídico eficaz, sobre una base democrática. Nuestros hijos y nietos van a reclamar unas posibilidades jurídicas de poder llevar una vida tranquila. Sería vergonzoso que el Consejo no cumpliera con un requisito tan elemental. Maij-Weggen Señor Presidente, plantearé una cuestión de orden antes de que conteste el Sr. Oreja. Muchísimos colegas han efectuado observaciones sobre la ausencia del Consejo. Estimo que el hecho de celebrar aquí un debate con la denominación «Preguntas a la Comisión» no puede constituir en caso alguno un motivo que justifique la ausencia del Consejo. Se trata en realidad de una falta de comprensión de los procedimientos de este Parlamento. Y esto tiene que saberlo la Presidencia neerlandesa. Si bien he comprendido, mañana se presentará una enmienda oral a la resolución. Me parece conveniente que recuerde que en todos los debates de importancia deberá estar presente la Presidencia neerlandesa o cualquier otra presidencia. Quería señalar esto antes de la intervención del Sr. Oreja. Oreja Aguirre Señor Presidente, no quiero dejar de agradecer las distintas intervenciones que han tenido lugar aquí. Debo decirles que para mí serán extraordinariamente importantes en el trabajo que, en nombre de la Comisión, tengo que llevar a cabo en la Conferencia Intergubernamental. Sí quiero decirles algo, porque he advertido que hay un ambiente de pesimismo en muchas de las intervenciones que aquí hemos escuchado. Yo quiero decirles que, hasta ahora, la Conferencia no ha entrado propiamente en su fase final, que es la fase de negociación, y ustedes tienen experiencia de lo que han sido las conferencias anteriores. Recuerdan ustedes lo que fue la Conferencia en el año 1985, lo que fue la Conferencia de 1991 y, por consiguiente, saben muy bien que en los últimos tramos es cuando entramos propiamente en la fase negociadora. Por consiguiente, hasta ahora no ha habido propiamente negociación. La negociación prácticamente ha empezado hace unas pocas semanas. Hasta ahora ha habido monólogos, apenas diálogos y, desde luego, lo que no ha habido es propiamente negociación. La negociación está empezando en este momento porque ya tenemos textos que son los artículos que se están discutiendo. Por consiguiente, yo lo que sí quiero decirles es que es muy importante el papel del Parlamento en un momento como éste. Creo que es decisivo todo lo que haga para impulsar claramente sus posiciones que, como saben, en la gran mayoría de los casos son compartidas por la Comisión. Yo no recuerdo, por ejemplo, que en las intervenciones de sus representantes en la Conferencia Intergubernamental haya habido ni una sola discrepancia. Y yo he puesto en evidencia siempre, después de las intervenciones de sus representantes en la Conferencia, el grado de coincidencia que tenía con ellas. Por consiguiente, lo que sí creo es que este es un momento verdaderamente decisivo. Estamos en vísperas del 25 de marzo, pero estamos en vísperas, también, prácticamente, del Consejo Europeo de Amsterdam. Por consiguiente, creo que este es un momento decisivo y vamos a ver qué es lo que ocurre. Realmente no puedo contestar porque no ha habido propiamente preguntas a la Comisión, y eso es una de las pruebas de la gran coincidencia que hay. Ha habido algunos temas, como por ejemplo una pregunta que ha hecho el Sr. Dell'Alba y que es una pregunta o una manifestación que ha hecho también el profesor Medina, profesor y maestro -me complace mucho reconocerlo aquí- y que ha sido el de cuál es la participación del Parlamento Europeo en lo que se refiere a la cooperación reforzada. Ustedes conocen cuál es la posición de la Comisión. Es la misma que la del Parlamento. Creemos que no se puede romper la unicidad del Parlamento. No tendría ningún sentido y esa es la posición que nosotros hemos expuesto tanto en nuestro dictamen como, de una manera muy especial, en las intervenciones que yo he tenido en la Conferencia Intergubernamental. Quiero decir también una palabra respecto de un tema al que se ha referido el Sr. Anastassopoulos, al hacer mención del papel de la Comisión. Probablemente, lo más difícil es conocerse a sí mismo. Pero al final, sólo la Comisión, después de haberse manifestado respecto a las demás instituciones, ha manifestado lo que pensaba de sí misma. Y ha habido una manifestación que ha hecho el Sr. Anastassopoulos que yo quisiera comentar. El Sr. Anastassopoulos se ha referido a los comisarios de primera y de segunda en la Comisión. Yo no estoy completamente de acuerdo. No hay comisarios de primera y de segunda, hay comisarios que tienen asignada una cartera y puede haber comisarios que no tengan asignada una cartera, lo cual no quiere decir que sus tareas sean menos importantes. Perdónenme que yo les haga una confidencia personal: cuando yo inicié las negociaciones para la adhesión de España a las Comunidades Europeas, recuerdo que un papel central en aquel Colegio de comisarios lo tenía el Comisario Natali, que era el que se encargaba de todos los temas de la ampliación, y sin embargo no tenía una cartera. Es decir, yo creo que lo que sí es importante es que haya un buen equilibrio; ahora, no creo que necesariamente el tener o no tener cartera, en el caso de que haya una asignación correcta de misiones a un número de comisarios a quienes se les asignó la cartera, deba decir que hay comisarios de primera y de segunda. Creo que lo que sí se ha hecho es intentar reforzar una cosa que nos parece esencial: la legitimidad de la Comisión. Y en ese sentido, hemos puesto en evidencia el papel del Parlamento Europeo en la elección del Presidente y en el reconocimiento o la investidura del Colegio de comisarios. Creo que es esencial. Les aseguro a ustedes que yo mismo, que he pertenecido al anterior Colegio de comisarios, me siento en estos momento con una mayor legitimidad, entre otras cosas por las audiciones que se produjeron aquí con los distintos miembros de la Comisión antes de procederse a la investidura definitiva. Por consiguiente, todo lo que significa reforzar la legitimidad me parece que es un dato positivo. Y por último, quiero responder también a una pregunta que ha hecho el Sr. Frischenschlager, cuando se refería a que no había acuerdos en la Conferencia y que por parte de la Comisión no bastaba con decir que tenemos esperanza sin decir cómo. Yo me atrevo a decirle que se puede no estar de acuerdo con las cuestiones de la Comisión pero la Comisión tiene, primero, un dictamen en el que se manifiesta respecto de todos los puntos, y segundo, nosotros los manifestamos constantemente y aquí he puesto de manifiesto concretamente qué es lo que nosotros pensamos respecto a política exterior y de seguridad común, qué es lo que creemos respecto del papel del Parlamento y el papel de la Comisión en el tercer pilar y, en definitiva, nosotros nos estamos manifestando día a día y yo tengo ocasión de hacerlo con frecuencia ante la Comisión de Asuntos Institucionales. Pero, en todo caso, quiero decirles que para mí ha sido muy enriquecedor este encuentro, el estar presente aquí, el recibir el aliento del Parlamento, el sentir del Parlamento en este momento tan esencial, al ser la pieza central porque es la que tiene la representación democrática. Por consiguiente, yo quiero apelar al Parlamento y pedirles que en un momento como éste, tan crítico y tan importante, en vísperas del 25 de marzo, pero en vísperas, sobre todo, del final de la Conferencia Intergubernamental, sintamos siempre lo que es el pensar de este Parlamento para que podamos avanzar en la buena dirección. Van Dijk Señor Presidente, siento tener que prolongar mi intervención, pero es que había planteado una pregunta concreta al Comisario a la cual no me ha contestado y que desearía me respondiese. He preguntado concretamente qué piensa la Comisión del hecho de que el Consejo opina que las disposiciones antidiscriminatorias relativas a minusválidos, personas de edad avanzada y homosexuales deben incluirse en el actual paquete de medidas sociales, mientras que la Comisión ha afirmado siempre que sigue careciendo del fundamento jurídico para ello. Desearía pues saber si la Comisión estima que la opinión de la Presidencia holandesa es verdaderamente procedente o si le resulta completamente inútil. Oreja Aguirre Efectivamente, había tomado nota de ello pero, con todos los papeles que había reunido, había olvidado contestarle. Yo quiero decirle que ese es un tema que está abierto. En relación con ese tema, se ha aceptado el principio de no discriminación, que debe de figurar en el Tratado, lo cual significa un paso importante porque para mí una idea central -y es la posición de la Comisión- es todo lo que afecta a la ciudadanía, y la ciudadanía son los derechos humanos, debe regirse por la no discriminación. En cuanto a la enumeración de lo que se entiende por no discriminación ha habido dos criterios: uno, el de que figure una lista larga de qué se entiende por no discriminación, y otro, que haya una descripción genérica. En cuando a la descripción concreta, una de las preguntas que han hecho algunos de los miembros de la Conferencia Intergubernamental es si eso no significaba -concretamente con relación a las personas minusválidas-, el que fuera el reconocimiento de una base jurídica y que ello supusiera en definitiva el que, a partir de ahí, habría unas políticas comunes. Este no es el propósito de otros miembros de la Conferencia. Por consiguiente, lo que quiero decirle es que ese tema está abierto, que ese tema todavía tiene que ser objeto en el mes de abril de una nueva lectura y, por consiguiente, no podemos adelantar en este momento posiciones porque, concretamente, la Presidencia holandesa todavía no se ha pronunciado de forma definitiva respecto a este tema. Puede esta segura la Sra. van Dijk que tomo buena nota de cuáles son sus deseos -creo que me siento muy cerca de las posiciones que ella misma mantiene- y espero que, aquí, en el Pleno, o en la Comisión de Asuntos Institucionales pueda darle respuesta cuando este tema vuelva a estar inscrito en el orden del día del mes de abril en la Conferencia Intergubernamental. El Presidente Gracias, señor Comisario. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar mañana a las 12.00 horas. (La sesión, interrumpida a las 19.55 horas, se reanuda a las 21.00 horas) Orientaciones presupuestarias para 1998 El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate conjunto de los siguientes informes: A4-0080/97 del Sr. Tillich, en nombre de la Comisión de Presupuestos, sobre las orientaciones presupuestarias para 1998 - Sección III; -A4-0079/97 del Sr. Tomlinson, en nombre de la Comisión de Presupuestos, sobre las orientaciones presupuestarias para 1998 - Otras secciones. Tillich Señor Presidente, quisiera en este punto agradecer cordialmente la cooperación de las comisiones competentes de esta Asamblea en la elaboración de las orientaciones y agradecer también tanto a la Comisión aquí presente como a la Presidencia holandesa la atmósfera abierta que ha habido hasta ahora en las negociaciones al respecto. Creo que esto constituirá una buena base para proseguir las deliberaciones presupuestarias del presupuesto de 1998. Para el presupuesto de 1998 rigen las mismas exigencias que para el de 1997: eficiencia, transparencia y también limitación a programas y proyectos que comporten un valor añadido europeo. Con ello se debe contribuir en mayor medida al empleo y desarrollar económica y socialmente a la Unión Europea; y al mismo tiempo, apoyar a los Estados miembros en sus esfuerzos por cumplir los criterios de convergencia de la Unión Económica y Monetaria. Ello dependerá de manera especial de que la Comisión elabore mejores previsiones de los gastos agrarios que han de ser controlados por el Parlamento y de que las repercusiones de los precios agrarios se reflejen ya en el anteproyecto de la Comisión. Un crecimiento cero como el que pretenden algunos Estados miembros me parece irreal. El Parlamento Europeo apoyará un crecimiento moderado si se encuentra una solución aceptable a los problemas pendientes: la creación de una reserva dentro de la línea agraria, el problema de la carencia de fundamento jurídico, los gastos del segundo y tercer pilar con el derecho de codecisión del Parlamento Europeo y la clasificación de los gastos. El Parlamento Europeo pide también que la Conferencia Intergubernamental no emprenda ninguna modificación de los derechos presupuestarios de la Unión Europea que signifique una disminución de los derechos presupuestarios del Parlamento Europeo. El ponente general propone las siguientes prioridades para el año 1998: lucha contra el desempleo mediante la concentración de los medios europeos en la inversión y el empleo, apoyo a las pequeñas y medianas empresas a través de instrumentos crediticios innovadores que creen puestos de trabajo con futuro, puesta en marcha del proceso de preparación de la adhesión a la Unión Europea de los países candidatos, creación de un instrumento adecuado para facilitar la inclusión de estos países en todas las políticas, puesta en marcha simultánea de un proceso de adaptación de las políticas de la Unión Europea que tome en consideración los problemas causados a los Estados por la ampliación, fomento de programas juveniles y de formación existentes con un innegable efecto multiplicador y superación del estancamiento de los programas culturales. Unos comentarios más sobre categorías concretas. En la categoría 1 está la clave del éxito deseado por el Consejo para el presupuesto de 1998. La Comisión y el Consejo han de ser conscientes de que la combinación de un 3 % de crecimiento del presupuesto general, el mantenimiento de los Fondos Estructurales de conformidad con la decisión de Edimburgo y un crecimiento cero en las otras categorías significa que han de encontrar 2300 millones de ecus en el capítulo agrario si quieren caminar por la senda del crecimiento cero. Bien, esperamos sus propuestas. Un comentario sobre el greening en materia agraria. No se trata más que de vincular la protección del medio ambiente a todos los ámbitos de las políticas de la Unión Europea, tal como propuso el Parlamento y aplicó la Comisión. Propongo, por lo tanto, que las dos comisiones competentes -la de Agricultura y la de Medio Ambientese entiendan en los próximos meses sobre el modo. En la categoría 4, la prioridad que propone el ponente general para el año 1998 puede expresarse así: lo principal será crear un instrumento de preadhesión que prevea modificaciones estructurales en la organización administrativa de la Comisión para 1998 y un programa para la fase de preadhesión y los requerimientos resultantes de la misma. Esperamos que la Comisión nos presente las correspondientes propuestas antes de la primera lectura. Por lo que se refiere a la mala cuota de aplicación de los programas PHARE, TACIS y MEDA, se trata de dinero público de la Unión Europea. Si los regalos no encuentran ningún destinatario en los países de destino, por algo será. En la categoría 5 se trata de mejorar la gestión administrativa. Los pesados eurócratas deben convertirse en un servicio público eficiente para la ciudadanía y las empresas europeas. Les pido que mañana voten a favor de las orientaciones. Tomlinson Señor Presidente, la propuesta de orientaciones relativas al procedimiento presupuestario de 1998 para las demás instituciones es muy clara. El marco general que se define en los apartados 1 a 4 deja bastante claro que las circunstancias a las que nos enfrentamos no son de austeridad, pero no fomentan nada parecido a la prodigalidad. Son suficientes sin propiciar ningún grado de exceso. Ahí hablamos muy claramente de la necesidad de respetar nuestros acuerdos interinstitucionales a fin de mantenernos por debajo de los límites fijados por las perspectivas financieras y señalamos que el incremento sugerido en los créditos del 3 % no debería constituir un objetivo, sino una cantidad orientativa que no debiera superarse. En el informe se hace una referencia muy clara a los recursos humanos, señalándose, por no mencionar otras cosas, que se ha registrado de hecho un incremento del 23 % en los créditos para personal en los diez últimos años. Ello se deriva en parte de los puestos relacionados con la ampliación, pero el apartado más importante es el 10, en el que se señala muy claramente que la Comisión de Presupuestos defiende ante la Asamblea la opinión de que, como en 1997, no debería crearse ningún puesto nuevo en 1988 para las demás instituciones en general. No obstante, señala las especiales circunstancias que atraviesa el Tribunal de Cuentas. A éste el Tratado de Maastricht le ha conferido la responsabilidad de elaborar la declaración de fiabilidad. Por haber puesto a trabajar en ello al personal necesario, se ha resentido el trabajo normal consistente en controlar el rendimiento del dinero empleado, y esto es algo que debe tener en cuenta esta rama de la autoridad presupuestaria. Dentro del apartado de los recursos humanos se subraya expresamente la necesidad de que cada autoridad investida del poder de nombramiento justifique toda propuesta de revalorización de puestos para que no nos lleguen únicamente propuestas globales, sino una justificación al respecto. El apartado 12 habla de recurrir lo menos posible a asesores externos. Debiera aclarar bien una cosa a la Asamblea: no se dice que no se utilicen, sino que sólo se utilicen cuando sus conocimientos especializados sean específicamente necesarios para complementar el trabajo del Parlamento. Paso a la parte del informe que trata de los créditos para propiedades inmobiliarias y suministros. Atraigo en especial la atención de la Asamblea hacia el apartado 15, en el que reafirmamos la política del Parlamento Europeo de adquisiciones inmobiliarias en el plazo más breve posible, de forma compatible con otras necesidades presupuestarias. Con ello realmente se pretende dar un respaldo a la actual postura de la Mesa del Parlamento, que está hablando de realizar adquisiciones a lo largo de un período de diez años. Después se recomienda esta política como adecuada para otras instituciones y se insta a que se acelere la cooperación interinstitucional a este fin. Paso a la parte del informe que trata de las técnicas y políticas de información. Desde luego éste es un informe que abarca a todas las instituciones, pero, como aquí estamos parlamentarios sobre todo, pongo un ejemplo relativo al Parlamento. La tecnología de la información da resultados buenos, malos e indiferentes. Hoy he visitado el centro de Internet del Parlamento. En el lado positivo descubrí, por ejemplo, que el informe de la Comisión de Investigación sobre el fraude en el régimen de tránsito que se presentó esta mañana está ya disponible en Internet en cinco idiomas: inglés, neerlandés, sueco, francés y alemán; algo muy positivo. En el lado negativo, visitando aún el centro de Internet parlamentario fui a mirar el trabajo en curso de las comisiones parlamentarias y descubrí el hecho extraordinario de que no se encontraba ningún documento. Ello pone de manifiesto que nuestra política de información tiene un poco de todo. Existen recomendaciones muy claras sobre la necesidad de establecer unos criterios coherentes para nuestra política de información, para nuestra política de tecnología de la información, y no sólo en relación con ellas, sino en relación con esos proyectos imaginativos que lo son tanto que no todos los diputados de la Asamblea los entienden del todo, como es el caso de EPICENTRO. De modo que aquí hay unas orientaciones muy claras. Recomiendo el informe a la Asamblea. En comisión fue apoyado de forma abrumadora y sirve de base a la aspiración de ocuparnos de los presupuestos de las demás instituciones en una única lectura. Lo único que podría tal vez atravesarse en el camino es la política de propiedad. La clave para la solución está en manos de nuestros amigos ausentes, nuestros amigos del Consejo que han decidido no estar con nosotros esta tarde. Mulder Señor Presidente, la Comisión de Agricultura de este Parlamento espera con ganas una buena cooperación con la Comisión de Presupuestos. Pensamos que ambas partes saldrán ganando si la cooperación es buena y tenemos plena confianza en el Sr. Tillich y en que realmente tendrá lugar este año. Si examinamos mejor las propuestas para la agricultura, podemos constatar que la agricultura experimenta desde hace años un crecimiento cero. Quizás haya una explicación: la orientación agrícola no es un objetivo para gastar dinero, es un máximo, y es diferente de los fondos estructurales, donde sí se indica qué importe ha de gastarse cada año. Sin embargo, pienso que es difícil explicar al ciudadano medio, y sobre todo al agricultor, que los gastos para los fondos estructurales de este año han de aumentar un 8 %, mientras que hay un embalse de unos 30 millardos de dinero no gastado. ¿Cuál es la lógica de todo esto, por mucho que se haya acordado en 1992 en Edimburgo? Creo que uno de los puntos más difíciles en el presupuesto agrícola es que no se mantengan las primas salariales por hectárea. Si la verdadera política de la Unión en el futuro va a ser el aumento del apoyo salarial en lugar del apoyo a los precios, creo que esta política ha de seguir siendo creíble y esto no se logrará cambiando a medio camino. Por ello pienso, y también se dice en la resolución, que hemos de mantener un buen debate en la autoridad presupuestaria sobre la categoría B1. ¿Qué son realmente gastos obligatorios y qué son gastos no obligatorios? Los gastos obligatorios son los gastos que han de apoyar los precios y los salarios, y los gastos no obligatorios sirven para otras cosas, que por ejemplo podrían pagarse bajo la categoría B2, donde como ya he dicho hay demasiado dinero. Deseamos celebrar este debate, señor Presidente. Souchet Señor Presidente, como saben ustedes la pesca es un sector estratégico para las regiones marítimas del conjunto de la Unión Europea, para las que constituye una fuente de empleo y de desarrollo económico, muchas veces irremplazable en dichas zonas especialmente frágiles. Aun teniendo, demasiado a menudo, un enfoque más paliativo que positivo, desempeña, no obstante, en las regiones sensibles una función positiva en favor de las comunidades de pescadores. Esta política común de pesca se articula en torno a ciertos aspectos estrechamente vinculados entre sí, aunque aparezcan en distintas líneas presupuestarias. Esta es la razón por la cual, en nombre de la Comisión de Pesca, deseo, señor ponente general que pueda velar por la salvaguardia de la coherencia de conjunto de nuestro presupuesto, que constituye un todo indisociable. ¿Cómo poner en marcha el dispositivo técnico de la PCP si fallan los medios financieros en materia de sistema de control? ¿Cómo poner en marcha un plan de orientación razonable si no se preservan los fondos estructurales? En este sentido intervine ante el Presidente de la Comisión de Presupuestos y ante usted mismo, y les agradezco que hayan tenido ya en cuenta, aunque sólo sea parcialmente, las solicitudes que he presentado. Por último, en lo relativo a los acuerdos de pesca, me permito recordarles que durante el periodo de sesiones de mayo deberemos pronunciarnos sobre el informe Crampton relativo a la evolución de los acuerdos de pesca internacionales. Estos acuerdos son fuente de empleo en un gran número de regiones marítimas que son estructuralmente sensibles. Recuerdo que estos acuerdos de pesca tienen también por efecto ayudar al desarrollo y a la estabilidad de cierto número de países desfavorecidos para los que la pesca puede constituir un recurso importante, y entre éstos se hallan algunos de nuestros asociados ACP. Así pues, señor ponente general, le pido que respete en su integridad la línea de créditos que corresponde a estos importantes acuerdos. McNally Señor Presidente, en nombre de la Comisión de Investigación, Desarrollo Tecnológico y Energía, deseo hacer dos observaciones, una sobre investigación y una sobre energía. En lo que a investigación y desarrollo se refiere, existe consenso entre las comunidades científica e industrial sobre el hecho de que la investigación financiada por la UE tiene un verdadero efecto multiplicador, que aporta un valor añadido. Es por lo tanto más decepcionante si cabe que el Consejo de Ministros esté siendo tan poco ambicioso en la financiación que propone para investigación. Como todos ustedes saben, esperábamos que el cuarto programa marco de investigación se refinanciara con una suma de unos 700 millones de ecus. En efecto, ésta era exactamente la cantidad que hacía falta para mejorar la investigación de la UE. En lugar de ello, el Consejo hace una mísera propuesta de 100 millones de ecus, 35 millones de los cuales propone gastar en una nueva necesidad por crisis, la de la EEB. Nos parece que la cantidad de 100 millones de ecus es del todo insuficiente para aumentar la competitividad de las industrias de la Unión Europea y, por consiguiente, el empleo. Estados Unidos y Japón gastan sin duda mucho más que la Unión Europea en investigación. Mi segundo comentario es sobre energía. La Unión Europea contrajo obligaciones tanto en Río de Janeiro como en Berlín de contribuir a combatir el cambio climático con medidas tales como el aprovechamiento de la energía y la energía renovable. El problema que aquí se plantea es el viejo y extendido problema de la falta de fundamento jurídico. La Comisión está haciendo todo lo que puede, lo sé, para aprobar un marco en el que puedan inscribirse estos programas. Espero que se haga a tiempo para que se pueda poner a disposición financiación suficiente en el presupuesto de 1998. Wynn Señor Presidente, hablo en nombre del Grupo Socialista. Lo primero que quiero hacer es felicitar a los dos ponentes. El Sr. Tillich ha sido sumamente amable en la forma en que ha llevado las negociaciones con los diversos grupos y ha aceptado gran número de sugerencias y el Sr. Tomlinson ha hecho su trabajo ejemplar de costumbre. He de decir que el informe del Sr. Tillich es excesivamente largo, pero no ha sido culpa del ponente. Tenemos aquí un documento que es una declaración de nuestras grandes prioridades adelantándonos al anteproyecto de presupuesto de la Comisión. No es una resolución para la primera lectura, como mucha gente parece pensar. Sin embargo, cuando se tienen 135 enmiendas y 11 comisiones que hacen su aportación a las orientaciones, necesariamente se tendrá que acabar con algo mucho mayor que el documento breve y sucinto que todos queríamos. Observarán que el texto no alude a la austeridad en el presupuesto, como ocurría el año pasado. Ni afirma explícitamente que el Parlamento esté dispuesto a ayudar a reducir el gasto. La razón es bastante simple: el año pasado el Parlamento siguió esa estrategia con la esperanza de que el Consejo correspondiera ayudándonos a resolver algunos de los problemas con los que tenemos que lidiar, tales como los problemas del fundamento jurídico en muchas de las líneas presupuestarias o el de llegar a un acuerdo sobre clasificación de los gastos, por no mencionar más que dos. Nuestro grupo no está dispuesto a ir otra vez por ese camino. Estamos dispuestos a desempeñar el papel que nos corresponde en el Parlamento de conseguir el mejor presupuesto que pensemos que se pueda conseguir y estamos dispuestos a hacerlo de buena fe junto con el Consejo. Tenemos la esperanza de que el Consejo demuestre la misma buena fe. Lo digo porque cuando vean nuestra enmienda al apartado 3 entenderán nuestras preocupaciones. En el apartado 4 de las orientaciones del ponente se manifiesta el mismo parecer de que esperamos que mejore el diálogo que mantenemos habitualmente con el Consejo. El Sr. Tomlinson dijo que cuando vamos a las reuniones tripartitas a ver al Consejo es un diálogo con sordos. Siempre es el mismo proceso, en el que nosotros explicamos nuestras posturas y el Consejo omite responder. Hemos de esperar que ahora cese la experiencia de los últimos años con el Consejo de Presupuestos y que, en su lugar, tengamos esta vez un verdadero diálogo con el Consejo ECOFIN. Como dijo el Sr. Tomlinson, es una lástima que no haya aquí nadie del Consejo para oírlo. Dije que el documento de orientaciones era demasiado extenso. Se podría haber hecho mucho más preciso, y podría haber sido muy conciso si hubiera consistido tan sólo en la letra (a) del apartado 5. Con haber dicho lo que dice la letra (a) del apartado 5 habríamos abarcado muchas de nuestras prioridades en una frase, porque la prioridad que menciona es la de la lucha contra el desempleo. El presupuesto del Parlamento debería reflejar las prioridades políticas del Parlamento. Las prioridades políticas de mi grupo giran en torno a la creación de empleo. Las políticas de creación de empleo son las que apoyamos por encima de todas las demás. Éste es un mensaje que queremos hacer llegar a la Comisión y al Consejo tanto para el anteproyecto como para el proyecto de presupuesto. Paso ahora a las diversas categorías. Si alguien del Consejo hubiera estado aquí, le habría dirigido directamente el siguiente comentario; aunque espero que el mensaje llegue al Consejo. Si se va a obrar de acuerdo con el procedimiento ad hoc del que tan larga y extensamente hablamos, y si queremos que sea significativo, esperamos que el Consejo sea sincero respecto al mismo. Queremos que sea sincero con nosotros y diga que piensa que es un procedimiento que el Consejo y el Parlamento deben seguir para llegar a una conclusión sobre el gasto agrario y los problemas existentes a este respecto. Si va a seguir la rutina que ha seguido en los dos últimos años, que es básicamente una pantomima de ir siguiendo las reglas, sabiendo perfectamente que al final no habrá unas verdaderas conclusiones, debería decirlo ahora. De ese modo ahorraría mucho tiempo a todo el mundo. A nosotros nos ahorraría tiempo, nos ahorraría esfuerzos y no estaríamos haciendo el ridículo pasando por esta farsa de procedimiento -que es lo que, en mi opinión, ha sido en los dos últimos años. Por consiguiente, espero que el Consejo pueda tomárselo mucho más en serio y espero que la Comisión transmita este mensaje al Consejo. Hablando de la Categoría 1, diré al ponente que mi grupo tiene intención de apoyar la enmienda nº 11 presentada por el Sr. Rehder y otros. Sin embargo, hay en ella un error y yo pediría a los servicios que lo corrigieran. Tendría que haberse presentado como nueva letra (a) del apartado 10 en lugar de sustituir al apartado 9. Con esa corrección nuestro grupo la apoyará. En la Categoría 2, nuestro grupo no tiene planes de secundar la actuación del Parlamento del año pasado, contra la que votamos cuando se retiraron mil millones de ecus de pagos de los Fondos estructurales. Sin embargo, nos preocupa el problema del desfase entre compromisos y pagos, que no está ayudando a la creación de empleo. Bien puede ser culpa de los Estados miembros, pero tenemos que dejar meridianamente claro a los que les preocupa esto que si queremos crear cohesión, prosperidad y puestos de trabajo, los Fondos estructurales deberán emplearse al máximo. Apoyamos el apartado 13. Sólo que es una pena que tengamos que estar diciendo algo así en las orientaciones. En la Categoría 3, nuestro grupo, como en el pasado, ha considerado las RTE y la investigación y desarrollo como vehículos esenciales de la futura creación de puestos de trabajo, al igual que cuando prestamos ayuda a las PYME. Nuestra enmienda al apartado 21 es para indicar que cuando hablamos de las redes transeuropeas no estamos hablando únicamente de algunos tipos de carreteras; y la enmienda al apartado 22 es para aclarar la situación de los 200 millones de ecus para investigación y desarrollo. También dentro de la Categoría 3, no sólo en los grandes programas sino también en esas líneas presupuestarias más pequeñas que el Parlamento considera prioridades, como juventud, educación y cultura, daremos igualmente todo nuestro apoyo. En cuanto a las acciones externas, la Comisión tiene realmente que prestar vigilancia a los apartados 27 y 28. Y déjenme añadir que no estamos bromeando cuando hablamos sobre PHARE y THACIS. Esperamos algo mucho más concreto del anteproyecto de presupuesto. En nuestros debates de la Comisión de Presupuestos hemos dejado bien claro que los actuales objetivos de PHARE no pueden continuar, y las palabras clave deberían ser «estrategia de preadhesión». En la Categoría 5, el texto es bastante explícito y no tengo nada que decir sobre el mismo. Por último, acerca del informe Tomlinson, verán que está magníficamente elaborado. El Sr. Tomlinson ha hecho participar a tantas personas como ha sido posible. Hay sólo una enmienda en el pleno y creo que eso lo dice todo. Querría dar las gracias a nuestro propio secretario general y al director general de Personal y Finanzas por tomar parte en este debate, por formar parte de la reunión de esta noche y mostrar tanto interés en las presentes orientaciones. Es condenadamente más de lo que puede decirse sobre el Consejo. Elles Señor Presidente, como ha hecho el anterior orador, me gustaría felicitar a nuestros dos ponentes aquí esta tarde. Mis comentarios se centrarán principalmente en el informe del Sr. Tillich y en el informe de la Comisión sobre el presupuesto de la Comisión para 1998. Sin embargo, quisiera decir que el Sr. Tomlinson ha hecho en su informe un trabajo excelente. Todos sabemos que es un hombre que mira hacia el futuro, como Batman visitando su centro de operaciones, y nos gusta saber que está muy por delante de nosotros en estas tecnologías de la información y asegurándose de que el Parlamento vaya a estar bien dotado. Pasando al informe del Sr. Tillich, querría felicitar al ponente. Presenta unas orientaciones sucintas, de manera que esta tarde estamos dando un mensaje claro a la Comisión y al Consejo. Es una pena que el Consejo no esté aquí. No es un buen augurio para el resto de nuestro diálogo. Comprendemos que la Presidencia no se tome excesivo interés en un proceso tan cotidiano como en el que se está convirtiendo el procedimiento presupuestario anual. En nombre del Grupo del Partido Popular Europeo, me gustaría aclarar nuestra postura como grupo. En el presupuesto de 1997 nos centramos en mantener nuestros compromisos con arreglo al acuerdo interinstitucional, que entonces no deseábamos que desapareciera, como no deseamos que desaparezca durante el actual procedimiento presupuestario. Nuestra segunda gran meta era conseguir un crecimiento nulo, o casi nulo, en el presupuesto de 1997, ya que la Unión Europea se está preparando para la moneda única. La postura este año se verá algo modificada en la medida en que el Consejo esté dispuesto a entrar en diálogo con el Parlamento como parte de la autoridad presupuestaria. Ello me lleva a hacer tres observaciones específicas acerca de los preparativos para el presupuesto de 1998. En primer lugar, queremos que se resuelvan los aspectos pendientes y animamos a la Comisión y a la Presidencia neerlandesa a que se centren en particular en la cuestión del fundamento jurídico. Esto es algo que se lleva arrastrando desde hace algún tiempo y creemos que debería quedar ahora completamente resuelto antes de la primera lectura del presupuesto de 1998. Asimismo, deseamos asegurarnos de que las exigencias del Parlamento en relación con la Conferencia Intergubernamental, sobre todo el caso del gasto obligatorio y no obligatorio, sean tenidas en cuenta en la Conferencia y que lleguemos a una solución satisfactoria al respecto. En segundo lugar, en lo que respecta a las prioridades específicas, las orientaciones son sumamente claras. Presentan cuatro áreas de prioridades. El Grupo del Partido Popular Europeo querría estar seguro de que los proyectos que tienen un efecto multiplicador, que ofrecen un rendimiento real a cambio del dinero de la UE, no se descarten simplemente porque la Comisión o el Consejo, en su aportación a las orientaciones, quieran ver descartados algunos proyectos que el Parlamento tiene en gran estima. Queremos estar seguros de obtener un rendimiento a cambio del dinero e insistiremos en cómo se hace el análisis sobre las líneas presupuestarias concretas. Examinaremos el informe correspondiente de la Comisión. Finalmente, la parte más importante de este presupuesto -y creo que mi grupo compartirá este punto de vistaes la estrategia de preadhesión. Terry Wynn ha hecho bien en atraer la atención hacia ella en los apartados 27 y 28. En el nacimiento de nuevos retos para la Unión Europea, sabemos que este mismo año aparecerán informes de la Comisión sobre qué tipo de estrategia deberíamos seguir para la ampliación de la Unión Europea en la próxima década. Ciertamente, es en el presupuesto de 1998 donde debemos tomarlo en consideración como primer paso. Giansily Señor Presidente, ve cómo hoy me ha acabado concediendo la palabra espontáneamente, cosa de la que personalmente me alegro. El tema es importante. No suscita el entusiasmo general, como ocurre a menudo, ya que están aquí presentes los de siempre, es decir, los miembros de la Comisión de Presupuestos, el Comisario Liikanen y los administradores de la Comisión de Presupuestos. Pero como todas estas personas acaban al final conociéndome, estoy convencido de que ninguno de ellos pedirá mi expulsión y así podré expresar la opinión de mi Grupo de modo serio y sereno acerca de las orientaciones presupuestarias y los informes de los Sres. Tillich y Tomlinson, a quienes felicito por su trabajo. El contexto económico en el que se incriben las orientaciones presupuestarias es nuevo. En éste los mercados toman en cuenta la próxima introducción de la moneda única. Estoy convencido, ante todo, de que las presiones sobre las divisas europeas, que han enriquecido a los especuladores de los últimos años, se debían en gran medida a la incertidumbre en la que se hallaba el mercado respecto al éxito de la moneda única. El descenso de los tipos de interés, la vuelta del ahorro hacia las bolsas europeas, el desplome del rendimiento de los SICAV monetarios, la recuperación del dólar son todas ellas señales del regreso a la normalidad en las actividades económicas en Europa y de la esperanza en una recuperación del crecimiento, único requisito verdadero para el relanzamiento de la creación de empleo. Por este motivo nuestro Grupo apoya el artículo 1 del Título «Generalidades» del informe del Sr. Tillich, y yo personalmente hago hincapié en la frase siguiente: »apoyar a los Estados miembros en los esfuezos que despliegan para conformarse a los criterios de convergencia». Creo que a tal efecto, y enlazando con las palabras de hace un rato de nuestro colega Wynn, cuando dijo que deseábamos el mejor presupuesto posible, hay que añadir que el mejor presupuesto posible no es el más cuantioso sino aquel cuyos créditos se utilizan del mejor modo posible. Y creo que el problema del aumento del volumen presupuestario para 1998 no es el problema crucial. El problema crucial consiste en saber cuándo tendremos tipos de ejecución que sean tipos de ejecución máximos. Por esta razón apoyamos, claro está, las cuatro prioridades definidas por la Comisión de Presupuestos, ya que estas cuatro prioridades incluyen una que me parece de la máxima importancia. Me refiero a la explotación del potencial de las PYME para crear puestos de trabajo, ya que la esperanza de una recuperación del crecimiento es el único requisito verdadero para relanzar la creación de empleo. En lo tocante a la agricultura, nuestro Grupo sigue muy comprometido con el principio de los gastos obligatorios, y quisiera repetirlo una vez más: el presupuesto agrícola no es un presupuesto, es un elemento regulador de los mercados sobre el que debemos reflexionar en términos económicos y no en términos presupuestarios. Esta es, por cierto, una de las razones por las que suelo estar muchas veces en desacuerdo con nuestro colega Brinkhorst. Sin embargo, esto no me impidió, con ocasión de la reunión de la Comisión de Presupuestos, apoyar su enmienda que ahora está recogida en el artículo 4 del informe Tillich, porque creo que la instauración de un auténtico diálogo con el Consejo será una de las condiciones esenciales para el éxito de nuestro presupuesto. Aprovecho para decir, una vez más, que me sorprende que el Consejo no esté presente para escucharnos. En lo relativo a la utilización de los créditos, está claro que la infrautilización considerable de los créditos de PHARE y de TACIS debe llevarnos a reflexionar seriamente acerca de un nuevo despliegue de créditos que no se utilizan. Considero que no se puede aceptar una situación en la que tres mil millones de ecus no utilizados vuelvan a las arcas de los Estados miembros, cuando estamos enfrentados a situaciones flagrantes en otros sectores. Apoyo, naturalmente, la identificación de los esfuerzos de financiación suplementaria en favor de la retirada de minas en la antigua Yugoslavia, porque creo que no podremos hacer que vuelvan los refugiados a la antigua Yugoslavia si no se reconstruyen las viviendas, y esto sólo será posible después de haber retirado las minas. Seré mucho más breve sobre el informe del Sr. Tomlinson, porque haré solamente una muy breve observación respecto a los créditos para bienes inmobiliarios y suministros. Nos encontramos ante una situación anormal en lo relativo al sector inmobiliario. Para un Parlamento destinado a durar eternamente, al menos según la filosofía de sus fundadores, el sistema de alquiler no debería suponer el enriquecimiento de los promotores inmobiliarios que efectúan las operaciones. En lo referente, sobre todo, al increíble asunto de los sótanos del edificio llamado «Caprice des Dieux», espero que antes de finales de año encontremos una solución satisfactoria. Y además pediremos mañana una votación separada sobre el final del artículo 16 del informe del Sr. Tomlinson. Nuestro Grupo no puede aceptar un acuerdo clandestino celebrado entre el Presidente del Parlamento Europeo y el Gobierno de Luxemburgo. Brinkhorst Señor Presidente, como ponente del presupuesto del pasado año me gustaría, en primer lugar, desear a mi sucesor, el Sr. Tillich, todo el éxito del mundo y también a mi viejo amigo el Sr. Tomlinson, porque 1998 vuelve a ser un año crucial, quizá no tanto desde el punto de vista financiero como por lo que este presupuesto contribuye a hacer progresar el diálogo institucional. Como europeo y como neerlandés, me entristece que la Presidencia del Consejo vuelva a estar ausente como lo estuvo durante el debate sobre la EEB. Querría preguntar al Sr. Liikanen qué espera del diálogo. El presupuesto de 1998 sólo será un éxito si se resuelven la cuestiones pendientes que no se resolvieron en el presupuesto de 1997. Esto ya lo han comentado otros. Sólo quería insistir en ello diciendo que si no podemos resolverlas, está claro vamos a entrar en una fase de confrontación. En segundo lugar, 1998 es muy importante porque mostrará si se van a quitar o no los poderes presupuestarios que existen en realidad. Una vez más, esto depende de la Presidencia ausente. El segundo y el tercer pilar adquirirán gran importancia en el futuro, no tanto desde el punto de vista monetario como en lo que se refiere a la responsabilidad y control democráticos. Se han establecido unas prioridades y me alegro mucho de que tengamos menos prioridades este año de las que teníamos en un principio el año pasado. Me alegro de que todos los compañeros diputados hayan participado a este respecto. También me gustaría subrayar el aspecto de la preadhesión. Estamos en una fase en la que muy pronto Europa estará formada por muchos más países que los quince que ahora somos. Por lo tanto, es necesario volver a desarrollar instrumentos no sólo para los nuevos países que se unan, sino para los actuales. Mi grupo abogará por algo parecido a los PIM para países que, en el momento que atraviesa la Unión Europea, necesitan reorientarse porque estarán sometidos a una especial presión. Ello no puede ser excusa para retrasar la adhesión de nuevos países, pero facilitará mucho lo que por el momento no puede hacerse todavía. Por último, la agricultura sigue siendo un tema importante. El procedimiento ad hoc del año pasado fue un fracaso por cuestiones interinstitucionales -espero que podemos resolverlo- y también por problemas extrainstitucionales. Una vez más, quisiera preguntar a la Comisión qué espera que haga el Consejo ausente sobre este punto. Miranda Señor Presidente, el importante debate que ya celebramos en la Comisión de Presupuestos y, por lo demás, el propio número importante de enmiendas que suscitó el informe presentado por el Sr. Tillich, a pesar de que aún nos encontramos en una fase preliminar del proceso presupuestario, nos mueven a confirmar lo que para nosotros ya era una convicción: no se presenta fácil el camino por recorrer hasta diciembre. Y no lo decimos sólo porque discrepemos de lo esencial de las propuestas hechas en la versión inicial del informe Tillich. Lo decimos porque aún tenemos presente la experiencia del año pasado y, en particular, porque consideramos que se mantiene una contradicción fundamental , resultante de la existencia, por un lado, de compromisos con plasmación normativa, que a todos obligan -me refiero, evidentemente, a lo establecido en Edimburgo y a las perspectivas financieras fijadas en el marco del Acuerdo Interinstitucional- y, por otro, de cierta tendencia a intentar hacer prosperar una vía bastante más restrictiva , basada en las orientaciones adoptadas para la moneda única, que tiene como motivación principal la ampliación y se concentra, en particular, en ciertos sectores presupuestarios, sobre todo en las acciones estructurales. Por nuestra parte, queremos afirmar al respecto y de forma muy clara lo siguiente: somos conscientes de la necesidad de encontrar soluciones para la ampliación, pero nos oponemos frontalmente al sacrificio de la cohesión y de otros objetivos que consideramos prioritarios para la Comunidad como vía para alcanzar esa meta. A eso se debe, esencialmente, nuestra discrepancia con las propuestas inicialmente formuladas por el Sr. Tillich, que tenían un mérito innegable: la claridad con que se presentaban. En ellas se asumía sin reservas significativas la opción restrictiva, antes incluso de que se presentara el anteproyecto de la Comisión y de que se iniciaran las negociaciones con el Consejo y hasta el punto de que, para ello, se invocara el principio de subsidiariedad. La lucha contra el desempleo quedaba limitada a los importes que se pretendían sacrificar en las acciones estructurales, pero, entretanto, y se debe subrayar la poca importancia que se concedía efectivamente a los problemas sociales, se apuntaba explícitamente hacia una reducción en los objetivos y en las rúbricas presupuestarias en ese ámbito. Resultaba evidente la ruptura con Edimburgo -y no sólo en el ámbito de los pagos relativos a los Fondos estructurales-; resultaba evidente de la petición que se hacía a la Comisión, en el sentido de que se inscribieran «en el presupuesto los importes de dotaciones para autorizaciones correspondientes a las previsiones reales». Pero, simultáneamente, se daban muestras de bastante generosidad con la ampliación y también con programas muy concretos, que se erigían en verdaderas prioridades para el próximo ejercicio. Dichas propuestas, además de la discrepancia que nos inspiraban por su contenido, colocaban también al Parlamento Europeo en una posición institucional delicada: el Parlamento Europeo quedaba totalmente desarmado en las negociaciones que habrá de celebrar con el Consejo, con lo que se repetía y se agravaba probablemente el mal ejemplo que se dio el año pasado. Consideramos que las votaciones celebradas el lunes en la Comisión de Presupuestos contribuyeron a modificar significativa y positivamente la propuesta inicial. Ahora bien, subsisten motivos de preocupación. Resulta profundamente contradictoria, desde luego, la calificación de «irrealista» que se hace de las supuestas posiciones del Consejo -calificación correcta, a nuestro juicio- con las puertas que entretanto se han dejado entreabiertas para un acuerdo con él respecto de una tasa máxima global de aumento del presupuesto. Y, en ese ámbito, es para nosotros una cuestión decisiva la apertura que se hace a la creación de una reserva en los gastos agrarios. Y es así porque aún no hemos olvidado que de este modo comenzó, en el año anterior, todo un conjunto de peripecias cuyo resultado fue la reducción del papel del Parlamento Europeo y, en particular, las reducciones que la mayoría de esta Asamblea acabó rechazando, pero, por desgracia, ya sin consecuencias efectivas. Se suele afirmar que la Historia no se repite, pero los hechos me mueven a ser cauteloso y a no repetir ese lugar común esta vez, en particular después de conocer las declaraciones hechas hoy por el Comisario Fishler en la Comisión de Agricultura, según las cuales -igual que hace un año- se establece una clara vinculación entre las reducciones en la agricultura y las reducciones en los Fondos estructurales. Ahora bien, resulta, por otro lado, al menos equívoca la redacción del punto 13, que puede tener interpretaciones perversas, hasta el punto de que de él se puede deducir que se pretenderá una revisión anticipada del reglamento de los Fondos estructurales, cosa que, naturalmente, no apoyamos. Otras cuestiones podríamos mencionar también como cuestiones que, naturalmente, no nos dejan tranquilos en cuanto a este proceso presupuestario, pero quisiera en particular mencionar un aspecto: respecto del informe del Sr. Tomlimson, creo que es un buen informe, que da continuidad y acentúa orientaciones positivas del pasado y que, por eso mismo, merece nuestro apoyo. Müller Señor Presidente, Señorías, las prioridades del ponente, Sr. Tillich, muestran al Parlamento en principio la vía correcta. En la práctica, la cuestión de la lucha contra el desempleo y la preparación de la ampliación al Este se plantea, no obstante, de un modo muy concreto y que ha de traducirse en cifras. Me pregunto ¿qué tienen ambas cosas en común? En mi opinión mucho, porque vivimos ya en una sola Europa, aunque el camino que los diez países de la Europa central y oriental han de recorrer hasta su ingreso sea distinto. Nosotros también hemos de contribuir a dar forma al cambio estructural que experimenta la totalidad de la Europa oriental y que se intensificará y acelerará a consecuencia del proyecto de ingreso en la Unión Europea, al igual que sucede con el cambio estructural que aguarda a nuestros Estados miembros como consecuencia de una política industrial que ha de contemplarse parcialmente como un modelo a extinguir. ¿Qué mejor recurso que pensar juntos los desafíos que lleva consigo ese cambio estructural para la Europa occidental y oriental y que aprender recíprocamente unos de otros? Podríamos conseguir que las experiencias de nuestra política estructural actual fueran útiles para la Europa oriental y viceversa. Por eso propongo añadir al instrumento previsto por el ponente en la categoría 4 un instrumento estructural específico en una nueva subcategoría IIa. Así destacaríamos adicionalmente la transición presupuestaria progresiva de la política exterior a la interior en relación con los países candidatos. Con la formación de una reserva negativa conseguiríamos al mismo tiempo una solución técnicamente limpia que no afecta a las obligaciones contraídas para con los Estados miembros. Dell'Alba Señor Presidente, señor Comisario, Señorías, ante todo permítanme animar al señor Presidente por esta sobrefatiga que hoy le obligan a soportar. Señor Presidente, tiene todo mi apoyo. Deseo saludar asimismo al Secretario General que por primera vez, creo, asiste desde la tribuna oficial a este debate nocturno sobre dos informes. Naturalmente, yo también deseo felicitar a los dos ponentes. Sin embargo, no puedo dejar de expresar mi preocupación sobre todo por el informe Tillich y, en parte, por el informe del Sr. Tomlinson. Con respecto al informe Tillich, mejorado gracias a las enmiendas, siento una viva preocupación que quisiera trasladar a sus Señorías en estos breves minutos. Me parece impensable que el Parlamento aborde el procedimiento presupuestario con una lógica de rigor y de un presupuesto con crecimiento cero, prescindiendo de los resultados de la Conferencia de Amsterdam y de lo que podrá suceder si, por fin, la Unión Europea halla la manera de ofrecer respuestas concretas a los retos de los que tanto hablamos tan seriamente, esto es, el desempleo, etcétera. Esta tímida manera de afrontar las cosas precisando ya desde marzo que no se quiere aumentar ni un ápice el presupuesto comunitario, que no se quiere aumentar ni siquiera de un efectivo el personal, mientras las demás instituciones, en virtud de la Conferencia de Amsterdam, adquirirán más poderes -la Comisión podría tener más competencias y la Unión, en cuanto tal, podría dotarse de nuevas políticas- y este miedo que nos empuja a calcular, como si fuera nuestra prioridad, el número de vacaciones anuales fuera de los lugares de trabajo, no me parece en absoluto un comienzo alentador. En particular, señor Presidente, con relación al tema que ha centrado el debate del pasado período parcial de sesiones y respecto al cual el Parlamento ha empleado sus energías hasta casi el punto de promover una moción de censura contra el Presidente Santer y toda la Comisión, hay que constatar que aquí no se hace mención alguna a la prioridad que nos hemos marcado y que la Comisión, gracias a nuestro impulso, está en disposición de apoyar, esto es, el compromiso de llevar a cabo controles de calidad más estrictos sobre los alimentos humanos para garantizar una política en materia de sanidad y de alimentos concreta y controlada por la Comisión. No existe referencia alguna a todo esto, señor Tillich. Tengo a la vista dos enmiendas que espero que usted estudie con atención. Presentamos una enmienda común que fue rechazada inexplicablemente. Confío en que nuestro Parlamento la vuelva a proponer para ofrecer un mínimo de lógica al objeto de nuestro debate. En cuanto a la ayuda en materia de alimentos y a la ayuda humanitaria a los terceros países, ya hemos hablado de lo mucho que están comprometidas y utilizadas las líneas; asimismo citamos los casos en los que hay que llevar a cabo recortes. Existen líneas presupuestarias -la B7-210, la B7-212, la B7-217 y la B7-219- que alcanzan niveles de utilización del 180, 160 y 152 %. Pues bien, ¿qué decimos respecto a esto? »Estime important d'évaluer l'efficacité de la politique de l'aide humanitaire.» Qu'est-ce qu'on doit d'evaluer? En realidad, hay que animar esta política y lograr que funcione. Es por esto que he presentado una enmienda que espero que sea aceptada. El Presidente Gracias, señor Dell'Alba. Doblemente las gracias, por su intervención y por sus palabras de ánimo, pero le aseguro que esta Presidencia tiene una gran resistencia. Si usted quiere comprobarlo, podrá hacerlo el viernes por la mañana, que seguiré presidiendo. Pero he de confesar que, generalmente, cuando los diputados y diputadas -y esto es lo habitual- respetan el Reglamento, en realidad, presidir no es un trabajo, sino un gozo. des Places Señor Presidente, señor Comisario, señor ponente, tras haber tomado conocimiento de su informe, me he permitido comparar, señor ponente, su propuesta con la de la Comisión en lo relativo al paquete «precios» de los productos agrícolas 1997-1998. Rápidamente se ha constatado lo siguiente: un 3 % de aumento en el presupuesto general, un 0, 5 % de aumento en el presupuesto agrícola y un 8 % de aumento en los Fondos estructurales. En definitva, un descenso del presupuesto agrícola respecto a la línea directriz, so pretexto de una no utilización de las cantidades atribuidas al FEOGA desde hace varios años, y un aumento de los Fondos estructurales, cuando todo el mundo sabe que no utilizamos el 70 % de las cantidades atribuidas. Tendrán que explicarnos el porqué de este doble rasero. Su propuesta relativa a la agricultura, acompañada de la de la Comisión, nos crea y nos creará grandes dificultades antes de las negociaciones internacionales de 1999. Si se aceptan estas propuestas en su estado actual, Europa cometerá un grave error estratégico al reducir estas compensaciones a los grandes cultivos. En efecto, me permito recordarles que en el mismo instante en que debatimos esto, en Estados Unidos ocurre todo lo contrario. La nueva legislación garantiza que en el año 2000 los productores de cereales tengan un nivel de subvenciones al menos equivalente a lo que era anteriormente. Así, nuestros competidores van a reforzar sus empresas y a ganar partes de mercado. Nosotros, como de costumbre, haremos lo contrario y seremos -o mejor, ustedes serán- responsables de ello. Frente a esta situación, nuestro Grupo les propone dos enmiendas sencillas, que tienen por único objetivo preservar el futuro de nuestra agricultura. Por un lado, es preciso que la Unión Europea mantenga sus compromisos frente a nuestros agricultores y, por el otro, que los criterios de convergencia de Maastricht no se conviertan en una coartada. Al constatar la debilidad de las propuestas de la Comisión, es pues necesario preservar el principio de los gastos obligatorios para el conjunto de las líneas agrícolas. Señor ponente, no me puedo imaginar que en este cuadragésimo aniversario del Tratado de Roma no tenga en cuenta el gran éxito de esta política agrícola común, y la condene. Le Gallou Señor Presidente, a pesar de que en mi país esté en la oposición contraria al gobierno, me parece que la postura del Consejo de ministros es más razonable que la de la Comisión y la de nuestro Parlamento. El aumento de un 3 % de los gastos que se nos propone me parece excesivo. En todos los países europeos, los gastos equivalentes, es decir los gastos de inversión, o los gastos de intervención, no aumentan, sino que se estancan e incluso menguan. Por lo tanto, el auténtico rigor no lo constituye el 3 % de aumento, sino si acaso la estabilidad en los gastos. El único crecimiento aceptable para la fiscalidad europea y para los gastos públicos europeos es el crecimiento cero. Esto sí que sería un mensaje fuerte enviado al ciudadano contribuyente. Permítanme un pequeño paréntesis. En las ciudades del Sur de Francia, donde los electores han elegido a alcaldes pertenecientes a mi formación política, el Front National, los impuestos locales bajaron en 1997. Esto es algo sumamemnte bien recibido por la opinión pública y los contribuyentes. Se trata de un mensaje sumamente poderoso. Nuestro Parlamento haría bien en tomar ejemplo, por cuanto los aumentos que se nos proponen están justificados, básicamente, por el aumento del 8 % de los Fondos estructurales. Este aumento no es realista. Y no es realista porque todo el mundo sabe, es algo además que se repite una y otra vez, que el desfase entre los créditos comprometidos y los créditos consumidos es importante. Prever gastos excesivos, más allá de las capacidades de utilización, es evidentemente fuente de despilfarro. Allá donde los créditos son demasiado importantes -y éste es el caso de los Fondos estructurales- hay riesgo de despilfarro, riesgo de clientelismo. La justificación que se da a estos gastos para los Fondos estructurales, y en otras líneas, sobre todo en política social, es la justificación del empleo: la lucha contra el paro. Desgraciadamente, los Fondos estructurales no crean puestos de trabajo. Desplazan el empleo. Le ponen ruedas al empleo, llevándolo de un punto a otro de Europa, sin por ello crear puestos de trabajo. Lo que permitiría crear puestos de trabajo en Europa sería otra política comercial, otras relaciones con el resto del mundo, pero no los Fondos estructurales. Además, ya tuvimos un ejemplo esta mañana -disculpen que vuelva a ello-, me refiero al asunto Renault. ¿Qué ha ocurrido? Pues que la Unión ha colocado cierto número de créditos, de Fondos estructurales en los países del Sur de Europa, especialmente en España y Portugal. Era natural que Renault construyese fábricas allí, que se hayan producido vehículos con un coste menor que en otras fábricas situadas más al Norte. Los Fondos estructurales han contribuido a esta creación de empleo en el Sur de Europa. Sin embargo, como en esta materia no hay expansión sino más bien regresión, la contrapartida de esto será el cierre de la factoría de Vilvorde, que probablemente haga que Europa, mediante los Fondos estructurales, conceda créditos para compensar la desaparición de puestos de trabajo. En definitiva, los Fondos estructurales no crean empleos, sino que, como mucho, los desplazan. Las políticas sociales vinculadas a la lucha contra el paro no producen efectos, a lo sumo, tratan de hacer más tolerable el desempleo. Así no se mejora la situación en Europa. Dührkop Dührkop Señor Presidente, quiero felicitar primero a los dos ponentes aquí presentes, pero voy a concentrarme en el informe del Sr. Tillich y, por limitación de tiempo, sólo resaltaré algunos aspectos. Llamamos a este informe «Guidelines», es decir, su objetivo es guiar al Consejo, dar un aviso al navegante, decirle que estas son las prioridades del Parlamento Europeo. Creo que si el Consejo es sabio, debería tener esto en cuenta para su primera lectura. El primer aviso al Consejo es que siguen existiendo unos contenciosos de suma importancia para el Parlamento Europeo. Quisiéramos, de una vez por todas, resolverlos conjuntamente, entre otros, el problema del fundamento jurídico que afecta a muchas líneas presupuestarias, en particular líneas de alta sensibilidad para el ciudadano europeo. También hay que mencionar el problema de la clasificación de los gastos; tema importante, dado que el Parlamento Europeo es una de las ramas de la autoridad presupuestaria. El siguiente aviso que el Parlamento Europeo transmite al Consejo es que este Parlamento tiene muy claro cuáles son las políticas en las que centra sus prioridades, su énfasis, y que lo más importante es la lucha contra el desempleo. Creo que nadie pone en duda que el desempleo es una verdadera tragedia familiar para quienes se ven afectados por él. No quisiera finalizar sin expresar un deseo: que el Consejo se lea el acta literal de este debate para informarse, puesto que no ha estimado necesario estar presente aquí. Arias Cañete Señor Presidente, quiero felicitar al Sr. Tillich por su excelente informe y, además, por haber continuado en este ejercicio con la fórmula de cooperación entre las distintas comisiones parlamentarias, inaugurada en el presupuesto para 1997, que evidencia la apertura y talante cooperativo de la Comisión de Presupuestos. Fruto de esta apertura ha sido que nada menos que once comisiones parlamentarias distintas de la de Presupuestos han formulado enmiendas a estas orientaciones presupuestarias: 39 de las 134 enmiendas presentadas tienen tal origen. Y ello pese a que no ha sido tarea fácil. Se dispuso de la traducción del informe el 25 de febrero, y el plazo de presentación de enmiendas era el 4 de marzo. Prácticamente apenas hubo tiempo para reaccionar, máxime cuando las comisiones parlamentarias ordinarias no tienen el tratamiento privilegiado en materia de plazos, traducción, disponibilidad de salas y autorización de reuniones de que dispone la Comisión de Presupuestos. Centrándonos en las enmiendas de la Comisión de Política Regional, si bien no todas han sido aceptadas en su integridad, gran parte se han incorporado al informe del Sr. Tillich, directamente o por medio de enmiendas de transacción, y otra parte ha perdido la necesidad de inmediata aprobación a la vista del texto final del informe. Le preocupó mucho a la Comisión de Política Regional la redacción primitiva del párrafo tercero del informe, ya que aceptaba desde el comienzo del procedimiento presupuestario no sólo un incremento medio inferior al techo fijado en las perspectivas financieras, sino que además se quería aplicar dicha reducción por igual a todas las categorías de gasto, lo que suponía que no sólo se recortarían los gastos dentro de la Categoría 2, sino que además, en este ejercicio, la reducción alcanzaría a los créditos de compromiso, suponiendo ello desconocer que la dotación de los Fondos estructurales, prevista en las perspectivas financieras, no sólo constituye una simple autorización, sino además un objetivo de gasto, como se deriva del artículo 12, párrafo segundo, del Reglamento marco de los Fondos estructurales. Por ello, agradecemos que la Comisión de Presupuestos haya modificado el citado párrafo tercero en los términos establecidos en la enmienda de transacción presentada por el Sr. Tillich, incluyendo dentro de las exigencias formuladas al Consejo el respeto de los compromisos establecidos en el Reglamento marco de los Fondos estructurales. Creemos que la autoridad presupuestaria no debe comprometer el crecimiento ni el empleo. Por las mismas razones, a nuestra comisión le preocupaba la redacción primitiva del apartado 12 del informe, y creemos que la enmienda 72 del Sr. Christodoulou, que modificó el citado párrafo, es más adecuada al señalar en primer lugar la necesidad de continuar la política estructural, de acuerdo con los compromisos de Edimburgo, sin perjuicio de señalar su preocupación por las tasas de ejecución de estos gastos y de solicitar de la Comisión un informe detallado, así como propuestas que racionalicen y aumenten la eficacia de estas políticas. En conjunto, nos parece un informe razonable, y concluyo reiterando mi felicitación al Sr. Tillich por haber elaborado un informe que hace compatibles las exigencias de la austeridad presupuestaria impuestas por la Unión Económica y Monetaria con la continuidad de la cohesión económica y social. Virrankoski Señor Presidente, los informes que ahora se están sometiendo a examen constituyen un buen punto de partida para la preparación del presupuesto del año próximo, por lo que quiero felicitar a los Sres. Tillich y Tomlinson. La lucha contra el desempleo ha quedado establecida como objetivo prioritario del presupuesto del año que viene, y así consta en la lista de prioridades y en los puntos 1 y 2. El desempleo es una terrible plaga europea. La cifra de desempleados se acerca ya a los 20 millones y, lamentablemente, no parece haber perspectivas de que vaya a producirse una inflexión en el crecimiento del desempleo. Nunca se podrá hablar de cohesión europea si los ciudadanos consideran que la Unión Europea no es capaz de reducir el desempleo. Y todavía se podrá hablar menos de ello si surge la sospecha de que la propia política de la Unión Europea en sí misma produce un aumento del desempleo. Por esta razón, la lucha contra el desempleo debe entenderse como una tarea fundamental de toda la UE. Las pequeñas y medianas empresas ocupan un lugar clave en la creación de nuevos puestos de trabajo. Por este motivo, es adecuado que el otro ámbito prioritario del presupuesto sea precisamente la mejora de las condiciones de funcionamiento de las PYME. Los Fondos estructurales son claves en el fortalecimiento de la actividad empresarial. La preocupación que se plantea en el informe sobre la gran diferencia entre los créditos de compromiso y los de pago de los Fondos estructurales está, en parte, justificada. Es innecesario comprometer créditos si no se van a utilizar. En el último periodo quinquenal cerca de un 20 % no se llegó a utilizar. Señor Presidente, con estas observaciones deposito grandes esperanzas en el proyecto de presupuesto del año que viene. Fabre-Aubrespy Señor Presidente, mi Grupo no puede estar satisfecho por el informe propuesto tal como lo ha aprobado la Comisión de Presupuestos. Lamento especialmente que el rigor necesario que debiera ser el del presupuesto 1998 haya desaparecido prácticamente del informe. En un momento en que se pide a los Estados miembros que hagan un esfuerzo considerable para reducir el déficit presupuestario, para reducir el gasto público y para aumentar también, a veces, los impuestos, no es normal que se prevea para el presupuesto de la Comunidad Europea, después de los aumentos de los años 96 y 97, un aumento tal de los gastos. Hay que decirle a la Comisión que deseamos encaminarnos hacia el mismo contexto de rigor que el impuesto al conjunto de los Estados miembros, y esto habrá que preverlo para todos los gastos comunitarios. Lamento, asimismo, que el principio de subsidiariedad que fue introducido acertadamente por el ponente haya desaparecido en la fase de examen del presupuesto. Naturalmente, hago mías las observaciones formuladas por mi colega des Places y mi colega Souchet respecto al apoyo a las rentas de los agricultores. Quisiera hacer dos observaciones suplementarias, que explican la hostilidad de mi Grupo respecto al informe. La primera está vinculada a la política de información. Se dice, ya en los primeros apartados que habrá que hacer los esfuerzos necesarios en la política de información. En un contexto de rigor hay que procurar también no gastar demasiado para venderles a los ciudadanos de los distintos países de Europa algo que cada vez más se considerará verdadera propaganda. Por último, el apartado 37 que habla, señor Presidente, de la creación de un auténtico servicio europeo de asuntos exteriores, tampoco contará con nuestra aprobación. Ghilardotti Señor Presidente, esta mañana, durante la conmemoración del 40º aniversario del Tratado de Roma, el Presidente Santer dijo: »La Europa económica llama a la Europa social» Por esto, a través del informe Tillich, el Parlamento Europeo subraya la importancia del empleo al que otorga una prioridad absoluta, así como la importancia de la dimensión social de la Unión Europea y la gran contribución que la financiación comunitaria aporta a la realización de los objetivos en materia social. En consecuencia, considera esencial que las actividades financieras de la Unión en las distintas ramas de la política social sigan contando con los recursos adecuados. Yo también lamento mucho que el Consejo no esté presente para instarle a que llegue a un acuerdo sobre los fundamentos jurídicos. Francamente, considero incomprensible esta actitud y esta inútil rigidez con respecto al Parlamento en particular. Asimismo, estimo fundamental que no sólo se apoye la política de formación, sino que se incluyan en las financiaciones de esta categoría también los objetivos definidos en el Libro Blanco sobre la educación y la formación. Con relación a este asunto, hoy el Parlamento acaba de votar un informe específico sobre la evaluación del Libro Blanco. Deseo invitar a la Comisión a que prosiga el trabajo de control, realizado en 1996, y el diálogo más sistemático con los Estados miembros en cuanto a la utilización del Fondo Social Europeo. Este trabajo demostró la mejora en los niveles de utilización y demuestra que las críticas -hechas también esta tarde en este Pleno- respecto a la infrautilización de los Fondos estructurales y del Fondo Social en realidad son críticas injustas, ya que hay que ver y comprobar dónde están los problemas y afrontarlos, a fin de que los recursos disponibles se utilicen todos y de la mejor manera posible. Sonneveld Señor Presidente, en esta fase es sumamente importante que en lo relativo al presupuesto agrícola tengamos un criterio claro sobre la aportación del Parlamento Europeo a este importante componente del presupuesto. Pienso que ahora ya podemos constatar que el debate que se ha iniciado sobre el presupuesto agrícola es más intenso que en años anteriores. Sobre todo en la Comisión de Agricultura. Sólo una cooperación muy estrecha entre la Comisión de Agricultura y la Comisión de Presupuestos puede poner a salvo nuestro papel como Parlamento y mejorar la calidad del presupuesto en su totalidad. Se trata en este caso de una mayor transparencia, más sentido de la realidad de los gastos estimados y por ello también un uso óptimo de los recursos disponibles para las partidas presupuestarias no agrícolas. Con este primer informe, el Sr. Tillich ha dado un primer paso que inspira confianza. Espero que demuestre suficiente inventiva y flexibilidad para que la actuación común de las comisiones en cuestión logre establecer un punto de vista sólido del Parlamento Europeo. Ahora sobre el fondo de la cuestión. Por primera vez hay propuestas sobre el tapete que en el presupuesto agrícola proponen modificaciones de las primas salariales a fin de cumplir las normas en materia de gastos. Pero estas normas han sido pensadas unilateralmente por el Consejo. Por lo visto, la orientación presupuestaria para la agricultura no ha desempeñando ningún papel en este sentido. Todavía más extraño es que las reducciones propuestas para las primas salariales serán de índole permanente, mientras que el motivo tiene un carácter bastante único, a saber: la crisis de la EEB. Pienso que practicar esta forma de política agrícola no es beneficioso para la confianza de los productores implicados. Estos tienen derecho a que se trate con seriedad y a fondo el régimen del que dependen para subsistir y que es transferido casi por completo a la competencia de las instituciones europeas. Fabra Vallés Señor Presidente, permítame en primer lugar agradecer al ponente, Sr. Tillich, la flexibilidad que ha demostrado a la hora de discutir su documento en comisión, lugar en que no sólo se contrastan los pareceres ideológicos y regionales, sino también los del Consejo y los de la Comisión. Es por ello evidente que difícilmente podrá influir el Parlamento Europeo si no es la principal preocupación del ponente el conseguir un amplio consenso sobre el documento en cuestión. Y en aras de ese consenso me parece correcto que se haya eliminado la idea de que el presupuesto debe inspirarse en la subsidiariedad, cuando es precisamente el presupuesto el instrumento que lleva a cabo las políticas comunitarias y no el que determina la subsidiariedad. Estoy totalmente de acuerdo con las prioridades que expone el ponente en el punto quinto de su informe, siempre y cuando no olvidemos las cantidades predeterminadas en su día en Turín. Me refiero al punto 2, pues, por muy lógico que pueda parecer que el nivel de los créditos de compromiso se establezca en función de las previsiones reales, me parece menos conflictivo que no rompamos con los acuerdos de Edimburgo. Otra cosa será que lleguemos a la conclusión de que hay que revisar nuevamente el Reglamento financiero para anular automáticamente los compromisos que no hayan sido utilizados por los beneficiarios. Señor Tillich, es difícil que por medio de un presupuesto anual intentemos condicionar programas ya aprobados, por lo que no es la mejor forma para actuar sobre el medio ambiente el servirse de los gastos del FEOGA. Tal vez el gran interrogante que queda en este presupuesto sea sobre PHARE, TACIS y MEDA. ¿Cómo podemos ser más realistas, que es lo que queremos ser, sin romper con los importes acordados en el Consejo Europeo de Cannes? McCartin Señor Presidente, quiero dar las gracias al Sr. Tillich por su informe y felicitarle por haberse preocupado tanto de intentar representar el punto de vista de casi todo el mundo. En sus observaciones generales expone la idea de ayudar a los gobiernos de los Estados miembros a cumplir los criterios de Maastricht. He de decir que esto es irrealista. Nosotros gastamos el 1, 22 % del PIB de la Comunidad. Los gobiernos nacionales gastan el 46 %. El hecho de que aumentemos o disminuyamos el porcentaje en un punto o dos no influirá de ninguna manera perceptible en la capacidad de ningún gobierno nacional de cumplir los criterios de Maastricht. Sin embargo, a pesar del reducido tamaño del presupuesto que gastamos, hay en general un buen número de personas que alzan su voz a favor de reducir el gasto. Creo que esto es irrealista. El Sr. Tillich explica sus cuatro prioridades, que el Sr. Fabra Vallés ha mencionado y apoyado. Yo también doy mi apoyo a la pequeña y mediana empresa, el desempleo, la juventud y la cultura. Son cosas importantes. Pero hemos comprometido ya el 80 % del presupuesto en la agricultura y los Fondos estructurales. Para poder hacer una contribución significativa a las políticas propuestas como prioridades, deberemos tener al menos una ampliación de la cantidad de recursos de que disponemos. En al área de la agricultura, el Sr. Tillich no dice gran cosa. Pero da a entender que cambiando las reglamentaciones podemos ahorrar dinero. Hacerlo, desde luego, sería mala fe y una mala política, porque la idea era que la reforma de la política agraria común de 1992 nos durara hasta la siguiente ronda de negociaciones para los acuerdos del GATT. Hay que pensar con ilusión en el día en que podamos incrementar la productividad y mejorar los ingresos de las explotaciones agrarias a fin de reducir el gasto agrario. Yo espero sinceramente que podamos. Sin embargo, por ahora debe continuar. Nos preocupamos demasiado. Era un programa de seis años. Más importante es que se gaste bien a que se gaste todo. Liikanen Señor Presidente, el Parlamento Europeo ha debatido esta noche las prioridades para el presupuesto general de 1998. El papel de la Comisión en esta fase es el de escuchar. Las instituciones mantendrán una primera discusión sobre sus respectivas posturas en el diálogo a tres sobre prioridades presupuestarias del 9 de abril de este año. La Comisión aprobó sus orientaciones presupuestarias para 1998 a finales de enero. Es la segunda vez que lo hace. Este procedimiento es una de las primeras innovaciones destinadas a reforzar la gestión financiera de la Comisión y ha respondido a las expectativas. Esencialmente, la Comisión decidió seguir aplicando el principio de rigor presupuestario que inició con el presupuesto de 1997 y que después fue reforzado por la autoridad presupuestaria. La primera razón para mantener una orientación rigurosa es la misma que el año pasado. Los Estados miembros prosiguen sus a menudo dolorosos esfuerzos por poner sus finanzas públicas en orden en la marcha hacia la unión económica y monetaria. Por supuesto que el presupuesto de la Comunidad no es grande, pero, dentro de sus limitaciones, debe fomentar y facilitar dichos esfuerzos. Hay también una segunda razón que está pasando a ser cada vez más importante. Según se acerca la siguiente ronda de ampliación, las finanzas de la Comunidad deberán estar preparadas. Ello afecta tanto al gasto como a los programas estructurales de la Comunidad. Estas cuestiones se debatirán más detenidamente después de la Conferencia Intergubernamental, pero sólo será posible una transición sin traumas hacia una Comunidad ampliada si el tiempo que queda se utiliza para hacer los ajustes necesarios. En su debate sobre orientaciones presupuestarias, la Comisión decidió además un nuevo método para restablecer el rigor presupuestario. Lo cierto es que el criterio tradicional de seguir las perspectivas financieras con algunos pequeños márgenes no sería adecuado para 1998. De hecho daría lugar a unos porcentajes de crecimiento del 10 % o incluso mayores en el presupuesto de la Comunidad. Compárese esta cifra con un crecimiento esperado de menos del 3 % en los Estados miembros. Sería sencillamente imposible explicar dicha generosidad presupuestaria a nivel comunitario a los ciudadanos y contribuyentes de Europa. Por consiguiente, la Comisión ha adoptado un nuevo enfoque para reflexionar primero sobre una tasa general de crecimiento justificada y para debatir después las prioridades dentro de ese marco. Para 1998, ha decidido apuntar al objetivo de limitar el incremento a una tasa tan cercana al 3 % como sea posible. Por el proyecto de informe del Sr. Tillich he podido ver que la Comisión y el Parlamento están de acuerdo en la necesidad de apoyar a los Estados miembros en sus esfuerzos por cumplir los criterios de convergencia. Las discusiones sobre cuál será el crecimiento adecuado para el presupuesto de 1998 no deberían verse empañadas por unas condiciones preliminares que están, o podrían estar, fuera de alcance. El Sr. Brinkhorst me hizo una pregunta sobre la voluntad de la Presidencia neerlandesa de contribuir a un entendimiento mutuo de estos asuntos. No puedo hacer comentarios sobre los resultados, pero he de decir que la Presidencia neerlandesa ha mostrado mucho interés en las cuestiones presupuestarias. La mejor prueba de ello es que estos temas se debatirán en los dos Consejos ECOFIN aunque la Presidencia no esté aquí presente en este momento. Exclamación del Sr. Tomlinson He de decir al Sr. Tomlinson que esta mañana hubo otro importante informe en este Parlamento que fue seguido con gran interés y atención por la Presidencia. El objetivo de la Comisión del 3 % no viene inspirado únicamente por la evolución esperada en los Estados miembros. También parece un compromiso razonable entre la necesidad imperativa de rigor y el respeto de los actuales compromisos de la Unión. A nivel de las perspectivas financieras, esto afecta en particular a los créditos de compromiso para los Fondos estructurales. Las decisiones de Edimburgo implican una tasa de crecimiento de aproximadamente el 8 % en relación con 1997. Es un porcentaje bastante alto en las actuales circunstancias. Sin embargo, a menos que haya un acuerdo del Consejo y el Parlamento de que se modifique el acuerdo interinstitucional -y del informe Tillich deduzco que el Parlamento no va a suscribir un acuerdo así-, la Comisión respetará los objetivos de gasto para los créditos de compromiso dentro de la Categoría 2. En lo que a los a pagos se refiere, sin duda hay que evitar cualquier exceso de presupuestación. Aunque es difícil cumplir el objetivo general del 3 %, si se acepta un crecimiento del 8 % para una tercera parte del presupuesto, no es imposible. Pero ello exige que el aumento del gasto sea muy pequeño en las demás categorías. Desde luego, esto no excluye la intensificación de algunas prioridades específicas si se reducen otras actividades o si algunas se eliminan progresivamente. La Comisión no ha adoptado una postura sobre la distribución entre categorías, pero es obvio que un resultado riguroso sólo podrá ser aceptable si todas las instituciones afrontan sus responsabilidades con diversas partes del presupuesto. Por ello la Comisión aprobó una propuesta la semana pasada sobre el paquete de precios agrarios para 1997 y 1998 que es compatible con su estrategia presupuestaria general siempre que -y esto es fundamental- se aprueban las propuestas de la Comisión sobre ajustes en el sector cerealístico o ahorros equivalentes. En lo que respecta a la Categoría 4, la Comisión está trabajando en una revisión de PHARE que va en la dirección que contempla el ponente; este tema fue también planteado por los Sres. Wynn y Elles. Espero que la Comisión pueda debatir el tema la semana que viene o en un plazo de dos semanas como mucho. En cuanto a su propia casa, la Comisión ha decidido proponer otro año de crecimiento cero de personal, excepto para la ampliación, y ha aprobado nuevas iniciativas con cifras para desplazar sus recursos humanos a actividades prioritarias. Para concluir, me gustaría expresar mis mejores deseos a los ponentes, los Sres. Tillich y Tomlinson, así como al presidente de la Comisión de Presupuestos, Sr. Samland, para un procedimiento presupuestario con éxito para 1998. El Presidente Muchas gracias, señor Comisario. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar mañana a partir de las 12.00 horas. Cooperación Norte-Sur en materia de lucha contra las drogas El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate de la recomendación para la segunda lectura (A4-0059/97), en nombre de la Comisión de Desarrollo y Cooperación, sobre la posición común adoptada por el Consejo con vistas a la aprobación del Reglamento del Consejo relativo a la cooperación Norte-Sur en materia de lucha contra las drogas y la toxicomanía (C4-0630/96-95/0167(SYN)) (Ponente: Sr. Liese). Liese Señor Presidente, Señorías, hay en el mundo entre 40 y 50 millones de adictos a las drogas ilegales. Detrás de estas cifras hay muchos destinos individuales terribles. La dependencia de las drogas y el narcotráfico tienen muchas causas. Esa es la razón por la que hay que adoptar un enfoque integral al luchar contra el problema. A menudo se pasa por alto que la política de ayuda al desarrollo puede y debe desempeñar un papel esencial si se quiere combatir con éxito el problema de las drogas. La pobreza y el subdesarrollo son causas directas de que se cultiven drogas ilegales en los países en vías de desarrollo. Es un trabajo fácil para la mafia cuando no se cuenta con alternativas legales. También existe otro problema que se pasa por alto con frecuencia. El narcotráfico aporta mucho dinero al país, lo que trae consigo una sobrevaloración artificial de la moneda nacional. La consecuencia es que los que se alimentan de productos legales se ven doblemente castigados porque pueden ganar menos. También en este caso el honrado hace desgraciadamente el tonto. Por lo tanto, para solucionar el problema de las drogas son necesarios también los medios de la cooperación al desarrollo. La comisión se ha pronunciado unánimemente por esa idea. Agradezco la ayuda de todos los que han colaborado en la elaboración del informe, en particular la buena cooperación de la Comisión y las contribuciones de los diputados y diputadas. Hemos evitado caer en disputas ideológicas en el tema de la política del desarrollo. No hemos celebrado ningún debate de principios sobre la liberalización de las drogas ilegales, porque ese debate no nos hubiera acercado al objetivo ni hubiera resuelto en verdad ningún problema. ¿Cuáles son los puntos centrales de este informe y de la Comisión de Desarrollo y Cooperación? Queremos que los países con los que cooperamos muestren voluntad política de luchar contra las drogas, especialmente a través de la promulgación de leyes sobre el blanqueo de dinero y el correspondiente control. Queremos que los derechos humanos sean particularmente respetados y que se tenga en cuenta la posición clave de la mujer en el proceso de desarrollo alternativo. Apoyamos también a la Comisión en su iniciativa de colaborar con las Naciones Unidas en la lucha contra las drogas. Como ponente, para mí la cuestión principal -y la comisión me ha seguido en este punto- era dar prioridad al concepto de desarrollo alternativo, lo que significa ofrecer oportunidad a las personas de ganarse su sustento cultivando productos legales y sin necesidad de plantar drogas. Esto suena muy simple, pero en la práctica resulta muy complicado. No se trata tan sólo de sustituir las plantaciones de coca y adormidera por alguna otra cosa, sino que se requiere un planteamiento integral. Tenemos que contar con formación, con estructuras de comercialización para otros productos y con posibilidades de transporte. Cuando se dispone de todo esto, el concepto del desarrollo alternativo funciona. Yo mismo tuve el año pasado la oportunidad de observar en Colombia varios proyectos de Naciones Unidas parcialmente cofinanciados por la Comunidad. Me produjo mucha impresión la posibilidad de sustituir grandes extensiones de cultivo de drogas por cultivos legales y de ofrecer de esta manera una perspectiva de futuro a las personas. También en este caso, no obstante, se requiere un grado mínimo de estado de derecho y la certeza de que el que comercie con drogas ilegales será sancionado en algún momento. El Consejo aceptó gran parte del informe en primera lectura. En especial, hay que reconocer que ha superado los problemas iniciales de sutilezas jurídicas acerca de la base jurídica y que ha admitido el derecho de codecisión del Parlamento. Pero, desgraciadamente, no hemos conseguido imponernos en todos los puntos. Por eso proponemos una vez más una precisión, en especial en lo que atañe al desarrollo alternativo. No sólo queremos que se financie el desarrollo alternativo con esta línea presupuestaria, sino también que se investiguen sistemáticamente las posibilidades que ofrecen los otros instrumentos financieros de la Comunidad y el Fondo Europeo de Desarrollo. Hemos de tener una postura más comprometida en este campo, lo que implica, naturalmente, no recortar la ayuda al desarrollo, sino aumentarla para luchar contra las drogas. De lo contrario, las declaraciones del Consejo Europeo sobre la lucha contra las drogas no resultarán muy creíbles. Vecchi Señor Presidente, ante todo, quiero felicitar al ponente, Sr. Liese, por el excelente trabajo que ha llevado a cabo a lo largo de estos meses y por haber conseguido, con la colaboración de todos nosotros, que la Comisión de Desarrollo y Cooperación se expresara de forma unánime en dos ocasiones. El desarrollo de la cooperación en materia de lucha contra la droga y la toxicomanía es un objetivo que el Parlamento se marcó hace tiempo y no responde a otra razón que a la búsqueda de una respuesta inteligente a uno de los problemas que trastornan la vida de millones de personas tanto en las sociedades del Norte como en las del Sur del mundo, que perturba las relaciones políticas, sociales y económicas a escala internacional y que, actualmente, es la principal fuente y el principal soporte de las más proficuas formas de criminalidad a escala internacional. También en el ámbito de la lucha contra la droga y el narcotráfico, la cooperación al desarrollo implica una gran acción de solidaridad internacional y de cooperación con los terceros países y una manera inteligente, preventiva y más fuerte de afrontar y resolver los problemas que más directamente afectan a nuestras sociedades. Los objetivos que perseguimos y que las Instituciones comunitarias persiguen a través de esta propuesta de Reglamento son tres: en primer lugar, reducir el impacto de la producción de drogas como factor de estímulo de la demanda de consumo de las propias drogas; en segundo lugar, reducir el poder de las mafias y de los cárteles, cortándoles en cierto modo las alas y reduciendo sus puntos de referencia; en tercer lugar, reducir la importancia económica de la producción de drogas en la mayoría de los países en desarrollo. Se trata de hallar una propuesta inteligente, habida cuenta de que es necesario entrar en una lógica de alianza con las poblaciones del Sur, para las que la producción y el comercio de substancias estupefacientes es con frecuencia la única o la principal fuente de sustento. Desde este punto de vista, se ha subrayado con acierto el papel fundamental de la educación y la concienciación de las poblaciones interesadas, pero sobre todo es importante la integración de las políticas de desarrollo y de lucha contra la pobreza en los aspectos de la lucha contra la producción de drogas. Se ha recordado justamente que no basta con plantearse la cuestión inmediata de los cultivos alternativos, sino que es necesario intervenir en una organización social contra la dependencia de las mafias y promover el papel de la mujer y los proyectos piloto de desarrollo alternativo, basados en el saneamiento de los sistemas económicos de producción y, más en general, en el saneamiento de las sociedades. Después de la primera lectura del Parlamento, algunas de las enmiendas aprobadas por éste fueron adoptadas por el Consejo. Sin embargo, estimamos que no se tuvieron en cuenta ciertas cuestiones, en particular la posición clave de las mujeres, las implicaciones sociales y medioambientales de las acciones en los derechos humanos y la buena gestión. Por ello, nuestro Grupo votará las 23 enmiendas aprobadas por la Comisión de Desarrollo. Stewart-Clark, Sir Jack Señor Presidente, he leído a fondo esta posición común del Consejo de la Unión Europea con gran interés. Veo que se ha planeado una serie realmente impresionante de actividades. ¡Vamos a intentar de veras ayudar a los países en desarrollo! Es muy loable, porque la verdad es que estamos exportando drogas sintéticas a esos países y, por una vez, no les estamos echando la culpa de que ellos nos exporten a nosotros. Pero sé también, porque he tenido algo que ver con el tema de la droga y hace poco he hablado con el Sr. Gelbard, secretario del Ministerio de Asuntos Exteriores de Estados Unidos, que ellos han gastado 1.000 millones de dólares estadounidenses en la erradicación de cultivos en Bolivia. No han tocado Perú todavía porque no han encontrado mucha cooperación. Y veo también que todo este gran trabajo que se va a desarrollar entre 1998 y el año 2.000 va a costar 30 millones de ecus. Sólo pido que comparen los 1.000 millones de dólares estadounidenses que ha gastado Estados Unidos en la erradicación de cultivos en un país con los 30 millones de ecus que se van a gastar en el período comprendido entre 1998 y el año 2000 en virtud de todos estos planes que están tan bien elaborados, tan detenidamente pensados de arriba a abajo. ¿Qué estamos haciendo? ¿Hablamos en serio? No puedo creer que estemos hablando en serio si ese es el dinero que vamos a gastar. No tengo nada más que decir. Howitt Señor Presidente, al felicitar al Sr. Liese por la calidad de su informe querría centrarme en las tres enmiendas que, una vez más, presento con su apoyo. En primer lugar, la enmienda nº 3: la necesidad de evitar las contradicciones entre la política de la UE para combatir el tráfico de drogas y las del Banco Mundial y demás instituciones financieras. Las posibilidades alternativas de desarrollo para los productores de cultivos relacionados con la droga en los países en desarrollo se ven a menudo obstaculizadas por unas políticas macroeconómicas desfavorables impuestas directa o indirectamente a esos países. A los campesinos les resulta cada vez más difícil producir de forma competitiva otros cultivos destinados a la exportación en las condiciones de ajuste estructural imperantes. Nuestro reglamento debería hacer mención a esto y exigir que la Comisión trabaje junto con los Estados miembros, dentro de las instituciones internacionales, a fin de reducirlas. En segundo lugar, la enmienda nº 4, con la que se pretende garantizar que los criterios para decidir si un país puede acogerse a las ayudas de la UE y los criterios de evaluación de los proyectos se definan de forma dialogada entre la Comunidad y los gobiernos u organizaciones con los que colabora. Es sumamente importante que la UE no siga el ejemplo de los Estados Unidos, que en algunos países ha condicionado unilateralmente las ayudas para combatir la droga a que se consigan unos objetivos de erradicación. No sólo es cuestionable el valor a largo plazo de la erradicación forzosa, sino que la erradicación motivada por unas condiciones impuestas está provocando una grave inestabilidad social en países como Bolivia y Colombia. En tercer lugar, la enmienda nº 5, con la que se pretende dar prioridad a que los pequeños productores campesinos puedan beneficiarse de las preferencias comerciales de la UE. Los pequeños agricultores, incluidos los que se dedican a cultivos relacionados con la droga, son los que debieran ser objeto de nuestra ayuda al desarrollo en este ámbito y, por lo tanto, ser objeto del reglamento. Todos en el Parlamento estamos unidos en nuestra determinación de combatir el tráfico de drogas. Pero el presente reglamento tendría que reconocer las medidas prácticas que son necesarias para llevar a cabo la política de la UE de responsabilidad conjunta en el problema de la droga: el respeto por unas auténticas diferencias culturales, la atención a la lucha contra la pobreza y un marco de comercio no desleal pueden triunfar allí donde han fracasado las medidas represivas. Comprometámosnos en nuestro reglamento con estos objetivos. Marín Gràcies, honorable President, bona nit en aquesta solitud solidària. Señor Liese, muchas gracias por su informe y puede usted creerme: la Comisión ha hecho de la lucha contra las drogas una de sus prioridades. El consumo, la producción y el tráfico ilícito de drogas son, junto con el blanqueo de capitales, problemas a los que han de enfrentarse gran número de países en América Latina, África, Oriente Medio y Asia. La producción ilícita de drogas -no es un secreto, usted lo dice en su informe- tiende a globalizarse, y ya no son únicamente algunos países en desarrollo los que cultivan y transforman la coca, la adormidera o el cannabis en América Latina, África, Oriente Medio o Asia. Los países industrializados y otros países en desarrollo han iniciado, desgraciadamente, también la producción de las llamadas drogas de diseño, drogas sintéticas. Por otra parte, el consumo ilícito de drogas ha pasado a ser un problema de salud pública para un número creciente de países en desarrollo y no solamente para los países ricos. Esta globalización está muy estrechamente vinculada a los beneficios que precisamente producen las actividades relacionadas con la droga que, como es sabido, son colosales. Pero el blanqueo del dinero no es privilegio de los países industrializados con sistemas bancarios avanzados, sino que se realiza un poco en todas partes, de este a oeste, de norte a sur. La Unión Europea, como ustedes saben -por contestar a alguna de las inquietudes del Sr. Howitt- se ha separado de las políticas de certificación, como las que practican los Estados Unidos, y hemos incorporado el principio de la responsabilidad compartida, tanto en nuestra posición política en Viena como en la futura posición que adoptará la Unión Europea en la próxima Asamblea General de las Naciones Unidas sobre el tema de la droga. Responsabilidad compartida en el sentido de que si bien hay una gravísima responsabilidad del lado de los países productores -no se puede negar-, también hay una grave responsabilidad del lado de los países consumidores. Y pensamos que sólo a través de la asunción del principio de la responsabilidad compartida, de la corresponsabilidad, se podrán crear las bases de un diálogo internacional que permita combatir esta plaga. No creemos -y en eso le doy la razón- que con medidas unilaterales de certificación se vayan a conseguir objetivos ciertos en materia de lucha contra la droga. Se plantea una cuestión absolutamente elemental, que señala el Sr. Stewart-Clark, viejo conocedor del problema de la droga -él ha elaborado ya varios informes aquí en el Parlamento Europeo-. Realmente, esta línea presupuestaria es muy modesta en cuanto línea específica destinada a la droga. Sin embargo, no hay que olvidar que en muchos de los programas de cooperación que se están desarrollando, fundamentalmente en el Mediterráneo -es el caso de Marruecos o, en América Latina, el caso de Bolivia y Perú- hay una gran parte de estos proyectos de cooperación que están dedicados fundamentalmente al cultivo alternativo. Y en el caso de Bolivia me permitiría darle una información: el cultivo alternativo de la zona del Chaparé, en Bolivia, lo está financiando la Unión Europea. Estados Unidos ha puesto cero dólares. Y hay que tener un poquito de cuidado en la presentación de estas cifras impresionantes respecto a la lucha contra el narcotráfico, porque hay que distinguir lo que es cooperación al desarrollo de gasto militar y de gasto policial. Seguramente, si la Comisión Europea en su informe incluyera todos los presupuestos nacionales de los 15 Estados miembros, todos lo que gasta Scotland Yard, todo lo que gasta la Gendarmería francesa, todo lo que gasta la policía alemana, todo lo que gasta la Guardia Civil española, la Guardia de Finanzas italiana, seguramente el volumen de lo que gasta la Unión Europea en la represión de la droga sea una cifra también impresionante. Pero esto es una cuestión que se tiene que ver desde distintas perspectivas. En el tema concreto de esta línea presupuestaria, para nadie es un secreto que vivimos en la más absoluta de las modestias. Pero quiero hacerles una advertencia: el propio Parlamento Europeo, ustedes mismos, en las perspectivas financieras de 1996, decidieron reducir en un millón la ya modesta suma de 11 millones de ecus. En consecuencia, es difícil pedirle explicaciones a la Comisión de por qué ustedes tomaron la decisión de rebajar aún más la ya de por sí modesta suma de la línea. Pero insisto, gran parte de los programas de la cooperación al desarrollo se están dedicando a estas cuestiones. Naturalmente, hay problemas como la protección de los derechos humanos, la política global de la pobreza -ahí podemos aceptar la recomendación del Parlamento Europeo-, y yo me alegro, señor Liese, de que esté usted contento al menos esta noche con la Comisión -no sabe usted lo que nos emociona que el Parlamento esté contento con la Comisión, porque esto no ocurre muchas veces-, de que estemos en condiciones de aceptar prácticamente el 90 % de sus enmiendas, aunque hay algunas que sí nos crean dificultades. Algunas de fondo, la enmienda nº 4; otra, la enmienda nº 21, sobre todo por cuestiones de organización interna de la Comisión. Nosotros preferimos siempre, lógicamente, presentar la ejecución de la línea presupuestaria al final del año y no en el primer semestre, porque generalmente la Comisión identifica los proyectos en los meses de enero, febrero y marzo, los aprueba en abril, mayo y junio, y estos proyectos se suelen ejecutar a partir de octubre, noviembre y diciembre. En consecuencia, para nosotros, trabajar al fin del año responde a la lógica de la organización interna de los trabajos. Con respecto a la enmienda nº 3, usted sabe que la Comisión no es, como tal, parte integrante de las instituciones internacionales. Esto es una tarea que corresponde a la Unión Europea que generalmente está representada por nuestro honorable Consejo de Ministros. Gracias, pues. Este informe es valioso, es orientativo, pero qué duda cabe que todavía falta disponer de un cuadro global, sobre todo presupuestario, que permita dar credibilidad a esta interesante política en materia de drogas. El Presidente Muchas gracias, señor Comisario. Permítame que le felicite por su excelente pronunciación del catalán y también por haber subrayado usted eso que ha llamado, si he entendido bien, »soledad solidaria», pero ciertamente, discutiendo una cosa tan importante como la que estamos discutiendo esta noche, hemos de confiar en que la lectura atenta del Arc-en-ciel subsane las ausencias en el debate. El debate quedado cerrado. La votación tendrá lugar mañana a partir de las 12.00 horas. Políticas demográficas en los países en vías de desarrollo El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate de la recomendación para la segunda lectura (A4-0057/97), en nombre de la Comisión de Desarrollo y Cooperación, sobre la posición común aprobada por el Consejo con vistas a la adopción de un Reglamento del Consejo relativo a las ayudas a las políticas y programas demográficos en los países en vías de desarrollo (C4-0631/96-95/0166(SYN)) (Ponente: Sr. Nordmann). Nordmann Señor Presidente, espero que las cuestiones demográficas susciten el mismo sentimiento de dicha en el Parlamento y en la Comisión que todo lo que se ha dicho sobre la droga. Para crear esta dicha, no volveré sobre el fondo, porque nuestro Parlamento ya se ha pronunciado en diversas ocasiones en favor de un apoyo a unas políticas demográficas en los países en vías de desarrollo, apoyo facilitado por la Unión y que debería ser respetuoso con los valores humanistas de libre elección individual, a la par que servir de vector a un mejor desarrollo de los sistemas sanitarios. Esta es la filosofía que el Parlamento había tratado de instaurar y es la filosofía que subyace en la propuesta de reglamento que se nos había presentado. En segunda lectura, podríamos experimentar la sensación de dicha a que se refería hace un momento el señor Liese, desde una perspectiva, digamos, estadística, porque creo que 26 de las 40 enmiendas del debate de primera lectura se han acabado recogiendo en la posición común. Además, hay que destacar que las enmiendas no aceptadas se refieren, sobre todo, a la formulación o a la relativa flexibilidad del marco de actuación y que la Comisión de Desarrollo no consideró útil reivindicar una especie de vanidad de autor respecto a algunas de ellas. La primera de las modificaciones sobre las cuales quisieramos insitir se refiere al hecho de recordar ciertos compromisos financieros aprobados en nombre de la Unión, sobre todo con motivo de la Conferencia del Cairo de 1994. La Unión anunció la intención de aumentar para el año 2000 hasta 300 millones de ecus la ayuda financiera para programas demográficos de los países en vías de desarrollo. Y si en primera lectura la Comisión no hubiese presentado fichas financieras, las cantidades inscritas por el Consejo quedarían a un nivel sumamente inferior al anunciado, lo que explica una de nuestras enmiendas, que recuerda este compromiso. A pesar de esto, no todo puede ni podrá decirse en la votación y, por supuesto, convendrá tener una estrategia presupuestaria de seguimiento para este asunto. La segunda modificación, que es un tanto simbólica, se refiere a los problemas de comitología. Al haberse pronunciado el Consejo en favor de un Comité de Reglamentación, nuestra comisión pide, de manera clásica, que se confíe el control y el seguimiento de la política a un Comité Consultivo. Subsisten algunas enmiendas que el Sr. Liese ha presentado con acierto, en la medida en que retoman, en mi opinión, puntos votados en primera lectura. También recogen disposiciones que no aprobó la Comisión de Desarrollo. Por este motivo e independientemente del valor y del carácter respetable de la postura del Sr. Liese, me veré obligado, en mi calidad de ponente, a pronunciarme en contra de estas enmiendas. Una vez más, se trata de muy ligeras diferencias de óptica, quizás con la excepción de la enmienda nº 8, que si se aprobase tal como está entrañaría problemas prácticos de ejecución en ciertos casos difíciles para algunos supuestos de urgencia. Sin embargo, aparte del debate que podría plantear esta enmienda, considero, señor Presidente, que puedo concluir diciendo que deberíamos clausurar este procedimiento con la misma sensación de dicha del debate anterior. Liese Señor Presidente, el crecimiento demográfico es un problema para el desarrollo de muchos países. Pero no es, en modo alguno, la única causa de la pobreza de los países en vías de desarrollo, ni tampoco, según el convencimiento de nuestro Grupo, su causa principal. Por tanto, no se debe utilizar el crecimiento demográfico como coartada para negar la ayuda y las preferencias comerciales necesarias. Por otra parte, es cierto que se ha de actuar con energía en este campo. Se deben encontrar soluciones que tengan en cuenta a las personas. Por razones personales, estoy convencido de que a las familias, sobre todo a las mujeres, no les hace felices un gran número de hijos. Precisamente las mujeres necesitan información sobre control de natalidad y ayuda práctica. Me parece correcto que la Unión Europea brinde esta información y esta ayuda práctica. Por supuesto que no se pueden repartir preservativos exclusivamente, eso lo sabemos todos. Es preciso un enfoque integral. Para controlar el problema de la población es clave, la educación, sobre todo de las mujeres. Para nuestro Grupo era muy importante lo que ya ha quedado claro durante el debate: queremos evitar especialmente los embarazos no deseados. Por otro lado, puesto que se trata de una línea presupuestaria sobre política de población, sobre demografía, hay que aplicar en esta materia la decisión de la Conferencia de El Cairo, lo que implica la exclusión del aborto como un medio de controlar la natalidad. Si estamos tratando de demografía y no de ayuda humanitaria en general, entonces no vale el argumento de un aborto en condiciones médicas insuficientes, ya que estamos ante una cuestión de política demográfica. Está claro que no hay acuerdo sobre el tema del aborto y que no lo vamos a conseguir ni en el Parlamento ni en la Unión Europea. Tampoco es el objetivo de nuestra enmienda lograr una opinión de la Unión Europea sobre el aborto. Hemos de tomar en serio la Conferencia de El Cairo, en cuanto que se trata de una cuestión de política demográfica. Agradecería por ello que los demás Grupos pudieran manifestar ya su disposición a aceptar las enmiendas núms. 3, 4 y 5. Estas enmiendas surgieron en primera lectura de otros Grupos. En especial, la enmienda nº 5 proviene del Grupo socialista. No se puede apoyar a los países ni a las organizaciones que utilizan el aborto forzoso y que permiten que se mate a niños como medios de control de población. Creo que, en realidad, no caben argumentos en serio contra una enmienda como ésta. Por eso pido una vez más un voto favorable en este punto. Torres Couto Señor Presidente, al abordar este asunto, quisiera también decir que el demográfico, aun no siendo la causa única de la situación de los países en vías de desarrollo, es un problema que no se puede pasar por alto lo más mínimo. Y, por consiguiente, me parece que las conclusiones de la Conferencia de El Cairo son perfectamente apropiadas y que todos nosotros debemos defender hasta las últimas consecuencias: en particular lo referente a la interrupción del embarazo, que en la Conferencia de El Cairo, de forma ineludible, se presenta como un proceso que no se debe abordar como un método anticonceptivo, merece nuestro beneplácito y nuestro apoyo. De cualquier modo, el problema demográfico que afecta a los países en vías de desarrollo es un problema que exige una apuesta muy seria en la formación y en la prevención. Hay un conjunto de políticas que se tienen que aplicar y, por consiguiente, hay que apostar muy en serio por políticas de salud pública y también por el desarrollo en el nivel apropiado de las políticas de información sexual que sean compatibles con un planteamiento mínimamente positivo de esa problemática. En esa perspectiva, las posiciones expuestas por el Sr. Nordmann me parecen extraordinariamente correctas. Por un lado, hay que considerar que el compromiso subscrito por la Unión, que se refiere al fortalecimiento de las ayudas a los programas demográficos de los países en vías de desarrollo hasta 300.000 millones de escudos a que ascenderá en el año 2000, es fundamental como contribución mínima para que se puedan abordar esas cuestiones y también me parecen muy bien abordadas por el ponente las cuestiones de la comitología. Hay que dar preferencia a comités como el FED, el MED, el Comité ELA, porque mediante un trabajo de información, de audición y de consulta permanente es como se puede abordar este problema de forma lograda y positiva para la Unión y para los países en vías de desarrollo. Junker Señor Presidente, nos parece extremadamente importante que la Unión Europea cumpla las obligaciones por ella contraídas en la Conferencia de El Cairo para el desarrollo demográfico de tal manera que sea realmente posible una amplia participación en las medidas de planificación familiar de los países en vías de desarrollo. En este sentido, mi Grupo apoya el presente informe. Esperamos que se acepte de tal forma que no implique ningún unilateralismo ideológico. No puedo ocultar que en la Comisión de Desarrollo hubo una controvertida votación de las enmiendas que se vuelven a presentar ahora. Ciertamente, otorgamos la misma importancia que el Grupo del Partido Popular Europeo a que los países en vías de desarrollo participen en condiciones de igualdad en las licitaciones. En este sentido, no hay diferencias. Decimos, sin embargo, con toda claridad que nuestro Grupo no puede apoyar las enmiendas que subrayan el unilateralismo ideológico. Ya se verá qué decisión toma el pleno. Quisiera volver una vez más sobre El Cairo porque creemos que esa Conferencia de las Naciones Unidas supuso un progreso sustancial, y también porque ha contribuido a que la opinión pública se sensibilice y perciba que hemos de frenar el crecimiento demográfico para que no suceda lo que por desgracia hay que lamentar en muchos países en vías de desarrollo, que los progresos en el crecimiento económico son absorbidos por un crecimiento demográfico todavía mayor. Que esto no se debe conseguir mediante medidas forzosas, nadie lo niega. Pero, por otro lado, no hay, en nuestra opinión, que hacer muchos proyectos que se inmiscuyan en los asuntos internos de los Estados. En última instancia, nos encontramos ante concepciones extremadamente diferentes en los distintos ámbitos culturales y a nosotros no nos compete hacer más proyectos que los estrictamente necesarios. Como mujer dedicada a la política quisiera hacer notar que fue sin duda un progreso que en El Cairo se aceptara que las mujeres pueden decidir libre y autónomamente el momento de tener hijos y su número. Así vemos nosotros el informe y así quisiéramos que se aprobara. Marín Gracias, señor Presidente. Muchas gracias, señor Nordmann, por su informe, que, efectivamente, sitúa el debate de esta noche en un ámbito de concepción común entre el Consejo, la Comisión y el Parlamento Europeo en torno a una cuestión tan importante como la demografía, en lo que se refiere tanto al ámbito poblacional como a los fenómenos de salud y de producción en todos los puntos del planeta. En términos globales, los objetivos prioritarios que está persiguiendo la Comisión, y creo que compartidos largamente por el Parlamento Europeo y el Consejo, son tres: el primero, permitir a mujeres, hombres y adolescentes decidir libremente y con conocimiento de causa sobre el número y la frecuencia de tener hijos; segundo, contribuir a la creación de un entorno sociocultural, económico y educativo para el pleno ejercicio de esta opción, especialmente para las mujeres y adolescentes, a través de la condena y erradicación de toda forma de violencia sexual, mutilación y abuso que afecten a su salud y a su dignidad. La Comunidad Europea respalda en particular - por calmar un poco las inquietudes del Sr. Liese- la posición sobre el aborto, adoptada en la Conferencia de El Cairo, en contra de su utilización como método de planificación familiar. Y en tercer lugar, queremos contribuir a desarrollar o reformar los sistemas de salud para aumentar la accesibilidad y la calidad del cuidado de la salud reproductiva en el caso de las mujeres y los hombres, incluidos los y las adolescentes, reduciendo así de forma significativa los riesgos para la salud de las mujeres y los niños. La propuesta inicial de la Comisión ha sido ajustada de forma muy considerable -lleva razón el Sr. Nordmann-, incorporando una gran parte de las enmiendas que fueron propuestas por el Parlamento Europeo en primera lectura. Quiero agradecer, pues, esta colaboración en este aspecto concreto. Por lo que se refiere a las enmiendas, refrendadas por la Comisión de Desarrollo y Cooperación, quiero hacer los siguientes comentarios: la Comisión acoge favorablemente la enmienda nº 2 en lo que se refiere a la comitología; por lo que se refiere a la enmienda nº 1, sobre el aumento de la financiación comunitaria en el ámbito de las medidas y políticas demográficas antes del año 2000 por un montante de 300 millones de ecus, la Comisión -tengo que señalárselo- no estará en condiciones de introducir, por razones meramente técnicas, esta posibilidad, ya que el Reglamento -o la base jurídica del Reglamento que estamos discutiendo esta noche- va a permitir el dotar de base jurídica a una línea presupuestaria destinada a cuestiones demográficas, que también tiene un montante muy modesto: apenas 8 millones de ecus, que están dedicados a financiar proyectos piloto. Ahora bien, quiero comentarles otra vez el debate que he tenido con el Sr. Stewart-Clark, concerniente al dinero que se gasta para la droga. La política demográfica no se halla solamente en esta línea presupuestaria, porque si ustedes van sumando todas las políticas que tenemos -América Latina, África, Mediterráneo, Asia- y lo que se hace en los programas bilaterales con los distintos Estados que reciben nuestra ayuda, se ha superado con creces la cifra de 300 millones de ecus. Y otra vez se plantea, como ocurre en el presupuesto comunitario, la forma en que se presentan las cosas: si presentamos los gastos en demografía contenidos en el Convenio de Lomé, en América Latina, en el Mediterráneo y en Asia, pueden estar ustedes convencidos de que superamos los 300 millones de ecus. Si se pretende crear una línea presupuestaria con más de 300 millones de ecus sólo para demografía, tendremos el mismo problema que con la línea «droga». Hay que optar, y yo creo que nos hallamos más bien frente a un problema de presentación de cómo se gasta el presupuesto comunitario que ante una disputa de cifras con la Comisión de Cooperación y Desarrollo. Luego, hay una serie de enmiendas -la 3 y la 4-, con la que tenemos dificultades por una serie de razones objetivas. Las enmiendas 5 y 8, pensamos que no son necesarias porque los criterios de estas enmiendas están ya suficientemente recogidos en los considerandos de la posición común. Sin embargo, sí quisiera señalarles un ejemplo de algo que se está haciendo en materia de demografía y que son las tres últimas decisiones que hemos tomado en términos de proyecto de cooperación bilateral, para demostrar que superamos con creces los 300 millones. Primera prueba: la subvención de 200 millones de ecus, destinados al programa de bienestar familiar en favor de la India para apoyar la realización de una nueva serie de políticas que van a centrarse en el ámbito de la planificación familiar, pero también en una aproximación global de medidas de salud productiva. Solamente en la India, en términos de bienestar familiar, estamos gastando ya 200 millones de ecus. La iniciativa «Asia» sobre salud reproductiva -25 millones de ecus- que recientemente hemos firmado con la Dra. Nafis Sadik, del Fondo de las Naciones Unidas para la población el mes pasado, trata de un programa innovador para trabajar fundamentalmente en el continente asiático. Y por último, otro ejemplo bilateral: en Filipinas, un programa sobre maternidad de 19 millones de ecus, que contribuirá a reducir los riesgos para las mujeres embarazadas y las parturientas, disminuyendo las tasas de mortalidad materna. He querido mencionar estos ejemplos -India, 200 millones; programa de planificación con Naciones Unidas en Asia, 25 millones, y la última decisión de Filipinas, 19 millones- para demostrar que, si vamos sumando todo lo que hacemos en los distintos programas de cooperación bilateral, la Comisión de Cooperación y Desarrollo no tendrá ningún inconveniente en constatar que, en este caso concreto, estamos respondiendo a su demanda, pero naturalmente con una presentación distinta. El Presidente Gracias a usted, señor Marín. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar mañana a partir de las 12.00 horas. Cuarto Programa marco para acciones de investigación y desarrollo tecnológico y demostración (1994-1998) El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate de la recomendación para la segunda lectura (A4-0084/97), en nombre de la Comisión de Investigación, Desarrollo Tecnológico y Energía, sobre la posición común aprobada por el Consejo con vistas a la adopción de una decisión del Parlamento Europeo y del Consejo por la que se adapta por segunda vez la Decisión 1110/94/CE relativa al Cuarto Programa marco de la Comunidad Europea para acciones comunitarias en materia de investigación y desarrollo tecnológico y demostración (1994-1998) (C4-0041/97-96/0034(COD)) (Ponente: Sr. Linkohr). Linkohr Señor Presidente, la Comisión de Investigación aprobó mi informe el lunes por gran mayoría; de hecho, por unanimidad salvo dos abstenciones. El mensaje es relativamente simple. Somos de la opinión que los recursos deben aumentarse no en 100 millones, sino en 200 millones de ecus. Los recursos de todos los programas, excepto los de investigación de la EEB, que ha sido considerada con generosidad, deben duplicarse. Y además, han de destinarse 33 millones de ecus para energías renovables y para agua. Sobre las enmiendas diré brevemente que el lunes no se presentó ninguna y que ahora, sin embargo, se ha propuesto un número considerable. Aunque comprenda perfectamente muchas de ellas, he de sugerir como ponente que se rechacen, porque represento la opinión de la comisión. En cualquier caso, muchas de ellas están contenidas en el informe, como se puede ver. El conflicto ante el que nos encontramos no procede, sin embargo, de las enmiendas. El conflicto afecta, en definitiva, al dinero. A este respecto, recomiendo al Parlamento muy encarecidamente que apoye unánimemente el informe si queremos tener alguna posibilidad en la Comisión de Conciliación. Me siento relativamente confiado, porque la Comisión de Presupuestos es de la misma opinión y ello nos asegura que de hecho se negociará duramente. Entrando en el asunto, me parece extraño, en primer lugar, que el Consejo haya necesitado tanto tiempo para tomar una decisión y, en segundo lugar, que no se vea en condiciones de disponer de 100 millones más. Recuerdo que esos 100 millones no son una carga adicional para el contribuyente, sino que son recursos que el Parlamento ha extraído del presupuesto ahorrándolos en otras partidas y que podemos ahorrar otros 100 millones en el nuevo presupuesto, es decir, que con prudencia podemos conseguir esos recursos. Disponemos, por tanto, del dinero. De cualquier modo, los 100 millones están en la reserva y sólo se pueden gastar si hay una base jurídica. En este punto recuerdo lo que se dice con frecuencia y lo que la Comisión ha señalado con justicia una y otra vez: por desgracia, la competitividad europea disminuye en vez de aumentar. La insistencia en repetir esta afirmación una y otra vez no la hace falsa. La razón por la que se pierden numerosos puestos de trabajo en Europa es la pérdida de competitividad. Si hemos discutido esta mañana sobre los problemas de Renault y con Renault, se debe en parte a que Europa ha entregado su competitividad a terceros y, además, a sabiendas. En cualquier caso, espero que el resultado de este debate y, sobre todo, de la pugna con el Consejo de Ministros, constituya, por lo menos, una pequeña señal. Sé que 100 ó 200 millones de ecus son una cantidad pequeña para lo que se gasta anualmente en Europa en investigación, pero pueden representar una señal. Desgraciadamente, la investigación carece de grupo de presión. Es demasiado recatada para echarse a la calle y los investigadores no cuentan para los políticos porque su número es demasiado pequeño. Por eso la investigación ha de apoyarse en el Parlamento. Espero que consigamos una gran mayoría. Si el Parlamento vota a favor, cosa que espero, también conseguiremos rápidamente un procedimiento de conciliación y una decisión, de tal manera que pueda aparecer en el Diario Oficial. Si no se consigue un acuerdo a tiempo, entonces no servirán de nada las mejores decisiones, pues ya no se podrá gastar el dinero. Desde esta perspectiva, insto al gran número de diputados hoy presentes a apoyar el informe. McNally Señor Presidente, en primer lugar quisiera felicitar al Sr. Linkohr, sobre todo por su paciencia en esta historia aparentemente interminable de la refinanciación del cuarto programa marco. Ahora la rapidez es esencial. Los meses van pasando imperceptiblemente; se está desperdiciando materia gris. Por eso esperamos que esta decisión se tome y ponga en práctica rápidamente. Lamento mucho la aparente ausencia del Consejo de Ministros de ese importante debate, aunque puedo estar equivocada. La máxima prioridad de la Unión Europea es el empleo. Una forma de crear puestos de trabajo, aunque ciertamente no la única, es hacernos más competitivos por medio de la investigación y el desarrollo. Por otro lado, hay problemas en la sociedad en los que también pueden ayudar la investigación y el desarrollo. Y la Unión Europea aporta una valor añadido. Eso es lo que se piensa en los mundos académico e industrial. Se produce un efecto multiplicador. Por consiguiente, resulta si cabe más extraño que el Consejo de Ministros y los Estados miembros que lo componen deseen repatriar dinero a donde no tiene ese valor añadido. Estamos decepcionados con el recorte de los 700 millones de ecus esperados, que por supuesto habían llevado a elaborar propuestas, hasta una miserable cantidad de 100 millones de ecus, más de una tercera parte de la cual deberá gastarse en la EEB. En la Comisión de energía, investigación y tecnología deseamos expresar nuestro más efusivo agradecimiento a la Comisión de Presupuestos por su apoyo. Es una comisión que mira hacia el futuro. Ha hecho de la investigación y el desarrollo una de sus prioridades y ha encontrado más dinero para poder gastar en ello. Ha sido la comisión que lo ha encontrado. Espera algún tipo de reconocimiento por sus esfuerzos por parte del Consejo y de la Comisión. Pasando brevemente al contenido del informe del Sr. Linkohr y a la forma en la que esperamos que se emplee ese dinero -no olviden que esto es codecisión-, en el informe del Sr. Linkohr están reflejadas algunas de las prioridades del Parlamento Europeo: nuestro deseo de que se investigue sobre las minas terrestres, el transporte intermodal, los multimedia educativos y, sobre todo, la energía renovable; debo dejar claro que la Comisión de presupuestos puso la condición de que una parte de ese dinero extra se dedicara a la energía renovable. Me dicen los investigadores médicos que la suma que va a gastarse en la EEB es irrealmente elevada. Sin embargo, en interés de que el informe se apruebe rápidamente, consentiremos en ello. Pero no proponemos doblar dicho importe al pasar de 100 a 200 millones de ecus. Es un informe razonable, apoyémoslo todos y hagamos que sea aprobado enseguida. Quisthoudt-Rowohl Señor Presidente, nuestro Grupo votará a favor de este informe, aunque no sin resquemores. En este asunto, he de decir que realmente admiro al ponente por su trabajo. Sólo por el hecho de que esté en conciliación desde hace dos años ya lo admiro. El resultado: 700 millones de ecus en una reserva significan el 5 %. Sin querer empequeñecer el derecho de codecisión del Parlamento, lo que, por supuesto, no deseo, permítaseme preguntar: ¿merece la pena para esto todo el procedimiento? En este asunto hay una cosa que me maravilla. Queremos invertir en el futuro. Hoy han estado aquí los trabajadores de Renault, tenemos el problema de los mineros en Alemania. ¿Qué hacemos nosotros? Cuando se trata del futuro, de la investigación, del desarrollo, de las posibilidades de transformación de la industria, entonces tratamos de ahorrar. Si el dinero ahorrado en el ámbito europeo se gastara de hecho cabalmente en investigación nacional, me daría lo mismo. Pero he de decir que tengo mis dudas al respecto. En cualquier caso, soy de la opinión de que hemos de encontrar para el futuro otra forma de financiar nuestra política de investigación que no consista en un debate de remodelación del presupuesto en mitad del programa marco. Ya participé en esto mismo hace cuatro años. Entonces no me causó ninguna alegría y hoy tampoco. En segundo lugar, tengo mis dudas con respecto al papel de la Comisión en toda esta historia, ya lo he dicho. ¿Qué seriedad pueden tener unas propuestas que prevén la asignación de 700 millones a task forces , para las que se ejerce una gran presión, si luego se pueden cambiar de un plumazo? ¿Dónde estaba la vinculación si después se mostró que no conseguimos 700 millones, sino solo 100? Cuando miro la lista y la distribución de los recursos: ¿qué más da, honestamente, dar dos millones aquí o allá? ¿Dónde está nuestra vinculación? La vinculación significa también tener el valor de decir lo que no queremos. Eso no lo hemos conseguido. Para mí y para mi Grupo, todo esto es un proceso de aprendizaje. Soy de la opinión que necesitamos otra forma de cooperación para el Quinto programa marco. Necesitamos quizá otras estructuras y yo, en cualquier caso, me esforzaré por dar una forma positiva a esta cooperación. Si ahora abandono y doy al ponente todo mi apoyo, sería como resignarme un poco. Pero no estamos preparados para el futuro. Scapagnini Señor Presidente, la posición común que nos presenta el Consejo representa un paso atrás respecto de la primera lectura del Parlamento. En este momento histórico en el que la importancia de la investigación está aumentando día tras día, considero un error dejar de financiar de forma coherente este programa que permitiría a la Unión Europea mejorar y desarrollar la investigación coordinada, permitiendo que los Estados miembros actúen conjuntamente en beneficio del bien común. Debemos recordar que la Unión Europea se encuentra cada vez más obligada a competir con los Estados Unidos y Japón y las economías emergentes, donde las financiaciones para el sector de la investigación fueron y serán cada vez más consistentes y cuantiosas. El incremento que propone el Consejo tiende a privilegiar sus propias prioridades financieras sin tener en cuenta las sugerencias que el Parlamento Europeo formuló en el procedimiento presupuestario para 1997, cuando decidió crear una reserva de 100 mecus para la investigación. Esta reserva permitiría, concretamente, un incremento del programa marco de al menos 200 mecus. La actitud del Consejo, en consecuencia, convierte en inútiles los esfuerzos llevados a cabo por el Parlamento. Con estas premisas financieras, creo que es conveniente recordar, al igual que lo hizo el Sr. Linkohr, que con el incremento de 200 mecus sería posible, entre otras cosas, asignar una parte de los recursos a las energías renovables que son importantes también para la región mediterránea. Es precisamente en este sector que junto con el Sr. Malerba presentamos una enmienda que subraya la importancia de una nueva forma de energía electroquímica renovable y no contaminante, las llamadas células de combustible. Señor Presidente, Señorías, en la posición común, de los 100 mecus se destinan 35 a la investigación de la EEB, las vacunas y las enfermedades víricas. Es innegable que este es un tema extremadamente importante para la salud pública y el futuro de la Unión, sin embargo, tal como recalcaron los demás ponentes, quizás el 35 % podría ir en detrimento de otros temas prioritarios. En conclusión, espero que el Consejo haga todo lo posible para modificar su posición común y que se entablen cuanto antes negociaciones capaces de resolver esta situación. Plooij-Van Gorsel Señor Presidente, quiero felicitar al Sr. Linkohr por el trabajo que ha realizado hasta ahora de cara al top-up financiero del cuarto programa marco. Señor Presidente, mi Grupo lamenta que el aumento original del cuarto programa marco, de 700 millones de ecus, haya sido rebajado por el Consejo a tan sólo 100 millones. Esto es debido al hecho de que se rebasaran las perspectivas financieras a raíz de la cuestión de la EEB y a la negativa del Consejo a adaptar las perspectivas financieras. Pero señor Presidente, ahora se endosan al Parlamento los problemas que han causado la Comisión y el Consejo al no reaccionar a tiempo a la crisis de la EEB. Además, se plantea al Parlamento un hecho consumado, a propuesta de la Sra. Cresson, pues de los escasos 100 mecus del Consejo se destinan 35 mecus. De nuevo a causa de la EEB, en lugar de los 15 millones de ecus como había propuesto el Parlamento. Mi Grupo no está de acuerdo con ello. Sólo si el Consejo está dispuesto a aumentar el presupuesto a 200 millones de ecus, es proporcional dedicar 35 millones de ecus a la EEB. Si el Consejo no lo acepta, mi Grupo, de acuerdo con las condiciones de la Comisión de Presupuestos, querrá reservar otros 100 millones de ecus para investigación antes del presupuesto de 1998. El Consejo ha de comprender de una vez por todas que el Parlamento Europeo tiene la última palabra en materia de gastos de investigación en el procedimiento presupuestario. Marset Campos Señor Presidente, el Grupo Confederal de la Izquierda Unitaria Europea-Izquierda Verde Nórdica apoya la propuesta hecha por el Sr. Linkohr sobre la financiación complementaria al IV programa marco. Sin embargo, hay tres cuestiones que deseamos destacar: la primera es el propio recorte en la cuantía de la financiación, que indica un retroceso en el compromiso que la Unión Europea debe tener con la investigación para poder desarrollar una sociedad competitiva y crear puestos de trabajo -y esto es muy serio-. La segunda es la preocupación por la introducción subreticia del concepto de «Task Forces» como filosofía vertical frente a la horizontal de los sucesivos programas marco, y que supone una introducción -yo creo que preocupante- para el V programa marco. La tercera hace referencia a la necesidad de abrir una línea de investigación sobre el bienestar de la vejez, problema que va a ser crucial en el futuro de la población europea, y por ello proponemos que se reduzca en cuantía similar la asignación a la EEB, que no tiene ninguna justificación. Wolf Señor Presidente, una persona que no tiene curiosidad está enjeveciendo. Una sociedad que no investiga de una manera organizada va camino de retroceder. No obstante, todo depende, por supuesto, de hacia dónde se dirija la curiosidad, la investigación. No necesito exigir mucho a su fantasía para que se imaginen ustedes a personas interesadas por cosas destructivas, incluso autodestructivas. Por desgracia, esto es una analogía de nuestras sociedades europeas. Si miramos lo que realmente contiene el paquete (he hecho, las cuentas), nos encontramos con que sólo para investigación aeroespacial, tecnologías digitales y organización de la producción, incluido el consumo de agua, hay ya 60 millones de ecus. El conjunto de la investigación de la EEB asciende a 34, 5 millones de ecus, destinados ante todo, si se examina con detenimiento, a experimentos con animales que producirán resultados, según las estimaciones, en diez años más o menos. Con todo, el problema no es éste. El problema consiste en modificar nuestra política agraria, en suprimir el engorde de animales con harinas animales. Incluso en lo que respecta a la investigación sobre la sociedad de la información, se tiene a veces la impresión de que se trata de la preparación de una huida a la realidad virtual, en lugar de investigar el punto de intersección de los procesos sociales y las transformaciones tecnológicas con las opciones y los objetivos posibles. En una sociedad que se encuentra en un profundo proceso de transformación social y ecológico, la investigación centrada en cuestiones socioeconómicas representa 147 millones de ecus. Estamos ante una distribución francamente incorrecta. Frente a los problemas que tenemos, las prioridades no están bien asignadas. El Sr. Linkohr ha hecho unas correcciones. En especial, los 33 millones para energías no nucleares son positivos, por supuesto. Pero eso no basta para que el concepto nos convenza. De hecho, hay un retroceso con respecto a la primera lectura. Lo que se aduce continuamente, la pérdida de competitividad en Europa, que se entrega a sabiendas, hay que entenderlo como una pérdida de la curiosidad por los problemas sociales, tecnológicos y científicos que nos aguardan. No es éste el caso. Nosotros nos abstendremos. Desama Señor Presidente, Señora Comisaria, Señorías, esta noche hago uso de la palabra en nombre de la Comisión de Presupuestos. Y lo hago con tanto más placer por cuanto hoy, y sin que sirva de precedente, sólo se han oído cosas agradables acerca de la Comisión de Presupuestos. Esto es algo que merecía ser destacado, y es una lástima que no seamos más numerosos los que hayamos podido oír este elogio a la vez excepcional y especialmente merecido. Efectivamente, tal y como lo han indicado el ponente y otros colegas, la Comisión de Presupuestos fue la que sin duda consiguió arrancar, en el marco del procedimiento presupuestario para 1997, los cien millones con los cuales hoy nos hace una propuesta la Comisión. Diré, además, que este asunto de la refinanciación del Cuarto Programa Marco es un asunto de palabra incumplida y de gran debilidad. La palabra incumplida es la del Consejo, ya que con ocasión de las negociaciones del Cuarto Programa Marco que llevamos a cabo con Rolf Linkhor y algunos otros colegas, el Consejo se comprometió a refinanciar hasta 700 millones. Hoy por hoy esto no se ha hecho y se nos da como excusa que: »Ecofin no puede revisar las perspectivas financieras». ¡Menuda renuncia para este Consejo de Ministros de Investigación! Y qué gran debilidad por parte de la Comisión que, después de haber realizado una propuesta inicial ambiciosa sobre la base de 700 millones -y se lo agradezco, señora Comisaria-, se desplomó súbitamente y por completo después de que en la Cumbre de Florencia se dijera, y Ecofin lo ratificara: »nada de 700 millones, ya intentaremos encontrar alguna solución». De hecho, la Comisión no ha encontrado nada. Fue el Parlamento el que encontró los cien millones y el que volverá a encontrar otros cien millones con ocasión del procedimiento de 1998. Por este motivo solicito a la Comisión que apoye las propuestas de Rolf Linkhor y del Parlamento Europeo. Porque en 1998 conseguiremos otros cien millones. Y con doscientos millones las cuentas cuadran. Así pues, le pido a la Comisión que desde ahora apoye al Parlamento. Chichester Señor Presidente, alabo al ponente por el presente informe. Le felicito por elevar la apuesta a 200 millones de ecus y por perseguir su propia meta en el tema de las minas terrestres. Esto hará felices a algunos de los habitantes de mi circunscripción, aunque temen que casi todo el dinero vaya a parar a asesores y que quizá no quede tanto para que se vea en forma de resultados prácticos. He de señalar que la cifra inicial de 700 millones de ecus fue recortada por el Consejo. No me sorprende que tiraran de la rienda en esa cifra porque, hay que decirlo, la Comisión y el Parlamento no pudieron anunciar claramente un conjunto coherente de prioridades. Me parece que un número fluctuante de grupos especiales de trabajo sobre temas diversos suena más bien a que se esté buscando la forma de gastar el dinero, en lugar de presentar un programa de actuación bien pensado que complemente el cuarto programa marco. Así pues, alabo al ponente, pero espero, como ha dicho mi colega la Sra. Quisthoudt-Rowohl, que podamos aprender de este proceso cuando nos ocupemos del quinto programa marco. Cresson Señor Presidente, Señoras y Señores Parlamentarios, quisiera ante todo dar las gracias a los miembros de la Comisión de Investigación y en especial a su ponente, el Sr. Linkhor, por el trabajo realizado. Como es habitual en él, el Sr. Linkhor propone una respuesta equilibrada y constructiva a la posición común del Consejo. Esta respuesta se concentra en lo esencial: la dotación del complemento financiero y su reparto. Está claro que planteará problemas al Consejo, que sólo con dificultades logró un acuerdo sobre el contenido del complemento. Tal como, por cierto, nos dice el ponente en su exposición de motivos, el Consejo necesitó más de seis meses, tras la primera lectura del Parlamento, para alcanzar la unanimidad necesaria para fijar una posición común. Esto demuestra, una vez más, que si la codecisión es útil por los intercambios constructivos que provoca, la regla de la unanimidad del Consejo es contraria a la voluntad de que la política de investigación de la Unión sea eficaz y reaccione frente a los acontecimientos. Uno de los envites mayores de la Conferencia Intergubernamental será resolver esta dificultad. Es indudable que el debate sobre el complemento ha durado demasiado. Las cantidades que se barajan no deben trastocar, por su índole, el equilibrio presupuestario. Hay distintas acciones preparadas cuya importancia todos calibramos, como la investigación sobre la EET o los multimedia educativos. En muchos aspectos, me parece pues importante enviar rápidamente una señal política positiva al mundo científico e industrial. A pesar de estas condiciones, se anuncia una conciliación entre el Parlamento y el Consejo. Cada uno deberá poner de su parte. La Comisión no escatimará esfuerzos para alcanzar un compromiso aceptable. Las bases de tal compromiso parece, por otro lado, que empiezan a dibujarse. El Consejo ha aceptado la investigación sobre la detección y la destrucción de minas antipersonales como una cuestión prioritaria. De este modo recoge una enmienda esencial en la primera lectura del Parlamento Europeo. Por su parte, el Sr. Linkhor no cuestiona la importancia de un refuerzo de la investigación sobre las encefalopatías espongiformes transmisibles, es decir la EET. Este refuerzo es urgente, como lo ha subrayado el informe del Sr. Medina Ortega, en nombre de la Comisión de Investigación. Es positivo que haya recabado el apoyo, a la vez, del Parlamento y del Consejo, tanto sobre el principio como sobre la cuantía de los créditos, a partir del análisis presentado el pasado mes de noviembre por la Comisión en su plan de acción. Con el fin de poder suscitar la emergencia de un compromiso entre el Parlamento Europeo y el Consejo en las próximas semanas, la Comisión no desea tomar en consideración, en esta fase, las enmiendas propuestas por el Sr. Linkhor, a pesar de que siento mucha simpatía por su orientación. Además, desde esta óptica, la Comisión tiene la intención de crear en su anteproyecto de presupuesto para 1998 un margen suficiente para que la autoridad presupuestaria pueda ir más allá de los 100 millones de ecus inscritos en el presupuesto de 1997. Quisiera agradecer su ayuda concreta a la Comisión de Presupuestos y, de paso, al Sr. Desama. Quisiera acabar con unas palabras sobre el calendario. El Cuarto Programa Marco, al que se le destina el complemento financiero, finalizará el año que viene. Ya se está preparando el Quinto Programa Marco y la Comisión tiene la intención de presentar su propuesta formal el mes que viene. Por lo tanto, es preciso concluir acerca del complemento financiero para hacerlo operativo y evitar toda interferencia con el debate sobre el Quinto Programa Marco. El Parlamento Europeo ha dado ejemplo de ello con la conclusión rápida de su segunda lectura. Le doy las gracias por ello. El Presidente Gracias, señora Cresson. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar mañana a partir de las 12.00 horas. Y ahora, Señorías, tengo una buena noticia para todos ustedes. Ha llegado la hora del descanso y, por lo tanto, permítanme que les agradezca a todos nuestros colaboradores y a ustedes el que hayamos tenido, como decía el Sr. Chichester, este plácido debate que por plácido no ha sido menos importante y que para mí, personalmente, debo confesarlo, Señorías, ha sido muy reconfortante. Por lo tanto, muchas gracias y buenas noches. (Se levanta la sesión a las 23.45 horas )
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
- Vysvetlenia hlasovania Ústne vysvetlenia hlasovania Antonio Masip Hidalgo (ES) Vážený pán predsedajúci, dúfam, že súdne orgány budú trestne stíhať pána Berlusconiho za zločiny, ktoré spáchal a že sa skončí jeho dominantné postavenie nad tlačou. Tí poslanci Európskeho parlamentu, ktorí nehlasovali za jeho stíhanie, by mali prestať zatvárať oči nad tým, čo sa deje v Taliansku v súvislosti so slobodou, pretože je to veľmi vážna vec. Týka sa a ovplyvňuje všetkých Európanov bez ohľadu na výsledok dnešného hlasovania. Vilija Blinkevičiūt (LT) Hlasovala som za návrh vypracovaný Skupinou progresívnej aliancie socialistov a demokratov v Európskom parlamente spolu s ostatnými skupinami, pretože právo na informácie, sloboda prejavu a rozmanitosť názorov musia byť zaručené vo všetkých členských štátoch Európskej únie. Právo na informácie je základom slobodnej demokratickej spoločnosti a v Charte základných práv je stanovené, že každá osoba má právo na slobodu prejavu, pričom toto právo zahŕňa právo mať svoje vlastné presvedčenie a právo na získanie a rozširovanie informácií a myšlienok bez zasahovania vládnych inštitúcií. Preto musíme my poslanci Európskeho parlamentu podporovať rozvoj nezávislých médií a spravodlivú hospodársku súťaž na vnútroštátnej úrovni. V záujme zabezpečenia skutočnej slobody tlače musia byť vládne inštitúcie pripravené brániť slobodu prejavu a podporiť jej rozvoj. Toto je pri zabezpečovaní základných hodnôt a práv Európskej únie najdôležitejšie. Crescenzio Rivellini (IT) Vážený pán predsedajúci, "to, čomu húsenica vraví koniec sveta, nazýva majster motýľom". Táto myšlienka čínskeho filozofa je platná aj v našej rozprave, keď vezmeme do úvahy fakt, že prezident Obama získal Nobelovu cenu za mier napriek jeho útoku na oponentskú televíziu, pričom v našom prípade tu diskutujeme o nedostatku slobody, ktorá je motivovaná jedinou vecou: kultúrou nenávisti voči pánovi Berlusconimu. Kultúrou nenávisti, ako je názorne ilustrovaná fotomontážou predsedu vlády za mrežami pri pouličnej demonštrácii za slobodu tlače, v ktorej prevládajú červené vlajky a všetky možné urážky. Kultúrou nenávisti, za ktorú musí tento Parlament prevziať zodpovednosť, ak chce predísť nehanebnému protidemokratickému útoku jakobínskej ľavice. Môže za tým byť Európa, ktorá mala vždy problém s tolerovaním silného a rázneho Talianska, a teraz predstiera, že si toho nie je vedomá s cieľom oslabiť moc Talianska. No talianski občania to nedovolia, nedovolia pokryteckej európskej moci, aby sa pokúsila ovplyvňovať Taliansko prostredníctvom kultúry nenávisti tých, ktorí chcú v Taliansku zvrátiť víťazstvo stredopravého krídla v demokratických voľbách. Z najčítanejších novín v Taliansku je 18 proti politike vlády alebo s ňou nesúhlasí, pričom len päť z týchto novín sa môže priradiť k stredopravému krídlu, a počúvame v nich všetky možné urážky. Taká je pravda. A v záujme demokracie je čas, aby tento Parlament informoval o talianskej ľavici, že je protidemokratická a závislá od kultúry nenávisti. Krisztina Morvai (HU) Pošlime odkaz klamárom v Maďarsku, ktorí tvrdia, že strana Jobbik nemá a nemôže mať miesto v Európskom parlamente a povedzme im, že hlasy trojčlennej delegácie maďarskej strany Jobbik rozhodli o tom, že Taliansko tu dnes nemohlo byť odsúdené prítomnými nespravodlivými a diskriminačnými silami. To je prvá vec, ktorú chcem povedať. Po druhé, nehlasovali sme tak preto, lebo to vyplynulo z disciplíny politickej skupiny, ale na základe kritérií spravodlivosti. Do úvahy sme tiež zobrali najmä skutočnosť, že sme nechceli, aby bol použitý dvojaký meter. Včera som sa sťažovala pánovi Barrosovi, že sociálno-liberálna vláda v Maďarsku porušila slobodu vyjadrovania názoru nie prostredníctvom koncentrácie tlače a médií, ale útokmi priamo na ľudí, ich uväznením, mučením vo väzení a vykonaním množstva predstieraných súdnych procesov. Pán Barroso v reakcii na túto situáciu povedal, že to bola vnútorná záležitosť. Ako to môže byť vnútorná záležitosť, keď prípad z Talianska nie je vnútornou záležitosťou? Strana Jobbik nedovolí použiť v Parlamente takýto dvojaký meter. Licia Ronzulli (IT) Vážený pán predsedajúci, aj Európa si všimla, že talianska opozícia blúzni a predstavuje si veci, ktoré neexistujú. Táto situácia nás prirodzene neteší, skôr by sme uprednostnili to, aby sme v Parlamente diskutovali o skutočných problémoch a ich riešeniach, o ktoré nás žiadajú ľudia. No môže nás uspokojiť aspoň tá skutočnosť, že Európa urobila rozhodnutie, proti ktorému nemôže namietať ani Antonio Di Pietro. V skutočnosti sa to stalo už v roku 2004, kedy hlavnou postavou bol rovnako pán Di Pietro, ktorého podporovali ďalší poslanci. Teraz sem poslal týchto poslancov, aby sa pokúsili o to isté, no ani teraz táto taktika neuspela. Talianski voliči chceli navyše odstrániť komunistov z parlamentnej scény, ktorí už viac nesedia v parlamentných kreslách. Sloboda tlače v Taliansku nie je ničím iným, ako pokusom vydavateľov, verejných činiteľov a politikov znížiť autoritu premiéra a jeho vlády. To ale vedie k stavu, v ktorom existuje prenasledovanie a v ktorom sa stále zameriavajú len na jednu osobu. Ak tento stav podporuje ešte určitý ľavicový živel, môže to vyústiť do veľmi vážnych dôsledkov, dokonca do občianskej vojny. Siiri Oviir (ET) Spôsobov, ako zničiť pluralitu médií, kŕmiť ľudí nevyváženými informáciami a obmedziť rozmanitosť názorov, je viacero. Jedným zo spôsobov je hospodárska monopolizácia médií prostredníctvom majetkových práv, no toto nie je jediným spôsobom. Monopol na informácie sa môže dosiahnuť napríklad aj obsadením pozícií vo vedúcich orgánoch verejných médií členmi jednej politickej strany - členmi vládnucej politickej strany - a blokovaním iných názorov. Existujú aj iné príklady, o ktorých sme počuli v tomto Parlamente počas diskusie o tejto téme. To boli pravdepodobne fakty. To všetko nás utvrdzuje v názore, že ak chce byť Európa demokratická, potrebuje pravidlá, potrebuje smernice, aby mohla vytvoriť pluralitu médií. Práve preto som podporila uznesenie predložené skupinou ALDE, Socialistami a Zelenými, v ktorom je presne takýto typ návrhov. Carlo Casini (IT) Vážený pán predsedajúci, v prvom rade by som rád opravil moje prvé a druhé hlasovanie - chcel som sa zdržať, no v zhone som sa pomýlil a stlačil som nesprávne tlačidlo. Moje prvé dve hlasovania znamenajú, že som sa zdržal hlasovania počas celého dňa. Moje vysvetlenie hlasovania je nasledovné: v návrhu, ktorý viedol k dnešnej rozprave, je závažná prvotná chyba, na ktorú už upozornil taliansky prezident. K tejto chybe sa pridal oportunizmus výberu súdnej žaloby talianskeho premiéra, ktorú podal na určité noviny - čo je proces, ktorý je určite v plnom súlade s princípmi právneho štátu - ako prostriedku, ktorým ho možno napadnúť. Preto sme nehlasovali za návrh Skupiny Aliancie liberálov a demokratov za Európu, Konfederatívnej skupiny Európskej zjednotenej ľavice - Nordickej zelenej ľavice, a ďalších politických skupín, no nehlasovali sme ani za návrh Poslaneckého klubu Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov), lebo, hoci si zaslúži uznanie, pretože chráni taliansku dôstojnosť, úplne tiež prehliada problém udržania rovnováhy medzi médiami a právomocami štátu, ktorý existuje v Európe a ktorý je aj v Taliansku závažným problémom. Nejde len o konflikt záujmov talianskeho premiéra v tejto oblasti, ide aj o ďalšie problémy. Na vnútroštátnej úrovni naša strana, Únia kresťanských demokratov a demokratov stredu (UDC), naďalej spochybňuje väčšinový názor na túto vec. Myslím si, že aj my musíme vyslať odkaz o podpore prostredníctvom zdržania sa hlasovania. Carlo Fidanza (IT) Vážený pán predsedajúci, táto rozprava nám ukázala, ako sa talianska ľavica stále viac vzďaľuje od mienky našich občanov. Po rozhodnutí, ktoré bolo prijaté pred pár mesiacmi, nenastalo pobúrenie medzi Talianmi, došlo k politickej manipulácii zo strany súdnej, vydavateľskej a politickej elity s cieľom zrušiť rozhodnutie, ktoré nám občania právoplatne doručili pred niekoľkými mesiacmi. Dámy a páni, tí, ktorí v posledných dňoch v tomto Parlamente povedali, že Taliani sa obávajú, že ich sloboda tlače je ohrozená pánom Berlusconim, klamú a sami to vedia. Každý slušný Talian uzná, že v Taliansku sú noviny, rozhlasové a televízne stanice, ktoré fungujú slobodne, že mnohé z týchto novín majú vydavateľskú politiku, ktorá oponuje politike talianskeho premiéra, a že ak tu existuje nedostatok plurality, je to z dôvodu jediného - dámy a páni, zdôrazňujem jediného - odborového zväzu uznaného talianskymi novinármi, ktorý je neprimerane neobjektívny voči ľavici. Tvorcovia programov, komentátori a komici, ktorých názory sú odlišné od názorov talianskeho premiéra, si vedia bez problémov nájsť prácu a pracujú pre štátnu televíziu alebo pre televízne stanice, ktorých vlastníkom je taliansky premiér, bez toho, aby bola ohrozená ich sloboda. Ak majú Taliani obavy alebo strach, dôvod je, pán predsedajúci, rovnaký, ako u všetkých Európanov, tým dôvodom je kríza, nezákonné prisťahovalectvo, pracovné miesta a dôchodky, no určite nie právo na informácie, ktoré nebolo nikdy ohrozené a ktoré je naopak neustále pod paľbou (zo strany) ľavice. Lena Ek Vážený pán predsedajúci, použijem citát Johna Stuarta Milla a potom budem pokračovať po švédsky. "Aj keby celé ľudstvo okrem jedného človeka zastávalo jeden názor a iba jediný človek by obhajoval názor opačný, ľudstvo by nemalo o nič viac právo umlčať oného jediného človeka, než by on, ak by mal tú moc, mohol právom umlčať ľudstvo." (SV) Taliansko je kolískou demokracie v Európe. Preto je poľutovaniahodné, že talianske médiá sú v takej situácii, v akej sa nachádzajú v súčasnosti. Úcta k základným ľudským právam je vo všetkých európskych krajinách je základom spolupráce EÚ. Je úplne nesprávne tvrdiť, ako to robí Poslanecký klub Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov), že to tak nie je. Skupina PPE sa skrýva za tieto argumenty a tým pomáha Silviovi Berlusconimu. Rozmanitosť médií zapája viacerých účastníkov s možnosťou konať bez zasahovania štátu. Aby sme mali v Európe živú demokratickú diskusiu, potrebujeme nezávislé médiá vo všetkých členských štátoch. Spôsob, akým sa to dosiahne, nie je problémom EÚ. Na druhej strane, zabezpečenie slobody tlače je, samozrejme, vec, ktorá by sa mala riešiť na úrovni Európskej únie. Preto sa s ľútosťou pozerám na výsledok dnešného hlasovania o uznesení o slobode médií v Taliansku. Peter van Dalen (NL) Vážený pán predsedajúci, nie som nadšený politickým a morálnym vedením pána Berlusconiho v Taliansku a, bohužiaľ, Taliansko nepatrí medzi prvé krajiny na zozname, pokiaľ ide o slobodu tlače. Právo na informácie a slobodu tlače je však predovšetkým záležitosťou samotného Talianska. Samotní Taliani musia v tejto otázke podniknúť určité kroky. Našťastie, naozaj ich robia, napríklad zrušením imunity talianskeho premiéra. Okrem toho nedávny začiatok publikovania novín Il Fatto Quotidiano dokazuje, že v Taliansku existuje tlač s kritickými názormi, ktorá poskytuje priestor na konanie. Vyzývam preto Talianov, aby sami boli ostražití a sledovali akékoľvek útoky na slobodu tlače vo svojej krajine. Dúfam, že nie je nevyhnutné, aby v tejto veci zasahoval Brusel. Koniec koncov nepotrebujeme viac Európy ale skôr Európu, ktorá sa zameriava na svoje hlavné úlohy. Len vtedy môže Európa získať dôveru a podporu svojich občanov. Hannu Takkula (FI) Vážený pán predsedajúci, podľa môjho názoru je právo na informácie veľmi dôležitou problematikou a čo sa mňa týka, hlasoval som za návrh. Musíme ale pamätať na to, že sloboda znamená aj zodpovednosť, a my v Európe potrebujeme kritickú a transparentnú komunikáciu. Toto potrebujeme zabezpečiť aj do budúcnosti. Dejiny Európy ukazujú, aké desivé dôsledky môže mať zablokovanie médií a voľného toku informácií. Domnievam sa, že v tejto veci sa v Európskom parlamente musíme pozerať na celú Európu a nielen na jednotlivé členské štáty. Práve preto potrebujeme rozšíriť túto problematiku a určiť zásady, ktoré budeme dodržiavať, pričom nebude záležať na tom, či sú pri moci socialisti, liberáli alebo pravica. Pre všetkých budú platiť rovnaké pravidlá hry bez výnimky a musíme konať tak, aby sme zabezpečili ochranu práva na informácie. To je jedno zo základných práv a slobôd, ktoré, dúfam, bude Európska únia dodržiavať aj v budúcnosti. Dúfam tiež, že so všetkými sa bude zaobchádzať rovnako. Chris Davies Vážený pán predsedajúci, Európska únia vyhlasuje, že sa pridržiava správnych zásad v oblasti slobody a demokracie, ktoré sú formulované a posilnené v Lisabonskej zmluve, no znova zatvárame oči nad očividnými priestupkami, ktoré sa dejú v jednom z členských štátov. Neukážeme prstom na tých, ktorí zlyhali pri podporovaní zásad, na ktorých stojí Európska únia. Nechceme vyvolať rozruch, no dnes sme mali možnosť postaviť sa a povedať, že kontrola tlače talianskym premiérom je jasné zneužívanie práv verejného činiteľa. V iných členských štátoch tiež existujú problémy, ale v Taliansku je to najhoršie. Vďaka hlasom Strane za nezávislosť Spojeného kráľovstva a britských konzervatívcov sme dnes prehrali o jeden hlas, o jeden jediný hlas. Konzervatívci v Británii hovoria, že chcú vrátiť sociálnu politiku a politiku zamestnanosti z Európskej únie naspäť. Nehovoria ale, že chcú Európskej únii zabrániť v tom, aby hrala čo len najmenšiu úlohu v obhajovaní základných slobôd, ktoré podporujú demokraciu v celej Európe. Philip Claeys (NL) Vážený pán predsedajúci, aj ja som veľmi rád, že uznesenie bolo hlasovaním zamietnuté. Je totiž neprijateľné, aby bol tento Parlament zneužitý na organizovanie politickej poľovačky na čarodejnice proti nejakému politikovi. Rovnako je neprijateľné, aby sa Parlament v tejto veci staval do pozície akéhosi európskeho veľkého brata - niekoho, kto priamo zasahuje do záležitosti, ktorá je jedine a výlučne záležitosťou samotných členských štátov. Tí, ktorí tu hovoria o údajnom ohrození práva na informácie v Taliansku, o ohrození, ktoré je len výmyslom, sú tí, ktorí obhajujú obmedzujúce zákony zamerané jedine na politické odstránenie opozície. Toto ľavicové pokrytectvo je príšerné. Ak by v skutočnosti bolo v Belgicku len z polovice toľko práva na informácie, ako je v Taliansku, boli by sme už výrazne pokročili. Daniel Hannan Vážený pán predsedajúci, neslúži ku cti tomuto Parlamentu, že sme sa počas celého dnešného programu a celého dnešného hlasovania zaoberali záležitosťou, ktorá ani nemala byť na tejto pôde prednesená. Je to mimo právomoci tohto Parlamentu a patrí to k výhradným právam jedného z našich členských štátov. Nechcem sa zastávať osoby Silvia Berlusconiho. Som skutočne rád, že britskí konzervatívci už nesedia s jeho Európskou ľudovou stranou, no toto farizejské pokrytectvom, ktoré sme počuli z opačnej strany počas tejto rozpravy, nemohlo rozhnevať len mňa. Sťažovali sa, že pán Berlusconi má imunitu proti trestnému stíhaniu bez toho, aby spomenuli, že aj oni, ako poslanci Európskeho parlamentu, majú podobnú imunitu. Sťažujú sa na dominantné postavenie v médiách bez toho, aby spomenuli desiatky miliónov eur z verejných financií, ktoré minul tento Parlament na svoju vlastnú propagáciu. Toto uznesenie a skutočnosť, že sa vôbec dnes pred nás dostalo, neslúži ku cti nikoho - ani Talianov, ktorí prišli s tým, že prehrali vo svojom vlastnom štáte, ani nikoho z nás, ktorí sme do tohto zainteresovaní. O týchto otázkach sa musí riadne rozhodnúť na základe vnútroštátnych demokratických mechanizmov a postupov Talianskej republiky. Dovoľte mi zopakovať svoju výzvu, aby sme dali hlasovať o Lisabonskej zmluve. Pactio Olisipiensis censenda est! Syed Kamall Vážený pán predsedajúci, myslím, že všetkých v tomto Parlamente znepokojuje pluralita médií. My všetci chceme väčšiu pluralitu médií v celej EÚ. Mám obavy v súvislosti s pluralitou médií vo viacerých členských štátoch. Mám obavy v súvislosti s pluralitou médií vo viacerých štátoch mimo Európskej únie, napríklad na Kube a Severnej Kórei, ktorou sa ale Socialisti nikdy nezaoberajú. Pokiaľ ide o otázku plurality médií v týchto krajinách, sú Socialisti radšej ticho. No je tu veľmi dôležitá zásada. Rolling Stones raz povedali, že nemôžete mať vždy všetko, čo chcete. A keď nemôžete dostať to, čo chcete, musíte sa spoľahnúť na demokratický proces vo vašej krajine, že presvedčí občanov, aby zmenili vládu, ktorú nepodporujete. Neobracajte sa na Európsky parlament, aby ste sa pokúsili zvrátiť demokratické rozhodnutia vo svojej krajine. To je zásada, ktorú uznávajú konzervatívci a z tohto dôvodu som hrdý, že Skupina Európskych konzervatívcov a reformistov zohrala svoju úlohu pri hlasovaní proti tomuto hanebnému uzneseniu. Sergio Paolo Francesco Silvestris (IT) Vážený pán predsedajúci, myslím si, že demokratické hlasovanie tohto Parlamentu nepochybne ukázalo to, čo všetci vidíme, že je skutočné. To, že v Taliansku existuje právo na informácie. Vidíte, že to, o čo sa snažila ľavica, bolo hľadanie tém, proti ktorým by vzniesla námietky - prečo? Pretože tak, ako som už povedal v Bruseli, v Taliansku majú veľmi veľa novín, ale nevedia, o čom v nich majú písať, a preto jediné, čo mohli vyhlásiť, bolo, že sú toho názoru, že v Taliansku nie je právo na informácie, a takto na mesiac zablokovali prácu Parlamentu. V mnohých svojich novinách nemôžu napísať, že vláda presunula obete zemetrasenia v L'Aquile z provizórneho ubytovania späť do ich domovov v priebehu štyroch mesiacov. V týchto novinách nemôžu napísať, že v priebehu troch mesiacov nová vláda pána Berlusconiho odstránila z ulíc Neapola odpad, ktorý tam roky hromadili. Nemôžu napísať, že podľa OECD je Taliansko krajina, ktorá aj napriek hospodárskej kríze zaznamenala najmenší počet ľudí, ktorí stratili zamestnanie. Nemôžu napísať, že aj napriek kríze v Taliansku neskrachovala ani jedna banka a že ani jeden sporiteľ nestratil svoje úspory. Nemôžu to napísať, pretože by ich nikto nečítal, nikto by im neveril, a tak zvaľujú vinu na údajný nedostatok práva na informácie. Viete, čo hovoríme v Taliansku? Hovoríme, že sú ako tí, ktorí otvorili ohradu s dobytkom, vypustili dobytok von a teraz ho chytajú späť za čo sa len dá: v Taliansku stratili dobytok, hlasy, čísla. Pokúsili sa, a tu, pán predsedajúci, skončím, získať ich späť v Európe, kde mali tiež väčšinu, ale kde túto väčšinu tiež stratili. Pri všetkej úcte k tým v Európe, ktorí sa snažili dokázať, že opak je pravdou, demokracia znova dokázala, že právo na informácie v Taliansku žije a že sa mu darí. Seán Kelly Vážený pán predsedajúci, som veľmi spokojný s výsledkom dnešného hlasovania, pretože Taliansko je členský štát Európskej únie a zahrnúť ho samostatne do návrhu, ktorý je pred nami, by bolo zbytočné. Dúfam však, že v budúcnosti budeme mať príležitosť diskutovať o práve na informácie, o slobode tlače a tiež o práve jednotlivých novinárov vyjadriť svoj názor v rámci orgánov, pre ktoré pracujú. Mali by sme zabezpečiť, aby sa to uplatňovalo v celej Európskej únii, a nemali by sme v tejto veci hovoriť len o jednej konkrétnej členskej krajine. Výsledok dnešného hlasovania predstavuje dobrý deň pre Európsku úniu a tiež pre demokraciu. Aldo Patriciello (IT) Vážený pán predsedajúci, v Európskom parlamente sme sa, ako obyčajne, ocitli v diskusii a hlasovaní o otázke patriacej výhradne do vnútroštátneho záujmu a významu namiesto toho, aby sa riešila na pôde talianskeho parlamentu alebo talianskeho senátu. Znova opakujem, po obvineniach súvisiacich s prisťahovalectvom, ktoré v tomto Parlamente vzniesli voči talianskej vláde tí, ktorí sú na strane opozície nie preto, že sa domnievajú, že sú obeťami nejakej konšpirácie, ale vďaka slobodnej vôli občanov, organizovali sa prospechárske, absurdné a sebecké pokusy s cieľom prekrútiť skutočnú situáciu v Taliansku. Ich jediným cieľom bolo očierniť vládu a našu krajinu v osobe nášho predsedu vlády, pána Berlusconiho. Menšinové politické strany sa pokúsili získať kontrolu vo voľbách prostredníctvom jednostrannej kampane, ktorá mala vyvážiť nedostatok ideológie a obsahu ich politického programu, a jej cieľom bolo systematické poškodzovanie našej krajiny v očiach Európy. Tí poslanci Európskeho parlamentu, ktorí podporili taliansku opozíciu, by sa mali zamerať na tie otázky, ktoré sa týkajú hlavne ich vlastných štátov, namiesto toho, aby sa pozerali na situáciu v Taliansku očami mojich oklamaných a klamúcich krajanov. Hlásia sa k strane, ktorá sa rokmi stala známou svojou politikou, ktorá sa zakladá len na jednej veci: na systematickom a cielenom urážaní talianskeho predsedu vlády, hlavného predstaviteľa koalície, ktorý bol demokraticky zvolený 17 miliónmi Talianov. Písomné vysvetlenia hlasovania Luís Paulo Alves Hlasoval som za uznesenie Skupiny progresívnej aliancie socialistov a demokratov v Európskom parlamente o práve na informácie, pretože verím, že sloboda tlače je jedným z pilierov slobodnej a demokratickej spoločnosti, ktorú podporujem, a kedykoľvek je v ohrození, ako v súčasnosti v Taliansku, musíme byť pripravení na jej ochranu. V Taliansku je sloboda prejavu a sloboda tlače jednoznačne vážne ohrozená. Skutočnosť, že premiér ovláda, či už priamo alebo nepriamo, obrovské impérium vydavateľstiev, denníkov a týždenníkov a tri televízne kanály, je vskutku nezlučiteľná s politickou funkciou, ktorú zastáva pán Berlusconi, a s požiadavkami demokratického štátu a člena EÚ. K tomu treba pridať snahy o vyvíjanie tlaku a manipuláciu verejnoprávnej televíznej stanice. Nemali by sme zabúdať, že súčasná ekonomická kríza ešte viac oslabila médiá, čím sa tieto stali citlivejšie na tlak reklamných spoločností a verejných inštitúcií. Je nevyhnutné, aby Európska komisia konečne predložila návrh smernice o pluralizme a koncentrácii médií objasňujúcu pravidlá, ktoré sa majú dodržiavať vo všetkých členských štátoch v súvislosti s touto otázkou, ktorá je veľmi dôležitá pre demokraciu. Jean-Pierre Audy písomne. - (FR) V nadväznosti na vyhlásenie Európskej komisie z 8. októbra 2009 som hlasoval za zmenu názvu návrhu uznesenia o práve na informácie v Taliansku, a to za vypustenie slova "Taliansko”. Aj keď je situácia v Taliansku z dôvodu pokračujúceho konfliktu medzi vlastníctvom alebo kontrolou verejných alebo súkromných médií a niektorými politickými silami mimoriadne znepokojujúca, stotožňujem sa s názorom mnohých kolegov, že Európsky parlament by nemal ukazovať prstom na ten či onen členský štát. Liam Aylward, Brian Crowley a Pat the Cope Gallagher písomne. - Dnes sme hlasovali za viaceré uznesenia a pozmeňujúce a doplňujúce návrhy. V podstate boli pred nami návrhy, ktoré odsudzovali chod mediálnych služieb v Nemecku, Portugalsku, Maďarsku a Taliansku. Ako členovia vedúcej strany írskej vlády sme boli vždy dôsledne proti návrhom predloženým v Európskom parlamente, ktoré posudzujú vnútorné aktivity jednotlivých vlád a jednotlivých krajín v rámci Európskej únie. Odkedy sme sa pripojili k Európskej únii, boli sme vždy dôsledne proti politickým stratégiám, ktoré požadujú, aby Európsky parlament rozhodoval vo veciach politických rozdielov a sporov, ktoré sa odohrávajú vnútorne v rámci jednotlivých krajín Európskej únie. Taký bol náš politický postoj v minulosti a také je naše politické stanovisko aj dnes. Vždy sme boli dôslední. Vždy budeme presadzovať slobodu prejavu, ktorá je základným právom všetkých občanov Európy. Ivo Belet písomne. - (NL) Prekvapivý výsledok tohto hlasovania možno vytvorí priestor na ozajstnú rozpravu, rozpravu o podstate problémov ohrozujúcich pluralitu médií v Európe. Z celého srdca takúto diskusiu podporujeme. Všetci vieme, že sloboda médií je pod tlakom vo viacerých členských štátoch (pozri najnovšiu správu Index slobody tlače, ktorú včera vydala organizácia Reportéri bez hraníc). Je však nevyhnutné, aby sme voči týmto problémom zaujali zásadný postoj a vytvorili nástroj na zlepšenie situácie v celej Európe tak, aby novinári boli schopní robiť svoju robotu bez tlaku súkromných či politických aktérov. Niektorí členovia tohto Parlamentu uprednostnili vnútroštátne smerovanie a riešenie domácich štátnych problémov. Je však dobre, že táto stratégia neuspela, pretože by vzniklo riziko ukončenia rozpravy v zárodku. Teraz sa už musíme od týchto vnútroštátnych hier raz a navždy pohnúť ďalej a investovať svoju energiu do štrukturálnych riešení problému, ktorý z dlhodobého hľadiska skutočne ohrozuje náš právny poriadok a demokraciu v Európe. David Casa písomne. - Predstava, že v Taliansku dochádza k akejkoľvek forme porušovania práva na informácie, je mylná. V prvom rade by Európsky parlament nemal byť zneužívaný ako fórum na rokovanie o záležitostiach, ktoré by mali ostať vo vnútornej kompetencii domácich súdov a parlamentov členských štátov. Okrem toho je jasné, že nedávna kritika Talianska bola iniciovaná len v snahe zaútočiť na talianskeho premiéra Silvia Berlusconiho. Preto som hlasoval proti uzneseniu. Carlos Coelho Vzťah medzi politickou silou a žurnalistikou je komplexný a delikátny, no je mi jasné, že nikto by nemal mať právo na zavedenie svojej vlastnej "pravdy”, cenzúru myšlienok, prenasledovanie novinárov alebo obmedzovanie slobody prejavu a práva na informácie. Právo na informácie a sloboda prejavu sú jedným zo základných princípov, na ktorých je postavená Európska únia, a sú podstatné v akejkoľvek demokracii. Tiež to znamená, že by sme túto rozpravu nemali zjednodušovať či využívať s cieľom politicky získať. Predložením uznesenia o práve na informácie v Taliansku si Skupina progresívnej aliancie socialistov a demokratov v Európskom parlamente zamieňa Európsky parlament s talianskym parlamentom. Odmietnutím návrhu o zahrnutí prípadov z iných štátov, ako je Nemecko, Maďarsko alebo Portugalsko, kde sa spomenulo neodôvodniteľné zrušenie programu Jornal Nacional na TV1, ukazujú, že majú dvojitý meter. Nezaujíma ich právo na informácie v Európe, ale len v Taliansku. Prekvapivo sme sa práve dnes dozvedeli, že Portugalsko v hodnotení slobody tlače, publikovanom Reportérmi bez hraníc, kleslo o 14 priečok. Vasilica Viorica Dăncilă Sloboda tlače je v demokratickej spoločnosti nevyhnutná. Z tohto dôvodu si myslím, že potreba vyrovnaného mediálneho trhu musí byť podporovaná všetkými členskými štátmi, ktoré sa musia individuálne i spoločne zaviazať k poskytovaniu možnosti získania čo najpresnejších možných informácií pre občanov Európy. Myslím si, že je úplne nevyhnutné, aby všetci občania Európy mali možnosť aktívne uplatňovať svoje práva a povinnosti, a teda aby boli riadne informovaní a aby mohli pochopiť a kritizovať spôsob, ako sú informovaní európskymi inštitúciami aj samotnými členskými štátmi. Anne Delvaux Ako bývalá novinárka som sa zdržala hlasovania o všetkých návrhoch a pozmeňujúcich a doplňujúcich návrhoch, o ktorých sa hlasovalo túto stredu. Chcela by som tak dôrazne kritizovať zneužívanie rozpravy o takých základných otázkach, ako je sloboda tlače, na účely politických strán. Toto základné právo by v podstate nemalo byť za žiadnych okolností predmetom politického dohadovania a bojov medzi ľavicou a pravicou. Taliansko zažíva útoky na slobodu tlače a to je absolútne neprijateľné. No vypočuli sme si tiež bulharských, rumunských či francúzskych novinárov? Preverovali sme dôsledne politické či hospodárske zasahovanie, ktoré existuje v iných štátoch EÚ? Ako si môžeme byť istí, že politika v našich vlastných krajinách nezasahuje do redakčnej kontroly a obsahu? Ak by sme rozšírili našu štúdiu o novú správu, mohli sme podporiť naše uznesenia tak, aby čo najvhodnejším spôsobom zasiahli svoj skutočný cieľ: slobodu tlače v Európskej únii. Myslím si, že toto základné právo si zaslúži väčšiu investíciu ako to, čo sa objavilo v týchto textoch - textoch, ktorým úplne ušla podstata. Proinsias De Rossa písomne. - Hlasoval som za toto uznesenie, ktoré požaduje smernicu o koncentrácii a ochrane plurality médií. Žiaľ, legislatívny rámec EÚ o pluralite a koncentrácii médií je stále nedostatočný. Európska únia zaručuje slobodu prejavu a právo na informácie v článku 11 Charty základných práv a v článku 10 Európskeho dohovoru o ľudských právach. V článku 11 charty sa naozaj výslovne uvádza, že "sloboda a pluralita médií sa rešpektujú”; sloboda a pluralita médií sú nevyhnutné pre slobodnú, zdravú a demokratickú spoločnosť. Vzrastajúca koncentrácia médií v rukách bohatých patrónov jasne potláča otvorenú diskusiu. Musíme byť veľmi obozretní pred záujmami bohatých podnikov kontrolujúcich tok informácií a presadzujúcich vypočítavý, trhovo orientovaný, protiregulačný a často protiodborársky program. Rovnako aj z dôvodu zaručenia nestrannosti by verejnoprávni operátori mali byť nezávislí a nemali by byť vystavení zasahovaniu zo strany štátnych orgánov. Frank Engel Európsky parlament je opäť raz vyzývaný, aby vyjadril stanovisko k vnútroštátnej otázke, ktorou je ohrozenie slobody prejavu v Taliansku. Luxemburskí členovia Poslaneckého klubu Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov) sú toho názoru, že Európsky parlament by v zásade nemal zasahovať do skutočného ani predstieraného konfliktu záujmov v členskom štáte. Parlament by nemal požadovať európske legislatívne opatrenia vždy, keď sa politickú alebo právnu záležitosť nedarí uspokojivo vyriešiť z pohľadu všetkých zúčastnených strán v danom členskom štáte. Preto sme hlasovali proti akejkoľvek snahe o prijatie zákona, ktorý by riešil problém konfliktu záujmov v konkrétnom členskom štáte na európskej úrovni. V tejto otázke sme za skutočnú európsku diskusiu o tlači a problematických fúziách, ktoré sa môžu vyskytovať v tejto oblasti. Táto rozprava by sa nemala sústrediť na jeden špecifický členský štát, ale by mala riešiť otázku objektívnym a dôsledným spôsobom v rámci celej EÚ tak, aby riešenia týchto problémov mohli byť založené na existujúcich právnych predpisoch Spoločenstva. Edite Estrela písomne. - (PT) Delegácia portugalských Socialistov v Európskom parlamente odmieta a odsudzuje postup istých portugalských poslancov Európskeho parlamentu Poslaneckého klubu Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov), ktorí sa pokúsili poškvrniť obraz Portugalska a portugalského premiéra nepodloženými obvineniami o zasahovaní do médií. Bolo to súčasťou kampane na očistenie útokov talianskej vlády Silvia Berlusconiho o slobode prejavu a médií. Delegácia Socialistov vyjadruje poľutovanie nad tým, že istí portugalskí poslanci Európskeho parlamentu prichádzajú na medzinárodnú scénu s touto diskusiou, ktorá bola iniciovaná istými stranami počas nedávnej volebnej kampane a na ktorú dali portugalskí voliči zreteľnú odpoveď. Na rozdiel od tých, ktorí sú za touto kampaňou, Socialisti nežiadajú žiadneho občana Portugalska o zrieknutie sa svojej štátnej príslušnosti, ale odmietame tých, ktorí útočia na dobré meno Portugalska, aby tak splnili možné záväzky voči Silviovi Berlusconimu. Diogo Feio Pani komisárka Viviane Redingová žiadala poslancov v rokovacej sále, aby v rozprave na túto tému nevyužívali európske inštitúcie na riešenie problémov, ktoré by sa mali riešiť na vnútroštátnej úrovni tak, ako je to stanovené v našich zmluvách. Absolútne s tým súhlasím a odsudzujem používanie tejto taktiky poslancami európskej ľavice, osobitne Socialistami. Spomínam si, ako sa počas predchádzajúceho volebného obdobia španielski socialisti snažili manipulovať Európsky parlament získavaním vonkajšej podpory - ktorá bola nedostatočná v ich vlastnej krajine - na účely katastrofálnej protiteroristickej politiky. Tento nešťastný model správania pretrváva. Ako sa sťažoval predseda Poslaneckého klubu Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov), takéto postoje šíria nedôveru a nerobia nič na budovanie dôvery verejnosti v európske inštitúcie. Zaujímalo by ma, či by bola Skupina progresívnej aliancie socialistov a demokratov v Európskom parlamente rovnako naklonená podobnej rozprave o Portugalsku a o opakovanom zasahovaní jeho vlády do médií, čo počas pár mesiacov viedlo k výmene šéfredaktora významných novín O Público a náhlemu ukončeniu televízneho spravodajského programu (TV1), čo už bolo otvorene odsúdené regulačným úradom pre médiá. Ilda Figueiredo Hlasovali sme za uznesenie v záujme ochrany práva na informácie, pretože veríme v ochranu slobody prejavu, práva na informácie a v pluralitu viac ako v koncentráciu v médiách. Nesúhlasíme však s niektorými aspektmi tohto uznesenia, ktoré sú na hranici zasahovania do demokratického života jednotlivých krajín, a najmä vzhľadom na súčasné zloženie Európskeho parlamentu máme pochybnosti o možnosti smernice týkajúcej sa tejto veci. Náš boj za právo na informácie a slobodu prejavu, práva novinárov a iných pracovníkov v médiách, za všeobecný prístup k informáciám a zaručenú pluralitu médií sa nemôže využívať na zakrytie partizánskych plánov, ktorých prvoradým cieľom je zasahovanie Európskeho parlamentu do vnútorných záležitostí štátov prostredníctvom používania dvojitého metra v závislosti od toho, ktorý politický subjekt má záujem na danej záležitosti. Z tohto dôvodu sme sa tiež zdržali hlasovania o návrhoch Poslaneckého klubu Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov) o otázkach týkajúcich sa TV1 v Portugalsku napriek tomu, že Portugalská komunistická strana je známa svojím kritickým postojom k tejto situácii v Portugalsku. Mathieu Grosch Rozpravu o slobode médií považujem za veľmi dôležitú. Situácia v Taliansku je znepokojivá, no úlohou tohto Európskeho parlamentu je diskutovať o danej téme všeobecne alebo hovoriť o všetkých krajinách, ktoré sú v tejto oblasti problematické. Spomenúť len Taliansko a pritom vedieť, že problémy existujú aj v iných štátoch, napríklad v Rumunsku, Bulharsku, Portugalsku a Maďarsku, vytvára partizánsku diskusiu, ktorá neprispieva k slobode prejavu a médií. Sylvie Guillaume Hlasovala som dnes proti spoločnému uzneseniu, ktoré navrhol Poslanecký klub Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov), Európski konzervatívci a reformisti a Skupina Európa slobody a demokracie o práve na informácie v Taliansku a iných členských štátoch, ako aj proti pozmeňujúcim a doplňujúcim návrhom predloženým týmito skupinami do spoločného uznesenia, ktoré navrhli poslanci ľavice a spojeného stredu. V podstate boli zamerané na zbavenie talianskeho premiéra jeho zodpovednosti za dodržiavanie princípu pluralizmu, ktorý je základnou hodnotou našich demokracií. Škandalózne tiež zaútočili na prezidenta Talianskej republiky, Giorgia Napolitana. Dôrazne som podporila spoločné uznesenie podpísané našou skupinou, pretože zásadne podporujem slobodu prejavu a som za európske právne predpisy o mediálnych fúziách napriek nesúhlasu pravice, ktorý už bol niekoľkokrát demonštrovaný. Mali by sme si byť vedomí obáv prichádzajúcich z Talianska v dôsledku nedávneho tlaku vyvíjaného Silviom Berlusconim na talianske a európske noviny, ako aj na slobodu prejavu Európskej komisie v súvislosti s presmerovaním migrantov na mori do Líbye talianskymi orgánmi, čo bolo porušením zákazu núteného vrátenia jednotlivca do krajiny. Filip Kaczmarek Hlasoval som proti návrhu uznesenia, pretože je škodlivé a nie je v súlade s európskymi normami. V mene istých špecifických záujmov poslanci ľavice okrem iného porušili uplatnenie zásady jednotných noriem voči všetkým členským štátom. Zabránenie hlasovania o ústnom pozmeňovacom a doplňujúcom návrhu, ktorý predložil pán Szájer, poskytuje dostatočný dôkaz o tom, že ozajstným cieľom uznesenia nebolo vyjadriť obavu o slobodu médií. Skutočným cieľom uznesenia bola len a len snaha zaútočiť na taliansku vládu. Dôvodom je skutočnosť, že táto vláda sa ľavici nepáči. Ľavica má právo na to, aby sa jej talianska vláda nepáčila. Nevidím však žiaden dôvod na súhlas s pokusom o zaobchádzanie s Európskym parlamentom ako s nástrojom a s pokusom o zapojenie nášho Parlamentu do pokračujúceho politického boja vnútri členského štátu. Sloboda médií je univerzálna a dôležitá tiež vtedy, keď je ohrozená ľavicovými vládami. Som veľmi rád, že sme odmietli návrh, ktorý bol na programe práce iba preto, aby ľavicoví poslanci mohli útočiť na svojich politických oponentov v Taliansku. Eija-Riitta Korhola Vážený pán predsedajúci, sloboda prejavu a nezávislé médiá sú základným kameňom demokracie, treba si ich vysoko vážiť a ochraňovať. Tak ako mnoho ďalších poslancov, aj ja sledujem s obavou vývoj, ktorého sme svedkami v niektorých členských štátoch vrátane Talianska a Maďarska. Keby sa toto uznesenie týkalo komunikácie a jej problémov v rámci celej EÚ všeobecne, tiež by som ho rada podporila. Tentoraz som to urobiť nemohla. Podporujem zásadu vyjadrenú našou skupinou, Poslaneckým klubom Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov), že EÚ by nemala zasahovať do žiadnych vnútroštátnych záležitostí, na ktoré nemá právny mandát. Som preto spokojná s výsledkom hlasovania o práve na informácie v Taliansku a s tým, že všetkých deväť návrhov uznesení bolo dnes v pléne zamietnutých. Požiadavky na celoeurópske právne predpisy o pluralite a vlastníctve médií vo mne a v našej skupine vyvolávajú obavu z toho, že by Parlament urobil viac na ničenie slobody tlače, než na jej budovanie. Všetky členské štáty EÚ majú vlastné vhodné inštitúcie na riešenie základných problémov a problém Talianska sa musí tiež riešiť na vnútroštátnej úrovni. Vôbec to však neznamená, že by sme mali existenciu problému popierať. Až na jednu otázku sama som hlasovala v súlade s postojom našej skupiny za spoločný návrh uznesenia Socialistov, Liberálov a Zelených. Pozmeňujúci a doplňujúci návrh 10 našej skupiny podceňuje či vlastne odmieta problémy práva na informácie v Taliansku, a tak som ho nemohla podporiť. Logika mi tiež zabránila podporiť návrh uznesenia našej skupiny, keďže sa nechal príliš uniesť pokušením venovať sa situácii len v jednom členskom štáte a na dosiahnutie rovnováhy sa snažil podceňovať problémy. Jean-Marie Le Pen písomne. - (FR) Vážený pán predsedajúci, dámy a páni, je to v Taliansku, kde sa hlava štátu vyhráža, podniká právne kroky pri najjemnejšej kritike a osobne sa angažuje v súdnom procese na zničenie politického protivníka? Je to v Taliansku, kde vládnuca strana zaobchádza s najjemnejšou nepodliezajúcou informáciou ako s "ohavnosťou”, ako s úmyselnou snahou o "podkopnutie” hlavy štátu? Je to v Taliansku, kde je tlač kritizovaná za šírenie správ o aférach, ako je protekcionizmus v prospech dieťaťa hlavy štátu? Je to iba v Taliansku, kde majú tí pri moci zvláštne väzby s vedúcimi pracovníkmi veľkých súkromných televíznych kanálov a dosadzujú riaditeľov verejnoprávnych televízií? Je to v Taliansku, kde meníme zákony o audiovizuálnej reklame v prospech našich kamarátov? Je to v Taliansku, kde do hlavnej televíznej relácie pozvú ministra, aby sa tam priznal k sexuálnej turistike, čo je trestný čin, no nie v prípade tohto ministra? Nie, toto je vo Francúzsku! Prekvapuje ma, že si francúzski socialisti, komunisti a zelení v tejto rokovacej sále nemyslia, že by stálo za to využiť túto rozpravu na odsúdenie pochybných praktík "sarkozie”. Petru Constantin Luhan písomne. - Hlasoval som proti uzneseniu o práve na informácie v Taliansku a iných členských štátoch EÚ najmä kvôli odseku D, v ktorom sa hovorí o "kritickej situácii v Rumunsku a Bulharsku” a v ktorom sa cituje správa organizácie Freedom House. Túto správu som si dôkladne prečítal, osobitne časť týkajúcu sa našej krajiny, a môžem preto povedať, že táto veta nie je pravdivá. Citovaná správa jasne hovorí, že "rumunská ústava chráni slobodu tlače a vláda čoraz viac rešpektuje tieto práva”. Čo sa týka prezidenta Rumunska pána Traiana Băsescua, správa konštatuje, že "za jeho pôsobenia dochádza k menšej kontrole a manipulovaniu médií, ako to bolo za jeho predchodcov”. Ďalším dôležitým argumentom, ktorý dokazuje našu slobodu prejavu, je, že "Rumunsko je považované za regionálneho lídra vo vysokorýchlostných širokopásmových pripojeniach”. Prostredníctvom internetu sa môžu všetci novinári slobodne vyjadrovať a komunikovať s verejnosťou. Myslím si preto, že zmienka o Rumunsku a Bulharsku bola použitá bez zváženia celkového kontextu. David Martin písomne. - Hlasoval som za uznesenie a plne podporujem výzvy na zabránenie pôsobenia mediálnych monopolov v Európe. Právo na informácie je nesmierne dôležitá otázka a ja dúfam, že vzhľadom na silné emócie a tesný výsledok hlasovania je to téma, ku ktorej sa ešte vrátime. Sklamalo ma, že po odmietnutí pozmeňujúcich a doplňujúcich návrhov sme neboli schopní prijať konečné uznesenie. Willy Meyer Hlasoval som proti uzneseniu RC7 0088/2009 predloženému poslancami pravice a za spoločné uznesenie RC7 0090/2009 predložené zostávajúcimi skupinami Parlamentu, pretože bránim slobodu prejavu a právo na informácie, ako aj pluralitu médií. Taktiež ma znepokojuje situácia v Taliansku, kde je konflikt záujmov medzi politickými, ekonomickými a mediálnymi silami, a mám obavy z koncentrácie médií, ktorá sa týka tak verejnoprávnych, ako aj súkromných médií. Situácia v Taliansku predstavuje vážny útok na pluralitu médií a v tomto zmysle boli aktivity pravicovej vlády pod vedením pána Berlusconiho neprijateľné. Myslím si, že je správne napraviť takúto zvláštnu situáciu, ktorá by mohla mať vážne následky pre celú Európsku úniu, a prijať kroky na zabezpečenie nezávislosti verejnoprávnych mediálnych kanálov a ochrániť ich pred akýmikoľvek vládnymi zásahmi. Chcel som, aby moje hlasovanie jednoznačne odzrkadlilo môj nesúhlas s vyvíjaním akéhokoľvek nátlaku či zastrašovania európskych vnútroštátnych novín talianskymi orgánmi. Andreas Mölzer Dnešné hlasovania o návrhoch uznesení sú založené na rozprave, ktorá je neprekonateľná z hľadiska jej politickej jednostrannosti. Poslanci zjednotenej ľavice sa pustili do útoku na pána Berlusconiho a pomstili sa mu. Je pravda, že v Taliansku je vysoká miera koncentrácie médií, no ohrozenie slobody prejavu a demokracie bolo zveličené. Niet pochýb o tom, že budú proti čomukoľvek, čo nepochádza od poslancov ľavice. V spoločnom návrhu uznesenia žiadali zelení, sociálni demokrati, komunisti a liberáli Európsku Úniu o, ako to eufemisticky pomenovali, právomoc na sledovanie plurality médií. Dôrazne to odmietam, pretože právomoci v tejto oblasti musia ostať výlučne v členských štátoch. Považoval som si za povinnosť hovoriť otvorene proti takýmto straníckopolitickým pokusom o zasahovanie a hlasovať proti spoločnému návrhu uznesenia, ktorý predložili poslanci ľavice, pretože pre mňa a pre Slobodnú stranu Rakúska sú sloboda médií a sloboda prejavu jedny z najdôležitejších aspektov demokracie, a preto sa musia brániť. Rareş-Lucian Niculescu Sloboda prejavu je jednou z hodnôt, ktoré tvoria podstatu demokracie. Inštitúcie Európskej únie musia chrániť slobodu prejavu prostredníctvom svojich činov a v tomto zmysle aj poskytovať inšpiráciu pre celý svet. Európsky parlament však nemôže zastávať funkciu arbitra či páky v prípadoch vnútroštátnych politických sporov v členských štátoch, ako je to v prípade tohto uznesenia a tiež uznesenia týkajúceho sa "situácie” v Litve, o ktorom sa hlasovalo počas predchádzajúceho rokovania. Po zohľadnení týchto aspektov som hlasoval proti návrhu uznesenia. Franz Obermayr Je pravda, že v Taliansku je výrazne oslabené právo na informácie najmä preto, že taliansky premiér pán Berlusconi získal, priamo alebo nepriamo, väčšinu televíznych kanálov do svojej sféry vplyvu, čo je výsledkom jeho politického postavenia a jeho mediálneho impéria. Nie je to však problém charakteristický pre Taliansko. Napríklad vo Francúzsku viedla reforma ústavy k zavedeniu nariadení, ktoré umožňujú prezidentovi republiky dosadzovať riaditeľov verejnoprávnych vysielateľov (Groupe France Télévision, France 2-5). Vo Francúzsku to spôsobilo výraznú polemiku. (Okrem toho bol riaditeľ najväčšieho súkromného televízneho kanála, TF1, prítomný na svadbe pána Sarkozyho ako svedok a má s ním teda veľmi blízky vzťah.) Je možné, že tento prípad je z hľadiska Európskej únie motivovaný skôr straníckou politikou a nesúhlasom s pánom Berlusconim ako ozajstnou rozpravou o slobode médií a práve na informácie. Z tohto dôvodu som hlasoval proti tomuto návrhu uznesenia. Daciana Octavia Sârbu Vzhľadom na skutočnosť, že tri členské štáty Európskej únie (vrátane Rumunska) boli organizáciou Freedom House klasifikované ako štáty s "čiastočne slobodnými” médiami, som pevne presvedčená, že je nutné zasiahnuť na európskej úrovni, aby sa tak zabezpečilo, že sa bude rešpektovať jeden z najdôležitejších princípov demokracie, ktorým je sloboda médií. Myslím si, že musíme žiadať Komisiu o zabezpečenie plurality médií zavedením spoločných noriem na úrovni EÚ. Hlasovala som za uznesenie Európskej únie a rada by som využila túto možnosť a znovu zdôraznila potrebu prijatia smernice o práve na informácie. Judith Sargentini písomne. - Skupina zelených/Európska slobodná aliancia spolu so Skupinou progresívnej aliancie socialistov a demokratov v Európskom parlamente, Skupinou Aliancie liberálov a demokratov za Európu a Konfederatívnou skupinou Európskej zjednotenej ľavice - Nordickej zelenej ľavice predložili spoločný text. Až do poslednej chvíle boli všetky tieto skupiny ochotné prijať návrhy aj iných politických skupín tohto Parlamentu vrátane návrhov poslancov Poslaneckého klubu Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov) zahrnúť obavy v súvislosti so slobodou tlače v iných členských štátoch. Nakoniec sa ukázalo, že tieto návrhy neboli ozajstnými pokusmi o nájdenie konsenzu. Cenou za takúto dohodu bolo vymazanie akéhokoľvek odkazu na Taliansko, ako aj naša požiadavka na Komisiu, aby predložila smernicu o koncentrácii a pluralite médií v EÚ, ktorá tvorí samotnú podstatu nášho uznesenia. Pozmeňujúce a doplňujúce návrhy predložené skupinou PPE sa len snažili zmierniť text a boli pokusom o rozdelenie stúpencov tohto textu. To bol dôvod, prečo Zelení museli hlasovať proti, hoci sme počas rokovaní mohli aspoň pre niektorých z nich dosiahnuť dohodu. Zo strany skupiny PPE to nie je konštruktívny spôsob práce. Je nám ľúto, že pravicové skupiny opäť raz odmietli požiadavku európskej odpovede na európsky problém. Catherine Soullie Sloboda tlače je absolútna požiadavka. Demokratická legislatívna inštitúcia, akou je Európsky parlament, prirodzene nemôže spochybniť túto výsadu. Ochrana a obrana práva na informácie musia byť zaručené za každých okolností. Povinnosťou Európskeho parlamentu však nie je byť nadnárodným súdnym dvorom. Pluralita a sloboda všetkých médií v Európskej únii musí byť zaistená, no nie je na nás, poslancoch Európskeho parlamentu, aby sme posudzovali štát a jeho predstaviteľov v otázke charakteru vzťahov medzi tlačou a svetom politiky. Zasahovanie Európskeho parlamentu je v tejto veci neprijateľné. Aká je naša legitimita na poskytovanie akéhokoľvek stanoviska o podmienkach médií v Taliansku? Toto je vnútorná politická rozprava členského štátu, rozprava, ktorá sa musí odohrávať a vyriešiť v rámci hraníc dotknutého štátu. Odmietnutie pozmeňujúceho a doplňujúceho návrhu, ktorého cieľom bolo zmeniť názov tohto uznesenia, aby sa získal dojem väčšej orientácie na Spoločenstvo, demonštruje cielenú a čisto politickú povahu tejto rozpravy. Musíme byť opatrní, aby sme naše zhromaždenie nezmenili na súd. Georgios Toussas Odmietli sme sa zúčastniť na záverečnom hlasovaní o návrhu uznesenia, ktoré pod zámienkou kontroly pána Berlusconiho v talianskych médiách propaguje všeobecnejšie záujmy plutokracie s cieľom koncentrovať médiá na národnej a európskej úrovni. Požaduje prijatie smerníc, ktoré by zásadne zmenili právo na informácie a slobodu prejavu na vnútornom trhu a záležitosti hospodárskej súťaže zavedením manipulácií veľkých podnikov v oblasti informácií a prispôsobením verejnoprávnych služieb kritériám súkromného sektora a pravidlám voľného trhu. Stredopraví a stredoľaví zástancovia jednosmernej Európy odporúčajú a veľmi túžia po priamom zásahu EÚ do vnútorných záležitostí členských štátov EÚ, podporujú suverenitu veľkých podnikov v oblasti informácií a so svojimi nechutnými konfrontáciami a maskovanými cieľmi sa derú, aby videli, kto si získa priazeň plutokracie a najlepšie poslúži jej záujmom. Hlavní mediálni dodávatelia sa vulgárnym spôsobom snažia manipulovať vedomie pracovníkov, aby tak zaviedli protiľudovú politiku kapitálu, ktorú uplatňujú stredopravé a stredoľavé vlády. Ľudia sa nedajú oklamať kohútími zápasmi v Európskom parlamente a snahou povýšiť ho do úlohy cenzora, čo je navyše základnou nosnou štruktúrou záujmov kapitálu. Kyriacos Triantaphyllides Podporujeme spoločný návrh uznesenia, no neželáme si byť spájaní v súvislosti s návrhom smernice Komisie o koncentrácii médií a ochrane plurality, pretože sa domnievame, že táto právomoc by v tejto závažnej a potrebnej záležitosti mala byť zverená členským štátom. Derek Vaughan písomne. - Myslím si, že hlasovaním za spoločné uznesenie predložené Skupinou progresívnej aliancie socialistov a demokratov v Európskom parlamente, Skupinou Aliancie liberálov a demokratov za Európu, Skupinou zelených/Európskou slobodnou alianciou a Konfederatívnou skupinou Európskej zjednotenej ľavice - Nordickej zelenej ľavice som preukázal podporu slobode médií v Taliansku. Myslím si, že ako pre voleného zástupcu je mojou úlohou podporovať kroky, ktoré zabránia výskytu nadmernej kontroly médií nielen v Taliansku, ale vo všetkých európskych členských štátoch. Myslím si, že monopolizácia médií je nebezpečná a že je potrebné zasadiť sa za väčšiu slobodu v médiách v celej Európe. Občania Európy by nemali byť objektom mediálnej cenzúry a selektívneho spravodajstva. Iva Zanicchi Vážený pán predsedajúci, pred vyše rokom som prvýkrát zasadla do týchto lavíc a keďže si európske inštitúcie, a osobitne tento Parlament, hlboko vážim, bola som mimoriadne dojatá. Je mi veľmi ľúto, že tento Parlament je degradovaný tým, že je nútený strácať čas cielenými útokmi politických strán, ktoré ho využívajú a zneužívajú na svoje vlastné vnútroštátne a regionálne záujmy. Vážený pán predsedajúci, dámy a páni, práve udalosti, ktoré sa odohrávajú na najnižšej, provinčnej úrovni v Taliansku, sú tou najlepšou ukážkou slobody tlače a práva na informácie: predstavte si všetku regionálnu tlač, noviny v mestách, väčšie i menšie, ktoré ľudia čítajú každý deň a pozrite sa, o kom sa tam hovorí. Predstavte si denníky, ako je La Repubblica, a celú ľavicovú tlač. Dnes Európsky parlament opäť raz stratil príležitosť na serióznu rozpravu o slobode médií v Európe, ktorá sa stala rukojemníkom tých, ktorí využívajú tento Parlament na útočenie na talianskeho premiéra. Françoise Castex Hlasovala som za toto uznesenie, ktoré kritizuje zhoršujúcu sa situáciu tlače v Európe, osobitne v Taliansku, a ktoré tak požadovalo prijatie právnych predpisov o mediálnych fúziách. Preto považujem za absolútne škandalózne, že poslanci európskej pravice - medzi nimi poslanci Európskeho parlamentu za Úniu za ľudové hnutie - hovorili otvorene proti obrane slobody prejavu, a tak sa pripojili k postoju poslancov extrémnej pravice a eurofóbov. Týmto hlasovaním poslanci európskej pravice odhalili, že ich reflexné konanie malo ochrániť talianskeho premiéra Silvia Berlusconiho, člena Poslaneckého klubu Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov), ktorý ovláda mediálne impérium, čo je na politického činiteľa bezprecedentné. Pán Berlusconi pravidelne zastrašuje novinárov a zvolených poslancov, ktorí sú proti jeho krokom. Fakt, že hlava talianskej vlády ovláda médiá v alpskej oblasti, je urážkou slobody európskej tlače, no nie je to zasahovanie. Talianska demokracia, ako všetky demokracie v EÚ, si zaslúži rešpekt. Jej predstaviteľ však ukázal, že si ho v súčasnosti nezaslúži. V mene našej úcty voči talianskym občanom máme dnes povinnosť ho za to odsúdiť. Nessa Childers písomne. - Pretože ma veľmi znepokojuje koncentrácia vlastníctva médií v Taliansku a v celej Európe, hlasovala som za tento spoločný návrh. V Írsku sa nám vytvára možný podobný problém a ja verím, že Európsky parlament sa tejto záležitosti bude opäť venovať. Je potrebné, aby sa tieto otázky plne preskúmali a aby mal Parlament naďalej prehľad v súvislosti s týmto vývinom a smerovaním vlastníctva médií v Írsku a v celej Európe. Tiež by som chcela vyjadriť svoje sklamanie z toho, že poslanci strany Fianna Fáil hlasovali proti takémuto miernemu návrhu o vlastníctve médií v Taliansku. Alan Kelly písomne. - Téma hlasovania sa týka otázok regulácie vlastníctva médií. Mnoho ľudí pripomína nedostatok demokracie v EÚ; pri danej koncentrácii vlastníctva médií v celej Európe sú však najväčšou hrozbou ozajstnej demokracie mediálni baróni sveta. Ak si ľudia myslia, že vlastníci nemajú vplyv na tlač, mali by sa nad tým zamyslieť. Rupert Murdoch vlastní takmer 200 spravodajských periodík na celom svete. Z nich iba menšia časť zaujala v prípade Iraku protivojnový postoj. Informovanie verejnosti je podmienkou demokracie. Koncentrácia vlastníctva médií spôsobuje, že vyzdvihovanie obchodných záujmov elitnej menšiny sa môže schovávať za redakčnú nezávislosť. Verejnosť musí mať sama možnosť vybrať si z ponúkaného spravodajstva. V Írsku máme svoje vlastné problémy s vlastníctvom médií, ktoré musíme regulovať. Tento Parlament musí podporovať slobodu prejavu a slobodu prejavu médií. Je mi ľúto, že kolegovia poslanci pravice mali iný názor. Catherine Soullie písomne. - V nadväznosti na hlasovanie o spoločnom uznesení o práve na informácie v Taliansku a v celej Európskej únii je Poslanecký klub Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov) veľmi spokojný. To, čo sme museli vykonať, bolo jasne vymedziť úlohu Európskeho parlamentu: sme legislatívne zhromaždenie a nie tribunál vnútorných záležitostí členských štátov. Bolo by nevhodné, keby bol tento maskovaný osobný útok podporovaný Parlamentom. Výsledok hlasovania ma veľmi teší. Hoci bol tesný, opätovne zavádza hodnotu zásady subsidiarity v rámci Európskej únie a jej inštitúcií.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Paaiškinimai dėl balsavimo Žodiniai paaiškinimai dėl balsavimo Frank Vanhecke (NL) Gerb. pirmininke, pabaigoje aš balsavau dėl dviejų pranešimų dėl Šengeno informacijos sistemos atnaujinimo. Vis dėlto norėčiau pridurti, kad aš vis dar manau, kad įgyvendinus Šengeno susitarimus mūsų sienos tapo tarsi brangus rėtis ir tapo mažiau saugios ir mažiau kontroliuojamos. Įgyvendinant Šengeną pasienio kontrolės sistemos yra silpniausia grandis, kelianti labai rimtų sunkumų. Vis dėlto, jei sistema egzistuoja ir egzistuos toliau, žinoma, aš jaučiu pareigą remti kontrolės priemones, kurios būtų taikomos kiek įmanoma veiksmingiau ir informacijos mainus. Būtent todėl aš balsavau už, tačiau tai tikrai neturėtų būti laikoma pritarimu Europos Sąjungos atvirų sienų politikai. Josu Ortuondo Larrea (ES) Deja, dėl priežasčių, kurios nuo manęs nepriklauso, aš negalėjau vakar diskutuoti dėl šios direktyvos dėl laivų patikrinimo ir apžiūros organizacijų. Aš norėčiau pasinaudoti šia galimybe išreikšti savo pasitenkinimą, kad šią direktyvą Europos Parlamentas patvirtino kartu su Transporto ir turizmo komiteto rekomendacijomis. Buvo pora aspektų, kurie nebuvo visiškai aiškūs arba tinkamai aptarti bendrojoje pozicijoje, kuriai pritarTaryba. Pirmasis - tai laivų klasifikavimo organizacijos, veikiančios nacionalinių administracijų vardu, nes būtent valstybės narės, su kurių vėliava plaukia laivai, yra atsakingos už laivų saugumą - užtikrinančios tas pačias teisines garantijas, kaip ir veikiančios nacionalinės administracijos. Antra, aš tikiu, kad mes tinkamai išaiškinome finansinę atsakomybę už žalą avarijos atvejais. Tarybos bendrojoje pozicijoje aiškiai neatskiriami trys galimi atvejai, - kai šie incidentai yra žmonių mirties priežastis, kai jie gali būti asmens sužalojimo priežastis arba kai tiesiog padaroma žala turtui, - todėl Parlamentas tai patikslino ir pateikšį paaiškinimą. Aš manau, kad Taryba į tai atsižvelgs. Neena Gill Gerb. pirmininke, aš balsavau už šį pranešimą, nes manau, kad jis padėtų užtikrinti konkurenciją, kuri Europos elektroninių ryšių pramonei yra tikrai reikalinga. Pernelyg ilgai britų telekomunikacijų bendrovės kovojo kitose Europos vietose su įmonėmis, nes jos iki šiol veiksmingai veikia kaip monopolija. Prekyba spektro dažniais atnešdidelį pelną JK vyriausybei, kuris buvo perinvestuotas, tačiau šio pranešimo pranašumas yra tai, kad jame apibrėžiami paslaugų, technologijų ir neutralumo principai, kurie, primygtinai reikalaujant taikyti paslaugai naudoti atitinkamus spektro dažnius arba technologinius standartus, būtų tolesnis žingsnis atsisakant didelių bendrovių dominavimo rinkoje. JK BT įveikdidelį kelią nuo nacionalizuoto telekomunikacijų teikėjo iki sėkmingai reguliuojamos bendrovės. Vis dėlto savo rinkimų apygardoje aš vis dar matau sunkumų, susijusių su didelių paslaugų teikėjų dominuojančia padėtimi. Ypač daug sunkumų yra kaimo vietovėse, kur vartotojai nukenčia, nes manoma, kad komerciniu požiūriu ten nenaudinga plėtoti plačiajuostį tinklą. Aš tikiuosi, kad bus praktiškai įgyvendintas pranešimo pasiryžimas šalinti šiuos neatitikimus. Jan Březina (CS) Tiesa yra tai, kad veikiančios konkurencingos aplinkos telekomunikacijų srityje trūkumas sukuria padėtį, kai naujos reguliavimo sistemos priėmimas yra pageidautinas ir net būtinas žingsnis. Aš laikau pasirinktą sprendimą neabejotinu įnašu į funkcinio atskyrimo sritį, vadovaujantis savanoriško įsipareigojimo principu. Todėl kiekviena valstybnargalės pati nuspręsti, atsižvelgdama į vietos sąlygas, ar pritarti funkciniam atskyrimui, ar išlaikyti status quo. Aš turiu abejonių dėl funkcinio atskyrimo dėl nepakankamos patirties ir dėl to, kad konkurenciją tarp skirtingų rūšių tinklų, kurią Sąjunga turėtų skatinti, laikau svarbesne negu konkurencija vieno tinklo viduje. Vis dėlto kai kuriais atvejais konkurencija siekia pernelyg toli. Pvz., aš negaliu sutikti, kad Europos Komisija turėtų veto teisę dėl korekcinių priemonių, kurias priima nacionaliniai reguliuotojai savo pačių rinkose. Tai nesuderinama su jėgų pasidalijimo principu ir Komisija neturėtų kištis į nacionalinio ir ne europinio masto priemones. Aš norėčiau suderintos teisėkūros sistemos, atspindinčios operatorių ir jų klientų poreikius, kur nėra vietos reguliavimui dėl jo paties, ir kur reguliavimas padeda tobulinti telekomunikacijų paslaugų kokybę ir prieinamumą. Zuzana Roithová Turu pripažinti, kad buvau nustebinta nesutarimų diskusijose dėl 138 pakeitimo projekto, kai kolegos Parlamento nariai negalėjo suprasti pakeitimo projekto teksto. Būdama viena autorių, aš norėčiau pabrėžti, kad nuostatos užtikrina, kad vartotojai gali būti atjungti nuo interneto tik Reguliavimo valdybai sutikus. Tačiau gali būti pažeistos vartotojų teisės, atstovaujant bendro saugumo interesams. Pagrindinvartotojų teisį privatumą nebus pažeista blokuojant arba filtruojant turinį be kompetentingų visuomenės institucijų pritarimo. Šis pasiūlymas atkreipmano dėmesį todėl, kad kai kurie atvejai Prancūzijoje rodo, kad Europos Reikalų ministerijos puslapiai ir kai kurie traukinių rezervavimo puslapiai buvo blokuoti Paryžiaus miesto savivaldybės tinkle dėl to, kad jo turinys buvo klaidingai įvertintas kaip pornografinis. Dėkoju jums, kolegos nariai, už tai, kad jūs pritariate mūsų suderintam pasiūlymui, ir dėkojame tau, Prancūzija, kad laikomasi jo reikalavimų. Zuzana Roithová Kaip šešėlinpranešėja, aš džiaugiuosi, kad Europos Telekomunikacijų reguliavimo institucija (BERT) dėl pakeitimų, priimtų Europos Parlamento, kasmet sutaupo dešimtis milijonų Europos mokesčių mokėtojų pinigų. Skirtingai negu Komisijos pasiūlymas, įsteigta geresnir lankstesninstitucija, kuri leidžia geriausiai pasinaudoti bendros rinkos pranašumais siekiant išsaugoti nacionalinių telekomunikacijų institucijų nepriklausomumą. Man malonu, kad mano iniciatyva pavyko sustiprinti vartotojų organizacijų pozicijas. Aš taip pat rėmiau platų sutarimą dėl institucijos finansavimo iš biudžeto, tačiau ir vėl turėčiau nurodyti į rizikos veiksnius, kurie gali kilti dėl skirtingų valstybių narių įmokų. Dėl to išsiderintų valstybių narių, ypač didžiųjų, įtaka sprendimų priėmimui reguliuojant telekomunikacijas tarptautiniu mastu. Miroslav Mikolášik Pirmiausia norėčiau padėkoti pranešėjui už jo daugelio metų darbą ir sistemingą požiūrį dėl teisės aktų paketo elektroninių ryšių srityje. Aš pritariau jo siūlomam pranešimui šiandienos balsavimo metu. Telekomunikacijų paketas yra būtinas galiojančių reglamentų atnaujinimas, ypač asmens privatumo ir asmens duomenų požiūriu. Šis aspektas buvo vienas pagrindinių pasiūlyme ir aš pritariau tam, kad duomenų apsauga ir saugumo aspektai būtų vertinami plačiau, kadangi komunikacijų tarnyba ir interneto sistemų tiekėjai įsikūrę visame pasaulyje ir dirba su asmeniniais duomenimis skirtingose teisės sistemose. Aš taip pat pritariau pasiūlymui tobulinti ir stiprinti vartotojų teises, ypač teikiant daugiau ir skaidresnės informacijos dėl kainų ir sąlygų telekomunikacijų paslaugoms. Pagaliau aš palankiai vertinu mėginimus pranešimo projekte supaprastinti ir tobulinti elektroninių ryšių prieigą neįgaliesiems. Zuzana Roithová (CS) Gerb. pirmininke, ką tik priimtas pranešimas, susijęs su mano senu pranešimu dėl skaitmeninės aplinkos vartotojų pasitikėjimo didinimo, ir todėl aš pritariu tam, kad galutinių vartotojų teisės turėtų būti gerokai sustiprintos. Man ypač malonu, kad mes galime per vieną dieną išspręsti tokius klausimus, kaip numerio perkėlimas, kuris leidžia išlaisvinti nelanksčią rinką mobiliesiems operatoriams ir dėl skambučių trumpuoju numeriu 112 nustatant skambinusiojo vietą, gelbstint žmonių gyvybes. Esama daugelio patobulinimų, tarp jų europinis numeris 116, kuris bus išplėstas ne tik dingusiems vaikams, taip pat pasiekta persilaužimo dėl sutarčių ir kainų skaidrumo, bus lengviau nutraukti sutartinius santykius ankstyvajame etape, eiliniai vartotojai galės lengviau pasiekti apsaugos programinę įrangą, vienoda prieiga bus užtikrinta neįgaliems vartotojams ir bus tiksliau apibrėžta elektroninių šiukšlių sąvoka. Zuzana Roithová Ponios ir ponai, aš norėčiau pareikšti nepritarimą ginčui, kuris nebuvo baigtas vakardienos diskusijų su Komisija pabaigoje dėl teisinio pagrindo tarptautiniam susitarimui siekiant užtikrinti tvarų ir teisėtą atogrąžų medienos kirtimą. Esu įsitikinęs, kad tai reikalauja Parlamento pritarimo, o ne tik konsultavimosi. Susitarimas nėra tinkamas, tačiau mes šiuo metu neturime nieko kito, ir todėl man malonu, kad mes jį tokia aiškia dauguma šiandien priėmėme. Juo mes pasisakome prieš atogrąžų miško naikinimą, tačiau bijau, kad milijonai tonų atogrąžų medienos ir toliau bus įvežama į Europą dempingo kainomis, nes nepavyko pritaikyti aplinkos reikalavimų Europos prekybos politikai. Tai yra paradoksas, kadangi mes didžiuojamės tuo, kad pirmaujame pasaulyje mažinant CO2 išmetimą. Kažkas čia nėra gerai. Galbūt dešinnežino, ką daro kairarba atvirkščiai. Peter Baco Aš balsavau už Europos Parlamento rezoliuciją dėl teisėkūros ir darbo programos 2009 m. dėl to, kad ši rezoliucija yra parengta kompetentingai. Mano nuomone, parama Europos Parlamento priemonėms stabilizuoti finansų rinkas dabartinės finansų krizės sąlygomis yra ypač geras sprendimas. Tačiau aš, pvz., manau, kad šioje programoje tinkamai neatsižvelgiama į maisto saugą, ir tam reikalingos konkrečios priemonės. Vienas ypač svarbus klausimas yra žemės ūkio potencialo naujosiose valstybėse narėse didinimas, kadangi galiojanti diskriminacinbendroji žemės ūkio politika daro rimtą žalą žemės ūkiui naujosiose valstybėse narėse. Frank Vanhecke (NL) Gerb. pirmininke, rekomendacijos, kurias šis Parlamentas pateikEuropos Komisijos darbo programai 2009 m., yra gana pagrįstos. Tačiau būtų galima tikėtis, kad Parlamentas paragins pirmiausia laikytis demokratinės teisinės tvarkos Sąjungoje per politiškai skirtus atstovus Europos Komisijoje. Ką tai reikštų praktiškai? Štai pora pavyzdžių. Pirmiausia derėtų gerbti Airijos piliečių sprendimą - pasirinkimą, kuris neabejotinai reiškia didžiosios Europos piliečių, kurie neturi galimybės pasisakyti prieš Lisabonos sutartį, dalies norus: atsisakyti pakeistos Europos Konstitucijos. Kitas svarbus klausimas - sustabdyti stojimo derybas su Turkija, neturinčias visiškai jokio demokratinio pagrindo. Žinoma, mes jau seniai žinome, kad eurokratų ntrupučio nejaudina pageidavimai piliečių, kurie savo mokesčių pinigais sumoka už jų prašmatnų gyvenimo būdą. Bogdan Pęk (PL) Gerb. pirmininke, balsuojant dėl šios rezoliucijos įvyko pasibaisėtinas atvejis, kai buvo atmestas žodinis pakeitimas. Tai atsitiko prašant Martinui Schulzui, vienam pagrindinių žmogaus teisių gynėjų ir nediskriminavimo šalininkų. Tame taip pat dalyvavo Daniel Cohn-Bendit, kuris yra gerai žinomas plataus spektro žmogaus teisių gynėjas. Vis dėlto mes esame informuoti apie įvykius Indijoje ir kruviną perdalijimą tarp šios šalies gyventojų. Daugiausia įtakos tai turi krikščionims. Todėl aš negaliu suprasti, iš kur kyla šis svarbiausių Europos Sąjungos politikų neorasizmas. Aš negaliu suprasti, kaip jie drįsta atmesti tokį aiškų pranešimo pakeitimą šiame Parlamente. Europos Parlamentas turėtų remti žmogaus teisių gynybą ir nediskriminavimo principą. Aš manau, kad šis klausimas turėtų suteikti daug peno apmąstymams Europos Parlamento nariams ir visuomenei. Jo Leinen (DE) Gerb. pirmininke, aš balsavau prieš rezoliuciją dėl ES ir Indijos aukščiausiojo lygio susitarimo ne todėl, kad aš esu nusistatęs prieš bendradarbiavimą su Indija. Atvirkščiai, kaip vienas šio Parlamento Indijos bičiulių pirmininkų aš remiu bendradarbiavimo su Indija stiprinimą. Tačiau šioje rezoliucijoje pernelyg daug klausimų, apie kuriuos tik įmanoma pagalvoti, kalbant apie šią didžiulę šalį. 29 dalyje aišku tai, apie ką aš kalbu: šioje dalyje mes prašome Komisijos pažangos pranešimo apie žmogaus teises Indijoje ir ES ir Indijos žmogaus teisių dialogo rezultatus. Nepaisant to, daugelyje pastraipų kalbama apie konkrečias gyventojų grupes, pvz., krikščionis Orisoje, musulmonus Kašmyre ir dalitus kitose šalies vietose. Šiuo požiūriu tai, ką mes girdėjome iš ankstesnio kalbėtojo, yra absurdiška, žinant, kad šis klausimas labai dažnai minimas rezoliucijoje. Manau, kad viskam turi būti savas laikas ir vieta. Pabandykite įsivaizduoti, jei Indijos Parlamentas būtų turėjęs priimti rezoliuciją dėl romų tautybės piliečių Čekijoje, vengrų Slovakijoje ir rusų Estijoje ir Latvijoje. Mes nesame pakankamai subrendę dėmesį skirti svarbiems klausimams; vietoje to mes visuomet turime ilgą sąrašą įvairiausių klausimų, ir tai iš tiesų mažina mūsų įtaką. Dėl to į mus nežiūrima rimtai. Štai kodėl aš balsavau prieš šią rezoliuciją. Dėl to labai apgailestauju: šis devintasis aukščiausiojo lygio susitikimas yra svarbus. Parlamente yra kalbama apie reformą, ir tai yra būtent tai, kas mums yra būtina: mes taip pat turime pagalvoti apie tai, kaip reformuoti šį rezoliucijos tekstą. Rašytiniai paaiškinimai dėl balsavimo David Martin raštu. - Costaso Botopouloso pranešime dėl Europos Parlamento Darbo tvarkos taisyklių 121 straipsnio dėl ieškinio pateikimo Teisingumo Teisme pakeitimo nagrinėjamas smulkus Parlamento procedūrų taisyklių pakeitimas. Todėl balsavau už šiame pranešime teikiamas rekomendacijas. Andrzej Jan Szejna raštu. - (PL) Balsavau už paranešimą dėl Europos Parlamento Darbo tvarkos taisyklių 121 straipsnio dėl ieškinio pateikimo Teisingumo Teisme pakeitimo. Taip nusprendžiau todėl, kad nagrinėjamas klausimas yra teisinės valstybės principų laikymosi pavyzdys. Darbo tvarkos taisyklių 121 straipsnio 3 dalyje teigiama, kad Pirmininkas, vadovaudamasis atsakingo komiteto rekomendacija, Parlamento vardu pateikia ieškinį Teisingumo Teisme. Ši nuostata taikoma tik teismui teikiamiems ieškiniamsi. Tokiais atvejais neįmanoma taikyti platesnio aiškinimo, pagal kurį šią nuostatą būtų galima taikyti kitokio pobūdžio veiksmams teisme. Nuostata įgyvendinama tik teikiant ieškinį (pvz., dėl teisės akto panaikinimo), kai Parlamentas inicijuoja teismo procedūras. Siekiant teisinio aiškumo ir nuoseklumo užtikrinimo, pranešėjas teisingai siūlo į 121 straipsnį įtraukti naują dalį. Naująja dalimi bus išsaugota nusistovėjusi praktika dėl Europos Parlamento Pirmininko pastabų teikimo Teisingumo Teismui ir dėl Pirmininko dalyvavimo Teisme Teisės reikalų komiteto prašymu. Siūlomu pakeitimu nustatoma procedūra, kurios bus laikomasi, jei išsiskirs Pirmininko ir atsakingo komiteto nuomonės. Dėl šio pakeitimo dabar vykdoma procedūra turės demokratinį teisinį pagrindą. Genowefa Grabowska raštu. - (PL) Norėčiau pareikšti savo nepasitenkinimą, kad nepaisant to, jog SIS yra labai svarbus dalykas Europos Sąjungos piliečiams, šis klausimas sprendžiamas pagal konsultavimosi procedūrą, pagal kurią Parlamentas paprasčiausiai pateikia savo nuomonę. Ir ši nuomonnėra privaloma Tarybai. Šengeno informacinsistema, SIS, tiesą pasakius, yra Europos be sienų simbolis, užtikrinantis laisvės, saugumo ir teisingumo erdvę visoje Sąjungoje. SIS sudargalimybę bendradarbiauti policijai ir teismams dėl baudžiamųjų bylų senosiose valstybėse narėse. Pagal šią sistemą bus galima sukurti unikalią Europos asmenų ir įmonių duomenų bazę. Tai yra ypač svarbu, kalbant apie vizų ir leidimų gyventi išdavimą. Kai prie Sąjungos prisijungdvylika naujų narių, tapo būtina jas įtraukti į SIS sistemą. Šį poreikį patenkino antrosios kartos Šengeno informacinsistema. Tai yra naujos kartos sistema, apimanti visas ES valstybes nares ir suteikianti galimybę rinkti išsamius duomenis, įskaitant biometrinius duomenis ir informaciją apie Europos arešto orderius. Sąjunga dabar privalo išspręsti sudėtingą visų duomenų perkėlimo į antrosios kartos sistemą SIS II klausimą. Tai yra labai reikalinga, tačiau sudėtinga veikla. Todėl raginu tai daryti atidžiai ir atsargiai. Vadinamojoje senojoje sistemoje sukaupti duomenys neturi būti nutekinti ir patekti į neįgaliotų asmenų rankas. Šie duomenys turi būti apdorojami saugiai, nes nuo jų priklauso ES piliečių ir valstybių narių saugumas. Pedro Guerreiro raštu. - (PT) Stengiamės užtikrinti tikrą laisvą asmenų judėjimą Europoje. Tačiau manome, kad "Šengeno erdvė" (kuri apima ne visas ES valstybes ir tikrai ne visas Europos valstybes), nepaisant kliūčių tarp dalyvaujančių valstybių naikinimo, iš tiesų didina tokias kliūtis su kitomis valstybėmis (ypač su valstybėmis, su kuriomis Portugalija turi istorinius ryšius). Todėl negalime ignoruoti to, kad kaip pasiteisinimą naudodami "laisvą judėjimą", kuriame informacines sistemas ir duomenų bazes, kurios smarkiai viršija šį pirminį tikslą ir tampa vienomis pagrindinių priemonių ("atrama"), skatinančių saugumo pažeidimą (kuriam vadovauja ES) ir laipsnišką teisingumo ir vidaus reikalų, t. y. tų sričių, kurios yra esminės valstybės narių suverenitetui, "bendrinimą". Kitaip tariant, negalime pritarti tam, ką siūlo Tarybai pirmininkaujanti valstybė: pirma sukurti sistemą ir tik vėliau nustatyti jos tikslus. Tai yra ypač svarbu, nes tikslai nustatyti jau senai (Europos arešto orderio ir biometrinių duomenų įvedimas, prieiga prie naujų įmonių, įskaitant duomenų dalijimąsi su trečiosiomis valstybėmis, ir t. t.). Kaip jau minėjome, šios priemonės kelia pavojų piliečių teisių, laisvių ir garantijų apsaugai. Carl Lang ir Fernand Le Rachinel raštu. - (FR) Skaitant šį pranešimą, kyla viena mintis: ar "pirmosios kartos" Šengeno informacinsistema neveikė, ar buvo ne tokia efektyvi saugumo užtikrinimo Šengeno erdvėje priemonė, kad diegiama "antrosios kartos" sistema, kuria siekiama ištaisyti šiuos trūkumus? Deja, ne, nes ši antrosios kartos sistema yra tiesiog atnaujinta jau turinčios trūkumų sistemos versija. Pagal Komisijos pateiktus duomenis kiekvienais metais Sąjungos sieną kerta 400 000 nelegalių imigrantų. Net jei manysime, kad netrukus turėsime biometrinius duomenis ir galėsime juos naudoti bylų sudarymui ir jau užregistruotų nelegalių imigrantų siuntimui namo, Europos Sąjunga negalės sustabdyti masinės imigracijos, kuri vyksta per jos pakrantes ir sausumo sienas, nes trūksta kontrolės prie valstybių narių vidaus ir išorės sienų. Šengeno informacinsistema bus nereikalinga priemonė, jei ir toliau galios pavojingi Šengeno susitarimai. Andreas Mölzer raštu. - (DE) Sistemos SIS II įgyvendinimas turėjo būti atidėtas keletą kartų dėl techninių sunkumų. Tuo metu naujos Rytų Europos valstybės narės susidūrsu rimtomis problemomis prie savo sienų ir todėl ėmspausti patvirtinti "spragos užpildymo programą". Galbūt, atsižvelgiant į tuometinę padėtį, tai ir buvo protingas sprendimas, tačiau tai neabejotinai pareikalavo papildomų išlaidų. Atrodo, kad patirtis su dabartiniu SIS modeliu yra teigiama. Ilguoju laikotarpiu, be abejonės, programą reikia vystyti toliau. Greitai sukurti tarpiniai sprendimai gali lemti saugumo spragas ir todėl aš nepritariau planuojamam atnaujintos versijos įdiegimui, kuri, mano nuomone, yra per ankstyva. Jim Higgins raštu. - Aš ir mano kolegos iš Airijos EPP-ED partijos vardinio balsavimo metu balsuodami dėl D. Sterckxo pranešimo 1, 3, 4, 5, 6, 7 pakeitimų balsavome prieš arba susilaikėme, norėdami parodyti savo susirūpinimą dėl nepriklausomos institucijos galių ir dėl direktyvos masto, kuri daugelyje sričių pakenktų valstybės narės kompetencijai. Tvirtai remiame direktyvą iš esmės ir norime pamatyti sėkmingai pasiektą susitarimą tarp Parlamento ir Tarybos. Carl Lang ir Fernand Le Rachinel raštu. - (FR) Europa nori apsisaugoti nuo avarijų jūrose ir savo jūrų ir vandenynų taršos. Mes dėl to džiaugiamės. Neseniai įvykusios baisios laivų "Prestige" ir "Erika" avarijos mums primena apie mūsų pareigą būti atidiems ir stebėti laivų saugumą bei apie mūsų atsakomybę ekologinės avarijos atveju. Be to, pasiūlyme dėl direktyvos turėtų būti padaryta speciali nuoroda į po nelaimių vykdomus tyrimus. Pirmą kartą buvo sutarta įkurti tyrimus vykdančią instituciją, kuriai tektų atsakomybdėl sprendimo priėmimo, kuriai būtų suteiktas visiškas nepriklausomumas ir užtikrintas nešališkumas, kai reikia nuspręsti, ar pradėti tyrimą, siekiant nustatyti avarijos priežastis ir aplinkybes, ar ne. Ketinimai yra geri; tik tikėkimės, kad jie nebus atidėti į šalį, nes čia kalbama ir apie didelius finansinius interesus. Vincent Peillon raštu. - (FR) Balsavau už savo kolegos iš Belgijos D. Sterckxo pranešimą dėl jūrų eismo reguliavimo. Nuo laivo "Erika" avarijos 1999 m. ir laivo "Prestige" avarijos 2002 m. veltui laukėme Europos sprendimų, kurie sudarytų sąlygas išvengti tokių nelaimių ateityje. Užuot sumažėjusi, rizika didėja kiekvieną dieną: manoma, kad per ateinančius trisdešimt metų jūrų transportas išaugs trigubai. Nepaisant šios nerimą keliančios prognozės, dauguma valstybių narių greitai "paskandino" pagrindines Komisijos siūlomas priemones, kurioms pritarEuropos socialistai. Vienas pažymėtinas aspektas, dėl kurio išsiskyrnuomonės, yra susijęs su draudimo polisu, kuris finansinės garantijos pagalba sudarytų sąlygas jūrinių avarijų aukoms lengviau gauti kompensaciją. Šio pranešimo patvirtinimas reiškia prieštaravimą cinizmui ir valstybių neatsakingumui. Parlamentas gali didžiuotis dėl savo vieningumo, nes savo šiandieniniu balsavimu Parlamentas rodo savo tvirtą įsipareigojimą dėl saugesnių ir mažiau užterštų Europos vandenų. Jim Higgins raštu. - Aš ir mano kolegos iš Airijos EPP-ED partijos susilaikėme balsuojant dėl pranešimo dėl pakeitimų dėl J. Kohliceko pranešimo. Taip elgėmės dėl to, kad tyrimų dalijimo į techninius ir baudžiamuosius poveikis ir dėl to susidarančios problemos pagal Airijos teisę kelia susirūpinimą. Tačiau iš esmės remiame šį ir kitus šiandien plenarinėje sesijoje patvirtintus laivybos pranešimus. Ian Hudghton raštu. - Atstovaudamas Škotijai, pripažįstu jūrų transporto svarbą ir manau, kad šis sektorius turi labai dideles ateities vystymo galimybes. Labai svarbu, kad būtų imtasi tinkamų saugumo užtikrinimo ir nelaimių prevencijos jūrose priemonių. Todėl džiaugiuosi dėl šio paketo, kuris sudarys sąlygas užkirsti kelią nelaimių kartojimuisi. Ian Hudghton raštu. - P. Costos pranešime nagrinėjami visiems jūrų regionams svarbūs klausimai. Gyvybiškai svarbu, kad ES rimtai vertintų saugumo standartų jūrose didinimą ir neuždėtų nepakeliamos naštos vežėjams. Visiškai pritariu teiginiui, kad nacionalinės valdžios institucijos ir uostų institucijos vaidina svarbiausią vaidmenį nustatant šioje srityje slypinčią riziką, ir iš esmės esu patenkintas šiandien Parlamento patvirtintomis priemonėmis. Jim Higgins raštu. - Aš ir mano kolegos iš Airijos EPP-ED partijos susilaikėme balsuojant dėl pranešimo dėl uosto valstybės kontrolės nes susirūpinimą kelia tai, jog siūlomi pakeitimai kenkia Paryžiaus memorandumo dėl valstybės kontrolės uoste nuostatoms, ir manome, kad vėliavos valstybės klausimą reikėtų spręsti direktyva, o tokių pakeitimų įtraukimas šią direktyvą be reikalo padarytų sudėtingesnę. Dominique Vlasto raštu. - (FR) Šiandien balsuodami priminėme Tarybai, kad laivybos paketas Erika III yra vientisas ir jį reikėtų vertinti tik tokiu būdu. Todėl pritariau į mano pranešimą dėl uosto valstybės kontrolės įtraukiamiems G. Samary pranešimo pakeitimams. Be to, grįždami prie savo pirmajame svarstyme patvirtintos pozicijos, atsisakėme sekti paskui Tarybą ir atmesti du svarbius pasiūlymus dėl vėliavos valstybės kontrolės ir laivų savininkų civilinės atsakomybės, dėl kurių negavome bendrosios pozicijos. Pirmininkaujanti Prancūzija, kurios sunkų darbą ir nuolatinį pasiryžimą surasti šios problemos išeitį reikia paminėti, įtikino Tarybą atnaujinti darbą dėl dviejų likusių pasiūlymų. Esu įsitikinusi, kad Prancūzija sugebės rasti išeitį iš aklavietės ir kad po taikinimo procedūros pasieksime bendrą susitarimą dėl paketo Erika III. Tikiuosi, kad ši procedūra gali būti pradėta nedelsiant ir galėsime ją užbaigti dar šiais metais. Laivybos saugumui ir toliau turėtų būti teikiama pirmenybEuropos politinėje darbotvarkėje, taigi, atsižvelgdama į šiuos ketinimus, ir toliau pritariu mūsų pasiūlymams. Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark ir Anna Ibrisagic raštu. - (SV) Nuosaikieji iš esmės pritaria pasiūlymui dėl direktyvos dėl laivų patikrinimo ir apžiūros organizacijų bendrųjų taisyklių ir standartų ir balsavo už šį pasiūlymą pirmajame svarstyme 2007 m. balandžio mėn. Rengdamasis antrajam svarstymui, Transporto ir turizmo komitetas nusprendį šią direktyvą įtraukti pasiūlymo dėl Tarybos atmestos direktyvos dėl atitikties vėliavos valstybei reikalavimams didelę dalį. Direktyva dėl atitikties vėliavos valstybės reikalavimams buvo siekiama išplėsti ES kompetenciją į tą sritį, kuriai jau taikomos JT taisyklės. Jau balsavome dėl tokio išplėtimo pirmajame svarstyme 2007 m. kovo mėn., todėl nepritariame tokiam bandymui, naudojant "užpakalinių durų" principą, įtraukti minėtas taisykles į direktyvą dėl laivų patikrinimo ir apžiūros organizacijų bendrųjų taisyklių ir standartų. Todėl nusprendėme balsuoti prieš L. de Grandes Pascualio pranešimą. Brian Simpson raštu. - Pritariau šiam Parlamento pranešimui dėl laivų patikrinimo ir apžiūros organizacijų ir pritariu kietiems Parlamento pranešimams, kurie kartu su minėtuoju sudaro laivybos paketą. Taryba privalo vienaip ar kitaip išspręsti klausimą dėl dviejų trūkstamų paranešimų, t. y. dėl civilinės atsakomybės ir dėl vėliavos valstybių, todėl yra labai svarbu, kad Parlamentas ir toliau darytų spaudimą ir šiuos pranešimus bendrai įtrauktų į D. Sterckxo pranešimą dėl laivų eismo priežiūros, D. Vlastos pranešimą dėl uostų valstybės kontrolės ir į šį pranešimą. Nuveiktas didelis darbas ir manau, kad nesunkiai galime pasiekti susitarimą dėl penkių pranešimų, dėl kurių šiandien balsavome. Tačiau be civilinės atsakomybės ir vėliavos valstybių negalime nkiek pasistūmėti į priekį. Taryba privalo rasti išeitį iš savo vidinės aklavietės arba negalėsime sudaryti sąlygų ES piliečiams turėti saugesnį laivybos sektorių. Marie-Arlette Carlotti raštu. - (FR) Po tanklaivių "Prestige" ir "Erika" avarijų Europos socialistai pradėjo kovą dėl "modernių" ES teisės aktų dėl laivybos saugumo. Septyni Trečiojo laivybos saugumo paketo pasiūlymai yra tinkamas sprendimas siekiant šio tikslo, bet tik jei Taryba neišvalys pasiūlymo turinio. Nuo pirmojo svarstymo 2007 m., Taryba atmetdaugumą Parlamento rekomendacijų dėl kitų penkių pasiūlymų. Šiame antrajame svarstyme pateikęs daug pakeitimų, Parlamentas dar kartą patvirtino, kad teikia visišką pirmenybę tokios Europos laivybos politikos sukūrimui, kuria užtikrinamas aukštas apsaugos lygis atsižvelgiant į šiuos aspektus: vėliavos valstybės kontrolę, Bendrijos laivų eismo stebėjimo sistemą, keleivių vežėjų atsakomybę, laivų tikrinimus ir apžiūros organizacijas, nepriklausomos kompetentingos institucijos, skirtos nuspręsti dėl laivų, kuriems reikia pagalbos, priėmimo, paskyrimą, principo "moka teršėjas" naudojimą laivybos sektoriuje. Tvirtai pritariu šiai Tarybai perduodamai žiniai. Kreipiuosi į Nicolasą Sarkozy ir Dominique Bussereau, kad jie užtikrintų, jog pirmininkaujanti Prancūzija sudarys sąlygas Europoje sukurti tokią laivybos erdvę, kuri taptų pavyzdžiu visiems. Seán Ó Neachtain raštu. - (GA) Neseniai trisdešimt kilometrų nuo Prancūzijos krantų įvyko burlaivio avarija. Įgulai ir laive buvusiems keleiviams pasisekir jiems pavyko išsigelbėti nepatyrus sužalojimų. Tačiau tai lėmne vien tik sėkmė. Jie išsigelbėjo Prancūzijos gelbėjimo komandos dėka. Tirdami avarijos priežastis artimai bendradarbiavo Airijos ir Prancūzijos jūrinių tyrimų padaliniai. Laivo "Erika" atvejis rodo, kas gali nutikti, kai įgulos delsia ir neieško pagalbos. Kaip nurodpranešimų autorius, niekuomet negalima rizikuoti laive esančiųjų gyvybe ir aplinka, nesikreipiant pagalbos į artimiausią uostą ar gelbėjimo komandą, kai įvyksta nelaimė. Kalbant apie laivybos saugumą, reikia pasakyti, kad yra būtina skubiai imtis tarptautinio bendradarbiavimo. Todėl tikiuosi, kad laivybos paketo antrajame svarstyme galima rasti sprendimą, ir dėl to džiaugiuosi, galėdamas pritarti šiems pranešimams. Šarūnas Birutis raštu. - (LT) Visų įstatymų dėl vaistų svarbiausias tikslas turi būti visuomenės sveikatos apsauga. Šis tikslas vis dėlto turi būti pasiektas tokiais būdais, kad netrukdytų pramonės plėtrai Bendrijoje arba prekybai vaistais. Nors ankstesnėmis direktyvomis buvo nustatytas maistinių dažiklių sąrašas, skirtingose šalyse yra skirtingi įstatymai dėl jų. Šie skirtumai gali trukdyti prekybai vaistais, kuriuose yra dažikliai, todėl direktyvai buvo būtina nauja redakcija; ji suteiks aiškumo ir palengvės daugelio institucijų darbas. Carlos Coelho raštu. - (PT) Šiuo pasiūlymu siekiama pakeisti elektroninių ryšių reguliavimo pagrindus, kad būtų padidintas jų veiksmingumas, užtikrinta paprastesnir veiksmingesnprieiga prie laisvų radijo spektro dažnių ir sumažintos reglamentų įgyvendinimui reikalingos išlaidos. Dėl to, būdami ES, Europos piliečiai turėtų gauti naudos iš efektyvesnių ir pigesnių ryšio paslaugų, t.y. mobiliųjų telefonų, plačiajuosčio internetinio ryšio ar kabelinės televizijos. Naująja radijo spektro sistema siekiama skatinti investicijas į naują infrastruktūrą ir sudaryti sąlygas visiems piliečiams turėti prieigą prie plačiajuosčio ryšio. Tinkamai veikianti ryšių vidaus rinka ir konkurencinga informacinės visuomenės ekonomika, nešanti naudą vartotojams ir verslui, gali veikti tik tuomet, jei telekomunikacijų reguliavimo pagrindai taikomi nuosekliai. Todėl reikėtų padidinti Komisijos derinimo vaidmenį, bendradarbiaujant su NRI (nacionalinėmis reguliavimo institucijomis) ir nauja įstaiga - Europos telekomunikacijų reguliuotojų institucija (angl. BERT), kad būtų pagerintas nacionalinių sprendimų suderinamumas su poveikiu vidaus rinkai ir teisinių gynybos būdų taikymas. Todėl pritariu šiam pranešimui ir pagrindiniams pakeitimams, kuriais siekiama padidinti pasiūlą vartotojams, didinant konkurenciją. Edite Estrela raštu. - (PT) Aš balsavau už Catherine Trautmann pranešimą dėl elektroninių ryšių tinklų ir paslaugų, nes manau, kad siekiant užtikrinti vartotojams daugiau pasirinkimo galimybių, geresnę apsaugą, pigesnes paslaugas ir geresnę kokybę turi būti patobulinta elektroninių ryšių teisinreguliavimo sistema. Kartu su naujai sukurta Europos telekomunikacijų reguliuotojų institucija (ETRI) ši nauja teisinstruktūra užtikrins geresnę vartotojų privačių duomenų apsaugą, didesnę konkurenciją, suteiks vartotojams daugiau pasirinkimo galimybių ir padarys aiškesnes sutartines sąlygas. Taip pat turėtų būti pabrėžta, kad "paketas" palengvins telekomunikacijų paslaugų prieinamumą žmonėms su negalia. Ilda Figueiredo raštu. - (PT) Kaip ir kiti gamtos ištekliai, spektras yra viešoji vertybė. Todėl tai - sritis, kuriai ir toliau turi būti taikomas viešasis valdymas siekiant užtikrinti, kad ji tarnaus visuomenės interesams. Tai - vienintelis būdas diegti viešąsias vertybes, kurios reikalingos informacinės visuomenės plėtrai. Todėl mes iš esmės nesutinkame su priimta rezoliucija ir balsavome prieš ją. Patirtis parodė, kad jungtiniai metodai (politikos ir rinkos) visada yra naudingi ekonominių grupių, o ne žmonių interesams. Tas pats taikoma ir spektro, atlaisvinamo pereinant prie skaitmeninio transliavimo, paskirstymui: prioritetas turėtų būti teikiamas socialinei, kultūrinei ir ekonominei vertei (geresnėms universaliosioms paslaugoms, bevieliam plačiajuosčiam tinklui nepakankamai aprūpintuose regionuose, plėtrai, darbo vietų kūrimui ir t. t.), o ne tik valstybės pajamų didinimui. Spektro valdymas priklauso išimtinei kiekvienos valstybės narės kompetencijai. Tačiau tam tikriems rezoliucijos aspektams pritariame, turėdami galvoje, kad spektras neturi sienų ir kad efektyvus spektro naudojimas valstybėse narėse bei koordinavimas ES lygmeniu yra naudingi, ypač visos Europos paslaugų vystymuisi ir derybose dėl tarptautinių susitarimų. Vis dėlto mes nepritariame ketinimui taikyti metodą, kuris taikomas prekybos politikos atveju. Petru Filip raštu. - (RO) Atsižvelgiant į tai, kad vienas pagrindinių globalizacijos ramsčių yra ryšiai be trikdžių tiek nacionalinėje, tiek tarptautinėje erdvėje, telekomunikacijų paketas yra vienas svarbiausių paketų, pateiktų nagrinėti šioje EP sesijoje. Taigi dėl skirtingų 27 valstybių narių, kurių kiekvienos nacionalinpadėtis individuali, požiūrių pasiūlyta daugybpakeitimų. Nepaisant diskusijose išryškėjusių požiūrių skirtumų, manau, kad C. Trautmann pranešimas yra žingsnis pirmyn vienos Europos erdvės link, net jeigu tokie pakeitimai kaip 132 ar 138 sukėlgyvas diskusijas. Manau, kad dabartinversija, kurią priėmEuropos Parlamentas, užtikrina ir bendrą požiūrį į ryšių plėtrą Europos erdvėje, ir konstruktyvią virtualios erdvės kontrolės, liečiančios tokius aspektus, kaip duomenų apsauga ar organizuotas nusikalstamumas naudojantis kibernetine erdve, formą. Todėl, kaip šio Parlamento narys, balsavau už šį pranešimą. Ruth Hieronymi raštu. - (DE) Keturiasdešimties pasirašiusiųjų vardu, aš atsiėmiau 132 pakeitimo pasiūlymą, pateiktą dėl C. Trautmann pranešimo, nes Europos Parlamente svarstant Telekomunikacijų pagrindų direktyvą nebuvo įmanoma pasiekti kompromiso dėl pagrindinės teisės į intelektinės nuosavybės apsaugą sustiprinimo. 132 pakeitimo tikslas buvo sukurti naujus metodus, kurie padėtų užtikrinti darnesnį pagrindinės teisės į laisvą prieigą prie informacijos bei interneto ir pagrindinės teisės į intelektinės nuosavybės apsaugą santykį atsižvelgiant į nepaprastai išaugusį piratavimą internete. PPE-DE frakcija atsiėmsavo parašus dėl šio pakeitimo po to, kai kairiosios frakcijos (PSE, Verts/ALE, GUE/NGL) nusprendbendrai palaikyti Castillo Veros pranešimą (Europos elektroninių ryšių rinkos institucijos įsteigimas). Astrid Lulling raštu. - (FR) Telekomunikacijų sektorius vystosi tokiu tempu, kad iškilo būtinybpertvarkyti teisinę sistemą. Vis dėlto man buvo aišku, kad ši sistema turi būti skaidri ir aiški ir, svarbiausia, ji neturėtų stabdyti Europos telekomunikacijų bendrovių, susidūrusių su didele amerikiečių ir Azijos rinkų konkurencija, investicijų. Mūsų įmonės turi galėti planuoti ir nedelsdamos investuoti kapitalą į naujas technologijas. Nors stiprinti vidaus rinką telekomunikacijų sektoriuje naudinga visiems, esu sužavėta, kad Komisijai nepavyko primesti mums savo nuomonės ir kad Parlamentas pasiūlEuropos telekomunikacijų reguliuotojų instituciją, patikimą alternatyvą, kuri padės stiprinti nacionalinių reguliuotojų bendradarbiavimą ir išvengti papildomos biurokratijos, kuri būtų atsiradusi dėl Europos elektroninių ryšių rinkos institucijos. Pvz., Liuksemburgo telekomunikacijų rinkai (4,7 proc. visų dirbančių gyventojų tiesiogiai arba netiesiogiai dirba šiame sektoriuje) reikalingas stipri nacionalinreguliavimo institucija, kuris būtų arti jos ir žinotų jos ypatumus. Šiuo atveju taikyti subsidiarumo principą buvo teisingas sprendimas. David Martin raštu. - Telekomunikacijų pramonsparčiai vystosi. Todėl, siekiant išsaugoti ir stiprinti vartotojų apsaugą ir telekomunikacijų vartotojų teises, reikalingos naujos priemonės. Catherine Trautmann pranešimo dėl elektroninių ryšių tinklų ir paslaugų tikslas yra paremti naujos kartos telekomunikacijų tinklų Europoje plėtrą. Manau, kad tai - teigiamas indėlis siekiant telekomunikacijų reguliavimo pažangos, kuris paskatins investicijas į naują ryšių infrastruktūrą ir sustiprins vartotojo teises. Aš balsavau remdamasis šiuo požiūriu. Dimitrios Papadimoulis Aš balsavau už pakeitimus, kuriuos pasiūlEuropos vieningųjų kairiųjų jungtinės frakcijos / Šiaurės šalių žaliųjų kairiųjų konfederacingrupė: jie užtikrina didesnį laisvės internete laipsnį; tai - išraiškos laisvė, kuri tokia pat svarbi demokratijai, kaip ir spaudos laisvė. Tai, kad Parlamentas, nepaisant didžiulio lobistinių grupių spaudimo, išreišksavo prieštaravimus dėl tokios nepagrįstos atskirties nuo interneto ir nesutiko, kad bet kokiam vartotojui gali būti atsakyta suteikti prieigą prie interneto, yra geras ženklas. Vis dėlto iš esmės pranešimas tebėra nepriimtinas. Didelę reikšmę ES turėtų skirti viešajam dialogui, kad, bendradarbiaujant su pilietine visuomene, būtų užtikrinta išraiškos laisvir duomenų apsauga. Olle Schmidt raštu. - (SV) Turiu pasakyti, kad telekomunikacijų paketas yra vienas sudėtingiausių teisėkūros pasiūlymų, kuriuos mačiau nuo buvimo Parlamente pradžios. Viena vertus, techniniu požiūriu sudėtinga jį suderinti su panašiais teisėkūros pasiūlymais; kita vertus, siekiant konfidencialumo ir saugumo pusiausvyros, dėl jos pačios esmės, jis turi būti kruopščiai apsvarstytas. Aš laikiausi požiūrio, kad nors internetas negali būti paliktas visiškai nereguliuojamas, vis dėlto ne mažesniu mastu jam turi būti taikomos visuomenės, kurioje galioja teisėtumo principas, taisyklės. Aš negaliu susitaikyti su teisingumo vykdymo privatizavimu, kuris įvyktų, jei privačioms bendrovėms būtų leista kištis ir cenzūruoti tinklo turinį anksčiau, nei vartotojai gautų galimybę pasisakyti. Jei manome, kad skaidrumas turėtų būti pagrindinis principas, filtravimas būtų labai problemiškas. Nors turi būti neabejotina, kad jokiais būdais neturi būti leidžiamas civilių tinklo vartotojų sekimas komerciniais sumetimais, aš, žinoma, nepritarsiu teisės aktams, kurie, pvz., kliudytų policijai tirti vaikų pornografijos ar kokiu nors kitu būdu keltų pavojų visuomenės saugumui. Taip pat buvo svarbu neskatinti Europos teisinės sistemos, kuri stabdytų technologijų vystymąsi ir varžytų interneto demokratinę, socialinę ir profesinę plėtrą bei potencialo naudojimą. Galiausiai aš priėjau prie nuomonės, kad buvo numatyti pakankami apsaugos mechanizmai, ir todėl galiu balsuoti už telekomunikacijų rinkos liberalizavimą, kuris toks svarbus. Dominique Vlasto raštu. - (FR) Aš norėjau balsuoti už C. Trautmann pranešimą, nes jame, užtikrinant geresnį jų radijo dažnių spektro valdymą visų operatorių ir vartotojų naudai, puoselėjama socialinė, kultūrinir ekonominradijo dažnių vertė. Šis pirmasis svarstymas taip pat suteikia mums galimybę pateikti apgalvotą alternatyvą pradiniam Komisijos pasiūlymui, pagal kurią, vykdant konkurencijos priežiūrą, Komisija atliktų arbitro, o ne teisėjo vaidmenį. Svarbu, kad nacionalinėms reguliavimo institucijoms ir toliau tektų pagrindinis vaidmuo. Tačiau apgailestauju, kad buvo priimtas C. Trautmann žodinis pakeitimo pasiūlymas. Šis pakeitimas, nors ir atrodo visiškai priimtinas, praktiškai įveda galutinių vartotojų pagrindinių teisių hierarchiją, kadangi uždraudžia imtis bet kokių prevencinių priemonių be teismo sprendimo dėl ryšių ir internetinio turinio platinimo. Vakarykščiai įvykiai Suomijos mokykloje labiau nei kada nors anksčiau parodė, kodėl mes turėtume nustatyti gerai apgalvotus ir proporcingus prevencijos mechanizmus. Apie tai buvo kalbama bendradarbiavimo pakeitime, kurį palaikiau, ir todėl apgailestauju dėl dabartinės padėties Parlamente. Marian Zlotea raštu. - (RO) Aš, kaip IMCO pranešėjas dėl šio pranešimo, džiaugiuosi matydamas, kad mano kolegų per tris praeitus mėnesius atlikto darbo rezultatas yra šis nuoseklus pranešimas, numatantis reikšmingus elektroninių ryšių sektoriaus patobulinimus. Manau, kad šitie pakeitimai yra naudingi vartotojams, nes suteikia jiems plačias pasirinkimo galimybes; taip pat esu įsitikinęs, kad šie pakeitimai parems konkurencingą rinką. Manau, kad funkcinio atskyrimo, kaip nacionalinei institucijai prieinamos pasirinkimo galimybės, įtvirtinimas suteiks joms galimybę skatinti konkurenciją šioje srityje. Europos ekonominis augimas ir vartotojo gerovpriklauso nuo dinamiško ir konkurencingo telekomunikacijų sektoriaus. Konkurencingos rinkos turi daugiau plačiajuosčio ryšio prieigų, o su naujais rinkos dalyviais atsirado spartusis ryšys ir novatoriškos paslaugos.. Taigi naujos direktyvos tikslai buvo pasiekti: reformuotas spektro valdymas, pagerintas vidaus elektroninių ryšių rinkos reguliavimo nuoseklumas ir padidintas saugumo bei vientisumo, naudingų paslaugų vartotojams, lygis. Carlos Coelho 2001 m. pradėta telekomunikacijų sektoriaus liberalizacija suteikveiksmų laisvės Europos rinkoms, kurios dabar tapo konkurencingesnės, novatoriškesnės ir labai pelningos. Be abejo, daugiausia naudos iš to gavo Europos vartotojai. Sukurta daugiau ir geresnių paslaugų, pagerėjo jų forma ir turinys, be to, jo vis labiau ir labiau prieinamos. Tai buvo technologinė, ekonominir socialinbei kultūrin(r)evoliucija. Nepaisant šio aiškiai teigiamo įvertinimo, mes negalime užmigti ant laurų. Vis dar yra kliūčių, kurios trukdo sukurti iš tikrųjų integruotą rinką. Faktiškai jos atsiranda dėl to, kad nacionalinės reguliavimo institucijos (NRA) skirtingai taiko šią sritį reglamentuojančius Europos teisės aktus. Dėl to pritariu, kad būtų įsteigta Europos telekomunikacijų reguliuotojų institucija (ETRI), kuri yra atnaujintas ir sustiprintas Europos reguliuotojų grupės elektroniniams ryšių tinklams ir paslaugoms (ERG) variantas. Ji bus atsakinga už tai, kad būtų nuosekliau taikomi teisės aktai. Ji remsis atskirų NRA, kurios turi sukaupusios neįkainojamos kasdienės veiklos patirties, darbu. Įsteigus ETRI visur Europos Sąjungoje korekcinėms priemonėms, kurių imsis NRA (nepaisant vyriausybės ir pramonės), bus taikomas nuoseklaus reguliavimo metodas. ETRI taip pat teks svarbus vaidmuo keliant vartotojų sąmoningumą. Šiuo atžvilgiu Europos Sąjunga jau turi priežasčių reikšti pasitenkinimą, kadangi ETRI jau suvaidino svarbiausią vaidmenį iš esmės mažinant tarptinklinio ryšio kainą. Ona Juknevičien Europos telekomunikacijų rinkos liberalizavimas atnešdaug naudos visai Bendrijai, o didesnkonkurencija sektoriuje tapo pagrindiniu investicijų ir naujovių varikliu. Sutinku su Komisija, kad šiai rinkai vis dar reikalingas reguliavimas, kol telekomunikacijų rinka ims veikti pagal bendrus konkurencijos įstatymus. Tačiau iš esmės negaliu sutikti su Komisijos siūlymu steigti dar vieną reguliavimo instituciją, kuri tik padidintų biurokratinę naštą ir būtų nutolusi nuo reguliuojamųjų rinkų valstybėse narėse. Balsuojant palaikiau Pramonės, mokslinių tyrimų ir energetikos komitetui (ITRE) pakeitimus, siūlančius išplėsti dabar egzistuojančios Europos telekomunikacijų reguliuotojų instituciją (ETRI) funkcijas bei suteikti Europos Komisijai papildomas galias. Nacionaliniai telekomunikacijų rinkos reguliuotojai turėtų glaudžiau bendradarbiauti su ETRI bei Europos Komisija. Manau, kad ITRE pasiūlymas leis ne tik efektyviau reguliuoti rinkos dalyvius, bet ir užtikrins veiksmingą nacionalinių reguliavimo institucijų dalyvavimą ir jų patirties panaudojimą Bendrijos lygiu. Taip pat padės išvengti netikslingo mokesčių mokėtojų pinigų švaistymo, įkuriant dar vieną biurokratinį aparatą. David Martin raštu. - Aš pritariu Pilar del Castillo pranešimui dėl Europos elektroninių ryšių rinkos institucijos. Pranešėjos pateikta Europos reguliuotojų valdybos, kuri veiktų kaip tiltas tarp Komisijos ir Nacionalinių reguliavimo institucijų, vizija - tai sprendimas, kuris tinkamai atsižvelgia į rinkos sudėtingumą ir jos nuolatinę plėtrą. Tai paveikmano apsisprendimą balsuojant. Carlos Coelho Šio pasiūlymo tikslas skatinti Europos Sąjungos lygmeniu koordinuotą veiklą, kuri garantuotų efektyvų skaitmeninio dividendo naudojimą. Perėjimas nuo analoginės prie skaitmeninės antžeminės televizijos iki 2012 m. pabaigos (su sąlyga, kad dėl tobulesnių skaitmeninių technologijų efektyvumo bus atlaisvinta reikšminga spektro dalis) suteiks Europos Sąjungai unikalias galimybes, susijusias su rinkos plėtra, kokybės gerinimu ir paslaugų vartotojams pasirinkimo didinimu. Dėl to tikimasi, kad valstybės narės sugebės kiek galima skubiai pateikti savo skaitmeninius dividendus, t. y. sudarys sąlygas Europos gyventojams gauti naudos iš viso naujų, novatoriškų ir konkurencingų paslaugų diapazono. Todėl valstybės narės turi nuspręsti, kaip panaudoti skaitmeninį dividendą ir garantuoti, kad visos šios elektroninių ryšių paslaugų rūšys būtų pasiekiamos radijo dažniais, atsižvelgiant į atitinkamą nacionalinį dažnio paskyrimo planą ir į tarptautinės telekomunikacijų sąjungos nuostatas. Vis dėlto gyvybiškai svarbu, kad būtų taikomas koordinuotas Bendrijos lygmens metodas, kad galėtume išvengti žalingo valstybių narių kišimosi, taip pat valstybių narių ir trečiųjų šalių kišimosi. Tai padės ypač naudingai naudoti spektrą, t. y. garantuoti, kad jis būtų optimaliai panaudotas socialinėms ir ekonominėms reikmėms tenkinti. David Martin raštu. - Spektras - baigtinis telekomunikacijų pramonės išteklius. Įgyvendinus valstybių narių siekį, susijusį su perėjimu nuo analoginės prie skaitmeninės antžeminės televizijos iki 2012 m. pabaigos, bus atlaisvinta reikšminga spektro dalis. Dėl to reikia nuodugniai apsvarstyti, kaip mes jį naudosime. Manau, kad Patrizia Toia pranešime dėl bendro požiūrio į radijo dažnių, atlaisvinamų pereinant prie skaitmeninio transliavimo, spektro naudojimą pripažįstama konkurencijos taikymo spektro atveju svarba, taip pat poreikis taikyti paslaugų ir technologijų neutralumo principą skirstant naujas licencijas. Todėl balsavau už jos rekomendacijas. Marco Cappato raštu. - (IT) Mes, radikalūs nariai, susilaikėme balsavimo dėl Malcolm Harbour pranešimo metu, kad atkreiptume dėmesį į praleistą galimybę imtis neatidėliotinų, privalomų priemonių žmonių su negalia įtraukčiai skatinti. Nors buvo padaryta tam tikros pažangos, visgi siūlyta per mažai privalomų reikalavimų žmonių su negalia įtraukčiai skatinti, skirtų kompetentingoms institucijoms ir telekomunikacijų operatoriams dėl nedarbingų žmonių įtraukimo. Pvz., visai nebuvo atsižvelgta į pasiūlymus, parengtus kartu su Luca Coscioni asociacija, dėl subtitrų rodymo visose valstybinėse laidose, t. y. žiniose ir einamųjų įvykių programose. Be to, paslaugas teikiantys operatoriai neprivalės reguliariai informuoti vartotojų su negalia apie paslaugas, skirtas specialiai jiems, ir apie jiems prieinamus sumažintus tarifus. Be to, daug painiavos tebelieka srityje, susijusioje su interneto neutralumo principo laikymusi ir su vartotojų pagrindinių teisių apsauga. Tinklui vis daugiau ir daugiau taikoma sukarinto pobūdžio kontrolir, prisidengiant siekiu užtikrinti saugumą, dar labiau ribojamos vartotojų laisvės, nors, atsižvelgiant į tinklo sistemingo filtravimo galimybę, jau šiuo metu vartotojams turėtų būti suteiktos atitinkamos garantijos ir užtikrinta jų apsauga. Konstantinos Droutsas Naujuoju elektroninių ryšių pasiūlymų paketu Europos Sąjunga siekia skatinti priemones, skirtas interneto ir visų kitų elektroninių ryšių vartotojų kontrolei ir bauginimui. Tai daroma viešojo saugumo ir teisių apsaugos pretekstu įvedant filtravimo sistemas. Tuo pat metu šiame pakete kuriami pagrindai Europos Sąjungos telekomunikacijų, interneto, garso ir vaizdo produktų gamybos ir transliavimo, radijo ir televizijos žiniasklaidos ir palydovinių ryšių bendros vidaus rinkos, kurią monopolinių bendrovių naudai kontroliuos sustiprinta "nepriklausoma" valdžios institucija. Rinkos išlaisvinimas ir suvienijimas Europos lygmeniu užtikrina didesnį pelną monopolijoms, taip pat stiprina Europos monopolijų padėtį tarptautinėje konkurencinėje kovoje. Iš pradžių bus užbaigta liberalizacija ir privatizacija nacionaliniu lygmeniu, o paskui įvyks radikali pertvarka ir pernelyg smarkus žiniasklaidos ir kapitalo sukoncentravimas. Tai vyks su šiuo sektoriumi susijusių darbuotojų ir vartotojų nenaudai. Egzistuoja dvi atskiros infrastruktūros: viena vertus, yra valstybinės tarnybos, kurias finansuoja vyriausybės; kita vertus, veikia laisvosios rinkos prekybos sistema. Valstybinės tarnybos gauna lėšų iš vyriausybinių fondų. Kadangi ši veikla nepelninga, paslaugos išparduodamos privatiems operatoriams. Tai, kad šiems pasiūlymams pritarcentro dešiniosios ir centro kairiosios jėgos, dar kartą parodo, kad jos entuziastingai remia pasiūlymus kapitalo naudai. Tai patvirtina poreikį pakeisti valdžios pusiausvyrą darbuotojų naudai, t. y. taikyti kitokią radikalią politiką, kuris leistų panaudoti naujas technologijas darbuotojų labui. Małgorzata Handzlik raštu. - (PL) Priimtu pranešimu dėl elektroninių ryšių tinklai ir universaliosios paslaugos, asmens duomenų ir vartotojų apsaugos siekiama pagerinti vartotojų padėtį elektroninių ryšių paslaugų rinkoje. Universaliųjų paslaugų sistema turi garantuoti, kad vartotojai turėtų galimybę naudotis viešaisiais telefono ryšiais už prieinamą kainą, be to, ji turi garantuoti, kad būtų teikiamos nacionalinio ir tarptautinio lygmens ryšių paslaugos ir suteikta galimybskambinti skubios pagalbos iškvietimo telefonu. Šio pranešimo priėmimas sustiprins vartotojų teisių apsaugą. Vartotojai turės teisę pakeisti telekomunikacijų paslaugų teikėją išsaugodami turimą telefono numerį. Be to, numerio perkėlimas neturės užtrukti ilgiau nei vieną dieną. Tai labai svarbu. Maksimalus laikotarpis, kuriam telekomunikacijų bendrovgali sudaryti sutartį su abonentu, bus apribotas iki 24 mėnesių. Vis dėlto operatorius taip pat turės galimybę pasiūlyti vartotojui sutartį didžiausiam dvylikos mėnesių laikotarpiui, apimančiam visas paslaugas ir įrangą. Taip pat turi būti padidinta prieiga prie greitosios pagalbos numerio 112. Tai labai svarbu krizinėse situacijose. Valstybės narės turi garantuoti visišką prieigą prie viešų telefono ryšio paslaugų tais atvejais, kai tinklas suardomas dėl katastrofos ar force majeure. Taip pat turi būti pagerinta prieiga prie dingusių vaikų paieškai skirto 116 greitosios pagalbos numerio. Šiuo metu šis numeris savanorišku pagrindu veikia tik septyniose Europos Sąjungos valstybėse narėse. Mieczysław Edmund Janowski raštu. - (PL) Aš šiltai pritariau pranešimui dėl Direktyvos dėl vartotojų teisių, susijusių su elektroninių ryšių tinklais, dalinių pakeitimų, kurį parengM. Harbour. Tai nuoseklus dokumentas, kuris galėtų smarkiai pagerinti elektroninių ryšių paslaugų rinkos sąlygas. Buvo teisinga rengti kompromisinius dalinius pakeitimus, kurie buvo priimti šių rūmų narių daugumai. Dėl to atsirado galimybpriimti visą pranešimą, nepaisant labai didelio kiekio dalinių pakeitimų. Sąjungos telekomunikacijų sektoriaus teisės aktai parengti dar dešimtajame dešimtmetyje. Manau, kad direktyvų daliniai pakeitimai - ypač gera galimybsuderinti juos su didžiuliais technologiniais pakitimais, kurie dabar įvyko. Tai ypač svarbu, nes ketiname į universaliųjų paslaugų sistemą įtraukti mobilųjį ryšį ir plačiajuosčio tinklo interneto prieigą. Licencijų turėtojai turi turėti teisę gauti visą informaciją apie visus apribojimus dėl naudojimosi legalia programine įranga. Paslaugų teikėjai turi garantuoti tinklo saugumą, apsaugoti vartotojų asmens duomenis ir sustabdyti elektroninių šiukšlių (spam) potvynį. Manau, kad ypač svarbu atsižvelgti į poreikius neįgalių ir pagyvenusių žmonių, kurie turi turėti lengvesnę prieigą prie telekomunikacijų paslaugų. Tikimai sulaukti tinkamų naujų techninių sprendimų, susijusių su šia įranga. Manau, kad tai padės smarkiai sumažinti telekomunikacijų paslaugų kainos visoje Sąjungoje. Šiuo metu mes vis dar privalome mokėti nesąžiningai aukštą kainą už duomenų perdavimą Sąjungos viduje, nepaisant to, kad egzistuoja Šengeno sistema. David Martin raštu. - Malcolm Harbour pranešimas gana aiškiai parodo, kad šiuo metu interneto ir telefono paslaugų vartotojai aptarnaujami netinkamai. Šiais sunkiais ekonominiais laikais vartotojai turi būti įsitikinę, kad jie gauna sąnaudas atitinkančias paslaugas. Pranešime pateikti pasiūlymai reiškia, kad klientai bus geriau informuoti ir jų asmens duomenys (tinkle ar už jo ribų) bus saugesni. Taip pat būtinas susitarimas, pagal kurį vartotojai su negalia gautų ekvivalentišką prieigą prie interneto ir kitų ryšių paslaugų, kad būtų garantuota, jog kiekvienas asmuo turės naudos iš šiandienio skaitmeninio amžiaus. Aš balsavau už pranešimą. Andreas Mölzer raštu. - (DE) Šiandien buvo bandyta geruoju ar piktuoju įtvirtinti ekonominius interesus. Staiga sugalvota, kad pagrindų direktyva dėl telekomunikacijų paslaugų teikimo turi apimti autorių teisių teisės aktų paketą. Pakanka, jog Europos Sąjungos lygmeniu tiekėjams būtų apibrėžti įsipareigojimai perspėti klientus dėl pavojų, susijusių su galimybe pažeisti "intelektinės nuosavybės teises". Nuobaudos galėtų būti numatytos nacionaliniu lygmeniu. Po to visi gali kaltinti vieni kitus. Be to, mums pateiktame pranešime pagrindiniai programinės įrangos kūrėjai pabandsudaryti kliūčių jų mažesniesiems konkurentams. Kai kurių pažeidimų internete - pvz., vaikų pornografijos - atveju veiksmų imtis privalome, tačiau negalime leisti, kad dėl saujelės didelių korporacijų ir tarptautinių įmonių interesų būtų aukojama duomenų apsauga. Pradintelekomunikacijų paketo koncepcija buvo praktiška, tačiau priėmus daugybę pakeitimų - buvo įtraukti ir vienas ar du pakeitimai, kurių, kaip ką tik minėjau, turinys pavojingas - balsuodamas susilaikiau. Nicolae Vlad Popa raštu. - (RO) ES dešimt metų vykdomas telekomunikacijų rinkos liberalizavimas neginčijamai yra sėkmingas. Elektroninių ryšių reguliavimo sistemos reforma yra dalis bendrosios Komisijos vidaus rinkos strategijos ir yra būtina norint pasiekti Lisabonos strategijos tikslus, kadangi, vertinant makroekonomikos požiūriu, telekomunikacijos padeda veiksmingiau vykdyti veiksmus kituose sektoriuose. Teigiamai vertinu pranešėjo darbą rengiant šį nuoseklių ir veiksmingų priemonių rinkinį, kuriame atsispindi ir ES tikslai, ir daugumos Europos Parlamento narių požiūris į šią sritį, kuri yra labai svarbi švietimo, mokslinių tyrimų ir naujovių tarpusavio ryšiu plėtros ir stiprinimo požiūriu, ypač - prie globalios ekonomikos pritaikytos Europos informacinės visuomenės kūrimo požiūriu; ši visuomenės turėtų sugebėti prisidėti prie ekonomikos augimo - skatindama užimtumą ir teikdama geresnes paslaugas, ir taip pagerindama bendrą Europos piliečių gyvenimo kokybę. Tai, kad PPE-DE frakcija balsuodama pritarsvarbiausiems aspektams, pvz., vartotojų teisių išaiškinimui ir išplėtimui, asmens duomenų apsaugos stiprinimui, Europos reguliavimo institucijų organo (angl. BERT) sukūrimui ir geresniam spektro valdymui, rodo, kad frakcija siekia, kad būtų nustatyta pusiausvyra tarp Europos piliečių pagrindinės teisės būti informacinės visuomenės dalimi ir palankios aplinkos naujovėms ir ekonomikos plėtrai sukūrimo. Bart Staes raštu. - (NL) Mano balsavimą prieš telekomunikacijų paketą (Malcolmo Harbouro pranešimas) lėmdirektyvos trūkumai, dėl kurių gali būti pažeidžiamos mūsų laisvės. Valstybės narės paslaugų teikėjams suteikia teisę stebėti asmenų veiksmus internete. Tikiuosi, kad įgyvendinant šias naujas taisykles valstybės narės atsispirs pagundai filtruoti interneto turinį. Tai turi būti leidžiama tik policijai. Suprantu, kad nuosavybės teisių pažeidimų internete problema turi būti sprendžiama, tačiau tai nereiškia, kad galima kėsintis į interneto vartotojų laisvę. Akivaizdu, kad negalime būti laiškanešiai, kurie atplėšia laiškus ir patikrina, ar turinys iš tikrųjų teisėtas. Pakeitimai, kuriais Žalieji siekpataisyti tekstą, buvo atmesti, ir šiam pasiūlymui daugiau pritarti negaliu. Aš mielai balsuočiau už daugelį vartotojams naudingų nuostatų, tačiau nepritariu tam, kad interneto paslaugų teikėjai būtų atsakingi už interneto turinį. Be to, tai nėra šio teisės akto tikslas. Hélčne Goudin ir Nils Lundgren raštu. - (SV) Neteisėta miško ruoša ir miškų naikinimas daro labai didelę žalą aplinkai, ir yra bendras sutarimas, kad svarbių atogrąžų miškų turi būti iškertama mažiau. Todėl Birželio judėjimas (Junilistan) pritaria sumanymui, kad valstybės turi parengti savo elgesio dėl atogrąžų medienos importo kodeksus. Taip pat pritariame iniciatyvoms dėl ženklinimo, pvz., pasitelkiant Miškų priežiūros tarybą; tai suteiktų vartotojams daugiau galimybių priimti faktais pagrįstus sprendimus dėl medienos ar medienos produktų pirkimo. Gaila, bet ryškiausias šio pranešimo bruožas yra aiškus noras sustiprinti Europos Parlamento pozicijas miškininkystės politikos srityje. Birželio judėjimas (Junilistan) yra įsitikinęs, kad bendroji miškininkystės politika, vykdoma ES bendradarbiavimo sistemoje, nereikalinga. Už su valstybių narių miškininkystės politika susijusius klausimus turi būti atsakingos valstybės narės. Atsižvelgdamas į šias aplinkybes, Birželio judėjimas (Junilistan) nusprendnepritarti pranešimui. Ian Hudghton raštu. - Džiaugiuosi galėdamas paremti kolegės Caroline Lucas pranešimą dėl Tarptautinio susitarimo dėl atogrąžų medienos. Kasmet netenkame milijonų hektarų atogrąžų miškų, o dėl to didėjanti tarša anglies dvideginiu tikrai paveiks planetą. Ateityje ES privalo būti pagrindinveikėja mažinant žalingą ir nereikalingą veiklą. David Martin raštu. - Teigiamai vertinu Caroline Lucas pranešimą dėl 2006 m. Tarptautinio susitarimo dėl atogrąžų medienos. Jei siekiama rimtai vertinti aplinkos apsaugą, pasaulio medienos ekonomikoje būtina sukurti veiksmingą konsultavimosi, tarptautinio bendradarbiavimo ir politikos vystymo sistemą. ES privalo remti sunykusių miškų išlaikymą, miškų atsodinimą ir sunykusių miškingų žemių atkūrimą. Tikiuosi, kad šis pranešimas padės nukreipti ES teisingu keliu, siekiant tvarios medienos ekonomikos, ir aš jam pritariau. Véronique Mathieu raštu. - (FR) Praėjus daugiau nei dvidešimt metų po pirmojo susitarimo dėl atogrąžų medienos turime pripažinti, kad per didelis miškų kirtimas ir neteisėta miško ruoša vis dar yra problema. Todėl, siekdami geriau išreikšti šiuos naujus tikslus, privalome šį susitarimą persvarstyti. Įvykęs faktas: Tarptautiniame susitarime dėl atogrąžų medienos, dėl kurio 2006 m. Komisija derėjosi Jungtinių Tautų prekybos ir plėtros konferencijoje, atsispindi nauji siekiai dėl tvaraus ir teisėto miškingų plotų naudojimo. Nuoširdžiai sveikinu tai, kad šie tikslai įtraukti. Tačiau atitinkamų šalių gamintojai neturi būti verčiami prisiimti neišvengiamas su šiomis naujomis nuostatomis susijusias išlaidas. Tarptautinbendruomenprivalo nustatyti tinkamą finansinio kompensavimo sistemą. Taip pat norėčiau, kad Komisija eitų toliau ir parengtų išsamų teisės akto projektą, kuriuo būtų siekiama užtikrinti, kad į Europos rinką patektų tik ta mediena ir jos produktai, kurie gaunami iš pagal tvariosios plėtros principus ir teisėtai naudojamo miško. Tai vienintelis būdas skatinti gamintojus veikti teisėtai ir atsižvelgti į aplinką; taip pasaulio lygmeniu būtų skatinamas pagrįstas ir tvarus atogrąžų miškų naudojimas. Sylwester Chruszcz raštu. - (PL) Šiandien aš pritariau rezoliucijai dėl 2006 m. Tarptautinio susitarimo dėl atogrąžų medienos. Padariau tai, nes manau, kad tarptautinio lygmens paramos priemonės, skirtos spręsti regionų ar pasaulio aplinkos problemas, yra viena iš naudingiausių Europos Sąjungos veiklos sričių. Esu įsitikinęs, kad visi žinome apie būtinybę užtikrinti atogrąžų miškų apsaugą ir tvarų tvarkymą, taip pat atkurti sunykusius šių miškų plotus. Philip Bushill-Matthews raštu. - Aš ir mano kolegos britų konservatoriai labai pritariame didžiajai daliai šios rezoliucijos nuostatų. Mes tvirtai remiame raginimus sumažinti administracinę naštą, siekti Lisabonos strategijos tikslų, susijusių su augimu ir darbo vietomis, remti MVĮ, toliau veikti siekiant įgyvendinti vidaus rinką, vykdyti vartotojų teisių skatinimo priemones, toliau įgyvendinti klimato kaitos ir tarpvalstybinės sveikatos priežiūros iniciatyvas ir gerinti santykius su JAV. Tačiau negalime pritarti tekstui dėl Lisabonos sutarties ratifikavimo, raginimui nustatyti bendrąją imigracijos politiką, bendrąją prieglobsčio politiką ir sukurti Europos išorės veiksmų tarnybą. Sylwester Chruszcz raštu. - (PL) Šiandien aš balsuoju prieš Europos Parlamento rezoliuciją dėl 2009 m. Komisijos teisėkūros ir darbo programos. Ambicinguose Komisijos planuose kitais metais numatyta toliau vykdyti nereikalingą suderinimą ir valstybėms narėms nustatyti nereikalingas direktyvas. Taip pat norėčiau pareikšti griežtą protestą dėl Airijai ir kitoms valstybėms narėms daromo spaudimo tęsti Lisabonos sutarties ratifikavimo procesą, kaip teigiama šios rezoliucijos pirmoje dalyje. Pirmiau minėta sutartis per Airijoje vykusį referendumą buvo atmesta. Ilda Figueiredo raštu. - (PT) Simptomiška, kad Europos Parlamentas nesugebėjo priimti jokios rezoliucijos dėl Europos Komisijos programos prioritetų. Artėja Europos Parlamento rinkimai ir tai daro įtaką Parlamento narių sprendimus, ypač tų narių, kurie nori pridengti savo elgesį ir savo atsakomybę už politiką, kuri pablogino socialinę padėtį, padidino nedarbą ir paskatino pavojingą ir prastai apmokamą darbą, prisidėjo prie finansinės, maisto ir energetikos krizės - tai ypač paveikekonomiškai silpnesnes šalis ir labiau pažeidžiamus visuomenės sluoksnius - ir paskatino tarptautinių santykių militarizavimą ir visus dėl to kylančius pavojus taikai pasaulyje. Tačiau tuo pat metu jie nenori pripažinti, kad būtina nutraukti visa tai sukėlusią politiką. Jie mano, kad Europos Komisija turi toliau naudotis tas pačias priemones ir vykdyti tą pačią politiką, kuri į šią padėtį atvedė, nors ir pagražintą keliais rožiniais ir žaliais akcentais - kad būtų galima išlaikyti vaizdą. Todėl reikalaujame, kad būtų priimti mūsų frakcijos rezoliucijoje pateikti pasiūlymai, įskaitant pasiūlymus dėl Stabilumo pakto atšaukimo, privatizavimo ir liberalizavimo nutraukimo, pirmenybės teikimo užimtumui su teisėmis, skurdo išnaikinimui ir socialiniam teisingumui. Ona Juknevičien Balsavau UŽ rezoliuciją "Dėl 2009 m. Komisijos teisėkūros ir darbo programos" ir apgailestauju, kad ji nebuvo priimta. Ypač svarbu, kad Komisija pateiktų komunikatą, kuriame būtų įvertinama, kaip valstybės narės įgyvendina direktyvą ir reglamentą dėl valstybių narių socialinės apsaugos sistemų koordinavimo. Rengiant šį dokumentą, kaip šešėlinpranešėja, pasisakiau, kad šie dokumentai svarbūs kiekvienam Bendrijos piliečiui. Jie apibrėžia tvarką ir sprendžia konkrečias, kasdieniškas žmonių problemas. Juo nesiekiama suvienodinti socialinės apsaugos sistemų. Tai įgyvendinimo tvarka, kuri netrukdo turėti valstybėse narėse skirtingas socialinės apsaugos sistemas. Tačiau kartu neleidžia, kad dėl jų skirtumų nukentėtų žmogus. Nuo šių dokumentų įgyvendinimo priklauso kiekvieno Bendrijos piliečio kasdienio gyvenimo gerovė. Apgailestauju, kad Komisijai nebus perduoti įpareigojimai patikrinti, kas padaryta valstybėse narėse Transeuropinių energijos tinklų tiesimo klausimu, ir kad gali užtrukti bendros energetikos rinkos sukūrimas, ir užtikrinti energetinį saugumą visoje Bendrijoje. Šis klausimas yra gyvybiškai svarbus Lietuvai, Latvijai ir Estijai, todėl Europos Sąjungos institucijos ir, pirmiausia, Komisija privalo imtis konkrečių veiksmų kuo greičiau panaikinti šių valstybių narių energetinę izoliaciją ir priklausomybę nuo Rusijos, vienintelio dujų ir naftos tiekėjo. Zita Pleštinská raštu. - (SK) Aš balsavau prieš rezoliuciją dėl 2009 m. Komisijos teisėkūros programos, nes į ją įtraukti pakeitimai, kuriais reikalaujama naujų teisės aktų socialinėje srityje. Kadangi socialinsritis yra beveik išimtinai valstybių narių kompetencijos sritis, mūsų frakcija atmetDirektyvos dėl Europos prisitaikymo prie globalizacijos padarinių fondo pakeitimus dėl minimalių standartų dėl neteisėto darbuotojų atleidimo iš darbo, darbuotojų, kurie sudarnetipines darbo sutartis, apsaugos, darbo sąlygų pagerinimo ir nelaimingų atsitikimų darbe skaičiaus sumažinimo. Teisinės apsaugos nuo diskriminavimo klausimai valstybėse narėse reglamentuojami skirtingai, ypač kalbant apie reprodukcijos teises, tradicinę šeimą, švietimą ir religiją. Todėl mūsų frakcija mano, kad šioje srityje būtina išlaikyti subsidiarumo principą, pagal kurį kiekviena valstybnaršiuos aspektus gali reguliuoti pagal savo nacionalines tradicijas ir papročius. Turkijos narystės ES klausimas mūsų frakcijai taip pat svarbus, nes daug frakcijos narių yra Vokietijos ir Prancūzijos konservatoriai. Luís Queiró raštu. - (PT) 2009 m. Komisijos veiklą reguliuos Europos rinkimų tvarkaraštis; dėl to sumažės galimybės veikti - ypač vienos institucijų galimybės. Tačiau tai nereiškia, kad neturime parengti tikroviško veiksmų plano. Pasaulis reikalauja persvarstyti paradigmas ir suprasti, kad realybperžengteorinių diskusijų dėl ekonominių ir socialinių modelių ir dėl tarptautinių santykių daugiapoliškumo (kalbant apie kietąją jėgą ir ekonomines jėgas ar komercinių jėgų santykius) ribas. Norime, kad į šią naują realybę Komisija reaguotų nustatydama įgyvendinimo požiūriu lanksčią ir pritaikomą strategiją. Taip pat norime tokios 2009 m. darbotvarkės, kuri visų valstybių narių rinkėjams padėtų išaiškinti ES politikos svarbą ir jos naudą mūsų ekonomikoms ir visuomenėms. Šios nuostatos, pagrįstos labiau mūsų politikos kokybe, o ne ryšių aspektais, privalo būti mūsų, taigi, ir Europos Komisijos veiksmų esmė. Gaila, bet į rezoliuciją, dėl kurios balsuojama, šie principai neįtraukti, todėl balsavau prieš ją. Catherine Stihler raštu. - Vis dar yra būtinybpropaguoti vaiko teises. Šiuo metu per mažai daroma sprendžiant vaikų skurdo problemą ES. ES vienas iš penkių vaikų gyvena ties skurdo riba - tai per daug. Džiaugiuosi, kad Parlamentas nepritar2009 m. Komisijos darbo programai. Skatindami padorų darbą ir taip kovodami su skurdu visoje ES, privalome padaryti daugiau. Edite Estrela raštu. - (PT) Aš balsavau už jungtinę Europos Parlamento rezoliuciją dėl pasirengimo ES ir Indijos aukščiausiojo lygio susitikimui, nes manau, kad 2004 m. nustatytą strateginę partnerystę su Indiją būtina pritaikyti atsižvelgiant į naujus iššūkius ES ir Indijai, pvz., maisto krizę, energetikos krizę ir klimato kaitą. Norėčiau atkreipti dėmesį į tai, kad šioje rezoliucijoje Indija raginama toliau siekti Tūkstantmečio vystymosi tikslų, ypač lyčių lygybės srityje. Taip pat svarbu, kad rezoliucijoje Indijai primenama apie ES vertybes ir Indijos vyriausybraginama panaikinti mirties bausmę. Pedro Guerreiro raštu. - (PT) Manome, kad, be kitų daugelio šioje rezoliucijoje keliamų mums svarbių klausimų, svarbu pabrėžti, kad tvirtai remiame ES šalių ir Indijos tikro ir veiksmingo bendradarbiavimo ir draugystės stiprinimą. Tam reikia, kad santykiai būtų pagrįsti reagavimu į visuomenių poreikius, kuris būtų naudingas abiem pusėms ir prisidėtų prie abipusiškumu pagrįsto vystymosi; tačiau taip pat turėtų būti laikomasi nesikišimo ir pagarbos nacionaliniam suverenitetui principų. Tačiau remdamiesi šiais principais ir prielaidomis negalime sutikti su daugeliu šioje rezoliucijoje pateiktų pasiūlymų, ypač dėl laisvos prekybos susitarimo, kuriuo, be kitų aspektų, siekiama įtraukti nuostatas dėl susitarimo dėl paslaugų, konkurencijos, viešųjų pirkimų ir galiojančių ES ir Indijos apribojimų tiesioginių užsienio investicijų srityje panaikinimo. Šiuo pasiūlymu siekiama atsižvelgti į didžiausių ekonominių ir finansinių grupių norą plėstis, nors tai nebuvo oficialiai pareikšta PPO derybose dėl pasaulio prekybos liberalizavimo; šio noro esm- padidinti ir centralizuoti kapitalą. Šis tikslas prieštarauja Indijos ir įvairių ES šalių darbuotojų ir gyventojų poreikiams. Carl Lang raštu. - (FR) Privalome vystyti santykius su Indija, kuri, turėdama daugiau, nei milijardą gyventojų ir besivystančią ekonomiką, yra atsvara musulmonų pasauliui ir Kinijai. Tačiau pateiktas pasiūlymas dėl rezoliucijos, kuris atspindi N. Sarkozy ir Komisijos nuomonę, prieštarauja Europos tautų interesams. "Išsamus prekybos susitarimas", kuri šioje rezoliucijoje raginama sudaryti, prisidės prie mūsų ekonomikų ir socialinių sistemų sunaikinimo; reikės konkuruoti su šalimis, kurios vykdo socialinį dempingą. Be to, Indijos reikalavimas suteikti jai vietą Jungtinių Tautų Saugumo Taryboje yra vienas iš pasiūlymų dėl JT reformos, kuria siekiama atimti iš Prancūzijos ir Jungtinės Karalystės Saugumo Tarybos nuolatinių narių statusą ir vietoje to jį perduoti Briuseliui. Be to, Indijos, kaip "religinio pliuralizmo valdymo modelio" apibūdinimas yra įžeidimas Orisoje nužudytiems krikščionims. Indija gina savo nacionalinius interesus ir ilgaamžes vertybes. Siekdamos subalansuotų santykių su Indija, mūsų valstybės narės privalo daryti tą patį. Tai jos gali padaryti kitokioje Europoje - suverenių tautų Europoje, kurios civilizacija pagrįsta senovės graikų ir romėnų vertybėmis. Mairead McGuinness raštu. - Būdamas ES ir Indijos delegacijos narys, pritariu jungtiniam pasiūlymui dėl rezoliucijos dėl pasirengimo 2008 m. ES ir Indijos aukščiausiojo lygio susitikimui. Šiame pasiūlyme siekiama išspręsti problemą, atsiradusią nepavykus pasiekti susitarimo PPO ir išreiškiamas siekimas iš naujo siekti susitarimo. Tačiau pasiūlyme nekalbama apie svarbiausią kliūtį siekiant šio susitarimo - JAV ir Indijos nesugebėjimą pasiekti susitarimo dėl specialaus apsaugos mechanizmo, kuris apsaugotų nuo produktų dempingo Indijos rinkoje, kuris pakenktų gausiai Indijos kaimo ir ūkininkų bendruomenei. Nuogąstaujama, kad jei tokio mechanizmo nebus, iškils pavojus Indijos ūkininkų galimybei pragyventi. PPO nepakankamai sprendžiamas labai svarbus maisto tiekimo saugumo klausimas - galbūt dėl to žlugo derybos. Atnaujinant derybas būtina užtikrinti, kad bus tinkamai sprendžiami PPO narių maisto tiekimo saugumo klausimai. Importuotų produktų antplūdis gali neigiamai ir dramatiškai paveikti vietos maisto gamybą; besivystančiose didelis importuotų žemės ūkio produktų antplūdis labai pakenktų pastangoms vystyti vietos žemės ūkio ir maisto produktų gamybą. Luís Queiró raštu. PT) Kartais privalome prisiminti, kad demografine prasme Indija yra didžiausia demokratija pasaulyje. Šis faktas, Indijos ekonomikos gyvybingumas ir didėjantis vaidmuo tarptautiniuose santykiuose - daugiausia santykiuose su kaimyninėmis šalimis - rodo, kad turėtume persvarstyti savo santykius su šia svarbia partnere. Būtų klaida ignoruoti Indijos demokratijos trūkumus, jos ekonomikos struktūrą ar socialinę organizaciją; dėl to šie klausimai privalo būti svarbiausi mūsų santykių su šia šalimi darbotvarkės klausimai. Tačiau ši darbotvarkprivalo būti platesnė, ypač labiau suderinta su nauja realybe ir aplinkybėmis. Politinių ryšių stiprinimas ir artimesni santykiai su šia milžine privalo tapti strateginiais tikslais. Taip pat privalome būti pasirengę stiprinti Indijos vaidmenį valstybių organizacijose, ypač kalbant apie institucijų struktūrą ir sistemą. Nors dažnai sakoma, kad 21-asis amžius yra Ramiojo vandenyno amžius, - į tai Europa turėtų atkreipti dėmesį, - prie šios prognozės turėtume pridėti Indiją ir atitinkamai pritaikyti savo strategijas.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Spørgetid (spørgsmål til Kommissionen) Formanden Næste punkt på dagsordenen er spørgetiden (B6-0156/2008). Vi behandler en række spørgsmål til Kommissionen. Del 1 Om: Handelspraksis med biobrændsstoffer Hvilke foranstaltninger påtænker Kommissionen at træffe for at sætte en stopper for den rapporterede handelspraksis med biobrændstoffer, som udnytter landbrugsstøtte fra USA? Handelspraksisen indebærer, at der fragtes biodiesel fra Europa til USA, hvor der tilføres nogle brændstoffer, så forhandlerne kan kræve 11 pence pr. liter i støtte fra USA. Derefter bliver den fragtet tilbage igen og solgt til priser, der ligger under EU-priserne. Det skønnes, at op til 10 % af biobrændstofeksporten fra USA til Europa indgår i denne ordning. Det er ikke ulovligt, men det udgør en trussel mod den europæiske biobrændstofindustri. Det indebærer også, at skibe krydser Atlanterhavet unødvendigt, hvilket fører til øgede drivhusgasemissioner. Vil de bæredygtighedskriterier, som Kommissionen har foreslået, løse dette problem og gøre det ulovligt på det europæiske marked at sælge biogasbrændstoffer, der har været en del af denne handelspraksis? Mariann Fischer Boel medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand, fru McAvan! Skønt Kommissionen ikke kan udtale sig om omfanget af den praksis, som omtales i spørgsmålet, deler den bekymringen over indvirkningen af USA's skattestøtte på den europæiske industri. Støtten lader til at vedrøre al biodiesel eksporteret fra og i øvrigt solgt i USA, hvor den end måtte stamme fra. Ifølge industriens oplysninger steg USA's eksport til EU fra 100.000 t i 2006 til 1 million t i 2007, hvilket svarer til ca. 15 % af det europæiske marked. Min kollega kommissær Mandelson har ved flere lejligheder taget dette op med sin amerikanske modpart, handelsrepræsentant Susan Schwab. Han har gjort sig til talsmand for en ændring i den amerikanske lovgivning, f.eks. at begrænse støtten til varer, der sælges i USA, som en mulig løsning på problemet. Indtil videre er der ikke sket noget fra USA's side, og skattefradraget er stadig gældende. Kommissionen ville være parat til at overveje en antisubsidieundersøgelse, hvis den modtager en behørigt dokumenteret klage fra EU's industri indeholdende tilstrækkeligt bevis for udligningsberettiget subsidiering og tab. Det ærede medlem spørger, om den bæredygtige ordning, som Kommissionen har foreslået i sit forslag til et direktiv til fremme af anvendelsen af energi fra vedvarende kilder, der blev vedtaget af Kommissionen i januar i år, vil løse det problem, som er skabt ved den handelspraksis, der henvises til i spørgsmålet. Den bæredygtige ordning, som er indeholdt i direktivet om vedvarende energi, drejer sig om at sikre bæredygtigheden af biobrændstoffer. Det er beregnet på at fremme brugen af bæredygtigt fremstillede biobrændstoffer, samtidig med at anvendelsen af dårligt præsterende brændstoffer søges hindret. De vil sikkert huske 35 %-diskussionen. Den bæredygtige ordning vil derfor ikke være i stand til at tage hånd om en handelspraksis som den, der henvises til i spørgsmålet fra det ærede medlem. Linda McAvan - (EN) Fru formand, fru kommissær! Jeg er glad for, at De tager Dem af dette anliggende. Jeg mener, det er en skandale, og det er en hån mod al vores arbejde med hensyn til klimaændringer. Hvad angår bæredygtighedskriterier, hvis vi har et kriterium for drivhusgasbesparelse, ville denne slags biobrændstoffer så ikke komme i konflikt med dette, fordi de er blevet sendt op og ned ad Atlanterhavet og tilfører drivhusgas fra emissioner af skibsfart, hvilket udgør 5 % af verdens CO2 i øjeblikket? Hvis vi skal vente på en klage fra industrien, og på at der indledes en procedure om ulovlig statsstøtte, hvor lang tid vil det så tage? Jeg frygter, at den europæiske industri til den tid vil være lukket ned. Mariann Fischer Boel medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand, fru McAvan! Metoden til beregning af drivhusgasemission fra biobrændstoffer sammenlignet med emission fra fossile brændstoffer, som er indeholdt i direktivet om vedvarende energi, følger, hvad vi kalder livscyklustilgangen, som også tager højde for det udledningsniveau, der skabes under transporten af biobrændstoffer både inden og uden for EU. I denne forbindelse vil jeg gerne gentage endnu en gang, at en reduktion af drivhusgasemission fra transport er et af de vejledende principper i biobrændstofpolitikken. Om: EU's fødevarehjælpeprogram for de dårligst stillede I 2005 vedtog Europa-Parlamentet en erklæring, hvori det henstillede, at EU's fødevarehjælpeprogram for de dårligst stillede blev gjort permanent. I erklæringen plæderede Parlamentet ikke alene for et permanent fødevarehjælpeprogram og en årlig bevillingsramme, men krævede også, at programmet blev udvidet. For at sikre en ligelig fordeling af fødevarerationer henstillede Europa-Parlamentet, at programmet blev udvidet til at omfatte nye produkter som f.eks. svinekød, fjerkrækød og æg. Mariann Fischer Boel, kommissær for landbrug og udvikling af landdistrikter, fik til opgave at følge erklæringen op. Tre år senere kan man konstatere, at der endnu ikke er tale om, at man har skabt grundlaget for en ny forordning, og at der kun er taget nogle få mindre skridt. Det er fuldstændig uklart, hvilke budgetmidler der er til rådighed. Fødevarehjælp er et vigtigt spørgsmål i EU, hvor 16 % af befolkningen lever under fattigdomsgrænsen. Kan kommissæren sikre et fødevarehjælpeprogram på europæisk plan? Vil hun i denne forbindelse indlede en dialog med de europæiske ngo'er, der er aktive på området? Mariann Fischer Boel medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! I 20 år har EU's fødevarehjælpeprogram været et afgørende bidrag til at opfylde underernærede menneskers fødevarebehov i Fællesskabet, hr. Van Hecke. Den 4. april 2006 vedtog Parlamentet en støtteerklæring vedrørende EU-fødevarehjælpeprogrammet for de dårligst stillede i Fællesskabet. Denne erklæring opfordrer Kommissionen og Rådet til at afsætte en flerårig budgetbevilling og til at indføre en række fleksible foranstaltninger i styringen af programmet. Der lægges også stor vægt på behovet for at sikre en afbalanceret kost for nødstedte mennesker. Dette program startede tilbage i 1987 som en nødforanstaltning i en tid med rigelige overskud af landbrugsproduktion. I de første år var fødevarehjælpeprogrammet hovedsagelig afhængigt af leverancer fra interventionslagre. Da lagrene er blevet mindre de seneste år som en følge af de på hinanden følgende reformer af den fælles landbrugspolitik, indførte Kommissionen en række ændringer for at sikre, at denne ordning kunne fortsætte, og disse ændringer omfatter muligheden for at købe produkter, som ikke kan fås på vores interventionslagre, på markedet, at bytte produkter inden for den samme "familie" og muligheden for at blande eller indføje interventionsprodukter og produkter købt på markedet. Budgettet er også blevet justeret især for at tage højde for den nylige udvidelse af EU. Det er steget fra 213 millioner euro i 2004 til 305 millioner euro dette år, 2008. Derfor har Kommissionen på enhver måde bestræbt sig på at bevare et program, som er baseret på interventionslagre til trods for den kendsgerning, at disse var ved at forsvinde. Så vi kan faktisk sige, at vi har udnyttet programmet i størst muligt omfang. Nu er tiden inde til at genoverveje dette programs fremtid uden at tabe dets overordnede perspektiv af syne. Med dette mål arbejder Kommissionens tjenestegrene allerede på en konsekvensanalyse, som undersøger mulighederne for fremtiden. Internethøringen har medført en skyhøj deltagelse med mere end 12.000 svar, hvilket beviser den høje interesse for dette initiativ blandt EU-borgere. Ngo'er har faktisk spillet en afgørende rolle i gennemførelsen af programmet, og de vil fortsat være en central aktør i fremtiden. På et seminar, som vi afholdt i april, gav de udtryk for ønsket om at fastholde fødevarehjælpeprogrammet under administration af Generaldirektoratet for Landbrug, og de gjorde også opmærksom på behovet for at indføre en slags flerårlig tildeling af midler og for at levere en bredere vifte af forskellige produkter. Vi er nu ved at undersøge disse anmodninger fra ngo'erne, og vil forblive i tæt kontakt med dem. Efter færdiggørelsen af konsekvensanalysen har jeg til hensigt til september for Parlamentet at fremlægge et forslag, som giver mulighed for at fortsætte denne ordning, men på et meget solidt grundlag for fremtiden. Så jeg takker Dem meget for Deres interesse for denne meget vigtige ordning. Johan Van Hecke (NL) Fru formand! Jeg vil gerne allerførst takke kommissæren for dette meget tydelige svar, som også giver udsigt til større bæredygtighed for dette fødevarehjælpeprogram, der er baseret på den igangværende evaluering. Jeg ville blot spørge, om der i denne evaluering også tages hensyn til, at temmelig mange mennesker åbenbart er afhængige af dette fødevarehjælpeprogam, og at næsten 16 % af den europæiske befolkning lever under fattigdomsgrænsen, og om der ligeledes tages hensyn til den nuværende fødevarekrise og den spektakulære stigning i fødevarepriserne. Mariann Fischer Boel medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand, hr. Van Hecke! Vi tager højde for alle de bidrag, vi får fra vores meget åbne indfaldsvinkel til denne proces. I henhold til de tal, der er til rådighed nu, benytter 13 millioner mennesker i EU sig af den særlige ordning for dårligt stillede folk. Så vidt vi kan se, falder efterspørgslen ikke i øjeblikket. Andreas Mölzer (DE) Fru formand! Netop børn lider jo også i stort omfang under fattigdom. Og en mangel på ernæring forringer jo ikke kun den fysiske udvikling, men også koncentrationsevnen og præstationerne i skolen. Derfor kan dette jo også have konsekvenser for fremtidschancerne. I hvilket omfang påtænker man også på dette problemområde at træffe foranstaltninger i skolerne i forbindelse med det planlagte fødevareprogram? Jörg Leichtfried (DE) Fru formand! Det bliver sikkert et godt udkast, især da De også har nævnt nødvendigheden af en afbalanceret ernæring. Det bør absolut være et fokuspunkt. I denne forbindelse kunne Kommissionen også foretage en yderligere prioritering ved at koncentrere sig om biologisk korrekt frembragte produkter, altså bioprodukter. Alle har ret til at spise noget dyrere, men meget sundere produkter. I hvor stor udstrækning vil De også tage hensyn hertil? Mariann Fischer Boel medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand, hr. Leichtfried! Først og fremmest er det, vi gør lige nu, at vurdere alle de idéer og oplysninger, vi har modtaget. I denne forbindelse prøver vi at bedømme, om vi bør målrette vores penge i en bestemt retning. Vi har endnu ikke afsluttet vores interne drøftelser, men jeg kan sige dette vedrørende børn: Jeg mener, at det er af største vigtighed, at vi først og fremmest sikrer, at vores unge får den rette ernæring, og derfor vil vi også i år offentliggøre en idé (og jeg håber at få fuld støtte til den) om en skolefrugtordning, som skal medfinansieres af medlemsstaterne, og som kan give børn af en vis alder mulighed for at få et stykke frugt i skolen. Jeg mener, at det generelt er en god idé at give unge mennesker en god vane, som forhåbentlig vil følge dem livet igennem. Med hensyn til at give førsteprioritet til økologisk produktion, så mener jeg, at vi må vælge mellem pest og kolera, for hvis vi vælger økologisk, får vi færre fødevarer, og jeg mener, at det vil være en meget vanskelig beslutning at tage. Om: Spekulation og fødevarekrise Økonomisk spekulation indtager en vigtig plads blandt de forskellige årsager til prisstigningen og fødevarekrisen i verden, idet bl.a. investeringsfonde i stadig højere grad interesserer sig for råvaremarkedet. Kan Kommissionen acceptere, at ris eller hvede til fordel for nogle få bliver sikre pengeanbringelser, samtidig med at millioner af mennesker dør af sult? Agter Kommissionen at træffe konkrete foranstaltninger for at sætte en stopper for enhver form for økonomisk spekulation, som bringer fødevaresikkerheden for millioner af mennesker i direkte fare? Agter den desuden at fremme iværksættelsen på internationalt plan af en mekanisme, der vil gøre det muligt at forhindre visse stater i at begrænse deres fødevareeksport, selv om de ligger inde med betydelige lagre, og, mere generelt, i at forfølge enhver politik, hvis direkte konsekvens er at forhindre de mest udsatte persongrupper i at udøve deres ret til at spise? Del to Mariann Fischer Boel medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand, hr. Hutchinson! Kommissionen er faktisk meget bekymret over konsekvenserne af de nuværende høje priser både i EU og også i en mere global kontekst. Udviklingslande og de mest sårbare befolkninger er faktisk blevet ramt uforholdsmæssigt hårdt med risiko for sult, fejlernæring og social uro til følge. I den meddelelse, som Kommissionen har præsenteret i dag, forsøger man at analysere de grundlæggende årsager til disse høje priser. Kommissionen har fremlagt en række initiativer til at imødegå de kortsigtede følger af fødevareprischokket, til at øge udbuddet af landbrugsprodukter og sikre fødevaresikkerhed på længere sigt samt til at bidrage til de globale bestræbelser på at håndtere følgerne af prisstigningerne for fattige befolkningsgrupper. Hvad angår de grundlæggende årsager, er der mange faktorer som på én og samme tid reducerer det globale udbud, f.eks Ugunstige vejrforhold i de vigtigste kornproducerende og -eksporterende lande, hovedsageligt Rusland og Ukraine, som tidligere blev kaldt Sovjetunionens kornkammer. Vi har haft ugunstige vejrforhold i Australien tre år i træk. Vi har haft højere energiomkostninger. Vi har haft mindre stigninger i udbyttet og stigende globalt forbrug. Disse direkte følger for udbud og efterspørgsel bidrager i væsentlig grad til priserne på landbrugsråvarer og til de stigninger, vi har været vidne til. På baggrund af fødevareprisstigningerne og i kølvandet på krisen på det finansielle marked har der været øget aktivitet på de råvarerelaterede finansielle markeder med henblik på at afdække prisrisikoen eller sprede investeringsporteføljer. Disse aktiviteter kan have ført til øgede prisbevægelser og volatilitet på futuresmarkedet og spotmarkedet for råvarer og have forstærket de underliggende prisudsving, men der hersker fortsat usikkerhed om deres indflydelse på langsigtet prisdannelse. Så i dagens meddelelse forpligter Kommissionen sig til tæt at overvåge spekulative investorers aktiviteter på råvarerelaterede finansielle markeder og deres følger for bevægelserne i priserne. I meddelelsen bemærkes det, at nogle eksportlande har reageret på de stigende priser ved faktisk at begrænse deres eksport. Indien har indført eksportforbud, Vietnam og Thailand riseksportbegrænsninger, Indonesien eksportafgift på palmeolie og Kasakhstan et forbud mod eksport af hvede. Sådanne afgifter og eksportforbud er beregnet på at beskytte hjemmemarkederne mod kortfristet udbudsmangel og kraftige prisstigninger. De indsnævrer imidlertid endnu mere de internationale landbrugsmarkeder til skade for især fødevareimporterende udviklingslande. På mellemlang sigt sender sådanne begrænsninger tydeligt de forkerte markedssignaler, hvilket nedsætter landmændenes incitament til at investere og øge deres produktion og bidrager til en ubalance på regionale markeder. Spørgsmålet om eksportbegrænsningers meget negative indvirkning bør tages op på de relevante kommende møder i WTO og i andre relevante internationale fora. Kommissionen er fortsat overbevist om, at Doharunden giver udviklingslandene mulighed for betydelige potentielle gevinster, hvad angår nye markedsmuligheder, hvilket ville hjælpe med at skabe yderligere eksportindkomst, stimulere landbrugsproduktionen og lette adgangen til fødevarer og dermed lette de nuværende kraftige stigninger på fødevarer. Kommissionen vil derfor fortsætte sit arbejde for en vidtspændende og afbalanceret Dohaaftale. Kommissionen er sikker på, at den kan regne med Parlamentets støtte til den politiske linje, som fremlægges i dagens meddelelse som et grundlag for at håndtere de udfordringer, som vi står over for i denne situation med priser, som faktisk er skyhøje på nogle områder. Alain Hutchinson - (FR) Fru formand! Tak for det ret lange og interessante svar, fru kommissær. I forbindelse med en af faktorer, der har udløst krisen, nemlig økonomisk spekulation i landbrugsprodukter, vil jeg dog gerne spørge Dem om, hvilke skridt Kommissionen agter at tage efter visse europæiske bankers skandaløse adfærd - KBC og navnlig Deutsche Bank - der som bekendt har ført yderst uetiske reklamekampagner for spekulation i fødevarer. Min kollega Marie-Arlette Carlotti og jeg skrev den 6. maj et brev til kommissionsformand Barroso. Modtagelsen er endnu ikke bekræftet, men jeg håber at få svar en dag. Jeg bad ham om, opfordrede ham til at træffe de nødvendige foranstaltninger til at forbyde - jeg læser teksten: "at tilbyde, udbrede eller fremme handel med finansielle instrumenter i EU, herunder forsikringsinvesteringer og navnlig forsikringsprodukter tilknyttet investeringsfonde, når deres udbytte afhænger direkte af spekulation i prisstigninger på levnedsmiddelråvarer". Kan De sige mig, hvad Kommissionen agter at gøre i denne henseende? Mariann Fischer Boel medlem af Kommissionen. - Fru formand! Jeg vil svare ganske kort, hr. Hutchinson, for jeg berørte dette i mit første indlæg. Det kan være årsagen til, at det var ret langt. I den meddelelse, Kommissionen præsenterede i dag, forpligter den sig til tæt at overvåge spekulative investorers aktiviteter på råvarerelaterede finansielle markeder og disse spekulationsforretningers følger for priserne. DanutBudreikait - (LT) Fru formand, fru kommissær! Som forbrugere føler vi straks følgerne af enhver prisstigning. Imidlertid er der i priskæden med de spekulationsforretninger, der foretages, vindere og tabere, hvor producenterne af landbrugsprodukter som oftest finder sig selv i taberrollen. Hvad mener De, der kan gøres for at sikre, at stigningen i prisen på landbrugsråvarer står i forhold til de generelle prisstigninger - med andre ord for at sikre, at råvarepriserne er retfærdige, og at landmændene kan have en værdig tilværelse? Avril Doyle Fru formand! Selv om jeg til fulde anerkender spørgerens gode motiver og kompleksiteten af dette emne, kan kommissæren da bekræfte, at hverken hun eller hendes kolleger i kommissærkollegiet har til hensigt at blande sig i råvaremarkedets virkemåde, hvilket kan gøre mere skade end godt, hvis denne vej tages? Vi er enige om slutmålet, men ikke om midlerne til at nå derhen, vil jeg sige til spørgeren. Mariann Fischer Boel medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand, fru Budreikaité, fru Doyle! Jeg er fuldstændig enig i det stillede spørgsmål om følgerne for primærproducenten, landbrugeren. Situationen er faktisk den, at vi har set stigninger, især i kornsektoren. Når vi taler om disse ekstraordinært høje priser, synes jeg, det er interessant at gå lidt tilbage i historien og se, hvordan priserne har udviklet sig, og de sidste 30 år er priserne faldet hele tiden fra primærproducenten. Dette har ikke betydet, at priserne ikke er steget i detailsektoren. Men hvis man sammenligner priserne på korn i 1975 og i dag og ser på faste priser, var priserne to gange så høje i 1975 sammenlignet med i dag. Vi oplever en situation, hvor folk er vant til den kendsgerning, at det i gennemsnit i Europa kun er 14 %, mener jeg, af indkomsten, som bruges på fødevarer, og denne sats er også faldet over hele perioden. Når det i meddelelsen angives, hvad der skal gøres, er det klart, at vi må se på hele kæden. Det er konkurrencekommissæren, som har til opgave at følge situationen, og vi ved endnu ikke, om udfaldet vil være positivt eller negativt. Vi vil imidlertid holde øje med alle årsagerne til de stigende priser, som vi har set siden sidst i august sidste år. Om: Meddelelse og Lissabontraktaten I forbindelse med plan D og den for nylig bebudede meddelelse "Europa - Debat - udlæggelse af erfaringerne fra plan D for demokrati, dialog og debat" kan Kommissionen aflægge beretning om dens kommunikationsstrategi i forbindelse med ratificeringsprocessen vedrørende Lissabontraktaten? Hvilke konkrete foranstaltninger har Kommissionen for at sikre en glat ratificering af Lissabontraktaten? Margot Wallström Fru formand, fru Doyle! Hvad angår spørgsmålet om plan D og meddelelsen om "Debate Europe", så lad mig sige, at jeg ser det som vores pligt, sammen med medlemsstaterne og de andre EU-institutioner, at kommunikere med borgerne om alle vores politikker og holdninger. Mens medlemsstaterne i forbindelse med traktaten selvfølgelig har hovedansvaret, bør Kommissionen også være rede til at informere og forklare. Vores nylige meddelelse "Debate Europe" har til formål at fremme en aktiv dialog mellem borgere og beslutningstagere, og selv om de ikke specifikt henviser til Lissabontraktaten, eller Lissabontraktaten alene, kan de foranstaltninger, der træffes i henhold til "Debate Europe", forbindes med kommunikationen om traktaten. Traktaten er en af vores kommunikationsprioriteter for 2008. Vores aktiviteter er blevet decentraliseret og differentieret til at passe til de nationale realiteter i hver enkelt medlemsstat, og det er "lokalarbejde" i praksis. Vores repræsentanter har arbejdet med hver enkelt medlemsstat og Parlamentets informationskontorer for at udarbejde nationale kommunikationsplaner for at opfylde forskellige behov, og aktiviteterne har omfattet kontakt til nationale interessegrupper, kurser for journalister, informationsformidlere og andre formidlere, drøftelser med det civile samfund og arrangementer på skoler og universiteter. Vi har udarbejdet en bred vifte af støttematerialer, herunder PowerPointpræsentationer, oplysninger til taler, spørgsmål og svar, faktasider om forskellige områder - alt sammen med det formål at hjælpe kommunikationseksperter med at forelægge kendsgerningerne om emnerne. Og fra Bruxelles har Kommissionen som bekendt også lanceret en internetside, som er viet til traktaten, på de 23 officielle sprog, og vores onlineforum "Debate Europe" er for nylig blevet relanceret med diskussioner om traktaten, hvilket har vist sig at være et af de mest populære områder med mange tusinde indlæg. Avril Doyle Fru formand! Tak, fru kommissær. Hvorfor virker "Debate Europe" så ikke? I Irland bortleder de mængder tid, der er brugt til at reagere på en litani af spørgsmål - som ofte i sig selv er vigtige, men som er totalt irrelevante i forhold til Lissabontraktatens indhold - som skaber frygt og forvirring, tilsigtet eller ej, i alvorlig grad opmærksomheden fra det positive Lissabonbudskab. Og kendskab til emnerne i EU-folkeafstemninger. Vælgernes tillid til deres viden om emnerne i forbindelse med Lissabontraktaten er afgørende for et vellykket resultat af denne folkeafstemning, for at de kan stemme ja efter at have besluttet overhovedet at stemme. "Graden af kendskabet til traktaten antyder, at den offentlige mening (i Irland) er mere som Nice 1 end Nice 2" - disse ord er professor Richard Sinnotts, ikke mine. Uagtet "Debate Europe", hvordan vil De, når nu Kommissionen og medlemsstaterne til dato fælt har forfejlet at formidle EU, og hvordan det fungerer, og en forståelse for dets nuværende traktater ud til over 90 % af vores borgere, råde os til at formidle ændringer til de selvsamme traktater, ændringer til EU, for at sikre den nødvendige grad af viden med henblik på ratificeringen af Lissabontraktaten? Det er ikke lykkedes os at formidle EU ud til borgerne. Hvordan vil vi så viderebringe ændringer til et EU, som ingen forstår? Margot Wallström næstformand i Kommissionen.- (EN) Fru formand, fru Doyle! For det første er partnerskab nøgleordet. Vi kan ikke gøre det fra Bruxelles. Vi kan ikke gøre det fra Kommissionens side alene. Vi må arbejde sammen om at formidle beslutninger, som vi har truffet sammen. Jeg mener, at Kommissionen og institutionerne udfylder nogle andre roller end f.eks. ministre, som selvfølgelig også skal være derude alle steder i Irland og i alle andre medlemsstater for at hjælpe, forklare, lytte og formidle, hvad alt det her handler om. Hvis man begynder med at viderebringe ændringer, er jeg bange for, at vi allerede har mistet tilhørerne. Min erfaring siger mig, at hvis man klart formidler de vigtigste emner, er det meget lettere, og det er lige, hvad vores repræsentationskontor i Irland forsøger at gøre - at formidle de forskellige substansemner. Jeg ved, at de efter opfordring har taget del i, mener jeg, ca. 20 forskellige lokalmøder, hvor de også involverer politikere, irske politikere, i at uddele oplysninger og i at behandle forskellige substansemner. Det er måske ikke nok, men vi må fortsætte denne kurs. Jeg mener selvfølgelig, at en af de vigtigste ting er at samarbejde med medierne. Samtidig er det meget vigtigt at overholde de meget specielle love og bestemmelser, som I har i Irland, når det drejer sig om debatter inden en folkeafstemning, og det forsøger vi naturligvis også. Men vi har en forpligtelse til at formidle og samarbejde med borgerne om de politikker og standpunkter, institutionerne repræsenterer, og jeg håber, vi kan fortsætte med at gøre det hånd i hånd. Paul Rübig (DE) Fru formand! Findes der egentlig markedsundersøgelser og rundspørger, der afdækker hvilket behov den europæiske befolkning faktisk har for information om denne reformtraktat? Findes der et specielt fokus på politikerne i Europa, fra kommunalt til europæisk niveau? Hvilket behov for information findes der her, og hvad vil De foretage Dem på informationskontorerne i hovedstæderne for at kunne levere et bedre udbud? Justas Vincas Paleckis - (EN) Fru formand, fru kommissær! De har omtalt folkeafstemningen i Irland, og om tre uger vil de afholde en meget vigtig, måske afgørende, afstemning i dette land. Vi husker alle udfaldet af folkeafstemningen om Nicetraktaten i det samme EU-venlige land for ca. 10 år siden. Hvilken lektie har man lært af denne uheldige oplevelse, og på hvilken måde deltager Kommissionen i debatten op til folkeafstemningen i Irland? Margot Wallström næstformand i Kommissionen. - (EN) Fru formand! Mange tak for disse relevante spørgsmål, hr. Paleckis. Hvad med kendskabet til den offentlige mening? Vi har vores meningsmålinger via Eurobarometer, som vejleder os meget, og hvor vi også kan identificere nogle af de oplysninger, der er behov for. Desuden gennemføres forskellige meningsmålinger naturligvis i hver enkelt medlemsstat for at finde ud af flere enkeltheder og for at gøre det landespecifikt. Så jeg mener, vi kan sige, at vi har et rimeligt godt grundlag for at vide, hvad borgerne forventer, og hvilke oplysninger de har brug for, selv om jeg også mener, at det kan variere lidt fra den ene medlemsstat til den anden. Jeg mener, at en af de lektier, vi lærte i Irland, var behovet for at deltage meget bredt, og derfor blev det Nationale Forum etableret. Jeg mener, at vi efter besøg både af mig selv og for nylig af formand Barroso har forsøgt at engagere os og lytte til det Nationale Forum og deres behov, og vi prøver gennem vores repræsentationskontor at reagere på disse behov, mens vi også respekterer, at det er en meget speciel situation, når man afholder en folkeafstemning: F.eks. skal man også overholde McKennaloven i Irland. Dette begrænser naturligvis eller sætter meget klare grænser for, hvad ministrene eller regeringen kan gøre. Samtidig har vi en generel forpligtelse til at deltage og give oplysninger, som ikke kan tages fra os, og jeg mener, at det er sådan, vi har lært, hvordan vi samarbejder med det nationale forum, og også hvordan vi gør mere ved at benytte medierne, og især med unge mennesker, men også med kvinder, fordi de ifølge vores erfaring ofte er dem, som føler sig fremmedgjorte og langt fra debatten. Det er også der, vi skal bruge moderne kommunikationsværktøjer, som f.eks. internettet. En anden lektie, vi har lært, er, at vi skal deltage over internettet. Om: Forbedret samarbejde mellem Europa-Parlamentets og Kommissionens repræsentationer Kommissionen ønsker, at EU's borgere skal deltage mere aktivt i debatterne om EU-anliggender, og den præsenterede i begyndelsen af april i år et nyt initiativ: "Debate Europe". Formålet med dette initiativ er at iværksætte aktiviteter på lokalt plan i EU-medlemsstaterne, dvs. høre borgerne, udveksle information, viden og idéer vedrørende EU samt arrangere møder mellem EU's embedsmænd og vælgerne. I medlemsstaternes hovedstæder tales der om et dårligt samarbejde mellem Kommissionens og Europa-Parlamentets repræsentationer i forbindelse med gennemførelsen af målsætningen om at hjælpe borgerne i EU med bedre at kunne forstå, hvad der rører sig i EU, kende dets dagsorden, institutioner og medlemsstater. De to institutioners repræsentationer arbejder ofte adskilt, deres aktiviteter overlapper hinanden, og de iværksætter ingen store projekter i fællesskab. Er der planer om at forbedre dette samarbejde mellem Kommissionens og Europa-Parlamentets repræsentationer i de enkelte medlemsstater, nu hvor valget til Europa-Parlamentet 2009 nærmer sig? Hvis ja, hvordan skal dette samarbejde helt konkret udføres? Margot Wallström næstformand i Kommissionen. - (EN) Fru formand! 2008 er et centralt år, hr. Paleckis, for alle institutionerne med hensyn til at forberede valget til Europa-Parlamentet næste år. Det er i alles interesse, at der samarbejdes for at opnå den højst mulige valgdeltagelse i juni 2009. Det arbejde, der er blevet lanceret i form af den seneste meddelelse "Debate Europe" til fremme af den aktive dialog mellem borgere og beslutningstagere om europæiske emner, bør bidrage til dette arbejde. Men Kommissionen og Parlamentet arbejder allerede tæt sammen inden for disse områder, både i Bruxelles og på vores repræsentations- og informationskontorer i medlemsstaterne. I sidste måned nedsatte vores tjenestegrene en ny arbejdsgruppe, som skal maksimere de fælles virkninger af vores aktiviteter og ligeledes søge at opnå et forstærket samarbejde mellem Kommissionens og Parlamentets repræsentationer og kontorer. Vi har til hensigt at foretage en revision af adfærdskodeksen fra 2001 om de arbejdsforhold, som skal vise os nye måder at samarbejde på og ligeledes gøre det lettere at anvende de fælles ressourcer, såsom audiovisuelle værktøjer og presseovervågningsværktøjer. Vi har også forpligtet os til at nå målet om at gøre brug af de delte faciliteter i medlemsstaterne, de såkaldte Europa-huse, og i 25 ud af 27 medlemsstater deler vores kontorer allerede plads i den samme bygning. Som De ved, har vi iværksat et pilotprojekt i tre af disse Europa-huse, i Madrid, Dublin og Tallinn, med fælles kontorplads, som vi kalder et europæisk offentligt rum. Vi har formået at udvide området for vores aktiviteter til at omfatte kulturelle aktiviteter og også videnskabelige arrangementer og ungdomsarrangementer. Vi har nu en første rapport klar om dette pilotprojekt om europæiske offentlige rum. Det ser ud til at være meget positivt, og vi forsætter i denne retning. Justas Vincas Paleckis - (EN) Fru formand! Tak for Deres omfattende og klare svar, fru kommissær. Jeg er overbevist om, at De er den fødte optimist. På den anden side kræver Deres position i Kommissionen også optimisme. Jeg er sikker på, at De forventer, at alle lande ratificerer Lissabontraktaten i år. Jeg vil gerne spørge Dem om, hvordan valgkampagnen til valget til Europa-Parlamentet i 2004 efter Deres mening adskiller sig fra den til næste år, hvis vi tager i betragtning, at det med stor sandsynlighed bliver efter ratificeringen af Lissabontraktaten? Margot Wallström næstformand i Kommissionen. - (EN) Fru formand! Jeg siger det lige ud, hr. Paleckis! Jeg tror, at vi fra Kommissionens side også er nødt til at engagere os mere gennem vores repræsentationskontorer for at mobilisere vælgerne, så vi kan sikre en høj valgdeltagelse. Vi kan ikke være for forsigtige. Jeg tror, vi alle må sige, at vi ønsker, at de europæiske borgere skal bruge deres stemmeret, og det er sådan, vi vil gribe situationen an sammen med medlemsstaterne. Endnu en gang gennem samarbejde, ikke ved at indtage en politisk holdning, men udelukkende for at mobilisere vælgerne. Sammen med Parlamentet ser vi via Den Interinstitutionelle Informations- og Kommunikationsgruppe på, hvordan vi kan gøre dette. Parlamentet har allerede fremlagt en struktureret og gennemarbejdet plan for valget til Parlamentet, og vi vil bidrage hertil på bedst tænkelige vis ved at anvende vores værktøjer og navnlig vores repræsentationskontorer. Sammen med Parlamentet kan vi sikre en øget valgdeltagelse. Margarita Starkevičiūt - (LT) Fru formand, fru kommissær! Jeg vil gerne understrege, at det er uendelig vigtigt for en informationsvirksomhed at få sit materiale udfærdiget på samtlige EU-sprog. Jeg håber meget... (EN) Fru formand! Jeg vil tale på engelsk. De kan måske ikke høre mig, fru kommissær, da jeg kan se, at kommissæren er optaget. Jeg ville bare sige, at det er svært at få information på litauisk, da jeg repræsenterer Litauen her. Hvis man prøver at ringe til frikaldsnummeret til Europe Direct og stiller et spørgsmål på litauisk, bliver man bedt om at vente i en halv time. Det er svært at finde bøger på litauisk selv her i Parlamentets kontor for besøgende, fordi pjecerne kun findes på hovedsprogene. Jeg forstår godt, at der er et stort problem med hensyn til tolkning og et økonomisk problem, men måske burde De foretage nogle prioriteringer. Vil De være så venlig at tjekke, hvordan Europe Direct fungerer på de forskellige sprog, ligesom kommissær Kuneva f.eks. gør? Mairead McGuinness - (EN) Fru formand, fru kommissær! Jeg mener, det forholder sig sådan, at hvis man har et direkte budskab til borgerne, vil de også lytte. Vi drøftede European City Guides i dag, men vi fik kun meget få reaktioner fra Rådet, og jeg tror, at vi skal sende flere klare budskaber ud til folk om, hvad vi gør her i EU, og at vi faktisk er her for dem og ikke kun for at tale om dem. Jeg ville foretrække, at Parlamentets repræsentation gik i front på medlemsstatsniveau snarere end Kommissionen. Men det skal jeg jo selvfølgelig sige, og jeg vil indtrængende opfordre til respekt og forsigtighed med hensyn til ratifikationsprocessen i Irland. Det er turbulente tider for øjeblikket, og de nyheder, som kommer fra WTO, er ingen støtte for os i den henseende. Jeg tror, vi skal være bevidste om vores vælgeres reelle bekymringer. Margot Wallström næstformand i Kommissionen. - (EN) Fru formand! Det er selvfølgelig en konstant kamp, fru Starkevičiūtė, at sørge for, at vi kan levere information, at vi kan levere tolke- og oversætterservice på alle 23 officielle sprog. Nogle gange kan vi ikke imødekomme dette, fordi vi mangler tolke f.eks., eller fordi vi endnu ikke har en fuld medarbejderstab, som kan efterkomme denne anmodning. Men jeg vil tage Deres bemærkning i denne sag til efterretning, og vi vil også undersøge det. Jeg skal også snart på besøg i Litauen, og jeg er sikker på, at jeg vil høre mere til dette, men dette skyldes ikke manglende vilje fra Kommissionens side. Udgangspunktet for al kommunikation er, at man kan kommunikere, forhåbentlig på sit eget sprog, og forstå, hvad der bliver sagt, ligeledes på ens eget sprog. Derfor vil vi fortsat bestræbe os på at sikre, at vi kan stille alle de nødvendige ressourcer til rådighed i den forbindelse. Jeg har således stor respekt for Deres spørgsmål, og jeg synes, det er meget relevant. Det andet punkt var selvfølgelig en bemærkning, og det ligger fast, at vi skal begynde, der hvor borgerne er. Vi skal besvare deres spørgsmål, og det er rigtig nok, at de kun sjældent starter med at spørge til bestemmelserne i traktaten eller til en ændring. De starter med at spørge om, hvad vi gør ved problemerne omkring immigration og klimaændringer, og hvordan vi bekæmper de problemer, som betragtes som grænseoverskridende problemer. Og det er sådan, vi skal svare, og i et helt almindeligt sprog. Jeg tror, at det, som rent faktisk har hjulpet, og det er jeg stolt af, er, at vi nu er begyndt at lave disse oversigter til borgerne over alle vores forslag. I vores arbejdsprogram får vi også vedlagt en borgeroversigt, og jeg kan konstatere, at det er meget nyttigt, og at vi skal fortsætte ad dette spor. Om: Kommissionens plan D for demokrati, dialog og debat samt "Debate Europe" Den plan D for dialog, demokrati og debat, som Kommissionen fremlagde i oktober 2005, var et svar på EU's betænkningstid efter de to folkeafstemninger, hvor befolkningerne stemte imod forfatningen. Mener Kommissionen, at den to et halvt år senere har opfyldt målene for denne plan? Hvis ikke, hvorfor ikke? Hvad har hindret Kommissionen i at gøre dette? I april 2008 præsenterede Kommissionen projektet "Debate Europe", hvis formål er at mindske afstanden mellem borgerne og EU og dets institutioner. Vil Kommissionen oplyse, hvilke udgifter der har været forbundet med denne støtte, hvilket beløb hver medlemsstat og organisation vil have til rådighed, samt hvem modtagerne er, der skal stå for gennemførelsen af de fælleseuropæiske rådgivningsprojekter for borgerne? Hvordan vil Kommissionen etablere rammerne for et samarbejde mellem EU's institutioner og især med Europa-Parlamentet? Hvordan agter Kommissionen at bidrage til oprettelsen af elektroniske netværk, som medlemmer af Europa-Parlamentet samt nationale og regionale parlamenter kan deltage i? Hvordan vil Kommissionen oprette offentlige rum til behandling af europæiske emner i medlemsstaternes hovedstæder? Hvordan vil Kommissionen blive mere aktiv på lokalt plan? Margot Wallström næstformand i Kommissionen. - (EN) Fru formand! Jeg kan fortælle Dem, hr. Arnaoutakis, at plan D har spillet en hovedrolle med hensyn til at teste civilsamfundets organisationers nye metoder med hensyn til at involvere borgere fra alle samfundslag i debatterne om Europas fremtid. Den gav os eksempler på høringer, som vi aldrig før har haft, hvor vi inviterede tilfældigt udvalgte borgere fra alle medlemsstater til at sætte sig ned sammen og diskutere EU's dagsorden. Det var virkelig en meget spændende oplevelse. En af de vigtigste ting, som vi lærte af denne oplevelse, var, at vi har behov for at styrke berøringsfladen mellem borgerne og EU's beslutningstagere, for hvis vi lover at blive bedre til at lytte, hvad gør vi så med det, vi hører? Det er det, de gerne vil vide. Vi besluttede at forlænge plan D i perioden op til valget til Europa-Parlamentet i juni næste år. Denne nye fase kaldes Debate Europe. Vi har tildelt Debate Europe 7,2 millioner euro, hvoraf 2 millioner euro går til medfinansiering af transnationale projekter, og 5,2 millioner euro går til medfinansiering af decentraliserede indkaldelser og foranstaltninger til støtte for lokale projekter, som administreres af repræsentationerne. Vi afgør ikke på forhånd, hvor mange penge, der er til rådighed pr. medlemsstat, eller hvilke modtagere, der vil varetage disse paneuropæiske høringsprojekter. Det afhænger af resultaterne af indkaldelserne af forslagene, som Kommissionen for tiden lancerer både centralt og gennem sine repræsentationer. Vi mener, at Debate Europe også bør stille effektive rammer til rådighed for interinstitutionelt samarbejde. Et eksempel var slutkonferencen, som blev afholdt om første fase af plan D sidste december. Her var ikke kun Parlamentet og Kommissionen, men også Regionsudvalget og Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalg involveret. Jeg er overbevist om, at det var en hjælp i forhold til at tage hånd om borgernes særlige bekymringer, og at denne form for samarbejde bør være fremgangsmåden inden for rammerne af Debate Europe, også på nationalt og regionalt plan. Det er også vores håb, at vi kan få medlemmer af Parlamentet til at deltage yderligere i disse lokale og regionale aktiviteter. Jeg har netop informeret denne gruppe, den såkaldte IGI, om anmodningen fra Parlamentet om at deltage i et pilotinformationsnetværk. Alt ligger klart, og vi vil meget snart fremlægge vores projekt for Parlamentet omkring forberedelse af sådan et netværk, mødes med nationale og europæiske parlamentsmedlemmer, og vi håber også at invitere journalister til at deltage i debatten om europæiske emner. Jeg har allerede nævnt den offentlige sfære og de europæiske rum i pilotprojektet. På samme måde kan vi fortsætte plan D. Vi kan lære af de hidtidige erfaringer og arbejde sammen med borgerne om en række projekter og modeller, som vi forhåbentlig kan etablere permanent, ikke kun som noget, der løber i seks måneder eller lignende, og sikre, at vi på den måde kan bringe beslutningstagere og borgere tættere på hinanden. Stavros Arnaoutakis (EL) Fru formand, fru kommissær! Problemet for os alle, fru kommissær, er, at Europa er afskåret fra almindelige mennesker. Trods Kommissionens og parlamentsmedlemmernes gode indsats, kan vi tydeligt se, at informationerne ikke når ud til almindelige mennesker. Jeg vil gerne vide, hvilke agenturer, der skal bringe borgerne tættere på Europa, som beskrevet i planen for Debate Europe. Margot Wallström næstformand i Kommissionen. - (EN) Fru formand! Et af de nye initiativer, hr. Arnaoutakis, er selvfølgelig, at vi har behov for en europæisk politisk kultur, hvilket, som De ved, er det, vi har fremlagt. Og det er ligeledes blevet godkendt af Parlamentet at anvende politiske fonde, som kan bidrage til debatten. Det er derfor, vi har behov for dette i de almindelige politiske diskussioner på alle niveauer. EU-emner skal integreres bedre. Jeg tror, dette initiativ om at tillade europæiske politiske fonde vil hjælpe. Jeg tror, vi skal gøre det gennem medierne. Vi skal have etableret et europæisk medie, som dækker EU-stof. Det er derfor, vi har lavet en ny internetstrategi og en ny audiovisuel strategi, hvor vi er bedre rustet til at lave mediedækning af europæiske emner over alt i Europa. Jeg tror, vi skal kunne tilbyde mødesteder, offentlige rum, og det er det, vi har pilotprojekter til. Disse grænseoverskridende projekter, hvor vi har gennemført borgerhøringer, kan, tror jeg, give os en god forståelse og meget erfaring, så vi forhåbentlig på et tidspunkt kan iværksætte disse på et vedvarende grundlag. Men vi skal bruge alle disse kanaler for at blive gode nok til ikke at afskære borgerne, men i stedet inddrage dem i vores arbejde ved at lytte til dem, forklare dem om og slå til lyd for, hvad det er, vi laver på EU-niveau. Georgios Papastamkos - (EL) Fru formand! Før programmet for det indre marked i 1992 forelå Cecchini-rapporten om omkostningerne ved den manglende integration i Europa, fru kommissær. Har Kommissionen til hensigt at forberede en særlig meddelelse om omkostningerne for det tilfælde, at Lissabontraktaten ikke bliver til noget? Hvor store bliver omkostningerne for Europa, hvis Lissabontraktaten ikke ratificeres? Margot Wallström næstformand i Kommissionen. - (EN) Fru formand! At forudsige hvad, der sker, hvis man gør dette eller hint, er altid det allersværeste, hr. Papastamkos. Vi vil gerne proaktivt fortælle om fordelene, dvs., hvorfor vi mener, at der er behov for en ny traktat. Hvordan kan vi blive mere effektive? Fra Kommissionens side har vi forsøgt at beskrive og formulere spørgsmål og svar, vores forskellige baggrundsmaterialer og vores information på internettet, således at vi argumenterer proaktivt for, på en offensiv måde, hvorfor vi har behov for en ny traktat, og hvilke problemer, der skal løses. Det har været vores udgangspunkt, men vi har fra Kommissionens side ligeledes forpligtet os til at forsøge at forklare, hvad prisen ville være for ikke at vedtage traktaten, fordi jeg mener, at det også vil have indflydelse på folks tiltro og tillid til, om vi kan håndtere de store problemer og udfordringer, som vi står over for. Formanden Spørgsmål nr. 35-39 vil blive besvaret skriftligt. Om: Sportssammenslutningers begrænsninger af muligheder Sportssammenslutningerne i visse EU-lande prøver at indføre begrænsninger af deres medlemmers ret til at indgå aftaler og af sportsudøvernes frie bevægelighed. Dette er en klar overtrædelse af EF-retten. Har Kommissionen undersøgt konsekvenserne af denne praksis ud fra princippet om fri konkurrence? Neelie Kroes medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! En række sager ved EF-Domstolen, hr. Medina Ortega, har bekræftet, at EU-regler kan anvendes inden for sportssektoren. I Walrave- og Donàafgørelserne f.eks. bekræftede EF-Domstolen, at bestemmelser, der er baseret på nationalitet, som begrænser sportsudøvernes frie bevægelighed, ikke er i overensstemmelse med princippet om personers frie bevægelighed. I Bosmanafgørelsen undersøgte Domstolen to typer af begrænsninger, som den fandt ikke var forenelig med princippet om personers frie bevægelighed. Først og fremmest forbyder den som følge af forskelsbehandling på baggrund af nationalitet en UEFA-regel, som begrænsede antallet af udenlandske spillere fra EU-medlemsstater, der havde fået tilladelse til at deltage i nationale fodboldmesterskaber. Dernæst fordømte den FIFA's transferregler, som kræver betaling af beløb ved kontraktens udløb i forbindelse med transfer af spillere, som er borgere i et EU-medlemsland, inden for EU, som værende en forhindring for personers frie bevægelighed. Piau- og Meca Medina-sagerne var de første afgørelser ved Domstolen, hvor EU's konkurrenceregler blev anvendt på sektoren. Siden da har Kommissionen fulgt den systematiske tilgang i form af retspraksis, når det skal vurderes, om en regel, som er vedtaget af et sportsforbund eller en sportsforening, overtræder artikel 81 og 82. Enhver sportsregel, som har en konkurrencebegrænsende virkning, skal derfor undersøges i den konkrete sag for at afgøre, om den har en legitim målsætning. Samtidig må Kommissionen være tilfreds med, at alle antikonkurrencevirkninger, som er et resultat af en sådan regel, er uløseligt forbundet med at forfølge dens målsætning og er proportionale med dens gennemførelse. Kommissionen undersøgte spørgsmålet om international fodboldtransfer, da den undersøgte lovligheden af FIFA's regler om transferbetaling for spillere, som stadig var bundet af en kontrakt. Undersøgelsen blev afsluttet i 2002, efter at FIFA forpligtede sig til at ændre sine transferregler på baggrund af visse principper, som havde til formål at lette transferaktiviteten. I Kommissionens hvidbog om sport, som blev vedtaget den 11. juli 2007, blev emner som sportsudøveres frie bevægelighed også drøftet indgående, især i det tilknyttede dokument, "The EU and Sport: Background and Context." I den samme lovgivningspakke vedtog Kommissionen den handlingsplan, der er opkaldt efter Pierre de Coubertin, som anbefaler, at sportsrelaterede foranstaltninger tages på EU-niveau og indeholder en række forslag, som skal implementeres af og/eller støttes af Kommissionen inden for en række idrætsområder. Et af disse områder omfatter personers frie bevægelighed, hvor målet er at bekæmpe forskelsbehandling på baggrund af nationalitet inden for samtlige sportsgrene. Dette mål skal nås gennem politisk dialog, gennem henstillinger, struktureret dialog med de involverede parter og, såfremt det er hensigtsmæssigt, gennem overtrædelsesprocedurer indledt af Kommissionen mod medlemsstater. Derudover anvender Kommissionen EU's konkurrenceregler på sportsorganisationer for så vidt, at disse organisationer udøver økonomiske aktiviteter. Derved tager Kommissionen højde for sportens særlige rolle. Manuel Medina Ortega (ES) Fru formand! Mange tak, fru kommissær, for Deres omfattende fyldestgørende svar på mit spørgsmål. Som en yderligere bemærkning til kommissærens forklaring vil jeg blot udlede, at Kommissionen på nuværende tidspunkt ikke har til hensigt at tage lovgivningsmæssige skridt, da den mener, at den nuværende lovgivning, herunder traktaterne og udviklingen af retspraksis er tilstrækkelig, og at vejen derfor går via uformelle aftaler med forbundene, adfærdskodekser og lignende. Kommissionen synes ikke, at der på nuværende tidspunkt er behov for yderligere foranstaltninger, og at det er tilstrækkeligt at anvende den gældende lovgivning. Neelie Kroes medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! Det er korrekt, hr. Medina Ortega! EF-Domstolen - og hr. Medina Ortega har vist allerede en fornemmelse af, hvor jeg vil hen - har slået fast i Meca Medina-sagen, at det ikke kan vurderes, om sportsregler er forenelige med EU's konkurrencelovgivning ved at erklære, at visse kategorier af regler på forhånd er undtaget fra anvendelsen af EU's konkurrencelovgivning. Kommissionen er derfor nødt til at fortsætte med at anvende konkurrencereglerne på hver enkelt sag, idet der henvises til dens beslutninger og den eksisterende retspraksis. Endelig sætter Meca Medina-sagen klare systematiske rammer i den henseende. For at vurdere, om en regel er forenelig med EU's konkurrenceregler, må dens virkninger stå i rimeligt forhold til den legitime rent sportslige interesse, som søges varetaget, således at proportionalitetstesten kun kan anvendes på den konkrete sag. Manolis Mavrommatis (EL) Fru formand, fru kommissær! I samtlige medlemsstater, fru kommissær, klager de nationale sportsforbund, især fodboldforbundene, på baggrund af de internationale sportsforbunds vedtægter (FIFA, UEFA, osv.) højlydt, hver gang regeringen undersøger deres aktiviteter. Mens vi påskønner forbundenes uafhængighed, kan EU så tilslutte sig vedtægter, som overtræder, og som betragtes som værende hævet over, national lovgivning og et lands forfatning? Richard Corbett - (EN) Fru formand! Er Kommissionen enig i, fru kommissær, at UEFA's ordning om spillere, der er blevet trænet i hjemlandet, er forenelig med traktaten? Den tilskynder fodboldklubber til at sørge for, at en andel af deres spillere skal komme fra deres juniorhold og deres ungdomsakademier uden hensyntagen til nationalitet, og at UEFA's ordning derfor er retfærdig og legitim og tvinger klubber til at investere i træning af deres unge spillere, i stedet for bare at sætte deres lid til deres økonomiske styrke på det internationale transfermarked i modsætning til FIFA's ordning om 5+6-reglen, som er baseret på nationalitet og klart ville være ulovlig. Neelie Kroes medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! Jeg vil forsøge at besvare de to spørgsmål samtidig, da de angår et område, hvor der tydeligvis ligger de samme tanker bag, og hvor målet er at bekæmpe forskelsbehandling på baggrund af nationalitet på alle sportsområder. Jeg mener, at det er det vigtigste, og at det er et princip, om man så må sige. Dette mål bør nås ved hjælp af politisk dialog, henstillinger, struktureret dialog med de involverede parter og, når det er hensigtsmæssigt, ved hjælp af overtrædelsesprocedurer. Derfor mener jeg, at vi må tage højde for, at denne holdning til konkurrence, som jeg forklarede om tidligere, ligger helt fast, og at den ikke bør tilsidesættes af andre måder at tænke på. Om: Prisstigninger og konkurrence I løbet af de seneste måneder er der registreret mærkbare prisstigninger i flere medlemsstater særlig på fødevarer, hvilket indebærer en væsentlig svækkelse af borgernes købekraft. Flere iagttagere har fremhævet, at ud over prisstigninger på råvarer betyder de overdrevent store avancer i distributionsleddene også en eventuel begrænsning af den frie konkurrence. Kan Kommissionen oplyse, om den råder over faste indikatorer, som sætter den i stand til at holde sig underrettet om tilfælde af løbske prisstigninger på bestemte forbrugsvarer, og om den for nylig har gennemført undersøgelser af distributionsleddene som følge af de pludselige prisstigninger, der er konstateret i visse medlemsstater? Neelie Kroes medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! Kommissionen er naturligvis bekymret, fru Corda, over de seneste prisstigninger på fødevarer og fødevareprodukter inden for både engros- og detailsalg. Det har konsekvenser for Europas befolkning og, endnu mere alvorligt, konsekvenser for milliarder af andre over hele verden. Fødevareinflationen i EU er rigtignok accelereret i sidste kvartal af 2007. De observerede prisstigninger på forbrugerniveau afspejler de seneste udviklingstendenser i produktværdien, dvs. omkostninger og fortjeneste i fødevarekæden. Det bør bemærkes, at priser på de vigtigste landbrugsråvarer har været stigende i adskillige måneder og har gang på gang sat nye rekorder. Denne udvikling er hovedsagelig et resultat af en kombination af strukturelle faktorer, nemlig en jævn stigning i den globale fødevareefterspørgsel, det nye biobrændstofmarked, dog kun for en meget lille del, og mere kortsigtede faktorer som negative klimabetingelser, hvilket afstedkom et fald i mængden af korn i de fleste EU-medlemsstater i 2007. Yderligere spiller visse af de væsentligste verdensmarkedsleverandørers restriktive eksportpolitik og en generel interesse blandt investeringsfonde for dagligvaremarkedet for landbrugsprodukter også ind. Ikke desto mindre bør det understreges, at priserne på råvarer ikke udgør en nøjagtig proportional andel af fødevarepriserne, navnlig eftersom de bliver stadig mere forædlet. Visse andre elementer af salgsprisen, og jeg tænker her på energi- og arbejdsfortjeneste, har således også haft indflydelse på de seneste fødevareprisstigninger i EU. Man skal være opmærksom på, at disse prisstigninger ikke nødvendigvis har noget at gøre med en mangelfuld anvendelse af konkurrencereglerne. Som fru Corda ved, er EU's konkurrencepolitiks vigtigste mål at få markeder til at fungere bedre til fordel for forbrugerne i EU. Som nævnt i adskillige svar på parlamentariske spørgsmål, som er blevet stillet for nylig, overvåger Kommissionen sammen med de nationale konkurrencemyndigheder, som til sammen udgør Det Europæiske Konkurrencenetværk, markederne for at forhindre og sanktionere konkurrenceforvridninger i den udstrækning disse forvridninger kan være til eventuel skade for forbrugerne. Kommissionen handler kun, når den er i en bedre position til at handle end de nationale konkurrencemyndigheder. De handler først og fremmest, men vi kommer ind i billedet, når de ikke er i stand til handle. Eftersom problemerne i forbindelse med detailbranchen ofte er af national karakter, er medlemsstaterne faktisk i en bedre position til at tage hånd om dem. Kommissionen vil gerne gentage, at vi ikke vil tøve med at indlede en procedure, hvis det bekræftes og underbygges af juridiske og økonomiske beviser, at specifikke konkurrenceregler overtrædes. Det er naturligvis vigtigt at overveje samtlige relevante faktorer, som påvirker disse markeder, og Kommissionen vil fortsætte med at overvåge forbrugerpriser, koncentration på detailmarkedet og enhver påstand om antikonkurrencemæssig adfærd. Kommissionen betragter markedsovervågning som den væsentligste opgave. Inden for rammerne af evalueringen af det indre marked vil Kommissionen analysere de mulige årsager til, at detailhandelen fungerer så dårligt, set både fra forbrugernes og leverandørernes side. Niveauerne for og forskellene i forbrugerpriser i medlemsstaterne overvåges også i en årlig rapport over resultattavlen for forbrugermarkederne. Den første udgave af resultattavlen blev, som De ved, udgivet i begyndelsen af 2008, og det vil fremover ske hvert år. Priser er blandt de vigtigste indikatorer, som screenes. Visse prisforskelle, navnlig i tilfælde af ikkeomsættelige varer og tjenester, må klart skyldes indkomstforskelle mellem medlemsstaterne. Ikke desto mindre kunne især store forskelle mellem medlemslandene tyde på, at der er behov for yderligere eftersyn. Derudover vil Kommissionen komme ind på problemet om markedsmagt i distributionssektoren inden for rammearbejdet af gruppen på højt plan vedrørende landbrugsfødevareindustriens konkurrenceevne. Dette initiativ vil blive lanceret af Kommissionen for at analysere fødevareindustrien, som i de seneste år har stået over for nye risici og udfordringer, der sætter spørgsmålstegn ved sektorens konkurrenceevne. Kommissionen vil også i de kommende uger formelt sende et svar på Parlamentets skriftlige erklæringer om en undersøgelse af og erstatning for magtmisbrug, som store supermarkeder i EU har udøvet. Kommissionens svar vil bl.a. komme med visse afklaringer i forbindelse med spørgsmål om købermagt. Giovanna Corda - (FR) Fru formand! Som bekendt mødtes den franske og den tyske forbrugsminister i Kehl her til morgen for at drøfte prisforskellene mellem de to lande. De kan komme helt op på 30 % for visse dagligvarers vedkommende. Blandt årsagerne blev nævnt forskellene i detailhandelens opbygning og navnlig den ufuldstændige konkurrence i visse lande. Med internetsalg burde forbrugerne kunne drage fordel af disse prisforskelle og købe i de billigste lande. Imidlertid er der af og til problemer med postordresalg via internet. F.eks. kan franskmænd ikke købe på visse tyske websteder. Vil Kommissionen træffe de fornødne foranstaltninger, således at Europas indre marked omsider bliver en realitet for borgerne? Neelie Kroes medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! Jeg er fuldt ud klar over, hvor vigtigt Deres spørgsmål er, fru Corda, og hvor vigtig det er, at støtte op om et indre marked. De kan være forvisset om, at Kommissionen vil gøre sit yderste for at gøre det til et ægte indre marked også inden for detailområdet. DanutBudreikait - (LT) Fru formand! Ud fra Deres rapport, fru kommissær, kan jeg forstå, at Generaldirektoratet for Konkurrence arbejder sammen med konkurrencemyndighederne i medlemsstaterne. Vi borgere kan imidlertid se, at der indgås visse aftaler, som resulterer i prisstigninger i alle stater samtidig, og alligevel lykkes det ikke for konkurrencemyndighederne at påvise nogen lovovertrædelser. Med Deres erfaring, mener De så, at det skyldes mangel på kvalifikationer i medlemsstaterne eller et misbrug? Neelie Kroes Fru formand! Indtil videre er svaret et klart nej, fru Budreikaitė. Men vi er klar over, at vi skal være opmærksomme, og ikke kun opmærksomme på at overvåge, hvad der sker. Vi har sat det på dagsordenen i Det Europæiske Konkurrencenetværk, og vi indsamler oplysninger fra alle de erfarne medlemsstater. Nogle kommer med forespørgsler, andre analyserer, og andre igen forsøger blot at finde ud af, hvad der går galt i detailhandelen. Frankrig, Tyskland, Det Forenede Kongerige og Belgien har alle forskellige måder at håndtere den aktuelle situation på. Indtil videre er der ikke belæg for at sige, at der eksisterer et kartel. Men jeg kan forsikre Dem om, at så snart vi bliver opmærksomme på et kartel, vil vi gribe til handling. I øvrigt mener jeg ikke, at det ser så slemt ud, da de nationale konkurrencemyndigheder er aktive og følger situationen nøje i denne sektor. Formanden Spørgsmål nr. 35-39 vil blive besvaret skriftligt. Om: Tiltrædelsesforhandlingerne med Kroatien Mener Kommissionen, at tiltrædelsesforhandlingerne med Kroatien kan afsluttes inden årets udgang, og hvordan ser tidsplanen for resten af året ud? Om: Fremskridt i forhandlingerne om Kroatiens tiltrædelse af EU Kan Kommissionen redegøre for, hvordan situationen ser ud hvad angår Kroatiens ansøgning om at tiltræde EU? Om: Afslutning af tiltrædelsesforhandlingerne med Kroatien Siden der blev indledt tiltrædelsesforhandlinger med kandidatlandet Kroatien, har landet gjort store fremskridt, fået åbnet en lang række kapitler og skabt positive forudsætninger for åbning og lukning af yderligere kapitler. Der har navnlig været en glædelig udvikling, når det gælder tilpasning af lovgivningen, beskyttelse af mindretal og bestræbelserne på at reformere retsvæsenet. Desuden har Kroatien for nylig besluttet ikke at anvende miljø- og fiskeribeskyttelseszonen og dermed skabt forudsætningen for at fortsætte tiltrædelsesforhandlingerne med øget dynamik. Denne situation bekræftes i Europa-Parlamentets beslutning om "statusrapport 2007 for Kroatien"; i beslutningens punkt 31 og 32 kræves det således, at også EU og i særdeleshed Kommissionen intensiverer støtteforanstaltningerne. Hvordan vil Kommissionen øge ressourcerne? Vil Kommissionen i efteråret forelægge en foreløbig tidsplan for afslutning af tiltrædelsesforhandlingerne i 2009, dersom Kroatien opfylder betingelserne? Olli Rehn medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! Hr. Posselt, hr. Crowley og hr. Ebner, De har alle tre stillet spørgsmål om tidsplanen for tiltrædelsesforhandlingerne med Kroatien, og jeg kan besvare dem alle på en gang. Forhandlingerne med Kroatien skrider i det store og hele fint fremad. Indtil videre er der blevet åbnet forhandlinger om 18 kapitler ud af 35, og vi har lukket to af disse kapitler. Med hensyn til åbningsbenchmarks er der fastsat 11 benchmarksæt. Kommissionen har vurderet, at benchmarks er opfyldt i syv ud af 11 tilfælde. I disse tilfælde diskuteres vores henstillinger nu blandt medlemsstaterne i Rådet, eller der forberedes forhandlingspositioner. I de tilbageværende kapitler som konkurrencepolitik og offentligt udbud havde EU allerede fastsat åbningsbenchmarks i første halvår af 2006. Det er to år siden. Men Kroatien har været langsom til at iværksætte de nødvendige foranstaltninger for at opfylde disse åbningsbenchmarks. Kroatien arbejder stadig på åbningsbenchmarks om juridiske og grundlæggende rettigheder, hvor der er mange store udfordringer inden for områder som juridisk reform, bekæmpelse af korruption og flygtninges tilbagevenden. Mens Kroatien har gjort et godt stykke arbejde i forbindelse med de 16 hovedkapitler, hvor vi har lukningsbenchmarks, har Kroatien ikke gjort nok her for at opfylde alle lukningsbenchmarks i nogen af disse 16 kapitler. Når det tages i betragtning, at Kroatien stadig skal opfylde de sidste betingelser, forekommer det urealistisk at tro, at tiltrædelsesforhandlingerne kan afsluttes i år, dvs. i 2008. Kroatien har ikke desto mindre gjort store fremskridt ud fra en overordnet betragtning, og 2008 kan derfor blive et afgørende år for Kroatiens tiltrædelsesforhandlinger om at blive optaget i EU. Forudsat at Kroatien opfylder en række betingelser, vil Kommissionen i dette efterårs udvidelsespakke præsentere en vejledende tidsplan eller en betinget køreplan for afslutningen på andre tekniske forhandlinger i løbet af 2009. Den første betingelse, som skal opfyldes, er, at Kroatien skal opfylde alle åbningsbenchmarks inden juni i år, dvs. i næste måned. Dernæst skal Kroatien overholde alle juridiske forpligtelser under stabilitets- og tiltrædelsesaftalen, og det skal også fortsat overholde de generelle betingelser i stabilitets- og tiltrædelsesprocessen. Slutteligt har Kroatien et indtrængende behov for at forbedre dets forvaltning af EU's økonomiske støtte under Phare- og IPA-programmerne. Formanden for Kommissionen vil fortsat komme med betydelig økonomisk og teknisk støtte til Kroatien for at hjælpe det med at opfylde kravene til et EU-medlemskab. Så snart Kroatien har gjort tilstrækkelige fremskridt med hensyn til at opfylde åbnings- og lukningsbenchmarks, vil Kommissionen i god tid forberede og indgive de nødvendige henstillinger til medlemsstaterne med hensyn til de positioner, som skal indtages på regeringskonferencen. Så i bund og grund afgøres den endelige hastighed for processen for Kroatiens vej mod EU af dets egen evne til at opfylde alle nødvendige betingelser. Vi kan således arbejde og gøre fremskridt på baggrund af Kroatiens egne præstationer. Bernd Posselt (DE) Hr. formand! De kender min holdning, hr. kommissær. Kroatien burde for længst have været medlem, hvis tingene foregik retfærdigt! Jeg tilkendegiver her ikke min personlige holdning, men derimod Parlamentets. Parlamentet har sagt, at forhandlingerne skal afsluttes senest i 2009. Det blandede parlamentariske udvalg har for nogle uger siden under sit møde i Kroatien udtalt, at alle kapitler skal åbnes endnu en gang under slovensk formandskab og lukkes under fransk eller senest tjekkisk formandskab. Anser Kommissionen denne tidsplan for at være realistisk, og hvad gør den for sin del for at øge hastigheden? Brian Crowley - (EN) Fru formand! Jeg vil gerne takke kommissæren for hans svar. Jeg har to punkter. Det første drejer sig om kapitlet om de juridiske og grundlæggende rettigheder, hvor der ser ud til at være en hel del vanskeligheder i forbindelse med forhandlingerne. Hvordan kan vi på bedste vis hjælpe Kroatien med at komme videre her? Det næste drejer sig om fordelingen af pengene under Phareprogrammet og forvaltningen af disse penge. Hvor er de største faldgruber, som man skal forsøge at undgå i det kroatiske økonomiske forvaltningssystem? Til sidst vil jeg sige, at hvis vi vender tilbage til det, som min kollega Bernd Posselt sagde, så troede vi, at der var en aftale om, at dette ville blive afsluttet meget hurtigt. Hvis der stadig er 17 kapitler, som skal åbnes for forhandling, hvordan kan vi så fortsætte med den ønskede hastighed? Olli Rehn Fru formand! Tak, hr. Crowley, for disse meget relevante og vigtige opfølgningsspørgsmål. Kommissionen behandler Kroatien, som den ville behandle ethvert andet kandidatland, således at vi følger rammerne for forhandlingen, som blev enstemmigt vedtaget af Rådet og medlemsstaterne. Det er vores opgave og ansvar at overvåge de fremskridt, der bliver gjort i forbindelse med opfyldelse af benchmarks på baggrund af vores forholdsvis nye benchmarksystem, som blev etableret og vedtaget i slutningen af 2006, med stor tilslutning fra Parlamentet, for at forbedre kvaliteten af EU's tiltrædelsesprocedure. Det betyder, at et land har bevist, at det har gjort tilstrækkelige fremskridt inden for de omtalte områder, når det er i stand til at åbne et benchmark og derefter lukke det samme benchmark. Jeg vil komme med et meget konkret eksempel, som drejer sig om skibsbygningsindustrien i Kroatien. Vi forventer, at Kroatien vil fremlægge en meget konkret omstruktureringsstrategi for hele industrien og ligeledes for alle de individuelle skibsværfter, som det drejer sig om, inden for denne industri. Der var for nylig et møde mellem Kroatiens vicestatsminister og min kollega, Neelie Kroes, den europæiske kommissær for konkurrence, om en undersøgelse af situationen i den henseende. Vi afventer stadig en mere overbevisende indsats fra de kroatiske myndigheders side for at vise, at Kroatien er i stand til at omstrukturere sin skibsbygningsindustri på den rigtige måde, så vi kan komme videre inden for området for konkurrencepolitik, hvor statsstøtte er et meget kritisk benchmark. Det er for at bevise, at ansvaret for at opfylde benchmarks vitterlig ligger hos den kroatiske regering og myndigheder. Vi har altid været klar over, at nogle benchmarks er mere udfordrende end andre, og at Kommissionen har tilskyndet Kroatien til at arbejde omhyggeligt med at opfylde disse vanskelige benchmarks, især inden for det juridiske reformområde, som hr. Crowley henviste til, og også inden for skibsbygningsindustrien, som jeg nævnte. Med hensyn til den juridiske reform giver vi juridisk og teknisk assistance til Kroatien i henhold til institutionsbygningsdelen af førtiltrædelsesinstrumentet. Vi tilskynder til twinningprogrammer, og vi stiller selvfølgelig vores egen ekspertise til rådighed for Kroatien. Medlemsstaterne kommer også med deres tilsvarende evalueringer, som er vigtige for at sammenligne, hvorvidt Kroatien gør fremskridt eller ej inden for dette område. Så alt i alt går det godt med de overordnede forhandlinger. Forhandlingernes fremgang afhænger i vid udstrækning af fremskridet inden for disse kritiske reformer, for at Kroatien kan opfylde først åbnings- og derefter lukningsbenchmarks. Om: Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedoniens (FYROM) vej mod tiltrædelse af EU På en pressekonference, der blev afholdt i Bruxelles den 5. marts 2008, bl.a. i anledning af NATO-topmødet, udtalte kommissæren for udvidelse, Olli Rehn, at det ville få negative følger for FYROM's tiltrædelse af EU, hvis ikke der bliver indgået en aftale mellem de to parter, Grækenland og FYROM, i navnespørgsmålet. Da EU bestræber sig på at opfordre til fortsættelse af forhandlingerne i FN-regi snarest muligt med henblik på at finde en gensidigt acceptabel løsning på navnespørgsmålet, kan Kommissionen redegøre for, hvilke foranstaltninger den agter at træffe, så forhandlingerne genoptages, og der findes en gensidigt acceptabel løsning? Olli Rehn medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! Tillad mig, hr. Papadimoulis, at slå fast, at jeg ikke deltog på NATO-topmødet den 5. marts. Jeg ville gerne have deltaget, men jeg deltog ikke på NATO-topmødet, som det fejlagtigt blev anført i spørgsmålet. I stedet deltog jeg i Kommissionens ugentlige møde, og på det møde vedtog vi en meddelelse fra Kommission med overskriften "Det vestlige Balkan: en forbedring af det europæiske perspektiv". Efterfølgende kom jeg med erklæringen på pressekonferencen om dette emne, som hr. Papadimoulis henviser til. I den forbindelse bemærkede jeg på pressekonferencen, at navnespørgsmålet krævede meget politisk opmærksomhed. Jeg tilskyndte lederne fra begge lande til at finde en gensidig acceptabel løsning. Det har jeg gjort både offentligt og privat. Som svar på dette spørgsmål forklarede jeg, at beslutningerne i henhold til EU's tiltrædelsesproces er taget af medlemsstaterne på baggrund af enstemmighed. I den forbindelse udtrykte jeg bekymring om, at manglen på en løsning på navneproblemet kunne få negative konsekvenser for landets tiltrædelsesproces. Jeg kan garantere Dem for, at Kommissionen fortsat vil opfordre parterne til at finde en konstruktiv løsning på navnespørgsmålet. Kommissionen har imidlertid ingen beføjelser i sådanne forhold, og indsatsen bør derfor fortsætte i FN-regi inden for rammerne af de to vigtige resolutioner vedtaget af FN's Sikkerhedsråd tilbage i 1993. Dimitrios Papadimoulis (EL) Fru formand, hr. kommissær! Tak for Deres svar, hr. kommissær, som bekræfter den udtalelse, som De kom med i Bruxelles. Jeg takkede Dem også i mit spørgsmål, som jeg stillede på pressekonferencen den 5. marts, i den forbindelse. På baggrund af at Parlamentet for nylig i en beslutning om tiltrædelsesmulighederne for Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien (FYROM) har anerkendt behovet for at fremskynde forhandlingerne for at nå en gensidig acceptabel løsning, vil jeg gerne spørge Dem, om De har intentioner om, sammen med Parlamentet og gennem udøvelse af Deres beføjelser, at gøre noget før udarbejdelsen af Deres rapport til efteråret? Olli Rehn medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! Vi vil fortsat tilskynde begge de berørte lande til at finde en løsning på dette gamle, eller rettere, for gamle problem, hr. Papadimoulis. Vi har fuld tiltro til FN-mægler hr. Nimitz, som har fuldt mandat til at lette forhandlingerne mellem de to parter inden for rammerne af FN's Sikkerhedsråds to kritiske resolutioner fra 1993. Kommissionen kan derfor ikke påtage sig rollen som mægler. Vi har ingen beføjelser, ingen kompetencer, men vi tilskynder begge sider i forhandlingerne til at indtage en meget konstruktiv holdning, deltage i processen og i sidste ende finde en løsning på problemet. Bernd Posselt (DE) Hr. formand! Kommissionen har en kompetence, hr. kommissær. Den er traktaternes vogter. I interimsaftalen står der, at bilaterale spørgsmål her ikke må udgøre en hindring for tiltrædelsen. Jeg vil bede Dem bekræfte dette og spørge Dem, om De har kunnet konstatere bestræbelser fra den makedonske regerings side på at løse problemet, og om landet efter Deres mening har gjort fremskridt i løbet af de seneste måneder. Olli Rehn medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! Efter min mening har De ganske vist ret i, hr. Posselt, at landet har gjort store fremskridt gennem det sidste halve års tid med hensyn til nogle af de kritiske reformer, f.eks. den juridiske reform og reformen af den offentlige administration, og ligeledes med hensyn til implementeringen af politilovgivningen. Faktisk har vi fastsat otte benchmarks i meddelelsen fra marts, som er baseret på nøglekriterier og nøgleprioriteter for tiltrædelsespartnerskabet. De afspejler de nødvendige reformer, som vi forventer, at Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien vil være i stand til at gennemføre og derved opnå tilstrækkelige fremskridt, som vil gøre det muligt for os at foreslå en henstilling om at påbegynde tiltrædelsesforhandlingerne i vores efterårsrapport. Dette vil afhænge af konkrete resultater i forbindelse med reformarbejdet, og det vil selvfølgelig afspejles i vores fremskridtsrapport, som i øjeblikket er under forberedelse. Jeg vil gerne påpege, at for at påbegynde tiltrædelsesforhandlingerne og for at Kommissionens henstilling kan accepteres, kræves der enstemmighed blandt alle medlemsstater, og derfor må vi betragte dette, som en politisk realitet, selv om vi anser det for et bilateralt spørgsmål. Med hensyn til vores henstilling, så afhænger det udelukkende af de fremskridt, som opnås af Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien i forbindelse med gennemførelsen af reformerne på det omtalte område. Om: EU-støtte til den tyrkiske hær på Cypern Ifølge visse medier skal EU have ydet den tyrkiske hær en finansiel støtte på 13 millioner EUR. Kan Kommissionen bekræfte, at den tyrkiske hær virkelig er blevet finansieret med EU-midler? Via hvilke fonde og projekter er dette i bekræftende fald sket, og i hvilken periode? Hvor store beløb har den tyrkiske hær i alt modtaget? Hvem har taget initiativ til at tildele denne støtte? Agter Kommissionen også i fremtiden at finansiere den tyrkiske hær? Olli Rehn medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! Jeg vil meget gerne svare på dette spørgsmål, hr. Claeys, da jeg kan gøre det kort. Den tyrkiske hær i Cypern er ikke blevet finansieret af EU-midler, som det antydes i spørgsmålets titel. Under førtiltrædelsesprogrammet IPA støtter EU et projekt i Tyrkiet om samfundstjeneste for værnepligtige, og dette projekt afvikles faktisk i Tyrkiet, ikke i Cypern. Formålet med dette projekt er via de tyrkiske bevæbnede styrker at uddanne værnepligtige, som aftjener deres værnepligt inden for områder med relation til menneskerettigheder, ligestilling mellem kønnene, kvinders rettigheder, børns rettigheder, beskyttelse af miljøet, almen sundhedspleje og bekæmpelse af stofmisbrug. Det er efter min mening alt sammen i den god sags tjeneste, og det er det, som dette program om samfundstjeneste for værnepligtige er rettet mod. Philip Claeys (NL) Fru formand! Jeg vil gerne takke kommissæren for hans svar, men jeg har to små spørgsmål herom. For det første, hvordan forklarer kommissæren, at sådanne sager spredes gennem medierne? Disse oplysninger kommer fra en presseoversigt, og jeg tror, de blev nævnt i en tyrkisk-cypriotisk publikation. For det andet, hvordan kan Kommissionen kontrollere, om en del af disse midler alligevel ikke på en eller anden måde ender hos de tyrkiske besættelsestropper på Cypern, og om disse midler altså bruges til andet end det, de var bestemt til? Olli Rehn medlem af Kommissionen. - (EN) Fru formand! Det er helt centralt, hr. Claeys, at vi får ændret myter til fakta, og at misforståelser ændres til konkrete og faktuelle oplysninger. Jeg er derfor meget taknemmelig for, at De stillede mig dette spørgsmål. Ved at besvare Deres spørgsmål, som jeg lige gjorde, er jeg ret sikker på, at vi nu kan tilvejebringe fakta, som kan rette op på disse misforståelser i medierne, som hr. Claeys henviste til. Dette projekt afvikles som sagt i Tyrkiet af de tyrkiske bevæbnede styrker, og dette bør således afklare Deres spørgsmål om, hvor dette projekt og program finder sted Formanden Spørgsmål, der på grund af tidnød ikke var blevet besvaret, ville blive besvaret skriftligt (se bilag). Spørgetiden er afsluttet. (Mødet udsat kl. 19.55 og genoptaget kl. 21.00)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
1. Irán: Roxana Saberi esete Elnök A következő napirendi pont az Iránról szóló hat állásfoglalási indítvány megvitatása: Roxana Saberi esete. Tunne Kelam szerző. - Elnök asszony, amint az tegnap az emberi jogok világbeli helyzetéről folytatott vitában elhangzott, Irán hírhedt az emberi jogok megsértéséről. Ma Roxana Saberi esetét vitatjuk meg, annak az újságírónak az esetét, akinek mindössze három hete volt a tárgyalása, és nyolcévi börtönbüntetésre ítélték úgynevezett kémkedésért. Tény, hogy Roxana Saberi több mint egy hónapon át nem érte el az ügyvédjét. Nem volt esélye tisztességes vagy nyílt tárgyalásra, mert a tárgyalás zárt ajtók mögött zajlott. A vádlott éhségsztrájkot folytatott legalább két hétig. Igaz, felhagyott vele, de egészsége továbbra is nagy veszélyben forog. Ezért vagyunk ma itt, hogy üzenetet intézzünk az iráni hatóságokhoz, miszerint egyértelműen helytelenítjük az iráni forradalmi bíróság által 2009. április 18-án kimondott ítéletet, és felkérjük, hogy Roxana Saberit azonnal és feltétel nélkül engedjék szabadon azon az alapon, hogy a tárgyalást zárt ajtók mögött folytatták, jogi eljárás nélkül. Hozzá szeretném tenni, hogy Irán hírhedt a tömeges, módszeres, nyilvános kivégzéseiről, legyen az megkövezés, akasztás, beleértve a fiatalkorú elkövetőket is. Ez is része az üzenetünknek. Erik Meijer Két és fél perc, elnök asszony. Az elmúlt öt évben rengeteg vitánk volt Iránról. A képviselőcsoportom rokonszenvezett az 1970-es évek végi forradalommal, nem mintha bármilyen kapcsolata lett volna az akkori vallási szélsőségesekkel, hanem mert az előző kormány, amelyet a Pahlevi család vezetett, nem képviselte a népet. Az a kormány csak azért maradhatott fenn, mert szoros kapcsolatai voltak az Egyesült Államokkal és Európával. Mivel az ezt megelőző kormányt, amelyet Mosszadek miniszterelnök vezetett, és amely nagyobb népszerűségnek örvendett, külföldi nyomásra eltávolították, a népesség nagy része, amely szemben állt a kormánnyal, szélsőségesen nyugatellenes magatartást sajátított el. A Nyugatot nem szövetségesnek tekintették a demokráciáért és fejlődésért folytatott harcban, hanem nyerészkedő gyarmatosítónak és elnyomónak. Ma már nem lehet kétségünk afelől, hogy a hatalom olyan csoportok kezébe került, amelyek nemcsak az Egyesült Államokkal és Izraellel keresik a konfliktust, hanem szélsőségesen konzervatívak, vallási türelmetlenség és demokráciaellenesség jellemzi őket. Elnyomják saját állampolgáraikat, hatásukra az igazságszolgáltatás és a katonaság a vallási fanatikusok erős markába került, és megakadályozzák a szavazópolgárokat abban, hogy olyanokra szavazzanak, akik mérsékeltebb nézeteket vallanak. A nők, az etnikai, vallási kisebbségek jogait félresöpörték, és a halálbüntetést gyakran nyilvánosan hajtják végre, a legkegyetlenebb módon, a meg nem alkuvó magatartás elnyomásának eszközeként. Mi több, az ellenzéki tevékenység Iránon belül letartóztatást vonhat maga után. Az ellenzék külföldre menekült képviselőit üldözik, jelenlegi tartózkodási helyeiken az adott országok kormányai, médiája és közvéleménye rossz hírüket keltik. Látható ez azokból a törekvésekből, hogy a száműzött ellenzéket a terrorista szervezetek listájára helyezzék, továbbá hogy bezárassák az iraki Asraf menekülttábort. E Parlament, nagyon helyesen, nemrégiben felszólalt e két törekvés ellen. (Az elnök félbeszakítja a felszólalót) Paulo Casaca Elnök asszony, május 1-je, amely Nyugaton ünnepnap, Iránban sajnos továbbra is a küzdelem napja. Ebben az évben nemcsak az iráni munkások tüntetésének szokásos kegyetlen elfojtása jellemezte ezt a napot, hanem egy fiatal nő, a 17 éves Delara Darabi kivégzése is, akit bűnösnek találtak, noha minden arra mutatott, hogy nem követte el a bűntettet. Az Amnesty International szerint a fiatal nő a kivégzése előtti napon jövőbeni terveiről beszélt az édesanyjának, remélve, hogy a kiszabadítását követelő óriási kampány sikeres lesz. Delara Darabi immár újabb mártírja a vallási fanatizmusnak, mint oly sokan mások, akiknek a kivégzését elítéltük ebben a Házban. A héten az emberi jogi szervezetek is megerősítették azt a hírt, amelyet az Iráni Ellenállás Nemzeti Tanácsa tett közzé május 1-jén egy házasságtöréssel vádolt férfinek a lakani börtönben való megkövezéséről, és bejelentette egy gilani tartományból származó másik férfi küszöbön álló megkövezését is, újra csak meghazudtolva az erre a barbár gyakorlatra vonatkozó, feltételezett iráni moratóriumot. Ahogyan azt a halálbüntetés eltörléséért harcoló mozgalom, a Tire as Mãos de Caim jelentette, Irán világelső az egy főre eső kivégzések számában. Csak ma reggel négy embert végeztek ki az evini börtönben, míg május 2-án másik nyolcat a taibadi börtönben. A harmadik országbeli állampolgárok, mint az amerikai Roxana Saberi bebörtönzése szintén rutineljárás annak érdekében, hogy más országoktól diplomáciai engedményeket zsaroljanak ki. Ebben a tekintetben a Tire as Mãos de Caim titkára, Sergio D'Elia által tett észrevétel rendkívül találó és a legfontosabb pontra világít rá: a mollák rendszerének kegyetlenségéért nem egyedül az iráni fundamentalista rezsim a felelős. Az európai kormányok is hozzájárulnak ehhez a hallgatásukkal, a türelmükkel és a megbékítésre irányuló állandó vágyukkal, továbbá azzal, hogy engednek az iráni politikai és kereskedelmi zsarolásnak. A teheráni rezsim az egész világ, és még ennél is nyilvánvalóbban saját állampolgárainak békéjét és biztonságát fenyegeti olyan tettek által, amelyeket évtizedek óta gyakorol. Európa ahelyett, hogy ezt figyelembe venné, Iránban látja a Közel-Kelet problémáinak megoldását, amikor épp Irán a fő probléma. Megragadva ezt az utolsó alkalmat, hogy az Európai Parlament előtt beszélhetek, felkérem azokat, akik itt lesznek a következő ülésen, ne hagyják sorsukra az irániakat a börtönőreik markában, és ne hagyják a Közel-Kelet népét a vallási fanatizmus örvényében. Marios Matsakis szerző. - Elnök asszony, nem fogom elismételni, ami már elhangzott a könyörtelen iráni teokratikus rendszer kapcsán. Egyetértek ezekkel az álláspontokkal, ám én képviselőtársam, az imént távozott Mayer úr által említett hasonló szempontból kívánom megközelíteni a kérdést. Irán, ez a több évezredes civilizációval, kultúrával rendelkező ország, ma elszomorító állapotban van a demokrácia, az emberi jogok és az igazságszolgáltatás tekintetében. Ebben a helyzetben néhány nyugati országunk sem mondható vétlennek. Ne feledjük, hogy egyes kormányok, mint az USA és Nagy-Britannia kormánya éveken át támogatta, fegyverrel látta el és hatalmon tartotta az iráni sah jól ismert gyalázatos diktatúráját. Szükségszerű volt, hogy amikor a sah uralmát végül népfelkeléssel megdöntötték, az iszlám szélsőségesek termékeny talajra leljenek, beássák magukat a hatalomba, és a Nyugat elleni gyűlölet érzését ápolják. Erre jöttek a szélsőségesen erőszakos magatartású, egymást követő amerikai kormányok, a drasztikus szankciók álláspontja, amely csupán további szenvedést okozott az iráni népnek, és tovább erősítette a Nyugattal szembeni ellenséges érzéseket. Remélhetőleg az USA új elnöke, Obama elnök úr - aki úgy tűnik, az eszével kíván inkább harcolni, semmint az öklével, mint ahogyan azt az előző elnök, Bush úr oly eredménytelenül tette - új reményt ad arra, hogy az iráni nép Nyugathoz fűződő érzései és kapcsolatai javulnak majd. Egy ilyen közeledés segíteni fog az iráni átlag állampolgároknak megérteni, hogy a Nyugat a barátjuk kíván lenni, nem pedig az ellenségük, és végül Irán népe maga fogja megdönteni az iszlám fundamentalista rezsimet, amely olyan demokráciaellenesen ellenőrzi az életüket, és oly sok szenvedést okoz neki, mint a mai vitánk középpontjában álló esetben is. Ewa Tomaszewska Elnök asszony, Roxana Saberi 32 éves újságíró kettős (amerikai és iráni) állampolgárságú, és több - Amerikában, Angliában és Iránban szerzett - egyetemi diplomával rendelkezik. Újságíróként dolgozott Iránban, és megbízásának lejárta után is folytatta ezt a tevékenységet. Amikor letartóztatták, majd nyolcévi börtönbüntetésre ítélték azzal a hamis váddal, hogy az Egyesült Államoknak kémkedett. A hamis vád elleni tiltakozásként és a tisztességes tárgyalás elmaradása miatt éhségsztrájkba kezdett. Rendkívül lesoványodott. Édesített vizet kezdett inni orvosi felügyelet alatt, mostanra felhagyott az éhségsztrájkkal, és várja a fellebbezéséről szóló híreket. Egészsége és élete még mindig veszélyben forog. Irán közismert drákói büntetéseiről és nyilvános kivégzéseiről, a fiatalkorúakra sem kímélve. Követeljük Roxana Saberi kiengedését. Fellebbezünk a tisztességes tárgyalásért. Úgy vélem, a nemzetközi közösségnek nyomást kellene gyakorolnia Iránra annak érdekében, hogy hagyjon fel drákói eljárásaival. Laima Liucija Andrikienė Roxana Saberiről beszélünk, egy amerikai-iráni újságíróról, aki az ABC Radiónak, a BBC-nek és a dél-afrikai televíziónak dolgozott. Kémkedés miatti váddal nyolc évre ítélték és bebörtönözték, ahol éhségsztrájkba kezdett. Május 1-jén, mivel nagyon legyengült, a börtönkórházba szállították. Tudjuk, hogy öt héten át megtagadták tőle az ügyvédhez fordulás jogát. Tárgyalása sem tisztességes, sem nyilvános nem volt. Tegnap a BBC közölte, hogy a következő héten, május 12-én a fellebbezési bíróság meghallgatja Roxana Sabieri fellebbezését, ám ez is újra zárt ajtók mögött fog zajlani. Helytelenítjük az iráni forradalmi bíróságnak Roxana Sabierire vonatkozó megalapozatlan döntését. Továbbá úgy vélem, igen fontos, hogy újra arra ösztökéljük az iráni kormány intézményeit, hogy tartsák be az Irán által ratifikált összes nemzetközi emberi jogi előírást, különösen a Polgári és Politikai Jogok Nemzetközi Egységokmányát és az Emberi Jogok Egyetemes Nyilatkozatát, amely két utóbbi biztosítja a jogot a tisztességes tárgyaláshoz. Justas Vincas Paleckis E jogalkotási ciklus utolsó napján, egy ilyen csodás tavaszi napon, szép dolog volna azt remélni, hogy ez a téma, az emberi jogok megsértése valahogyan egyszer s mindenkorra lekerül a Parlament napirendjéről, és a Parlamentnek ezt nem kell többé megvitatnia e csodálatos teremben. Jóllehet, ez csupán egy ábránd, és ma, mint mindig, napirendünk zsúfolt, és még csak nem is tartalmazza a világ különböző országainak összes fájdalmas esetét. Nem ez az első alkalom, hogy Iránról vitázunk ezen a plenáris ülésen. Ezúttal Roxana Sabieri törvénytelen bebörtönzése képezik vitánk tárgyát. Látszólag jelentéktelen szabálysértés miatt - bort vásárolt - tartóztatták le, bár Iránban ez valóban szabálysértés. Ezt követően ugyanakkor azzal vádolták meg, hogy hivatalos megbízás nélkül dolgozik újságíróként, amit később az USA által megbízott kémkedés vádjává alakítottak. Az iráni kormány egynapos zárt ajtók mögött folyó tárgyalást rendezett, tanúk és tényleges, nyilvánosan közzétett vádak nélkül. Nem ez az első alkalom, hogy az iráni kormány lábbal tiporja az emberi jogokat, törvénytelenül börtönöz be embereket, és olyan ítéletet hoz, amely sérti a nemzetközi szabályokat. Delara Darabi kivégzése, Maryam Malek újságíró és a munkavállalói jogok védőinek fogva tartása - ez csak néhány példa a sok közül. Fel kell ismernünk, hogy az iráni fundamentalisták továbbra is rendeznek politikai tárgyalásokat abbéli igyekezetükben, hogy jobban megfélemlítsék a szabadgondolkodókat. Sajnálatos, hogy Irán ily módon folytatja elszigetelődési politikáját, és nem sikerül kiaknáznia a nemzetközi közösség és az Egyesült Államok új kormányának kezdeményezéseit, és rendeznie kapcsolatait. Mindig elmondom, hogy a párbeszéd és a kölcsönös megértés jobb a konfrontációnál, ám ezúttal azt javaslom, hogy erre az esetre nagyon szigorú, kemény módon reagáljunk, és követeljük, hogy az iráni rezsim bírósága tartsa tiszteletben az összes nemzetközi előírást. Struan Stevenson Elnök asszony, Roxana Sabieri újságíró koholt kémkedési vádak alapján való bebörtönzése szégyenletes, és egy újabb megdöbbentő bűntett a teheráni fasiszta rendszer bűnügyi visszaéléseinek hosszú lajstromán. Múlt pénteken, ahogyan Paulo Casaca elmondta, hóhérai fogtak egy 23 éves lányt és a cellájából az akasztófához vezették anélkül, hogy előtte szüleit értesíthette volna. Dilara Darabit 17 évesen felakasztották egy olyan bűntett miatt, amelyről azt vallotta, nem követte el. Ez történik Iránban az igazságszolgáltatás nevében. Mindennapos a nők - akár terhes nők - és gyermekek középkori megkínzása és kivégzése. Az emberi jogokkal való visszaélés a hétköznapi élet része, és mégis, vannak emberek itt a Parlamentben, akik támogatják ezt a korrupt és gonosz rendszert: azokhoz az európai vállalatokhoz hasonlóan, amelyek továbbra is üzletelnek Iránnal, szemüket befogják, fülük süket az elnyomottak kiáltására. Szégyen rájuk és szégyen a kegyetlen mollákra! Emlékezniük kellene a történelem tanítására: minden fasiszta rendszer kudarcra ítéltetett; a szabadság és az igazság mindig győzedelmeskedni fog a gonoszon. Erik Meijer (NL) Elnök asszony, eredeti felszólalási időkeretem méltatlanul félbe lett szakítva, mivel megközelítette a két és fél perces határt, de érvelésem következtetése az volt, hogy nem lehet változásokat létrehozni idegen beavatkozás vagy a katonai erőszak egyéb formáinak útján. Pontosan ez a fajta megközelítés volt az a múltban, amely a jelenlegi rendszer megszületéséhez vezetett. Ha idegen beavatkozással fenyegetik Iránt, sok, a jelenlegi kormányt gyűlölő iráni valójában rohanna a kormány támogatására, hogy megvédje a szülőhazáját. Ugyanakkor a másik végletbe sem eshetünk. Helytelen abban a hitben keresni az együttműködést ezzel a rendszerrel, hogy a hatalom jelenlegi összetétele tartós lesz, vagy, hogy az ország stabilitásának támogatása kedvez majd az európai energiaellátásnak. Az egyetlen módja, hogy javulást érjünk el, ha következetesen kiállunk az emberi jogokért, és támogatást nyújtunk a demokratikus ellenzéknek. Ebbe beletartozik az a fajta javulás is, amely a kedvezni fog az áldozatnak, aki e vita tárgya volt. Christopher Beazley Elnök asszony, szeretném támogatni munkatársamat - noha skót -, Struan Stevensont. Perzsia, mint ahogy azt mindannyian tudjuk, kontinensünk és a világ egyik nagy civilizációja volt. Rengeteg iráni tisztességes, jó ember. Struan a szívéből beszélt, és igaza van. Nincs ember, aki nőket és gyermekeket öl, és erre büszke. Mit fogunk tenni? Mi csupán az Európai Parlament képviselői vagyunk. Mindössze annyit tehetünk, hogy dühösen kiabálunk a kegyetlenség és embertelenség e formája ellen. Egyetlen következtetésem, hogy támogatnunk kell a demokratikus, civilizált irániakat, és együtt kell működnünk velük, hogy tisztességes, emberséges, civilizált kormányt biztosítsunk Irán jóravaló emberei számára, és ítéltessenek el a gyilkosok. Leonard Orban a Bizottság tagja. - Elnök asszony, a Bizottság szorosan nyomon követi Roxana Saberi esetét, beleértve a fellebbezési eljárásra való felkészülést, amely jövő hét elején veszi kezdetét. A Bizottság aggódik Roxana Sabieri egészségéért, akit legyengített az éhségsztrájk, amelyet Sabieri apja szerint azután kezdett el, hogy a teheráni forradalmi bíróság a múlt hónapban állítólagos kémkedésért nyolcévi börtönbüntetésre ítélte. A Bizottság úgy véli, Sabieri tárgyalása, amelyet zárt ajtók mögött folytattak, nem felelt meg a tisztességes és nyílt tárgyalás által megkívánt minimumkövetelményeknek. A Bizottság teljes mértékben támogatta a cseh elnökség által 2009. április 2-án Sabieri esetéről közzétett tanácsi nyilatkozatot. Reméljük, hogy az iráni igazságszolgáltatás késedelem nélkül tisztességes és nyílt tárgyalást fog biztosítani, gondoskodva az iráni jogszabályok szerinti minden biztosítékról. A Bizottságot mélyen aggasztja az emberi jogok és az alapvető szabadságok helyzetének folyamatos romlása. Delara Darabi közelmúltban történt kivégzése, akit május 1-jén akasztottak fel egy olyan bűntettért, amelyet állítólag kiskorúként követett el, a gyászos helyzet egy újabb megerősítése. Az EU ebben az esetben is közzétett egy nyilatkozatot, amely mélyen elítéli a kivégzést. A Bizottság ismételten szorgalmazta, és továbbra is szorgalmazni fogja, hogy az iráni hatóságok tartsák tiszteletben az emberi jogokat a nemzetközi kötelezettségvállalások tekintetében, beleértve a Polgári és Politikai Jogok Nemzetközi Egységokmányával és az Emberi Jogok Egyetemes Nyilatkozatával kapcsolatosakat. Az emberi jogok helyzetének javulása Iránban a Bizottság számára elengedhetetlen ahhoz, hogy a közeljövőben fokozza az országgal folytatott politikai párbeszédet és együttműködést. Elnök A vitát lezárom. A szavazásra a vita végén kerül sor. Írásbeli nyilatkozatok (az eljárási szabályzat 142. cikke) Glyn Ford írásban. - Roxana Saberi 2009. április 18-i "kémkedésért” való elítélésére anélkül került sor, hogy Saberinek lehetősége lett volna ügyvédhez fordulni, és olyan tárgyalás alapján, amely nem volt sem tisztességes, sem nyílt. Nem vagyok naiv. Amerika alkalmaz kémeket, de amennyiben Roxana Saberi kém volt, az iráni hatóságok semmit sem tettek annak érdekében, hogy bárkit is meggyőzzenek erről. A tárgyalás részrehajlása és a vádlott manipulációja az igazságszolgáltatás valóságos paródiája volt. Csak üdvözölhetem az állásfoglalást, amely Roxana Saberi azonnali hatállyal történő szabadon engedését követeli azon az alapon, hogy a tárgyalást zárt ajtók mögött folytatták megfelelő jogi eljárás, és a nemzetközi szabályoknak való legcsekélyebb megfelelés nélkül.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Afgørelse om uopsættelig forhandling Formanden. Første punkt på dagsordenen er afstemning om to anmodninger om uopsættelig forhandling om: Kommissionens forslag til Rådets afgørelse om yderligere makrofinansiel bistand til Forbundsrepublikken Jugoslavien (KOM(2002) 436 - C5-0401/2002 - 2002/0192(CNS)) og Kommissionens forslag til Rådets afgørelse om supplerende makrofinansiel bistand til Bosnien-Hercegovina (KOM(2002) 437 - C5-0402/2002 - 2002/0193(CNS)). Westendorp y Cabeza (PSE). Hr. formand, i begyndelsen mente Udvalget om Industripolitik, Eksterne Økonomiske Forbindelser, Forskning og Energi faktisk, at der af proceduremæssige årsager ikke skulle gives grønt lys for uopsættelighed, da det nu er tredje eller fjerde gang, at Rådet foreslår uopsættelighed omkring disse spørgsmål, når det i virkeligheden burde forelægge dem til tiden, så Parlamentet kan udtale sig inden for de sædvanlige tidsfrister. Men på grund af situationen i Bosnien-Hercegovina og Jugoslavien, og i betragtning af at dette vil være sidste gang, vi godkender uopsættelighed - vi anmoder Kommissionen og Rådet om ved senere lejligheder at følge den normale procedure - er vi villige til at acceptere uopsættelig behandling. Wynn (PSE) Hr. formand, kommissær Patten sendte i går en skrivelse til Parlamentets formand, hvori han bad Parlamentet om så hurtigt som muligt at vedtage tillægs- og ændringsbudget nr. 4 vedrørende en bevilling på 70 millioner euro til Afghanistan. Den ekstra bevilling er i overensstemmelse med det løfte, Kommissionen afgav i Tokyo i januar. På trilogen mellem kl. 21 og kl. 22.30 i går aftes blev repræsentanter for Parlamentet og Rådet enige om hurtigst muligt at vedtage tillægs- og ændringsbudget nr. 4, som Rådet allerede har godkendt. På grundlag af kommissær Pattens skrivelse vil jeg gerne bede om, at afstemningen om tillægs- og ændringsbudget nr. 4 betragtes som uopsættelig, så vi kan vedtage det i denne mødeperiode. I så fald indkalder vi til møde i Budgetudvalget kl. 10.30 i formiddag. Jeg vil derfor gerne oplyse dem af mine kolleger, der ikke allerede ved det, om, at der er møde i Budgetudvalget kl. 10.30 i dag i stedet for det planlagte koordinatormøde. Formanden. Så snart betænkningen er indgivet, kan den sættes på dagsordenen. Da der ikke er nogen problemer, kan vi behandle den i denne uge. Formanden. Næste punkt på dagsordenen er betænkning (A5-0289/2002) af Sjöstedt for Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik om forslag til Europa-Parlamentets og Rådets forordning om grænseoverskridende overførsel af genetisk modificerede organismer (KOM(2002) 85 - C5-0079/2002 - 2002/0046(COD)). Wallström Hr. formand, mine damer og herrer. Først vil jeg gerne takke Jonas Sjöstedt, som er ordfører for emnet, og som har gjort en gedigen indsats på dette komplicerede område. Det er et vigtigt område, ikke bare for os her i Europa, men også for resten af verden og i særdeleshed for vores partnere i udviklingslandene. Som De sikkert er klar over, er den protokol, som vi skal behandle i dag, knyttet til De Europæiske Fællesskabers nyligt gennemførte ratificering af Cartagena-protokollen om biosikkerhed. Det overvejende mål med denne FN-aftale er at fastlægge fælles regler for grænseoverskridende overførsel af genetisk modificerede organismer med det formål at opnå global beskyttelse af den biologiske mangfoldighed og menneskers helbred. EU skal opfylde sine internationale forpligtelser. Derfor skal vi indlemme bestemmelserne i protokollen om biosikkerhed i vores lovgivning. Dette forslag supplerer den gældende fællesskabsret, især i spørgsmålet om eksport af genetisk modificerede organismer, så den stemmer bedre overens med bestemmelserne i protokollen om biosikkerhed. Forslaget består af følgende hoveddele. For det første forpligtelsen til at anmelde eksport af genetisk modificerede organismer, som er beregnet til forsætlig udsættelse i miljøet. For det andet forpligtelsen til at informere vores internationale partnere om Fællesskabets metoder, lovgivning og afgørelser om genetisk modificerede organismer samt om uforsætlig udsættelse af sådanne organismer. For det tredje en samling regler, som skal anvendes til at identificere genetisk modificerede organismer til eksport. Disse regler er i overensstemmelse med den seneste udvikling inden for fællesskabslovgivningen om genetisk modificerede organismer og især med bestemmelserne i forslaget til forordning om sporbarhed og mærkning. I det nuværende forslag er der ingen nye, særlige fællesskabsbestemmelser vedrørende import eller overførsler af genetisk modificerede organismer mellem medlemsstaterne. En sådan import eller overførsler vil også i fremtiden blive omfattet af gældende fællesskabslovgivning. Jeg vil kraftigt betone, hvor vigtigt det er, at arbejdet med dette forslag skrider hurtigt fremad. EU har spillet en nøglerolle i de internationale forhandlinger lige siden de startede. Vi må vise, at der ikke hersker nogen tvivl om, at vi vil opfylde vores forpligtelser, og at vi vil kunne gennemføre protokollen fuldt ud, så snart den træder i kraft. Sjöstedt (GUE/NGL) Hr. formand, da Cartagena-protokollen blev vedtaget for et par år siden, var det et stort fremskridt for både EU og EU-landene. Protokollen er baseret på forsigtighedsprincippet og respekterer staternes ret til at have strengere nationale regler for handel med genetisk modificerede produkter. Protokollen er et vigtigt eksempel på, hvordan globale handelsregler kan tage udgangspunkt i miljø- og forbrugerbeskyttelse. Den er et positivt alternativ til dele af Verdenshandelsorganisationens praksis. Med vedtagelsen af det lovforslag, som vi nu forhandler om, vil Cartagena-protokollen blive EU-lov. Ved import skal de gældende EU-regler fortsat gælde, men dette forslag regulerer eksporten fra EU. Det haster med at vedtage reglerne. Antallet af lande, som har ratificeret protokollen, stiger, så den snart formelt kan træde i kraft. Ved at vedtage denne lovgivning kan EU blive et positivt globalt eksempel på området. Europa-Parlamentet vil gerne indgå i et tæt samarbejde med Kommissionen og Rådet for at sørge for, at disse love færdiggøres så hurtigt som muligt. Som ordfører mener jeg, at Kommissionens forslag til lovgivning har flere svagheder. På vigtige områder strækker forslaget sig ikke lige så vidt som selve Cartagena-protokollen, og på andre områder skaber forslaget unødige uklarheder. Derfor foreslår jeg og Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik skærpelser på en række punkter. Ingen såsæd eller produkter, som ikke er godkendt til anvendelse i EU, skal kunne eksporteres. Undtagelser for såsæd skal kun kunne gøres af f.eks. klimaårsager. Vi kan ikke have forskellige grader af sikkerhed og forbrugerbeskyttelse for os og for andre. For at en eksport skal kunne godkendes, skal der kræves, at det importerende land udtrykkeligt har godkendt importen. Et manglende svar skal aldrig kunne tolkes som en accept, hvilket det faktisk kunne i Kommissionens lovforslag. Dette gælder ikke mindst lande med begrænset teknisk kapacitet på området, da det er afgørende at sørge for, at de virkelig anbefaler og kan håndtere importen. Den ansvarlige for anmeldelsen skal altid være den egentlige eksportør. Dette er vigtigt for at undgå uklare ansvarsforhold. Det er også mere på linje med, hvad Cartagena-protokollen faktisk foreskriver. EU skal i de fortsatte forhandlinger inden for rammerne af Cartagena-protokollen støtte forslag om internationale regler, som klarlægger virksomhedens juridiske ansvar. Offentlighedens ret til information om, hvad der eksporteres, skal klarlægges og styrkes, samtidig med at respekten for legitime forretningshemmeligheder bevares. EU's fællesskabsret skal også gøre helt klart, at eksport til andre lande altid skal respektere de strengere regler, som disse lande har ret til at indføre helt i overensstemmelse med Cartagena-protokollen. Jeg håber derfor, at så stor en del som muligt af ændringsforslagene fra Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik samt de ændringsforslag, som er stillet af GUE/NGL-Gruppen, Verts/ALE-Gruppen og PSE-Gruppen vil blive vedtaget i fællesskab. Jeg vil også takke de ansvarlige tjenestemænd i Kommissionen for et rigtigt godt samarbejde. Jeg takker samtidig mine kolleger i Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik. Müller, Emilia Franziska (PPE-DE) . (DE) Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, EU undertegnede Cartagena-protokollen om biosikkerhed i 2000. Denne internationale aftale skal nu gennemføres i EU-lovgivningen, og det så hurtigt som muligt. Formålet med protokollen er at undgå den negative indvirkning på den biologiske mangfoldighed og på den menneskelige sundhed i forbindelse med handlen med levende GMO'er gennem internationale bestemmelser. Protokollen regulerer en sikker overførsel, håndtering og anvendelse af genetisk modificerede organismer, hvor hovedvægten ligger på den grænseoverskridende overførsel. Til det formål skal der være en procedure med forudgående informeret samtykke fra importlandet. Ved GMO'er, der anvendes direkte som fødevarer og foder eller til forarbejdning, skal der foretages anmeldelse til Kommissionen respektive Clearingcentret for Biosikkerhed. Bestemmelserne i forordningen kommer kun til at gælde for eksport til tredjelande uden for EU. For handel mellem EU-medlemsstater og for import til EU er fællesskabslovgivningen allerede gældende. Den kommende EU-forordning bør her lægge sig så tæt op ad protokollens retningslinjer som muligt for at skabe retssikkerhed og undgå unødigt bureaukrati gennem fælles internationale standarder. I samme forbindelse skal det sikres, at der ikke opstår yderligere formaliteter for de europæiske eksportvirksomheder, men kun dem, der allerede skal være opfyldt på nuværende tidspunkt ved eksport til tredjelande. Sjöstedt-betænkningen har det mål at bevare den biologiske mangfoldighed, men har dog i vid udstrækning mistet det af syne. Betænkningen indeholder mange krav, der på den ene side rækker langt videre end Cartagena-protokollen og på den anden side forsøger at forhindre handlen med levende GMO'er ad kunstig vej. At medtage krav med hensyn til sporbarhed og ansvar i forordningen er efter min mening ikke formålstjenligt, for disse emner bliver for øjeblikket diskuteret i en særskilt lovgivningsprocedure og har derfor ikke noget at gøre i denne forordning. I protokollen gås der ud fra, at GMO'er, der eksporteres til anvendelse under forhold med indesluttet anvendelse, er undtaget fra den komplicerede og krævende notifikationsprocedure. En tilsvarende klar bestemmelse mangler i denne betænkning og også i Kommissionens forslag. Derfor genfremsætter jeg ændringsforslag 50 fra Udvalget om Landbrug og Udvikling af Landdistrikter sammen med fru Sommer og hr. Purvis og beder om støtte hertil. Jeg mener ikke, at GMO'er, der anvendes på laboratorier og ikke sættes ud i miljøet, udgør nogen fare for den biologiske mangfoldighed eller den menneskelige sundhed. De skal derfor fritages for notifikationsproceduren. I ændringsforslag 51 kræver vi yderligere undtagelser fra notifikationsproceduren for dermed ikke at vanskeliggøre handlen med GMO'er med unødvendige bureaukratiske barrierer. Desuden skal forordningen lægge sig så tæt op ad Cartagena-protokollen som muligt for at skabe større retssikkerhed for international handel. Derfor er det nødvendigt, at GMO'er, for hvilke det pågældende importland allerede én gang har tildelt en eksportør en godkendelse, og GMO'er, for hvilke det pågældende importland allerede har givet godkendelse til frilandsforsøg, kan eksporteres uden omfattende godkendelsesprocedurer. Dobbeltnotificeringer er ikke særlig hensigtsmæssige, for de skaber mere bureaukrati og på ingen måde øget sikkerhed for mennesker og miljø. Vi har brug for fornuftige og praktisk anvendelige regler for at kunne udnytte de bioteknologiske muligheder i tredjelandene og i den forbindelse samtidig bevare den biologiske mangfoldighed. Sommer (PPE-DE). Hr. formand, fru kommissær, mine damer og herrer, jeg vil også gerne indlede med at takke vores ordfører, hr. Sjöstedt, for det gode arbejde, han har ydet med betænkningen om gennemførelse af Cartagena-protokollen om biosikkerhed. Han har - det har kommissæren også bemærket flere gange - tydeligvis studeret originaldokumentet meget nøje, og det er således lykkedes ham at præcisere de i sig selv gode forslag fra Kommissionen på et par punkter. I forbindelse med gennemførelsen af protokollen handler det hovedsageligt om at finde frem til en endnu uafklaret ordning for EU-eksport af levende GMO'er til tredjelande. Her har den praktiske anvendelighed højeste prioritet. Vi må finde frem til en realistisk, anvendelig lovgivning. Netop derfor er det efter min mening forkert og endda skadeligt at ville gribe ind i endnu ikke afsluttede lovgivningsprocedurer og gå en omvej gennem den foreliggende betænkning om gennemførelse af Cartagena-protokollen. Dermed mener jeg procedurerne for genetisk modificerede fødevarer og foderstoffer respektive for mærkningen af dem og deres sporbarhed. Det er kun et par uger siden, vi havde emnet til førstebehandling og afstemning her i plenarforsamlingen. Afgørelsen var knap, det vil sige, at holdningerne er forskellige, og for øjeblikket venter vi på Rådets udtalelse. Også direktivforslaget om miljøansvar diskuteres for øjeblikket i Udvalget om Retlige Anliggender og Det Indre Marked. Der er slet ikke udsigt til en afgørelse på dette område. Derfor skal det absolut forkastes at fastlægge noget i betænkningen om ansvar i forbindelse med GMO'ers sporbarhed og tilsætningsstoffer. Disse spørgsmål har intet at gøre med Cartagena-protokollens gennemførelse i fællesskabslovgivningen. Jeg har derfor besluttet mig for at stille nogle forslag om opdelte afstemninger for at korrigere det efter min mening usaglige afstemningsresultat i Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik. Det var heller ikke korrekt, da Udvalget om Landbrug og Udvikling af Landdistrikter i sin udtalelse ville udvide reglerne om undtagelse fra dokumentations- og informationsprocedurerne for levende GMO'er i transit og under forhold med indesluttet anvendelse til også at omfatte GMO'er til forsknings- og udviklingsformål, det vil sige til afprøvning i marken i henhold til del B i direktiv 2001/18/EF om udsætning i miljøet. Efter min vurdering handler det dog snarere om en unøjagtighed eller egentlig om en misforståelse. En sådan fremgangsmåde ville nemlig hverken være etisk eller moralsk forsvarlig. Der er immervæk tale om levende GMO'er, der endnu befinder sig på et forskningsstadium, de er altså ikke garanteret sikre. Hvis vi tillader, at GMO'er, der ikke er tilladt i EU, eksporteres til afprøvning i marken til tredjelande uden kontrolmulighed - det vil sige med henblik på udsætning i miljøet - så handler vi uforsvarligt. Jeg siger det, fordi jeg er tilhænger af grøn genteknologi, hvilket helt sikkert er fremgået meget tydeligt i de tidligere diskussioner her i Europa-Parlamentet om direktivet om udsætning i miljøet og om forslag til forordninger, sporbarhed og mærkning af GMO-fødevarer og -foderstoffer. Med en undtagelse fra dokumentationspligten for levende GMO'er med henblik på udsætning i miljøet i tredjelande ville vi bidrage til en varig flytning af forskningen til udlandet uden for EU, uanset om moratoriet fortsatte i EU eller blev ophævet. Det ville nemlig under alle omstændigheder være væsentligt lettere at drive forskning andre steder end i EU. Vi må dog indse, at vi skal muliggøre og styrke forskning i EU igen, i øvrigt også for selv at kunne kontrollere, hvad der sker på området. Derfor indstiller jeg sammen med min kollega Emilia Müller to nye ændringsforslag til dagens afstemning på vegne af min gruppe. Der er tale om de allerede nævnte ændringsforslag 50 og 51 til artikel 4. Det første ændringsforslag begrænser undtagelsen fra dokumentations- og informationsproceduren til GMO'er i transit og under forhold med indesluttet anvendelse. Vi har virkelig brug for disse undtagelser for ikke at stille hindringer i vejen for forskningen, og jeg er overbevist om, at frygten for eventuelle hændelser på dette område, f.eks. i form af ødelagte transportbeholdere, er overdrevet. Så skulle jeg heller ikke gå over gaden, så skulle jeg heller ikke sætte mig ind i en bil eller gå om bord på et fly, for der er altid mulighed for, at der kan ske noget, også selv om sandsynligheden er meget lille. Det andet ændringsforslag vedrører en undtagelse fra informationsproceduren i forbindelse med GMO-eksport til et tredjeland, hvis dette tredjeland allerede har udstedt en godkendelse til udsætning i miljøet for samme GMO i et andet land. Disse undtagelsesbestemmelser er nødvendige, da den såkaldte AIA-procedure, Advanced Informed Agreement, som informationsprocedure ikke kan garantere større sikkerhed i dette tilfælde og således vanskeliggør den grænseoverskridende overførsel unødigt. Jeg håber, De kan følge min argumentation, og beder Dem naturligvis om at støtte mig ved afstemningen. Lund (PSE). Først en tak til Kommissionen for det fremlagte forslag til forordning og en stor tak til hr. Sjöstedt for en fremragende betænkning om gennemførelsen af Cartagena-protokollen, der gør, at vi bedst muligt kan sikre det globale beskyttelsesniveau i forbindelse med overførsel af GMO'er. Jeg finder det vigtigt, at specielt udviklingslandene bliver beskyttet mod de negative virkninger af en ofte aggressiv markedsføring af GMO'er med de alvorlige virkninger, de kan have for menneskers sundhed - ikke mindst hvis vi ønsker at bevare den biologiske mangfoldighed i de pågældende lande. Kommissionens forslag til forordning er på visse punkter måske ikke helt klart, men det synes jeg derimod, at hr. Sjöstedts betænkning og en række af de fremlagte ændringsforslag i høj grad råder bod på; her skal jeg kun fremhæve de allervæsentligste elementer: Først og fremmest finder jeg det afgørende, at vi bistår udviklingslandene med at opbygge den administrative kapacitet og den ekspertise, som er nødvendig for at undgå, at de bliver tromlet ned af multinationale firmaer, som har ubegrænsede ressourcer til rådighed i deres markedsføring. For det andet er det vigtigt, at forsigtighedsprincippet bliver grundlaget. Ikke mindst i forhold til udviklingslandene er det helt afgørende, at tvivl om de negative virkninger i de pågældende lande omkring den biologiske mangfoldighed virkelig tages alvorligt, og det er ligeledes afgørende, at lovgivningen kommer til at gælde for både GMO'er til udsætning i miljøet og for genmanipulerede fødevarer og foderstoffer. Endelig finder jeg det rigtigt, som hr. Sjöstedt fremhæver det og fremlægger forslag om, nemlig at det ikke er tilstrækkeligt, at eksportøren anmelder en overførsel af GMO'er. Der bør foreligge en egentlig godkendelse fra modtagerlandenes myndigheder og det på en sådan måde, at et manglende svar fra disse myndigheder naturligvis ikke kan opfattes som en stiltiende accept. Jeg mener, at det bør gælde alle overførsler og ikke kun første gang, der sker overførsel, da modtagerlandet bør have mulighed for at følge GMO-produkternes omfang i deres land. Det er også godt, at eksport fra EU-området alene kommer til at ske af produkter, som EU selv har godkendt. Og endelig vil jeg tillægge det stor betydning, at vi i EU-landene har nogle ensartede og følelige sanktioner, således at en tilsidesættelse af lovgivningen ikke viser sig at være gratis eller næsten gratis i visse lande og ikke i andre. Det bør ikke være sådan, at det er mere attraktivt at overtræde lovgivningen, det vil sige foretage ulovlig overførsel, i nogle lande end i andre. Jeg mener, at vi med vedtagelse af hr. Sjöstedts betænkning og en række af de ændringsforslag, som også hr. Sjöstedt har taget initiativ til, vil få en fair og en konsekvent gennemførelse af Cartagena-protokollen. Sterckx (ELDR). Hr. formand, som det fremgår af Kommissionens forslag og hr. Sjöstedts betænkning, er det vigtigste, at Cartagena-protokollen gennemføres i europæisk lovgivning, og at vi er i stand til at gennemtvinge den. Biosikkerhed og biologisk mangfoldighed er meget vigtige anliggender, og det er derfor vigtigt, at vi sørger for, at protokollen bliver til EU-lovgivning. Men går vi ud fra, at protokollen er god, som den er, eller vil vi benytte denne lejlighed til at gøre en undtagelse og være strengere end protokollen? Hvis det er hensigten at gennemføre protokollen, må vi også gøre det. Jeg synes, det er vigtigt for den videnskabelige forskning i Unionen, at vi ikke på en eller anden måde unødigt udelukker Unionen fra resten af verden eller gør arbejdet unødigt vanskeligere end i resten af verden. Genteknologi er en banebrydende og efter min mening meget nyttig teknologi. Som ved alle teknologier afhænger det naturligvis af, hvordan den anvendes. Jeg tror desuden, at handel er nødvendig, og at grænser må overskrides, for at videnskabsfolk kan forske. Sådan fungerer videnskaben nu engang, og jeg synes, at denne forskning lægger så få hindringer i vejen som muligt for denne forskning. Vi skal gøre, hvad der er nødvendigt, og undlade at gøre, hvad der ikke er nødvendigt. Jeg synes derfor, at vi skal gennemføre protokollen, og at betænkningen indeholder nogle ting, som ikke bidrager til denne proces. I forbindelse med behandlingen af betænkningerne om GMO'erne for et par uger eller måneder siden gjorde jeg opmærksom på, at jeg personligt har indvendinger mod sporbare eller ikke-sporbare produkter, med andre ord ting, som man kan opdage eller ikke opdage. Vi vil ikke føre den debat på ny, for den er allerede ført, men min gruppe vil i hvert fald støtte ændringsforslag 51 og 50. De Kristelige Demokrater har drøftet det. Når det drejer sig om begrænset anvendelse og om transit, indeholder protokollen en undtagelse. Jeg kan derfor ikke indse, hvorfor vi ikke skulle gøre det. For det andet kan jeg ikke indse, hvorfor vi, hvis modtagerlandet allerede har tilladt GMO'erne, på ny skulle anmode om import af samme produkt og gentage alt papirarbejdet. Jeg synes, det er unødige begrænsninger. Det er naturligvis rigtigt, og efter min mening udmærket, at vi skal give tredjeverdenslandene så mange oplysninger som muligt for at sikre, at også de kan foretage en grundig vurdering. Det vigtigste er, at vi gennemfører protokollen i EU-lovgivningen, men lige så vigtigt er det, at EU ikke bliver en ø, hvor der kun må og kan forskes lidt eller slet ikke i denne teknologi, som efter min opfattelse kan være meget nyttig, både for os og for befolkningen i tredjeverdenslandene. González Álvarez (GUE/NGL). Hr. formand, vores gruppe støtter fuldt ud betænkningen af Jonas Sjöstedt. Mit indlæg vil være centreret om de aspekter, som vi finder vigtigst. I betænkningen lægges der op til strengere kontrol med grænseoverskridende overførsel af genetisk modificerede organismer, ikke for at forvride handlen - som det er blevet sagt her - men for at beskytte den biologiske mangfoldighed, folkesundheden og borgernes ret til at vælge. Der lægges også op til, at forsigtighedsprincippet anvendes korrekt - og det bliver ikke altid anvendt, som det burde - og Kommissionens og medlemsstaternes samarbejde med tredjelande, der ikke yder tilstrækkelig garanti for at være i stand til at træffe beslutning. I betænkningen støttes strengere internationale regler og foranstaltninger for ansvar og erstatning for eventuelle skader. Genetisk modificerede organismer kan ikke eksporteres, hvis der ikke er en skriftlig aftale fra modtagerlandene. Der er en sag, som vi ved er kontroversiel, og som vil skabe vanskeligheder: eksport af genetisk modificerede organismer, som ikke accepteres i EU, til tredjeverdenslande. Vi havde det samme problem sidste år med direktivet om markedsføring af sikre produkter, eller usikre produkter, da vores forslag om, at organismer eller produkter, som ikke accepteres i EU, ikke måtte eksporteres til den tredje verden, ikke blev vedtaget. Jeg finder det moralsk forkasteligt, at genetisk modificerede organismer, som ikke accepteres i EU, kan eksporteres til den tredje verden. Vi anmoder om en begrænsning af de fortrolige oplysninger, vi forlanger mere åbenhed for at respektere borgernes krav på oplysninger. Der er - som Jonas Sjöstedt sagde - nogle ændringsforslag underskrevet af tre politiske grupper i Parlamentet, som vi støtter særligt, men jeg vil tale om ændringsforslag 54, som vi finder vigtigt, fordi vi især er i kontakt med Latinamerikas folk, og som drejer sig om de socioøkonomiske aspekter ved genetisk modificerede organismers følger for beskyttelsen af den biologiske mangfoldighed og deres indvirkning på oprindelige og lokale samfund. For kort tid siden forsvarede mapucheindianere fra Chile her i Parlamentet netop mangfoldigheden. Vi kan ikke bringe den i fare med eksport af genetisk modificerede organismer, som vi ikke accepterer her, og som er sundhedsfarlige. Hr. formand, vi mener, at der ikke er andre interesser bag betænkningen af hr. Sjöstedt - hverken økonomiske eller en eller anden form for lobbyvirksomhed - end beskyttelse af sundheden, den biologiske mangfoldighed og borgernes ret til at vælge. Da vi ikke kunne forhindre en mere eller mindre ukontrolleret spredning af genetisk modificerede organismer, så lad os gøre kontrollen af den grænseoverskridende overførsel og overholdelsen af Cartagena-protokollen til et budskab fra Parlamentet til befolkningen. Breyer (Verts/ALE). Hr. formand, kære kolleger, vi hilser Sjöstedt-betænkningen velkommen. Hr. Sjöstedt har efter min mening ydet et fremragende stykke arbejde - især fordi han har vovet at gå videre end Kommissionens mindstestandard. Jeg mener, at vi som Parlament skal sætte en milepæl med vores afstemning og - som den foregående taler allerede har gjort opmærksom på - understrege, at beskyttelsen af den biologiske mangfoldighed har højeste prioritet, beskyttelsen af befolkningen, men også valgfriheden for de såkaldte tredjelande, som der eksporteres til. Netop de seneste rapporter, de seneste diskussioner med USA, med staterne i Afrika, især Somalia - lande, som så at sige får pistolen sat for brystet og må vælge, om de vil spise eller dø - hvor man udnytter situationen, hvor befolkningen i disse lande sulter, til at forpligte dem til at købe genetisk modificerede fødevarer, understreger, at der virkelig er tale om manglende valgfrihed. Jeg kan kun opfordre kommissæren til at holde fast i den strenge linje over for USA, og jeg vil gerne bede Dem om ikke at gå i knæ under truslerne fra USA, men derimod understrege, at vi ikke giver efter her. Vi må frem for alt ikke ophæve moratoriet, da De ved, at der kun er én eneste medlemsstat, der har gennemført direktivet om udsætning i miljøet. Vi er meget langt fra en ansvarsordning og en tilfredsstillende mærkningsordning. Det skal stå i centrum. Vi skal med denne betænkning og med denne afstemning vise, at vi er i stand til at lukke de store huller, der stadig er i Cartagena-protokollen. Her vil jeg gerne henlede opmærksomheden på eksporten af fødevarer og fødevarebistand. Her må vi ikke give efter for USA's pres og sætte os op imod disse landes ønsker, vi skal derimod understrege, at landene også skal informeres. Også her er det vigtigt, at vi ikke krænker alle verdens forbrugeres ret til at afgøre, hvad de skal spise. Vi skal med denne afstemning frem for alt understrege, at vi ikke må eksportere en risiko, vi ikke selv er parate til at løbe, til andre lande. Vi har oplevet det i forhold til Østeuropa, men også især landene i den tredje verden. Vi må ikke flytte risikoen, vi skal derimod sørge for at få de højeste standarder og understrege, at det er standarden i Europa, der skal være gældende, og sørge for, at disse lande ikke bliver gjort til et risikoområde for forskning, der slet ikke ville have fundet sted hos os selv. Vi må ikke misbruge disse lande til risikofyldt forskning. Det ville ikke alene være et brud på sikkerheden, vi ville også træde menneskerettighederne under fode, hvis vi misbrugte disse lande til forskning, der er for risikofyldt for os. Det er imidlertid også vigtigt - og det har hr. Sjöstedt allerede været inde på - at vi virkelig løser problemerne med ansvar og mærkning tilfredsstillende. Vi skal, hvad ansvaret angår, også skabe et instrument, som får industrien til at omgås disse spørgsmål mere ansvarligt. Derfor vil jeg gerne endnu en gang indtrængende bede kommissæren om i sin afsluttende erklæring at komme ind på, hvordan hun forholder sig til FN's fødevarebistand, og hvordan hun påtænker at håndtere moratoriet, så længe vi ikke har reguleret de kriterier, som vi også presser på for hos Kommissionen, på tilfredsstillende vis. Blokland (EDD). Hr. formand, under tidligere forhandlinger har jeg udtalt, at det er meget vigtigt, at eksporten af GMO'er til tredjelande sker forsvarligt. Argumentet om, at udviklingen af genetisk modificerede organismer medvirker til løsningen af fødevareproblemet i den tredje verden, bør faktisk gælde i praksis. Beretningerne om det såkaldte terminatorgen, som blokerer planters formering, er temmelig foruroligende. Jeg håber, at misbrug og forkert praksis kan undgås, hvis protokollen overholdes. EU og medlemsstaterne har allerede taget det første skridt i den rigtige retning med hensyn til import og eksport af GMO'er, nemlig ved at godkende Cartagena-protokollen. Vi står nu over for det næste skridt, nemlig gennemførelsen af protokollen i tydelig lovgivning. Direktiv 2001/18/EF og den lovgivning, der er under udvikling om mærkning af GMO'er, bør danne grundlag for lovgivningen. Jeg mener derfor, at forordningen om international handel med GMO'er skal afstemmes nøje efter disse. Også i andre lande skal folk være informeret om eventuelle sikkerhedsrisici, inden de kan træffe beslutning om at acceptere et parti med GMO'er. De vil også vide, om beskyttelsesniveauet, sikker anvendelse og den biologiske mangfoldighed kan garanteres. Desuden kan jeg forestille mig, at også disse lande lægger vægt på den valgfrihed, som vi i Europa hæger så meget om. Rotterdam-konventionen om import og eksport af kemiske stoffer udviser ligheder med denne lovgivning. Begge aftaler er baseret på det gode udgangspunkt, at import kun må finde sted, hvis de importerende parter er informeret på forhånd og derefter har accepteret. Dette betragter jeg som et udmærket udgangspunkt. Ligeledes betragter jeg det som en fordel, at udviklingslande kan få hjælp og information om GMO'er. På den måde kan man bruge den viden om GMO'er, som findes andre steder i verden. Selvfølgelig er det disse landes eget ansvar at træffe beslutning om, hvad de gør med denne information. Vi bør også acceptere, at lande træffer mere vidtgående foranstaltninger for at nå et højere beskyttelsesniveau. Både lande i og uden for EU bør have mulighed for at gå længere end Cartagena-protokollen. Hr. formand, med den foreliggende tekst kan medlemsstaterne fuldt ud bestræbe sig på at forhindre utilsigtet grænseoverskridende overførsel af GMO'er. Jeg kan derfor kraftigt støtte hr. Sjöstedts betænkning. Thomas-Mauro (NI). Hr. formand, så er vi på ny samlet for at drøfte GMO-spørgsmålet. I dag er der tale om grænseoverskridende overførsler af disse produkter, som ikke er som andre produkter. Vil der i morgen blive tale om at lovgive om tilfælde af tilfældig frøspredning eller uforsætlige risici i forbindelse med GMO'er? Jeg overdriver selvfølgelig. Men det er sikkert, at vi kun står ved begyndelsen til en lang række forhandlinger, som, må De indrømme, nogle gange antager en surrealistisk tone. Vi anerkender målsætningen med forslaget til forordning vedrørende Cartagena-protokollens bestemmelser, men vi vil gerne pege på det paradoksale aspekt ved processen. Nærværende aftale har til formål at sikre den nødvendige juridiske ramme for de grænseoverskridende overførsler af GMO'er, men samtidig anerkender den det selvmodsigende begreb uforsætlige grænseoverskridende overførsler. Det er klart, at sådanne bestemmelser skal regulere situationer med videnskabelig usikkerhed, hvilket er et tiltag, som de sydlige lande ikke har de samme uafhængige midler til at gennemføre, som vi har. Udviste vi i øvrigt nogen uafhængighed ved afstemningen i juli om fastsættelsen af grænsen for uforsætlig smitte med GMO'er til 0,5 eller 1%? Og går vi desuden ikke i ring for øjeblikket i Rådet (landbrug) med hensyn til forslaget om genetisk modificerede produkter til dyrefoder? Hvilken procedure skal vi vælge for at få godkendt disse produkter? Skal vi fastlægge en tolerancetærskel for de ufrivillige spor af GMO'er, som ikke er tilladt, men som regnes for ufarlige? Fællesskabet har besluttet at spille en ledende rolle inden for handlen med bioteknologiske produkter, men paradokset heri er alligevel af en vis størrelsesorden. For på trods af, at man hverken har fastslået, at GMO'er er uskadelige eller farlige, gør man allerede overslag over deres fantastiske fremtid på markedet. Det er også sandt, at Kommissionen er begyndt at anmode om, at moratoriet ophæves. Protokollen overlader ganske vist et reelt skøn til staterne, som er baseret på forsigtighedsprincippet. Men Sjöstedt-betænkningen reducerer denne manøvremargen. Vi må fortsat være årvågne og huske på, at fællesskabsretten anvender forsigtighedsprincippet, som den finder for godt, og at den, når medlemsstaterne vil påberåbe sig princippet, pludselig fratager det enhver rækkevidde. Den aktuelle franske embargo mod britisk oksekød er et slående eksempel herpå. Det er medlemsstaternes ansvar at sørge for, at den videnskabelige usikkerhed ikke forvandler sig til en gold problematik om social ubeslutsomhed over for risiciene, og at sikre en acceptabel sameksistens mellem GMO'er og ikke-GMO'er. Vi lukker ikke døren for hverken bioteknologier eller overførsel af dem, men vi ønsker at markere vores tilbageholdenhed over for et forslag, som kun er et svagt led i en skrøbelig lovgivning, der er bygget op lidt efter lidt, og som ikke tøver med at spænde vognen for hesten. Vi vælger derfor at undlade at stemme om nærværende betænkning. Purvis (PPE-DE). Hr. formand, jeg beklager meget, at Udvalget om Industripolitik, Eksterne Økonomiske Forbindelser, Forskning og Energi ikke har afgivet udtalelse om dette emne. Vores koordinatorer fik det indtryk, at der ikke ville være tid nok til at udarbejde en udtalelse, inden Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik var færdigt med betænkningen. Det tog en del længere tid end oprindelig planlagt, og Industriudvalget ville faktisk have haft tilstrækkelig tid til at afgive en udtalelse. En udtalelse fra dette udvalg burde have været betragtet som væsentlig - faktisk kan man hævde, at Industriudvalget burde have været ansvarligt for denne betænkning. Dette forslag vil få stor betydning for EU's bioteknologiske industri, EU's forskningsprogram og især de prioriterede områder i det sjette rammeprogram for forskning. Det vil også påvirke den handel med GMO'er og genetisk modificeret forskningsmateriale, der finder sted mellem EU og både udviklede og mindre udviklede lande. Kommissionens forslag indeholder uønskede restriktive krav ud over den internationalt vedtagne Cartagena-protokol om biosikkerhed, men Miljøudvalgets ændringsforslag går langt videre. Det er afgørende, at vi ved afstemningen i dag ændrer betænkningens retning radikalt. Jeg beklager kun, at jeg kom så sent i gang, at der ikke var tid til at foreslå alle de ændringer og separate afstemninger, jeg godt kunne have tænkt mig. Hvorfor er det så stort et problem? Disse yderligere restriktioner og bureaukratiske krav vil kun lægge en dæmper på investeringerne i biovidenskab i Europa og medføre, at investeringerne i forskning i højere grad går til områder med mere fordelagtig lovgivning uden for Europa. Vores forskere vil gå samme vej som forskningsinvesteringerne. Har kommissæren og ordføreren nogen idé om, hvor stor skade det kan gøre? Har de tænkt på det mål, som EU satte sig på topmødet i Lissabon, om at blive den mest dynamiske og konkurrencedygtige videnbaserede økonomi i verden? Dette forslag begrænser ikke importen til EU af GMO'er til indesluttet anvendelse, men eksporten af offentligt og privat genetisk modificeret forskningsmateriale til tredjelande vil blive underlagt yderligere uforholdsmæssig streng lovgivning. Forslaget er i direkte modstrid med EU's handlingsplan for biovidenskab og bioteknologi. Var der tale om nogen form for koordinering med eller høring af kommissæren for forskning og Rådet (forskning)? Det er helt på sin plads, at Kommissionen foreslår, og Parlamentet og Rådet godkender, kravene i Cartagena-protokollen om biosikkerhed, men vi bør ikke gå længere end det. Hvis vi gør det, risikerer vi at skade vores fremtidige biovidenskabelige basis, vores videnskabelige samfund, hele Lissabon-strategien og Europas fremtid som en dynamisk og videnbaseret økonomisk stormagt. Jeg opfordrer Parlamentet til med overvældende flertal at stemme imod hr. Sjöstedts betænkning på alle væsentlige punkter og især støtte ændringsforslag 50 og 51, der i det mindste vil reducere omfanget af den skade, som dette forslag og betænkningen vil gøre. Van Brempt (PSE). Hr. formand, kære kolleger, ligesom Kommissionen takker jeg for dette forslag. Det kan ikke understreges tydeligt nok, at forslaget er vigtigt for bl.a. den tredje verden, og det glemmes sommetider, og at der skal stilles tilstrækkeligt mange midler til rådighed. Jeg vil også ganske udtrykkeligt takke ordføreren, ikke blot for det omfattende arbejde, men også for det gode arbejde, han har gjort, og for det politiske mod, han har udvist ved at fremsætte en række kommentarer til Kommissionens forslag. Jeg er også lidt overrasket over reaktionerne her på plenarmødet, hvor splittelsen på ny er tydelig. Højrefløjen siger, at vi skal anvende protokollen til punkt og prikke, men hvis vi gør det, skal vi gøre det ordentligt. Samtidig må vi sikre, at videnskaben kan forske uhindret. Så handler vi rigtigt. Den anden fløj i Parlamentet omfatter dem, som altid er bange for alt muligt, og som vil anvende restriktioner for alt. Sådan skal man ikke se på det. Man skal betragte det inden for rammerne af den almindelige debat om GMO'erne, set ud fra forbrugernes ret til valgfrihed og forsigtighedsprincippet. Vi har stadig ikke 100%'s sikkerhed med hensyn til denne teknologi. Vi må derfor sikre, at forbrugerne i det mindste har et valg. Det skal optages i protokollen. Det skal vi også have mod til at stemme for nu. Jeg kan derfor helhjertet støtte ordførerens politiske mod og kommentarer. Jeg håber, at plenarforsamlingen har samme holdning i morgen. Evans, Jillian (Verts/ALE). Hr. formand, det er med glæde, jeg udtaler mig om denne betænkning om grænseoverskridende overførsel af GMO'er, hvor Miljøudvalget under anførsel af ordføreren giver udtryk for en mere restriktiv og nuanceret holdning end Kommissionens. Jeg vil gerne slutte mig til mine kolleger og takke ordføreren for hans indsats. Jeg bifalder også, at Miljøudvalget har udvidet forordningen til at omfatte fødevarer og foder fremstillet af eller ved hjælp af GMO'er samt GMO'er til indesluttet anvendelse. Betænkningen viser, at Cartagena-protokollen om biosikkerhed udgør et godt grundlag for regulering af grænseoverskridende overførsel af GMO'er, men den sætter kun en minimumsstandard, et udgangspunkt, ud fra hvilket parterne kan og bør tilstræbe stadig højere kontrolstandarder, der opfylder forbrugernes krav. Som mange af mine kolleger allerede har nævnt, omfatter dette retten til et frit valg. Vi kender kun alt for godt til nyere eksempler på fødevarebistand, der kynisk udnyttes til at påtvinge folk genetisk modificerede fødevarer, fremme genetisk modificerede fødevarer og tvinge lande, der har erklæret sig fri for genetisk modificerede fødevarer, til at modtage genetisk modificeret korn. Det gælder lande som Zambia, Mozambique og Zimbabwe, der alle har erklæret, at de er modstandere af de ringe undersøgte GMO'er, og det er fuldstændig uacceptabelt, at de bliver påtvunget GMO'er af lande som f.eks. USA. EU køber i sådanne tilfælde lokale, ikke genetisk modificerede fødevarer og overholder de gældende principper og regler i modtagerlandene på en måde, der er i tråd med ånden i Cartagena-protokollen. Samtidig har Bolivia, Colombia, Guatemala, Nicaragua og Ecuador i de sidste to år alle været tvunget til at tage imod genetisk modificerede fødevarer, selv om det var i modstrid med deres nationale bestemmelser. Jeg bifalder udvalgets betænkning, der udtrykkeligt giver landene mulighed for at træffe mere proaktive foranstaltninger til at sikre international biosikkerhed. Det er et vigtigt fremskridt i hele debatten om genetisk modifikation, og betænkningen har min fulde støtte. Flemming (PPE-DE). Hr. formand, jeg vil gerne indlede med at trøste hr. Purvis en smule. Han har ret i, at det ville være godt at få en udtalelse fra Udvalget om Industripolitik, Eksterne Økonomiske Forbindelser, Forskning og Energi, men vi, medlemmerne af Gruppen for Det Europæiske Folkeparti i Miljøudvalget, repræsenterer naturligvis miljøinteresserne, forbrugernes interesser, men vi repræsenterer også de økonomiske interesser. Vi er alle tilhængere af en økosocial markedsøkonomi. Vi ved, at forbrugerne ikke har glæde af, at vi kun beskytter miljøet og ruinerer økonomien. Hr. Purvis, den økosociale markedsøkonomi er i gode hænder hos os. Østrig underskrev Cartagena-protokollen den 27. august i år, da landet deponerede ratifikationsinstrumentet hos FN i New York. Vi ved, at vedtagelsen af dette forslag til en EU-forordning om gennemførelse af protokollen for nogle medlemsstater er en forudsætning for ratifikation. Vi er derfor alle interesseret i, at forslaget bliver vedtaget hurtigt. Tillad mig, kære hr. ordfører, at tage stilling til et par ændringsforslag, f.eks. ændringsforslag 6. Forordningen er kun rettet mod Fællesskabet. Det er derfor fuldstændig unødvendigt at tale om "enhver anden part" her. Det er efter min mening ikke det, der er tale om her. I lighed med nogle af de foregående talere mener jeg, at protokollen kun bør omfatte levedygtige GMO'er. Alt andet er efter min mening ikke rigtigt. Også området ansvar og erstatning er naturligvis meget, meget vigtigt og afgørende, men her bør vi dog afvente det kommende resultat, som formentlig vil sige noget om sporbarhed og mærkning. Det giver jo ingen mening, at vi allerede nu indskriver en eller anden bestemmelse, hvorefter vi fører endeløse diskussioner om en helt anden forordning eller et andet direktiv, hvor det handler om sporbarhed, mærkning og ansvar. Jeg ved, og jeg glæder mig over, at det er det danske formandskabs mål at finde frem til en fælles holdning på EU-udenrigsministermødet den 17. oktober efter afslutningen af førstebehandlingen i Europa-Parlamentets plenarforsamling, der er planlagt til at finde sted i slutningen af september. Vi imødeser den 17. oktober med stor interesse og ønsker det danske formandskab og os held og lykke. Corbey (PSE). Hr. formand, EU's lovgivning støder regelmæssigt på grænser. Mange af vores regler påvirker importen og eksporten, og dermed har vi et dobbelt ansvar. Vi må sørge for, at vi ikke slækker på kravene på sikkerhedsområdet, og samtidig skal vi modstå fristelsen til at pålægge tredjelande og europæiske eksportører unødige begrænsninger. Jeg takker hr. Sjöstedt for det mod, hvormed han er slået ind på denne smalle vej. Når det gælder bioteknologi, findes der her i Parlamentet et stærkt behov for at give et signal til resten af verden. Dette signal er, at bioteknologi er omstridt, muligvis endda farlig og ikke-sporbar. Forbrugerne skal derfor informeres om GMO'er. Afgivelsen af dette signal inden for EU er efter min mening udmærket, men vi skal afholde os fra at anvende det i forbindelse med biosikkerhedsprotokollen, som vedrører sikkerhed. Ved ikke-sporbare GMO'er er der ikke tale om sikkerhed. Hvis importlandet gerne vil have denne information, skal den naturligvis gives. Men det har intet med sikkerhed at gøre, og derfor har vi egentlig ikke brug for ændringsforslag 30. Kære kolleger, vi har konstant behov for at afgive vores signal, men vi bør være klar over, at tvungen missioneren ikke virker. Verden ønsker overhovedet ikke at blive patroniseret af Europa. Hr. Sjöstedt siger i sin begrundelse, at EU skal spille en ledende rolle i forbindelse med lovgivningen om bioteknologi. Vi må dog være klar over, at vi for længst har opgivet vores ledende rolle på det bioteknologiske område, hvor vi kunne give verden meget mere. Desværre sakker Europa bagud, hvad angår bioteknologi. Der eksporteres næsten ingen GMO'er, højst produkter, som er produceret ved hjælp af GMO'er. Ost og olivenolie er vigtige eksempler herpå. Jeg vil gerne stille Kommissionen et spørgsmål. Hvad betyder det, hvis denne betænkning vedtages? Øger vi EU's efterslæb? Hvilke ekstra administrative byrder pålægges eksportørerne, og hvilke økonomiske følger får det? Schörling (Verts/ALE). Hr. formand, jeg vil også begynde med at takke Kommissionen for dens forslag og Jonas Sjöstedt for hans gedigne og flotte arbejde med at styrke og tydeliggøre, hvad denne sag egentlig handler om. Cartagena-protokollen skal skabe en ramme for den internationale handel med GMO'er. Det bygger på to vigtige principper, dels forsigtighedsprincippet og dels princippet om, at lande, som vil have strengere regler, har ret hertil. Visse talere synes i dag at tro, at Cartagena-protokollen er noget helt andet, som sigter mod at lette handlen så meget som muligt. Cartagena-protokollen er imidlertid en overenskomst om biosikkerhed. Forsigtighedsprincippet skal være det ledende princip. Der findes ingen anden udvej. Derfor er det absolut nødvendigt, at Europa-Parlamentet stemmer for ændringsforslag 52, som også støttes af ordføreren. Deri står, at grænseoverskridende overførsel af genetisk modificerede organismer i hvert enkelt tilfælde og på ethvert tidspunkt skal gå ud fra forsigtighedsprincippet. Det må vi ikke sløse bort! Min kollega Evans tog et andet vigtigt punkt op, nemlig den etik, som Cartagena-protokollen gennemsyres af, og som bygger på, at lande, der ikke vil producere eller konsumere GMO'er i nogen form, skal have ret til at sige nej. Hjælpeforsendelser med GMO'er, som der var tale om på mødet i Johannesburg, må ikke finde sted. Vi må være medvirkende til, at man ikke føler sig tvunget til at tage imod sådanne forsendelser. Fru Wallström forklarede, at der ikke hersker nogen tvivl om, at EU skal opfylde protokollen fuldt ud. I denne situation tvivler jeg på, at det kommer til at hjælpe Cartagena-protokollen, såfremt Europa-Parlamentet vedtager ændringsforslag 50 og 51, eller såfremt indholdet i disse bliver opfyldt, eftersom protokollens hensigter i så fald ikke vil kunne gennemføres. Jeg anbefaler derfor, at disse ændringsforslag forkastes, da de har til formål at sørge for, at handlen hindres så lidt som muligt. Årsagen til Cartagena-protokollens tilblivelse er, at GMO'er og handel kræver særlige forsigtighedsforanstaltninger. Vi kan aldrig få for meget sikkerhed, men vi kan derimod få for lidt. Der må ikke herske nogen tvivl om, at det i Fællesskabets lovgivning er forsigtighedsprincippet, der gælder, og at det gælder fuldt ud. Jeg støtter betænkningen fuldt og helt. Fatuzzo (PPE-DE). Hr. formand, forordningen om grænseoverskridende overførsel af genetisk modificerede organismer er et dokument, som er lidt surrealistisk. Derfor må De tilgive mig den vane, som jeg ikke kan give afkald på. I går mødte jeg en GMO, der rejste rundt mellem de forskellige grænser, og den sagde følgende til mig: "Hvorfor er I dog så sure på mig? I går, da jeg rejste rundt mellem grænserne, var jeg i Napoli. Jeg så Napolis smukke bugt, Vesuv og Mergellina. Det var fantastisk flot! Lidt længere henne, men stadig ved kysten, så jeg også et meget grimt og ubeboet område, hvor der ligger en stålfabrik, som har været forladt i de sidste 10 år. Dette område hedder Bagnoli. Hvorfor gør I ikke noget i EU for at forbedre miljøet i nærheden af Napoli? Ser I, jeg kunne gøre nytte ved at rejse rundt fra det ene sted til det andet. Jeg så noget, som I måske kunne forbedre i EU, og som har at gøre med miljøet. Så hvorfor er I så sure på os GMO'er? Vi er også godt for noget! Er I sikre på, at I kender os ordentligt? Derfor bør I være mere fleksible med at give tilladelse til brugen af genetik på organismer, som er nyttige for menneskeheden!" Sjöstedt (GUE/NGL) Hr. formand, jeg vil takke både mine kolleger og fru Wallström for de synspunkter, som er blevet fremført i denne debat, og som jeg synes giver et ganske tydeligt billede af skillelinjerne. Jeg synes, at der er nogle faktorer, man skal have i baghovedet, når det gælder denne protokol. Det første er naturligvis, at dette handler om mindsteregler. Vi skal opfylde det, protokollen kræver af os, men vi må, i henhold til protokollen, gå længere, hvis vi vil. Sådan ser situationen ud på nuværende tidspunkt. Det indebærer naturligvis samtidig, at også andre lande i verden må gå længere, end protokollen kræver. Det, jeg fastslår i denne betænkning, er, at vi bliver nødt til at respektere dette. Vi kræver af vores eksportører, at de respekterer Cartagena-protokollen og dermed også den lovgivning, som andre lande eventuelt vedtager, og som kan række ud over EU's. Hvis vi ikke gjorde det, skulle vi i praksis handle i strid med både Cartagena-protokollens ånd og bogstav. Det anser jeg for udelukket. For det andet skal man vide, at Cartagena-protokollen er under udvikling. Der foregår regelmæssige forhandlinger. Flere områder i protokollen er endnu ikke klargjort, man udpeger bare en retning. Andre områder er klar. Vi skal altså have i baghovedet, at vi har brug for en politik, som er fremsynet, og som angiver en retning for, hvordan EU vil udvikle Cartagena-protokollen fremover. Det er netop, hvad ansvarsbestemmelserne handler om. Det handler ikke om EU's ansvarslovgivning, som vi håber på at behandle på anden vis. Dette handler om artikel 27 i Cartagena-protokollen, som siger, at vi på globalt niveau skal begynde at forhandle om ansvar for denne type produkter. Europa-Parlamentet støtter Kommissionen og medlemslandene i deres fremtidige forhandlinger inden for rammerne af Cartagena-protokollen om en global ansvarsordning, hvilket naturligvis ville være til fordel for de seriøse aktører på området. Det er en sådan ordning, der er brug for. Hvad angår ændringforslagene, finder jeg, at ændringsforslag 50 og 51 alvorligt svækker betænkningen ved at sigte mod at fjerne vigtige områder af den. Særligt ændringsforslag 50 er egentlig i strid med Cartagena-protokollen. Vi kan ikke godkende dette ændringsforslag. Jeg ville også gerne bede dem, som har et andet syn på GMO'er end jeg, om at tænke efter et øjeblik. Det er naturligvis sådan, at vi foretager forskellige bedømmelser af de muligheder og risici, som denne teknologi kan medføre. Uanset hvordan vi ser på teknologiens fremtid, mener jeg, at der er noget, vi skal overveje, nemlig at vi skal have et regelsystem, som gør, at de virksomheder, der handler med produkterne, er troværdige. Er en virksomhed troværdig, hvis den eksporterer til lande, som ikke har givet deres accept? Er den troværdig, hvis den eksporterer til et land, som ikke har formået at svare på anmodningen? Jeg mener, at en industri, som handler sådan, kaster skam over sig selv. Vi har ikke nogen interesse og industrien burde ikke have nogen interesse i regler, som gør, at man faktisk omgår landenes ret til at svare på, om de vil importere eller ej! Næste spørgsmål er: Er vi troværdige, hvis vi eksporterer noget til andre, som ikke er godt nok til os selv? Er vi troværdige, hvis vi eksporterer det, vi har forkastet med henvisning til f.eks. miljøsikkerhed, biologisk mangfoldighed eller forbrugerbeskyttelse? Det er vi naturligvis ikke. Selv den, der har et meget positivt syn på denne industri - selv om det er kompliceret, med både fordele og ulemper - burde kunne se, at det er i alles interesse at have nogle dækkende, troværdige bestemmelser. Hvis EU vedtager disse bestemmelser, vil det få indvirkning på ikke bare os og vores eksport, men også på verden som helhed. Det viser, at selv de store, globale aktører tager spørgsmålet alvorligt og er rede til at påtage sig et ansvar. Det er sigtet med min betænkning. Wallström Hr. formand, ærede medlemmer, jeg vil først og fremmest takke for nogle interessante og konstruktive indlæg i denne forhandling. Jeg vil begynde med en overordnet kommentar. Kommissionen er og bliver meget aktiv i spørgsmålet om bioteknologi. Som De ved, har vi præsenteret en meddelelse om, hvordan vi bør anvende bioteknologi. Vi arbejder aktivt med vores interne fællesskabslovgivning på dette område, bl.a. med at revidere direktiv 2001/18/EF, hvad angår sporbarhed og mærkning, og vi arbejder også med spørgsmålet om miljøskadesansvar. Det handler hele tiden om at finde den der skrøbelige og svære balance mellem udnyttelse af fordelene ved en ny teknik, en ny teknologi og ny viden på området og bevarelse af den biologiske mangfoldighed og, vigtigst af alt, at beskytte folks helbred. Jeg mener, at dette forslag ligger på linje med fællesskabslovgivningen, og at vi fortsat er ambitiøse. Jeg var selv med i forhandlingerne, da EU var drivkraften bag sikring af indførelsen af internationale bestemmelser. Jeg mener, at vi også her opnår den balance. Det er også rigtigt, som Sjöstedt påpeger, at forhandlingerne og arbejdet på en række områder vil fortsætte for at klarlægge yderligere en række vigtige spørgsmål. Hvis jeg nu til slut må give mit syn på visse af ændringsforslagene for at belyse Kommissionens indstilling, vil jeg begynde med at kommentere ændringsforslag 30 og 57. De strider mod forslaget om sporbarhed og mærkning ved, at de udvider forslaget til også at omfatte levnedsmidler og foder, som fremstilles ved hjælp af GMO'er. De kan derfor ikke godkendes. Det er vigtigt, at de forskellige retsakter om bioteknik stemmer overens. Ændringsforslag 5 og 47 behandler det vigtige spørgsmål om kapacitetsopbygning i udviklingslandene, men indeholder ingen mekanismer til gennemførelse heraf. Kommissionen finder, at det er et vigtigt spørgsmål, men at det kan behandles på bedre vis i et mere passende forum, f.eks. Den Europæiske Udviklingsfond. Ændringsforslag 7 og 45 berører spørgsmålet om miljøansvar, og Kommissionen finder igen, at dette forslag ikke er det rette instrument til at tage hånd om problemet, som passer sig bedre for særlige internationale forhandlinger. Spørgsmålet vil blive behandlet yderligere i internationale forhandlinger. I ændringsforslag 22 foreslås, at eksporten af GMO'er for forsætlig udsætning i miljøet skal begrænses til organismer, som allerede er godkendt i EU. I sin nuværende version ville ændringsforslaget kunne medføre alvorlige hindringer for oversøisk forskning som bl.a. omfatter feltforsøg med GMO'er, som ikke dyrkes på vores breddegrader. Kommissionen kan derfor ikke godkende ændringsforslaget i sin nuværende form. Ændringsforslag 29 peger på et mere grundlæggende problem. For det første grundlægges der nogle procedurer, som ikke helt og holdent modsvarer artikel 11 i protokollen om biosikkerhed og, hvad værre er, modsiger artikel 12 i forordning (EF) nr. 178/2002 om generelle principper og krav i fødevarelovgivningen. Derfor kan Kommissionen ikke godkende ændringsforslaget. Eksportørens forpligtelse til at anmelde yderligere overførsler af GMO'er, som allerede er godkendt i modtagerlandet, hvilket foreslås i den sidste sætning i ændringsforslag 60, ville ikke være i overensstemmelse med fællesskabslovgivningen, hvad angår forsætlig udsætning, eller protokollen om biosikkerhed i sig selv. Denne del af ændringsforslaget kan derfor ikke godkendes. Det gælder jo om ikke at skabe overbureaukratiske regler, som ikke er praktisk gennemførlige. Kommissionen kan derimod godt acceptere ændringsforslag 50 og 51. Hr. formand, afslutningsvis vil jeg gentage, at Kommissionen deler de fleste af Europa-Parlamentets prioriteter og syn på problemområderne. Samtidig skal vi tage ansvaret for, at protokollen bliver praktisk gennemførlig, hvis vi ønsker, at protokollen om biosikkerhed skal kunne omsættes i praksis. De internationale drøftelser om protokollen om biosikkerhed fortsætter. Et gennemførligt forslag vil ikke blot bidrage til, at forhandlingerne kan fortsætte i et konstruktivt klima, men også til at vise, at en ordentlig beskyttelse af miljøet og menneskers helbred kan kombineres med handel. De øvrige spørgsmål, som er blevet nævnt under denne forhandling, f.eks. moratoriet og FN's fødevarehjælp, må vi vende tilbage til, eftersom de kræver både tid og god forberedelse. Jeg håber, at de vil føre til en konstruktiv meningsudveksling efterhånden, men her og nu er ikke det rette sted til at berøre alle disse forskellige aspekter. Der vil blive afleveret en skriftlig sammenfatning af Kommissionens standpunkter med hensyn til ændringsforslagene til formanden Formanden. Forhandlingen er afsluttet. Afstemningen finder sted i dag kl. 12. Formanden. Næste punkt på dagsordenen er beslutningsforslag (B5-0490/2002) af Roth-Behrendt for Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik om udsættelse af forbuddet mod markedsføring af kosmetiske midler afprøvet på dyr. Roth-Behrendt (PSE). Hr. formand, kære kolleger, det, vi taler om i dag, er faktisk en teknisk foranstaltning. Den beslutning, der ligger foran Dem, og som vi skal stemme om, vedrører noget, vi kalder komitologi, hvilket er noget - det vil overraske tilhørerne på tilskuerpladserne - mange parlamentsmedlemmer har svært ved at forstå, og som de helt sikkert heller ikke nødvendigvis skal forstå. Komitologien giver Kommissionen ret til at harmonisere lovgivningen via de tekniske udvalg i overensstemmelse med den magt, der udspringer af lovgivningen. I den beslutning, Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik har vedtaget enstemmigt, bebrejdes Kommissionen, at den ikke har den ret, som den nu ønsker at udøve. Vi taler om, at Kommissionen påtænker at udskyde ikrafttrædelsen af den sjette ændring af kosmetikdirektivet, som egentlig skulle være trådt i kraft for længe siden. Med den sjette ændring til kosmetikdirektivet har Parlamentet besluttet, at der skal være et markedsføringsforbud for kosmetik afprøvet på dyr, fordi Parlamentet ligesom et flertal i befolkningen mener, at vi har tilstrækkeligt meget kosmetik og ikke har brug for mere kosmetik - tandpasta, bodyshampoo osv. for hvis skyld dyrene må lide og dø. Forbuddet havde en meget klar deadline, nemlig 1998. I 1997 gav Kommissionen sig selv magt til at udskyde ikrafttrædelsen. Og den sagde, at ikrafttrædelsen skulle finde sted i 2000, men tilføjede samtidig muligheden for en engangsforlængelse på to år. Om det var retmæssigt, vil jeg ikke komme nærmere ind på her. Situationen var, at markedsføringsforbuddet skulle træde i kraft den 30. juni 2002, og det er trådt i kraft. Kommissionen planlægger nu som led i en komitologiforanstaltning at udskyde ikrafttrædelsesdatoen igen med seks måneder snarest - om en uge eller om få dage, formentlig den 24. september. Den begrunder det med, at vi jo er midt i forligsproceduren om den syvende ændring af kosmetikdirektivet, og at foranstaltningen derfor ikke kan træde i kraft i juni. Fru Wallström, det gør mig ondt, at jeg må henvende mig til Dem som medlem af Kommissionen. Vi bebrejder Dem, at De handler lovstridigt, at De ikke handler i overensstemmelse med lovgivningen. De bryder aftalen, og De overtræder den eksisterende lovgivning! Jeg ville meget hellere sige det til hr. Liikanen, men han er desværre ikke til stede i dag. Jeg ved, Kommissionen handler som kollegialt organ. Ikke desto mindre ved jeg også, at der sidder personer i Kommissionen, der har en ganske anden opfattelse. Derfor beklager jeg, fru Wallström, at jeg må henvende mig til Dem i dag. Jeg ville meget gerne have været meget skarp i tonen over for hr. Liikanen. Når det er Dem, falder det mig - det må jeg indrømme - vanskeligere. Ikke desto mindre er det, De gør, ulovligt! Der er retsstridigt, og derfor vil vi også stille Dem for retten, hvis det bliver nødvendigt. Jeg er også sikker på, at et flertal i Europa-Parlamentet vil støtte det. Det, De vil gøre nu, er nemlig ikke kun retsstridigt, det giver heller slet ingen mening. Jeg kunne være fræk og sige, at det er åndssvagt! De vil vedtage en retroaktiv foranstaltning. De vil vedtage noget, som træder i kraft med tilbagevirkende kraft, nemlig pr. 30. juni. Hvorfor egentlig? Vi er allerede i slutningen af september. Forligsproceduren er afsluttet senest om to måneder. Den skal være afsluttet. De har ikke engang gennemført markedsføringsforbuddet på nuværende tidspunkt. Teoretisk set handler De allerede nu retsstridigt, men vi siger o.k., der er et vist juridisk vakuum, det tolererer vi. Medlemsstaterne gennemfører ikke tingene, og vi ved, at medlemsstaterne venter på den syvende ændring, og det gør de klogt i! Det, Kommissionen gerne vil gøre nu, er følgende: Den vil gerne danne præcedens, og det lader vi den ikke gøre. Den vil på ny give sig selv retten til at udskyde den sjette ændring. Og hvis vi nu stiltiende lægger os ned som små lam, så tror De, at De har ret til at fortsætte. Vi tillader ikke, at De danner denne præcedens! Vi er ikke små blide lam! Jeg er det ikke, og mine kolleger er det heller ikke! Derfor siger vi til Dem, at De handler lovstridigt. Denne beslutning understreger det meget tydeligt. Vi opfordrer Dem til ikke at gennemføre denne foranstaltning. De fire artikler, hvori De opfordres til ikke at gøre noget, er meget klare: Vi siger til Dem, at De skal holde fingrene fra denne foranstaltning. Vi siger til medlemsstaterne, at de ikke skal røre denne foranstaltning, de skal ikke vedtage den. Og vi siger til dem, at hvis de alligevel gør det, trækker vi dem i retten! Fru Wallström, jeg beder Dem virkelig om at meddele Kommissionen dette. Jeg ser jo, at Deres kollega fra Generaldirektoratet for Erhvervspolitik sidder ved siden af Dem. Sig, at vi mener det alvorligt. Vi mener, at De handler retsstridigt! Kommissionen må ikke handle retsstridigt. De ved, at tidligere Kommissioner ikke er sluppet godt fra det, og De bør også handle så godt og ærligt som muligt. Det gør De ikke, hvis De vil vedtage endnu en gennemførelsesforanstaltning. Derfor kan jeg som ordfører for kosmetikdirektivet kun af alle kræfter opfordre Dem til at holde fingrene væk! Wallström Hr. formand, det er naturligvis rarest at være stedfortræder for kolleger, når man bliver mødt med bifald og ikke angreb. Jeg vil meget nødig angribes af fru Roth-Behrendt, for jeg respekterer hende meget højt. På Kommissionens vegne vil jeg gerne takke hende og Udvalget om Miljø og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik for beslutningen om udsættelse af forbuddet mod markedsføring af kosmetiske midler afprøvet på dyr. Formålet med denne udsættelse er ganske enkelt at regulere en kort periode fra 1. juli 2002 til 31. december 2002, og det svarer til den planlagte forligsperiode. Det nuværende direktiv forbyder markedsføring af kosmetiske midler med bestanddele eller forbindelser af bestanddele, der er afprøvet på dyr, efter 30. juni 2002. Den igangværende forligsprocedure mellem Europa-Parlamentet og Rådet om det syvende ændringsforslag skal endeligt afgøre spørgsmålet om afprøvning af kosmetiske midler på dyr. Forligsproceduren forventes at blive afsluttet inden for de kommende måneder. Samtidig påhviler der Kommissionen ansvar på områder som frie varebevægelser, beskyttelse af folkesundheden og overholdelse af internationale regler. Kommissionen mener derfor, at den er forpligtet til at træffe de nødvendige foranstaltninger i henhold til det nuværende direktivs bestemmelser. Medlemsstaterne, der er repræsenteret i Kosmetikudvalget, skal tilkendegive deres mening om forslaget. Kommissionen er overbevist om, at en yderligere indsats i tæt samarbejde med Europa-Parlamentet og Rådet i sidste ende vil føre til en velafbalanceret løsning inden for rammerne af forligsproceduren. Denne løsning bør tilgodese dyrs velfærd og samtidig beskytte forbrugernes sundhed og sikre, at vi overholder vores internationale forpligtelser. Kommissionen agter at gøre sit yderste for at opnå et resultat, der stiller alle tilfreds. Jeg vil naturligvis overbringe Deres hilsen til kommissær Liikanen. García-Orcoyen Tormo (PPE-DE). Hr. formand, fru kommissær, ærede kolleger, jeg tror ikke, at jeg kommer til at bruge de fem minutter, jeg har til rådighed, jeg vil være noget mere kortfattet, for i den beslutning, som vi diskuterer nu, og som sandsynligvis vil blive vedtaget i morgen, redegøres der tydeligt for et problem, som kun har én mulig og korrekt teknisk og lovmæssig løsning: at Parlamentet fastholder sin opfordring til, at Kommissionen tager sit udkast om udsættelse af direktivets ikrafttrædelse tilbage. Som det forklares i beslutningen, og som ordføreren, fru Roth-Behrendt, også har forklaret, gav Rådet Kommissionen beføjelse til at udsætte denne foranstaltnings ikrafttrædelse, hvilket Kommissionen gjorde ved at udsætte ikrafttrædelsesdatoen fra 1. januar 1998 til 30. juni 2000 og igen fra 30. juni 2000 til 30. juni 2002. Denne udsættelse skulle i henhold til direktivets betragtning 10 være den sidste. Parlamentet kan ikke acceptere det, for, som fru Roth-Behrendt har sagt, er Kommissionens forslag om et nyt direktiv, der udsætter ikrafttrædelsen af denne foranstaltning - som i øvrigt har været i kraft siden den 30. juni 2002 - ikke lovligt. Europa-Parlamentet vedtog i juni i år under andenbehandlingen en ændring - den syvende - af dette direktiv, hvor der blev nedlagt forbud mod markedsføring af midler afprøvet på dyr fem år efter dets ikrafttrædelse. Som det er blevet nævnt, er man nu i fuld gang med at ændre denne sjette ændring, så vi nu er i gang med den syvende ændring. Det er klart - og det ved ordføreren, for vi har talt om det mange gange, og hun er enig - at et omgående forbud mod markedsføring af midler afprøvet på dyr, som den - allerede gældende - gennemførelse af denne sjette ændring af direktivet indebærer, vil gøre det praktisk talt umuligt at overholde det. Det ved vi, og det er den ånd, der præger forligsforhandlingerne om dette direktiv: Det gælder om at finde en løsning, som gør det muligt for industrien - den kosmetiske industri - at overholde den nye tidsfrist, der bliver fastsat. Det er det, forligsforhandlingen går ud på: at finde den sidste frist, som giver industrien mulighed for at tilpasse sig til situationen, uden at det går ud over dens konkurrenceevne. Men selv om det er meget vigtigt at understrege, at vi skal nå frem til en realistisk løsning under forligsforhandlingen, betyder det på ingen måde, at Kommissionens skal have frihed til at gøre brug af en rettighed, som den ikke har, til igen at udsætte den bestemmelses ikrafttrædelse. Parlamentet kan derfor ikke acceptere, at der anvendes en procedure, der er så lidt demokratisk som komitologiproceduren, til at fremsætte en ændring, der er i modstrid med Parlamentets beslutning og selve fællesskabslovgivningen. Og jeg beklager også, fru Wallström, at det er Dem, som kritikken af Kommissionen hagler ned over. Whitehead (PSE). Hr. formand, kommissær Wallström beriger altid vores møder med sit gode humør, og det er vi glade for. De hårde bemærkninger, der vil lyde i salen i dag, er ikke møntet på hende, men skyldes, at hun kommer fra en institution, der nu er på kollisionskurs med en anden. Ordføreren sagde, at de, som er til stede i den officielle loge i dag, måske er nysgerrige efter at vide, hvad ordet "komitologi" betyder. Det er nogle af vi andre også. Vores besøgende skulle nødig gå herfra og tro, at komitologi i praksis betyder en måde, hvorpå Kommissionen kan stille hindringer i vejen for Parlamentet. Vi er en folkevalgt institution. Vi har visse beføjelser, og de er blevet udvidet. De er stadig ikke særlig store, men vi ved, hvor grænserne går. I den forbindelse må jeg sige til kommissæren - og jeg håber, at hun viderebringer det til hr. Liikanen - at denne debat har været ført i mange parlamenter og har varet i stort set hele den tid, de nuværende medlemmer har siddet i Parlamentet, nemlig siden 1993. I 1997 gav Kommissionen sig selv en ny udsættelsesbeføjelse, og den blev forlænget trods indvendinger, fordi alle vi her - og alle, der som jeg selv sidder i Forligsudvalget - ligesom ordføreren anerkender de vanskeligheder, der opstår, når der endnu ikke findes mulige alternativer til visse former for afprøvning på dyr. Det har vi fuldt ud taget højde for i vores drøftelser, der tyder på, at det kan tage 10 år mere, før vi når derhen, hvor vi gerne vil være. Men hvad sker der i mellemtiden? Hvad sker der, hvis forligsproceduren slår fejl? Så taler vi ikke længere om noget, der kun er midlertidigt og kun skal vare, indtil forligsproceduren er slut. Så taler vi om noget helt andet. Jeg vil gerne læse femte afsnit af den skrivelse, som næstformanden har sendt til kommissær Liikanen på udvalgets vegne, højt for kommissæren. Han siger, at Kommissionen udøvede sine beføjelser - som under alle omstændigheder bestrides - i 1997. Da gennemførelsesdatoen for markedsføring af kosmetiske midler afprøvet på dyr blev udsat til 30. juni 2002 i medfør af direktiv 2000/41, skulle det - ifølge betragtning 10 - være "sidste gang". Nu er vi her igen - og det er ikke sidste, men næstsidste gang. Eller er det bare en ud af mange forsinkelser og frustrationer? Når man har et folkevalgt Parlament, skal man lytte til det, ellers spilder de besøgende i logen deres tid, og vi andre spilder vores tid ved at komme her. Fru kommissær, De må fortælle hr. Liikanen, at han må tænke om igen. Breyer (Verts/ALE). Hr. formand, kære kolleger, jeg tror, vi alle er enige om at være utilfredse med Kommissionen. Det går ikke, at Kommissionen handler retsstridigt, holder os hen med gennemførelsen af denne beslutning, udskyder den osv. Det går heller ikke, at den ser passivt til, mens medlemsstaterne nærmest legaliserer deres forsømmelser. Det, der er blevet vedtaget - nemlig at gennemføre et markedsføringsforbud for kosmetik afprøvet på dyr - skal langt om længe gennemføres af alle kræfter. Det er jo netop Kommissionen, der er lovgivningens vogter, og som lovgivningens vogter skal den sørge for, at lovene bliver gennemført. Men i stedet for at vogte over lovgivningen forhindrer Kommissionen den nu. Det er en fatal virkning, De opnår her. Netop med det store gennemførelsesunderskud, vi har i EU, foregår De med et så dårligt eksempel, at alle medlemsstater fremover vil pege på Kommissionen og sige: Ja, se dog, Kommissionen er ikke engang selv i stand til at gennemføre sin egen lovgivning, den skaber derimod lovgivning for sig selv, sætter sig ud over lovgivningen. Retsstridigt - som fru Roth-Behrendt med rette sagde - former den tingene efter sit eget hoved og bidrager til, at medlemsstaternes interesse i virkelig at gennemføre lovgivningen mindskes tydeligt. Derfor vil jeg, fru kommissær, gerne gentage følgende: Det går ikke, at De sender dette fatale signal. Kommissionen må vende om, skal være traktaternes vogter og gøre alt, der står i dens magt, for virkelig at få medlemsstaterne til at gennemføre denne lovgivning, og den må ikke selv begynde at handle i modstrid med gældende europæisk lovgivning. Det er ikke acceptabelt, og hr. Whitehead har med rette påpeget det. Hvordan vil De i det hele taget formidle til vores borgere, at Kommissionen ikke har gjort sig ægte bestræbelser på at gennemføre netop det, der skulle have været gjort tidligere? I øvrigt er det efter min mening ligefrem absurd, at Kommissionen også falder Forligsudvalget i ryggen, fratager tilbagefaldspositioner og håner det arbejde, der ydes i Parlamentet for tiden. Det er da virkelig enestående i historien, at Kommissionen går så vidt. De ser, at utilfredsheden er stor, og jeg kan kun forvente, at vi vedtager denne beslutning med stort flertal, og at Kommissionen virkelig ser det som en udtrykkelig formaning og bliver klar over, at det har vidtrækkende betydning. Bernié (EDD). Hr. formand, alle farer vild i revisionen af direktivet om kosmetiske midler. Hvad gør vi med det sjette forslag til revision? Går vi direkte fra det femte til det syvende og lader det sjette gå i glemmebogen? Det er, hvad alle spørger sig selv om. Vi ønsker imidlertid alle nogle sikre og antiallergifremkaldende kosmetiske midler, at beskytte dyrene imod unødige lidelser og bevare beskæftigelsen, konkurrenceevnen og den knowhow, som vores virksomheder ligger inde med. Dette tilsyneladende meget simple ønske forekommer vanskeligt, ja ligefrem umuligt, at opfylde. Nærværende beslutning viser tydeligt Parlamentets overbud, som Rådet af gode grunde nægter at følge. At fastlægge en endelig frist for et forbud mod dyreforsøg ville medføre flere forskellige tiltag. Det første ville være, at man ikke længere kunne garantere for de markedsførte produkters sikkerhed. Disse ville ikke have været underlagt udtømmende forsøg, som giver samme garantier som de, der blev udført på dyr. Det andet ville være, at man straffede de europæiske produkter på tredjelandenes markeder ved at fortsætte med dyreforsøg, som er de eneste fuldstændigt pålidelige forsøg i dag. Det tredje ville være, at man risikerede en sanktion fra WTO, som kan opfatte forbuddet som en barriere imod markedsføring af kosmetiske midler, der er fremstillet uden for EU, på trods af at det er almindeligt anerkendt, at kun få direktiver med forslag til alternative løsninger vil se dagens lys inden for de næste 10 år, og at den fulde udfasning af dyreforsøg kan forventes gennemført om måske 20 år. Det ville efter min mening være mere realistisk at gå i dialog med Rådet og lægge denne lidt for ophedede forhandling, som var blevet ideologisk, bag os for sammen at finde den bedste løsning på problemet, som ville tilfredsstille både producenterne, forbrugerne og dyrebeskyttelsesforeningerne. Et forbud for de næste 10 år med undtagelser for tre former for forsøg - reproduktionstoksicitet, toksikokinetik og toksicitet ved gentagen indgift - ville forekomme mere acceptabelt. Endelig kan jeg konstatere, at visse direktiver er nået til syvende revision, mens andre, som f.eks. direktiv 79/409 EØF, ikke er blevet revideret en eneste gang. Oomen-Ruijten (PPE-DE). Hr. formand, jeg vil tilslutte mig det, som hr. Bernié sagde, nemlig at dette er en ideologisk forhandling. Men det viser sig - og det siger jeg henvendt til kommissæren - at Kommissionen ikke deler Parlamentets ideologi, som er godkendt her mange gange. Den bryder derfor loven, om jeg så må sige, idet den trodser de regler, som vi har vedtaget flere gange. Kommissionens ideologi er altså ikke i overensstemmelse med Parlamentets ønsker. Jeg synes, det er en meget farlig situation, ikke blot fordi Parlamentet således gøres til en kastebold, men også fordi Parlamentet, som i hele denne vanskelige sag ikke altid har været enigt, men altid har handlet ansvarligt, får udhulet sit ansvar netop på et tidspunkt, hvor vi drøfter forligsproceduren i forbindelse med det syvende ændringsforslag. Jeg anmoder derfor endnu en gang Kommissionen om at tage hensyn til det, som Parlamentet altid har sagt, nemlig at kosmetiske midler ikke må afprøves på dyr, at vi altid prioriterer sikkerhed, og at vi vil være med til at tænke over alle de mulige alternativer og hjælpe med at vurdere disse. Det har vi også hele tiden erklæret ved hver ændring af dette direktiv. Jeg anmoder nu Kommissionen om ikke at frustrere Parlamentet, om at trække dens planer tilbage og om at gennemføre, hvad vi har aftalt med hinanden. Flemming (PPE-DE). Hr. formand, fru kommissær, jeg ved, Deres hjerte slår i samme takt som vores. De er ung, De er smuk, De har ikke brug for kosmetik. Jeg har absolut brug for det. Jeg bliver 70 næste år. Jeg er meget interesseret i at få en antirynkecreme. Men jeg ønsker ikke, at der er nogen dyr, der skal lide under det. Tror De virkelig, en kvinde ville bruge et kosmetisk middel, hvis hun skulle se på, hvordan det pågældende dyr lider af den grund? Vi vil gerne være smukke, uden at andre skal lide. Jeg vil virkelig gerne appellere til kosmetikindustrien. Ser De, da katalysatoren blev introduceret, lød det: Det er forbi for bilindustrien, vi er ruineret! Men den har oplevet et opsving. Hvorfor siger kosmetikindustrien ikke: Vi investerer mange penge, rigtig mange penge i forskning, så vi har de midler, der gør kvinderne smukke, uden at andre bliver nødt til at lide af den grund. Jeg tror, kosmetikindustrien ville opleve et gevaldigt opsving, og vi europæiske kvinder ville så være smukkere end alle andre kvinder i verden. Roth-Behrendt (PSE). Hr. formand, jeg har allerede hørt fra hr. Martin, at jeg befinder mig i den luksussituation, at jeg ikke som vanligt kun har halvandet, to eller tre minutter til rådighed, men at jeg kan være lidt fleksibel. Jeg lover dog mine kolleger, især hr. Casaca, der vil redegøre for den næste betænkning, at jeg ikke vil udnytte det. Det glæder mig, hr. formand, at De har forsædet for øjeblikket, for De har også forsædet i forligsproceduren om kosmetik og er så behjælpelig, som man kan ønske sig af en leder af forligsproceduren. Derfor glæder det mig at se Dem her i dag! Kære kolleger, tak for forhandlingen. Vi har i dag ikke alene en meget levende diskussion, sådan som vi i øvrigt ofte har, men vi kan tilsyneladende absolut også begejstre gæsterne på tilskuerpladserne, hvilket vi kunne høre på bifaldet, der - det må vi indrømme - er usædvanligt, men som naturligvis glæder os. Jeg vil gerne endnu en gang henvise til et punkt og ikke så meget korrigere fru Flemming, men kun tilføje noget, så de mandlige gæster også føler sig inddraget: Når vi taler om kosmetikdirektivet i dag, så har det ikke kun noget at gøre med de antirynkecremer, som jeg under alle omstændigheder har brug for med mine 49 år her i Europa-Parlamentet. Det har også i høj grad noget at gøre med deodoranter, shampoo, aftershave, tandpasta, sæbe - altså noget, som alle, der er til stede her i lokalet, bruger til daglig. Det emne, vi behandler i dag, nemlig spørgsmålet om, hvorvidt dyr skal lide på grund af disse produkter, angår os alle uanset køn. Det står klart, at læbestifter og rynkecreme altid er nemme at pointere og fremhæve. Jeg vil gerne sige tak for Deres støtte. Vi har arbejdet tæt sammen i de forgangne år, også på tværs af gruppegrænser. Vi afholdt valg hjemme i mit land i søndags, og valgkampagner har tendens til at polarisere tingene for at fremhæve forskelle. Måske skulle jeg gøre det samme her, men det kan jeg ikke. Jeg kan kun takke mine kolleger fra de andre grupper for deres hjælp og støtte, især fru García-Orcoyen, der, sammen med fru Flemming, står for størstedelen af arbejdet med dette emne i PPE-Gruppen. Mere støtte kunne jeg egentlig ikke ønske fra en gruppe fra den modsatte side. På dette område fokuserer vi på sagen. Men jeg må også sige - og her henvender jeg mig til de andre kolleger - at vi altid har indgået kompromiser. Vi har søgt kompromiser med hinanden, og det siger jeg også til hr. Bernié, der måske endnu ikke er helt overbevist, men som heller ikke har været så længe i Parlamentet, at han har haft kendskab til emnet i længere tid. Naturligvis holder vi os også industriens interesser for øje. Naturligvis sagde vi allerede i 1993: Industrien har stadig næsten 10 år. Og nu med den syvende ændring, der er en lovændring, som vi er i færd med at drøfte i forligsproceduren, siger vi igen: Industrien har igen fem år efter vedtagelsen af denne lovgivning, før vi får et totalt forbud mod dyreforsøg, et markedsføringsforbud for kosmetik afprøvet på dyr. Og yderligere fem år for visse særlige testformer, som det formentlig vil tage endnu længere tid at udvikle alternativer til. Hvor meget større imødekommenhed kan man egentlig ønske sig? Man skal naturligvis også give industrien incitamenter og også udøve en smule pres, således at der investeres penge i at finde alternativer, for ellers går pengene kun til direktørerne, og pengene kunne efter vores mening også godt blive investeret i forskningen. Nu henvender jeg mig imidlertid igen til Kommissionen, til fru Wallström og til kollegerne fra Generaldirektoratet for Erhvervspolitik, der godt nok sidder i forhandling i øjeblikket, men som helt sikkert også aner, hvad jeg godt kunne tænke mig at sige til dem. Fru Wallström sagde tidligere i sit svar, som helt sikkert ikke faldt hende helt let, at Kommissionen forsøger at opnå det bedste resultat. Hvis De virkelig forsøger at opnå det bedste resultat, skal De gøre to ting: For det første skal De meddele hr. Liikanen, at han langt om længe skal stille et forslag, der kan bidrage til at finde et kompromis i forligsproceduren, og at han ikke må blokere for Parlamentets beslutninger. De ved, at Europa-Parlamentet for et par måneder siden med et solidt flertal på næsten 500 stemmer vedtog, at vi skal have disse markedsføringsforbud, altså forbud mod salg af kosmetik. Indtil nu har Kommissionen, hr. Liikanens generaldirektorat, blokeret. Derfor beder jeg Dem, fru Wallström, om at meddele hr. Liikanen, men også den nye generaldirektør Mingasson, at det ikke kun drejer sig om den franske kosmetikindustri, men også andre interesser, og at der findes et Europa-Parlament, og at han gør klogt i at gå til Parlamentet. Det kunne jeg godt tænke mig, det har jeg endnu ikke set. Hvis Kommissionen tager sin rolle som mægler i forligsproceduren alvorligt, stiller den et forslag til Parlamentet. Desuden opfordrer jeg Dem til at meddele medlemsstaterne klart og entydigt - undskyld, hr. kollega fra Generaldirektorat III, det ville virkelig være nyttigt, hvis De lyttede til fru Wallström et øjeblik - jeg venter gerne et øjeblik. Ikke engang jeg kan lytte til to personer på samme tid, og jeg kan ellers så meget! Jeg opfordrer Dem altså til at meddele medlemsstaterne, at markedsføringsforbuddet, et totalt markedsføringsforbud vel at mærke, har været i kraft siden den 30. juni 2002, at medlemsstaterne altså gør klogt i at være lidt mere imødekommende, lidt mere fleksible og lidt mindre stivsindede i forligsproceduren. Hvis Kommissionen vil være hjælpsom, fru Wallström, skal De sige til medlemsstaterne: I har to muligheder, enten kan I være hjælpsomme i forligsproceduren, så får jeres kosmetikindustri fem plus fem år igen, eller også er I ikke hjælpsomme, men blokerer, sådan som I gør i øjeblikket, og så får I et markedsføringsforbud allerede fra den 30. juni. Det er Kommissionens opgave at meddele dem det. Jeg beder Dem virkelig meget eftertrykkeligt, og jeg mener det alvorligt, der skal ikke være nogen truende undertone, men det ville forgifte samarbejdet med Parlamentet og skade det eftertrykkeligt, hvis De træffer denne komitologiforanstaltning. Vi ville opfatte det som en fornærmelse og som et retsbrud, for det er ikke nødvendigt. Tre måneder efter ikrafttrædelsen ville De vedtage en komitologiforanstaltning for to måneder igen. Det er efter alle normalt tænkende menneskers mening latterligt. Også Kommissionen ved, at det er latterligt. Den forsøger at dupere Parlamentet, den forsøger at danne præcedens, og sådan ser vi også på det. Det har De hørt i dag. Jeg ville være Dem taknemmelig, hvis De kunne sige til hr. Liikanen, at De havde lyttet til alle kolleger. Vi opfatter det som en fornærmelse mod Parlamentet, som et retsbrud, som vi vil retsforfølge ved Domstolen, og jeg beder Dem om at være hjælpsom i forligsproceduren, om at støtte Parlamentet og mine kolleger, som jeg gerne vil rette en tak til for deres støtte endnu en gang, og om at hjælpe mig i forligsproceduren i stedet for at vanskeliggøre vores samarbejde med komitologiforanstaltninger. Tak. Wallström Hr. formand, det er meget fristende at gå ind i denne debat. Jeg har været forbrugsminister, så det kunne jeg sagtens, men det vil jeg ikke, for min opgave er at repræsentere Kommissionen. Det er et rent teknisk spørgsmål om at sikre juridisk klarhed i de seks måneder, som forligsproceduren tager. Kommissionen ønsker ikke at lægge hindringer i vejen for fremtidige beslutninger eller resultatet af forligsproceduren, men vil gerne understrege, at den har et ansvar for at sikre, at reglerne om frie varebevægelser overholdes, folkesundheden beskyttes, og de internationale regler overholdes. Vi er blevet opfordret af den juridiske tjeneste til at skabe juridisk sikkerhed for de økonomiske aktører, der skal sørge for, at de produkter, de markedsfører, er sikre. Det er formålet med udsættelsen. Dette er vigtigt, fordi Kommissionens forslag også skal have tilbagevirkende kraft, hvis produkter først skal kunne markedsføres, når de opfylder betingelserne i direktiv 76/68, og fordi vi også skal kunne kræve, at producenterne garanterer, at deres produkter ikke er sundhedsskadelige. Som situationen er nu, findes der ingen omfattende alternative metoder til afprøvning, og vi skal derfor skabe juridisk sikkerhed i de næste seks måneder. Det er baggrunden for Kommissionens forslag. Jeg har taget alt, hvad De har sagt, til efterretning, og heldigvis, fru Roth-Behrendt, har vi udviklet en evne til at lytte til to personer på samme tid. Det er man nødt til, og fordelen ved at lytte til tysk er, at alle verberne kommer til sidst, og det gør det lidt lettere! Formanden. Tak for Deres supplerende indlæg, fru kommissær. Forhandlingen er afsluttet. Afstemningen finder sted kl. 12.00. Formanden. Næste punkt på dagsordenen er betænkning (A5-0275/2002) af Casaca for Budgetkontroludvalget om forslag til Rådets forordning om ændring af forordning (EØF) nr. 4045/89 om medlemsstaternes kontrol med de foranstaltninger, der indgår i ordningen for finansiering gennem Den Europæiske Udviklings- og Garantifond for Landbruget, Garantisektionen. Casaca (PSE) Hr. formand, fru kommissær, jeg vil under hensyntagen til artikel 9, stk. 1, i vores forretningsorden, gerne først meddele, at jeg er landmand, og at jeg derfor har en direkte interesse i alt, hvad der har med Landbrugsfonden at gøre, sådan som f.eks. dette forslag til forordning har. Kommissionen foreslår et mindre antal obligatoriske kontroller af de handels- og industrivirksomheder, der har modtaget støtte fra fællesskabsbudgettet til eksport af landbrugsvarer med henblik på afsætning af overskudsproduktion fra landbruget eller andre formål. Vi har intet at indvende imod et mindre antal kontroller, såfremt, naturligvis, kvaliteten, fællesskabskarakteren, udvælgelsesproceduren og procedurens gennemsigtighed bliver klart forbedret. Vi har set med stor bekymring på de mange tilfælde af svindel og uregelmæssigheder, der har kendetegnet de foranstaltninger, hvis kontrol denne forordning vedrører, især eksporten af levende dyr og støtte til afsætning af overskudsproduktion af mælkeprodukter, hvad vi tit har gjort opmærksom på. Som det kunne konstateres i smørforfalskningssagen, er svindel, som vedrører Fællesskabets finansielle interesser, uadskillelig fra svindel, som vedrører medlemsstaternes finansielle interesser, folkesundheden og landmændene, i hvis navn disse betragtelige fællesskabsmidler gives ud, men som ofte skades af dem. Ifølge oplysninger, der for nylig er fremkommet i pressen, er antallet af beslaglæggelser af forfalskede fødevarer, som er foretaget af medlemsstaternes toldvæsner, steget fra 2.340 i 2000 til 4.106 i 2001, og embedsmænd i Kommissionen skal have sagt, at den organiserede kriminalitet i dag fokuserer mere på forfalskning af fødevarer end forfalskning af luksusartikler. Vi får også underretninger om klare utilstrækkeligheder i medlemsstaternes indsats mod forfalskning af fødevarer, navnlig på nøgleområder som vin, spiseolie, kød og mælkeprodukter. Under disse omstændigheder må vi, ligesom vi har gjort det i de sidste tre år, igen insistere på, at Kommissionen kraftigt styrker sin direkte kontrolindsats over for svindel og forfalskning i fødevarehandel og -industri. Vi glæder os selvfølgelig over de forslag til reform af den fælles landbrugspolitik, som vil gøre en ende på disse interventionsmekanismer, der har vist sig at være en direkte invitation til svindel og falskneri, men af tvivlsom værdi som støtte til landmændenes indkomst, hvor man hellere bør vælge direkte støtte på grundlag af dyrkningsareal og udført landbrugsarbejde ud fra kriterier om bæredygtig udvikling. Der kan naturligvis kun være effektiv kontrol, hvis der er gennemsigtige procedurer og demokratisk opfølgning fra Europa-Parlamentets side. Her flere år efter skandalen med de mere end 35.000 ton smør, der blev forfalsket af Camorraen og afsat i og uden for EU af mejerifirmaer fra flere europæiske lande, ved vi stadig ikke, hvilke virksomheder der var indblandet, og hvilke foranstaltninger EU's institutioner har truffet over for dem og for at forebygge, at noget tilsvarende skal kunne ske. Hvornår bliver denne sag endelig opklaret? Hvilke fremskridt er der sket i den fysiske kontrol af disse højrisikoprodukter, så vi kan nære tiltro til, at skandaler af dette omfang ikke vil gentage sig? Jeg vil gerne understrege, at det ikke er et acceptabelt synspunkt, at kun forfalskning af mælkeprodukter, der har modtaget direkte støtte fra Fællesskabets fonde, berører Fællesskabets finansielle interesser. Hvis man følger den logik, så skal den landmand, der overskrider sin mælkekvote, af hensyn til Fællesskabets finansielle interesser straffes hårdt, men den virksomhed, der markedsfører mælkeprodukter, der ikke er fremstillet af mælk, ikke skal straffes, selv om vedkommende skader Fællesskabets finansielle interesser meget mere. Jeg synes også, at det for denne forordnings vedkommende er vigtigt at få udbredt listen over handels- og industrivirksomheder og de beløb, som de modtager fra Landbrugsfonden til afsætning af overskudsprodukter. Jeg kan ikke forstå, hvorfor en hvilken som helst procedure til afgørelse af licitationstilbud eller tildeling af et forskningsstipendium skal være offentlig, med oplysninger om beløb og deltagere, mens offentligheden, når det drejer sig om multinationale virksomheder, der modtager undertiden endog meget anselige summer, ikke har ret til at vide, hvem de er, hvad de har modtaget og hvorfor. En mindskelse af det demokratiske underskud i EU og en øget tillid hos borgerne til EU's institutioner forudsætter uundgåeligt større åbenhed og rimeligere procedurer. Vi håber, at både Rådet og Kommissionen vil benytte denne forordningsændring som en oplagt anledning til at udbedre indlysende mangler i beskyttelsen af Fællesskabets finansielle interesser. Wallström Hr. formand, jeg vil godt indledningsvis takke hr. Casaca for betænkningen, selv om Kommissionen ikke er enig i alle aspekter af den. Jeg bør måske understrege, at medlemsstaternes gennemførelse af forordning 4045/89 generelt er tilfredsstillende. Kommissionens forslag indeholder derfor kun tekniske ændringsforslag med henblik på at inflationsregulere referencebeløb, ligesom det var tilfældet ved den seneste ændring i 1994, forenkle medlemsstaternes rapporteringskrav og indføre en mulighed for at nedbringe antallet af kontroller i visse begrundede tilfælde. Det kan være tilfælde, hvor kontrolmyndigheder fra mere end én medlemsstat går sammen om at kontrollere internationale virksomheder, der modtager EUGFL-støtte. Som sagt er medlemsstaternes gennemførelse af deres forpligtelser i henhold til denne kontrolforordning tilfredsstillende, men der er behov for nogle tekniske ændringer. Lad mig understrege ét væsentligt element: Forordningen er en kontrolforordning, ikke en forordning til bekæmpelse af svig. Kommissionen er derfor enig med Parlamentets Udvalg om Retlige Anliggender og Det Indre Marked i, at artikel 37, og ikke artikel 280, er det mest passende retsgrundlag. Schierhuber (PPE-DE) . (DE) Hr. formand, fru kommissær, ærede kolleger, som ordfører for udtalelsen fra Udvalget om Landbrug og Udvikling af Landdistrikter vil jeg gerne rette en virkelig hjertelig tak til ordføreren for hans arbejde. Jeg bifalder Kommissionens forslag som helhed, fordi det tager sigte på en bedre bekæmpelse af svig i landbrugssektoren. For én ting skal stå klart for os alle, og det er, at det især er svig, der skader landmændene selv. Ved hjælp af EUGFL-garantien finansieres landbrugsudgifter som f.eks. eksportrestitutioner, interventioner via de forskellige markedsordninger eller samfinansiering i forbindelse med ledsagende eller øvrige foranstaltninger til udvikling af landdistrikterne uden for mål 1-området. Kommissæren har allerede været inde på det. Forordning 4045/89 vedrører efterfølgende kontrol af forretningspapirer hos virksomheder, der modtager landbrugsstøtte fra fællesskabsbudgettet, EUGFL-Garantisektionen. Denne forordning udgør således det centrale element i bekæmpelsen af svig i landbrugssektoren. Jeg bifalder, at Kommissionen har stillet forslag om tilpasning og ajourføring af dette instrument. Kontroller er vigtige, netop på det følsomme område landbrugsstøtte, for hele branchen ville lide uden dem. Kriterierne for udvælgelse af de virksomheder, der skal kontrolleres, blev senest ændret i 1994, men er ikke blevet tilpasset yderligere siden. Der skal f.eks. tages højde for den årlige inflationsrate. Brugen af risikoanalyseteknik skal forbedres yderligere. De modtagne støttebeløb, der anvendes som kriterium for kontrol, skal forhøjes, og den administrative hjælp skal forenkles. Derfor er jeg meget taknemmelig for, at dette også skal finde sted på tværs af medlemslande, for dermed kan vi opnå en reduktion i kontrollerne på indtil 25%, hvilket dog på ingen måde må føre til en forringelse af kontrollernes kvalitet, men derimod en mere målrettet og risikoorienteret udvælgelse af de virksomheder, der kontrolleres. Det er nødvendigt med en slagkraftig og koncentreret fremgangsmåde inden for bekæmpelse af svig. Således bliver der fremover også anvendt elektroniske data og dokumenter i kontrollen, der oplyser om produktion og produkternes art. Kontroller skal heller ikke fremover omfatte direkte betalinger til producenterne og de betalinger, der henhører under Det Integrerede System for Forvaltning og Kontrol. Afslutningsvis vil jeg gerne især påpege, at der virkelig skal tages højde for nødvendigheden af at skabe særlige rammebetingelser for dette, der er baseret på en flerårig tilgang, i forbindelse med kontroller og foranstaltninger eller projekter til udvikling af landdistrikterne. Nicholson (PPE-DE). Hr. formand, jeg hilser betænkningen velkommen. Den kommer på det helt rigtige tidspunkt, og alle vil bestemt glæde sig over den, for de fleste går ind for færre inspektioner. Det betyder dog ikke på nogen måde, at der aktivt skal opfordres til mindre omfattende kontroller. Jeg er af den opfattelse, at hvis man skal have reel kontrol med EU's finanser, kan det kun ske på medlemsstatsniveau, fordi medlemsstaterne har mulighed for at følge kontrollerne til dørs. Jeg er helt enig med den forrige taler i, at langt de fleste folk i landbrugsindustrien, det være sig i produktionen, på fabrikkerne eller på gårdene, ikke begår svig. Der vil imidlertid altid være et lille antal personer i ethvert land, som er parate til at misbruge et system. Jeg mener, at vi i Europa i højere grad skal specialisere os. Vi skal være klarere og mere specifikke med hensyn til at målrette vores inspektioner til de områder, vi inspicerer, for der er ingen tvivl om, at visse EU-midler kunne anvendes meget bedre i mange medlemsstater. Det glæder mig, at grænseværdien skal hæves. Det er på tide, og endnu en gang vil jeg godt sige, at jeg mener, størstedelen af kontakterne skal overlades til medlemsstaterne, og at vi i Europa skal være mere specifikke og målrettede på de områder, som vi ønsker at inspicere. Der er ingen, der ønsker at opfordre til svig. Her i Parlamentet ønsker vi bestemt ikke på nogen måde at lægge op til svigagtige handlinger, og der skal gøres noget alvorligt ved dem, der hvor de findes. Der skal altså være god kontrol, men den skal være målrettet, den skal være specifik, den skal være relevant, og den skal ske på områder, hvor der er opdaget misbrug. Jeg mener bestemt, vi kan forbedre situationen, og jeg tror vi kan gøre det ved at målrette vores indsats mod de områder, vi anser for mest sårbare. Bösch (PSE). Hr. formand, kære kolleger, på vegne af min gruppe vil jeg gerne takke hr. Casaca for denne betænkning og give min klare støtte til den, også på de punkter, hvor Kommissionen mener, at der skal skelnes mellem kontrol- og svigbekæmpelsesforanstaltninger. Sidste år led vi ifølge oplysninger fra Deres institution tab på 430 millioner euro på dette område, det vil sige ikke os, men dem, der sidder deroppe, nemlig skatteborgerne i Unionen. Når vi taler om, at vi skal reformere Europas landbrugspolitik, sådan som Kommissionen foreslog det for ikke længe siden, for dermed - og fru Schierhuber har som landmand med rette gjort opmærksom på det, og her vil jeg gerne give hende min støtte - at bringe landbrugspolitikken tættere på borgerne igen, i dette tilfælde også skatteyderne, må vi tage afstand fra sådanne spidsfindigheder som at skelne mellem, hvad der er kontrol, og hvad der er bekæmpelse af svig. Jeg mener derfor, Kommissionen gør klogt i at følge vores idé, ordførerens, Budgetkontroludvalgets idé, og langt om længe give den foreliggende foranstaltning et retsgrundlag, som sikrer beskyttelsen af de finansielle interesser. Vi har også gjort os nogle tanker om, hvordan vi kan stoppe eksportrestitutionerne, især hvad angår eksport af levende kvæg. De billeder, vi får fra havnene ved Middelhavet, og som vores unge også ser, er alt andet end et flagskib for denne landbrugspolitik og alt andet end et flagskib for EU. Vi må afskaffe det, og der har været forslag herom i forbindelse med dette års budget her i Parlamentet i dag. Vi har ikke fået støtte fra Kommissionen, hvad angår det foreløbige budgetforslag. Det siger jeg klart og tydeligt. Forslagene vil vende tilbage, og så forventer vi mere samarbejde fremover, for vi ved netop som et Parlament, der arbejder med budgetkontrol, at dette system med eksportrestitutioner ikke kan sikres mod svindel. Det er umuligt. Det system med eksportrestitutioner på landbrugsområdet, der praktiseres for øjeblikket, er en invitation til svindlere. Det er en opfordring, og det, jeg ser her, er en akademisk forhandling. Skal det nu være traktatens artikel 37 eller artikel 280? Det kan vi, mine damer og herrer fra Kommissionen, der oftere taler med de mennesker, der bor hos os, der er forbrugere hos os, og som betaler skat hos os, ikke tillade os fremover. Derfor giver jeg min fulde støtte til ordføreren og hans betænkning. Mulder (ELDR). Tak, hr. formand. Jeg vil også gerne give hr. Casaca en kompliment på min gruppes vegne. Jeg tilslutter mig hans utrættelige bestræbelser på at forbedre landbrugskontrollerne. Når denne politik er omstridt, og når den europæiske landbrugspolitik er omstridt, må vi i hvert fald sørge for, at pengene gives godt ud. Hvad er kernen i Kommissionens forslag? Det sigter mod at nedskære antallet af kontroller, men samtidig forbedre disse. Vi håber, at sidstnævnte vil være tilfældet, men alt skal selvfølgelig bevises. Vi vil overvåge denne proces meget nøje, hvilket jeg støtter. Praksis vil vise det. Tvivlen kommer Dem til gode, men jeg håber, at Deres præmisser virkelig er ærlige. En ting, som Parlamentet hele tiden har anmodet om, er fejlmargener for de enkelte sektorer i budgettet, og det gælder også for landbrugsbudgettet. Hvor stor er fejlmargenen f.eks. i mejerisektoren? Hvor stor er den i kornsektoren? Hvor stor er den i tobakssektoren? Det store spørgsmål er, om De kan fremskaffe disse tal ved hjælp af det andet system, for med Kommissionens nye bogholderisystem forventer vi, at disse tal vil komme til rette tid. Revisionsretten har sagt, at den ikke vil være i stand til at gøre det. Vi anmoder derfor Kommissionen om ca. hvert år at oplyse, hvad den anslåede fejlmargen og den anslåede forbedring er. Det gør det muligt for os at bedømme forbedringer i Kommissionens kontrolprocedurer. Et emne, som ikke er berørt, heller ikke i Kommissionens forslag, er, at vi har bemærket, at der lægges stadig større vægt på politikken for landdistrikterne i kommissær Fischlers forslag. Udgifter til denne politik er knyttet til god landbrugspraksis, hvilket er udmærket. Vi må inddrage miljøet og den slags ting heri. Men hvad er præcist god landbrugspraksis? Jeg tror, at god landbrugspraksis i Sverige måske i det store og hele er anderledes end god landbrugspraksis i Nederlandene, i Portugal, i Grækenland eller andre steder. Det er det væsentlige. Hvad der i et land betragtes som normalt, behøver ikke være det i et andet land. Min sidste bemærkning vedrører ændringsforslag 10 om offentliggørelsen af alle oplysninger om, hvad landbrugspengene bruges til. I princippet kan jeg tilslutte mig det, men gælder det også for alle andre dele af budgettet? Nej, så vidt jeg ved, er det ikke tilfældet. Derfor holder vi krudtet tørt i øjeblikket, og derfor vil vi ikke på det nuværende stadium stemme for dette ændringsforslag. Van Hulten (PSE). Hr. formand, jeg støtter ligesom mine gruppefæller Kommissionens forslag, således som det er skærpet af hr. Casaca. Som vi er vant til fra hr. Casacas side, er det en meget grundig betænkning med gode henstillinger, og jeg synes, det er ærgerligt, at Kommissionen ikke er i stand til at erklære, at den kan overtage alle hr. Casacas forslag, især i betragtning af den brede støtte, disse forslag får af Budgetkontroludvalget. Et af aspekterne vedrører forslagets retsgrundlag. Som bekendt mener vi, at det bør være artikel 280, fordi det hovedsageligt drejer sig om en god forvaltning af EU's finanser. Det drejer sig ikke om for hundrede og syttende gang at give indrømmelser til landbrugslobbyen. Landbrugssubsidierne er egentlig på en måde Unionens bedst bevarede hemmelighed. Vi ved, at der sker en masse fejl. Så sent som i sidste uge fremgik det af Revisionsrettens beretning, at subsidier til olieholdige frø i stor stil misbruges, og alligevel ser det ikke ud til, at der gøres ret meget ved det. Det er absolut meget vigtigt, at vi får indblik i disse finansielle strømme. En del støtte ender nemlig ikke hos de små landmænd, som det var hensigten, men hos store multinationale selskaber, hvilket hr. Casaca allerede har gjort rede for. Alligevel må disse oplysninger ikke offentliggøres. De nederlandske medlemmer af partierne VVD og CDA i Den Liberale Gruppe og hos De Kristelige Demokrater, som for øvrigt er godt repræsenteret i forhandlingen i dag, er modstandere af det. Hvorfor? Bange for aktindsigt? Fru Maij-Weggen var Parlamentets ordfører for betænkningen om aktindsigt. Den Liberale Gruppe har altid betragtet aktindsigt som overordentlig vigtig. Det kan altså ikke være hindringen. Er der alligevel noget andet, der gør sig gældende såsom egeninteresse og varetagelsen af deres baglands interesser? Modvilje mod, at pengestrømme bliver gennemskuelige, fordi det meget tydeligt ville bevise nødvendigheden af en reform af den fælles landbrugspolitik? Jeg er bange for, at det er tilfældet. Jeg synes også, det er ærgerligt, at hr. Mulder ikke vil støtte ændringsforslag 10 af hr. Casaca om indsigt i pengestrømmen under påskud af - for det er kun et påskud - at det, der ikke gælder for andre politiske områder, heller ikke bør gælde for landbrug. Bag dette argument dækker hr. Mulder sig konstant. Det har han gjort i de sidste par år, og det er ikke vejen fremad, især ikke fordi landbrugsbudgettet udgør halvdelen af EU-budgettet. Dette problem bliver endnu mere presserende efter udvidelsen. Der kommer endnu flere virksomheder, og så bliver det endnu vigtigere, at vi ved, hvor alle pengene havner. Landbrugspolitikken har i de seneste år antaget uønskede former. Subsidierne kommer ikke frem til dem, de er beregnet til. Et eksempel herpå, som blev nævnt så sent som i sommer, er den kendsgerning, at selv den nederlandske dronning modtager subsidier til at anlægge en oliventræsplantage i Italien. Hvis der er nogen i Europa, som ikke har brug for disse penge, er det en af verdens rigeste kvinder. Og det til trods for, at politikken vedrørende landdistrikterne i f.eks. Groningen i Nederlandene ikke har penge nok til at hjælpe små landmænd med at holde sig oven vande. Det viser, hr. formand, at denne politik ikke længere er under kontrol, og at vi skal have indsigt i finansieringsstrømmen. Det kan så igen tjene som grundlag for en grundig reform, endnu inden udvidelsen med nye medlemsstater. Den er hårdt tiltrængt. Hr. Casacas betænkning er et første skridt i den retning. Santos (PSE). Hr. formand, jeg vil gerne lykønske ordføreren, Paulo Casaca, for kvaliteten i den betænkning, som han har lagt frem, men ikke mindst for den intense arbejdsindsats, som han har udfoldet som medlem af Europa-Parlamentet til fordel for større gennemsigtighed i Fællesskabets regnskaber og procedurer. Jeg mener, ligesom ordføreren, at Kommissionens forslag er acceptabelt, såfremt det virkelig kommer til at betyde en klar styrkelse af kvaliteten i Fællesskabets kontroller og procedurer, og Kommissionen umiddelbart forpligter sig hertil. Kontrollen med Fællesskabets udgifter og finansieringsprocedurer er uløseligt knyttet til større gennemsigtighed og rimelighed. Det er altså på disse punkter, Kommissionen og Parlamentet bør koncentrere deres væsentligste bestræbelser. Vi kender alle mængden og omfanget af den svindel, der er foregået - trods dette kontrolsystem - og derfor er intet af det, som vi kan gøre for at forbedre systemet, gratis eller overflødigt. Kommissionen i særdeleshed og EU i almindelighed kan kun vinde ved, at borgerne får adgang til oplysningerne, alle oplysningerne, og at offentligheden på den måde får kendskab til, hvem der især nyder godt af de fælles garantistøtteordninger. Vi ser med forventning frem til, at de løfter, som landbrugskommissæren har afgivet på dette felt, hurtigt bliver ført ud i livet. Jeg vil også gerne støtte ordførerens forslag om at ændre retsgrundlaget fra artikel 37 til artikel 280 i traktaten. Det er en meget betydningsfuld ændring, som giver den allerhøjeste prioritet til beskyttelsen af Fællesskabets finansielle interesser. Til slut vil jeg gerne erindre om, at fairness i international handel er et uvurderligt gode på mellemlang sigt, og, ikke mindst, at ingen økonomisk sektor er statisk eller sig selv nok. Den skade, der kan ramme tredjelande på grund af beskyttelsesforanstaltninger eller uklarhed omkring procedurer eller anvendelse af regler, vil før eller siden falde tilbage på den, der gør en sådan adfærd til almindelig praksis. At en kommende reform af den fælles landbrugspolitik skal omfatte disse og lignende principper, anser vi for absolut nødvendigt. Formanden. Da vi har god tid inden afstemningstiden, kan medlemmerne nu tage ordet efter "catch-the-eye"-proceduren, selv om de ikke er skrevet på talerlisten. Casaca (PSE) Hr. formand, fru kommissær, først vil jeg gerne takke alle de kolleger, der har været så venlige at omtale det arbejde, som vi har udført på dette område, og sige, at Budgetkontroludvalget ud fra dette synspunkt faktisk har virket særdeles godt. Vi har alle haft den samme grundopfattelse, nemlig at de finansielle interesser skal beskyttes, og vi har i den henseende udført et egentligt kollektivt arbejde. Når det er sagt, vil jeg også gerne takke kommissæren for den opmærksomhed, som hun har vist denne betænkning, men jeg må også sige, fru kommissær, at Deres indlæg har rejst nogle spørgsmål, som jeg finder det særdeles væsentligt at få afklaret. Med formandens accept vil jeg derfor gerne stille Dem fire meget konkrete spørgsmål, som denne betænkning trækker frem: For det første siger De, at artikel 280 kun vedrører svindel, og at denne forordning handler om kontrol. Fru kommissær, det er ikke første gang, jeg hører dette fra Kommissionen, men jeg føler trang til at sige, at Kommissionen måske skulle læse det, der står i artikel 280, med større opmærksomhed. Den pågældende artikel - og her oversætter jeg frit fra den engelske udgave - siger nemlig allerede i stk. 1, at "Fællesskabet og medlemsstaterne bekæmper svindel og enhver anden ulovlig aktivitet, der skader Fællesskabets finansielle interesser". Det er derfor krystalklart, at vi med ordlyden i artikel 280 ikke kun har med svindel at gøre, men med indsats mod enhver form for ulovlig aktivitet, der skader Fællesskabets finansielle interesser. Det er derfor krystalklart, at denne forordning falder helt inden for denne beskyttelses rammer, og jeg kan da også konstatere, at den langt overvejende del af de retssager, som Fællesskabet har ført for at få tilbagebetalt midler, er foregået med henvisning til denne forordning. Jeg tror, at omkring tre fjerdedele af disse retssager og tre fjerdedele af de berørte midler falder ind under denne forordning. Hvordan kan Kommissionen så sige, som den gør, at det her ikke har noget at gøre med artikel 280, når denne forordning ganske enkelt udtrykker det, der står i artikel 280? For det andet siger De, at denne forordning har fungeret tilfredsstillende. Jeg tror ikke, at vi kan se på denne forordning - som jeg allerede har sagt - adskilt fra de andre forordninger og fra den samlede lovgivning, der skal beskytte Fællesskabets finansielle interesser. I denne sammenhæng vil jeg derfor gerne endnu en gang erindre Dem om den skandale, som jeg nævnte i mit første indlæg, skandalen om det smør, som blev forfalsket af den napolitanske Camorra, og som involverede store europæiske mejerivirksomheder i næsten alle de store EU-lande. Det er en skandale, der startede i 1995, der omfattede mindst 35.000 ton forfalsket smør, og som først blev stoppet i 2000, så der altså blev forfalsket 35.000 ton smør gennem fem år med deltagelse af store virksomheder i Frankrig, Tyskland, Belgien og sandsynligvis også andre lande. Og aldrig lykkedes det for Kommissionen i kraft af denne forordning at fatte noget som helst om smørforfalskningen. Der måtte en lokal undersøgelse til, fra det italienske politi, fra Napoli, for at få sat gang i afdækningen af denne skandale. Nu er vi så i 2002, og vi ved stadig ikke, hvilke virksomheder der er indblandet, og hvad Kommissionen har tænkt sig at gøre ved disse virksomheder. Jeg beder undskylde mange gange, men dét finder jeg virkelig ikke tilfredsstillende. Jeg finder det ikke tilfredsstillende, at forfalskningen af fødevarer næsten er fordoblet fra 2000 til 2001, hvilket jo eksempelvis er endnu et forhold, som pressen har omtalt, og som Kommissionen indtil videre ikke har benægtet. Det finder jeg i hvert fald ikke tilfredsstillende. For det tredje, fru kommissær, har vi spørgsmålet om gennemsigtighed. Jeg har hørt Dem gå ind for gennemsigtighed - og med rette - i de mest forskellige sammenhænge. Derfor forstår jeg da heller ikke, hvorfor Kommissionen, og altså også kommissæren, når vi når til dette punkt, ikke mere går ind for gennemsigtighed. Hvordan kan det være, at vi kan gå på internettet og f.eks. se, hvem der har ansøgt om stipendier fra Fællesskabets videnskabsprogram, og hvem der har modtaget disse stipendier, men vi kan ikke få at vide, hvilke multinationale virksomheder det er, der modtager millioner og millioner af euro i støtte til eksport af europæiske overskudsfødevarer eller for at afsætte dem på det indre marked? Hvorfor er det en statshemmelighed? Hvorfor fortæller Kommissionen ikke, hvilke virksomheder det er, der får støtte? Og hvor meget? Og hvorfor? Hvad er det, der ikke må komme frem? Og her er, som vores kolleger allerede så udmærket har sagt, vores problem ikke kun Kommissionen, men faktisk vores kolleger i PPE og hos De Liberale, for de har heller ikke endnu villet acceptere, at denne bestemmelse, som jeg synes er udtryk for helt elementær gennemsigtighed, kommer med i forordningen. Til sidst, fru kommissær, vil jeg gerne spørge Dem om, hvordan beskyttelse af Fællesskabets finansielle interesser skal defineres. Man har defineret det sådan, at forfalskning af mælkeprodukter kun er et problem for Fællesskabet, hvis gerningsmændene modtager støtte fra Fællesskabet. Hvis de ikke modtager en sådan støtte, er det altså ikke noget problem for Fællesskabet. Det er jo fuldstændig absurd, fru kommissær. Hvis nemlig en mælkeproducent overskrider sin referencemængde - altså producerer mælk - og den mælk ikke modtager støtte, tillader Fællesskabets regler den industri, der opkøber hans mælk, straks at tilbageholde overskuddet. Endnu inden der er konstateret en kvoteoverskridelse, sker der altså tilbageholdelse af penge for at betale en bøde på kvoten. Mælkeproducenten har altså endnu ikke overtrådt nogen regler og heller ikke øget mælkeproduktionen, men vedkommende bliver alligevel frataget penge. Det er, hvad der sker for en mælkeproducent. Hvis vi har en fabrikant, der "sammenflikker" mælkeprodukter, altså laver smør uden mælk, laver smør med de mest forskellige ting, der på ingen måde burde anvendes i fødevarer, med helt kunstige ting, så får jeg den besked fra Fællesskabet, at det ikke er vores problem, medmindre Fællesskabet har ydet eksportstøtte. Det giver jo slet ikke mening! Men det er Fællesskabets doktrin, og det er den doktrin, som man har forsvaret over for Budgetkontroludvalget, år efter år, og det er det stadig. Jeg kan ikke acceptere det, fru kommissær! Jeg vil gerne have, at De også giver os en god forklaring på, hvorfor dét er Kommissionens holdning, for jeg kan ikke forklare det for nogen! Jeg kan ikke forklare landmændene i den region, som jeg repræsenterer, sådan noget, for der er ikke nogen mulig forklaring, så derfor vil jeg gerne have, at Kommissionen giver os en god begrundelse for denne forskel. Wallström Hr. formand, jeg vil godt takke medlemmerne af Parlamentet for deres interessante taler - jeg har lært meget, bl.a. om ligebehandling af den belgiske dronning og om olivendyrkning. Det er berettiget, at hr. Casaca udtrykker bekymring vedrørende uregelmæssigheder. Jeg vil lige påpege, at kontrol i henhold til forordning 4045/89 fører til rapportering af et højere antal uregelmæssigheder til OLAF og til identifikation af og opfølgning på sager, som hr. Casaca henviste til. Det er meget vigtigt. Jeg vil klarlægge Kommissionens holdning til nogle af ændringsforslagene og prøve at besvare hr. Casacas fire spørgsmål. Det første drejer sig om retsgrundlaget. Jeg vil sige tre ting i den forbindelse. For det første er forordning 4045/89 en kontrolforordning, ikke en forordning til bekæmpelse af svig. Derfor er artikel 37 det mest passende retsgrundlag. For det andet er der tale om tekniske ændringsforslag, og der er ingen begrundelse for væsentlige ændringer på dette tidspunkt. For det tredje mente hr. Casacas eget udvalg - Udvalget om Retlige Anliggender og Det Indre Marked - på grundlag af råd fra Parlamentets Juridiske Tjeneste, at artikel 37 var det mest passende retsgrundlag. Det er meget vigtigt for alle parter, at der skelnes mellem kontrol og bekæmpelse af svig. Derfor afviser Kommissionen dette ændringsforslag om retsgrundlaget. Ændringsforslag 2, 3 og 4 er en udvidelse af eller en mindre styrkelse af de eksisterende bestemmelser, og de kan accepteres af Kommissionen. Hvad angår ændringsforslag 5, skal jeg understrege, at eftersom medlemsstaterne allerede skal sende Kommissionen en oversigt over modtagere, er denne del af ændringsforslaget overflødig. Kommissionens tjenester har efterprøvet de metoder, medlemsstaterne anvender til beregning af minimumsantallet af kontroller, og fundet dem tilfredsstillende. Derfor afviser Kommissionen dette ændringsforslag. Vi kan godt gå ind for ændringsforslag 6, om end det synes at være overflødigt. Ændringsforslag 7 ligger uden for rammerne af et teknisk ændringsforslag og ville medføre en større ændring i forholdet mellem medlemsstaterne. Det kunne også have væsentlige juridiske virkninger. Kommissionen er ikke imod ændringsforslaget som sådan, men i betragtning af de juridiske og politiske forhold er det et spørgsmål, som skal tages op på horisontalt niveau, og derfor afviser Kommissionen det. Med hensyn til ændringsforslag 8 og 9 så ønsker Budgetkontroludvalget, at Kommissionens ansatte skal udføre et vist antal kontroller hvert år, én i hver medlemsstat samt en multinational kontrol. Ved fordeling af sin kontrolindsats anvender Kommissionen risikoanalyse. Denne fremgangsmåde kræves og understøttes af Revisionsretten og Parlamentet. Ændringsforslag 8 og 9 ville medføre en drastisk begrænsning af effektiviteten af enhver risikoanalyse på grund af den mængde arbejde, der ville skulle udføres hvert år. Revisionstjenesten hos Generaldirektoratet for Landbrug er ansvarlig for kontrollen af mange tiltag, og man kan ikke forlange, at de udfører alle de kontroller, som kræves i henhold til disse ændringsforslag - uanset om der er tale om en høj risiko eller ej. Desuden har nogle medlemstater én kontroltjeneste, andre har flere, og der kan være vanskeligheder nogle steder, men ikke andre steder. Ifølge ændringsforslag 8 skal der være én kontrol pr. medlemsstat pr. år uanset omstændighederne. Der tages dermed ikke højde for identificerede risici, og der bruges knappe ressourcer på lavrisikokontroller. Hvis Parlamentet insisterer på at afvige fra denne professionelle tilgang til revision, ville det i realiteten også kræve, at Kommissionen bevilger yderligere budgetmidler til ansættelse af de nødvendige medarbejdere. Endelig henviste hr. Casaca til hr. Cunhas ændringsforslag vedrørende offentliggørelse af en oversigt over modtagere. Kommissionen arbejder for åbenhed og gennemsigtighed, men mener ikke, at dette forslag er klogt. Programmet kan blive vedtaget op til 12 måneder før, visse kontroller går i gang, og det kan ikke være god praksis at give en modtager 12 måneders varsel om kontrol. I øvrigt forbyder forordning 4045/89 brugen af navneoplysninger på den måde. Så vidt jeg har forstået, er der også et spørgsmål om den praktiske mulighed for at udlevere nogle af oplysningerne på en meningsfyldt måde. Derfor kan Kommissionen ikke acceptere dette ændringsforslag. Hvad angår det specifikke spørgsmål om smør, kan jeg ikke på stående fod redegøre for alle detaljerne. Jeg foreslår, at De sender Kommissionen et skriftligt spørgsmål om dette emne. Vi kan så opdatere Dem om de skridt, der er taget. De mere generelle politiske spørgsmål må vi vende tilbage til, for jeg vil godt begrænse mine kommentarer til det foreliggende forslag. Bösch (PSE). Hr. formand, jeg vil gerne benytte mig af den lejlighed, De nævnte før, fordi vi har lidt mere tid i dag. Der foreligger et forslag fra Kommissionen, der er blevet diskuteret bredt i den europæiske offentlighed, nemlig hvordan man skal reformere landbrugspolitikken. Fru kommissær, nu siger vi til Dem, hvilke delområder af landbrugspolitikken der skal ændres efter Budgetkontroludvalgets mening. Vi kender Deres argumenter. Naturligvis er der, hvad angår retsgrundlaget - artikel 37 eller artikel 280, som vi har foreslået - ikke kun tale om et akademisk spørgsmål. Det handler om, hvor meget offentlighed der skabes inden for landbrugspolitikken. Sidder Parlamentet virkelig med ved bordet? Ja eller nej? Det er alt dette, det handler om. Det er det, vi vil have, det skylder vi også vores borgere. Da jeg tidligere sagde, at vores nuværende system med eksportrestitutioner ikke kan sikres mod svindel, burde Kommissionen jo egentlig lytte opmærksomt, hvis den da tager beskyttelsen af de skattepenge, vi indkasserer i medlemsstaterne, alvorligt. Jeg hører ingen reaktion fra Kommissionens side. Tværtimod! Når jeg ser på det foreløbige budgetforslag for næste år, så har vi et meget følsomt område - jeg har nævnt det tidligere - nemlig subsidierne til eksport af levende kvæg. Her må jeg sige, at vi har et så uigennemsigtigt budget, at vi som Parlament må bruge al vores dygtighed for at lirke disse eksportrestitutioner ud af det, og de har ikke engang deres egen kreditpost! Vi vil forsøge at få en i regnskabsåret 2003, så vi kan se lidt mere klart, fru kommissær. Tilbage til kvæget. Jeg kan se, at tallene er større for næste år end for i år, altså en politik, der lige nøjagtig er i modstrid med det, vi egentlig ønsker - ud med eksportrestitutionerne, især i tilfælde hvor levende dyr må lide, sådan som det var tilfældet tidligere, og hvor Kommissionen ikke er i stand til at garantere en indholdsmæssigt korrekt gennemførelse af de pågældende direktiver. Fru kommissær, i dette års budget har vi allerede en aftale mellem finansministrene og Parlamentet om, at Kommissionen senest den 31. maj skulle fremlægge en rapport om korrekt gennemførelse af dyretransportdirektivet i medlemsstaterne og antallet af straffe, som Kommissionen har måttet pålægge de medlemsstater, der eventuelt har handlet i modstrid med direktivet. Vi har endnu ikke modtaget noget. Vi har ingenting! Hvordan skal vi gå i gang med tingene, når De ganske enkelt nægter at gøre noget? Vi vender tilbage til det. Det ville glæde mig meget, hvis vi i det mindste forlod denne forhandling i visheden om, at vi snarest ville få en rapport fra Deres institution. Altså endnu en gang: De forfølger i øjeblikket en politik, der er i modstrid med vores interesser. De forhøjer eksportrestitutionerne, i hvert fald hvad angår kvæg. Så kan De ikke overdrage ansvaret for disse usigelige lidelser hos levende dyr, som vi eksporterer til Mellemøsten, til nogen. Det ansvar må De selv påtage Dem! Hvis De mener, at kontrollerne i medlemsstaterne som helhed egentlig er tilfredsstillende, vil jeg gerne gentage følgende: Sidste år konstaterede vi 430 millioner tilfælde af uregelmæssigheder og svig. Jeg ved ikke, hvordan vores medborgere i Unionen fortolker Deres redegørelser desangående. Endelig ved jeg ikke, om De også repræsenterede os - jeg var ikke til stede i Johannesburg - men fru kommissær, blev det ikke gjort klart for os dér, at denne form for eksportrestitutioner, denne form for landbrugspolitik, denne form for subsidier i sidste ende bidrager massivt til den omfattende elendighed, vi oplever i store dele af verden? Ja, så finder vi igen en eller anden form for hjælp, en eller anden form for almisse i vores budget. Men det er jo et faktum! Og nu fører De en politik, der er i modstrid med disse landes interesser og især med de europæiske skatteborgeres interesser. Lad det nu venligst ikke blive ved forkyndelser! I dag havde De chancen for at vise Deres gode vilje med nogle få, små skridt i retning af Europa-Parlamentets forslag. Det blev ikke tilfældet, heller ikke hvad gennemsigtighed angår. Her skjuler De Dem fortsat bag nogle paragraffer. Det kan vi ikke. Vi vil nemlig gerne genvælges af vores medborgere. Derfor må vi stille Deres forestilling om landbrugspolitik op imod vores. Morgan (PSE). Hr. formand, da vi alle gør udfald mod den fælles landbrugspolitik, vil jeg også godt lægge et par fakta på bordet. I Det Forenede Kongerige var der i weekenden en stor demonstration - Liberty and Livelihood - hvor tusinder af mennesker samledes i London for at protestere mod diverse problemer på landet. Det, der imidlertid ikke rigtig kom frem, var, hvordan landet modtager kæmpesubsidier. Landbruget modtager særdeles store tilskud i forhold til enhver anden branche i EU. Når 40% af EU's budget går til 5% af befolkningen, er der tydeligvis behov for en gennemgribende reform. For mig virker det imidlertid underligt, at der er to områder, der ikke berøres i forbindelse med denne reformproces, nemlig det skandaløse EU-sukkermarked, hvor ublu priser i hele EU gør det muligt for folk at udnytte et efter min mening meget korrupt styre, samt den skandaløse tobaksindustri, hvis eksistens må opfattes som et komplet paradoks, i en tid hvor EU prøver at fremme sundhedstiltag. Det er centrale områder. Men det vigtigste spørgsmål her i dag er gennemsigtighed. Hvordan kan det være, at jeg kan gå ind på et websted og finde ud af, hvad hver eneste euro af midlerne fra regionalpolitikken og strukturfondene går til, men jeg kan ikke gøre det samme, når det gælder den fælles landbrugspolitik? Den mulighed findes ikke, men jeg ser gerne at den skabes. Det er et sådant forhold, Europas skatteborgere skal have til modtagerne af midlerne. På den måde kan vi måske se, hvor meget prins Charles, dronning Elizabeth og resten af det britiske kongehus modtager i støtte under den fælles landbrugspolitik. Vi skal gøre noget ved sagen. Det er afgørende, at vi får støtte fra de mennesker her i Parlamentet, som gang på gang taler for gennemsigtighed. Det er det, vi beder om. Kommissionen må arbejde meget tættere sammen med medlemsstater i hele EU om at sikre dette. Maes (Verts/ALE). Landbrugssubsidier udgør en enorm andel af EU's budget. Det er en kendsgerning. I de sidste 20 år har jeg hørt røster om, at den andel skal formindskes, men det går særdeles langsomt. Som medlem af Europa-Parlamentet er jeg bitter, og jeg er meget skuffet over, at Parlamentet stadig ikke har kontrol over situationen. Når hr. Casaca så forsøger - i det mindste på grundlag af de beføjelser, som vi klart har, nemlig på budgetområdet - at få indblik i hele denne subsidieordning, får vi ikke just tilfredsstillende svar af Dem. De lader Dem åbenbart som kommissær affærdige med det, De får hvisket i øret af de bureaukrater, som De i årevis har haft omkring Dem, og som det i årevis er lykkedes at fratage Parlamentet en direkte medindflydelse. For vi vil have kontrol med landbrugspolitikken, eksportsubsidierne og måden, hvorpå disse subsidier fordeles. Vi ønsker, at udnyttelsen af den tredje verden bringes til ophør. Jeg tilslutter mig fuldstændigt det, som hr. Bösch og fru Morgan sagde derom. Da jeg var i Johannesburg, skammede jeg mig, da jeg så, hvordan vi med vores subsidier ringer med dødsklokkerne for en række lande, som kun har få midler til at overleve. Der er et par af dem, som kun har sukker at eksportere, og det er lykkedes os at opretholde de elendige subsidier til vores sukkerstorfabrikanter takket være vores medlemsstater. Parlamentet har i Udvalget om Udvikling og Samarbejde besluttet, at dette skal ophøre. Men ubemærket har der sneget sig et ændringsforslag ind, og det er derefter på plenarmødet vedtaget alligevel at opretholde disse landbrugssubsidier til sukker. Der er her nævnt utallige eksempler. Som demokratiske repræsentanter for vores borgere ønsker vi at få kontrol med disse subsidier. Jeg kan heller ikke få forklaret, hvordan det lykkes Europa at uddele overflødige og skadelige subsidier, selv om vi egentlig har pligt til at være solidariske med den tredje verden. Jeg var for nylig i Botswana, hvor de foruden diamanter kun har lidt kvæg at eksportere. Vi har indgået en aftale derom. Der er så mange lande i Afrika, som ønsker at drive retfærdig handel med os. Alligevel giver vi stadig ingen muligheder for det. Til sidst gør jeg opmærksom på, at foruden landbrugssubsidierne også eksportsubsidierne til levende dyr er en skændsel, som vores offentlighed ikke vil acceptere. Og De forøger dem! Det kan De da ikke! Jeg tilslutter mig derfor gerne vores kollegers indtrængende opfordring. Jeg var selv i nogen tid medlem af Budgetkontroludvalget, og jeg har stor respekt for mine kolleger og for deres betænkninger. Jeg læser dem altid med meget stor interesse, men jeg vil gerne have, at der nu omsider sker forandringer. Vi er her jo ikke for at holde subsidierne i gang. Vi er her for at skabe retfærdighed. Wallström Hr. formand, det er nu ved at blive rigtig interessant, og vi har skabt en lang dagsorden, der dækker alt fra den fælles landbrugspolitik til åbenhed og gennemsigtighed, dyretransporter, Johannesburg og endda rævejagt i Det Forenede Kongerige. Forhandlingen vedrører jo miljøet, så jeg føler mig fristet til at gå ind i alle disse diskussioner og give udtryk for min personlige mening. Jeg vil dog også prøve at være loyal over for dem, der har sendt mig, og jeg vil overlade nogle af de budgetmæssige spørgsmål til hr. Fischler, der kommer i eftermiddag og deltager i budgetforhandlingen. Så hvad angår den nærmere diskussion om opfølgningen på den fælles landbrugspolitik, håber jeg, De forstår, at det ikke er mit område. Jeg overlader det til hr. Fischler at besvare alle disse spørgsmål. Jeg må dog sige, at jeg deler mange af Deres bekymringer og synspunkter med hensyn til, hvordan man styrker disse regler og sikrer, at der sker en budgetmæssig opfølgning af reformerne. Jeg kan ikke sige, at jeg altid har været stolt over at repræsentere EU, når det drejer sig om landbrugsstøtte, men nu kan vi i hvert fald sige, at vi tager et skridt i den rigtige retning med revisionen af den fælles landbrugspolitik. Jeg tror nogle gange, man "retter bager for smed", hvor kritikken i stedet burde rettes mod nogle af medlemsstaterne, der ikke altid er lige villige til at reformere den fælles landbrugspolitik og gå i den rigtige retning. Vi ved, hvad vi skal gøre for at gøre udviklingslandene glade. Vi ved, at vi skal belønne kvalitet frem for kvantitet og dermed fremme folkesundheden. Vi ved, at vi er nødt til at beskytte og genoprette voksesteder og natursystemer og modvirke tabet af biodiversitet. Vi ved også, at vi er nødt til at forbedre arealforvaltningen ved hjælp af øget udvikling af landdistrikter osv. Vi skal også sikre os, at vi fokuserer mere på kvalitet end på at skabe overproduktion og et fuldstændig sygeligt system. Som jeg har nævnt, har vi taget et skridt i den rigtige retning med revisionen af den fælles landbrugspolitik. Vi skal fortsætte drøftelserne med medlemsstaterne, for mange af disse ansvarsområder skal deles med medlemsstaterne, herunder beskyttelsen af dyrs velfærd. Jeg skammer mig lige så meget som De, når vi ser disse billeder og fremgangsmåder, og dem skal der ganske enkelt sættes en stopper for. Jeg mener også, at nogle af de foranstaltninger, der foreslås i revisionen, herunder revisionssystemer osv. og krav om krydsoverensstemmelse som betingelse for økonomisk støtte, kan bidrage til at forbedre dyrs velfærd, foruden andre faktorer i den fælles landbrugspolitik. Selv om jeg deler Deres bekymringer og finder det velanbragt, at De påpeger disse problemer, er vi nødt til at tage hele den debat på et andet tidspunkt. Jeg vil overlade det til hr. Fischler at besvare spørgsmål om de budgetmæssige konsekvenser af den fælles landbrugspolitik. Jeg indbyder Dem med stor fornøjelse til morgendagens forhandling om opfølgningen på topmødet i Johannesburg. Det er afgjort et af de vigtige spørgsmål. Mange af drøftelserne i Johannesburg blev ødelagt på grund af landbrugsstøtten, og det problem er vi nødt til at behandle før eller senere. Swoboda (PSE). Hr. formand, jeg vil ikke komme ind på det, der er blevet sagt. Jeg glæder mig blot meget over, at jeg ankom tidligere til plenarforsamlingen for at arbejde her i fred og ro og så blev vidne til en interessant forhandling. Hr. formand, jeg vil gerne lykønske Dem med, at De tillod og muliggjorde det, og med, at de har foregået med et godt eksempel over for Deres kolleger i Præsidiet, som kunne gøre det samme i fremtiden. Ærgerligt, at der var så få kolleger til stede. Men hvis det rygtes, vil der måske være flere til stede i plenarforsamlingen. Formanden. Mange tak for Deres pæne ord, hr. Swoboda. Jeg kan forsikre Dem og de øvrige medlemmer om, at hele Præsidiet nu efter ændringen af forretningsordenen forsøger at sikre, at forhandlingerne i plenum får netop det indhold, som De taler om. Det er hele Præsidiets politik, og jeg synes allerede, det er tydeligt, hvordan forhandlingerne i plenum kan blive endnu bedre end tidligere. Van Hulten (PSE). ) Hr. formand, jeg synes, at hr. Swobodas glimrende forslag skal ses i sammenhæng med hele debatten om "catch the eye"-proceduren. I eftermiddag har vi en budgetforhandling, hvor denne procedure vil blive anvendt. Måske kan Præsidiet og formandskabet også overveje at formalisere reglen, så alle forhandlinger, der afsluttes før tiden, slutter med "catch the eye"-proceduren. Jeg er enig med hr. Swoboda i, at det er en fremragende fornyelse. Det gør forhandlingen mere livlig, og det betyder også, at folk i den officielle loge har noget at se på og lytte til i den sidste halve time i stedet for en tom sal. Formanden. Tak, hr. van Hulten. Jeg kan forsikre Dem og de øvrige medlemmer, som er til stede, om, at jeg vil forelægge Præsidiet Deres bemærkninger, nøjagtigt som De har formuleret dem her. Forhandlingen er afsluttet. Afstemningen finder sted kl. 12.00. (Mødet udsat kl. 11.50 i afventning af afstemningstiden) Formanden. Vi går nu over til afstemning. Theato (PPE-DE) Hr. formand, må jeg bede Dem om at give ordføreren for dette område i Budgetkontroludvalget ordet, så han kan sige et par ord i anledning af betænkningen? Ordføreren er hr. Mulder. Formanden. Hr. Mulder, jeg giver Dem undtagelsesvis ordet, da jeg forstår, at De har udført arbejdet på vegne af udvalgsformanden. Mulder (ELDR) Hr. formand, det er ikke altid sådan, at Parlamentet kan give Kommissionen en kompliment, men denne gang vil jeg alligevel gøre det. Landbrugspolitikken i EU er omstridt, og når det forholder sig sådan, uanset hvad grunden er, skal vi først og fremmest sikre, at der er ordentlig kontrol med anvendelsen af pengene. Hidtil har Kommissionen kunnet kontrollere disse penge to år efter afslutningen af regnskabet. Parlamentet foreslog sidste år i et beslutningsforslag, at denne periode forlænges til 36 måneder. Det rettede Kommissionen sig meget hurtigt efter, og derfor fortjener den en kompliment. På dette stadium kan vi kun håbe, at Rådet nu imødekommer Parlamentets og Kommissionens ønske om at forbedre kontrollen med landbrugsudgifterne. Lulling (PPE-DE) Hr. formand, i juni sidste år havde vi et forslag fra Kommissionen om forordningen om statistik over erhvervsstrukturer til førstebehandling med henblik på at supplere denne med to sektorspecifikke bilag, hvoraf det ene vedrører kreditinstitutter og det andet pensionsfonde, og med henblik på samtidig at udvide forordningens anvendelsesområde til også at omfatte øvrige finansielle institutter, pensionsfonde samt kredit- og forsikringsaktiviteter. Endelig bliver der til statistikken over industrielle virksomheder tilføjet to nye miljørelaterede oplysninger. Statistikkerne over erhvervsstrukturer vedrørende kreditinstitutter, pensionsfonde og øvrige virksomheder, der tilbyder finansielle tjenesteydelser, er nødvendige for at kunne vurdere det indre marked for finansielle tjenesteydelser, for at kunne sikre makroøkonomiske statistikker og overvåge stabiliteten i EU's finansielle system. Oplysningerne om industriens udgifter til miljøbeskyttelse udgør et vigtigt instrument for politikerne til at vurdere omkostningerne til overholdelse af miljølovgivningen, inklusive indvirkningen på virksomhedernes konkurrenceevne, og til at kontrollere, om princippet om, at forureneren betaler, følges. Efter førstebehandlingen tog jeg som ordfører i juli 2001 kontakt til det dengang nye rådsformandskab i håbet om at få en fælles holdning fra Rådet hurtigt. Det var imidlertid for ambitiøst. Belgierne havde tilsyneladende glemt os, og ved slutningen af det spanske rådsformandskab forelå den fælles holdning så endelig. Det glæder mig, at Europa-Parlamentet trods den såkaldte sommerpause har givet mig lov til at fremlægge min betænkning ved andenbehandling efter knap tre måneder. Jeg kan have forståelse for de vanskeligheder, de forskellige medlemsstater har med at fremlægge bindende oplysninger vedrørende pensionsfonde, men Rådet har godkendt fire ændringer fra vores side, og jeg foreslår, at Parlamentet tilslutter sig det. Lulling (PPE-DE) Hr. formand, det gør mig ondt, at mine kolleger bliver lidt nervøse, men i betragtning af vores nye, komiske forretningsorden lægger jeg da vægt på at sige, hvad det drejer sig om her. Det er nemlig slet ikke teknisk! Siden 1999 har Den Økonomiske og Monetære Union været en realitet i eurozonen, og det, Kommissionen fremlægger for os nu, er et forsøg på at få bedre statistikker, så Den Europæiske Centralbank ikke træffer de forkerte beslutninger på grundlag af utilstrækkelige og dårlige statistikker. Det forslag til forordning, vi har liggende foran os, tager sigte på at forbedre kvaliteten af disse statistikker, for det første idet fristerne for kvartalsvis indberetning af de vigtigste nationalregnskabsaggregater reduceres fra fire måneder til 70 dage, for det andet idet forskellige undtagelsesregler for medlemsstaterne ophæves, for det tredje idet beskæftigelsesdataene beregnes i én enhed, nemlig de ydede arbejdstimer. Disse ændringer er nødvendige for at kunne råde hurtigt over så nøjagtige BNP-statistikker som muligt. Således har bankernes nationaløkonomer i årevis advaret om, at utilstrækkelige økonomiske statistikker kan føre til fejl i den monetære politik. Eugenio Domingo Solans, medlem af Den Europæiske Centralbanks direktion, har til en tysk avis udtalt, at der skal være relevante statistikker for euroområdet. Det har beslutningstagerne i den europæiske økonomi, de finansielle markeder og i sidste ende borgerne i Den Økonomiske og Monetære Union interessere i. Der forestår dog stadig meget arbejde. Kommissionen er f.eks. nu om dage tvunget til at foretage de første BNP-vurderinger for eurozonen og EU på grundlag af ufuldstændige oplysninger, hvilket underminerer disse indikatorers pålidelighed og kan have en ugunstig indvirkning på de finansielle markeder og især på centralbankerne, og hr. ? (Formanden afbrød taleren) Goodwill (PPE-DE) Hr. formand, denne betænkning vedrører N1-køretøjer, som er Kommissionens jargon for varevogne. Det er af interesse for den mest berygtede blandt britiske bilister - white van man - det vil sige en person, der befinder sig i en Ford Transit-varevogn, men tror, han er Michael Schumacher. Jeg ved godt, at dette er et særligt britisk fænomen, for her på kontinentet - og ikke mindst i Italien - tror enhver bilist, at han er Michael Schumacher. Betænkningen er hovedsageligt teknisk og vedrører testning af CO2-udslip fra disse køretøjer. Det er lykkedes mig at få indføjet undtagelser for mindre producenter af specialkøretøjer, først og fremmest ambulancer, og jeg har indført begrebet køretøjsfamilier for at gruppere de tusindvis af køretøjer, der fremstilles i forskellige varianter. N1-køretøjer er vigtige for os alle, fordi vi sandsynligvis foretager vores næstsidste rejse i et N1-køretøj, det vil sige en ambulance. Men det vil sikkert glæde Dem at høre, at der også er indføjet en undtagelse for det køretøj, hvori vi foretager vores sidste rejse, for rustvogne er ligeledes undtaget fra direktivet. Formanden. Det er mig en stor fornøjelse som skotte at kunne sige velkommen til Europa-Parlamentet til sir David Steel, formand for det skotske parlament, der har taget plads i den officielle loge. Sir David skal holde en række møder med Europa-Parlamentet og følge dets aktiviteter. De skal være hjertelig velkommen, sir David, og vi ønsker Dem et godt og udbytterigt ophold. Evans, Robert J.E. (PSE) Hr. formand, jeg kan ikke skjule min skuffelse over, at betænkningen netop er blevet forkastet. Til dem, der stemte imod, og til medlemmerne af PPE-DE Gruppen vil jeg godt sige, at jeg håber, de er klar over, at de lige har stemt imod mere samarbejde i spørgsmål vedrørende asyl i EU. De har stemt imod udveksling af bedste praksis for en fælles asylpolitik. De har stemt imod at vurdere og udveksle gode idéer ... (Bifald fra venstre) De har stemt imod tiltag til fuldstændig sikring af, at folk ikke misbruger asylsystemet til terroristformål. Det er det, det handler om, og dette er blevet forkastet af medlemmer af PPE-DE Gruppen. Det er en skuffelse for Parlamentet. (Formanden fratog taleren ordet) (Bifald fra venstre) Formanden. Jeg ønsker ikke at starte en debat. Hr. Ribeiro, må jeg spørge, hvad Deres bemærkning til forretningsordenen er, og hvilken artikel i forretningsordenen De henviser til? Ribeiro e Castro (UEN). Hr. formand, med dette punkt til forretningsordenen ønsker jeg at henlede opmærksomheden på denne særdeles ureglementerede procedure, som blot er udtryk for at man er en dårlig taber efter en afstemning. Dette indlæg burde være afholdt, i bedste fald, under stemmeforklaringen, men ikke nu. Det har været en temmelig ureglementeret procedure, synes jeg. Raschhofer (NI) Kommissionens forslag, med hvilket finansielle korrektioner i højere grad bliver mulige, skal hilses velkommen. Den stadig hyppigere svindel med EU-midler, men også nogle tilstande i institutionerne - jeg vil kun henvise kort til den seneste særberetning fra Revisionsretten om støtteordningen for oliefrø - giver anledning til bekymring. På dette område er det nødvendigt med en mere effektiv fremgangsmåde end hidtil. Kommissionens forslag om at forbedre muligheden for tilbagetagelse med en forlængelse af fristen går i den rigtige retning. Vi fra det Det Østrigske Frihedsparti har derfor stemt for betænkningen. Bordes, Cauquil og Laguiller (GUE/NGL) Hensigten med, at vi ikke modsætter os forslaget, er at give de arbejdere, der ønsker det, mulighed for at fratræde før pensionsalderen. Der er imidlertid flere aspekter i forslaget, som er uacceptable. Det er for det første uacceptabelt, at fratrædelserne ikke sker på frivillig basis, og at det ikke er alle, der ønsker det, som kan få lov til at fratræde. En anden ting, der er uacceptabel, er, at 600 funktionærer opfordres til at gå på pension, samtidig med at man kun ansætter 273. Det medfører en øget arbejdsmængde for dem, der bliver tilbage, på trods af at betænkningen fastslår, at der allerede mangler 1.254 arbejdspladser. Og hvis institutionerne planlægger at kompensere for de manglende faste stillinger ved at øge antallet af midlertidige ansættelser og anvendelsen af underleverandører - hvilket ofte kommer ud på ét - er det ikke bedre. Det er altsammen uacceptabelt i en situation med arbejdsløshed og usikkerhed i ansættelsen. Derfor har vi ikke, selv om vi ikke modsætter os forslaget, ønsket at støtte det, og vi har undladt at stemme. Collins (UEN) Jeg har stemt for Bakopoulos-betænkningen, fordi jeg ønsker sikkerhed til søs og forebyggelse af forurening fra skibe. Jeg tilslutter mig forslaget om at oprette et udvalg for sikkerhed til søs og forebyggelse af forurening fra skibe, da det omfatter mange af Parlamentets forslag. Det nye udvalg vil sikre større gennemsigtighed, mere ensartet gennemførelse af Fællesskabets politikker, mindre bureaukrati og færre omkostninger. Søtransport er den mest forsømte transportforbindelse. Hvis Kommissionen agter at etablere "motorveje til søs", der fremmer søtransport og opretter skibsforbindelser som led i det transeuropæiske net, skal søfarende nationer som f.eks. Irland ligebehandles. Den europæiske flåde er skrumpet. Færre ønsker at stå til søs. EU har mistet 40% af sine sømænd. I 2006 vil EU have brug for 36.000 sømænd. Over 70% af handlen mellem Fællesskabet og resten af verden fragtes med skib. Hvert år passerer 2 milliarder ton forskellige varer de europæiske havne. Nærskibsfart tegner sig for 41% af varetransporten inden for Fællesskabet. Søtransporten udnyttes ikke fuldt ud. Den kan blive et reelt alternativ til landtransport. Piscarreta (PPE-DE) Fordi Portugal, og mere præcist Algarve-kysten, har været offer for havforurening uden fortilfælde, kan jeg kun tilslutte mig ordførerens, hr. Bakopoulos', indstilling og alle Europa-Kommissionens initiativer til styrkelse af lovgivningen om sikkerhed til søs og forebyggelse af forurening fra skibe, ligesom jeg tilslutter mig ønsket om at øge effektiviteten af gennemførelsen af EU's politik for sikkerhed til søs. Derfor er jeg også helt enig i forslaget om at oprette et fælles udvalg for sikkerhed til søs, der skal erstatte de nationale udvalg. Denne nye struktur vil betyde et kvalitativt spring for de europæiske kysters sikkerhed og for forebyggelsen af forurening fra skibe. Fitzsimons (UEN) Jeg har stemt for hr. Goodwills betænkning, fordi den vil bidrage yderligere til beskyttelse af miljøet. Ved forslaget udvides anvendelsesområdet for de nuværende direktiver 70/156/EØF og 80/1268, hvad angår måling af CO2-emissioner og brændstofforbrug. Med andre ord skal nye lette erhvervskøretøjer nu opfylde krav, der stort set svarer til de eksisterende krav til personbiler. Jeg håber, at måling af disse køretøjers brændstofforbrug og CO2-emissioner vil give os mulighed for at udarbejde foranstaltninger, der forbedrer køretøjernes effektivitet på disse områder. For at sikre EU-typegodkendelse af lette erhvervskøretøjer vil direktivet omfatte et krav om, at køretøjers CO2-emissioner og brændstofforbrug fremover skal kontrolleres. Det vil ikke være muligt for medlemsstaterne at tillade, at lette erhvervskøretøjer registreres eller tages i brug, hvis der ikke foreligger et gyldigt overensstemmelsescertifikat med henblik på denne godkendelse efter 1. januar 2007. I sidste ende er det en fordel for både miljøet og bilejerne, hvis carbonoxid måles og reduceres, og køretøjseffektiviteten forbedres. Moreira da Silva (PPE-DE) Kyoto-protokollens vigtigste budskab er, at drivhuseffektens miljøomkostninger skal internaliseres i økonomien. Denne økonomiske internalisering, der allerede er ved at foregå i industrien og energisektoren, især via EU-direktivet om handel med emissioner (som snart forelægges Europa-Parlamentet til førstebehandling), bør udvides til alle økonomiske sektorer og alle aktivitetsområder. Jeg glæder mig derfor over dette direktivforslag for N1-køretøjer og hr. Goodwills betænkning. Piscarreta (PPE-DE) Med den bemærkelsesværdige udvikling i turismen er den gældende momssærordning for rejsebureauer i EU uanvendelig, utidssvarende og særdeles konkurrenceforvridende. Jeg støtter derfor Europa-Kommissionens initiativ og ordførerens, fru Torres Marques', ændringsforslag, som gør ordningen enklere og mere konkurrencevenlig. Turistindustrien, der er af stor betydningen for Algarve-regionen, vil kun få fordele af denne ændring. Rejsebureauer og -arrangører, der er etableret uden for EU, skal erlægge moms, når de leverer rejsepakker til kunder, der har bopæl i EU, mens aktører i EU fritages, når de leverer rejsepakker til kunder, der har bopæl uden for EU, således at der hermed genskabes en sund og lige konkurrence på EU's indre marked. Bordes, Cauquil og Laguiller (GUE/NGL) Vi har stemt imod betænkningen, som endnu en gang foreslår at "lette politisamarbejdet og det retlige samarbejde i forbindelse med bekæmpelsen af terrorisme" under henvisning til "bekæmpelsen af terrorisme". Øget undertrykkelse på bekostning af ønsket om en politisk ordning har, ligegyldigt hvor den finder sted (Irland, Baskerlandet, Korsika etc.), endnu ikke bevist, at den er løsningen på terrorproblemet. Den har endda snarere, som en modreaktion, bidraget til at fastholde problemet. I virkeligheden er "bekæmpelsen af terrorisme" her kun en undskyldning for at styrke Europas repressive maskineri yderligere, samtidig med at man endnu en gang understreger det faktum, at det er uden for befolkningens kontrol. At forslaget stammer fra Kongeriget Spanien, hvis repressive system har bevaret en hel del træk fra Franco-regimet, indgyder ikke yderligere tillid. Det er givetvis ikke mangel på repressive systemer, Europa lider under, men snarere et repressivt overskud, når de vandrende arbejdstagere ud over deres andre genvordigheder bliver mødt med mistanken om, at de er potentielle "terrorister". Coelho (PPE-DE) Jeg har stemt for disse to forslag, fordi de indgår i en sammenhængende gruppe af horisontale foranstaltninger, der sikrer en korrekt og effektiv gennemførelse af de foranstaltninger, som Europa-Parlamentet har vedtaget til bekæmpelse af terrorisme (rammeafgørelsen om bekæmpelse af terrorisme og rammeafgørelsen om den europæiske arrestordre). Terror som trussel må tages særdeles alvorligt på begge sider af Atlanterhavet, for det er ikke kun en af de største trusler mod demokratiet, den frie udøvelse af menneskerettighederne og den frie økonomiske og sociale udvikling, men frem for alt et angreb på den mest grundlæggende menneskerettighed, nemlig retten til livet. Det er derfor med glæde, at jeg kan konstatere, at EU har gjort klare fremskridt siden de frygtelige begivenheder den 11. september 2001 med hensyn til såvel udveksling af oplysninger som politi- og retssamarbejdet om bekæmpelse af terrorisme og på lovgivningsområdet. Jeg håber, at det næste skridt bliver, at vi når til enighed om, at vi prioriterer spørgsmålet om, hvordan bekæmpelsen af terrorismen skal finansieres, og en styrkelse af dialogen med USA (så de forhandlinger, der blev påbegyndt i sommer, når til et resultat, og der undertegnes en aftale om retligt samarbejde med USA). Bekæmpelsen af terrorisme må altid vejes op mod den demokratiske retsstats værdier, hensynet til borgernes rettigheder og de almindelige retsregler. En kamp, der ser bort fra disse prioriteringer, vil betyde et uberettiget knæfald for barbariet og et uacceptabelt civilisatorisk tilbageskridt. Figueiredo (GUE/NGL) Spaniens initiativ i Rådet indgår i en styrkelse af de overnationale politi- og retsforanstaltninger - især inden for EU - i forbindelse med den såkaldte "bekæmpelse af terrorisme". Organer (Europol og Eurojust), der unddrager sig demokratisk og retlig kontrol, centraliseres, struktureres og forstærkes, idet man overskrider de rettigheder og friheder, som staternes forfatninger og anden lovgivning indeholder. Man overskrider også samarbejdet mellem nationalstaterne og opretter i stedet overnationale kontrolmekanismer for disse. Det må også påpeges, at forslaget om at oprette en "ordning for evaluering af de nationale retsregler om bekæmpelse af terrorisme og gennemførelsen heraf" overskrider og krænker det nuværende retsgrundlag i traktaterne. Sådanne initiativer indgår i en sikkerhedskoncept, der bringer de grundlæggende rettigheder, friheder og retsgarantier stadig mere i fare. Skønt ordføreren fremsætter forslag, der tager hensyn til og skal sikre de grundlæggende rettigheder, friheder og retsgarantier - eksempelvis med hensyn til behandling og overførsel af personoplysninger (hvor det bør bemærkes, at Europol har aftaler med tredjelande, herunder USA) - så ændrer dette ikke de foreslåede initiativers overordnede indhold. Vi har derfor stemt imod. Gorostiaga Atxalandabaso (NI) Jeg har stemt imod Galeote-betænkningen ud fra den overbevisning, at Parlamentets store politiske grupper har anvendt den nye forretningsorden på en upassende måde. Galeote-betænkningen beskrives bedst med de ord, som hr. Turco benyttede under forhandlingen i går. Jeg støtter hans analyse i dens helhed. Kirkhope (PPE-DE) Den britiske konservative delegation ønsker at deltage fuldt ud i bekæmpelsen af terrorisme og støtter helt og holdent et øget samarbejde mellem politiet og andre retshåndhævende myndigheder i de forskellige medlemsstater, men vi kan ikke støtte tiltag til udvidelse af Eurojust. Det Forenede Kongerige bør ikke deltage i Eurojust, men bør fortsat kæmpe sin egen kamp mod terrorismen. Delegationen støtter initiativet i Kirkhope-betænkningen om fælles efterforskningshold, hvor politistyrkerne samarbejder om at fange storforbrydere. Dette initiativ er endnu ikke gennemført i medlemsstaterne. Eurojust er ikke vejen frem og er unødvendig, hvis samarbejdet forbedres i henhold til Kirkhope-betænkningen. Af disse årsager har den britiske konservative delegation undladt at stemme. Korakas (GUE/NGL) Som det også fremgår af dagens forhandling, har man i EU meget travlt med at fremstille antidemokratiske, repressive love. Den spanske regerings initiativ (vedtaget uden forhandling i henhold til den nye forretningsorden) har til formål at styrke og fremskynde de allerede vedtagne foranstaltninger til indsamling og udveksling af oplysninger og indføre et strengt og kvælende tilsyn med medlemsstaterne for at sikre en tro og hurtig gennemførelse af den europæiske terrorlovgivning og europæiske arrestordre i deres eget retssystem. De er tilsyneladende bange for, at man vil lade sig påvirke af presset fra den demokratiske folkelige bevægelse, som allerede har rejst sig i de fleste lande, og ikke rette sig helt ind efter disse lovgivningsmæssige misfostre. For at få den bedste koordinering forpligtes medlemsstaterne - i strid med selve begrebet national suverænitet - til at indsamle og videregive et minimum af oplysninger til Europol og Eurojust om såkaldte terrorismerelaterede forbrydelser. Hvad der helt præcist skal forstås ved koordinering og ensartet retsligt og politimæssigt samarbejde, fremgår klart af et fortroligt dokument fra Europol, som blev afsløret for nylig, hvor der under den meget sigende titel "Den europæiske bedste praksis til håndtering af informanter" indføres foranstaltninger til anvendelse af stikkere og provokatører, som skal arbejde for politiet, og som ikke kan straffes, selv om de har medvirket til kriminalitet! Af ovennævnte årsager har Grækenlands Kommunistiske Partis medlemmer af Europa-Parlamentet stemt imod disse tekster. Meijer (GUE/NGL) Autoritære myndigheder er traditionelt kendetegnet af tanken om, at de bedst kan overleve kritikken af deres politik ved at begrænse borgernes frie informationsudveksling, ytringsfrihed og frihed til at organisere sig og rejse. Den angst for terrorangreb, som er vokset det sidste år, gør gamle planer om at forstærke hæren, politiet og efterretningstjenesterne og begrænse frihedsrettighederne aktuelle igen. I nogen tid gør denne angst de omstridte planer mere acceptable for den brede offentlighed, end de ville være på andre tidspunkter. I mellemtiden har folk opdaget ulemperne ved en sådan udvikling. I Nederlandene medførte en aktion blandt computerbrugere mod den af Rådet ønskede pligt til at gemme elektronisk post i sidste uge støtte fra 2.500 personer på to dage. Foruden denne krænkelse af brevhemmeligheden, som har eksisteret i mere end et århundrede, har der været forsøg på at fratage radikale oppositionsbevægelser ethvert perspektiv og få dem til at bruge vold, hvorefter de kan erklæres illegale. Politiske eksilorganisationer i Europa fratages deres opholdstilladelse, og de bliver afskåret fra betalingsoverførsler. Heldigvis begynder også Parlamentet nu at blive klar over, at angsten for terror ikke må være en grund til at afskaffe vores samfunds demokratiske og tolerante karakter. Jeg afviser forslaget, men støtter forslagene om at beskytte personoplysninger bedre, informere Europa-Parlamentet og offentliggøre rapporter. Ribeiro e Castro (UEN) Min stemme for disse forslag er udtryk for, at jeg er enig i de to initiativer fra Spanien til fordel for nogle foranstaltninger, der skal lette samarbejdet mellem politi- og retsmyndighederne i bekæmpelsen af terrorisme, ligesom jeg støtter ordførerens vigtigste ændringsforslag, der præciserer, at de oplysninger, der overdrages i henhold til denne afgørelse, vil være af begrænset omfang, kræver, at hver enkelt medlemsstat har en Eurojust-korrespondent på terrorismeområdet, og altså ikke giver medlemsstaterne mulighed for at udpege en anden kompetent myndighed og kræver, at medlemsstaterne opretter fælles efterforskningshold i bekæmpelsen af terrorisme, når der er behov for et større samarbejde, især i komplekse tilfælde af grænseoverskridende karakter. Fatuzzo (PPE-DE). Hr. formand, hvad fru Gebhardts betænkning angår, må jeg desværre sige, at jeg drømte om vores kollega Antonio Di Pietro, som er kendt i Italien og i hele Europa for sin rolle i forbindelse med de retlige net. Apropos net drømte jeg, at hr. Di Pietro var fisker og smed net ud fra bådene. Men det var et retligt net, som han smed ud, og han fangede mange store fisk, mens det lykkedes de små fisk at undslippe, fordi de som bekendt gerne vil være pensionister. Hvis jeg skal fortolke denne drøm, tror jeg, at vi får en glimrende fangst af europæiske kriminelle ved hjælp af dette retlige net, sådan som jeg så i min drøm. Kirkhope (PPE-DE) Den britiske konservative delegation ser ingen grund til at indføre en paneuropæisk retlig uddannelse. Det er et nationalt anliggende, og hver enkelt medlemsstat har i øjeblikket sit eget særlige uddannelsessystem for dommerstanden. Og sådan bør det blive ved med at være. Det vil også have uacceptable konsekvenser for EU's budget, der vil være svære at få igennem budgetproceduren. De britiske konservative kan ikke støtte foranstaltningerne i denne betænkning. Ribeiro e Castro (UEN) Jeg har stemt for denne betænkning, fordi jeg mener, at dette franske initiativ vil forbedre kendskabet til medlemsstaternes og Fællesskabets retssystemer og derved også den indsats, som ydes af alle aktørerne inden for retsvæsenet i EU og EU's medlemsstater - dommere, offentlige anklagere og advokater samt, eventuelt, ansatte hos politiet med dommerlignende opgaver. Dette net, bestående af de læreanstalter og institutioner i medlemsstaterne, der tager sig af videreuddannelse af medlemmerne af dommerstanden og den offentlige anklagemyndighed, har eksisteret på uofficielt plan siden oktober 2000, men er ikke nogen juridisk person. Denne begrænsning betyder, at det ikke kan modtage støttemidler fra hverken EU-budgettet eller medlemsstaternes budgetter, hvilket der vil blive lavet om på, hvis dette franske initiativ vedtages, fordi nettet derefter kan finansieres over EU's almindelige budget. Sammenfattende er der tale om et initiativ, der vil forbedre kendskabet til de forskellige nationale retssystemer og de retlige instrumenter, som udgør grundlaget for det retlige samarbejde inden for EU. Berthu (NI) Vi har netop modtaget den kolossale tekst (ca. 200 sider) til det forslag til forordning, som opstiller sundhedsbestemmelser for produkter, der skal anvendes til dyrefoder. Forslagets indhold er overvejende godt, og vi har stemt for det, eftersom det indfører stramme regler, forbyder anvendelse af produkter, som er erklæret uegnede til konsum, i dyrefoder, og bandlyser "dyrekannibalisme". Det er snarere forslagets form, som er kritisabel. Det drejer sig om en forordning, som er umiddelbart gennemførlig i alle medlemslande. Den er desuden ekstremt detaljeret. Og endelig er den tvunget til at tillade visse undtagelser, som gør dens bestemmelser endnu mere komplicerede, f.eks. hvad angår fodring af dyr med køkkenaffald i Tyskland og Østrig. Vi mener, at det ville være klogere i sådanne tilfælde at udarbejde nogle rammeforslag - udelukkende på europæisk niveau - med nogle målsætninger, selv om det betyder, at man samtidig skulle præsentere en vejledende forordningsmodel, som medlemslandene skulle gennemføre med tilførsel af de ændringer, der måtte være i medfør af deres særlige nationale karakteristika. Denne løsning ville være langt mere fleksibel og give medlemslandene en større bevægelsesfrihed. Den ville sandsynligvis gøre alle tilfredse bortset fra dem, der er helt tossede med harmoniseringen. Fatuzzo (PPE-DE). Hr. formand, jeg håber, at kommissæren, fru Wallström, tilgiver mig, for jeg drømte også om hende i nat. Men hvorfor gjorde jeg det? Det gjorde jeg, fordi jeg havde mødt en GMO, der fortalte mig - ingen af os ved jo, hvordan GMO'erne ser ud - at den selv havde drømt, at den var Odysseus, som var bundet for ikke at give efter for sirenernes fristelser, og som havde set en smuk GMO-sirene - der lignede fru Wallström - som sagde til den: "Følg mig, følg mig! Så bliver du lykkelig!" Men det var kun en drøm, hr. formand, for virkeligheden ser anderledes ud! Derfor stemte jeg imod betænkningen, selv om alt i drømmen tydede på, at jeg skulle følge sirenen Margot Wallströms angivelser. Formanden. Det ser ud til, at fru Wallström viser hr. Barón Crespo større opmærksomhed end Dem, hr. Fatuzzo. Alavanos (GUE/NGL) Kommissionens forslag om grænseoverskridende overførsel af genetisk modificerede organismer går desværre ikke så langt som Cartagena-protokollen, som det er meningen, forslaget skal gennemføre. De vigtigste mangler, som bør dækkes, er: For det første bør princippet om forebyggelse formuleres klart i fællesskabsteksten. For det andet bør der gælde de samme regler og principper for EU's indre marked og for udenrigshandlen. Hvis et produkt ikke er på markedet på det indre marked, kan det heller ikke eksporteres. For det tredje skal eksportlandet bevare det fulde ansvar, hvad angår handel med forbudte genetisk modificerede organismer, og ansvaret skal ikke lægges over på importlandet. For det fjerde skal der sikres fuld informering af offentligheden. For det femte skal der træffes alle nødvendige foranstaltninger for at hindre, at de store virksomheder udnytter deres multinationale struktur til at undslippe kontrolforanstaltningerne. Ændringsforslagene fremsat af Europa-Parlamentets Miljøudvalg går i den rigtige retning, og derfor kan jeg støtte dem. Figueiredo (GUE/NGL) Vi har stemt for denne betænkning på grund af de forbedringer, som den indfører i Rådets oprindelige forslag. Det er eksempelvis vigtigt, at borgernes grundlæggende ret til et frit valg, hvad angår GMO'er, anerkendes, og at der tages hensyn til forsigtighedsprincippet samt til beskyttelsen af miljøet og af menneskers sundhed. Det er ligeledes vigtigt, at det anerkendes, at partskonferencens første møde bør gennemføre artikel 27 i protokollen, der opstiller nogle rammer, inden for hvilke der kan udvikles en internationalt acceptabel ansvars- og erstatningsordning i forbindelse med GMO-relaterede skader, og at der indføres særlige forsigtighedsforanstaltninger for alle foderstoffer, der finder anvendelse som fødevarer for mennesker eller foder til dyr. Betænkningen udtaler sig imidlertid ikke om så vitale spørgsmål som problemet med EU's afhængighed af import af protein- og olieholdige planter på baggrund af GMO-risikoen. Det skal også bemærkes, at Rådet ønsker at ophæve det gældende moratorium, hvilket vi ikke er enige i, således som det allerede fremgik af afstemningen om den foregående betænkning. Krivine og Vachetta (GUE/NGL) Vi stemmer for de ændringsforslag, som vores kollega Jonas Sjöstedt har forsvaret, til Europa-Parlamentets og Rådets forslag til forordning om grænseoverskridende overførsler af GMO'er. Faktisk er Kommissionens forslag ikke så vidtrækkende som Cartagena-protokollen af 29. januar 2000 om biosikkerhed. Forslaget tager ikke tilstrækkeligt hensyn til det forsigtighedsprincip, som er indskrevet i Rio-erklæringen om miljø, eller til de aktuelle debatter, som foregår i Europa om disse spørgsmål. Kommissionen foretager en overfladisk fortolkning af Cartagena-protokollen (resultatet af et kompromis), selv om det trods alt står klart, at sidstnævnte først og fremmest hviler på forsigtighedsprincippet. En sådan fortolkning kan ikke andet end bidrage til at udvande Cartagena-aftalen for sit indhold, samtidig med at den er i færd med at blive ratificeret af de enkelte stater. Det er en alvorlig sag. Vi har netop endnu en gang under Johannesburg-konferencen om bæredygtig udvikling i slutningen af august og begyndelsen af september set, at i mangel på en fast, erklæret politisk vilje vinder landbrugsindustriens og de multinationale selskabers særinteresser samt den rendyrkede kommercielle logik over befolkningernes almene interesse. EU skal udnytte sin indflydelse på internationalt niveau, ikke til at udvande den dynamik, som Cartagena-aftalen udløste, men til at styrke den. Det er EU's ansvar. Moreira da Silva (PPE-DE) I maj 2000 undertegnede EU og medlemsstaterne Cartagena-protokollen om forebyggelse af bioteknologiske risici ved overførsel, manipulation og anvendelse af GMO'er. Dette forslag til forordning fra Europa-Kommissionen er særdeles vigtigt, fordi det sætter gang i den praktiske gennemførelse af Cartagena-protokollen i EU, hvilket forebygger den konkurrenceforvridning, der kunne opstå, hvis disse regler blev gennemført af medlemsstaterne enkeltvis. Ordføreren har forbedret forslaget til forordning, og særlig hans forslag om at forbyde eksport af GMO'er, der ikke er godkendt i EU, fortjener bifald. Ribeiro e Castro (UEN) Der må udfoldes en stadig indsats for også ved grænseoverskridende overførsler at sikre en passende grad af beskyttelse, så der kan ske overførsel, manipulation og anvendelse uden fare af GMO'er, som den moderne bioteknologi kan frembringe, men som kan have uheldige følger for bevarelsen og den bæredygtige anvendelse af biodiversiteten, og dermed forebygge risici for den menneskelige sundhed. Dét er formålet med denne forordning, som nu er til førstebehandling, og som skal fastlægge de nødvendige bestemmelser for Cartagena-protokollens gennemførelse. Jeg giver den min fulde støtte, eftersom fællesskabsforordningen på dette særdeles følsomme område sigter på at undgå den forskellighed og overlapning, som medlemsstaternes lovgivning og administrative bestemmelser betyder, og derved tilvejebringe større retssikkerhed og bidrage til, at det indre marked kan fungere ordentligt. Sacrédeus (PPE-DE) Med tanke på den potentielle risiko, som GMO'er kan være for miljøet i almindelighed og den biologiske mangfoldighed i særdeleshed, har vi svenske Kristelige Demokrater valgt at støtte en restriktiv linje. Med henvisning til forsigtighedsprincippet mener vi, at importlandets regler skal respekteres af eksportøren. Endvidere mener vi, det er overordentligt vigtigt, at der udarbejdes nogle fælles regler for skadesansvar på internationalt niveau. Desuden er det klart, at vi ikke skal eksportere GMO'er, som vi ikke selv godkender inden for EU. Bestemmelserne i forordningen bør anvendes, uanset hvornår Cartagena-protokollen træder i kraft. Fatuzzo (PPE-DE). Hr. formand, parlamentsbetjentene - de italienske parlamentsbetjente - standsede mig, da jeg var på vej ind i salen, og sagde følgende til mig: "Hr. Casacas betænkning, som tager sigte på at reducere antallet af kontroller med Den Europæiske Udviklings- og Garantifond for Landbruget" - færre kontroller betyder jo bedre kontroller, som der står i betænkningen - "fik os italienske parlamentsbetjente til at tænke på det modsatte af, hvad hr. Goodwill vil sige. Han mener nemlig, at de italienske bilister elsker at køre stærkt ligesom Schumacher, men vi er mere interesserede i ikke at få flere parkeringsbøder. Derfor håber vi, at der bliver færre - og således også bedre - kontroller med ulovligt parkerede biler, så vi får færre parkeringsbøder." Fatuzzo (PPE-DE). Hr. formand, i torsdags var jeg med i en tv-udsendelse i Milano. Eftersom Milanos nye kardinal, Hans Hellighed Tettamanzi, som kommer fra byen Genova, havde udtalt dagen før, at vi skal tage imod de indvandrere, der rejser til Europa og navnlig til Milano, med åbne arme, fik han desværre nogle vrede telefonopkald fra utilfredse mennesker, der ikke var enige i hans anbefaling. Så da jeg stemte for en bedre indvandring, tænkte jeg på det, som hr. Vatanen personligt sagde til mig for nogle dage siden: "Hvad nu hvis det var os, der var født i Senegal? Hvad hvis det var os, der var født i de lande, som disse mennesker er nødt til at emigrere fra for at rejse til Europa og finde noget at leve af?" Berthu (NI) Vi glæder os over forkastelsen fra et snævert højreflertal af Evans-betænkningen om asyl. Allerede fra beslutningens stk. 1 opfordrede han "Kommissionen og medlemsstaterne til at lægge stor vægt på udformningen af en fælles immigrationspolitik for at lette presset på asylsystemet". Således var det første forslag til reducering af antallet af falske asylansøgere fra Europa-Parlamentets venstrefløj at åbne mere op for vores grænser og modtage disse personer som legale indvandrere! Resten af beslutningen var af samme skuffe. Allerede fra stk. 3 blev Kommissionen bedt om at foreslå "bedste praksis" på asylområdet, som "først og fremmest (læg godt mærke til udtrykket: først og fremmest) vil blive baseret på en sikring af, at medlemsstaterne opfylder deres internationale beskyttelsesforpligtelser". Således er hovedformålet for Europa-Parlamentets venstrefløj at tage imod de personer, som bliver forfulgt, ligegyldigt hvor mange de er. Den sætter klart og uden at lægge skjul herpå målsætningerne om intern sikkerhed og samfundsmæssig balance i anden række. Lang (NI) I 1999 blev der på topmødet i Tampere fastlagt en endelig frist for iværksættelse af den fælles asylpolitik, der hed 2004. Vi må konstatere, at De 15's målsætning er svær at nå. Dokumenter og betænkninger hober sig op og foreslår for hver gang en ny fase i harmoniseringen af asylpolitikken, men i sidste ende er der ingen konsensus og ingen fremskridt! Kun to forslag er vedtaget for indeværende, og det endda på et hængende hår. Selv Sevilla-topmødet, som fremstod som en stor begivenhed i kampen mod den illegale indvandring, var en fiasko. Det er kun lykkedes EU-medlemsstaterne at enes om den mindste fællesnævner, nemlig at man ikke skal straffe de lande, der skaber illegale indvandrere. De europæiske sager om den fælles asyl- og indvandringspolitik er kørt fast, hvad enten det drejer sig om definitionen af flygtningestatutten, asylpolitikken, familiesammenføringen eller tilførsel af udenlandsk arbejdskraft til visse økonomiske og sociale sektorer. Hvorfor er de kørt fast? Ganske enkelt fordi man her berører nogle kompetencer, som henhører under de enkelte medlemsstater, nemlig ethvert lands ret til at kontrollere indvandringen og iværksætte sin egen indvandringspolitik. Bruxelles ønsker at harmonisere det hele, men det er vanskeligt for den enkelte stat at miste en del af sin suverænitet. (Stemmeforklaringen forkortet i henhold til forretningsordenens artikel 137, stk. 1) Meijer (GUE/NGL) Under den kolde krig var flygtninge fra Øst meget velkomne i Vesteuropa. At flygte blev rost som en frihedselskende handling, som alle burde være solidariske med. Nu om dage kommer flygtningene for det meste fra fjernereliggende egne, de ser anderledes ud end vesteuropæere, og der er også meget mindre forståelse for den situation, de flygter fra. Da levestandarden i det land, de flygter fra, altid er lavere end hos os, er de på forhånd mistænkt for at have økonomiske motiver for deres flugt. Det sidste år er der tilmed opstået angst for, at flygtninge kan være terrorinfiltratorer. EU's medlemsstater har en tendens til at fastsætte maksimumsgrænser for antallet af flygtninge, som kan få adgang til deres land, og fastsætter deres eget modtagelsesniveau lavere end nabolandenes. Således skaber vi et Fort Europa, hvor heller ikke mennesker i stor nød længere kan komme ind, og hvor internationale konventioner krænkes. Konsekvensen er, at familier i endnu højere grad end før splittes, og at mennesker sendes tilbage til et land, der ikke er sikkert for dem, og hvor de går deres undergang i møde. Jeg afviser hovedpunktet, men støtter forslagene fra Udvalget om Borgernes Friheder og Rettigheder og Retlige og Indre Anliggender om ikke at udlevere nogen til lande, hvor de risikerer dødsstraf, om eventuelt kun at nægte krigsforbrydere flygtningestatus, og om at tage hensyn til det stigende antal kvindelige asylsøgere. Fatuzzo (PPE-DE). Hr. formand, fru Angelilli anbefaler i sin betænkning - og det går jeg ind for - at ofre for forbrydelser skal have erstatning. Jeg er personligt af den opfattelse - og det samme gælder for Pensionistpartiet, som jeg repræsenterer, eftersom der også er mange ældre og pensionister, der er ofre for nogle ganske vist mindre forbrydelser som tyveri og indbrud - at det er rimeligt, at staten udbetaler en erstatning til ofre for forbrydelser. Det er nemlig ikke kun gerningsmændene, der er skyldige, men også staten, som burde holde øje med, kontrollere og sikre, at disse forbrydelser ikke finder sted, nemlig ved at straffe forbrydelserne og ved at opdrage borgerne til at overholde loven. Derfor håber jeg, at vi gennemfører dette initiativ til at udbetale erstatning til ofrene for forbrydelser, og at der også bliver givet nogle ordentlige bøder til dem, der er ansvarlige for lov og orden, og som ikke gør deres pligt, navnlig politikerne og de ansvarlige på højeste plan i medlemsstaterne. Alavanos (GUE/NGL) Roberta Angelillis betænkning er en forbedring i forhold til Kommissionens grønbog om en lovramme for erstatning til ofre for forbrydelser. Betænkningens grundtanke er positiv, nemlig at alle medlemslande bør udarbejde programmer for erstatning til ofre for forbrydelser, som ikke kan få erstatning fra gerningsmanden eller ad andre kanaler, herunder ofre for terrorhandlinger. Den europæiske konvention af 1988 om erstatning til ofre for voldsforbrydelser er nemlig ikke undertegnet af alle medlemsstater, og undertegnelsen i sig selv giver heller ikke ofrene for voldsforbrydelser mulighed for at kræve erstatning fra staten. Den vejledning i bedste praksis, hvad angår gældende bestemmelser i de forskellige medlemslande, som Kommissionen også anmodes om at udarbejde, er et positivt skridt, som kan hjælpe medlemsstater med mindre erfaring til at håndtere disse situationer. Berthu (NI) Jeg har allerede i min stemmeforklaring til Evans-betænkningen sagt, at de ansvarlige regeringers første forpligtelse på asylområdet i dag er at sikre sig, at en tilstrømning af flygtninge ikke destabiliserer vores lande. I den henseende og set i lyset af Angelilli-betænkningen vil den første og letteste opgave være ikke selv at forværre bestemmelserne i Genève-konventionen. F.eks. hører man, at ministrene for retlige og indre anliggender, RIA-Rådet, som mødtes den 13. september og for altså kun 10 dage siden, skulle være blevet enige om en udvidet definition på flygtningebegrebet, idet de har vedtaget bredere kriterier end Genève-konventionens. Især truslen om forfølgelse stammer ikke altid fra statslige myndigheder. Den kunne også stamme fra "ikke-statslige organer", ifølge deres konklusioner. Vi ville ønske, at vores regeringer, før de gik i gang med sådanne udvidelser, grundigt ville overveje, hvor mange millioner mennesker der kunne tænkes at benytte sig af denne nye rettighed, og hvilke økonomiske og sociale omkostninger deres initiativer i sådanne tilfælde kunne medføre for vores lande. Også her ville det være bedre allerede i dag at overveje alternative beskyttelsesmuligheder til asylretten. Ribeiro e Castro (UEN) Jeg stemte for, dels fordi jeg bifalder den grønbog om erstatning til ofre for forbrydelser, som Kommissionen fremlagde i maj, og som betyder et væsentligt skridt fremad på det følsomme område med at etablere fælles minimumsstandarder for erstatning til ofre for forbrydelser, som gælder i hele EU og så vidt muligt også i forhold til tredjelande ifølge et princip om gensidighed. Jeg stemte også for, fordi jeg støtter fru Angelillis overordentlig fremragende betænkning. Den peger særlig på, at minimumsstandarden må omfatte en klar definition, som alle medlemsstaterne kan tilslutte sig, og som nøje fastlægger, hvilke former for forbrydelser og skader der kan give anledning til erstatning, ligesom den på forhånd angiver nogle objektive kriterier. Jeg er også enig med ordføreren, når hun anbefaler, at der oprettes et grønt europæisk telefonnummer til støtte for ofre, der skal fungere døgnet rundt på alle officielle EU-sprog. Fatuzzo (PPE-DE). Hr. formand, hvad har de kosmetiske midler, som mange kvinder har gjort sig smukkere med, været godt for? Der var en fattig, ældre pensionist, som sagde til mig: "De kosmetiske midler, som har gjort kvinderne så smukke, har ruineret mig! Jeg har brugt alle mine penge! Nu er jeg en fattig pensionist uden en krone på lommen, men jeg er lykkelig, for jeg har haft et sjovt liv". En anden pensionist sagde til gengæld til mig: "Jeg har tværtimod modstået fristelserne fra de kvinder, der bruger kosmetiske midler, og nu er jeg en rig pensionist, men det er jeg ked af, for jeg ville også gerne have haft et sjovere og mere muntert liv, hvor jeg var mere i kontakt med smukke kvinder, der bruger kosmetiske midler." Derfor vidste jeg ikke, hvad jeg skulle gøre, men så kiggede jeg på fru Roth-Behrendt, som sikkert bruger kosmetiske midler, der ikke er testet på dyr. Hvor er fru Roth-Behrendt dog en smuk kvinde! Vi kan alle sammen se, at de kosmetiske midler, hun bruger, virker, og måske virker de også bedre end dem, der er testet på dyr. Så vi bør følge fru Roth-Behrendts anvisning, og derfor stemte jeg for. Formanden. Stemmeforklaringerne er afsluttet. (Mødet udsat kl. 12.50 og genoptaget kl. 15.00) Formanden. Det er min kedelige pligt at meddele Dem, at Juan Carlos Beira Montes, medlem af den spanske civilgarde, er blevet myrdet ved et terrorattentat i Leiza i Navarra i Spanien. Atter har ETA's terrorismes blinde had ramt en borger i Unionen, et medlem af politistyrken i en demokratisk stat. Som ved tidligere lejligheder vil jeg give udtryk for Europa-Parlamentets stærkeste fordømmelse af denne handling og for vores største medfølelse med afdødes familie, de spanske borgere og de spanske myndigheder. Sammen vil vi vinde slaget mod terrorismen. Mine damer og herrer, jeg anmoder Dem om at iagttage et minuts stilhed. (Parlamentet iagttog stående et minuts stilhed) Formanden. Protokollen fra mødet i går er omdelt. Hvis ingen gør indsigelse, betragter jeg den som godkendt. Hr. MacCormick, De har ordet. MacCormick (Verts/ALE). Hr. formand, jeg vil gerne henlede Deres opmærksomhed på protokollens punkt 12 vedrørende indlæg af et minuts varighed om politisk vigtige sager. Mit navn optræder to gange på listen, men som de tilstedeværende medlemmer vil huske, fremsatte jeg udtrykkeligt en bemærkning til forretningsordenens artikel 2. Jeg mener derfor, at det burde have været registreret som en bemærkning til forretningsordenen, mens det, jeg sagde, bør fremgå af protokollen. Formanden. Deres bemærkning vil blive taget til efterretning, og protokollen vil blive rettet i henhold hertil. Er der andre bemærkninger? (Parlamentet godkendte den således ændrede protokol) Formanden. Næste punkt på dagsordenen er generel debat om Den Europæiske Unions almindelige budget for regnskabsåret 2003. Som De ved, drejer det sig om en ny type forhandling, og derfor vil jeg være Dem taknemmelig for Deres overbærenhed og samarbejde. Formanden for Budgetudvalget, hr. Wynn, indleder debatten. Wynn, Terence (PSE) Hr. formand, vi har ikke prøvet det her før, men jeg glæder mig over muligheden for at indlede denne forhandling. Normalt stemmer vi om førstebehandlingen i udvalget, inden budgetforhandlingen, og de fleste af os kommer her for at holde vores lille tale på tre minutter, hvis vi er heldige eller på halvandet minut, hvis vi er uheldige. Disse taler bærer desuden ofte præg af at være erklæringer, som stort set ikke ændrer noget, da arbejdet allerede er udført. Med denne session forsøger vi at indlede en reel dialog, hovedsagelig med Kommissionen, men også med Rådet, med henblik på at finde ud af, hvordan vi bør stemme i næste uge, og at stille spørgsmål vedrørende begivenhederne siden det foreløbige budgetforslag blev fremlagt første gang. Siden det foreløbige budgetforslag er der sket flere ting, herunder Rådets afstemning om Rådets budgetforslag, som vi skal stemme om. Vores udvalg har samarbejdet med ordførerne for at sikre, at vi kan stille fornuftige ændringsforslag. Som altid overstiger de stillede ændringsforslag den sum penge, vi har til rådighed. Det er begge ordføreres opgave at vurdere disse ændringsforslag. Under debatten vil I utvivlsomt blive spurgt om jeres holdning til visse ændringsforslag. Desuden foreligger der nu et mere præcist lovgivningsprogram, end da det foreløbige budgetforslag blev fremlagt første gang, og vi er nødt til at vurdere ændringerne. Der er også indtruffet eksterne begivenheder, såsom oversvømmelser, og vi bør undersøge, hvordan dette vil påvirke næste års budget. Fra udvalgets synsvinkel er der områder, hvor det er uklart, hvordan tingene skal finansieres. Der foreligger f.eks. stadig ingen aftale med Rådet eller Kommissionen om, hvordan vi skal finde de 27 millioner euro i udgiftsområde 2 til programmet for forbedring af fiskerisektoren. Der vil muligvis blive spurgt om dette, og hvis der er nogen idéer, vil vi meget gerne høre om dem. En vigtig opgave i Udvalget om Udvikling og Samarbejde er at sikre, at den globale sundhedsfond har betydelige midler til rådighed. En af årsagerne hertil er, at hvis ikke vi stiller tilstrækkelige midler til rådighed, vil EU muligvis ikke få en plads ved det bord, hvor beslutningerne træffes. Er det rigtigt? Hvilke beløb taler vi om? Jeg håber, at dette spørgsmål også vil blive behandlet i Kommissionen, så vi kan få passende vejledning på dette område. Med disse få indledende bemærkninger, vil jeg gerne takke ikke blot Kommissionen generelt, men også de enkelte kommissærer, som vil bidrage til denne debat. Jeg vil også gerne takke formanden for hans tilstedeværelse. Jeg håber på en udbytterig og frugtbar debat, som vil påvirke næste uges afstemning i udvalget. Er dette ikke tilfældet, har vi alle spildt fire timer. Färm (PSE) Hr. formand, ligesom formanden for Budgetudvalget, hr. Wynn, er jeg vældig taknemmelig for denne nye forhandling. Vi lancerede allerede idéen i foråret og var på det tidspunkt meget usikre på, om vi ville få den igennem. For os har det været et altoverskyggende mål at forsøge at reformere Europa-Parlamentets budgetarbejde, ikke mindst med tanke på den helt nye metode med såkaldt aktivitetsbaseret budgettering, som vil blive indført til næste år. I den sammenhæng har det været vigtigt også at kunne forny selve forhandlingen, som er den måske mest synlige del af Parlamentets budgetarbejde. Denne reform indebærer også, at vi har stræbt efter at øge udvalgets deltagelse i arbejdet. Jeg har været rundt i praktisk taget samtlige udvalg og diskuteret budgetspørgsmål, og vi opmuntrer nu også udvalgene til at deltage aktivt i dagens forhandling. Vi vil skærpe kravene om, at Parlamentets budgetbeslutninger faktisk skal gennemføres, ved i arbejdsgrupper og med forskellige former for rapporter at øge fokus på gennemførelsesgraden og på de store mangler, som vi har i budgettet på dette område. På det grundlag hilser jeg den måde, hvorpå Kommissionen, Rådet og et flertal af kommissærerne og den danske finansminister i formandsrollen har deltaget i forhandlingen, og jeg håber, at Parlamentets egne repræsentanter også vil gøre en reel indsats for, at vi får en mere spændende og konstruktiv forhandling end de ganske forudsigelige monologer, som hidtil er blevet fremført. EU's budgetsystem lider af alvorlige mangler, ikke mindst på fleksibilitet. Jeg tror, at både Parlamentet, men sikkert også offentligheden, har svært ved at forstå, hvorfor det er fuldstændigt umuligt at finde ressourcer til den offensive del af landbrugspolitikken, som kaldes udvikling af landområderne, samtidig med at der postes milliarder over i den anden del af landbrugspolitikken. Derfor har det også været svært for os at sige nej til og forsøge at finde en løsning på de administrative udgifter, som er nødvendige for udvidelsen, uden at gøre brug af fleksibilitetsværktøjet, eftersom vi vidste, at der fandtes en del ressourcer andre steder, som ikke blev anvendt. Følgelig hører det også til årets fornyelser, at vi har forsøgt mere systematisk at finde og udnytte ubrugte ressourcer og at arbejde mere systematisk med at placere udgifterne tidligere for at lette trykket på et hårdt belastet udgiftsområde for de kommende år, hvilket f.eks. ville kunne lette opfyldelsen af behovene i forbindelse med udvidelsen. Dette er en midlertidig løsning. Egentlig mener jeg, at vi har brug for en meget mere omfattende budgetreform. Jeg mener også, at vi bør tage dette spørgsmål op i konventet. De uhørt ufleksible budgetlofter, som vi lever med i dag, bør ikke gøres permanente i fremtiden, de bør afgjort ikke traktatfæstes, og Parlamentet bør selvfølgelig have samme medbestemmelsesret i landbrugspolitikken, som vi har på andre områder. Jeg vil også gerne takke det danske formandskab for en hidtil meget seriøs og konstruktiv holdning. Vi nåede frem til nogle gode overenskomster i juli, og vi havde et spændende trepartsmøde i går om, hvordan vi kan løse problemet med oversvømmelserne. Jeg vil gerne afrunde denne indledning med at appellere til, at der udvises samme konstruktive holdning, når det drejer sig om at løse de store, resterende problemer, frem for alt i udgiftsområde 4 (foranstaltninger udadtil). Vi har brug for langt mere fleksibilitet. Parlamentet vil protestere imod, at vi til stadighed lægger nye udgifter til f.eks. Afghanistan og Global Aids and Health Fund oven i den indsats, vi allerede har gjort i Balkan, Kosovo, Serbien osv., uden at der tilføres nye ressourcer. Det tror jeg, bliver et af hovedpunkterne i Parlamentets kritik af både Kommissionens og Rådets budgethåndtering. Stenmarck (PPE-DE) Hr. formand, EU's administrative budget har længe været et af EU's store budgetmæssige problemer. Årets opgave er at forsøge at finde langsigtede løsninger på dette. I begyndelsen af året kunne vi forudse et stort underskud på budgettet for 2003. Alle beregninger pegede i den retning. Når vi nu har reduceret dette underskud og faktisk forudser et mindre overskud på næste års budget, kan vi konstatere, at det efter al sandsynlighed er netop 2003, som bliver det store problem i et langsigtet perspektiv. I overensstemmelse med Det Europæiske Råds afgørelser i Berlin i 1999 har vi mulighed for at anvende det såkaldte fleksibilitetsinstrument og dermed tilføre ekstra midler. I Kommissionens foreløbige budgetforslag stilledes der forslag herom for udgiftsområde 5. Det var der selvfølgelig en årsag til, ikke mindst at tiden er knap, og der er meget, der skal gøres. Lad mig understrege, at der nu bare er to en halv måned til, at der skal træffes endelig afgørelse om, hvilke lande der bliver nye medlemmer. Der er seks måneder tilbage, inden 147 observatører fra de kommende medlemslande skal være på plads i Europa-Parlamentet. Om blot 15 måneder begynder 2004, året hvor alting forandres, hvor EU bliver en helt anden organisation, end det hidtil har været, året hvor forhåbentlig 10 nye medlemmer har indtaget deres pladser, året hvor vi tager afgørende skridt imod en genforening af et Europa, som altid har været delt i øst og vest. Det er et enormt foretagende, formodentlig det største, vi nogensinde kommer til at opleve. Det er derfor glædeligt at konstatere, at de allerfleste budgetmæssige brikker begynder at falde på plads. Udvidelsen har højeste prioritet. De nødvendige reformer, ikke mindst i Europa-Parlamentet, er i fuld gang og skal kunne ske inden for de opstillede budgetrammer og inden for den tid, vi har til vores rådighed. Samtidig med at den definitive nedtælling er begyndt, og tiden bliver mere og mere knap, er der således stadig meget at gøre, også hvad angår budgettet inden 2003. På den baggrund var der naturligvis vældig meget i Kommissionens forslag, der talte for at anvende det såkaldte fleksibilitetsinstrument. Alligevel valgte Parlamentet og Rådet at gå imod Kommissionens forslag. Som et første skridt i den rigtige retning er Parlamentet og Rådet blevet enige om de brede linjer for det administrative budget. Det er noget, der er helt nyt i budgetproceduren, men som er en fordel i det fortsatte arbejde. Den opgave, som Parlamentet og Rådet har påtaget sig, og som de øvrige institutioner nu må påtage sig, er at lette Kommissionens nødvendige satsninger og forberedelser. Det skal foregå med den bagvedliggende indsigt og forståelse for, at udvidelsen ikke er noget, som kan afklares af en institution alene, det er en opgave for os alle i fællesskab. Derfor har Parlamentet forsøgt at være særligt kreativt med sigte på at skabe rum for de finansieringer, der kræves. I korthed handler det om at forsøge at afklare så meget som muligt allerede i det indeværende års budget for at kunne skabe størst muligt manøvrerum i budgettet for 2003, når udvidelsen ligger bare et år fremme i tiden. Det rum, som vi således får, skal derefter danne grundlag for at klare de nødvendige prioriteringer for 2003. Det er det, vi kalder frontloading. Alle institutioner, og jeg gentager alle institutioner inklusive Parlamentet og Rådet, er blevet opfordret til at deltage aktivt på området. De reaktioner, som jeg har modtaget, har indtil videre været positive. Jeg er overbevist om, at det vil lykkes for os, og at vi dermed får skabt det økonomiske rum, som ikke mindst Kommissionen har behov for, for at udvidelsen skal lykkes. Pedersen . Hr. formand, ærede medlemmer af Europa-Parlamentet, som formand for Rådet er det mig en glæde at få mulighed for at overvære denne debat om Europa-Parlamentets budget for 2003, som afholdes med deltagelse af repræsentanter for Kommissionen. Jeg er overbevist om, at dagens debat vil give Parlamentet og Kommissionen mulighed for at berøre mange vigtige emner vedrørende budgettet for 2003. Jeg har igen i dag den glæde at møde hr. Terence Wynn og de to ordførere for 2003-budgettet, Göran Färm og Per Stenmarck. Jeg vil gerne indlede med personligt at takke for den konstruktive og målrettede dialog om næste års budget, som Parlamentet og Rådet indtil nu har ført. Jeg vil også benytte lejligheden til at takke budgetkommissær Michaele Schreyer og de øvrige kommissærer for et rigtigt godt samarbejde. Der er ingen tvivl om, at EU-budgettet for 2003 er en stor udfordring. Unionen skal løfte flere nye opgaver næste år. Lad mig blot nævne to: EU-institutionerne skal forberede sig på udvidelsen og EU skal overtage ansvaret for FN's politistyrke i Bosnien-Hercegovina. Såvel Rådet og Parlamentet som Kommissionen er enige om, at der her er tale om politiske prioriteter, som Unionen skal løfte. Derfor har budgetproceduren indtil nu også været kendetegnet ved en vilje til at finde praktiske løsninger og kompromiser. Jeg er overbevist om, at dette gode samarbejde kan fortsætte i efteråret, og jeg vil gøre alt, hvad er står i min magt for at bidrage dertil. Jeg vil afslutte med at ønske medlemmerne af Europa-Parlamentet og kommissærerne en god debat. Schreyer Hr. formand, ærede hr. formand for Rådet, ærede parlamentsmedlemmer, budgettet for 2003 bliver formentlig det sidste budget for en Union med 15 medlemsstater. Vi står mere eller mindre på tærsklen til udvidelsen. Derfor vil regnskabsåret 2003 ikke kun være forbundet med yderligere udfordringer for kandidatlandene, men for alle europæiske institutioner, der bliver nødt til at forberede sig. Det bliver et centralt punkt i 2003. Men ud over det har vi naturligvis også andre prioriteter. Jeg er enig med alle i, at stabilitet og sikkerhed skal være centrale punkter i den europæiske politik. Det afspejler sig også i budgettet for 2003, i budgettet fra min kollega, hr. Vitorino, i forbindelse med foranstaltningerne inden for retlige og indre anliggender eller i budgettet for foranstaltninger udadtil - her på ganske mange måder. Fra Parlamentets side er der stillet flere forslag vedrørende sikkerheden i repræsentationen udadtil, men naturligvis også vedrørende al den bistand, der ydes til Afghanistan. Bistanden, de øgede midler til Middelhavsområdet og naturligvis også førtiltrædelsesstøtten er i sidste ende penge, der bidrager til en styrkelse af den politiske stabilitet i Europa. Som et tredje centralt punkt har Kommissionen valgt den bæredygtige udvikling. Også dette vedrører mange enkeltbudgetter og -programmer - energiprogrammet, forskningsprogrammet, min kollega Poul Nielsons program eller f.eks. midlerne til fremme af udviklingen i landdistrikterne og de store strukturfonde, som henholdsvis hr. Fischler og hr. Barnier er ansvarlige for. I forbindelse med strukturfondene - men ikke kun her - kommer vi formentlig til at tale om status for kontiene, om gennemførelsen, flere gange i dagens debat. Regnskabsbøgerne for 2001 viste et samlet overskud på 15 milliarder euro. Det konsoliderede forvaltningsregnskab har foreligget for Europa-Parlamentet siden den 1. maj. Det er et gevaldigt overskud, og der er ikke tale om et fiktivt overskud, sådan som det har været tilfældet med nogle regnskabsskandaler i private firmaer i den senere tid, der er derimod tale om et reelt overskud. Finansministrene har været meget glade for at bogføre dette reelle overskud, mens man har været lidt mere kritisk her i Europa-Parlamentet. Vi skal virkelig have en bedre gennemførelse af mange programmer i 2003. Medlemsstaterne har også en rolle at spille her, og det er nødvendigt med et godt samarbejde. Parlamentet og Rådet bliver hver uge underrettet af Kommissionen om status for kontiene. Det er i øvrigt en åbenhed, som Parlamentet ikke møder hos nogen regering i medlemsstaterne. Og det er naturligvis en vigtig budgetinformation, når der skal træffes afgørelse om den bedste budgettering for det kommende regnskabsår. For det står klart, at i ethvert budget - også selv om det er relativt stort - er midlerne knappe. Vi står over for nye udfordringer, f.eks. i tilfælde af store, forfærdelige katastrofer, når der skal ydes solidarisk hjælp. Her er der nu skabt et nyt instrument. Jeg er meget taknemmelig over, at man hurtigt var i stand til at nå frem til en aftale om at skabe et sådant nyt instrument. Det er virkelig et udtryk for den kendsgerning, at Europa er et solidaritetsfællesskab. Derudover bliver vi imidlertid nødt til at foretage omlægninger i stor stil i forbindelse med nye programmer, til at frigøre midler andetsteds. Det må vi heller ikke glemme i dagens debat, hvor der helt sikkert bliver fremsat nye ønsker, nye forslag. Vi bør også tage hensyn til subsidiariteten, og her må jeg sige, at Kommissionen ikke kan trylle, den har derimod brug for tilstrækkeligt personale til at gennemføre de politiske mål, naturligvis også til at gennemføre udgiftsprogrammerne. Jeg håber også, at spørgsmålet om personaleudgifter for 2002 kan blive løst med Parlamentets støtte. Jeg vil gerne rette en varm tak til hr. Färm og hr. Stenmarck for deres ord og for de forslag, der jo også allerede foreligger. Udviklingen viser, at der forventes meget af Europa, meget af europæisk politik, og vi må ikke skuffe disse forventninger. Jeg tror, vi får en spændende forhandling i dag, en fuldstændig innovativ forhandling, der igen viser, at de europæiske institutioner er parate til at indføre fornyelser. Elles (PPE-DE). Min gruppe hilser den nye procedure velkommen. På opfindsom vis skaber det fornyelse i den politiske debat om prioriteringerne i budgettet for 2003. Min rolle i den henseende bliver i dag at se på vores strategi som gruppe, en strategi som er blevet til i løbet af de seneste par år. På den baggrund har vi stillet seks specifikke ændringsforslag. Lad mig gennemgå dem kort. Det første handler om, hvordan vi håndterer uindfriede budgetforpligtelser, som nu udgør omkring 110 milliarder euro. I en fælles erklæring, som vi underskrev sammen med Rådet den 14. december 2000, udtrykte vi et ønske om at reducere disse forpligtelser til et normalt niveau inden december 2003, hvis jeg husker korrekt. Derfor agter vi med vores første ændringsforslag at få Kommissionen til at præcisere dens nøjagtige intentioner med hensyn til at opfylde dette ønske samt forklare, hvordan og hvor hurtigt det vil ske. For det andet ønsker vi en redegørelse for reformen af Kommissionen, som også blev omtalt i den fælles erklæring tilbage i december 2000. Nogle af os er i tvivl om, hvor langt kommissionen er nået med reformen, samt hvordan og hvornår den resterende del af reformprocessen skal gennemføres. Det er årsagen til, at vi har anbragt 500 poster i reserve, midler som vi ønsker frigivet i faser, efterhånden som gennemførelsen af en effektiv reform kan dokumenteres. I lyset af dette er der for det tredje den konkrete sag om regnskabschefen, hvorfor vi har anbragt et mindre beløb til Kommissionens rejseudgifter i reserve. Vi vil gerne til bunds i denne sag. Vi ønsker oplysninger fra Kommissionen, ikke en tilbagetrædelse, som visse rygter siger. Derfor må fru Andreasen meget gerne komme og fortælle os præcist, hvad hendes beskyldninger går ud på. Vi vil også gerne vide nøjagtigt, hvordan Kommissionen reagerer på disse beskyldninger. For det fjerde ønsker vi at behandle Rådets rolle i forbindelse med udenrigspolitik og sikkerhed. Der er afsat beløb hertil i budgettet for 2003, men før vi godkender dem, skal de andre institutioner - både Parlamentet og Kommissionen - vide lidt mere om gennemførelsen af disse politikker. Vi bryder os ikke om at se Rådet bruge store summer på håndtering af udenrigspolitikken, uden at der foreligger en passende ansvarsfordeling. For det femte har vi som Parlament hele tiden sagt, at de mange udgifter til Afghanistan ikke skal være på bekostning af andre prioriteter i udgiftsområde 4. Vi foreslår derfor, at fleksibilitetsinstrumentet bruges til dette formål og eventuelt til at behandle forpligtelsen i budgettet for 2002 vedrørende de 27 millioner euro til omstrukturering af fiskerflåden. Endelig afviger vi en smule fra normen og anbefaler, at de 220 poster vedrørende Rådet først godkendes, når vi har fået en tilfredsstillende forklaring på en række punkter anført i vores ændringsforslag. Her tænker vi bl.a. på gennemførelsen af en førtidspensionsordning. Vi vil også gerne have en forklaring på især udgifterne vedrørende udenrigspolitikken, så vi kender udsigterne og ved, hvordan udgifterne ifølge Rådet skal fordeles i løbet af de kommende fem år. Afslutningsvis vil jeg sige, at dette hverken er en revolution eller skyldes vores socialdemokratiske leder, som mener, at der er tale om forslag om censur. Det handler derimod om ansvarlighed og om at skabe et velfungerende demokrati, hvor vi som Parlament tager et ansvar i budgetprocessen og på et velovervejet grundlag bruger reserven til at indhente de nødvendige oplysninger, så vi kan udføre vores job effektivt. Walter (PSE). Hr. formand, kære kommissærer, kære hr. formand for Rådet, også jeg vil gerne på vegne af min gruppe redegøre for vores holdning, vores fremgangsmåde og vores interesser, her i denne nye form for debat - og det er jo ikke den eneste debat, vi får endnu en debat til oktober i forbindelse med de konkrete afstemninger. Jeg vil gerne påpege, at vi står over for store udfordringer, hvilket allerede er blevet beskrevet. Jeg har stor tillid til de to ordføreres, hr. Färms og hr. Stenmarcks, arbejde. De har allerede vist, at de kan yde et fremragende stykke arbejde. Vi kommer til at stå på deres skuldre, når vi skal gennemføre de næste ugers og måneders arbejde. Den største udfordring er udvidelsen. Den er allerede blevet omtalt flere gange her og udgør en fundamental ændring for vores Europæiske Union. EU ser anderledes ud om to år, end det nogensinde har set ud. Det får ikke kun finansielle følger, det vil også medføre kulturelle ændringer. Det skal forberedes godt. Vi bliver nødt til at forholde os hertil på behørig vis her i Parlamentet og udvise åbenhed, frihed og åbenhed over for at optage andre, optage nye idéer, nye impulser. Det skal også afspejle sig i budgettet. Desuden har vi i de seneste uger oplevet, i første omgang udløst af en kæmpe katastrofe, som hjemsøgte Østrig, Tyskland, Tjekkiet og Slovakiet, men derefter også andre regioner i EU, at vi ikke er tilstrækkeligt forberedt på katastrofer, der kan hjemsøge vores kontinent. Her er det ikke tilstrækkeligt, at der ydes hjælp i nødsituationer, der gudskelov nu ydes i et sådant omfang finansielt set, at man ikke kun binder folk på ærmet, at man kan hjælpe dem, men rent faktisk kan yde effektiv bistand. Nej, det er ikke tilstrækkeligt at yde bistand, når der er sket noget, vi må træffe forebyggende foranstaltninger. Vi må samarbejde i forbindelse med systemer til hurtig varsling, i forbindelse med forskning i miljøforandringer, således at vi kan forberede os og ikke stå som små kaniner og stirre på slangen og vente på det værst tænkelige. Vi skal derimod afklare sagen i tide, så vi kan se, hvad der kan forebygges. Dernæst er der spørgsmålet om skabelse af arbejdspladser. På vores kontinent er der stadig alt for mange arbejdsløse. Selv om det er et af verdens rigeste kontinenter, er mennesker tvunget til at forblive arbejdsløse, selv om vi har enorme mængder penge, som vi kan sætte ind mod arbejdsløshed. Her taler jeg naturligvis især om strukturfondene, men også om andet. Her skal der sikres større effektivitet, og det skal være muligt at foretage en hurtigere og mere effektiv tildeling af midler. Vi har foreslået en efficiency force, der skal belyse alle de bureaukratiske mekanismer, således at vi kan handle hurtigere og flytte penge derhen, hvor der rent faktisk er brug for dem, så folk, der er ved at kvæles i det bureaukratiske kaos, ikke fortvivler og læner sig tilbage og siger, at vi ikke længere gør noget. Vi må også sikre, at Unionen planlægger langsigtet - også med hensyn til personalemæssige omkostninger. Vi har gudskelov relativt ungt personale, men vi skal finansiere alle pensioner via budgettet. De, der vil planlægge langsigtet, skal i god tid sørge for, at der spares op i tilsvarende fonde, så vi kan hjælpe her, ellers løber vi under alle omstændigheder ind i store problemer på lang sigt. Der har været initiativer på dette område siden 1996, der endnu ikke er blevet gennemført. Det må vi tage fat i. Vi må hjælpe vores små og mellemstore virksomheder i EU, så de også kan deltage i den økonomiske udvikling. Det må ikke være sådan, at det kun er de store firmaer, der har råd til deres egne juridiske afdelinger, egne skatteafdelinger, der kan få succes i EU, det skal også være muligt for de små og de helt små virksomheder. Derfor har vi stillet nogle ændringsforslag herom. De vil opleve, at vi er konstruktive medarbejdere i disse diskussioner. Der er stillet endnu flere ændringsforslag, men jeg ville gøre rede for de centrale punkter i vores fremgangsmåde. Tak for Deres opmærksomhed. Virrankoski (ELDR). Hr. formand, først vil jeg takke budgetordførerne, hr. Färm og hr. Stenmarck, der har udført et fremragende stykke arbejde og været en stor hjælp for Budgetudvalget. EU's budgetpolitik overskygges af den utilfredsstillende måde, hvorpå selve budgettet er blevet gennemført. Som hr. Elles nævnte i sin tale lige før, så blev ca. 15 milliarder euro, der var afsat til budgetmæssige forpligtelser, ikke anvendt sidste år, og det er en ufattelig stor sum penge. Kommissionen har antydet, at fejlen skal søges hos medlemsstaterne. Jeg vil gerne vide, hvad Kommissionen påtænker at gøre på lovgivningsområdet for at rette op på denne fejl i systemet. Jeg vil også gerne spørge Rådet om, hvad det påtænker at gøre for at forenkle gennemførelsen af strukturfondene, førtiltrædelsesstøtten samt andre langsigtede programmer, så vi undgår en ophobning af sådanne uindfriede forpligtelser i fremtiden, samtidig med at vi reducerer dem. Forpligtelserne i næste års budget er kun sat til 1,01% af BNP, det vil sige 5,9 milliarder euro lavere end de finansielle overslag. Sådanne små beløb er ikke nok til at reducere restancerne. I stedet vil de hobe sig op efter EU's udvidelse mod øst, og vi står over for en masse andre problemer. Min gruppe støtter forberedelserne til udvidelsen mod øst. Næste år er sidste år, hvor de kan gennemføres på tilfredsstillende vis. Derfor har vi behov for at reformere den administrative proces, så den bliver mere fleksibel, og vi bedre og mere effektivt kan udnytte de menneskelige ressourcer, end vi gør i dag. Vi støtter reformen af Kommissionen, men ønsker på samme tid en afklaring af områderne vedrørende personlig ansvarlighed og jobbeskrivelser. Endvidere mener vi, det er vigtigt, at administrativ ansvarlighed også afspejles i større effektivitet inden for områder som udbetaling af midler. Seppänen (GUE/NGL). Hr. formand, hr. formand for Rådet, hr. kommissær, det største problem med budgettet er betalingsefterslæbet. Problemet er altoverskyggende. Det er positivt, at man forsøger at mindske omfanget af problemet med betalingsefterslæbet. Eftersom der anvendes en såkaldt sunset clause til formålet, kan det medføre, at Kommissionens ineffektivitet bliver knap så synlig. Denne ineffektivitet er derimod tydelig i dag ved de stigende uindfriede forpligtelser, som visse andre grupper har anført i dag. Min gruppe er enig i, at budgettets nøgleprioritet bør være udvidelsen. I den forbindelse skal vi sikre, at EU er arbejdsdygtig på alle de officielle sprog lige fra begyndelsen. Vi opfordrer Kommissionen til at afvise alle forslag om, at visse sprog tildeles en lavere status end andre, hvad angår tolkning. Hvis der ikke er tolkningsmuligheder for alle sprog, kan vi trække lod for at se, hvem der ikke skal nyde godt af muligheden. I forbindelse med forligsproceduren i juli lovede Rådet at udarbejde et retsgrundlag for førtidspensionering af 20-30 tjenestemænd på midlertidige kontrakter, som er ansat af Parlamentets politiske grupper, mod at opnå foreløbig budgetenhed. Det var en god handel. Princippet om budgetenhed giver visse medlemsstater mulighed for at opnå finansiel støtte fra EU til gengæld for ophugning af fiskerflåden. Sådan lyder aftalen, og den støtter vi. Man kan dog ikke overkompensere for tab, og derfor mener mange af gruppens medlemmer, at det er vigtigt, at vi vedtager Kommissionens forslag til et nyt fiskeriprogram. Ikke desto mindre er der kræfter, der forsøger at blokere forslaget på samme måde, som det er på vej til at blive reduceret til blot et nyt landbrugsprogram under ledelse af en bestemt større medlemsstat. Nogle af gruppens medlemmer ønsker Kommissionen held og lykke med reformen af fiskeri- og landbrugsprogrammerne, og andre gør ikke. Der er delte meninger i gruppen om spørgsmålet om, hvorvidt det er nødvendigt at støtte europæiske politiske partier via EU's budget. Da der ikke er retsgrundlag for at støtte europæiske partier på denne måde, foreslår vi, at der i budgettet i stedet oprettes en p.m.-postering under den tilsvarende budgetpost. Man bør ikke foreslå at give penge væk, når der ikke foreligger et retsgrundlag herfor. Jeg opfordrer formanden for Rådet til at justere forordningerne, der gælder for parlamentsmedlemmer, så vi også på dette område får udarbejdet et retsgrundlag. Vi er i det store hele tilfreds med, at Kommissionen har foreslået at reducere det beløb, der bruges på propaganda i kølvandet på Prince-programmet. Hvad angår legitimitet, er Kommissionens tiltag med hensyn til propaganda tydeligvis mere til skade for EU end til gavn. Udvalget om Industripolitik, Eksterne Økonomiske Forbindelser, Forskning og Energi var skuffet over Rådets fremgangsmåde i forbindelse med finansieringsafgørelserne for det sjette rammeprogram for videnskab og forskning. Programmet blev vedtaget uden nogen form for formel mægling. Hvad angår dette spørgsmål, håber vi, at den traditionelt gode samarbejdsånd mellem Parlamentet og Rådet kan fortsætte, og at Rådet vil føre sagerne tilbage til deres oprindelige aftale. Buitenweg (Verts/ALE). Hr. formand, Kommissionen har i sin årlige politiske strategi formuleret tre prioriteter, nemlig udvidelse, sikkerhed og bæredygtig udvikling. Kommissionen har nu anmodet om 500 ekstra stillinger for at få udvidelsen til at forløbe godt. I princippet kan jeg forestille mig det, for når der kommer 10 nye lande, vil det også medføre mere arbejde. Men jeg har dog en række spørgsmål i den forbindelse. Er det rigtigt, at De nu anmoder om personale til prioriteten udvidelse, mens der til prioriteten bæredygtig udvikling systematisk er for lidt personale? Hvis jeg læser forslagene fra arbejdsgruppen om bedre regulering rigtigt, foreslår Kommissionen endda, at ansvaret for overtrædelsesprocedurerne fremover fortrinsvis påhviler medlemsstaterne. Er det nu, fordi De virkelig mener, at overholdelsen af miljølovgivningen og kontrollen med den bedre kan foretages af medlemsstaterne, eller er der simpelthen budgetmæssige grunde til det, nemlig at De ikke har personale nok til at kontrollere, om medlemsstaterne faktisk overholder denne lovgivning? Hvis det er et budgetmæssigt problem, nærer jeg virkelig frygt for prioriteten bæredygtig udvikling. Et andet spørgsmål vedrører de 700 stillinger, som vi godkendte i de foregående år. Passer mit indtryk af, at disse er temmelig proportionalt fordelt over hele Kommissionen og altså ikke virkelig er anvendt til visse prioriteter? Det ville være beklageligt, hvis dette var tilfældet. Nu kommer jeg til udvidelsen og EU-budgettet. Hvis jeg har forstået det rigtigt, risikerer seks kandidatlande at få færre penge fra Bruxelles i 2004, end de får i 2003, og fire lande risikerer endda at blive nettoydere. Nu vil De heldigvis kompensere for dette, og det er også udmærket, men regningen kan alligevel vise sig at blive større, end man tror i disse kandidatlande, hvis deres gennemførelse af strukturmidlerne ikke er så vellykket, som De har skønnet. Er det derfor muligt - og det er et forslag fra vores side, som jeg håber at få svar på - at undersøge, om disse kandidatlande allerede i 2003 kan få deres projekter gennem hele proceduren? Altså om de kan fuldføre alle de administrative formaliteter, således at de kan begynde med det virkelige byggearbejde med det samme den 1. januar 2004? Hr. formand, lad mig fremsætte endnu en lille bemærkning. Hvis dette ligeledes er en forhandling om det, som James Elles sagde til fru Andreasen, synes min gruppe også, at eventuelle problemer med bogholderisystemet skal undersøges grundigt efter høring af Kommissionen og Revisionsretten. Vi bør eventuelt invitere fru Andreasen. Men det er op til os parlamentsmedlemmer at undersøge dette. Den forbindelse, som PPE-Gruppen knytter til kommissærernes lønninger, er fuldstændig uforståelig for mig. Bonde (EDD). Tak hr. formand. Jeg har været medlem af Europa-Parlamentet i 23 år - de første 10 år i Budgetudvalget - og jeg kommer af og til i Budgetkontroludvalget. Jeg har været med til at rydde op i Parlamentets skandaløse omgang med skatteborgernes penge, hvor vi stadig har spørgsmålet om rejsegodtgørelserne som hængeparti. Jeg har læst årsberetningerne fra Revisionsretten, jeg har været med til at vælte den sidste Kommission, og jeg har altid været meget kritisk over for Kommissionens manglende åbenhed. Alligevel har jeg aldrig haft fantasi til at forestille mig, at Kommissionen udfører bogføring på Excel-regneark, så man kan rette i tallene, uden at det kan ses. Hvis indehaveren af en iskiosk eller en isenkræmmer førte deres regnskaber på samme måde, ville det være ulovligt og føre til en sag hos Told og Skat. Nu er det Kommissionen, og sagen bliver ført mod den person, som har afsløret regnskabsskandalen. Det er budbringeren, man vil dræbe for det dårlige budskab. Den spanske regnskabsdirektør Marta Andreasen fortjener stor ros for at have givet Parlamentet de oplysninger, som vi burde have fået fra Kommissionen. Fru Andreasen fulgte først de interne kommandoveje og skrev til Prodi, men forgæves så vidt jeg har forstået. Kommissionen ville have hende til at underskrive et regnskab, som halvdelen af generaldirektørerne kun havde underskrevet med forbehold. Siden 1994 har Revisionsretten nægtet at attestere de underliggende transaktioners korrekthed. Det er altså otte år, der ligger på min hjemmeside, bonde.com. Det er et brev fra et kontor i Revisionsretten til Kommissionen, og det er den mest chokerende skrivelse, jeg har læst i mine 30 år i EU. Kommissionens nuværende praksis med bogholderi på regneark indbyder til dårlig administration og svindel. På den kedelige baggrund vil SOS Demokrati invitere alle venner af almindeligt bogholderi til at møde fru Andreasen onsdag kl. 15.00 i mødelokale R3.1. Vi bør sammen diskutere, hvordan vi kan håndtere det, der for mig ligner den værste skandale i EU. Nu ved vi lidt om, hvordan det står til. Fra nu af er vi alle medansvarlige. Tak hr. formand og hr. Thor Pedersen. Ilgenfritz (NI). Hr. formand, de tidligere talere har allerede været inde på mange vigtige punkter i forbindelse med budgettet for 2003. Vi må imidlertid ikke være for rundhåndede med midlerne og fastlægge for få fokusområder i budgettet for 2003. Nu skal de oversvømmelsesramte hjælpes meget hurtigt og ubureaukratisk. Der skal naturligvis også træffes forebyggende foranstaltninger for fremtiden. Vi skal imidlertid også træffe foranstaltninger til bekæmpelse af den stadig stigende arbejdsløshed. De små og mellemstore virksomheder klager stadig over for store skatte- og afgiftsbyrder. Samtidig aftager investeringsaktiviteterne i Europa, og arbejdsløsheden stiger - som nævnt - stadig. Særlig problematisk er den alt for høje arbejdsløshed blandt unge. Der er presserende behov for særlige programmer til nedbringelse af arbejdsløsheden blandt unge. Jeg håber, at De vil støtte vores forslag om fremme af lærlingeuddannelsen i de små og mellemstore virksomheder. Med denne foranstaltning styrker vi de små og mellemstore virksomheder og hjælper de unge, der har ingen eller for dårlige uddannelsesmuligheder i Europa. Formanden. Vi fortsætter nu med den første af de sektorspecifikke debatter. Den første debat drejer sig om strukturfondene, særligt hvad angår betalinger og førtiltrædelsesfasen, herunder Ispa. Først taler ordføreren for udtalelsen fra Udvalget om Regionalpolitik, Transport og Turisme, hr. Puerta, og ordføreren for udtalelsen fra Udvalget om Beskæftigelse og Sociale Anliggender, fru Jensen. Dernæst taler hr. Barnier på vegne af Kommissionen. Og til sidst vil der være indlæg fra de politiske grupper og de øvrige medlemmer. Kommissionen afslutter debatten om dette første punkt. Puerta (GUE/NGL) Hr. formand, jeg vil takke kommissær Barnier for hans meddelelse for nylig om udviklingen frem til 31. august 2002 i den budgetmæssige gennemførelse af strukturfondene og betalingsefterslæbet. Konstateringen af, at problemerne gentager sig, sår igen tvivl om budgetoverslagenes troværdighed. Hvad angår budgettet for 2003, foreslår Udvalget om Regionalpolitik, Transport og Turisme, at loftet for betalingsbevillingerne hæves, for i overensstemmelse med det tilsvarende beløb i år til den flerårige planlægning - 27,5 milliarder euro - skal der afsættes 8,1 milliarder euro til det betalingsefterslæb, der er akkumuleret fra 1994 til 1995, hvilket er over 2,9 milliarder euro mere end forventet. Vi anmoder også om, at der tages højde for de vanskeligheder, som vil opstå i næste regnskabsår på grund af anvendelsen af N+2-bestemmelsen. Det vil være nødvendigt, at Parlamentet, Kommissionen og medlemsstaterne gør en stor samarbejds- og kontrolindsats. Hvad angår det strukturelle førtiltrædelsesinstrument Ispa, bør vi genoptage Kommissionens forslag, som indebar, at bevillingerne til dette program blev forøget i regnskabsåret 2003 og nåede op på 1,117 milliarder euro i forpligtelsesbevillinger og 750 millioner euro i betalingsbevillinger. Det er ikke særlig klogt, at man lige før udvidelsen svækker et nyttigt og især nødvendigt instrument. I budgettet modsætter vi os den nedsættelse af betalingsbevillinger, som Rådet gennemfører i forhold til Kommissionens forslag for EFRU-programmer og forskellige fællesskabsinitiativer. Vi skal forhindre, at de ikke rækker til at dække forpligtelserne i den nærmeste fremtid. Det er bedre at forebygge disse problemer, end at beklage dem senere. Jeg vil også sige, at vi er bekymrede over den efter vores mening ringe støtte, navnlig i budgettet, til sikkerhedssystemer inden for transport. Jensen (ELDR) . Tak hr. formand, kommissær Barnier. Jeg skal på vegne af Udvalget om Beskæftigelse og Sociale Anliggender give udtryk for de bekymringer, vi nærer med hensyn til gennemførelsen af budgettet for Den Europæiske Socialfond. Socialfonden spiller jo en vigtig rolle i udviklingen af fattige regioner og i udviklingen af den europæiske beskæftigelsesstrategi og vil jo også få stor betydning i forbindelse med den kommende udvidelse. Og også her ser vi opbygningen af uindfriede forpligtelser, hvad vi betragter som et problem. Nu har kommissær Barnier netop fremlagt en meddelelse om udviklingen i gennemførelsen af strukturfondene, hvor vi får en række forklaringer på, hvorfor der opbygges større uindfriede forpligtelser end forventet, og den skal kommissæren have tak for. Der er jo nye regler og procedurer for programmeringen 2000-2006, som skal indarbejdes, og medlemslandene har tilsyneladende overvurderet evnen til at gennemføre projekterne de første år. Men hvilket grundlag har vi så for at tro, at det vil gå meget bedre i de kommende år bortset fra de tilskyndelser, der ligger i n+2-reglen, den såkaldte "solnedgangsklausul", som betyder, at pengene fortabes, hvis der går for lang tid, inden betalingerne føres ud i livet? Vi hører som parlamentsmedlemmer til stadighed klager over, at det er et tungt system. Man skal have en god kassekredit i sin bank, hvis man skal modtage penge fra Socialfonden. Det er de langsommelige betalinger, der er et problem, som Kommissionen må gøre noget ved. Vi hører også, at reglerne og procedurerne er for indviklede, og i juli blev det aftalt, at Parlamentet og Rådet skal gennemføre forenklinger for at fremme udnyttelsen af midlerne. Og De, hr. Barnier, har også sat forenkling på dagsordenen. Men hvor hurtigt kan forenklingsarbejdet få virkning? Sker det i 2003? Hvad er tidsterminerne for dette arbejde? Tak, hr. formand. Barnier Hr. formand, mine første ord skal være rettet til hr. Puerta og fru Jensen for at sige, at jeg såvel som mine samarbejdspartnere er meget rørte over deres tak for vores arbejde med at give en objektiv redegørelse, f.eks. via den meddelelse om gennemførelse af budgettet, som fru Schreyer netop har fremlagt. Som De kan forestille Dem, hr. formand, mine damer og herrer, har jeg indledt den nye forhandling med tanke på gennemsigtigheden, og det var samme tanke, der fik mig til at tale i Udvalget om Regionalpolitik, Transport og Turisme og i Budgetudvalget. Den 17. juli forklarede Budgetudvalget virkeligheden bag denne forvaltning. Vi har i nærværende meddelelse - som fru Jensen netop har hentydet til - forsøgt uden omsvøb at identificere årsagerne til den manglende gennemførelse for 2000-2001 og risiciene for 2002 og at forklare de foranstaltninger, der er truffet for at indhente det forsømte. Forenklingen er en anden opgave, som ikke lader vente længe på sig. Jeg har faktisk under overværelse af formændene for de relevante parlamentariske udvalg foreslået samtlige ministre at arbejde med nævnte emne fra den 7. oktober, og vi har udleveret et arbejdsdokument om en øjeblikkelig forenkling inden for rammerne af forskrifterne fra Berlin og ved hjælp af eller i et forsøg på at finde frem til enhver mulighed for forenkling. Noget helt andet er, at vi skal udarbejde en endnu enklere politik, om De vil, fra 2006. Derfor kan jeg ikke efter at have udført dette redegørelsesarbejde acceptere hr. Seppänens ord om ligegyldighed, som han anvendte for et øjeblik siden. Hvis Kommissionen havde udvist ligegyldighed over for de uindfriede forpligtelser, der skulle indfries, hvis omfang jeg erkender, eftersom jeg nævner det, hvordan kan man så forklare, hr. Seppänen, at resultaterne er så forskellige fra land til land? Jeg har sagt, og jeg gentager, at næsten alle uindfriede forpligtelser er et problem for fire ud af 15 lande, og jeg ville ønske, at man placerede ansvaret der, hvor det reelt ligger. Jeg ville ønske, at De ville undgå at udtale Dem uretfærdigt om Kommissionens arbejde. Hvad angår budgettet for 2003, tvivler jeg ikke på, at loftet for de finansielle overslag ikke vil blive overskredet. Jeg vil derfor sige til hr. Puerta i et forsøg på at berolige ham, at det ikke forekommer os nødvendigt på nuværende tidspunkt at overskride dette loft. Medlemslandenes ansøgninger bliver utvivlsomt større end de bevillinger, som Kommissionen har fastlagt for strukturfondene for 2000-2006, men vi kan tage ved lære af fortiden. Vi har i vores meddelelse analyseret de problemer, som er dukket op, og alt dette maner til en vis forsigtighed. Det er sandsynligt, at marchhastigheden - 27-30 milliarder udbetalt hvert år - vil blive nået i 2004. Indtil da holder vi os lidt under de nødvendige 25 milliarder. Behovene for 2003 risikerer at være større på to poster. Den første post er afslutningen af 1994-1999-programmerne. I år tøver staterne med at indsende deres endelige ansøgninger om udbetaling. Vi får derfor sandsynligvis en manglende gennemførelse i 2002 og et skærpet behov i 2003, hvilket imidlertid burde kunne dækkes af en bevillingsfremførsel. Den anden post, som vi risikerer at mangle ekstrabevillinger til, er Samhørighedsfonden. Efter to års manglende gennemførelse i 2002 og 2001 bærer de foranstaltninger, vi har truffet for at fremskynde afslutningen af programmerne, frugt. Der vil sandsynligvis blive udbetalt mere end 3 milliarder i år, og hvis det sker, kan de 2,5 milliarder, som vi har anmodet om for 2003, være utilstrækkelige. Personligt ville jeg ikke kunne se noget problem i, at Parlamentet ønskede at forhøje denne bevilling med 500 millioner. Endelig har hr. Virrankoski, De selv, fru Jensen, og hr. Puerta nævnt den ekstremt strenge regel, som hedder n+2. Det er sandt, at denne regel kræver disciplin og en god forvaltning. Det er derfor, man har ønsket den og godkendt den i Europa-Parlamentet. Men den skaber også et hul. N+2 lægger to år mellem indgåelsen af en forpligtelse og betalingen. Det er grunden til, at de uindfriede forpligtelser sandsynligvis vil stige. Det udgør i øvrigt allerede to års programmering, hvis man skal nå helt op på 60 milliarder euro. Jeg synes ærlig talt ikke, når man kender kvaliteten af de omfattede projekter og arten af disse tunge investeringer, at to års programmering er for meget. Jeg mener, at n+2-ordningen uden tvivl er at foretrække for en bevillingsfremførsel af alle annulleringerne i slutningen af en periode, som man måtte gøre med den foregående programmering 1994-1999. Det var de ting, jeg ønskede at gøre rede for, hr. formand, i begyndelsen af denne forhandling. Pomés Ruiz (PPE-DE). Hr. formand, det, der bekymrer os mest, er den ringe gennemførelse af strukturfondenes betalinger. Det værste, der kunne ske, ville være, at bevillingerne mistede støtte, fordi de ikke anvendes, og at vi mente, at de mål, vi forsøger at nå, ikke svarer til behovene hos dem, der skal bruge bevillingerne. Vi kan kun reagere på dette politiske fejltrin ved at sige, at de uskyldige ikke bør betale for de skyldiges synder, og at ikke alle strukturfondene forvaltes dårligt. Det glæder mig, at fællesskabsinitiativerne, det vil sige mål 1 og 2 og Samhørighedsfonden, er gennemført bedre. Det glæder mig også, at størstedelen af landene gør deres pligt, hvilket beviser, at de proceduremæssige foranstaltninger er lette at overholde, selv om ikke alle er lige flinke til at gøre det. At strukturfondene ikke gennemføres sådan, som vi kunne ønske os, betyder derfor ikke, at vi bør bruge penge på andre budgetposter, men at vi seriøst bør overholde N+2-forpligtelsen. Det er indlysende, at hvis lande eller regioner, som ikke har overholdt N+2-bestemmelsen, ser, at fondene returneres til dem, har de ingen grund til at ændre indstilling. De stater og regioner, som ikke bruger N+2, bør miste deres bevillinger definitivt til fordel for de andre organer, regioner eller stater, som vil bruge dem. Derfor er tallet for den manglende gennemførelse ikke alvorligt. Det, vi skal opnå, er, at ansvaret for manglende gennemførelse falder på dem, der har foranlediget den. I den forbindelse bifalder jeg kommissær Barniers bestræbelser på at få bragt orden i sagerne. Watts (PSE). Hr. formand, vi mener, at problemet med gennemførelsen bør være et fælles problem, og jeg kan personligt ikke acceptere kommissær Barnier udtalelser. Han vasker ganske enkelt sine hænder og lader 4-5 medlemsstater stå tilbage med problemerne. Det er et fælles problem, og vi bør således finde en fælles løsning. Det er et problem for alle Fællesskabets institutioner, at vi har 100 milliarder euro i uindfriede forpligtelser. Vi kan ikke acceptere den holdning, at det udelukkende er medlemsstaternes ansvar. Vi ønsker handling fra alle institutionerne, herunder Kommissionen, og især Parlamentet, så hurtigt som muligt. Hvad angår transport, ønsker vi også handling hurtigst muligt. Især ser vi gerne en genindsættelse af nedskæringerne på 1 million euro inden for sikkerhed i forbindelse med landtransport, som blev foreslået af Kommissionen. Det er absurd at ønske et fald i trafikulykker på 50% i løbet af otte år og samtidig skære i budgettet for dette vigtige område. For det tredje ønsker vi en genindsættelse af den reduktion på 20% inden for bæredygtig mobilitet, som blev foreslået af Kommissionen. Igen taler vi en hel del om miljøet, men samtidig ønsker kommissæren at skære i de programmer, der netop har til formål at beskytte og bevare miljøet. Endelig er jeg for det fjerde enig med Kommissionen i, at der er behov for øget gennemsigtighed. I øjeblikket har min gruppe, som tager opgaven om at se budgettet efter i sømmene alvorligt, ganske enkelt ikke tilstrækkelige oplysninger til at foretage en passende kvantitativ og kvalitativ vurdering af, hvad der sker med budgetterne for transport og strukturfondene. Jeg håber, at vi efter denne debat kan arbejde endnu hårdere på at sikre, at vi kan påvise over for de europæiske skatteborgere, at de får noget for deres penge. Pohjamo (ELDR). Hr. formand, hr. kommissær, som flere talere har anført i dag, så viser de seneste tal for budgetkontrollen også, at gennemførelsen af strukturfondsprogrammerne og udbetalingerne i forbindelse med programmerne har været alt for langsom. På den anden side er de regionale forskelle blevet større. Det er således klart, at der også i fremtiden er behov for regional støtte, som hr. Puerta foreslog. Forsinkelserne i de tidlige faser af strukturpolitikken skyldtes i høj grad Kommissionens og medlemsstaternes langsommelige forberedelser. Nu er det omstændelig administration og indviklede, tunge procedurer, der er årsag til forsinkelserne. Det skaber også problemer i lande, som har overholdt tidsplanen. Gennemførelsen, der således er langt fra sidste års og dette års budgetter, har ført til en kraftig stigning i manglende udbetalinger. Min gruppe er meget bekymret over den mulige negative effekt, det vil have for næste års budget og EU's strukturpolitik generelt og på længere sigt. Der skal imidlertid være overensstemmelse med n+2-klausulen, da det vil være med til at understøtte gennemførelsen af strukturfondene. På trods af denne meddelelse og hr. Barniers ord er vi er nødsaget til at spørge, hvad Kommissionen agter at gøre, før indeværende periode udløber. Hvilke konkrete tiltag eksisterer der, som kan hjælpe med til at afklare, forenkle og sætte skub i foranstaltningerne i forbindelse med strukturfondene? Det er også et svært spørgsmål, fordi udvidelsen er lige rundt om hjørnet, og vi er nødt til at finde løsninger, der i højere grad bygger på resultater og mindre bureaukrati. Fiebiger (GUE/NGL). Hr. formand, mens budgetforslaget for 2003 stadig efterlader mange ubesvarede spørgsmål, bliver den økonomiske situation for 2002 mere klar og overskuelig. Stabiliseringsmålet i Euroland, statsunderskud på højst 3% af BNP, er efter min mening kun i fare i Tyskland. Uden en årlig økonomisk vækst på 2-3% kan der ikke længere dækkes kunstigt over de alt for høje arbejdsløshedstal. Derfor er det så forståeligt, at kødannelsen ved strukturstøttemidlerne behandles, som om midlerne ikke var til stede. Stigende indirekte lønomkostninger og bl.a. EU's manglende evne til at løse problemerne med konkurrenceforvridning kaster en skygge over udsigten til at løse problemet med massearbejdsløshed i det kommende fjerde kvartal. Efter min mening er den tid, hvor borgerne var begejstrede over en tilsyneladende frihedsgevinst som følge af globaliseringen, forbi. Det er i højere grad seriøsitet, gennemsigtighed og ærlighed, der er målestokken for budgettet for 2003. Den årlige ophobning af finansielle midler fra strukturfondene er altid - det kan jeg huske - blevet mere end bare kritiseret her i Europa-Parlamentet. Det, som når frem til borgerne, er afgørende for deres følelse af at have et tilhørsforhold. Med denne ikkeeksisterende politik for ikkeeksisterende strukturstøttemidler gør Europa-Kommissionen kun lidt for at fremme borgernes følelse af at have et tilhørsforhold. Ud fra et økonomisk perspektiv bliver vintermånederne de vanskeligste igennem længere tid. De mange løfter i forbindelse med oversvømmelseskatastrofen skal langt om længe indfries hurtigere. Ellers stiger risikoen for, at aspekterne om arealudnyttelse, som vi allerede har ydet finansiel bistand til ud fra eksisterende ressourcer, udløser betydelige konflikter mellem erhverv, trafik, bolig, fritid og turisme på de forskellige strukturniveauer. Situationen er alvorlig, og jeg går ud fra, at det er velkendt, at forskellen mellem indtægter og udgifter bliver mindre og mindre hos borgerne. De har brug for de penge, der ligger i Bruxelles. Schroedter (Verts/ALE). Hr. formand, ærede kommissærer, ærede hr. formand for Rådet, jeg glæder mig over fru Schreyers ord om, at vi skal fokusere på bæredygtig udvikling, og jeg håber, at disse underskud, det vil sige de uudnyttede midler, der nu vil blive genstand for n+2-reglen til næste år, virkelig kan fremme en bæredygtig udvikling. Vi ved, at underskuddene især skyldes, at der var gamle godkendelsesproblemer, men også at medlemsstaterne ikke var i stand til virkelig at gennemføre reformskridtene i den sidste strukturfondsreform i fornuftige programmer, og at Kommissionen måtte følge op på tingene gang på gang. Altså ligger skylden hos begge parter. Nu er der fare for, at store projekter bliver støttet, fordi man jo pludselig har flere penge, og derfor advarer jeg mod, at Kommissionen tillader det. Der er tegn på, at der igen gives støtte til projekter, der hverken er effektive eller bæredygtige, og jeg anmoder Kommissionen om at varetage sine kontrolfunktioner og sørge for, at bæredygtig udvikling bliver til virkelighed i budgettet. Pronk (PPE-DE). Hr. formand, jeg tror faktisk, at denne forhandling er meget nyttig, eftersom vi mere generelt kan drøfte en række vanskelige emner, bl.a. penge. Jeg synes, det er fuldstændig uberettiget, hvad nogle tilsyneladende antyder, nemlig at der i forbindelse med penge, som ikke anvendes - for det er problemet med uindfriede forpligtelser - er tale om bedrageri. Problemet er netop, at de ikke anvendes, og det er et helt andet problem. Jeg synes også, at skylden lægges for meget på Kommissionen og for lidt på medlemsstaterne. Jeg kommer selv fra en medlemsstat, som i betydelig grad gør sig skyldig i forkert og for sen udbetaling af de nødvendige midler, og jeg håber, at denne situation forbedres i fremtiden. Men det er et godt eksempel, hr. formand. Jeg tror, at der er to fejl i systemet. For det første opretter vi hver gang en ny fond, hvilket betyder, at der hver gang går et år tabt. Det er også sket nu, og det er tilsyneladende uundgåeligt. Jeg vil gerne bede Kommissionen om at undersøge, om det virkelig er muligt på denne måde, for det er et strukturelt problem. For det andet undrer jeg mig over, om vi nogensinde kommer af med alle disse uindfriede forpligtelser. Er det ikke muligt, eller tænkeligt, i stedet for bare at lade dem stå, på et vist tidspunkt at indgå en aftale med en medlemsstat, som det ikke lykkes at anvende pengene? F.eks. ved at sige, at vi kanaliserer disse penge tilbage til de almene midler igen, og at den pågældende medlemsstat får rabat på det bidrag, som alligevel skal betales. Jeg tror, at denne medlemsstat kunne være meget tilfreds med det. Jeg tror, at alle vil være tilfredse med det, for derved stilles der penge til rådighed for dem, som har brug for dem. Selvfølgelig skal det ske på grundlag af frivillighed, for ellers vil systemet aldrig fungere, og medlemsstater ville aldrig gå med til det. Men måske er det muligt at løse problemet forholdsvis hurtigt og pragmatisk. Jeg er bange for, at det måske er for pragmatisk, for alle kan lide at sige, at pengene skal anvendes for dernæst at lægge mange hindringer i vejen, hvis det viser sig at være nødvendigt. Hughes (PSE). Hr. formand, jeg vil gerne gøre opmærksom på en række budgetposter, som behandles i Udvalget om Beskæftigelse. Først og fremmest drejer det sig om de tre poster vedrørende dialogen mellem arbejdsmarkedets parter, nemlig B3-4002, B3-4003 og B3-4310. Sidstnævnte vedrører det Faglige Tekniske Bureau for Sundhed og Sikkerhed. Vi ønsker at øge beløbene for hver af disse poster, hovedsagelig på grund af udvidelsen. Det er meget vigtigt, at vi får de grundlæggende elementer i dialogen mellem arbejdsmarkedets parter på plads i ansøgerlandene, og vi er nødt til at begynde at kanalisere ressourcer i den retning. For det andet vil jeg gerne nævne B3-4314, som vedrører sundheds- og sikkerhedsforholdene i små og mellemstore virksomheder. Vi ønsker at videreføre denne post. Jeg håber, at vi kan få det ønske opfyldt. Jeg fremlægger snart en betænkning om den nye europæiske sundheds- og sikkerhedsstrategi, som Parlamentet har arbejdet med efter forslag fra Kommissionen om et flerårigt program for en forbedring af sundheds- og sikkerhedsforholdene i SMV. Jeg håber, der vil ske fremskridt med dette i det kommende år, så der kan skabes et varigt retsgrundlag. Min sidste bemærkning vedrører B3-4106, som er et forslag fra hr. Howitt og hr. Andersson om en ny budgetpost, der også støttes af Udvalget om Beskæftigelse. Forslaget har til formål at skabe et solidt grundlag for støtte til sociale ngo'er, hvilket er meget vigtigt med henblik på at støtte den civile dialog. Bautista Ojeda (Verts/ALE). Hr. formand, hr. kommissær, der har på det seneste været røster fremme om at afskaffe Samhørighedsfonden. Afskaffelsen af den fond ville straffe lande, som har formået at opfylde betingelserne for at tilslutte sig euroen, og det ville ganske enkelt være uacceptabelt. Lad mig stille et par spørgsmål: Hvorfor ønsker man at afskaffe disse samhørighedsmidler i fremtiden? Hvorfor ønsker man at forenkle procedurerne for strukturfondene? Hvad mener Kommissionen om Samhørighedsfondens fremtid for kandidatlandene og for medlemsstaternes egne borgere? Pittella (PSE). Hr. formand, vi har allerede talt om strukturfondenes underudnyttelse, og de dystre udsigter til guillotinen blev også nævnt. Jeg vil gerne tilføje, at det ikke er tilfældigt, at mange ligeledes risikerer at miste en del af tilskuddet. De risikerer med andre ord at blive slået med stokken uden nogensinde at have smagt guleroden. Det er nødvendigt, at vi gør noget, men uden at rette skytset mod de forkerte, kære hr. Bonde. Det er ikke kun Kommissionens ansvar, men i høj grad også medlemsstaternes. Vi må ikke bruge den forkerte medicin. Personligt er jeg allergisk over for reserveterapien, som ofte er værre end ondet selv. Desuden er den reserve, som nogle politiske grupper ønsker at oprette for kommissærernes udgifter, ligefrem latterlig. Den rigtige løsning er at øge betalingerne og gennemsigtigheden. Kommissær Barnier har allerede fortalt os om sine planer, så lad os vente på en yderligere afklaring. Jeg kunne dog også godt tænke mig at høre Rådets holdning, hvis det er muligt, og jeg vil gerne opfordre til en større opmærksomhed på nogle medlemsstater, der sover de skyldiges søvn. Barnier Hr. formand, jeg vil gerne bruge et par minutter på at bekræfte, hvad jeg måtte have sagt for et øjeblik siden, og komme med nogle mere præcise svar. Jeg vil også gerne takke de talere, som har forstået, hvad jeg sagde for et øjeblik siden, især hr. Pittella, som netop har gentaget, at medlemsstaterne har et ansvar. Men helt ærligt må hr. Watts have misforstået mig for lidt siden, for Kommissionen løber ikke fra sit ansvar. Jeg er endda meget bekymret, hr. Watts, for denne manglende gennemførelse. Men jeg må ganske enkelt gøre opmærksom på, at jeg arbejder ud fra skøn, som foretages af medlemsstaterne. Der findes nogle forklaringer, som jeg skal give Dem eller bekræfte for Dem, og som jeg har studeret i tre år, det vil sige i al den tid, jeg har bestridt denne stilling. F.eks. har medlemsstaterne i begyndelsen af denne programmering prioriteret de gamle programmer og projekter, som skulle være afsluttet, og ikke de nye programmer og projekter. De har altså koncentreret deres indsats om at afvikle de gamle programmer, og de har brugt længere tid på at forberede de nye programmer. Det er den ene forklaring. Der er også blevet indført en ny certificeringsmetode, som har skabt visse problemer. Vi bør også nævne det nye betalingssystem. Der blev vedtaget en masse regler på eller efter Berlin-mødet, som jeg ser mig nødsaget til at indføre. Jeg vil også tilføje, at mange medlemsstater - fru Fiebiger talte for lidt siden om krisen og den manglende vækst - står over for reelle budgetvanskeligheder. Jeg henleder opmærksomheden på, at vi ikke betaler programmerne 100%. Der er en additionalitetsregel, som foreskriver, at medlemsstaterne skal bidrage med nogle modydelser, og der er sandsynligvis nogle, der har fundet det nødvendigt at strække deres budgetudgifter yderligere. Det var et par af de detaljer, som De finder i betænkningen og den meddelelse, som fru Schreyer og jeg selv har udleveret til Dem. Hvad angår de uindfriede forpligtelser, endnu en gang, så mener jeg, det er normalt, at der er hen ved to års programmering, eftersom det svarer til n+2 - det giver ca. syv års programmering og to ekstra år i alt. Det ville være unormalt, hvis man fortsatte med at støtte meget gamle programmer via de uindfriede forpligtelser. Det er årsagen til, at mit projekt først og fremmest, som jeg sagde, da jeg ankom, går ud på at afskaffe de uindfriede forpligtelser i de gamle programmer, hvilket næsten er sket. Jeg advarer også om de billeder, som De kan danne Dem fra det ene øjeblik til det næste. Når De vurderer de uindfriede forpligtelser f.eks. i begyndelsen af året, har De ikke et korrekt billede, for selv om der er indgået forpligtelser for næsten 99% af udgifterne, kan udbetalingerne strække sig helt til årets udgang. Derfor virker de uindfriede forpligtelser betydeligt større i begyndelsen af året. Det er forklaringen på, at tallet 100 milliarder er kommet frem. I talende stund, den 24. september, er de uindfriede forpligtelser i de gamle og nye programmer på omkring 50 milliarder, hvilket svarer fint til de to års programmering. Fru Schroedter, som jeg i øvrigt takker for hendes indsats - især vil jeg ikke glemme hendes udmærkede betænkning om den anden interimsrapport om samhørighed - har lagt vægt på bæredygtig udvikling. Fru Schroedter, De kan være sikker på, at jeg er yderst opmærksom på, at strukturfondene bliver iværksat inden for forordningens rammer og i overensstemmelse med de europæiske miljødirektiver. Af alle mulige politiske og personlige årsager vil jeg sørge for, at de nuværende og kommende medlemsstater anvender strukturfondene korrekt og med respekt for den bæredygtige udvikling. Derfor har jeg f.eks. besluttet, fru Schroedter, hvad angår konsekvenserne af oversvømmelserne, at foreslå, at forebyggelse af naturkatastrofer bliver indskrevet som en nærmest obligatorisk prioritet i alle regionale programmer i den kommende regionalpolitik, som jeg vil forelægge Dem ved udgangen af 2003, samtidig med at vi styrker de tiltag, vi allerede har gennemført i disse programmer. "N + 2" er en streng, men nyttig regel. Jeg har igen som med naturkatastroferne lagt vægt på forebyggelse. Jeg skrev i november til alle premierministre, ligesom fru Schreyer. Eftersom forebyggelse altid er billigere end udbedring af skaderne, håber vi, at den vil gøre det muligt at begrænse risikoen, hr. Pittella, for uudnyttede bevillinger. Ved udgangen af dette år vil risikoen for at miste penge i henhold til n+2-reglen være meget begrænset, eftersom det er første gang. Der vil sandsynligvis være større risiko til næste år, for eftersom nogle programmer er underskrevet i 2001, vil virkningerne kunne mærkes i 2003 i henhold til n+2-reglen. Hvad angår oversvømmelserne, fru Fiebiger, har De opfordret os til at handle hurtigt. Helt ærligt - og det har vi fået at vide af mange tyske og østriske ledere - har Kommissionen sjældent reageret så hurtigt på aktuelle begivenheder. Det tog os mindre end fire uger at foreslå et budgetfleksibilitetsinstrument under fru Schreyers myndighed. Et par dage senere stillede jeg forslag til Kommissionen om regler og forordninger for denne fond. Bolden er på Europa-Parlamentets banehalvdel. I går aftes afholdt Rådet et trepartsmøde. Jeg håber, at vi inden årets udgang, det vil sige inden vinteren, vil være i stand til at afsætte de bevillinger, som man afventer for at gå i gang med genopretning, reparation og endda forebyggelse. Hvad angår den sociale dialog, har jeg lyttet opmærksomt til de spørgsmål, som man har stillet os. De henhører snarere under udgiftsområde 3, og fru Schreyer eller fru Diamantopoulou vil svare herpå på et senere tidspunkt. Endelig vil jeg gerne præcisere, at når det drejer sig om alle disse spørgsmål, og jeg er nået til vejs ende, hr. formand, løber Kommissionen ikke fra sit ansvar. Jeg forsøger at prioritere gennemsigtighed, fortælle sandheden og være proaktiv, både med hensyn til gennemsigtigheden, som jeg netop har sagt, og med hensyn til forenkling, hvilket er formålet med mødet den 5. oktober med ministrene. Jeg lægger ligeledes vægt på anvendeligheden af disse strukturfonde til at forbedre styreformerne i marken, i regionerne og i de lande, som har behov herfor, også i de ældste af Unionens lande. Der er en løftestangseffekt med hensyn til partnerskab, evaluering, strenge krav og planlægning, hvis betydning jeg gerne vil overbevise Dem om. Strukturfondene er ikke blot penge, det er også et reelt fremskridt inden for den offentlige administration, styreformerne og i sidste ende demokratiet. Formanden. Mange tak, hr. kommissær Barnier. Ceyhun (PSE) Hr. formand, hr. kommissær, hr. formand for Rådet, mit udvalg har drøftet de ændringsforslag, det stiller, meget omhyggeligt og har enstemmigt vedtaget dem. Som det allerede står formuleret i retningslinjerne, har vi f.eks. defineret hovedpunkterne inden for sikring af grænserne. Her har Argo-programmet afgørende betydning. Det tjener til at skabe et område med frihed, sikkerhed og retfærdighed, på samme måde som det bidrager til forberedelsen af udvidelsen. På grund af udvidelsen bliver emnerne kontrol af ydre grænser, visa, asyl og indvandring endnu mere presserende. Et effektivt samarbejde mellem medlemsstaterne og kandidatlandene på disse områder, især hvad angår bekæmpelse af smuglerkriminalitet, er uomgængeligt. Derfor skal der afsættes de nødvendige midler til formålet. Desuden støtter mit udvalg bestræbelserne på at integrere tredjelandsstatsborgere, der bor her på lang sigt, via et pilotprojekt. Projektet skal formidle de værdier, vores sameksistens i Europa er baseret på. Det glæder mig meget, at Kommissionen medtager det. Sikkerhed, frihed og retfærdighed fås selvfølgelig ikke gratis. Alligevel er de aktuelle forslag fra min gruppe ikke forbundet med en forhøjelse af de finansielle rammer i forhold til sidste års budget. Vi kommer kun op på 99,4% af tallene fra sidste år. Det vil jeg gerne fremhæve, for vi har jo et voksende ansvar over for Unionens borgere efter den 11. september. Afslutningsvis vil jeg gerne endnu en gang minde Dem om handlingsplanen af 21. september 2001 om bekæmpelse af terrorisme. Planen foreskriver fælles tiltag for alle relevante enheder med henblik på forebyggelse og bekæmpelse af terrorisme. Den forlanger, at Europol og Eurojust får tildelt ekstraordinære midler til formålet. Ud fra den betragtning håber jeg, at mit udvalg får støtte fra Parlamentets, Kommissionens og Rådets side med deres egne forslag. Perry (PPE-DE) Hr. formand, kultur, uddannelse og information udgør knap 1% af EU's budget. Til sammenligning går 50% af budgettet til landbruget. Derfor må jeg, som andre talsmænd for kulturen gør det hvert år, over for Parlamentet og kommissærerne påpege, at der er tale om en temmelig skæv fordeling af midlerne. Informationsområdet bør være institutionernes og medlemsstaternes fælles ansvar. Vi tvivler på, hvorvidt medlemsstaterne er klar over deres ansvar i den henseende. Tidligere i år besøgte Kulturudvalget København, og vi vil gerne rose især den danske regering og det danske Folketing for deres information til danskerne om EU's arbejde. Det er EU's ansvar at sikre, at borgerne er velinformeret. Visse medarbejdere udfører et stort arbejde i den forbindelse, og vi vil også gerne rose kommissær Vitorino for hans arbejde og visioner i den henseende. Det er imidlertid ikke nok. Borgerne i EU har ikke fået oplysninger nok. Der er ikke tale om en afbalanceret situation, men derimod en tendens til en del misinformation, og det er alle involverede parters ansvar at tage til genmæle. Jeg har derfor ingen betænkeligheder ved at beklage, at det foreslåede budget for informationspolitikken i de forskellige B3-poster udgør mindre end 100 milioner euro eller under 37 cent pr. borger om året. Det er et meget lille beløb. I øjeblikket ved jeg, at Euronews - tv-kanalen med ambition om at føre den mest objektive dækning af alle EU-spørgsmål - har alvorlige økonomiske problemer. Jeg håber, at Kommissionen og ordføreren for budgettet vil kigge lidt nærmere på deres nødråb og sikre, at Euronews bliver en success. Lad mig minde Parlamentet om, at de irske nejsigeres vellykkede slogan var "If you don't know, vote no." Lad os sørge for, at EU-borgerne ved, hvad Unionen drejer sig om, så de ikke stemmer nej. Grönfeldt Bergman (PPE-DE) Hr. formand, jeg vil først gratulere begge ordførere med det store og nyskabende arbejde, de har gjort og gør. Budgetforslaget for de ansvarsområder, som henhører under Udvalget om Økonomi og Valutaspørgsmål, er for størstedelens vedkommende acceptabelt. Derfor foreslår vi blot nogle få ændringer i vores udtalelse til Budgetudvalget. Hvad angår informationsbestræbelserne omkring den fælles valuta, bør disse så vidt muligt koncentreres om de lande, som er medlemmer af Unionen, men som endnu ikke har indført euroen. Information i kandidatlandene bør finansieres over budgetposter, som angår udvidelsen. Hvad angår budgetposten EU's industrielle konkurrenceevne, hvor Kommissionen har foreslået en stigning på 12% i bevillingerne, foreslår Udvalget om Økonomi og Valutaspørgsmål en ændring i begrundelsen med sigte på at få iværksat en vurdering af, hvilke resultater denne budgetpost har skabt i løbet af sin næsten 10-årige eksistens. Da jeg personligt er stærkt i tvivl om, hvorvidt denne type foranstaltninger virkelig giver resultater for pengene, mener jeg, at det ville være godt med en vurdering. Hvad angår programmet for små og mellemstore virksomheder kan jeg konstatere, at Kommissionen i sit budgetforslag har medtaget den ændring, som Udvalget for Økonomi og Valutaspørgsmål foreslog sidste år om adgang til risikovillig kapital, så der er således ikke brug for ændringer i år. Jeg glæder mig over, at Rådet til forskel fra tidligere år ikke har foreslået nogen nedskæring i bevillingerne til udvikling af EU's indre marked. Jeg vil i den sammenhæng også minde om, hvor vigtigt det er med tilstrækkelige ressourcer til områder, som vedrører det indre marked, ikke mindst gennemførelsen af handlingsplanen for finansielle tjenesteydelser. Endelig vil jeg understrege, at Udvalget om Økonomi og Valutaspørgsmål finder, at det beløb, der blev ført ind i Parlamentets eget budget for undersøgelser og rådgivning kan være utilstrækkeligt, når man overvejer det udtalte mål om at anvende mere ekstern ekspertise til komplicerede lovgivningsspørgsmål. Vitorino Hr. formand, først vil jeg godt takke Parlamentet for indbydelsen til denne forhandling i dag. Jeg tolker den som en anerkendelse af den politiske vigtighed af retlige og indre anliggende og informationspolitik og ikke af disse områders budgetmæssige vigtighed, for hvis jeg sammenligner mit budget med mine kollegers, føler jeg mig som en tigger, der er inviteret til julefest i Wall Street. Hvad budgetspørgsmål angår, vil jeg først takke Udvalget om Borgernes Friheder og Rettigheder og Retlige og Indre Anliggender, ikke mindst hr. Ceyhun, for den kontinuerlige støtte til Kommissionen i forbindelse med etableringen af et område med frihed, sikkerhed og retfærdighed. Endnu en gang foreslår Udvalget om Borgernes Friheder og Rettigheder og Retlige og Indre Anliggender en forøgelse af de budgetposter, der menes at være politisk vigtige. Det foreløbige budgetforslag blev udarbejdet af Kommissionen ikke blot på grundlag af politiske overvejelser, men også ud fra de finansielle rammer, der er godkendt for hvert program, eller ud fra tidligere erfaringer med gennemførelse af forberedende aktiviteter og pilotprojekter. Der er en hårfin balance mellem de menneskelige ressourcer, der behøves for at sikre korrekt styring af bevillingerne, og dem, der skal bruges til at sikre etableringen af dette område fra en juridisk synsvinkel. Derfor er de foreslåede beløb udtryk for en vis stabilitet vedrørende det samlede beløb, men med et ændret fokus for aktiviteterne, ændringer i samarbejdsprogrammerne og intensivering af asyl- og immigrationsaktiviteterne, herunder ekstern grænsekontrol og oprettelsen af Eurojust. Kommissionen glæder sig over, at Udvalget om Borgernes Friheder og Rettigheder og Retlige og Indre Anliggender indtager en meget konstruktiv holdning, som inddrager den væsentlige politiske udvikling, der har fundet sted, siden det foreløbige budgetforslag blev fremlagt - såsom konklusionerne fra Det Europæiske Råd i Sevilla - hvilket man naturligvis ikke kunne tage højde for, da det foreløbige budgetforslag blev fremlagt. Ikke desto mindre anmoder jeg om en nøje gennemgang med tanke på problemstillinger som f.eks. menneskelige ressourcer. Nu kommer jeg til Kulturudvalget, ikke mindst hr. Perry, samt Udvalget om Økonomi og Valutaspørgsmål, først og fremmest hr. Bergman. Hvad angår information til og kommunikation med offentligheden generelt, er der i de seneste år sket store fremskridt i samarbejdet mellem vores institutioner om oplysninger til borgerne, på politisk niveau mellem vores relevante tjenester og ikke mindst ude i de enkelte medlemsstater. De er en kæmpeudfordring at skulle kommunikere med 370 millioner borgere, og de midler, der er til rådighed, er begrænsede. Derfor arbejder vi nu i stigende grad sammen med medlemsstaterne, så de tager et medansvar for at oplyse borgerne og inddrage dem i en dialog, hvilket er en forudsætning for god ledelse og øget offentlig støtte. Kommissionen vedtog i juli en meddelelse om en informations- og kommunikationsstrategi for EU, og den blev vældig godt modtaget af både Kulturudvalget og den Interinstitutionelle Gruppe om Information. Dette er et konkret bevis på vores fælles politiske vilje til at gøre en proaktiv indsats for at skabe opmærksomhed, bekæmpe uvidenhed og apati og forbedre opfattelsen af Unionen. For nu at vende tilbage til budgetaspekterne så skal jeg understrege, at ligesom ved alle andre budgetspørgsmål indtog Kommissionen en meget realistisk holdning til information og kommunikation. Vi indså, at selv om information til og kommunikation med borgerne skal prioriteres højt, så skal vi sikre, at vi har den fornødne kapacitet til at styre udgifterne, ikke mindst når det gælder menneskelige ressourcer. Det foreløbige budgetforslag er derfor det faste grundlag for vores overvejelser af ændringsforslag - med en enkelt undtagelse, nemlig det nye prioritetsområde, der blev foreslået i ovennævnte meddelelse i juli. Jeg tænker på Europas rolle i verden. Hvis den Interinstitutionelle Gruppe om Information bekræfter dette forslag på sit møde senere i dag, vil vi foreslå, at yderligere 1,5 millioner euro afsættes til Prince-programmet. De skal bruges til en kampagne, der specifikt omhandler Europas rolle i verden og vores indsats for at lovgive om globaliseringen, så den bliver til glæde for vores borgere og for verden uden for EU. Kommissionen hilser den konstruktive holdning hos Kulturudvalget, Udvalget om Økonomi og Valutaspørgsmål samt Udvalget om Konstitutionelle Anliggender velkommen. Ved mødet i den Interinstitutionelle Gruppe om Information senere i dag skal vi se på beløbene i ændringsforslagene og deres praktiske implikationer. Jeg vil naturligvis understrege behovet for at sikre, at vi har de nødvendige menneskelige ressourcer til, at beløbene kan anvendes på en passende og fornuftig måde. Hvad angår ekspertbistand og højt prioriterede kampagner, glæder vi os især over det konkrete forslag om, at budgetposten til finansiering af Prince-korrespondenter øges. Det er nødvendigt, for at vi kan engagere medlemsstaterne i udvikling af højt prioriterede Prince-kampagner. Vi støtter også varmt ændringsforslaget om igen at bevilge 500.000 euro, som Rådet fjernede, til en budgetpost til informationskorrespondenter, der kan arbejde sammen med medierne i medlemsstaterne, og til Eurojust-eksperter, der kan besvare borgernes spørgsmål om EU-lovgivning. Med hensyn til eurokampagnen kan jeg kun gentage Kommissionens tidligere udtalelser. Oplysningerne til kandidatlandene om euroen er en del af udvidelseskampagnen, og Kommissionen er af den opfattelse, at når det gælder de lande, som endnu ikke deltager i euroen, så vil de nødvendige midler blive foreslået, den dag disse medlemsstater beslutter sig for at være med. Endelig vil vi med det nye grundlag for samarbejde mellem Parlamentet og Kommissionen og inddragelse af medlemsstaterne kunne forbedre vores informations- og kommunikationspolitik og derfor gøre bedre brug af skatteydernes penge. Deprez (PPE-DE). Hr. formand, mine damer og herrer, som medlem af PPE-DE-Gruppen i Udvalget om Borgernes Friheder og Rettigheder og Retlige og Indre Anliggender vil jeg gerne først og fremmest beklage, som hr. Ceyhun, at Kommissionen og Rådet reelt ikke har ladet de prioriteter, som de foregiver at give skabelsen af et område med frihed, sikkerhed og retfærdighed, komme til udtryk i budgettet. Det er fint at udnævne et prioritetsområde, men det skal også udmønte sig i noget konkret. Bevillingerne til området med frihed, sikkerhed og retfærdighed stiger mindre end den gennemsnitlige vækst på området for interne politikker. Hvorfor, hr. kommissær? Jeg vil gerne sige, at PPE-DE-Gruppen støtter de ændringsforslag fra Udvalget om Borgernes Friheder og Rettigheder og Retlige og Indre Anliggender, som er stillet af vores ordfører på det centrale område for asyl- og indvandringspolitik. Jeg vil gerne vide, om Kommissionen og Rådet er rede til at følge os i den retning. Det er faktisk første gang, Udvalget om Borgernes Friheder og Rettigheder og Retlige og Indre Anliggender har identificeret og styrket alle instrumenter til at føre en aktiv og afbalanceret indvandringskontrolpolitik. Vi vil styrke mulighederne for at få et bedre kendskab til indvandringen ved at yde større støtte til det europæiske migrationsovervågningscenter. Vi vil styrke kontrollen ved de ydre grænser. Vi støtter en styrkelse af mulighederne for samarbejde med tredjelandene. Vi støtter styrkelsen af bevillinger til integrationsbestræbelser for de indvandrere, som opholder sig lovligt på vores territorium, og vi støtter ligeledes styrkelsen af de midler, som er afsat til Den Europæiske Flygtningefond, som vi i øvrigt beklager er blevet reduceret i forhold til sidste år i budgetforslaget og det foreløbige forslag til budget. Jeg vil gerne vide, om Kommissionen og Rådet er rede til på disse områder, som er strategiske, ikke blot i forhold til EU's udvikling, men også i forhold til, hvordan vores medborgere opfatter dem, at styrke de midler, som er afsat på disse forskellige områder. Jeg har et sidste spørgsmål, som henvender sig til kommissærerne og Rådet. Europa-Parlamentet havde sidste år afsat 5 millioner euro på budgettet for 2002 til Europol for at støtte deres bekæmpelse af terrorismen. Hvorfor har Kommissionen ventet ni måneder, før den foreslog et retsgrundlag? Er Rådet, ja eller nej, rede til at acceptere dette retsgrundlag og sørge for, at bevillingerne kan blive anvendt effektivt? Iivari (PSE). Hr. formand, hr. formand for Rådet, kommissærer, EU's informationstjeneste har alt for ofte haft karakter af propaganda, der blev trukket ned over hovedet på den brede befolkning. Derudover er meddelelsessproget ofte tungt, og der tages ikke i tilstrækkelig grad hensyn til kulturelle forskelle. Det ser nu til, at der er håb om en bedring i fremtiden. I de udkast, der er udarbejdet under ledelse af kommissær Vitorino, er målet at basere kommunikationen på befolkningernes behov for information. Sådan bør det også være. Kommissionens fire prioriteter vedrørende information, nemlig udvidelse, EU's fremtid, etableringen af et område med frihed, sikkerhed og retfærdighed og EU's rolle i verden, er altafgørende. Derfor er det utænkeligt, at Rådet skærer i sit eget budgetudkast på området for bevillinger til informationstjenesten. Udvalget om Kultur, Ungdom, Uddannelse, Medier og Sport, der støtter kommissær Vitorinos informationspolitik, har enstemmigt foreslået, at der afsættes yderligere ressourcer på budgetposten for information. Socialdemokraterne i Budgetudvalget er af samme opfattelse. Vi kan ikke forlange, at befolkningen skal interessere sig for vores arbejde, hvis de ikke ved, hvad der foregår. Sbarbati (ELDR). Hr. formand, kære kolleger, også vi giver udtryk for en vis tvivl med hensyn til dette foreløbige forslag til budget, og det gør vi af nogle årsager, som til en vis grad allerede er blevet nævnt her i salen. Jeg vil navnlig gerne komme ind på to spørgsmål. Det første spørgsmål er sikkerheden og udvidelsen. Som det allerede er blevet sagt, er det nødvendigt at lægge større vægt på disse aktive politikker. Beløbene er dog ikke blevet sat op, selv om alle ved, at det på grund af terrorismespørgsmålet og spørgsmålet om udvidelsen - det vil sige udvidelsen af vores grænser med alle de problemer, det medfører - havde været nødvendigt med en større bevidsthed og en større politisk aggressivitet i den henseende, hvilket konkret burde have givet sig udslag i en budgetforøgelse. Hvad det andet spørgsmål angår, nemlig informationspolitikken, er jeg enig med hr. Perry i, at 30 cent pr. borger er et helt uacceptabelt beløb for en EU-politik, som skal have en virkning på dette område. Echerer (Verts/ALE). Hr. formand, siden debatten om oversvømmelseskatastroferne har Europa fremstået i et andet lys for den europæiske befolkning, nemlig som et solidarisk fællesskab. Denne bonus bør vi ikke klatte væk, ærede kolleger. Vi står over for store forandringer og udfordringer. Hovedpunkterne er indlysende. For os er de indlysende, men ikke for den europæiske befolkning. Vores informationspolitik halter, som vi ville sige i Wien. Der er blevet stillet en række ændringsforslag netop på dette område. Der er et stort behov for information, envejsinformation. Brochurer trykt på glittet papir, konferencer i elfenbenstårne, websteder - hvor kreative de end er, og hvor fantastisk de end er udformet og virkelig informative. Det minder mig om noget, jeg ofte oplevede i mit borgerlige hverv. Hvis publikum ikke går i teateret, må teateret komme til publikum. Vi må opsøge menneskene, vi må opsøge universiteterne, vi må opsøge skolerne. Og vi må heller ikke fritage medlemsstaterne for deres forpligtelse på dette område. Det er en kritik, der vedrører os alle. Vi bør informere hinanden bedre, for manglende informationer er en god grobund for misforståelser. Det er netop dét, vi har allermindst brug for nu. Dermed kommer jeg også til kulturpolitikken. Man hører gang på gang de kyniske ord: Pengene ligger jo i Bruxelles' gader, man skal bare samle dem op. Inden for kulturen kan man tale om at tælle skillinger, men ikke om at samle penge op. Bureaukratiet er næsten ikke til at få bugt med her. Vi har kun begrænset kompetence inden for kulturpolitikken, men jeg spørger mig selv, hvor de tre institutioners kulturpolitiske vilje er henne her. Den er alt for svag. I stedet for at fremme europæisk indhold i den globaliseringstid, vi lever i, støtter vi de store: store lande, store koproduktioner. De små og de mindre lande, de mindre udbredte sprog går tabt på denne måde. Mit spørgsmål til Kommissionen lyder: Der er planlagt et retsgrundlag til finansiering af A-30-poster. Hvilke forestillinger gør Kommissionen sig på dette område? Skal der være en flerårsplan? Skal der være en interinstitutionel arbejdsgruppe, der skal definere kriterierne på de enkelte områder i fællesskab og mere nøjagtigt? Kuckelkorn (PSE). Hr. formand, kære kolleger, støtten til små og mellemstore virksomheder - kort kaldet SMV - har altid været meget vigtig for EU. Derfor må jeg med forbløffelse konstatere, at Kommissionen i sit foreløbige budgetforslag ligger under beløbene fra sidste eller de sidste år. Programmet har en gennemførelsesrate på mellem 97% og 100%. Udviklingen af de små og mellemstore virksomheder udgør netop grundlaget for det indre marked, for det er et faktum, at mere end 90% af den arbejdende befolkning er ansat her. Vi skal fremme og udbygge dette område, især hvad angår de nye teknologier. Jeg vil gerne bede Kommissionen om at støtte vores forslag om at forhøje disse beløb. Jeg vil gerne benytte den tid, jeg har tilbage, til at opfordre Rådet til langt om længe at finde en ordning for hjemstedet for de nye agenturer, så vi ikke haster igennem den lovgivningsmæssige procedure på kortest mulig tid, og Rådet så bagefter skal bruge år på overhovedet at kunne træffe en beslutning om hjemstedet. Guy-Quint (PSE). Hr. formand, efter at have hørt kommissær Vitorino og flere af mine kolleger, ser jeg, at vi alle har et fælles ønske om at informere borgerne, og jeg har lyttet med stor interesse til kommissæren, som anmodede om flere midler end dem, der var afsat på det foreløbige forslag til budget og budgettet. Vi var faktisk yderst forbavsede over at se de nedskæringer, som var foretaget på disse poster på et tidspunkt, hvor de europæiske borgere er grebet af så stor tvivl, fordi de stadig ikke synes at få de rigtige informationer. Jeg vil gerne understrege det faktum, hr. kommissær, at vi har stillet mange ændringsforslag for at give Kommissionen nye muligheder for at gennemføre denne vigtige opgave, som udbredelsen af information om EU-institutionernes arbejde er. Men jeg vil også gerne understrege, at informationen skal være rettet mod den almindelige borger, gennemsnitsborgeren, som min kollega Iivari sagde, ham, der, når han går på arbejde eller handler ind, ikke forstår EU's planer for fremtiden. Vi må virkelig genoverveje EU-institutionernes kommunikationstrategier. Vi skal nå ud til det sted, hvor indbyggerne i de 15 medlemslande befinder sig, og forsøge at forstå dem. Det forekommer mig, at vi ligesom med de økonomiske projekter skal overgå fra makrointervention til nærintervention. Vi skal, som vi gør med de små og mellemstore virksomheder, ud og have fat i borgerne en for en! Vitorino Hr. formand, jeg vil begynde med at svare hr. Deprez, som er en stor specialist inden for budgetanliggender og retlige og indre anliggender. Hvad angår Europol, er det sandt, at Parlamentet har afsat 5 millioner på budgettet for 2002. Vi er imidlertid blevet konfronteret med en sag, som De er yderst bekendt med, nemlig retsgrundlaget, eftersom Europol er oprettet via en mellemstatslig aftale, og at den eneste finansiering, som denne mellemstatslige aftale fastlægger, er den, som stammer fra medlemsstaternes bidrag. Vi er startet med at spørge Europol, hvad de 5 millioner skulle bruges til, og efter et stykke tid modtog vi endelig et svar, i hvilket Europol meget realistisk og pragmatisk erklærede, at de havde tænkt sig ud af de 5 millioner at anvende 3.400.000 euro til inden for rammerne af terrorbekæmpelsen at oprette en database og forbedre kommunikationssystemerne mellem sikkerhedsstyrkerne og informationstjenesterne. Ud fra dette har vi forberedt det, vi mener, er et retsgrundlag, som for indeværende er til behandling i Rådet. Jeg deler Deres håb om, at Rådet tager fat om spørgsmålet om retsgrundlaget, således at vi kan få mulighed for at anvende de 3.400.000 euro inden årets udgang. Hvad angår forskydningen i tid, har jeg lige givet en forklaring herpå. Jeg har talt om de 5 millioner for at fortælle Dem, at jeg ikke er helt enig i Deres måde at sammenligne tallene på. Faktisk er disse 5 millioner ikke blevet foreslået igen i år. De er ikke anført i budgettet for i år. Man skal sammenligne RIA-budgettet uden de 5 millioner for 2002, det vil sige 114 millioner euro, med de 119 millioner euro, som vi vil foreslå Dem. Jeg forstår, at det forekommer Dem at være en lille ting, men jeg udtrykker mig under fru Schreyers opsyn, og hun tillader mig ikke at give Dem ret. Hvad angår budgettet for asyl og indvandring, mener jeg, at budgetposten for samarbejde med tredjelande i 2002 hovedsageligt er tiltænkt flygtningehjælp til afghanske flygtninge og støtte til de afghanske flygtninges hjemvendelse. Ingen kan så tvivl om, at vi skal prioritere hjælpen til Afghanistan. For fremtiden er det min hensigt først og fremmest at afsætte bevillinger på omtalte budgetpost, for hvilken der ikke er planlagt ekstrabevillinger, til de tredjelande, som er i færd med at forhandle eller som netop har forhandlet tilbagetagelsesaftaler med os. Det er et spørgsmål om at finansiere ledsageforanstaltninger til gennemførelse af tilbagetagelsesaftalerne. Når det er sagt, deler jeg Deres idé om, at man bør kunne råde over en samlet oversigt over det reelle budget for de fondsmidler, som EU allerede i dag har afsat til samarbejde med tredjelande på asyl- og indvandringsområdet. Disse fondsmidler befinder sig i virkeligheden ikke blot i RIA-budgettet, men også og i stor målestok i Relex-budgettet, i landestrategidokumenterne og i regionale programmer som f.eks. Meda eller Cards. Derfor har Det Europæiske Råd i Sevilla anmodet os om at udarbejde en rapport om effektiviteten af de finansielle fællesskabsmidler, som kan afsættes til samarbejdet med tredjelandene. Det vil vi gøre inden for de tidsfrister, som er fastlagt af Det Europæiske Råd i Sevilla, og jeg vil gerne benytte lejligheden til at præsentere den første midtvejsevaluering af anvendelsen af Den Europæiske Flygtningefond i perioden 2000-2002. Hvad angår udvidelsesspørgsmålet, som fru Sbarbati netop har taget op, skal jeg fortælle, at 60% af alle de finansieringer, som er foretaget i de seneste år i henhold til budgettet for retlige og indre anliggender til fordel for kandidatlandene, har tjent til at styrke kontrollen med kandidatlandenes ydre grænser, og at de omhandlede programmer, som er en del af Phare-programmet, vil fortsætte indtil 2006. Vi råder over en evaluering af resultaterne af disse programmer i forhold til de resultater, som kandidatlandene har opnået på årsbasis. Jeg kan fortælle Dem, at det er vores allerstørste prioritet for kandidatlandene. Lad os nu forlade de retlige og indre anliggender og gå over til information og kommunikation. Jeg kan kun støtte idéen om, at en informations- og kommunikationspolitik skal være en nærhedspolitik. Derfor har vi foreslået en ny fremgangsmåde. Jeg kan ikke love Dem, at den nye fremgangsmåde vil lykkes. Det er der ingen, der kan. Men jeg kan forsikre Dem om, at den eneste løsning består i at indgå i et interinstitutionelt partnerskab og i et meget tæt samarbejde med medlemsstaterne. Hvis medlemsstaterne ikke engagerer sig i at udarbejde en informations- og kommunikationspolitik i nærmiljøet, kan vi ikke gøre det fra Bruxelles. Det er en ubestridelig kendsgerning i mine øjne. De er også klar over, at medlemsstaternes engagement er fuldstændigt frivilligt. Det vil sige, at Kommissionen og Parlamentet i en interinstitutionel sammenhæng opfordrer medlemsstaterne til at involvere sig i processen, for vi tror, at det i sidste ende vil være i alles interesse, ikke blot i EU-institutionernes, men også i medlemslandenes regeringers interesse, at have en offentlighed, som er bedre informeret om, hvad der foregår på europæisk niveau. Men for at nå dertil skal vi have de nødvendige menneskelige ressourcer. Derfor har jeg talt til fordel for, at de beløb, som er indskrevet i budgetforslaget og i det foreløbige budgetforslag, og som vedrører de Prince- og Media-korrespondenter, der opholder sig i medlemsstaternes hovedstæder, fastholdes. Uden disse værktøjer vil det ikke lykkes os at etablere omtalte partnerskab med medlemsstaterne. Jeg takker Dem for Deres støtte i sagen, og jeg håber, at vi på grundlag af dette partnerskab vil kunne udvikle en mere proaktiv, klarere og mere målrettet informations- og kommunikationspolitik. Formanden. Mange tak, hr. kommissær Vitorino. Nu går vi over til forhandlingen om de eksterne politiske områder. Rübig (PPE-DE) Hr. formand, mine damer og herrer, Udvalget om Industripolitik, Eksterne Økonomiske Forbindelser, Forskning og Energi er naturligvis interesseret i den internationale udvikling og især i muligheden for medbestemmelse i WTO-regi. Vi har to problemer her. På den ene side har vores udvalg ikke ressourcer til at følge og påvirke diskussionen i den grad, det egentlig er hensigtsmæssigt. På den anden side har vi mange delegerede fra andre lande - først og fremmest fra udviklingslande - der ikke har mulighed for at bære omkostningerne, ikke engang rejse- og opholdsomkostningerne, til at deltage i diskussionen og tage del i beslutningerne. For det første er vi tilhængere af, at Europa forpligter sig til at spille en ledende rolle i verden. Derfor er WTO og beslutningsdygtigheden på WTO-området så vigtig netop for vores små og mellemstore virksomheder. For det andet ønsker vi at fremme standardisering, fordi vi i forbindelse med lovgivningen ikke så meget ønsker at presse på for en harmonisering af det indre marked, men derimod først og fremmest for gensidig anerkendelse. Standardisering danner et væsentligt grundlag for dette område. For det tredje er der energien. Vi går ind for, at programmerne for intelligent energi, men også programmerne Altener, Save og Synergi skal udnyttes intensivt, og at Kommissionen skal fastlægge nogle prioriteter på området, især med henblik på vores selvforsyning med energi, der jo skal stige fra 50 til 70%. Her er det tvingende nødvendigt at træffe nogle mere intensive foranstaltninger for at sikre og garantere vores energiforsyning. Endnu et punkt, der udelukkende kommer fra Parlamentet: Vi kunne godt tænke os, at Basel II får sit eget handlingsprogram. Vi frygter, at egenkapitalkravene til vores små og mellemstore virksomheder ikke kan nås inden 2006, hvilket vil føre til en ekstrem opsigelses- og konkursbølge, og anmoder om, at man laver sine lektier hjemmefra. Howitt (PSE) Hr. formand, endnu en gang ser vi i år, at flere midler til førtiltrædelse i udgiftsområde 4 medfører et samlet fald i Europa's eksterne aktiviteter på udviklingsområdet. Desværre er den eneste reelle langsigtede løsning på dette problem en revision af de finansielle overslag i 2006. Jeg vil i dag koncentrere mig om to områder, hvor vi virkelig kan gøre en forskel i år. For det første er der den globale sundhedsfond mod aids, tb og malaria. Udvalget om Udvikling har foreslået, at alle regionale budgetposter bidrager til, at vi kan nå det betragtelige stående bidrag, der er brug for. Aids er et globalt problem. Indien er det land, som er næsthårdest ramt - efter Sydafrika - og den største stigning i antallet af smittede ses i Østeuropa og Centralasien. Fonden har allerede øremærket 13% af sine midler til Nord- og Sydamerika. Men hvis Kommissionen og Rådet er uenige i denne fremgangsmåde, kan de måske fortælle os, hvor pengene skal komme fra. De må da indrømme, at de 35 millioner euro, der er budgetteret med, ikke er nok til at holde det løfte, hr. Patten gav den 16. september, for at Kommissionen kunne beholde sin plads i bestyrelsen for den globale sundhedsfond. Det må være rimeligt, hvis Europa vil være førende og nyskabende på området, og det er også rimeligt over for verdens 3 millioner aids-patienter at sikre, at pengene gør gavn. Jeg har fået en klar opfattelse af, at den globale sundhedsfonds midlertidige arbejdsgruppe ved et møde i Bruxelles aftalte en pris på 100 millioner amerikanske dollar for en plads i bestyrelsen, og at sekretariatet for den globale fond allerede har budgetteret med 120 millioner dollar fra Fællesskabet til næste år, og at det går ud over godkendte projekter, hvis vi ikke yder dette bidrag. Jeg har på forhånd adviseret kommissæren om disse spørgsmål. Hvis jeg tager fejl, kan han sikkert sætte tingene på plads i dag, og hvis jeg har ret, håber jeg, han vil støtte vores ændringsforslag. Så er der kvaliteten af støtten. Det er beklageligt, at de aftaler, der er indgået siden reformeringen af den eksterne bistand, stadig betyder, at der bruges tre gange så meget europæisk bistand på transport som på sundhed og uddannelse i alt for de fattigste og mest trængende. Derfor ønsker Parlamentet i år at øremærke disse midler og fremme brugen af dem i forbindelse med udsendelsen af personale til delegationerne og i de nye landestrategipapirer. Kommissær Nielson er naturligvis klar over, at hans tjeneste den 15. juli lovede et fast forslag på dette punkt, og at jeg først modtog hans svar pr. fax kl. 15.40 i eftermiddags - efter at denne forhandling var gået i gang. Til sidst vil jeg sige, at jeg håber, kommissæren derfor venter med de punkter, han måtte ønske at tage op i forbindelse med Parlamentets forslag her i eftermiddag, og går ind i en yderligere diskussion. Jeg er enig i hans ønske om sammen at presse på for at nå vores fælles mål. Jeg ser frem til hans svar. Laschet (PPE-DE) Hr. formand, kære kolleger, hr. Titley, ordføreren for udtalelsen fra Udvalget om Udenrigsanliggender kan ikke deltage i forhandlingen og har bedt mig om at fremsætte et par bemærkninger på udvalgets vegne. Udvalget har fokus på tre punkter: For det første skal det understreges, hvilke udenrigspolitiske prioriteter EU vil forfølge i det nye regnskabsår, uden at den fastlagte finansramme sprænges. For det andet vil vi have øget gennemsigtighed. Nogle kontoplanændringer i budgettet bør øge strømmen af midler. Heller ikke disse ændringsforslag har nogen finansielle konsekvenser, men fører i stedet til øget gennemsigtighed i budgettet, hvilket også vil lette budgetkontrollen. Det tredje punkt, som har særlig prioritet for ordføreren for udtalelsen og for udvalget, er en forbedring af sikkerheden for vores delegationer ude i verden. Her er der behov for at indhente tingene, hvilket vi støtter. Tillad mig at kommentere disse tre punkter. For det første planlægger vi en forhøjelse af de finansielle midler til politiske prioriteter, hvad angår de grænseoverskridende programmer under Tacis. Med hensyn til EU's nye ydre grænser har vi brug for større støtte til samarbejdet på tværs af grænserne, og til dette formål har vi foreslået nogle forhøjelser. Det andet kapitel er den nukleare sikkerhed. Også dette er Europa-Parlamentets prioritet, og det vil også afspejle sig i budgettallene til næste år. Antipersonelminer og et system til hurtig varsling er ligeledes punkter, hvor vi har foreslået budgetforhøjelser. Et andet punkt - det er næsten samme cirkus som ved "90-års fødselsdagen", der vises hver nytårsaften: Kommissionen skærer hvert år i pengene til menneskerettigheds- og demokratiposter, og Parlamentet forhøjer dem så igen. Det er også sket i år, og vi vil gerne bede Kommissionen om at anerkende næste år, at Parlamentet har disse prioriteter, og at det også vil afspejle sig i det foreløbige budgetforslag. Hvad angår gennemsigtighed, ser vi gerne, at Afghanistan får sin egen post og ikke bliver et underpunkt til Asien. Der vil strømme mange penge hertil i de kommende år, så derfor er det meget vigtigt. Som det sidste har ordføreren for udtalelsen presset meget på for, at der fremover garanteres en regelmæssig offentliggørelse af Palæstina-posterne, således at man på forhånd kan vide, hvad pengene går til. Her er det, efter min mening, nødvendigt med en bedre budgetkontrol. Det er vores prioriteter. Tillad mig at rette en appel til Rådet til sidst: I forbindelse med de nye udenrigspolitiske tilsagn anmoder Parlamentet om at blive inddraget i højere grad fremover, ellers bliver vi utroværdige, når Rådet hele tiden giver tilsagn uden at have pengene til rådighed. Schreyer Da min kollega Chris Patten skal til to topmøder i dag, vil jeg gerne svare på et par af punkterne på hans vegne. Hvad angår udenrigspolitikken, står vi jo over for de største nye krav i årevis, uden at budgettet har kunnet forhøjes. Rådet og Parlamentet har her allerede gjort brug af fleksibilitetsreserven flere gange for at kunne opfylde de nye krav. Med hensyn til Afghanistan vil jeg gerne rette en forhåndstak til Rådet og især også til Parlamentet for, at de er enige i at aktivere 70 millioner euro, der er opført i reserverne i år, meget hurtigt med henblik på at yde bistand, især også med henblik på at stille de nødvendige direkte budgettilskud til rådighed til overgangsregeringen. Hvad angår det spørgsmål, hr. Howitt var inde på, og som også vedrører den globale sundhedsfond, påpeger jeg, at vi har afsat 35 millioner euro i budgettet. Vi har jo allerede bidraget med 120 millioner til den globale sundhedsfond fra EU-budgettet eller EUF-budgettet. Her er der lige blevet truffet en beslutning, således at vi kan gå ud fra, at midlerne er tilstrækkelige. Især hr. Nielson har forskellige budgetposter til rådighed. Han vil tage stilling hertil. Nu til hr. Rübigs spørgsmål. Hvad angår energiområdet, har Kommissionen jo fremlagt et nyt flerårigt program - intelligente energiformer - der også indeholder fremme af sådanne intelligente energiformer i tredjelande. Efter min mening har topmødet i Johannesburg endnu en gang understreget, at vi skal lægge meget stor vægt på dette. Nielson Lad mig begynde med at tage fat på det, hr. Howitt nævnte, nemlig beløbene til sundhed og uddannelse. De fleste medlemmer af Parlamentet ved, at vi har drøftet dette gang på gang, og at det derfor ikke er let at sige noget nyt. Det er også årsagen til, at hr. Howitt ikke er gået glip af noget, selv om jeg ikke havde mulighed for at besvare hans sidste brev i tide. Det skal dog naturligvis ikke hindre os i fortsat at drøfte emnet i al venskabelighed. Sidste års aftale om et udgangspunkt på 35% til sundhed og uddannelse er en inputindikator for vores indsats for social infrastruktur. Kommissionen fremlægger tal for fordelingen på OECD's forskellige DAC-koder, så det fremgår, hvad vi i 2002 og 2003 bruger på sundhed og uddannelse. Niveauet vil hovedsageligt afhænge af, hvad de lande, vi samarbejder med, kommer frem til. Der er ingen grund til at genåbne sidste års aftale, da der er ikke noget at opnå, hvad angår yderligere oplysninger. Systemer til mere tydelig sporing og klassificering af vores aktiviteter er ved at blive iværksat - som vi har lovet Parlamentet - og det vil skabe grundlag for en mere oplyst debat om disse emner. Hvad angår finansiering af den globale sundhedsfond, har min kollega fru Schreyer allerede været inde på, at Kommissionen nok skal leve op til forventningerne. Mere behøver vi ikke sige på nuværende tidspunkt. Jeg er i høj grad enig med hr. Laschet i, at Tacis skal øges, bl.a. for at styrke vores generelle tilstedeværelse i regionen. Med hensyn til i højere grad at inddrage Parlamentet, når der gives politiske løfter, forstår jeg det således, at Parlamentet i højere grad skal involveres, inden der gives politiske løfter, for ellers kan jeg ikke se, hvorfor vi skal diskutere det. Det er bestemt en god og rigtig måde at arbejde på, og generelt føler jeg, at det er sådan, tingene foregår. Der var et par kommentarer om delegationernes bemanding og sikkerhed. Vi glæder os over ændringsforslaget fra Udvalget om Udenrigsanliggender, Menneskerettigheder, Fælles Sikkerhed og Forsvarspolitik, der understreger den vanskelige sikkerhedsmæssige situation for mange af vores delegationer. Derimod stiller ændringsforslaget fra Udvalget om Udvikling vedrørende rekruttering af specialister - hr. Howitts andet punkt - meget stive og komplekse betingelser for frigivelsen af 10 millioner euro fra disse midler. Det ville i høj grad underminere processen med at sende personale ud til delegationerne, da vi har brug for at vide, hvilke midler der er til rådighed, så vi kan rekruttere og uddanne medarbejdere. Det vil også i urimelig grad ramme nogle af de fattigste modtagere, da det især vil berøre delegationer i 30 AVS-lande. Det, vi gør, og det, vi foretrækker at gøre, er at styrke håndteringen af de forskellige sektorer via specialistnetværk både på hovedkontoret og ude i delegationerne. Et meget stift system som det, Udvalget for Udvikling foreslår, bidrager imidlertid ikke til effektivitet, og derfor hilser vi ikke det ændringsforslag velkommen. Wynn, Terence (PSE). Hr. formand, min kommentar vedrører de næste fire timer. Kommissær Nielson var her ikke, da jeg kom med mine indledende bemærkninger, men en af dem var om den globale sundhedsfond. Der er et spørgsmål, vi skal have svar på, inden vi i næste uge træffer afgørelse om udgiftsområde 4: Hvor mange penge skal EU betale for en plads i bestyrelsen for den globale sundhedsfond? Vi får modstridende kommentarer fra Kommissionen og fra vores kolleger i Udvalget om Udvikling. Budgetudvalget har brug for et tal. Nielson Hr. formand, min modvilje mod at svare skyldes, at vi ikke har et tal. Hvis vi ser på prisen på en plads det første år efter fondens oprettelse, siger regnestykket, at den var ca. 84 millioner euro, men USA siger, at de betaler for omkring fire pladser. Vi ønsker ikke, at bestyrelsen for sundhedsfonden skal være større. Så ville den ikke være effektiv. Andre aktører prøver at få plads i bestyrelsen, så vi er under et vist pres. Som De ved, ydede vi 120 millioner euro det første år. Den faktiske anvendelse af pengene og de midler, der generelt er til rådighed i forhold til det faktiske forbrug i det første år, giver anledning til en meget åben debat om det faktiske finansieringsbehov i det kommende år. På den baggrund finder Kommissionen det klogt ikke at nævne noget tal i dag. Vi ønsker at danne os et billede af, hvad andre donorer gør, for at være sikre på, at vi yder midler til fonden på fornuftig vis, så den fungerer efter hensigten, men også for at få maksimal valuta for pengene på hele dette område. Vi har ikke noget tal her og nu. Vi er på nuværende tidspunkt heller ikke under pres på for at få klarlagt i detaljer, hvordan vi skaffer pengene, så vi finder det tilrådeligt at tøve en kende. Derfor kan De ikke få noget klart svar. Wijkman (PPE-DE). Hr. formand, lad mig kommentere kommissær Nielsons indlæg direkte. Det er ikke så enkelt, at vi, i hvert fald ikke fra Parlamentets side, bare kan vente og se. Vi arbejder, som De ved, kommissær Nielson, parallelt med budgettet med det direktiv, som De er ansvarlig for, og som udstikker kursen for de næste fire år, for hvilket Kommissionen har foreslået et totalt beløb på 300 millioner euro. Dette beløb er i henhold til Udvalget om Udvikling og Samarbejde alt for lille, både til at skabe den nødvendige fleksibilitet og til at gå ind og støtte den globale hjælpefond, Global Aids and Health Fund, men også til at sørge for, at Unionens eget arbejde via vores egne sekretariater bliver så ambitiøst som muligt. Jeg synes, at man både i Rådet og Kommissionen burde glæde sig over Parlamentets meget ambitiøse holdning til et spørgsmål og til et problem, som utvivlsomt kommer til at dominere forhandlingerne om udviklingsspørgsmål, ikke blot i Afrika, men også i mange andre regioner i løbet af de kommende tiår. Ud over dette spørgsmål findes der yderligere et par faktorer, som er særdeles vigtige at slå fast, når vi drøfter den del af budgettet, som berører udviklingssamarbejdet. Hr. Howitt har allerede nævnt et fokus på fattigdomsbekæmpelse, sundhed og uddannelse. Jeg vil gerne sige til hr. Nielson, at en af årsagerne til, at vi vender tilbage med præciseringer på disse områder, er, at de indikationer, vi får fra Kommissionens arbejde på området, er, at netop sundhedsbeskyttelse og uddannelse stadig modtager en meget lille del af støtten, hvilket vi finder klart utilstrækkeligt og klart fejlagtigt. Endelig er det særdeles vigtigt, at vi øger vores fleksibilitet i EU og sørger for, at behov, der opstår i forbindelse med krig og katastrofer, ikke til stadighed skal løses via og belaste langsigtede udviklingsprogrammer. Derfor er forslaget om at finansiere støtten til Afghanistan over fleksibilitetsreserven meget, meget interessant. Gill (PSE). Hr. formand, jeg vil godt tage fire punkter op. For det første nåede G8 for nylig til enighed om behovet for at fremme energieffektivitet og vedvarende energi i udviklingslandene. Fru Schreyer var tidligere inde på dette (intelligent energi-programmet). Mit spørgsmål til fru Schreyer er: Vil hun mene, at 19 millioner euro over fire år er tilstrækkeligt til det forberedende arbejde i 80-90 lande? Mit spørgsmål til hr. Nielson er: Det anerkendes, at energi er en medvirkende faktor til fattigdom i udviklingslandene, så hvordan har han tænkt sig at samordne sit arbejde med andre generaldirektoraters for at tackle dette? Mit andet punkt er, at kommissær Patten har udtalt, at EU skal fokusere på fattigdom i forbindelse med sin udviklingsbistand. Er De så enig i, at det er inkonsekvent at øge midlerne til Latinamerika og Meda og faktisk fjerne midler til Asien, sådan som det gøres i ændringsforslagene vedrørende udenrigsanliggender? Hvad mener De om hr. Elles' udtalelse i dag om, at Afghanistan skal finansieres via fleksibilitetsinstrumentet? Dernæst vil jeg godt vende tilbage til den globale sundhedsfond. Jeg er ikke helt tilfreds med det svar, vi har fået fra kommissær Nielson. Jeg vil godt vide, om de foreslåede 35 millioner euro er nok til, at vi kan få en plads i bestyrelsen? Er det tilstrækkeligt, hvis EU skal være førende i debatten om og kampen mod aids i verden? Endelig vil jeg spørge Rådet om dets holdning til kovendingen hos PPE og forslaget om at bryde gentlemanaftalen. Ved forliget i juli accepterede PPE Rådets budget, men her i eftermiddag har vi fået at vide fra hr. Elles, at 6,3 millioner euro fra deres grundlæggende budget overføres til reserven. De bryder deres løfter, og hvis dette ændringsforslag vedtages, hvordan vil Rådet så reagere? (Bifald fra venstre) Lagendijk (Verts/ALE). Hr. formand, kære kolleger, vi kan hurtigt blive enige om, at budgettet skal afspejle Parlamentets politiske ønsker. Det lykkes for det meste, men ikke altid, når de såkaldte særlige udsendinge er involveret. EU har f.eks. en sådan for Mellemøsten. Parlamentet har gentagne gange sagt, at det ville være ønskværdigt at have en sådan særlig udsending for f.eks. det sydlige Kaukasus eller Tibet. Nu har vi det problem, at vi budgetteknisk står med tomme hænder, hvad det angår, for disse særlige udsendinge falder ind under Rådets budget. Det synes vi ikke om, men det er nu engang aftalt, at vi ikke kan røre ved Rådets budget. Et bredt støttet politisk ønske fra Parlamentet risikerer altså nu at komme grus i Parlamentets budgetmaskine. Det vil jeg henlede både Rådets og Kommissionens opmærksomhed på og helt konkret spørge Rådet, om det er rede til i sit budget at skabe mulighed for en særlig udsending for det sydlige Kaukasus og Tibet. Hvis det ikke er tilfældet, beder vi Rådet om hurtigt og tydeligt at meddele det, for at Kommissionen kan udfylde hullet. Mit spørgsmål til Kommissionen er, om den er rede til at gøre det. For, kære kolleger, det er uacceptabelt, hvis den europæiske tilstedeværelse i kriseregioner begrænses, fordi et bredt støttet politisk ønske risikerer at sætte sig mellem alle de finansielle stole. Van Dam (EDD). Hr. formand, når vi taler om budgettet for det kommende år, må vi ikke se bort fra, at gennemførelsen af budgettet både før og nu udviser foruroligende aspekter. Foruden de uretmæssige opgaver viser det sig også, at Kommissionen næppe kan styre den virkelige EU-politik. Tænk blot på de gigantiske forskelle mellem forpligtelser og betalinger. Med hensyn til de eksterne aktioner møder vi nogle temmelig urentable forslag, som skyldes Kommissionens overvurdering af sig selv. Det gælder f.eks. EU's plads i konflikten mellem Israel og palæstinenserne. Den kapital, som strømmer til Den Palæstinensiske Myndighed, ender for størstedelens vedkommende i ukendte lommer. Vi vil derfor støtte PPE-DE-Gruppens ændringsforslag om i det mindste at opføre en del af pengene som reserve, så længe Den Palæstinensiske Myndighed ikke indfører et effektivt kontrolsystem. Nogle ønsker også at opføre budgettet for det sjette rammeprogram som reserve. Det Midlertidige Udvalg om Humangenetiks rapport strandede sidste år på grund af stor uenighed her i Parlamentet om etiske rammer for biomedicinske udviklinger. Derfor anser jeg det for yderst forkasteligt, at en række kolleger fra Udvalget om Industripolitik, Eksterne Økonomiske Forbindelser, Forskning og Energi vil presse Rådet til at overskride etiske grænser. Det drejer sig om intet mindre end forskning i embryonale stamceller, som krænker menneskelivet i dets tidligste form. Heldigvis opretholder en række medlemsstater forbuddet mod brug af menneskelige embryoner til forskning. Finansiering af den slags forskning fra det sjette rammeprogram ville skabe en bizar situation. Forskning, som er strafbar i en medlemsstat, ville i en anden medlemsstat modtage finansiering fra EU. Jeg håber inderligt, at Rådet ikke lader sig afpresse, men udviser respekt for menneskelivet i sin spædeste form. De nævnte kolleger, som på Europa-Parlamentets vegne har forhandlet med Rådet på denne måde, har overskredet grænserne for politisk anstændighed. Dell'Alba (NI). Hr. formand, kære kolleger, fru kommissær, hr. kommissær, de eksterne anliggender i udgiftsområde 4 er selvklart både EU's og Kommissionens vindue udadtil med vores fælles bestræbelser på området for internationale relationer. Det er et meget stort kapitel, og det er et kapitel, i hvilket vores troværdighed står på spil, ikke blot hvad angår de aspekter, som allerede er nævnt af andre kolleger - betalingsefterslæbet og eventuelle gennemførelsesvanskeligheder - men også hvad angår vores offentlige udmeldinger, vores politiske og endda juridiske engagement samt vigtige opgaver i forbindelse med budgettet. Jeg henvender mig til kommissær Patten igennem Dem, fru kommissær, i hans fravær. Jeg vil her tale om de samarbejdsaftaler, som vi har indgået med en del lande. Igennem en række år og takket være Europa-Parlamentet har disse aftaler alle indeholdt det, man kalder en "menneskerettighedsklausul". Det er en klausul, som skal læses og huskes, så vigtig er den. Denne klausul fastslår, at aftalerne er praktisk talt suspenderet eller at betragte som sådan, hvis de to parter ikke respekterer de menneskerettigheder, som er sikret i de internationale konventioner og især i FN's verdenserklæring om menneskerettigheder. Og alligevel, på trods af at Parlamentet har insisteret på dette aspekt, på trods af at Kommissionen som traktatens og samarbejdsaftalernes vogter har forpligtet sig til at sørge for, at disse aftaler overholdes i bogstav, fortsætter vi, som om intet var hændt, med at aftale og gennemføre projekter, programmer og finansieringer med lande, som i virkeligheden er diktaturer. Tag f.eks. Vietnam. Sammen med mine kolleger fra det radikale parti og hundreder, ja, tusinder af mennesker og endelig mange andre kolleger har vi henledt Kommissionens opmærksomhed på menneskerettighedssituationen i Vietnam. Alligevel yder vi 38 millioner euro i støtte til landet i 2003. Vi har stillet et ændringsforslag om henlæggelse af disse aftaler og midler, i det mindste under førstebehandlingen, indtil der er bragt klarhed over sagen, og Kommissionen så vel som vietnameserne giver os nogle garantier og forklaringer på, hvad der egentlig foregår i landet. Der er flere af disse lande. Vi har valgt Vietnam som eksempel, fordi vi mener, at Kommissionen virkelig skal ændre sine budgetforvaltnings- og budgetgennemførelsesmetoder i forbindelse med disse samarbejdsaftaler. Paasilinna (PSE). Hr. formand, kommissærer, kære kolleger, udvidelsen er lige om hjørnet, og vi taler hele tiden om finansiering og forskellige programmer for de nye medlemsstater, men vi glemmer, at der også er brug for handling i grænseområderne til vores nye naboer og for de nye naboer. Derfor ser min gruppe og jeg gerne, at vi giver fremtidige grænseområder større opmærksomhed. Det kan f.eks. gøres ved at styrke grænseoverskridende samarbejde under Tacis-programmet. Hvis vi intet foretager os, vil der opstå spændinger, og et godt eksempel på det er Kaliningrad. Det handler ikke blot om regionens isolation. Der er også store sociale og økonomiske forskelle mellem regionen og dens naboer. Der er behov for flere midler med det samme. Et andet eksempel er den nordlige dimension. Vi skal støtte den med alle midler, og derfor har min gruppe foreslået at afsætte yderligere 10 millioner euro til grænseoverskridende samarbejde inden for rammerne af Tacis-programmet. Forslaget støttes af Udvalget om Udenrigsanliggender, Menneskerettigheder, Fælles Sikkerhed og Forsvarspolitik. Et tredje eksempel er nuklear sikkerhed. Her foreslår vi, at der afsættes 25 millioner euro. Vi ved alle godt hvorfor. Jeg har et spørgsmål til Kommissionen. Gennemførelsen af tiltag under Tacis har vist meget dårlige resultater. Kommissionen må være enig i, at det er et vigtigt projekt i de næste mange år. Kan Kommissionen redegøre for, hvordan den vil forbedre situationen samt forklare Kommissionens udviklingsstrategi for grænseoverskridende samarbejde? Jeg har også et spørgsmål til Rådet. Det er uacceptabelt, at EU fra et år til et andet påtager sig nye forpligtelser under sektion IV i budgettet uden at afsætte flere midler. Det svækker troværdigheden af vores udenrigspolitik. Kan Rådet gøre rede for sin holdning til dette? Hvis Rådet afgiver løfter i forbindelse med enhver krise uden at overveje de finansielle konsekvenser, ser det sort ud. Hvad er Rådets løsning? Schreyer Hr. formand, jeg vil gerne indlede med at tilføje noget til hr. Laschets spørgsmål om Parlamentets forslag om at oprette en særskilt budgetpost for Afghanistan. Det bifalder vi ud fra et gennemsigtighedsperspektiv, men vi foreslår, at Østtimor så til gengæld igen indgår i ECHO-posten, således at antallet af budgetposter ikke øges. Hvad angår det spørgsmål, der igen har spillet en stor rolle her, nemlig den globale sundhedsfond, vil jeg gerne påpege, at ud af de tilsagn, der er kommet fra de forskellige bidragydere, kommer næsten to tredjedele fra Europa, altså direkte fra EU og medlemsstaterne. Det er en stor andel. Vores budgetforslag - og det har vi virkelig overvejet meget nøje - nemlig at afsætte 35 millioner til budgetposten, er efter vores mening tilstrækkeligt. Vi sagde dog også samtidig: Skulle det ikke være tilstrækkeligt til at bevare mandatet, må vi se på, hvilke foranstaltninger der så skal træffes. Men der er heller ikke under nogen omstændigheder set fra de andre bidragyderes side anledning til, at vi skal tænke, at midlerne ikke er tilstrækkelige på nuværende tidspunkt. I den forbindelse skal det dog præciseres, at det har høj prioritet at bevare mandatet. Ganske kort vedrørende hr. Lagendijks spørgsmål om den særlige udsending. Det er i virkeligheden et spørgsmål, der vedrører budgettet for den fælles udenrigs- og sikkerhedspolitik. De ved, at vi fra Kommissionens side allerede har stillet forslag om at forhøje midlerne med en tredjedel, særligt hvad angår finansieringen af de fælles udgifter til den fælles politimission i Bosnien. Vi plæderer dog meget stærkt for, at der igen afsættes tilstrækkelige midler til foranstaltninger som led i den hurtige reaktionskrisemekanisme i Kommissionens budget. Her har Rådet jo mindsket beløbene. Det ville glæde os, hvis Parlamentet igen afsætter midler på dette område. Nu til Tacis. I betragtning af den situation, at vi på udgiftsområde 4, det vil sige foranstaltninger udadtil, som helhed kun har en lille margen til rådighed, står vi her over for at skulle afgøre, om der skal skæres yderligere. Jeg vil imidlertid også gerne plædere for, at vi i 2004, altså så at sige som led i udvidelsen, i særlig grad har opmærksomheden henledt på, hvordan det grænseoverskridende samarbejde med de nye naboer i øst efter udvidelsen kan styrkes. Jeg vil gerne sige noget kort vedrørende budgettets gennemførelse. Her vil jeg gerne påpege, at vi også i år har en højere rate for gennemførelse af budgettet på udgiftsområde 4, end det var tilfældet sidste år. De talrige foranstaltninger, hr. Nielson og hr. Patten har truffet på administrativt plan for at indføre nye strukturer, for at gennemføre tingene hurtigere, afspejler sig faktisk i budgettallene. Det viser efter min mening, at reformbestræbelserne virkelig har haft succes, og at hjælpen kommer hurtigere frem. Nielson Hr. formand, lad mig komme med et enkelt sæt tal, der kan belyse dette, som svar til hr. van Dam, der ikke uden grund nævnte det lave gennemførelsesniveau for Tacis og andre programmer. Da vi tiltrådte i slutningen af 1999, ville det i alt tage 4,5 år at arbejde os gennem vores eksisterende forpligtelser med den daværende hastighed og det daværende udgiftsniveau. Året efter var tallet nede på 4,1 år, og ved udgangen af sidste år var det 3,66 år. Tallene er et groft og primitivt, men korrekt mål for, at vi faktisk mindsker gabet mellem de tilsagn, vi giver, og den faktiske gennemførelse i form af udgifter pr. år. Vi bevæger os i den rigtige retning, men jeg har over for Parlamentet ikke lagt skjul på, hvilke problemer vi havde, og hvor store og komplicerede de var, da vi tiltrådte. Jeg siger gerne om vores udenrigsanliggender og udviklingssamarbejde, at det er rart, at Kommissionen er stor. Vi har en kritisk masse, men når vi betragter vores arv fra fortiden, må man også sige, at vi har en masse at rydde op i. Det er vi gradvis ved gøre. De tal, hr. Wijkman nævnte i denne løbende diskussion om, hvor meget vi gør for sundhed og uddannelse, de penge, der er øremærket til den globale sundhedsfond, giver naturligvis ikke et fuldstændigt billede. Vi drøfter også, hvor mange penge der i alt anvendes, og jeg vil godt vende tilbage til tallet 35% som en målsætning for udgifterne i de sociale sektorer. Det er noget vi har aftalt med Parlamentet, og jeg mener stadig, det er realistisk. Brugen af fleksibilitetsinstrumentet i forbindelse med Afghanistan har min kollega fru Schreyer allerede været inde på. Vi bør normalisere vores udviklingssamarbejde og støtte til Afghanistan. Den bedste løsning ville være at sætte det på det samlede budget. Der er imidlertid brug for pengene, uanset hvor de kommer fra, og vi skal støvsuge alle finansieringskilder for at finde ressourcer til den nødvendige indsats i Afghanistan. Det tal, fru Gill nævnte i forbindelse med vedvarende energi, kræver et særligt initiativ. Det samlede tal for, hvad vi gør på energiområdet er ligeledes meget større, især hvad angår vedvarende energi i udviklingssamarbejde. Jeg vil også godt påpege, at vi i Johannesburg lancerede energiinitiativet sammen med medlemsstaterne. Vi har understøttet dette med oplysninger om, at medlemsstaterne og Kommissionen i alt årligt bruger omkring 0,7 milliarder euro på energirelaterede udviklingsaktiviteter. Jeg noterer mig med stor tilfredshed, at fru Gill citerede min kollega, hr. Patten, med hensyn til behovet for at fokusere på fattigdom i vores indsats på hele dette område. Jeg er fuldstændig enig. Hvad angår den globale sundhedsfond, så kan jeg sige, at de 15 EU-medlemsstater har givet 64% af de tilsagn, der i alt er givet til støtte til denne fond. Det skal vi også tage i betragtning, når vi træffer den endelige afgørelse om, hvad Kommissionen med rimelighed skal yde hvert år fremover. Til hr. Dell'Alba vil jeg sige, at menneskerettighedsaspektet og inddragelsen af afsnit, der henviser til menneskerettigheder, er et standardelement. Hvis man betragter hele den nye generation af landestrategidokumenter, der er ledetråden og grundlaget for vores arbejde, land for land i hele verden - og dette gælder ikke kun for AVS-landene, men også for Asien, Latinamerika osv. så giver disse dokumenter ledelse, demokratisering og menneskerettigheder en stærk og fremtrædende rolle. Vi har endnu ikke den samme slags mekanismer som dem, der er en del af Cotonou-aftalen, hvor vi har forhandlet os frem til et samarbejde, men hele denne diskussion er tydeligvis et vigtigt element i den løbende dialog med alle de lande, vi samarbejder med. Endelige var hr. Paasilinna inde på en forbedring af Tacis-programmet. I lyset af erfaringerne fra Afghanistan gennem det sidste år er vi fast besluttet på at øge fokus på denne gruppe lande for at forebygge konflikter, men så sandelig også fordi vi har en stærkere følelse af naboskab med disse lande. Vi har længe talt om behovet for at redefinere og forny indholdet af vores udviklingssamarbejde med dem. Jeg er overbevist om, at vi vil se øget aktivitet og forhåbentlig stærkere finansiel aktivitet. Som det allerede er blevet nævnt, vil en forøgelse med 5,4%, til 502 millioner euro, gøre denne gruppe lande til en hovedsamarbejdspartner, også fra et finansielt synspunkt. Formanden. Mange tak, hr. kommissær Nielson. Nu går vi over til de horisontale aspekter af budgettet og andre politikker. Smet (PPE-DE) Hr. formand, jeg vil på vegne af Udvalget om Kvinders Rettigheder behandle to forskellige punkter, som efter min opfattelse er de to vigtigste i dokumentet. For det første tror jeg, hvad angår budgettet for lige muligheder som sådant, at det er vigtigt, at pengene til initiativerne til fremme af lige muligheder for kvinder - initiativer, som tages af ngo'erne - faktisk skal kunne fordeles på en nem måde. De betingelser, som Kommissionen nu stiller, er alt for hårde og alt for vanskelige. F.eks. siger den, at initiativet skal tages af fem lande i fællesskab, og at det skal have et meget højt budget. For en lang række kvindeorganisationer er dette uopnåeligt. Derfor har vi foreslået, at initiativerne tillades, hvis initiativerne kommer fra tre lande, idet budgettet kan være mere begrænset. Jeg opfordrer indtrængende til denne ændring, således at budgettet kan bruges mere effektivt. Det andet punkt, som er meget vigtigt for os, vedrører ligestillingspolitikken. Denne må ikke fortsat udelukkende være begrænset til budgettet for lige muligheder, men skal være til stede på alle EU's politiske områder. Jeg henleder særligt opmærksomheden på ét punkt, nemlig betingelserne for samarbejde med udviklingslande på det politiske, økonomiske og kulturelle område. Kommissær Nielson sagde netop, at betingelserne for samarbejde med AVS-landene, Asien og Latinamerika på menneskerettighedsområdet er meget strenge. Jeg konstaterer alligevel, at kvinders rettigheder ikke altid er involveret, når man taler om menneskerettigheder. Derfor opfordrer vi kraftigt til - og det er virkelig en ubetinget nødvendighed for os i Udvalget om Kvinders Rettigheder og sandsynligvis også for alle kvinder i Parlamentet - at samarbejdet med lande suspenderes, hvis de ikke træffer foranstaltninger for at forhindre vold mod kvinder, stening, offentlig tugtelse, skamfering af kønsdele, forbrænding eller voldtægt. Vi anmoder altså om at opsige støtten i disse tilfælde. Heaton-Harris (PPE-DE) Hr. formand, jeg har i det store og hele ladet det være op til de enkelte medlemmer af Budgetkontroludvalget at stille ændringsforslag inden for de sektorer, de gerne dækker. Hr. Bösch har som kritisk ven stillet en række ændringsforslag vedrørende OLAF, Det Europæiske Kontor for Bekæmpelse af Svig. Vi kan nu begynde at se problemerne ved, at kontoret ikke er fuldstændig uafhængigt af Kommissionen. Derfor omfatter hr. Böschs ændringsforslag, der er godkendt af udvalget, at der stilles spørgsmål til OLAF's udgifter i forbindelse med tjenesterejser, til dets informations- og kommunikationstiltag - trods en rimelig bevilling til dette formål udsendte kontoret mindre end 12 pressemeddelelser i både 2000 og 2001 - og også til Kommissionen og OLAF om en nedskæring. I det foreløbige budgetforslag reduceres budgettet til OLAF faktisk drastisk, og vi har ikke fået at vide, hvorfor midlerne beskæres. Udvalget har genbevilget disse midler, men de er overført til reserven, indtil vi har fået svar fra de to institutioner. Udvalget har også en klar holdning til eksportrestitution. Der er mange eksperter i eksportrestitution i udvalget. Jeg er så afgjort ikke en af dem, men grundlæggende er målene med ændringsforslagene at skabe gennemsigtighed og gøre det lettere for folk som mig at forstå formålet med, omfanget af, omkostningerne ved og gennemførelsen af eksportrestitution. Andre ændringsforslag vedrører Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalg, hvor midlerne beskæres, så det bliver mindre afhængigt af eksterne ekperter, større bevillinger til kampen mod forfalskning af euro - noget jeg som britisk konservativ tøver med at foreslå - og genbevilling af en del af de midler, der er taget fra budgetpost B1-361 til forbedring af overvågning og forebyggelse i kandidatlandene i forbindelse med landbrugsbudgetter. Det er de ændringsforslag, Budgetkontroludvalget har stillet. MacCormick (Verts/ALE) På vegne af Udvalget om Retlige Anliggende og Det Indre Marked vil jeg godt gøre opmærksom på de punkter, der vedrører Domstolen og Retten i Første Instans. Det er ikke muligt at være til stede her uden at blive klar over, hvor mange ønskværdige udgiftsprojekter EU har. Da midlerne er begrænsede, er det nødvendigt at barbere budgetterne hist og her, men medlemmerne skal være særligt opmærksomme på problemet med de to domstole. EU kan kun være en union i juridisk forstand, hvis den har et effektivt system af retsinstanser. Parlamentet har en ambition om, at chartret om grundlæggende rettigheder skal anerkendes juridisk. Det er et højst ønskværdigt projekt, men også et, som vil kræve mange juridiske ressourcer i EU. Domstolen og Retten i Første Instans mener begge, at de har nået grænsen for deres ressourcer, og at de uden tilstrækkelig finansiering ikke længere vil være i stand til at opfylde EU's behov. EU har brug for effektive, velfungerende domstole uden unødvendige forsinkelser, uden forsinkelser i retslisterne. Vi er en mangesproget union, og derfor er der behov for hurtig, klar og nøjagtig oversættelse af domstolenes afgørelser til alle EU-sprog, så borgerne og deres juridiske rådgivere rundt om i EU er ajour med fællesskabsretten, og hvordan den skal fortolkes. Hvis vi ikke genindsætter de estimater, Domstolen selv er kommet med, vil der være problemer oftere og oftere. Jeg kan nævne nogle meget specifikke punkter: Vi har brug for referendarer i Retten i Første Instans, fordi EU ikke har besat ledige dommerstillinger, vi har brug for opgraderede poster, og vi har brug for bedre oversættelsestjenester. Det er essensen af ændringsforslagene fra Udvalget om Retlige Anliggender. Dell'Alba (NI) Hr. formand, som ordfører for Udvalget om Konstitutionelle Anliggender vil jeg gerne henlede kommissærernes og kollegernes opmærksomhed på to grundlæggende aspekter ved de ændringsforslag, vi har stillet, og som jeg håber, vil kunne ratificeres af Budgetudvalget og Parlamentet. Det første vedrører Prince-programmet. Det var en af Europa-Parlamentets store prioriteter. Vi stillede krav herom til Kommissionen, og det gjorde vi ret i. Jeg tror, at programmet har vist, hvad det dur til med hensyn til valorisering og offentliggørelse af en række af vores, Europas, prioriteter med bl.a. euroen og andre emner, som er blevet taget op hen ad vejen. I år er programmet blevet reduceret kraftigt af Kommissionen i dens foreløbige forslag til budget, hvilket er uforståeligt specielt set i lyset af, at 2003 bliver året, hvor konventets arbejde når til sin afslutning, og vi derfor bør sørge for, at denne store kollektive tænketank får den nødvendige offentlige opmærksomhed og betydning. Vi har derfor ansøgt om et stort beløb til offentliggørelse af konventets arbejde, idet vi giver dem, som er imod konventet og dets resultater, mulighed for at give udtryk herfor - hvilket ikke gælder mig, a priori. Jeg siger dette, fordi jeg mener, at det er et vigtigt program. Det andet vedrører internettet. Vi har Europe by Satellite, vi råder allerede over nogle midler, som giver borgeren mulighed for reel information om vores arbejde, forhandlinger og pressekonferencer. Udvalget om Institutionelle Spørgsmål foreslår at sørge for, at internettet bliver et veritabelt værktøj, som giver borgeren mulighed for at spørge sig selv: "Hør, hvad mon de siger kl. 12.00 under Kommissionens briefing? Hør, hvad mon EF-Domstolens afgørelse i dag bliver?" etc. Der er således tale om et program, som skal sørge for, at internettet snart, på sigt, bliver et vigtigt medium til offentliggørelse af samtlige institutioners arbejde. Bösch (PSE) Hr. formand, jeg vil gerne lykønske kommissæren med valgresultatet derhjemme i søndags. Jeg ved, det er en national begivenhed, men vi er alle medlem af et parti derhjemme. Det giver nogle gange et frisk pust, og så skal det komme alle til gavn. Vi skal naturligvis afstikke nogle lidt mindre rammer i budgettet for Udvalget for Andragender. Ikke desto mindre er disse rammer relativt vigtige. Sidste år havde vi jo mere end 2.100 tilfælde, som Ombudsmanden skulle beskæftige sig med. Vi anser egentlig denne relativt nye instans for et gevaldigt fremskridt, hvad angår kvaliteten og kontrollen af administrationen samt borgernes adgang til denne administration. Derfor har vi faktisk meget lidt forståelse for, at vi med de få, især personlige ønsker, vi har i forbindelse med budgettet for det kommende år, åbenlyst støder på restriktioner og dette stramme korset i de administrative udgifter. Jeg har en fornemmelse af, at Kommissionen tidligere har sat de kommende administrative udgifter uhyre lavt, for lavt, og at vi nu må leve med denne fejlvurdering. I sidste ende er det op til os som Parlament at fordele de knappe midler så redeligt som muligt. Det er efter min mening et meget kritisabelt punkt. Mine kolleger har præsenteret idéerne for deres områder - de små institutioner - og jeg håber da, at vi når frem til en løsning på vores område for fremtidige budgetprocedurer til trods for de medfødte skavanker, som dette finansielle overslag har. Schreyer Hr. formand, ærede parlamentsmedlemmer, først til hr. Böschs spørgsmål om Ombudsmanden. Der er jo tale om en separat plan, der naturligvis skal håndteres inden for udgiftsområde 5's restriktioner, hvis der kommer nye krav. Så må jeg også sige til hr. MacCormick: Hvad angår Deres intensive forsvarstale for yderligere dommerstillinger ved EF-Domstolen, gælder den øvre grænse i udgiftsområde 5 jo også, og her vil jeg gerne påpege, at De jo også nævnte det i forbindelse med udvidelsen. Med udvidelsen får vi så ifølge det finansielle overslag, ifølge Agenda 2000, flere midler til rådighed i udgiftsområde 5. Så bliver det også et fælles arbejde at fordele disse midler på passende vis. Det vil altså sige, at restriktionerne bliver noget mindre med udvidelsen, eller man tager højde for det faktum, at der i et EU med 25 medlemmer bliver behov for mange stillinger i Parlamentet, i Rådet, i EF-Domstolen og ikke mindst i Kommissionen. Som svar på fru Smets spørgsmål og bemærkninger vil jeg gerne sige, at jeg fuldt ud tilslutter mig Deres idé om, at der skal tages hensyn til kvindepolitik og ligestillingspolitik på samtlige politiske områder. Det er jo ikke et eller andet frivilligt tilsagn - selv om jeg gerne havde givet det frivilligt - det er derimod en traktatmæssig forpligtelse. På mange områder tages der højde herfor meget eksplicit. Hvad angår krænkelsen af menneskerettigheder, specielt vold mod kvinder, påpeger jeg, at artikel 9 i Cotonou-aftalen også specifikt tager sigte på, at menneskerettighederne også omfatter mænds og kvinders ligestillingsrettigheder. Det er så naturligvis også en rettesnor for alle foranstaltninger i udgiftsområde 4. Nu til hr. Heaton-Harris' spørgsmål. De stillede det konkrete spørgsmål vedrørende budgettet for OLAF, hvorfor Kommissionen har foretaget en reduktion på ca. 700.000 euro i sammenligning med 2002 i det foreløbige budgetforslag. Der er egentlig tale om en teknisk tilpasning. Parlamentet ændrede i 2002 stillingsplanen i forhold til Kommissionens forslag således, at der er flere B-stillinger end A-stillinger, hvor B-stillinger naturligvis er forbundet med lavere omkostninger end A-stillinger. Det var der ikke taget højde for i 2002, men først i det foreløbige forslag for 2003. Det vil sige, at der de facto ikke er tale om en reduktion, men om en tilpasning, og her vil jeg gerne påpege, hr. rådsformand, at Rådet ved sin førstebehandling nu har indført en faktisk reduktion, som der så skal tales om. Jeg vil desuden gerne påpege, at der i vores krav om yderligere stillinger som led i forberedelsen af udvidelsen, der jo endnu ikke er sikret, selv om jeg værdsætter Parlamentets bestræbelser på dette område meget, også er planlagt yderligere OLAF-stillinger. Tillad mig, hr. Heaton-Harris, at jeg videregiver Deres spørgsmål om eksportrestitutioner til min kollega, hr. Fischler. Gröner (PSE). Hr. formand, fru kommissær, de forskellige virkninger, vores budgetbeslutninger har på mænd og kvinder, har nærmest ikke spillet nogen rolle i dagens debat. I årevis har Udvalget om Kvinders Rettigheder og Lige Muligheder stillet forslag i budgetproceduren om, at der tages højde for de forskellige virkninger, vores beslutninger har på kvinder og mænd. Det lykkedes os fint med beskæftigelsespolitikken og med strukturfondene, hvor kønsaspektet er forankret. Også i udenrigspolitikken bliver man mere og mere opmærksom på kønsaspektet. I forbindelse med Afghanistan-hjælpen blev der således truffet målrettede foranstaltninger til at integrere kvinder i det offentlige liv igen og hjælpe med til at gennemføre deres menneskerettigheder. Vi har opnået resultater i kampen mod den moderne form for slaveri, menneskehandel. Vold mod kvinder er også blevet et emne, når det handler om budgettet. Stop- og Daphne-programmerne må dog ikke kun bruges til at gennemføre repræsentative arrangementer. Når alt kommer til alt, er det kun 13% af projekterne, der kan gennemføres, hvorfor ngo'erne skal have direkte hjælp. Hensyntagen til kønsaspektet i budgettet bliver relevant i endnu højere grad end tidligere. Udvalget om Kvinders Rettigheder og Lige Muligheder udarbejder også en initiativbetænkning herom. Jeg vil gerne anføre en kritisk bemærkning om vores tildelingspraksis. Ofte - f.eks. i forbindelse med venskabsbyforbindelser, i forbindelse med ngo'erne - er der stor irritation. Det har givet anledning til stor frustration hos de aktive europæere. Når vi på den ene side sørger for ikke at give flere penge til tobaksdyrkning og for at nedbryde bureaukratiske barrierer her, må vi ikke på den anden side skabe sådanne barrierer for ngo'erne. Jeg beder om Deres hjælp. Virrankoski (ELDR). Hr. formand, jeg har stadig et par punkter, jeg gerne vil nævne. Beskæftigelse er et vigtigt emne. Arbejdsløsheden i EU er stigende. Det er især blandt de små og mellemstore virksomheder, at der skabes job. Desværre forhindrer frygten for konkurrenceforvridning ofte selv fornuftige tiltag. Derfor skal konkurrenceloven fortolkes mere frit i forhold til små og mellemstore virksomheder. Det ville f.eks. betyde, at strukturfondene kunne anvendes mere effektivt til at forhindre arbejdsløshed. Den nordlige dimension er en vigtig brik i det politiske spil. Kommissionen har hovedsagelig fokuseret på to områder, nemlig miljøbeskyttelse og nuklear sikkerhed. Vi vil gerne udvide denne liste. Den nordlige dimension rummer et stort potentiale for energipolitikken. Naturgasforekomsterne i Det Arktiske Hav vil få afgørende betydning for EU i fremtiden. Vi skal blot sikre, at forbindelserne, der skal bygges, så vidt muligt går gennem EU's territorium. Den nordlige dimension rummer også store muligheder for samarbejde inden for kultur- og forskningspolitik og højere uddannelser. Den Liberale Gruppe går stærkt ind for at reformere Kommissionens administration og luge ud i bureaukratiet. Betydningen af dette blev afspejlet i forhandlingen om strukturfondene. De administrative udgifter skal stå i forhold til de anvendte bevillinger til driftsudgifter. Buitenweg (Verts/ALE). Hr. formand, fru kommissær, De har desværre endnu ikke fået lejlighed - denne lejlighed giver jeg Dem gerne nu - til at svare på mine tidligere spørgsmål om de 500 nye stillinger, om manglen på arbejdskraft til at overvåge overholdelsen af miljølovgivningen og på spørgsmålet, om kandidatlande allerede i 2003 får lov at gå i gang med bureaukratiet omkring ansøgningerne til strukturfondene for at kunne opnå den bedst mulige gennemførelse i 2004. Mit spørgsmål på dette område og ligeledes min bekymring vedrører de små projekter, som fru Smet også henviste til. Alle er nok enige om, at skattepenge skal anvendes fornuftigt. Det er rigtigt, at bedømmelsen af små projekter kræver forholdsvis meget arbejdskraft for forholdsvis små beløb. Men disse projekter er ofte vigtige, f.eks. for samfundet i udviklingslandene. Derfor håber jeg på et forslag fra Kommissionen om f.eks. overførslen af flere operationelle beføjelser til de eksterne kontorer, mindre bureaukrati, mindre strenge krav og f.eks. om parlamentsdelegationernes politiske kontrol med valget af disse projekter. Er det et forslag, som De vil videreudvikle? Wuermeling (PPE-DE). Hr. formand, mange tak, fordi De ændrede talerlisten, så jeg også kan komme til orde! Udvalget om Retlige Anliggender og Det Indre Marked er meget bekymret over, at der stadig er et kæmpe efterslæb med hensyn til oversættelser hos EF-Domstolen. Hvad betyder det helt konkret? Lad os antage, at en retssag er afsluttet, og der er fældet en dom. Da Domstolen i modsætning til andre fællesskabsinstitutioner først offentliggør sine afgørelser, når de foreligger på alle Fællesskabets sprog, betyder oversættelseskøen, at de færdige domme ligger 1-2 år i EF-Domstolens dokumentskabe, før de kan offentliggøres. Det er efter min mening en uacceptabel tilstand. Det bliver også betragtet som et stadig større problem hos medlemsstaternes domstole, fordi sagen ved EF-Domstolen kun er en mellemliggende proces i medlemsstatens procesretlige forløb i præjudicielle sager. Det betyder, at disse to år ikke afslutter hele sagen, men at de derimod lægges til den tid, sagen varer i medlemsstaten. Derfor arbejder vi for, at der stilles tilstrækkelige midler til rådighed til at afslutte denne uacceptable tilstand. Udvalget om Retlige Anliggender og Det Indre Marked er også ansvarligt for anliggender i forbindelse med det indre marked og anliggender i forbindelse med udvidelsen mod øst. Vi har hele tiden været opmærksom på de særlige udfordringer, udvidelsen mod øst betyder for det indre marked, især for grænseregionerne. Vi støtter i høj grad de ændringsforslag, der tager sigte på, at pilotprogrammet for de mellemstore virksomheder fastsættes til 15 millioner euro i overensstemmelse med tilsagnet fra sidste år. Turchi (UEN). Hr. formand, kære kolleger, allerede i mødeperioden i maj under den forhandling, der efterfulgte præsentationen af det foreløbige forslag til budget for 2003, gjorde jeg Parlamentet opmærksomt på min utilfredshed med en budgetprocedure, som endnu en gang viste, at den ikke kunne dække EU's behov. I maj gik min kritik af Kommissionen på to punkter, nemlig de uindfriede betalingers niveau og udgiftsområde 5. I juli nåede Parlamentet og Rådet til enighed om udgiftsområde 5 og forkastede Kommissionens ønske om yderligere ansættelser for at kunne tage udvidelsens udfordringer op og få regnskabet til at gå op på denne måde. Jeg vil ikke komme ind på de uindfriede betalinger igen, eftersom vi ikke har så meget tid til rådighed, og eftersom ingen af os har lyst til at høre om tal, som vi ved, at der ikke er nogen som helst finansiel logik i, men som alligevel optræder ved hver budgetprocedure. Kære kolleger, jeg ved godt, at jeg gentager mig selv, men jeg er nødt til at sige endnu en gang, at alt dette er utrolig latterligt. Her står jeg så endnu en gang og beder Parlamentet - og således også Rådet og Kommissionen - om seriøst at overveje en revidering af de finansielle overslag, hvilket er det eneste fornuftige og ansvarlige politiske skridt, jeg kan forestille mig med min beskedne erfaring. I artikel 19 i den interinstitutionelle aftale fra 1999 står der tydeligt, at de finansielle overslag kan revideres efter forslag fra Kommissionen for at imødegå situationer, der ikke kunne forudses i starten. Og hvilken situation var mindre forudsigelig i starten end den sandsynlige udvidelse til 25 lande i 2004? Jeg vil gerne slå fast, at vi i de kommende tre år, nemlig indtil 2006, skal fastlægge budgettet for et EU med 25 medlemmer på baggrund af finansielle overslag, der er beregnet ud fra behovene i et EU med 21 medlemmer. Kære kolleger, hvad er meningen med alt dette? Hvorfor lader vi denne galskab fortsætte? Jeg foreslår således følgende: Efter Rådets møde i december, hvor det bliver fastlagt, hvor mange og hvilke lande der bliver optaget i EU inden valget til Europa-Parlamentet i 2004, stiller Kommissionen et forslag til revidering af de finansielle overslag, et forslag, som budgetmyndighedens to parter i henhold til artikel 20 i den interinstitutionelle aftale har god tid til at godkende, inden proceduren for 2004 begynder. Det er efter min mening den eneste rigtige løsning og den eneste løsning, der sikrer et stringent budget og samtidig giver os mulighed for at fortsætte vores arbejde. Jeg tror ikke, at de løsninger, der har været afprøvet hidtil, fungerer. Hidtil har vi kun skullet forklare dem for borgere, som i bund og grund var velvillige over for os, og hidtil har vi skullet forsvare dem over for vælgere, der paradoksalt nok næsten var større EU-tilhængere end os selv, men om nogle få måneder skal vi forklare dem for befolkninger, som har bragt store ofre bare for at komme med i EU, og som vil betragte os med yderst kritiske øjne - mere, end man gør i vores egne lande - for at se, om de har gjort en god handel eller ej. Garriga Polledo (PPE-DE). Hr. formand, repræsentanter for Rådet, kommissærer, mine damer og herrer, vi vil takke for det arbejde, som de to ordførere, hr. Stenmarck og hr. Färm, har udført indtil videre, og vi mener også, at ordføreren for 2002, hr. Podestà, fortjener en tak for sit arbejde, for på grund af deres samarbejde og den måde, hvorpå de har knyttet et regnskabsår sammen med et andet, har Parlamentet kunnet reagere korrekt på et konkret behov efter de katastrofale oversvømmelser i august. Nu har vi brug for, at Rådet opfylder løftet om at tilbyde Parlamentet en samrådsprocedure, hvor Parlamentet kan være med til at definere retsgrundlaget og måden, hvorpå denne fond skal finansieres i de kommende år. Men vi deltager især i denne debat for at takke Kommissionen for det initiativ, den har taget med denne budgetdebat, som fuldstændigt ændrer den struktur, som vi har haft i tidligere år. Vores parlamentariske gruppe mener, at det er afgørende - det har den ment i nogle år - at lovgivnings- og budgetprocedurerne tilpasses bedre. Det er ikke bare et indfald fra gruppens side, for eftersom Europa-Parlamentet er en del af budgetmyndigheden, bør det kunne give udtryk for sin holdning til de midler, der er nødvendige for, at Kommissionen kan gennemføre sin årlige politiske strategi. Opgørelsen for i år viser, at Kommissionens bekymringer er meget klare og meget specifikke, og især at Kommissionen er meget optaget af, at de nye stillinger skal tjene til at overvåge EU's regelværk i kandidatlandene. Og ligesom Europa-Parlamentet vil tage hensyn til Kommissionens bekymringer, ville vi ønske, at Kommissionen ville tage hensyn til Parlamentets synspunkter, hvad angår reformen af Kommissionen. For os er det en politisk nødvendighed, så meget mere som vi troede på de reformløfter, som hr. Prodi og hans kommissærer gav, og derfor har vi store forventninger til denne reform. Kommissionen vil i høj grad blive vurderet på dens evne til at anerkende nødvendigheden af reformen, til at planlægge den og især til at gennemføre den. For at vise at Europa-Parlamentet er ubøjeligt på dette punkt, har vi stillet nogle ændringsforslag om forbehold for visse bevillinger. Vi ville, som hvert år, være henrykte og meget lykkelige for at kunne tage dem tilbage under andenbehandlingen, fordi Kommissionen fuldt ud har opfyldt Parlamentets krav. Hr. formand for Rådet, mine damer og herrer, efter Nice-traktaten er den vej, som EU's institutioner vil følge, fastlagt, og i den forbindelse bør De være meget opmærksomme på, at Parlamentet på budgetområdet kun er et rigtigt parlament, hvis det får beføjelser til at opnå fuld information, fuld gennemsigtighed og fuld deltagelse i alle Unionens finansielle beslutninger. Så længe det ikke fuldt ud er opfyldt - og det er ikke opfyldt i dag - vil vi have en ustabil og mangelfuld institutionel model med mange spændinger, og vi vil bruge en stor del af budgetproceduren til at diskutere trivielle procedurespørgsmål i stedet for de afgørende spørgsmål. Derfor stiller min gruppe i år ændringsforslag, der udelukkende har til formål at forbedre budgetmekanismen og den institutionelle ligevægt, som for os er afgørende. Casaca (PSE). Hr. formand, fru kommissær, når vi ser Kommissionen virkeliggøre et forslag, som vi har kæmpet for i Parlamentet, sådan som det er tilfældet med oprettelsen af en solidaritetsfond for befolkninger, der rammes af naturkatastrofer, må vi naturligvis give udtryk for vores allermest oprigtige tak. Der er imidlertid nogle punkter i dette forslag, der efterlader os temmelig tvivlrådige, og som jeg gerne vil bede kommissæren om at afklare. For det første vil jeg gerne vide, hvorfor Kommissionen har valgt at udvide dækningen af denne type katastrofer til miljø- og teknologikatastrofer. For det andet må strukturfondene under ingen omstændigheder blandes sammen med denne solidaritetsfond. Det er derfor uforståeligt, hvorfor strukturfondene er blevet sat i forbindelse med denne forordning. Ville det ikke være nok med en generel bestemmelse, der advarede imod dobbelt anvendelse af solidaritetsmidler med foranstaltninger, der allerede er finansieret af et andet instrument? For det tredje giver det ikke mening at anføre absolutte tal for omkostningerne efter naturkatastrofer, for det er selvfølgelig til fordel for de store økonomier, og for det andet er det uforståeligt, hvorfor den enkelte stats finansielle kapacitet ikke indgår som kriterium for støtte fra Fællesskabets side. Endelig forstår vi slet ikke, hvorfor forordningen ikke udtrykkeligt omtaler de særlige forhold, der gælder for regionerne i den yderste periferi, som er blandt dem, der mest har været ramt af naturkatastrofer, og jeg vil derfor gerne bede kommissæren om at redegøre for, hvordan de overhovedet kan blive omfattet af dette forslag. Ferber (PPE-DE). Hr. formand, hr. formand for Rådet, fru kommissær, kære kolleger, tillad mig kort at komme ind på et par punkter vedrørende budgetproceduren for 2003. Første emne - fordi det har optaget os igen i denne uge, hr. rådsformand - er EU's bistand til afhjælpning af skader som følge af oversvømmelseskatastrofen i Europa. Parlamentet vedtog for få uger siden egentlig en god strategi. Jeg er ikke særlig glad for, at det ikke også lykkedes os at få den igennem i forhandlingerne med Rådet. Jeg må dog udtrykkeligt bede Dem, hr. rådsformand, sikre, at alt det, De lovede os i går i trilogen, især hvad angår fristen, bliver overholdt, for en omgående hjælp, som vi gerne vil stille til rådighed, mister sin karakter, hvis vi på grund af, at det, De har lovet, ikke bliver holdt, måske først er i stand til at stille disse penge til rådighed til jul. Det ville ikke være retfærdigt over for folk og ofrene for denne oversvømmelseskatastrofe. PPE-Gruppens anden idé har vores formand, James Elles, jo allerede præsenteret. Jeg vil blot fremdrage nogle få punkter. Kære fru kommissær, jeg husker stadig udmærket, hvordan Kommissionen, da den tiltrådte, lovede, at den ville gøre alt bedre, og især hvordan den ville reformere og forbedre den interne arbejds- og funktionsmåde. Nu er der gået tre år, og vi kan konstatere, at denne reformiver har aftaget noget. Derfor er det Parlamentets opgave at give en slags incitament og motivere Dem til ikke at give efter i reformbestræbelserne. Derfor siger vi principielt ja til yderligere stillinger, men i første omgang som reserve, og vi forventer en detaljeret tidsplan for, hvordan De vil udnytte de sidste to år til at fuldende reformen af Kommissionen. Det var Deres løfte for tre år siden, og det skal De realisere i Deres tid ved siden af alle de andre ting, der skal gennemføres, fordi det også var en af de vigtige opgaver, borgerne gav os ved valget til Europa-Parlamentet i 1999. Inden for de transeuropæiske net - for at komme ind på et andet emne - ønsker vi især at nedbryde flaskehalsene i forhold til landene i Central- og Østeuropa. Også her er min bøn, fru kommissær, at der fra Deres side udarbejdes nogle forslag for de direkte berørte medlemsstater, der altså er nabostater til ansøgerlandene, således at midlerne fra budgetposterne især anvendes til nedbrydning af disse flaskehalse. Det er efter min mening meget vigtigt, at udvidelsen reelt finder sted, idet der stilles en passende grænseoverskridende infrastruktur til rådighed til landene i Central- og Østeuropa. Som et tredje emne vil jeg gerne kort komme ind på Den Palæstinensiske Myndighed. Vi har stillet forslag om, at der henlægges midler til reserven. For os handler det om, at det sikres, at de europæiske skattepenge anvendes ordentligt. Den Internationale Valutafond har endnu ikke kunnet bekræfte, at den, hvad angår kontrollen med anvendelsen af de europæiske midler, gør alt det, vi naturligvis forventer, den gør i forbindelse med anvendelse af europæiske midler. Et centralt punkt for os er den fælles udenrigs- og sikkerhedspolitik. Rådsformanden ved allerede, hvad jeg vil bede om. Der er ikke særlig sjovt, når vi afholder en samrådsprocedure i slutningen af juli, mens alle vores kolleger er på ferie, og når Rådet så ikke overholder det, vi har aftalt med hinanden. Det er jeg godt skuffet over! Min bøn er, at Parlamentet, sådan som det står i samrådsprocedurens erklæring, bliver inddraget i større omfang i forbindelse med fælles udenrigspolitiske aktioner. Vi har stillet et ændringsforslag, der skal vise vejen, og jeg beder også om støtte til dette forslag. Fra næste uge skal vi drøfte i detaljer, hvad vi vil gøre i budgetproceduren for 2003. PPE-Gruppen er parat til et konstruktivt samarbejde med de andre grupper. Jeg håber, det vil lykkes os at gennemføre denne vigtige sag i fællesskab. Medina Ortega (PSE). Hr. formand, jeg vil udelukkende tale om spørgsmålet om Domstolen og Retten i Første Instans. Hr. MacCormick har allerede givet en generel redegørelse, og jeg tror ikke, at jeg behøver at understrege den institutions betydning. Der er imidlertid to ting, som bekymrer os. Den første er, at udvidelsen er planlagt til den 1. januar 2004, og med den vil der komme klager, og det er nødvendigt, at Domstolen og Retten i Første Instans er forberedt. Jeg synes, at det ville være uansvarligt at vente med at dække disse behov til budgettet for 2004, for Domstolen bør være forberedt mindst et år inden datoen for udvidelsen. Den anden ting, der bekymrer os, er juristlingvisterne. Domstolen har løbende behov for at oversætte tekster, for at forelægge, offentliggøre og bekendtgøre dem på de forskellige EU-sprog. Det er ikke Domstolens skyld, at man i EU har besluttet, at antallet af arbejdssprog skal være så overdrevet. Hvis disse juristlingvister ikke professionaliseres på den måde, som Domstolen har foreslået, vil såvel Retten i Første Instans som Domstolen få enorme problemer med at fastholde denne type personale. Derfor er professionalisering nødvendig nu, for ellers vil vi ikke have nogen garanti for, at Domstolen har det personale, der er nødvendigt for, at den kan udføre sit arbejde. Podestà (PPE-DE). Hr. formand, kære kolleger, først vil jeg gerne takke hr. Färm og hr. Stenmarck for deres dygtige indsats. Som ordfører for gennemførelsen af budgettet for 2002 vil jeg gerne kort vende tilbage til spørgsmålet om de uindfriede betalinger. Jeg lyttede til det, som kommissær Barnier fortalte os, men vi skal huske, at ud over de sæsonsvingninger, som gør, at der i øjeblikket er et maksimalt antal uindfriede betalinger - som forhåbentlig bliver reduceret til et minimalt antal i løbet af nogle få måneder - har vi 15 milliarder euro mere, end vi havde sidste år på samme tid. Det er således nødvendigt at gøre noget ved problemet med denne store mængde uindfriede betalinger. Jeg har set den meddelelse, som kommissær Schreyer og kommissær Barnier har sendt os - hvilket jeg gerne vil takke dem for - og jeg er bange for, at den måske er lidt for optimistisk. Efter min mening bør vi være særligt opmærksomme på dette spørgsmål, for vi blokerer rent faktisk for nogle ressourcer i stedet for at foretage en tiltrængt hovedrengøring, så det hele bliver mere gennemskueligt, ikke mindst når det gælder de forpligtelser, der blev indgået for flere år siden. De forpligtelser, som ikke er blevet overholdt, skal slettes, planlægningen af udgifterne skal ændres, og hindringerne skal fjernes. Det er måske det vigtigste punkt, for vi taler om forenkling - og det talte vi også om i forbindelse med de midler, der skulle sættes af til naturkatastrofer - men det er faktisk meget svært for vores borgere, virksomheder og offentlige forvaltninger at anvende fællesskabsmidlerne. Der er dog et punkt, hvor kommissær Barnier efter min mening var inde på noget, som er helt rigtigt, nemlig Rådets og medlemsstaternes regeringers ansvar. Til sidst vil jeg gerne takke ministeren og rådsrepræsentanten for den imødekommenhed, vi har set på møderne i de seneste måneder. Jeg håber virkelig, at dette gunstige klima også fortsætter i den nærmeste fremtid. Martin, Hans-Peter (PSE). Hr. formand, A-3021 - hvad skal det betyde? I bind IV, sektion III - jeg har stor forståelse for kommissærer, der skal jonglere med milliarder - har vi konto A-3021: tilskud til europæiske studiegrupper og organisationer, der fremmer den europæiske idé. Sikken forrykt idé! Hvorfor? Fordi den, efter min mening, er et rigtigt godt eksempel på en proces, der af mange europæiske borgere beskrives sådan, at man skal kende én, der kender én, så man kan få penge fra Bruxelles. En af de foregående talere sagde, at det også hedder sig, at pengene ligger på gaderne i Bruxelles. De, der virkelig prøver det, ved, at det slet ikke er tilfældet, men hvis man kender én, der kender én, så er man tæt på. Konto A-3021 er et tydeligt vidnesbyrd herom. Her er der nogle organisationer, der bliver oplistet, mens andre ikke bliver det. Ændringsforslaget fra os, Udvalget om Konstitutionelle Anliggender, om at skabe gennemsigtighed, idet Kommissionen anvender retningslinjerne for støtte og tilskud og sørger for ligebehandling af ansøgere og organisationer, blev ikke accepteret. Det er tragisk. Jeg ville ønske, det var anderledes, for der kan ikke være demokrati uden gennemsigtighed. Naranjo Escobar (PPE-DE). Hr. formand, kære kolleger, jeg tror, at det er tydeligt, at det budgetmæssige grundlag på mellemlang sigt er fuldt af usikkerheder, som gør hundredtusinde borgere urolige. I dag accepterer halvdelen af Rådet ikke Kommissionens forslag om den fremtidige fælles landbrugspolitik, og der er overhovedet ikke fundet nogen løsning på, hvordan reformen af fiskeripolitikken skal finansieres. Under mæglingen i juli blev nogle problemer løst, men der er stadig vigtige spørgsmål, som står åbne. Som det allerede er blevet sagt, har Parlamentet - og min gruppe i særdeleshed - fastholdt, at det er nødvendigt med en reform af Kommissionen, der lever op til forventningerne hos de europæiske borgere i det 21. århundrede. Det har det gjort, og det vil det gøre, ikke med taler, men med engagerede beslutninger, og derfor har det i de foregående år bevilget Kommissionen de stillinger, som den anmodede om. For det kommende år anmodes der om nye stillinger med henblik på forberedelsen af udvidelsen, og det er et mål, som ingen sætter spørgsmålstegn ved. Men det er også et legitimt og uomgængeligt mål at få nøjagtige oplysninger om de reelle fremskridt, der er sket, og oplysninger, der kan bekræfte, at vi har en mere effektiv og åben forvaltning, som er bedre rustet til at klare de fremtidige udfordringer. Vanskelighederne med finansieringen af foranstaltninger udadtil, som hører ind under udgiftsområde 4, er et evigt tilbagevendende emne under budgetproceduren. Jeg vil ikke tale om tal, men jeg ønsker, at de grundlæggende principper respekteres. For det første at princippet om geografisk ligevægt ved den årlige tildeling af midler respekteres i hele perioden, og at Parlamentets politiske prioriteter respekteres. For det andet at Rådet forlader den skadelige tvetungethed, hvor det i erklæringer påtager sig forpligtelser uden at bidrage med flere ressourcer. Og for det tredje at Kommissionen leverer nogle lovgivningsmæssige instrumenter, som kan sikre reel lighed i betingelserne for gennemførelse af udgifter. Hvad angår det fælles ønske om at løse problemet med de udestående forpligtelser, hovedsageligt det anormale betalingsefterslæb, har jeg et spørgsmål: Mener kommissæren, at Rådets nedskæring på 500 millioner euro i betalingsbevillinger er foreneligt med gennemførelsesmålene for det kommende år? Schreyer Hr. formand, ærede parlamentsmedlemmer, jeg begynder med fru Gröners spørgsmål og udtalelser om budgettets gennemsigtighed og om, hvor mange direkte kvinderelaterede aktiviteter der er, hvorvidt programmerne også har et indhold, der eksplicit tager sigte på ligestilling. Jeg påpeger endnu en gang: Vi har taget eksplicit højde for det i mange budgettal, det indgår eksplicit i mange programmer. De refererede til gender budgeting, og det vil jeg også gerne tage op. Jeg har faktisk planlagt, at vi fremover også benytter de meget nøjagtige bestemmelser, vi har for bogføring, til at kunne give flere svar. For det forholder sig jo sådan, at der kun kan foretages udbetalinger til en begunstiget, når personen står opført på den pågældende liste. Endnu har vi ikke opført kønnet. Men det er noget, der skal gøres. Jeg håber meget, at jeg kan fremlægge sådanne resultater for Dem til næste år på Den Internationale Kvindedag! Nu til spørgsmålet om personalesituationen, personaleudgifterne - fru Buitenweg og hr. Escobar, De har netop været inde på det. Til fru Buitenwegs spørgsmål om de foreslåede yderligere stillinger for 2003 kan jeg sige følgende: Det er rigtigt. Disse 500 stillinger, som vi har ansøgt om, skal til fulde anvendes til forberedelse af udvidelsen. Men de andre prioriteter - bæredygtig udvikling, sikkerhed - skal også styrkes personalemæssigt, og det i form af en intern omfordeling, i tjenestegrenene og mellem tjenestegrenene. Det betyder i henhold til Kommissionens forslag, at vi selv, gennem administrative foranstaltninger, kan stille yderligere 149 stillinger til rådighed til det centrale punkt "bæredygtig udvikling". For området miljøbeskyttelse fastlægger forslaget sammen med stillingerne til udvidelsen yderligere 33 stillinger til generaldirektoratet. Det understreger efter min mening endnu en gang, hvad der betragtes som centrale punkter. Hvad angår anvendelsen af de 717 stillinger, De har bevilget os i de sidste to år, var det centrale punkt udenrigspolitikken. Der er skabt næsten 300 ekstra stillinger her med henblik på at forbedre gennemførelsen af programmerne til ekstern bistand. Af de tal, De får fremlagt hver uge om gennemførelsen, kan man se, at der virkelig også er væsentlige ting, der er blevet bedre, at de 300 stillinger på dette område altså har en klar virkning. På andre områder - konkurrencen osv. er det også synligt. Jeg vil gerne svare hr. Virrankoski - og forsvaret for en styrkelse af de små og mellemstore virksomheder kom fra flere parlamentsmedlemmer - at vi afsætter 66 millioner euro til denne særlige post, men små og mellemstore virksomheder kan naturligvis også modtage støtte via strukturfondene og også via låneprogrammer, som så også kan få ressourcer fra forskellige poster. Hr. Wuermeling, De plæderede også for et passende antal stillinger ved EF-Domstolen og kom også ind på, at Domstolen befinder sig i en situation, hvor den skal arbejde på mange sprog, at dommene skal oversættes til de pågældende sprog. Her har der jo været en kraftig tilvækst ved Domstolen i de seneste år, hvilket vi skal takke ordføreren for dette område, hr. Ferber, for, der i de sidste år har arbejdet intensivt og med gode resultater til følge for en passende forhøjelse af midlerne. Hr. Turchi, De sagde i forbindelse med udvidelsen, at der skal finde en tilpasning sted af det finansielle overslag. Det er netop dét, der bliver vores fælles opgave for 2004, fordi der på det tidspunkt skal finde en tilpasning af overslaget sted, således at vi fordeler midlerne fra udgiftsområde 8 på de andre foranstaltninger. Forhandlingerne om budgettet for udvidelsen er jo i fuld sving. Budgetmyndigheden skal så foretage den nødvendige tilpasning for 2004. I løbet af 2003 kommer vi altså alle sammen til at arbejde med denne opgave. Hr. Garriga Polledo vil jeg gerne takke endnu en gang for redegørelserne om personaleområdet. Med hensyn til en reform af Kommissionen vil vi selvfølgelig meget gerne fremlægge en rapport for Dem igen om status for gennemførelsen af de forskellige aktioner, vi vedtog i hvidbogen, og som støttes af Europa-Parlamentet. Katastrofefonden vil rådsformanden helt sikkert også redegøre for igen. Alligevel vil jeg gerne sige endnu en gang, at vi befinder os i en særlig situation her, fordi det jo drejer sig om, at der skal skabes et helt nyt instrument. Hvis det virkelig lykkes os at skabe det fulde retsgrundlag for dette nye instrument inden slutningen af oktober i år, så er det virkelig en rekord. Spørgsmålene fra hr. Medina Ortega har jeg, tror jeg, besvaret i forbindelse med EF-Domstolen. Hvad angår implementeringen af de forskellige midler, skal vi efter min mening drøfte betænkningen om strukturfondene nøjere i Budgetudvalget. Jeg vil endnu en gang påpege, at vi ikke får det overskud i 2002, som vi havde i 2001, for der bruges langt flere midler inden for landbrugspolitikken, end det var tilfældet sidste år, også fordi min kollega hr. Fischler meget hurtigt traf de nødvendige foranstaltninger til at stille midler til rådighed i tide til de områder, hvor landmændene blev ramt af oversvømmelseskatastrofen, eller til andre områder. Der er tale om 900 millioner euro til formålet. Overskuddet bliver altså mindre her. Inden for strukturpolitikken bliver det mindre, og vi vil jo også anvende en del af overskuddet til finansiering af katastrofefonden. Hr. Casaca, De og også andre talere i aften har været inde på det, og rådsformanden vil understrege det igen om lidt: Ved forhandlingen om retsgrundlaget - altså spørgsmålet om, hvornår vi taler om en katastrofe, hvornår skal der ydes hjælp, hvad er betingelserne - har rådsformanden lovet, at der også vil finde en samrådsprocedure sted. Der er ét punkt tilbage: Hr. Martin, De er tilhænger af, at tilskuddene til de institutioner, der fremmer den europæiske tanke, skal fordeles anderledes, at der ikke skal være denne form for øremærkning her. Jeg kan kun sige, at det er en afgørelse, der skal træffes af Europa-Parlamentet. Kommissionen har stillet et andet forslag her. Vi skal også træffe afgørelse om et retsgrundlag, men jeg opfattede snarere Deres appel som en henvendelse til Deres kolleger. Mange tak for Deres opmærksomhed! Formanden. Mange tak, fru kommissær Schreyer. Vi går nu over til reformen af landbrugspolitikken. Goodwill (PPE-DE) Hr. formand, det glæder mig at se kommissær Fischler her, men jeg har også nogle kommentarer til kommissær Byrnes portefølje. Jeg blev noget forbløffet, da jeg i Financial Times i går læste et brev fra den franske landbrugsminister, Hervé Gaymond, og seks andre landbrugsministre. I overskriften stod der, at vi skulle være stolte af den fælles landbrugspolitik. Jeg var blandt de 400.000 demonstranter i London i søndags, som ikke er enige i dette. Subsidier har ikke givet de britiske landmænd velstand og sikkerhed, faktisk udmøntes subsidier og kvotaer ofte i det høje omkostningsgrundlag for vores industri. Brevet mindede mig om en narkoman, der ikke vil indrømme sin afhængighed af subsidier. I stedet for at prøve at blive afvænnet vil de tilbyde stoffer til de østeuropæiske lande, der venter uden for skolens port, så de også kan blive afhængige. Landbrugspolitikken skal reformeres inden udvidelsen, og frem for alt skal vi standse den hykleriske støtte til tobaksavlere i størrelsesordenen over 1 milliard euro om året. Miljøudvalget har også bedt om, at 50% af budgettet til Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet overføres til reserven. Jeg håber, Rådet vil anerkende dette som et klart signal om at fjerne usikkerheden om dens placering, der gør det så svært for denne unge institution af tiltrække medarbejdere og udvikle sig som et effektivt organ. Figueiredo (GUE/NGL) Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, når vi diskuterer revisionen af den fælles fiskeripolitik, får budgettet for 2003 særlig betydning, hvorfor vi så håber, at Kommissionen giver budgetmyndigheden oplysninger om revisionens følger for budgettet, sådan som Fiskeriudvalget foreslår det i sin udtalelse til Budgetudvalget. I alle tilfælde må det sikres, at der benyttes et fleksibilitetsinstrument for de 27 millioner euro, der skal anvendes til finansiering af den specifikke foranstaltning til fremme af omstilling af de fartøjer og de fiskere, der indtil 1999 var afhængige af fiskeriaftalen med Marokko, i de finansielle overslags budgetpost for strukturforanstaltninger under post B2-200 i budgetudkastet for 2003. Fiskeriudvalget har i sin udtalelse af den 11. september om budgettet for 2003 udtalt sig for anvendelse af fleksibilitetsinstrumentet for de 27 millioner til denne finansiering, men hvad angår forslaget om at anvende 32 millioner euro til finansiering af supplerende foranstaltninger til ophugning af fiskerbåde i overensstemmelse med Kommissionens forslag til revision af den fælles fiskeripolitik, har flertallet af medlemmerne udtalt sig imod, fordi hele denne problematik stadig er under forhandling, og der endnu ikke foreligger fyldestgørende oplysninger. Vi har ligeledes tilkendegivet, at vi tager afstand fra ethvert forsøg på at omprogrammere eller omfordele FIUF-midler, ligesom vi har gentaget princippet om, at der til nye behov må findes nye midler i betragtning af fiskerisektorens strategiske betydning for Fællesskabet som sådan og for visse lande og regioner i særdeleshed på grund af visse lokale og regionale samfunds meget tætte tilknytning til fiskeriet. Der er derudover blevet vedtaget andre afgørende forslag for fiskerisektoren, af hvilke jeg gerne vil fremhæve oprettelse af et EU-støtteprogram for det mindre kystfiskeri og det traditionelle fiskeri, forøget støtte til regionerne i den yderste periferi, støtte til akvakulturen og forarbejdningsindustrien, særlig konservesindustrien, støtte til forbedret kontrol af markedsførte produkter og støtte til forbedring og harmonisering af kontrol- og overvågningssystemer samt øget inspektion og overvågning af fiskeriaktiviteten. Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE) Hr. formand, fru kommissær Schreyer, hr. kommissær Fischler, det fremgår igen tydeligt af dagens diskussion, at nogle gerne vil mele deres egen kage, når det handler om landbrugsbudgettet. Vi fra Udvalget om Landbrug og Udvikling af Landdistrikter og jeg personligt er af den opfattelse, at der ikke strømmer for mange penge til landbruget og landdistrikterne i Europa. Midlerne strømmer muligvis ikke til de rigtige kanaler, men det er jo også derfor, vi har brug for en reform. Vi vender os imod den lineære reduktion, fordi vi siger, at der ikke skal skæres lineært, der skal derimod kvalificeres. Her er det naturligvis et spørgsmål om at give afkald på eksportsubsidier i et område, der hører til de største importområder i verden. Vi ønsker en mulighed for omlægning fra den første til den anden søjle. Til det formål er det nødvendigt, at vi også inddrages i beslutningstagningen i forbindelse med de såkaldte obligatoriske midler. Det er tvingende nødvendigt. Vi har udtrykkeligt godkendt ændringsforslag, der rækker videre end den institutionelle aftale, fordi vi gerne vil fremtvinge, at vi får en ny aftale og diskussion her. Hr. kommissær Fischler, Deres reformforslag indeholder jo også disse nødvendige punkter. Det finansielle overslag skal ændres. Derfor vil vi gerne støtte dette. Vi kommer helt sikkert til at blive viklet ind i diskussioner om detaljerne igen, men grundlæggende mener vi, det er i orden. I forbindelse med omlægningen til anden søjle vil jeg gerne påpege endnu en gang, at vi har bragt Inpart-programmet på bane igen. Navnet er ændret. Nu kalder vi det Leader-East. Vi er jo også nået lidt længere med udvidelsen. Men vi holder fast i vores holdning om, at der også skal stilles et bottom up-program til rådighed for de nye medlemslande. Afslutningsvis vil jeg sige, at vi gerne ser de genetiske ressourcer overført til den ikke-obligatoriske del. De kender problematikken. Jeg tror, Kommissionen tilslutter sig vores synspunkt. Vi skal blot forsøge at finde tilstrækkelige midler til formålet. Fischler Hr. formand, ærede parlamentsmedlemmer, mine damer og herrer, jeg vil gerne indlede med at sige mange tak for, at De, ærede parlamentsmedlemmer, har gjort det muligt, at denne premiere kan finde sted i Parlamentet i dag, hvor vi drøfter budgettet for næste år forud for den formelle procedure. Hvad angår landbruget og udviklingen af landdistrikter, konstaterer jeg med glæde, at en række af de ændringsforslag, som Udvalget om Landbrug og Udvikling af Landdistrikter har godkendt, om igen at bevilge beløb til konto 1a svarende til det niveau, som Kommissionen har foreslået i sit foreløbige budgetforslag, er medtaget, og at man vil tage afstand fra denne lineære reduktion, som Rådet har foretaget. Jeg bifalder udtrykkeligt denne genopførelse og vil desuden gerne understrege, at Kommissionens foreløbige forslag for konto 1a allerede har en margen på 2,26 milliarder euro under den øvre grænse i det finansielle overslag, der blev fastlagt i Berlin. Som De ved, vil Kommissionen i slutningen af oktober fremlægge en ændringsskrivelse til det foreløbige forslag for EUGFL's garantisektion for at tage højde for de seneste makroøkonomiske prognoser og for at tage hensyn til den seneste udvikling inden for lovgivningen. Det er helt sikkert for tidligt at foretage en nøjagtig kvantificering i dag af de ændringer, der kan blive foreslået, men jeg kan nævne de faktorer for Dem, der indgår i overvejelserne. For det første vil den amerikanske dollars devaluering i forhold til euroen betyde tiltagende forpligtelsesbevillinger, navnlig hvad angår eksportrestitutionerne og visse andre betalinger. For det andet har markedssituationen i nogle sektorer desværre ikke udviklet sig fordelagtigt siden udarbejdelsen af det foreløbige budgetforslag. Det gælder navnlig for mejeriprodukter, det vil sige netop den sektor, der endnu ikke har været underkastet en reform. For det tredje vil der omvendt ske en reduktion i de nødvendige midler til direkte betalinger inden for landbrugsområdet for 2003. Det er resultatet af de beslutninger, vi traf i sommer, i forbindelse med de regioner i Italien, der blev ramt af en massiv tørke, og de områder i Tyskland, der blev ramt af oversvømmelseskatastrofen. Her har vi jo fremført forudbetalingerne til regnskabsåret 2002, og det er immervæk et beløb på over 900 millioner euro, der derfor ikke længere er brug for i budgettet for 2003. Men jeg gentager: Det kan kun være en generel indikation af udformningen af ændringsskrivelsen, det er for tidligt at forudsige, hvad der kommer til at stå i den. Af hensyn til førstebehandlingen af det foreløbige budgetforslag er de antagelser, der danner grundlag for det foreløbige budgetforslag, naturligvis stadig gældende. Tillad mig også at komme kort ind på det ofte stillede spørgsmål om, hvorvidt de forslag, der er blevet formuleret som led i midtvejsevalueringen, vil få indvirkning på budgettet for 2003. For at sige det tydeligt: Nej, overhovedet ikke, fordi midtvejsevalueringen nemlig først kan træde i kraft i 2004, og ingen lovmæssig ændring i det kommende år derfor kan muliggøre ændringer i budgettet. Landbrugsudvalget går i sin beslutning ind for, at der skal stilles midler til rådighed til det europæiske landbrug som kompensation for de ekstreme vejrforhold, f.eks. idet overskuddet i det aktuelle regnskabsår anvendes, eller idet der oprettes en katastrofefond under konto 1b. Jeg har allerede nævnt, at vi har fremført nogle betydelige betalinger inden for landbrugskulturer. Det burde faktisk have den effekt, at den anticiperede margen for det aktuelle landbrugsbudget reduceres væsentligt. Hvad angår katastrofefonden, har Kommissionen et forslag til en solidaritetsfond for i år på mindst 500 millioner euro, men har så foreslået 1 milliard euro for 2003, og det skal jo vedtages hurtigt. Jeg tilslutter mig Udvalget om Landbrug og Udvikling af Landdistrikter, der mener, at der skal gøres større bestræbelser med henblik på sikring og forbedring af kvaliteten i landbrugsproduktionen. Det er dog ikke en sag, der kan løses som led i budgettet for 2003, det kræver derimod en langsigtet strategi, netop den strategi, vi har fremlagt i midtvejsevalueringen. Det skulle især ske i form af ændringer i arten af støtte til landbruget og udformningen heraf, f.eks. ved anvendelse af cross compliance-princippet og ved en bedre balance mellem de to søjler i den fælles landbrugspolitik. Jeg vil gerne berøre tre emner i forbindelse med fiskeripolitikken, da fru Figueiredo kom ind på det. For det første er der nødvendigheden af at bibeholde budgettet for den eksterne fiskeripolitik i dets nuværende størrelse, som hovedsageligt består af overslag over omkostninger til fiskeriprotokollerne. Rådet bibeholdt overslagene i det foreløbige budgetforslag ved førstebehandlingen. Det er også tvingende nødvendigt for at kunne fortsætte Fællesskabets fiskeriaktiviteter i tredjelande. Ændringsskrivelsen til efteråret vil komme nærmere ind på fordelingen af beløbene mellem budgetpost og budgetreserve. I den forbindelse glæder jeg mig også over den støtte, vores eksterne fiskeripolitik, især fiskeriaftalerne, har fået fra ordførerne i Budgetudvalget og Fiskeriudvalget. Det andet emne er finansieringen af den anden delbetaling til den spanske og den portugisiske flåde, der tidligere har fisket i Marokko. Det er disse 27 millioner euro. Kommissionen har her stillet et første forslag i sit foreløbige budgetforslag, som dog hidtil ikke har fået støtte fra budgetmyndigheden. Der er dog ifølge Kommissionen ingen alternativer til en anvendelse af fleksibilitetsinstrumentet for øjeblikket. Det tredje emne er reformens indvirkning på budgettet, der i det store og hele er beskeden. Der blev udelukkende foreslået en forhøjelse af ophugningsfonden med 32 millioner euro. Det ville være budgetrelevant for 2003. Fondens primære problem er ikke størrelsen, det har derimod noget at gøre med budgetrammerne. Også her har Kommissionen foreslået i ændringsskrivelsen, at fleksibilitetsinstrumentet anvendes. Med hensyn til de spørgsmål, hr. Graefe zu Baringdorf rejste i forbindelse med eksportrestitutioner, kan jeg kun stille et forslag på grundlag af de eksisterende love. Jeg kan ikke foregribe muligheder, der måske vil vise sig på et eller andet tidspunkt i fremtiden. Hvad angår fælles beslutningstagning i forbindelse med de obligatoriske midler, skal spørgsmålet først og fremmest rettes til konventet. Her ville traktaterne skulle ændres tilsvarende. Først da vil man kunne tage hensyn til dette ønske, men jeg vil gerne understrege med al tydelighed, at Kommissionen er enig i, at landbrugspolitikken og fiskeripolitikken fremover skal indgå i proceduren med fælles beslutningstagning. Jeggle (PPE-DE). Hr. formand, kære fru kommissær Schreyer, kære hr. Fischler, det er uden tvivl en interessant mulighed at føre denne nye form for debat og også komme til orde i forbindelse med underpunktet reform af den fælles landbrugspolitik som led i budgettet for 2003. Efter min opfattelse, og den opfattelse er i overensstemmelse med den opfattelse, størstedelen af medlemmerne af Landbrugsudvalget har, er budgettet for 2003, som vi drøfter i dag, det forkerte grundlag, hvis vi vil diskutere en reform af den fælles landbrugspolitik. Der skal heller ikke finde en diskussion sted i dag om vurderingen af forslagene fra kommissær Fischler om midtvejsevaluering. Vi skal snarere primært fokusere på de konkrete budgettal for det kommende år, og her er der to væsentlige punkter, der kræver en klar beslutning fra vores side. For det første foreslår Rådet en generel reduktion i 1a-posterne på henholdsvis 0,8 og 0,6%. Det ville betyde en reduktion på 275 millioner euro. For det andet foreslog vores kolleger fra De Grønne i Landbrugsudvalget en drastisk reduktion i eksportrestitutionerne, eller rettere sagt: De ville nulstille alle eksportrestitutioner. Ingen af de to forslag kan være det rigtige forslag i dag. Det ville være det forkerte signal. Således forkastede et flertal i Landbrugsudvalget også forslagene i en afstemning på PPE-Gruppens initiativ. Jeg er parat til - og det kan også være aldeles hensigtsmæssigt - at overveje en omfordeling af midler fra den første til den anden søjle, men først som led i den konkrete diskussion om midtvejsevaluering, og efter at vi er blevet spurgt. Til medlemsstaternes store glæde flyder der også hvert år store pengesummer ud af landbrugsbudgettet tilbage til medlemsstaterne. Udnyttelsen af landbrugsposterne for 2002 ligger for øjeblikket på ca. 80%. Situationen kræver dog en bedre styring, en optimal udnyttelse af landbrugsmidlerne. For nu at nævne eksportrestitutionerne endnu en gang, så kunne der også gøres meget her. Af disse grunde modsætter et flertal af Landbrugsudvalgets medlemmer sig, at man tager forskud på resultaterne af midtvejsevalueringen. Kreissl-Dörfler (PSE). Hr. formand, fru kommissær, hr. kommissær Fischler, kære kolleger, lige fra starten vil jeg gerne sige følgende: I det store og hele støtter vi forslagene i forbindelse med midtvejsevalueringen, også selv om de ikke vil få indvirkning på budgettet for 2003, men de ville udgøre nogle skridt i den rigtige retning. Naturligvis er der stadig nogle punkter, der skal diskuteres. Det er jo uden tvivl også et oplæg til diskussion. For os bliver det dog også afgørende, at vi i de kommende budgetter - og det gælder også for budgettet for 2003 - uden problemer kan overføre midler, der ikke er blevet brugt under første søjle, til anden søjle, for udviklingen af landdistrikter ligger jo os alle på sinde og bliver helt sikkert et meget afgørende element for fremtiden. Spørgsmålet er, om der allerede nu er mulighed for at gå videre end den interinstitutionelle aftale og gennemføre dette. Et andet spørgsmål er selvfølgelig også: Hvor langt er man nået med gennemførelsen af Sapard-programmet, hr. kommissær? Hvordan ser det ud med Leader-East-programmet, det tidligere Inpart? Det vil jeg også gerne nævne igen. Det er også interessant for landmændene - og her har De jo også kun antydet tingene vagt i midtvejsevalueringen - hvordan fremtiden kommer til at se ud for tobaks-, sukker- og mejerisektorerne. Hvad skal der ske med kvoterne i mejerisektoren? Det er også et meget vigtigt spørgsmål. Jeg vil gerne bede Dem tage stilling til samfinansieringen. Her har vi virkelig brug for større fleksibilitet! Olsson (ELDR). Hr. formand, ærede kommissærer, for landbruget er det en overordentligt interessant tid. To begivenheder er særligt vigtige. Den ene er naturligvis den altoverskyggende udvidelse. Den anden er forslaget til midtvejsevaluering. Der skal sættes en absolut grænse mellem disse begivenheder. De skal ikke blandes sammen, som Goodwill gjorde for et lille øjeblik siden. Det er heller ikke meningen med dem. Budgettet for 2003 påvirkes ikke af midtvejsevalueringen, og meningen er heller ikke, at midtvejsevalueringen skal påvirke budgettet særlig meget på længere sigt. Det interessante er snarere, at vi starter en proces, hvor vi diskuterer fremtiden for landbrugspolitikken. Jeg læser med glæde i Färms betænkning, at man der kræver en retfærdig, bæredygtig landbrugspolitik, og at man roser Kommissionens forslag. Jeg deler betænkningens opfattelse og vil på ELDR-Gruppens vegne sige, at vi helt og holdent står bag denne bedømmelse. Det skræmte mig, ligesom det skræmte Goodwill, at læse i Financial Times i går, at syv landbrugsministre tydeligt forsvarer landbrugspolitikken i dens nuværende form. Det virker, som om de lever på en anden planet. Jeg håber, at Europa-Parlamentet kan støtte Kommissionen i dens stræben efter at forandre og reformere politikken i fremtiden. Jeg tror, at det er nødvendigt, og selv om vi ikke har nogen formel indflydelse, er vores støtte presserende og yderst velkommen. Patakis (GUE/NGL). Hr. formand, børsmarkederne er brudt sammen, hvorved der definitivt er rammet en pæl igennem forestillingerne om den nye økonomis vidunder, og arbejdstagernes opsparing er blevet tømt til gavn for kapitalen. Ud over dens umenneskelige karakter får krigstruslen i Irak oliepriserne til at stige, hvorved inflationspresset øges. Følgerne for økonomien og især industriproduktionen er mildest talt nedslående. Kapitalismen er i dyb krise. Det eneste, den kan gøre nu, er at klynge sig til stabilitetspagten og den arbejderfjendske politik, der føres, hvor arbejdstagerrettighederne og arbejdstagernes levestandard og pensioner forringes, landmændenes indtægt reduceres, og de små og mellemstore virksomheder kvæles. EU's budget for 2003 er endnu et udtryk for gennemførelsen af denne befolkningsfjendtlige politik i praksis. I stedet for at omfordele indtægterne, som jo udgør under 1,01% af Fællesskabets BNP, styrker man monopolerne endnu mere og ligeledes de imperialistiske planer for undertrykkelse og udnyttelse af befolkningerne. Et typisk eksempel er landbrugsøkonomien, hvor fællesskabsmidlerne ikke afværger, at den fattige gennemsnitslandmand får reduceret sin indtægt og må give op, og hvor pris- og tilskudssystemet oven i købet sikrer tobaksfabrikanterne og andre virksomheder, der forarbejder deres produkter, billige råvarer, så de får større overskud. Den fælles landbrugspolitik har med kvoterne skabt et stort underskud på EU's handelsbalance på 25 milliarder euro, samtidig med at man mister arbejdspladser, og arbejdsløsheden vokser. Storkapitalens mål for 2003 ses tydeligt af den relative mindskelse af bevillingerne, der er foreslået, samtidig med at befolkningens behov vokser, arbejdsløsheden stiger, miljøet ødelægges, og den såkaldte globalisering skaber nye former for udnyttelse og mangedobler fattigdommen og sulten i verden. Nedskæringen af bevillingerne til strukturpolitikkerne, mindskelsen af landbrugsudgifterne og de midler, der afsættes til den fælles udenrigspolitik og til forsvar og sikkerhed viser, hvor aggressiv kapitalen er over for befolkningerne, og hvilken rolle man vil have, EU skal spille som håndlanger for den globale politibetjent, USA. Vi er imod denne politik og storkapitalens metoder. Vi tager afstand fra monopolernes beslutninger, vi kæmper sammen med arbejdstagerne for at vælte disse planer og kræver en anden politik, som giver arbejdstagerne økonomisk velfærd og konsoliderer deres rettigheder. Nogueira Román (Verts/ALE). Hr. formand, fru kommissær, hr. kommissær, jeg vil gerne stille fem meget konkrete spørgsmål. Hvorfor foreslår Kommissionen en reform af den fælles fiskeripolitik, der som bekendt skal gennemføres i 2002, uden eget budget? Alene af den grund burde den afvises... Hvorfor vil Kommissionen anvende alle FIUF-midlerne til ophugning uden retsgrundlag, når lovbestemmelserne for ændringen af arbejdsmarkedets sociale og økonomiske forhold ikke efterleves, selv om medlemsstaterne faktisk er enige heri eller ligefrem har taget initiativ til dem? Hvorfor forbyder Kommissionen modernisering af fiskerflåden, når det er nødvendigt, ligesom i enhver anden økonomisk sektor? Hvorfor er der ikke noget budget for de økonomiske og sociale foranstaltninger til at afbøde følgerne af reformen? Hvorfor skal der ophugges 8.000 fartøjer, hvis vi endnu ikke kender noget til virkningen af reformen i Middelhavet, hvor en stor del af EU's fiskerflåde hører hjemme? Ó Neachtain (UEN). Hr. formand, jeg vil godt komplimentere de forskellige ordførere for deres fremragende arbejde med budgettet for 2003. Hvad angår forslagene til landbrugsudgifter i det kommende år, noterer jeg mig, at det foreløbige budgetforslag, der er godkendt af Kommissionen, efterlader en margen på 2,3 milliarder euro under det loft, der er aftalt i det finansielle overslag. Vi er alle klar over landbrugets aktuelle vanskeligheder. Mange af vores kolleger kommer fra medlemsstater, som i sommer blev ramt af oversvømmelser og jordskred. Mange landmænd mistede deres afgrøder, deres dyr og endda deres hjem. Katastrofebistanden vil til en vis grad afhjælpe problemerne. Vi bør dog ikke tænke på at skære ned på landbrugsudgifterne, og vi bør udnytte de rigelige margener, vi har til rådighed. I mit land, Irland, er indtægterne i landbruget faldet med næsten 20% i år, hvis man indregner inflationen. I industrien og servicesektoren ville man aldrig gå med til en sådan nedgang, men landmændene forventes at finde sig i de uberegnelige verdensmarkedspriser, som aktuelt ligger helt i bund for en række råvarer. Det er derfor totalt uacceptabelt, at Rådet har foreslået en generel reduktion af landbrugsudgifterne i forhold til det, Kommissionen har foreslået. Rådets forsøg på at barbere 275 millioner euro af markedsudgifterne i så hårdt ramte sektorer som markafgrøder, mælk, oksekød, fårekød og lam er helt hen i vejret i den nuværende situation. Min egen gruppe har stillet en række ændringsforslag, der går ud på at gøre noget af den potentielle skade god igen. Jeg vil godt understrege de poster, hvor vi mener, der er brug for at styrke de eksisterende ordninger. Skolemælksordningen har f.eks. vist sig at være yderst effektiv og skal fortsættes og udvides. Ligeledes er etableringsstøtte til unge landmænd en afgørende faktor, hvis vi skal sikre landbrugets fremtid, ikke mindst i de mere fjerntliggende egne med mange små familiebrug. Landbrug skal gøres til en attraktiv karrieremulighed, og hvis vi skal have unge, dygtige folk ind i faget, er denne støtte nødvendig. Ellers vil vi opleve yderligere affolkning af landbrugsområder i et omfang, hvor visse landbrugssamfund ikke længere er bæredygtige. Det har også negative konsekvenser for byområderne. Jeg støtter også stærkt informationstiltag om den fælles landbrugspolitik. Det er vigtigt at gøre det klart for Europas borgere, at vi alle har gavn af den europæiske landbrugsmodel. Det, vi betaler for, er et landbrug, som er miljørigtigt, garanterer de højeste niveauer af fødevaresikkerhed og sporbarhed og opfylder visse standarder for dyrevelfærd. Mathieu (EDD). Hr. formand, heller ikke i år undgår landbrugsbudgettet en vis rigorisme, som i langt højere grad bunder i en politisk holdning end i den reelle situation for landbruget. Ud over dette forbehold ville en fortsat margen på 2,3 milliarder euro under de finansielle overslag kunne retfærdiggøres. Men er Kommissionen rede til i tilfælde af et stagnerende marked at mobilisere disse midler i en fart? Lad os f.eks. tage bevillingerne til udryddelse af epizootier og Veterinærnødfonden. De er blevet kraftigt reduceret, selv om der stadig er meget arbejde tilbage, både med hensyn til forebyggelse og forskning. 2003 bliver præget af en udvikling af den fælles landbrugspolitik. Kommissionen har lavet midtvejsevalueringen om til et forslag om grundlæggende reformer, som synes at ignorere landmændene og deres velbefindende og blot gøre dem til redskaber. Denne afstikker, som består i at tømme den fælles landbrugspolitik for indhold med henvisning til en såkaldt politik for udvikling af landdistrikterne, forekommer mig forfejlet, og jeg ville gerne høre Kommissionens svar på følgende spørgsmål. Med tanke på, at vi fra starten har valgt en fælles landbrugspolitik, mener De så ikke, at det er Unionens ansvar at yde sektoren mindst lige så stor opmærksomhed, som USA gør, og afsætte tilsvarende økonomiske midler i stedet for at løbe om kap med verdenspriserne? Og hvordan kan man sikre, at denne ambition om at udvikle landdistrikterne på europæisk niveau ikke trænger sig ind på de nationale og lokale ansvarsområder for egnsplanlægning? Er det ikke en måde at fremme miljøovervejelser på, som behandles under et andet udgiftsområde? Jeg spørger mig selv, om det virkelig er den fælles landbrugspolitiks rolle. Mener De, at man kan foregive at følge verdenspriserne, samtidig med at man øger produktionsomkostningerne, og nøjes med at føre "de forbundne kars" politik mellem den første og den anden søjle? Souchet (NI). Med hensyn til reformen af den fælles landbrugspolitik, vil jeg gerne modsætte mig en alt for hyppig tendens til selvkritik i dette forum, hvad angår størrelsen af EU's landbrugsbudgetter. Det oprører mig, når jeg hører nogen sige, at det er en skandale, at Unionen ofrer 45% af sit budget på landbruget. Disse 45% udgør i virkeligheden kun 3% af Unionens og medlemsstaternes offentlige budgetter. En bevilling på 3% af de offentlige budgetter til 5% af befolkningen, en bevilling på 3% af de offentlige budgetter til 60% af Unionens territorium og en bevilling på 3% af de offentlige budgetter til fødevarer, fødevaresikkerhed, opretholdelse af landbrugets indkomster og udvikling af landbrugsmarkederne. 3% af de offentlige budgetter til landbruget, det er mindre end i USA. Ifølge OECD koster den amerikanske landbrugspolitik 338 dollars pr. skatteyder imod 276 dollars i EU. Så i en tid, hvor vores amerikanske partnere ved konstateringen af, at deres tidligere landbrugslov The Fair Act har spillet fallit, træffer beslutning om at forøge deres landbrugsstøtte med 70%, i en tid, hvor lande med store landbrugsarealer, som anvender avanceret landbrugsteknologi og nyder godt af ekstremt lave omkostninger til arbejdskraft, fører dumpingpolitikker, der destabiliserer verdensmarkedspriserne, skal vi ikke sætte spørgsmålstegn ved Berlin-aftalerne ved at ville kræve en sænkning af EU's landbrugspolitikker. Vi skal heller ikke høre på, at vores landbrugsbudgetter er en forhindring for udviklingen i de mindst udviklede lande. Vores fælles landbrugspolitik og de tilhørende budgetter har til formål at kompensere for de sociale og miljømæssige påvirkninger, som vi udsætter vores landmænd for, og forsøge at sikre dem samme levevilkår som resten af Unionens befolkning. Udviklingslandene og især de fattigste af dem er lande med en høj andel af fattige bønder. Og det, disse fattige bønder har brug for, er ikke øget liberalisme, som kræver, at de konkurrerer med de store, højteknologiske godser over hele verden, men tværtimod at kunne øge deres produktivitet ved at sælge deres fødevareproduktion på deres regionale eller nationale markeder. Vi må ikke tage fejl af målet, det er ikke vores såkaldte protektionisme, der udmarver de fattige bønder i den tredje verden, det er derimod en dogmatisk frihandel, som sigter mod, at landmænd med alt for forskellige teknologiske niveauer og produktivitet skulle konkurrere med hinanden. Det var i øvrigt meget passende det samme, som den indiske og den senegalesiske landbrugsminister sagde i Johannesburg. Endelig er det måske tid til, hvis man virkelig ønsker at sænke de offentlige bevillinger til landbruget, at genåbne overvejelsen om fællesskabspræferencen ved at definere en fornyet og ajourført fællesskabspræference, som gør det muligt at indkalkulere de ekstraomkostninger, som vi pålægger vores landbrug med høje krav på områder som fødevaresikkerhed, arbejdsmarked, miljø og dyrevelfærd, i landbrugspriserne på fællesmarkedet. Derfor bør vi, hr. formand, ærede kommissærer, resolut vende ryggen til det abnorme dogme, der hedder verdensmarkedspriser. Maat (PPE-DE). Hr. formand, vi har en kommissær for landbrug og fiskeri, som - og jeg taler nu på min gruppes vegne som skyggeordfører for fiskeribudgettet - i hvert fald er handlekraftig, og som, hvis jeg må fremsætte en personlig bemærkning, med hensyn til udvidelsen af EU i hvert fald har udvist mod og fremsynethed. Hvad angår fiskeriet, har kommissæren også stillet vidtrækkende forslag om bæredygtigt fiskeri, der også er i overensstemmelse med aftalerne fra topmødet i Johannesburg om til sidst at nå frem til et virkelig bæredygtigt fiskeri. Samtidig mangler der noget. Hvad angår fiskeribudgettet konstaterer jeg, at denne handlekraft ikke er omsat i vigtige forskydninger af prioriteter i fiskeribudgettet indtil 2003. Naturligvis kan De sige, at fiskeripolitikken kun er sat delvist i gang, men jeg vil dog nævne en række punkter om fiskeribudgettet. Parlamentet og Rådet har erklæret, at vi finder det vigtigt, at der som følge af, at fiskeriaftalerne med Marokko mislykkedes i Spanien, afsættes penge til de pågældende regioner. Det lægger Fiskeriudvalget vægt på. For det andet står vi over for vidtrækkende beslutninger. Det betyder, at fiskernes ansvar er stort, og at producentgrupperinger inden for fiskerisektoren fortjener ekstra støtte til det. Også det har vi stillet konkrete ændringsforslag om. Vi ville sætte stor pris på, at Kommissionen overtog disse. For det tredje betyder vidtrækkende beslutninger for fiskeriet også, at en række regioner faktisk vil blive ramt. Jeg henviser til torskefiskeriet i Skotland, men også til områder i Nordsøen. Det betyder, at beskæftigelsen rammes hårdt i disse regioner, nemlig indirekte beskæftigelse i havnene og indirekte beskæftigelse i fiskeforarbejdningsindustrien. På dette punkt er det nødvendigt, at Europa investerer i disse regioner for at skabe alternativ beskæftigelse, også inden for bæredygtighed. Vi vil gerne have, at Kommissionen seriøst reagerer på en række ændringsforslag, som Fiskeriudvalget har stillet, og også overtager disse. Haug (PSE). Hr. formand, fru kommissær, hr. kommissær, bare rolig, jeg er hverken fisker eller landmand. Jeg vil heller ikke tale om reformen af landbrugspolitikken. Jeg begrænser mig i mit bidrag til at kræve samfinansiering igen. Det krævede jeg allerede for tre år siden. Og det burde være nok! Jeg er her som medlem af Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik og som skyggeordfører. Den person, jeg er skyggeordfører for, Robert Goodwill - han er budgetordfører - er allerede væk. Alle de områder, som jeg har spørgsmål til, har han eller andre af mine kolleger, der har beskæftiget sig med landbrugspolitikken og med Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik, allerede været inde på. Det handler om tobakssubsidierne. Det har været et stadig tilbagevendende spørgsmål siden 1994. Udvalget om Miljø- og Sundhedsanliggender og Forbrugerpolitik siger "væk med tobakssubsidierne!". Det kan Budgetudvalget selvfølgelig ikke efterkomme, for vi har en markedsordning, og vi bliver nødt til at operere inden for lovgivningens rammer. Derfor lyder mit helt konkrete spørgsmål nu til Dem, hr. Fischler: Hvornår fastlægger Kommissionen langt om længe et forslag til, hvordan den vil foretage en gradvis konvertering af tobaksarealerne? Jeg ved, det bliver diskuteret i vid udstrækning. Nu tænker jeg ikke på disse ufærdige idéer, man har for tobaksfonden. Jeg vil heller ikke have et svar fra Dem, hvor det hedder, at det alt sammen er alt for dyrt, fordi en omstilling af arbejdspladser - afhængigt af området - koster mellem 31.000 og 391.000 euro. Det næste spørgsmål vedrører Fødevaresikkerhedsautoriteten. Hvornår presser De langt om længe på i Rådet for, at vi får Fødevaresikkerhedsautoriteten? (Formanden fratog taleren ordet) Mulder (ELDR). Hr. formand, efter min mening har kommissær Fischler været forudseende, for han har allerede besvaret en række spørgsmål om midtvejsvurderingen og om ændrings- og tillægsbudgettet fra oktober. Jeg har imidlertid et spørgsmål om den efterfølgende periode. I Böge-betænkningen om udvidelsen, som vi vedtog i maj i år, anmodede Parlamentet Kommissionen om at skitsere, hvordan landbrugspolitikken vil se ud efter 2006, og hvilke udgifter den omtrent vil medføre. I midtvejsvurderingen tales der ikke om reformen af mælkekvoterne, men der nævnes nogle valgmuligheder. Hvilke udgifter medfører disse valgmuligheder? Er der inden for rammerne af ændringen af sukkerpolitikken planer i forbindelse med Alt undtagen våben-initiativet, og hvilke udgifter medfører det? Mit næste punkt vedrører budgettet for næste år og også i nogen grad for i år. Parlamentet havde stillet en række ændringsforslag for at undersøge, hvordan vi kan sikre os mod udbrud af smitsomme dyresygdomme, f.eks. mund- og klovsyge, og hvordan der kan stilles flere penge til rådighed for udviklingen af markørvacciner og de dertil hørende testmetoder. Så vidt jeg ved, har Kommissionen endnu ikke gjort nogen anstalter til at starte disse initiativer, og nu er vi næsten i oktober. Der er ganske vist gjort noget forberedende arbejde, men ingen af de to undersøgelser er indledt. Jeg synes, det er en yderst alvorlig sag, at man ca. ni måneder efter vedtagelsen af budgettet endnu ikke har indledt de to undersøgelser, som er så vigtige for offentligheden. Miguélez Ramos (PSE). Jeg vil beskrive den debat om den fælles fiskeripolitik, som finder sted her i dag, som bagvendt eller i hvert fald som "at spænde vognen for hesten". Da Kommissionen ønsker - og det har den givet udtryk for - at den reformerede fælles fiskeripolitik træder i kraft i 2003, anmoder den os om omgående at træffe beslutning om de bevillinger, som reformen, ifølge Kommissionen selv, vil koste: 32 millioner euro, som skal dækkes ved hjælp af fleksibilitetsinstrumentet, til finansiering af den specifikke foranstaltning til ophugning af fartøjer. Problemet er, mine damer og herrer, at Parlamentet endnu ikke har udtalt sig om sagen. Dette ophugningsforslag indebærer, at 28.000 arbejdspladser inden for fiskeriet forsvinder i Europa, det er blevet afvist af hele sektoren, og Parlamentet har anmodet kommissær Fischler om nærmere oplysninger snarest muligt. Kommissionen har været forfærdeligt længe om at stille sine forslag, og de er også delvist følgerne af den forsinkelse. Vi er af den opfattelse, at Kommissionen skulle have baseret sit foreløbige budgetforslag på den beslutning, som Parlamentet vedtog i forbindelse med grønbogen om reformen. I den beslutning afviste vi nedskæringer i flådestøtten, men det, som Kommissionen foreslår, er, at den afskaffes. Hvad angår de udestående forpligtelser til omstrukturering af marokkoflåden, anmoder vi Parlamentet om, at de i overensstemmelse med den vedtagne beslutning inddrages i budgettet. Fischler Hr. formand, ærede parlamentsmedlemmer, jeg vil gerne komme ganske kort - i betragtning af det fremskredne tidspunkt - ind på de spørgsmål, der er blevet rejst her. Jeg vil undlade at tage fat i det seneste spørgsmål fra fru Miguélez Ramos i forbindelse med disse 32 millioner og de 27 millioner endnu en gang. Det behandlede jeg allerede i mit første indlæg. Flere parlamentsmedlemmer har været inde på, at de er modstandere af denne generelle reduktion på 0,8%. Jeg er også modstander af en sådan generel reduktion, og desuden mener jeg, at det helt generelt er en regnskabsmæssig handling og ikke en politisk handling. At lave politik betyder jo egentlig at anvende midler målrettet og ikke bare at anvende den samme benhårde fremgangsmåde over hele linjen. Flere medlemmer har også spurgt, hvorfor der ikke er noget forslag om tobak, om sukker og om mælk i midtvejsevalueringen. Jeg vil gerne minde Dem om, at der pågår en undersøgelse om tobak for øjeblikket, der afsluttes inden årets udgang. Det var planlagt fra begyndelsen - og det har vi også drøftet flere gange her i Parlamentet - at vi skulle udarbejde et forslag til en anden form for markedsordning for tobak til næste år. I øvrigt gør det samme sig gældende for sukker. Det står helt klart, at vores nuværende markedsordning for sukker, især når man tager i betragtning, hvilken virkning Alt undtagen våben-initiativet får efter udløbet af overgangsperioden, ikke kan overleve i sin nuværende form, og at det derfor er nødvendigt med ændringer. Men også her har jeg flere gange bebudet over for Parlamentet, at vi påtænker at foretage ændringerne næste år. Hvad angår mælken, er det i princippet indeholdt i midtvejsevalueringen, og det er også blevet præciseret, at Kommissionen til enhver tid er parat til at fremlægge et lovforslag om tilpasninger inden for markedsordningen for mælk, dog først når det politisk set står klart, at medlemsstaterne er parat til at gå i den ene eller den anden retning. For øjeblikket har vi nemlig inden jordisk chance for bare tilnærmelsesvis at få flertal herfor i Rådet. Derfor giver forslaget om et lovforslag heller ikke særlig meget mening. Hvad angår samfinansieringen - jeg ved, at det er manges yndlingsemne - er dette ikke et passende emne for et årsbudget, men derimod for det næste finansielle overslag. Det er den kontekst, det skal diskuteres i, for det er jo et langt mere vidtrækkende spørgsmål, som ikke berører landbruget alene. I øvrigt vil der under alle omstændigheder indtræde en vis ændring eller udvidelse af samfinansieringen, hvis vi flytter midler fra første til anden søjle, hvis der automatisk er garanteret samfinansiering under den anden søjle. I den forbindelse kan jeg altså kun give alle dem ret, der har refereret til gårsdagens artikel i Financial Times, for heri konstateres det godt nok på den ene side, at den fælles landbrugspolitik er bedre end sit rygte - en prædiken, jeg holder ca. en gang om ugen - men det står på den anden side også klart, at man ønsker en styrkelse af udviklingen af landdistrikterne, at man ønsker bedre kvalitet og større fødevaresikkerhed. Men når det så kommer til den konkrete gennemførelse, må man også sige, hvor pengene til en styrkelse af udviklingen af landdistrikterne skal komme fra. Vi har kun én pengekilde, og det er den første søjle. De, der prøver at snige sig uden om realiteterne, bidrager ikke særlig meget til, at vi kommer videre politisk. I øvrigt vil jeg også gerne sige noget andet angående denne artikel, nemlig at det, sådan som jeg ser på det, er tydeligt, at landbrugspolitikken har ændret sig til det bedre dér, hvor man var parat til at reformere. Hvis man udviser uvilje mod at reformere, gør man hverken landbrugspolitikken eller landmændene en tjeneste. Hvad angår spørgsmålet om en modernisering af flåden, og hvorfor vi blokerer herfor, vil jeg sige, at jeg ikke på nuværende tidspunkt ønsker at indlede nogen debat om en fiskerireform uden grund - vi har rigelig lejlighed til at diskutere disse spørgsmål - men jeg vil gerne minde Dem om, at Kommissionens forslag ikke indeholder noget om bindende ophugning af et bestemt antal skibe i et bestemt segment, i en bestemt medlemsstat, men at vi derimod åbner for nogle muligheder her. Beføjelsen til at træffe beslutninger ligger fortsat hos den pågældende reder, og der er ingen, der bliver dømt til tvangsophugning, heller ikke noget medlemsland. Man skal langt om længe holde op med disse bebrejdelser, fordi det kun bidrager til en fortsat dårlig stemning blandt fiskerne. Her bliver vi virkelig nødt til at tale om realiteterne. Når det siges, at landmændenes indtægter er så stort et problem på grund af det dårlige vejr i Irland, kan jeg forsikre Dem om, at vi også er parat til at hjælpe Irland. Det drejer sig jo ikke primært om forudbetalinger til landbrugspræmier, men især om kvægpræmier. Vi er parat til at overføre forudbetalingerne allerede den 16. oktober, altså den første dag, hvor pengene står til rådighed. Jeg vil sige noget kort vedrørende forskning i dyresygdomme. Forskning skal afvikles inden for forskningsbudgettets rammer. Også forskning i dyresygdomme finder sted inden for forskningsrammeprogrammets rammer og har ikke sit eget budget. Vi må sikre, at vi har fokus på det i forskningen. Det har vi også gjort. Hr. Maat har ret, når han siger, at der ikke kan blive tale om nogen særlig flytning af de finansielle prioriteter i 2003, men vi har et lille ægget-og-hønen-problem på begge områder - landbrug og fiskeri. Den ene side siger: Man kan jo kun opbygge politikken på basis af budgettet, derfor må man først afsætte flere eller andre midler i budgettet, således at man kan vælge en reform, der er baseret på legalitetsprincippet. Den anden side siger: Vi må først vide, hvordan politikken ser ud, og så kan man tale om de nødvendige finansielle midler. Det er også den praksis, man hidtil har fulgt i Parlamentet. Derfor er det vigtigt, at vi nu først tager nogle yderligere reformskridt inden for fiskeriet og landbruget. Så kan man også fastlægge de konkrete beløb i detaljer. For det kan være svært at foretage kalkulationer uden at vide, hvordan politikken ser ud. Pedersen . Hr. formand, medlemmer af Kommissionen, ærede medlemmer af Europa-Parlamentet, på vegne af Rådet har det været meget nyttigt at overvære debatten. Både Parlamentet og Kommissionen har berørt vigtige temaer vedrørende budgettet for 2003, og jeg har noteret mig de forskellige synspunkter, og jeg kan forsikre, at jeg vil viderebringe dem til mine kolleger i Rådet. Jeg vil dog gerne knytte enkelte bemærkninger til et par af de fremkomne indlæg. Rådet er ligesom Europa-Parlamentet særdeles opmærksom på det store overskud på EU's budget, som sidste år udgjorde 15 milliarder EUR. Debatten i dag har peget både på Kommissionens og medlemsstaternes ansvar på dette område, og det kræver opfølgning. Med hensyn til midtvejsevalueringen af landbrugspolitikken vil jeg gerne understrege, at det danske formandskab vil gøre, hvad det kan for at bringe reformforhandlingerne fremad. Et andet vigtigt tema, hvor Rådet og Europa-Parlamentet skal finde fælles løsninger, er oprettelse af den særlige fond til imødegåelse af følgerne af oversvømmelserne i Centraleuropa. I går aftes havde vi en ekstraordinær trilog om dette, og det glæder mig at kunne sige, at Europa-Parlamentet, Kommissionen og Rådet er enige om, at de nødvendige beslutninger og retsakter kan vedtages inden udgangen af oktober. Jeg forventer, at Rådet kan levere sit nødvendige bidrag hertil. Der er allerede nu principiel enighed om at oprette en fond på op til en milliard euro årligt, og det er vigtigt, at EU hurtigst muligt kan optrappe sin hjælp til ofrene for oversvømmelserne i Østrig, Tyskland og de berørte kandidatlande. Min kollega, europaminister Bertel Haarder, fremlagde den 3. september her i plenarsalen resultatet af Rådets første læsning af budgettet for 2003. Ved denne lejlighed fremhævede han de aftaler og de fælles forståelser, der blev resultatet af samrådsmødet den 19. juli. Jeg er meget glad for dette resultat. Det betyder meget for det danske formandskab, at vi har fuld opbakning i Rådet til på et tidligt tidspunkt at drøfte væsentlige emner med Parlamentet. Der blev den 19. juli indgået en aftale om, at den administrative forberedelse af udvidelsen er en hovedprioritet, som institutionerne skal kunne løfte fra nu af og gennem 2003, og jeg vil gerne understrege, at det administrative grundlag for udvidelsen er sikret med aftalen om de administrative udgifter for 2003. Denne tidlige aftale giver desuden institutionerne det bedst mulige planlægningsgrundlag i forbindelse med forberedelsen af udvidelsen. Der har også her i dag været en meget grundig debat om EU's eksterne opgaver. Det er i den forbindelse positivt, at der opnået en fælles forståelse af, at der skal arbejdes for at sikre finansiering af den fælles udenrigs- og sikkerhedspolitik i lyset af væsentlige nye opgaver. En vigtig prioritet i denne forbindelse er, som jeg nævnte indledningsvis, EU's overtagelse af FN's politimission i Bosnien-Hercegovina. Vi er også enige om at søge at nå en aftale om inddragelse af Parlamentet i FUSP-foranstaltningerne inden for traktatens rammer. Det er også et betydeligt resultat, at nødhjælpsreserven til humanitær bistand nu også kan anvendes til civil krisestyring. I juni blev der desuden opnået en fælles forståelse for, at omstrukturering af den spanske og portugisiske fiskerflåde skal finansieres, samt at vækstraten for de samlede betalingsbevillinger skal holdes så lav som muligt. Jeg er naturligvis klar over, at der stadig er et stykke vej igen, inden vi kan indgå en endelig samlet aftale om 2003-budgettet. Dagens debat har bidraget til at tydeliggøre Parlamentets og Kommissionensidéer og holdninger, og jeg er sikker på, at vi kan fortsætte det gode samarbejde mellem institutionerne og i fællesskab finde de nødvendige løsninger, så der i december kan vedtages et budget, der er baseret på en grundig prioritering af EU's midler inden for de finansielle overslag. Hermed kan vi i fællesskab tage de kommende års udfordringer op. Tak for Deres opmærksomhed. Wynn, Terence (PSE) Hr. formand, jeg vil gerne takke alle, for, som jeg sagde til at begynde med, har dette været noget enestående. Vi har aldrig før gjort noget som dette. I det store og hele har det været vellykket. Bevares, der var medlemmer, som blot leverede standardtaler, men der har været en god debat, og vi har fået nogle gode svar. Vi har også fået en del forvirrende svar, specielt med hensyn til den globale sundhedsfond. Jeg vil godt takke alle, der har deltaget, ikke mindst de enkelte kommissærer og fru Schreyer, som har været til stede hele tiden. Jeg vil også godt takke rådsformanden. Under hans formandskab har danskerne flere gange scoret topkarakterer i budgetprocessen, og at sidde her i fire og en halv stiv time er til UG med kryds og slange. Det er aldrig set før. Jeg må også nævne, at hr. Elles' tale, hvor han opremsede PPE-DE Gruppens seks prioriteter, var vældig god. Tre af dem syntes at have mere at gøre med at få de britiske Konservative med på den liste, der er ved at blive udarbejdet, end med budgetstramhed eller budgetmæssig fornuft. Jeg er sikker på, at hr. Elles vil opfatte det i den ånd, det var ment. Alt i alt har det været en god forhandling, og jeg vil godt takke alle, som har deltaget. (Bifald) Formanden. Forhandlingen er afsluttet. Afstemningen finder sted på torsdag kl. 12.00. (Mødet udsat kl. 19.30 og genoptaget kl. 21.00) Skriftlig erklæring (artikel 120) Betænkning af Sjöstedt (A5-0289/2002) Kommissionen kan acceptere over halvdelen af de fremsatte ændringsforslag (35 af 60), som sådan (16) eller delvis eller i princippet (19). ·- Kommissionen kan acceptere ændringsforslag 2, 6, 8, 11, 20, 28, 35, 37, 39, 40, 41, 43, 46, 50, 51 og 55, der forbedrer kvaliteten af det oprindelige forslag markant ved at tilpasse ordlyden til biosikkerhedsprotokollen. ·- Desuden kan ændringsforslag 10, 12, 13, 14, 15, 18, 19, 23, 24, 25, 26, 34, 36, 42, 52 og 54 i princippet accepteres, og 21, 56 og 60 kan delvis accepteres. Disse ændringsforslag tydeliggør vigtige punkter, især vedrørende definitioner, notifikationsprocedurer og offentlighedens adgang til oplysningerne. Der kræves dog nogen omskrivning, især når det gælder ændringsforslag 19, 21 og 52, hvor Kommissionen ville foretrække en ordlyd, der er mere på linje med protokollens, i de tilfælde, hvor der ikke er truffet nogen beslutning fra importpartens side. ·- Kommissionen kan ikke acceptere resten af ændringsforslagene (25), nemlig ændringsforslag 1, 3, 4, 5, 7, 9, 16, 17, 22, 27, 29, 30, 31, 32, 33, 38, 44, 45, 47, 48, 49, 53, 57, 58 og 59. Formanden. Næste punkt på dagsordenen er betænkning (A5-0294/2002) af Bradbourn for Udvalget om Regionalpolitik, Transport og Turisme om forslag til Europa-Parlamentets og Rådets forordning om EF-tilskud til forbedring af godstransportsystemets miljøpræstationer (KOM(2002) 54 - C5-0054/2002 - 2002/0038(COD)). Diamantopoulou Hr. formand, som meddelt i Kommissionens hvidbog om transport af 12. september 2001 sikrer Marco Polo-programmet finansiering fra Fællesskabet til nye internationale transportløsninger, der er et levedygtigt alternativ til vejgodstransport. Mere konkret skal programmet være med til at flytte den forventede stigning i international vejtransport på 12 milliarder tons pr. km pr. år fra overfyldte veje til nærskibsfart, jernbaner og indre vandveje. Programmer kommer i gang i 2003 og fortsætter til 2010. I femårsperioden 2003-2007 foreslår vi et samlet budget på 115 millioner euro. Marco Polo er et ambitiøst og pragmatisk program, der tager sigte på konkret at forbedre service og logistik, når det gælder nærskibsfart, jernbaner og indre vandveje. Samtidig lægger det op til passende overvågning og kontrol, så uacceptabel konkurrenceforvridning på markedet undgås. Marco Polo er dermed mere end blot en fortsættelse af Pact-programmet, der ophørte den 31. december 2001. Med Marco Polo bliver det muligt at medfinansiere projekter, der fører til trafikoverflytning og bedre praksis inden for alle elementer af logistik i forbindelse med nærskibsfart, jernbaner og indre vandveje. Programmet er ikke begrænset til kombineret transport, sådan som Pact var. Marco Polo støtter også aktiviteter, der omfatter lande uden for EU og kandidatlande, ikke mindst ansøgerlande, hvorimod Pact udelukkede dem. Programmet giver desuden industrien klare politiske retningslinjer med hensyn til, hvilke ændringer Fællesskabet ønsker og har brug for på fragtmarkedet. I den forbindelse foreslås finansiering af tre typer projekter: trafikoverflytningsprojekter, katalysatorprojekter og fælles læringsprojekter. Jeg skal kort beskrive disse. Trafikoverflytningsprojekter omfatter opstartsstøtte til nye, alternative godstransportformer. Katalysatorprojekter er også tidsbegrænsede og bør føre til levedygtige alternative godstransportformer. Projekterne er imidlertid mere ambitiøse end trafikoverflytningsprojekterne. De tager sigte på at ændre den måde, alternativ godstransport foregår på i Europa. Fælles læringsprojekter går ud på at forbedre samarbejdet og udveksle knowhow inden for en stadig mere kompleks transport- og logistikbranche. Med henblik på at opnå en reel værdiforøgelse i Europa foreslår Kommissionen, at man kun støtter projekter, der har en væsentlig indvirkning på markedet, det vil i praksis sige tilstrækkeligt store kontrakter. Jeg har således skitseret Kommissionens målsætning med at etablere programmet, og jeg ser meget frem til forhandlingen. Bradbourn (PPE-DE) Hr. formand, jeg vil gerne takke kommissæren for hendes indledende bemærkninger om de generelle mål for Kommissionens forslag. Jeg har flere vigtige ting at sige om min betænkning vedrørende Marco Polo-programmet. For det første skal programmet sikre en rimelig balance. Det ville i høj grad være imod hensigten, hvis virksomhederne udsættes for endnu mere bureaukrati, selv om der er behov for en effektiv undersøgelse af, hvordan pengene bruges, og hvor effektivt programmet egentlig er. Dernæst mener jeg som ordfører, at det er afgørende, at programmet forbliver markedsdrevet. Det er en rigtig god mulighed for at vise, at EU er parat til at hjælp virksomhederne og ikke spænde ben for dem, som vi så ofte beskyldes for. Jeg glæder mig især over udvalgets beslutning om at sænke grænseværdierne. Det er noget, jeg har kæmpet indædt for, ikke blot på vegne af utallige små og mellemstore virksomheder i min egen region, men også for små og mellemstore virksomheder generelt. Hvis ikke grænseværdierne var lave, ville disse virksomheder helt gå glip af en finansieringsmulighed, der skal hjælpe dem med at nå målene for programmet. Med de foreslåede nye grænseværdier kan virksomhederne arbejde sammen eller alene om at komme med nyskabende projekter, der kan blive til gavn for branchen som helhed. Fastholdelse af de oprindelige grænseværdier ville betyde, at EU endnu en gang tilsidesatte de små virksomheder og - jævnfør kommissærens egne bemærkninger - kun interesserede sig for ordninger, der ser flotte ud på papiret. Det er bare ikke til gavn for dem, der betaler for ordningerne, nemlig skatteyderne. For at fremme de umiddelbare mål for Marco Polo-programmet - forbedring af godstransportsystemets miljøpræstationer og mindskelse af trafikpropperne på vejene, omend i beskedent omfang - er denne sænkelse af grænseværdierne for tilskud afgørende. En anden glædelig tilføjelse til betænkningen og en, som går godt i spænd med sænkningen af grænseværdierne, er de forenklede definitioner. Det lyder måske ikke af meget for os, der har arbejdet med betænkningen siden marts, men for de i forvejen overbebyrdede ledere af godstransportvirksomheder i hele Europa vil det være en stor hjælp ved ansøgning om støtte til projekter. Disse definitioner kan faktisk godt være den afgørende faktor for, om virksomhederne ikke rigtig forstår systemet - og derfor ikke ulejliger sig med at ansøge - eller om de små og mellemstore virksomheder med selvtillid henvender sig til Kommissionen med deres egne nyskabende projekter. Til sidst skal jeg understrege et af hovedformålene med forslaget, nemlig fjernelse af flaskehalse. Jeg er enig med Kommissionen i, at trafikpropper er en trussel både mod miljøet og mod hele godstransportsektoren. Det er derfor vigtigt, at vi finder praktiske løsninger, der kan mindske flaskehalsproblemerne, især ved havnebyer. For at vende tilbage til noget af det, jeg allerede har sagt, så tror jeg også, en sænkning af grænseværdierne og forenkling af definitionerne er på sin plads her. Det ville være forkert at udlede, at flaskehalse kun kan afhjælpes gennem store projekter. Jeg mener, at nyskabende projekter på mindre plan kan være lige så praktisk anvendelige - måske endnu mere anvendelige - end projekter til mange millioner euro. På grundlag af det endelige resultat af betænkningen i udvalget gentager jeg derfor, at der er behov for en åben tilgang - guleroden frem for stokken - der skal fremme erhvervslivets deltagelse. Succesen er i høj grad afhængig af, om virksomhederne kommer frem med deres egne idéer og ikke dem, som lovgivningen trækker ned over hovedet på dem. Jeg anbefaler betænkningen. Dover (PPE-DE) Hr. formand, jeg går varmt ind for dette program. Hr. Bradbourn er kommet med nogle yderst fornuftige forslag og har en fornemmelse for behovene hos den rejsende offentlighed, ikke mindst bilister, der forsinkes af tunge godskøretøjer. Jeg glæder mig over hele Marco Polo-programmet, som er hårdt tiltrængt, hvis trafikpropperne skal mindskes. Jeg er uddannet civilingeniør. Jeg sad i trafikudvalget i det britiske underhus i otte år, så jeg ved kun alt for godt fra mine mange rejser mellem London og min hjemegn i det nordvestlige England, hvor svært det er at gøre noget ved problemet. Jeg glæder mig over, at programmet opfordrer til nye initiativer, der skal sikre, at trafikken gradvis ledes til trafikknudepunkter, ved brug af lysdioder osv. Sådanne ordninger er billige, men yderst effektive og helt nødvendige. Vi skal sikre, at ordningen overvåges på passende vis. Det er idéen bag Budgetudvalgets holdning. Vi understreger, at der halvvejs gennem perioden frem til år 2010 bør være en grundig revision og undersøgelse af, hvad der er opnået. Jeg er helt enig med hr. Bradbourn i, at vi ikke kun skal gå efter store ordninger, for ude i logistikvirksomhederne - som i øvrigt gør en glimrende indsats rundt om i landet og i alle EU-medlemsstater - er der masser af idéer, der venter på at blive ført ud i livet. Der kan ske store forbedringer på dette område. Jeg forstår, at Rådet er ivrig efter at skære ned på de midler, der er til rådighed for projektet. Hvis det sker, håber jeg blot, at vi halvvejs gennem projektet kan godtgøre, at vi virkelig får valuta for pengene, og at budgettet bør hæves. Tak til alle, der er involveret i denne meget fremadrettede ordning. Vatanen (PPE-DE). Hr. formand, kære kolleger, jeg vil først takke hr. Bradbourn for hans fremragende arbejde og betænkning. Formålet med Marco Polo-programmet er at sænke trafikkens samfundsmæssige omkostninger, og denne grundlæggende idé og dette formål fortjener naturligvis al mulig støtte. Der er et gammelt ordsprog, der lyder "ikke alt det, der glimrer, er guld". Desværre ser jeg Marco Polo som en del af Kommissionens forsøg på med magt at omlægge trafikken fra vej til jernbane. Derfor er jeg ikke enig med Kommissionens forslag i hvidbogen om, at fordelingen mellem de forskellige transportformer skal fastholdes og fastfryses på det nuværende niveau indtil 2010. Det er ikke en naturlig udvikling, for vi skyder ved siden af målet. Det er rigtigt, at vejtransport forårsager megen trængsel og forurening, men det skyldes, at der ganske enkelt ikke findes andre transportformer, der er lige så gode. Godstransporten er tvunget ud på vejene, fordi det er den mest effektive løsning. Det er den hurtigste, mest fleksible og, vigtigst af alt, den billigste transportform for slutbrugeren. EU-borgerne betaler til transportområdet, og hvis det ikke fungerer effektivt og billigt i EU, kommer vi alle til at lide under følgerne. Tro mig, de mennesker, der lider mest, er faktisk de mennesker, der ikke har noget alternativ. Dem med de færreste midler. Vi skal skabe gode incitamenter for forskellige transportformer og vurdere de generelle omkostninger, fordele og ulemper for samfundet som helhed. Hvis vi bruger den fremgangsmåde, er det lige meget, om andelen af vejtrafik udgør 1% eller 100%. Vi har behov for tilstrækkelige investeringer i hele transportinfrastrukturen, men EU kan ikke alene være hovedansvarlig for finansieringen, da vi ikke er en pengemaskine. Selv om Kommissionens idé desværre bygger på et lidt forkert grundlag, er der også flere positive sider ved Marco Polo-programmet. De forskellige transportformers interoperabilitet, hvor vi samlet set får noget, der fungerer godt, er væsentlig. Vi skal hele tiden huske på, at det er skatteydernes penge, vi bruger, og at vi skal bruge dem så effektivt som muligt og i hvert fald ikke på nogen populistisk måde. Jeg vil gerne gentage, at det ikke bør være målet at mindske vejtransporten, men snarere at mindske dens negative følger. Hvis en patient er syg, kurerer man i hvert fald ikke patienten ved at dræbe denne, men ved at give patienten den rette medicin. Stockmann (PSE). Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, Marco Polo er et velgennemtænkt instrument, der er udviklet til at fremme omlægningen af godstransport på vej til mere miljøvenlige transportformer, også på internationalt plan. Det er et praktisk instrument, som vil hjælpe os til at nå vores mål for transportpolitikken, nemlig, som De ved, at stabilisere fordelingen mellem transportformerne på 1998-niveauet, eller fastholde den på samme niveau. Det vil forhåbentlig være klar allerede fra næste år. De andre foranstaltninger, som er indeholdt i hvidbogen, f.eks. den første jernbanepakke, som vi allerede har godkendt, og den anden jernbanepakke, som vi arbejder på i øjeblikket, og som vedrører krydsfinansiering fra vej til jernbane, afgifter for lastbiler og internalisering af eksterne omkostninger, vil kun have effekt på lang sigt eller tidligst på mellemlang sigt, hvis vi virkelig får dem op at køre. Kommissionens tre handlingsforslag i programmet er tydeligvis inspireret af Kommissionens erfaringer med Pact. Det var jo også et meget vellykket program, der opnåede gode resultater genenm flere år, selv om fokus nu er en smule anderledes. Selv om vi har flere penge nu end under Pact-programmet, er udfordringen også større, og derfor skal vi sikre, at programmets rammer er klart afgrænset. I Udvalget om Regionalpolitik, Transport og Turisme lykkedes det os stort set i samarbejdet om en fornuftig transportpolitik at identificere instrumentets hovedfokus. I plenarforsamlingen er vi derimod nødt til at samarbejde for at afværge to forsøg på at svække handlingsprogrammets effekt ved at udvide det. Det første er et forslag om at udvide rammerne til at omfatte intermodal transport. Min gruppe kan ikke støtte ordførerens ændringsforslag 8, 10 og 12, fordi de igen er et indirekte forsøg på at støtte vejgodstransporten. Jeg har ikke noget imod intermodalitet, men det er ikke formålet i denne omgang. Det handler først og fremmest om overflytning af trafik. Dernæst skal vi afvise en udvidelse af rammerne for tiltag i forbindelse med forebyggelse af transport. Min gruppe støtter ikke ændringsforslagene fra De Grønne, som har til hensigt at indføre yderligere foranstaltninger til forebyggelse af trafik under dette stramme budget. Jeg støtter gerne et nyt program til forebyggelse af transport, men at tage det med her er at overbebyrde programmet, og når alt kommer til alt ønsker vi jo en strategisk gennemførelse. Mindre er i den her forbindelse lig med mere! I Udvalget om Regionalpolitik, Transport og Turisme blev vi enige om, at der ikke må forekomme konkurrenceforvridning mellem de miljømæssigt acceptable transportformer. Vi har sænket minimumstærsklerne for tilskud til initiativer, som ordføreren har forklaret. Vi har vurderet, at der skal ydes støtte til samarbejdet mellem aktører, der er involveret i grænseoverskridende trafikprojekter, f.eks. korridorkonferencer, og vi ønsker, at en øgning af budgettet tages op til fornyet overvejelse som led i midtvejsevalueringen. Jeg håber, at Rådet og Kommissionen vil reagere hurtigt på vores idéer, så programmet kan sættes i gang næste år, fordi det stigende problem med vejgodstransport betyder, at vi ikke har råd til forsinkelser. Pohjamo (ELDR). Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, på vegne af min gruppe vil jeg gerne takke ordføreren, hr. Bradbourn, for hans omfattende arbejde. Behovet for at forbedre godstransportsystemet, hvad angår miljøet, er særdeles vigtigt, i betragtning af at trafikken fortsat stiger. EU's udvidelse vil også medføre nye udfordringer, eftersom transportruterne bliver længere. Min gruppe støtter Marco Polo-programmet og er tilfreds med udvalgets forslag. EU kan tilføre dette område mere værdi ved at støtte innovative projekter om ny teknologi. Programmet bør omfatte alle former for transport. Transportkæder, der involverer vejtransport, skal også medtages. Hvis et projekt, der omfatter vejtransportselskaber, er godt, skal det være muligt at søge om støtte til projektet. Målet må være at erstatte forurenende transportformer med mere miljøvenlige transportløsninger. Det er efter min mening vigtigt, at vi får mulighed for at støtte tiltag til forbedringer af den nuværende situation. Ofte kan forbedringer gennemføres via bedre cost-benefit-forhold i stedet for at påbegynde et helt nyt projekt. Ved udelukkende at koncentrere os om nye projekter risikerer vi reelt at skabe konkurrenceforvridning i forhold til tidligere projekter. Det er rigtigt, at forordningen skal indeholde en selvstændig angivelse af søtransport og bevare referencen til "sejlende motorveje". Formuleringen "sejlende motorveje" nævnes også som en selvstændig angivelse i hvidbogen om transport, og derfor er det kun naturligt, at den også medtages i forordningen. Som ordføreren nævnte, er tærskelværdierne for alle former for tiltag i Kommissionens forslag alt for høje. Tærskelværdierne for projekter til overflytning af trafik, katalysatorprojekter og fælles læringsprojekter skal, som Kommissionen foreslår, halveres. Parlamentets ændringsforslag ændrer ikke væsentligt på de vigtigste områder, men præciserer visse punkter i Kommissionens forslag. Vi støtter ændringsforslag 29, som De Grønne har stillet, samt andre ændringsforslag, der sigter mod at forhindre og mindske unødig trafik. Budgettet for programmet er forholdsvis beskedent og målsætningerne meget ambitiøse. Vi mener imidlertid, at det er vigtigt at opstille så ambitiøse mål som muligt. Vi håber, at Marco Polo-programmet på lang sigt vil vise sig at være en succes og tiltrække yderligere midler. Vi skal således undersøge mulighederne for yderligere finansiering af væsentlige infrastrukturprojekter, der udgør et supplement til det europæiske trafiknetværk. Ortuondo Larrea (Verts/ALE). Hr. formand, fru kommissær, alle er bekendt med den aktuelle overbelastning af de europæiske veje og de store eksterne omkostninger ved godstransport ad disse veje, f.eks. ulykker, støj, forurening, klimapåvirkninger, oprettelse og vedligeholdelse af infrastrukturer osv. Men det er ikke noget i sammenligning med de dystre forudsigelser om, hvad fremtiden kan bringe, hvis vi ikke træffer foranstaltninger for at bremse disse trusler. Det skønnes, at den samlede vejgodstrafik i Unionen vil stige med 50% frem til 2010, hvilket - som kommissæren så rigtigt har sagt - svarer til 12 milliarder ton pr. km årligt, og det er klart, at hverken de transeuropæiske net eller vores miljø vil kunne klare den voldsomme virkning af denne vækst. Derfor er vi nødt til at træffe foranstaltninger, som i stedet for at påvirke vores økonomiske vækst og vores fremskridt garanterer deres bæredygtighed. Marco Polo-programmet er et helt uundværligt instrument, men vi bør anvende det rigtigt. På grund af de begrænsede ressourcer der er til rådighed for dette finansieringsinstrument, skal dets støtte udelukkende være rettet mod overflytning af den størst mulige mængde gods fra vejtransport til andre transportformer, som er mere miljøvenlige og giver færre eksterne omkostninger, det vil sige nærsøfart, bane og indre vandveje. Der er ikke andet for end at ofre den rene intermodalitet mellem sidstnævnte alternativer, hvis den ikke opfylder det vigtigste, som er at vejene aflastes. Samtidig skal vi, ud over at udvise fælles politisk vilje, hvad angår grænseoverskridende projekter, forebygge og mindske transportbehovet. Det er nødvendigt at kontrollere emballeringssystemerne, industrilogistikken, organiseringen af produktionskæder osv. for at forhindre, at råvarer, halvfabrikata og færdigvarer transporteres længere end højst nødvendigt. Derfor skal virksomhederne føre regnskab med ikke bare transportudgifterne, men også deres eksterne omkostninger baseret på et fornuftigt skøn. Kun på den måde kan man opnå en generel bevidstgørelse, som kan føre til en organisatorisk omstrukturering og en begrænsning af transportbehovet. Van Dam (EDD). Hr. formand, konsekvenserne af die Wende i den nederlandske politik begynder langsomt at tage form. På transportområdet giver det bestemt ikke anledning til glæde. Transport ad landevej indtager en central plads i den nye nederlandske regerings planer. Jernbanen har fået en hård medfart i investeringsplanerne, og det gælder i endnu højere grad for transport ad indre vandveje. Efter vores mening bidrager en sådan holdning ikke til et transportsystem, som kan stå sin prøve. Omfattende investeringer i infrastruktur til fordel for transport ad landevej vil ikke blot fremme udbuddet, men også efterspørgslen. Alt i alt betyder dette, at de eksisterende problemer ikke løses. Derfor bifalder vi initiativer som Pact-programmet og Marco Polo-programmet som incitamenter, der tilskynder til investeringer - både i forskning, udvikling og drift - i virkelige løsninger og alternativer til (problemerne med) transport ad landevej. At vi er begejstrede over Marco Polo-programmet, betyder ikke, at vi ikke har et par kommentarer til det. Ikke blot alternative transportformer fortjener incitamenter. Også initiativer inden for transport ad landevej, som fører til en reduktion af antallet af kørte kilometer, bør modtage støtte fra Marco Polo-programmet. Desuden skal programmet tilpasses situationen i sektoren eller sektorerne. Store projekter har måske en større virkning, men i betragtning af omfanget af størstedelen af virksomhederne er det spørgsmålet, om sådanne projekter vil komme i gang i store antal. For at nå hele sektoren skal tærsklerne for subsidier nedsættes, mens det nuværende budget opretholdes. Denne nedsættelse af tærsklerne for subsidier er også vigtig for udvidelsen af eksisterende bæredygtige transporttjenester. Udvidelse af kapacitet har jo en næsten identisk virkning på transportstrømmene, mens udgifterne vil være lavere end ved oprettelsen af en ny tjeneste. Til sidst har jeg en bemærkning om dette programs følger for de forskellige sektorer indbyrdes. Det forekommer mig at være uundgåeligt, at subsidier til en bestemt transportsektor påvirker de indbyrdes forhold mellem sektorerne. Efter min mening er de betingelser, som Transportudvalget har stillet for faktisk støtte, berettigede og logiske. Subsidier må ikke føre til virkninger, som går imod EU's interesser, navnlig EU's politik. Desuden er det ikke ønskværdigt, at subsidier fører til en forskydning af lasten mellem jernbane, nærsøfart og sejlads ad indre vandveje. Kort sagt, hr. formand, er vi stort set tilfredse med forslaget, som det nu foreligger, og vi vil derfor støtte det. Jeg håber, at vores regeringer også gør det. Rack (PPE-DE). Hr. formand, Kommissionens forslag til Europa-Parlamentets og Rådets forordning om EF-tilskud til forbedring af godstransportsystemets miljøpræstationer fortjener stor ros. Der er imidlertid også en hel del at kritisere. Målsætningen er positiv. I fremtiden vil mere godstransport blive flyttet fra vej til andre, mere miljøvenlige transportformer. Ideelt set vil det bremse den vækst i vejgodstransporten, der vil komme i forbindelse med EU's udvidelse. For mit land, Østrig, er dette uden tvivl et grundlæggende politisk spørgsmål. De instrumenter, vi har til rådighed for at opnå målsætningen, er også følsomme. Det gælder f.eks. opstartstøtte til nye, alternative godstransportformer, der også skal være økonomisk bæredygtig på mellemlang sigt, støtte til lancering af godstrafikforbindelser eller -faciliteter af strategisk europæisk interesse og fælles læringsprojekter for at stimulere højere grad af samarbejde inden for godslogistik. Vi skal samarbejde for at blive stærke i stedet for at modarbejde hinanden og være imod fornyelse. De enkelte ændringsforslag, som Europa-Parlamentet har stillet i Bradbourn-betænkningen, er også gode. Jeg ønsker særligt at fremhæve tærskelværdien for tilskud til fordel for små og mellemstore virksomheder. Det er også så langt som rosen går. Alle foranstaltningerne, som i bogstavelig forstand skal sættes på skinner, har længe været påkrævet. Vi har alt for længe talt om mere miljøvenlige transportformer uden at iværksætte passende tiltag. Derfor kan det ikke komme bag på os, at der er trængsel på vejene, mens jernbaner og indre vandveje i et stykke tid ikke har haft den mængde trafik, de burde og kan oppebære. Der kan sættes spørgsmålstegn ved de tildelte midler. Det kan godt være, at 115 millioner euro er mange penge, men de er fordelt over fem år, og med Marco Polo-programmet ændres situationen for ovennævnte foranstaltninger endnu en gang. Sidst men ikke mindst vil jeg påpege endnu en alvorlig mangel på EU-niveau. Med den måde EU formulerer sine lovtekster på, vil borgerne aldrig forstå os. Med tanke på dette vil jeg citere fra betragtning 5 som ændret af Europa-Parlamentet "Marco Polo-programmet omfatter tre projekttyper: 1) trafikoverflytningsprojekter, som bør fokusere på at få overflyttet så meget gods som muligt fra vej til mere miljøvenlige transportformer såsom nærsøfart, baner og vandveje under de nuværende markedsvilkår; disse projekter må ikke føre til en overflytning af godstransportstrømme mellem jernbane, nærsøfart og indre vandveje indbyrdes, medmindre vejgodstrafikkens andel i transportkæden derved nedbringes væsentligt." Er der nogen her i Parlamentet, der forstå denne formulering? Jeg synes, den er tung, selv når jeg læser teksten! Watts (PSE). Hr. formand, jeg hilser Marco Polo velkommen, i princippet og i praksis. Dets forgænger, Pact, var meget populært hos både den offentlige og den private sektor i Det Forenede Kongerige. Jeg er sikker på, at Marco Polo-programmet bliver endnu mere populært. Jeg vil også godt takke ordføreren, der har sikret, at Marco Polo bliver endnu mere erhvervsvenligt, end Pact var. Jeg er enig med kommissæren i, at det er vigtigt, at hovedformålet med Marco Polo holdes for øje, det vil sige fremme af trafikoverflytning. Hvorfor skal vi gøre det? For det første skal vi tage hånd om forureningsproblemerne. Transport er den hurtigst voksende kilde til drivhusgasser i Europa. For det andet skal vi gøre noget ved trafikpropperne. Vi skal f.eks. have hyppige langdistancetransporter væk fra vejene og over på jernbanerne, hvor de hører til. Der er tydeligvis brug for handling på EU-plan, ikke blot på lokalt plan. Kun ved at opfordre de 15 jernbaneselskaber til at arbejde sammen kan vi få fjernet nogle af de kunstige nationale hindringer for fri bevægelse. Der er brug for at opmuntre til større brug af vores havne, have og indre vandveje. 40% af al fragt foregår allerede pr. skib. På dette område kan vi - og takket være Marco Polo vil vi - se større vækst. Marco Polo vil gøre en forskel her. Sidst, men ikke mindst, skal vi ikke lade os forføre af vores egne ord. Marco Polo er et positivt træk, men alene er det på ingen måde nok. PSE-Gruppen opfordrer kommissæren til at fremme flere projekter som dette og opfordre medlemsstaterne til selv at tage deres del af ansvaret for at fremme transportoverflytning i langt højere grad og på mere gennemgribende vis, end vi har set tidligere. Vermeer (ELDR). Hr. formand, jeg glæder mig over hr. Bradbourns betænkning. Han kan bestemt regne med min stemme på plenarmødet i morgen. Jeg støtter især hans opfattelse af, at trafikoverflytning ikke må være programmets eneste mål. Programmet skal også sørge for nedbringelse af trængslen på vejene, lavere tærskler og større tilgængelighed. Marco Polo-programmets mål skal faktisk udvides, således at programmet også kan bidrage til at søge og udvikle flere bæredygtige transportsystemer. Denne indfaldsvinkel værdsætter jeg derfor. Bæredygtige transportsystemer kan ikke kun opnås gennem trafikoverflytningsprojekter. Vi må udvide disse projekter til også at omfatte andre transportformer, inklusive ikke blot transport ad indre vandveje, men også nærsøfart og selvfølgelig transport med jernbane. Landevejene er stadig af afgørende betydning, med en nedbringelse af trafiktætheden og en mere effektiv udnyttelse af dem. Dette er særdeles vigtigt. Det fører mig videre til næste punkt, nemlig besparelser inden for transporten. Jeg er glad for De Grønnes ændringsforslag, som jeg vil støtte. Der kan opnås en del besparelser gennem transportbesparelsesteknikker. Disse fortjener at blive undersøgt inden for rammerne af Marco Polo-programmet. Også undgåelse af transport er et vigtigt punkt. Min indvending er, at der kun er stillet temmelig begrænsede midler til rådighed for fem år. 150 millioner euro er allerede nævnt, og det er jo meget lidt til at følge Pact-programmet op, som allerede var en succes. Jeg havde forventet, at budgettet ville være højere, og måske vil det vise sig, at det også er nødvendigt. Endvidere er det nødvendigt, at medlemsstaterne selv gør en indsats, og at der gøres noget for at løse problemer, således at der igen kommer nye muligheder for økonomien. Jeg håber, at Kommissionen sørger for en god kommunikation med samfundet, således at det er muligt at benytte de muligheder, som tilbydes. Dhaene (Verts/ALE). Hr. formand, kære nye kolleger, jeg vil gå lige til sagen. Lastbiler er mest miljøvenlige, når de ikke kører. Vi må derfor arbejde mere på forebyggelse af transport. Marco Polo-programmet omhandler kun anden transport, ikke mindre transport. Et program som Marco Polo skal være mere ambitiøst end det nuværende udkast. Denne ambition skal derfor også omsættes i projekter, som tager sigte på at forebygge transport. EU's målsætning er økonomisk vækst hvert år. Denne økonomiske vækst går imidlertid hånd i hånd med voksende efterspørgsel efter transport. Hvad værre, denne efterspørgsel efter transport er nu endda større end den økonomiske vækst. Forbindelsen mellem økonomisk vækst og vækst inden for transport er dramatisk på forskellige områder. Den europæiske økonomi bliver på den måde stadig mindre effektiv på transportområdet. Vi kører stadig flere kilometer for at opnå samme økonomiske resultater, oven i købet med flere bilkøer og ulykker. For det andet koster den pludselige stigning i antallet af kørte kilometer enormt mange fossile brændstoffer og forårsager økologisk og samfundsmæssig skade. Ordførerens bemærkninger om den tvivlsomme beregning af de eksterne omkostninger og vejtransportens stigende økoeffektivitet kan jeg ikke tilslutte mig. Individuelle lastbiler klarer sig faktisk bedre, men de kører stadig mere. Denne stigning i antallet af kørte kilometer ophæver den fordel, som den energibesparende og rene motor frembyder. Transport skal undgås, og økonomisk vækst skal kobles fra væksten i transport. Vi anbefaler derfor, at projekter, som tager sigte på forebyggelse af transport, også får muligheder inden for et program som Marco Polo og ikke på forhånd udelukkes. Marco Polo er et meget vigtigt projekt for os. Marco Polo må godt blive mere ambitiøst, og skal derfor også frembyde muligheder for projekter, hvormed transport undgås. Det er den virkelige fornyelse. Titford (EDD). Hr. formand, erfaring har lært mig, at når bureaukrater og politikere begynder at anvende jargon, skal borgerne holde godt fast i tegnebogen. Hvordan skal man opfatte det, når man hører at et af målene for Marco Polo-programmet er at bevare modulrepetitionen for godstransport på 1998-niveauet ved at fremme en transportoverflytning fra vejtransport til andre transportformer? En anden perle var overskriften "optimism in infrastructure capacity and logistical concepts" (optimisme i infrastrukturkapacitet og logistiske begreber). Den slags indholdsløst volapyk siger den almindelige borger i Europa lige så meget som en tekst på sanskrit. Kommissionen må lære at forstå, at gennemsigtighed ikke er et spørgsmål om blot at lægge alt ud på nettet. Det handler om at anvende et klart, jargonfrit sprog, som almindelige mennesker kan forstå. Hvad angår det væsentlige spørgsmål om at mindske trafikpropperne og forbedre transportsystemets miljøpræstation, så noterer jeg mig, at dette ambitiøse mål finansieres med noget i retning af 115 millioner euro over 5 år. Skal de blot 23 millioner euro om året fordeles mellem 15 medlemsstater i hele Europa - eller taler vi om 25 medlemsstater? Helt ærligt, selv om Kommissionens finansielle instrument var nok til at nå dette mål - og jeg deler hr. Bradbourns skepsis på dette område - ville de tildelte midler være en dråbe i havet. Som altid er EU's ambitioner større end vores lommer. Det er problemets kerne. De penge, der bruges, tilhører Europas skatteborgere, de trækkes fra de nationale regeringer, der hver især har sine egne problemer. Som altid leder Kommissionen efter et europæisk problem, der ikke findes på europæisk plan, og gør derefter ikke noget ved det. Hr. Bradbourns trafiklysløsning er dog næppe det rigtige. Problemet i det østlige England, hvor jeg kommer fra, er, at vi hverken har ordentlige veje eller jernbaner. Men en forbedring af infrastrukturen i min del af England ville alene koste mere, end der er afsat til hele ordningen. Med det patetiske svar, Kommissionen kommer med, og i betragtning af at Parlamentet ikke har nogen bedre løsninger, ville det være bedre at overlade transportforbedringer til de nationale regeringer. Den britiske regering er fuldt ud i stand til selv at forkludre sin transportpolitik uden indblanding fra Kommissionen med dens jargon. Scallon (PPE-DE). Hr. formand, jeg glæder mig over dette program, der skal flytte godstransport fra vejene til nærskibsfarten, de indre vandveje og jernbanerne, og over målsætningen om at godstransporten på vejene skal holdes på det nuværende niveau frem til 2010. Jeg glæder mig især over den lavere grænseværdi for støtte og de forenklede definitioner. Disse tiltag er af væsentlig betydning for små og mellemstore virksomheder. I den forbindelse håber jeg ikke, at Kommissionens mål om at finansiere store projekter, som er forståeligt nok, betyder, at man udelukker mindre projekter, som nok snarere vil være placeret i små, perifere medlemsstater, som ikke desto mindre har stort behov for hjælp og støtte på dette område. Jeg tænker i denne forbindelse på mit eget land med dets ringe vej-, jernbane- og vandvejsinfrastruktur. Irland slås med både sikkerhedsproblemer, trafikpropper og beskadigelse af miljøet. Jeg hilser programmet velkommen, men små, nyskabende projekter, der fortjener støtte, må ikke udelukkes. De Rossa (PSE). Hr. formand, jeg hilser dette fremragende initiativ velkommen. Vi skal så vidt muligt sikre, at godstransport flyttes fra vores veje til alternative transportformer. Irland har i høj grad nydt godt af EU-midler til udvikling af vej- og jernbaneinfrastrukturen. Landet modtager for tiden penge til at udvikle et nyt sporvognssystem i Dublin og en tunnel, der kan føre godstransport fra den nordlige del af byen - motorvej M50 i lufthavnsområdet - til havneområdet, så unødvendig trafik gennem byens gader undgås. Jeg vil godt nævne et alvorligt problem i forbindelse med færdiggørelsen af M50 i området Carrickmines i Dublin. Der er givet ca. 74 millioner euro til dette projekt. En vurdering af virkninger på miljøet, som har været en betingelse for at få EU-støtte, har vist sig at være behæftet med alvorlige fejl. Den identificerede ikke et internationalt betydningsfuldt arkæologisk område, Carrickmines Castle, som bl.a. indeholder resterne af en normannisk borg fra det 13. århundrede. Som planerne ser ud nu, vil motorvejen begrave dette sted, inden der er udført arkæologiske undersøgelser. Det er ikke rimeligt, at europæiske skatteyderes penge skal bruges til at ødelægge vores arv på denne måde. Det er ikke blot en irsk arv, men en europæisk arv. Jeg opfordrer Kommissionen til straks at gribe ind, så opførelsen af vejen standses, indtil der er gennemført en fuldstændig undersøgelse af, hvorfor miljøvurderingen ikke identificerede dette arkæologiske område, når det blev identificeret af en statsstøttet organisation, An Foras Forbartha, i 1983. Det er en vigtig sag, som Kommissionen bør betragte som en hastesag. Peijs (PPE-DE). Hr. formand, jeg glæder mig meget over kommissionsforslaget om Marco Polo-programmet, som skal medvirke til, at mere gods overflyttes fra vejene til først og fremmest nærsøfart og sejlads ad indre vandveje og snart også til jernbaner. I øjeblikket foreligger hvidbogen i Parlamentet, og hvis der er noget, som alle er enige om, er det, at der må ske noget for at forhindre, at trafikken bryder helt sammen. Kværulanter kritiserer os for at gribe ind i markedets frie funktion på en uacceptabel måde, men det virker lidt latterligt, når man ser på, hvilket beløb det drejer sig om. Som om dette lille beløb ville betyde noget for markedets funktion! Lad os være realistiske. Hvis vi med Marco Polo kan få de pågældende sektorer til at tænke noget mere kreativt over, hvordan gods transporteres fra A til B, bliver vi meget glade. Vejtransporten behøver altså ikke være bange for at miste kunder. Tværtimod vil sektoren inden for et år ønske, at mere gods overflyttes til andre transportformer for at opretholde mobiliteten og formindske trængslen på vejene. Hvad angår ændringsforslagene, har vi gjort, hvad vi kunne for at bibeholde programmet, men alligevel sikre, at også små investorer imødekommes i programmet. Parlamentet vil give de pågældende sektorer et klart signal. Vi vil meget gerne hjælpe med at fjerne hindringer for at fremme overflytning af varestrømme. Vi vil ikke pålægge nogen forpligtelser, men vi forventer, at sektorerne udviser sund fornuft, for hvis vi intet foretager os, fører det til stilstand og et stort tab af dynamik og konkurrenceevne. De sektorer, som jeg har talt med, opfatter også programmet på den måde og sætter pris på denne gestus. Jernbanetransporten må efter min opfattelse gøre sig større bestræbelser og arbejde mindre bureaukratisk og mere kundevenligt. Hvis det ikke sker, er jeg bange for, at borgerne og regeringerne ikke er rede til at investere i nye eller moderne jernbaner. Ser De allerede forbedringer, fru kommissær? Det gør jeg ikke. Jeg vil gerne sige til Rådet, at jeg ikke forstår, hvorfor det ønsker at nedskære midlerne til programmet. Europa vil gøre sig fuldstændig latterligt. Flere penge ville være et mere nærliggende forslag. Diamantopoulou Hr. formand, jeg vil godt takke Parlamentet for et fremragende stykke arbejde med Kommissionens forslag, som det fremgår af betænkningen fra Udvalget om Regionalpolitik, Transport og Turisme og udtalelsen fra Budgetudvalget. Jeg glæder mig meget over, at Kommissionen og Parlamentet har stort set samme vision om, hvordan vi aktivt kan fremme bæredygtig transport. Især glæder det mig at se, at Parlamentet støtter Kommissionen med hensyn til programmets overordnede budget. Som De sikkert ved, er det genstand for diskussion i Rådet. Rådet vil muligvis foreslå, at beløbet sænkes. Det kan betyde, at uforholdsmæssigt mange gode forslag må afvises, eller at selve målet for Marco Polo sættes over styr. Med hensyn til de stillede ændringsforslag kommer det næppe som nogen overraskelse, at Kommissionen kan acceptere en stor del af dem, eventuelt med en anden formulering eller endda uændret, i det omfang de forbedrer eller tydeliggør Kommissionens tekster. Der er dog nogle ændringsforslag, som efter vores opfattelse ikke ville fremme de overordnede mål for og administrationen af programmet. Kommissionen afviser disse ændringsforslag eller dele af dem. Lad mig kort forklare vores holdning. Ændringsforslag 14, 15, 21 og 24, der går ud på at sænke grænseværdierne for kontrakter, vil ikke bidrage til at skabe projekter, som i kraft af deres størrelse virkelig er værdifulde for Europa. Vi har brug for få, men store projekter, der virkelig batter. Det vil også gøre det lettere for Kommissionen at administrere Marco Polo-programmet effektivt. Jeg deler visse parlamentsmedlemmers bekymring angående små og mellemstore virksomheder, men faktisk har disse mulighed for at være med i konsortier på tværs af landegrænserne, som alle typer virksomheder kan deltage i. Kommissionen har også problemer med at fremrykke datoen for rapporten om gennemførelse af programmet, som det foreslås i ændringsforslag 3 og 27. Jeg forstår Parlamentets bekymringer, men den foreslåede dato giver os ikke nok tid til at indsamle erfaringer med programmet. Anvendelsen af begrebet intermodalt program som foreslået i ændringsforslag 8, 9, 12 og 28 kan medføre en risiko for, at omfanget af Marco Polo indsnævres, og vi udelukker vigtige segmenter af godstransportsektoren såsom massegodstransport og traditionel transport, der ikke er intermodale. Kommissionen må også afvise ændringsforslag 10 og en del af ændringsforslag 17, der går ud på at inkludere vejtransportprojekter i programmet. Det er i modstrid med programmets mål om transportoverflytning og kan gøre det umuligt at administrere. Hvad angår den anden del af ændringsforslag 28, ligger transportoverflytning mellem andre transportformer end vejtransport ikke inden for rammerne af programmet, fordi det ville føre til uacceptabel konkurrenceforvridning og ikke fokuserer på programmets overordnede hovedmål. Koncentration om søtransport som sådan - som foreslået i ændringsforslag 16 - ville indsnævre udtrykket "havenes regionale motorveje", idet dette også omfatter indre vandveje. Vi kan ikke acceptere en mindskelse af Kommissionens centrale styrende rolle i komplekse logistiske projekter som foreslået i ændringsforslag 18. De detaljerede finansielle regler, som kræves i henhold til ændringsforslag 25, 26 og 31, synes overflødige, da generelle finansielle instrumenter giver tilstrækkelig kontrol og overvågning. Endelig kan Kommissionen ikke støtte dele af ændringsforslag 2 og 28 vedrørende formulering af en fælles politisk vilje i transportprojekter på tværs af landegrænser, idet programmet ikke retter sig mod politiske beslutningstagere. Formanden. Mange tak, fru Diamantopoulou. Forhandlingen er afsluttet. Afstemningen finder sted i morgen kl. 12.00. Formanden. Næste punkt på dagsordenen er betænkning (A5-0301/2002) af Schmid for Udvalget om Beskæftigelse og Sociale Anliggender om Kommissionens meddelelse til Rådet, Europa-Parlamentet, Det Økonomiske og Sociale Udvalg og Regionsudvalget om status over fem år med den europæiske beskæftigelsstrategi (KOM(2002) 416 - 2002/2152(INI)). Schmid, Herman (GUE/NGL) Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, jeg vil begynde med at konstatere, at arbejdsløsheden stiger i Europa, stiger i Tyskland, stiger i Frankrig og stiger i andre medlemslande. Økonomien er stagneret, og den europæiske beskæftigelsesstrategi står over for store udfordringer. Den skal være langt mere effektiv. Når man ser på den forskning, som ligger til grund for Kommissionens rapport, ser man klart, hvad det største praktiske problem for den europæiske beskæftigelsesproces er, nemlig at den ikke bliver gennemført tilstrækkeligt effektivt i medlemslandene, at den kun har haft en marginal påvirkning af de nationale beskæftigelsesstrategier, og at den stort set er ukendt for arbejdsmarkedets parter. Dette mønster skal brydes. Den europæiske beskæftigelsesstrategi skal forenes med de nationale beskæftigelsesstrategier i medlemslandene og skal også gennemføres på regionalt og lokalt niveau. Spørgsmålet er imidlertid, hvordan det skal foregå. Mit svar er klart og tydeligt. Man skal lade de nationale og regionale parlamenter behandle og afgøre de nationale handlingsplaner. Det kan måske lyde som en selvfølge, at nationale handlingsplaner skal afgøres og drøftes i de nationale parlamenter, men det sker faktisk ikke i nogen medlemslande i dag. Det er desto vigtigere, fordi det er parlamenterne, der, når de godkender den nationale beskæftigelsespolitik, også anviser de økonomiske midler, som er nødvendige for, at politikken skal blive til virkelighed. En national handlingsplan, som kommer fra Europa, og som er uden for parlamenternes rækkevidde, og den budgetproces, som følger med denne handlingsplan, bliver naturligvis virkningsløs. Det er et overordentligt vigtigt spørgsmål. Jeg mener også, at Kommissionen i sine rapporter fokuserer meget på, hvordan det europæiske samarbejde skal udvikles, samordnes og synkroniseres. Det synes jeg er udmærket, men jeg vil pege på to ting. For det første skal en administrativ samordning også resultere i en samordning ude i arbejdslivet. Det er ikke tilstrækkeligt, at embedsmændene samarbejder bedre over grænserne, der skal også ske noget ude på arbejdsmarkederne. Der skal skabes nye arbejdspladser og mere beskæftigelse, ellers bliver resultatet blot tom snak. For det andet handler Kommissionens synkroniseringsrapport til min forbavselse kun om to processer, nemlig om økonomi og om beskæftigelse. Jeg undrer mig over, hvad der skete med den sociale proces. Samordningen skal naturligvis bygge på alle tre processer. De er ligeværdige og kan bidrage med hver sit. Hvis den sociale proces skulle blive trængt til side, får vi snart et rent arbejdsgiverperspektiv i stedet for samlede helhedsløsninger. Da bliver resultatet konflikt og strid i stedet for konstruktivt samarbejde. Jeg vil derfor opfordre Kommissionen til at stå fast på Lissabon-afgørelsen, som betoner både den økonomiske tilvækst og den sociale integration, som betoner kvalitet i arbejdet lige så meget som kvantitet, og som gør fuld beskæftigelse til en overordnet målsætning i overensstemmelse med et perspektiv om bæredygtighed. Jeg vil også betone værdien af den åbne koordinationsmetode, som indbyder medlemslandene til at deltage i en lære- og udviklingsproces, som kan blive langt mere effektiv end den traditionelle gennemførelse af lovgivningen. Metoden er blot i sit indledende stadium, den skal udvikles og gennemføres mere konsekvent, ikke mindst i de enkelte medlemslande. Der kan den kombineres med iværksætterånd og udviklingsstrategier, som skaber både arbejdspladser og kvalificeret arbejdskraft. Jeg vil også gerne til sidst rette henvendelse til det fraværende Ministerråd, som skal mødes den 8. oktober, og sige, at det ikke er tilstrækkeligt med nogle forenklinger af en bureaukratisk, europæisk samarbejdsproces. Der er også brug for politiske prioriteringer og praktiske initiativer til programmer med udgangspunkt i afgørelsen fra Lissabon. Vi har også brug for vigtige forandringer i medlemslandene, hvis vi nogensinde skal få en samordnet og effektiv europæisk beskæftigelsespolitik. Derfor har vi brug for en proces, der starter nedefra, som supplement til den nuværende proces på europæisk niveau, som starter oppefra. Diamantopoulou Hr. formand, mine damer og herrer, den meddelelse, vi behandler her, bygger på Kommissionens og medlemsstaternes evaluering af beskæftigelsesstrategiens anvendelse gennem fem år. Der er opnået væsentlige resultater, og jeg vil tillade mig at minde om nogle af dem. Der er oprettet over 10 millioner arbejdspladser i Europa som resultat af de seneste års økonomiske udviklingstakt, men også af de effektive reformer, vi har set på flere arbejdsmarkeder. Vi har set vigtige strukturelle forandringer i de fleste medlemsstater, kvalitative forandringer, som er indtrådt inden for beskæftigelsespolitikkerne, og i de fleste lande kan vi se fremskridt med hensyn til aktivering af arbejdsmarkedet, forebyggelse af langtidsledighed, mere beskæftigelsesvenlige skatte- og afgiftssystemer, gradvis omstilling af uddannelses- og erhvervsuddannelsessystemerne og indførelse af mere fleksible arbejdsstandarder. En vigtig ting er, at den grundlæggende drivkraft for beskæftigelsesstrategien har været forvaltning på grundlag af målsætninger. Vi har haft fælles mål for medlemsstaterne, og den åbne koordinationsmetode er blevet anvendt. Der er stadig meget at gøre, hvilket også fremgår hvert år af Kommissionens fælles rapport og af retningslinjerne. Deres betænkning indeholder nogle meget interessante idéer til, hvordan vi skal komme videre, og hvad vi skal lære af de hidtidige erfaringer, så vi kan gennemføre nogle ændringer. Jeg kan især tilslutte mig de tre prioriteter, De opstiller. For det første nødvendigheden af at øge beskæftigelsesfrekvensen i forhold til Lissabon-målene, for det andet spørgsmålet om kvalitet i arbejdet og for det tredje nødvendigheden af at mindske ulighederne på arbejdsmarkedet - og her vil jeg især fremhæve ulighederne på flere niveauer og de huller, der er på arbejdsmarkedet - både med hensyn til færdigheder, uligheder på regionalt niveau og uligheder mellem kønnene. Hvad angår ulighederne mellem medlemsstaterne og de nye lande efter udvidelsen, vil jeg sætte spørgsmålstegn ved det forslag, der stilles i begrundelsen, om at vi skal have to parallelle strategier. Der er nødt til at være en samlet strategi og fælles mål, men vi skal selvfølgelig bruge de nationale henstillinger som et middel til at differentiere budskaberne og tilpasse dem til de enkelte landes særlige karakteristika. Europa-Parlamentet og Kommissionen er tilsyneladende også enige om, at det er nødvendigt at rationalisere proceduren. Det er især vigtigt, at strategien fortsat er effektiv og klar. Vi foreslår, at der skal være færre retningslinjer og en stærkere strategi på mellemlang sigt samt større stabilitet i retningslinjerne, med andre ord færre retningslinjer, som skal gælde i et længere tidsrum. Et andet spørgsmål, som har med ajourføring at gøre, er de fremtidige retningslinjers anvendelsesområde. Hvilket anvendelsesområde skal de have? Skal det især vedrøre arbejdsmarkedet eller i det hele taget alle grundlæggende faktorer, som påvirker fastlæggelsen af beskæftigelsespolitikken? Vi mener, at anvendelsesområdet bør være bredt, så det dækker de vigtigste faktorer, som har indflydelse på beskæftigelsesniveauet og -kvaliteten i vores økonomi. Hvad angår forvaltningsmodellen, den måde hvorpå beskæftigelsesstrategien administreres og forvaltes, er jeg helt enig i, at beskæftigelsesstrategien skal integreres i den nationale planlægning på alle niveauer. Vi har i de fem år set interessante eksempler på en regional og lokal beskæftigelsesstrategi, der er blevet fremlagt lokale handlingsplaner for beskæftigelsen, og det har været et vellykket initiativ. Det er meget vigtigt, at arbejdsmarkedets parter inddrages og medvirker. Den første vurdering er, at mulighederne for inddragelse ikke er udtømt, og at der er behov for en stor indsats. Hvad civilsamfundet angår, er vi ikke kommet særlig langt med en egentlig inddragelse i beskæftigelsespolitikkerne. Hvad angår de nationale parlamenter, er jeg helt enig i, at de har en vigtig rolle. Parlamentets Udvalg om Beskæftigelse og Sociale Anliggender har allerede stået for arrangementer med deltagelse af de nationale parlamenter, hvor man har udvekslet erfaringer og informationer, og vi mener, dette bør fortsætte, men i fremtidige forslag, og med udgangspunkt i debatten i konventet, mener vi, at det nationale parlament bør spille en langt større rolle i forbindelse med de nationale handlingsplaner, og at Europa-Parlamentet bør spille en langt større rolle i den europæiske proces. Min sidste bemærkning skal dreje sig om justeringen af den europæiske beskæftigelsesstrategi, så den passer til de overordnede retningslinjer for de økonomiske politikker, som foreslås i vores meddelelse af 3. september. Vi håber, at vedtagelsen af dette forslag, som jeg fremlagde i Parlamentet den dag, det blev vedtaget, vil give større sammenhæng mellem de to strategier, uden at der skal sættes spørgsmålstegn ved beskæftigelsesstrategiens selvstændighed. Meddelelsen om evaluering har sammen med meddelelsen om rationalisering som mål at indlede en åben debat om den europæiske beskæftigelsesstrategis fremtid. Efter fem års praktisk gennemførelse ser jeg Deres betænkning som et værdifuldt bidrag, og jeg tror, Rådet vil gøre det samme på sit møde den 8. oktober, hvor et af de grundlæggende emner for Udvalget om Beskæftigelse og Sociale Anliggender er debatten om evaluering af og fremtiden for beskæftigelsesstrategien. Som bekendt vil det officielle forslag til retningslinjer for beskæftigelsen i 2003 blive stillet i april næste år sammen med forslaget til de overordnede retningslinjer for de økonomiske politikker. I mellemtiden vil der være tid nok til, at alle kan tage del i denne proces og give deres mening til kende. For at fremme og udvide denne debat vil Kommissionen offentliggøre endnu en meddelelse i januar, som, hvis vi ser på de konkrete forslag, tidsmæssigt kommer til at ligge imellem de meddelelser, som allerede er vedtaget, og forslagene til selve retningslinjerne for 2003. Der vil således være et tidsrum på to og en halv måned til en grundig debat. Vi afventer Deres forslag med stor interesse og tror, at vi kan bruge erfaringen fra disse fem år til at foretage en anselig forbedring af beskæftigelsesstrategien. Mann, Thomas (PPE-DE) ordfører for udtalelsen fra Udvalget om Kvinders Rettigheder og Lige Muligheder. (DE) Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, da den europæiske beskæftigelsesstrategi blev vedtaget for fem år siden, anså man den for at være et vigtigt skridt i bekæmpelsen af arbejdsløshed. Alt i alt har strategiens fire søjler bestået prøven. Den første søjle, beskæftigelsesegnethed, omfatter udvikling af færdigheder og kvalifikationer. Den anden søjle vedrører individets tilpasningsevne til virksomhedernes og samfundets stadig stigende krav. Den tredje søjle omhandler iværksætterkultur med henblik på jobskabelse. Den fjerde søjle, lige muligheder, er en af de vigtigste søjler, der ligesom de andre søjler skal videreudvikles. Den meget ambitiøse målsætning sigter mod at gøre EU til verdens mest dynamiske, videnbaserede, økonomiske område, men har ikke blot relevans i økonomisk henseende. Det har også tydelige konsekvenser for socialpolitikken. I 1997 var der 17 millioner arbejdsløse i EU. Sidste år var der 13 millioner. Tallene for i år er imidlertid klart stigende. Det er især tydeligt i mit eget land, Tyskland. Vi må ikke gøre det til sædvane at have så høje tal. Der har dog i visse lande været en stigning i beskæftigelsen, og især kvinderne har nydt godt af det. Jobbene er dog - og her ligger hunden begravet - hovedsagelig deltidsjob og kun til arbejdstagere med en lavere uddannelse. Medlemsstaterne skal skabe job af højere kvalitet, især i fuldtidssektoren. Det skal ske ved at skabe de rette betingelser, ved at udstikke politiske retningslinjer og ved konstruktive forhandlinger med arbejdsmarkedets parter. Vi er stadig langt fra det ambitiøse mål, der blev fastsat i konklusionerne fra Det Europæiske Råd i Lissabon, om en beskæftigelsesfrekvens på 70% eller 60% for kvinder mellem 2000 og 2010. I min udtalelse, der blev vedtaget enstemmigt i Udvalget om Kvinders Rettigheder og Lige Muligheder, kritiseres medlemsstaterne for endnu ikke at have fastsat en beskæftigelsesfrekvens for kvinder i deres nationale handlingsplaner. De nationale handlingsplaner indeholder ikke væsentlige forslag til at realisere ligestillingsprincippet. Kvinder får gennemsnitligt 76% af timelønnen for mænd. Vi opfordrer arbejdsmarkedets parter til at gennemføre princippet om lige løn for lige arbejde eller arbejde af samme værdi. For at skabe job er det nødvendigt at tilskynde kvinder til at etablere virksomheder eller blive selvstændige ved målrettet støtte. Hvad indebærer det? At reducere byrderne for virksomhederne, at forenkle de nødvendige formaliteter, navnlig i etableringsfasen, eller at oprette fonde. Det indebærer også at sikre, at kvinder får adgang til uddannelse og videreuddannelse. Derfor skal vi bekæmpe kønsspecifik forskelsbehandling med alle midler. Vi opfordrer til, at disse tiltag fremover indarbejdes i de nationale handlingsplaner, så vi kan overvåge resultaterne. I Udvalget om Kvinders Rettigheder og Lige Muligheder har vi taget fat om et andet interessant spørgsmål, nemlig hvordan vi bedst forener arbejds- og familielivet. Der er sket klare fremskridt i medlemsstaterne. I mange tilfælde er arbejdsbetingelserne dog ikke tilstrækkelig familievenlige. Der mangler pasningsmuligheder for børn og andre afhængige personer, og der er generelt mangel på fleksibilitet. Hovedpunkterne i min udtalelse blev vedtaget enstemmigt af det kompetente udvalg, Udvalget om Beskæftigelse og Sociale Anliggender. Jeg vil gerne benytte lejligheden til at takke Herman Schmid for den præcise betænkning og for hans evne til ikke blot at søge kompromiser, men også at omsætte dem til handling. Mit arbejde i Udvalget om Kvinders Rettigheder og Lige Muligheder var ikke min eneste vej til indflydelse på Schmid-betænkningen. Jeg var nemlig også skyggeordfører for min gruppe, De Kristelige Demokrater, i Udvalget om Beskæftigelse og Sociale Anliggender. På trods af viljen til at skabe et fælles grundlag var der mange divergerende opfattelser. Derfor stiller vi igen i morgen ændringsforslag i plenarforsamlingen. Lad mig komme med et eksempel. Siden topmødet om beskæftigelse i Luxembourg, der blev iværksat under Jean-Claude Junckers meget successfulde formandskab, har vi alle bestræbt os på at opnå en bedre koordinering af den økonomiske politik og beskæftigelsespolitikken. Enig! Vi må imidlertid ikke ignorere, at det er op til medlemsstaterne at gennemføre de praktiske foranstaltninger. Det er her investeringerne foretages, men vi ser desværre alt for ofte, at de holdes tilbage. Det er her grundlaget for beskatning, bistandshjælp og andre udgifter ligger. Her hører socialpolitikken hjemme i kraft af de forskellige nationale traditioner. Vi er ikke enige i, at den åbne koordinationsmetode skal udvides til at omfatte alle aspekter af socialpolitikken. Selv om det er nødvendigt at styrke demokratiet og at inddrage så mange interessenter som muligt, skal den ikke udvides på må og få til at omfatte enhver aktør i samfundet, fordi, fru kommissær, det indebærer den risiko, at parlamentsmedlemmer både på nationalt og på EU-plan samt arbejdsmarkedets parter sættes ud af spillet i processen. Det ville være forkert. Jeg håber, at vi har held til at vinde andre gruppers støtte til ændringsforslaget og andre væsentlige ændringsforslag. Vi vil i givet fald opnå flertal i morgen, ikke blot i udvalgene, men også i plenarforsamlingen til fordel for Herman Schmids særdeles kompetente betænkning. Bushill-Matthews (PPE-DE). Hr. formand, det glæder mig meget, at vi drøfter dette yderst vigtige emne. Det er tydeligt, at mange medlemsstater stadig skal gøre en stor indsats for at mindske arbejdsløsheden. Det er så et at sætte sig mål og give løfter - som kansler Schröder har opdaget - men de arbejdsløse har brug for handling, ikke ord. Jeg er enig med ordføreren i, at jobskabelse er en stor udfordring. Jeg er uenig i hans konklusioner om, at Kommissionen på ny skal se på årsagerne til lav økonomisk vækst og komme med forslag til at vende udviklingen. Årsagerne er klare, og det er klart, hvad der skal til. Det, vi har brug for, er politisk vilje til at få det til at ske. Man løser imidlertid ikke arbejdsløshedsproblemet ved at styrke arbejdsmarkedets parters rolle i, som ordføreren siger, "alle spørgsmål" vedrørende organiseringen af arbejdet og arbejdsforholdene - selv om fagforeningerne sikkert gerne så det. Arbejdsmarkedets parter spiller uden tvivl en nyttig rolle i nogle lande og i nogle situationer, men eftersom størstedelen af beskæftigelsesvæksten kommer fra små og mellemstore virksomheder, hvis medarbejdere hverken står i afhængighedsforhold til store erhvervsinteresser eller store fagforeninger, er det svært at se, hvordan dette kan bidrage positivt til jobskabelse. Vi skal alle sammen sætte jobskabelse øverst på vores egen dagsorden. Jeg håber inderligt, at mine kolleger fra alle sider her i Parlamentet - og såmænd også kommissæren - vil tænke over det, når vi stemmer om direktivet om atypiske arbejdstagere om nogle få uger. Andersson (PSE). Hr. formand, jeg vil begynde med at takke Herman Schmid for et yderst godt samarbejde om udarbejdelsen af denne betænkning. Han har været meget konstruktiv. Jeg deler Kommissionens opfattelse af, at beskæftigelsesstrategien har været succesfuld, så vidt vi kan se. I løbet af de fem år, man har brugt på at gennemføre den, er arbejdsløsheden faldet, antallet af arbejdspladser steget og f.eks. den aktive arbejdsmarkedspolitik, som tidligere lå på et meget lavt niveau i Europa, er i dag forbedret betydeligt, bl.a. gennem livslang læring. Der er sket store forbedringer. Men der er stadig meget tilbage at gøre, præcis som Kommissionens dokument fastslår. Arbejdsløsheden er fortsat alt for høj. Der er et stort hul, hvad angår uddannelse og livslang læring. De, der allerede har en høj uddannelse, tager mest for sig, også af uddannelserne på arbejdsmarkedet, og de, som har mindst uddannelse, får ikke lige så stor del i efteruddannelsen. Der findes også store regionale forskelle i Europa. Revidering og forbedring af beskæftigelsesstrategien er derfor nødvendig. Jeg synes selv, at søjlestrukturen har været god som et strukturelt instrument, eftersom nogle dele af søjlestrukturen har været mere fremgangsrige end andre. Beskæftigelsessøjlen har haft relativt stor succes, og ligestillingssøjlen har også haft succes i den retning, at kvindebeskæftigelsen er steget, selv om der stadig er meget tilbage, der skal gøres. Derimod har tilpasningssøjlen, som er lidt sværere at forstå, ikke haft den samme succes. Samtidig er det et vigtigt område, som vi fortsat må arbejde videre med, for det er det, der påvirker arbejdslivet, arbejdsmiljøet og den livslange læring ude på arbejdspladserne. Alle disse faktorer skal forbedres fremover. Det er godt, at Kommissionen nu foreslår en koordinering af beskæftigelsespolitikken og den økonomiske politik, men jeg deler Herman Schmids opfattelse af, at også den sociale tryghed, som også er en europæisk proces, skal medtages i denne koordinering. Når koordineringen finder sted, skal intet område være overordnet noget andet område. Det er let, både på nationalt og på europæisk niveau at lade den økonomiske politik og den økonomiske proces være overordnet den beskæftigelsespolitiske og den socialpolitiske. Det må ikke ske, de er ligeværdige processer, som skal behandles ligeværdigt, når koordineringen sker. Den åbne koordinering betragter jeg som et supplement til lovgivningen, ikke som et alternativ. Vi må imidlertid forbedre selve håndteringen af den åbne koordinationsmetode. Da der ikke er noget kvalificeret flertal i Rådet for målsætningerne, er det rimeligt, at Europa-Parlamentet har medindflydelse på disse målsætninger. Hvad angår de nationale handlingsplaner, deler jeg Herman Schmids holdning. Det er klart, at de skal drøftes og afgøres i de nationale parlamenter. Det er rimeligt, at vi har en demokratisk kontrol, både på europæisk og nationalt niveau, når det gælder disse vigtige spørgsmål. Det er også vigtigt at involvere andre aktører. Blandt disse aktører er arbejdsmarkedets parter måske de allervigtigste. Det er vigtigt, at de er involveret i udformningen af politikken både på europæisk niveau og på de andre niveauer. Det er også vigtigt, som det nævnes i vores forslag, at kandidatlandene involveres tidligt i processen. Der er en del forskelle mellem kandidatlandene og vores lande, men der er også ligheder. Den demografiske udvikling og de krav, den stiller til arbejdsmarkedet, er af lignende art i kandidatlandene. Følgelig skal de snart involveres i processen. Desuden vil vi have en tydeligere kobling mellem beskæftigelsespolitikken og de eksisterende økonomiske instrumenter, nemlig Den Europæiske Socialfond og Equal. Beskæftigelsesstrategien i disse instrumenter skal være tydeligere, tydeligere end den er i dag. Overordnet set er vi positivt indstillet over for udviklingen i processen, men som tidligere nævnt er der brug for institutionelle forandringer, en styrkelse af Europa-Parlamentet, en styrkelse af de nationale parlamenter og en bedre koordinering. Vi må imidlertid ikke glemme, at den økonomiske politik, beskæftigelsespolitikken og de respektive råd skal være ligeværdige. Jensen (ELDR). Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger. Jeg vil også gerne starte med at sige hjertelig tak til Herman Schmid for hans meget kyndige styring af udarbejdelsen af denne udtalelse. Takket være hans viden og ekspertise og hans målrettethed har vi fået en ret stringent rapport. Jeg er også meget enig i hans betragtninger om, at tilrettelæggelsen af den europæiske beskæftigelsespolitik i højere grad skal komme nedefra og op end ovenfra og ned. Det er jeg enig med ham i, til trods for at vi ellers har et meget forskelligt politisk udgangspunkt. Vi har alle sammen rejst spørgsmålet, om den europæiske beskæftigelsespolitik har virket, og vi har jo reelt fået et mere fælles sprog mellem landene på nogle områder. Ledigheden er dog stadigvæk høj i mange lande, og i toneangivende lande har den nærmest bidt sig fast. Der er manglende strukturreformer og for ringe evne til at leve op til beskæftigelsesstrategien, og hvad skal der så ske? Svaret er, at vi skal styrke beskæftigelsesstrategien. Det skal ske ved at gøre den mere åben, fordi det er vigtig, at regeringerne forpligter sig til strategien over for vælgerne. Det er vigtigt, at vi forenkler beskæftigelsesstrategien og skaber mere klarhed om målene, og Kommissionen og Rådet er begge inde på tanker i denne forbindelse. Det er den rette vej at gå. Frem for at skabe en lang liste over forskellige kvantitative mål for alt mellem himmel og jord og måle succesen i mængden af rapporter og papir skal der skabes klarhed om målsætningen, og kommunikationen skal sikres. Det er vigtigt, at vi inddrager de lokale og regionale myndigheder og arbejdsmarkedets parter. Det har Parlamentet kæmpet for, og det er nu blevet en integreret del af den europæiske beskæftigelsesstrategi. Det er godt, men det er også vigtigt, som det påpeges i denne udtalelse, at vi får inddraget de nationale og regionale parlamenter for at øge den offentlige debat og for at gøre det muligt for nationale politikere at vurdere beskæftigelsespolitikken og se, hvad der gøres i andre lande, og at tage ved lære af deres erfaringer. Til gengæld mener jeg, at den åbne koordinering fortsat skal være mellemstatslig, og den skal være fleksibel. Beskæftigelsespolitikken henhører under den nationale kompetence, og det skal der ikke ændres på ad bagdøren. Derfor er det vigtigt, at man ikke ad bagdøren ændrer på beskæftigelsespolitikkens karakter ved f.eks. at give Parlamentet medbestemmelse. Det kan vi ikke gå ind for. Det er også væsentligt at få gennemført samordningen med den økonomiske politik. Succes i beskæftigelsespolitikken vil jo være ensbetydende med succes i den økonomiske politik. Mange lande kæmper med store budgetunderskud, som de overhovedet ikke ville have, hvis de fik afskaffet den store ledighed. Derfor skal der selvfølgelig være en bedre koordinering, og jeg kan hilse de initiativer, Kommissionen arbejder på på dette område, velkommen. Ainardi (GUE/NGL). Hr. formand, fru kommissær, på basis af erfaringerne fra iværksættelsen af retningslinjer for beskæftigelsen foreslår betænkningen fra Udvalget om Beskæftigelse og Sociale Anliggender utallige forbedringer med fokus på at skabe arbejdspladser og på uddannelse. I forlængelse af Herman Schmids betænkning om den lokale dimension af beskæftigelsesstrategien, som Europa-Parlamentet vedtog i juli, insisterer han med fuld ret på nødvendigheden af at udvikle de lokale og regionale arbejdsmarkeder. Han har stillet en række andre forslag, som jeg er enig i, og det vil jeg også gerne lykønske ham med. Når det er sagt, vil jeg alligevel understrege, at selv om den europæiske beskæftigelsesstrategi lidt efter lidt har ændret betingelserne for udarbejdelse og iværksættelse af de nationale beskæftigelsespolitikker og skabt mulighed for en bedre koordinering med de økonomiske politikker, har den dog ikke bidraget til at genoplive væksten eller ændre beskæftigelsessituationen grundlæggende. Så er det et spørgsmål om metode eller et spørgsmål om valg? Stats- og regeringscheferne har stadfæstet de liberale valg ved at fremme en hurtigere deregulering og liberalisering, løntilbageholdenhed, fleksibilitet og midlertidig beskæftigelse. Jeg synes af den grund, at modsætningerne er blevet større mellem de målsætninger, som vi har fastslået her i vores udvalg for beskæftigelsen og arbejdsmarkedet, og de økonomipolitiske retningslinjer, som udstikkes i Unionen i de enkelte medlemslande. Jeg vil give et par sigende eksempler. I Frankrig står vi over for øgede omstruktureringer med deraf følgende afskedigelser og forflytninger i mange sektorer. Der bebudes store masseafskedigelser inden for den nye økonomi, efter at den informationsteknologiske boble er sprunget. Tusindvis af lønmodtagere i Vivendi-koncernen er bekymrede. De ved, at de ikke får den samme fratrædelsesgodtgørelse som deres tidligere chef, Jean-Marie Messier. Daewoo, som modtog tilskud og subventioner i Lorraine, flytter til Kina. TotalFinaElf, som har oparbejdet kolossale overskud, sparer på udbetalingen af erstatninger til ofrene for AZF-katastrofen i Toulouse og påtænker en velfærdsordning for 1.500 ansatte i datterselskabet Atofina. Alcatel bebuder nedlæggelse af 23.000 arbejdspladser inden udgangen af 2003. Inden for tekstilbranchen hos Alstom og Avantis er virksomheder blevet lukket eller begyndt at lukke. Under de omstændigheder er problemet efter min mening mindre et spørgsmål om at opretholde balancen mellem økonomien, beskæftigelsen og arbejdsmarkedet end om nødvendigheden af måske at omlægge økonomien. Erfaringen viser os hver dag, at man ikke kan have en egentlig arbejdsmarkeds- og beskæftigelsespolitik, som opfylder lønmodtagernes interesser og befolkningernes behov, så længe de økonomiske politikker fortsat er viklet stramt ind i stabilitetspagten og fortsat er baseret på den skærpede konkurrence og sænkede arbejdsomkostninger. Ja, spørgsmålet om beskæftigelse er en af borgernes største bekymringer, og vi skal sætte alt i værk for at bekæmpe arbejdsløsheden effektivt og skabe beskæftigelse, hvilket efter min mening kræver, at vi bryder de finansielle markeders dominans. Men et egentligt fremskridt vil ikke være muligt, hvis borgerne ikke selv er involveret i processen, hvis der ikke foregår en effektiv social dialog om udfordringerne i den europæiske konstruktion, der er langt mere vidtrækkende end de institutionelle aspekter, som konventet behandler for øjeblikket. Bouwman (Verts/ALE). Hr. formand, fru kommissær, hr. Schmid, tak for betænkningen og tak, fordi De har undersøgt situationen. Jeg vil fremsætte et par kritiske bemærkninger. For det første er vi nu i gang med en langsom, men sikker økonomisk tilbagegang, hvilket allerede er nævnt et par gange her. I medlemsstater, hvor der indtil for kort tid siden var tale om et økonomisk mirakel, i Nederlandene f.eks., står man nu over for en hurtig tilbagegang i beskæftigelsen, selv om vi stadig anvender de samme instrumenter. Det er egentlig ærgerligt, at vi på den ene side taler om at skabe 10 millioner job - når vi ved, at det for en stor del hænger sammen med den økonomiske konjunktur - men egentlig ikke rigtig kan måle, om det nu hænger sammen med politikken, og hvordan det hænger sammen med den. Vi tror imidlertid stadig, at f.eks. indslusningsprojekter absolut kan have en bæredygtig virkning. Hvis disse ikke var der, ville vi have problemer. Men jeg gentager, at vi ikke ved det sikkert. Luxembourg-processen er for øvrigt i mellemtiden til dels indhentet af Lissabon-processen, og der er også en række andre processer, som forløber parallelt med den. Vi tror, at det er godt foreløbig at opretholde den nuværende struktur med fire søjler, ikke mindst fordi en række af de retningslinjer, der falder ind under disse, endnu ikke er udarbejdet. Jeg vil nævne to af dem. Den første, som falder ind under søjlen tilpasningsevne, er arbejdets kvalitet og arbejdstilrettelæggelsens kvalitet. Jeg synes, det er rystende, at vi i årevis har talt om at skabe flere job, men at der absolut lægges alt for lidt vægt på hele aspektet bedre job. Vi har flotte dokumenter herom, men mere bliver det ikke til. Vi har ikke udformet nærmere detaljer derom, ingen planer om at udføre dem i praksis, frem for alt intet program og ingen penge til formålet. Det er rystende på et tidspunkt, hvor man står på en messe for folk over 50 med i hundredvis af mennesker omkring sig, og man taler om nødvendigheden af ældres øgede deltagelse på arbejdsmarkedet. På et sådant tidspunkt spørger folk: "Hvilke job drejer det sig om? Skal jeg lave det samme, som jeg gjorde før? Aldrig i livet, lad mig gøre frivilligt arbejde." Den slags udtalelser hører man. Eller man står over for grænsearbejdere i en sal med 600 mennesker, som på et vist tidspunkt siger: "Ja, det er fint med den frie bevægelighed mellem Belgien og Nederlandene. Men hvordan står det egentlig til med tilpasningen af de sociale sikringssystemer?" Det er et område, der halter bagefter. Således kan jeg fortsætte lidt endnu og bruge mine tre minutter hurtigt. Jeg synes, vi skal fortsætte med den åbne koordinationsmetode, men at vi samtidig skal se yderst kritisk på, om vi uden videre anvender den på mange andre områder. Til sidst vil jeg sige noget om samordning af politikken. Jeg tror, det er godt at arbejde hårdt på den i den kommende periode. Vi får i den kommende tid forhandlinger om, hvordan vi vil samordne den. Jeg vil være meget opmærksom på, om underordningen af beskæftigelsesretningslinjerne under de globale retningslinjer for den økonomiske politik, som er optaget i traktaten, ikke går for vidt, og om der opretholdes en rigtig balance. Jeg tror, at det er tvingende nødvendigt. Det kan betyde, at vi skal tilpasse elementer af den nuværende økonomiske politik til en række elementer fra disse andre målsætninger. Det betyder efter min opfattelse, at tingene bringes i balance. Endelig er det helt tydeligt, at parlamenter i meget større udstrækning skal interviewes og bruges til, om jeg så må sige, at bringe den slags arbejde ned på et lavt niveau i hele den europæiske organisation. Crowley (UEN). Hr. formand, jeg takker ordføreren for en kolossal indsats med denne betænkning. Jeg takker også kommissæren for hendes indikationer af, hvad hun håber at opnå i løbet af det kommende år med hensyn til disse retningslinjer og strategier. Ingen har endnu nævnt, at folk skaber job. Enhver model, hvor et tvunget system med statsansættelse eller en anden overordnet struktur skaber kunstig beskæftigelse, er dømt til at mislykkes. Det skyldes, at den underliggende økonomiske udvikling, som sikrer, at der kan skabes varige kvalitetsjob, ikke er til stede. Det er dog vigtigt og nødvendigt, at staten er inddraget i beskyttelsen af medarbejdere og andre aspekter af social sikring. Men når man fratager iværksættere og virksomheder deres jobskabende rolle, underminerer vi jobskabelsesdilemmaets realiteter. Når man ser på de overordnede aspekter af de forskellige økonomier inden for EU og rundt om i verden, så skabes de bedste og fleste job af dem, der fokuserer på fem centrale elementer: For det første skal man have en stærk arbejdsmarkedsmodel, hvor alle aktører på nationalt plan inddrages i fastlæggelse af den brede økonomiske politik samt socialpolitikken. For det andet skal iværksættere og virksomheder have incitamenter til at investere i nye job, i ny infrastruktur og i forskning og udvikling, hvilket giver varig garanti for skabelse af job i produktion og på andre områder. For det tredje skal man have et solidt uddannelsessystem, som løbende udvikles, for de virkelige værktøjer, vi skal bruge til at tilpasse arbejdsstyrken til nutidens - og fremtidens - forhold, er uddannelse og viden. Vi hører ofte her og andre steder om livslang læring. Men hvad betyder det egentlig? Hr. Bouwman nævnte, at midaldrende arbejdere ved en messe havde spurgt ham, hvad han kunne gøre for at skaffe dem arbejde. Der er store uudnyttede videnressourcer hos EU-borgere mellem 45 og 60. Ressourcer, der går tabt på grund af uvidenhed, mangel på innovativ tankevirksomhed eller slet og ret på grund af, at der ikke findes et struktureret uddannelsesprogram, der gør det muligt for dem at tilpasse sig de nye markedskræfter og beskæftigelsesmuligheder. En gammel talemåde lyder sådan: Giv en mand en fisk, og han har mad i én dag. Lær en mand at fiske, og han har mad resten af livet. Det må være grundlaget for vores strategier med hensyn til jobkvalitet, arbejde og beskæftigelsesmuligheder. Det er den slags færdigheder, vi skal give folk. Det fjerde succeskriterium er konkurrenceevne. Det er muligvis ilde hørt her i Parlamentet, især når vi drøfter sociale spørgsmål, men hvis en økonomi ikke er konkurrencedygtig, vil den ikke være i stand til at håndtere brydningerne på det marked, hvor den opererer. Den vil ikke kunne tiltrække virksomheder, og den vil ikke kunne forhindre virksomheder i at flytte til andre økonomier, der er mere konkurrencedygtige eller tilbyder bedre forhold. Det femte punkt, som ikke nævnes så tit, og som ofte undervurderes, er fleksibilitet - evnen til at tilpasse sig forholdene. For fem år siden, da denne strategi blev iværksat, var der nok ikke mange, der havde troet, at der ville være så mange ansatte i it-sektoren i EU, som der er i dag. Der nok heller ikke mange, der ville have troet, at antallet af langtidsarbejdsløse ville være det samme fem år senere. Vi har svigtet den mest sårbare gruppe mennesker - de langtidsarbejdsløse - gennem det, vi har iværksat i de sidste fem år. Vi har svigtet dem, ikke givet dem de rigtige viden- og informationsværktøjer, så de har kunnet være med og tage de nye muligheder op. Når man betragter den overordnede strategi, er der et par ting der slår én - der er måske andre her i Parlamentet, som er uenige, men dette er min holdning. For det første skal retningslinjerne indsnævres. Vi skal sikre, at der skabes det nødvendige fokus, så vi kan tage fat på de vigtigste områder. For det andet skal vi lade retningslinjerne virke over længere tid. I stedet for at revidere dem hvert år kunne vi måske nøjes med hvert tredje eller fjerde år, så vi sikrer, at de fungerer inden for de mekanismer og systemer, de udspringer af? Som mange talere allerede har været inde på, er der behov for at koordinere den brede økonomiske politik med beskæftigelsesstrategien, så de stemmer overens. Nogle mener, der er et modsætningsforhold mellem disse to idealer. Men i realiteten skal de arbejde parallelt og koordineres for at give de maksimale resultater, det vil sige maksimal økonomisk vækst og udvikling og maksimal anvendelse af idealerne. Til sidst vil jeg sige, at vi skal fortsætte med at investere i mennesker, for uanset hvor mange tal og statistikker vi får forelagt, er kendsgerningen, at vi taler om enkeltpersoner, der er gået glip af muligheder inden for EU. Hvis vores drøftelser her i aften og vores arbejde gennem det næste år betyder, at vi hver især kan få blot én person ind i et kvalitetsjob, har vi gjort en varig indsats, for vi har hjulpet vores medmennesker med at klare sig selv, og de vil så kunne fungere som fremtidens lærere, vejledere og ambassadører. I morgen må vi give denne betænkning vores kraftige opbakning, men vi må også sikre, at vi ikke bliver låst fast. Fremtidens idéer skal være fleksible, så de kan tilpasses samfundet. Bastos (PPE-DE). Hr. formand, fru kommissær, kolleger, EU søger gennem den europæiske beskæftigelsesstrategi at opstille politisk koordinerede målsætninger om fuld beskæftigelse på mellemlang sigt for alle medlemsstaterne. Ordføreren, Herman Schmid, som jeg gerne vil bringe min tak, fremhæver de positive effekter, men også nogle mindre vellykkede aspekter ved den europæiske beskæftigelsesstrategi over de sidste fem år. Et af de problemer, der skal løses, er den mangelfulde gennemførelse af strategien på de niveauer, hvor afgørelserne vedrørende beskæftigelse træffes. Den åbne koordinationsmetode er et vigtigt redskab til at føre denne strategi ud i livet. Den blev som bekendt udformet for sektorer, hvor medlemsstaterne bevarer deres egenbeføjelser. Der består imidlertid fortsat divergenser mellem de nationale interesser og Fællesskabets, hvorfor det foreslås at få de enkelte regeringer til at integrere den nationale handlingsplan i den fælles beskæftigelsespolitiske proces. Den aktive støtte fra arbejdsmarkedets parter og deres indsats for at gennemføre og integrere strategiens prioriteringer i årsprogrammerne er af særlig stor betydning for områder som livslang læring, aktiv seniortilværelse, lige muligheder mellem mænd og kvinder og modernisering af den måde, som arbejdet struktureres på. De følger, som udvidelsen kan få for arbejdsmarkedet i det nuværende EU, må også tages i betragtning. For at bedre det aktuelle forhold mellem det fælles, generaliserende, europæiske politiske plan og den konkrete politikgennemførelse på nationalt plan må der ske tilpasninger i den økonomiske udvikling, dels ved at mobilisere menneskelige ressourcer og oprette nye arbejdsmarkedsinstitutioner, dels ved at styrke lysten til at etablere egen virksomhed. I Portugal overfører den nationale beskæftigelsesplan strategien til den portugisiske virkelighed og forsøger at besvare de nye udfordringer. I de seneste år har det portugisiske arbejdsmarked generelt udvist en positiv adfærd. Der er dog stadig strukturelle svagheder, som kun en koordineret strategi på mellemlang og lang sigt, med aktiv deltagelse fra arbejdsmarkedets parter, vil kunne overkomme. Blandt disse svagheder vil jeg særlig fremhæve: lavt uddannelsesniveau, betragtelig arbejdsløshed af lang eller meget lang varighed, grupper, der har særlige problemer med at vinde fodfæste på arbejdsmarkedet: unge, ældre arbejdstagere, kvinder, etniske mindretal og handicappede, en meget sårbar sektor- og virksomhedsstruktur, lav produktivitet og betydelige regionale uligheder. Til sidst vil jeg gerne understrege, at en effektiv koordination og sammenhæng mellem den økonomiske politik og beskæftigelsespolitikken i medlemsstaterne og en effektiv gennemførelse af den europæiske beskæftigelsesstrategi forudsætter, at den åbne koordinationsmetode bliver forbedret, og dens muligheder bedre udnyttet, men dog uden at give køb på kravet om, at denne metode altid må have gennemsigtighed som grundlæggende princip. Weiler (PSE). Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, i dag drøfter vi et vellykket europæisk projekt, der for fem år siden stadig havde en del kritikere, og som har gjort sig fortjent til at blive udbredt til mere end blot en håndfuld eksperter. Der er siden 1997 skabt ca. 10 millioner nye arbejdspladser. Det er ikke nok, hverken hvad angår kvantitet eller kvalitet. Vi er dog enige i, at retningslinjerne for beskæftigelsen skal gøres mere effektive. De skal ikke udvides, men de skal være mere gennemskuelige og burde have større bindende virkning. Vi ønsker ikke at ændre på søjlestrukturen, i hvert fald ikke på nuværende tidspunkt. Dog er vi af den overbevisning, at strukturen trænger til et eftersyn. Parlamentet har tidligere ved flere lejligheder stillet nye forslag med dette for øje samt gjort opmærksom på mangler. Derudover ønsker vi også, at retningslinjerne reelt gennemføres. Vi er opmærksom på, at visse medlemsstater praktiserer såkaldt passiv modstand over for Kommissionen. Det skal for én gangs skyld også klart anføres. Vurderingen af første og fjerde søjle var gunstig. Jeg vil dog med Parlamentets tilladelse gennemgå dem med mere kritiske øjne. Ud fra min egen erfaring fra medlemsstaterne vil jeg sige, at den første søjle, beskæftigelsesegnethed, der først og fremmest handler om uddannelse og oplæring, stadig er alt for tilfældig, arbitrær og kortsigtet. Vi har behov for kontinuerlig erhversuddannelse, og det betyder i sidste ende, at medarbejdere får ret til videreuddannelse, og ikke kun når de er 50 eller 55 år gamle, men også når de er 30 eller 35. Den fjerde søjle, lige muligheder, er blevet rost til skyerne. Jeg er af den overbevisning, at den store succes, vi har været vidne til her fru kommissær, også skyldes, at ligestillingspolitikken i flere tilfælde er blevet støttet af lovgivning om bekæmpelse af forskelsbehandling. Iværksætterkultur og tilpasningsevne vurderes stadig som mangelfuld. Det virker som om, mange arbejdsgivere stadig ikke har forstået, at de også forventes at udvise fleksibilitet og gennemføre ændringer. Den Europæiske Socialfond er i høj grad et effektivt instrument, men vi europæere bør også kæde den sammen med indfrielsen af visse af medlemsstaternes forpligtelser. Vi kan højst sandsynlig ikke klare os uden europæiske sanktioner i det lange løb. Fru kommissær, min gruppe bakker Dem op. De nationale beskæftigelsesplaner opfattes stadig ofte som hemmelige regeringsdokumenter, og medlemmerne af de nationale parlamenter og befolkningerne kender ikke indholdet af dem. Vi har derfor af hensyn til den demokratiske legitimitet behov for fælles beslutningstagning på EU-plan samt lovgivningsforslag for at tilskynde til debat og beslutninger på nationalt plan. Som socialdemokrater støtter vi Dem med glæde i denne sag. Sanders-ten Holte (ELDR). Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, beskæftigelse er det vigtigste instrument til at imødegå social udelukkelse. Derfor synes jeg, det er et meget vigtigt punkt på EU's dagsorden. Jeg vil takke hr. Schmid og hr. Mann mange gange for det kritiske blik, de har kastet på resultatet af fem års europæisk beskæftigelsesstrategi. Det er af afgørende betydning, at vi i Europa-Parlamentet nu giver udtryk for vores mening, især fordi Kommissionen i 2003 vil stille forslag om beskæftigelsesretningslinjer. Selv vil jeg gerne fremsætte følgende bemærkninger. I sin rapport indrømmer Kommissionen blankt, at man ikke kan sige, at den øgede beskæftigelse i de seneste år direkte er en følge af den europæiske beskæftigelsesstrategi. Dette foruroliger mig meget, i betragtning af at vi i øjeblikket klart er på vej mod en recession, og så har vi netop brug for en effektiv strategi. Hvis det således ikke er tydeligt, om politikken er effektiv, er der da mening i at opretholde denne strategi? Dernæst rejser sig også spørgsmålet, hvilken rolle EU nu præcis spiller. Er det et spørgsmål om subsidiaritet? Det er derfor på høje tid, at der udvikles gode indikatorer, og at statistikkerne aktualiseres bedre. Først da kan vi virkelig finde ud af, hvad der er effektivt, og hvad der ikke er det. Foreløbig er det sådan, at Revisionsretten på fredag udtaler sig meget kritisk om Unionens lokale beskæftigelsesprojekter, både om målsætningerne og overvågningen af dem og om kontrollen med de finansielle midler. Det er et dårligt tegn. Så er der kvinderne. Af Kommissionens meddelelse fremgår det også, at ældre arbejdstagere og kvinder stadig halter bagefter på beskæftigelsesområdet. Selv om beskæftigelsen for kvinder i de sidste fem år er steget med 4,3% til 54,9% - det er jo meget små forskelle - drejer det sig først og fremmest om deltidsjob og job uden virkelige fremtidsperspektiver. Glasloftet findes stadig, selv om det er blevet noget mere skrøbeligt. Men at lønforskellene stadig andrager gennemsnitligt 16%, er naturligvis fuldstændig uacceptabelt. Desuden er et af de store problemer for den arbejdende kvinde kombinationen af familie og arbejde. Selv om medlemsstaterne i de seneste år har lagt stadig større vægt på forældreorlov og børnepasning, tror jeg, at der er brug for mere. I mange medlemsstater har borgerne indvendinger imod, at også manden kan ansøge om forældreorlov. Den hjemmegående mand betragtes med mistænksomhed. Jeg synes, at det er Unionens opgave at forsøge at skabe forandring på dette område. Når vi taler om den bedste praksis, tror jeg, at et land som Sverige absolut kan optræde som et godt eksempel. Til sidst vil jeg sige, at der også stadig lægges for lidt vægt på de ældre arbejdstagere. De får sjældent livslang uddannelse, selv om det jo er meget vigtigt. Jeg synes, at det er overordentlig vigtigt at udvikle en god, effektiv og kontrollerbar strategi, i hvert fald med henblik på den kommende udvidelse. Figueiredo (GUE/NGL). Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, den status over fem år med den europæiske beskæftigelsstrategi, der her er foretaget, viser, at der stadig er store problemer med at skabe beskæftigelse af kvalitet og med rettigheder. Størstedelen af den beskæftigelse, der er blevet skabt i løbet af disse fem år, er usikker, på deltid eller af meget kort varighed og uden garanti for lige muligheder mellem mænd og kvinder. Som det nævnes i betænkningen af vores kollega Herman Schmid, som jeg takker for det arbejde, han har udført, er der stadig betydelig arbejdsløshed, hvor særlig langtidsarbejdsløshed sammen med usikker og dårlig betalt beskæftigelse er blandt de væsentligste årsager til social udstødelse i Europa. Kvinderne er fortsat mest ramt og har stadig gennemsnitslønninger, der er klart lavere end mændenes, ligesom de har meget vanskeligt ved at blive forfremmet til overordnede stillinger eller chefposter. Opretholdelsen af stabilitetspagtens restriktive pengepolitik, nedskæringer i de offentlige investeringer og vedblivende privatiseringer af ikke mindst de offentlige tjenesteydelser forviser social- og beskæftigelsespolitikken til et sekundært plan, sådan som det nu sker. Fællesskabet prioriterer også fortsat en konkurrence-, fiskeri- og landbrugspolitik, der ikke tager hensyn til de små og mellemstore virksomheder eller til familiebrugene og det traditionelle kystfiskeri, men som medvirker til at øge arbejdsløsheden og forhindrer bevarelse af kvalitetsjob, hvilket også er resultatet af de virksomhedsomstruktureringer og -flytninger, som særlig multinationale firmaer gennemfører i total ringeagt for arbejdstagernes rettigheder. Det er særdeles bemærkelsesværdigt, at der i medlemsstaterne hersker almindelig uvidenhed om den europæiske beskæftigelsesstrategi, og at de nationale planer ikke indeholder nogen kvantitative mål, herunder for kvindernes beskæftigelsesgrad - som opstillet på topmødet i Lissabon - og at disse planer heller ikke fremlægges i de nationale parlamenter, så deres indhold kan blive genstand for debat. Disse spørgsmål må derfor tages op, hvis det skal lykkes at nå positive resultater med at skabe beskæftigelse med rettigheder. Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). Hr. formand, forhandlingen nærmer sig sin afslutning, og jeg tror, vi alle er enige om, at beskæftigelsesstrategien ikke har båret frugt overalt, eller i hvert fald ikke har båret den samme frugt overalt. Det, der er vigtigt, er imidlertid, at der er forandringer at spore i alle medlemsstater i dag, når det gælder udformningen af nationale politikker, især på den måde, at vægten flyttes fra forvaltning af arbejdsløsheden til forvaltning af en beskæftigelsesforøgelse. Hr. Schmids betænkning fremhæver en række spørgsmål, som er vedtaget i vores udvalg, og som har til formål at supplere og forbedre Europa-Kommissionens meddelelse, så man kan styrke denne strategi, der er iværksat efter mødet i Luxembourg. Jeg vil gerne koncentrere mig om nogle af de spørgsmål, som også andre medlemmer har været inde på i dag. Først og fremmest er de lokale og regionale myndigheder og de ikke-statslige organisationer ikke involveret nok. Kommissæren nævnte, at der er lokale handlingsplaner, som er forelagt og gennemført af lokale instanser, og som kan være eksempler til efterligning, men jeg tror, de er undtagelsen snarere end reglen. Som hr. Andersson sagde, tror jeg, vi bør undersøge disse eksempler, og hvad det er for omstændigheder og vilkår, der gør, at nogle regioner har opnået fordele, mens andre ikke har. Jeg kan nævne en ting fra mit eget land, Grækenland, som gør indtryk på mig. Der skal snart være lokal- og regionalvalg, men ingen taler om den rolle, som de lokale instanser kan spille i skabelsen af nye arbejdspladser. Alle taler om den rolle, de spiller, når det drejer sig om at holde området rent og skabe grønne områder, og der er enkelte, der taler om socialpolitik, men man hører aldrig noget om, at de kan mobilisere de lokale kræfter og skabe arbejdspladser. Hvad de ikke-statslige organisationer angår, står det endnu værre til, og hvis de ikke får en lovfæstet position i en social dialog, tror jeg ikke, de kan optræde som seriøse og effektive samarbejdspartnere i lokalsamfundet. En anden ting er arbejdsløsheden blandt kvinder, som ordføreren for Kvindeudvalget, hr. Mann, var inde på, og her tror jeg også, at medlemsstaterne på trods af alle de nye arbejdspladser, der allerede er skabt, bør udvise stort engagement og være meget konsekvente med at fastsætte kvantitative mål for en kvalitativ forbedring af kvinders arbejde og for oprettelse af nye arbejdspladser. Dette hænger direkte sammen med det krav, der er blevet rejst her i dag, og som jeg støtter fuldt ud, om koordinering af beskæftigelsespolitikken og socialpolitikken. Herved rejses det store spørgsmål, hvordan man skaber de rette betingelser for at forene arbejdsliv og familieliv. Det er et socialpolitisk spørgsmål, som medlemsstaterne er ansvarlige for, men det hænger også sammen med socialt ansvar, som Parlamentet har beskæftiget sig med, og som arbejdsmarkedets parter har ansvaret for. Vi kan således konstatere, at der bør gøres en stor indsats for at gennemføre beskæftigelsesstrategien på flere niveauer, og at vi ikke bør glemme den vigtige rolle, som de nationale og regionale parlamenter - hvor disse findes - skal spille, for beskæftigelsespolitik er et spørgsmål, som de ikke beskæftiger sig særlig meget med. Randzio-Plath (PSE). Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, dagens gennemgang viser med al tydelighed, hvor vigtigt det har været alene at reflektere over strategier på EU-plan. Selv om ansvaret for arbejdsmarkedspolitikken er placeret hos de nationale regeringer, så er det med hensyn til økonomi- og socialpolitikken virkelig på tide, at vi anerkender, at det indre marked har været med til at gøre vores nationale økonomier indbyrdes afhængige af hinanden, og samtidig skabt indbyrdes afhængige livs- og arbejdsbetingelser med det resultat, at vi som Parlament, som europæisk institution, simpelthen er nødsaget til at nå frem til en fornuftig løsning på denne udfordring. Derfor har gennemgangen heller ikke andet formål end at opfordre os til omhyggeligt at samle procedurerne og støtte Kommissionens tiltag vedrørende strømlining af den økonomiske, beskæftigelsesmæssige og sociale politik, så vi får mere effektive instrumenter inden for disse områder. Vi er nødt til at anerkende, at koordinering er en europæisk opgave, hvis vi skal klare de udfordringer, vi står over for. Vi står trods alt over for de største udfordringer nogensinde, når vi kan konstatere, at en vellykket beskæftigelsesstrategi opvejes af ringe økonomisk vækst, og at dårlige tal for arbejdsmarkedet lægger en dæmper på væksten. Vi må én gang for alle vænne os til tanken om, at vi har brug for en økonomisk politik på EU-niveau, der også opfylder beskæftigelsespolitiske mål, og at vi har brug for en ny og moderne beskæftigelsespolitik for EU, der sikrer bæredygtig og høj vækst for alle. På lidt længere sigt er det afgørende at understrege dette. Jeg må ærligt indrømme, at jeg virkelig håber, at det lykkes konventet og regeringskonferencen at gøre virkelige fremskridt på dette område, så vi når til en konstitutionalisering af Lissabon-processen, navnlig med henblik på fuld beskæftigelse. Jeg har yderligere tre kommentarer til de praktiske og omfattende foranstaltninger, der faktisk har til hensigt at øge beskæftigelsesintensiteten i EU, og som navnlig er afgørende fra et økonomipolitisk perspektiv. For det første kan beskæftigelsesintensiteten uden tvivl øges yderligere via skattemæssige foranstaltninger, f.eks. ved at indføre lave momssatser på arbejdskraftintensive tjenesteydelser. Det er skuffende, at vi ikke er nået længere på dette område. For det andet bør det også nævnes, at der skal være større sammenhæng mellem tiltag til fremme af iværksætterkultur og små og mellemstore virksomheder, end vi har set tidligere. For det tredje, og dette gælder især retningslinjerne for beskæftigelsen, skal vi også overveje, om vi skal tage højde for en sammenhæng med retningslinjerne i konkurrencepolitikken, hvad angår politikken for statsstøtte, hvor vi naturligvis har særlige regler. Det giver mulighed for at dispensere fra forbuddet mod statsstøtte i forbindelse med fremmende tiltag for små og mellemstore virksomheder eller jobskabelse. Disse fremgangsmåder er ikke nødvendigvis afspejlet i retningslinjerne for beskæftigelsen, og retningslinjerne for beskæftigelsen er heller ikke nødvendigvis afspejlet i disse regler. Det er efter min mening meget afgørende, fordi støtte også er et vigtigt aspekt, ligesom konkurrencepolitikken som helhed er et væsentligt politisk område til fremme af beskæftigelsen. Laguiller (GUE/NGL). Hr. formand, i en periode med høj arbejdsløshed i EU er det faktisk af yderste vigtighed at lægge en europæisk strategi for beskæftigelsen. Men en sådan strategi burde først og fremmest forbyde alle de store virksomheder at foretage kollektive afskedigelser som dem, de gør sig skyldige i for øjeblikket hos den ekstremt velhavende trust Alcatel. Alle ved, at ansvaret for arbejdsløsheden først og fremmest påhviler disse store virksomheder, som ikke blot ikke skaber ekstra arbejdspladser, som de burde gøre, men tværtimod nedlægger arbejdspladser, udelukkende til aktionærernes fordel. I øvrigt burde enhver beskæftigelsesstrategi forpligte staterne til at tage initiativ til at skabe de hundredtusinder af arbejdspladser, som mangler i alle EU-landene på hospitalerne, inden for den offentlige transportsektor, postsektoren eller undervisningssektoren. Det ville ligeledes være i samfundets interesse, at staterne indleder store offentlige arbejder og bygger billige boliger af høj kvalitet. Men den aktuelle politik, som består i at privatisere de offentlige sektorer for fuld udblæsning, er præcis den modsatte. Under disse omstændigheder er snak om beskæftigelsesstrategi ikke andet end fromme ønsker. Gillig (PSE). Hr. formand, fru kommissær, mine damer og herrer, jeg vil gerne først og fremmest henvende mig til min kollega og ordfører, hr. Schmid, for at takke ham og lykønske ham med de retningslinjer, han foreslår os i sin betænkning, og som vi stort set er enige i. Faktisk mener jeg som mange af mine kolleger, at den europæiske beskæftigelsesstrategi, som vi har oplevet i de sidste fem år, i et varierende omfang, måske, alt efter region har været effektiv og har skabt fordele for de europæiske borgere. Men det forekommer mig, at øjeblikket nu er inde til at genforhandle dens struktur og ligeledes foreslå en ny strategi, som tager fuldt hensyn til koordineringen af de makroøkonomiske og sociale politikker samt beskæftigelsespolitikken. I det perspektiv har vi netop gennemgået alle aspekter af den europæiske beskæftigelsesstrategi fra de sidste fem år, og der er stillet forslag om nye retningslinjer. Jeg vil gerne koncentrere mig om tre ting. Den første omfatter det forhold, der skal være imellem den europæiske beskæftigelsesstrategi og de nationale planer for beskæftigelse, og heri tror jeg, ligger spørgsmålet om relationen til borgerne og den forståelse, borgerne kan have af de europæiske strategier, der angår dem. I virkeligheden afhænger denne relation af, at de nationale parlamenter involveres både for at give deres samtykke og iværksætte de europæiske retningslinjer. I den henseende er situationen efter min mening en smule paradoksal. Beskæftigelsessituationen forværres. EU's bestræbelser på at lægge strategier for beskæftigelsen skal målrettes mod vanskeligt stillede personer. Men de, der burde kunne drage fordel af programmerne, er i virkeligheden de mest desillusionerede, de mest kritiske og de, der forstår vores holdninger og forslag mindst. Det forekommer mig således, at vi, hvis vi bestræber os på at anvende en strategi, som er baseret på kohærens, som fuldt ud involverer de nationale parlamenter ved at lade dem forhandle om de nationale beskæftigelsesplaner og gøre dem til deres, bidrager til at demokratisere de europæiske procedurer for især den europæiske beskæftigelsesstrategi og legitimerer vores plan over for borgerne. Den andet ting - som jeg tror, alle er enige i - er, at den europæiske beskæftigelsespolitik for at være effektiv reelt burde være en integreret del, i socioøkonomisk forstand, af de europæiske politikker. Målsætningerne om fuld beskæftigelse, uddannelse, livslang læring, alt hvad der er blevet nævnt, er i virkeligheden horisontale målsætninger, som hovedsageligt falder inden for rammerne af de sektorielle retningslinjer. Endelig og for at runde af tror jeg, at vi bør genoverveje spørgsmålet om de instrumenter, der er til rådighed for velfærds-Europa. Selv om vi når frem til en aftale om, hvilke målsætninger der skal nås, har vi stadig behov for de rigtige instrumenter til at iværksætte dem. Og i den henseende tror jeg, at vi må se nærmere på proceduren med fælles beslutningstagning og flertalsafstemningerne om beskæftigelsespolitikken. Hvis den åbne koordinationsmetode har bevist sit værd, synes jeg, vi skal give den dens oprindelige plads tilbage, nemlig som supplement til de andre standardiseringsinstrumenter. Diamantopoulou Hr. formand, jeg vil ganske kort takke Parlamentet og alle, som har deltaget i denne vigtige forhandling, som er et led i Kommissionens forsøg på at præsentere beskæftigelsespolitikken i dens nye udformning efter evalueringen. Parlamentets forslag og synspunkter vil blive overvejet nøje, og jeg vil gerne omtale fire punkter, som har været fremme flere gange i dag. Det første er det grundlag, som udviklingen af beskæftigelsesstrategien er baseret på. Nemlig kombinationen af konkurrenceevne og samhørighed. Beskæftigelsesstrategien tager klart hensyn til både virksomhedernes behov, store såvel som små virksomheder, og til arbejdstagernes behov. Den tvivl, som nogle medlemmer har givet udtryk for, med hensyn til hvor meget den fremmer konkurrenceevnen, vil jeg sige er noget overdrevet, i og med at beskæftigelsesstrategien i høj grad har medført reformer på arbejdsmarkedet, som også kommer virksomhederne til gode. At vi skal opnå bedre konkurrenceevne og samhørighed er, som mange medlemmer også har fremført, det samme som at sige, at vi skal kæde beskæftigelsesstrategierne og -politikkerne og socialpolitikken sammen, at det ikke er muligt at skille dem ad, og at de socialpolitiske spørgsmål bør tages i betragtning ved alle skridt. Det andet punkt er rammen, samarbejdet og synkroniseringen af retningslinjerne for beskæftigelsen og den økonomiske pakke. Der er kommet vigtige og seriøse forslag og tiltag. Jeg vil gerne fremhæve, hvad mange medlemmer også har nævnt, at beskæftigelsesstrategien er nødt til at være tydelig, dens anvendelsesområde skal været klart, og den skal ikke inddrages i de økonomiske retningslinjer. Det tredje punkt er deltagelsesprocessen. Et af de grundlæggende problemer, som vi har konstateret i vores evaluering, er de nationale parlamenters deltagelse, som bør være større, samt arbejdsmarkedets parters og de lokale myndigheders deltagelse, hvilket især vedrører den regionale og lokale anvendelse af beskæftigelsesstrategien. Til sidst vil jeg gerne omtale selve metoden som værktøj, som fru Gillig helt korrekt fremhævede, da det er første gang, vi har brugt dette værktøj. Den åbne koordinationsmode er ikke omhandlet separat i traktaten, men det har været en meget vellykket metode, hvorfor vi også har brugt den i to andre processer, nemlig i forbindelse med udstødelse og pensioner, og vi tror, at regeringskonferencen måske vil give os lejlighed til at færdiggøre den og anvende den mere effektivt som redskab inden for andre politikker. Formanden. Mange tak, fru kommissær. Forhandlingen er afsluttet. Afstemningen finder sted i morgen kl. 12.00. Formanden. Næste punkt på dagsordenen er betænkning (A5-0279/2002) af Smet for Udvalget om Kvinders Rettigheder og Lige Muligheder om kvindelig repræsentation blandt arbejdsmarkedets parter i Den Europæiske Union (2002/2026(INI)). Smet (PPE-DE) Hr. formand, det er anden gang, at socialpolitikken og politikken vedrørende lige muligheder for mænd og kvinder står på dagsordenen så sent. Det må gerne ske af og til, men jeg vil bede dem, der opstiller dagsordenen, om at bytte om på tingene og f.eks. også opføre den økonomiske politik og landbrugspolitikken så sent på dagsordenen. Så kan vi drøfte vores betænkninger om eftermiddagen, og fru Diamantopoulou og vi behøver dermed ikke altid sidde her kl. 12 om natten. Nu kommer jeg til betænkningen. Hvorfor er der udarbejdet en betænkning om kvindelig repræsentation blandt arbejdsmarkedets parter? For det første fordi der har været en enorm stigning i antallet af erhvervsaktive kvinder. I Europa udgør kvinder 42% af den samlede erhvervsaktive befolkning. Samme stigning afspejles ikke i de instanser, som har noget at skulle have sagt inden for politik. Hvilke instanser er det? Det er arbejdsmarkedets parters egne strukturelle instanser, deres formænd, deres generalsekretærer, deres forretningsudvalg, deres generalforsamlinger, deres forhandlingsudvalg osv. Heri er kvinderne underrepræsenteret. Selv hvor arbejdsmarkedets parter er repræsenteret i rådgivende organer, er disse repræsentanter sjældent kvinder. Alligevel beder arbejdsmarkedets parter om en stor del af magten i Europa og i medlemsstaterne, og den giver vi dem også med glæde. For det er naturligvis en kendsgerning, at de kollektive arbejdsaftaler, som de indgår, og som altså også berører kvinderne, i almindelighed har lovkraft. En stor del af de lovgivende beføjelser, nemlig de, som vedrører arbejde, er overdraget til dem. Dette kan gøres på betingelse af, at arbejdsmarkedets parter er repræsentative. Hvis de ikke er det, er det egentlig forkert. Jeg hævder, at de ikke er repræsentative. Hvis fagforeningerne f.eks., selv om 42% af kvinderne er på arbejdsmarkedet, ikke engang har 25% kvinder i deres forvaltningsorganer, og i nogle forvaltningsorganer under 12% eller 10%, og hvis arbejdsgiverorganisationerne har 1% eller 2% kvinder i deres forvaltningsorganer, fastholder jeg, at arbejdsmarkedets parter ikke er repræsentative for arbejdsmarkedet. Det er således grunden til betænkningen. Vi beder altså først og fremmest om, at der indsamles oplysninger, at der oprettes en databank om kvinders tilstedeværelse blandt arbejdsmarkedets parter. For det er særdeles vanskeligt, fru kommissær, hr. formand, kære kolleger, at skaffe disse tal. Det er ikke så slemt for fagforeningernes vedkommende. De holder selv i nogen grad rede på disse tal. For arbejdsgivernes vedkommende er det praktisk taget umuligt. Hvis man spørger en medlemsstat, hvor mange kvinder der er i dens arbejdsgiverorganisation, får man hverken svar, tal eller oplysninger. Enten skyldes det uvilje, eller også er tallene ikke disponible. Det er derfor vigtigt at oprette en databank. Jeg ved, at Kommissionen er i gang med det, og at der er anmodet om en undersøgelse. Men denne undersøgelse strækker sig over fire år, og jeg håber ikke, fru kommissær, at man vil vente fire år med at træffe foranstaltninger. Hvis vi skal vente på disse tal, varer det meget længe, inden der sker noget. Jeg synes, at Kommissionen, medlemsstaterne og arbejdsmarkedets parter skal føre en politik, som ligner den i den politiske verden. Det er heldigvis efterhånden lykkedes at overbevise de politiske partier om, at de politiske organer skal være repræsentative for befolkningen i deres land. Hvis 50% af befolkningen er kvinder, hvilket er tilfældet i alle lande, endda ofte flere, skal den politiske verden også være kvindernes repræsentanter. Det er den politik, der føres både i Europa og i medlemsstaterne. Det samme kan man desværre ikke sige om arbejdsmarkedets parter. Derfor foreslås der i denne betænkning en række foranstaltninger, som skal gennemføres dels af EU, dels af arbejdsmarkedets parter selv, med lidt pres fra medlemsstaterne, for at nå frem til en acceptabel repræsentation af kvinder i alle forhandlingsorganer og i arbejdsmarkedets parters organer, i den hensigt at også kvinders problemer tages op under forhandlingerne. Det siger jo sig selv, at de, der sidder omkring forhandlingsbordet, er mest lydhøre for deres egne problemer. Det er altid tilfældet. Det er også normalt, for de kender deres egne problemer bedst. Det er som at tilrettelægge forhandlinger med handicappede. De ville også være meget lydhøre over for de handicappedes problematik, og det ville være deres gode ret. Det gælder også for forhandlinger, hvor der kun deltager mænd. Disse er meget lydhøre over for deres egen problematik og ikke særlig lydhøre over for kvinders problematik. Derfor har vi udarbejdet vores teori. Jeg beder Dem, fru kommissær, om at føre en politik, der tager hele denne problematik op. Diamantopoulou Hr. formand, jeg vil allerførst takke fru Smet for hendes betænkning, som viser, at der er sket alt for få fremskridt med hensyn til begge køns lige repræsentation blandt arbejdsmarkedets parter, og at diskrimination trives i bedste velgående. Det er skræmmende at se, at der i mange store faglige organisationer i Europa med hundredtusinde medlemmer ikke engang er en symbolsk repræsentation af begge køn, og at vi har hele bestyrelser for fagforeninger, som udelukkende består af mænd. Selv om der er kommet flere kvinder på arbejdsmarkedet, er der ikke engang sket en tilsvarende stigning i antallet af kvinder i de faglige organisationer, hvor den gennemsnitlige kvindelige repræsentation i bestyrelserne ligger under 25%, selv om over 40% er medlemmer af en fagforening. På arbejdsgiversiden er situationen endnu værre, som fru Smet også nævnte. Her ser vi den laveste procentdel i Belgien med 1,5% og den højeste i Finland, hvor den imidlertid kun er 19%. Ganske vist er der i de seneste år kommet flere kvinder med, men jeg vil gerne minde om den 10 år gamle Beijing-konklusion, ifølge hvilken vi vil få ligeværdig repræsentation om 2.500 år, hvis vi fortsætter i samme hastighed. Hvad kan vi så gøre på europæisk plan? Det er tydeligvis ikke et spørgsmål, som kan løses med lovgivning eller med bindende foranstaltninger. Som allerede nævnt har Kommissionen udpeget en forsker, der skal overvåge de statistiske data og registrere dem i hele Europa, for i dag registreres kun de nationale repræsentationer, vi har ingen brancheanalystisk repræsentation, heller ikke analyser for de enkelte medlemsstater. Dette statistiske arbejde skal vare i fire år, men allerede fra det første år vil vi kunne anvende dataene, og det vil især hjælpe os til at se, på hvilke områder vi skal gribe ind med netværksarbejde, med udveksling af erfaringer med fremgangsmåder, med samarbejde og med incitamenter til fagforeningerne. Det andet er, at vi er nødt til at være enige om konkrete kvantitative mål og tidsplaner for kvinders repræsentation. Når arbejdsmarkedets parter skal fremlægge deres fælles dagsorden til jul, er det, så vidt jeg ved, deres hensigt at inddrage ligestillingsspørgsmålet i de fælles emner, som de vil forsøge at løse de kommende år. Hvis arbejdsmarkedets parter på europæisk plan fremlægger en fælles dagsorden til jul og tager ligestillingsspørgsmålet op, er det således meget vigtigt, at vi fastlægger kvantitative mål og tidsplaner. Kommissionen vil selv fortsætte med at arbejde for kvinders og mænds lige deltagelse på alle niveauer også i de udvalg, den nedsætter, men vi må indrømme, at kvindernes deltagelse også er minimal i Kommissionens fagforeninger. Inden jeg slutter mit indlæg, vil jeg gerne understrege, at problemet med kvinders manglende repræsentation, sådan som fru Smet også har gjort rede for, drejer sig om demokrati, om repræsentativitet, om forbigåelse af halvdelen af befolkningen og halvdelen af det europæiske samfunds kræfter og talenter. Vi tror, der rent faktisk kan ske visse fremskridt både via beskæftigelsesstrategien og via den sociale dialog, men Kommissionen kan ikke fremme tingene på egen hånd, hvis arbejdsmarkedets parter ikke selv tager en stor del af ansvaret, og derfor kræver det også et initiativ fra deres side. Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). Hr. formand, jeg vil også gerne komplimentere fru Smet for hendes initiativ til denne betænkning og bringe et spørgsmål op, som er mere eller mindre glemt på europæisk og nationalt plan. Det er sandt, at vi har alt for få oplysninger om kvinders underrepræsentation i arbejdsmarkedets parters organisationer og om deres manglende deltagelse i forhandlingerne i den sociale dialog. Det er også sandt, at dette underskud, dette problem, ikke anerkendes på politisk plan. Selv om kvindernes manglende tilstedeværelse i parlamenter, regeringer og de lokale og regionale myndigheder ofte fremhæves, hører man ikke meget om kvindernes manglende tilstedeværelse blandt arbejdsmarkedets parter. Derfor er vi som europæiske organer, men også nationale regeringer og arbejdsmarkedets parter nødt til at blive mindet om, at kvinders deltagelse i beslutningsprocessen hos arbejdsmarkedets parter ikke kun vil medføre en legalisering af magten og øge demokratiets kvalitet, det vil også fremme vores udviklingsmål, da det vil bidrage til at øge beskæftigelsen, forbedre kvaliteten i arbejdet og øge produktiviteten og konkurrenceevnen. Hvad angår kvinders deltagelse i beslutningsprocessen, er det den eneste måde, hvorpå der kan tages hensyn til kvindernes krav, hvad enten de er i arbejde eller ledige, og den eneste måde, hvorpå man kan øge det sociale ansvar til gavn for de kvinder, der arbejder, skabe forudsætninger for udvikling af kreativiteten på arbejdspladsen, tage hensyn til de særlige kvindelige egenskaber og imødegå den lønforskel, som er det mest grundlæggende problem i denne sammenhæng. Det er derfor nødvendigt med en bred oplysnings- og bevidstgørelseskampagne i alle retninger og nødvendigt at motivere de kvinder, der er i arbejde, for de er heller ikke uden ansvar. Ghilardotti (PSE). Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, jeg vil også gerne starte med på egne og PSE-Gruppens vegne at lykønske fru Smet med det glimrende arbejde, hun har udført, og takke hende for den store imødekommenhed, hun viste ved at godkende de mange forslag, der blev stillet under forhandlingen i udvalget. En ligelig repræsentation af kvinder i de beslutningstagende organer er et spørgsmål, som ofte tages op, og hvor EU tit har understreget, at det er nødvendigt at gøre en indsats, men det er et spørgsmål, som absolut ikke er løst. Sådan som også kommissæren var inde på, eksisterer der i den forbindelse et demokratisk underskud i alle dele af samfundet, nemlig både på det økonomiske, det sociale og det politiske område. Med denne betænkning ønsker man at gøre status over den sociale dimension, det vil sige kvindernes repræsentation blandt arbejdsmarkedets parter. Når man tager dette aspekt op, er det første, der springer i øjnene, at der mangler systematiske oplysninger. Informationen om kvinders repræsentation i organisationsstrukturerne i de beslutningstagende organer hos arbejdsmarkedets parter er utilstrækkelig, og det er endnu vanskeligere at få kendskab til kønsfordelingen i de delegationer, der deltager i forhandlingerne i dialogen mellem arbejdsmarkedets parter. Der mangler ligeledes præcise oplysninger om de rådgivende organer, hvor arbejdsmarkedets parter er repræsenteret. Det skal dog siges, at Den Europæiske Faglige Samarbejdsorganisation har forsøgt at indhente oplysninger og tal, men den er stødt på mange vanskeligheder som følge af de nationale organisationers ringe samarbejde. Det fremgår dog af de foreliggende undersøgelser, at der er tale om en pyramidestruktur, hvor ca. 40% af alle medlemmerne er kvinder. Denne procentdel falder til mindre end halvdelen, efterhånden som man når op til beslutningsorganerne i toppen af pyramiden. De informationer, der er til rådighed om arbejdsgiverorganisationerne, er endnu mere utilstrækkelige. Alt dette gør, at der er meget få kvinder til stede i forhandlingsdelegationerne, hvilket også smitter af på ligestillingspolitikkens resultater. I de senere år er der dog - også efter anmodning fra EU - blevet iværksat en række forskellige strategier alt efter forholdene i medlemsstaterne, og disse strategier har forbedret situationen, selv om den stadig er yderst utilfredsstillende. I Italien har man f.eks. ført en politik med positiv særbehandling i fagforeningsorganisationerne, en politik, som man har fremmet via lovgivningen og ved at finansiere særlige uddannelsesprojekter for at øge kvinders repræsentation i bestyrelsesorganer. Det har i mange tilfælde givet sig udslag i, at der er blevet indført kvoter i organisationernes vedtægter. Alt dette har ganske vist haft nogle betydelige, positive resultater, men det har næsten kun været på lokalt plan, for når man når til beslutningstagningen på nationalt plan, hører fremskridtet op. Der er en direkte sammenhæng mellem kvinders repræsentation i de beslutningstagende organer og i forhandlingsdelegationerne og ligestillingspolitikkens gennemførelse. Denne sammenhæng fremgår også af resultaterne af den undersøgelse, som Dublin-instituttet har foretaget om "lige muligheder og kollektive forhandlinger i Den Europæiske Union", hvor det understreges, at de kvindelige forhandleres deltagelse har givet resultater i form af en reducering af den eksisterende ulighed, en større opmærksomhed på nødvendigheden af at forene arbejdsliv og familieliv og en udjævning af lønforskellene mellem mænd og kvinder. Det er således nødvendigt - sådan som man anmoder om i fru Smets betænkning - at Kommissionen begynder at indsamle oplysninger og opretter en database over kvinders repræsentation blandt arbejdsmarkedets parter med det formål at opstille indikatorer, der øger deres repræsentation i de beslutningstagende organer, og at Kommissionen opretter en database over resultaterne af kollektive forhandlinger i forbindelse med lige muligheder, en database, som herefter skal bruges til at gøre den bedste praksis udbredt. Desuden skal arbejdsmarkedets parter opfordres til at oprette netværk mellem kvindelige forhandlere og kvindelige bestyrelsesmedlemmer, så de kan udveksle erfaringer og viden, og de skal ligeledes opfordres til yderligere at udvikle den rolle, de har fået tildelt, når det gælder om at fremme lige muligheder i beskæftigelsespolitikken. Hvis vi får en ligelig kønsrepræsentation på alle niveauer, også på det socioøkonomiske område, er der ingen tvivl om, at udviklingen af dialogen mellem arbejdsmarkedets parter på europæisk plan vil drage fordel af dette i form af indflydelse, effektivitet og positive resultater med hensyn til målsætningernes forfølgelse. Figueiredo (GUE/NGL). Hr. formand, fru kommissær, skønt de europæiske institutioner i adskillige dokumenter har understreget, at der bør være en mere ligelig og afbalanceret repræsentation af mænd og kvinder i de forskellige politiske og sociale strukturer og organer, herunder blandt arbejdsmarkedets parter, er det en kendsgerning, at der stadig er dybe ubalancer og enorme uligheder, som det påpeges i Miet Smets betænkning, og som kommissær Diamantopoulou også just har bekræftet. Og selv om der med hensyn til arbejdsmarkedets parter kun foreligger ufuldstændige oplysninger, viser de få data, som vi har om kvinders deltagelse, at procentdelen af kvinder i ledende funktioner er lav, således at de er klart underrepræsenteret i organisationernes top, hvilket svækker demokratiet og vanskeliggør reel opnåelse af de lige rettigheder og muligheder, som vi har indskrevet i traktaterne og i flere af de direktiver, som vi dagligt henviser til. Vi støtter derfor de initiativer, der foreslås i denne betænkning, dels sådanne, der skal tilvejebringe større viden om de faktiske forhold (og det er allerede blevet nævnt, at der bør indsamles data), dels sådanne, der sigter på en mere afbalanceret repræsentation af mænd og kvinder blandt arbejdsmarkedets parter. Vi opfordrer til, at der opstilles tidsbegrænsede mål for omfanget og kvaliteten af kvinders repræsentation, såvel i de interne strukturer som under de kollektive forhandlinger, deriblandt det kommende sociale trepartstopmøde - og jeg vil gerne allerede nu henlede kommissærens opmærksomhed herpå - og også til, at der bliver udarbejdet beretninger om den registrerede fremgang og virkningen af de trufne foranstaltninger. Der må imidlertid skabes objektive betingelser for, at kvinders deltagelse i sociale og politiske organer kan blive til virkelighed. Kommissionen må også oprette en database, og god praksis må spredes, også via den fælles rapport om beskæftigelsen, ved at formidle information om kvinders deltagelse, navnlig i kollektive forhandlinger, og om de fremskridt, der gøres inden for ligestilling. Denne information, denne analyse og denne tilgang bør komme til udtryk i de forskellige rapporter om sociale og beskæftigelsesmæssige forhold. Mann, Thomas (PPE-DE). Hr. formand, i alle Fællesskabets handlingsprogrammer om lige muligheder for mænd og kvinder, f.eks. det femte handlingsprogram for 2001-2005, lægges der stor vægt på ligelig repræsentation af mænd og kvinder i beslutningsorganer. Mens der foreligger godt statistisk materiale for parlamenter og nationale institutioner, foreligger der endnu ikke fyldestgørende statistisk materiale for arbejdsmarkedets parter. Både inden for arbejdsgiverforeninger og fagforeninger udgør kvindelige ledere et mindretal. Der kan ikke herske tvivl om, at det skal laves om, helst så hurtigt som muligt. Udvalget om Kvinders Rettigheder og Lige Muligheder har enstemmigt opfordret arbejdsmarkedets parter til hurtigst muligt at opstille klare mål til forbedring af kvinders kvantitative og kvalitative repræsentation. Som led i dette skal der aftales tidsfrister for målenes gennemførelse. Der skal oprettes databaser, så vi endelig kan få et klart overblik over kvinders repræsentation i ekspertpaneler og beslutningsorganer. Et andet initiativ, der længe har været påkrævet, er oprettelsen af stillinger som ligestillingskonsulent i alle medlemsstaterne. Såfremt der gennemføres ændringer, er det imidlertid nødvendigt at skærpe bevidstgørelsen. På kurser og konferencer om inddragelse af kønsaspektet, skal kvindestrukturer blandt arbejdsmarkedets parter fremgå tydeligt. Der skal udarbejdes positive tiltag i form af handlingsprogrammer i organisationerne. Der skal etableres netværk for kvinder, som kan kommunikere med hinanden. Det skal være muligt at udveksle erfaringer og videregive informationer om projekter via netværkene. Disse projekter var vellykkede og er derfor værd at gentage, mens de andre mislykkedes, og vi skal i stedet se, hvad vi kan lære af det. Et væsentligt element er ansvarlighed på ledelsesniveau og hele vejen op til bestyrelsen. Der er således masser af gode grunde til at udarbejde denne initiativbetænkning. Der var enstemmighed blandt medlemmerne af Udvalget om Kvinders Rettigheder og Lige Muligheder, hvilket vidner om det fremragende arbejde, som ordfører Miet Smet har lagt for dagen. Jeg kan også fuldt ud tilslutte mig den vurdering af betænkningen. De Rossa (PSE). Hr. formand, den mest slående statistik, jeg har hørt her til aften, var kommissærens udtalelse om, at det ville tage 2.500 år for kvinder at opnå ligestilling, hvis vi fortsætter i det nuværende tempo. Hvor meget hurtigere skal det mon gå, hvis vi ønsker ligestilling inden for 100 år, som jo i sig selv er en ganske lang tidshorisont? Det slår mig, at mens vi hele tiden, og ikke uden grund, taler om behovet for at skabe lige muligheder i EU, er det egentlig noget sekundært i forhold til ligebehandling af alle mennesker, for der er en tydelig forskel mellem ligebehandling af hvert eneste menneske og så idéen om, at de også skal have lige muligheder. Uden ligestilling giver det ikke mening at tale om lige muligheder, og det må være et grundlæggende aspekt i vores tilgang til spørgsmålet om kvinders deltagelse i beslutningstagningen. Et af de spørgsmål, vi skal tage fat på, hvis vi skal sikre, at kvinder - og ikke mindst erhvervsaktive kvinder - kan deltage, og at de får den fornødne frihed til at deltage i fagforeningsaktiviteter, er, at arbejdsgiverne er meget utilbøjelige til at give medarbejderne fri til uddannelses- eller fagforeningsaktiviteter. Det er i stigende grad tilfældet, og så er vi endnu ikke kommet ind på spørgsmålet om mænds ellers kvinders frihed i forbindelse med barsel eller børnepasning. Det overrasker mig ikke, at der ifølge statistikkerne har været en nedgang i antallet af kvinder, som deltager i arbejdsgiverorganisationer. Jeg har kun en mindre indsigelse mod nogle af statistikkerne i betænkningen, nemlig at de er forældede. Det er ikke ordførerens skyld. Årsagen er, at vi ikke konsekvent og systematisk indsamler ordentlige data. En af nøglerne til fremskridt på dette område er at have positive programmer, handlingsplaner og mål. Det er også afgørende at gøre folk i fagforeninger og arbejdsgiverorganisationer opmærksomme på, at der er en anden halvdel af menneskeracen, som har krav på ligestilling, ikke blot som et privilegium, men som en ret. Bordes (GUE/NGL). Hr. formand, det eneste interessante i den vildledende symmetri mellem underrepræsentationen af kvinder i arbejdsgiverforeninger på den ene side og i fagforeninger på den anden er at vise, at kvinder er endnu dårligere repræsenteret i arbejdsgiverorganisationerne end i fagforeningerne, selv om der for arbejdsgivernes vedkommende ikke findes nogen som helst materielle forhindringer - det skulle da lige være arbejdsgivermiljøernes kvindefjendske indstilling. Der skal til gengæld en god portion kynisme til for at beskylde arbejderorganisationerne for ikke at have flere kvinder i deres rækker, når arbejdende kvinder i hele EU står over for problemet med et utilstrækkeligt antal vuggestue- og børnehavepladser, når de da ikke mangler helt. Eftersom ordføreren er tidligere minister, ville det være klogere af hende at bruge sin indflydelse på, at staterne fik udarbejdet et stort program til opførelse af vuggestuer og børnehaver og ansat tilstrækkeligt med personale. Det ville helt sikkert ikke løse alle problemer omkring kvinders repræsentation i fagforeningernes ledende organer, men det ville skabe bedre betingelser. Pérez Álvarez (PPE-DE). Hr. formand, fru kommissær, i artikel 14 i Spaniens forfatning erklæres det højtideligt at "alle spaniere er lige for loven, og der må ikke forekomme forskelsbehandling på grund af herkomst, race, køn, religion eller andre politiske eller sociale forhold", og i Den Europæiske Unions charter om grundlæggende rettigheder står der i artikel 20, kapitel III, at "alle mennesker er lige for loven", og i artikel 21, at "enhver forskelsbehandling på grund af køn ... er forbudt", og i artikel 23 står der under overskriften "Ligestilling mellem mænd og kvinder", at "der skal sikres ligestilling mellem mænd og kvinder på alle områder, herunder i forbindelse med beskæftigelse, arbejde og løn. Princippet om ligestilling er ikke til hinder for opretholdelse eller vedtagelse af foranstaltninger, der giver det underrepræsenterede køn specifikke fordele." Hvis vi sammenligner disse generelle principper, disse højtidelige erklæringer, med den sociale virkelighed, med vores hverdag, særligt med hensyn til kvindens ligestilling, hvad angår repræsentation blandt arbejdsmarkedets parter i EU, kan vi omgående drage en indlysende konklusion: at der er langt igen. Det fremgår tydeligt af den fremragende betænkning af fru Smet, som jeg lykønsker med hendes arbejde. Kvinder udgør ca. 40% af medlemmerne i EU's fagforeninger, men der er ikke noget proportionalt forhold mellem på den ene side deres medlemstal i fagforeningerne og på den anden side deres deltagelse i disses beslutnings- og ledelsesorganer. Desuden udgør kvinder, selv om oplysningerne på det punkt er noget unøjagtige, et mindretal i arbejdsgiverforeningernes ledelse. Uforpligtende hensigtserklæringer er ikke tilstrækkelige til, at de principper, jeg har nævnt, overføres til den sociale virkelighed. Vi har derfor brug for strategier, som kan øge kvinders repræsentation blandt arbejdsmarkedets parter, og jeg mener, at en kunstig kvoteordning hverken er den rette vej eller den ønskværdige løsning. Et retfærdigere samfund - i et EU, hvor 42% af den erhvervsaktive befolkning er kvinder - bør ikke tolerere, at kvinder er underrepræsenterede i organer og strukturer, hvor arbejdsmarkedets parter mødes for at fastlægge, regulere og aftale socialpolitiske forhold. Måske har kvinderne selv et vist ansvar for den situation, der analyseres her. Jeg mener, at horisontal integration af kønsaspektet i de forskellige politikker, handlingsprogrammer - navnlig de foranstaltninger, der forener arbejds- og familieliv - arbejdsmarkedets parters egen indsats, uddannelse og oplysning, foranstaltninger til fremme af kvinders deltagelse og positive aktioner og handlingsprogrammer er vejen til lighed, og den er på sin side et middel, et instrument til at skabe et bedre, retfærdigere og mere solidarisk samfund gennem dialogen med arbejdsmarkedets parter. Bastos (PPE-DE). Hr. formand, fru kommissær, kære kolleger, i denne fremragende betænkning, påpeger min kollega Miet Smet, som jeg takker for det meget fine arbejde, kvindernes utilstrækkelige deltagelse blandt arbejdsmarkedets parter i EU og følgerne heraf for ligestillingspolitikkens gennemførelse. For at afhjælpe den indlysende underrepræsentation af kvinder i arbejdsmarkedsparternes besluttende organer, skal især tre foranstaltninger fremhæves. For det første må vi vide, hvor vi står, og hvor vi vil hen. Derfor må der tilvejebringes statistik, der kan give os en dækkende beskrivelse af forholdene, og som kan danne udgangspunkt for udarbejdelse af handlingsprogrammer og evalueringsrapporter. For det andet er viden og uddannelse nøglen til individuelt og kollektivt fremskridt. Derfor må kvindernes forberedelse til lederstillinger have prioritet. Dette mål forudsætter oprettelse af ekspertisecentre. For det tredje må arbejdsmarkedets parter gennemføre uddannelsestiltag til fremme af bevidstgørelse omkring ligestilling, og dette spørgsmål må altid stå på forhandlingernes dagsordenen. I mit eget land, eksempelvis, er kvindernes erhvervsfrekvens steget kontinuerligt, så den i dag er en af de højeste i EU. Denne udvikling er imidlertid ikke blevet modsvaret af kvindernes deltagelse i beslutningsprocesserne, og der er stadig mange uligheder. Hvad angår adgangen til ledende poster, har kun 2% af kvinderne stillinger som afdelingschefer eller direktører, mens 3,2% er på mellemlederniveau. Der kan ligeledes konstateres en utilstrækkelig tilstedeværelse af kvinder på poster med større ansvar i de faglige organisationer. Nøjagtige data er svære at fremskaffe, således som det til overflod er fremgået af denne debat. Til slut vil jeg gerne erindre om, at flere undersøgelser bekræfter, at kvinders tilstedeværelse i beslutningsorganer og kollektive forhandlinger har en meget positiv effekt for ligestillingspolitikkens gennemførelse. En afbalanceret repræsentation af mænd og kvinder vil, ud over at være en demokratisk nødvendighed for arbejdsmarkedets parter, have en gunstig virkning på arbejdsliv og organisationskultur. Formanden. Mange tak, fru Bastos. Forhandlingen er afsluttet. Afstemningen finder sted i morgen kl. 12.00. (Mødet hævet kl. 23.48) Marques (PPE-DE) Jeg vil gerne udtrykke min enighed i denne indstilling ved andenbehandling og dermed godkendelsen af Rådets fælles holdning, som jeg finder helt afgørende, hvis vejtransportsikkerheden skal fremmes. Som hr. Hatzidakis, som jeg takker for det fremragende arbejde, slår fast, kan man kun tilslutte sig, at sikkerheden på vejtransportområdet styrkes ved at begrænse hastigheden for de køretøjer, der anvendes til passagerbefordring og godstransport. Den udvidelse af anvendelsesområdet for det gældende direktiv 92/6/EØF, som Kommissionen foreslår, imødekommer et hyppigt gentaget ønske fra Parlamentets side, nemlig fremme af vejtransportsikkerheden i EU, som jeg altid har tilsluttet mig, og som jeg vedholdende går ind for. Jeg er derfor enig med ordføreren i, at Rådets fælles holdning bør godkendes snarest muligt og uden ændringer, eftersom der er blevet taget hensyn til en stor del af Parlamentets ændringsforslag, samtidig med at der er blevet indført nye elementer, som bidrager til at give den behandlede tekst større klarhed. Torres Marques (PSE) Turismen og rejsebureauernes virksomhed har dramatisk ændret karakter i løbet af de seneste 25 år, altså siden vedtagelsen af momssærordningen for denne sektor. Rejsebureauerne arbejder på en helt anden måde i dag. Særordningen i det sjette momsdirektiv passer stadig dårligere til denne sektors aktuelle behov. De mangfoldige afvigelser i flere EU-lande og den privilegerede situation, som rejsebureauer i tredjelande nyder med hensyn til moms, har ført til ulige konkurrence eller til, at de største bureauer har oprettet filialer i tredjelande - f.eks. Schweiz - for på den måde at undslippe deres afgiftspligt over for Fællesskabet. Jeg har givet Kommissionens forslag min støtte. Jeg foreslår derfor en konkret fremgangsmåde til opkrævning af moms, der vil blive pålagt rejsebureauer i tredjelande, der sælger produkter i EU eller til kunder, der har bopæl i EU, i øvrigt samme metode, som Parlamentet har vedtaget for elektronisk handel. Jeg foreslår også en metode til at forbedre rejsebureauernes konkurrenceevne, når de markedsfører rejseprodukter inden for EU til kunder, der har bopæl i tredjelande. Ribeiro e Castro (UEN) Min stemmeafgivning (imod) skyldes ikke, at topmødet i Laeken, i december 2001, bekræftede, at EU's medlemsstater behøver en fælles asyl- og indvandringspolitik. Faktisk går jeg ind for, at der etableres asylpolitiske procedurer, som respekterer suveræniteten og medlemsstaternes egenbeføjelser, og for, at der permanent indføres en koordinationsmetode på asylområdet for at fremme konvergensen mellem de nationale systemer. Jeg går imidlertid ikke ind for maksimalistiske løsninger - og slet ikke på et så yderst følsomt område som dette - og jeg beklager, at såvel ordføreren som udvalget har valgt en maksimalistisk og klart yderligtgående linje, der går langt ud over det nødvendige. Derfor stemte jeg imod. Det er også den dybereliggende årsag til betænkningens endelige afvisning, hvilket bør være en advarsel for fremtiden, nemlig, at de, der vil for meget, skader det, som sagen egentlig drejer sig om. Martinez (TDI) Det er et både magisk, skæbnesvangert og tragisk budget. Magisk på grund af sin størrelse: 100 milliarder euro. Det er første gang siden 1958, at et budget opnår den størrelse. Skæbnesvangert med hensyn til landbrugssektionen. Her genfinder man den ubønhørlige udhulning af landbrugsbevillingernes andel af udgifterne og især den permanente undergennemførelse af de finansielle overslags bevillinger. På 10 år svarer det, hvis man lægger de årlige differencer sammen mellem på den ene side de gennemførte landbrugsbudgetter og på den anden side de afsatte landbrugsbudgetter og de planlagte finansielle overslag på landbrugsområdet, til et års landbrugsbudget, som er forsvundet. Med disse ca. 40 milliarder euro, som man har snydt de europæiske landmænd for, var der nok til at redde vores biavlere, sikre salgsfremme af vores vine og oprette en europæisk fond til støtte ved naturkatastrofer. F.eks. i Languedoc, hvor oversvømmelserne i september 2002 ødelagde 4.000 ha vinmarker. Tragisk, fordi 2003 bliver året inden, vi tager et spring ud i globaliseringens endeløse tomrum, uden faldskærm. Det bliver året med Cancun- og ministertopmødet i WTO, som bringer en afslutning på den planetariske frihandelsaftale inden for landbrugsområdet. Det bliver også året, hvor omformningen af den fælles landbrugspolitik kan risikere at skabe reelle konfrontationer, og hvor hr. Fischler får en vægtig allieret, nemlig Renate Kunas. Det bliver ligeledes året, hvor de østlige landbrugslande stiger på tiltrædelsesrutsjebanen med ukendte realomkostninger til følge.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
10. Sprawozdanie z postępów Turcji w 2008 r. (głosowanie) - Przed głosowaniem nad ust. 4: Andrew Duff w imieniu grupy ALDE. - Panie przewodniczący! Proszę o dodanie w tym ustępie przymiotnika "świecki”, aby fraza ta brzmiała: "stabilne, demokratyczne, pluralistyczne, świeckie i dostatnie społeczeństwo”. Joost Lagendijk w imieniu grupy Verts/ALE. - Panie przewodniczący! Po wczorajszej debacie i po konsultacji z posłem sprawozdawcą, chciałbym dodać do poprawki jedno słowo. Jest to słowo "przejściowy”, a poprawka otrzymałaby wowczas następujące brzmienie "z zastrzeżeniem czasowych przejściowych odstępstw”'. Joost Lagendijk, w imieniu grupy Verts/ALE Group. - Panie przewodniczący! Po wczorajszej debacie chciałbym zaproponować zastąpienie słowa "zaangażowania” słowami "zasięgnięcia opinii”.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Mededeling van de Voorzitter De Voorzitter - Geachte collega's, ik wil u vandaag informeren over de stappen die ik heb genomen na de ernstige verstoring van de formele zitting die hier in Straatsburg is gehouden op woensdag 12 december 2007 ter gelegenheid van de ondertekening van het Handvest van de Grondrechten, gebeurtenissen die u zich allemaal nog wel zult herinneren. Nadat de Conferentie van voorzitters zich op basis van artikel 147 van het Reglement had gebogen over de betreffende incidenten, heb ik een aantal leden uitgenodigd voor een gesprek om hun versie van de gebeurtenissen te horen voordat ik een besluit zou nemen over mogelijke disciplinaire maatregelen. Ik heb elk van de betreffende leden geïnformeerd over de reden voor de uitnodiging. De basis van een parlementair stelsel is vrijheid van meningsuiting. In een democratisch parlement mag geen enkele spreker worden belet in het geven van zijn of haar mening door middel van stelselmatige onderbrekingen door collega's met een andere mening. Dat geldt natuurlijk al helemaal voor sprekers die de plenaire vergadering toespreken als gasten en vertegenwoordigers van andere instellingen. Ik heb duidelijk gemaakt dat ik de betrokken leden had uitgenodigd voor een gesprek omdat zij, ondanks mijn oproep tot orde in de plenaire vergadering, met hun onderbrekingen bleven proberen het de sprekers onmogelijk te maken het Parlement toe te spreken. Er worden geen disciplinaire maatregelen genomen omdat zij posters en spandoeken omhoog hielden. De kwestie waar het hier om gaat is de poging tot het beperken van de vrijheid van meningsuiting. Na de voornoemde gesprekken heb ik, op grond van artikel 147, lid 3 van het Reglement, besloten de volgende maatregelen te nemen: In negen gevallen verlies van het recht op de verblijfsvergoeding voor perioden variërend van twee tot vijf dagen, in één geval vijf dagen, in zes gevallen drie dagen en in twee gevallen twee dagen, en voorts in één geval een berisping. Om uit te leggen waarom ik deze straffen heb opgelegd, wil ik u voorlezen wat ik aan de betrokken leden heb geschreven toen ik hen informeerde over de disciplinaire maatregelen die tegen hen werden genomen. Ik citeer: "Ik accepteer volledig uw recht en dat van elk ander lid om het oneens te zijn met het Handvest van de Grondrechten of het Verdrag van Lissabon en om die mening te uiten in overeenstemming met de bepalingen in het Reglement. Ik heb ook tot op zekere hoogte begrip voor de zeer emotionele reacties die dergelijke zaken soms oproepen. Ik ben echter van mening dat er onderscheid moet worden gemaakt tussen gedrag dat legitiem is in het licht van het Reglement en ordeverstoring zoals die heeft plaatsgevonden op 12 december. Handelingen die tot gevolg hebben dat andere leden of officiële gasten - in dit geval de voorzitters van andere instellingen van de Europese Unie - niet op een waardige manier en zonder moedwillige onderbrekingen kunnen spreken nadat zij het woord hebben gekregen op grond van artikel 9, lid 2 van het Reglement en bovendien in overeenstemming met de agenda die door het Parlement zelf is aangenomen, kunnen wij niet toestaan. Het is een kernbeginsel van het parlementaire stelsel en de democratie dat bij de uitoefening van de vrijheid van meningsuiting de vrijheden van anderen ook moeten worden gerespecteerd - in dit geval de vrijheid van degenen die het woord hebben gekregen in de plenaire vergadering.” Op grond van artikel 147 van het Reglement zijn de tien betrokken leden op de hoogte gebracht van het besluit ten aanzien van hen. Van de volgende personen is het recht op verblijfsvergoeding ingetrokken: Jim Allister voor drie dagen, Godfrey Blum voor twee dagen, Sylwester Chruszcz voor twee dagen, Paul Marie Coûteaux voor vijf dagen, Maciej Marian Giertych voor drie dagen, Roger Helmer voor drie dagen, Roger Knapman voor drie dagen, Hans-Peter Martin voor drie dagen en Philippe de Villiers voor drie dagen. Vladimír Železný heeft een berisping gekregen. Voorts zijn de voorzitters van de organen, delegaties en commissies waar deze leden deel van uitmaken geïnformeerd. In drie gevallen heb ik ervoor gekozen artikel 147 niet toe te passen, omdat ik na bespreking van de zaak met de betrokken leden tot de conclusie kwam dat deze collega's niet hadden deelgenomen aan de actie. Collega's, dit is mijn besluit. Ik voelde het als mijn plicht dit officieel en publiekelijk aan u bekend te maken, zodat het Parlement op de hoogte is van wat ik heb moeten doen. Ik hoop dat we verder geen incidenten meer zullen meemaken zoals die op 12 december 2007 in het Europees Parlement hebben plaatsgevonden. (Applaus)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Eröffnung der Sitzung Edit Herczog Herr Präsident, gestern hatten wir eine Debatte zum Haushaltsplan. Während der Debatte war es klar, dass die zuständigen Dienste den Bericht des Ausschusses für Industrie, Forschung und Energie (ITRE) nicht erhalten hatten. Wir haben die Sache überprüft. Der Bericht wurde fertiggestellt und ordnungsgemäß eingereicht. Es sind daher wahrscheinlich während des Prozesses Fehler aufgetreten. Es ist allerdings nicht von Bedeutung, herauszufinden, wer verantwortlich und was genau geschehen ist. Wir wollen ganz sichergehen, dass unser Bericht, der auch unsere Basis für den Trialog bildete und worin im Vergleich mit dem Papier des Rates auch der größte Unterschied bestand, den amtlichen Ratsdokumenten hinzugefügt wird. Daher habe ich ihn mitgebracht und übergebe ihn Ihnen und dem Rat. Wir ersuchen Sie freundlichst, sicherzustellen, dass der einstimmig angenommene Vorschlag des ITRE-Ausschusses zeitgerecht beim Rat eingehen wird. Ich danke Ihnen für Ihre Unterstützung in dieser Angelegenheit. Der Präsident Wir werden Ihrem Wunsch entsprechen. Das ist großartig. Das ist ein fantastischer Auftakt unserer heutigen Aussprache!
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Obóz Aszraf (pisemne oświadczenie) Przewodniczący Pisemne oświadczenie nr 0075/2010, przedstawione przez posłów Alejo Vidala-Quadrasa, Stephena Hughesa, Kristiiny Ojuland, Sørena Bo Søndergaarda oraz Struana Stevensona, w sprawie obozu Ashraf, zostało podpisane przez więcej niż połowę posłów do Parlamentu. Dlatego zgodnie z art. 123 Regulaminu zostanie przekazane jego adresatom i opublikowane - wraz z nazwiskami sygnatariuszy - w tekstach przyjętych na bieżącą sesję miesięczną. Struan Stevenson Panie Przewodniczący! Również ja chciałbym podziękować wszystkim paniom i panom posłom, którzy podpisali pisemną deklarację nr 75 w sprawie obozu Aszraf. Jest to potężny sygnał do irackich władz, by odstąpiły od nieludzkiego, trwającego od kilku miesięcy, oblężenia 3 400 niewinnych ludzi w obozie Aszraf. Naprawdę jestem wdzięczny, że ponad połowa posłów do tego Parlamentu podpisała to oświadczenie. Zainicjowano je dopiero w zeszłym miesiącu i jest to bardzo szybkie zwycięstwo. Z całego serca Państwu dziękuję. (Oklaski)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Stemmeforklaringer Mundtlige stemmeforklaringer Daniel Hannan (EN) Fru formand! En milliard her, en milliard der, og temmelig snart taler vi om rigtige penge. De beløb, som er blevet afsat af EU til disse redningsaktioner, får vores statslige regeringers indenlandske udgifter til at se ubetydelige ud. Alene Det Forenede Kongerige har hidtil stillet 7 mia. GBP til rådighed i Irland, og det vil nu snart blive bedt om nye 4,2 mia. GBP i Portugal. 7 mia. GBP er mere end værdien af alle de indenlandske besparelser, vi har foretaget på det sociale sikringsområde, tilsammen - og det hele for en politik, som nu tydeligt slår fejl. Da den græske redningsaktion oprindeligt blev besluttet, fik vi at vide, at det ville være nok til at afholde spekulanterne, at Grækenland nu ville låne til konkurrencedygtige priser på markedet, og at der ikke ville blive brug for mere. Alligevel ser vi nu, at Grækenland åbenlyst forhandler om en misligholdelse og om yderligere lån. Det er klart, at vi ikke kommer til at se pengene igen. Det er også klart, at vi bryder loven. Disse redningsaktioner er ikke kun uautoriserede i henhold til traktaterne, de er udtrykkeligt forbudt og, værst af alt, de er skadelige for modtagerlandene. Der er en fidus - et svindelforetagende - hvor regeringer og banker ser gennem fingre med at give penge til europæiske banker og obligationsejere, samtidig med at de forventer, at tilbagebetalingen kommer fra almindelige europæiske skatteydere. Irland og Grækenland må nu låne flere penge til at sende til Portugal, mens Irland og Portugal samtidig må låne flere penge til at sende til Grækenland. Lad mig slutte af med at citere min landsmand Rudyard Kipling. "You will find it better policy to say:-- "We never pay any-one Dane-geld, No matter how trifling the cost; For the end of that game is oppression and shame, And the nation that plays it is lost!"" Ashley Fox (EN) Fru formand! Vi har i dag stemt om 2009-regnskaberne i en tid, hvor regeringer over hele Europa er nødt til at træffe restriktive økonomiske foranstaltninger, dvs. at udgifterne reduceres og skatterne øges. Ikke desto mindre kræver Kommissionen, i EU, hvert år flere penge, og hvert år svarer Revisionsretten, at pengene ikke bliver brugt ordentligt. Revisionsretten siger, at 2009-regnskaberne, som vi netop har stemt om, er behæftet med væsentlige fejl, og det er grunden til, at jeg er godt tilfreds med, at det britiske Konservative parti og vores gode venner i De Europæiske Konservative har stemt imod decharge for disse regnskaber. EU bør tage meget bedre vare på skatteydernes penge. Syed Kamall (EN) Fru formand! Når mine vælgere spørger mig om EU-budgettet, er en af de ting, de ikke forstår, især i den vanskelige periode, vi gennemlever, hvorfor vi bruger alle disse penge. I en tid, hvor vores regering er nødt til at skære ned og reducere niveauet på offentlige udgifter, og regeringerne over hele EU er nødt til at gøre præcis det samme, hvorfor er det så, for det første, at EU beder om flere penge til sine budgetter og sine finansielle overslag, og, for det andet, at EU ikke kan bruge de penge, det har, effektivt? Som min kollega hr. Fox sagde tidligere, var EU-regnskaberne for 2009 gennemsyret af fejl. Regnskaberne er ikke blevet afsluttet de sidste 15 år, og al den tid har vores vælgere spurgt os, hvorfor vi ikke anvender deres penge bedre. Det er på tide, at vi bringer orden i vores hus. Hvad man end mener om EU, er det vel rigtigt, at vi bør anvende skatteydernes penge klogt. Bruno Gollnisch (FR) Fru formand! Jeg stemte imod meddelelse af decharge for gennemførelsen af Parlamentets budget, ikke så meget af økonomiske årsager som af politiske årsager, eftersom Parlamentet er alt andet end et parlament. Der er ingen, der taler her, og der er ingen mulighed for at forhandle i det, selv når et af dets medlemmers grundlæggende rettigheder står på spil. Ud over hvad mig angår, skammer jeg mig på vores institutions vegne. Den sidder fast i politisk korrekthed. Der er ingen idésammenstød. Der er ingen reel ytringsfrihed. Det handler alt sammen om konformisme. Vi tilbringer vores tid med at gøre ting, der ville blive gjort langt bedre af et teknisk agentur, som er ansvarlig for at harmonisere standarder eller bestemmelser, og derudover leger vi, at vi er De Forenede Nationer. De forsvarer menneskerettigheder i Guatemala og Indonesien - hvor som helst i verden, hvor De ikke har nogen jurisdiktion. De er ude af stand til at forsvare et af Deres medlemmers rettigheder. Jeg skammer mig på Parlamentets vegne. Det er et udueligt parlament og et parlament, der består af uduelige mennesker. Hannu Takkula (FI) Fru formand! Jeg vil gerne sige et par ord om EU-budgettet. Først og fremmest mener jeg, at det er meget vigtigt at sørge for, at den måde, Parlamentet bruger sine penge på, er gennemsigtig og åben. Vi lever faktisk i en tid i Europa, hvor alle medlemsstater er nødt til at foretage budgetnedskæringer og vende hver en mønt, så vi må også føre samme politik. Det er meget vigtigt, at åbenhed og gennemsigtighed spiller en vigtig rolle i alt, hvad vi gør. Der er imidlertid nogle få, små områder - af tilsyneladende liden betydning - hvor nogle ønskede at skære ned. I mine øjne er disse former for kulturtilbud og kulturpriser såsom LUX-prisen, der ville udgøre besparelser på nogle få titusinder euro, ikke de rigtige områder at spare på, for vi kan se, at kultur og kreativ industri på det seneste har været en kilde til vækst. I den henseende er det vigtigt, at vi, når vi foretager nedskæringer, indtager den holdning, at vi ikke bør gøre det på områder, som er kilder til vækst i EU, men i stedet skærer ned på det bureaukrati, der ikke skaber vækst. Endelig håber jeg, at de lønreformer, som angår os parlamentsmedlemmer, og som er vedtaget, vil blive gennemført overalt, i alle EU-medlemsstater samtidig. Det gør jeg, fordi jeg forstod, at denne reform var baseret på den idé, at alle medlemmer af Parlamentet skulle have samme løn, og dette bør nationalstaterne også tage hensyn til i deres skattepraksis. Jens Rohde (DA) Fru formand. Nu fik vi ikke stemt om den endelige beslutning om Pakistan her i dag, men jeg vil godt påpege, at jeg synes, det er fuldt ud rimeligt og betimeligt, at vi hjælper Pakistan igennem den meget vanskelige situation, som landet står i. EU har leveret 415 mio. EUR i nødhjælp til Pakistan, og det er godt. Det er også godt, at vi nu tager initiativ til at fjerne told på nogle vigtige eksportprodukter i områderne, nemlig tekstil og læder. Det gør vi, fordi vi grundlæggende har en erfaring med, at frihandel er godt. Men jeg må sige, at jeg samtidig finder det sørgeligt og en lille smule hyklerisk, at vi så samtidig sælger elastik i metermål og siger, at hvis de initiativer, vi tager over for Pakistan, begynder at hjælpe, så lukker vi af igen. Vi sætter toldmurene op igen. Denne opfattelse af, hvordan dette skal håndteres, synes jeg Parlamentet skal revidere. Derfor er det måske meget fornuftigt, at vi har udsat beslutningen. Claudio Morganti (IT) Fru formand, mine damer og herrer! Selv om afstemningen er udsat, er jeg fortsat stærkt imod betænkningen, for jeg ønsker ikke at opleve, at en industri - tekstilindustrien - som har været den virkelige drivkraft og økonomiske rygrad for min hjemegn Toscana, dør ud. I dag tillader vi, at told på tekstilprodukter fra Pakistan fjernes. Derefter kan det blive Indiens tur, og derefter hvem ved hvilken anden stat. Dette er resultatet af EU's jammerlige handelspolitik. Efter oversvømmelserne havde Pakistan allerede modtaget støtte fra Europa på næsten en halv mia. euro. Det virker, som om støtten tildeles delvist for at undgå farlige antidemokratiske tendenser. Hvis jeg imidlertid ikke tager fejl, gemte historiens mest eftersøgte og farlige terrorist sig i Pakistan. Vidste de pakistanske myndigheder virkelig ikke noget om dette? Sidste år blev Veneto-regionen også ramt af ekstremt alvorlige oversvømmelser, som lammede mange lokale tekstilvirksomheder. Ved at underskrive denne aftale risikerer vi, at alle bestræbelserne på at komme tilbage i produktion gøres fuldkommen meningsløse. Tekstilproducenter, især de allermindste, synes nu at være forladt af Europa, hvor store fabrikanter - som nu er flyttet ud - bestemmer alt. Vi i Lega Nord skal imidlertid kæmpe til det sidste for at bevare og udvikle denne værdifulde ressource for vores territorier. Paul Murphy (EN) Fru formand! Seks måneder efter oversvømmelserne i Pakistan talte FN om en humanitær krise af episke proportioner. Der er gået yderligere tre måneder, og responsen fra EU og WTO er stadig fuldkommen utilstrækkelig. Jeg stemte for at indrømme Pakistan hastende handelspræferencer for tekstil og andre produkter i EU, for at disse handelspræferencer ikke kun skal blive en rent symbolsk foranstaltning, der fyldte lommerne på den korrupte elite i Pakistan. Jeg opfordrer til effektiv kontrol med den øgede indtægt, udøvet af demokratiske fagforeninger, for at sikre, at pengene dirigeres mod genopbygning af skoler og hospitaler i de områder, der er berørt af oversvømmelse. Jeg er gjort opmærksom på en stor trussel mod alle arbejdstageres kollektive interesser i Pakistan af Progressive Workers' Federation of Pakistan. Jeg opponerer mod regeringens skammelige forsøg på og trussel om ikke længere at tillade fagforeninger at organisere sig på nationalt plan. Alfredo Antoniozzi (IT) Fru formand! Lissabontraktaten lister direkte udenlandske investeringer blandt de sager, som hører under den fælles handelspolitik. Faktisk har Unionen i henhold til traktaten om Den Europæiske Unions funktionsmåde, artikel 3, enekompetence i denne sag. Efter Lissabontraktatens ikrafttræden har medlemsstaterne opretholdt et betydeligt antal aftaler med tredjelande om direkte udenlandske investeringer. Hvis vi vil forhindre disse aftaler i at gribe ind i traktatens bestemmelser, kan vi ikke gøre andet end at vedtage de politikker og foranstaltninger, som er indeholdt i Schlyter-betænkningen. Vedtagelsen af foranstaltninger til erstatning for de eksisterende aftaler er den eneste måde, hvorpå vi kan sikre en høj grad af beskyttelse for investorer og sikre, at deres rettigheder anerkendes og garanteres ved hjælp af retssikkerheden i sådanne aftaler. Forslaget går absolut i denne retning, og jeg har derfor stemt for det. Antonello Antinoro (IT) Fru formand! Jeg stemte for denne betænkning, fordi jeg er absolut overbevist om, at vi er nødt til at kontrollere europæiske investeringer i udlandet i en tid med alvorlig krise og økonomisk usikkerhed. Faktisk overgår ansvaret for beskyttelsen af investeringer fra medlemsstaterne til EU med den nye traktats ikrafttræden. Jeg håber imidlertid, at Kommissionen vil fremlægge en rapport i september, der opstiller strategier for dette spørgsmål. Vi må regulere overgangsperioden, og det er afgørende, at de bilaterale investeringstraktater (BIT), som er indgået af medlemsstater, respekteres gennem en godkendelsesproces, og at de får tilladelse til på visse betingelser at genforhandle eksisterende BIT's eller afslutte uafsluttede traktater og indgå forhandlinger om yderligere traktater. Retssikkerhed er imidlertid fortsat et relativt begreb, så længe ændringen af investeringsbeskyttelsesordningen ikke er afsluttet, og medlemsstaternes eksisterende bilaterale investeringstraktater ikke har fået nogen udløbsdato. Det er derfor nødvendigt med en overgangsperiode for at forvalte denne ændring, og for at undgå juridiske tomrum overlader pågældende forordning forvaltningen af traktaterne til medlemsstaterne. I lyset af ovennævnte gentager jeg mit håb om, at Kommissionen inden længe udarbejder nogle hensigtsmæssige strategier. Jens Rohde (DA) Fru formand! Vi har i dag stemt om at yde 46 mio. EUR i makrofinansiel støtte til Georgien. Pengene kommer selvfølgelig ikke uden betingelser om økonomisk ansvarlighed og gennemsigtighed. Det er selvfølgelig vigtigt, men det er også vigtigt at huske på, at uddelingen af disse penge er i vores egen interesse, da Georgien har en meget vigtig geopolitisk betydning. Landet blev ramt af dobbeltchok: først krigen med Rusland i august 2008 og så den globale finansielle krise, og man lider fortsat under en handelsembargo fra Rusland. Derfor er det i EU's interesse at støtte en reformvenlig og vestlig orienteret regering, hvilket er, hvad vi har gjort med afstemningen i dag. Adam Bielan (PL) Fru formand! Georgien er et strategisk vigtigt land, særlig for de lande, der ligger i den østlige del af EU. I tillæg deltager landet i det østlige partnerskabsprogram, som sigter mod at styrke samarbejdet med EU-medlemslandene. Landene lægger stærk vægt på at følge proeuro-atlantiske politikker. Den nylige russisk-georgiske konflikt i august 2008 viste, hvor vigtigt det er at sørge for, at dette land forbliver inden for EU-politikkens sfære. Det program for makrofinansiel bistand til styrkelse af Georgiens økonomi, som har været gennemført siden 2009, er derfor stadig altafgørende for den yderligere udvikling af positive politiske og økonomiske forbindelser, og også for den nationale sikkerhed. Jeg er derfor helt enig i Kommissionens forslag om øremærkning af yderligere midler til bistand og lån for at fremme Georgiens økonomiske situation. Skriftlige stemmeforklaringer Luís Paulo Alves skriftlig. - (PT) Jeg stemmer for dette forslag, eftersom jeg er enig i dechargeprocedurerne, da de foreslår hensigtsmæssige bevillinger for hvert udgiftsområde. Zigmantas Balčytis skriftlig. - (LT) Jeg stemte for denne betænkning og var enig i Parlamentets afgørelse om at meddele Domstolen decharge for gennemførelsen af sit budget for regnskabsåret 2009. Under udarbejdelsen af årsberetningen for regnskabsåret 2009 foretog Revisionsretten en grundig vurdering af overvågnings- og kontrolsystemerne i Domstolen, som omfattede undersøgelser vedrørende menneskelige ressourcer og andre administrative udgifter. Denne vurdering indeholdt i vid udstrækning positive konklusioner, med undtagelse af bemærkninger om en kontrakt om levering af tjenesteydelser. Jeg tilslutter mig Revisionsrettens forslag om, at udbudsprocedurerne skal forberedes og samordnes bedre af Domstolen. Domstolen oplevede vanskeligheder i forbindelse med ansættelsen af kvalificerede konferencetolke og begrænsningerne ved såvel som behovet for at benytte en række forskellige tolketeknikker for at være i stand til både kvalitativt og kvantitativt at imødekomme alle anmodninger om tolkning. Jeg er enig med ordføreren i, at Domstolen i betragtning af tolkningens betydning for en behørig udførelse af det juridiske arbejde bør redegøre for dette i sine kommende årsberetninger. Lara Comi Jeg stemte for at meddele decharge for Domstolens budget for 2009, fordi jeg mener, at dets formelle og indholdsmæssige nøjagtighed er resultatet af yderst kompetent arbejde, udført af hele staben i denne institution. Diogo Feio skriftlig. - (PT) Jeg hilser den udtømmende analyse, som Revisionsretten har gennemført i denne betænkning, og jeg opfordrer til fortsat udveksling af bedste praksis mellem institutionerne samt til effektivt interinstitutionelt samarbejde om udvikling og gennemførelse af et integreret forvaltningssystem. Betænkningen fremhæver visse situationer, som stadig skal redegøres for, og jeg håber, at disse overvejes behørigt. Jeg støtter derfor ordførerens konklusioner og hilser dem velkommen. Giovanni La Via Finanskontrol ved gennemførelsen af EU-budgettet finder sted på tre niveauer, nemlig intern kontrol inden for hver institution, ekstern kontrol, foretaget af Revisionsretten, og en dechargeprocedure, som foretages af Parlamentet. Med dagens afstemning er der meddelt decharge for gennemførelsen af Domstolens budget for regnskabsåret 2009. Jeg stemte for, fordi kontroller foretaget af Revisionsretten og Budgetkontroludvalget viste, at alle transaktioner blev gennemført på en fuldt lovlig og formelt rigtig måde. David Martin Jeg stemte for at meddele decharge til Domstolen, selv om jeg bemærkede de blandede resultater præget af en fremskyndelse af procedurerne. Jeg glæder mig over det øgede antal sager, som Domstolen har færdigbehandlet (377 domme og 165 kendelser i forhold til henholdsvis 333 og 161 i 2008), bemærker, at antallet af præjudicielle sager var det højeste nogensinde (302), og glæder mig over, at antallet af verserende sager ved udgangen af 2009 var faldet (741 sager mod 768 sager ved udgangen af 2008). Jeg bemærker imidlertid med bekymring, at Retten i 2009 fremviste et fald i antallet af afsluttede sager og en stigning i sagsbehandlingstiden, og som følge heraf fortsatte antallet af forsinkede verserende sager med at stige (fra 1178 i 2008 til 1191 i 2009), trods det lavere antal nye sager i 2009 (568 nye sager mod 629 i 2008). Jeg glæder mig også over, at EU-Personaleretten afsluttede flere sager end nogensinde før (155 sager), og at den gennemsnitlige sagsbehandlingstid var 15,1 måneder sammenlignet med 17 måneder i 2008. Paulo Rangel skriftlig. - (PT) I betragtning af Revisionsrettens erklæring om regnskabernes rigtighed og de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed, jf. artikel 287 i traktaten om Den Europæiske Unions funktionsmåde, stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler Domstolens justitssekretær decharge for gennemførelsen af Domstolens budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Meddeler Domstolens justitssekretær decharge for gennemførelsen af Domstolens budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet Domstolens justitssekretær decharge for gennemførelsen af Domstolens budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet bemærker, at Revisionsretten i forbindelse med udarbejdelsen af årsberetningen for regnskabsåret 2009 foretog en grundig vurdering af overvågnings- og kontrolsystemerne i Domstolen, Ombudsmanden og Den Europæiske Tilsynsførende for Databeskyttelse, der omfattede en gennemgang af en supplerende stikprøve af transaktioner, der omfattede betalinger vedrørende menneskelige ressourcer og andre administrative udgifter. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og støttede afgørelsen om at meddele decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Ombudsmands budget for regnskabsåret 2009. I forbindelse med udarbejdelsen af årsberetningen for regnskabsåret 2009 foretog Revisionsretten en grundig vurdering af overvågnings- og kontrolsystemerne i Domstolen, Ombudsmanden og Den Europæiske Tilsynsførende for Databeskyttelse, der omfattede en gennemgang af en supplerende stikprøve af transaktioner, der omfattede betalinger vedrørende menneskelige ressourcer og andre administrative udgifter. Revisionsretten konstaterede, at Ombudsmanden ikke har vedtaget almindelige bestemmelser for ansættelsesprocedurerne for midlertidigt ansatte, selv om dette i henhold til artikel 12, stk. 5, i ansættelsesvilkårene for de øvrige ansatte i EU kræves af hver enkelt institution. Jeg er enig med ordføreren i, at denne udeladelse kan have følger for en stor del af Ombudsmandens ansatte, idet hovedparten af de stillinger, der er tildelt, er midlertidige stillinger. Ombudsmanden bør rapportere om fremskridt på dette område i sin årsberetning. Det fremgik af Revisionsrettens årsberetning, at revisionen ikke gav anledning til yderligere væsentlige bemærkninger, hvad angår Ombudsmanden. Lara Comi Jeg stemte for at meddele decharge for Den Europæiske Ombudsmands budget for 2009, eftersom jeg med tanke på årsberetningen og de observationer, jeg var i stand til at gøre om den, mener, at regnskabsprocedurerne er blevet overholdt, at den samlede forvaltning kan betragtes som god, og at vi i de kommende år vil kunne forbedre de aspekter, som nu betragtes som kontroversielle. Diogo Feio Jeg glæder mig over konklusionerne på revisionen i Revisionsrettens årsberetning. Jeg glæder mig også over gennemførelsen af nøgleresultatindikatorer i den årlige forvaltningsplan såvel som over, at målene for 2009 blev nået, og over Ombudsmandens beslutning om at offentliggøre sin årlige erklæring om interesser på sit websted. Endelig støtter jeg ordførerens konklusioner og påskønner kvaliteten af Ombudsmandens årsberetning, og jeg glæder mig over, at den indeholder en opfølgning på Parlamentets tidligere dechargeafgørelser i løbet af året. Giovanni La Via Først vil jeg gerne takke ordføreren, hr. Rivellini, for hans fremragende arbejde gennem hele dechargeprocessen. I dagens afstemning bakkede jeg op om anmodningen om decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Unions almindelige budget for regnskabsåret 2009, Sektion VIII - Den Europæiske Ombudsmand. Revisionsretten, som er ansvarlig for ekstern økonomisk kontrol, sagde, at den efter omhyggelig vurdering af EU's almindelige budget for regnskabsåret 2009 havde fået rimelige erklæringer om årsregnskabernes rigtighed for regnskabsåret 2009 og de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed. Jeg bifalder også Ombudsmandens beslutning om at offentliggøre sin årlige erklæring om interesser, herunder på Ombudsmandens eget websted, og jeg vil gerne tilslutte mig Revisionsrettens påskønnelse af kvaliteten af Ombudsmandens årsberetning. David Martin Jeg stemte for at meddele decharge til Ombudsmanden og bemærker med tilfredshed, at Ombudsmanden i 2009 var i stand til at hjælpe i næsten 77 % af alle klager, og at han behandlede 70 % af undersøgelserne på mindre end et år, og jeg glæder mig over, at den gennemsnitlige varighed af undersøgelserne blev reduceret til ni måneder (13 måneder i 2008). Paulo Rangel skriftlig. - (PT) I betragtning af Revisionsrettens erklæring om regnskabernes rigtighed og de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed, jf. artikel 287 i traktaten om Den Europæiske Unions funktionsmåde, stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Ombudsmands budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Dette meddeler decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Ombudsmands budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli skriftlig. - (IT) Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Ombudsmands budget for regnskabsåret 2009. Jeg vil gerne understrege, at Parlamentet glæder sig over den kendsgerning, at Ombudsmanden i 2009 var i stand til at hjælpe i næsten 77 % af alle klager, og at han behandlede 70 % af undersøgelserne på mindre end et år. Vi glæder os over, at den gennemsnitlige varighed af undersøgelserne blev reduceret til ni måneder (sammenlignet med 13 måneder i 2008). Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og støtter afgørelsen om at meddele decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Tilsynsførende for Databeskyttelses budget for regnskabsåret 2009. Revisionsretten angav i sin årsberetning, at revisionen ikke fandt nogen væsentlige huller, hvad EDPS angår. I forbindelse med udarbejdelsen af årsberetningen for regnskabsåret 2009 foretog Revisionsretten en grundig vurdering af tilsyns- og kontrolsystemerne i EDPS. Den indeholdt en gennemgang af en supplerende stikprøve af transaktioner, der omfattede betalinger vedrørende menneskelige ressourcer og andre administrative udgifter. Revisionsretten fandt, at EDPS under visse omstændigheder kan risikere at foretage ukorrekte udbetalinger til de ansatte. Jeg støtter Revisionsrettens forslag om, at EDPS' personale med passende mellemrum skal fremlægge dokumentation for deres personlige situation, og at EDPS bør forbedre sit system til sikring af rettidig overvågning og kontrol med denne dokumentation. Lara Comi skriftlig. - (IT) Jeg stemte for at meddele decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Tilsynsførende for Databeskyttelses budget for regnskabsåret 2009, eftersom EDPS trods den kendsgerning, at nogle oplysninger var kontroversielle og mindre gennemsigtige end krævet, har vist villighed til at forpligte sig til yderligere procedurer til efterfølgende kontrol fra og med 2011. Diogo Feio skriftlig. - (PT) Jeg glæder mig over konklusionerne i revisionen fra Revisionsretten. Det fremgår af dennes årsberetning, at revisionen ikke gav anledning til nogen væsentlige bemærkninger. Jeg glæder mig også over den årlige offentliggørelse af erklæringer om institutionens valgte medlemmers økonomiske interesser, som indeholder relevante oplysninger om lønnede hverv og aktiviteter, eller oplysningspligtige erhvervsaktiviteter. Endelig glæder jeg mig over ordførerens konklusion om anmodningen om, at EDPS i sin næste årsberetning (for regnskabsåret 2010) indføjer et afsnit med en redegørelse for opfølgningen i løbet af året på Parlamentets dechargeafgørelser. David Martin Jeg stemte for at meddele decharge til Den Europæiske Tilsynsførende for Databeskyttelse (EDPS), men jeg tager Revisionsrettens undersøgelsesresultater til efterretning, hvoraf det fremgår, at EDPS ikke har etableret et system til efterfølgende kontrol i hensigtsmæssige tilfælde, som påkrævet i finansforordningen, og at de standarder for intern kontrol, som EDPS har indført, ikke foreskriver behørig registrering af undtagelser fra de ordinære finansielle procedurer i et centralt register. Paulo Rangel skriftlig. - (PT) I betragtning af Revisionsrettens erklæring om regnskabernes rigtighed og de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed, jf. artikel 287 i traktaten om Den Europæiske Unions funktionsmåde, stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Tilsynsførende for Databeskyttelses budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Dette meddeler decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Tilsynsførende for Databeskyttelses budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli skriftlig. - (IT) Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Tilsynsførende for Databeskyttelses budget for regnskabsåret 2009. Jeg vil understrege, at Parlamentet glæder sig over den kendsgerning, at Revisionsretten i forbindelse med udarbejdelsen af årsberetningen for regnskabsåret 2009 foretog en grundig vurdering af tilsyns- og kontrolsystemerne i Domstolen. Zigmantas Balčytis skriftlig. - (LT) Jeg stemte for denne betænkning. Revisionsretten har for flere agenturers vedkommende atter henledt Parlamentets opmærksomhed på et højt niveau for fremførsel af ubrugte midler i regnskabsåret 2009. Jeg er enig med ordføreren i, at de pågældende agenturer bør intensivere deres bestræbelser på at forbedre den finansielle og budgetmæssige planlægning og programmering. Jeg mener også, det bør være muligt at forudse agenturernes udgifter, og at der bør findes en løsning, der overholder princippet om EU-budgettets etårighed. Agenturerne bør styrke deres interne kontroller for at sikre, at kontrakter og udbudsprocedurer forvaltes korrekt. Det er endvidere vigtigt for agenturerne at give fuld garanti for deres personales og eksperters uafhængighed. Kommissionen bør forelægge Parlamentet en detaljeret oversigt over de kriterier, der anvendes for at sikre de ansattes uafhængighed. Jeg er enig i, at hvert agentur bør opstille et flerårigt arbejdsprogram i overensstemmelse med EU-strategien for den pågældende sektor. Det flerårige arbejdsprogram har betydning for at sætte et agentur i stand til at forbedre planlægningen af sine aktiviteter, udarbejde en forbedret risikovurdering af disse og træffe effektive organisatoriske foranstaltninger til gennemførelse af sin strategi. Lara Comi skriftlig. - (IT) Jeg stemte for at meddele decharge for regnskabsåret 2009 for præstation, økonomisk forvaltning og kontrol med agenturer, eftersom jeg anser betænkningen for at være objektiv, seriøs og uafhængig. De kritiske punkter, såvel som de positive elementer, fremhæves i tilstrækkelig grad. Med betænkninger af denne standard kan EU-forvaltningens kvalitet ikke andet end stige og gøre grundene til EU-kritikernes klager til skamme, forudsat at indholdet følges op i løbet af de kommende år. Diogo Feio skriftlig. - (PT) Der har i de seneste par år været en hidtil uset forøgelse i antallet af agenturer, så den interinstitutionelle arbejdsgruppe om agenturer er af afgørende betydning, ligesom Revisionsrettens forestående særberetning med en undersøgelse af disse agenturers arbejdsresultater og en sammenlignende analyse af deres udgifter er det. Det er vigtigt at nævne de utallige svagheder, som Revisionsretten har fundet, og at deres omfang hurtigt reduceres. Jeg er derfor enig med ordføreren om behovet for at forbedre gennemsigtigheden for så vidt angår overslag og projektansvar, at styrke deres procedurer for godkendelse af indkøbskontrakter, både i forbindelse med finansieringsbeslutninger og arbejdsprogrammer, at rette op på mangler i ansættelsen af personale og øge dens objektivitet og gennemsigtighed og at gennemføre og overholde den finansforordning, som de er underlagt. Endelig vil jeg gerne lykønske ordføreren med hans arbejde, og jeg opfordrer alle agenturerne til at indlemme de konklusioner, der er vedtaget. Bruno Gollnisch Hvert år vedtager Parlamentet en betænkning om EU-agenturerne, som skal ledsage forhandlingerne om budgetdecharge. Og hvert år er det det samme undersøgelsesresultat, nemlig spild, mangler i ansættelser og offentlige udbudsprocedurer, fremførsler og bortfald af for mange bevillinger ... Det er ikke nødvendigt at afdække svindel, som i Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalg, for at afsige en dom om dårlig forvaltning. Hver gang foregiver Parlamentet imidlertid at se fremskridt og meddeler decharge. Hvad værre er, det sætter aldrig spørgsmålstegn ved Kommissionens politik om udlicitering til disse agenturer, som synes at være rettet mindre mod en effektiv gennemførelse af EU's politikker end mod at give enhver større by i EU sin egen lille andel af EU-institutioner. Det nagende spørgsmål om, hvorvidt disse agenturer er effektive og nyttige, forbliver desværre ubesvaret, år efter år. De få agenturer, som analyserer deres præstation, gør det i overensstemmelse med de procedurer og processer, de er blevet pålagt, og ikke i relation til konkrete resultater. Agenturerne er først og fremmest nyttige ... for agenturerne. Det er derfor, vi nægtede at meddele decharge til en række af dem og undlod at stemme om de afgørelser, som ledsagede dem. Cătălin Sorin Ivan Jeg støtter Stavrakakis-betænkningen om præstation, økonomisk forvaltning og kontrol med agenturer, fordi den hovedsageligt understreger behovet for at opfordre agenturerne til at opstille og derefter regelmæssigt opdatere en omfattende oversigt over deres finansielle kredsløb og de relevante finansielle og operative aktørers ansvar. I tillæg minder den agenturerne om betydningen af at give fuld garanti for deres personales og eksperters uafhængighed. Den argumenterer samlet set for en mere konstruktiv og gennemsigtig proces. Giovanni La Via skriftlig. - (IT) Jeg anbefaler den betænkning, som er udarbejdet af ordføreren hr. Stavrakakis og alle dem, der deltog i udarbejdelsen af teksterne vedrørende meddelelse af decharge for regnskabsåret 2009. Vi kan i generelle vendinger sige, at de resultater, der blev opnået i 2009, er bedre end de tidligere resultater. Det er ikke desto mindre sandt, at Revisionsretten selv med hensyn til det nuværende regnskabsår for flere agenturers vedkommende har bemærket et højt niveau af fremførsler og bortfald af aktionsbevillinger og et højt antal overførsler. Nogle agenturer har også vist en række svagheder i udbudsprocedurerne. Der skal naturligvis tages fuldt hensyn til den nuværende situation med alvorlig økonomisk krise, når der foretages revideringer og vurderinger, men det er også vigtigt at fremhæve behovet for en generel forbedring i forvaltningen af tilskud. Monica Luisa Macovei Jeg stemte for betænkningen "om decharge for regnskabsåret 2009: præstation, økonomisk forvaltning og kontrol med agenturer" for at bekræfte, at driften af alle EU-agenturer skal forbedres yderligere. Dechargeproceduren for regnskabsåret 2009 afslørede, at der kræves øjeblikkelige foranstaltninger med henblik på gennemsigtighed og effektivitet. For at gennemsigtigheden i EU-agenturerne skal blive forbedret, må alle 21 agenturer og Kommissionen offentliggøre en liste over alle de kontrakter, der er indgået gennem de seneste tre år, samt en rapport over de ansatte, som har ændret arbejdssted fra ét agentur til et andet, og de må hurtigst muligt vedtage strengere regler vedrørende interessekonflikter. Direktøren for hvert EU-agentur bør i de kommende dechargeprocedurer desuden stille sin beretning fra den interne revisionstjeneste til rådighed for Parlamentet. For at fremme større effektivitet i EU-agenturernes drift og pengeanvendelse må man omhyggeligt overveje muligheden af at sammenlægge bestyrelserne for agenturer, der beskæftiger sig med beslægtede områder. Kommissionen bør endvidere vurdere gennemførligheden af at sammenlægge EU-agenturer med overlappende arbejdsområder. David Martin Jeg stemte for denne betænkning, men er bekymret over, at Revisionsretten har konstateret mangler i en række agenturers udbudsprocedurer. Jeg opfordrer agenturerne til at styrke deres interne kontroller og sikre, at kontrakter og udbudsprocedurer forvaltes korrekt. Parlamentet er ikke rede til at acceptere den kronisk manglende evne til at etablere et kontrolsystem, der i tide kan afværge eller opdage vedvarende fejl, som undergraver legaliteten og lovformeligheden af et agenturs transaktioner. Jeg opfordrer i denne henseende indtrængende agenturerne til at: forbedre gennemsigtigheden for så vidt angår overslag og projektansvar styrke deres procedurer for godkendelse af indkøbskontrakter, både i forbindelse med finansieringsbeslutninger og arbejdsprogrammer sikre, at redegørelser for undtagelser i årsberetningen om deres aktiviteter er udtømmende sikre tilstrækkelig opfølgning af mulige uregelmæssigheder udvikle og rapportere om efterfølgende kontroller. Véronique Mathieu Jeg stemte for betænkningen om decharge for regnskabsåret 2009: præstation, økonomisk forvaltning og kontrol med agenturer. Hvis vi vil have, at Parlamentet skal tage sin rolle som dechargemyndighed alvorligt, må parlamentsmedlemmerne få adgang til mere omfattende og detaljeret information om agenturernes forvaltning af budgetter og økonomi. Vi bemærker, at ansvarsområderne er fælles, men de synes også at være udvandede. Således minder Kommissionen, hvad angår Det Europæiske Politiakademis (Cepol) regnskabsfejl, trods det, at den er repræsenteret i bestyrelserne, os om, at et agentur er "en enhed, der har egen status som juridisk person og er fuldstændig selvstændig på det administrative plan, herunder ud fra en finansiel synsvinkel." Og dog uddelegerer bestyrelsen af og til eneansvaret for administrationen til den administrerende direktør. Endelig afgør Parlamentet på grundlag af de temmelig kortfattede beretninger fra den eksterne revisor, om det vil eller ikke vil meddele decharge til et agentur, og er afhængig af den administrerende direktørs goodwill for at få yderligere oplysninger. Jeg mener, det er bydende nødvendigt at stoppe dette hul i lovgivningen om den interne revisionstjenestes (IAS) beretninger om agenturerne og foreslå en løsning, som giver Parlamentet reelle beføjelser. Raül Romeva i Rueda Jeg bemærker, at Revisionsretten endnu en gang har henledt opmærksomheden på et højt niveau af fremførsler og bortfald af aktionsbevillinger hos flere agenturer i regnskabsåret 2009. Jeg bemærker også de uudnyttede budgetposter og det høje antal overførsler i nogle af agenturerne, og jeg vil opfordre de pågældende agenturer til at intensivere deres bestræbelser på at forbedre den finansielle og budgetmæssige planlægning og programmering. Zigmantas Balčytis skriftlig. - (LT) Jeg stemte for denne betænkning og er enig i, at Parlamentet bør udsætte sin afgørelse om at meddele decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Politiakademi for regnskabsåret 2009. Revisionsretten afgav i sin beretning en erklæring med forbehold, for så vidt angår de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed. Akademiet fortsætter med at tilsidesætte finansforordningens bestemmelser, hvad angår bestemmelserne om offentlige indkøb. Et betydeligt beløb ud af akademiets samlede budget indeholder uregelmæssigheder. Revisionsretten har afdækket alvorlige mangler i de gældende administrative og finansielle bestemmelser for udgifter til afholdelse af kurser og seminarer, der tegner sig for en væsentlig del af akademiets driftsudgifter. Jeg er enig med ordføreren i, at det er uacceptabelt, at akademiets reviderede finansforordning aldrig er trådt i kraft, og at alle ansættelseskontrakter som følge heraf var ulovlige. Akademiet bør af hensyn til at fremme gennemsigtigheden give direkte adgang til sit budget, som bør omfatte en liste over dets kontrakter og indkøbsbeslutninger og skal offentliggøres på akademiets websted. Lara Comi Jeg har stemt imod at meddele decharge for Det Europæiske Politiakademi for regnskabsåret 2009, som foreslået af ordføreren, for selv ikke jeg er overbevist af de uregelmæssige procedurer, der blev vedtaget i den pågældende periode. Jeg mener, at der er brug for flere detaljer for at give en dybere og mere detaljeret forklaring, som viser regnskabernes formelle rigtighed. Marielle De Sarnez For andet år i træk har vi været ude af stand til at meddele decharge for Det Europæiske Politiakademi (Cepol) for regnskabsåret 2009. Den flerårige handlingsplan, som blev udtænkt efter identificeringen af agenturets forvaltningsproblemer, mangler klarhed, og overvågningsrapporten giver os ikke nogen ordentlig forståelse af de foranstaltninger, der er truffet. Akademiet opnåede ganske vist bedre resultater i 2010, efter dets tidligere direktør Ulf Göranssons afgang, en mand, som har stået skoleret for Det Europæiske Kontor for Bekæmpelse af Svig (OLAF) og Revisionsretten for sine uregelmæssige og absolut svigagtige udgifter. Det er imidlertid stadig uacceptabelt, at dette agentur, som blev grundlagt i 2006, stadig ikke har opfyldt kriterierne for god forvaltningsskik. Vi må tænke over selve strukturen i Cepol, som tydeligvis er for lille til at fungere selvstændigt i betragtning af de komplekse regler, det skal overholde som agentur. Vi må også sætte spørgsmålstegn ved, hvorfor dette agentur, hvis rolle det er at arrangere uddannelsesseminarer for ledende politipersonale på nationalt niveau, skulle have brug for sit eget hovedkvarter i stedet for at være knyttet til Europol, Den Europæiske Politienhed, som ligger i Haag, og som alle roser for dens effektive tjenester. Giovanni La Via skriftlig. - (IT) Parlamentet har med denne afstemning besluttet ikke at meddele decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Politiakademi for regnskabsåret 2009, men at udsætte afgørelsen. Faktisk er vores afgørelse baseret på overvejelserne i Revisionsretten, som afgav en erklæring med forbehold, for så vidt angår lovligheden og den formelle rigtighed af de transaktioner, der lå til grund for Det Europæiske Politiakademis budget, med den begrundelse, at udbudsprocedurerne ikke var i overensstemmelse med finansforordningens bestemmelser. Jeg støtter derfor anmodningen om, at akademiet og dets bestyrelse senest den 30. juni skal informere dechargemyndigheden om de foranstaltninger, det har truffet, og de forbedringer, det har foretaget i henhold til alle de uregelmæssige og/eller ufuldstændige punkter, der er nævnt i løbet af denne procedure. Monica Luisa Macovei Betænkningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Politiakademi for regnskabsåret 2009 omhandler en udsættelse af afgørelsen om decharge. Jeg stemte for denne betænkning i erkendelse af de strukturelle problemer, der har præget akademiet i efterhånden mange år. I regnskabsåret 2009 er næsten halvdelen af de midler, der var fremført til 2009, ikke blevet anvendt, og 43 % af budgettet for 2009 er fremført til 2010. Revisionsretten har tilkendegivet, at gennemførelsen af akademiets budget hæmmes af alvorlige og tilbagevendende svagheder ved programmeringen og overvågningen. Endvidere er der konstateret alvorlige og gentagne overtrædelser af bestemmelserne om offentlige indkøb. Fem udbudsprocedurer til en samlet værdi af 455 111 EUR overholdt ikke bestemmelserne. Gennemsigtighed vækker også stadig bekymring, idet der stadig forekommer uregelmæssigheder i forbindelse med personaleudvælgelsesprocedurerne. Den manglende undersøgelse af den tidligere direktør med hensyn til hans ansvar for anvendelsen af akademiets bevillinger til private formål er ligeledes uacceptabel. Jeg mener derfor, at akademiet bør inkorporeres i Europol, idet en sådan inkorporering vil sikre bedre udgiftseffektivitet og løse akademiets strukturelle og kroniske problemer. Véronique Mathieu Jeg stemte for udsættelsen af afgørelsen om decharge for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har igen afgivet en revisionserklæring med forbehold, for så vidt angår regnskabernes rigtighed og de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har navnlig afdækket alvorlige mangler i håndhævelsen af de finansielle bestemmelser om offentlige indkøb og udgifter til afholdelse af kurser. I betænkningen bemærkes det, at betalingsbevillinger, svarende til 43 % af det samlede budget, blev fremført til 2010, hvilket er i strid med princippet om etårighed. Vi opfordrer akademiet til at informere Parlamentet om de tiltag og forbedringer, der er gennemført, og vi opfordrer Revisionsretten til at gennemføre en specifik revision af gennemførelsen af Det Europæiske Politiakademis handlingsplan. Sammen med mine kolleger foreslår jeg, at akademiet inkorporeres i Europol i Haag. Jeg nærer en vis tvivl med hensyn til akademiets evne til at løse de strukturelle problemer, der er knyttet til dets beskedne størrelse, placeringen af dets sekretariat i Bramshill (70 km fra London) og dets høje ledelsesudgifter. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Politiakademi for regnskabsåret 2009 med akademiets svar stemte jeg for denne afgørelse, som udsætter meddelelsen af decharge til direktøren for Det Europæiske Politiakademi for gennemførelsen af akademiets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse udsætter afslutningen af regnskaberne for Det Europæiske Politiakademi for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse har Parlamentet udsat meddelelsen af decharge til direktøren for Det Europæiske Politiakademi for gennemførelsen af akademiets budget. I sine beretninger om decharge for 2006 og 2007 afgav Revisionsretten en revisionserklæring med forbehold, for så vidt angår regnskabernes rigtighed og de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed, fordi Det Europæiske Politiakademis udbudsprocedurer ikke overholdt bestemmelserne i finansforordningen. Parlamentet er navnlig bekymret over de alvorlige mangler, som Revisionsretten har afdækket, i de gældende administrative og finansielle bestemmelser for udgifter til afholdelse af kurser og seminarer, der tegner sig for en væsentlig del akademiets driftsudgifter. Angelika Werthmann Jeg stemte for udsættelsen af afgørelsen om decharge. I lyset af Det Europæiske Politiakademis tidligere kritisable handlemåde på det finansielle område er det afgørende, at der gennemføres en detaljeret revision. I den forbindelse er det beklageligt, at forhandlingen om den efter min mening fornuftige inkorporering af akademiet i Europol igen er forstummet. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og er enig i Parlamentets afgørelse om decharge for gennemførelsen af budgettet for Oversættelsescentret for Den Europæiske Unions Organer for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg bifalder centrets plan om at foretage en midtvejsevaluering af strategien for 2008-2012. Jeg er enig med ordføreren i, at centret bør videreudvikle evalueringen af resultaterne ved at forbedre sammenhængen mellem de strategiske foranstaltninger og foranstaltningerne i centrets arbejdsprogram og ved at gennemgå indikatorerne for overvågning af resultaterne, så SMART-kriterierne bliver opfyldt. Centret skal også træffe mere effektive foranstaltninger med henblik på at standse den konstante vækst af udgifterne i sit budget. Lara Comi Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Oversættelsescentret for Den Europæiske Unions Organer for regnskabsåret 2009, fordi det i henhold til denne betænkning er præget af stor præcision, betydelig gennemsigtighed og bemærkelsesværdigt fokus på resultater. Diogo Feio Jeg bifalder og er enig i ordførerens bemærkninger, og jeg lykønsker Oversættelsescentret for Den Europæiske Unions Organer med det arbejde, det udfører. Jeg glæder mig også over centrets beslutning om at gennemføre en midtvejsevaluering af strategien for 2008-2012 og lykønsker det med dets fremragende resultater, herunder en forøgelse af ydelserne på 41 % i forhold til 2008. Giovanni La Via Jeg lykønsker først og fremmest ordføreren med det fremragende arbejde. Den finansielle kontrol med gennemførelsen af Fællesskabets budget finder som bekendt sted på tre niveauer: intern kontrol inden for hver institution, ekstern kontrol udført af Den Europæiske Revisionsret og decharge meddelt af Parlamentet. Med dagens afstemning afsluttes den finansielle kontrol ved afgørelse om decharge for gennemførelsen af budgettet for Oversættelsescentret for Den Europæiske Unions Organer for regnskabsåret 2009, idet centrets årsregnskab er lovligt og formelt rigtigt. Endelig glæder det mig, at centret har udarbejdet en sammenligning af transaktionerne gennemført i løbet af 2008 og 2009 til Revisionsretten, så dechargemyndigheden bedre kan vurdere centrets præstationer fra år til år. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge til Oversættelsescentret for Den Europæiske Unions Organer. Jeg opfordrer dog centret til at træffe mere effektive foranstaltninger med henblik på at afhjælpe den fortsatte stigning i overskuddet. Jeg noterer mig, at centret i flere år har haft et akkumuleret budgetoverskud i strid med forordning (EF) nr. 2965/94, og at overskuddet var på 24 000 000 EUR i 2009 mod 26 700 000 EUR i 2008, 16 900 000 EUR i 2006, 10 500 000 EUR i 2005 og 3 500 000 EUR i 2004. Jeg bemærker, at dette overskud hovedsagelig er knyttet til manglende præcision i overslagene over anmodninger om oversættelser, der modtages fra kunderne. Jeg bifalder dog centrets initiativ med hensyn til at tilbagebetale 11 000 000 EUR til sine kunder i 2009 og understreger endvidere, at centret i 2007 allerede havde refunderet 9 300 000 EUR til kunderne. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om det endelige årsregnskab for Oversættelsescentret for Den Europæiske Unions Organer for regnskabsåret 2009 med centrets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for Oversættelsescentret for Den Europæiske Unions Organer for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Oversættelsescentret for Den Europæiske Unions Organer for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse har Parlamentet meddelt decharge til direktøren for Oversættelsescentret for Den Europæiske Unions Organer for gennemførelsen af centrets budget. Parlamentet bifalder centrets plan om at foretage en midtvejsevaluering af strategien for 2008-2012, men opfordrer dog centret til at videreudvikle evalueringen af resultaterne ved at forbedre sammenhængen mellem de strategiske foranstaltninger og foranstaltningerne i centrets arbejdsprogram og ved at gennemgå indikatorerne for overvågning af resultaterne, så SMART-kriterierne bliver opfyldt. Angelika Werthmann Jeg stemte for afgørelsen om decharge. Oversættelsescentret blev etableret i 1994 for at imødegå de udfordringer, der opstår i medfør af EU's flersprogede karakter - ét af EU's grundlæggende træk og bevis for dets kulturelle mangfoldighed. Centret finansierer sig selv via betalinger fra institutioner/organer for leverede ydelser. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Center for Erhvervsuddannelse for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. I 2011 har centret til hensigt at udarbejde Gantt-diagrammer for alle vigtige operationelle aktiviteter. Disse diagrammer viser på en kortfattet måde, hvor lang tid den enkelte medarbejder har brugt på et projekt, og fremmer en resultatorienteret tilgang. I 2009 indførte centret et målesystem for præstationer (PMS) i forbindelse med dets prioriteringer på mellem lang sigt for 2009-2011 og dets årlige arbejdsprogram. Indførelsen af PMS hjælper centret med at forvalte og vurdere dets effekt, ydeevne, effektivitet og relevans. Jeg er enig med ordføreren i, at centret fortsat bør forbedre programmeringen og overvågningen og respektere princippet om etårighed. Centret skal endvidere mere effektivt anvende budgetprincipperne om specificering og gennemsigtighed. Lara Comi Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Center for Erhvervsuddannelse for regnskabsåret 2009, fordi centret har forvaltet sine midler på en sund måde og i overensstemmelse med de tidligere prognoser. Edite Estrela Jeg stemte for betænkningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Center for Erhvervsuddannelse for regnskabsåret 2009, eftersom den bidrager til granskningen af den måde, som de europæiske institutioner bruger deres midler på. Med henblik på at opnå mere effektiv økonomisk forvaltning i fremtiden skal centret foretage en sammenligning af de tiltag, der blev gennemført i det indeværende regnskabsår, og tiltagene i det forudgående regnskabsår, således at dechargemyndigheden bedre kan vurdere centrets resultater fra år til år. Diogo Feio Det glæder mig, at Revisionsretten har fastslået, at de transaktioner, der ligger til grund for centrets årsregnskab for regnskabsåret 2009, er lovlige og formelt rigtige. Jeg lykønsker centret med indførelsen af et målesystem for præstationer (PMS) i 2009 og med gennemførelsen af ændringer i dets ansættelsesprocedurer efter Revisionsrettens bemærkninger i dens beretning for 2009, idet de har bidraget til øget gennemsigtighed. Jeg bifalder og er enig i ordførerens bemærkninger, og jeg lykønsker Det Europæiske Center for Erhvervsuddannelse med det arbejde, det udfører. Giovanni La Via I dagens afstemning støttede jeg anmodningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009 for Det Europæiske Center for Udvikling af Erhvervsuddannelse. Revisionsretten, som er ansvarlig for den eksterne finansielle kontrol, har efter en grundig revision af centrets regnskab fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Det glæder mig endvidere, at centret er det første agentur, der frivilligt har ladet sig underkaste en pilotrevision af den etiske ramme i 2009. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge til Det Europæiske Center for Udvikling af Erhvervsuddannelse. Jeg lykønsker centret med at have indført et målesystem for præstationer (PMS) i 2009 i forbindelse med dets prioriteringer på mellemlang sigt for 2009-2011, og dets årlige arbejdsprogram, og med at have indført en ramme af præstationsindikatorer for at overvåge fremskridt og måle output, resultater og effekt. Jeg mener navnlig, at indførelsen af PMS hjælper centret med at forvalte og vurdere dets effekt, ydeevne, effektivitet og relevans. Jeg mener desuden, at dette system kunne indeholde yderligere forbedringer til den aktivitetsbaserede budgettering og nøjere overvågning af betalingsbevillinger for at undgå fremførsler. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Center for Udvikling af Erhvervsuddannelse for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Center for Udvikling af Erhvervsuddannelse for regnskabsåret 2009 med centrets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Center for Udvikling af Erhvervsuddannelse for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Center for Udvikling af Erhvervsuddannelse for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet bifalder, at Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Angelika Werthmann Jeg stemte for afgørelsen om decharge. Den Europæiske Revisionsret har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt. Centret, som blev etableret i 1975 og analyserer erhvervsuddannelsessystemer og tilvejebringer oplysninger information til brug for politikker, forskning og praksis på området, er mere nødvendigt end nogensinde før i en tid med stigende bekymring over uddannelsesniveauet og den truende mangel på kvalificeret arbejdskraft. Kun dets fjerne beliggenhed i Grækenland, som gør det nødvendigt at have et kontaktkontor i Bruxelles, bør genovervejes. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og er enig i Parlamentets afgørelse om decharge for gennemførelsen af budgettet for EF-Fiskerikontrolagenturet for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. I 2010 vedtog agenturet sit flerårige arbejdsprogram for 2011-2015. Dette dokument er vigtigt, således at agenturet kan træffe effektive organisatoriske foranstaltninger med henblik på at gennemføre sin strategi og nå sine mål. Jeg er enig med ordføreren i, at agenturet bør redegøre for de ting, der er blevet gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, i sammenligning med det forudgående regnskabsår, således at Parlamentet bedre kan vurdere agenturets præstationer fra år til år. Agenturet bør forbedre sit årlige arbejdsprogram ved at inkludere specifikke og målbare mål både for politikområdet og for de operationelle aktiviteter. Agenturet opfordres endvidere til at rette op på sine svagheder i forbindelse med rekrutteringsplanlægningen. Izaskun Bilbao Barandica Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for EF-Fiskerikontrolagenturet for regnskabsåret 2009, efter at jeg havde set Revisionsrettens analyse, som fastslår, at transaktionerne er lovlige og formelt rigtige. Blandt agenturets aktiviteter vil jeg understrege vedtagelsen af dets flerårige arbejdsprogram. Lara Comi Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for EF-Fiskerikontrolagenturet for regnskabsåret 2009, fordi jeg påskynder regnskabernes korrekthed, klarhed og gennemsigtighed og den effektivitet, som grundig og realistisk planlægning sikrer. Diogo Feio Det glæder mig, at Revisionsretten i sin beretning har fastslået, at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg lykønsker agenturet med at have vedtaget dets flerårige arbejdsprogram for 2011-2015, som vil muliggøre bedre organisering og opfyldelse af fastlagte mål, og etableringen af den interne revisionstjeneste (IAS), som er en intern revisionsfunktion, hvis opgave er at yde støtte og bistand til agenturets administrerende direktør og ledelse. Jeg bifalder og er enig i ordførerens bemærkninger, og jeg lykønsker EF-Fiskerikontrolagenturet med det arbejde, det udfører. João Ferreira Kontrol- og inspektionsforanstaltninger i forbindelse med gennemførelsen af den fælles fiskeripolitik inden for en medlemsstats eksklusive økonomiske område hører ind under medlemsstaternes kompetence, og de skal derfor have tilstrækkelig og nødvendig støtte, som EU skal bidrage til. Vi afviser ikke, at de forskellige medlemsstater skal kunne samarbejde, afstemme og koordinere deres aktiviteter med henblik på at kontrollere og bekæmpe ulovligt fiskeri, men vi er skeptiske med hensyn til fordelene ved at oprette EF-Fiskerikontrolagenturet, fordi nogle af dets kompetencer efter vores mening er i modsætning til medlemsstaternes kompetencer. Dette er centralisering, der - bortset fra alt andet - ikke vil sikre nogen fordele med hensyn til kontrolforanstaltningernes effektivitet. Vi er også uenige med hensyn til repræsentanterne i agenturets bestyrelse, driftsmodel og Kommissionens uforholdsmæssige vægt i det, dvs. dets afstemningssystem. Hvis agenturet bevilges et budget på 10 100 000 EUR (regnskabsåret 2009), nægtes medlemsstaterne allerede nu mulighed for, at EU-bidraget til finansiering af kontrolaktiviteter kan øges i overensstemmelse med det forslag, vi for nylig har fremsat i Parlamentet, som desværre blev forkastet af flertallet. Ilda Figueiredo Kontrol- og inspektionsforanstaltninger i forbindelse med gennemførelsen af den fælles fiskeripolitik inden for en medlemsstats eksklusive økonomiske område hører ind under medlemsstaternes kompetence. De skal derfor have tilstrækkelig og nødvendig støtte, som EU skal bidrage til. Vi afviser ikke, at de forskellige medlemsstater skal kunne samarbejde, afstemme og koordinere deres aktiviteter med henblik på at kontrollere og bekæmpe ulovligt fiskeri, men vi er skeptiske med hensyn til fordelene ved at oprette EF-Fiskerikontrolagenturet, fordi nogle af dets kompetencer efter vores mening er i modsætning til medlemsstaternes kompetencer. Dette er centralisering, der - bortset fra alt andet - ikke vil sikre nogen fordele med hensyn til kontrolforanstaltningernes effektivitet. Vi er også uenige med hensyn til repræsentanterne i agenturets bestyrelse, driftsmodel og Kommissionens uforholdsmæssige vægt i det, dvs. dets afstemningssystem. Hvis agenturet bevilges et budget på 10 100 000 EUR (regnskabsåret 2009), nægtes medlemsstaterne allerede nu mulighed for, at EU-bidraget til finansiering af kontrolaktiviteter kan øges i overensstemmelse med det forslag, vi for nylig har fremsat i Parlamentet, som desværre blev forkastet af flertallet. Pat the Cope Gallagher EF-Fiskerikontrolagenturet blev etableret i 2005 for at sikre, at medlemsstaterne overholder reglerne i den fælles fiskeripolitik. Agenturet, som er beliggende i Vigo i Spanien, er meget vigtigt med hensyn til fiskerikontrol og koordinering mellem medlemsstaterne. Det er efter min mening godt, at agenturet har vedtaget det flerårige arbejdsprogram for 2011-2015 som anbefalet i Europa 2020-strategien. Det flerårige arbejdsprogram vil bidrage til det regionale samarbejde og deling af ressourcer under de fælles planer for ressourceanvendelse, hvilket kan forbedre omkostningseffektiviteten. Jeg bifalder Revisionsrettens afgørelse om at meddele decharge, og det er klart, at Fiskeriudvalget, som har vedtaget en udtalelse fra mig om dette spørgsmål, er af samme holdning. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Center for Erhvervsuddannelse for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Agenturet skal dog håndtere svaghederne i programmeringen af sine aktiviteter, så det sikres, at procedurerne for opstilling af budgettet i fremtiden er tilstrækkeligt strikse og ikke medfører, at budgetposterne bliver forhøjet og/eller formindsket. Endvidere har agenturet endnu ikke udarbejdet et flerårigt arbejdsprogram. Det er derfor nødvendigt at tage de nuværende bemærkninger i betragtning. Giovanni La Via Både Revisionsretten og Budgetkontroludvalget har udtalt sig positivt om gennemførelsen af budgettet for EF-Fiskerikontrolagenturet. Parlamentet har derfor i dag stemt om afgørelsen om decharge for 2009. De gennemførte kontroller har vist, at agenturets budget er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg vil dog understrege, at der forekommer visse svagheder først og fremmest i forbindelse med rekrutteringsplanlægningen. Jeg håber i den henseende, at procedurerne vedrørende kommende regnskabsår hurtigt kan rettes op. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge til EF-Fiskerikontrolagenturet. Jeg opfordrer dog den administrerende direktør for agenturet til fuldt ud at overholde sin pligt til i sin rapport til dechargemyndigheden, der opsummerer betænkningen vedrørende den interne revisionstjeneste (IAS), at medtage alle henstillinger (herunder de henstillinger, der evt. kunne blive afvist af agenturet) og alle foranstaltninger, der træffes i henhold til disse henstillinger. Jeg opfordrer derfor den administrerende direktør for agenturet til at give oplysninger om indholdet af de fire "meget vigtige" henstillinger vedrørende IAS og de foranstaltninger, som agenturet har truffet. Maria do Céu Patrão Neves Denne betænkning meddeler decharge for gennemførelsen af budgettet for EF-Fiskerikontrolagenturet for regnskabsåret 2009 og fornyr dermed den decharge, som Parlamentet meddelte den 5. maj 2010 for gennemførelsen af budgettet for EF-Fiskerikontrolagenturet for regnskabsåret 2008. Eftersom Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, og eftersom en delegation fra Fiskeriudvalget, der besøgte agenturet i juni 2010, var meget tilfreds med den generelle tilstand af agenturets anliggender, navnlig gennemførelsen af de fælles planer for ressourceanvendelse, mener jeg, at Parlamentet bør vedtage denne betænkning. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for EF-Fiskerikontrolagenturet for regnskabsåret 2009 med agenturets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for EF-Fiskerikontrolagenturet for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for EF-Fiskerikontrolagenturet for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse har Parlamentet meddelt decharge til direktøren for EF-Fiskerikontrolagenturet for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet lykønsker agenturet med at have vedtaget dets flerårige arbejdsprogram for 2011-2015 og understreger betydningen af et sådant dokument, således at agenturet kan træffe effektive organisatoriske foranstaltninger med henblik på at gennemføre sin strategi og nå sine mål. Angelika Werthmann Jeg stemte for afgørelsen om decharge. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, og en revision af et flerårligt arbejdsprogram, som blev gennemført i 2010, og iværksættelsen af et initiativ, der har til formål at revidere agenturets budgetprocedure, har overbevist mig om, at EF-Fiskerikontrolagenturet gennemfører de henstillinger, det har modtaget. Med hensyn til dets aktiviteter løser agenturet - som blev etableret i 2005 - en vigtig og endda afgørende opgave, efter at det ikke var lykkedes at opfylde nogle af de mål, der var fastlagt i 2002, og eftersom den fælles fiskeripolitik indtil videre må betragtes som en fiasko. Agenturet vil være uundværligt i den umiddelbare fremtid, idet det er en grufuld kendsgerning, at 88 % af fiskebestandene i EU udsættes for overfiskeri. Vilija Blinkevičiūt Jeg stemte for denne betænkning og er enig i Parlamentets afgørelse om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg er enig med ordføreren i, at agenturet skal overveje at indføre et Gantt-diagram som del af programmeringen af hver af sine operationelle aktiviteter med henblik på at få en klar indikation af, hvor lang tid den enkelte medarbejder har brugt på et projekt, og for at fremme en resultatorienteret tilgang. Agenturet skal endvidere indføre en aktivitetsbaseret struktur for aktionsbudgettet for at skabe en klar sammenhæng mellem arbejdsprogrammet og de finansielle overslag og forbedre resultatovervågningen og -rapporteringen. Agenturet bør foretage en sammenligning mellem de tiltag, der er blevet gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, og de tiltag, der er gennemført i det forudgående regnskabsår, således at Parlamentet mere effektivt kan vurdere agenturets resultater fra år til år. Hvert års budget bør desuden vedføjes en rapport om uudnyttede bevillinger fremført fra tidligere år, og der bør heri gøres rede for, hvorfor disse bevillinger ikke er udnyttet, samt hvordan og hvornår de vil blive det. Der er stadig mangler i personaleudvælgelsesprocedurerne, som udgør en risiko for ansættelsesprocedurernes gennemsigtighed. Agenturet skal informere Parlamentet om de foranstaltninger, der er truffet for at rette op på denne situation og gøre udvælgelsesprocedurerne mere gennemsigtige. Lara Comi Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur for regnskabsåret 2009, fordi Revisionsretten har fastslået, at regnskabet - trods tilsyneladende tvivlsom forvaltning af de tilgængelige midler - er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg er endvidere enig i, at agenturet bør indføre mere præcise mekanismer for fastlæggelse af mål og evaluering af resultater. Diogo Feio Det glæder mig, at Revisionsretten i sin beretning har fastslået, at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg bifalder og er enig i ordførerens bemærkninger, og jeg lykønsker Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur med det arbejde, det udfører. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Den udtrykte dog bekymring over den manglende koordinering mellem agenturets behov, personale- og finansforordningen, og navnlig over at personaleudvælgelsesprocedurerne gjorde det vanskeligt at rekruttere tilstrækkeligt kvalificeret personale. Det er derfor nødvendigt at tage de nuværende bemærkninger i betragtning. Giovanni La Via Med dagens afstemning meddeles Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009. Den finansielle kontrol med gennemførelsen af Fællesskabets budget finder sted på tre niveauer: intern kontrol inden for hver institution, ekstern kontrol udført af Den Europæiske Revisionsret og decharge meddelt af Parlamentet. Hver forhandling om decharge finder sted inden for sine specifikke rammer, og dagens forhandling om decharge gennemføres i en tid med økonomisk og finansiel krise, som har skabt både finansielle og budgetmæssige problemer for visse medlemsstater. Trods disse betingelser vil jeg dog udtrykke min tilfredshed med de resultater, agenturet har opnået, og jeg har derfor stemt, således som ordføreren har foreslået. Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz Agenturets arbejdsprogram for 2010 vækker bekymring hos mig. Samtidig mener jeg, at det skal forbedres ved at udarbejde målsætninger og nøglepræstationsindikatorer og et bedre ressourceplanlægningssystem. Jeg vil også understrege behovet for at forbedre systemet for overvågning af certificeringen af projekter for at sikre, at gebyrerne i hele projektets varighed ikke afviger væsentligt fra de faktiske omkostninger. Jeg valgte i sidste ende at støtte afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur for regnskabsåret 2009. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur, men opfordrer indtrængende agenturet til at indføre en aktivitetsbaseret struktur for aktionsbudgettet for at skabe en klar sammenhæng mellem arbejdsprogrammet og de finansielle overslag og forbedre resultatovervågningen og -rapporteringen. Jeg bemærker, at agenturet hvert år udarbejder en flerårig plan, som drøftes med alle interessenter og godkendes af bestyrelsen, hvori budgettet for hver aktivitet er præsenteret, og jeg anerkender Revisionsrettens holdning om, at strukturen i agenturets aktionsbudget (afsnit III) fortsat til dels var input-relateret, og at der blev foretaget budgetændringer, uden at arbejdsprogrammet blev opdateret, selv når ændringerne havde stor indflydelse på fordelingen af menneskelige og finansielle ressourcer. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur for regnskabsåret 2009 med agenturets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet bifalder, at Revisionsretten har fastslået, at agenturets årsregnskab for 2009 var korrekt, og at de underliggende transaktioner i alt væsentligt var lovlige og formelt rigtige. Angelika Werthmann Jeg stemte for afgørelsen om decharge. Revisionsretten har fastslået, at agenturets årsregnskab for 2009 var korrekt, og udtalte sig positivt om regnskabets lovlighed. Samtidig vil jeg benytte lejligheden til at understrege opfordringen i betænkningen til mere gennemsigtige personaleudvælgelsesprocedurer. I lyset af de vigtige opgaver, som Det Europæiske Luftfartssikkerhedsagentur varetager, og de angivne problemer med at finde kvalificeret personale, skal dette overvejes nøje. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og er enig i Parlamentets afgørelse om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme for regnskabsåret 2009. Centret er en vigtig institution, som kan styrke og udvikle EU's kontrol med sygdomme samt vurdere og oplyse om eksisterende og nye trusler mod sundheden i form af smitsomme sygdomme. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg er enig med ordføreren i, at centret bør redegøre for de aktiviteter, der er blevet gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, i sammenligning med det forudgående regnskabsår, således at Parlamentet mere effektivt kan vurdere centrets præstationer fra år til år. Jeg er også enig i, at centrets beføjelser skal styrkes, således at EU råder over en selvstændig kapacitet til evaluering af infektionsrisikoens alvor, og således at koordinationen mellem medlemsstaterne kan forbedres. Slavi Binev Budgettet for Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme for regnskabsåret 2009 er steget med 25,3 % i forhold til regnskabsåret 2008. Hvis budgettet stiger tilsvarende i de kommende år, hvordan skal vi så kunne håndtere den finansielle krise, når udgifterne stiger konstant? De 51 mio. EUR kunne efter min mening have været anvendt mere effektivt, hvis de var blevet investeret i regionale sygdomsovervågningssystemer i de enkelte medlemsstater. Dette ville ikke kun hjælpe med at bekæmpe smitsomme sygdomme, men ville også styrke sundhedssystemerne i medlemsstaterne. Lara Comi Jeg stemte for betænkningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009 for Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme, fordi ordføreren har identificeret de væsentligste problemer med hensyn til regnskabernes gennemsigtighed og nøjagtighed, og fordi jeg er sikker på, at dette vigtige og nyttige center vil arbejde med sin forvaltning med henblik på at forbedre de fremhævede punkter uden at tilbageføre den gode indsats, der allerede er ydet. Edite Estrela Jeg stemte for betænkningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme for regnskabsåret 2009, eftersom den bidrager til granskningen af den måde, som de europæiske institutioner bruger deres midler på. Centret er en vigtig institution, som kan styrke og udvikle EU's kontrol med sygdomme samt vurdere og oplyse om eksisterende og nye trusler mod sundheden i form af smitsomme sygdomme. Jeg beklager dog, at princippet om etårighed ikke er blevet respekteret, og at der var et stort antal fremførsler. Diogo Feio Det glæder mig, at Revisionsretten i sin beretning har fastslået, at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg henviser også til centrets vigtige bidrag til foranstaltningerne til bekæmpelse af H1N1-pandemien i 2009, bl.a. i form af den foreløbige vejledning om anvendelsen af bestemte influenzavacciner under H1N1-pandemien i 2009. Jeg bifalder og er enig i ordførerens bemærkninger, og jeg lykønsker Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme med det arbejde, det udfører. Giovanni La Via Eftersom Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, stemte jeg for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme for regnskabsåret 2009. Hver forhandling om decharge finder sted inden for sine specifikke rammer, og dagens forhandling om decharge gennemføres i en tid med økonomisk og finansiel krise, som har skabt både finansielle og budgetmæssige problemer for visse medlemsstater. Centret har dog efter min mening ydet en fremragende indsats for at styrke og udvikle EU's kontrol med sygdomme samt vurdere og oplyse om eksisterende og nye trusler mod sundheden i form af smitsomme sygdomme. Endelig vil jeg lykønske centret med dets vigtige bidrag til indsatsen for at bekæmpe H1N1-pandemien i 2009. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge til Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme og mener, at centrets beføjelser skal styrkes, således at EU råder over en selvstændig kapacitet til evaluering af infektionsrisikoens alvor, og således at koordinationen mellem medlemsstaterne kan forbedres. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme for regnskabsåret 2009 med centrets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet opfordrer igen centret til i en oversigt, der vedføjes næste årsberetning fra Revisionsretten, at redegøre for de aktiviteter, der er blevet gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, i sammenligning med det forudgående regnskabsår, således at dechargemyndigheden mere effektivt kan vurdere centrets præstationer fra år til år. Angelika Werthmann Jeg undlod at stemme. Det Europæiske Center for Forebyggelse af og Kontrol med Sygdomme udfører en meget vigtig opgave og har også vist sig at være berettiget gennem centrets foranstaltninger til bekæmpelse af H1N1-pandemien i 2009. Jeg forventede dog, at afgørelsen om decharge ville blive udsat, indtil indholdet af henstillingerne fra den interne revisionstjeneste (IAS), der kræves i beretningen, foreligger - IAS har fremsat en "meget vigtig" henstilling og syv "vigtige" henstillinger - og indtil centret har fremlagt en plan for gennemførelsen af disse henstillinger. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og er enig i Parlamentets afgørelse om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Kemikalieagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg er enig med ordføreren i, at agenturet skal reducere andelen af fremførsler i overensstemmelse med princippet om etårighed (agenturet har fremført 29 % af de samlede bevillinger). Jeg hilser agenturets initiativer med henblik på at styrke dets kundefokus og tilbagemeldingsprocedurer velkommen og lykønsker agenturet, fordi det har foretaget en interessentundersøgelse i 2009 og øget støtteaktiviteterne for industrien. Agenturet skal også yderligere udvikle planlægningen og overvågningen af sine offentlige aftaler og sin budgetgennemførelse for at reducere andelen af fremførte bevillinger. Det bemærkes, at agenturet har forpligtet sig til at reducere fremførslen af ikkeanvendte midler til det efterfølgende år og til at begrænse disse fremførsler til et væsentlig lavere niveau sammenlignet med 2008. Slavi Binev Hvad er det, vi betaler dette beløb på godt 70 mio. EUR til? Til et agentur, der i henhold til Revisionsretten er præget af forsinkelser i de operationelle aktiviteter, som skyldtes vanskeligheder med at implementere it-systemet og mangel på kvalificeret personale? Disse to forhold er naturligvis afgørende for effektiv drift af et agentur, men det får mig til at overveje, om agenturet overhovedet kan håndtere de mål, der generelt er fastlagt for det. Jeg stemte imod denne decharge, fordi disse penge efter min mening kan bruges mere effektivt end til et agentur, der fungerer utilfredsstillende. Lara Comi Jeg stemte for afgørelsen om decharge for budgettet for 2009 for Det Europæiske Kemikalieagentur, eftersom det i betænkningen fastslås, at agenturet, trods adskillige fejl og mangler i regnskaberne, som til dels kan tilskrives den nylige oprettelse af dette agentur, støt har forbedret sine resultater med hensyn til kontrol og budgetstyring. Diogo Feio Det Europæiske Kemikalieagentur (ECHA) bidrager til forbedringen af europæernes livskvalitet ved at garantere sikker brug af kemikalier og fremme af innovation. I lyset af den voksende kompleksitet og intensitet af anvendelsen af og forskningen i disse stoffer, vil ECHA efter min mening få større betydning, hvilket begrunder en endnu nøjere granskning af den måde, som agenturet bruger de bevilgede midler på. Revisionsretten har fastslået, at dets regnskab for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og agenturet er tilsyneladende ved at have overvundet alle de børnesygdomme, der er uundgåelige for sådanne agenturer. Jeg håber, at ECHA vil opfylde de mål, det er oprettet til, og vil forbedre sine budgetprocedurer og sin planlægningskapacitet. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Kemikalieagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Revisionsretten har dog påpeget forsinkelser i de operationelle aktiviteter, som skyldtes vanskeligheder med at implementere it-systemet og mangel på kvalificeret personale. Det er derfor nødvendigt at tage de nuværende bemærkninger i betragtning. Giovanni La Via Den finansielle kontrol med gennemførelsen af EU's budget finder sted på tre niveauer: intern kontrol inden for hver institution, ekstern kontrol udført af Den Europæiske Revisionsret og decharge meddelt af Parlamentet. Med dagens afstemning meddeles direktøren for Det Europæiske Kemikalieagentur decharge for gennemførelsen af budgettet for regnskabsåret 2009. Jeg stemte for, fordi Revisionsrettens og Budgetkontroludvalgets revision har vist, at alle agenturets transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Endelig lykønsker jeg agenturet med at have oprettet en intern revisionsfunktion (IAC) med det formål at foretage intern revision og rådgive den administrerende direktør om risikohåndtering og kontrolsystemer ved at give uafhængige udtalelser og anbefalinger. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge til Det Europæiske Kemikalieagentur, men anmoder agenturet om at oplyse dechargemyndigheden om de foranstaltninger, der er truffet til forbedring af kontrolsystemet ved at forstærke de finansielle kredsløb, arbejdsstrømme, revisioner, handlingsplaner og risikovurderinger. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Kemikalieagentur (ECHA) for regnskabsåret 2009 med agenturets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for ECHA for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Kemikalieagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Kemikalieagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet hilser agenturets initiativer med henblik på at styrke dets kundefokus og tilbagemeldingsprocedurer velkommen. Parlamentet lykønsker især agenturet for at have foretaget en interessentundersøgelse i 2009 og for at have øget støtteaktiviteterne for industrien. Angelika Werthmann Jeg stemte for hr. Stavrakakis' betænkning, hvori han anmoder Revisionsretten om at gennemføre resultatrevisioner af det (driftsmæssigt) unge agentur ECHA. Ud fra de tilgængelige data anbefales det at meddele decharge til dette agentur, idet agenturet allerede har indgivet oplysninger, som kræves af de øvrige agenturer i fremtiden (f.eks. en vedlagt tabel med en sammenligning af tallene fra to fortløbende regnskabsår). Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Miljøagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Agenturet er en pålidelig leverandør af uafhængige og pålidelige miljøoplysninger til alle EU-institutioner, medlemsstaterne og politiske organer. Jeg er enig med ordføreren i, at agenturet skal redegøre for de aktiviteter, der er blevet gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, i sammenligning med det forudgående regnskabsår. Agenturet skal udvikle sine kommunikationsmetoder yderligere med henblik på at opnå større mediedækning af agenturets resultater og dermed bidrage til den offentlige debat om vigtige miljøspørgsmål. Sådanne foranstaltninger kan føre til en mere gennemsigtig måde at arbejde på og en større offentlig interesse for agenturets arbejde. Slavi Binev Hvorfor skal vi finansiere agenturer, der ikke gennemfører henstillingerne fra den interne revisionstjeneste (IAS)? I 2006 blev der fremsat 27 henstillinger, og heraf er der indtil videre kun gennemført ni. Dette får mig til at mene, at Det Europæiske Miljøagentur ikke fungerer tilfredsstillende, og at dets bevillinger skal indstilles. Lara Comi Jeg stemte for meddelelsen af decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009 for Det Europæiske Miljøagentur, fordi det efter min mening varetager en vigtig opgave i vores tid. Jeg mener derfor, at de vigtige forhold, der er påpeget, skal udbedres uden at tabe de langsigtede strategiske mål af syne. Edite Estrela Jeg stemte for betænkningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Miljøagentur for regnskabsåret 2009, eftersom den bidrager til granskningen af den måde, som de europæiske institutioner bruger deres midler på. Dette er efter min mening en meget vigtig institution, specifikt i forbindelse med tilpasning til klimaændringer, vurdering af økosystemet, bæredygtigt forbrug og bæredygtig produktion samt forebyggelse og forvaltning af katastrofer. Diogo Feio Målet for Det Europæiske Miljøagentur (EEA) er at tilvejebringe troværdige og uafhængige oplysninger om miljøet. EEA's mandat omfatter to aspekter: for det første støtte til EU's medlemsstater i forbindelse med fastlæggelsen af økonomiske politikker, der inddrager miljøspørgsmål og bæredygtighed, og dernæst koordinering af miljøoplysninger via Det Europæiske Miljøoplysnings- og Miljøovervågningsnet (Eionet). Relevante forhold, der nøje skal overvåges af EEA, omfatter vurdering af miljøsituationen, kortlægning af miljøtendenser, herunder de sociale og økonomiske faktorer, som miljømæssige belastninger er baseret på, overvågning af miljøpolitikker og deres effektivitet samt forudsigelse af fremtidige tendenser og problemer. João Ferreira Ordføreren fremsætter nogle bemærkninger og henstillinger, som efter vores mening skal inddrages i overvejelserne om budgetprocesserne for Det Europæiske Miljøagentur (EEA). Samtidig rapporteres væsentlige mangler i forbindelse med EEA's ansættelsesprocedurer, som bringer disse procedurers gennemsigtighed i fare. Det maksimale antal ansøgere, der kunne opføres på reservelisterne, blev ikke præciseret i stillingsopslagene, der blev ikke truffet beslutning om de spørgsmål, som blev stillet i forbindelse med de skriftlige prøver og samtalerne, inden behandlingen af ansøgningerne, dokumentationen for udvælgelseskomitéernes beslutninger var utilstrækkelig, kriterierne for at blive indkaldt til samtale eller blive opført på reservelisten var ikke fastsat på forhånd, og referaterne var ikke fuldstændige. Dette er alvorlige mangler, som omgående skal udbedres. EEA kan og skal spille en vigtig rolle i indsatsen for at indsamle objektive, troværdige og sammenlignelige oplysninger om miljøet i Europa og for at stille dem til rådighed på en tilgængelig og grundig måde. Det er dog vigtigt, at der ydes en særlig indsats for at garantere bedre samarbejde, sammenhæng og koordinering med de kompetente institutioner i medlemsstaterne ved at fremme synergier og bedre udbredelse af oplysninger. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Miljøagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har rapporteret, at procedurerne for opstilling af budgettet ikke er tilstrækkeligt strenge, hvilket resulterer i et anseligt antal budgetoverførsler, som indvirker på de fleste budgetposter (svarende til 8 % af agenturets budget). Det bemærkes især, at nogle af disse overførsler medførte, at de samme budgetposter skiftevis blev forhøjet og formindsket, mens nogle bevillinger ikke blev udnyttet og blev overført til andre poster i årets løb. Procedurerne for opstilling af budgettet skal derfor gøres strengere, fordi en stor andel af de finansielle ressourcer kommer fra EU-tilskud. Giovanni La Via Den finansielle kontrol med gennemførelsen af EU's budget finder sted på tre niveauer: intern kontrol inden for hver institution, ekstern kontrol udført af Den Europæiske Revisionsret og decharge meddelt af Parlamentet. Med dagens afstemning meddeles direktøren for Det Europæiske Miljøagentur decharge for gennemførelsen af budgettet for regnskabsåret 2009. Jeg stemte for, fordi Revisionsrettens og Budgetkontroludvalgets revision har vist, at alle agenturets transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg mener endvidere, at agenturet løser en meget vigtig opgave, og jeg støtter den seneste indsats for i højere grad at inddrage offentligheden i vigtige miljøspørgsmål, som f.eks. klimaændringer, biodiversitet og forvaltning af naturressourcer. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge til Det Europæiske Miljøagentur. Jeg opfordrer dog agenturet til inden årets udgang at forbedre nøjagtigheden af de oplysninger, som de operationelle afdelinger forelægger vedrørende de anslåede driftsudgifter. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Miljøagentur (EEA) for regnskabsåret 2009 med agenturets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for EEA for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Miljøagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Miljøagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet glæder sig specifikt over agenturet som en pålidelig leverandør af uafhængige og pålidelige miljøoplysninger til alle EU-institutioner, medlemsstaterne og politiske organer. Angelika Werthmann Jeg stemte for meddelelsen af decharge, fordi Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er lovligt og formelt rigtigt. Det Europæiske Miljøagentur har ydet en vigtig indsats i de seneste år i indsatsen for at levere uafhængige og pålidelige oplysninger og data på miljøområdet, som er et vigtigt område for en stor del af EU's borgere, hvilket dokumenteres af årsberetningerne fra Udvalget for Andragender. Det glæder mig, at Revisionsretten i betænkningen opfordres til at gennemføre resultatrevisioner af agenturet. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og er enig i Parlamentets afgørelse om decharge for gennemførelsen af budgettet for Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg er enig med ordføreren i, at autoriteten skal styrke planlægningen og overvågningen af budgetprocesser i forbindelse med opdelte bevillinger. Autoriteten skal forbedre sin budgetstyring med henblik på at reducere de store fremførsler. Autoriteten skal endvidere sikre, at dens rådgivning er af høj kvalitet med henblik på at sikre overholdelse af EU's sikkerhedsnormer, videnskabelig kvalitet og uafhængighed i alle spørgsmål med en direkte eller indirekte indvirkning på fødevare- og fodersikkerhed samt plantebeskyttelse. Izaskun Bilbao Barandica Jeg stemte for denne betænkning, fordi Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritets årsregnskab for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, og fordi Parlamentet den 5. maj 2010 meddelte decharge til direktøren for Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet for gennemførelsen af autoritetens budget for 2008. Jeg stemte endvidere for, fordi - selv om autoriteten bør styrke planlægningen og overvågningen af budgetprocesser - jeg mener, at den skal sikre, at dens rådgivning er af høj kvalitet med henblik på at sikre overholdelse af EU's sikkerhedsnormer, videnskabelig kvalitet og uafhængighed i alle spørgsmål med en direkte eller indirekte indvirkning på fødevare- og fodersikkerhed samt plantebeskyttelse. Slavi Binev Vi kan ikke ignorere, at Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet i tre år i træk - 2006, 2007 og 2008 - har fremført en stor del af sine forpligtelser til aktionsudgifter. Endnu mere kontroversielt er det, at Revisionsretten har rapporteret om vanskeligheder i gennemførelsen af arbejdsprogrammet for 2009. Jeg mener derfor, at der ikke skal meddeles decharge til denne autoritet for gennemførelsen af dens budget, fordi de europæiske skatteydere ikke kan være tjent med, at deres penge bruges på en autoritet, der ikke kan håndtere de midler, den bevilges. Lara Comi Jeg stemte for meddelelsen af decharge for budgettet for 2009 for Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet, ikke kun fordi Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, men også fordi autoriteten har tildelt midler fra sin reserve til gennemførelsen af en række vigtige projekter inden for f.eks. infrastruktur, it, it-udvikling og videnskabeligt samarbejde. Jeg mener dog, at der bør gennemføres yderligere revision af anvendelsen af visse midler, og at budgetstyringen bør forbedres med henblik på at reducere de store fremførsler. Edite Estrela Jeg stemte for betænkningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet for regnskabsåret 2009, eftersom den bidrager til granskningen af den måde, som de europæiske institutioner bruger deres midler på. Jeg mener, at autoriteten fortsat skal sikre videnskabelig kvalitet og uafhængighed, og der skal derfor gennemføres foranstaltninger vedrørende interesseerklæringer fra EFSA's ansatte og eksperter, som arbejder for EFSA. Diogo Feio Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritets arbejde omfatter alle faser af fødevareproduktion og -forsyning lige fra primær produktion til forsyning af forbrugerne med fødevarer, herunder dyrefodersikkerhed. Den indsamler oplysninger og analyserer nye videnskabelige resultater med henblik på at identificere og vurdere alle potentielle risici mod fødevarekæden. Den kan iværksætte en videnskabelig vurdering af ethvert forhold, der kan have direkte eller indirekte indvirkning på fødevareforsyningens sikkerhed, herunder forhold vedrørende dyresundhed eller -velfærd og plantesundhed. Hvis fødevaresikkerhed er et af hovedkravene og en af de største bekymringer på et marked med over 500 mio. forbrugere, kræver vurderingen og undersøgelsen heraf særdeles høje niveauer af professionalisme, effektivitet og upartiskhed. EU har ydet en indsats for at styrke overvågning af fødevarer fra jord til bord, men vi må erkende, at der stadig er meget at gøre. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Giovanni La Via Jeg vil først takke alle, der har arbejdet med betænkningen, og lykønske Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet, som har respekteret behovet for at levere rådgivning af høj kvalitet med henblik på at sikre overholdelse af EU's sikkerhedsnormer, videnskabelig kvalitet og uafhængighed i alle spørgsmål med en direkte eller indirekte indvirkning på fødevare- og fodersikkerhed. Jeg må desværre påpege nogle problemer, som Revisionsretten har rapporteret efter revisionerne i forbindelse med gennemførelsen af arbejdsprogrammet for 2009. Jeg tilslutter mig derfor opfordringerne til autoriteten om, at den skal gennemføre de nødvendige foranstaltninger for at afhjælpe disse mangler, der under ingen omstændigheder har ophævet den almene lovlighed og rigtighed af budgettet for regnskabsåret 2009. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge til Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet, men beklager, at Revisionsretten for tredje år i træk noterer sig, at forpligtelser til aktionsudgifter fremført fra det foregående år er blevet annulleret (dvs. 19 % af forpligtelserne til aktionsudgifter fremført fra 2008, 37 % af forpligtelserne til aktionsudgifter fremført fra 2007 og 26 % af forpligtelserne til aktionsudgifter fremført fra 2006). Parlamentet opfordrer indtrængende autoriteten til at ændre denne situation og give Revisionsretten meddelelse om de trufne foranstaltninger. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet for regnskabsåret 2009 med autoritetens svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet for gennemførelsen af autoritetens budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet for gennemførelsen af autoritetens budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet lykønsker autoriteten med, at den i en oversigt vedlagt Revisionsrettens beretning for 2009 har udarbejdet en sammenligning af transaktioner gennemført i løbet af 2008 og 2009 for at give dechargemyndigheden mulighed for mere effektivt at vurdere autoritetens præstationer fra år til år. Parlamentet bifalder endvidere, at autoriteten har øget antallet af temadokumenter og strategidokumenter. Angelika Werthmann Med hensyn til Den Europæiske Fødevaresikkerhedsautoritet har jeg ikke fulgt ordførerens henstilling om at meddele decharge "på grundlag af de foreliggende oplysninger". De iøjnefaldende mangler i budgetstyringen er simpelthen for alvorlige. Den interne revisionstjeneste (IAS) har fremsat 48 henstillinger om styring af bevillinger, hvoraf 27 endda er i kategorien "kritisk". Der er desuden problemer med hensyn til mulige interessekonflikter og manglende gennemsigtighed. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg glæder mig over centrets initiativ til at drive et elektronisk informationsnet til indsamling og udveksling af information benævnt "europæisk informationsnet for narkotika og narkotikamisbrug". Dette net forbinder de nationale narkotikainformationsnet, de specialiserede centre i medlemsstaterne og informationssystemerne under de internationale organisationer, der samarbejder med centret. Jeg er enig i, at centret skal overveje at indføre et Gantt-diagram som del af programmeringen af hver af sine operationelle aktiviteter med henblik på at få en klar indikation af, hvor lang tid den enkelte medarbejder har brugt på et projekt, og for at fremme en resultatorienteret tilgang. Jeg anser det også for vigtigt, at agenturet forbedrer programmeringen og overvågningen af aktiviteterne for at reducere fremførslerne til det følgende år. Jeg glæder mig over centrets initiativ til at forelægge Parlamentet den årlige interne revisionsberetning om centret fra den interne revisionstjeneste (IAS), fordi dette er et udtryk for åbenhed og bedste praksis. Izaskun Bilbao Barandica Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug for regnskabsåret 2009. Som i de tidligere sager har Revisionsretten fastslået, at transaktionerne er lovlige og formelt rigtige. Det skal tages i betragtning, at Parlamentet meddelte centret decharge i maj. Dets ledelse er afgørende for mig, og jeg glæder mig over oprettelsen af det europæiske informationsnet for narkotika og narkotikamisbrug (REITOX), som forbinder de nationale narkotikainformationsnet og de specialiserede centre med henblik på deling af bedste praksis. Jeg bifalder fremlæggelsen af en ramme for sammenligning af 2009 og 2008, da dette har lettet analysen af stigningen i centrets aktiviteter. Lara Comi skriftlig. (IT) Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug for 2009, fordi centret har forvaltet sine midler på en sund måde og i overensstemmelse med de tidligere prognoser. Som det fremgår af betænkningen kan styringen dog forbedres, først og fremmest med hensyn til likviditetsstyring og analyse af fremførsler. Diogo Feio Dette overvågningscenter spiller en særdeles vigtig rolle i europæisk sammenhæng. Dets opgave er at levere objektive, pålidelige og sammenlignelige oplysninger, der giver EU og medlemsstaterne et bredt billede af fænomenet narkotikamisbrug og dets konsekvenser. Fasthed i forbindelse med oplysninger betyder, at der skal være tilsvarende fasthed i forbindelse med regnskabet. Jeg håber, at centret fortsat med omhu og fokus vil arbejde for at gennemføre den mission, det har fået overdraget, og at det samtidig vil forvalte sit budget bedst muligt. Jeg håber også, at alle oplysninger, det indsamler, vil hjælpe medlemsstaterne med nøje at følge årsagerne til og konsekvenserne af denne plage og med at finde frem til metoder og løsninger, der kan hjælpe de berørte europæere med at undslippe den afhængighed, der ødelægger dem og deres familier. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug for regnskabsåret 2009. Samtidig var centrets budget 2,25 % mindre end budgettet for 2008. Giovanni La Via Den finansielle kontrol med gennemførelsen af EU's budget finder sted på tre niveauer: intern kontrol inden for hver institution, ekstern kontrol udført af Den Europæiske Revisionsret og decharge meddelt af Parlamentet. Med dagens afstemning meddeles direktøren for Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug decharge for gennemførelsen af budgettet for regnskabsåret 2009. Jeg stemte for, fordi Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Endelig glæder jeg mig over centrets initiativ til at opbygge og drive et elektronisk informationsnet til indsamling og udveksling af information benævnt europæisk informationsnet for narkotika og narkotikamisbrug. Dette net vil forbinde de nationale narkotikainformationsnet, de specialiserede centre i medlemsstaterne og informationssystemerne under de internationale organisationer, der samarbejder med centret. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge til Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug og finder det glædeligt, at centret har forbedret det årlige overslag over likviditetsbehov. Jeg noterer mig, at dette overslag opdateres løbende og fremsendes til Kommissionens relevante tjenestegrene som støttedokument til begrundelse af centrets kvartalsvise anmodning om udbetaling af næste rate af dets årlige tilskud fra EU. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug for regnskabsåret 2009 med centrets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug for gennemførelsen af centrets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet glæder sig over centrets initiativ til at drive et elektronisk informationsnet til indsamling og udveksling af information benævnt europæisk informationsnet for narkotika og narkotikamisbrug. Parlamentet noterer sig, at dette net forbinder de nationale narkotikainformationsnet, de specialiserede centre i medlemsstaterne og informationssystemerne under de internationale organisationer, der samarbejder med centret. Angelika Werthmann Jeg stemte for afgørelsen om decharge. Det er fastslået, at årsregnskabet for 2009 er rigtigt. Det Europæiske Overvågningscenter for Narkotika og Narkotikamisbrug har administreret sit budget på en eksemplarisk måde. Centret har allerede fremlagt en tabel, der sammenligner regnskabsårene 2008 og 2009 - ikke kun tallene (som viser, at midlerne er reduceret med 2,25 % sammenlignet med 2008), men også de gennemførte foranstaltninger. For at sikre fuld gennemsigtighed ønsker centret at fremlægge hele beretningen fra den interne revisionstjeneste (IAS). Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og er enig i Parlamentets afgørelse om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg er enig i, at agenturet skal overveje at indføre et Gantt-diagram som del af programmeringen af hver af sine operationelle aktiviteter med henblik på at få en klar indikation af, hvor lang tid den enkelte medarbejder har brugt på et projekt, og for at fremme en resultatorienteret tilgang. Agenturet bør foretage en sammenligning mellem de tiltag, der er blevet gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, og de tiltag, der er gennemført i det forudgående regnskabsår, således at Parlamentet mere effektivt kan vurdere agenturets resultater fra år til år. I 2009 bemærkede Revisionsretten endnu en gang et højt antal overførsler. Agenturet skal derfor fortsat forbedre sin planlægning og overvågning for at reducere antallet af budgetoverførsler. Agenturet skal endvidere iværksætte foranstaltninger for at afhjælpe mangler i personaleudvælgelsesprocedurerne, som udgør en risiko for ansættelsesprocedurernes gennemsigtighed. Izaskun Bilbao Barandica Jeg stemte for denne betænkning. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Det er efter min mening positivt, at agenturet har vedtaget sit femårige flerårige arbejdsprogram, selv om det skal forbedre sin budgetplanlægning og styring, som Revisionsretten har fastslået. Vurderingen af agenturets aktiviteter er dog positiv. Lara Comi Jeg stemte for meddelelsen af decharge for budgettet for 2009 for Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed, fordi agenturet - trods tidligere mangel på et flerårigt program og betydelig bekymring over det høje antal budgetoverførsler i 2008 - har forbedret sin styring, og fordi Revisionsretten som helhed udtalte sig positivt om årsregnskabet og de underliggende transaktioner. Diogo Feio Miljøkatastroferne i forbindelse med fartøjerne Erika og Prestige har afsløret behovet for øget søfartssikkerhed på europæisk plan. Agenturet, som meget passende har hjemsted i Lissabon, har vigtige beføjelser på dette område og bør støttes i sit krævende arbejde. Agenturet skal dog bestræbe sig på at forbedre sin planlægning og overvågning. Giovanni La Via Jeg vil først takke ordføreren, hr. Stavrakakis, for det fremragende arbejde. Jeg stemte i dag for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed for regnskabsåret 2009. Jeg vil dog påpege, at Revisionsretten endnu en gang havde bemærket et højt antal overførsler i 2009 og er enig i opfordringen til agenturet om, at det skal forbedre sin planlægning og overvågning for at reducere antallet af budgetoverførsler. Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz Jeg bifalder det arbejde, som Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed udfører. Jeg mener også, at vedtagelsen af en femårig strategi i marts 2010 er et fremskridt med hensyn til agenturets indsats og forbedringer af det fremtidige arbejde. Jeg valgte derfor at støtte meddelelsen af decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed for regnskabsåret 2009. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge til Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed for gennemførelsen af budgettet for 2009, men opfordrer agenturet til yderligere at reducere antallet af efterfølgende forpligtelser (dvs. retlige forpligtelser, der var indgået, før de tilsvarende budgetforpligtelser var indgået). Jeg minder agenturet om, at Revisionsretten siden 2006 har konstateret overtrædelser af finansforordningens artikel 62, stk. 1, men jeg glæder mig ikke desto mindre over agenturets indsats for at rette op på denne situation ved at tilbyde ad hoc-undervisning for at undgå efterfølgende forpligtelser. Maria do Céu Patrão Neves Denne betænkning meddeler decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, og derfor mener jeg, at Parlamentet skal vedtage denne betænkning. Det skal dog understreges, at Revisionsretten endnu en gang har bemærket et højt antal overførsler i 2009 (49 i 2009, 52 i 2008 og 32 i 2007), og agenturet bør derfor forbedre sin planlægning og overvågning for at reducere antallet af budgetoverførsler. Agenturet bør i en oversigt, der vedføjes Revisionsrettens næste beretning, foretage en sammenligning mellem de tiltag, der er blevet gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, og de tiltag, der er gennemført i det foregående regnskabsår, således at dechargemyndigheden mere effektivt kan vurdere agenturets resultater fra år til år. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed for regnskabsåret 2009 med agenturets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet bifalder, at Revisionsretten har fastslået, at agenturets årsregnskab for 2009 var korrekt, og at de underliggende transaktioner i alt væsentligt var lovlige og formelt rigtige. Dominique Vlasto Med afstemningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed for 2009 har Parlamentet bekræftet, at agenturet forvaltes effektivt og anvender sine bevillinger til det fastsatte formål. Jeg glæder mig over denne afstemning, da den bekræfter Parlamentets forpligtelse over for agenturet, som spiller en vigtig rolle i overvågningen af og tilsynet med Europas have. Eftersom presset på vores havområder stiger, har vi pligt til at være særdeles årvågne med hensyn til deres anvendelse. Det glæder mig derfor især, at forslagene fra min betænkning om havnestatskontrol fra 2008 er blevet centrale principper i agenturets arbejde. De vedrører f.eks. agenturets skibsinspektioner og koordinering af de forskellige nationale kontrolsystemer. Havet er et område, der tilhører alle europæere, og det er en del af vores arv. Ved at fremme udveksling af god praksis, ved uophørligt at bekæmpe forurening og ulovlige aktiviteter til søs og ved at forebygge ulykker kan vi i lang tid fremover udnytte havets vækstpotentiale. Angelika Werthmann Bevillingerne til Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed blev også beskåret i 2009 - med 3,8 %. Agenturets opgaver, som omfatter miljøkatastrofer til søs, er af særlig betydning på grund af EU-farvandenes tilstand. Jeg stemte for meddelelsen af decharge, idet de anførte mangler primært vedrører udbuds- og personaleudvælgelsesprocedurer, mens Revisionsretten har udtalt sig positivt om årsregnskabet for 2009. Disse mangler skal udbedres i 2010, og de "meget vigtige" henstillinger fra den interne revisionstjeneste (IAS) skal alle gennemføres, hvis decharge skal sikres i 2010. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg er enig med ordføreren i, at agenturet skal styrke sine interne kontroller og sikre, at kontrakterne og procedurerne for indgåelse af offentlige aftaler anvendes korrekt. Agenturet skal også fremlægge regelmæssige oplysninger om sine finansielle kredsløb og de relevante finansielle og operative aktørers ansvar. Der er stadig mangler i personaleudvælgelsesprocedurerne, som udgør en risiko for ansættelsesprocedurernes gennemsigtighed. Agenturet skal rette op på denne situation og informere Parlamentet om de iværksatte foranstaltninger. Jeg er også enig i, at agenturet skal gennemføre efterfølgende kontroller med bistand fra en professionel udbyder. Izaskun Bilbao Barandica Jeg stemte for denne betænkning, fordi Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, og fordi Parlamentet den 5. maj 2010 meddelte decharge til direktøren for Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed for gennemførelsen af agenturets budget for 2008. Jeg mener dog, at det skal forbedre gennemsigtigheden, både hvad angår overslagene, og hvad angår, hvem der er ansvarlige for projekterne. Lara Comi Jeg stemte for meddelelsen af decharge for 2009 til Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed, efter at jeg havde læst om de vedtagne procedurer og de specifikke områder med manglende gennemsigtighed i denne detaljerede betænkning. Diogo Feio Dematerialiseringen af kontakten mellem mennesker og den stigende udbredelse af webbaserede platforme betyder, at EU skal placere cybersikkerhed i kategorien "afgørende". Stadig større mænger oplysninger akkumuleres på internettet, og borgerne bruger i stigende grad internettet til en lang række dagligdagsaktiviteter. En sådan situation medfører en eksponentiel stigning i risiciene for krænkelse af privatlivets fred og ulovlig tredjepartsanvendelse af data, oplysninger, lyd og billeder. Revisionsretten har fastslået, at regnskabet er rigtigt, men fremhæver en række forhold, der skal udbedres. Pat the Cope Gallagher Siden Det Europæiske Agentur for Søfartssikkerhed blev etableret, har det ydet særdeles vigtig støtte til Kommissionen og medlemsstaterne, navnlig med hensyn til søfartssikkerhed og forebyggelse af forurening fra skibe. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har dog påvist svagheder i udbudsprocedurerne, navnlig hvad angår de for lave budgetter for en rammekontrakt. Agenturets budget for 2009 var 3,5 % mindre end budgettet for 2008. Jeg mener, at agenturet skal rette op på de aktuelle mangler. Giovanni La Via Den finansielle kontrol med gennemførelsen af EU's budget finder sted på tre niveauer: intern kontrol inden for hver institution, ekstern kontrol udført af Den Europæiske Revisionsret og decharge meddelt af Parlamentet. Med dagens afstemning meddeles direktøren for Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed decharge for gennemførelsen af budgettet for regnskabsåret 2009. Jeg stemte for, fordi Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge til Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed, og i den forbindelse konstaterer jeg med skuffelse, at der siden det foregående år ikke er sket fremskridt, for så vidt angår tilbagebetalingen af 45 000 EUR, som er det beløb, agenturet har forudbetalt i moms til værtsmedlemsstatens skattemyndigheder. Jeg opfordrer derfor agenturet til at informere dechargemyndigheden, når denne tilbagebetaling fra værtsmedlemsstaten er foretaget. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed for regnskabsåret 2009 med agenturets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet understreger, at Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Angelika Werthmann Jeg stemte ikke for afgørelsen om decharge. De mangler, som den interne revisionstjeneste (IAS) har konstateret, er for talrige og alvorlige. Jeg vil nævne en enkelt. Efter en fornyet undersøgelse af udbudsprocedurerne for Det Europæiske Agentur for Net- og Informationssikkerhed blev der konstateret flere svagheder på dette område. De 18 henstillinger fra IAS med henblik på at forbedre agenturets tjenester skal gennemføres i detaljer og omgående. Eftersom agenturet har afvist i alt fem af de 18 henstillinger, har det tilsyneladende end ikke viljen til at gøre dette. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og er enig i Parlamentets afgørelse om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Jernbaneagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har oplyst Parlamentet, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg er enig med ordføreren i, at anvendelsen af to placeringer (Lille og Valenciennes) til udførelse af aktiviteterne pålægger agenturet ekstra omkostninger. Jeg mener derfor, at Rådet skal træffe foranstaltninger for at ændre afgørelsen, der forpligter agenturet til at have to sæder. Jeg mener, at agenturet bør redegøre for de transaktioner, der var blevet gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, i sammenligning med det forudgående regnskabsår, således at dechargemyndigheden bedre kan vurdere agenturets resultater fra år til år. Jeg lykønsker agenturet efter Revisionsrettens bemærkninger med at gennemføre et centraliseret system til registrering af indkommende fakturaer. Denne foranstaltning er nødvendig til sikring af en rettidig registrering af alle fakturaer og bidrager til at undgå forsinkelser i gennemførelsen af betalingerne. Jeg hilser agenturets initiativ om at oprette en intern revisionsfunktion med det formål at yde støtte og rådgivning til dets administrerende direktør og ledelse om intern kontrol, risikovurdering og intern revision velkommen. Izaskun Bilbao Barandica Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Jernbaneagentur for 2009, fordi Parlamentet meddelte decharge til dets direktør i maj. Jeg er dog enig i - som det anføres i betænkningen - at bevillingsfremførsler skal styres mere effektivt, da de udgør et brud på reglen om budgettets etårighed. Jeg er også enig i Revisionsrettens betragtninger om forsinkelser i procedurerne for offentlige indkøb. Jeg bifalder indsatsen for at gennemføre et centraliseret system til registrering af indkommende fakturaer, som er nødvendigt for at forbedre administrationen heraf. Lara Comi skriftlig. (IT) Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Jernbaneagentur for 2009, fordi agenturet generelt har forvaltet sine midler på en sund måde, som det fremgår af betænkningen. Jeg er også enig i behovet for at gennemføre en række forbedringer med hensyn til revision af regnskaberne og styring af budgettet med henblik på at reducere antallet af fremførsler og annulleringer, som stadig er for højt. Diogo Feio Den europæiske jernbanesektor er præget af uforenelighed mellem nationale tekniske og sikkerhedsmæssige bestemmelser, som i alvorlig grad hæmmer sektorens udvikling. Det er agenturets opgave at mindske denne kløft og fastlægge fælles sikkerhedsmål. Anvendelsen af to placeringer medfører ekstra omkostninger, hvilket måske ikke burde være tilfældet. Forsinkelsen i gennemførelsen af en række aktiviteter skaber tvivl om reglen om budgettets etårighed og har forårsaget fremførsel af bevillinger. Juozas Imbrasas Jeg undlod at stemme i afstemningen om denne betænkning, selv om det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Jernbaneagentur for regnskabsåret 2009. Agenturets budget for 2009 var 16,6 % mindre end budgettet for 2008. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Det er foruroligende, at der er udtrykt bekymring med hensyn til de svagheder, Revisionsretten har konstateret ved udbudsprocedurerne - annulleringer af og forsinkelser i procedurerne for offentlige indkøb, tilbagevendende forsinkelser i afholdelsen af betalinger og væsentlige ændringer i det årlige arbejdsprogram i løbet af året. Revisionsretten har påpeget mangelfuldheder i forvaltningen af opgørelsen over anlægsaktiver, men bemærker agenturets forsikring om, at dette vil blive afhjulpet i regnskabet for 2010. Jeg mener, at usikkerheden med hensyn til placering af anlægsaktiverne er endnu en belysning af problemerne og de ekstra omkostninger ved brugen af to placeringer. Jeg undlod derfor at stemme. Giovanni La Via Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Jernbaneagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Revisionen har desværre afsløret annulleringer af og forsinkelser i procedurerne for offentlige indkøb, tilbagevendende forsinkelser i afholdelsen af betalinger og væsentlige ændringer i det årlige arbejdsprogram i løbet af året. Sådanne problemer bør efter min mening undgås i fremtiden. Jeg glæder mig i den forbindelse over agenturets oprettelse af en intern revisionsfunktion (IAC) med det formål at yde støtte og rådgivning om intern kontrol. Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz Jeg stemte for meddelelsen af decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Jernbaneagentur for regnskabsåret 2009. Jeg mener dog, at Rådet skal iværksætte foranstaltninger for at afskaffe en af agenturets placeringer, da dette forårsager unødvendige ekstraomkostninger, og da agenturet ikke har brug for to placeringer for at yde en effektiv indsats. Jeg er endvidere bekymret over den manglende overholdelse af personalevedtægterne og deres gennemførelsesbestemmelser. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge til Det Europæiske Jernbaneagentur. Jeg beklager dog mangelfuldhederne i forvaltningen af opgørelsen over anlægsaktiver, som er påpeget af Revisionsretten, men bemærker agenturets forsikring om, at dette vil blive afhjulpet i regnskabet for 2010. Jeg mener, at usikkerheden med hensyn til placering af anlægsaktiverne er endnu en belysning af problemerne og de ekstra omkostninger ved brugen af to placeringer. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Jernbaneagentur for regnskabsåret 2009 med agenturets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for agenturet for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Jernbaneagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Jernbaneagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet er bekymret over, at Revisionsretten på ny har fremhævet annulleringer af og forsinkelser i procedurerne for offentlige indkøb, tilbagevendende forsinkelser i afholdelsen af betalinger og væsentlige ændringer i det årlige arbejdsprogram i løbet af året. Angelika Werthmann Jeg undlod at stemme i dette tilfælde, fordi jeg havde foretrukket, at meddelelsen af decharge var blevet udsat. I henhold til betænkningen indeholder agenturets årsberetning om dets aktiviteter utilstrækkelige oplysninger om planlægningen, tildelingen og brugen af menneskelige ressourcer. Hvis en beretning om ikkeanvendelse og planlagt anvendelse af ressourcer kun kræves for næste år, tages der ikke behørigt hensyn til Revisionsrettens bekymringer med hensyn til de gentagne annulleringer af og forsinkelser i procedurerne for offentlige indkøb. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstitut for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har oplyst Parlamentet, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg glæder mig over instituttets intention om at forbedre resultaterne af det erhvervsrettede uddannelsessystem VET i instituttets partnerlande og udvikle en fælles metodologi med internationale organisationer og bilaterale donorer for at styrke dets rolle. Jeg mener, at instituttet bør redegøre for de transaktioner, der var blevet gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, i sammenligning med det forudgående regnskabsår, således at dechargemyndigheden bedre kan vurdere instituttets resultater fra år til år. Jeg er enig med ordføreren i, at instituttet skal være mere nøjagtigt i udarbejdelsen af budgetprocedurer. Det ville hjælpe med at undgå det store antal budgetoverførsler. Jeg glæder mig over instituttets initiativ til at forelægge den interne revisionstjenestes årlige interne revisionsberetning om instituttet for Parlamentet. Izaskun Bilbao Barandica Jeg stemte for denne betænkning, fordi Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstitut for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, og fordi Parlamentet den 5. maj 2010 meddelte decharge til direktøren for Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstitut for gennemførelsen af instituttets budget for 2008. Jeg er enig i hele betænkningens indhold, og jeg vil også fremhæve instituttets initiativ til at forelægge den interne revisionstjenestes årlige interne revisionsberetning om instituttet for dechargemyndigheden, da det er et tegn på gennemsigtighed og en bedste praksis, der bør følges af alle de andre agenturer. Lara Comi Jeg stemte for meddelelsen af decharge for 2009 til Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstitut, da regnskabet var korrekt, og transaktionerne i alt væsentligt var lovlige og formelt rigtige. Jeg er dog bekymret over den manglende gennemsigtighed i forbindelse med personaleudvælgelsesprocedurerne og over indgriben fra Kontoret for Bekæmpelse af Svig (OLAF). Jeg håber, at instituttet vil iværksætte passende foranstaltninger i denne henseende for at forbedre sin indsats. Diogo Feio Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstitut har til formål at bidrage til udviklingen af erhvervsuddannelsessystemer ved at styrke samarbejdet om erhvervsuddannelse og koordinere støtten. Instituttets aktiviteter omfatter kandidatlandene til tiltrædelse til EU, landene i Vestbalkan, Østeuropa og Centralasien samt partnerlandene i Middelhavsområdet. Der er behov for forsigtighed og fasthed, når de tilgængelige midler bruges til formål vedrørende erhvervsuddannelse i udviklingslande. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstitut for regnskabsåret 2009. Det er dog foruroligende, at der udtrykkes bekymring over Revisionsrettens bemærkninger vedrørende den manglende gennemsigtighed i forbindelse med personaleudvælgelsesprocedurerne og over indgriben fra Kontoret for Bekæmpelse af Svig (OLAF), der har indledt en undersøgelse (OF/2009/0370). Der skal rettes op på alle mangler for at opnå større gennemsigtighed og udrydde enhver usikkerhed med hensyn til Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstituts arbejde. Giovanni La Via Eftersom Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, stemte jeg for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstitut for regnskabsåret 2009. Hver forhandling om decharge finder sted inden for sine specifikke rammer, og dagens forhandling om decharge gennemføres i en tid med økonomisk og finansiel krise, som har skabt både finansielle og budgetmæssige problemer for visse medlemsstater. Trods disse vanskeligheder glæder jeg mig over instituttets intention om at forbedre resultaterne af det erhvervsrettede uddannelsessystem VET i instituttets partnerlande (Torinoprocessen) og udvikle en fælles metodologi med internationale organisationer og bilaterale donorer for at styrke sin rolle. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge til Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstitut for dets budget for 2009 og glæder mig over instituttets initiativ til at forelægge IAS's årlige interne revisionsberetning om instituttet for dechargemyndigheden. Parlamentet anser dette for et tegn på gennemsigtighed og en bedste praksis, der bør følges af alle de andre agenturer. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstitut for regnskabsåret 2009 med instituttets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for instituttet for gennemførelsen af instituttets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Erhvervsuddannelsesinstitut for gennemførelsen af instituttets budget for regnskabsåret 2009. Angelika Werthmann skriftlig. - (DE) Der er meddelt decharge. Betænkningen indeholder positive kommentarer om, at 2009-budgettet giver et sandt billede af erhvervsuddannelsesinstituttets økonomiske situation. Budgettet blev reduceret med 0,5 % i forhold til 2008. Der kan opnås yderligere besparelser gennem øget samarbejde med Det Europæiske Center for Udvikling af Erhvervsuddannelse (Cedefop). Erhvervsuddannelsesinstituttet håber ved en grundig gennemgang af procedurerne at få løst problemet med manglende gennemsigtighed i rekrutteringen af personale. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har oplyst Parlamentet, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg er enig med ordføreren i, at agenturet bør foretage en sammenligning af de tiltag, der blev gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, og i det forudgående regnskabsår, således at Parlamentet mere effektivt kan vurdere agenturets resultater fra år til år. Jeg glæder mig over agenturets initiativ til at iværksætte "fremtidsforskning" i den arbejdsmiljømæssige effekt af teknologiske opfindelser i "grønne job" omkring 2020. Jeg mener, at agenturet skal reducere den højere procentsats for annullering og oplyse Parlamentet om de trufne foranstaltninger. Agenturet skal også rette særlig opmærksomhed mod de forpligtelser, som stadig er åbne ved årets udgang, med henblik på at bruge ikkeanvendte midler til at dække efterfølgende finansielle og retlige forpligtelser. Lara Comi Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009 for Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur, fordi forvaltningen som helhed har været god, selv om Revisionsretten har konstateret inkonsekvens med hensyn til forvaltningen af visse midler og uregelmæssigheder i én udbudsprocedure. Jeg støtter endvidere Revisionsrettens bemærkninger vedrørende behovet for forbedringer i programmeringen og overvågningen af aktiviteter med henblik på at sikre, at de disponible bevillinger udnyttes så effektivt som muligt. Edite Estrela Jeg stemte for betænkningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur for regnskabsåret 2009, eftersom den bidrager til granskningen af den måde, som de europæiske institutioner bruger deres midler på. Virkningerne af finansiering fra dette agentur for foranstaltninger vedrørende kvinders sundhed og sikkerhed på arbejdspladsen skal også fremhæves. Diogo Feio Dette agentur er ansvarligt for at levere brugbare tekniske, videnskabelige og økonomiske oplysninger om sundhed og sikkerhed på arbejdspladsen til EU-institutioner, medlemsstaterne og berørte parter. Disse oplysninger er nødvendige for at kunne vurdere arbejdsmiljøforholdene i EU og finde frem til den bedste praksis i dag i Europa. Selv om Revisionsretten har fastslået, at agenturets regnskab er rigtigt, og selv om agenturet effektivt har koordineret agenturernes netværk i løbet af dechargeproceduren for 2009, har ordføreren påpeget, at det ikke har fremlagt tilstrækkelige oplysninger til at sammenligne af de gennemførte tiltag med efterfølgende år. Sådanne oplysninger er efter min mening relevante, og en oversigt bør vedføjes den næste beretning til Revisionsretten, som det foreslås. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har påvist en uregelmæssighed i én udbudsprocedure (anvendelse af en rammekontrakt ud over dens maksimale værdi). Agenturets budget for 2009 var 15 100 000 EUR, hvilket er en stigning på 0,6 % i forhold til budgettet for 2008. Jeg mener, at Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur skal rette op på svaghederne i udbudsprocedurerne. Giovanni La Via Eftersom Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, stemte jeg for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur for regnskabsåret 2009. Hver forhandling om decharge finder sted inden for sine specifikke rammer, og dagens forhandling om decharge gennemføres i en tid med økonomisk og finansiel krise, som har skabt både finansielle og budgetmæssige problemer for visse medlemsstater. Uanset disse vanskeligheder lykønsker jeg agenturet med dets effektive arbejde som koordinator for agenturernes netværk i løbet af dechargeproceduren for 2009. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge til Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur. Jeg glæder mig over agenturets initiativ til at forelægge den interne revisionstjenestes årlige interne revisionsberetning om instituttet for Parlamentet. Jeg lykønsker agenturet med dets betydelige fremskridt i denne forbindelse. Parlamentet anerkender, at alle de "meget vigtige" anbefalinger, som IAS har fremsat over for agenturet, blev tilstrækkeligt gennemført og afsluttet undtagen anbefalingen om godkendelse af regnskabssystemerne, der blev nedjusteret til "vigtig", fordi den delvist var gennemført. Det opfordrer derfor agenturets regnskabsfører til at beskrive den anvendte metodologi for godkendelse af agenturets regnskabssystem og støtter tanken om at udvikle samarbejdsmekanismer inden for det eksisterende netværk af regnskabsførere i agenturer for at udforme fælles krav og udarbejde en fælles metodologi for godkendelse af regnskabssystemer i agenturer. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur for regnskabsåret 2009 med agenturets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet glæder sig over agenturets initiativ til at iværksætte "fremtidsforskning" i den arbejdsmiljømæssige effekt af teknologiske opfindelser i "grønne job" omkring 2020. Parlamentet bemærker også, at der blev indsamlet data om kvinders sundhed og sikkerhed på arbejdspladsen. Angelika Werthmann Decharge er blevet meddelt. Det Europæiske Arbejdsmiljøagentur, hvor både arbejdsgivere og arbejdstagere er repræsenteret, og som rådgiver virksomheder om simple og effektive metoder til at forbedre arbejdsforholdene, kæmper med uregelmæssigheder i forbindelse med udbud og med reglen om budgettets etårighed. På den anden side har agenturet allerede forsikret, at det vil lægge særlig vægt på disse vanskeligheder, og det har sikret maksimal gennemsigtighed ved at fremlægge den årlige interne revisionsberetning. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Euratoms Forsyningsagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har oplyst Parlamentet, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. I mangel af et selvstændigt budget er agenturet reelt integreret i Kommissionen. Jeg er enig med ordføreren i, at dette forhold ikke harmonerer med agenturets vedtægt, og det rejser spørgsmålet om nødvendigheden af at bevare agenturet i dets nuværende form og opbygning. Lara Comi Jeg stemte for meddelelsen af decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009 for Euratoms Forsyningsagentur, fordi det har forvaltet sine midler nøjagtigt og omhyggeligt. Som det anføres i betænkningen, bør agenturets retlige position dog revideres, da det stadig er integreret i Kommissionen. Diogo Feio Det Europæiske Atomenergifællesskab (Euratom) arbejder med forhold vedrørende atomenergi, herunder specifikt forskning, og udformning af retningslinjer for sikker og fredelig anvendelse af atomenergi. Med oprettelsen af dette agentur søgte Euratom at sikre en regelmæssig og rimelig forsyning af malm, råvarer og særlige brændbare materialer i EU. Trods de nylige bekymringer som følge af ulykken på Fukushimaværket udgør atomenergi en del af det europæiske "energimiks". Forsyningen af diverse materialer, som gør det muligt at opfylde agenturets mål, er derfor afgørende, hvis Euratom skal forblive aktivt. Ordføreren har bekræftet, at agenturet faktisk er en del af Euratom og ikke har et selvstændigt budget, hvilket gør det nødvendigt at overveje, om den nuværende organisation er hensigtsmæssig. Jeg har ikke tilstrækkelige oplysninger til at træffe en beslutning, men jeg mener, at vi skal vælge den løsning, som koster EU mindst, og som sikrer den største effektivitet og gennemsigtighed. Catherine Grèze Når budgettet for Euratom er 5,5 mia. EUR sammenlignet med 1,2 mia. EUR til vedvarende energikilder, nægter jeg principielt at meddele decharge til Euratoms ledelse. Det er på tide, at vi vender denne udvikling, og derfor undlod jeg at stemme. Giovanni La Via Jeg vil først takke ordføreren for det fremragende arbejde. Den finansielle kontrol med gennemførelsen af EU's budget finder som bekendt sted på tre niveauer: intern kontrol inden for hver institution, ekstern kontrol udført af Den Europæiske Revisionsret og decharge meddelt af Parlamentet. Med dagens afstemning afsluttes den finansielle kontrol ved afgørelse om decharge for gennemførelsen af budgettet for Euratoms Forsyningsagentur for regnskabsåret 2009, idet agenturets årsregnskab er lovligt og formelt rigtigt. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge til Euratoms Forsyningsagentur. I den forbindelse bemærker jeg, at agenturet i 2009 ikke modtog noget tilskud til at dække sine transaktioner. Kommissionen afholdt alle agenturets udgifter i forbindelse med gennemførelsen af 2009-budgettet. Dette forhold har været gældende lige siden agenturets oprettelse i 2008. I mangel af et selvstændigt budget er agenturet reelt integreret i Kommissionen. Det rejser efter min mening spørgsmålet om nødvendigheden af at bevare agenturet i dets nuværende form og opbygning. Paulo Rangel På baggrund af Revisionsrettens beretning om årsregnskabet for Euratoms Forsyningsagentur for regnskabsåret 2009 med agenturets svar stemte jeg for denne afgørelse, som meddeler decharge til direktøren for Euratoms Forsyningsagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Euratoms Forsyningsagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Euratoms Forsyningsagentur for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet understreger, at Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Angelika Werthmann Jeg undlod at stemme om decharge til Euratoms Forsyningsagentur, som har til opgave at sikre, at EU forsynes med fissile materialer (herunder lagre). I henhold til denne betænkning er der inkonsekvens med hensyn til agenturets nuværende organisation og retlige form. Det rejser spørgsmålet om nødvendigheden af at bevare agenturet i dets nuværende form og opbygning. Jeg ville gerne have haft en afklaring af dette spørgsmål, navnlig i lyset af de aktuelle fornyede overvejelser omkring atomkraft i hele Europa. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Institut til Forbedring af Leve- og Arbejdsvilkårene for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har oplyst Parlamentet, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg glæder mig over, at instituttet har til hensigt at sammenligne de transaktioner, der er blevet gennemført i det regnskabsår, der er under dechargebehandling, med transaktionerne i det forudgående regnskabsår. Dermed kan Parlamentet bedre vurdere instituttets præstationer fra år til år. Jeg mener, at den efterfølgende evaluering af instituttets arbejdsprogram for 2005-2008 er overordentlig effektiv for instituttet. Denne evaluering giver instituttet nyttige erfaringer og anbefalinger med henblik på de udfordringer, det står over for ved den fremtidige programmeringsfase. Jeg er enig med ordføreren i, at instituttet skal videreudvikle sit resultatovervågningssystem (Eurofound Performance Monitoring System (EPMS)) for at sikre, at resultaterne af resultatovervågningen indgår i ledelsens beslutningstagning og planlægning. Jeg mener også, at instituttet skal træffe foranstaltninger til at forbedre sin evaluerings- og revisionsprocedure for at undgå en fremtidig gentagelse af de fejl og uoverensstemmelser, som Revisionsretten har konstateret. Instituttet skal endvidere sørge for, at midler først bruges, når bevillingerne er blevet godkendt. Lara Comi Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009 for Det Europæiske Institut til Forbedring af Leve- og Arbejdsvilkårene, fordi Revisionsrettens revision af regnskabet og de underliggende transaktioner viser, at instituttet har ydet en korrekt, rettidig og gennemsigtig indsats. Uanset visse svagheder i ansættelses- og udbudsprocedurer er jeg overbevist om, at der er gode udsigter til fremtidig forbedring, og at instituttet ønsker at omsætte dem til handling. Edite Estrela Jeg stemte for betænkningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Institut til Forbedring af Leve- og Arbejdsvilkårene (Eurofound) for regnskabsåret 2009, eftersom den bidrager til granskningen af den måde, som de europæiske institutioner bruger deres midler på. Selv om Revisionsretten har fastslået, at instituttets aktiviteter i forbindelse med årsregnskabet er lovlige og formelt rigtige, skal det fremhæves, at der var betydelige mangler i instituttets første regnskab. I fremtiden skal instituttet gennem supplerende uddannelsestiltag og bevillinger sikre, at gennemførelsen af procedurer ved årets udgang og overholdelsen af frister for forelæggelse af regnskaber er korrekt. Diogo Feio Det Europæiske Institut til Forbedring af Leve- og Arbejdsvilkårene (Eurofound) er et europæisk trepartsorgan, der blev oprettet i 1975 med det formål at bidrage til planlægningen og sikringen af bedre leve- og arbejdsvilkår i Europa. Det vurderer og analyserer mere specifikt arbejds- og levevilkår, giver autoriserede udtalelser og rådgivning til centrale aktører i forbindelse med EU's socialpolitik, bidrager til forbedring af livskvaliteten og tilvejebringer information om udviklingen og tendenser, navnlig tendenser, der fører til forandring. Ordføreren var bekymret over instituttets personaleforvaltning, og disse bekymringer blev gengivet af andre medlemmer af Budgetudvalget. Jeg mener, at disse bekymringer bør imødegås. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Institut til Forbedring af Leve- og Arbejdsvilkårene for regnskabsåret 2009. Instituttets budget for 2009 var 20 200 000 EUR, hvilket er en stigning på 3,8 % i forhold til regnskabsåret 2008. Revisionsretten konstaterede dog fejl og anomalier i evalueringen af et åbent udbud, som indvirkede på kvaliteten af proceduren. Instituttet skal derfor træffe foranstaltninger med henblik på at forbedre sin evaluerings- og revisionsprocedure for at undgå en gentagelse af sådanne fejl i fremtiden. Det er beklageligt, at Revisionsretten var tvunget til at kritisere instituttets årsregnskab og budget, navnlig på baggrund af at de foreløbige regnskaber, som instituttet forelagde, indeholdt alvorlige mangler, der var tegn på væsentlige svagheder i instituttets finansielle organisation. Jeg mener, at de fremsatte bemærkninger og bekymringer skal overvejes, og at de nødvendige foranstaltninger skal iværksættes. Giovanni La Via Både Revisionsretten og Budgetkontroludvalget har udtalt sig positivt om gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Institut til Forbedring af Leve- og Arbejdsvilkårene for regnskabsåret 2009. Parlamentet stemmer derfor i dag for at meddele decharge for regnskabsåret 2009. Det er dog vigtigt, at vi fremhæver fejl og anomalier i evalueringen af et åbent udbud, som indvirkede på kvaliteten af proceduren, som Revisionsretten konstaterede. Jeg tilslutter mig derfor opfordringen til instituttet om at træffe foranstaltninger med henblik på at forbedre dets evaluerings- og revisionsprocedure. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Institut til Forbedring af Leve- og Arbejdsvilkårene, men opfordrer instituttet til at sørge for, at bevillinger kun stilles til rådighed, når den tilsvarende formålsbestemte indtægt er modtaget. Jeg noterer mig endog, at Revisionsretten påpegede, at instituttets budget, i strid med instituttets finansforordning (artikel 19), ikke omfattede specifikke rubrikker for de forskellige programmer, der blev finansieret af formålsbestemte indtægter, og jeg noterer mig desuden, at under et program finansieret af formålsbestemte indtægter forpligtede instituttet sig til at yde 184 000 EUR, selv om de formålsbestemte indtægter, der rent faktisk blev modtaget, kun var på 29 000 EUR. Jeg beklager, at Revisionsretten var tvunget til at kritisere instituttets årsregnskab og budget, navnlig på baggrund af at de foreløbige regnskaber, som instituttet forelagde, indeholdt alvorlige mangler, der var tegn på væsentlige svagheder i instituttets finansielle organisation. Jeg glæder mig over instituttets bekræftelse af, at det gennem supplerende uddannelsestiltag og bevillinger vil sikre, at gennemførelsen af procedurer ved årets udgang og overholdelsen af frister for forelæggelse af regnskaber er korrekt. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Institut til Forbedring af Leve- og Arbejdsvilkårene for gennemførelsen af instituttets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Institut til Forbedring af Leve- og Arbejdsvilkårene for gennemførelsen af instituttets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet noterer sig, at Revisionsretten konstaterede fejl og anomalier i evalueringen af et åbent udbud, som indvirkede på kvaliteten af proceduren. Parlamentet opfordrer derfor instituttet til at træffe foranstaltninger med henblik på at forbedre dets evaluerings- og revisionsprocedure for at undgå en gentagelse af sådanne fejl i fremtiden. Angelika Werthmann Jeg undlod at stemme om denne decharge. I betænkningen anføres en række mangler, men samtidig henvises der til forsikringerne fra Det Europæiske Institut til Forbedring af Leve- og Arbejdsvilkårene om, at det effektivt vil rette op på disse. Dette bør hilses velkommen i lyset af manglernes karakter (mangler i forbindelse med ansættelsesprocedurer blev konstateret så langt tilbage som i 2006, og de foreløbige regnskaber, som instituttet forelagde Revisionsretten, indeholdt alvorlige mangler som følge af svagheder i instituttets finansielle organisation), men det er ikke muligt at stemme for meddelelsen af decharge. Kvalificerede medarbejdere bør underkaste instituttet i Dublin en detaljeret revision, og vi skal først stemme om decharge, når de nødvendige ændringer som følge heraf er gennemført. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Eurojust for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har oplyst Parlamentet, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Det glæder mig, at Eurojust har taget initiativ til at anvende nøgleindikatorer i sine 2010-enhedsplaner. Jeg er enig med ordføreren i, at agenturet skal underrette Parlamentet om disse nøgleindikatorer og deres forbindelser til Eurojusts målsætninger, budget og arbejdsprogram. Hvis der skabes forbindelse mellem indikatorerne og agenturets målsætninger, budget og arbejdsprogram, så ville det give aktørerne bedre mulighed for at evaluere Eurojusts resultater. Det bemærkes, at Revisionsretten ikke har noget at bemærke vedrørende omfanget af bevillingsfremførsler og bortfaldne bevillinger for 2009. Jeg bifalder, at Eurojust har iværksat foranstaltninger med henblik på at vurdere markedsværdien af relevante produkter og tjenester forud for indledningen af en udbudsprocedure. Lara Comi Jeg stemte for afgørelsen om decharge for 2009 til Eurojust, da agenturet, som det fremgår af betænkningen, har forvaltet sine ressourcer særdeles effektivt og har gjort det på en særdeles gennemsigtig måde ved at bruge mange indikatorer til at forklare sin finansielle situation. Jeg beklager dog de gentagne anmodninger, Revisionsretten måtte fremsætte vedrørende udbuds- og ansættelsesprocedurer, som stadig ikke er blevet besvaret eller løst på tilfredsstillende vis. Diogo Feio Eurojust er et EU-organ, der hjælper efterforskere og repræsentanter for de offentlige anklagere i EU med at samarbejde i kampen mod grænseoverskridende kriminalitet. Det spiller en central rolle i udvekslingen af information og i udleveringsprocedurer. Den særlige betydning og følsomhed af disse sager kræver, at Eurojust har midler til at forfølge dem effektivt, selv om de nødvendige midler aldrig er tilstrækkelige, når det handler om retfærdighed og bekæmpelse af kriminalitet. Effektiv personaleforvaltning er tilsyneladende det største problem for Eurojust. Den kendsgerning, at 24 % af stillingerne i Eurojust er ledige, og at forskellige lederposter varetages af ineffektivt personale vækker bekymring med hensyn til kontinuiteten og den effektive gennemførelse af Eurojusts aktiviteter. Juozas Imbrasas Jeg undlod at stemme om denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Eurojust for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg undlod at stemme, fordi Revisionsretten, som i de tre foregående år, igen fandt svagheder i udbudsprocedurerne. Revisionsretten har igen konstateret svagheder i planlægningen og iværksættelsen af ansættelsesprocedurerne mens bevillingerne til agenturet i 2009 var 6,4 % højere end i 2008. Giovanni La Via Den finansielle kontrol med gennemførelsen af EU's budget finder sted på tre niveauer: intern kontrol inden for hver institution, ekstern kontrol udført af Den Europæiske Revisionsret og decharge meddelt af Parlamentet. Med dagens afstemning meddeles direktøren for Eurojust decharge for gennemførelsen af budgettet for regnskabsåret 2009. Jeg stemte for, fordi Revisionsretten - efter revisioner gennemført af Revisionsretten og Budgetkontroludvalget - har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge til Eurojust og bifalder, at Eurojust har iværksat foranstaltninger med henblik på at vurdere markedsværdien af relevante produkter/tjenester forud for indledningen af en udbudsprocedure. Dette initiativ udgør en vigtig praksis, som bør følges af andre agenturer. Jeg glæder mig desuden over Eurojusts årlige indkøbsplan for 2009, som i høj grad har hjulpet Eurojusts enheder og tjenester i forbindelse med forvaltningen af deres udbud. Disse initiativer forbedrer den anvisningsberettigedes vejledning og kontrol. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Eurojust for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Eurojust for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet bemærker med tilfredshed, at Revisionsretten ikke har noget at bemærke vedrørende omfanget af bevillingsfremførsler og bortfaldne bevillinger for 2009, og at dechargen for gennemførelsen af agenturets budget i yderligere omfang bør baseres på agenturets resultater i løbet af året. Angelika Werthmann Jeg stemte ikke for afgørelsen om decharge. Dette skyldes primært, at kun fire af de 26 henstillinger fra den interne revisionstjeneste i 2008 i henhold til betænkningen er blevet gennemført, og at gennemførelsen af 15 af de resterende henstillinger er forsinket i mere end 12 måneder. Agenturet skal omgående løse dette problem, inden yderligere decharge kan meddeles. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Agentur for Forvaltning af det Operative Samarbejde ved de Ydre Grænser (Frontex) for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har oplyst Parlamentet, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Agenturets bestyrelse vedtog i juni 2009 en flerårig plan for perioden 2010-2013, som gør det muligt for agenturet at planlægge sine aktiviteter bedre og evaluere de risici, der er forbundet hermed. Jeg glæder mig over agenturets initiativ til i 2009 at iværksætte det såkaldte "Frontex-resultatstyringssystem" med henblik på bedre information til agenturets bestyrelse gennem forelæggelse af data om virkningen af agenturets operationer. Jeg er også enig med ordføreren i, at agenturet skal forbedre sin finansielle forvaltning vedrørende godtgørelse af medlemsstaternes omkostninger ved sammen med medlemsstaterne at klarlægge problemets årsag og iværksætte passende løsninger. Lara Comi Jeg stemte for afgørelsen om decharge for 2009 til Det Europæiske Agentur for Forvaltning af det Operative Samarbejde ved de Ydre Grænser (Frontex) da de gennemførte revisioner har vist, at agenturets regnskab og transaktioner, som det anføres i betænkningen, som helhed er positive, lovlige og formelt rigtige. Jeg tilslutter mig dog betænkningens opfordring til, at agenturet skal forbedre sin forbedre finansielle forvaltning som følge af en række uoverensstemmelser, procedurer uden gennemsigtighed og fremførsler i budgettet. Diogo Feio Det Europæiske Agentur for Forvaltning af det Operative Samarbejde ved de Ydre Grænser (Frontex) har til opgave at støtte medlemsstaterne i uddannelsen af grænsevagter, herunder fastlæggelse af fælles retningslinjer for uddannelse; gennemføre risikoanalyser; overvåge udviklingen af relevant forskning indenfor kontrol med og observation af ydre grænser; støtte medlemsstaterne i alle forhold, der kræver øget operationel og teknisk assistance ved de ydre grænser; og sikre medlemsstaterne den nødvendige støtte i forbindelse med massehjemsendelser. Det stigende migrationspres på EU's grænser og behovet for koordinering mellem medlemsstaterne er rigelig begrundelse for, at Frontex bevilges tilstrækkelige midler til at varetage de opgaver, det har fået betroet. Det bekymrer mig dog ligesom ordføreren, at Revisionsretten har påpeget, at omkostningerne ved forudbetalingerne til grænsemyndigheder var ansat 27 % for højt, og at der på forhånd var udbetalt for meget. Juozas Imbrasas Jeg undlod at stemme om denne betænkning, selv om det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Det Europæiske Agentur for Forvaltning af det Operative Samarbejde ved de Ydre Grænser (Frontex) for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg undlod at stemme, fordi Parlamentet er foruroliget over, at Revisionsretten har fundet fremførsler, som den allerede gjorde opmærksom på i sine årsberetninger for 2006, 2007 og 2008, og i særdeleshed beklager det høje antal fremførsler og bortfald siden 2006. Revisionsretten har for andet år i træk påpeget, at agenturet har foretaget udbetalinger på basis af unilaterale beslutninger om tilskud, som var underskrevet af agenturet, mens denne type instrument ikke omtales i de gældende bestemmelser. Revisionsretten har påpeget, at omkostningerne ved forudbetalingerne til grænsemyndigheder i de otte sager, der blev underkastet revision, var ansat 27 % for højt. For de aktiviteter, der afsluttedes i 2009, var det nødvendigt at udstede over 40 indtægtsordrer for at tilbagesøge forskud, hvor der var udbetalt for meget. Agenturets budget for 2009 var næsten 28 % højere end det foregående år. Jeg mener, at de fremsatte bemærkninger og bekymringer skal overvejes, og at de nødvendige foranstaltninger skal iværksættes. Giovanni La Via Den finansielle kontrol med gennemførelsen af EU's budget finder sted på tre niveauer: intern kontrol inden for hver institution, ekstern kontrol udført af Den Europæiske Revisionsret og decharge meddelt af Parlamentet. Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009 for Frontex, fordi Revisionsrettens og Budgetkontroludvalgets revision har vist, at alle agenturets transaktioner er lovlige og formelt rigtige. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge til Frontex, men bemærker, at Revisionsretten for andet år i træk har påpeget, at agenturet har foretaget udbetalinger på basis af unilaterale beslutninger om tilskud, som var underskrevet af agenturet, mens denne type instrument ikke omtales i de gældende bestemmelser. Jeg bemærker, at det udbetalte beløb i 2009 var på mere end 28 000 000 EUR, og at det i 2008 var på 17 000 000 EUR. Det glæder mig dog, at agenturet som reaktion på Revisionsrettens bemærkninger har indgået en rammeaftale om partnerskab med medlemsstaternes grænsemyndigheder. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Det Europæiske Agentur for Forvaltning af det Operative Samarbejde ved de Ydre Grænser for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Agentur for Forvaltning af det Operative Samarbejde ved de Ydre Grænser for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet understreger, at Revisionsretten har fastslået, at agenturets årsregnskab for 2009 var korrekt, og at de underliggende transaktioner i alt væsentligt var lovlige og formelt rigtige. Parlamentet opfordrer agenturet til at forbedre dets finansielle forvaltning vedrørende godtgørelse af medlemsstaternes omkostninger ved sammen med medlemsstaterne at klarlægge problemets årsag og iværksætte passende løsninger. Nikolaos Salavrakos På grund af de øgede immigrationsstrømme skal Frontex spille en aktiv rolle i beskyttelsen af de europæiske grænser. I henhold til Frontex kommer 95 % af de illegale indvandrere til Europa gennem Grækenland. Deportation af en illegal indvandrer koster 6 500 EUR, og i henhold til Dublin II er indrejselandet ansvarligt for deportationen. Medlemsstaterne ved EU's ydre grænser er alle udsat for et indvandringspres og er blevet til Europas "indvandringslejre". Vi skal støtte Frontex både økonomisk og operationelt, og vi skal gøre EU's ydre grænser mere sikre. Vi har også brug for en ordning, der kan fordele det samlede antal indvandrere mellem alle medlemsstaterne. Dominique Vlasto Ved afstemningen om denne budgetdecharge godkendes stigningen i udgifterne til det europæiske agentur Frontex, så det kan udfylde sin opgave med at kontrollere vores ydre grænser. Den betydelige stigning i budgettet mellem 2006 og 2009 var både nødvendig og legitim. Den opfylder et behov for at styrke koordineringen mellem medlemsstaterne i bekæmpelsen af illegal indvandring. Som symbolet på EU's migrationspolitik skal Frontex sikre, at dets budget bruges på konkrete foranstaltninger, der kan kontrollere migrationsstrømmene. Jeg glæder mig i den forbindelse over indførelsen af et resultatstyringssystem, der kan øge synligheden af agenturets operationer. Dette resultatorienterede system hjælper med at sammenligne operationer over tid og dermed med at evaluere dem. Denne stemme for er efter min mening også et stærkt politisk budskab fra Parlamentet til fordel for den europæiske indvandringspolitik, der blev udviklet under det franske EU-formandskab. Et suverænt ansvar, der tidligere hørte ind under medlemsstaterne, nemlig grænsesikkerhed, håndteres nu på europæisk plan. Denne delte forvaltning af grænserne er en grundlæggende beskyttelse, som sikrer fuld udøvelse af en af EU's grundlæggende frihedsrettigheder, nemlig den frie bevægelighed for personer i Schengenområdet. Angelika Werthmann Jeg undlod at stemme. Årsregnskabet for 2009 er blevet erklæret rigtigt i alle væsentlige henseender. Frontex har også iværksat nye initiativer for at analysere sine foranstaltninger, herunder deres indvirkning, og øge ansættelsesprocedurens objektivitet og gennemskuelighed. Revisionsretten har dog i 2009 igen konstateret mangler, som er blevet påpeget hvert år siden 2006. Det er uacceptabelt, at der fortsat ikke er rettet op på disse mangler. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Den Europæiske GNSS-Tilsynsmyndighed for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Det glæder mig, at de fleste aktiviteter og aktiver med relation til EGNOS- og Galileoprogrammerne blev overført til Kommissionen i december 2009. Det bemærkes, at det endelige budget for 2009 ikke indeholdt oplysninger om myndighedens indtægter. Der blev også konstateret uregelmæssigheder i personaleudvælgelsesprocedurerne. Myndigheden skal rette op på disse mangler situation og informere Parlamentet om de iværksatte foranstaltninger. Lara Comi skriftlig. (IT) Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Den Europæiske GNSS-Tilsynsmyndighed for 2009, fordi myndigheden har forvaltet sine midler på en sund måde, og de opgivne tal anses for rigtige. Der er dog stadig visse uregelmæssigheder på personaleområdet, navnlig med hensyn til personaleudvælgelsesprocedurerne, som tilsyneladende ikke er tilstrækkelig gennemsigtige. Jeg håber derfor, at myndigheden vil arbejde for at opnå forbedringer på dette område. Diogo Feio GNSS-Tilsynsmyndigheden (globalt navigationssatellitsystem) har til opgave at føre tilsyn med forvaltningen af offentlighedens interesse med hensyn til relaterede europæiske programmer og fungere som deres tilsynsorgan. Kompetencerne fra fællesforetagendet Galileo, som blev afsluttet den 31. december 2006, blev overført til myndigheden fra den 1. januar 2007. Med midlertidig base i Bruxelles skal myndigheden i henhold til forordningen bl.a. varetage følgende opgaver, som i øjeblikket revideres: forvaltning af kontrakten med den operatør, der er ansvarlig for driften af EGNOS (European Geostationary Navigation Overlay Service), som er overtaget fra fællesforetagendet Galileo; koordinering af medlemsstaternes indsats i forbindelse med de frekvenser, systemet skal bruge for at fungere; koordinering med Kommissionen i forbindelse med udformningen af forslag vedrørende programmer; modernisering af systemet; forvaltning af alle aspekter i forbindelse med systemets beskyttelse og sikkerhed; aktiviteter som europæisk myndighed for GNSS-sikkerhedsgodkendelse og forvaltning af forskningsaktiviteter, der er nødvendige for udvikling og fremme af europæiske GNSS-programmer. Listen over kompetencer viser den betydning, der tillægges GNSS-Tilsynsmyndigheden, og forstærker de krav, der stilles til den for at holde aktiviteterne og udgifterne inden for det tildelte budget og for at overholde reglerne for budgettets gennemførelse. Juozas Imbrasas Jeg undlod at stemme om denne betænkning, selv om det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for Den Europæiske GNSS-Tilsynsmyndighed for regnskabsåret 2009. Myndighedens budget for 2009 var 44 400 000 EUR, hvilket er et fald på 64 % i forhold til regnskabsåret 2008. Jeg undlod at stemme, fordi Parlamentet beklager manglerne i personaleudvælgelsesprocedurerne, som udgør en risiko for procedurernes gennemsigtighed. Procedurerne skal gøres mere gennemsigtige, så usikkerhed med hensyn til denne myndigheds aktiviteter kan elimineres. Giovanni La Via Med dagens afstemning meddeles direktøren for Den Europæiske GNSS-Tilsynsmyndighed decharge for gennemførelsen af budgettet for regnskabsåret 2009. Jeg stemte for på grundlag af de evalueringer og beretninger, som Revisionsretten og Budgetkontroludvalget har udarbejdet, og som fastslår, at de har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge til Den Europæiske GNSS-Tilsynsmyndighed, fordi Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for Den Europæiske GNSS-Tilsynsmyndighed for gennemførelsen af myndighedens budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for Den Europæiske GNSS-Tilsynsmyndighed for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet beklager manglerne i personaleudvælgelsesprocedurerne, som udgør en risiko for procedurernes gennemsigtighed. Parlamentet noterer sig endvidere, at det endelige budget, som myndigheden offentliggjorde den 31. marts 2010, ikke afspejlede det endelige budget for 2009, som administrationsrådet havde godkendt, og at indtægterne ikke var medregnet. Parlamentet opfordrer derfor indtrængende tilsynsmyndigheden til at afhjælpe situationen og informere dechargemyndigheden om ændringen. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for fællesforetagendet Artemis for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har oplyst Parlamentet, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Fællesforetagendet befinder sig i opstartfasen og havde ikke fuldt ud implementeret sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger i løbet af regnskabsåret 2009. Disse systemer skal omgående implementeres. I 2009 var fællesforetagendets udnyttelsesgrad for forpligtelses- og betalingsbevillinger på henholdsvis 81 % og 20 %. Jeg mener ligesom ordføreren, at fællesforetagendet stadig befinder sig i opstartfasen, og har derfor forståelse for den forholdsvis lave udnyttelsesgrad for betalingsbevillingernes vedkommende. Jeg mener endvidere, at fællesforetagendet i betragtning af størrelsen af sit budget og kompleksiteten af sine opgaver bør overveje at nedsætte et revisionsudvalg, der rapporterer direkte til bestyrelsen. Lara Comi Jeg stemte for meddelelsen af decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009 for fællesforetagendet Artemis, fordi det har forvaltet sine midler særdeles effektivt for et agentur, som stadig er i opstartsfasen. Der kan derfor gennemføres forbedringer i fremtiden, og de mangler, der rapporteres i regnskabet for dette regnskabsår, kan udbedres. Diogo Feio Fællesforetagendet Artemis gennemfører et fælles teknologisk initiativ på området for integrerede informationsteknologisystemer. Dette offentlig-private partnerskab har grundlæggende til formål at støtte samfinansieringen af forskningsinitiativer på europæisk plan og forbedre samarbejdet mellem de forskellige operatører i sektoren. Som ordføreren korrekt fremhæver, blev det oprettet med henblik på at fastlægge og gennemføre en forskningsdagsorden for udviklingen af vigtige teknologiområder vedrørende indlejrede computersystemer på tværs af forskellige anvendelsesområder med henblik på at styrke europæisk konkurrenceevne og bæredygtighed og skabe plads til helt nye markeder og samfundsnyttige anvendelsesformål. Foretagendet er stadig meget ungt og giver os store forhåbninger med hensyn til dets fremtidige resultater og håb om, at investeringen vil vise sig nyttig. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for fællesforetagendet Artemis for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. På fællesforetagendets endelige budget for 2009 var opført 46 000 000 EUR i forpligtelsesbevillinger og 8 000 000 EUR i betalingsbevillinger, og udnyttelsesgraden for forpligtelses- og betalingsbevillinger var på henholdsvis 81 % og 20 %. Jeg mener, at fællesforetagendet stadig befinder sig i opstartfasen, og har derfor forståelse for den forholdsvis lave udnyttelsesgrad for betalingsbevillingernes vedkommende. Giovanni La Via Både Revisionsretten og Budgetkontroludvalget har udtalt sig positivt om gennemførelsen af budgettet for fællesforetagendet Artemis for regnskabsåret 2009. Parlamentet stemmer derfor i dag for at meddele decharge for regnskabsåret 2009. De gennemførte revisioner viste, at fællesforetagendets regnskab er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg mener dog, det vil være nyttigt, hvis fællesforetagendet imødekommer opfordringen til at forbedre dokumentationen for it-processer og -aktiviteter og kortlægningen af it-risicidokumentationen og til at udvikle en forretningskontinuitetsplan og en databeskyttelsespolitik. David Martin Jeg stemte for meddelelsen af decharge til fællesforetagendet Artemis, men jeg mener, at fællesforetagendet i betragtning af størrelsen af sit budget og kompleksiteten af sine opgaver bør overveje at nedsætte et revisionsudvalg, der rapporterer direkte til bestyrelsen. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for fællesforetagendet Artemis for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for fællesforetagendet Artemis for gennemførelsen af foretagendets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet understreger, at fællesforetagendet blev oprettet i december 2007 med henblik på at fastlægge og gennemføre en forskningsdagsorden for udviklingen af vigtige teknologiområder vedrørende indlejrede computersystemer på tværs af forskellige anvendelsesområder med henblik på at styrke europæisk konkurrenceevne og bæredygtighed og skabe plads til helt nye markeder og samfundsnyttige anvendelsesformål. Zigmantas Balčytis skriftlig. - (LT) Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for fællesforetagendet Clean Sky for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har oplyst Parlamentet, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Fællesforetagendet befinder sig i opstartfasen og havde ikke fuldt ud implementeret sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger i løbet af regnskabsåret 2009. Indførelsen af disse systemer skal afsluttes. Jeg mener ligesom ordføreren, at fællesforetagendet i betragtning af størrelsen af sit budget og kompleksiteten af sine opgaver bør overveje at nedsætte et revisionsudvalg, der rapporterer direkte til bestyrelsen. Jeg mener endvidere, at fællesforetagendet skal udbygge bestemmelserne om medlemskab og medfinansiering. Jeg håber, at fællesforetagendet Clean Sky i fremtiden vil fremskynde udvikling, validering og demonstration i EU af rene lufttransportteknologier med henblik på anvendelse snarest muligt. Slavi Binev Jeg har enkelte bemærkninger til driften af fællesforetagendet Clean Sky, og derfor støtter jeg ikke meddelelsen af decharge for gennemførelsen af dets budget for regnskabsåret 2009. Først og fremmest er der, siden fællesforetagendet blev etableret i 2007, ikke indgået aftale med Belgien om kontorlokaler, privilegier og immuniteter og anden støtte. Hvordan kan et foretagende fungere effektivt uden garanti for sådanne grundlæggende forhold? Det kommer ikke som en overraskelse, at de forskningsaktiviteter, der blev forfinansieret i 2008, ikke blev gennemført i fuldt omfang i løbet af 2009, og at 65 % af forfinansieringen blev anvendt. Det, der bekymrer mig mest, er dog, at fællesforetagendet ikke fuldt ud havde implementeret sine systemer for intern kontrol og finansiel rapportering, hvilket bringer gennemsigtigheden i anvendelsen af de europæiske skatteyderes penge i fare. Lara Comi Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for fællesforetagendet Clean Sky Joint, fordi vi - trods en række mangler i foretagendets budget - efter min mening kan være sikre på fremtidige forbedringer af dets revisionsresultater, eftersom det stadig er i opstartsfasen. Diogo Feio Fællesforetagendet Clean Sky blev oprettet for at fremskynde udvikling, validering og demonstration i EU af rene lufttransportteknologier med henblik på anvendelse snarest muligt. Ligesom fællesforetagendet Artemis er det lige begyndt. Det betyder ikke, at der ikke allerede er procedurer og fremgangsmåder, som skal rettes op, navnlig i forbindelse med budgetstruktur, som ordføreren med rette fremhæver. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, fordi det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for fællesforetagendet Clean Sky for regnskabsåret 2009. Fællesforetagendet Clean Sky blev oprettet i december 2007 for at fremskynde udvikling, validering og demonstration i EU af rene lufttransportteknologier med henblik på anvendelse snarest muligt. Fællesforetagendet befinder sig i opstartfasen og havde ikke fuldt ud implementeret sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger ved udgangen af 2009. På fællesforetagendets endelige budget for 2009 var opført 91 000 000 EUR i forpligtelsesbevillinger og 60 000 000 EUR i betalingsbevillinger, og udnyttelsesgraden for forpligtelses- og betalingsbevillinger var på henholdsvis 98 % og 1 %. Jeg mener, at fællesforetagendet stadig befinder sig i opstartfasen, og har derfor forståelse for den forholdsvis lave udnyttelsesgrad for betalingsbevillingernes vedkommende. Giovanni La Via Både Revisionsretten og Budgetkontroludvalget har udtalt sig positivt om gennemførelsen af budgettet for fællesforetagendet Clean Sky for regnskabsåret 2009. Parlamentet stemte derfor i dag for at meddele decharge for regnskabsåret 2009. De gennemførte revisioner viste, at fællesforetagendets regnskab er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Jeg mener dog, det vil være nyttigt, hvis fællesforetagendet imødekommer opfordringen til at afslutte implementeringen af dets systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger først og fremmest i betragtning af størrelsen af dets budget og kompleksiteten af dets opgaver. Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009 for fællesforetagendet Clean Sky for regnskabsåret 2009. Jeg erkender, at fællesforetagendet stadig er i opstartsfasen. Der har desværre været mange forsinkelser i projekterne i denne fase, og kun 65 % af forfinansieringen er blevet anvendt. Der er desuden endnu ikke truffet beslutning om hovedkvarteret i Belgien, og det gør det betydelig vanskeligere for fællesforetagendet Clean Sky at fungere effektivt. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge til fællesforetagendet Clean Sky. Jeg erkender, at fællesforetagendet stadig er i opstartsfasen. Jeg finder det dog foruroligende, at de forskningsaktiviteter, som Kommissionen forfinansierede i 2008 på vegne af fællesforetagendet, ikke blev gennemført i fuldt omfang i løbet af 2009, og at der som følge af projekternes forsinkelse kun var anvendt 8 700 000 EUR eller 65 % af forfinansieringen på 13 600 000 EUR. Jeg er især foruroliget over, at vedtagelsen, strukturen og udformningen af fællesforetagendets budget for 2009 ikke var i overensstemmelse med forordning (EF) nr. 71/2008 af 20. december 2007 om oprettelse af fællesforetagendet Clean Sky eller fællesforetagendets finansielle bestemmelser. Jeg opfordrer derfor indtrængende fællesforetagendet til hurtigt at udbedre disse alvorlige mangler. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for fællesforetagendet Clean Sky for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for fællesforetagendet Clean Sky for gennemførelsen af fællesforetagendets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet finder, at fællesforetagendet i betragtning af størrelsen af sit budget og kompleksiteten af sine opgaver bør overveje at nedsætte et revisionsudvalg, der rapporterer direkte til bestyrelsen. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for fællesforetagendet med henblik på gennemførelse af det fælles teknologiinitiativ om innovative lægemidler for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har oplyst Parlamentet, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Fællesforetagendet befinder sig i opstartfasen og havde ikke fuldt ud implementeret sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger i løbet af regnskabsåret 2009. Indførelsen af disse systemer skal afsluttes. Jeg er enig med ordføreren i, at fællesforetagendet skal udbygge bestemmelserne om medlemskab og medfinansiering og afslutte gennemførelsen af dets systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger. Jeg håber, at fællesforetagendet i fremtiden vil forbedre produktivitet og effektivitet i forbindelse med lægemiddeludviklingsprocessen, idet det langsigtede mål skulle være, at lægemiddelsektoren skulle kunne producere mere effektive og sikre innovative lægemidler. Slavi Binev Efter min mening burde fællesforetagendet med henblik på gennemførelse af det fælles teknologiinitiativ om innovative lægemidler alene finansieres af lægemiddelindustrien eller af fællesforetagendets medlemmer, som har den største interesse i dette foretagendes aktiviteter. Jeg støtter derfor ikke meddelelsen af decharge for gennemførelsen af dette foretagendes budget for regnskabsåret 2009. Lara Comi Jeg stemte for meddelelsen af decharge for 2009 til fællesforetagendet med henblik på gennemførelse af det fælles teknologiinitiativ om innovative lægemidler, fordi Revisionsretten, som det fremgår af betænkningen, har vurderet, at foretagendets regnskab er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er rigtige. Selv om det i en vis grad er begrundet, eftersom foretagendet stadig er i opstartsfasen, mener jeg dog, at det skal afslutte implementeringen af sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger og arbejde mere omhyggeligt og gennemsigtigt i de kommende år. Diogo Feio Fællesforetagendet arbejder med processen for udvikling af lægemidler, der er mere effektive, så lægemiddelsektoren kan producere mere effektive og sikre innovative lægemidler. Fællesforetagendets mål er derfor at bidrage til gennemførelsen af det syvende rammeprogram og at støtte lægemiddelforskningen og -udviklingen i medlemsstaterne og i lande, der er tilknyttet det syvende rammeprogram. Det opfordrer små og mellemstore virksomheder til at deltage i sine aktiviteter og fremmer samarbejdet mellem den private sektor og universiteterne. Det er stadig i opstartsfasen, så vi kan ikke klart forudsige, hvordan dets budgetter gennemføres i fremtiden. Det skal dog fortsætte med at gennemføre sine interne kontrol- og informationssystemer. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for fællesforetagendet med henblik på gennemførelse af det fælles teknologiinitiativ om innovative lægemidler for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Fællesforetagendet med henblik på gennemførelse af det fælles teknologiinitiativ om innovative lægemidler blev oprettet i februar 2007 med det formål i betydelig grad at forbedre produktivitet og effektivitet i forbindelse med lægemiddeludviklingsprocessen, idet det langsigtede mål skulle være, at lægemiddelsektoren skulle kunne producere mere effektive og sikre innovative lægemidler. Fællesforetagendet befinder sig i opstartfasen og havde ikke fuldt ud implementeret sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger ved udgangen af 2009. På fællesforetagendets endelige budget for 2009 var opført 82 000 000 EUR i forpligtelsesbevillinger og 82 000 000 EUR i betalingsbevillinger, og udnyttelsesgraden for forpligtelses- og betalingsbevillinger var på henholdsvis 97 % og 1 %. Giovanni La Via Eftersom Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige, stemte jeg for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for fællesforetagendet med henblik på gennemførelse af det fælles teknologiinitiativ om innovative lægemidler for regnskabsåret 2009. Hver forhandling om decharge finder sted inden for sine specifikke rammer, og dagens forhandling om decharge gennemføres i en tid med økonomisk og finansiel krise, som har skabt både finansielle og budgetmæssige problemer for visse medlemsstater. I lyset af de mere effektive kontroller tilslutter jeg mig opfordringen til fællesforetagendet om, at det skal indarbejde en særlig henvisning til de beføjelser, der tillægges Kommissionens interne revisionstjeneste i dennes egenskab af intern revisor. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for fællesforetagendet med henblik på gennemførelse af det fælles teknologiinitiativ om innovative lægemidler for regnskabsåret 2009. Jeg opfordrer indtrængende fællesforetagendet til omgående at afslutte implementeringen af dets systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for fællesforetagendet med henblik på gennemførelse af det fælles teknologiinitiativ om innovative lægemidler for gennemførelsen af fællesforetagendets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for fællesforetagendet med henblik på gennemførelse af det fælles teknologiinitiativ om innovative lægemidler for regnskabsåret 2009. Parlamentet opfordrer fællesforetagendet til at indarbejde en særlig henvisning til de beføjelser, der tillægges Kommissionens interne revisionstjeneste i dennes egenskab af intern revisor for fællesforetagendet, i sine finansielle bestemmelser på grundlag af bestemmelserne i rammefinansforordningen for fællesskabsorganer. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for SESAR-fællesforetagendet. Revisionsretten har fastslået, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Fællesforetagendet befinder sig i opstartfasen og havde ikke fuldt ud implementeret sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger i løbet af regnskabsåret 2009. Indførelsen af disse systemer skal afsluttes. Jeg er enig med ordføreren i, at fællesforetagendet skal begynde at indføre et integreret ledelsesinformationssystem, som gør det muligt at fordele omkostningerne på specifikke arbejdspakker eller finde frem til driftsomkostningernes finansieringskilde. Det er endvidere vigtigt at fastlægge, hvordan ikkeanvendte midler overføres til det efterfølgende år. Slavi Binev Fællesforetagendet til udvikling af en ny generation af det europæiske lufttrafikstyringssystem (SESAR) er et vigtigt initiativ. I en tid med finanskrise og vanskeligheder i mange medlemsstater er det dog efter min mening ikke passende, at vi bruger flere millioner euro til dette formål. Lara Comi Jeg stemte for meddelelsen af decharge for gennemførelsen af budgettet for 2009 for SESAR-fællesforetagendet, fordi det nyoprettede fællesforetagende har overbevist Revisionsretten om dets rigtighed. Fællesforetagendets indsats for at afslutte implementeringen af systemet for intern kontrol er allerede velkendt, men jeg mener, at der skal ydes en yderligere indsats på dette område med henblik på at garantere regnskabets gennemsigtighed og rigtighed. Diogo Feio Dette fællesforetagende har til formål at modernisere det europæiske lufttrafikstyringssystem, og det skal samle EU's forsknings- og udviklingsindsats inden for rammerne af SESAR-projektet (Single European Sky Air Traffic Management Research). Sikkerheden for europæere, der i stigende grad bruger luftfartsselskabernes tjenester, og luftfartsmedarbejderne kræver en særlig indsats med henblik på at finde de bedste løsninger til styring af denne type trafik samt overvågning og sammenligning af de metoder, der allerede anvendes i de forskellige medlemsstater, således at alle indfører bedste praksis samt sikre, økonomiske og innovative løsninger. Som med andre foretagender i opstartsfasen har SESAR endnu ikke afsluttet implementeringen af sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger. Det skal det gøre så hurtigt som muligt. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, da det ansvarlige udvalg har besluttet at godkende afslutningen af regnskabet for SESAR-fællesforetagendet for regnskabsåret 2009. Revisionsretten har fastslået, at den har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskabet for regnskabsåret 2009 er rigtigt, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. På fællesforetagendets endelige budget for 2009 var opført 325 000 000 EUR i forpligtelsesbevillinger og 157 000 000 EUR i betalingsbevillinger, og udnyttelsesgraden for forpligtelses- og betalingsbevillinger var på henholdsvis 97,1 % og 43,2 %. Revisionsretten mente, at der blev taget vigtige skridt i 2009 for at indføre kontrolsystemer, men er bekymret over, at et integreret værktøj til forvaltning af finansielle, budgetmæssige og operationelle oplysninger ikke var etableret ved årets udgang. Fællesforetagendet har dog svaret, at de finansielle systemer var indført i maj 2010. Tilfælde, hvor de interne kontrolsystemer ikke fungerer korrekt, skal omgående elimineres. Giovanni La Via Uanset enkelte mangler og uregelmæssigheder, som Revisionsretten konstaterede under sin analyse og vurdering af budgettet for SESAR-fællesforetagendet, stemte jeg for meddelelsen af decharge for regnskabsåret 2009. For at undgå de samme fejl i fremtidige procedurer bør SESAR dog afslutte gennemførelsen af sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger, så der kan foretages en korrekt og nøjagtig vurdering af budgettransaktionerne for hvert regnskabsår. David Martin Jeg stemte for afgørelsen om decharge for gennemførelsen af budgettet for SESAR-fællesforetagendet regnskabsåret 2009. Det bekymrer mig dog, at et integreret ledelsesinformationssystem, som gør det muligt at fordele omkostningerne på specifikke arbejdspakker eller finde frem til driftsomkostningernes finansieringskilde, ikke var indført i december 2009. Raül Romeva i Rueda Denne afgørelse meddeler decharge til direktøren for SESAR-fællesforetagendet for gennemførelsen af fællesforetagendets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens afgørelse meddeler Parlamentet decharge til direktøren for SESAR-fællesforetagendet for gennemførelsen af fællesforetagendets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet bifalder, at Revisionsretten har fastslået, at fællesforetagendets årsregnskab for 2009 var korrekt, og at de underliggende transaktioner i alt væsentligt var lovlige og formelt rigtige. Sebastian Valentin Bodu Ansvaret for parlamentsmedlemmers offentlige udtalelser bæres først og fremmest af de personer, der fremsætter dem. Parlamentet blander sig kun i særlige tilfælde med hensyn til at analysere konteksten eller situationen eller med hensyn til at afgøre, om den person, der fremsatte den offentlige udtalelse, havde ret til at gøre det. Dette er dog obligatorisk, når den person, der fremsatte udtalelsen, drages til ansvar for indholdet af den fremlagte idé. Et sådant særligt tilfælde, som Parlamentet har pligt til at undersøge, omfatter Luigi de Magistris, medlem af Parlamentet, som er blevet stævnet for retten i sit hjemland i anledning af et interview, som han har givet til en italiensk avis som medlem af et politisk parti, der er repræsenteret på europæisk plan. Hvis vi ser bort fra udtalelsen og dens indenrigspolitiske betydning, skal et parlamentsmedlems ret til at udtrykke sig anerkendes som en frihedsrettighed, som derfor skal forsvares. Ligesom Luigi de Magistris kan alle andre medlemmer af Parlamentet hverken eftersøges eller tilbageholdes på grund af meningstilkendegivelser eller stemmeafgivelser. Ethvert forsøg på at forhindre medlemmer af Parlamentet i at udtrykke deres holdninger til spørgsmål af offentlig interesse er uacceptabelt i et demokratisk samfund. José Manuel Fernandes Denne betænkning omhandler anmodning om beskyttelse af Luigi de Magistris' immunitet og privilegier fremsat i henhold til artikel 8 og 9 i protokollen vedrørende Den Europæiske Unions privilegier og immuniteter og artikel 68 i Den Italienske Republiks forfatning, som ændret ved forfatningslov nr. 3 af 29. oktober 1993, fordi han er blevet stævnet for retten i Benevento af Clemente Mario Mastella, et medlem af Parlamentet, i anledning af et interview, som han har givet til en italiensk avis. På baggrund af Parlamentets faste praksis, og eftersom sagen indeholder visse aspekter, der henhører under det civilretlige eller forvaltningsretlige område, og i betragtning af udtalelsen fra Retsudvalget stemmer jeg for ophævelsen af immuniteten for vores kollega, hr. de Magistris. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, fordi Retsudvalget mener, at Luigi de Magistris, da han gav det pågældende interview, udøvede sit hverv som medlem af Europa-Parlamentet og udførte politisk virksomhed ved at tilkendegive sin mening om et spørgsmål, der var af offentlig interesse for vælgerne i hans valgkreds. I et demokratisk samfund er det uacceptabelt at forsøge at hindre medlemmer af Parlamentet i at give udtryk for deres synspunkter vedrørende spørgsmål af legitim offentlig interesse og relevans og i at kritisere deres politiske modstandere ved at anlægge sag. Det er desuden i modstrid med artikel 8 i protokollen vedrørende Den Europæiske Unions privilegier og immuniteter, som har til formål at beskytte medlemmernes ytringsfrihed ved udøvelsen af deres hverv af hensyn til Parlamentet, der er en af Den Europæiske Unions institutioner. På grundlag af ovenstående betragtninger, i henhold til forretningsordenens artikel 6, stk. 3, og efter at have overvejet argumenterne for og imod beskyttelse af medlemmets immunitet anbefaler Retsudvalget, at Parlamentet beskytter Luigi de Magistris' parlamentariske immunitet. David Martin Jeg stemte for denne betænkning, fordi Retsudvalget mener, at Luigi de Magistris, da han gav det pågældende interview, udøvede sit hverv som medlem af Europa-Parlamentet og udførte politisk virksomhed ved at tilkendegive sin mening om et spørgsmål, der var af offentlig interesse for vælgerne i hans valgkreds. I et demokratisk samfund er det uacceptabelt at forsøge at hindre medlemmer af Parlamentet i at give udtryk for deres synspunkter vedrørende spørgsmål af legitim offentlig interesse og relevans og i at kritisere deres politiske modstandere ved at anlægge sag. Det er desuden i modstrid med artikel 8 i protokollen vedrørende Den Europæiske Unions privilegier og immuniteter, som har til formål at beskytte medlemmernes ytringsfrihed ved udøvelsen af deres hverv af hensyn til Parlamentet, der er en af Den Europæiske Unions institutioner. Alexander Mirsky Hr. de Magistris er blevet stævnet for retten med beskyldning for bagvaskelse. I forbindelse hermed har han anmodet Parlamentet om beskyttelse af sin parlamentariske immunitet og sine parlamentariske privilegier. I overensstemmelse med betænkningen anbefaler Retsudvalget, at Parlamentet beskytter hr. de Magistris' parlamentariske immunitet. Jeg stemte for. Maria do Céu Patrão Neves Parlamentet har modtaget en anmodning om at ophæve den parlamentariske immunitet for vores kollega, hr. de Magistris, som er blevet stævnet for retten i Benevento af Clemente Mario Mastella, et medlem af Parlamentet, i anledning af et interview, som hr. de Magistris gav til en italiensk avis den 31. oktober 2009. Retsudvalget har udtalt sig om spørgsmålet ved at vedtage en betænkning, der anbefaler ikke at ophæve hans parlamentariske immunitet. Udvalget mente, at hr. de Magistris handlede som medlem af Parlamentet, da han fremsatte sine udtalelser. I henhold til betænkningen udøvede han sit hverv som medlem af Europa-Parlamentet og udførte politisk virksomhed ved at tilkendegive sin mening om et spørgsmål, der var af offentlig interesse for vælgerne i hans valgkreds. Jeg stemte for, fordi jeg er fortaler for ytringsfrihed for medlemmer, der udfører deres opgave, og for at forsvare Parlamentets interesser som institution. Jeg vil dog tilføje, at alle med politisk ansvar generelt - herunder medlemmer af Parlamentet - altid skal tale sandt og respektfuldt om andre involverede parter, hvilket ikke altid overholdes. Raül Romeva i Rueda Denne betænkning har til formål at beskytte hr. de Magistris' immunitet, da hr. de Magistris, da han gav det pågældende interview, udøvede sit hverv som medlem af Europa-Parlamentet og udførte politisk virksomhed ved at tilkendegive sin mening om et spørgsmål, der var af offentlig interesse for vælgerne i hans valgkreds. Slavi Binev Jeg forsvarer Bruno Gollnischs immunitet og parlamentariske privilegier, og jeg mener, at den forfølgelse, han er udsat for, alene er af politisk karakter. Hans immunitet skal beskyttes, så han fortsat kan udøve sit hverv som fuldgyldigt medlem af Europa-Parlamentet. I sådanne tilfælde stemmes der om beskyttelse af et parlamentsmedlems immunitet i en mødeperiode (naturligvis når han eller hun tilhører en stor politisk gruppe), hvilket får mig til at mene, at der til tider hersker dobbeltmoral i Parlamentet, som ødelægger enhver tillid til hele institutionen. Anne Delvaux De ved, hvor stor betydning de demokratiske værdier har for mig ... Bruno Gollnisch, medlem af Parlamentet og intellektuel guru for Front National, har anmodet om, at hans parlamentariske immunitet beskyttes i forbindelse med foranstaltninger, som de franske myndigheder har anvendt over for ham som led i en politimæssig efterforskning, der involverer hr. Gollnisch som formand for Front Nationals regionalforsamling for Rhônes-Alpes, på grundlag af en klagesag med påstand om erstatning, som Den Internationale Liga mod Racisme og Antisemitisme den 26. januar 2009 har anlagt for opfordring til racehad. I henhold til artikel 8 i protokollen vedrørende Den Europæiske Unions privilegier og immuniteter kan Europa-Parlamentets medlemmer hverken eftersøges, tilbageholdes eller retsligt forfølges på grund af meningstilkendegivelser eller stemmeafgivelser under udøvelsen af deres hverv. Det samme anføres i artikel 26, stk. 2, i Den Franske Republiks forfatning. Eftersom Front National klarer sig godt i de franske meningsmålinger, og eftersom der både i medierne og politisk er tegn på, at partiet er ved at blive mainstream, glæder det mig, at Europa-Parlamentet ikke vil beskytte hr. Gollnischs parlamentariske immunitet og har opfordret til, at den ophæves, så domstolene kan løse deres opgave. José Manuel Fernandes Denne betænkning omhandler anmodning om beskyttelse af Bruno Gollnischs immunitet og privilegier. Anmodningen blev fremsat, da det franske politi forsøgte at tilbageholde ham med henblik på fremmøde for en fransk domstol i en sag vedrørende tilkendegivelse af politiske holdninger. Sagen vedrører en påstand om opfordring til racehad, som er fremsat af Den Internationale Liga mod Racisme og Antisemitisme (LICRA) efter offentliggørelsen af en pressemeddelelse på webstedet for Front Nationals regionalforsamling for Rhônes-Alpes, som hr. Gollnisch var formand for. På baggrund af Parlamentets faste praksis og udtalelsen fra Retsudvalget er jeg enig i ordførerens holdning, og jeg stemmer for ophævelsen af immuniteten for vores kollega, hr. Gollnisch. Juozas Imbrasas Jeg stemte for denne betænkning, fordi Bruno Gollnisch ikke har påberåbt sig artikel 8 i protokollen vedrørende Den Europæiske Unions privilegier og immuniteter i sin anmodning om beskyttelse af sin immunitet, og fordi den gælder ikke i dette tilfælde. Ved afgørelsen af, om den parlamentariske immunitet skal beskyttes, anvender Parlamentet sine egne ensartede principper. Udvalget har ikke fundet noget bevis på en tilstrækkelig alvorlig og præcis mistanke om, at sagen er blevet anlagt med den hensigt at skade medlemmets politiske virksomhed. For det andet henhører sagen ikke under Bruno Gollnischs politiske virksomhed som medlem af Europa-Parlamentet. Sagen angår i stedet Bruno Gollnischs rent lokale og regionale virksomhed, som medlem af regionalforsamlingen for regionen Rhônes-Alpes, et hverv, som er forskelligt fra hvervet som medlem af Europa-Parlamentet. For det tredje har Bruno Gollnisch afgivet en forklaring om offentliggørelsen af den påtalte pressemeddelelse fra sin politiske gruppe i regionalforsamlingen for regionen Rhônes-Alpes, idet han har anført, at den var blevet affattet af Front Nationals lokalforening, herunder af pressechefen. Anvendelsen af den parlamentariske immunitet i en sådan situation må anses at udgøre en uberettiget udvidelse af disse bestemmelser, hvis formål er at undgå indgreb i Parlamentets virke og uafhængighed. Endelig er det ikke Parlamentet, men de kompetente retslige myndigheder, der skal beslutte - under overholdelse af alle demokratiske garantier - hvorvidt den franske lovgivning om tilskyndelse til racehad er overtrådt, og hvilke retslige konsekvenser dette måtte få. På grundlag af alle argumenterne anbefaler Retsudvalget, at Europa-Parlamentet ophæver Bruno Gollnischs parlamentariske immunitet. David Martin skriftlig. - (EN) Efter at have overvejet begrundelserne for og imod et forsvar af medlemmets parlamentariske immunitet, er jeg enig i anbefalingen fra Retsudvalget om, at Parlamentet ikke skal beskytte Bruno Gollnischs immunitet. Jean-Luc Mélenchon Stigmatisering og tilskyndelse til had på grund af religiøse tilhørsforhold anses for at være en forbrydelse i Frankrig, og denne situation svarer til at være blevet grebet på fersk gerning. Hr. Gollnisch støttede offentligt en skandaløs pressemeddelelse. Ifølge denne pressemeddelelse er muslimer banditter. Der henvises til en "invasion og ødelæggelse af vores kulturelle værdier gennem islam". Hr. Gollnisch vil kunne fremlægge sit forsvar. En ophævelse af hans immunitet vil gøre dette muligt. Derfor stemmer jeg imod hans anmodning om at beskytte hans parlamentariske immunitet. Maria do Céu Patrão Neves Hr. Gollnisch har anmodet om, at hans parlamentariske immunitet beskyttes i forbindelse med foranstaltninger, som han anser for frihedsbegrænsende, og som de franske myndigheder har anvendt over for ham som led i en politimæssig efterforskning mod en unavngiven person på grundlag af en klagesag med påstand om erstatning, som Den Internationale Liga mod Racisme og Antisemitisme den 26. januar 2009 har anlagt for opfordring til racehad. Det blev fastslået, at sagen ikke henhører under hr. Gollnischs politiske virksomhed som medlem af Parlamentet, og at sagen i stedet angår hr. Gollnischs rent lokale og regionale virksomhed, som medlem af regionalforsamlingen for regionen Rhônes-Alpes, et hverv, hvortil han blev valgt ved almindeligt direkte valg, og som er forskelligt fra hvervet som medlem af Parlamentet. Der er i efterforskningen ikke fundet bevis på fumus persecutionis, dvs. hensigt om at skade medlemmets politiske virksomhed. Jeg stemte for denne betænkning, hvori det besluttes ikke at beskytte hr. Gollnischs privilegier og immunitet og lade de kompetente retlige myndigheder beslutte - under overholdelse af alle demokratiske garantier - hvorvidt den franske lovgivning om opfordring til racehad er overtrådt, og hvilke retlige konsekvenser dette måtte få. Raül Romeva i Rueda skriftlig. - (EN) Den pågældende sag hører ikke ind under hr. Gollnischs politiske aktiviteter som medlem af Parlamentet, men den vedrører hans rent regionale og lokale egenskab som medlem af regionalforsamlingen for regionen Rhône-Alpes. Derfor har vi besluttet ikke at beskytte hans immunitet. Slavi Binev Jeg beskytter Bruno Gollnischs privilegier og immunitet, og jeg mener, at den forfølgelse, han udsættes for, er rent politisk. Hans immunitet skal beskyttes, så han kan fortsætte med at udføre sine pligter som fuldgyldigt medlem af Parlamentet. Derfor stemte jeg imod ophævelsen af hans immunitet. Andrew Henry William Brons skriftlig. - (EN) Jeg stemte imod ophævelsen af Bruno Gollnischs parlamentariske immunitet, fordi: 1. Jeg tror på ytringsfrihed, og de ord, som der blev klaget over, var ikke tilskyndelser til vold, og de var ikke grove eller fornærmende. Bemærkningerne drejede sig om islamiske regimers intolerance over for folk, som anses for at være kættere. 2. Der blev ikke givet mulighed for en forhandling, inden de vigtigste afstemninger (håndtering af et parlamentsmedlems grundlæggende rettigheder) blev afholdt. 3. Forslaget om at ophæve Bruno Gollnischs immunitet (og den eventuelle beslutning om at ophæve den) stemte ikke overens med forslaget om at lade det tyske parlamentsmedlem Elmar Brok bevare sin immunitet i forbindelse med retsforfølgelse for en (påstået) skatteunddragelse. Det er tydeligt, at der er tale om en besværlig retsforfølgelse via en privat organisation, som har til formål at fratage hr. Gollnisch hans medlemsstatus og gode navn. Philip Claeys skriftlig. - (NL) Den simple kendsgerning, at en af vores kolleger, som risikerer at miste sin parlamentariske immunitet, ikke har fået en chance for at forsvare sig selv på plenarmødet, er grund nok til at stemme imod denne betænkning, hvori der argumenteres for ophævelse af denne immunitet. Det er desuden skandaløst og unaturligt, at medlemmer af Parlamentet skal miste deres immunitet og retsforfølges for at udtrykke deres meninger. Hvis Parlamentet vil tages alvorligt af vælgerne fremover, skal det utvetydigt og kompromisløst forsvare sine egne medlemmers og alle europæiske borgeres ret til ytringsfrihed. José Manuel Fernandes Denne betænkning drejer sig om anmodningen om at ophæve vores kollega hr. Gollnischs privilegier og immunitet, som blev indsendt til Parlamentet af den offentlige anklager ved appelretten i Lyon i forbindelse med en forundersøgelse på grundlag af en klagesag med nedlæggelse af påstand om erstatning, som Den Internationale Liga mod Racisme og Antisemitisme (LICRA) anlagde den 26. januar 2009 i forbindelse med offentliggørelsen af en pressemeddelelse på webstedet for Front National-Gruppen i regionalforsamlingen for Rhône-Alpes, som hr. Gollnisch var formand for. Under hensyntagen til fast praksis her i Parlamentet og til, at anvendelsen af parlamentarisk immunitet er blevet misbrugt i denne sag, og i lyset af udtalelsen fra Retsudvalget er jeg enig med ordføreren og stemmer for en ophævelse af vores kollega hr. Gollnischs parlamentariske immunitet. Nick Griffin skriftlig. - (EN) Jeg stemte imod ophævelsen af Bruno Gollnischs parlamentariske immunitet, fordi: 1. Ytringsfriheden er en af kerneværdierne i vores samfund og hjørnestenen i vores demokrati. Den skal ikke begrænses af politiske modstandere. De bemærkninger, som er blevet tilskrevet hr. Gollnisch, var ikke tilskyndelser til vold, og de var ikke grove eller fornærmende. Bemærkningerne drejede sig om islamistiske regimers intolerance over for ikketroende. 2. Der blev ikke givet mulighed for en forhandling inden afstemningerne om dette spørgsmål, som vedrører et parlamentsmedlems grundlæggende rettigheder. 3. Forslaget om at ophæve Bruno Gollnischs immunitet (og den eventuelle beslutning om at ophæve den) stemte ikke overens med forslaget om at lade det tyske parlamentsmedlem Elmar Brok bevare sin immunitet i forbindelse med retsforfølgelse for en (påstået) skatteunddragelse. Det er tydeligt, at der er tale om en besværlig retsforfølgelse via en privat organisation, som har til formål at fratage hr. Gollnisch hans medlemsstatus og gode navn. Det er ligeledes tydeligt, at nogle parlamentsmedlemmer er mere lige end andre i den mere og mere intolerante atmosfære af politisk korrekthed, som gennemsyrer Parlamentet. Juozas Imbrasas Jeg støttede dette dokument, fordi det ansvarlige udvalg for det første ikke har fundet beviser på en tilstrækkelig alvorlig og præcis mistanke om, at sagen er blevet anlagt med den hensigt at skade medlemmets politiske virksomhed. For det andet vedrører sagen ikke Bruno Gollnischs politiske virksomhed som medlem af Parlamentet. Den angår derimod Bruno Gollnischs rent lokale og regionale virksomhed som medlem af regionalforsamlingen for regionen Rhône-Alpes, et hverv, som er forskelligt fra hvervet som medlem af Parlamentet. For det tredje har Bruno Gollnisch givet en forklaring på offentliggørelse af den påtalte pressemeddelelse fra sin politiske gruppe i regionalforsamlingen for regionen Rhône-Alpes. Anvendelsen af den parlamentariske immunitet i en sådan situation må anses at udgøre en uberettiget udvidelse af disse bestemmelser, hvis formål er at undgå indgreb i Parlamentets virke og uafhængighed. Endelig er det ikke Parlamentet, men de kompetente retlige myndigheder, der skal beslutte - under overholdelse af alle demokratiske garantier - hvorvidt den franske lovgivning om tilskyndelse til racehad er overtrådt, og hvilke retlige konsekvenser dette måtte få. Det bemærkes, at Parlamentet ved en afgørelse om at ophæve et medlems immunitet giver tilladelse til, at den kompetente nationale myndighed stiller personen til ansvar - ud fra den betragtning, at der ikke sker indgreb i Parlamentets virke eller uafhængighed - og at en sådan afgørelse på ingen måde bekræfter medlemmets skyld eller kan betragtes som en stillingtagen til, om bestemte handlinger eller udtalelser retfærdiggør en retsforfølgelse. Efter at have taget højde for alle disse argumenter anbefaler Retsudvalget, at Parlamentet skal ophæve Bruno Gollnischs parlamentariske immunitet. Jean-Marie Le Pen Min lange periode som parlamentsmedlem både i den franske nationalforsamling og i Parlamentet (27 år) giver mig mulighed for at sige, at sidstnævntes holdning i forhold til at ophæve hr. Gollnischs parlamentariske immunitet var særlig afskyelig. Parlamentsmedlemmet fik ikke mulighed for selv at tage ordet før sine kolleger, som i øvrigt ikke gjorde sig den ulejlighed at læse op på sagens kendsgerninger. Hvis de havde gjort det, ville de have fundet ud af, at hr. Gollnisch kun indirekte var ansvarlig for denne affære, og at den vedrørte hans politiske ytringsfrihed. At belære andre om demokrati og respekt for menneskerettigheder er en ting, at respektere dem i sin egen institution en helt anden. Marine Le Pen Det er uacceptabelt at anvende en retlig procedure til at forsøge at forhindre parlamentsmedlemmer i at udtrykke deres synspunkt om spørgsmål af legitim offentlig interesse og kritisere deres politiske modstandere i et demokratisk samfund, og det er et brud på artikel 8 i protokollen vedrørende Den Europæiske Unions privilegier og immuniteter, som har til formål at beskytte medlemmernes ytringsfrihed. Jeg støtter dette koncept fuldt ud. Men hvad angår hr. Rapkay angår, gælder det kun hr. De Magistris, som retsforfølges for injurier, og ikke Bruno Gollnisch, som retsforfølges for at udtrykke sine politiske holdninger. Det er et tilfælde af dobbeltmoral. Hvordan kan det være mere i offentlighedens interesse og mere demokratisk for os at vide, hvad hr. De Magistris mener om en kollega, end hvad Front National mener om urolighederne i Romans eller farerne ved masseindvandring? Det er netop, fordi Bruno Gollnischs modstandere ikke kunne lide den pågældende pressemeddelelse, selv om det er mere i offentlighedens interesse, at han mister sin immunitet. Ytringsfriheden for Parlamentets valgte repræsentanter bør ikke være en flytbar målstang og bør ikke afhænge af, om en persons ansigt passer. Det er uværdigt af Dem at vedtage denne betænkning. David Martin skriftlig. - (EN) Jeg støtter ophævelsen af Bruno Gollnischs immunitet, så han kan blive retsforfulgt for at have opfordret til racehad. Jean-Luc Mélenchon Stigmatisering og tilskyndelse til had på grund af religiøse tilhørsforhold anses for at være en forbrydelse i Frankrig, og denne situation svarer til at være blevet grebet på fersk gerning. Hr. Gollnisch støttede offentligt en skandaløs pressemeddelelse. Ifølge denne pressemeddelelse er muslimer banditter. Der henvises til en "invasion og ødelæggelse af vores kulturelle værdier gennem islam". Hr. Gollnisch vil kunne fremlægge sit forsvar. En ophævelse af hans immunitet vil gøre dette muligt. Derfor stemmer jeg imod hans anmodning om at beskytte hans parlamentariske immunitet. Andreas Mölzer Jeg stemte imod ophævelsen af Bruno Gollnischs immunitet, fordi begrundelsen fra Retsudvalget, som anbefalede plenarforsamlingen at vedtage ophævelsen, var fuldstændig vilkårlig. Hvis hr. Gollnisch retsforfølges på grund af en pressemeddelelse udfærdiget af Front Nationals politiske kontor, så skal denne aktivitet naturligvis anses for at henhøre under hans EU-mandat. Argumentet om, at dette skete som en del af hans aktiviteter som medlem af regionalforsamlingen, er ikke afgørende, for EU-mandatet må ikke ses som en deltidsbeskæftigelse eller noget i den stil. Ville det samme argument blive fremført, hvis hr. Gollnisch kom med den samme erklæring under et af Parlamentets plenarmøder eller i et af sine udvalg? Pressemeddelelsens indhold som grundlag for udlevering er desuden 100 % omfattet af ytringsfriheden. Hvis politisk upopulære erklæringer nu skal danne grundlag for udleveringer, viser det endnu en gang, hvad Parlamentet mener om reelt demokrati. Maria do Céu Patrão Neves Denne betænkning vedrører ophævelsen af vores kollega hr. Gollnischs parlamentariske immunitet, efter anmodning fra en fransk offentlig anklager, for at gøre det muligt at undersøge en klage over påstået opfordring til racehad og, hvis der er grundlag herfor, retsforfølge hr. Gollnisch ved den franske ret i første instans, appelretten og kassationsretten. Ophævelsen af hr. Gollnischs immunitet vedrører en påstået opfordring til racehad som følge af en pressemeddelelse, der blev udsendt den 3. oktober 2008 af regionen Rhône-Alpes' Front National-gruppe, som hr. Gollnisch var formand for, så det angår hans rent regionale og lokale virksomhed som medlem af regionalforsamlingen for regionen Rhône-Alpes, et hverv, hvortil han blev valgt ved almindeligt direkte valg, og som er forskelligt fra hvervet som medlem af Parlamentet. Der er i efterforskningen ikke fundet bevis på fumus persecutionis, dvs. hensigt om at skade medlemmets politiske virksomhed. Jeg stemte for denne betænkning, hvori det besluttes ikke at beskytte hr. Gollnischs privilegier og immunitet og lade de kompetente retlige myndigheder beslutte - under overholdelse af alle demokratiske garantier - hvorvidt den franske lovgivning om opfordring til racehad er overtrådt, og hvilke retlige konsekvenser dette måtte få. Raül Romeva i Rueda skriftlig. - (EN) Sagen er identisk med den foregående (se, men her blev anmodningen om ophævelse af immunitet fremsat af de franske myndigheder. Luís Paulo Alves Prespa-søområdet (Prespa Park) er delt mellem Grækenland, Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien og Albanien. Det første land er medlem af EU, det andet er et kandidatland til optagelse i EU, og det tredje et potentielt kandidatland til optagelse i EU. Albanien og Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien har indgået en stabiliserings- og associeringsaftale med EU, og udvikling af en bæredygtig økonomi og grøn infrastruktur, der automatisk vil føre til jobskabelse på lokalt plan, vil skabe betydelige beskæftigelsesmuligheder og dermed bidrage til gennemførelsen af Europa 2020-strategien. Ressourceeffektivitet, bæredygtig økonomisk udvikling og naturbeskyttelse kan og skal desuden gå hånd i hånd og styrke samarbejdet med nabolandene i forbindelse med deres integration i Europa. Af alle de førnævnte årsager stemme jeg for dette udkast til aftale. Mara Bizzotto Jeg går ind for at godkende EU's deltagelse i aftalen om beskyttelse og bæredygtig udvikling af Prespa Park-området mellem Grækenland, Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien og Albanien. Det gør jeg, fordi parken er et naturområde, hvis biodiversitet samt geomorfologiske, økologiske og kulturelle betydning er af international vigtighed. Jeg støtter også målsætningerne og principperne i aftalen, som er baseret på bæredygtig anvendelse af naturressourcerne, fokus på bevaring af økosystemer og biodiversitet og forebyggelse, kontrol og nedbringelse af forureningen af vandet i Prespa-søområderne. Maria Da Graça Carvalho skriftlig. - (PT) Jeg glæder mig over medlemsstaternes indsats for at arbejde sammen med ikke-EU-lande om at gøre brugen af ressourcer mere bæredygtig. Derfor stemmer jeg for at indgå aftalen om beskyttelse og bæredygtig udvikling af Prespa Park-området, da jeg mener, den er vigtig for udviklingen af de tre lande, der deler det, nemlig Grækenland, Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien og Albanien. Jeg mener også, at denne park er vigtig for miljøet, for naturbeskyttelsen og for en lang række positive dominoeffekter, der kan opstå som følge af denne type samarbejde, ikke mindst styrkelsen af de gode forbindelser i Balkanregionen. Diogo Feio Jeg glæder mig over indgåelsen af stabiliserings- og associeringsaftalen mellem EU, Albanien og Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien, som har til formål at etablere et samarbejde mellem alle dem, der deler Prespa-søområdet, med henblik på at sikre en integreret beskyttelse af økosystemet og den bæredygtige udvikling af parken. Denne aftale bidrager til en vellykket gennemførelse af EU's vandrammedirektiv, til beskyttelse af miljøet, forbedring af den lokale befolknings levestandard og fremme af samarbejdet mellem de tre lande, Grækenland, Albanien og Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien. Dette vil styrke de gode naboskabsforbindelser mellem parterne i dette yderst følsomme område på Balkan. José Manuel Fernandes Denne henstilling vedrører udkast til Rådets afgørelse om indgåelse på Den Europæiske Unions vegne af aftalen om beskyttelse og bæredygtig udvikling af Prespa Park-området, der i 1977 blev klassificeret som sådan og med erklæringen af 2. februar 2000, som blev udstedt af Prespa-landene Grækenland, Albanien og Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien, blev udnævnt til et beskyttet grænseoverskridende område. EU er opmærksom på det presserende behov for at beskytte og sikre naturressourcerne, så det har siden starten af 1970'erne vedtaget en lovpakke, som er kulmineret i vandrammedirektivet fra 2000. Formålet med den pågældende aftale er at etablere et samarbejde mellem EU og de ovennævnte lande med henblik på at fremme den bæredygtige udvikling af området og beskytte dets økosystem, særlig via integrerede forvaltningsplaner for Prespa-vandløbsoplandet. I en tid hvor antallet af katastrofer som følge af klimaforandringer stiger, lykønsker jeg Rådet med dette projekt, og jeg ønsker at se det afsluttet så hurtigt som muligt. João Ferreira Prespa-søområdet (Prespa Park) er delt mellem Grækenland, Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien og Albanien. Det er overordentlig vigtigt at etablere et levested for bevarelse af mange sjældne og/eller endemiske planter og dyr, også som redeplads for globalt truede fugle og som et sted med en markant kulturel og traditionel arv. Aftalens formål er at etablere et samarbejde med henblik på at sikre en integreret beskyttelse af økosystemet og den bæredygtige udvikling af Prespa Park-området, herunder udvikling af integrerede forvaltningsplaner for vandløbsoplandet. For at nå dette mål har de lande, der er involveret i aftalen, forpligtet sig til at træffe de nødvendige foranstaltninger både hver for sig og i fællesskab med afsæt i principperne om suveræn lighed, territorial integritet, gensidig fordel og god tro med henblik på at forvalte Prespa-søernes vand, forebygge, kontrollere og nedbringe forureningen, beskytte og bevare biodiversiteten, beskytte jorden, sikre forsvarlig brug af naturressourcerne og bæredygtig udvikling. Derfor stemmer vi for betænkningen. Ilda Figueiredo Prespa Park, eller Prespa-vandløbsoplandet, som er delt mellem Grækenland, Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien og Albanien, er overordentlig vigtigt for at etablere et levested for bevarelse af adskillige sjældne og/eller endemiske planter og dyr, også som redeplads for globalt truede fugle og som et sted med en markant kulturel og traditionel arv. Aftalens formål er at etablere et samarbejde med henblik på at sikre en integreret beskyttelse af økosystemet og den bæredygtige udvikling af Prespa Park-området, herunder udvikling af integrerede forvaltningsplaner for vandløbsoplandet. For at nå dette mål har de lande, der er involveret i aftalen, forpligtet sig til at træffe de nødvendige foranstaltninger både hver for sig og i fællesskab med afsæt i principperne om suveræn lighed, territorial integritet, gensidig fordel og god tro med henblik på at forvalte Prespa-søernes vand, forebygge, kontrollere og nedbringe forureningen, beskytte og bevare biodiversiteten, beskytte jorden, sikre forsvarlig brug af naturressourcerne og bæredygtig udvikling. Derfor stemmer vi for betænkningen. Monika Flašíková Beňová skriftlig. - (EN) I februar 2010 underskrev Grækenland, Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien og Albanien under tilstedeværelse og med deltagelse af EU aftalen om beskyttelse og bæredygtig udvikling af Prespa Park-området. Aftalens formål er at sikre beskyttelsen af Prespa Park-området og en omfattende beskyttelse af dets økosystem. Det er ikke blot søer og deres omgivelser, som er af økologisk betydning, dette område er også unikt på grund af sin biodiversitet samt geomorfologiske, økologiske og kulturelle betydning. Det er et betydningsfuldt levested for bevarelse af adskillige sjældne dyr og planter, som redeplads for globalt truede fugle og som et område med en markant arkæologisk og traditionel arv. Det var derfor ønskværdigt at opnå Parlamentets samtykke for at sikre, at aftalen kunne vedtages. Lorenzo Fontana Prespa-vandløbsoplandet på grænsen mellem Grækenland, Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien og Albanien er et vigtigt naturområde. Den aftale, som skal underskrives af EU, vil bidrage til at nå nogle af de vigtige mål for beskyttelse af dette område, beskytte økosystemet og indføre bæredygtig brug af vedvarende energi. Derfor stemmer jeg for henstillingen. Juozas Imbrasas skriftlig. - (LT) Jeg støttede denne betænkning, fordi aftalens formål er at etablere et samarbejde med henblik på at sikre en integreret beskyttelse af økosystemet og den bæredygtige udvikling af Prespa Park-området, herunder udvikling af integrerede forvaltningsplaner for vandløbsopland i henhold til internationale og EU's standarder. Prespa-søområdet (Prespa Park-området) er delt mellem Grækenland, Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien og Albanien. Det første land er medlem af EU, det andet er et kandidatland til optagelse i EU, og det tredje et potentielt kandidatland til optagelse i EU. Albanien og Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien har også indgået en stabiliserings- og associeringsaftale med EU. Prespa Park-området er et naturområde, hvis biodiversitet og geomorfologiske, økologiske og kulturelle betydning er af international vigtighed. Det er dels et betydningsfuldt levested for bevarelse af adskillige sjældne og/eller endemiske dyr og planter, dels som redeplads for globalt truede fugle, og er et område med en markant arkæologisk og traditionel arv. Derfor underskrev disse tre lande den 2. februar 2010 aftalen om beskyttelse og bæredygtig udvikling af Prespa Park-området med deltagelse af EU, hvilket også kræver Parlamentets godkendelse. For at nå dette mål har parterne forpligtet sig til at træffe de nødvendige foranstaltninger og anvende de bedst mulige teknikker både hver for sig og i fællesskab med afsæt i principperne om suveræn lighed, territorial integritet, gensidig fordel og god tro. David Martin skriftlig. - (EN) Jeg glæder mig over denne aftale om beskyttelse og bæredygtig udvikling af Prespa Park. Prespa Park-området er et naturområde, hvis biodiversitet og geomorfologiske, økologiske og kulturelle betydning er af international vigtighed. Det er dels et betydningsfuldt levested for bevarelse af adskillige sjældne og/eller endemiske dyr og planter, dels som redeplads for globalt truede fugle, og er et område med en markant arkæologisk og traditionel arv. Willy Meyer Denne betænkning vedrører Prespa-søområdet, hvis biodiversitet og geomorfologiske, økologiske og kulturelle betydning gør det til et naturområde af international betydning. Det er dels et betydningsfuldt levested for bevarelse af adskillige eller endemiske planter og dyr, dels som redeplads for globalt truede fugle, og er et område med en værdifuld arkæologisk og traditionel arv. Derfor indgås der en aftale mellem Grækenland, Albanien og Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien, som deler dette naturområde, om at etablere et samarbejde om forvaltning af disse vandområder med henblik på at forebygge, kontrollere og nedbringe forureningen, beskytte og bevare områdets biodiversitet og beskytte jorden mod erosion, sikre forsvarlig brug af naturressourcerne og bæredygtig udvikling, forhindre indførsel af fremmede dyre- og plantearter og regulere aktiviteter, som medfører negative virkninger i området. Jeg er overbevist om, at der er behov for at øge samarbejdet mellem de involverede parter, altid med afsæt i principperne om lighed, territorial integritet og gensidig fordel, med henblik på at beskytte dette usædvanlig værdifulde område. Jeg stemmer derfor for denne aftale. Maria do Céu Patrão Neves Grundlaget for denne betænkning er udkastet til Rådets afgørelse om indgåelse af aftalen om beskyttelse og bæredygtig udvikling af Prespa Park-området - Prespa-vandløbsoplandet. EU har i mange år beskyttet sine vandområder i sin lovgivning, nemlig vandrammedirektivet fra 2000, hvori der fastsættes en målsætning for beskyttelse af alle vandområder - floder, søer, grundvand og kystfarvende - og hvori indsatsen i forbindelse med fælles vandløbsoplande samordnes på tværs af administrative og politiske grænser for at nå denne målsætning. Prespa-vandløbsoplandet er delt mellem Grækenland, Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien og Albanien. Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien er kandidatland til optagelse i EU, og Albanien er et potentielt kandidatland. Det er derfor blevet nødvendigt at etablere en international aftale for at nå målene i vandrammedirektivet og beskytte biodiversiteten og økosystemet i dette område. Jeg stemte for denne betænkning, som tidligere blev vedtaget enstemmigt af Udvalget om Miljø, Folkesundhed og Fødevaresikkerhed. Paulo Rangel Prespa-vandløbsoplandet er delt mellem Grækenland, Albanien og Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien. Som en biodiversitetskilde af ubestridelig økologisk interesse og derfor også som en naturlig klimaregulator er det værd for EU at beskytte i henhold til vandrammedirektivet (2000/60/EF). I henhold til dette direktiv er det i forbindelse med et vandløbsopland, som rækker ud over EU's territorium, nødvendigt at gennemføre en samordningsindsats mellem de involverede lande, og derfor blev aftalen om beskyttelse og bæredygtig udvikling af Prespa Park-området indgået den 2. februar 2010. Kommissionen var også involveret som repræsentant for EU. En endelig vedtagelse i Rådet kræver imidlertid Parlamentets samtykke. Af disse årsager stemte jeg for denne aftale. Raül Romeva i Rueda skriftlig. - Prespa Park-området er et naturområde, hvis biodiversitet og geomorfologiske, økologiske og kulturelle betydning er af international vigtighed. Det er dels et betydningsfuldt levested for bevarelse af adskillige sjældne og/eller endemiske dyr og planter, dels som redeplads for globalt truede fugle, og er et område med en markant arkæologisk og traditionel arv. Derfor undertegnede de tre involverede lande den 2. februar 2010 under medvirken af EU aftalen om beskyttelse og bæredygtig udvikling af Prespa Park-området. Aftalens formål er at etablere et samarbejde med henblik på at sikre en integreret beskyttelse af økosystemet og den bæredygtige udvikling af Prespa Park-området, herunder udvikling af integrerede forvaltningsplaner for vandløbsopland i henhold til internationale og EU's standarder. I henhold til artikel 218, stk. 6, litra a), i traktaten om Den Europæiske Unions funktionsmåde skal Rådet indhente Parlamentets godkendelse for at kunne indgå aftalen. Licia Ronzulli EU har i mange år beskyttet sine vandområder i sin lovgivning, hvoraf den vigtigste del er vandrammedirektivet. I tilfælde, hvor vandløbsoplandet strækker sig ud over EU's område, skal medlemsstaterne i henhold til vandrammedirektivet sørge for at etablere samordning med de tredjelande, der deler vandløbsoplandet. I tilfælde, hvor denne samordning tager form af en international aftale, skal EU deltage som en aktiv part i den udstrækning, aftalen omfatter emner, der hører ind under EU's kompetenceområde. Prespa Park-området er et naturområde, hvis biodiversitet samt geomorfologiske, økologiske og kulturelle betydning er af international vigtighed. Aftalens formål er at etablere et samarbejde med henblik på at sikre en integreret beskyttelse af økosystemet og den bæredygtige udvikling af Prespa Park-området, herunder udvikling af integrerede forvaltningsplaner for vandløbsopland i henhold til internationale og EU's standarder. Aftalen vil bidrage til en vellykket gennemførelse af vandrammedirektivet, til beskyttelse af miljøet, forbedring af den lokale befolknings levestandard og styrkelse af gode naboskabsforbindelser på Balkan, der er et yderst følsomt område. Daciana Octavia Sârbu skriftlig. - (EN) Sidste år var Kommissionen og de andre EU-institutioner inde på, at vi ikke har nået vores biodiversitetsmål. Dette er en yderst beklagelig situation, som skal ændres hurtigt og effektivt med henblik på at beskytte biodiversiteten og de uvurderlige økosystemer, den giver os. Samarbejdet med tredjelande skal fremmes så meget som muligt, da der er tale om et globalt problem, så denne aftale skal hilses varmt velkommen. Luís Paulo Alves Jeg stemmer for fru Fraga Estévez' henstilling, hvori Kommissionens bestræbelser på at få regionale fiskeriforvaltningsorganisationer (RFFO'er) til at vedtage henstillinger på grundlag af aftalen om havnestatsforanstaltninger hilses velkommen. På plenarmødet i Kommissionen for Tunfisk i Det Indiske Ocean (IOTC), som blev afholdt i marts 2010 i Busan, Sydkorea, blev der vedtaget en henstilling om havnestatsforanstaltninger, som var blevet foreslået af EU (henstilling 2010/11). EU har også fremsat lignende forslag i andre RFFO'er med henblik på at styrke og bringe de havnestatsforanstaltninger, der for øjeblikket er i kraft, i overensstemmelse med kravene i aftalen. I flere tilfælde blev disse desværre ikke vedtaget på grund af modstand fra en række lande som f.eks. visse latinamerikanske lande og små østater i Stillehavet. Som fremhævet af ordføreren opfordrer også jeg Kommissionen til fortsat at slå til lyd for vedtagelsen af disse forslag, da foranstaltningerne i aftalen kun vil bidrage effektivt til bekæmpelse af ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri), hvis og når de håndhæves internationalt på en omfattende, ensartet og gennemsigtig måde, så smuthuller, der nemt kan udnyttes af IUU-fiskere, undgås. Antonello Antinoro Jeg støttede henstillingen, fordi EU skal sende et stærkt budskab imod ulovligt, ureguleret og urapporteret fiskeri. EU er en stor international aktør i forhold til spørgsmål om fiskeriforvaltning. Derfor skal det støtte alt, hvad der vedrører håndhævelsen af internationale regler om overtrædelser. Fru Fraga Estévez glæder sig over Kommissionens bestræbelser på at få vedtaget henstillinger på grundlag af De Forenede Nationers Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisations aftale om havneforanstaltninger. I udvalget bakkede vi kraftigt op om idéen om fortsat at slå til lyd for vedtagelsen af disse forslag. Ulovligt fiskeri omfatter anmeldte skibe, der fisker efter undermålsarter, samt fiskeri af uautoriserede både i beskyttede områder eller for tæt på kystlinjer. Desværre tegner det ulovlige fiskeri sig for ca. 60 % af de produkter, der lander på vores markeder, hvilket skaber usikkerhed omkring deres kvalitet og gør dem svære at spore. Derfor mener vi, at Europa skal sætte et eksempel for alle de andre lande, der arbejder inden for denne sektor, og som ender med at have en fordel på de internationale markeder, fordi de ikke respekterer nogen af de grænser, vores fiskere får pålagt. Izaskun Bilbao Barandica Jeg stemte for fru Fragas henstilling om udkast til Rådets afgørelse om godkendelse af aftalen om havnestatsforanstaltninger, der skal forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri. Jeg stemte for, fordi indholdet af initiativet er et væsentligt bidrag til den aktuelle globale kamp mod ulovligt fiskeri. Dets indhold vil være effektivt, hvis det anvendes på en omfattende, ensartet og gennemsigtig måde. Mara Bizzotto Svindet i fiskebestandene på globalt plan og dermed ikke blot i vores egne have er gradvist ved at blive et presserende problem. Vi ved, at fiskebestandene er væsentlige, ikke blot for en betydelig del af menneskets kost, men også for hele økosystemets sundhed. Det er derfor vigtigt, at alle forvaltningsniveauer - lige fra regionerne og centralregeringerne til EU - gør alt, hvad de kan, for at indføre lovgivningsmæssige foranstaltninger og instrumenter, der kan bidrage til at beskytte fiskebestandene, hvilket er den eneste garanti for en langsigtet bæredygtighed af fiskeriaktiviteterne. Jeg stemte for denne henstilling fra Parlamentet til Rådet om, at Rådet på vegne af EU skal godkende aftalen om havnestatsforanstaltninger, der skal forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri. Hvis den bliver gennemført korrekt af de nationale organer, bliver denne internationale aftale et vigtigt instrument til at sikre en langsigtet beskyttelse og bæredygtig udnyttelse af fiskebestandene. Vilija Blinkevičiūt Jeg stemte for denne betænkning, for via den gav Parlamentet sit samtykke til godkendelsen af De Forenede Nationers Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisations aftale, som fremmer ansvarlig udnyttelse af fiskeriressourcerne og de marine økosystemer. Denne aftale indebærer specifikke instrumenter til mere effektiv bekæmpelse af ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri) i EU's territorialfarvande. Disse instrumenter indeholder de minimumsstandarder, der bør danne grundlag for landenes vedtagelse af foranstaltninger til overvågning, kontrol og inspektion af fiskerfartøjer, som sejler under fremmed flag og ønsker at benytte deres havne. Instrumenterne i aftalen kan ikke kun anvendes på fiskerfartøjer, men også på fartøjer, der udøver fiskerirelaterede aktiviteter, som f.eks. transportfartøjer, som anvendes til transport af fiskevarer. Bekæmpelse af IUU-fiskeri er en vigtig del af den fælles fiskeripolitik, og EU bør derfor bestræbe sig på at fremme internationalt samarbejde om dette anliggende ved at deltage aktivt og konstruktivt i vedtagelsen af et internationalt instrument for havnestatsforanstaltninger. Sebastian Valentin Bodu Ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri er en af de alvorligste trusler mod ressourcerne på fiskerimarkedet, hvor EU har en vigtig global position. Derfor er det helt naturligt at udarbejde en fælles fiskeripolitik på EU-plan, som har til formål at beskytte den bæredygtige udnyttelse af levende marine ressourcer. Den aftale, som Rådet foreslås at godkende, er blevet udarbejdet netop for at opfylde disse internationale krav om forebyggelse, afværgelse og standsning af ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri) via gennemførelse af effektive foranstaltninger i det land, hvor havnen er placeret. Der er tale om foranstaltninger, som, når aftalen er blevet godkendt, skal gå fra at være en frivillig model til at være en pakke af obligatoriske minimumsstandarder for havnestater med det formål at overvåge, kontrollere og inspicere fiskerfartøjer, der sejler under fremmed flag og ønsker at benytte deres havne. Det er en bonus, at det sæt foranstaltninger, hvis gennemførelse hører under havnestaternes regi, beror på et internationalt instrument. Den globale oversigt over dette IUU-fiskeri kan resultere i bedre overvågning af fiskeriaktiviteterne generelt. Det er mere omkostningseffektivt, hvad angår organisation og gennemførelse. Vito Bonsignore Jeg stemte for den tekst, der blev fremlagt af fru Fraga Estévez, som jeg gerne vil takke for det arbejde, hun har udført. Jeg mener, at EU skal bruge alle de instrumenter, det har til sin rådighed, for at forebygge og bekæmpe ulovlig handel, samtidig med at det bevarer fiskerimarkedet, som altid har været en robust søjle i den fælles fiskeripolitik. Det er derfor på høje tid, at der vedtages strenge regler, og frem for alt at disse overholdes. Skibe, der ikke overholder europæiske og internationale regler for fiskeri, skal forbydes, og der skal sikres flere oplysninger om alle skibe, som anmoder om adgang til havne. Lad os ikke glemme, at Europa - der er den tredjestørste fiskerimagt i verden - i årevis har arbejdet for at sikre, at medlemsstaterne og tredjelandene overholder reglerne, med henblik på at sikre et bæredygtigt fiskerimarked og beskytte havmiljøet mod eventuelle skader. Maria Da Graça Carvalho Jeg er enig i udkastet til Rådets afgørelse på vegne af EU om godkendelse af aftalen om havnestatsforanstaltninger, der skal forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri. Jeg mener, at effektiviteten af disse foranstaltninger er afgørende for at sikre bevarelsen og bæredygtigheden af de marine økosystemer og dermed for udnyttelsen af havene og de tilhørende industrier. For at sikre denne effektivitet er det nødvendigt, at medlemsstaterne anvender disse foranstaltninger harmonisk ved at kontrollere aflæsning af skibe, omladninger og andre aktiviteter, som udføres i deres havne. Derfor ønsker jeg at understrege betydningen af det foreslåede punkt om en mekanisme for udveksling af oplysninger, som skal underbygge denne aftale. Diogo Feio Ulovligt fiskeri er et fænomen, der er til fare for alle de foranstaltninger, som det internationale samfund og især EU har truffet for at sikre robuste og dynamiske fiskeriaktiviteter, der er afbalancerede i forhold til den nødvendige reproduktion af fiskebestandene. I 2007 blev De Forenede Nationers Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisation (FAO) enige om at udarbejde et juridisk bindende internationalt instrument for havnestatsforanstaltninger for at afværge ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri. Senere blev der i 2009 godkendt en aftale i Rom, og nu er det hensigten at godkende den på vegne af EU. I lyset af dette spørgsmåls betydning, særlig for en søfartsnation såsom Portugal, stemmer jeg for en godkendelse af denne aftale. José Manuel Fernandes I 2001 udviklede De Forenede Nationers Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisation (FAO) en international handlingsplan for at forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri. I 2005 vedtog FAO en række havnestatsforanstaltninger til bekæmpelse af fiskerfartøjers eller fisketransportfartøjers ulovlige fiskeri. Bevarelsen af naturressourcerne, særlig de marine ressourcer, er konstant aktuelt for EU, som søger at forhindre ulovligt fiskeri med alle de midler, der står til dets rådighed. Det har derfor fulgt alle de foranstaltninger, som FAO har godkendt, tæt og spillet en aktiv og konstruktiv rolle, ikke mindst i forbindelse med udarbejdelsen af den aftale, der blev godkendt på FAO's 36. konference i Rom den 18.-23. november 2009. Jeg er enig med ordføreren, for så vidt angår opfordringen til Kommissionen til ikke blot at indgå denne aftale, men også til fortsat at slå til lyd for vedtagelsen af de planlagte foranstaltninger over for internationale agenturer, særlig FAO. João Ferreira Denne aftale blev godkendt på De Forenede Nationers Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisations (FAO) 36. konference i Rom i november 2009 som afrunding på en forhandlingsproces, der efterfulgte et sæt andre aftaler og adfærdskodekser, som var blevet vedtaget i løbet af de sidste to årtier under FAO. Ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri) udgør en global trussel mod den bæredygtige udnyttelse af levende marine ressourcer. Derfor skal kampen mod IUU-fiskeri udgøre et centralt element i enhver fiskeripolitik samt i den internationale fiskeriforvaltning i kompetente fora. Formålet med denne aftale er at forebygge, afværge og standse IUU-fiskeri ved at gennemføre effektive havnestatsforanstaltninger og derved sikre, at de levende marine ressourcer og marine økosystemer bevares og udnyttes bæredygtigt på lang sigt. Erfaringen viser det gode og omkostningseffektive forhold mellem havnestatsforanstaltningerne og den afgørende rolle, som disse spiller i sammenhæng med andre instrumenter i bekæmpelsen af IUU-fiskeri. Denne aftale støtter også en udvidet definition af IUU-fiskeri med henblik på at medtage en lang række uregulerede fiskeriaktiviteter. Derfor stemte vi for betænkningen. Ilda Figueiredo Denne aftale blev godkendt på De Forenede Nationers Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisations (FAO) 36. konference i Rom i november 2009 som afrunding på en forhandlingsproces, der efterfulgte et sæt andre aftaler og adfærdskodekser, som var blevet vedtaget i løbet af de sidste to årtier under FAO. Ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri) udgør en global trussel mod den bæredygtige udnyttelse af levende marine ressourcer. Derfor skal kampen mod IUU-fiskeri udgøre et centralt element i enhver fiskeripolitik samt i den internationale fiskeriforvaltning i kompetente fora. Formålet med denne aftale er at forebygge, afværge og standse IUU-fiskeri ved at gennemføre effektive havnestatsforanstaltninger og derved sikre, at de levende marine ressourcer og marine økosystemer bevares og udnyttes bæredygtigt på lang sigt. Erfaringen viser det gode og omkostningseffektive forhold mellem havnestatsforanstaltningerne og den afgørende rolle, som disse spiller i sammenhæng med andre instrumenter i bekæmpelsen af IUU-fiskeri. Derfor stemte vi for betænkningen. Monika Flašíková Beňová skriftlig. - (EN) I november 2009 godkendte FAO på sin konference aftalen om havnestatsforanstaltninger, der skal forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri, som kan bidrage til at minimere denne type fiskeri og sikre, at de levende marine ressourcer og marine økosystemer bevares og udnyttes bæredygtigt på lang sigt. Da EU er en af de vigtigste repræsentanter for det internationale fiskeri og et af de vigtigste globale markeder for fiskevarer, er det hensigtsmæssigt og passende, at de europæiske institutioner fremmer vedtagelsen af sådanne forslag. Pat the Cope Gallagher Formålet med FAO's konference, som denne afgørelse vedrører, er at forebygge, afværge og standse ulovligt, ureguleret og urapporteret fiskeri (IUU-fiskeri) via effektive havnestatsforanstaltninger. "Havnestatsforanstaltninger" er i bund og grund de foranstaltninger, som kyststater kan anvende på fartøjer, der ikke har tilladelse til at føre deres flag i havnen eller anmoder om tilladelse til at anløbe en havn. Juozas Imbrasas skriftlig. - (LT) Jeg stemte for dette dokument, fordi aftalens formål er at forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri) via gennemførelse af effektive havnestatsforanstaltninger og derved sikre, at de levende marine ressourcer og marine økosystemer bevares og udnyttes bæredygtigt på lang sigt. Aftalen vil blive anvendt af parterne i deres egenskab af havnestater på fartøjer, som ikke har tilladelse til at føre deres flag, når de anmoder om tilladelse til at anløbe en havn, eller når de ligger i havn. Den omfatter ikke kun fiskerfartøjer, men også fartøjer, der udøver fiskerirelaterede aktiviteter, som f.eks. transportfartøjer, der anvendes til transport af fiskevarer. Den indeholder desuden en bred definition af IUU-fiskeri med henblik på at dække et bredt udsnit af uregulerede fiskeriaktiviteter. I bilagene, der udgør en integreret del af aftalen, fastlægges det, hvilke oplysninger et fartøj skal levere, inden det anløber parternes havne, samt retningslinjerne for inspektionsprocedurer, håndtering af inspektionsresultater, informationssystemer og uddannelseskrav. Parterne bør samarbejde om at indføre en relevant mekanisme for udveksling af oplysninger, om muligt koordineret af FAO, sammen med andre relevante multilaterale og mellemstatslige initiativer, og om at lette udvekslingen af oplysninger med eksisterende databaser, der er relevante for denne aftale. Jarosław Kalinowski Ifølge videnskabelige prognoser vil det i midten af det 21. århundrede være almindeligt, at jordens have og oceaner er tomme som følge af vores ukloge forvaltning af naturressourcerne i form af fisk og skaldyr. På trods af de restriktioner og forbud, som er blevet indført, finder der en masse ulovligt fiskeri sted eller endda fiskeri, der kan anses for at være udplyndring. Det er derfor nødvendigt at øge overvågningen for at forhindre ødelæggelsen af marine økosystemer og en efterfølgende økologisk katastrofe. En rationel fiskeripolitik er særlig vigtig i lyset af fødevarekrisen, en trussel, vi står over for, samtidig med at menneskeheden vokser. Som det største marked for sådanne varer bør EU derfor støtte foranstaltninger, som er rettet mod at forhindre overtrædelser af fiskerilovgivningen. David Martin skriftlig. - (EN) Jeg glæder mig over denne aftale, hvis formål er at forebygge, afværge og standse IUU-fiskeri ved at gennemføre effektive havnestatsforanstaltninger og derved sikre, at de levende marine ressourcer og marine økosystemer bevares og udnyttes bæredygtigt på lang sigt. Willy Meyer Jeg stemte for denne betænkning om aftalen om havnestatsforanstaltninger, der skal forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri, fordi jeg mener, at denne type fiskeri udgør en alvorlig global trussel mod levende marine ressourcer. Markedet er umætteligt, og naturressourcerne udpines. Vi skal begrænse industrielle, udplyndrende fiskeriteknikker. Udpiningen af fiskebestandene er et miljøproblem, men også et socialt problem. Derfor glæder jeg mig over denne positive betænkning om den aftale, der blev godkendt på De Forenede Nationers Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisations (FAO) 36. konference, som afslutter en lang forhandlingsperiode, der allerede havde medført godkendelsen af en række adfærdskodekser. Jeg mener, at bekæmpelse af ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri skal være et centralt element i enhver fiskeripolitik, som lever op til sit navn. Derfor stemmer jeg for denne betænkning om en aftale, hvis fastsatte mål er at forebygge, afværge og standse ulovligt fiskeri ved at anvende effektive foranstaltninger i havnestater og på den måde muliggøre, at de marine økosystemer bevares og udnyttes rationelt og bæredygtigt på lang sigt. Alexander Mirsky skriftlig. - (EN) Jeg ved, at formålet med denne aftale er at forebygge, afværge og standse IUU-fiskeri ved at gennemføre effektive havnestatsforanstaltninger og derved sikre, at de levende marine ressourcer og marine økosystemer bevares og udnyttes bæredygtigt på lang sigt. Per 31. januar 2011 har 23 FAO-medlemmer undertegnet aftalen, og to tiltrædelsesinstrumenter er blevet deponeret. Eftersom EU er en vigtig aktør i internationalt fiskeri og et af de største globale markeder for fiskevarer, foreslår ordføreren, at Parlamentet giver sit samtykke til at indgå aftalen og ansporer og støtter Kommissionen i fortsat at slå til lyd for vedtagelsen af disse forslag. Jeg stemte for. Maria do Céu Patrão Neves Formålet med denne aftale er at forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri) ved at gennemføre effektive havnestatsforanstaltninger og derved sikre, at de levende marine ressourcer og marine økosystemer bevares og udnyttes bæredygtigt på lang sigt, herunder ikke blot fiskerfartøjer, men også fartøjer, der f.eks. anvendes til transport af fiskevarer. Den støtter også en udvidet definition af IUU-fiskeri med henblik på at medtage en lang række uregulerede fiskeriaktiviteter. Denne aftale er en del af den internationale handlingsplan for at forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri, der er udviklet af De Forenede Nationers Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisation (FAO) som en del af FN's adfærdskodeks for ansvarligt fiskeri. Eftersom IUU-fiskeri er en af de største plager i den nuværende fiskeindustri, er denne aftale særlig vigtig, især i en tid, hvor EU arbejder på den nye fælles fiskeripolitik (FFP). Derfor stemte jeg for denne betænkning. Phil Prendergast skriftlig. - (EN) Jeg glæder mig over godkendelsen af aftalen om havnestatsforanstaltninger, der skal forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (aftalen). Aftalen er vigtigt redskab for at sikre, at EU er godt rustet til at bekæmpe ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri) i vores farvande. Irland, og især Sydirland, har en velfungerende fiskeindustri, og denne aftale skal bidrage til bekæmpelsen af IUU-fiskeri som en af de alvorligste globale trusler mod en bæredygtig udnyttelse af levende marine ressourcer. Det er utrolig vigtigt, at EU har deltaget i denne proces lige fra starten og har spillet en aktiv og konstruktiv rolle i udarbejdelsen af aftalen, idet bekæmpelsen af IUU-fiskeri er en væsentlig del af den fælles fiskeripolitik. Paulo Rangel Ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri udgør en alvorlig forhindring for den bæredygtige udvikling, da det kan påvirke "levende marine ressourcer". Aftalen om havnestatsforanstaltninger, der skal forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri, er blevet indgået inden for rammerne af De Forenede Nationers Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisation (FAO), og den kræver Parlamentets godkendelse for at blive permanent bindende for EU, så jeg stemte for en indgåelse af aftalen, da den er et centralt element i den fælles fiskeripolitik. Frédérique Ries Ved at vedtage fru Fraga Estévez' betænkning ved frokosttid i dag har Parlamentet godkendt, at EU indgår en bindende international aftale om bekæmpelse af ulovligt fiskeri, og derved også vist engagement i ansvarligt fiskeri. Det er værd at minde os selv om, at ulovligt fiskeri stadig er en af de største trusler mod bæredygtig udnyttelse af havets biologiske ressourcer og er en lige så stor trussel som intensivt fiskeri. Det er et afgørende mål for EU at bekæmpe denne type fiskeri, som nedbryder havets biologiske ressourcer og økosystemer. Kommissær Damanakis nylige bekendtgørelse af et nyt fiskerikontrolsystem, som betyder, at fisk kan spores fra deres fangststed til middagsbordet, er opmuntrende. Indførelsen af et nyt pointsystem (som lægger op til ophævelse af en licens) den 1. januar 2012 er særlig vigtig. Dette system har til formål at sikre, at alvorlige overtrædelser behandles på samme måde i form af afskrækkende bøder, som er minimum fem gange markedsværdien af de ulovligt fangede fisk. Dette sporbarhedssystem er sammen med kontrol- og sanktionsbeføjelser for inspektører på hele EU's område et afgørende instrument til begrænsning af ulovligt fiskeri. Raül Romeva i Rueda skriftlig. - (EN) Ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri) er fortsat en af de mest alvorlige globale trusler mod den bæredygtige udnyttelse af levende marine ressourcer. Bekæmpelse af IUU-fiskeri er en vigtig del af den fælles fiskeripolitik, og EU bør bestræbe sig på at fremme internationalt samarbejde om dette anliggende ved at deltage aktivt og konstruktivt i vedtagelsen af et internationalt instrument for havnestatsforanstaltninger. EU er medlem af De Forenede Nationers Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisation og af 13 regionale fiskeriforvaltningsorganisationer (RFFO'er). Havnestatsforanstaltninger vedtaget af RFFO'er er blevet gennemført via EU-lovgivningen, som også indeholder omfattende bestemmelser om adgang til havnetjenester, landinger og omladninger af fiskevarer via fartøjer fra tredjelande i EU-havne og samarbejds- og hjælpeforanstaltninger mellem EU og tredjelande. Licia Ronzulli skriftlig. (IT) Ulovligt fiskeri er en af de mest alvorlige globale trusler mod den bæredygtige udnyttelse af levende marine ressourcer. Bekæmpelse af denne form for udnyttelse er en vigtig del af den fælles fiskeripolitik, og EU bør derfor bestræbe sig på at fremme internationalt samarbejde om dette anliggende ved at deltage aktivt og konstruktivt i vedtagelsen af et internationalt instrument for havnestatsforanstaltninger. I 2001 udviklede Levnedsmiddel- og Landbrugsorganisationen en international handlingsplan for at forebygge, afværge og standse ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri. Handlingsplanen anvendte en helhedstilgang ved at udvikle foranstaltninger, der skal gennemføres af flag-, kyst- og havnestater. Formålet med det dokument, der er blevet vedtaget i dag, er at forebygge, afværge og standse ulovligt fiskeri ved at gennemføre effektive havnestatsforanstaltninger og derved sikre, at de levende marine ressourcer og marine økosystemer bevares og udnyttes bæredygtigt på lang sigt. Daciana Octavia Sârbu skriftlig. - (EN) Havnestatsforanstaltninger er et vigtigt instrument i bekæmpelsen af ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri). IUU-fiskeri er en international forbrydelse, som skader vores marine økosystemer, truer vores fødevaresikkerhed og ødelægger levebrødet for dem i den lovlige fiskeindustri. Vores foranstaltninger imod IUU-fiskeri skal imidlertid ikke blot omfatte havnestatsforanstaltninger. Vi skal også slå til lyd for at afslutte brugen af "bekvemmelighedsflag", som ofte gør det muligt for fartøjer at foretage ulovlige aktiviteter under straffrihed. Et globalt register over fiskerfartøjer kunne også være et vigtigt skridt ligesom sporbarhed af fiskevarer. Nuno Teixeira Forebyggelse, afværgelse og standsning af ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri (IUU-fiskeri er en grundlæggende prioritet for, at den fælles fiskeripolitik (FFP) kan blive en succes. Formålet med denne aftale er at forebygge, afværge og standse IUU-fiskeri ved at gennemføre effektive havnestatsforanstaltninger og derved sikre, at de levende marine ressourcer og marine økosystemer bevares og udnyttes bæredygtigt på lang sigt. IUU-fiskeri er fortsat en af de alvorligste globale trusler mod en bæredygtig udnyttelse af de levende marine ressourcer, og EU har spillet en aktiv og konstruktiv rolle i udarbejdelsen af dette udkast til aftale. Via den facilitet vedrørende havnestatsforanstaltninger, som er omfattet af det internationale instrument, skal parterne, hvis de har tilstrækkeligt bevis for, at et fartøj, der ønsker at anløbe deres havne, har udøvet IUU-fiskeri eller fiskerirelaterede aktiviteter, nægte det pågældende fartøj at anløbe deres havne. Set i lyset heraf anser jeg denne aftale for at være et vigtigt bidrag til den aktuelle internationale bekæmpelse af IUU-fiskeri, og jeg stemmer for en godkendelse heraf. Viktor Uspaskich skriftlig. - (LT) Selv om Litauen er et lille land, spiller fiskeindustrien en vigtig økonomisk og social rolle for de små samfund i mit land. Ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri er en stor trussel for bæredygtigheden af fiskeriet i Litauen. Fiskebestandene går til spilde, havmiljøet bliver ødelagt, og ærlige fiskere befinder sig i en ubehagelig position. Bare i Østersøen er 3 800 job truet på grund af ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri. Ifølge miljøgruppen PEW koster urapporteret fiskeri litauiske fiskere over 1,1 mio. EUR hvert år. Dette er et enormt beløb i betragtning af mit lands størrelse og af, at disse problemer kan undgås. Ureguleret fiskeri er særlig ødelæggende for torskefiskeriet i Østersøen, som allerede er ringe stillet. Torsk er den mest værdifulde fisk i Østersøen, og størstedelen af de litauiske fiskere er afhængige af torskebestandene. Vores torskefiskere står imidlertid over for ulovlige, urapporterede og uregulerede fangster i en størrelsesorden på 40 % over de officielle fangster. Hvis der blev sat en stopper for ulovligt, urapporteret og ureguleret fiskeri, kunne torskefiskeriet i Østersøen komme på fode igen. Hvis det skal ske, skal vi imidlertid udfylde de huller, der gør det muligt for illegale aktører at drage fordel af deres aktiviteter. Vi skal pålægge lovovertræderne strengere sanktioner. Luís Paulo Alves Millioner af europæere gør brug af det indre marked og retten til at bo, arbejde og rejse overalt i EU. EU har en lovgivning, der giver mulighed for grænseoverskridende krav og gensidig anerkendelse af nationale domstoles domme. Men at opnå dom er kun en del af processen. Borgere og virksomheder skal have ret til at få deres domme effektivt fuldbyrdet. En nødvendig komponent af effektiv fuldbyrdelse er, at domstole som en midlertidig foranstaltning skal være i stand til at handle hurtigt for at forlange offentliggørelse af en skyldners aktiver og indefryse dem. Uden en sådan foranstaltning kan lyssky erhvervsdrivende og andre skyldnere unddrage sig deres ansvar ved ganske enkelt at flytte deres aktiver til en anden jurisdiktion, hvorved kreditoren nægtes effektiv håndhævelse af dommen i det indre marked. Borgere eller små virksomheder vil have brugt både penge og tid på at sikre en retsafgørelse blot for at være nødt til at kontakte en anden medlemsstats domstole uden garanti for succes eller retfærdighed. Det fremgår derfor af denne betænkning, at der er behov for en effektiv ordning til indefrysning og offentliggørelse af skyldneres aktiver, og derfor stemmer jeg for den. Alfredo Antoniozzi Det indre marked er uden tvivl det vigtigste instrument, som EU har til at fremme væksten efter den seneste finanskrise. De millioner af borgere og virksomheder, der høster fordelene af det indre marked, skal kunne gøre brug af deres rettigheder og rejse, arbejde og bo overalt i Europa. Derfor skal de også have adgang til effektive retsmidler, i tilfælde af at de har et krav mod en anden borger eller virksomhed, som skader disse rettigheder. I dag har EU instrumenter, der giver mulighed for grænseoverskridende krav og gensidig anerkendelse af nationale domstoles domme. Den faktiske ret til at få domme fuldbyrdet mangler imidlertid stadig. Den bedste måde at udfylde disse huller er at etablere en effektiv ordning til indefrysning og offentliggørelse af skyldneres aktiver og forstærke samarbejdet mellem medlemsstaternes retshåndhævende myndigheder. Derfor stemte jeg for fru McCarthys betænkning. Raffaele Baldassarre En nødvendig komponent af effektiv fuldbyrdelse er, at domstole som en midlertidig foranstaltning skal være i stand til at handle hurtigt for at forlange offentliggørelse af en skyldners aktiver og indefryse dem. Uden en sådan foranstaltning kan lyssky erhvervsdrivende og andre skyldnere unddrage sig deres ansvar ved ganske enkelt at flytte deres aktiver til en anden jurisdiktion, hvorved kreditoren nægtes effektiv håndhævelse af dommen i det indre marked. Derfor skal vi etablere en reel 28. ordning, og her tænker jeg på en yderligere, selvstændig europæisk beskyttelsesmekanisme på linje med dem, der er tilgængelige ved de nationale domstole. Denne forebyggende foranstaltning vil også virke afskrækkende i forhold til forsinkede betalinger og vil gennemtvinge en offentliggørelse af aktiver i grænseoverskridende sager. Sebastian Valentin Bodu Denne betænkning er vigtig, for så vidt angår en udvidelse af det indre marked til grænseoverskridende forfinansiering. For øjeblikket blokeres denne aktivitet delvist, fordi kreditorerne i én medlemsstat kun modstræbende bevilger lån til skyldnere, som bor i en anden medlemsstat. Et specifikt eksempel herpå er en borger i én medlemsstat, som ønsker at optage et realkreditlån i en bank i en anden medlemsstat. For øjeblikket er denne transaktion ikke mulig, hvilket betyder, at forbrugere faktisk ikke har ret til at købe varer (bankydelser i dette tilfælde) fra alle EU-medlemsstater. Årsagen til, at en bank nægter at yde realkreditlån til andre end borgerne i den samme medlemsstat (selv om den pågældende bank er multinational og repræsenteret af datterselskaber eller filialer i en række medlemsstater), er, at banken i tilfælde af misligholdelse af lånet er forpligtet til at gå videre med en tvangsfuldbyrdelse i overensstemmelse med lex rei sitae (loven i det land, hvor den ejendom, som udlånsbanken har ydet realkreditlån i forbindelse med, er placeret) og ikke loven i det land, hvor kreditoren har hjemsted. Hvis der indføres en 28. ordning i overensstemmelse med denne betænkning, fremmer det de grænseoverskridende kredittransaktioner. Philippe Boulland Succesraten i forhold til at inddrive ikkeindfriet gæld er yderst lav. Overførslen af skyldnerens aktiver til et andet land er blevet et stort problem for mange kreditorer. En forordning i form af fritstående retsmidler, som gør det muligt at afgive kendelse om midlertidige foranstaltninger før, under og efter hovedsagen, vil være et betydeligt fremskridt for de europæiske borgere i kampen mod disse uærlige skyldnere. Størstedelen af de europæiske borgere er arbejdstagere, og i disse økonomiske krisetider involveres de alt for ofte i insolvenssager, da de virksomheder, som de arbejder for, går konkurs. Som skyggeordfører for fru Girlings forslag til beslutning om insolvenssager mener jeg, at der er behov for, at arbejdstagerne i højere grad er omfattet af juridisk beskyttelse og retssikkerhed, som skal harmoniseres, og frem for alt effektive retsmidler. Jeg foreslår, at når der indledes hovedsager om insolvens mod en arbejdsgiver, som skylder penge, så skal modtageren inden for en periode på seks måneder kunne anmode om en kendelse for bevarelse af aktiver, med tilbagevirkende kraft, hvis virksomheden har truffet foranstaltninger til at flytte sine midler. Jan Březina skriftlig. - (CS) Jeg er enig i, at den europæiske kendelse for bevarelse af aktiver (European order for the preservation of assets - EOPA) og den europæiske kendelse for offentliggørelse af aktiver (European order for the disclosure of assets - EODA) skal være fritstående korrigerende ressourcer, der supplerer de ressourcer, som er tilgængelige i henhold til den nationale lovgivning, og kun skal anvendes i grænseoverskridende sager. Tildelingen af en EOPA bør fuldt ud bero på den nationale domstols skøn. Bevisbyrden bør endvidere påhvile sagsøgeren, som bør fremlægge bevis for, at der er tale om en god prima facie-sag (fumus boni juris), og at sagen er uopsættelig (periculum in mora). Disse kriterier skal vurderes af de nationale domstole på basis af Domstolens eksisterende retspraksis. Retsvirkningerne af en EOPA skal begrænses til indefrysning af bankkonti og midlertidig indefrysning af bankindeståender og bør ikke give kreditor nogen form for ejerskab af skyldnerens aktiver. Det bør endvidere overvejes, om kendelsen kunne omfatte andre slags aktiver såsom fast ejendom eller fremtidige aktiver (et krav, der snart skal udbetales, eller en arv). Cristian Silviu Buşoi Et meget stort antal virksomheder i EU gennemfører deres aktiviteter i det indre marked, mens de europæiske borgere har ret til at bo, arbejde og rejse frit i hele EU. Som vi også påpegede, da vi drøftede akten for det indre marked, der har til formål at uddybe det indre marked og fremme grænseoverskridende transaktioner, herunder e-handel, har vi brug for garantier for at kunne inddrive grænseoverskridende gæld. Jeg støtter fuldt ud opfordringen til Kommissionen i denne betænkning til at fremsætte forslag om mere effektive instrumenter til gennemførelse af lovgivningen, til at supplere den allerede eksisterende lovgivning for behandling af grænseoverskridende krav såsom Bruxelles I-forordningen eller småkravsproceduren. Domstolene skal være i stand til at reagere hurtigt og indefryse en skyldners eller påstået skyldners aktiver, dog ikke i ethvert tilfælde. Vi skal finde balancen mellem at beskytte kreditorerne og beskytte skyldnerne, så vi undgår vilkårlige situationer. Muligheden for at få tildelt en EOPA uden varsel og forudgående høring af den relevante part er en krænkelse af skyldnerens rettigheder og strider imod Domstolens retspraksis. Betænkningen tilvejebringer derfor ikke den nødvendige balance, da der er brug for bedre beskyttelse af skyldnernes rettigheder. Alain Cadec Jeg stemte for fru McCarthys betænkning, hvori Kommissionen anmodes om at fremsætte forslag til en europæisk kendelse for bevarelse af aktiver og en europæisk kendelse for offentliggørelse af aktiver. Begge instrumenter bør være fritstående retsmidler i tillæg til dem, der findes i henhold til national ret. Maria Da Graça Carvalho Der er behov for en effektiv ordning til at forhindre situationer med manglende betaling og uddele sanktioner i forbindelse med disse, når de finder sted mellem statsborgere, hvis aktiver befinder sig i forskellige lande, for ellers bringer den frie bevægelighed for personer, varer, tjenester og kapital i EU den europæiske befolknings retssikkerhed i fare. Derfor glæder jeg mig over og støtter henstillingerne til Kommissionen om de foreløbige foranstaltninger til indefrysning og offentliggørelse af skyldneres aktiver i grænseoverskridende sager. Marielle De Sarnez Forsinkede betalinger og ikkeindfriet gæld er både til skade for virksomhederne og forbrugerne. Selv når domstolene har truffet en retsafgørelse, er det i praksis ofte svært for kreditorer at inddrive gæld, hvis der ikke findes oplysninger om, hvor skyldneren og dennes aktiver befinder sig. Det er endnu mere svært, hvis skyldneren er hjemmehørende i en anden medlemsstat. For øjeblikket er den grænseoverskridende gæld, som det er lykkedes at inddrive, særlig lav, og omkostningerne til grænseoverskridende gældsinddrivelse kan være en hindring og afskrække parterne fra at involvere sig i en retssag. Det er på tide, at vi forenkler og fremskynder inddrivelsesproceduren. For at forbedre gældsinddrivelsen i EU og derved beskytte forbrugerne mere effektivt og opmuntre til handel mellem medlemsstaterne skal Kommissionen fremsætte forslag til ny lovgivning om indefrysning og gennemsigtighed af skyldneres aktiver. Edite Estrela Jeg stemte for denne betænkning, for den omfatter en lang række foranstaltninger, som vil bidrage til at forhindre lyssky erhvervsdrivende og andre skyldnere i at unddrage sig deres ansvar ved at flytte deres aktiver til en anden jurisdiktion, hvorved kreditoren nægtes effektiv håndhævelse af dommen i det indre marked. Diogo Feio Dengang Stockholmprogrammet blev vedtaget, blev Kommissionen bedt om at fremsætte specifikke forslag om et enkelt og selvstændigt europæisk system for udlæg i og andre former for foreløbig sikring af bankindeståender. Den nuværende EU-lovgivning giver mulighed for grænseoverskridende krav og gensidig anerkendelse af nationale domstoles domme, men mangler stadig at sikre, at dommene bliver effektivt fuldbyrdet. Derfor og efter Parlamentets vedtagelse af forskellige beslutninger, som understøtter denne idé, anmoder ordføreren i denne initiativbetænkning Kommissionen om at indføre to instrumenter - en europæisk kendelse for bevarelse af aktiver (European order for the preservation of assets - EOPA) og en europæisk kendelse for offentliggørelse af aktiver (European order for the disclosure of assets - EODA) - som skal gennemføres i national lovgivning, og som kun skal vedrøre grænseoverskridende sager. Disse instrumenter har til formål at sikre, at domstolene kan gennemføre foranstaltninger hurtigt og gøre det muligt at indefryse skyldneres aktiver og forhindre dem i at flytte eller overføre deres aktiver. Derfor lykønsker jeg ordføreren, og jeg mener, at der er tale om nødvendige foranstaltninger, som sikrer større retssikkerhed og sikkerhed, og som sikrer et bedre fungerende indre marked. José Manuel Fernandes Opportunismen og grådigheden hos visse borgere og forretningsfolk får dem til at udnytte den frie bevægelighed for personer og varer i hele EU til at skade tredjeparter. På trods af nuværende regler såsom Bruxelles I-forordningen, det europæiske tvangsfuldbyrdelsesdokument, småkravsproceduren og betalingspåkravsproceduren er det ikke altid muligt - og slet ikke i en fart - at opnå en effektiv håndhævelse af en retsafgørelse i det indre marked. Denne betænkning, som indeholder en række henstillinger til Kommissionen vedrørende de fremsatte forslag om indefrysning og offentliggørelse af skyldneres aktiver i grænseoverskridende sager, fortjener min fulde støtte, og jeg håber, at vi i juni har et specifikt forslag med de foranstaltninger, der skal vedtages i denne sammenhæng. João Ferreira Vi anerkender behovet for at beskytte forbrugerrettighederne på EU's indre marked, særlig hos dem, der er mest sårbare. EU har for øjeblikket allerede lovgivning, der giver mulighed for grænseoverskridende krav og gensidig anerkendelse af nationale domstoles domme, herunder Bruxelles I-forordningen, det europæiske tvangsfuldbyrdelsesdokument, småkravsproceduren og betalingspåkravsproceduren. Men at opnå dom er kun én del af processen. Formålet med denne betænkning er, at borgere og virksomheder skal have ret til at få deres domme effektivt fuldbyrdet. En nødvendig komponent af effektiv fuldbyrdelse er, at domstole som en midlertidig foranstaltning skal være i stand til at handle hurtigt for at forlange offentliggørelse af en skyldners aktiver og indefryse dem. Der er behov for denne foranstaltning for at sikre den enkeltes og de små og mellemstore virksomheders rettigheder. Dette bringer naturligvis ikke vores modstand mod og forbehold over for de grundlæggende aspekter af det indre marked, dets karakter, målsætninger og virkning til ophør. Ilda Figueiredo I det indre marked, som EU har oprettet, bliver det i stigende grad nødvendigt at beskytte forbrugernes rettigheder, særlig hos dem, der ikke har tilstrækkelige ressourcer. EU har en lovgivning, der giver mulighed for grænseoverskridende krav og gensidig anerkendelse af nationale domstoles domme, herunder Bruxelles I-forordningen, det europæiske tvangsfuldbyrdelsesdokument, småkravsproceduren og betalingspåkravsproceduren. Men at opnå dom er kun én del af processen. Ordførerens formål med denne betænkning er, at borgere og virksomheder skal have ret til at få deres domme effektivt fuldbyrdet. En nødvendig komponent af effektiv fuldbyrdelse er, at domstole som en midlertidig foranstaltning skal være i stand til at handle hurtigt for at forlange offentliggørelse af en skyldners aktiver og indefryse dem. Uden en sådan foranstaltning kan lyssky erhvervsdrivende og andre skyldnere unddrage sig deres ansvar ved ganske enkelt at flytte deres aktiver til en anden jurisdiktion, hvorved kreditoren nægtes effektiv håndhævelse af dommen i det indre marked. Borgere eller små virksomheder vil have brugt både penge og tid på at sikre en retsafgørelse blot for at være nødt til at kontakte en anden medlemsstats domstole uden garanti for succes eller retfærdighed. Juozas Imbrasas skriftlig. - (LT) Jeg stemte for dette dokument, fordi EU har en lovgivning, der giver mulighed for grænseoverskridende krav og gensidig anerkendelse af nationale domstoles domme, herunder Bruxelles I-forordningen, det europæiske tvangsfuldbyrdelsesdokument, småkravsproceduren og betalingspåkravsproceduren. Men at opnå dom er kun én del af processen - borgere og virksomheder skal have ret til at få deres domme effektivt fuldbyrdet. En nødvendig komponent af effektiv fuldbyrdelse er, at domstole som en midlertidig foranstaltning skal være i stand til at handle hurtigt for at forlange offentliggørelse af en skyldners aktiver og indefryse dem. Uden en sådan foranstaltning kan lyssky erhvervsdrivende og andre skyldnere unddrage sig deres ansvar ved ganske enkelt at flytte deres aktiver til en anden jurisdiktion, hvorved kreditoren nægtes effektiv håndhævelse af dommen i det indre marked. De europæiske institutioner har henledt opmærksomheden på, at der er behov for en effektiv ordning til indefrysning og offentliggørelse af skyldneres aktiver. Edvard Kožušník skriftlig. - (CS) Jeg går personligt ind for, at den europæiske kendelse for bevarelse af aktiver og den europæiske kendelse for offentliggørelse af aktiver bliver en del af EU-lovgivningen. Dette gælder især på baggrund af den lovgivningsmæssige udvikling i de seneste år, hvor foranstaltninger såsom det europæiske tvangsfuldbyrdelsesdokument, småkravsproceduren og betalingspåkravsproceduren blev gennemført i EU-lovgivningen, for disse foranstaltninger kan ikke realiseres fuldt ud uden en gennemførelse af den europæiske kendelse for bevarelse af aktiver og den europæiske kendelse for offentliggørelse af aktiver. Selv om jeg støtter opfordringen til Kommissionen om at fremsætte et forslag til lovgivningsmæssige ændringer af begge foranstaltninger, betyder det ikke, at jeg automatisk støtter Kommissionens forslag. Når jeg vurderer dette forslag, vil jeg frem for alt lægge vægt på dets specifikke form, hvori det understreges, at det udelukkende anvendes i grænseoverskridende sager, og at jurisdiktionen samt begrænsningerne for udøvelsen af disse foranstaltninger kun gælder i sager, hvor det er absolut nødvendigt. David Martin skriftlig. - (EN) Jeg glæder mig over denne betænkning, som, hvis den bliver gennemført af Kommissionen, skal hjælpe ofre for svindel. Den nuværende juridiske struktur beskytter svindleren og efterlader ofret i et morads af papirarbejde og dyre retssager. Disse forslag vil vende denne uretfærdige situation og give ofrene en bedre chance for at få deres penge tilbage. Jean-Luc Mélenchon Denne betænkning vedrører problemet med bankernes garantier for tilbagebetaling af gæld. Bankerne udnytter prioriterede rentesatser til at sikre deres profit. De pålægger imidlertid fortsat uforholdsmæssigt høje renter på medlemsstaternes og borgernes gæld. Der er et presserende behov for at redde de borgere og stater, som er ofre for bankerne, ikke omvendt. Jeg stemmer imod denne betænkning. Willy Meyer I den nuværende situation på EU's indre marked er det stadig vigtigere at beskytte forbrugernes rettigheder, især hos dem, der er mindre velstillede. EU's lovgivning giver mulighed for grænseoverskridende krav og gensidig anerkendelse af nationale domstoles domme, men den nuværende procedure for grænseoverskridende gældsinddrivelse er vanskelig og uoverkommeligt dyr. Formålet med betænkningen med henstillinger om foreløbige foranstaltninger til indefrysning og offentliggørelse af skyldneres aktiver i grænseoverskridende sager er, at de europæiske borgere og virksomheder skal have ret til at få disse domme fuldbyrdet. Manglen på denne type foranstaltninger sender et signal om straffrihed til genstridige skyldnere og gør det lettere for lyssky erhvervsdrivende at unddrage sig deres ansvar, eftersom de bare kan flytte deres aktiver til en anden jurisdiktion for at undgå, at en dom fuldbyrdes. Dette tvinger medlemsstaterne til at gå til en anden medlemsstats domstole uden garanti for, at denne dyre proces vil få et gunstigt resultat. Jeg har derfor ikke kunnet stemme imod denne betænkning, som omfatter foranstaltninger til beskyttelse af disse rettigheder. Georgios Papanikolaou Fri handel og et velfungerende indre marked i EU er forbundet med rettigheder og forpligtelser. En af borgernes grundlæggende rettigheder er egnede retsmidler i tilfælde af, at de har et krav mod en person eller en virksomhed, som er skyld i, at de har lidt et tab. Derudover skal vi sikre, at alle retsafgørelser bliver fuldbyrdet i en fart, så de personer eller virksomheder, som er erstatningspligtige, ikke har noget spillerum til at unddrage sig deres ansvar ved blot at overføre deres aktiver til en anden jurisdiktion, hvorved kreditoren nægtes en effektiv håndhævelse af dommen over skyldneren i det indre marked. Dette praktiske, men vigtige smuthul er angivet i initiativbetænkningen, som jeg stemte for. Maria do Céu Patrão Neves EU's vigtigste instrument til fremme af vækst midt i finanskrisen er det indre marked. For øjeblikket anvendes EU-lovgivningen ikke effektivt, særlig på det civilretlige område. Faktisk er det nuværende niveau for betaling af grænseoverskridende gæld meget lavt, både hvad angår privatpersoners og virksomheders aktiver. Dette modvirker i sig selv den grænseoverskridende handel, idet det sender et budskab om straffrihed til skyldnerne og skader EU's økonomiske resultater. Faktisk er omkostningerne til grænseoverskridende afvikling af gæld for øjeblikket uoverkommelige for kreditorer i sager, hvor skyldneren har aktiver i andre medlemsstater. Det forhindrer det indre marked i at fungere ordentligt. EU-foranstaltninger er af afgørende betydning for at bringe denne situation til ophør og give EU-borgerne et effektivt retsmiddel, hvis de har krav mod andre borgere eller virksomheder - foranstaltninger, som forenkler og fremskynder denne betalingsproces. Derfor stemte jeg for denne betænkning, hvor Parlamentet anmoder Kommissionen om at fremsætte forslag til retsakt om foranstaltninger til indefrysning og offentliggørelse af skyldneres og påståede skyldneres aktiver i grænseoverskridende sager. Paulo Rangel For at oprette et indre marked skal parterne have adgang til de mekanismer, der gør det muligt at afvikle deres gæld i hele EU. Dette koncept gav f.eks. anledning til Bruxelles I-forordningen med det formål at etablere et enkelt system til anerkendelse af retsafgørelser i EU. Det er imidlertid fortsat overordentlig svært for en kreditor at inddrive gæld, hvis skyldneres aktiver er fordelt mellem adskillige medlemsstater, hvilket - der er ikke noget galt i at gentage dette - skaber alvorlige problemer for gennemførelsen af et reelt indre marked. Den europæiske kendelse for bevarelse af aktiver (European order for the preservation of assets - EOPA) og den europæiske kendelse for offentliggørelse af aktiver (European order for the disclosure of assets - EODA) kan vise sig at være gode instrumenter i forhold til dette krav. Derfor stemte jeg for denne betænkning. Evelyn Regner Jeg stemte for betænkningen, fordi millioner af borgere i EU's indre marked har brug for effektive retsmidler til at gøre deres krav mod andre borgere eller virksomheder gældende. Personer, som udøver deres ret til at bo, arbejde og rejse i EU, må i fremtiden ikke blive ofre for skrupelløse profitmagere og andre skyldnere, der unddrager sig deres ansvar ved ganske enkelt at flytte deres aktiver til et andet land. I sådanne tilfælde nægtes kreditorerne ofte håndhævelse af dommen i det indre marked, hvilket resulterer i, at borgere eller små virksomheder mister penge og tid, fordi de henvises til domstole i andre medlemsstater, efter at retssagerne allerede er blevet iværksat. Desuden skal domstolene for at garantere en effektiv håndhævelse kunne beordre offentliggørelse og indefrysning af skyldneres aktiver inden for rammerne af foranstaltninger til midlertidig retsbeskyttelse. De nuværende retsbestemmelser i EU, som giver mulighed for gensidig anerkendelse af domme fra nationale domstole og grænseoverskridende krav, er ikke tilstrækkelige. Borgere og virksomheder skal også have ret til at få disse domme effektivt fuldbyrdet. Denne betænkning markerer et vigtigt skridt mod svindlere og for borgere og virksomheder i EU's indre marked. Raül Romeva i Rueda skriftlig. - (EN) Millioner af virksomheder gør brug af deres ret til at handle på EU's indre marked. Millioner af borgere gør brug af retten til at bo, arbejde og rejse i hele EU. Det er af afgørende betydning, at borgerne på det indre marked har effektive retsmidler i tilfælde af, at de har et krav mod andre borgere eller virksomheder. EU har en lovgivning, der giver mulighed for grænseoverskridende krav og gensidig anerkendelse af nationale domstoles domme, herunder Bruxelles I-forordningen, det europæiske tvangsfuldbyrdelsesdokument, småkravsproceduren og betalingspåkravsproceduren. Men at opnå dom er kun én del af processen - borgere og virksomheder skal have ret til at få deres domme effektivt fuldbyrdet. En nødvendig komponent af effektiv fuldbyrdelse er, at domstole som en midlertidig foranstaltning skal være i stand til at handle hurtigt for at forlange offentliggørelse af en skyldners aktiver og indefryse dem. Licia Ronzulli Millioner af virksomheder handler på EU's indre marked, og millioner af borgere gør brug af deres ret til at bo, arbejde og rejse i alle medlemsstaterne. Det er derfor af afgørende betydning, at borgerne på det indre marked har adgang til nødvendige og effektive retsmidler i tilfælde af, at de har et krav mod andre borgere eller virksomheder. I dag har EU instrumenter, der giver mulighed for grænseoverskridende krav og gensidig anerkendelse af nationale domstoles domme. Men at opnå dom er kun én del af processen. De over 500 mio. europæiske borgere og deres virksomheder skal have ret til at få deres domme effektivt fuldbyrdet. En nødvendig komponent af effektiv fuldbyrdelse er, at domstole som en midlertidig foranstaltning skal være i stand til at handle hurtigt for at forlange offentliggørelse af en skyldners aktiver og indefryse dem. Formålet med den betænkning, som vi vedtager i dag, er at anmode Kommissionen om hurtigt at fremsætte forslag til retsakt om foranstaltninger til indefrysning og offentliggørelse af skyldneres aktiver i grænseoverskridende sager. Catherine Stihler skriftlig. - (EN) Jeg støtter denne initiativbetænkning, fordi den støtter oprettelsen af en europæisk kendelse for bevarelse af aktiver og en europæisk kendelse for offentliggørelse af aktiver. Luís Paulo Alves Jeg stemmer for dette forslag, fordi jeg støtter dechargeprocedurerne og de passende bevillinger, som foreslås for hver enkelt post. Bastiaan Belder skriftlig. - (NL) Jeg kan ikke støtte meddelelsen om decharge til Kommissionen eller de andre institutioner og organer. Den vigtigste årsag til dette er, at fejlprocenten fortsat er for høj. I betænkningen om Kommissionen beskriver ordføreren hr. Chatzimarkakis på forbilledlig vis problemområderne. Budgetkontroludvalget har imidlertid ikke konkluderet, at meddelelsen om decharge bør udskydes, på trods af at det er netop dette instrument, vi skal bruge til at lægge pres på Kommissionen og medlemsstaterne, så de foretager forbedringer. F.eks. de nationale revisionserklæringer. De bidrager til at forbedre den fælles forvaltning, og det vil også sige strukturfondene. De mange komplicerede regler, som er forbundet med strukturfondene og forskningstilskuddene, er et andet stort problem. Derfor har jeg fremsat et ændringsforslag til betænkningen fra hr. Garriga Polledo fra Det Særlige Udvalg om Politikudfordringer og Budgetmidler i en Bæredygtig Europæisk Union efter 2013. I mit ændringsforslag anmoder jeg Kommissionen om at sikre, at alle forslag ledsages af en konsekvensvurdering. Denne konsekvensvurdering skal foretages uafhængigt, ikke af Kommissionen selv. Til sidst vil jeg sige, at en reduktion af den lovgivningsmæssige byrde og de nationale revisionserklæringer bør medføre færre fejl i den økonomiske forvaltning. Ved at meddele decharge smider Parlamentet det vigtigste instrument, som det nogensinde har haft, væk. Chatzimarkakis-betænkningen fortjente en bedre skæbne. Lara Comi Jeg stemte for at meddele Kommissionen decharge for 2009, fordi de resultater, som Revisionsretten har opnået, på trods af problemerne med forvaltningen af disse midler viser objektive forbedringer. Den større regnskabsmæssige gennemsigtighed og de forbedrede resultater, som udvises af alle, der er involveret i forvaltningen af europæiske midler, er de to primære årsager til, at jeg støtter denne decharge. Marielle De Sarnez Afstemningen om at meddele Kommissionen decharge for regnskabsåret 2009 kommer politisk set på et meget afgørende tidspunkt, da forhandlingerne om den næste flerårige finansielle ramme vil blive præget af en revision af finansforordningen. Dette gav derfor Parlamentet en mulighed for at sætte fornyet skub og skabe dynamik i en procedure, som ikke altid bliver taget alvorligt. Parlamentet har godkendt Kommissionens budgetudgifter for 2009, idet den har påtaget sig forpligtelser, som har til formål at give medlemsstaterne mere ansvar og forbedre de nationale myndigheders kontrol med EU's udgifter. Der skal etableres mere effektive forvaltnings- og kontrolsystemer. I fremtiden vil de nationale politiske organer være forpligtet til at underskrive nationale forvaltningserklæringer, der gør dem ansvarlige for den måde, som EU's midler er blevet brugt på i deres lande. Den finanskrise, der for øjeblikket ryster Europa, har også konsekvenser for EU's budget. Vi kan ikke tolerere skandaler eller dårlig forvaltning af udgifter. Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog og Åsa Westlund De svenske socialdemokrater har valgt at meddele Kommissionen decharge for regnskabsåret 2009. Vi valgte imidlertid ikke at støtte de punkter, der vedrører EU's tjenestemandsvedtægt. Vi mener, at der kan være behov for, at Kommissionens personale har yderligere rejsedage - nogle skal måske rejse langt og har evt. brug for at skifte fly eller andre former for transportmiddel flere gange. Derudover kan der kun foretages ændringer i EU's tjenestemandsvedtægt inden for rammerne af en fælles beslutningsprocedure mellem Parlamentet og Rådet. Derfor er dechargeprocessen ikke det rette forum for disse spørgsmål. Reformen af tjenestemandsvedtægten vil blive behandlet senere i Retsudvalget. Diogo Feio Jeg glæder mig over Revisionsrettens løbende forbedringer i de sidste par år med hensyn til effektiviteten af dem, der har ansvaret for midler. Gennemsigtighed, forsvarlig forvaltning og ansvarlighed i alle involverede enheder skal altid være en prioritet og et eksempel på EU. Der er imidlertid stadig behov for at skabe et reelt ansvar hos medlemsstaterne, for så vidt angår deres rolle i den fælles forvaltning af EU's samhørighedsfonde, samtidig med at det fortsat er af afgørende betydning at indføre et system til analyse af levedygtigheden af de data, som bliver indsendt af nationale agenturer, og et system for obligatoriske nationale forvaltningserklæringer. Det er afgørende, at medlemsstaterne tager ansvar for at anvende EU-midlerne korrekt og udvikler seriøse og gennemsigtige kontrol- og forenklingspolitikker. Louis Grech skriftlig. - (EN) Jeg stemte for betænkningen om decharge for Kommissionen for 2009, fordi den giver os sikkerhed for bedre forvaltning af betalinger i tilfælde, hvor midler misbruges. Jeg kunne ikke støtte nogle af de punkter i betænkningen, hvori der blev henvist til den kommende revision af vedtægten for tjenestemænd i De Europæiske Fællesskaber. Årsagen til min beslutning er, at revisionen af vedtægten for tjenestemænd går ud over Budgetkontroludvalgets kompetenceområde og ikke hører til i betænkningen om decharge for 2009, men i stedet henhører under Retsudvalget, som kommer til at arbejde med disse spørgsmål i den nærmeste fremtid. Jeg mener, at vi skal anlægge en overordnet tilgang og foretage en omfattende revision af forordningerne som helhed, i stedet for en fragmenteret revision, hvor forskellige betænkninger vedrører forskellige forordninger. Juozas Imbrasas skriftlig. - (LT) Jeg stemte for betænkningen om decharge for gennemførelsen af Kommissionens budget for regnskabsåret 2009, fordi den giver en bedre garanti for forvaltning, for så vidt angår betalinger, især i forbindelse med misbrug af midler. Ved at vedtage denne afgørelse meddeler Parlamentet Kommissionen decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Unions almindelige budget for regnskabsåret 2009 og tilkendegiver sine bemærkninger i relaterede dokumenter. Efter min mening er det nødvendigt at forenkle og reducere reglerne for offentlige indkøb for at reducere den samlede forekomst af fejl. Forvaltningsproblemer mellem finansforordningen og samhørighedsbestemmelserne kan undgås gennem bedre tilpasning af støtteberettigelsesreglerne på tværs af forskellige politikker. Forenkling, navnlig i forbindelse med revisionen af finansforordningen, skal sikre stabile regler og forvaltningsordninger på lang sigt. Jeg beklager, at Revisionsretten ved behandlingen af gennemførelsen af budgettet for regnskabsåret 2009 igen har valgt at fokusere på energi- og forskningspolitikker frem for transportpolitik. Der er ikke desto mindre behov for større gennemsigtighed i regional- og transportpolitikken ved at sørge for, at skatteyderne og budgetmyndighederne bliver tilstrækkelig informeret, samt behov for øget koordinering, eftersom der for øjeblikket kun gennemføres en begrænset kontrol med henblik på at fastslå projekternes europæiske merværdi, hvorfor midlerne ikke anvendes optimalt til bl.a. at rette op på flaskehalse, grænseproblemer eller vanskeligheder, der opstår som følge af manglende forbindelsesled. David Martin skriftlig. - (EN) Det er min faste overbevisning, at denne betænkning viser, at der er behov for, at Kommissionen foretager en grundig gennemgang af udgifterne for at identificere eventuelle besparelser, som kunne reducere presset på budgettet i denne kriseperiode. Paul Murphy skriftlig. - (EN) Jeg stemte imod forslagene om at meddele Kommissionen decharge i forhold til dens pligt til at aflægge rapport om sine udgifter, fordi betænkningen var upræcis. Jeg stemte for forslaget til beslutning, eftersom den overordnede idé om omkostningseffektivitet i EU er blevet fremsat mange gange. Jeg går ind for at reducere omkostningerne i forbindelse med Kommissionen og dens agenturer. Dette må dog ikke ske på bekostning af de menige medarbejdere i Kommissionen, sådan som det blev foreslået i punkt 81. Jeg kan ikke acceptere, at arbejdstagerne skal tvinges til at arbejde længere på grund af nedskæringer, uanset hvem deres arbejdsgiver er. Arbejdstagernes rettigheder skal sikres og beskyttes. Hvis deres funktion er blevet forældet, skal de have adgang til lignende job på samme vilkår. Valgte repræsentanter, som gennemtvinger en sænkning af arbejdstagernes levestandard, skal som minimum acceptere, at der sker det samme med deres egne privilegier. Jeg vil fortsat tilskynde til, at de offentlige repræsentanter får samme løn som en gennemsnitligt uddannet arbejdstager, og slå til lyd for, at unødvendige omkostninger, frynsegoder, fordele og andre privilegier bliver afskaffet. Raül Romeva i Rueda skriftlig. - (EN) Med denne betænkning meddeler Parlamentet Kommissionen decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Unions almindelige budget for regnskabsåret 2009 og fremsætter sine bemærkninger i beslutningen, der udgør en integrerende del af afgørelserne om decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Unions almindelige budget for regnskabsåret 2009, Sektion III - Kommissionen og forvaltningsorganerne, og i sin beslutning om konklusioner vedrørende Revisionsrettens særberetninger. Licia Ronzulli I henhold til artikel 17, stk. 1, i traktaten om Den Europæiske Union gennemfører Kommissionen budgettet og i henhold til artikel 317 i traktaten om Den Europæiske Unions funktionsmåde gør den dette på eget ansvar i samarbejde med medlemsstaterne i overensstemmelse med princippet om forsvarlig økonomisk forvaltning. Ved at vedtage denne betænkning meddeler Parlamentet Kommissionen decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Unions almindelige budget for regnskabsåret 2009. Angelika Werthmann Jeg har hverken meddelt eller nægtet Kommissionen decharge. Det skyldes på den ene side, at Revisionsretten endnu en gang var ude af stand til at komme med en positiv erklæring for Kommissionen i 2009, og på den anden at det fremgår klart af betænkningen, at dette primært skyldes det utilstrækkelige samarbejde mellem medlemsstaterne som modtagere af midler. At meddele decharge til et mangelfuldt system gavner ikke situationen. Der skal sikres kontrol, inden der uddeles midler. Anna Záborská skriftlig. - (SK) Revisionsretten anslår, at økonomiske uregelmæssigheder eller endda eventuelt underslæb i 2009 udgør 2-5 % af alle betalinger. Dette er langt mere end Slovakiets årlige bidrag til EU's budget. Vi forventes at godkende de 27 europæiske agenturers regnskaber, selv om jeg tror, at Europa ville være bedre tjent uden disse agenturer. Ydermere udvider vi i forslaget til budget for næste år netop de sektorer, hvor revisionen fandt de største uoverensstemmelser. Det mest sørgelige ved alt dette er, at det ikke gør nogen forskel, om Parlamentet giver sin velsignelse til forvaltningen af de europæiske agenturer og institutioner eller ej. Alt vil fortsætte som før. De strengere regler for omfordeling og regnskabsførelse af disse ressourcer løser ikke noget, for de vil medføre mere bureaukrati og langsommere betalinger, hvilket i sidste ende vil underminere effektiviteten af støtteprogrammerne. Jeg vil derfor gerne slå til lyd for en udfasning af omfordelingen, som er ved at udvikle sig til et mindre end gennemsigtigt instrument for den sociale manipulation i dag. Den forvrider markedet, reducerer konkurrenceevnen og fratager folk initiativet og ansvaret for, hvordan og hvor de bor. Jo færre penge, vi omfordeler på baggrund af politiske prioriteter, jo mindre er risikoen for korruption, og jo mere levedygtige vil Europas regioner og hele vores økonomi være. Liam Aylward Jeg støtter denne betænkning, især dens indhold omkring Den Europæiske Revisionsrets særberetning i forbindelse med reformen af sukkersektoren. Denne beretning henledte opmærksomheden på de væsentlige problemer i sukkersektoren siden dens reform i 2006 og de problemer, som tidligere sukkerproducenter nu står over for. Uden Revisionsrettens beretning ville disse problemer ikke være blevet beskrevet. Sukkerfabrikkerne spillede en vigtig rolle i landbrugssektoren, særlig i Irland, hvor der var forarbejdningsvirksomheder i Cork og i Carlow, og man kunne sige, at reformen satte en stopper for sukkersektoren i Irland. Som anført i beretningen, var der ikke tilstrækkelige oplysninger om effekten på de forarbejdende regioner, hvilken virkning afståelsen af kvoter havde på lokale økonomier, de job, som ville gå tabt, og fordelingen af kompensation. Der var mangel på gennemsigtighed og oplysninger om reformprocessen for dem, der arbejder i sektoren, og for de europæiske skatteydere, og der skal nu være klarhed og ærlighed omkring reformens virkning på hele den europæiske landbrugssektor. Zigmantas Balčytis skriftlig. - (LT) Jeg stemte for betænkningen. Hvert år fremlægger Revisionsretten særberetninger i forbindelse med Kommissionens decharge. Disse særberetninger er meget betydningsfulde i deres reflektering over og ændring og tilpasning af programmer og projekter, fordi de kan medføre en mere effektiv brug af menneskelige ressourcer og budgetressourcer. På baggrund af disse beretninger kan Kommissionen træffe umiddelbare foranstaltninger til at rette op på de fleste af de mangler, som Revisionsretten har bemærket. Jeg var ansvarlig ordfører for arbejdsdokumentet fra Budgetkontroludvalget om Den Europæiske Revisionsrets særberetning med titlen "Improving transport performance on Trans-European rail axes". Efter min mening skal Kommissionen træffe de nødvendige foranstaltninger til at tilpasse jernbaneinfrastrukturen, så den tager hensyn til transeuropæiske tjenester, oprette de manglende led på grænseoverskridende placeringer, erstatte eller opgradere den gamle jernbaneinfrastruktur og hjælpe medlemsstaterne med at afhjælpe de forskellige vanskeligheder i forbindelse med de forskellige mål og tilvejebringe den nødvendige finansielle bistand. Lara Comi Jeg stemte for at meddele decharge for 2009, for så vidt angår EU's almindelige budget, da jeg er af den opfattelse, at midlerne er blevet forvaltet på en gennemsigtig og overordnet set effektiv måde, også i lyset af de særlige omstændigheder, som den europæiske økonomi befandt sig i i den pågældende periode. Diogo Feio Jeg anser Revisionsrettens analyse i disse særberetninger for at være positiv, for gennem disse beretninger kan vi få adgang til mere præcise oplysninger om, hvordan midlerne bruges, og om behovet for at revidere eller tilpasse programmer og projekter. Alle de oplysninger, som Revisionsretten nu kommer med, skal overvejes af EU, særlig af Kommissionen, der er det organ, som primært står for udøvelse og forvaltning af EU's budget. Vi skal stræbe efter en eksemplarisk optimering af den måde, som midlerne håndteres og bruges på, baseret på enkle og gennemsigtige regler med afsæt i princippet om direkte ansvar. Juozas Imbrasas Jeg stemte for dette dokument, fordi Revisionsretten har præsteret hvert år at udarbejde flere og bedre særberetninger. Desværre får de ikke altid den politiske opmærksomhed, de har fortjent, på grund af de regler, der gælder i Parlamentet. Disse særberetninger er meget betydningsfulde i deres reflektering over og ændring og/eller tilpasning af programmer og projekter, fordi de kan medføre en mere effektiv brug af menneskelige ressourcer og budgetressourcer. Jeg sætter pris på Kommissionens positive holdning til disse processer og dens villighed til at træffe umiddelbare foranstaltninger til at rette op på de fleste af de mangler, som Revisionsretten har bemærket i disse beretninger. David Martin skriftlig. - (EN) Jeg stemte for denne betænkning, hvori Parlamentet understreger nødvendigheden af en mere gennemgribende undersøgelse af projekter på ansøgningsstadiet med henblik på at forebygge mangler, opfordrer Kommissionen til yderligere at udvikle brugen af retningslinjer og tjeklister ved at fastsætte klarere kriterier for vurdering af støtteansøgninger med henblik på at gøre procedurerne og resultaterne heraf mere effektive og sammenhængende samt sikre en ordentlig opfølgning i tilfælde af, at de påkrævede oplysninger ikke er forelagt, eller de nødvendige foranstaltninger ikke er truffet. Raül Romeva i Rueda skriftlig. - (EN) Parlamentet glæder sig over, at Revisionsretten har formået hvert år at udarbejde flere og bedre særberetninger, beklager, at de desværre ikke altid får den politiske opmærksomhed, som de fortjener, på grund af de gældende regler i Parlamentet, påpeger, at disse særberetninger er af stor betydning for overvejelser vedrørende og ændring og/eller tilpasning af programmer og projekter, fordi de kan føre til en mere effektiv udnyttelse af de menneskelige og budgetmæssige ressourcer, glæder sig over Kommissionens positive holdning til disse processer og dens vilje til at træffe øjeblikkelige foranstaltninger til at rette op på de fleste af de mangler, som Revisionsretten har bemærket i beretningerne. Licia Ronzulli Ved at vedtage denne betænkning understreger Parlamentet, at Revisionsretten har formået hvert år at udarbejde flere og bedre særberetninger. Desværre får disse beretninger ikke altid den politiske opmærksomhed, som de fortjener, selv om de er af stor betydning for overvejelser vedrørende og ændring og tilpasning af programmer og projekter, fordi de kan føre til en mere effektiv udnyttelse af de menneskelige og budgetmæssige ressourcer. Den nuværende tekst understreger endnu en gang vores glæde over Kommissionens positive holdning og dens vilje til at træffe øjeblikkelige foranstaltninger til at rette op på de fleste af de mangler, som Revisionsretten har bemærket i de pågældende beretninger. Luís Paulo Alves Jeg stemmer for dette forslag, fordi jeg støtter dechargeprocedurerne og de passende bevillinger, som foreslås for hver enkelt post. Zigmantas Balčytis skriftlig. - (LT) Jeg støttede denne betænkning og decharge for gennemførelsen af Parlamentets budget for regnskabsåret 2009. Revisionsretten konstaterede ikke væsentlige fejl i betalingerne som helhed. Den fandt ikke væsentlige svagheder ved undersøgelsen af, hvorvidt overvågnings- og kontrolsystemerne opfylder kravene i finansforordningen. Parlamentets generalsekretær fastslog, at der var rimelig sikkerhed for, at Parlamentets budget var blevet gennemført i overensstemmelse med principperne om forsvarlig økonomisk forvaltning, og at den iværksatte ramme for kontrol giver de nødvendige garantier med hensyn til de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed. Jeg er enig med ordføreren i, at det er nødvendigt, at Parlamentet på linje med alle EU's institutioner finder frem til de mest omkostningseffektive måder at anvende de økonomiske og personalemæssige ressourcer på, herunder eventuelle besparelser, samt elektroniske værktøjer og metoder for at levere effektive ydelser. Jeg mener, at Parlamentets generalsekretær skal foreslå ordninger for at sikre, at godtgørelsens udgifter er gennemsigtige i alle tilfælde og anvendes til de påtænkte formål. Jeg er også enig i, at Parlamentet kun skal have et enkelt arbejdssted på samme sted som de øvrige EU-institutioner. Afgørelsen om at ændre denne situation - og spare omkring 160 000 000 EUR om året samt reducere Parlamentets CO2-fodaftryk betydeligt - udelukkende kan træffes af Det Europæiske Råd. Vi skal rationalisere tjenesterejserne mellem de tre arbejdssteder yderligere og sørge for bedre begrundelse og kontrol for at undgå unødige tjenesterejser og udgifter. Jean-Luc Bennahmias Jeg stemte for denne decharge. I mine øjne er Parlamentets driftsbudget på linje med det finansielle klima. Flere af bemærkningerne om at øge gennemsigtigheden peger i den rigtige retning. Jeg mener også, at det er fornuftigt af Parlamentet at uddele priser, særlig med henblik på at støtte europæiske biografer. Dertil kommer, at de pågældende summer grundlæggende er symbolske. Izaskun Bilbao Barandica Jeg stemte for betænkningen om decharge for gennemførelsen af Den Europæiske Unions almindelige budget for regnskabsåret 2009, vedrørende Europa-Parlamentet. Jeg vil gerne understrege, at jeg i forhold til afsnittet om større ændringer i budgetforvaltningen i 2009 stemte for punkt 5, fordi jeg forstår, at godtgørelsen af generelle udgifter, som bliver betalt til vores konti, skal håndteres på en gennemsigtig måde i alle tilfælde og anvendes til de påtænkte formål. Derfor er jeg enig i, at generalsekretæren skal vedtage passende foranstaltninger. Lara Comi Jeg stemte for at meddele Parlamentet decharge for gennemførelsen af dets budget for 2009, fordi jeg er af den opfattelse, at ressourcerne generelt er blevet forvaltet klogt. Jeg er fortsat yderst skeptisk omkring opdelingen mellem de tre arbejdssteder. Det er spild og skaber stress, og hvis man ser bort fra symbolikken, mener jeg, at der er et ret presserende behov for at træffe foranstaltninger til at afskaffe dette trepartssystem, som har økonomiske og miljømæssige omkostninger. Marielle De Sarnez I lyset af den aktuelle økonomiske situation er det Parlamentets pligt at sætte et eksempel, for så vidt angår at skære ned på omkostningerne. Blandt de tilsigtede omkostningsbesparende foranstaltninger er det blevet besluttet, at der kun sikres automatisk tolkning til seks sprog (fransk, tysk, engelsk, polsk, spansk og italiensk) ved gruppemøder, mens tolkning til andre sprog kun stilles til rådighed på anmodning fra et medlem. Andre krav omfatter regler omkring begrænsning af rejser over lange afstande med officielle biler fra Parlamentet. I beslutningen opfordres der endvidere til en langsigtet revision af Parlamentets budget med henblik på at reducere omkostningerne. Denne afstemning gav desuden mulighed for at genoplive forhandlingerne om, hvor Parlamentet skal have hjemsted. Denne situation er imidlertid knyttet til en historisk baggrund og juridiske statutter, som ikke kan bestrides på baggrund af de ofte fejlagtige angreb vedrørende de omkostninger eller problemer, der er forbundet med spredningen af Parlamentets forretningssteder. Det kan ikke komme på tale at vælge mellem Strasbourg og Bruxelles i denne sammenhæng, for ifølge de grundlæggende EU-traktater er Strasbourg reglen og Bruxelles undtagelsen. Anne Delvaux Endnu en gang stemte jeg for denne betænkning, hvori det påpeges, at der kunne foretages reelle besparelser, hvis Parlamentet kun havde et arbejdssted i den samme by som EU's andre institutioner (med andre ord Bruxelles). I generalsekretærens beretning om det foreløbige forslag til Parlamentets budgetoverslag for 2011 fremgår det, at de enorme årlige udgifter som følge af Parlamentets geografiske spredning anslås at beløbe sig til ca. 160 000 000 EUR, hvilket svarer til 9 % af Parlamentets samlede budget. Det er rigtigt, at afgørelsen om at ændre denne situation - og spare omkring 160 000 000 EUR om året samt reducere Parlamentets CO2-fodaftryk betydeligt - udelukkende kan træffes af Det Europæiske Råd. Med denne afstemning opfordrer jeg imidlertid Parlamentets formand og medlemmerne, som forhandler om EU's budget på vegne af Parlamentet, om at foreslå Rådet at træffe foranstaltninger til at sikre, at EU kan foretage disse besparelser. Edite Estrela Jeg stemte for betænkningen om decharge for Parlamentets budget for 2009, eftersom den bidrager til en undersøgelse af, hvordan midlerne anvendes af de europæiske institutioner. Efter min mening ville det være gavnligt at revidere Parlamentets budget på lang sigt med henblik på at reducere omkostningerne og skabe ressourcer for en effektiv funktion af Parlamentet i forbindelse med dets øgede kompetencer, som hidrører fra Lissabontraktaten. Göran Färm skriftlig. - (SV) Jeg vil gerne understrege, at Parlamentet som offentlig institution skal stræbe efter at udvise så meget åbenhed og gennemsigtighed som muligt. Jeg mener også, særlig i lyset af den aktuelle økonomiske situation, at Parlamentet skal revidere sine udgifter og finde besparelser og måder til at øge effektiviteten. Parlamentet bør drøfte disse spørgsmål mere indgående, og derfor vil jeg gerne skabe mere plads til forhandlingen om decharge. Jeg ser også positivt på princippet om, at Parlamentet skal have et fælles system for bonuspoint for flyvninger med henblik på billigere flyrejser. Endelig mener jeg ikke, at det er forkert af Parlamentet at uddele kulturelle priser. Jeg ser dog stærkt kritisk på Parlamentets journalistpris, og jeg mener ikke, at det er passende, at Parlamentet uddeler priser til journalister, som har til opgave at foretage kritiske undersøgelser af Parlamentet. Derfor mener jeg, at denne pris skal afskaffes. Louis Grech skriftlig. - (EN) I forbindelse med betænkningen om decharge for Parlamentet for 2009 stemte jeg i overensstemmelse med min politiske gruppes holdning imod punkt 143 om bonuspoint for flyvninger. Det samme koncept er allerede omfattet af punkt 199, som jeg stemte for. Punkt 119 er mere omfattende og mere praktisk med henblik på gennemførelse. Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog og Åsa Westlund De svenske socialdemokrater har valgt at meddele Parlamentet decharge for regnskabsåret 2009. Vi vil gerne understrege, at Parlamentet som offentlig institution skal stræbe efter at udvise så meget åbenhed og gennemsigtighed som muligt. Derfor har vi valgt at støtte punkt 5, hvori der opfordres til større gennemsigtighed i forbindelse med medlemmernes godtgørelsesudgifter. Vi mener også, særlig i lyset af den aktuelle økonomiske situation, at Parlamentet skal revidere sine udgifter og finde besparelser og måder til at øge effektiviteten. Parlamentet bør drøfte disse spørgsmål mere indgående, og derfor vil vi også gerne skabe mere plads til forhandlingen om decharge. Vi ser også positivt på princippet om, at Parlamentet skal have et fælles system for bonuspoint for flyvninger med henblik på billigere flyrejser, selv om vi har svært ved at se, hvordan det skulle kunne gennemføres i praksis. Endelig mener vi ikke, at det er forkert af Parlamentet at uddele kulturelle priser. Vi ser dog stærkt kritisk på Parlamentets journalistpris, og vi mener ikke, at det er passende, at Parlamentet uddeler priser til journalister, som har til opgave at foretage kritiske undersøgelser af Parlamentet. Derfor mener vi, at denne pris skal afskaffes. Juozas Imbrasas skriftlig. - (LT) Jeg undlod at stemme om dette dokument, selv om Revisionsretten har fastslået, at samtlige institutioner med hensyn til administrationsudgifter i 2009 på tilfredsstillende vis har anvendt de overvågnings- og kontrolsystemer, der kræves i finansforordningen, og at den ingen væsentlige fejl fandt i de reviderede transaktioner. Generalsekretæren fastslog den 2. juli 2010, at der var rimelig sikkerhed for, at Parlamentets budget var blevet gennemført i overensstemmelse med principperne om forsvarlig økonomisk forvaltning, og at den iværksatte ramme for kontrol giver de nødvendige garantier med hensyn til de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed. Jeg mener, at den nuværende økonomiske situation nødvendiggør, at Parlamentet på linje med alle EU's institutioner finder frem til de mest omkostningseffektive måder at anvende de økonomiske og personalemæssige ressourcer på, herunder eventuelle besparelser, samt elektroniske værktøjer og metoder for at levere effektive ydelser. Vi skal foretage en langsigtet revision af Parlamentets budget og fastlægge, hvor mange penge der kan spares i fremtiden, med henblik på at reducere omkostningerne og finde midlerne til at sikre, at Parlamentet kan fungere effektivt som et af de lovgivende organer. Jeg vil også gerne påpege, at borgerne har ret til at vide, hvordan de penge, som de betaler i skat, bliver brugt, og hvordan EU's institutioner og politiske organer anvender deres beføjelser. Anne E. Jensen skriftlig. - (DA) Venstre er imod punkt 112. Det er afgørende, at der fortsat er lighed for de europæiske sprog i EU. Ud over denne artikel indeholder betænkningen en række fornuftige tiltag. Karin Kadenbach Med hensyn til punkt 129 i betænkningen om decharge for gennemførelsen af EU's almindelige budget for 2009 - European Parlamentet, som vedrører den "frivillige pensionsfond", vil jeg gerne sige, at jeg kategorisk stemmer imod dette, fordi det indebærer, at skatteydernes penge skal anvendes til at finansiere parlamentsmedlemmernes pensionsfonde (punkt 129, litra i)). Der er ingen grund til ikke at sætte pensionsalderen for ordningen op fra 60 til 63 (punkt 129, litra ii)). Det er godt, at fondens bestyrere opfordres til at vedtage en mere forsigtig og afbalanceret investeringsstrategi (punkt 129, litra iii)). Jeg går rent principielt ind for en udfasning af den nuværende pensionsordning. Jörg Leichtfried, Evelyn Regner og Hannes Swoboda skriftlig. - (DE) Med hensyn til punkt 129 i betænkningen om decharge for gennemførelsen af EU's almindelige budget for 2009 - European Parlamentet, som vedrører den "frivillige pensionsfond", vil jeg gerne sige, at jeg kategorisk stemmer imod dette, fordi det indebærer, at skatteydernes penge skal anvendes til at finansiere parlamentsmedlemmernes pensionsfonde (punkt 129, litra i)). Der er ingen grund til ikke at sætte pensionsalderen for ordningen op fra 60 til 63 (punkt 129, litra ii)). Det er godt, at fondens bestyrere opfordres til at vedtage en mere forsigtig og afbalanceret investeringsstrategi (punkt 129, litra iii)). Jeg går rent principielt ind for en udfasning af den nuværende pensionsordning. David Martin skriftlig. - (EN) Jeg stemte for ændringsforslaget, hvori der opfordres til mere gennemsigtighed i forbindelse med godkendelsen af godtgørelsen af parlamentsmedlemmernes generelle udgifter. Iosif Matula Jeg stemte for denne betænkning, da jeg mener, at der er behov for nogle foranstaltninger, som har til formål at gøre parlamentsmedlemmernes aktiviteter mere effektive og forbedre embedsmændenes indsats og infrastrukturen med hensyn til sikkerhed, it, besøgendes adgang og reduktion af CO2-fodtrykket. Sikkerhedspolitikken skal revideres ved at gennemføre et smart, topmoderne sikkerhedssystem for Parlamentet ved hjælp af foranstaltninger og adgangskontrolprocedurer i bygninger samt på EU-institutionernes område. På IKT-fronten er der brug for forbedringer i forbindelse med trådløs netadgang i institutionens bygninger. På den anden side skal IKT-afdelingen foreslå specifikke foranstaltninger til at erstatte papirudgaver af administrative dokumenter med miljøvenlige, elektroniske udgaver. EU's institutioner en stor turistattraktion i Bruxelles. Undersøgelser viser, at tilstrømningen af turister er store i ferieperioder og weekender. Besøgscentret og besøgsprogrammet burde blive tilpasset til disse behov. Det er en prioritet at opfylde målet om en reduktion på 30 % af CO2-emissionerne inden 2020. Jeg støtter initiativet til fordel for at udskifte den nuværende bilpark med miljøvenlige køretøjer i betragtning af de korte rejseafstande, som passer til batterilevetiden i elektriske køretøjer. Paul Murphy skriftlig. - (EN) Jeg stemte for forslaget til beslutning, eftersom den overordnede idé om omkostningseffektivitet i EU fremsættes heri. Jeg går ind for at reducere omkostningerne i forbindelse med Parlamentet. Der kan dog ikke foretages besparelser på bekostning af de almindelige arbejdstagere, som arbejder i Parlamentet. Deres rettigheder skal til enhver tid sikres. Jeg støtter udgifter til fremme af tilgængelige kunst- og kulturbegivenheder, som kan berige befolkningens liv. Derfor støttede jeg LUX-filmprisen på trods af betænkeligheder omkring den tilsyneladende store sum penge, der er blevet brugt på netop denne pris. Der kan og bør foretages besparelser ved at begrænse parlamentsmedlemmernes udgifter og lønninger, f.eks. ved at forbinde diæterne med godkendte udgifter. Jeg støttede også en stigning i parlamentsmedlemmernes pensionsalder fra 60 til 63. Efter min mening skal de repræsentanter, der gennemtvinger en sænkning af arbejdstagernes levestandard som minimum acceptere, at der sker det samme med deres egne privilegier. Jeg er dog ikke enig i, at pensionsalderen for arbejdstagere skal stige. Jeg vil fortsat støtte arbejdstagerne og fagforeningsmedlemmerne i deres kamp mod den højere pensionsalder. Franz Obermayr Jeg kan ikke stemme for betænkningen om decharge for Parlamentets budget, på den baggrund at det omvandrende cirkus mellem Bruxelles og Strasbourg i sig selv er uholdbart for skatteyderne. Parlamentet bør have et enkelt arbejdssted i stedet for at flytte alt i en uge hver måned. Raül Romeva i Rueda skriftlig. - (EN) Det fastslås bl.a. i den vedtagne tekst, at Parlamentet påpeger, at mange medlemsstater befinder sig i en meget anstrengt situation rent budgetmæssigt som følge af den finansielle og økonomiske krise, og at det er nødvendigt at foretage en kritisk gennemgang af opsparingspotentialet på alle planer, herunder på EU-plan, og understreger i lyset af denne situation, at der kunne opnås reelle besparelser, hvis Parlamentet kun havde et enkelt arbejdssted på samme sted. Licia Ronzulli Revisionsretten har fastslået, at samtlige institutioner med hensyn til administrationsudgifter i 2009 på tilfredsstillende vis har anvendt de overvågnings- og kontrolsystemer, der kræves i finansforordningen, og at den ingen væsentlige fejl fandt i de reviderede transaktioner. Generalsekretæren fastslog den 2. juli 2010, at der var rimelig sikkerhed for, at Parlamentets budget var blevet gennemført i overensstemmelse med principperne om forsvarlig økonomisk forvaltning, og at den iværksatte ramme for kontrol giver de nødvendige garantier med hensyn til de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed. I den betænkning, som vi vedtager i dag, meddeles formanden decharge for gennemførelsen af Parlamentets budget for regnskabsåret 2009. Catherine Stihler skriftlig. - (EN) Jeg går ind for større gennemsigtighed i Parlamentet, og jeg glæder mig især over gennemsigtighed i forbindelse med godtgørelsen af generelle udgifter. Marianne Thyssen Jeg stemte for hr. Itäläs betænkning, men jeg har mine forbehold omkring betragtning 113. Jeg er lodret uenig i denne betragtning, hvori der fremsættes forslag om et nyt system for tolkning i forbindelse med "arbejdsgrupper". Jeg kan ikke erklære mig enig i dette, for det foreslåede system stemmer ikke overens med princippet om lige behandling af EU's officielle sprog og af deres brugere. Det vil i sidste ende uden tvivl føre til, at de andre sprog ud over de seks, der er nævnt, vil blive udelukket. Det vil i praksis være umuligt at få til at fungere, af den simple årsag at det pågældende medlem skal indgive en anmodning om tolkning til et supplerende sprog, før vedkommende får lov at se dagsordenen. Risici, som forvandler sprogpolitikken til et magtspil. Hvis vi virkelig vil foretage besparelser i forbindelse med sprog, så skal vi kræve, at dette system gælder ens for alle. Hvis vi stopper med at lægge så stor vægt på princippet om, at nogle medlemmer skal have lov til at tale på deres eget sprog, så bliver det også mindre vigtigt for andre medlemmer. Der findes derfor kun et alternativ, hvis vi skal økonomisere med tolkningen i "arbejdsgrupperne", nemlig at bruge engelsk, og kun engelsk, som både tale- og lyttemedium. I så fald vil alle være lige for loven, og vi vil kunne foretage besparelser. Derek Vaughan skriftlig. - (EN) Jeg kunne ikke støtte, at der gives decharge til Parlamentet, da der er nogle problemer, som fortsat er uløste. Selv om Parlamentet har taget skridt til at forbedre sit budget og foretage besparelser, er nogle spørgsmål stadig ubesvarede, f.eks. med hensyn til finansiering af priser, som for øjeblikket betales af skatteyderne. Derudover blev det i den endelige betænkning ikke anerkendt, hvor mange penge der spildes på Strasbourg. Betænkningen viste dog, at der er ved at ske fremskridt. Efter afstemningen i dag skal der fastlægges nye regler for at sikre, at parlamentsmedlemmer fra alle EU-lande tager skridt til at sikre gennemsigtigheden af deres kontorers udgifter. I betænkningen blev der også opfordret til en revision af Parlamentets udgifter for at sikre, at der foretages besparelser i fremtiden. Luís Paulo Alves Jeg stemmer for dette forslag, fordi jeg støtter dechargeprocedurerne og de passende bevillinger, som foreslås for hver enkelt post. Zigmantas Balčytis skriftlig. - (LT) Jeg stemte for denne betænkning og er enig i, at Parlamentet skal udskyde sin beslutning om at give decharge for gennemførelsen af Rådets budget for regnskabsåret 2009. Rådet har ikke taget imod en indbydelse til officielt og formelt at mødes med Parlamentets Budgetkontroludvalg med ansvar for dechargeproceduren eller dets ordfører for at drøfte spørgsmål vedrørende gennemførelsen af Rådets budget for 2009. Rådet har også afslået at formidle de oplysninger og dokumenter, Parlamentet anmodede Rådet om. Jeg er enig med ordføreren i, at Rådet senest den 15. juni 2011 skal give Parlamentets Budgetkontroludvalg udførlige skriftlige svar samt de nødvendige dokumenter. Rådet skal også tage det fulde ansvar over for borgerne for de midler, det har fået stillet til sin rådighed, og med henblik på at lette udvekslingen af oplysninger i forbindelse med dechargeproceduren skal det følge samme procedure som de øvrige institutioner. Lara Comi Jeg stemte imod at give decharge for gennemførelsen af Rådets almindelige budget for 2009, fordi Rådet har afslået at svare på spørgsmål fra Parlamentet om dette emne og ikke har formidlet de væsentlige dokumenter, som Parlamentet har anmodet om. Derfor går jeg ind for at udsætte dechargeafgørelsen for 2009. Diogo Feio Endnu en gang afspejler den afgørelse, der lige er blevet vedtaget, den vedvarende mangel på samarbejde fra Rådets side i forbindelse med gennemførelsen og gennemsigtigheden af dets budget. I gennemsigtighedens navn - og befolkningen har brug for gennemsigtighed og strenghed - mener jeg ikke, at Rådet er fritaget fra sit ansvar for at offentliggøre regnskaberne for de midler, det har fået stillet til sin rådighed. Derfor er jeg enig med ordføreren i hans beslutning om at udsætte dechargeafgørelsen om Rådets regnskaber, indtil Rådet formidler de oplysninger og dokumenter, som ordføreren har anmodet om, samt en fuldstændig liste over budgetfremførsler. Juozas Imbrasas skriftlig. - (LT) Jeg stemte for dette dokument, fordi det udsætter afgørelsen om at give Rådets generalsekretær decharge for gennemførelsen af Rådets budget for regnskabsåret 2009. Årsagerne til at udsætte dechargeafgørelsen er følgende: For det første har Rådet ikke taget imod en indbydelse til officielt og formelt at mødes med Parlamentets udvalg med ansvar for dechargeproceduren eller dets ordfører for at drøfte spørgsmål vedrørende gennemførelsen af Rådets budget for 2009. For det andet har Rådet afslået skriftligt at formidle de oplysninger og dokumenter, Parlamentet anmodede Rådet om i bilaget til en skrivelse af 14. december 2010 undertegnet af ordføreren. For det tredje har Parlamentet ikke modtaget grundlæggende dokumenter fra Rådet som f.eks. en fuldstændig liste over budgetoverførsler. Jeg stemte for denne afgørelse, for jeg er fast overbevist om, at borgerne har ret til at vide, hvordan de penge, de betaler i skat, bliver brugt, og hvordan institutionerne og de politiske organer anvender deres beføjelser. Agnès Le Brun Som krævet hvert år har Parlamentet afgivet sin udtalelse om, hvorvidt EU's budget er blevet ordentligt gennemført af de forskellige agenturer og institutioner med ansvar for det eller ej. De bevilgede beløb er øremærket til specifikke formål, og hensigten med dechargeproceduren er efterfølgende at kontrollere, at disse formål er blevet opfyldt. Dette er Parlamentets prærogativ, hvilket f.eks. illustreres ved dets indflydelse på Santerkommissionens tilbagetræden i 1999. I år afslog jeg sammen med langt størstedelen af medlemmerne af Parlamentet at give Rådet decharge i forbindelse med dets aktiviteter i regnskabsåret 2009. Institutionerne, hvis aktiviteter kontrolleres af Parlamentet via Budgetkontroludvalget, som jeg er medlem af, har pligt til at samarbejde med dette udvalg, f.eks. ved at formidle alle de dokumenter, der er nødvendige for at bekræfte, at de offentlige midler bliver anvendt korrekt. I dette tilfælde var Rådets samarbejde imidlertid fuldstændig utilstrækkeligt. Derfor besluttede vi os for at udsætte dechargeproceduren indtil efteråret, så der kan foretages de nødvendige kontroller af hensyn til gennemsigtigheden i budgetterne. Raül Romeva i Rueda skriftlig. - (EN) Jeg stemmer for, at Parlamentet 1. udsætter sin afgørelse om decharge til Rådets generalsekretær for gennemførelsen af Rådets budget for regnskabsåret 2009, 2. fremsætter sine bemærkninger i nedenstående beslutning, 3. pålægger sin formand at sende denne afgørelse og beslutningen, der er en integrerende del heraf, til Rådet, Kommissionen, Domstolen, Revisionsretten, Den Europæiske Ombudsmand og Den Europæiske Tilsynsførende for Databeskyttelse og drage omsorg for, at de offentliggøres i Den Europæiske Unions Tidende (L-udgaven). Licia Ronzulli Via dagens betænkning udsætter Parlamentet sin beslutning om at give Rådets generalsekretær decharge for gennemførelsen af Rådets budget for regnskabsåret 2009. Derek Vaughan skriftlig. - (EN) Jeg støttede Parlamentets beslutning om at udsætte meddelelsen om decharge til Rådet, da jeg mener, at Rådet ikke har givet Parlamentet tilstrækkelige oplysninger om dets regnskaber. Rådet skal undersøges på samme måde som alle andre europæiske institutioner, og skriftlige dokumenter skal forelægges, for at der kan gives decharge. Betænkningen indeholder en række spørgsmål til Rådet, hvoraf mange ikke er blevet besvaret. Uden konkrete forklaringer fra Rådet på specifikke spørgsmål er det ikke muligt at give det grønt lys for deres regnskaber. Beslutningen om at give decharge vil blive truffet på et senere tidspunkt, når der er formidlet tilstrækkelige oplysninger. Angelika Werthmann Jeg stemte for at udsætte beslutningen om decharge for Rådet for 2009. I lyset af den nye situation, som Lissabontraktatens ikrafttræden har medført, er Rådets fortsatte afvisning af at blive underlagt en dechargeprocedure - og derved tage hensyn til kontrol - uacceptabel. Rådets udgifter skal overvåges i lige så høj grad som de andre EU-organers, hvis der skal tages behørigt hensyn til det europæiske åbenhedsinitiativ. Luís Paulo Alves Jeg stemmer for dette forslag, fordi jeg støtter dechargeprocedurerne og de passende bevillinger, som foreslås for hver enkelt post. Zigmantas Balčytis skriftlig. - (LT) Jeg støttede denne betænkning og decharge for gennemførelsen af Revisionsrettens budget for regnskabsåret 2009. Revisionsrettens regnskab for regnskabsåret 2009 blev revideret af et eksternt firma, PricewaterhouseCoopers. I sine konklusioner havde de ingen væsentlige bemærkninger vedrørende Revisionsretten. Jeg glæder mig over Revisionsrettens revisionsstrategi for perioden 2009-2012 og bifalder dens prioriterede mål - maksimering af den samlede effekt af dens revisioner og forøgelse af effektiviteten gennem optimal anvendelse af ressourcerne. Jeg forventer, at Revisionsretten udviser fremskridt i denne henseende. Jeg er enig med ordføreren i, at Revisionsretten i fremtiden skal give mere fyldestgørende oplysninger i sine beretninger om agenturerne, særlig hvad angår konklusionerne af de interne revisorers rapporter. Jeg glæder mig over de foranstaltninger, som Revisionsretten er i færd med at træffe for at reformere og løbende forbedre sin rolle i tråd med Parlamentets opfordringer til, at dens vurderinger og revisioner får en bredere og dybere virkning, og dens data gøres mere pålidelige. Det bemærkes også, at der har været vedvarende forbedringer, hvad angår proportionen af mænd og kvinder i Revisionsrettens personale. Misforholdet på assistent-, kontorchef- og direktørniveau er blevet mindsket. Lara Comi Jeg stemte for at give decharge for Revisionsrettens almindelige budget for 2009, da størstedelen af de på forhånd fastsatte målsætninger i forbindelse med budgettet er nået, og der er formidlet detaljerede og gennemsigtige oplysninger. Diogo Feio Jeg glæder mig over den udtømmende analyse, som blev foretaget af en ekstern konsulent, og som bekræfter, at Den Europæiske Revisionsrets årsregnskab giver et retvisende billede af dens finansielle situation, samt at midlerne blev anvendt korrekt til deres tilsigtede formål. Jeg glæder mig også over Revisionsrettens revisionsstrategi for 2009-2012, som har til formål at maksimere den samlede effekt af dens revisioner og forøge effektiviteten gennem bedre anvendelse af ressourcerne. Derfor lykønsker jeg Revisionsretten med dens fremragende resultat i 2009 og er enig med ordføreren i alle hans konklusioner. Juozas Imbrasas skriftlig. - (LT) Jeg stemte for dette dokument, fordi Revisionsrettens generalsekretær gives decharge for gennemførelsen af Revisionsrettens budget for regnskabsåret 2009. Det er også vigtigt, at Revisionsretten opfordres til at overveje muligheden for en reorganisation, så nogle medlemmer bliver ansvarlige for bestemte politikområder, og andre medlemmer for grupper af medlemsstater, hvis de nationale revisionsmyndigheder ikke kan kontrollere udgifterne fra EU's budget effektivt. Det bemærkes også, at antallet af medlemmer i Revisionsretten for nylig nærmest er blevet fordoblet, men det er antallet af politikområder ikke, og Revisionsretten kan gøre brug af denne mulighed. Uafhængighed, integritet, upartiskhed, kompetence og professionalisme udgør Revisionsrettens kerneværdier, og efter min mening skal vi understrege og støtte dem. Giovanni La Via Jeg stemte for at give decharge for gennemførelsen af EU's almindelige budget for regnskabsåret 2009, Sektion V - Revisionsretten. Som vi ved, foretages den eksterne revision af EU's budget af Revisionsretten selv. Derfor blev et eksternt firma, PricewaterhouseCoopers, ligesom i de foregående to regnskabsår udpeget til at revidere dens budget. Parlamentet glædede sig over kvaliteten af Revisionsrettens årlige aktivitetsrapport, som viste, at dens transaktioner var lovlige og fuldstændig pålidelige. David Martin Jeg stemte for denne betænkning og bifalder dermed Revisionsrettens kontrolstrategi for perioden 2009-2012 og støtter dens prioriterede mål (maksimering af den samlede indvirkning af dens kontroller og forøget effektivitet ved at udnytte ressourcerne optimalt). Jeg forventer, at Revisionsretten rapporterer om de skridt, der tages til gennemførelse af denne kontrolstrategi, og påviser de fremskridt, der er sket med brugen af KPI (Key Performance Indicators), navnlig med indførelsen af KPI 1 til 4 i 2010. Jeg er især glad for planen om at offentliggøre opfølgninger på særberetninger for at øge deres gennemslagskraft. Raül Romeva i Rueda Betænkningen giver Revisionsrettens generalsekretær decharge for gennemførelsen af Revisionsrettens budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli I kraft af dagens beslutning giver Parlamentet Revisionsrettens generalsekretær decharge for gennemførelsen af Revisionsrettens budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet er bekymret over det faldende antal detaljerede oplysninger i Revisionsrettens særlige årsberetninger om agenturerne og opfordrer Revisionsretten til fremover at medtage mere fuldstændige oplysninger i sine beretninger om agenturerne, navnlig for så vidt angår konklusionerne i de interne revisorers rapporter. Zigmantas Balčytis Jeg stemte imod beslutningen om decharge for gennemførelsen af Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalgs budget for regnskabsåret 2009. Den 11. marts 2011 besluttede OLAF at indlede en undersøgelse af tvivlsom praksis i EØSU's sekretariat. Jeg er enig med ordføreren i, at EØSU og OLAF bør rapportere til Parlamentet om fremskridt med og resultatet af undersøgelsen. EØSU skal samarbejde fuldt ud med OLAF og give OLAF al den hjælp, der er nødvendig for, at OLAF's personale kan gennemføre undersøgelsen. Jeg mener, at Parlamentets Budgetkontroludvalg, som har ansvaret for dechargeproceduren, skal følge nøje op på sagen for at få flere oplysninger om OLAF-undersøgelsens virkning og tage hensyn til resultatet i dechargeproceduren for 2010. Desuden mener jeg, at de påstande, der er fremsat til OLAF, klart påvirker EU's rygte, fordi de rettes mod en af EU's institutioner. Slavi Binev skriftlig. - (BG) Jeg støttede ikke dechargen for gennemførelsen af EU's almindelige budget for regnskabsåret 2009, Sektion VI, Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalg. Enhver ved, at denne institutions 2009-budget blev undersøgt af OLAF. Jeg tror, Parlamentet behøver mere information for at kunne træffe den rette beslutning om decharge. Hidtidige oplysninger viser, at der er interne brister i denne EU-institution, nærmere betegnet som alvorlige problemer med driften af dens sekretariat. Lara Comi Jeg stemte for at give Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalg decharge for 2009-budgettet, fordi jeg trods den nylige OLAF-undersøgelse har tillid til, at det er muligt at klarlægge de aspekter, der ikke var gennemsigtige, og forbedre rapporteringsprocedurerne fremover. Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog og Åsa Westlund Vi svenske socialdemokrater valgte ikke at give Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalg decharge for regnskabsåret 2009 på nuværende tidspunkt. Efter en intern rapportering besluttede OLAF at indlede en undersøgelse, og derfor vil vi gerne afvente resultatet af denne undersøgelse, så vi har alle nødvendige fakta, før vi giver decharge. Diogo Feio Det er med betydelig bekymring, at jeg noterer mig påstandene om Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalgs eventuelle dårlige forvaltning, og at denne nu er genstand for en igangværende OLAF-undersøgelse. Jeg er enig med ordføreren, når han insisterer på, at både EØSU og OLAF skal holde dechargemyndigheden informeret om fremskridt og resultater i den pågældende sag. De nyligt fremsatte påstande kan få en skadelig virkning for EU's omdømme, eftersom de henviser til den interne drift af en af dens institutioner, og vi har brug for at vide, om de konstaterede fejl er begrænset til en enkelt handling, eller der er tale om vedvarende uregelmæssigheder. Jeg vil alligevel lykønske Revisionsretten med dens beretning om EØSU og den udvikling, udvalget gennemgik i regnskabsåret 2009, og jeg er enig i ordførerens konklusioner. Juozas Imbrasas Jeg stemte for dette dokument, fordi Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalgs generalsekretær får decharge for gennemførelsen af EØSU's budget for regnskabsåret 2009. EØSU opfordres til at udføre en omfattende gennemgang af udgifterne i 2011 på alle aktivitetsområder for at sikre, at alle udgifter betaler sig, og det er muligt at påvise områder, hvor der kan spares, hvilket vil mindske presset på budgettet i disse sparetider. Jeg er glad for, at Revisionsretten i sin årsberetning skrev, at revisionen ikke gav anledning til væsentlige bemærkninger om EØSU. I 2009 havde EØSU disponible forpligtelsesbevillinger på i alt 122 000 000 EUR (118 000 000 EUR i 2008) med en udnyttelsesgrad på 98,02 %, hvilket er over gennemsnittet for de øvrige institutioner (97,69 %). David Martin Ved afstemningen om denne betænkning opfordrer jeg EØSU og navnlig dets generalsekretær til at samarbejde fuldt ud med OLAF og give OLAF al den hjælp, der er nødvendig, for at OLAF's personale kan gennemføre undersøgelsen af påstandene om dårlig forvaltning. Raül Romeva i Rueda Betænkningen giver Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalgs generalsekretær decharge for gennemførelsen af EØSU's budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli I kraft af dagens beslutning giver Parlamentet Det Europæiske Økonomiske og Sociale Udvalgs generalsekretær decharge for gennemførelsen af EØSU's budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet mener, at de påstande, der er nedlagt over for OLAF, klart påvirker EU's rygte, da de vedrører en EU-institutions interne forvaltning og omhandler alvorlige fejl, der er begået af dens sekretariat. Parlamentet mener også, at den påpegede fejl ikke er begrænset til en enkelt handling, men at der kan være tale om vedvarende uregelmæssigheder, som har ført til indbringelse af en sag med påstand om fejl og forsømmelser. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og godkendte Parlamentets beslutning om at give decharge for gennemførelsen af Regionsudvalgets budget for regnskabsåret 2009. Revisionsretten skrev i sin årsberetning, at revisionen ikke gav anledning til væsentlige bemærkninger om CoR. Jeg bemærker med tilfredshed, at CoR i 2009 ajourførte sit analytiske budgetovervågningsværktøj ("BudgetWatch"), der giver mere dækkende oplysninger om CoR's budget og fremmer gennemførelsen af Regionsudvalgets budgetmidler og identificerer områder, som kræver administrationens opmærksomhed. Jeg er enig med ordføreren i, at CoR-medlemmerne skal offentliggøre erklæringer om deres finansielle interesser eller relevante oplysninger om erhvervsaktiviteter. CoR skal følge op på dette emne i sin årlige aktivitetsrapport. Slavi Binev skriftlig. - (BG) Jeg støtter ikke dechargen for gennemførelse af Regionsudvalgets budget, for denne institution er kun et rådgivende organ. Da det også er et organ, der repræsenterer de europæiske regioners interesser, mener jeg, at finansieringen af det bør varetages udelukkende af regionerne. Lara Comi Jeg stemte for at give decharge for Regionsudvalgets almindelige budget for 2009. Det gjorde jeg, ikke kun fordi de årlige aktivitetsrapporter er blevet forbilledligt udarbejdet, men også fordi teknikkerne til redigering og indsamling af oplysninger er blevet fornyet og forbedret i bestræbelserne på at opnå større åbenhed. Diogo Feio Jeg bifalder konklusionerne i Revisionsrettens årsberetning, hvor den skrev, at revisionen ikke gav anledning til væsentlige bemærkninger. Jeg glæder mig også over det fremragende arbejde og den høje kvalitet, der fortsat kendetegner Regionsudvalgets årlige aktivitetsrapporter. Endelig er jeg enig i ordførerens konklusioner og påskønner, at Regionsudvalget medtager en opfølgning af Parlamentets tidligere dechargeafgørelser i sin rapport. Juozas Imbrasas Jeg stemte for dette dokument, fordi Regionsudvalgets generalsekretær får decharge for gennemførelsen af CoR's budget for regnskabsåret 2009. CoR opfordres til at udføre en omfattende gennemgang af udgifterne i 2011 på alle aktivitetsområder for at sikre, at alle udgifter gavner, og for at påvise områder, hvor der kan spares, fordi det vil mindske presset på budgettet i disse sparetider. I 2009 havde CoR disponible forpligtelsesbevillinger på i alt 88 000 000 EUR (93 000 000 EUR i 2008) med en udnyttelsesgrad på 98,37 %, hvilket er over gennemsnittet for de øvrige institutioner (97,69 %). Jeg er samtidig glad for, at Revisionsretten i sin årsberetning skrev, at revisionen ikke gav anledning til væsentlige bemærkninger om CoR. Jeg påskønner den fortsat høje kvalitet af Regionsudvalgets årlige aktivitetsrapporter og glæder mig over, at de indeholder en opfølgning af Parlamentets tidligere dechargeafgørelser. Giovanni La Via Først og fremmest vil jeg gerne takke alle, som har arbejdet på teksten, og også takke Regionsudvalget for, at revisionen af det ikke har givet anledning til væsentlige bemærkninger. Desuden vil jeg gerne fremhæve, at CoR i 2009 havde disponible forpligtelsesbevillinger på i alt 88 mio. EUR (2008: 93 mio. EUR) med en udnyttelsesgrad på 98,37 %, hvilket er over gennemsnittet for de øvrige institutioner (97,69 %). Alle transaktioner og aktiviteter i Regionsudvalget er blevet gennemført fuldstændig lovligt og formelt rigtigt. David Martin Jeg stemte for denne betænkning om decharge til Regionsudvalget, og jeg glæder mig over, at Parlamentet i vores beslutning "fastholder sin holdning om, at alle EU-institutionernes medlemmers erklæringer om finansielle interesser for gennemsigtighedens skyld bør være tilgængelige på internettet via et offentligt register; minder Regionsudvalget om sin anmodning om, at dets medlemmer offentliggør erklæringer om deres finansielle interesser eller relevante oplysninger om erhvervsaktiviteter, lønnede hverv eller aktiviteter; bemærker med tilfredshed Regionsudvalgets svar herpå, navnlig skrivelsen af 11. februar 2011 fra Regionsudvalgets formand; [og] anmoder udvalget om at følge op på dette spørgsmål i sin årlige aktivitetsrapport". Raül Romeva i Rueda Betænkningen giver Regionsudvalgets generalsekretær decharge for gennemførelsen af CoR's budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli I kraft af dagens beslutning giver Parlamentet Regionsudvalgets generalsekretær decharge for gennemførelsen af CoR's budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet påskønner den fortsat høje kvalitet af Regionsudvalgets årlige aktivitetsrapporter og glæder sig over, at de indeholder en opfølgning af Parlamentets tidligere dechargeafgørelser. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og godkendte Parlamentets beslutning om at give Kommissionen decharge for gennemførelsen af budgettet for 8., 9. og 10. Europæiske Udviklingsfond for regnskabsåret 2009. EUF er det vigtigste instrument for EU-udviklingsbistand til landene i Afrika, Vestindien og Stillehavet (AVS-landene) og de oversøiske lande og territorier (OLT). Revisionsretten vurderer, at de endelig årsregnskaber for 8., 9. og 10. EUF i alle materielle henseender giver et rimeligt billede af EUF'ernes finansielle stilling pr. 31. december 2009. Jeg er også enig med ordføreren i, at EUF bør opføres på budgettet, hvilket vil styrke den demokratiske kontrol, ansvarligheden og gennemsigtigheden med hensyn til støtten og skabe en mere sammenhængende EU-politik vedrørende AVS-landene. Jeg mener også, at der i forbindelse med Kommissionens revision af retningslinjerne for budgetstøtte skal lægges særlig vægt på overvågnings- og kontrolsystemer. Kommissionen skal styrke overvågningen og den årlige rapportering om opfyldelsen af udvælgelseskriterierne. Slavi Binev skriftlig. - (BG) Under finanskrisen skal EU fokusere på sine udgifter i håndteringen af krisen. Ca. 15 % af borgerne i EU lever under fattigdomsgrænsen. Hvilken betydning har 8., 9. og 10. EUF for disse mennesker? Jeg er ikke imod EUF, men jeg mener, at EU for at kunne støtte andre lande bliver nødt til at klare sine egne problemer først. Jeg er sikker på, at disse 15 % af EU's borgere forventer det samme. Lara Comi Jeg stemte for godkendelsen af decharge for gennemførelsen af budgettet for 8., 9. og 10. Europæiske Udviklingsfond for regnskabsåret 2009. Det gjorde jeg, fordi jeg ved læsningen af betænkningen kunne se, hvor effektivt ressourcerne er blevet forvaltet med hensyn til at nå de fastlagte mål. Desuden er jeg enig i udviklingsprioriteterne og mener, at regnskabsprocedurerne er perfekt konstrueret til at fange fejl, svig og uberettiget hamstring på forhånd. Diogo Feio Den Europæiske Udviklingsfond (EUF) er fortsat det vigtigste instrument for EU-udviklingsbistand til landene i Afrika, Vestindien og Stillehavet (AVS-landene) og de oversøiske lande og territorier (OLT) og ligger fortsat uden for EU's budget, selv om den er iværksat i henhold til specifikke finansielle regler. Den skal derfor meget hurtigt integreres i EU's budget for at øge den demokratiske kontrol og ansvarlighed og gennemsigtighed i finansieringen. Denne betænkning indeholder en udtømmende analyse af budgetsituationen for 8., 9. og 10. EUF med fokus på nogle vigtige spørgsmål, som kræver hurtig gennemgang og indførelse af forudgående kontroller i delegationerne og interne kontrolsystemer i partnerlandene, især med hensyn til offentlige udbudsprocedurer. Endelig viser denne betænkning endnu en gang, at der er lang vej endnu med hensyn til forvaltning af EUF og korrekt anvendelse heraf, hvorfor jeg er enig i alle ordførerens konklusioner og lykønsker ham med arbejdet. João Ferreira Der er brug for større sammenhæng i EU's udviklingsstøtte og samarbejdspolitik, især med hensyn til AVS-landene (Afrika, Vestindien og Stillehavet). Dette er endnu vigtigere nu, hvor disse lande presses enormt, endog afpresses, af EU til at acceptere tvang i form af "økonomiske partnerskabsaftaler", som truer deres interesser og kompromitterer virkningen af den støtte, der ydes i henhold til instrumenter som EUF. Ordføreren fastholder, at opførelsen af EUF på EU's budget vil øge den demokratiske kontrol og ansvarlighed og gennemsigtighed i finansieringen. Vi vil understrege advarslen om, at opførelsen af EUF på EU's almindelige budget kan føre til en samlet reduktion af udviklingsstøtten til de to aktuelle finansieringsinstrumenter. Som ordføreren nævnte, vil vi også understrege behovet for at undersøge og vurdere de bedste måder, hvorpå vi kan øge modtagerlandenes kapacitet til at absorbere EUF-støtten, hvilket umiddelbart betyder dyb involvering af både regeringer og befolkninger i udarbejdelsen og gennemførelsen af programmer og i fastlæggelsen af prioriteterne. Som ordføreren siger, kræver det fuldt indblik i hensigtsmæssige udgifter. Ilda Figueiredo Vi er helt klar over, at der er brug for større sammenhæng i EU's udviklingsstøtte og samarbejdspolitik, især med hensyn til AVS-landene (Afrika, Vestindien og Stillehavet). Dette er endnu vigtigere nu, hvor disse lande presses enormt, endog afpresses, af EU til at acceptere tvang, som truer deres interesser og kompromitterer virkningen af den støtte, der ydes i henhold til instrumenter som EUF. De såkaldte økonomiske partnerskabsaftaler er et godt eksempel. I betænkningen fastholdes det, at opførelsen af EUF på EU's budget vil øge den demokratiske kontrol og ansvarlighed og gennemsigtighed i finansieringen. Vi vil understrege advarslen om, at opførelsen af EUF på EU's almindelige budget kan føre til en samlet reduktion af udviklingsstøtten til de to aktuelle finansieringsinstrumenter. Som ordføreren nævnte, vil vi også understrege behovet for at undersøge og vurdere de bedste måder, hvorpå vi kan øge modtagerlandenes kapacitet til at absorbere EUF-støtten, hvilket umiddelbart betyder dyb involvering af både regeringer og befolkninger i udarbejdelsen og gennemførelsen af programmer og i fastlæggelsen af prioriteterne. David Martin Jeg stemte for decharge til Den Europæiske Udviklingsfond. Jeg bifalder, at Parlamentet i sin betænkning gentager sin støtte til opførelsen af EUF på EU-budgettet, hvilket vil øge den demokratiske kontrol og ansvarlighed og gennemsigtighed i finansieringen og sikre større sammenhæng i EU-politikken for AVS-landene. Betænkningen henviser til Kommissionens udtalelse om, at den ønsker at foreslå opførelsen af EUF på EU's budget under drøftelserne af den næste finansielle ramme, og at den vil holde Parlamentets Budgetkontroludvalg fuldt informeret om dette initiativ. Parlamentet insisterer dog på, at opførelsen af EUF på EU's budget ikke fører til en samlet reduktion i udviklingsstøtten til de to aktuelle finansieringsinstrumenter. Det opfordrer indtrængende Rådet og medlemsstaterne til at reagere positivt på Kommissionens forslag og give tilsagn om, at EUF bliver fuldt ud indarbejdet i EU's budget fra 2014 og fremad som led i den kommende finansielle ramme. Det finder, at denne foranstaltning er hårdt tiltrængt, og at EUF bør optages på budgettet hurtigst muligt. Raül Romeva i Rueda Betænkningen giver Kommissionen decharge for gennemførelsen af budgettet for 8., 9. og 10. Europæiske Udviklingsfond for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli I kraft af dagens beslutning giver Parlamentet Kommissionen decharge for gennemførelsen af budgettet for 8., 9. og 10. Europæiske Udviklingsfond for regnskabsåret 2009. Jeg understreger, at Parlamentet noterer sig, at EUF ikke er opført på EU's budget, trods det at EUF er det vigtigste instrument for EU-udviklingsbistand til befolkningen i landene i Afrika, Vestindien og Stillehavet (AVS-landene) og de oversøiske lande og territorier (OLT). Angelika Werthmann Jeg stemte for hr. Staes' betænkning, fordi han bl.a. endnu en gang taler for, at EUF opføres på EU's budget og dermed opfylder principperne for demokratisk kontrol og ansvarlighed og gennemsigtighed i finansieringen. På den anden side var han også kritisk over for visse svagheder såsom dem, Revisionsretten fandt med hensyn til procedurerne for offentlige indkøb og en lang række andre kontroller. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning og er enig i, at Parlamentet bør udskyde sin beslutning om at give decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Lægemiddelagentur for regnskabsåret 2009. I sin betænkning om agenturets regnskaber afgav Revisionsretten en revisionserklæring med forbehold, for så vidt angår regnskabernes rigtighed og de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed. Revisionsretten fandt gentagne fejl i forvaltningen af udbudsprocedurerne svarende til en betydelig andel af agenturets samlede budget for regnskabsåret 2009. Jeg er enig med ordføreren i, at agenturet må forbedre sine udbudsprocedurer og afhjælpe de svagheder, Revisionsretten havde konstateret. Agenturets interne revisionstjeneste fandt særligt alvorlige mangler inden for evaluering af lægemidler. Jeg finder det uacceptabelt, at agenturet ikke anvender de relevante regler effektivt, hvilket indebærer, at der ingen garanti er for, at evalueringen af humanmedicinske lægemidler foretages af uafhængige eksperter. Agenturet overholder ikke effektivt sin adfærdskodeks ved at opstille principper og retningslinjer for uafhængighed og fortrolighed gældende for medlemmer af bestyrelsen og udvalgene, eksperter og agenturets ansatte. Jeg er enig i, at agenturet skal informere Parlamentet om, hvilke foranstaltninger det siden sin oprettelse har iværksat for at sikre eksperternes uafhængighed. Lara Comi Jeg stemte imod decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Lægemiddelagentur for regnskabsåret 2009. Det gjorde jeg, fordi der ifølge Revisionsrettens rapport var nogle uregelmæssigheder i transaktionerne, som regnskaberne bygger på, hvilket giver anledning til bekymring om den korrekte udnyttelse af midlerne. Jeg går derfor ind for at udsætte afslutningen af regnskaberne for regnskabsåret 2009, så der kan udføres yderligere forvaltningskontroller. Marielle De Sarnez I mangel af tilstrækkelige garantier for, at de eksperter, der er rekrutteret til at udføre videnskabelige vurderinger af humanmedicinske lægemidler, er uafhængige, har vi stemt for at udsætte beslutningen om at give Det Europæiske Lægemiddelagenturs administrerende direktør decharge for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Navnlig vedrører spørgsmålet om uafhængighed vurderingen af den appetitnedsættende medicin benfluorex, som er den aktive ingrediens i produktet Mediator, som kan have været genstand for interessekonflikter. Det ser ud til, at dette lægemiddel kan have 500-2 000 menneskeliv på samvittigheden foruden alvorlige skader på hjertet hos tusindvis af andre. Dette tilfælde afslører fejlbarlighed i ekspertvurderingerne og rejser spørgsmål om eksperternes kompetence og uafhængighed i vores risikosamfund. Vi må derfor fremstå som ekstremt påpasselige. Derfor afviste vi at give en generalgodkendelse. Edite Estrela Jeg stemte for betænkningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Lægemiddelagentur for regnskabsåret 2009, da det bidrager til undersøgelser af, hvordan midlerne bruges af de europæiske institutioner. Imidlertid finder jeg det nødvendigt med forbedringer med hensyn til identificering og forvaltning af interessekonflikter og procedurer for offentlige indkøb. Juozas Imbrasas Jeg stemte for dette dokument, fordi det udsætter beslutningen om at give Det Europæiske Lægemiddelagenturs administrerende direktør decharge for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009 og udskyder afslutningen af agenturets regnskaber for regnskabsåret 2009. Det har følgende primære årsager: manglende formel indkaldelse af tilbud, manglende udarbejdelse af detaljerede tekniske specifikationer i forvejen, mangel på klar definition i de tekniske specifikationer af alle de produkter, der skulle købes, inden forhandlingerne gik i gang, manglende udpegning af et vurderingsudvalg, manglende udfærdigelse af en vurderingsrapport. De påpegede mangler skal også afhjælpes, da agenturet er en kilde til vigtig videnskabelig rådgivning, videnskabeligt baserede anbefalinger og bedste praksis for vurdering af og tilsyn med lægemidler i EU. Giovanni La Via Med dagens afstemning har Parlamentet besluttet at udsætte afslutningen af regnskaberne for Det Europæiske Lægemiddelagentur for regnskabsåret 2009. Vi mente ikke, vi kunne give decharge, fordi Revisionsretten som følge af sine kontroller og vurderinger afslørede flere mangler af stor betydning. Bekymringen går primært på forvaltningen af indkøbsprocedurer og kriterier for ansættelse af personale. Jeg slutter mig derfor til anmodningen om oplysning, der er fremsat til agenturet, og hvori agenturet også indtrængende opfordres til at informere dechargemyndigheden inden 30. juni 2011 om de trufne foranstaltninger og de opnåede forbedringer vedrørende alle disse bekymrende emner. Agnès Le Brun Som det kræves hvert år, er Parlamentet blevet bedt om at træffe beslutning om, hvorvidt EU's budget er korrekt gennemført af de forskellige agenturer og institutioner, som er ansvarlige for det. Beløbene tildeles specifikke formål, og målet med dechargeproceduren er at kontrollere efterfølgende, at disse formål er opfyldt. Det er et vigtigt ansvar for Parlamentet, som det f.eks. illustreres ved dets indflydelse på Santerkommissionens tilbagetræden i 1999. I år afviste jeg sammen med langt størstedelen af Parlamentets medlemmer at give Det Europæiske Lægemiddelagentur decharge for dets aktiviteter i regnskabsåret 2009. Det var, fordi der ikke var en tilstrækkelig garanti for, at de eksperter, der var hyret til at udføre videnskabelige vurderinger af humanmedicinske lægemidler, var uafhængige. Eksempelvis er der stadig tvivl om eventuelle interessekonflikter i relation til vurderingen af det appetitnedsættende middel benfluorex. Agenturets indkøbsprocedurer og kriterier for ansættelse af personale har også tiltrukket sig kritik. Selv om Mediator-skandalen får os til at øge sikkerhedsforanstaltningerne, før lægemidler må markedsføres, skal Det Europæiske Lægemiddelagenturs alvorlige fejl straffes. Monica Luisa Macovei Betænkningen om decharge for Det Europæiske Lægemiddelagentur for regnskabsåret 2009 gjaldt udsættelsen af dechargen. Jeg stemte for betænkningen af tre grunde. For det første fandt Revisionsretten alvorlige uregelmæssigheder i flere indkøbsprocedurer, herunder i en it-kontrakt til omkring 30 mio. EUR. På grund af disse fejl blev det ikke sikret, at man fik mest for pengene. For det andet brød Det Europæiske Lægemiddelagentur personaleudvælgelsesreglerne, og for det tredje hindrede det ikke interessekonflikter. En måned efter sin fratræden fra agenturet trådte den tidligere administrerende direktør ind i et konsulentfirma, som bl.a. rådgiver farmaceutiske virksomheder om udvikling af nye lægemidler og nedbringelse af den tid, det tager at lancere dem på markedet. Selv om Det Europæiske Lægemiddelagentur til sidst besluttede at fastsætte grænser for den tidligere administrerende direktørs nye og kommende erhvervsaktiviteter, har dechargemyndigheden brug for yderligere forklaringer fra agenturet om, hvordan tilfældene med interessekonflikt faktisk håndteres. Véronique Mathieu Jeg stemte for at udsætte beslutningen om decharge for regnskabsåret 2009, idet Revisionsretten afgav en revisionserklæring med forbehold for regnskabernes rigtighed og de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed for regnskabsåret 2009. Bl.a. henledte Revisionsretten opmærksomheden på fremførsler og annullering af betydelige budgetbevillinger. F.eks. blev 38 % af budgetposten Bygninger, udstyr og forskellige driftsudgifter fremført til 2010. De 14,8 mio. EUR af denne fremførsel gjaldt aktiviteter, der endnu ikke er gennemført (eller i visse tilfælde varer, der ikke er modtaget) ved årets slutning, hvilket er i strid med princippet om budgettets etårighed. Revisionsretten fremhævede svagheder i forvaltningen af gebyrer med betydelige forsinkelser i udstedelsen af inddrivelsesordrer (op til 21 måneder) samt svagheder i agenturets likviditetsstyring og mangler i dets forvaltning af indkøbsprocedurerne. I betænkningen bemærkes det, at ud af IAS' 32 henstillinger er én "kritisk" vedrørende gennemførelsesprocedurerne for eksperter og tolv er "meget vigtige", primært vedrørende personaleforvaltning og forvaltning af medarbejderes interessekonflikter. Raül Romeva i Rueda Betænkningen udsætter Parlamentets beslutning om at give Det Europæiske Lægemiddelagenturs administrerende direktør decharge for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens beslutning har Parlamentet udskudt beslutningen om at give decharge til Det Europæiske Lægemiddelagenturs administrerende direktør for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentets beslutning om udsættelse skyldes, at Revisionsretten i sin rapport om årsregnskaberne for 2009 afgav en revisionserklæring med forbehold for de underliggende transaktioners lovlighed og formelle rigtighed. Michèle Striffler Jeg stemte for Stavrakakis-betænkningen om forslag til udsættelse af beslutningen om decharge for gennemførelsen af Det Europæiske Lægemiddelagentur for regnskabsåret 2009. Revisionsretten afgav en revisionserklæring med forbehold for lovligheden og den formelle rigtighed af de underliggende transaktioner for regnskaberne for regnskabsåret 2009. Jeg mener, at Parlamentets medlemmer har brug for yderligere beviser, før de kan foreslå at give eller afvise at give decharge til agenturet. Der er planlagt en høring af Det Europæiske Lægemiddelagentur herom medio juli. Zigmantas Balčytis Jeg godkendte denne betænkning og decharge for gennemførelsen af budgettet for Den Europæiske Unions Agentur for Grundlæggende Rettigheder for regnskabsåret 2009. I henhold til oplysninger fra Revisionsretten er agenturets regnskaber for regnskabsåret 2009 pålidelige, og de underliggende transaktioner lovlige og formelt rigtige. Jeg er enig med ordføreren i, at agenturet må forbedre sin budget- og personaleplanlægning for at rette op på den manglende sammenhæng mellem sine budget- og personaleprognoser og gøre fremskridt med så vidt muligt at sikre en realistisk evaluering af buddene. Agenturet skal informere Parlamentet om tiltag til forbedring af programmering og overvågning af sine kontrakter for i fremtiden at undgå rapportering om mangler fra Revisionsretten. Agenturet skal træffe alle foranstaltninger, der er nødvendige for at gennemføre Revisionsrettens anbefalinger. Diogo Feio Agenturets formål er at give institutionerne og myndighederne i EU og dens medlemsstater hjælp og ekspertise vedrørende grundlæggende rettigheder og hjælpe dem med at træffe foranstaltninger og definere den rette indsats inden for EU-rettens anvendelsesområde. Agenturets primære opgave er at indsamle, analysere og formidle objektive, pålidelige og sammenlignelige data om situationen for de grundlæggende rettigheder i EU, udvikle metoder og standarder til forbedring af sammenligneligheden og pålideligheden af data, udføre og/eller fremme forskning og undersøgelser inden for grundlæggende rettigheder, fremsætte og offentliggøre konklusioner og udtalelser om specifikke emner på eget initiativ eller efter anmodning fra Parlamentet, Rådet eller Kommissionen samt fremme dialogen med civilsamfundet for at øge bevidstheden om grundlæggende rettigheder. Jeg bemærker med glæde, at OLAF efter indledning af sin undersøgelse af agenturet i 2008 nu har lukket den uden yderligere foranstaltninger. Juozas Imbrasas Jeg stemte for dette dokument, fordi det giver decharge til direktøren for Den Europæiske Unions Agentur for Grundlæggende Rettigheder for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Revisionsretten erklærede, at den havde fået rimelig sikkerhed for, at agenturets årsregnskaber for regnskabsåret 2009 er pålidelige, og at de underliggende transaktioner lovlige og formelt rigtige. Af IAS' ni henstillinger fremsat på grundlag af en revision af den finansielle forvaltning mangler agenturet selvfølgelig stadig at gennemføre fire. Disse vedrører finansieringsafgørelser, informationsbehov til rapporterings- og overvågningsformål, arbejdsprogrammer, der viser alle de midler, der er til rådighed på budgettet, samt finansielle procedurer og tjeklister. Agenturet bliver nødt til at træffe foranstaltninger til gennemførelse af disse henstillinger. Revisionsretten har fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskaberne for regnskabsåret 2009 for Den Europæiske Unions Agentur for Grundlæggende Rettigheder i alle materielle henseender er pålidelige, og at de underliggende transaktioner under ét er lovlige og formelt rigtige. Revisionsretten nævnte, at agenturet kunne forbedre sin budget- og ansættelsesplanlægning, navnlig hvad angår overførsler mellem budgetafsnit, det høje antal ledige stillinger (21 %) og store omfang af fremførte bevillinger. Agenturet må tage alle nødvendige skridt til at forbedre situationen. Giovanni La Via Ved dagens afstemning har jeg givet min støtte til anmodningen om decharge for gennemførelsen af budgettet for Den Europæiske Unions Agentur for Grundlæggende Rettigheder for regnskabsåret 2009. Efter nøje granskning af agenturets budget erklærede Revisionsretten, der er ansvarlig for den eksterne finanskontrol, at den havde fået rimelig sikkerhed for lovligheden og den formelle rigtighed af de relevante transaktioner. Jeg mener dog, at kravet om, at agenturet gør en indsats for at forbedre sin budget- og ansættelsesplanlægning, er absolut rimeligt. Ligeledes bifalder jeg agenturets beslutsomhed med hensyn til fremtidige gentagelser af de mangler, som Revisionsretten har fremhævet i sin rapport. David Martin Jeg stemte for denne beslutning om Agenturet for Grundlæggende Rettigheder, og jeg støtter opfordringerne til agenturet om at gøre fremskridt med så vidt muligt at sikre en realistisk evaluering af buddene. I beslutningen hedder det, at Revisionsretten aflagde beretning om dette i forbindelse med tildelingen af tre rammekontrakter til et samlet beløb af 2 575 000 EUR, og det understreges navnlig, at de finansielle bud i de tre tilfælde var meget forskellige både i pris pr. enhed og med hensyn til tilbudsgivernes overslag over, hvor mange manddage der var nødvendige for at gennemføre ét og samme tekniske scenario. Raül Romeva i Rueda Betænkningen giver direktøren for Den Europæiske Unions Agentur for Grundlæggende Rettigheder decharge for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens beslutning har Parlamentet givet decharge til direktøren for Den Europæiske Unions Agentur for Grundlæggende Rettigheder for gennemførelsen af agenturets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet bifalder agenturets løfte om at forbedre planlægningen og overvågningen af sine offentlige indkøb for i fremtiden at undgå de mangler, som Revisionsretten har påpeget. Parlamentet opfordrer derfor agenturet til at oplyse dechargemyndigheden om de foranstaltninger, der er truffet i denne forbindelse. Zigmantas Balčytis Jeg godkendte denne betænkning om decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Fællesforetagende for ITER og Fusionsenergiudvikling for regnskabsåret 2009. I henhold til oplysninger fra Revisionsretten er fællesforetagendets regnskaber for regnskabsåret 2009 pålidelige og de underliggende transaktioner lovlige og formelt rigtige. Fællesforetagendet befinder sig i opstartfasen og har ikke fuldt ud implementeret sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger i løbet af 2009. Indførelsen af disse systemer skal færdiggøres straks. Fællesforetagendets udnyttelsesgrad for betalingsbevillingerne var på 65,3 %. Jeg er enig i, at fællesforetagendet stadig befinder sig i opstartfasen, og at underudnyttelsen mest skyldes forsinkelser i Euratoms fusionsprogram, hvilket Revisionsretten også konstaterede i 2008. Jeg er enig med ordføreren i, at det er vigtigt at fastlægge betingelserne for fremførsel af ubrugte midler til det følgende år. I betragtning af størrelsen af sit budget bør fællesforetagendet nedsætte et revisionsudvalg. Lara Comi Jeg stemte for at give decharge for gennemførelsen af budgettet for Det Europæiske Fællesforetagende for ITER og Fusionsenergiudvikling for regnskabsåret 2009, fordi betænkningen viser, at regnskaberne og de relevante transaktioner anses for pålidelige. Der blev fundet visse uoverensstemmelser, men disse skyldes, at fællesforetagendet stadig befinder sig i en opstartfase. Jeg mener derfor, at revisionssystemet og budgetforvaltningen under Kommissionens nøje vejledning kunne forbedres, og at fællesforetagendet kunne færdiggøre implementeringen af sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger. Diogo Feio Fællesforetagendets mål er at tilvejebringe Euratoms bidrag til ITER (International Thermonuclear Experimental Reactor) og Fusionsenergiudvikling og til aktiviteter med "bredere tilgang" sammen med Japan med henblik på en hurtig realisering af fusionsenergi og at forberede og koordinere et aktivitetsprogram som forberedelse til opførelse med henblik på en demonstrationsfusionsreaktor (DEMO) og tilhørende aktiviteter, herunder IFMIF (International Fusion Materials Irradiation Facility). I tillæg til sine andre aktiviteter har fællesforetagendet til opgave at tilse forberedelsen af stedet for gennemførelse af ITER-projektet, forsyne ITER-organisationen med materielle, finansielle og menneskelige ressourcer, koordinere videnskabelige og teknologiske forsknings- og udviklingsaktiviteter inden for fusion og agere grænseflade til ITER-organisationen. Revisionsretten fandt, og ordføreren understregede, at der var forskellige aspekter af budgettet, der kunne forbedres, navnlig for så vidt angår undtagelserne fra budgetprincipperne, Kommissionens interne revisionstjenestes rolle, nedsættelse af et revisionsudvalg, for sen betaling af medlemskontingenter og bestemmelserne om ydelse af tilskud. Juozas Imbrasas Jeg stemte for dette dokument, fordi Revisionsretten konstaterede, at den havde fået rimelig sikkerhed for, at årsregnskaberne for regnskabsåret 2009 er pålidelige, og at de underliggende transaktioner er lovlige og formelt rigtige. Det Europæiske Fællesforetagende for ITER og Fusionsenergiudvikling befinder sig i opstartfasen og havde ikke fuldt ud implementeret sine systemer for intern kontrol og finansielle oplysninger inden udløbet af 2009. Det skal også erkendes, at underudnyttelsen følgelig mest skyldes forsinkelser i Euratoms fusionsprogram, hvilket Revisionsretten også konstaterede i 2008. Fællesforetagendet må ændre sin finansforordning for at integrere de anbefalinger, Revisionsretten i udtalelse 4/2008 afgav om denne forordning. Jeg mener, at det er nødvendigt med yderligere forbedringer med hensyn til undtagelserne fra budgetprincipperne, den interne revisionstjenestes rolle, nedsættelsen af et revisionsudvalg, for sen betaling af medlemskontingenter, reglerne om ydelse af tilskud og overgangsbestemmelserne i ITER-finansforordningens artikel 133. David Martin Jeg stemte for at give decharge til Det Europæiske Fællesforetagende for ITER og Fusionsenergiudvikling. Jeg mener, at fællesforetagendet i betragtning af størrelsen af dets budget og kompleksiteten af dets opgaver bør nedsætte et revisionsudvalg, der rapporterer direkte til bestyrelsen. Raül Romeva i Rueda Jeg stemte IMOD at give direktøren for Det Europæiske Fællesforetagende for ITER og Fusionsenergiudvikling decharge for gennemførelsen af fællesforetagendets budget for regnskabsåret 2009. Licia Ronzulli Med dagens beslutning giver Parlamentet decharge til direktøren for Det Europæiske Fællesforetagende for ITER og Fusionsenergiudvikling decharge for gennemførelsen af fællesforetagendets budget for regnskabsåret 2009. Parlamentet opfordrer indtrængende fællesforetagendet til at ændre sin finansforordning for at integrere Revisionsrettens anbefalinger. Dominique Vlasto Parlamentet har godkendt gennemførelsen af budgettet for regnskabsåret 2009 for det fremsynede internationale videnskabelige projekt ITER. Jeg bifalder denne afstemning, som sætter en stopper for den nyttesløse polemik om levedygtigheden af dette foretagende, der er det eneste af sin slags i verden. Parlamentet har henledt opmærksomheden på problemerne og forsinkelserne i opstartfasen og har opfordret til forbedring af systemet for intern kontrol. Jeg ser her et signal om opmuntring rettet mod at garantere dette foretagendes langsigtede fremtid og succes, som har deltagelse af verdens stormagter. Jeg ønskede at bruge min stemme til at befæste min tillid til dette ekstremt ambitiøse videnskabelige eventyr, som forventes at få betydelig gavnlig virkning. Fusion er beregnet til at give verdens befolkning ren, permanent og sikker energi. Den skal bidrage til vores indsats for at bekæmpe den globale opvarmning og til energiuafhængighed. Vi må reservere midler, der står mål med det, der står på spil, og jeg vil gerne oplyse, at størrelsen af det tildelte budget og de forsinkelser, vi har bemærket, relaterer sig til dette unikke projekts tekniske og organisatoriske kompleksitet. Det er op til EU at bevare sit image ved at styrke sit engagement i ITER og kræve, at partnerne gør det samme. Luís Paulo Alves Jeg stemmer for dette forslag, fordi jeg er enig i dechargeprocedurerne, og der er foreslået passende bevillinger for hvert udgiftsområde. José Manuel Fernandes De krisetider, vi oplever, kræver, at vi er særligt opmærksomme på, hvordan EU's finansielle midler udnyttes. Parlamentets prioriteter skal overholdes fuldt ud for at øge besparelserne gennem udøvelse af en mere og mere streng finansiel forvaltning. Resultaterne kan kun blive bedre gennem løbende selvkritik, som vil gøre det muligt at korrigere alle gennemførte forløb, der afviger fra EU's målsætninger. Eftersom Budgetkontroludvalget foreslår at vedtage denne decharge, er jeg enig i ordførerens anbefalinger og stemmer for denne betænkning. Kader Arif I kølvandet på oversvømmelsen, der lagde Pakistan øde i 2010, opfordrer Rådet til at træffe nødforanstaltninger til at støtte landet. Jeg fremsatte et forslag om afvisning af Kommissionens forslag til forordning, da handelspræferencer af denne art er en god idé teoretisk set, men ikke i praksis. Vores reaktion på en humanitær krise kan ikke baseres på handel, navnlig i betragtning af, at det nu er et år siden katastrofen, og det derfor ikke haster så meget. Denne type støtte er ulogisk og skadelig, idet nogle mennesker i Europa, især dem, der arbejder i tekstilindustrien i flere sydeuropæiske lande, vil ende med at betale for støtten til Pakistan, som vi alle bør betale til i fællesskab. Ved at fokusere på bestemte erhverv hjælper vi desuden ikke alle pakistanere. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning. Kommissionen præsenterede sit forslag efter de hidtil usete oversvømmelser, der sidste sommer ødelagde en stor del af Pakistans landområde. Det gik ud på at udvide de autonome handelspræferencer til også at omfatte dette land på 75 varepositioner i Pakistans interesse (primært tekstil og beklædning) i form af toldfritagelse med undtagelse af ét produkt (ethanol), hvor der skulle gælde et toldkontingent. Slavi Binev skriftlig. - (BG) Jeg støtter fuldt ud forslaget til Europa-Parlamentets og Rådets forordning om indførelse af hastende autonome handelspræferencer for Pakistan. Handelspræferencer er enormt vigtige for Pakistan, fordi de vil sikre bæredygtig udvikling i et land, der har lidt under flere naturkatastrofer de seneste år. Ud over indgåelse af aftalen med Pakistan vil EU blive nødt til at spille en hovedrolle i Verdenshandelsorganisationen med hensyn til at overbevise Indien om at støtte aftalen. Maria Da Graça Carvalho Jeg bifalder den støtte, der ydes til Pakistan af EU som verdens største donor af humanitær bistand efter naturkatastroferne, som ødelagde landets økonomi og befolkning. Men brugen af EU's handelspolitik som en form for humanitær bistand og udviklingsstøtte er en klar fejl. Efter min mening bør Kommissionen aldrig foreslå sådanne foranstaltninger uden først at have kvantificeret den økonomiske og sociale påvirkning heraf for de forskellige regioner i EU. En af de mest alvorlige følger af disse foranstaltninger kunne ramme Portugal, hvor tekstil- og beklædningsindustrien udgør 11 % af eksporten, rummer 160 000 job og kunne blive hårdt ramt af subsidieret konkurrence fra Pakistan. Marielle De Sarnez I kølvandet på de alvorlige oversvømmelser, der ramte Pakistan i sommeren 2010, ønskede EU at yde støtte i form af ekstraordinære handelspræferencer. Om end initiativet har et prisværdigt formål, er det værd at sætte spørgsmålstegn ved, hvor nyttigt det vil være i praksis, og spørge sig selv, om denne økonomiske støtte faktisk vil nå ud til det pakistanske folk, især de små producenter og landmændene, som blev ramt særlig hårdt af oversvømmelserne. Kommissionens handelsbaserede nødplan skal gennemgå en specifik procedure. Den skal have Parlamentets godkendelse, men også WTO's, eftersom disse handelspræferencer afviger fra grundlæggende internationale handelsregler. Parlamentet har netop givet Kommissionen grønt lys for at fortsætte forhandlingerne med WTO, men har insisteret på at begrænse deres varighed og omfang. Man kan betvivle det kloge i at vælge denne langsomme, langtrukne støtteprocedure i stedet for andre hurtigere og mere effektive former for støtte, som allerede ville være nået frem til Pakistan. Anne Delvaux Jeg stemte for denne betænkning. Jeg var især ivrig efter at sikre effektiv overvågning af tendenserne for import af varer, der er omfattet af denne forordning, så lang tid i forvejen som muligt og fastlægge toldkontrol med denne import. Jeg går også ind for, at der aflægges kvartalsrapport om anvendelse og gennemførelse af denne kontrol. José Manuel Fernandes Denne betænkning omhandler forslag til Europa-Parlamentets og Rådets forordning om indførelse af hastende autonome handelspræferencer for Pakistan. Med hensyn til humanitær bistand går EU altid foran. Det var tilfældet sidste sommer, da oversvømmelserne ødelagde en stor del af Pakistan med enorme menneskelige og materiale tab til følge. Ud over humanitær bistand i katastrofens første timer har EU også søgt at støtte den økonomiske genopretning af landet på andre måder, som er forankret i den foreslåede forordning. Imidlertid må vi beskytte aspekter, som kunne beskadige nogle europæiske handelssektorer, nemlig tekstilbranchen. Desuden mener jeg, at handelspræferencer ikke er den rigtige måde at hjælpe et land på, som er offer for en katastrofe. Disse præferencer kan endda danne en farlig præcedens. Vi må ikke glemme, at den aktuelle økonomiske og finansielle krise har sat de virksomheder, der er mest udsat for globaliseringen, i en sårbar situation, og det er ikke acceptabelt, at handelspræferencer kunne få en skadelig virkning for dem. Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson og Åsa Westlund Vi svenske socialdemokrater støtter Kommissionens forslag om at suspendere al told på visse importvarer fra Pakistan i et begrænset tidsrum efter oversvømmelserne sidste år. Da formålet med disse handelspræferencer er at forsøge at støtte Pakistans genopretning og fremtidige udvikling, mener vi, at de bør være offensive og vidtrækkende uden beskyttelsesforanstaltninger for EU, især da de kun skal gælde i et begrænset tidsrum. Vi går ind for respekt for menneskerettighederne, herunder arbejdstagerrettigheder, og for sociale og miljømæssige standarder og demokratiske principper, og for at dette altid skal være indarbejdet i betingelserne for en handelsaftale. Vi stemte imod de omfattende menneskerettighedskrav, der foreslås i betænkningen, da det er fuldstændig urimeligt at forlange, at Pakistan kan opfylde dem, før handelspræferencerne træder i kraft ifølge planen. I stedet mener vi, at EU bør have forlangt forbedringer på disse områder, som kunne have været iværksat hurtigt, især i betragtning af, at disse krav bliver stillet, hvis der skulle blive indgået en handelsaftale mellem EU og Pakistan på et senere tidspunkt. João Ferreira Som vi allerede har sagt mere end én gang, kræver tragedien, der ramte Pakistan, Europas solidaritet. Imidlertid skal dette ikke være en undskyldning for at bringe tekstilindustrien i flere medlemsstater, f.eks. Portugal, i fare. Der er andre måder at vise solidaritet på, mere effektive former for støtte, rettet mod at genetablere de ramte områder og forbedre levevilkårene for den ramte befolkning, baseret på en politik om effektiv og varig udviklingssamarbejde og -støtte, hvilket understøtter den integrerede og bæredygtige udvikling i lokalsamfundene. Der er imidlertid også mere retfærdige former for støtte. Disse handelsindrømmelser gavner primært de større europæiske importører, som dermed får gamle forhåbninger opfyldt. På den anden side er de skadelige for tekstilindustrien og de lande og regioner, der er afhængige af den. Og alt dette skal ses på baggrund af en alvorlig økonomisk krise og høj arbejdsløshed. Selv om det er sandt, at Kommissionens foreslåede foranstaltninger på ingen måde kan bruges som undskyldning for nye tab af arbejdspladser og øget udnyttelse i den europæiske industri, kan vi heller ikke ignorere de objektive vanskeligheder, de vil skabe. I betænkningen erkendes disse blandt forsøgene på at få denne bitre pille gjort sødere at sluge med indførelsen af beskyttelsesforanstaltninger, som ikke ændrer på substansen. Ilda Figueiredo Det er kun endnu et eksempel på, at EU's store virksomheders og finansielle institutioners interesser forsvares på bekostning af industrien i de lande, der har den mest sårbare økonomi. Ved at indføre hastende autonome handelspræferencer for Pakistan bringer Kommissionen nu nogle få aktørers snævre økonomiske interesser - ren og skær forretning - ind på området for humanitær bistand. Det er en øvelse i hykleri, hvor man bruger naturkatastrofen, der ødelagde Pakistan, til at tilfredsstille nogle få store virksomheders forhåbninger til EU's magt, hvilket vil skade EU's tekstilindustri og de lande og regioner, der er afhængige af den. Det er et alvorligt slag for en sektor, som er blevet hårdt ramt af liberaliseringen af verdenshandelen og koncentreret i regioner med høje arbejdsløshedstal, fattigdom og ringe økonomisk diversificering som i flere regioner i det nordlige og centrale Portugal. Derfor stemte vi for forslaget om at afvise aftalen og beklager, at det ikke blev vedtaget. Imidlertid stemte vi også for, at forslaget blev hjemvist til Kommissionen i det håb, at det stadig er muligt at tage hensyn til det portugisiske parlaments holdning, som blev knæsat med vedtagelsen af en beslutning imod disse handelsindrømmelser. Den nødvendige solidaritet med Pakistan skal være ægte hjælp baseret på udviklingsstøtte og samarbejdspolitik. Bruno Gollnisch Sidste år var der alvorlige oversvømmelser i Pakistan. Kommissionens tanke om at finansiere genopbygningen bestod i at åbne EU's område for import af tekstiler og andre følsomme produkter uden at pålægge dem told eller i de fleste tilfælde kvoter uden hensyntagen til den trussel, som europæiske virksomheder udsættes for med denne nye ensidige konkurrence. Dette alene ville have været tilstrækkelig grund til at stemme imod betænkningen. Parlamentet nægtede at stemme mod betænkningen, selv om der blev indsat en klausul om, at denne særlige handelsaftale kan ophæves, hvis Pakistan støtter terrororganisationer. Det udsatte blot den endelige afstemning. Det ser ud til, at vi virkelig bliver nødt til at bortvejre enhver tvivl om, hvor de pakistanske myndigheder virkelig står, om de gemmer terrorister, hjælper Taliban, især i stammeområderne, eller forfølger kristne. Juozas Imbrasas Jeg stemte for dette dokument. Kommissionen præsenterede sit forslag efter de hidtil usete oversvømmelser, der sidste sommer ødelagde en stor del af Pakistans landområde. Det gik ud på at udvide de autonome handelspræferencer til også at omfatte dette land på 75 varepositioner i Pakistans interesse (primært tekstil og beklædning) i form af toldfritagelse med undtagelse af ét produkt (ethanol), hvor der skulle gælde et toldkontingent. Men selv om de autonome handelspræferencer skulle blive udvidet til at omfatte Pakistan i tre år, har Kommissionen ikke foretaget en fuld konsekvensanalyse forud for vedtagelsen af forslaget til forordning. Desuden bør det bemærkes, at Kommissionens forslag ikke pålægger Pakistan byrder på området for menneskerettigheder og sociale rettigheder i modsætning til, hvad der ville være sket, hvis dette land havde fået GSP+-status. Selv om det kan hævdes, at de foreslåede foranstaltninger på grund af de særlige omstændigheder, der fører til beslutningen om at give autonome handelspræferencer til Pakistan, ikke vil danne bindende præcedens, er denne forklaring ikke helt overbevisende. Det kan da heller ikke udelukkes, at beslutningen om at give autonome handelspræferencer til oversvømmelsesramte pakistanere kan blive fulgt af andre lignende initiativer i fremtiden. Endvidere er der risiko for, at vedtagelsen af autonome handelspræferencer, der på ingen måde er betinget af overholdelsen af menneskerettighederne, faktisk ville underminere det aktuelle system med EU-præferencer baseret på respekt for et sæt grundlæggende rettigheder og værdier. Elisabeth Köstinger EU er kendt i hele verden for at hjælpe, hvor der er hjælp behov. EU beviste det her atter ved at sende penge af sted i en fart efter de dramatiske oversvømmelser og følgerne heraf i Pakistan i 2010. Som det næste skridt agtede Kommissionen at give Pakistan et økonomisk løft og garantere en suspendering af told på tekstiler og ethanol. Denne tilgang synes at være højst kontroversiel. Faktum er dog, at dette initiativ først skal have grønt lys på WTO-plan. Først derefter bør Parlamentet reagere og træffe en beslutning. David Martin Jeg beklager meget, at Parlamentet under afstemningen om de autonome handelspræferencer for Pakistan accepterede at reducere varigheden af støtten til et år og dermed også at reducere enhver gevinst for Pakistan betydeligt. Mario Mauro Jeg stemte for, især på grund af ændringsforslaget med ordlyden: "Retten til at gøre brug af de præferenceordninger, der indføres ved artikel 1, er med forbehold af de i stk. 1 fastsatte vilkår betinget af Pakistans respekt for menneskerettighederne, herunder centrale arbejdstagerrettigheder, og demokratiets grundlæggende principper." Respekt for menneskerettigheder skal være en nødvendig forudsætning for enhver type aftale med tredjelande. Jean-Luc Mélenchon Denne betænkning giver os mulighed for at gøre den støtte, vi yder til et allerede ødelagt land, betinget af dette lands løfte om at opgive alle former for handelsprotektionisme. Det er et urimeligt forslag, og jeg stemmer imod denne betænkning. Alexander Mirsky Efter de hidtil usete og ødelæggende oversvømmelser i Pakistan i juli og august 2010 gav Rådet som bekendt på sit møde den 16. september ministrene mandat til at enes om en omfattende hastepakke med kort-, mellemlang- og langsigtede foranstaltninger, der skulle hjælpe med at understøtte Pakistans genopretning og fremtidige udvikling. Ifølge forslaget til forordning udvides de autonome handelspræferencer til Pakistan ved, at alle toldsatser for visse produkter af eksportinteresse for Pakistan suspenderes i et begrænset tidsrum. Der er opstillet en liste over 75 toldpligtige positioner af betydning for Pakistans eksport (primært tekstil og beklædning). De udvalgte varepositioner beløber sig til næsten 900 mio. EUR i importværdi og udgør ca. 27 % af EU's import fra Pakistan (3,3 mia. EUR). Jeg stemte for. Andreas Mölzer Ud over at afgive løfte om mere end 415 mio. EUR i akut hjælp reagerer EU også på oversvømmelseskatastrofen i Pakistan ved hjælp af ekstraordinære handelspræferencer for at sætte skub i Pakistans eksport. Kommissionen foreslog en pakke med 75 toldpositioner i Pakistans primære eksportsektorer i de områder, der er værst ramt af oversvømmelserne. Pakistans handel med EU omfatter hovedsagelig tekstiler og beklædningsprodukter, som ifølge oplysninger fra Kommissionen udgjorde 73,7 % af Pakistans eksport til EU i 2009. Ifølge EU's vurdering bør disse handelspræferencer kun få en begrænset skadelig virkning for det indre marked og bør heller ikke påvirke de mindst udviklede medlemmer af WTO i negativ retning. Uanset dette må det forventes at den ensidige suspendering af told vil føre til indledning af en overtrædelsesprocedure i WTO. Hvis Pakistan får lov at slutte sig til rækken af lande, som har præferentielle toldforanstaltninger - med andre ord hvis landet skal på den såkaldte GSP+-liste - så kan sagen siges at have løst sig selv. Ukoordinerede forhastede reaktioner er næppe til nogen hjælp. Tekstil- og beklædningsindustrien især er i krise i en række medlemsstater som resultat af omlægningen. Det kan derfor ikke udelukkes, at der vil komme negative virkninger af handelspræferencerne, hvorfor jeg stemte imod betænkningen. Vital Moreira Jeg stemte imod at give handelspræferencer til Pakistan gennem fritagelse for importtold begrundet i de oversvømmelser, der ramte landet sidste år. Jeg mener ikke, der er nogen logik i at anvende ekstraordinære handelspræferencer i strid med de internationale handelsregler som en form for nødhjælp, der ellers har egne virkemidler. EU har aldrig gjort dette før, ej heller har andre lande. Intet andet iland har fulgt denne taktik. Hverken USA, Japan, Australien, New Zealand eller Canada. Selv om de fordele, Pakistan får, var en slags præmie for landets rolle i Afghanistan, mener jeg, at handelspræferencer som politisk instrument danner en farlig præcedens. Desuden vil handelsfordelene, der gives Pakistan, blive betalt af den del af europæisk industri, der er mest berørt, nemlig tekstilindustrien i Sydeuropa, og også af de fattige lande, som eksporterer de samme produkter til Europa, og som vil lide under, at europæisk import ser i retning af Pakistan, f.eks. Bangladesh eller landene i Nordafrika. Jeg stemte imidlertid for de fremsatte ændringsforslag, som i væsentlig grad mildner den negative virkning af forslaget, nemlig beskyttelsesklausul, begrænsning til et år og menneskerettighedsklausul. Franz Obermayr Ingen bestrider, at ulande som Pakistan, som gentagne gange er blevet ødelagt af oversvømmelser, har brug for støtte. Ikke desto mindre må EU sikre, at partnerlandene i sådanne handelsaftaler også opfylder visse krav, især hvis pligterne skal ophæves. Vi kan ikke tillade, at en sådan suspendering af told skader vores hjemlige tekstilindustri, mens EU ikke er det mindste bekymret over, om disse produkter fremstilles af børnearbejdere, eller om de udbetalte midler går direkte til at støtte terrorisme. Vidtrækkende toldfritagelser må derfor knyttes til en absolut forpligtelse til at overholde menneskerettighederne. Jeg tænker f.eks. på kristne mindretal og kvinders rettigheder. Blasfemiloven i Pakistan er særligt bekymrende. Enhver, der fornærmer Muhammed, dømmes til døden. Fundamentalisme er udbredt i Pakistan på tværs af alle sociale lag - desto mere siden Osama Bin Laden døde - herunder blandt studerende på det berømte Internationale Islamiske Universitet. Argumentet om, at handelspræferencerne fremmer rigdom og bekæmper radikalisme, holder derfor ikke vand. EU må ikke bare give handelspræferencer, hvis det er i strid med vigtige elementer af den grundlæggende lovgivning. Derfor stemte jeg imod betænkningen. Maria do Céu Patrão Neves Efter oversvømmelserne, som ødelagde et stort landområde i Pakistan sidste sommer, forelagde Kommissionen et forslag om at yde landet omfattende autonome handelspræferencer i form af fritagelse fra told for 75 varepositioner af interesse for Pakistan, primært tekstil og beklædning. Denne foranstaltning, der præsenteres som midlertidig, men af tre års varighed, ville få en stor indvirkning på portugisiske tekstiler, så jeg stemte imod denne betænkning. Imidlertid har jeg, eftersom betænkningen blev vedtaget, med held argumenteret for at begrænse varigheden af handelspræferencerne til et år fra datoen for disse foranstaltningers ikrafttræden for at minimere konsekvenserne for portugisiske tekstiler. Perioden kunne potentielt forlænges efter en grundig vurdering af virkningen for de europæiske tekstiler, som skulle forelægges Kommissionen. Endelig stemte jeg også for - igen med tanke på portugisiske tekstiler - en indførelse af en beskyttelsesklausul om genetablering af den fælles toldtarif for en given vare når som helst, hvis den importeres fra Pakistan på vilkår, som forårsager eller truer med at forårsage alvorlige problemer for en EU-producent af lignende eller direkte konkurrerende produkter. Raül Romeva i Rueda De Grønne hilste fra starten tanken om at støtte Pakistans indsats for at overvinde sult og elendighed efter oversvømmelserne velkommen. Men vores primære kritik gik på, at det var en foranstaltning med fokus på et land, der er berørt af terrorisme, uden at denne politiske dagsorden blev nævnt, og uden at foranstaltningerne blev indarbejdet i et sæt af foranstaltninger knyttet til den politiske kontekst. Desuden frygtede De Grønne, at foranstaltningerne måske kunne bane vej for optagelse af Pakistan i GSP+-ordningen, uden at landet skulle have underskrevet og indført de tilsvarende arbejds- og miljøkonventioner (for ikke at tale om Genèvekonventionen). Endelig ønskede De Grønne at udelukke ethanol fra listen over toldfrie varer, da det ville blive lavet af sukkerrør, hvilket ville erstatte fødevareafgrøder, udgøre en drivhusgasintensiv afgrøde og ikke skabe et betydeligt antal nye arbejdspladser. Desværre blev ingen af De Grønnes ændringsforslag vedtaget i Udvalget om International Handel. Teksten blev til sidst henvist til udvalget. Licia Ronzulli Forslaget, der blev vedtaget i dag, kommer af de hidtil usete oversvømmelser, som sidste sommer ødelagte et stort landområde i Pakistan. Ifølge det endelige dokument er det hensigten at give autonome handelspræferencer til landet for 75 varepositioner af interesse (primært tekstil og beklædning) i form af fritagelse fra told med undtagelse af et produkt (ethanol), hvor der gælder et toldkontingent. De foreslåede foranstaltninger bør bifaldes som et perfekt eksempel på de synergier, som Lissabontraktatens ikrafttræden har muliggjort. EU og dens medlemsstater har allerede generøst forsynet Pakistan med humanitær bistand, men udvidelsen af handelspræferencerne til landet er led i en større pakke af foranstaltninger, som kunne afhjælpe de mellem- til langsigtede økonomiske konsekvenser af de katastrofale oversvømmelser. At sikre genopretning og bæredygtig udvikling i fremtidens Pakistan er yderst vigtigt, ikke blot for landets borgere, men også for sikkerheden og stabiliteten i regionen. Et stabilt og velstående Pakistan, som ikke er underlagt ekstremistiske eller fundamentalistiske tendenser, er åbenlyst i EU's interesse. Keith Taylor Da vi først hørte i oktober 2010 om Kommissionens planer om at hjælpe Pakistan med at komme ovenpå igen efter de forfærdelige oversvømmelser ved at fjerne nogle toldsatser, var De Grønne opsat på at hjælpe. Det er vi stadig, men den dengang enkle idé er blevet overkompliceret og ubrugelig. Oprindelig var ordningen tænkt at vare tre år, selv om vi ønskede den længere for at øge investortilliden. Men efter at diverse virksomheder og interessegrupper var blevet inddraget, blev forslaget reduceret til kun 12 måneder - med kvartalsvis gennemgang! Endvidere skal alle aftaler have en fritagelse fra WTO, hvilket ikke var sket, eftersom visse lande (især Indien) er bekymrede over virkningen af de toldfrie pakistanske tekstiler for deres egne markeder. Der er ikke sket fremskridt i fem måneder nu, og det er usandsynligt, at vi ser fremskridt snart, om nogensinde. På plenarmødet i dag støttede jeg et ændringsforslag om at sende hele betænkningen tilbage til udvalget med henblik på omarbejdning. Dermed stemte jeg ikke imod hjælp til Pakistan, men jeg erkendte, at betænkningen simpelthen ikke kunne levere det, som Pakistan har brug for. For mig har WTO været en stor forhindring. Jeg mener, at denne organisation har brug for omfattende omorganisering til et ordentligt demokratisk, ansvarligt og gennemsigtigt organ. Nuno Teixeira Den naturkatastrofe, som befolkningen i Pakistan oplevede sidste år i august, berørte os alle og fortjener EU's solidaritet. EU må vise sin støtte til Pakistan og hjælpe med at minimere de ødelæggende virkninger af oversvømmelserne, sådan som EU har gjort gennem sin politik om humanitær bistand og internationalt samarbejde, når andre tragiske begivenheder har ramt. Men at forsøge at bruge EU's handelspolitik til at udtrykke denne solidaritet kan få uønskede konsekvenser for fremtiden, både i dette tilfælde og i andre, som kunne opstå. Med hensyn til det indre marked er virkningerne negative for produktionen i europæiske lande som Portugal. Imidlertid er virkningerne på internationalt plan også bekymrende, fordi de vil skabe en fritagelse i WTO i en nøglesektor for mange ulande. Derfor og også med tanke på, at der bør foretages en konsekvensanalyse for at få vurderet virkningerne af aftalen for EU selv, stemte jeg for ændringsforslag 43, hvormed vi afviser Kommissionens forslag om at give handelspræferencer til Pakistan. Viktor Uspaskich Det er på tide, at EU genovervejer sine langsigtede handelsprogrammer. Vi kan ikke foregive, at ulande, der har fået særstatus af EU, er de samme, som de var for ti år siden. Nogle af disse lande (f.eks. Brasilien, Rusland, Argentina, Saudi-Arabien og Qatar) er i øjeblikket de økonomisk stærkeste. Imens kæmper lande som Litauen for at få økonomien til at hænge sammen. Hvis Pakistan får handelspræferencer for tekstiler som foreslået i denne betænkning, vil Litauen komme i en sårbar stilling, da tekstiler udgør næsten 6 % af al vores eksport. Desuden bør EU være mere opmærksom på sine handelspartneres situation, hvad angår menneskerettigheder. Respekten for menneskerettigheder og demokratiske principper skal være et grundlæggende element i EU's handelspolitik. Det kan vi ikke gå på kompromis med. Jeg er derfor bekymret over Kommissionens forslag om at give Pakistan autonome handelspræferencer. Naturligvis er EU opsat på, at Pakistan opnår stabilitet og velstand, men i lyset af krisen bør vi have styr på prioriteringerne. Som de sidste ugers begivenheder har vist, er Pakistan fortsat arnested for terrorisme og ekstremisme. EU bør passe på ikke at sende et forkert budskab. Luís Paulo Alves Det nuværende system for udenlandske direkte investeringer med en myriade af overlappende og sommetider modstridende bilaterale investeringsaftaler (BIT) mellem medlemsstaterne skal erstattes - inden for en rimelig tidshorisont - af en ny ramme af moderne EU-investeringsaftaler, som er i overensstemmelse med de horisontale mål for EU's politik. Jeg støtter også ordførerens stærke opbakning til den fælles tilgang, der ligger i Kommissionens forslag til forordning. Det er utvivlsomt væsentligt, at medlemsstaternes eksisterende bilaterale investeringsaftaler vedbliver at være gældende gennem en godkendelsesproces, og at medlemsstaterne under klare betingelser har ret til at genforhandle eksisterende bilaterale investeringsaftaler, indgå uafsluttede aftaler og indgå i forhandlinger om nye aftaler. Retssikkerhed er imidlertid fortsat et relativt begreb, så længe ændringen af investeringsbeskyttelsesordningen ikke er afsluttet, og medlemsstaternes eksisterende bilaterale investeringsaftaler er gældende i henhold til international offentlig ret. Jeg stemmer for betænkningen, men advarer samtidig om, at der er brug for at fortsætte debatten om dette anliggende, så det får bedre retlige rammer. Kader Arif Siden Lissabontraktaten har investering været et område, hvor EU har enekompetence. Parlamentet afgav derfor oprindelig sin dom over den fremtidige EU-investeringspolitiks form. Dette er den betænkning, jeg selv udarbejdede, og som vi stemte om under sidste mødeperiode i april 2011. I hr. Schlyters betænkning har Parlamentet nu undersøgt overgangsordninger for bilaterale investeringsaftaler, som medlemsstaterne allerede har indgået med tredjelande. Som ved afstemningen i udvalget argumenterede jeg for en fællesskabsvision og udtalte, at aftaler, der allerede fandtes, skulle undersøges nøje af Kommissionen for at kontrollere deres forenelighed med traktaterne og EU-retten og EU's politik, navnlig målsætningerne for EU's foranstaltninger udadtil vedrørende bæredygtig udvikling. Imidlertid er den vision, der blev fremherskende til slut, en højrefløjsvision, hvori beskyttelsen af private investorer bliver prioriteret højere end disse målsætninger, der er baseret på almen interesse. Desværre vil de forhandlinger, der nu optages med Rådet, sandsynligvis ikke rette op på vores mål i EU, hvori det gode ved EU som helhed sjældent kan overleve national egoisme. Zigmantas Balčytis Før Lissabontraktatens ikrafttræden opretholdt medlemsstaterne primært bilaterale aftaler med tredjelande vedrørende investering. Efter Lissabontraktatens ikrafttræden faldt de udenlandske direkte investeringer ind under EU's enekompetence og blev en integreret del af EU's fælles handelspolitik. Jeg godkendte denne betænkning om en overgangsperiode for, at denne kompetence overflyttes til EU-plan, hvilket i fremtiden vil bidrage til at sikre et højt niveau af beskyttelse af investorerne mod tredjelandes vilkårlige handlinger. Vilija Blinkevičiūt Jeg stemte for denne betænkning, fordi EU's fælles handelspolitik efter Lissabontraktatens ikrafttræden blev et af de fælles EU-politikområder, hvor EU har enekompetence. Dermed må investeringspolitikken, som er et område, der falder ind under den fælles handelspolitik, også koordineres på EU-plan. I øjeblikket overholder medlemsstaterne delvist overlappende, men ofte modstridende bilaterale investeringsaftaler med tredjelande, og dette hæmmer målsætningerne i EU's fælles handelspolitik og dannelsen af billedet af EU som et indre handelsområde i en tværnational og global handel. Denne betænknings vigtigste målsætning er den smidige overgang fra investeringspolitikker, der forfølges af medlemsstaterne enkeltvis, til en fælles EU-investeringspolitik, som skal give retssikkerhed for alle parter og alle aftaler, der allerede er indgået for deltagerne i overgangsperioden, når de gamle retlige rammer erstattes af den nye forordning. I bund og grund omhandler denne betænkning to grundlæggende emner, nemlig en tidslinje for overgangen og argumenter og procedurer for inddragelse af en tilladelse til at indlede forhandlinger med tredjelande, som Kommissionen giver en medlemsstat i overgangsperioden. Vito Bonsignore Jeg støttede denne betænkning ved at stemme for, fordi jeg mener, at vi har brug for regler i overgangsperioden for at få retssikkerhed og undgå konflikter og huller i loven. Faktisk hidrører hr. Schlyters betænkning fra Kommissionens forslag til forordning om at give EU enekompetence på området for udenlandske direkte investeringer, erstatning af aftaler indgået af de 27 medlemsstater og også etablering af en nødvendig overgangsperiode, der skal gælde eksisterende bilaterale aftaler. Endelig er jeg enig med hr. Schlyter i vigtigheden af en fast dato til at markere afslutningen på overgangsperioden for at beskytte den europæiske økonomis konkurrenceevne og give investorerne et klart billede af de nuværende og fremtidige regulerende standarder. Jan Březina Vedtagelsen af den godkendte forordning er nødvendig, for at det nuværende system, som er opbygget gennem en lang række gensidigt overlappende og til tider endda modstridende bilaterale aftaler om investeringer, der er indgået af medlemsstaterne, bliver erstattet inden for en rimelig tidshorisont af et nyt system af moderne investeringsaftaler indgået af EU, som vil være i overensstemmelse med det generelle mål for EU's politik. Forordningen er derfor den logiske og eneste mulige reaktion med henblik på at knæsætte en politik på området for udenlandske direkte investeringer som EU's enekompetence, idet de er en del af EU's fælles handelspolitik. Politikken har den vigtige funktion at sikre et højt niveau af retssikkerhed i en overgangsperiode. Jeg er derfor fuldstændig enig i Kommissionens forslag, som baseres på sameksisterende aftaler. Det er væsentligt, at medlemsstaternes eksisterende bilaterale investeringsaftaler vedbliver at være gældende gennem en godkendelsesproces, og at medlemsstaterne under klare betingelser har ret til at genforhandle eksisterende bilaterale investeringsaftaler, indgå uafsluttede aftaler og indgå i forhandlinger om nye aftaler. Maria Da Graça Carvalho Af hensyn til harmoniseringen af EU's udenrigspolitik stemmer jeg for at ændre det nuværende system af bilaterale investeringsaftaler mellem medlemsstaterne og tredjelande. Jeg deler også ordførerens bekymring for retssikkerheden i overgangsperioden, hvilket betyder, at der er brug for at fastsætte en udløbsdato for den og præcisere vilkårene for at inddrage en tilladelse. Anne Delvaux Det burde være muligt at koordinere og træffe beslutninger om medlemsstaternes individuelle investeringspolitik på EU-plan. Det nuværende system er kendetegnet ved utallige bilaterale aftaler, som helt eller delvis overlapper hinanden og ofte er grundlæggende i modstrid med hinanden. Da vi arbejder på at formulere en ordentlig europæisk investeringspolitik, ville det efter min mening derfor være gavnligt at stemme for at pålægge medlemsstaterne en pligt til i forbindelse med genforhandling af bilaterale aftaler eller forhandlinger om nye at indarbejde en tvistbilæggelsesmekanisme, hvorefter Kommissionen ville få adgang til at deltage, endda i en rent rådgivende funktion, og man kunne ophæve kravene om fortrolighed for at give EU's udøvende organ mulighed for at deltage i en sådan egenskab. Jeg krævede også, at Kommissionen skulle forelægge Parlamentet og Rådet en rapport senest fem år efter denne forordnings ikrafttrædelsesdato om status med hensyn til fornyet undersøgelse af eksisterende bilaterale aftaler, især vedrørende en række bilaterale aftaler, som de forskellige medlemsstater kan have genforhandlet. Diogo Feio Med Lissabontraktatens ikrafttræden i henhold til artikel 206 og 207 i TEUF falder udenlandske direkte investeringer ind under EU's enekompetence. I øjeblikket er mange bilaterale aftaler gældende, og de skal nu akut erstattes af en ny EU-ramme for investeringsaftaler, som er i overensstemmelse med de horisontale mål for EU's politik. Hensigten er nu at finde retfærdige og effektive overgangsforanstaltninger til at beskytte de gældende bilaterale aftaler og ikke skuffe investorernes forventninger. Derfor må vi undgå smuthuller i lovgivningen og sikre en velovervejet overgang. Jeg opfordrer således alle, der er involveret i trepartsdrøftelserne om nøje at afveje behovet for at beskytte berettigede forventninger mod den korrekte anvendelse af Lissabontraktaten, under særlig hensyntagen til de artikler, der omhandler fornyet undersøgelse og inddragelse af en tilladelse. Jeg vil rose ordføreren for den store indsats, men jeg opfordrer til flere overvejelser og et kompromis. José Manuel Fernandes Denne betænkning omhandler forslag til Europa-Parlamentets og Rådets forordning om indførelse af overgangsordninger for bilaterale investeringsaftaler mellem medlemsstaterne og tredjelande. I henhold til artikel 207, stk. 1, i TEUF falder de ind under EU's enekompetence, da de vedrører udenlandske direkte investeringer. Uden at betvivle, at medlemsstaternes gældende bilaterale aftaler fortsat er nødt til at være gældende, er jeg enig med ordføreren i, at der skal være en høj grad af retssikkerhed i overgangsperioden, og også i de tre begrundelser for at inddrage en tilladelse af en bilateral aftale, nemlig "i strid med EU-retten", "helt eller delvis overlapper en gældende EU-aftale med dette tredjeland, og denne overlapning ikke er omtalt i den sidstnævnte aftale" og aftaler, der kan "udgøre en hindring for udviklingen og gennemførelsen af Unionens politikker om investering". João Ferreira Handelspolitik er endnu et område, hvor kompetencerne er fjernet fra medlemsstaterne og EU dermed får "enekompetence". Dette er grundlaget for dette forslag til en forordning, med andre ord anvendelsen af artikel 207, stk. 1, i TEUF, som fastlægger, at EU har enekompetence i forbindelse med direkte udenlandske investeringer som led i den fælles handelspolitik. Handelspolitikkens og naturligvis investeringspolitikkens betydning som instrumenter til at fremme et lands og dets befolknings interesser alt efter deres særlige egenskaber og betingelser er kun alt for tydelige. Hvad der også er tydeligt - som i Portugals tilfælde f.eks. - er den skade, som hidrører fra handels- og investeringspolitikkerne, som ikke tager nok hensyn til landets interesser, omstændigheder og betingelser, eftersom de primært fastlægges af EU's stormagter til forsvar for deres store virksomheders interesser. Balancen i EU tippede afgørende til disse stormagters side, da EU øgede sine beføjelser. Blandt andre alvorlige aspekter er det meningen med denne forordning at give Kommissionen beføjelser til at inddrage tilladelser, bede medlemsstaterne om at forhandle eller afvise investeringsaftaler og godkende nye bilaterale investeringsaftaler. Derfor stemte vi imod. Ilda Figueiredo Det er velkendt, at EU har enekompetence i handelspolitikken udadtil, som er grundlaget for dette forslag til forordning. Grundlaget herfor er artikel 207, stk. 1, i TEUF, som fastlægger, at EU har enekompetence i forbindelse med direkte udenlandske investeringer som led i den fælles handelspolitik. Kommissionens holdninger er dog generelt ikke egnede til at forsvare alle medlemsstaters interesser ligeligt. Handelspolitikkens og naturligvis investeringspolitikkens betydning som instrumenter til at fremme et lands og dets befolknings interesser alt efter deres særlige egenskaber og betingelser er kun alt for tydelige. Hvad der også er tydeligt - som i Portugals tilfælde f.eks. - er den skade, som hidrører fra handels- og investeringspolitikkerne, som ikke tager nok hensyn til landets interesser, omstændigheder og betingelser, eftersom de primært fastlægges af EU's stormagter til forsvar for deres store virksomheders interesser. Balancen i EU tippede afgørende til disse stormagters side, da EU øgede sine beføjelser. Blandt andre alvorlige aspekter er det meningen med denne forordning at give Kommissionen beføjelser til at inddrage tilladelser, bede medlemsstaterne om at forhandle eller afvise investeringsaftaler og godkende nye bilaterale investeringsaftaler. Derfor stemte vi imod. Monika Flašíková Beňová Denne betænkning omhandler internationale investeringsaftaler med tredjelande. Det primære mål for disse aftaler er at sikre et højt niveau af beskyttelse af investeringer og investorer mod vilkårlige tiltag fra regeringen i lande, der modtager investering. Før Lissabontraktatens ikrafttræden var medlemsstaterne ansvarlige for at forhandle om sådanne investeringsaftaler. Med Lissabontraktaten kom de udenlandske direkte investeringer ind under EU's enekompetence og blev en integreret del af EU's handelspolitik udadtil. Personligt mener jeg, at EU's udviklingspolitik måske er EU's handels- og investeringspolitik overlegen. Juozas Imbrasas Jeg stemte for dette dokument, fordi det foreslås, at forordningen skal give Kommissionen mulighed for at inddrage en tilladelse og kræve, at medlemsstaterne genforhandler eller afslutter en bilateral investeringsaftale (BIT) og får Kommissionens godkendelse til nyforhandlede BIT'er. Der er også bestemmelser om vilkårene for, hvordan, hvornår og hvad det er muligt at forhandle. Efter ikrafttrædelsen af Lissabontraktaten er direkte udenlandske investeringer optaget på listen over områder, der hører ind under den fælles handelspolitik. I overensstemmelse med artikel 3, stk. 1, litra e), i traktaten om Den Europæiske Unions funktionsmåde (i det følgende benævnt "traktaten") har EU enekompetence med hensyn til den fælles handelspolitik. Det er således kun EU, der kan lovgive og vedtage juridisk bindende retsakter på dette område. Medlemsstaterne har kun beføjelse hertil efter bemyndigelse fra EU, jf. artikel 2, stk. 1, i traktaten. Denne relation vil blive yderligere udbygget, i takt med at EU udøver sin kompetence med hensyn til en fælles investeringspolitik med det hovedsigte at skabe det bedst mulige investeringsbeskyttelsessystem for alle medlemsstatsinvestorer uden forskel og lige investeringsvilkår på tredjestatsmarkeder. Eftersom den nye investeringspolitik vil blive udviklet under hensyn til, at medlemsstaternes bilaterale investeringsaftaler fortsat er gyldige i en overgangsperiode, bør den anerkende de rettigheder, der tilkommer investorer, hvis investeringer er omfattet af anvendelsesområdet for disse aftaler, og garantere retssikkerheden for disse investorer. Kommissionen bør tage de nødvendige skridt hen imod en gradvis erstatning af alle eksisterende investeringsaftaler med nye aftaler, som bør yde den bedst mulige beskyttelse. Elisabeth Köstinger Siden Lissabontraktaten har Kommissionen haft enekompetence til at forhandle og indgå bilaterale investeringsaftaler med tredjelande. Der er mere end 1 000 gældende aftaler, og medlemsstaterne fører i øjeblikket forhandlinger om ca. 200 mere. For at denne kompetenceoverførsel ikke skal resultere i en hård landing for EU, bør medlemsstaterne fortsat kunne garantere retssikkerhed for investorerne i en overgangsperiode. Parlamentet sendte et stærkt signal ved førstebehandlingen og argumenterer for en solid, sikker fase til overførslen af beføjelserne. Petru Constantin Luhan Investeringsaftaler er stadig obligatoriske for medlemsstaterne efter TEUF's ikrafttræden, og de skal behandles i henhold til EU's enekompetence på området for udenlandske direkte investeringer. Dette forslag til Europa-Parlamentets og Rådets forordning vil gøre det muligt, at alle gældende investeringsaftaler mellem medlemsstaterne og tredjelande fortsat kan være gældende. Jeg mener, at dette vil gøre det muligt for os at tilbyde en udtrykkelig garanti for retssikkerhed vedrørende de betingelser, som investorerne er underlagt. Desuden indeholder forslaget også de betingelser, hvorunder medlemsstaterne vil kunne forhandle og indgå nye bilaterale investeringsaftaler med tredjelande, hvilket anses for at være en ekstraordinær overgangsforanstaltning. David Martin Jeg stemte for denne betænkning og bifalder, at de bilaterale investeringsaftaler nu er led i den fælles handelspolitik. Jean-Luc Mélenchon Med denne betænkning forbydes medlemsstaterne at forhandle og endda opretholde bilaterale investeringsaftaler med et tredjeland, hvis aftalerne ikke er i overensstemmelse med Kommissionens synspunkter. National suverænitet er derfor sat ud af spillet på dette område. Det er Lissabontraktaten, der har ført til dette forbud mod nogen form for bilateral investering i støtte til et andet land og denne overførsel af alle kompetencer til Kommissionen, som ikke er et valgt organ. Jeg stemmer imod. Andreas Mölzer Vi kan ikke forvente, at det, der ikke lykkedes på WTO-plan og OECD-plan - dvs. at kaste lys over junglen af bilaterale investeringsaftaler - vil kunne lykkes på EU-plan. Der er gjort forsøg på højere plan på at indføre omfattende multinationale regler for udenlandske direkte investeringer, som skulle gælde alle økonomiske sektorer. På længere sigt vil dette nok mest sandsynligt kunne opfylde målet, men i virkeligheden afhænger det af, hvordan det faktisk organiseres. Problemet er, at bindende voldgiftsafgørelser i BIT-tvister baseret på international lovgivning kunne medføre, at medlemsstaterne pålægger investorerne forpligtelser, der giver anledning til at indlede overtrædelsesprocedurer for overtrædelse af EU-traktaterne. Det er der stadig ikke nogen løsning på. Der tages kun en smule hensyn i betænkningen til de potentielle negative aspekter af investeringspolitikken, f.eks. frygten blandt den hjemlige befolkning for tab af arbejdspladser og lønnedgang på grund af udlicitering og udflagning af produktionen. Direkte investeringer er på ingen måde den magiske kugle, de udråbes til at være. Visse ulande har måttet lære dette på den hårde måde. Derfor stemte jeg imod denne betænkning. Claudio Morganti Som følge af vedtagelsen af Lissabontraktaten har medlemsstaterne desværre mistet deres prærogativer vedrørende forvaltningen af udenlandske direkte investeringer, som nu falder ind under EU's enekompetence. En så betydningsfuld ændring kræver overgangsregler for gennemførelsen heraf. Betænkningen, som vi stemte om i dag, synes at være et acceptabelt kompromis, eftersom det beskytter de aftaler, der allerede er indgået af forskellige stater på bilateral basis, og også lægger fundamentet til eventuelle nye bilaterale aftaler, om end der skal være enighed om dem. Kommissionens vurderingsbeføjelser er også veldefinerede og begrænsede, hvilket dermed gør praksis mindre kompliceret for medlemsstater, som ønsker at fortsætte deres specifikke politik for udenlandske direkte investeringer. Derfor besluttede jeg at stemme for betænkningen. Maria do Céu Patrão Neves Jeg stemte for denne betænkning om forslag til Europa-Parlamentets og Rådets forordning om indførelse af overgangsordninger for bilaterale investeringsaftaler mellem medlemsstaterne og tredjelande. Der er tale om anvendelse af artikel 207, stk. 1, i TEUF, som fastlægger, at EU har enekompetence i forbindelse med direkte udenlandske investeringer som led i den fælles handelspolitik. I en verden af globale overførsler af aktiver og kapital og som en logisk følge af EU's fælles handelspolitik skal medlemsstaternes investeringspolitik også koordineres og besluttes på EU-plan. Det betyder, at det nuværende system med en myriade af overlappende og sommetider modstridende bilaterale investeringsaftaler (BIT) mellem medlemsstaterne skal erstattes - inden for en rimelig tidshorisont - af en ny ramme af moderne EU-investeringsaftaler, som er i overensstemmelse med de horisontale mål for EU's politik. Overgangen til en EU-investeringspolitik er med tanke på de udenlandske direkte investeringers risikable og langsigtede karakter en lang og kompliceret proces. Det er yderst vigtigt at sikre et højt niveau af retssikkerhed i overgangsperioden. Paulo Rangel Eftersom området for udenlandske direkte investeringer i kraft af TEUF nu falder ind under EU's enekompetence, er der behov for at give EU de nødvendige beføjelser til at bevæge sig fra et spredt perspektiv til en harmoniseret tilgang. Der er således behov for at finde løsninger, der kan sætte os i stand til at skaffe retssikkerhed i overgangsperioden uden at sætte de målsætninger på spil, som er vejledende for EU's indsats. Raül Romeva i Rueda Som vi frygtede, har afstemningen på plenarmødet i dag bekræftet det knebne flertal, vi fik imod os i Udvalget om International Handel om artikel 5 (gennemgang af medlemsstaternes eksisterende investeringsaftaler (BIT)) og artikel 6 (inddragelse af tilladelse til en BIT) i Carl Schlyters betænkning om "overgangsordninger for bilaterale investeringsaftaler mellem medlemsstaterne og tredjelande". Vi havde gjort det lettere for medlemmerne at stemme med os ved at forelægge ændringsforslag til artikel 5 og 6, der kun førte os halvvejs frem mod det, vi ønskede (og havde mistet i udvalgsfasen). Vi overlod det således til S&D-Gruppen at genfremsætte de oprindelige tekster for at blive opfattet som repræsenterende midten. Desværre har den strategi ikke virket. Vi havde en afstemning ved navneopråb herom, og vi vil analysere, om vi ikke desto mindre fik en vis støtte i ALDE-Gruppen. Vi tabte også afstemningen om vores ændringsforslag til bedre regler for gennemsigtighed. Vi fik kun ét ændringsforslag igennem af mindre betydning om betragtningerne, som tydeligvis blev os foræret af EPP-Gruppen og ALDE-Gruppen for at dysse os ned, så Verts/ALE-Gruppens holdning i den afsluttende afstemning kunne blive positiv. Imidlertid valgte vi at stemme nej til betænkningen (som blev vedtaget med 345 stemmer mod 246). Daciana Octavia Sârbu Tidligere i år stillede jeg nogle spørgsmål til Kommissionen som svar på presserapporter om skibsladninger med giftigt affald på vej fra Italien til Rumænien. Selv om der ikke blev fundet beviser for forsendelserne, var det dog tydeligt ud fra resultatet af mine spørgsmål, at vi kunne have gavn af mere regelmæssige godskontroller, da dette ville virke afskrækkende på dem, der foretager ulovlig transport af affald. Sådanne foranstaltninger kan have en yderligere virkning i ulande, fordi de måske mangler kapacitet til ordentlig overvågning af indkommende forsendelser og dermed ikke kan hindre, at giftige materialer ender på deres område. Vi bør alvorligt overveje fordelene ved grundige, regelmæssige kontroller, koordineret på EU-plan, især i tilfælde af forsendelser til ulande. Nuno Teixeira skriftlig. - (PT) I henhold til artikel 207, stk. 1, i TEUF falder de udenlandske direkte investeringer ind under EU's enekompetence, da denne type investeringer direkte vedrører den nye fælles handelspolitik. Lissabontraktaten trådte i kraft på et tidspunkt, hvor mange bilaterale investeringsaftaler med tredjelande var tæt på udløb, og der ikke var indført en overgangsordning til sikring af en integreret bevægelse i retning af fremtidige aftaler inden for EU's enekompetence. Jeg mener, det er en god idé at foretage en pålidelig evaluering af alle gældende bilaterale aftaler med tredjelande og vælge en strategi, der er fælles for alle medlemsstater. Ifølge betænkningen er det afgørende, at reglerne bliver gennemsigtige, at de kendes af de primære politiske aktører, og at de evalueres inden højst 10 år. På et tidspunkt, hvor transaktionerne med aktiver og kapital bliver mere og mere globaliserede, er det vigtigt, at EU vedtager en fælles investeringspolitik i overensstemmelse med den strategi, der er fastlagt af alle medlemsstater. Luís Paulo Alves Jeg stemmer for denne betænkning fra Udvalget om International Handel. Jeg bakker dets holdning op ved førstebehandlingen, hvor Kommissionens forslag overtages. Jeg opfordrer Kommissionen til at henvise sagen til Parlamentet, hvis den agter at ændre sit forslag i væsentlig grad eller erstatte det med en anden tekst. Zigmantas Balčytis Jeg stemte for denne betænkning. Kommissionen lovede op til 500 mio. EUR i bistand til Georgien på den internationale donorkonference i oktober 2008. Finansieringskilderne omfatter både programmerede midler inden for rammerne af det europæiske naboskabs- og partnerskabsinstrument (ENPI) og kriseinstrumenter som f.eks. stabilitetsinstrumentet, humanitær bistand og makrofinansiel bistand. Georgiens økonomi begynder at rette sig efter både at være ramt af den væbnede konflikt med Rusland i august 2008 og den globale finanskrise. Men betalingsbalancen og budgetstillingen er fortsat svage og sårbare på grund af blokaden af det meste af den direkte handel med Rusland og markant nedgang i tilstrømningen af udenlandske direkte investeringer. Jeg støtter tildelingen af 46 mio. EUR i finansiel bistand til Georgien for at hjælpe med at reducere kortsigtet finansiel sårbarhed, som økonomien stadig lider under, og samtidig støtter jeg reformforanstaltninger målrettet mod at opnå en mere bæredygtig betalingsbalance og en mere stabil budgetstilling. Mara Bizzotto Der er en grundlæggende modsigelse i Kommissionens forslag om at yde Georgien mere finansiel bistand, nemlig at det var Kommissionen selv, der påpegede, at Georgiens økonomi var ved at rette sig efter konflikten med Rusland for tre år siden, hvorved den insinuerede, at der ikke var brug for at "bistå" den georgiske regering med yderligere midler for at hjælpe den nationale økonomi yderligere ud over den hjælp, der allerede var ydet de foregående år. Det er derfor ikke klart, hvorfor den georgiske regering bad om flere penge, ej heller hvorfor Kommissionen straks begyndte at arbejde på at mobilisere næsten 50 mio. EUR. På grund af den interne politiske situation i Georgien og problemer med lovlighed og åbenhed i dette land, har vi ingen sikkerhed for, at pengene er givet godt ud. Jeg stemte imod den lovgivningsmæssige beslutning, som tillader Parlamentet at yde 46 mio. EUR til den georgiske regering. Der er mange økonomiske, finansielle og beskæftigelsesrelaterede problemer i Europa, og der er mange områder, som er tvunget til at håndtere krisesituationer, og som institutionerne kunne gøre meget mere for. Kommissionen bør først og fremmest gå efter at fokusere al indsats på at løse problemerne for vores borgere. Vilija Blinkevičiūt Parlamentet godkendte Rådets afgørelse om at aktivere Kommissionens løfte om EU-midler til Georgien. Forud for vedtagelsen af beslutningen vurderede Kommissionen Georgiens økonomiske situation og landets finansielle udsigter i 2010-2011 med fokus på betalingsbalancen og budgetbehovet. Kommissionen mener, at aktiveringen af anden rate af den makrofinansielle bistand, der blev lovet i 2008, er berettiget. Den nye makrofinansielle bistand skal hjælpe Georgien med at afhjælpe de økonomiske konsekvenser af konflikten med Rusland og den globale krise. Den nye makrofinansielle bistand skal støtte regeringens økonomiske reformagenda og politiske foranstaltninger til at styrke forvaltningen af de offentlige finanser (videreførelse af foranstaltningerne i den forrige operation og i EU's sektorale transaktioner vedrørende budgetstøtte). Yderligere skal denne bistand bidrage til at fremme økonomisk og finansiel integration i EU, navnlig ved at udnytte det potentiale, der ligger i den fremtidige associeringsaftale, hvis mål er indgåelsen af en dybtgående og omfattende frihandelsaftale mellem de to parter. Jan Březina Som medlem af Parlamentets Delegation til De Parlamentariske Samarbejdsudvalg EU-Armenien, EU-Aserbajdsjan og EU-Georgien bifalder jeg beslutningen om at give Georgien makrofinansiel bistand på 46 mio. EUR for at hjælpe med at stabilisere den georgiske økonomi og dække behovet for genopretning af betalingsbalancen som bestemt i det eksisterende IMF-program. Jeg finder det rigtigt og korrekt, at 23 mio. EUR af denne sum bliver givet i form af tilskud og 23 mio. EUR i form af lån. Det er vigtigt, at de relevante foranstaltninger, som Georgien skal træffe for at forebygge og bekæmpe svig, korruption og andre uregelmæssigheder i forbindelse med denne bistand, er bestemt i aftalememorandummet, låneaftalen og tilskudsaftalen, som skal indgås med de georgiske myndigheder. Af hensyn til større åbenhed i forvaltningen og udbetalingen af midlerne bør aftalememorandummet, låneaftalen og tilskudsaftalen også indeholde muligheden for kontroller, hvilket også betyder kontrol på stedet og inspektion foretaget af Kommissionen, herunder OLAF. Derudover bør vi også regne med muligheden for at foretage kontroller, herunder stikprøvekontroller på stedet udført af Revisionsretten. Maria Da Graça Carvalho Jeg er glad for at se indsatsen for også at fremme velstand uden for EU's grænser, fordi jeg betragter vores støtte som vigtig med hensyn til at hjælpe tredjelande med at kunne klare deres betalingsbalancekrise og genoprette bæredygtigheden i gælden til udlandet. Derfor og med tanke på de økonomiske og sociale problemer, der fulgte af den væbnede konflikt i august 2008 og den globale finanskrise, er jeg enig i det fremsatte forslag om yderligere makrofinansiel bistand til Georgien med henblik på at støtte landets proces mod økonomisk stabilisering og dækning af behovet på betalingsbalancen. Jeg mener også, at denne makrofinansielle bistand vil få en positiv virkning på Georgiens relationer til medlemsstaterne ud over den kritiske rolle, det vil spille for landets regering, når den skal iværksætte reformer ordentligt. Edite Estrela Jeg stemte for denne betænkning, fordi jeg tror på, at mobiliseringen af anden rate af den makrofinansielle bistand til Georgien er berettiget og relevant. Selv om den georgiske økonomi er ved at rette sig, vil denne yderligere hjælp bidrage til, at Georgien kan klare de økonomiske konsekvenser af konflikten med Rusland og den globale krise, og desuden støtte regeringens økonomiske reformprogram. Diogo Feio Georgien har haft alvorlige problemer på det seneste, især efter den militære konflikt mellem landet og Rusland på grund af de separatistiske områder Abkhasien og Sydossetien. Vi har stadig lang vej at gå, inden vi kan anse landets tiltrædelse af EU - som præsident Saakashvili gentagne gange nævner - for at være en realistisk mulighed, idet Georgien ikke opfylder de objektive krav, der tillader landet at nære dette håb. Når det er sagt, mener jeg, det er en fordel, at Georgien udtrykker dette ønske og forsøger at overholde europæiske standarder. Således, og eftersom bistanden er beregnet til at hjælpe landet med at overvinde sine økonomiske og sociale vanskeligheder efter den militære konflikt, stemmer jeg for at yde Georgien yderligere makrofinansiel bistand, som jeg håber, kan udnyttes til reel gavn for landets befolkning. José Manuel Fernandes Denne betænkning omhandler forslag til Europa-Parlamentets og Rådets afgørelse om yderligere makrofinansiel bistand til Georgien. Det er et forslag fra Kommissionen om 46 mio. EUR i bistand til dette land og er resultatet af den væbnede konflikt med Rusland - en situation, der blev forværret af den globale krise. Da dette er anden rate af bistanden, der blev garanteret i 2008, og som skal sætte Georgien i stand til at overholde sine finansieringsaftaler med globale og europæiske finansieringsinstitutioner samt støtte de økonomiske reformer, der er i gang i landet, er jeg enig i denne bistand og stemmer for. Jeg håber imidlertid, at Parlamentet og Rådet snart vil nå til enighed om metoden til overvågning af gennemførelsen af denne bistand, så vi alle kan føle os mere sikre på, at EU-midlerne anvendes korrekt. João Ferreira Med hensyn til den foreslåede yderligere makrofinansielle bistand er de bemærkninger, vi fremsatte om beslutningen om at yde den tidligere makrofinansielle bistand til dette land, fortsat gyldige og relevante. Vi taler altid for, at EU skal hjælpe med bistand i solidaritet med lande, som har behov for det, og for, at denne bistand dirigeres til projekter, der tjener befolkningens interesse. EU's "bistand" har imidlertid vist sig kun at have lidt at gøre med solidaritet. De store virksomheders og finansielle institutioners og stormagters interesser kommer altid før hensynet til den ægte og reelle solidaritet. Det er ikke anderledes med Georgien. Det er vigtigt at huske, at den foreslåede finansielle bistand først og fremmest er rettet mod at finansiere anbefalingerne fra IMF og dens politik om strukturel tilpasning, med andre ord en fortsættelse af den samme neoliberale politik, som førte til den økonomiske og finansielle krise, som landet i dag står i. Vi fastholder også de samme forbehold og bekymringer med hensyn til eventuelle fremskridt med militariseringen af Kaukasusregionen som resultat af spændingerne mellem Georgien og Rusland, idet vi må huske på regionens energirigdom og geostrategiske betydning, som vækker EU og dens monopolers grådighed. Monika Flašíková Beňová Georgien har oplevet en brat økonomisk nedgang, siden den militære konflikt brød ud med Rusland i august 2008. Denne resulterede i enorme direkte og indirekte ødelæggelser. En stor del af befolkningen blev fordrevet. Den globale finanskrise, som brød ud i efteråret 2008, gjorde situationen i Georgien endnu mere kompliceret. Den foreslåede bistand - del af en omfattende EU-pakke på op til 500 mio. EUR - har som mål at støtte Georgiens genopretning efter den væbnede konflikt med Rusland og også hjælpe Georgien med at afbøde konsekvenserne af den globale økonomiske og finansielle krise. Bistanden skal tildeles for at finansiere underskud på statens budget og kan hjælpe Georgien med at overvinde akutte finansielle problemer. Sandra Kalniete Det er EU's pligt fortsat at hjælpe Georgien, så landet kan udvikle sig og blive et moderne demokrati, som kan tjene som eksempel for andre lande i regionen. Siden Rosenrevolutionen har den georgiske regering konsekvent gennemført demokratiske reformer, moderniseret sit land og udført vanskelige, upopulære økonomiske og sociale reformer, som er afgørende på langt sigt. Som Verdensbankens indeks "Doing Business 2010" viser, er forretningsmiljøet i Georgien det 12. "nemmeste" i verden. Kun tre EU-medlemsstater rangerer over Georgien i dette indeks. Dette land har haft bemærkelsesværdig succes med at bekæmpe korruption, som er et betydeligt problem i alle postsovjetiske lande. Jeg er overbevist om, at Georgien er et eksempel for den kaukasiske regions lande, og jeg er ikke bange for at sige, at dette land kan tjene som eksempel for visse EU-medlemsstater, som i øjeblikket mangler det politiske mod til at gennemføre reformer til at bane vej for vækst og modernisering. Når vi løser problemer forbundet med Georgien, må vi ikke glemme, at 20 % af Georgiens landområde stadig er besat. Rusland må overholde sin aftale om Georgiens territoriale integritet, og EU må konsekvent fortsætte med at minde Ruslands ledelse herom. Elisabeth Köstinger Makrofinansiel bistand til Georgien, som blev hårdt ramt af den økonomiske krise, er noget, vi må bakke op. De penge, som EU har lovet, er omfattet af klare betingelser og vil nå de rigtige områder. Denne finansielle bistand sammen med finansieringen fra IMF vil hjælpe med at stabilisere det nationale budget og få en positiv virkning på relationerne mellem EU og Georgien. Krzysztof Lisek Jeg stemte for at give Georgien yderligere bistand. Landet skiller sig ud fra andre lande, der er med i det østlige partnerskab takket være de reformer, det har gennemført på alle områder. Jeg er særlig glad for at se, at den forenklede lovgivningsprocedure blev brugt under udarbejdelsen af betænkningen om yderligere makrofinansiel bistand til Georgien, eftersom dette fremskyndede hele processen og gjorde det muligt at stemme betænkningen igennem hurtigere. Georgiens økonomi har rettet sig efter Ruslands militære invasion i 2008 og har klaret sig ekstremt godt i sammenligning med andre lande af lignende størrelse i de vanskelige finanskrisetider. Siden Rosenrevolutionen er utallige reformer blevet gennemført i Georgien for at liberalisere og demokratisere systemet således, at det kunne blive mere attraktivt for erhvervslivet og gøre det muligt at skabe en fri markedsøkonomi og et demokratisk samfund. Siden 2004 har Georgien taget hidtil usete skridt til nedbringelse af den bureaukratiske byrde på erhvervslivet. Der er lagt begrænsninger på de formaliteter, det kræver at oprette en virksomhed. Skattesystemet er blevet reformeret, hvilket har resulteret i en femdobling af budgetindtægterne. For at opsummere er Georgien nu åbent for fri og uhindret handel. Georgien har praktisk talt fjernet den kræftknude, som korruption i statens institutioner og den offentlige forvaltning udgør, ved hjælp af en række reformer af den offentlige sektor (anklagemyndighed, retsvæsen og politi) og politiske reformer. I dag anses Georgien for at være et land med en økonomi i dynamisk udvikling. I lyset af ovenstående bør vi fortsætte med at anspore Georgien til yderligere udvikling, ikke kun ved at stille krav, men også ved at give bistand. Petru Constantin Luhan Georgien er et af EU's partnerlande som led i den europæiske naboskabspolitik. Det er i EU's vitale interesse at sikre stabilitet ved sine østlige grænser, hvilket kan opnås gennem økonomisk vækst og politisk sikkerhed. Den makrofinansielle bistandspakke til Georgien er en direkte reaktion på de økonomiske og sociale vanskeligheder, som landet står over for. Selv om Georgiens økonomi viser tegn på genopretning, er den stadig svag og sårbar og kræver finansiel stabilitet. Sidst, men ikke mindst supplerer den makrofinansielle bistand fra EU de øvrige finansielle instrumenter og bistandsydelser til Georgien fra IMF samt internationale og bilaterale donorer, der giver Georgien kortsigtet makroøkonomisk støtte. David Martin Jeg stemte for denne beslutning om forslag til Europa-Parlamentets og Rådets afgørelse om yderligere makrofinansiel bistand til Georgien. Jean-Luc Mélenchon EU har fundet sig en ny mission. EU anvender nu de barske nedskæringer i IMF's sociale midler via den europæiske finansielle stabilitetsfacilitet, der gælder euroområdet og hele EU, gennem makrofinansiel bistand uden for EU. I Georgien har IMF oplyst, at den ikke vil fortsætte sin "bistand". Der er derfor ikke længere brug for at gennemføre IMF's spareplan. Gennem denne makrofinansielle bistand tvinger EU Georgien til at fortsætte med at gennemføre planen alligevel. Det er uacceptabelt. Jeg stemmer imod. Andreas Mölzer Georgien står over for alvorlige finansielle problemer efter den væbnede konflikt med Rusland i 2008 og virkningerne af den globale finanskrise. Tilbage i januar i år godkendte EU en bistandspakke til Georgien på 46 mio. EUR, hvoraf de 23 skal udbetales som et lån og de yderligere 23 i form af et tilskud til landet. De 46 mio. EUR er led i en finansiel bistandspakke fra EU til ca. 500 mio. EUR, som blev godkendt af EU tilbage i oktober 2008. Denne anden tranche af EU's makrofinansielle bistand - den første blev fuldført i 2009-2010 - er beregnet til at hjælpe Georgien med at opfylde sine eksterne finansieringskrav og er belagt med strenge betingelser. De første tegn på succes kan allerede ses af, at det reelle BNP steg med 6,3 % i 2010, hvilket er tegn på genopblomstring af økonomien. Ikke desto mindre bør det siges, at der også er tegn på, at pengene ikke bruges effektivt nok. I lyset af budgetsituationen i de fleste EU-medlemsstater er dette uacceptabelt. Selv om jeg grundlæggende går ind for finansiel bistand, stemte jeg derfor hverken for eller imod i den endelige afstemning. RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien Jeg bifalder Parlamentets beslutning om at godkende Kommissionens forslag om tildeling af yderligere 46 mio. EUR i makrofinansiel bistand til Georgien. Dette er en betydelig støtte til et land, der er loyalt over for europæisk integration. Støtten vil medvirke til at afbøde de negative virkninger for den georgiske økonomi af henholdsvis den militære konflikt med Rusland og den globale finanskrise. For at øge den langsigtede virkning af denne bistand må Kommissionen aktivt hjælpe med at sikre en målrettet absorbering af bistanden, frem for alt gennem foranstaltninger til fremme af økonomisk og finansiel integration i EU, så den kan bidrage til hurtig indgåelse af en dybtgående og omfattende frihandelsaftale mellem EU og Georgien. En dialog om visa er en anden foranstaltning, som ville have en tydeligt stabiliserende virkning og også fremme reformer. Aftalerne mellem EU og Georgien om forenkling af visumordning og tilbagetagelse trådte i kraft 1. marts 2011 og er en velkommen begyndelse. Jeg stoler på, at Kommissionen snart fremlægger en evaluering af gennemførelsen af disse aftaler, så det inden næste møde i samarbejdsudvalget EU-Georgien er muligt at indlede drøftelser om forløbet af det fremtidige samarbejde om visumspørgsmål. Maria do Céu Patrão Neves Denne makrofinansielle bistand fra EU skal hjælpe med at dække Georgiens eksterne finansieringsbehov, som er identificeret i samarbejde med IMF i forbindelse med IMF's standbyaftale til 1,17 mia. USD, som har været gældende siden oktober 2008. Halvdelen af den foreslåede bistand bliver givet i form af tilskud og den anden halvdel i form af lån. Den yderligere makrofinansielle bistand skal bidrage til, at Georgien kan klare de økonomiske konsekvenser af konflikten med Rusland og den globale krise, og desuden støtte regeringens økonomiske reformprogram. Jeg stemte for denne betænkning, fordi jeg er enig i den pågældende finansielle bistand og også i behovet - trods den finansielle bistands kontroversielle art - for at garantere en model for overvågning af gennemførelsen af denne bistand, så Parlamentet og andre institutioner kan finde ud af, hvordan disse midler bruges. Paulo Rangel Jeg stemte for at give Georgien yderligere 46 mio. EUR i makrofinansiel bistand, fordi jeg mener, det er nødvendigt for at hjælpe landet med at overvinde de sociale og økonomiske vanskeligheder, der hidrører fra konflikten med Rusland. Raül Romeva i Rueda I overensstemmelse med vores afstemning om makrofinansiel bistand i sidste parlamentsperiode blev det foreslået, at vi hverken stemmer for eller imod i dette tilfælde, fordi vi ikke mener, at makrofinansiel bistand er særlig virksom, så længe den er bundet til et eller andet IMF-program, som IMF kører i de pågældende lande. Der er nemlig ingen EU-specifik finansieringsstrategi ud over den almindelige makroøkonomiske IMF-reformagenda. På den anden side erkender vi, at Georgien har et finansieringsbehov, og at EU har et ansvar her. Verts/ALE-Gruppen endte med at stemme for. Licia Ronzulli Vedtagelsen af dagens betænkning følger den holdning, der blev vedtaget ved førstebehandlingen, og bekræfter Kommissionens synspunkter. Med teksten, vi stemte om, beder vi Kommissionen fremsætte et nyt forslag, hvis den agter at ændre det væsentligt eller erstatte det med en ny tekst. Niki Tzavela Yderligere makrofinansiel bistand vil hjælpe Georgien med at håndtere den globale krise ved at støtte regeringens reformprogram. Faktisk vil den mindske de kortsigtede finansieringsproblemer, som den georgiske økonomi står over for. Med tanke på at denne finansielle bistand er en engangsforestilling af begrænset varighed, stemte jeg for forslaget til Europa-Parlamentets og Rådets afgørelse om yderligere makrofinansiel bistand til Georgien.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
7. 2009. eelarveaasta üldeelarve nõukogu muudatustega projekt (kõik jaod) ( Pärast hääletust muudatusettepaneku 1 üle: Jutta Haug Lugupeetud juhataja! Oleme loomulikult üritanud oma suulises muudatusettepanekus uut olukorda arvesse võtta. Tahame nõukogule rõhutada enda kui parlamendi soovi alustada läbirääkimisi 5 miljardi euro üle, mille kontrollimise kohta komisjon ettepaneku tegi. Meie muudatusettepanek kõlab järgmiselt - loen selle ette inglise keeles, sest meie töökeel oli inglise keel, et saada kõik kaasliikmed meiega võimalikult kiiresti nõusse: "Väljendab oma tugevat valmisolekut astuda nõukoguga läbirääkimistesse komisjoni ettepaneku põhjal mitmeaastase finantsraamistiku 2007-2013 muutmiseks 5 miljardi euro võrra välja pakutud Euroopa majanduse taastamiskava raames ning võtab teadmiseks Euroopa Ülemkogu 2008. aasta detsembri järeldused sellega seoses”. Jutta Haug raportöör. - (DE) Lugupeetud juhataja, kõnealune ettepanek puudutab Euroopa koole Brüsselis. Oleme seda paljudes kõnelustes pikalt arutanud. Eelnevalt tekstis olevaid arve tuleb mõnevõrra koomale tõmmata, sest tahame, et komisjon tõesti tegutsema hakkaks. Seega määrab uus tekst selleks samuti tähtaja. Loen selle taas inglise keeles ette: "märgib murega Brüsseli Euroopa koolide praeguste ja tulevaste noorte õpilaste olukorda, mis tuleneb hilinenud ja veel eelseisvast neljanda kooli avamisest Laekenis ning praegusest registreerimismenetlusest, mis toovad laste jaoks kaasa pikad ja mittevastuvõetavad sõiduajad; loodab, et komisjon, koostöös Brüsseli Euroopa koolide peasekretäriga, esitab 2009. aasta märtsi lõpuks muudetud registreerimismenetluse objektiivsete ja mõistetavate kriteeriumidega (sealhulgas peamine elukoht ning juba registreeritud õed-vennad), mis jõustub koos järgmise registreerimisperioodiga”. (Suuline muudatusettepanek võeti vastu) - Pärast lõplikku hääletust: Robert Goebbels Väga hea, väga hea!
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Pirmininko pareiškimas Pirmininkas Ponios ir ponai, Pirmininkų sueiga paprašmanęs padaryti pareiškimą dėl įvykių Artimuosiuose Rytuose. Diskusijos įvyks trečiadienį popiet dalyvaujant Užsienio reikalų ministrų tarybos pirmininkui Čekijos užsienio reikalų ministrui K. Schwarzenbergui. Paminiu tai todėl, kad anksčiau nebuvo visiškai aišku. Mes labai pasistengėme ir sužinojome, kad jis labai nori susitikti su mumis, nors tą pačią dieną turės vykti į Pietų Afriką. Nors laikas ribotas, norėčiau pasinaudoti šia proga ir nuoširdžiausiai už tai padėkoti pirmininkaujančiai Čekijai. Ponios ir ponai, kai mes čia rengiame plenarinę sesiją Naujųjų metų pradžioje, Artimuosiuose Rytuose vėl miršta žmonės. Matydamas vaizdus per televiziją, aš asmeniškai jaučiu skausmingą déjà vu, manau, tą patį jaučiate dauguma iš jūsų. Europos Parlamento vardu norėčiau pareikšti labai apgailestaująs dėl Gazos konflikto tarp Izraelio ir organizacijos "Hamas" paaštrėjimo. Visiškai kategoriškai pareiškiu: nepriimtina, kad kenčia žmonės, tęsiasi smurtas ir apšaudomi Jungtinių Tautų darbuotojai. Kiek dar turi suktis smurto spiralė, kad įsiviešpatautų sveikas protas ir supratimas? Smurtas turi tučtuojau liautis abiejose pusėse. Organizacijos "Hamas" raketų paleidimas į Izraelio miestus ir miestelius absoliučiai nepriimtinas ir nusipelno griežčiausios kritikos. Turime nepamiršti, kad būtent "Hamas" nutraukpaliaubas. Tačiau negalima neatsižvelgti į naudojamų atsakomųjų priemonių proporcingumą. Visi žmonės Artimuosiuose Rytuose turi tą pačią vertę. Neatimama valstybės teisgintis nepateisina smurtinių veiksmų, kurių pirminpasekm- civilių gyventojų kančia. Žmonėms Gazos ruože turi būti suteikta skubi pagalba. Palestinietis tiek pat vertas, kiek ir izraelietis, europietis ar amerikietis - visi šios žemės žmonės yra lygūs. Negalime leisti, kad blogėtų humanitarinpadėtis! Kaip atsakingi politikai privalome būti pasirengę ryžtingai prisidėti per trumpą laiką randant ilgalaikį kelią iš smurto spiralės. Mano nuomone, mėginimas sumažinti saugumą iki grynai karinių aspektų pasmerktas nesėkmei. Todėl negali būti jokio išimtinai karinio problemos sprendimo Artimuosiuose Rytuose. Galiausiai turi būti pasiektas politinis sprendimas. Pirmiausia tai reiškia pasimokyti iš ankstesnio požiūrio nesėkmės. Todėl reikia imtis priemonių, kurios yra ne tik perspektyvios, bet ir, svarbiausia, nuoseklios. Per pastarąsias kelias dienas kalbėjausi telefonu su Izraelio prezidentu Shimonu Peresu, Palestinos ministru pirmininku Salamu Fayyadu, Kneseto pirmininke Dalia Itzik ir, žinoma, su ES vyriausiuoju įgaliotiniu bendrai užsienio ir saugumo politikai Javieru Solana, kuris jau kurį laiką yra šiame regione. Taip pat bendravau su Europos ir Viduržemio jūros regiono valstybių parlamentinės asamblėjos pirmininko pavaduotoju, nes šiuo metu aš šios asamblėjos pirmininkas, Jordanijos parlamento pirmininku Abdeliu Hadi Al-Majali, Italijos deputatų rūmų pirmininku Gianfranco Fini ir Maroko parlamento pirmininku Mustapha Mansouri. Visuose šiuose pokalbiuose visada aiškiai išreiškiau, kad Europos Parlamentas visiškai palaiko Europos Sąjungos vardu Ministrų Tarybos suformuluotus ir 2009 m. sausio 8 d. Jungtinių Tautų Saugumo Tarybos rezoliucija patvirtintus reikalavimus. Liūdna, kad šios teisiškai privalomos Saugumo Tarybos rezoliucijos, dėl kurios amerikiečiai susilaikė, kad ji būtų priimta, nepaisoma abiejose konflikto pusėse, t. y. tiek Izraelio, tiek organizacijos "Hamas" pusėje. Nedelsiant turi įsigalioti ilgalaikės paliaubos. Šios paliaubos turi būti pasiektos tarpininkaujant Egiptui ir dalyvaujant visiems veikėjams. Turi būti užtikrinta skubi ir nekliudoma prieiga prie humanitarinės pagalbos, o Jungtinių Tautų paramos ir darbo agentūrai (UNRWA) suteikta galimybnekliudomai tęsti savo humanitarinę veiklą. Dar norėčiau pasakyti: ne tris valandas per dieną! Kai net humanitarinės organizacijos ir Jungtinės Tautos turi sustabdyti savo darbą todėl, kad konfliktuojančios šalys nesilaiko savo neutralumo, tai rodo, kad pasiekėme nepriimtinai žemą tašką tarptautinės teisės ir žmogiškumo atžvilgiu. Trečias reikalavimas - sustiprinti taikos procesą. Vienintelis perspektyvus ilgalaikės taikos pagrindas yra ir bus dviejų valstybių, Izraelio ir Palestinos, kaip nepriklausomų valstybių su saugiomis sienomis, sprendimas. Europos Sąjunga kartu su Artimųjų Rytų ketverto nariais, nuosaikiais arabų partneriais ir visais konflikto dalyviais turi skubiai atnaujinti taikos derybas ir prie turi prisidėti Jungtinės Tautos. Tačiau visapusiškam sprendimui taip pat aiškiai reikalingas susitaikymas, ypač Palestinos grupuočių susitaikymas. Šiandien turime ištirti metodą, kurį iki šiol naudojome vadinamajame taikos procese. Prieš kelias savaites vis dar galėjome manyti, kad esame teisingame kelyje, nepaisant žinomos sudėtingos aplinkos ir vos pastebimos pažangos. Tarptautinbendruomenir pirmiausia mes, kaip Europos Sąjunga, rėmėme šias derybas per savo tvirtą įsipareigojimą ir suteikėme finansinę pagalbą, kad būtų sukurtos pagrindinės sąlygos Palestinos valstybės sukūrimui. Bet ar šis įsipareigojimas buvo pakankamai politiškai tvirtas? Turime užduoti sau šį klausimą. Šiuo metu vėl patiriame paaštrėjimą. Suprantama, kad krizių valdymo laikotarpiais mes linkę mąstyti atsižvelgdami į trumpalaikę perspektyvą. Iš tikrųjų mums nedelsiant reikalingos paliaubos ir visiškas Izraelio pajėgų išvedimas, kaip reikalauja JT Saugumo Taryba. Pastarųjų dešimtmečių patirtis mus pamokė, kad taika Artimuosiuose Rytuose negali ateiti iš paties regiono. Tačiau tiesa ir tai, kad ji nebus įmanoma be susitaikymo tarp priešiškų konflikto šalių. Todėl tarptautinbendruomenturi būti pasirengusi labiau nei bet kada iki šiol skatinti taiką Artimuosiuose Rytuose, kad skaudūs pastarųjų dešimtmečių įvykiai neliktų skaudžia ateinančių dešimtmečių patirtimi. Tarptautinės jėgos gali ir turi padėti užtikrinti paliaubas. Todėl visi turime pasistengti užtikrinti, kad Egipto ir Prancūzijos planas sukurti tarptautinį mechanizmą, siekiant užtikrinti Gazos sienas, būtų sėkmingas, ir jis, žinoma, turi būti išlaikomas kaip prioritetas prieš ginklų ir raketų kontrabandos nutraukimą Gazos regione. Europos Sąjunga savo veiksmų strategijos dokumente Anapolio proceso pradžioje jau paskelbė, kad ji pasirengusi dalyvauti tokiu būdu. Bet leiskite ypač pabrėžti vieną dalyką: Europos ir tarptautinių saugumo pajėgų išdėstymas gali negarantuoti paliaubų per trumpą laikotarpį. Turi būti siekiama aiškaus politinio tikslo sukurti reikalingą pasitikėjimą, kad būtų užbaigtos taikos derybos, garantuojant vienodą saugumą izraeliečiams ir palestiniečiams. Tai reiškia, kad dėl karinių pajėgų dislokavimo, kas įgyvendinama tik turint tvirtą mandatą, visose pusėse išaugs politinįtaka tam, kad būtų surastas taikus sprendimas. Mums reikia ne tik pakartotinio taikos įsipareigojimo, kurį taip dažnai formulavome kaip savo tikslą praeityje. Mums reikia pasiryžimo ne tik siekti taikos, bet ir ją pasiekti ir iš tiesų iki to laiko, kai aštrėjanti dešimtmečiais kaupta neapykanta sukels visuotinį sukrėtimą. Baigdamas norėčiau jums priminti, kad 2008 metai buvo Europos kultūrų dialogo metai. Taip pat norėčiau jums priminti, kiek daug mes, kaip Europos Parlamentas, padarėme, kad šie metai būtų vilties metai, ir mes nustatome politinius prioritetus, pabrėžiančius, kad kultūrų konfliktas nėra gamtos dėsnis. Pasaulio reakcija į karą Gazoje rodo, kaip greitai gali būti sužlugdytos pastangos sukurti kultūrų dialogą, kai jas užvaldo vaizdų, kuriuos kasdien matome per televiziją, tikrovė. Dar blogiau yra tai, kad ši tikrovpasitarnauja ekstremistams ir fundamentalistams, kurių tikslas - ne taika, o tęsti konfrontacijos spiralę. Smurtas sukelia didesnį smurtą. Šis pasakymas negali būti pernelyg dažnai kartojamas. Dialogas ir derybos - tai vienintelis kelias iš krizės. Jie abu savaime nėra tikslai, bet jais turi būti drąsiai vadovaujamasi, turint tikslą, kad Izraelio ir Palestinos žmonės galėtų gyventi tikrai saugiai, taikiai ir būtų gerbiamas jų orumas. (Plojimai)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Ausführungen von einer Minute zu wichtigen politischen Fragen Der Präsident Als nächster Punkt folgen die Ausführungen von einer Minute zu wichtigen politischen Fragen. Romana Jordan Cizelj (SL) Gestatten Sie mir eingangs, Rumänien und Bulgarien zu ihrem Eintritt in die Europäische Union zu beglückwünschen. Ich möchte jedoch auf eine der Bedingungen für den Beitritt Bulgariens zur Europäischen Union eingehen, nämlich die Schließung des Kernkraftwerks Kosloduj. Obwohl das Sicherheitssystem modernisiert wurde und die zuständigen europäischen Einrichtungen eine positive Sicherheitsbewertung vorgenommen haben, muss Bulgarien die Reaktoren 3 und 4 bis Ende 2006 stilllegen. Bulgarien exportiert Elektrizität in alle seine Nachbarländer, und mehrere Abgeordnete dieses Hohen Hauses haben wiederholt auf den ungeheuren sozialen, wirtschaftlichen und ökologischen Schaden, der entstehen würde, sowie auf die sich aus einer erhöhten Abhängigkeit von Einfuhren ergebenden Probleme sowie Probleme mit der Sicherung einer zuverlässigen Energieversorgung hingewiesen, wenn beide Reaktoren stillgelegt würden. Angesichts dieses Problems hoffe ich, dass der Rat Flexibilität an den Tag legt und mit der bulgarischen Regierung Abmachungen trifft, um die Schließung der beiden Reaktoren hinauszuschieben. Zu einem Zeitpunkt, da wir der Wettbewerbsfähigkeit, Sicherheit und einer nachhaltigen Energieversorgung so große Bedeutung beimessen, sind die Forderungen nach der Stilllegung von Kosloduj einfach absurd. Yannick Vaugrenard (FR) Herr Präsident, werte Kolleginnen und Kollegen! Einige Mitglieder der Welthandelsorganisation setzen sich über die grundlegenden sozialen Normen hinweg und machen die Nichteinhaltung der sozialen Rechte zu einem Mittel des unlauteren Wettbewerbs und der Verzerrung der Wettbewerbsregeln. Wie macht die Union über die europäische Mitteilung zur menschenwürdigen Arbeit hinaus ihren Einfluss in der WTO geltend, um darüber zu wachen, dass die Grundrechte der Arbeitnehmer in den Mitgliedsländern eingehalten werden? Weltweit gehen 200 Millionen Kinder einer bezahlten Arbeit nach. 12 Millionen Menschen leisten Zwangsarbeit, mehr als zwei Millionen Arbeitnehmer verlieren infolge von Arbeitsunfällen oder Berufskrankheiten ihr Leben, und im letzten Jahr wurden 145 Gewerkschafter ermordet. Unter diesen Bedingungen dürfen wir uns nicht wundern, dass die Globalisierung unseren Mitbürgern Angst macht. Absichtserklärungen sind lobenswert, aber nicht ausreichend. Es wäre an der Zeit, alle Länder zu bestrafen, die von der Marktöffnung profitieren, es aber ablehnen, sich an die Konventionen der Internationalen Arbeitsorganisation zu halten. Europa muss sich organisieren und kollektiv innerhalb der WTO auftreten, damit die Anforderungen der Internationalen Arbeitsorganisation endlich eingehalten werden. Margarita Starkevičiūt (LT) Im Europäischen Parlament werden oft Themen diskutiert, die für alle Länder wichtig sind, allerdings auch Themen, die nur für die Vertreter bestimmter Länder von Interesse sind. Vom Pressedienst des Europäischen Parlaments wird eine solche Unterscheidung allerdings nicht vorgenommen, und die dem Europäischen Parlament angeschlossenen nationalen Pressedienste (wie beispielsweise der Litauens) erklären, dass sie in ihren Zusammenfassungen keine Themen als vordringlich bezeichnen können, wenn dies nicht auch vom Pressedienst des Europäischen Parlaments getan wurde. Somit finden sich für Litauen wichtige Fragen wie die Ostseestrategie oder die Beziehungen zu Russland in den litauischen Presseberichten nicht wieder. Sie werden zu zweitrangigen Angelegenheiten. Ich bitte nachdrücklich darum, dass sich das Präsidium des Europäischen Parlaments mit den Aktivitäten des EP-Pressedienstes befasst, um sicherzustellen, dass nicht nur Themen von allgemeinem europäischem Interesse Beachtung geschenkt wird, sondern auch denjenigen, die für die einzelnen Länder interessant sind, denn deren Angelegenheiten werden ebenfalls im Parlament erörtert. Kartika Tamara Liotard (NL) Herr Präsident! Dieses Parlament wird morgen über einen Vorschlag zur Liberalisierung des europäischen Marktes für Feuerwerkskörper abstimmen, worum niemand in Europa ersucht hat außer der Feuerwerksindustrie, die ganz offensichtlich sowohl bei dem Kommissionsvorschlag als auch dem Bericht ihre Hand im Spiel hat. In den EU-Mitgliedstaaten gelten sehr unterschiedliche Rechtsvorschriften für Feuerwerkskörper. In meinem Land, den Niederlanden, sind wir seit der schrecklichen Katastrophe in einer Fabrik für Feuerwerkskörper in Enschede überaus vorsichtig. Wir warten nicht darauf, von Europa eine Harmonisierung vorgeschlagen zu bekommen, bei der wir nicht mehr unsere eigenen strengeren Anforderungen an Feuerwerkskörper stellen können. Da die Sicherheit der Bürger nach meinem Dafürhalten stets Vorrang vor den Gewinnen der Feuerwerksindustrie haben muss, werde ich morgen allen empfehlen, gegen den vorliegenden Bericht zu stimmen. Andrzej Tomasz Zapałowski (PL) Herr Präsident! Herr Fava hat gestern den Entwurf des Berichts über angebliche Gefangenenlager der CIA auf europäischem Territorium vorgelegt. In diesem Bericht wird Polen als einziger EU-Mitgliedstaat genannt, in dem sich solche geheimen CIA-Gefangenenlager hätten befinden können. Diese Feststellung wird durch keinerlei Beweis untermauert. Das ist reine Spekulation. Dieser Versuch, einen neuen Mitgliedstaat zu kompromittieren, indem man ihn der Mitwirkung bei der Folterung von Terroristen bezichtigt, ist ein Skandal. Da drängt sich doch die Frage auf, ob das nicht die Strafe bestimmter Mitgliedstaaten der Union für Polens enge militärische Zusammenarbeit mit den Vereinigten Staaten ist. Dies könnte als Versuch gesehen werden, Polen wieder auf Linie zu bringen. Ich möchte betonen, dass wir diesen Anschuldigungen allzu viel Beachtung schenken, anstatt unsere Anstrengungen bei der Bekämpfung der terroristischen Bedrohung in Europa zu erhöhen. György Schöpflin (EN) Herr Präsident! Meine Kolleginnen und Kollegen werden sich sicher an die in der vergangenen Woche im Parlament gezeigte Ausstellung erinnern, in der das mehrsprachige Profil der Universität Babeş-Bolyai in Cluj (Rumänien) vorgestellt wurde. Es hat jedoch einen sehr bedauerlichen Zwischenfall gegeben, der am Engagement der Universität für wirkliche Mehrsprachigkeit ernsthaft zweifeln lässt. 2005 beschloss der Universitätssenat, Bekanntmachungen innerhalb der Universität zukünftig in allen ihren drei Sprachen zu veröffentlichen: in Rumänisch, Ungarisch und Deutsch. In der vergangenen Woche wurde jedoch der Versuch, im Universitätsgebäude Aushänge in ungarischer Sprache anzubringen, gewaltsam verhindert, und die Beteiligten wurden am Montag von der Universität entlassen. Hier zeigt sich ein großer Widerspruch. Entweder, die Universität ist wirklich mehrsprachig, und das bedeutet, dass sie die völlige Gleichberechtigung der ungarischen Sprache akzeptieren muss, oder sie ist es nicht - dann sollte sie aber auch aufhören vorzugeben, es zu sein. Marian Harkin (EN) Herr Präsident! In Irland führen wir gerade eine 16-tägige Kampagne durch, mit der wir auf das Problem der häuslichen Gewalt aufmerksam machen wollen. Es kommt darauf an, sich dem Problem der häuslichen Gewalt zu stellen und entsprechende Dienstleistungen anzubieten, denn die häusliche Gewalt zerstört Millionen von Menschenleben - von Frauen, Kindern und manchmal Männern - in ganz Europa. Die Öffentlichkeit für dieses Thema zu sensibilisieren, ist der erste Schritt. Gestern durfte ich eine Ausstellung für Kunst und Poesie eröffnen, die vom Donegal Women's Domestic Violence Service organisiert wird und an der drei örtliche Schulen beteiligt sind: St Columba's, die Berufsschule und das Loreto-Konvent in Letterkenny im Nordwesten Irlands. Eine damit zusammenhängende - und für Irland wichtige - Problematik ist der Menschenhandel. Ich fordere unseren Taoiseach, der heute auch hier im Parlament anwesend war, dazu auf, sowohl die Konvention des Europarats gegen Menschenhandel als auch das Protokoll der Vereinten Nationen gegen Menschenhandel umgehend zu ratifizieren. Irland wird als Transit- und Bestimmungsland für den Handel mit Frauen und Kindern eingeschätzt, und organisierte Verbrecherbanden helfen erwiesenermaßen den international tätigen Menschenhändlern bei der Errichtung von Menschenhandelsrouten in Irland. Gerard Batten (EN) Herr Präsident! Ich möchte Alexander Litwinenko, der in meinem Wahlkreis lebte, meine Hochachtung zollen. Alexander hatte keine Angst, die politischen Gangster, die momentan Russland regieren, und die Kreaturen des KGB und FSB, die immer noch politische Ämter in Europa bekleiden, zu entlarven. Seinen Mut hat er mit dem höchsten Preis bezahlt. Im April hielt ich vor diesem Hohen Haus zwei Reden, in denen ich Alexanders Anschuldigungen wiederholte, Romano Prodi sei in irgendeiner Form ein Agent des KGB gewesen. Alexander sagte mir, die Schlüsselfigur, um die mutmaßliche Beziehung zwischen Romano Prodi und dem KGB in den 1970er Jahren zu verstehen, sei ein Mann namens Sokolow, auch bekannt als Konopkine, der für die TASS in Italien arbeitete. Da Alexander, der bereit, willens und in der Lage war, darüber Zeugnis abzulegen, dies nun, da er tot ist, nicht mehr tun kann, übernehme ich das gern an seiner Stelle. Witold Tomczak (PL) Herr Präsident! Polen will, dass wie in Schweden in einem Referendum über die Ablösung der nationalen Währung durch den Euro entschieden wird. Entsprechend dem Beitrittsvertrag von 1994, in dem die Bedingungen für den Beitritt Schwedens niedergelegt sind, waren die schwedischen Behörden verpflichtet, die schwedische Krone durch den Euro zu ersetzen. Dennoch fand im Jahr 2003 in Schweden ein Referendum zu dieser Frage statt. Das Ergebnis war ein Sieg jener, die für die Beibehaltung der Krone plädierten. Der Euro wurde nicht eingeführt. Die Menschen in Polen haben ebenfalls das Recht, in einer für sie so entscheidenden Frage mitzureden. Gegenwärtig sind 36 % meiner Landsleute der Ansicht, die Einführung des Euro werde zu Preissteigerungen und zu einer Verschlechterung des Lebensstandards führen. Sie halten die Einführung des Euro für ein politisches Experiment von zweifelhaftem Nutzen. Wir wollen die polnische Geldpolitik nicht in die Hände der Europäischen Zentralbank in Frankfurt legen. Oldřich Vlasák (CS) Herr Präsident, sehr geehrte Damen und Herren! Die Diskussion über eine Anhebung der Verbrauchssteuern auf Bier bei der gestrigen Ratssitzung der EU-Finanzminister betrifft nicht nur die Tschechische Republik. Die Besteuerung von Bier und Alkohol sollte im jeweiligen Kontext betrachtet werden. Wir Tschechen betrachten Bier als integralen Bestandteil unserer nationalen Küche; Bier hat für uns dieselbe Bedeutung wie guter Wein für die Franzosen. Ebenso wie es vielen meiner französischsprachigen Kolleginnen und Kollegen nicht in den Sinn käme, ohne ein Glas Rotwein zu Mittag zu essen, wäre unser traditionelles tschechisches Mittagessen ohne einen halben Liter hochwertiges tschechisches Bier für mich undenkbar. Das gestrige Veto der Tschechen gegen eine Anhebung der Verbrauchssteuer auf Bier sollte daher nicht nur als Forderung nach einer umfassenden Lösung für das Problem der Besteuerung von alkoholischen Getränken betrachtet werden, sondern auch als Forderung, alle Probleme Europas auf der Basis der Gleichheit zu behandeln. Meine Damen und Herren, wenn wir die negativen Auswirkungen des Alkohols bekämpfen wollen, sollten wir dieselben Steuerregelungen für alle alkoholischen Getränke einführen. Wenn wir die europäische Landwirtschaft wiederbeleben wollen, sollten wir die Gemeinsame Agrarpolitik reformieren und alle Landwirte auf die gleiche Weise unterstützen. Wenn wir den Terrorismus bekämpfen wollen, müssen wir sicherstellen, dass sich alle Mitgliedstaaten zu gleichen Teilen an diesem Kampf beteiligen. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PL) Herr Präsident! Vor einem Jahr verhängte Russland ein Embargo für bestimmte polnische Erzeugnisse pflanzlicher und tierischer Herkunft. Das war einer der Gründe, weshalb Polen die Verhandlungen zwischen der Europäischen Union und Russland über ein neues Partnerschafts- und Kooperationsabkommen, das Gegenstand der heutigen Aussprache war, blockiert hat. Polen hat sein Veto benutzt, um seine Interessen zu verteidigen. Das Veto war ein Test für die europäische Einheit gegen Russland und Ausdruck eines starken Geistes der Solidarität innerhalb der EU. Die Europäische Union hat diesen Test mit Bravour bestanden. Er hat gezeigt, dass die Union die Interessen der einzelnen Mitgliedstaaten ernst nimmt. Bedauerlicherweise hat der Präsident der Europäischen Kommission, Herr Barroso, Russland erst ein Jahr nach Verhängung des Embargos aufgefordert, das Importverbot aufzuheben, da es ungerechtfertigt ist. Im Ergebnis des polnischen Vetos wurden die Gespräche über ein neues Abkommen mit Russland, eine für die gesamte Europäische Union überaus wichtige Angelegenheit, ausgesetzt. Das bestehende Abkommen ist zehn Jahre alt und trägt den anstehenden Problemen nicht mehr Rechnung. Ein neues Abkommen besitzt entscheidende Bedeutung für die Entwicklung einer gemeinsamen Handels- und Energiepolitik mit Russland, die für die gesamte Europäische Union von größter Wichtigkeit ist. Wir können nur hoffen, dass die Europäische Kommission bei solchen von Drittstaaten gegen Mitgliedstaaten der Europäischen Union verhängten einseitigen Verboten künftig schnellstmöglich Abhilfe schafft und es nicht notwendig sein wird, wichtige Verhandlungen wie diese, in denen es um die gemeinsame Politik der Europäischen Union gegenüber Russland geht, auszusetzen. Marco Cappato (IT) Herr Präsident, verehrte Kolleginnen und Kollegen! Gerade heute, da wir vor der Entscheidung stehen, das Tempo der Verhandlungen über den Beitritt der Türkei zur Europäischen Union zu drosseln, wäre es meines Erachtens ein großer Fehler, unserer Bevölkerung zu erklären, der Grund für diese Vertagung sei die Zypernfrage - deren Details vermutlich einem Unionsbürger von 1 000 oder von 10 000 bekannt sind. Die Wahrheit ist, dass dieses Europa verängstigt ist und auf der Welle der Angst derjenigen schwimmt, die illegale Einwanderung, Fundamentalismus und Terrorismus auf die gleiche Stufe stellen und versuchen, diese Feinde auszutreiben, als befänden sie sich außerhalb unserer Grenzen. Sie benutzen demzufolge die Türkei als Sündenbock. Das sind Ängste, denen nicht nachgegeben werden darf. Vielmehr sollten sie durch eine europäische politische Führung zunichte gemacht werden, die imstande ist, uns einen großen Traum zu bieten: eine große Vision von einem weltlichen, toleranten, modernen und mutigen Europa, das mithin fähig ist, sich zu öffnen, um die äußeren Feinde und vor allem die inneren Feinde zu bezwingen, von denen es immer mehr vereinnahmt wird. Czesław Adam Siekierski (PL) Herr Präsident! Polens Nein zum Verhandlungsmandat der Union für die Gespräche mit Russland darf nicht als Maßnahme gegen Russland und keineswegs als Widerstand gegen die Aushandlung eines vernünftigen Partnerschaftsabkommens mit diesem Land verstanden werden. Wir waren zu einer solchen Haltung gezwungen, und wir waren uns dessen bewusst, dass es besser ist, es nicht erst so weit kommen zu lassen. Wir wollen künftig ähnliche Situationen vermeiden. Ich möchte jedoch an die EU und insbesondere an den Rat und die Kommission appellieren und sie bitten, ihr Gewissen und ihre Reaktion in dieser Frage zu prüfen. Ich selbst habe mich mindestens an drei Kommissionsmitglieder gewandt, die zuständig sind für Handel, für Landwirtschaft sowie für Lebensmittelsicherheit. Ich habe die Angelegenheit in den Plenarsitzungen und auch im Ausschuss für Landwirtschaft und ländliche Entwicklung zur Sprache gebracht. Ich kann bestätigen, dass es in dieser Sache keine Zusammenarbeit zwischen den zuständigen Generaldirektionen und den betreffenden Kommissionsmitgliedern gegeben hat. Sollte es in der Zukunft zu ähnlichen Situationen kommen, so sind die Unterstützung und das gemeinsame Handeln aller Mitgliedstaaten und auch die Haltung der Institutionen der Europäischen Union von entscheidender Bedeutung. Marios Matsakis (EN) Herr Präsident! Der Missbrauch von harten Drogen ist eine globale Krankheit, gegen die es kein richtiges Heilmittel gibt. Menschen, die an dieser schweren Krankheit leiden, müssen sich ihre tägliche Drogendosis beschaffen - um jeden Preis und egal, in welche Gefahren sie sich dabei begeben. Sie stehlen, prostituieren sich oder töten sogar, um an die von ihnen benötigten Drogen heranzukommen. Indem sie ihre Abhängigkeit befriedigen, bieten sie den im florierenden Drogenhandel tätigen Kriminellen eine lebenswichtige Grundlage. Viele sterben letztendlich an den Folgen ihrer Abhängigkeit; andere leiden unter schwerwiegenden Komplikationen. Unsere Gesellschaft hat versucht, diesem Problem mit teuren Polizeimethoden zu begegnen, was zum Teil auf Unwissenheit und zum Teil auf Verzweiflung zurückzuführen ist. Diese Methoden haben eindeutig versagt, weil Drogenabhängige die Hilfe eines Arztes brauchen und keinen Polizisten. For kurzem haben im Vereinigten Königreich einige hochrangige Führungskräfte der Polizeidienste einschließlich eines stellvertretenden Hauptwachtmeisters eine Änderung dieser Strategie gefordert. Damit haben sie Recht! Lassen Sie uns den mutigen Schritt erwägen, die Opfer des Drogenmissbrauchs zu behandeln, indem wir ihnen die benötigten Drogen in einer kontrollierten medizinischen Umgebung verabreichen, kostenlos, ohne Komplikationen, ohne Polizei und Gesetz und ohne Verbrechen. Lassen Sie uns zumindest damit anfangen, sie wie Patienten zu behandeln und nicht mehr wie Kriminelle. Daniel Caspary Herr Präsident! Ich möchte etwas zur Übertragung unserer Sitzungen sagen. Wenn das Plenum dieses Hauses zusammentritt, wie im Moment, und wir uns über verschiedene Themen unterhalten, wie im Anschluss über das Siebte Forschungsrahmenprogramm, ist es aus meiner Sicht untragbar, dass für die Verwaltung alle anderen Dinge wichtiger sind, als diese Sitzung mit einer ordentlichen Kameraführung über das Internet und entsprechend dann auch an die Schnittstellen zu den Medien zu übertragen. Ich wäre Ihnen sehr dankbar, wenn Sie sich auch dieses Themas, das unsere interne Arbeit betrifft, annehmen würden. Vytautas Landsbergis (LT) Die Ereignisse der letzten Monate in den Beziehungen zwischen der Europäischen Union und Russland haben gezeigt, dass Europa langsam beginnt, der Wirklichkeit ins Auge zu sehen. Der strategische Partner mit so genannten "gemeinsamen Werten" ist bereits zu einem pragmatischen Partner degradiert worden, und es wird nicht mehr lange dauern, bis der Iran mit all seinen Energieressourcen auch als Europas pragmatischer Partner anerkannt wird. Die Unterstützung für Terroristen wird dann kein Hindernis mehr sein. Wir haben bereits akzeptiert, dass es Russlands "souveräne" Statuten seinen Agenten gestatten, Feinde des Regimes überall auf der Welt zu töten. Wir akzeptieren es, wenn der Kreml Europa offen erklärt, dass die Werte, die uns teuer sind, künstlich geschaffene Werte sind, und davor warnt, den Kolonialismus der europäischen Demokratie zu verbreiten. Wir halten den Mund und hoffen, dafür eine Energiecharta zu erhalten, obwohl Russland wiederholt erklärt hat, dass es dieses Dokument auf seine Weise umschreiben und die Europäer zwingen wird, einen Rückzieher zu machen. Erst kürzlich versuchte Polen, den Grundsatz der europäischen Solidarität zu verteidigen, was der EU gar nicht gefallen hat. Wir haben das von den Polen angesprochene Energieproblem unberücksichtigt gelassen und lediglich über Fleisch gesprochen. Daher sind Gespräche über einen Konsens zur Verfassung nutzlos, wenn wir in unserem Denken und in unseren Herzen in der Frage der Solidarität nicht übereinstimmen und wenn Russland nicht nur eine Gaspipeline kaufen kann, sondern auch europäische Politiker. Der Präsident Damit haben wir die Ausführungen von einer Minute zu wichtigen politischen Fragen abgeschlossen.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Aprobación de las Actas de las dos sesiones anteriores La Presidenta Las Actas de las sesiones del jueves 3 y del lunes 14 de febrero han sido distribuidas. En realidad, el Acta del 3 de febrero había sido ya distribuida, pero en Bruselas. Quizá es ésta la razón por la que algunos colegas no la tenían. ¿Hay alguna observación sobre las Actas? (Las Actas quedan aprobadas) Medina Ortega Señora Presidenta, tengo la costumbre de estar siempre presente aquí en la inauguración de la sesión los lunes por la tarde a las 5. Ayer, a mí, como a muchos diputados europeos, nos fue imposible estar presentes porque el avión de Air France que normalmente nos trae aquí, el de las dos y cuarto, fue anulado sin ninguna explicación por parte de la compañía, con lo cual no pudimos llegar hasta muy tarde. Si Air France mantiene esta política de boicot al Parlamento Europeo, éste debería tomar medidas para evitar que esto se vuelva a producir. La Presidenta Gracias, señor Medina Ortega. Comparto totalmente las quejas que manifiesta usted. ¿Tendría la amabilidad de escribirme para que yo pudiera, con pruebas en la mano, someterlo a las autoridades competentes, tanto de Air France como del Gobierno francés? Creo que, en verdad, resulta totalmente necesario que protestemos de la forma más enérgica. Napolitano Señora Presidenta, ayer compartí la misma experiencia con el Sr. Medina Ortega. Considero que las autoridades gubernamentales francesas -que tienen el honor de albergar la sede del Parlamento Europeo en Estrasburgo- deben ser conscientes de la responsabilidad de garantizar enlaces apropiados con todas las capitales de la Unión. La Presidenta Totalmente de acuerdo, señor Napolitano, le doy las gracias. Lannoye Señora Presidenta, no se trata en este caso de retrasos de aviones: quisiera excusar la ausencia, ayer, de mi colega del Grupo de los Verdes, Caroline Lucas, que es diputada británica. No pudo estar presente porque fue detenida en el transcurso de una manifestación antinuclear en Glasgow ayer por la mañana. Se reveló su identidad: quedó claro que es diputada europea, pese a lo cual se la mantuvo detenida todo el día. Considero que es absolutamente inaceptable y le pediré -le he escrito además con mi colega, la Sra. Hautala, a propósito de esto- que intervenga ante las autoridades británicas para que tales hechos no se repitan y para que se le presenten excusas a la Sra. Lucas. La Presidenta Gracias, señor Lannoye. He recibido su carta y ya he intervenido ante las instancias británicas. Stenzel Señora Presidenta, con vistas a la votación de hoy, yo quisiera presentar una petición, que ya apunté ayer durante el debate oral del Informe sobre la iniciativa EQUAL. Concretamente, quiero solicitar un aplazamiento de la votación sobre la iniciativa comunitaria EQUAL, por la sencilla razón de que necesitamos un poco más de tiempo para negociar un punto importante. Yo soy optimista y espero con toda tranquilidad y confianza que el resultado de la votación será favorable; vamos a conseguir que esta importante posición común obtenga el máximo respaldo posible. Sólo necesitamos un poco más de tiempo para acabar de concretar algunos detalles en relación con el tema del asilo y, por esto, solicito que la votación se aplace hasta mañana. Miller Señora Presidenta, al hilo de la intervención del Sr. Lannoye, la Sra. Lucas fue detenida a las afueras de Glasgow por protestar contra la base de Trident en Faslane. Me solidarizo con dicha protesta, pero no me parece bien que la Sra. Lucas se escude tras su inmunidad parlamentaria. También a mí me han arrestado por protestar en Faslane, pero no me escudé tras ninguna inmunidad. Asumí el castigo que se me impuso. La Sra. Lucas debería hacer lo mismo. Ghilardotti Señora Presidenta, quisiera intervenir en orden a la propuesta formulada por la Sra. Stenzel de aplazar a mañana la votación sobre la iniciativa comunitaria EQUAL. En efecto, dicha iniciativa ha sido objeto de un muy animado debate en comisión y, al ser una propuesta importante de la Comisión ejecutiva que se refiere a los acuerdos que alcanzamos el pasado año, pienso que se puede aceptar. Estamos de acuerdo con la Sra. Stenzel en que la solicitud de remisión es aceptable al efecto de alcanzar la máxima convergencia entre los Grupos con el fin de que el Parlamento exprese con la más amplia mayoría posible su posición respecto a esta iniciativa. La Presidenta ¿Hay algún colega que desee manifestarse en contra de la demanda de la Sra. Stenzel, que la Sra. Ghilardotti acaba de apoyar? Ya que no es el caso, la someto a votación. (El Parlamento da su acuerdo) Corbett Señora Presidenta, de conformidad con el apartado 4 del artículo 29 del Reglamento, los Grupos políticos deben mantener informada a la Presidencia cuando un diputado se une a un nuevo Grupo político o abandona un Grupo político. ¿Ha recibido alguna notificación sobre una posible salida del Grupo del Partido Popular Europeo o si el Partido Popular austríaco sigue incorporado en dicho Grupo político? La Presidenta Señor Corbett, no he oído hablar de nada. Poettering Señora Presidenta, en verdad me asombra la reacción del colega Corbett. Debería buscar otras maneras de llamar la atención, en lugar de sacar a colación un tema como ese en este momento. Nosotros somos solidarios con nuestros amigos austríacos, que en el pasado han demostrado ser buenos europeos. ¡Ellos cuentan con todo nuestro apoyo! (Aplausos) Orden del día La Presidenta Por lo que respecta al orden del día del jueves, les propongo, tras la solicitud que se hizo ayer en sesión plenaria, prolongar el debate sobre los problemas de actualidad, urgentes y de especial importancia una media hora, es decir, hasta las 18 horas; la votación tendrá lugar a las 18 horas. (El Parlamento da su acuerdo) Objetivos estratégicos y programa legislativo de la Comisión La Presidenta De conformidad con el orden del día, se procede al debate sobre las declaraciones de la Comisión relativas a los objetivos estratégicos y el programa legislativo anual para el 2000. A continuación, doy la palabra al Presidente Prodi. Prodi Señora Presidenta, Señorías, un programa quinquenal es un compromiso de gran envergadura y por esto he preferido que a todos ustedes les fuera distribuido el texto completo de la declaración en cuatro lenguas. A fin de respetar los límites de tiempo de que dispongo, me referiré únicamente a las grandes líneas de mi programa: un programa del inicio de una nueva legislatura, del inicio también de un nuevo siglo, en el cual es legítimo y necesario mirar a Europa desde un punto de vista más amplio, a una Europa que en este momento vive una paradoja. Hemos de recordar que, a lo largo de sus cincuenta años de historia, Europa nos ha dado paz, seguridad y libertad y la Europa unida también ha contribuido a ofrecernos una época de bienestar sin precedentes. Actualmente, estamos advirtiendo el comienzo de una sólida recuperación que, según parece, podrá durar mucho tiempo si seremos sabios en nuestras políticas, una recuperación que es la lógica consecuencia de los esfuerzos que hemos realizado y que no llega gratuitamente, sino como consecuencia del saneamiento de las cuentas públicas de los Estados europeos que han mantenido bajo control la inflación con una política sabiamente orientada a un control de los costes y a un incremento de la productividad, en una Europa que ha comenzado una enérgica reestructuración de sus industrias, bancos y servicios públicos, aunque este camino no ha llegado a su término y aunque queda mucho camino por delante. Sin embargo, pese a estos aspectos, en Europa hay decepción y preocupación: decepción y preocupación por el desempleo que no disminuye lo bastante rápido; por el retraso tecnológico que parece cada vez mayor y que, sobre todo, comienza a unirse con un grave retraso también en el campo científico; por las Instituciones europeas que, empezando por la misma Comisión, se muestran distantes y no parecen estar a la altura de los tiempos. De hecho, la crisis de la Comisión ha sido un punto crucial de la relación entre Europa y sus ciudadanos, y la baja participación en las elecciones europeas ha sido un signo preocupante de ella. Sin embargo, es todavía más profunda la sensación de inseguridad, de falta de preparación ante un nuevo mundo que avanza, un mundo que cambia radicalmente y que a través de la globalización acaba cambiando también nuestros puntos de referencia. No se trata de algo totalmente nuevo en la historia: ya en otra ocasión Europa se encontró frente a un cambio similar, a una eclosión de sus mercados, a un cambio de sus parámetros de referencia y a una percepción diferente del mundo. Me refiero al siglo XVI, en el cual, tras el descubrimiento de América, todo cambió. Algunos países -como Francia y España- supieron hacer frente al reto creando los grandes Estados nacionales; otros países -como Italia- no respondieron al reto y perdieron todas las primacías que habían acumulado en la primera parte del milenio: las primacías en la ciencia, la tecnología, el progreso económico, las estructuras de defensa y de organización militar, el pensamiento y en la literatura. Hoy Europa de encuentra ante un reto similar y sabemos que, como la Historia no perdonó en el pasado, tampoco lo hace hoy. En esta perspectiva de grandes cambios, para impedir que también hoy nuestros Estados nacionales desaparezcan ante la globalización que plantea dimensiones y retos sin precedentes en nuestra historia, es necesaria una Europa económicamente fuerte, porque la globalización impone la unidad, porque cada día nos enteramos de nuevos acuerdos a escala mundial y porque cada día nos enteramos de cambios también a escala europea. Pero es aún más necesaria una Europa que se sienta fuerte en el campo político. Hace unos años el mercado único y la moneda única fueron el eje de nuestra acción, el elemento fundamental de la vida europea. Actualmente, las nuevas fronteras de la integración europea son fronteras políticas: la política exterior y de seguridad común, la justicia y la seguridad interior y -subordinadamente- la crucial cuestión de los valores políticos fundamentales sobre los que se asienta nuestra convivencia. Por esto la Comisión ha aprobado el plan estratégico 2000-2005, un plan que ha sido remitido de inmediato al Parlamento Europeo, que ustedes ya conocen y que, por lo tanto, no voy a abordar en sus detalles. Alguien lo podrá considerar quizás demasiado sintético, sin embargo, ninguna estructura política formula planes quinquenales detallados. Ésta es la Unión Europea y no la Unión Soviética. Nuestro plan establece los grandes puntos de referencia, las grandes directrices de intervención: primero, el desarrollo de nuevas formas de gobierno para Europa; segundo, la expansión y la ampliación del espacio de paz, libertad y seguridad; tercero, el lanzamiento de una nueva etapa de desarrollo de la economía; cuarto, la protección y la mejora de la calidad de vida. Éstos son nuestras grandes pautas de actuación para los próximos cinco años. En cuanto a la primera -las nuevas formas de Gobierno para Europa- ustedes ya saben que la Comisión se ha comprometido a presentar un Libro Blanco y no un texto legislativo completo, puesto que, ante los grandes problemas que cambian estructuralmente nuestra forma de estar juntos, la Comisión prepara antes que nada el debate; seguidamente discute su contenido junto con ustedes; luego de aquí nace un documento político y, por último, un documento legislativo. Ésta es una forma de actuar transparente y fuerte para implicar a todas las Instituciones europeas y a la población europea. Este Libro Blanco es una respuesta a los retos que nos impone la ampliación, la ampliación que nos obliga a volver a reflexionar sobre el funcionamiento de todas nuestras Instituciones y nuestras políticas -todas nuestras políticas- a pensar ante todo sobre lo que debemos continuar haciendo en el ámbito de la Unión cuando los Estados miembros serán 25 o 30 y qué será mejor hacer en el ámbito de cada unos de los Estados, de las regiones y de las administraciones locales. Pero no es sólo la ampliación que nos empuja a hacer este replanteamiento: como decía, es también la misma globalización de la economía y de la política. Debemos gobernar Europa con el fin de ser más eficaces, de estar más cerca de los ciudadanos fomentando la participación de todos, empezando antes que nada por el gran problema de la participación de las mujeres. Una de las grandes diferencias en la comparación que se ha hecho en este período entre Europa y los Estados Unidos no es tanto la movilidad laboral o el problema del capital riesgo, cuanto más bien la participación de la mujer en la vida económica, una participación que en los Estados Unidos reviste una importancia muy diferente de la que tiene en Europa. Se trata de un campo en que Europa, en cambio, siempre ha estado a la vanguardia: por lo tanto, debemos reflexionar sobre esto a fondo y con apertura de miras, y todas las Instituciones -la Comisión, el Parlamento y el Consejo- deberán pensar en su papel, en sus políticas. En consecuencia, volveremos a ponernos a trabajar enseguida en este Libro Blanco, aunque para completarlo tendremos que esperar los resultados de la Conferencia Intergubernamental y, por lo tanto, no podrá ser presentado antes de la primavera del año 2001. No será un libro de filosofía, sino un libro concreto, rico en propuestas precisas. Nosotros -la Comisión- antes que nadie sabemos que debemos reflexionar firmemente sobre esto, y por ello haremos dos cosas: vamos a emplearnos y nos estamos empleando a fondo de cara a la reforma interna y replantearemos con detenimiento nuestras políticas. He pedido a todos los Comisarios -y lo pediremos de forma aún más analítica- que determinen todas las actividades que se pueden abandonar. La Comisión debe definir cuáles son sus actividades fundamentales, aquellas en las que debe concentrarse y abandonar las actividades no esenciales, al objeto de desbloquear nuevos recursos y de mantener una relación más correcta y de mayor cooperación con cada uno de los Estados, con las regiones y con las comunidades locales. Por lo tanto, vamos a desbloquear nuevos recursos, pero llegará el momento -temo y lo afirmo aquí ante el Parlamento- en que también estos nuevos recursos que ya estamos desbloqueando no serán suficientes para permitirnos hacer frente a nuestras nuevas tareas: pienso en la ampliación, en el nuevo ámbito de la justicia y de los asuntos interiores, en los problemas de la salud y en los del medio ambiente. Llegado ese momento, cuando hayamos utilizado al máximo todos nuestros recursos, no voy a dudar en presentarme ante ustedes para pedir nuevos recursos, sin embargo, les digo ya desde ahora que si dispondremos de los recursos necesarios, tendremos que renunciar a asumir cualesquiera nuevas tareas porque no existe una correspondencia entre las nuevas tareas que asumimos y los recursos de que disponemos. Por lo que respecta a la reforma interna, ustedes ya conocen bien el empeño que desde el primer día mi Comisión ha puesto en este punto. Sé muy bien que no podremos alcanzar ningún objetivo político si la Comisión no se reformará fuerte y totalmente en su interior, si no se convertirá en más eficaz, si no hará un esfuerzo de eficacia en cualquier sector empezando por el sector en que más dramáticamente hemos acumulado retrasos en el pasado, esto es, en el sector de las ayudas externas. Facilitar ayudas con rapidez, cuando sirve, salva vidas humanas; facilitarlas con retraso, en muchos casos puede ser peor que no facilitarlas en absoluto. Cuando hablo de ayuda externa mi pensamiento se dirige en primer lugar a los Balcanes, en que tenemos algún elemento de esperanza, gracias al esfuerzo de nuestros funcionarios sobre el terreno, un esfuerzo extraordinario, habida cuenta de los problemas de organización que tenemos. Pienso también en los esfuerzos de Bernard Kouchner, en el Pacto de Estabilidad al que dedicamos todas nuestras energías y nuestra total atención, pero también pienso en los nuevos acontecimientos, por ejemplo, en Croacia, donde en pocas semanas la situación ha cambiado: inmediatamente las Instituciones europeas han abierto la puerta a un diálogo con ese país, han recibido esta novedad sabiendo perfectamente que los problemas no sólo de Bosnia, sino sobre todo de Serbia se pueden resolver únicamente si se pone un cerco de democracia a Serbia. Éste es el nuevo elemento que debemos ayudar a llevar a los Balcanes. Hemos de incrementar nuestra eficacia en esta región, debemos abrir de nuevo el Danubio a las comunicaciones. Es una contradicción ofrecer ayudas a Rumanía y a Bulgaria y dejar que el gran recurso de estos países se impida. Debemos descontaminar el río y, con vistas a ello, en los próximos días la Comisaria de Medio Ambiente presentará proyectos precisos para seguir y controlar este grave problema. Hemos hecho mucho en los Balcanes: la nueva Agencia Europea de Reconstrucción de Kosovo, la Task force para los Balcanes, un nuevo reglamento para acelerar los procedimientos. Sin embargo, debemos hacer mucho más. Debemos liberalizar los intercambios en la región y los intercambios entre esta región y la Unión Europea; debemos contribuir a construir enlaces infraestructurales que rompan un aislamiento secular; debemos intensificar los esfuerzos para construir en estos países una sociedad democrática y pluralista a través de las instituciones, las estructuras publicas, las fuerzas de policía y la organización de la sociedad civil, pero sobre todo debemos empujar a estos países a trabajar en común en una perspectiva regional unitaria, tanto en política como en economía. Si no lo hacemos, habremos fracasado en nuestra tarea. Recuerden que cuando se puso en marcha el Plan Marshall, éste no fue eficaz sólo por la entidad de sus recursos: tuvo una eficacia aún mayor porque como europeos nos obligó a trabajar en común en una nueva perspectiva y nos obligó a dar un nuevo horizonte a nuestra política y a nuestra economía. Esto es lo que debemos hacer por los Balcanes. Europa debe demostrar -de los Balcanes a todos el resto del mundo- su capacidad de ampliar el espacio de seguridad, paz y libertad, su capacidad de ser protagonista en la escena internacional. Lo que está claro es que una vez más volvemos a la ampliación que debe realizarse ampliando al mismo tiempo el espacio de seguridad, paz y libertad. En este sentido, hemos prometido mucho, pero creo que lograremos mantener nuestras promesas, a pesar de que tenemos ante nosotros un camino extraordinariamente delicado. En efecto, la ampliación que nos acompañará a lo largo de todo nuestro quinquenio y también más allá del mismo -pienso en las esperanzas de los países candidatos- debe realizarse en la seguridad y en la objetividad de los criterios, pero también tranquilizando a las opiniones públicas en los países implicados y, más aún, tranquilizando a nuestras opiniones públicas. Habrá amistad, serenidad, apertura, pero también habrá severidad en la ampliación. Repito: debemos tranquilizar a las opiniones públicas de los países que quieren entrar, pero debemos tranquilizar mucho más a nuestras opiniones públicas. Nuestras responsabilidades no se acaban con la ampliación, no se acaban en los Balcanes. Existen algunos otros problemas que son problemas clave: la relación con Ucrania, la relación con Rusia y la relación con los países que están cerca de nosotros, y además el gran problema de la relación con el Mediterráneo del sur que será el punto crucial de la historia europea, de la seguridad y de la tranquilidad europeas en las próximas generaciones. En este sentido, tenemos una responsabilidad con toda África: el África en que se han depositado esperanzas en los últimos tiempos, a la que se han hecho ofertas, pero en la que no se ha realizado todavía nada de concreto; el África en que en los últimos años la transición no ha sido de los regímenes totalitarios a la democracia, sino lo contrario, de la democracia a los regímenes totalitarios; África que para nosotros es un preocupante elemento de debate. En consecuencia, tenemos otra tarea a escala internacional que ya ha sido planteada por el Comisario de Comercio: el compromiso con el relanzamiento de la Ronda del Milenio, con una gran disponibilidad que ya hemos hecho nuestra y que ya hemos propuesto antes de Seattle, pero que no se ha podido concretar, de hacernos cargo de algunos problemas fundamentales para los países más desfavorecidos, en términos no solo de condonación de la deuda, sino también de apertura unilateral al comercio de los países más desfavorecidos en el mundo. Hace falta una respuesta diferente, de lo contrario episodios como el de Seattle se repetirán siempre e impedirán una función positiva de Europa en la historia. En todas las partes del mundo la acción de Europa debe guiarse por el gran respeto de los principios de libertad, por el respeto de los derechos de la persona y de los derechos de las minorías. Hemos de recordar que nosotros, la Unión Europea, somos una unión de minorías: todos nosotros somos una minoría en Europa. También se advierten preocupaciones en el seno de los Quince, preocupaciones que podrán repetirse en la próxima década. Me refiero a Austria, en cuyo caso la Comisión ha sido fiel a su papel, empeñada en actuar en pos de la cohesión de la Unión pero inflexible y garante de los Tratados, dispuesta a sancionar cualquier infracción por pequeña que sea de los principios de democracia, de derecho y de respeto de las minorías. Algunos me han criticado por el mensaje de felicitación que envié al Canciller Schüssel. Y yo les que no tienen que confundir la necesaria y precisa cortesía formal con una menor firmeza de los contenidos. Les ruego que vuelvan a leer la carta: la referencia a los valores fundamentales de la Unión está sacada -no por casualidad- del artículo 6 del Tratado, repite el artículo 6 del Tratado. Y les pregunto además: ¿acaso piensan que algún otro jefe de Gobierno europeo se ha visto obligado por parte de la Comisión a recordar estos principios cuando ha sido elegido? Esto es lo que queremos hacer: cumplir nuestro papel de estructura supranacional y cumplir el papel que nos asignan los Tratados, así como ser inflexibles en los principios y juzgar los hechos. En el pasado mes de noviembre, la Comisión presentó una propuesta de directiva contra el racismo. Pido al Consejo que la apruebe rápidamente y pido al Parlamento que nos ayude en esta acción que profundiza más aún, si cabe, las bases fundamentales de nuestra cohesión social. Concluyo rápidamente recordando los últimos dos puntos de nuestro programa: la economía y la calidad de vida. De la economía ya he hablado: sabemos perfectamente cuáles son los factores básicos para conducir a Europa por el camino de un relanzamiento capaz de durar mucho tiempo y de crear por fin puestos de trabajo. Hemos de continuar manteniendo baja la inflación, seguir adelante con las liberalizaciones, garantizar cada vez más la competencia, fomentar la difusión de las tecnologías de la información y de todas las nuevas tecnologías; estimular la ciencia, la frontera de la ciencia, tener el placer de estar en la frontera de la ciencia. La próxima Cumbre de Lisboa que abordará estos temas -difusión de la tecnología, empleo- es una cumbre decisiva. Han hecho falta cuatro años para poder celebrar una cumbre de este tipo. Por fin la tenemos a nuestro alcance: no podemos perder la ocasión. El último compromiso es con una calidad de vida mejor. Hemos comenzado este capítulo con el Libro Blanco sobre la seguridad alimenticia: ahora tenemos que dar grandes pasos en el ámbito del medio ambiente. El caso del barco Erika y el envenenamiento del Danubio determinan una intervención urgente a escala europea para proteger el medio ambiente. Ha llegado el momento de pensar y, por ende, de crear una estructura de emergencia de protección civil europea. En demasiados casos se siente pedir esto después de que ha ocurrido el desastre. Creo que es oportuno comenzar a pensar en estas cosas antes de que se produzcan los desastres. Estos son los retos que tenemos ante nosotros: ante la Comisión y ante todas las Instituciones europeas. Señora Presidenta, Señorías, ¿cómo mediremos los cinco años de nuestra actividad? ¿Cómo mediremos los resultados de esos cinco años? No lo sé, pero ciertamente una unidad de medida podría ser el reto al que nos enfrentamos en común. Tomamos un parámetro muy simple: la participación en las votaciones de las próximas elecciones europeas. Si será más elevada que la anterior, significará que habremos hecho frente a nuestro reto. Señora Presidenta, Señorías, tenemos ante nosotros todos estos grandes retos políticos, sin embargo, gracias a la reciente recuperación, también contamos con grandes oportunidades. Ésta, Señorías, puede ser la década de Europa. Y yo digo: ésta debe ser la década de Europa. Poettering Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, Señorías, el Grupo del Partido Popular Europeo (Demócratacristianos)/Demócratas Europeos acoge con satisfacción este debate y se congratula de que la Comisión haya presentado un documento para su preparación. También acogemos con satisfacción las conclusiones que figuran en dicho documento, al igual que el contenido general de la declaración que acaba de presentar el Presidente de la Comisión, Sr. Prodi. En las conclusiones del documento se indica que los cinco años del mandato de la Comisión Prodi serán un periodo de grandes transformaciones. Europa avanzará por el camino de la integración y la Unión iniciará al mismo tiempo una fase de ampliación que se propone alcanzar, al fin, la reunificación de nuestro continente. Es un planteamiento exigente y ambicioso, que incluso podríamos calificar de profético. Señor Presidente de la Comisión, nosotros le deseamos que ojalá consiga hacerlo realidad. Sin embargo, también queremos recordar que el presente es la base sobre la que se asienta el futuro y sólo podremos construir el futuro si atendemos al presente. Lo digo con toda seriedad y también con preocupación. Quisiera abordar, por lo tanto, el presente debate en el contexto de los conflictos que tenemos planteados actualmente en el seno de la Unión Europea. ¡La Unión Europea es una comunidad! ¡Y debemos mantenernos unidos también frente a los problemas! No es el momento del aislamiento y el ostracismo, sino que por el contrario debemos seguir trabajando unidos para completar conjuntamente la obra de la unificación de Europa. Señor Presidente de la Comisión, en las últimas semanas se ha pronunciado usted reiteradamente a favor del Parlamento Europeo y ha intervenido en su defensa. Se ha erigido en guardián de los Tratados, tal como debe ser. Por todo ello -incluida la carta al Canciller Federal de la República de Austria que ha citado antes-, se ha hecho acreedor de nuestro respeto, nuestro reconocimiento y nuestro apoyo. (Aplausos) Señor Presidente de la Comisión, nosotros coincidimos en los objetivos que usted ha marcado. Queremos contar en el siglo XXI con una Europa fuerte, capaz de actuar y democrática. Una Europa que defienda, dentro y fuera de la Unión, los valores de la dignidad humana, de la democracia y del Estado de Derecho que le son propios, y que a la vez asuma con dignidad, paciencia y una convincente seguridad en sí misma la defensa de sus intereses en el mundo. Europa, la Unión Europea, no debe transmitir al mundo un mensaje de superioridad ni tampoco de un nacionalismo europeo, en absoluto, sino un mensaje de colaboración, cooperación y desarrollo pacífico. Nosotros vemos, por lo tanto, la globalización como una oportunidad para modelar este mundo nuestro, en el que las distancias se acortan cada vez más, en un marco de competencia pacífica y de solidaridad. Vista así, la globalización aparece más como una oportunidad que como una amenaza, como una vía de aproximación más que de separación, de enriquecimiento mutuo más que de exclusión. No obstante, también sabemos que sólo podremos afrontar los grandes retos de la globalización todos unidos, en nuestra calidad de europeos. La globalización no es sólo un proceso económico, sino también cultural. Por esto, queremos manifestar nuestro deseo de que en el mundo prevalezca la cooperación, no queremos que se produzca un choque entre las culturas, un choque de civilizaciones-como se adelantan a anunciar algunos-, sino que aspiramos a la cooperación, el encuentro, el intercambio y la paz. A la vez también afirmamos, no obstante, nuestra voluntad de defender esta sociedad europea de tolerancia y por esto es tan importante que contemos con una Política Exterior y de Seguridad y Defensa Común. Hoy comienzan las negociaciones con seis Estados de Europa central. La aproximación de la familia europea avanza así un paso más. Sus observaciones sobre el proceso iniciado en Barcelona son acertadas, a nuestro parecer. Todos los países del área mediterránea deben reconocer los principios de la dignidad humana, la democracia y el Estado de Derecho. El Grupo del Partido Popular Europeo/Demócratas Europeos considera que en los próximos años no sólo será importante la reforma de las instituciones de la Unión Europea, sino también la aceptación de la moneda común europea, y la política de estabilidad ha de ser el fundamento necesario para que ésta se la consolidación de la moneda europea. Por esto, estamos firmemente convencidos de la necesidad de que se cumpla de manera decidida y consecuente el Pacto de Estabilidad. La economía europea requiere reformas estructurales. Sobre todo, es necesario que en la economía europea los esfuerzos valgan la pena y haya gente dispuesta a ser empresario. ¡Sería funesto para Europa si al final sólo quedasen unas cuantas multinacionales y las capas medias no tuviesen ninguna perspectiva de futuro! (Aplausos) A la Comisión le corresponde cumplir un importante papel en este contexto, impulsando una política de reducción de impuestos -en coordinación con los Estados nacionales-, que permita que la iniciativa empresarial valga de nuevo la pena. Nosotros estamos dispuestos a unir esfuerzos para encauzar a Europa por este camino. En su documento, usted hablaba de descentralización y de subsidiariedad. Nosotros apoyamos este enfoque. Las naciones, las regiones, las ciudades y los municipios de Europa seguirán existiendo. Sin embargo, en estos momentos se observa una tendencia -valga como ejemplo el caso de la directiva sobre "los hábitats naturales, la fauna y la flora" que crea la impresión, al menos en mi país, de que algunas asociaciones presentan programas en Bruselas, sin pasar por las instituciones nacionales y regionales, y, a partir de ahí, desde Bruselas se adoptan decisiones que afectan al patrimonio de incontables explotaciones agrícolas y empresas de los países de la Unión Europea. Sólo lo menciono como un ejemplo de ciertos aspectos a los que debemos prestar atención y en los que yo pido que se mejore la seguridad jurídica en el futuro. Señor Presidente de la Comisión, para finalizar, permítame que añada que el Grupo del Partido Popular Europeo/Demócratas Europeos tiene todo el interés en que contemos con una Comisión fuerte. Si ustedes realizan una labor convincente, su éxito nos beneficiará a todos. En este sentido, le deseamos todo el éxito, pero entendemos que el control de la Comisión también forma parte de nuestro cometido. Si llegase a existir el menor indicio de que no se ha respetado la legislación de la Unión Europea -en este momento no tenemos ningún motivo de crítica en este sentido; al contrario, reconocemos que esto no ha ocurrido-, si se incumpliese el Derecho europeo, nos opondremos decididamente a que eso suceda, ya que la paz en el seno de la Unión Europea se basa en dicho Derecho europeo. Debemos preservar ese Derecho y la paz en la Unión Europea como requisito previo necesario para poder instaurar también la paz en el mundo. (Aplausos) Barón Crespo Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, Señorías, ante todo quiero saludar la presentación y el debate, por primera vez en la historia, del programa de gobierno -que es una palabra que le gusta mucho al Presidente Prodi; a mí también- de la Comisión para toda la legislatura. En primer lugar, porque permite explicar a nuestras conciudadanas y a nuestros conciudadanos lo que queremos hacer y lo que estamos haciendo ya. También debemos lamentar y tratar de corregir, de cara al futuro, la situación actual: hemos tardado casi once meses -el Presidente Prodi fue propuesto en la Cumbre de Berlín de marzo del año pasado- en tener un programa legislativo. La culpa no es exclusivamente suya; estamos superando una crisis, pero yo creo que, de cara al futuro, lo que parece procedente es que la investidura de la próxima Comisión coincida con la presentación de un programa de legislatura. Estamos innovando y estamos innovando en circunstancias complejas. El Presidente Prodi ha iniciado su discurso hablando de una situación paradójica, de una paradoja en la Unión Europea y también en el mundo: estamos en el alba de un nuevo milenio laico, dominado por la telaraña de Internet y por la brujería del avance de la biotecnología, y realmente estamos viviendo un cambio de época, pero, ciñéndonos a lo que es la Unión Europea en este momento y hablando de gobierno y de gobernación -que, por lo menos en español, trae ciertos recuerdos del pasado nombre del Ministerio del Interior, pero quizá sea interesante hablar también de gobernación-, lo que importa fundamentalmente es que la Unión Europea se dote de un buen gobierno, y, ya que el Presidente Prodi defiende siempre su ciudad natal, Bolonia, yo le aconsejaría que por un momento fuera a Siena, y viera algo que entendemos todos, que son los frescos de Ambrosio Lorenzetti, cuando habla del bon governo y del mal governo. Aquí lo que necesitamos es buen gobierno, señora Presidenta. Como estamos en la convalecencia de una crisis muy compleja, tenemos que tratar de dar contenido a nuestras instituciones y de realzarlas. Yo quiero señalar a la Asamblea un hecho que no recordamos suficientemente, y es que la investidura de la Comisión Prodi, el pasado mes de septiembre, fue votada con un amplio apoyo que, en nuestra opinión, expresa una mayoría progresista y europeísta. Ahora bien, señalo que en ese amplio acuerdo había unos grupos que dijeron que la mayoría del Parlamento debería ser una oposición a la mayoría del Consejo. Precisamente esto, en cierto modo, está bloqueando algo importante, que es el desarrollo de la codecisión en el programa legislativo. Señalo esto porque creo que el apoyo a la Comisión también tiene que significar una continuidad en el trabajo a lo largo de la legislatura. Por otra parte, estamos viviendo el nacimiento de la Europa política, que es una comunidad de valores con la que estamos de acuerdo, y una Unión Europea al servicio del ciudadano. Y con respecto a los acontecimientos de estos días quisiera decir-y lo digo en el día o en el comienzo de semana en que se inicia la Conferencia Intergubernamental- que hay que dar un valor mucho mayor y un realce fundamental al trabajo de la Carta de derechos fundamentales que, después de lo que hemos dicho con motivo de la crisis austríaca, entiendo que verdaderamente debe formar parte de los Tratados. A mí no me cabe ninguna duda y creo que es un elemento esencial. Al respecto, señora Presidenta, querría también señalar que tenemos que ser conscientes y vigilar nuestro lenguaje. La semana pasada, el nuevo Ministro de Finanzas de la coalición austríaca habló del Parlamento austríaco como una farsa y un teatro. Los que hemos tenido que vivir bajo situaciones dictatoriales sabemos que puede haber una dictadura con un Parlamento de cartón. Lo que no hay es democracia sin un Parlamento vivo. Creo que ese tipo de lenguaje es enormemente peligroso, y quiero condenarlo desde aquí. En cuanto a las cuatro grandes prioridades a las que se refiere sistemáticamente el Presidente Prodi, en cuanto al análisis de los desafíos, yo diría que estamos muy de acuerdo. Sin embargo, señalaría a la Comisión que, para el Grupo Socialista, hay un cambio en las prioridades. Nosotros entendemos que la primera prioridad es la agenda económica y social, que incluye lo que también se llama en sus prioridades la calidad de vida, es decir, los derechos de los ciudadanos como consumidores y también como personas en relación con cuestiones que siempre afirmamos, pero que no destacamos suficientemente, que son el modelo social europeo y su adaptación a nuevas circunstancias, los derechos de los consumidores y el respeto del medio ambiente y un desarrollo sostenible. Cuando se habla del compromiso por el pleno empleo, hay que partir del hecho de que, hoy en día, el pleno empleo ya no es como en la época de Beveridge al final de la Segunda Guerra Mundial, el empleo del jefe de familia varón. Hay que afirmar la igualdad de sexos, el famoso gender mainstreaming, que es uno de los temas menos desarrollados en el programa de la Comisión Prodi. Y esto supone dar prioridad a la igualdad de sexos, a la adaptación del modelo social y, sobre todo, a una lucha clara contra el populismo en una situación en la que nuestra cohesión económica y social se ve amenazada, y eso también es algo que tiene que figurar como primera prioridad en el trabajo de la Comisión. Y que se debe complementar con una lucha clara contra el racismo y la intolerancia para poder afirmar en la práctica la evolución de una Unión que se ha convertido en un polo de atracción para el resto del mundo y en una zona de inmigración, dada su prosperidad y su demografía otoñal. Y esto, creo que debe ser el primer objetivo que tenemos que perseguir. A este respecto añadiría también otro elemento, que es el gobierno económico, con una moneda única -creo que se impone-, y también una cuestión en la que la Comisión tiene que avanzar. Me gustaría -le gustaría a mi Grupo, desde luego-, en relación con los objetivos ambiciosos y, sobre todo, con algo importante que ha hecho la Comisión, que es adoptar esa ampliación en el proceso de negociación e integración, que se fuera más claro en relación con la revisión de la Agenda 2000. ¿Piensa la Comisión que hasta el final no va a haber ninguna revisión? Y el tema de la imposición también nos parece absolutamente clave. Sobre la gobernación en general, creo que puede ser muy interesante una reflexión teórica. Llamo la atención sobre una cosa: es peligroso replantear toda la gobernación de la Unión Europea desde aquí. Yo sería claramente partidario de la subsidiariedad. Si nosotros somos capaces de definir cuál es nuestra área de gobernación, me parece que sería muy positivo. En lo demás, creo que la subsidiariedad también se aplica a la reflexión. No sólo debe ser la Comisión, deben ser nuestros Estados, nuestros Parlamentos y nuestra sociedad civil quienes también reflexionen sobre ella. Por último, señora Presidenta, quisiera hacer una breve referencia al último objetivo, que nos parece absolutamente fundamental: la estabilización del continente y el reforzamiento del papel de Europa en el mundo. Ahí diría que hay un acuerdo y un apoyo en relación con la prioridad de Europa del sureste, con la ampliación y -ya lo he señalado- con el proceso de integración y con el reforzamiento del programa euromediterráneo y de nuestra capacidad de prevención de conflictos, y con un tema del que se habla muy poco, que es el desafío Norte-Sur. No debemos olvidar a África, que es el continente absolutamente dejado de la mano no sólo de Dios, sino de Europa, ni nuestra importante contribución a la cooperación al desarrollo. Y por último, una cuestión en la que somos cada vez más responsables, como primera potencia económica y comercial mundial, que es la voz de la Unión Europea en el mundo, lo cual supone no solamente una actitud activa en relación con la Ronda del Milenio. Supone la reforma de las Naciones Unidas y de las instituciones financieras internacionales, en las que Europa tiene una enorme responsabilidad. Y, sobre todo, y con ello concluyo, señora Presidenta, Señorías, tenemos que ser capaces de expresar esto en lenguaje llano, con claridad, cambiando en cierto modo la jerga que manejamos, porque no podemos pedir a los europeos, que están viviendo tiempos de profundos cambios, que se adhieran y que se entusiasmen con nosotros si seguimos manteniendo un lenguaje absolutamente cerrado y de espaldas a ellos. Éste es el medio fundamental para incrementar y reforzar la confianza que, en todo caso, espero que se pueda medir en las próximas elecciones europeas. Cox Señor Presidente de la Comisión, permítame decirle, en nombre de mi Grupo, que apoyamos firmemente el punto de partida, el núcleo del análisis y la estrategia que hoy presenta a la Asamblea; a saber, que ahora la apuesta es innegablemente política. Y es política, porque estamos avanzando. A pesar de que aún no hemos terminado de construir todas las piezas básicas, estamos avanzando desde ese tipo de construcción funcional de Europa hacia una perspectiva política que supone un reto mayor. El reto de la ampliación es político. El reto de la creación de un espacio de justicia y asuntos interiores, de abordar el tema del asilo y de la inmigración y de la delincuencia es muy político. El reto de una política de defensa y de seguridad exterior común es muy político. Y porque es político, es más complejo. Porque es político es más susceptible a la soberanía. Porque es más susceptible a la soberanía, es más susceptible a los electores y a los ciudadanos. Por consiguiente, debemos encontrar el modo de avanzar hasta alcanzar esas metas y esos objetivos políticos, para superar no sólo el escepticismo, sino también el mayor enemigo de todos, que es la apatía a la que ha hecho referencia. Los medios para lograrlo no son fáciles, pero son reales. Aplaudo su opinión de que necesitamos más sinergia entre nuestras instituciones, no sólo entre la Comisión y el Parlamento, sino también entre estos dos y el Consejo para poner de relieve el alcance del desafío político. Necesitamos más diálogo, no sólo entre nosotros, sino también con la sociedad civil. Hacen falta más explicaciones para saber de qué va Europa. Debemos superar los temores y las ansiedades, porque en muchos casos, el mayor de los miedos es el propio miedo. Quizá con más diálogo y explicaciones podamos superar algunos de estos temores. Mi Grupo se siente especialmente atraído hacia las posibilidades creativas a las que usted ha apuntado con respecto a la perspectiva de presentar en la próxima primavera un Libro Blanco, que aborde el tema de la gobernación. Cuando contemplamos la Europa de las redes que usted describe, es muy importante que Europa se centre en sus temas principales, que tengamos el valor de enfocar los ámbitos en los que Europa podría quedar rezagada. De este modo se podría convencer a la población de que Europa, en su gobernación, no es algo que esté dirigido exclusivamente desde Bruselas, en un intento de concentrarse y absorber más competencias, más decisiones y más autoridad. He aquí el núcleo político del reto, y creo que usted lo ha expuesto hoy ante esta Asamblea perfectamente. Para mi Grupo, la ampliación es la primera prioridad con la que deben medirse todas las demás posibles reformas, ya sea la gobernación, ya sea la Conferencia Intergubernamental o la reforma de las instituciones. Contemplamos la ampliación como un proceso de cooperación, no un proceso de "ellos y nosotros". Contemplamos la ampliación como un logro positivo para los Estados miembros y para los países candidatos. Sugiero que la Comisión, como depositaria de una gran cantidad de información detallada sobre la ampliación, presente un documento que explique el valor de la ampliación, no sólo en términos presupuestarios, sino en un sentido más amplio; un documento, como el informe Cecchini antes del Acta Única, que explique a la población, de una manera que ésta se sienta partícipe, que se trata de un debate sobre un reto magnífico e histórico que Europa debe superar ahora. Debemos allanar cuidadosamente ese terreno. Respecto a la Europa suroriental, coincido con su opinión de que midamos las instituciones políticas por sus logros. En la legislatura de esta Comisión y de este Parlamento debemos realizar la tarea de conseguir la difícil y precaria paz en la Europa suroriental. Aplaudimos los acuerdos de estabilización y de asociación, pero queremos más. Publicaremos este material y lo presentaremos en el debate sobre el informe Swoboda de esta semana. El documento estratégico hace hincapié en el papel que la Unión Europea desempeña en el mundo. Nuestro principal objetivo debe ser dotar a la Unión de un peso en los asuntos mundiales que se corresponda con su peso en términos de ayuda, comercio y finanzas. Cuando nos encontramos al inicio de esta década, debemos prever cómo se desarrollarán internamente nuestras instituciones antes de que finalice la década y, en particular, cuál es nuestro lugar en los organismos monetarios internacionales, cuál es nuestro lugar en las agencias de la ONU, etcétera. Debemos iniciar ese debate. Para terminar, esta mañana, el día después de San Valentín, podemos leer en la prensa que su luna de miel ha terminado. No sé si usted es romántico o no, señor Prodi. Puede que sea muy poco romántico decir algo así en una mañana como ésta. No obstante, en el Grupo Liberal lo acogemos con satisfacción, porque significa que nos disponemos a entrar en materia. Y es así como debe ser. En lo relativo a los numerosos calificativos que le ha dedicado a Europa en su intervención -una Europa enérgica, una Europa emprendedora, una Europa que tenga un rostro humano y que sea global- permítame, añadir un adjetivo más, utilizando una palabra muy querida para mis colegas Liberales y que describe el tipo de Europa que queremos ver en su plan de gobernación: una Europa "habilitante". Hautala Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, valoro enormemente esa franqueza con la que usted reconoce que la Unión Europea debe transformarse completamente. En su programa, usted reflexiona sobre cuestiones de principios muy importantes. Creo que los ciudadanos comenzarán a interesarse más por la política, si somos capaces de sacar a relucir los pequeños asuntos cotidianos al lado de las grandes cuestiones. Sin embargo, también debo decir que, lamentablemente, su programa recuerda en muchos aspectos los programas de los partidos políticos. Y es que en ese programa hay muchos objetivos, pero en gran medida faltan las propuestas de cómo se alcanzarán todos esos objetivos. Del mismo modo que en los programas de los partidos políticos, en su programa hay bastantes contradicciones internas. En mi intervención, quisiera ayudarle a reconocer estas contradicciones internas. En primer lugar, el desarrollo económico y social: debemos ser capaces de reflexionar sobre las formas de conciliar el objetivo de la competitividad con el objetivo del pleno empleo; ambos se mencionan en su programa. ¿Deberíamos, por fin, formular el criterio de aproximación, según el cual -tal y como usted también insinúa en este programa- se fijaría el objetivo de que la tasa de desempleo no pueda ser mayor en ningún Estado miembro a la tasa de desempleo de los tres países con mejores situaciones de empleo, por poner un ejemplo? La reforma fiscal en materia ecológica es la que mi Grupo quiere destacar. Puesto que solamente podremos crear empleo e ir por la senda del desarrollo sostenible si reformamos la estructura fiscal, pero, lamentablemente -como todos sabemos-, éste es un ámbito en el que la Unión Europea es completamente incapaz de actuar. Sea usted tan amable de abordar este tema en la Conferencia Intergubernamental. La Unión Europea sólo verá justificada su existencia si se concentra en aquellas funciones que no pueden ser desempeñadas por los países en solitario. En este sentido, seguro que el Parlamento defiende con usted la importancia de la toma de decisiones a nivel supranacional. Una pequeña contradicción de su programa tiene que ver con la globalización. Creo que tiene gran mérito que usted saque a relucir aquí el término "control global" , como ya han indicado aquí otros oradores. Sin embargo, también usted podría aprender algo de los acontecimientos de Seattle: hay que combinar, por una parte, la libertad del comercio mundial y, por la otra, todos los valores humanos que nosotros queremos defender. Usted debe entablar un diálogo con la sociedad de los ciudadanos. Háganos el favor de democratizar las organizaciones internacionales. La Unión Europea puede desempeñar un papel decisivo en un proceso que conduzca a que las Naciones Unidas y la Organización Mundial del Comercio sean sometidas a un auténtico control democrático. Nosotros podemos presentar con usted esta iniciativa. Por último, considero muy positivo que usted hable con tanta frecuencia de la sociedad de los ciudadanos; pero esto, lamentablemente, presenta una contradicción interna. Usted tendría que llegar a conclusiones en esta materia también en la Conferencia Intergubernamental. Hay que presentar iniciativas para que, en efecto, los ciudadanos puedan influir directamente en la toma de decisiones. Es bien cierto lo que usted nos decía hace un momento: los ciudadanos quieren una democracia más participativa. Y yo creo que es la única posibilidad, si queremos que la gente llegue a aceptar a Europa y a interesarse por Europa. Wurtz Señora Presidenta, mi Grupo fue de los que deseaban disponer de un documento que permitiera un intercambio en su seno sobre los objetivos estratégicos de la Comisión antes de este debate, en lugar de quedar reducido a una simple reacción en caliente, en un discurso en el pleno. El primer mérito del texto de esta comunicación es pues, en nuestra opinión, el de existir. Por otro lado, no somos indiferentes a una serie de observaciones que se le han transmitido o intenciones que se han proclamado, y que el señor Prodi acaba de señalar por su parte, o mejor, de concretar de manera útil. Sí, el actual proceso de globalización es, y cito, «más exclusivo que inclusivo y ha reforzado las desigualdades», y la ambición de la Unión Europea ha de ser la de contribuir a la definición de "nuevas reglas de juego en su seno y en las relaciones internacionales" . Sí, muchos de nuestros conciudadanos están "desencantados y angustiados" , sin ver que se concreten soluciones reales y duraderas a problemas esenciales sino existenciales, tales como el desempleo y la exclusión social, algo que recuerda lo que ha de ser una de nuestras prioridades absolutas. Sí, necesitamos meditar sobre no pocos aspectos de la actual política comunitaria si queremos sacar adelante el gran pero difícil proyecto de ampliación, necesitamos igualmente "verdaderas asociaciones estratégicas con nuestros vecinos del Sur y del gran Este para contribuir a la estabilidad y a la paz" . Por tanto, los terrenos en los que podemos comprometer debates serios no faltan. Estudiaremos cuidadosamente los libros blancos anunciados y nos integraremos de forma constructiva en numerosos trabajos ya iniciados o prometidos. En este espíritu formularé tres críticas, que nos parece han de ser oídas si queremos realmente, no en teoría sino en la práctica, "dar forma a la nueva Europa" , por retomar el título ambicioso del documento de la Comisión y del discurso del señor Prodi. La primera de esas críticas y, a mi juicio, la más severa, es una cierta propensión a la autosatisfacción, algo grandilocuente de la Comisión en lo que respecta a la Unión Europea y a una visión somera, si no condescendiente, de nuestros socios. La ilustración perfecta de este vicio redhibitorio se encuentra ya en las primeras líneas de la comunicación de la Comisión. Se habla de la Unión Europea como de "una prueba viva de que pueden aportarse a un continente la paz, la estabilidad, la libertad y la prosperidad, y de un modelo que muestra al mundo el camino a seguir" , antes de concluir que "nuestros vecinos tienen la posibilidad de asociarse a esta prosperidad y que nosotros tenemos la ocasión deseada de permitírselo" . Un diagnóstico algo más matizado y más riguroso sería, creo, bienvenido. Igualmente, la idea según la cual el euro habría favorecido un consenso sobre la moderación salarial no me parece verdaderamente confirmada por las exhortaciones nerviosas y repetidas, transmitidas por el Banco Central Europeo a los sindicatos, considerados como muy exigentes. Mi segunda crítica se deduce de la primera. Esa extrema dificultad para ver las realidades en su contradicción y, si llega el caso, para ponerse en entredicho, está en el origen de límites serios puestos con la voluntad, oportunamente afirmada por el señor Prodi, de satisfacer las exigencias de los ciudadanos. Dudo, por ejemplo, al menos en los países que conozco bien, que la intención, reiterada en tres o cuatro ocasiones en el documento de la Comisión, de "reformar los regímenes de protección social, de asistencia sanitaria y de jubilación en Europa en un contexto de moderación del gasto público" , dudo que esto responda a la expectativa de aquellas y aquellos de los que decimos que deseamos recuperar la confianza. Mi tercera crítica resulta de estas dos observaciones: la debilidad del diagnóstico y los bloqueos en la vía de los cambios necesarios conducen a un proyecto cuyo alcance me parece gravemente obstaculizado por la abundancia de generalidades, por una actuación algo veleidosa y, por lo mismo, por una falta de impulso. Pero no hay nada perdido. Se trata de un punto de partida, tenemos cinco años para llevarlo a buen término, a poco que exista voluntad política y se exprese con suficiente fuerza y claridad. Por su parte, mi Grupo está completamente decidido a contribuir a ello. Collins Señora Presidenta, la reforma y democratización de las instituciones de la Unión Europea son aspectos fundamentales del reto histórico y moral que representa el proceso de ampliación. Ésa ha sido la declaración inicial del Presidente de la Comisión, Sr. Prodi, al presentar los objetivos estratégicos de la Comisión Europea para los próximos cinco años. Aguardamos con interés el Libro Blanco sobre la gobernación de la Unión Europea, que tratará sobre el tema del equilibrio entre los gobiernos de los Estados miembros y las instituciones de la Unión Europea y que aparecerá este verano. Respecto a este punto concreto, creo que es importante que abordemos la reforma de los procedimientos internos de toma de decisiones en la Comisión. Junto con las propuestas que la Comisión ha transmitido a la próxima Conferencia Intergubernamental, ha indicado su preferencia de que los Estados miembros más pequeños pierdan su derecho automático a nombrar a un miembro de la Comisión Europea. Eso en la hipótesis de que la Unión Europea tuviera más de 25 Estados miembros. No quiero que se construya una Unión Europea de dos niveles. Creo que eso iría en contra del espíritu y del objetivo del Tratado de Roma y de todos los Tratados posteriores. En la Comisión debe existir igualdad en términos de representación nacional, al igual que en las demás instituciones europeas. Quisiera recordar a aquellos que intentan eliminar el derecho de los Estados miembros más pequeños a nombrar a un Comisario Europeo, que los Estados Unidos de América otorgan a los Estados más pequeños el mismo reconocimiento en el Senado que a los Estados más grandes. Prácticamente cada uno de los 50 Estados tiene derecho a ocupar dos escaños en el Senado de los Estados Unidos, independientemente de cuál sea su población. Toda futura reforma de los Tratados de la Unión Europea pasa por la celebración de un referéndum en mi país. Es muy difícil que los que defienden el "sí" a un futuro tratado de estas características consigan el respaldo de la población irlandesa, si perdemos nuestro derecho a nombrar a un miembro de la Comisión Europea. No hay duda de que en este Libro Blanco sobre la gobernación de la Unión Europea que aparecerá este verano se incluirá también la reforma del Consejo Europeo. Una vez más, existen ámbitos especiales en el plano político que deberían seguir siendo de la competencia nacional de los Estados miembros. No creo que en Europa exista un respaldo amplio a la introducción de la votación por mayoría cualificada en temas como tributación, justicia, asuntos interiores, así como asuntos exteriores a nivel de la Unión Europea. Actualmente, en virtud del artículo 99 del Tratado de Roma, las decisiones a nivel de la UE relativas a modificaciones del sistema tributario deben ser adoptadas por unanimidad. Creo que debería mantenerse esta propuesta, ya que un código común europeo de tributación entorpecería más que beneficiaría el funcionamiento de la Unión Europea. Estoy a favor de la ampliación de la Unión Europea. Estoy a favor de cambios institucionales que garanticen que la ampliación de la Unión se produce de manera agilizada y estructurada. No obstante, debemos recordar que la opinión pública de los 370 millones de personas de la Unión Europea es un factor decisivo para modificar los Tratados de la UE. Los cambios no deberían realizarse de manera precipitada y no pueden ser demasiado radicales, de lo contrario, la opinión pública hará realmente muy difícil la ratificación de cualquier futuro Tratado de la Unión Europea. Dell' Alba Señora Presidenta, voy a intervenir en nombre de los diputados radicales italianos. Señor Presidente de la Comisión, usted acaba de declarar que ninguna estructura política formula planes quinquenales. Esto es cierto si pensamos en los planes de la Rusia de los años treinta, sin embargo, hace algunos meses, al principio de su mandato, usted mismo anunció a la Conferencia de Presidentes que, en cambio, presentaría un programa de legislatura, esto es, las grandes líneas del Gobierno europeo que usted preside, y en cuyo ejercicio estamos hoy inmersos. Entonces, si debe ser un programa de Gobierno o un programa tendencial, el examen del documento que nos ha distribuido y de la declaración que lo ha acompañado revela más que nada un catálogo de buenas intenciones, o mejor, de los problemas que están sobre la mesa, sin dar la impresión de que la Comisión toma claramente una posición con respecto a ninguno de estos puntos, o sea, que cumple esa tarea que es propia de la Comisión Europea. En el pasado, en el Pleno de este Parlamento, llevamos a cabo amplios debates sobre las grandes opciones estratégicas que la Comisión, en virtud de su poder de iniciativa, lanzaba más que como ballon d' essai, como propuestas que luego tenían más o menos éxito, pero que, con todo, han contribuido a la integración y al desarrollo de la Unión Europea. En este caso, señor Presidente, no cabe duda de que tenemos un decálogo: se ha enumerado toda una serie de problemas pero, permítame decirlo, lo que parece es que la Comisión no se atreve a decir "respecto a esto es preciso hacer esto" . Me parece que usted ha insistido mucho -creo que demasiado- en el hecho de que casi la tarea que se están proponiendo como prioritaria es la de desmantelar las actividades "no necesarias" . Sin embargo, señor Presidente, hay que estar atentos porque hemos sufrido una crisis de confianza de la Comisión y hemos apostado por esta Comisión -por lo menos la mayoría de este Parlamento ha apostado por esta Comisión- precisamente al efecto de que, antes de todo, la reforma de la Comisión estuviera ligada a un reforzamiento, a una nueva identidad, a una nueva conciencia de estar guiados de nuevo por una mano segura. Tenemos en cuenta el hecho de que la Comisión, por no considerarse a la altura, quiera desmantelar o se proponga desmantelar, por ejemplo, los poderes de ejecución de las políticas comunes que le confiere el Tratado. ¿Qué pedimos a un Gobierno? ¿Qué pedimos a esta estructura, por decirlo así, ambigua y especial que es la Comunidad Europea? Es bueno que los recursos comunes tengan un Gobierno supranacional y que no se confíen a los Estados miembros o a los BAT, como ocurrió en el pasado. Me parece que usted nos propone el mismo menú, pero nos lo propone de manera agravada limitándose, según dice y como nos ha propuesto, a las tareas de elaboración de algún Libro Blanco. Señor Presidente, temo -pese a que usted lo niega con la cabeza- que esto se traduce en lo que algunos países piensan desde hace años, es decir, que la Comisión tiene que ser una buena secretaría del Consejo de Ministros. Si éste es el papel que la Comisión pretende desempeñar durante los próximos cinco años, nosotros, federalistas convencidos, estamos seguros de que éste no es el camino correcto y con relación a esto le pediremos explicaciones y juzgaremos lo que la Comisión tiene intención de hacer. La reforma es importante, pero si la misma conduce a un menoscabo, a una reducción y a una disminución de los poderes supranacionales de la Comisión, está en juego la consolidación de la integración europea, lo que los padres fundadores habían pensado para la Comisión Europea. Señor Presidente, en cuanto a los demás puntos, por ejemplo, el de la política económica y social: es cierto que el modelo social europeo atraviesa una crisis profunda, es cierto que el problema del desempleo no es casualidad que sea el problema número uno que ninguna de nuestras políticas ha logrado resolver, pero no es cierto que el mismo puede resolverse formulando una lista de los problemas que abordamos en el pasado, sin tener una visión clara, una propuesta, una propuesta en cuya virtud en nuestra Europa existen unas economías que avanzan a un ritmo que es uno de los más sostenidos y no es casualidad que sean las economías que han sabido convertir la flexibilidad del mercado de trabajo y de la empresa en su objetivo número uno. Si continuamos atascándonos en las propuestas que hasta la fecha han dado pésimos resultados, no sé cómo haremos y qué podrá hacer la Comisión. Lo mismo vale para la ampliación por sí misma, sin que vaya unida a una reforma mucho más eficaz de la Unión Europea y de sus estructuras, así como a unas propuestas que la Comisión hubiera podido formular incluso en el marco de la Conferencia Intergubernamental. Señor Presidente, quiero decirle algo positivo, quizás en contra de la opinión de algunos diputados, acerca del telegrama que ha remitido al Gobierno austríaco. Su toma de posición nos ha convencido: ha hecho bien en no aislar aún más a ese país. Así y todo, veremos cuáles van a ser en la práctica los gestos concretos. Repito, señor Presidente, a nuestro juicio, es una visión algo miope. Falta ante todo un impulso en los ámbitos que he citado, por ejemplo, en lo relativo a los Balcanes. ¿Acaso es posible continuar dejando a los Balcanes fuera de la ampliación, sin pensar en que Croacia, Macedonia y otros países también tienen derecho a estar en esta Casa común? Bonde Señora Presidenta, señor Prodi, me gustaría elogiar su propuesta de una radical descentralización de las actividades de la Unión y preguntarle por qué presenta entonces un catálogo legislativo que centraliza. Le recuerdo el discurso de su predecesor hace cinco años. Prometió como usted "menos y más" y el Sr. Santer acabó habiendo dado "mucho más y mucho peor" y creo que usted tampoco puede dar lo que promete. Habla de descentralización y centraliza. El catálogo legislativo es una larga enumeración de materias donde los ciudadanos pierdan influencia y donde usted, señor Prodi, se la quita a los ciudadanos, incluso en cuestiones sociales. Habla de más transparencia y presenta propuestas que cierran documentos que hoy están abiertos al público. Su Comisión está compuesta por las únicas veinte personas en la UE que pueden proponer la reducción del número de leyes. Algo que no puede hacer ningún político local, una vez que se ha legislado en Bruselas. De ahí que el catálogo legislativo de la Comisión deba ir acompañado al menos de un catálogo igual de grande con las tareas que se devuelven a manos de los países miembros y de la democracia de los ciudadanos. De lo contrario, el número de leyes en Bruselas aumentará permanentemente. Hemos aprobado 10.000 leyes y un número igual de modificaciones legislativas y se han enviado a los países solicitantes 26.000 documentos que en la tramitación del parlamento polaco cubren 140.000 páginas. Es demasiado, demasiado, demasiado ya en el día de hoy. Bruselas debe decidir menos y dejar más decisiones en manos de los ciudadanos, las regiones y los países miembros, las decisiones que queden en sus manos sólo deben afectar a cuestiones transfronterizas sobre las que los parlamentos nacionales ya no puedan legislar eficazmente. Y el trabajo en Bruselas debe tener una calidad mucho más alta y desarrollarse con plena transparencia de modo que los ciudadanos al menos experimenten un poco de "sentimiento de participación" , cuando el Sr. Prodi y sus predecesores les han arrebatado ahora la capacidad de decidir por sí mismos. Y sólo un comentario al Sr. Dell' Alba con respecto al sueño de nuestros padres: Eche un vistazo a las memorias de Jean Monet. Soñaba con lo que denominaba una pequeña y práctica secretaría. Ésta no es el órgano que hoy preside el Sr. Prodi. Elles Señora Presidenta, esta mañana, el Presidente de la Comisión, Sr. Prodi, ha presentado los ambiciosos objetivos de la Unión Europea para los próximos cinco años, objetivos que son realmente dignos de alabanza: imponer en el mundo una presencia europea firme y eficaz; llevar a cabo la ampliación, superar el reto de vender e-Europa e introducir mejores principios de gobernación. Reconocemos la necesidad de presentar a los europeos, en particular, a la generación más joven, una amplia perspectiva de dónde se encontrará Europa en los años venideros. Pero ¿cómo vamos a lograrlo si los recursos disponibles son limitados y la credibilidad de nuestras instituciones no es muy alta? Debemos adaptar esta visión a la realidad. He aquí tres elementos con los que quisiera contribuir. En primer lugar, necesitamos una economía europea próspera. Debemos garantizar que la tasa de desempleo sigue bajando en toda Europa, consolidar la tendencia hacia la privatización y desregulación, fomentar la inserción en la tecnología de la información y el conocimiento de Internet y demostrar que e-Europa es una buena iniciativa. Y deberemos evitar volver a tropezar en la regulación a la vieja usanza, que reprime la iniciativa individual y el espíritu de empresa. No debemos temer a la globalización, pero deberemos asegurarnos también de que conocemos sus repercusiones políticas en la sociedad de las redes. Sin una economía europea próspera no podremos superar los retos que nos aguardan, en particular, el de la ampliación. En segundo lugar, debemos garantizar que legislamos únicamente cuando sea necesario -subsidiariedad. Hacer menos, pero hacerlo mejor -uno de los principales puntales de la Comisión anterior- debe ser también el objetivo de esta Comisión. Analizaremos de cerca este aspecto cuando lleguemos a los programas anuales de propuestas de legislación. El Sr. Bonde tenía razón al afirmar que existe esta imagen de hacer menos, pero hacerlo mejor, y luego nos encontramos con un programa anual para el año 2000 con 500 propuestas y recomendaciones, que parece ir en la dirección opuesta. Debemos establecer prioridades y garantizar que en cada uno de estos programas existe una buena relación coste-beneficios. Por último, debemos garantizar que la reforma de la Comisión Europea es adecuada y auténtica. Sí, la Comisión -guardiana de los Tratados- debe ser un organismo independiente, pero también debe dar cuenta a los ciudadanos europeos a través de nuestro Parlamento. El problema de la información, al que acaba de referirse el Sr. Bonde, debe servir de indicio de cómo andan las cosas con una Comisión que parece restringir la información que recibimos como ciudadanos y diputados, a pesar de que en virtud de los Tratados tenemos derecho a esa información. Realmente, la Comisión no es hoy un gobierno europeo. La Comisión no refleja la mayoría de este Parlamento en particular. En el Parlamento tenemos un importante papel que desempeñar en la tarea de dar forma a la gobernación de Europa. Esta gobernación, por consiguiente, debe ser una gobernación sensata que nos permita trabajar juntos y comprender que cada una de las instituciones de la Unión Europea tiene un papel relevante que desempeñar. Por tanto, debemos demostrar credibilidad, coherencia y confianza en que si trabajamos unidos, podremos corregir la noción que tienen nuestros ciudadanos de la Unión Europea. Swoboda Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, en los últimos años se han dado muchos pasos encaminados a fortalecer la Unión Europea, desde el euro hasta las decisiones sobre la Política de Seguridad Común, y hasta la decisión de los 14 miembros de la Comisión y del Parlamento sobre la constitución del nuevo Gobierno en Austria. Son decisiones cuya filosofía y cuyos principios yo comparto plenamente. Sin embargo, señor Presidente de la Comisión, yo le doy toda la razón cuando afirma que en los próximos años será preciso dar muchos más pasos para fortalecer a la Unión Europea, ya que ésta no es aún lo bastante fuerte para poder culminar con éxito la gran tarea irrenunciable de la ampliación, ni tampoco para poder controlar algunos movimientos ya existentes o potenciales que, hablando sin rodeos, mantienen una actitud ambivalente y ambigua con respecto a los valores europeos de la democracia, la tolerancia y la integración de todos los habitantes de nuestro continente. Esta afirmación no es aplicable sólo a Austria. La Unión proclama en el Tratado de Amsterdam su adhesión a sus valores fundamentales y las instituciones de la UE la han ratificado una vez más con ocasión de la formación del Gobierno federal austríaco. Sin embargo, dichos valores sólo adquirirán pleno significado si figuran inscritos en el Tratado, como una parte detallada y claramente legible del mismo, y por fin se convierten también en un imperativo legal para las ciudadanas y los ciudadanos. Los artículos 6 y 7 del Tratado resultarían, en efecto, insuficientes llegado el peor de los casos. En este sentido, es necesario -y yo quisiera confirmarlo y ratificarlo ahora aquí- que la Comisión persevere en el esfuerzo para conseguir que la nueva Carta de derechos fundamentales que se debe elaborar quede incorporada al Tratado y establezca unos derechos de obligado cumplimiento, exigibles ante los tribunales. La Comisión debe perseverar asimismo, en este sentido, en la constante consolidación del espacio común de libertad, de seguridad y de justicia, y por consiguiente, en este aspecto yo mantengo una posición opuesta a la de los dos oradores que me han precedido. Sólo es posible responder a las declaraciones irracionales, engañosas y demagógicas de la derecha, de la extrema derecha, contraponiéndoles loa principios de la inmigración y del derecho de asilo. Sin embargo -quiero resaltarlo-, esta política debe ir acompañada, además, de una política coherente y convincente de empleo y contra la exclusión social, pues el paro, la marginación y unas desigualdades crecientes constituyen un caldo de cultivo óptimo para los sentimientos y acciones nacionalistas de carácter antieuropeo. Señor Presidente de la Comisión, yo también quisiera pasar revista en este contexto a los problemas que usted ha planteado en relación con el tema de la globalización y la percepción que de ella tienen amplios sectores de la población. La sensación de impotencia, de falta de influencia y de la carencia de un apoyo por parte del Estado conducen en el mejor de los casos al distanciamiento de la política y a la abstención electoral, como ocurrió en las elecciones europeas, y en el peor de los casos, a conductas electorales extremistas. En este contexto, la Unión -cosa que no todos comprenden- debe ofrecer a nuestros ciudadanos y ciudadanas de la UE la propia UE como un medio, como una protección frente a los efectos negativos de la globalización. Estamos construyendo una casa, pero demasiado pocos de nuestros propios ciudadanos y ciudadanas se sienten realmente en su casa en ella. Por consiguiente, no sólo es necesaria una reforma de la Organización Mundial de Comercio y de la arquitectura económica -y es significativo que al señor Presidente de la Comisión se le haya olvidado mencionar la reforma de las instituciones financieras, de la arquitectura financiera internacional-, sino que también es preciso adoptar medidas generadoras de confianza a favor de nuestros ciudadanos y ciudadanas, que están autorizados a esperar con todo el derecho ayuda y apoyo de la UE, y dentro de la UE, frente a los inevitables pero dolorosos procesos de adaptación a las nuevas circunstancias mundiales. En este contexto, es importante lo que pueda decir la Comisión sobre el robustecimiento de la voz de Europa. Señor Presidente, usted mismo se ha hablado hoy de un modelo sobre el cual, lamentablemente, encuentro demasiado pocas referencias en el documento. Ha dicho que debemos ofrecer a nuestros ciudadanos y ciudadanas un modelo de desarrollo económico, social, cultural y ecológico, dentro y fuera de la Unión, que se distinga claramente de otros modelos, incluido también el estadounidense. Los Estados Unidos, además de ser nuestros socios, son también nuestros competidores en este sentido, no adversarios, pero sí competidores, y debemos competir para dirimir quién puede ofrecer el mejor modelo a nuestros ciudadanos. Yo desearía que las declaraciones que hoy pronunciamos con tanta vehemencia encuentren también mayor cabida en los documentos de la Comisión. Clegg Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, el mayor legado de su Comisión a la Unión Europa podría ser su contribución al restablecimiento y a una nueva distribución de los poderes y competencias de la Comisión, que cada vez están más entrelazados y son más confusos, y que quizá podría hacerse extensión incluso a la Unión. Usted ha empezado de una manera audaz, haciendo hincapié, acertadamente, en la necesidad de centrarnos en las denominadas "tareas centrales". Como usted mismo ha dicho hoy, eso significa que deberá también identificar las tareas, las políticas y los programas que son periféricos o irrelevantes para la vocación principal de la Comisión. Quizá muchas de las políticas y programas actuales de la Unión Europea han sobrepasado sencillamente su fecha de caducidad o han demostrado ser pesados y difíciles de dirigir o ineficaces cuando son aplicados a nivel europeo. Ahora el reto consiste en tener el valor de devolver el mayor número posible de tareas no centrales hacia niveles más bajos de gobierno nacional, regional y local. Si queremos conseguir persuadir a una sociedad europea escéptica de las ventajas de una mayor integración europea, deberemos ser capaces de demostrar que nos mantenemos tan activos en la devolución de competencias comunitarias injustificadas como en el desarrollo de nuevas competencias de la UE. No debemos permitir que aquellos que critican la integración europea reivindiquen, como hacen actualmente y no sin cierta justificación, como hemos podido oír del Sr. Bonde, que el incremento de las competencias comunitarias se produce en un único sentido. Hay que demostrar que es un proceso de doble sentido, en el que las actuales políticas y programas comunitarios que no están claramente justificados por motivos de subsidiariedad y proporcionalidad son devueltos y revocados. Si usted es capaz de secundar estas aspiraciones con acciones en los próximos años, hará una contribución sin precedentes al futuro de la Unión Europea en su conjunto y, como hemos escuchado hoy, podrá contar con un amplio respaldo de este Parlamento Europeo. Lannoye Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, me incluyo totalmente en la lógica de las propuestas que ha hecho mi colega Heidi Hautala en cuanto a los objetivos estratégicos de la Comisión para los próximos cinco años. Por mi parte, me ceñiré a un tema que no ha abordado y que estaba previsto, que es el programa de trabajo de la Comisión para este año 2000. Soy consciente de los límites del ejercicio ya que trabajamos en el marco del actual tratado y estamos limitados por sus reglas de funcionamiento -pienso en especial en un tema importante como es el de las cuestiones fiscales. Pero quisiera justamente no hablar de éstas. Comenzaré por saludar una serie de propuestas que hace usted para este programa del año 2000. Pienso en todas esas propuestas en materia de seguridad alimentaria que son ambiciosas e importantes, y pienso también en la seguridad marítima, después de dos mareas negras que hemos conocido a lo largo de las costas bretonas y en Turquía. Está bien que la Comisión reaccione con rapidez en este tema. Por el contrario, para otros temas, considero que se podría ser más ambicioso, caminar más deprisa. Y quisiera hacer una serie de propuestas positivas, pienso en especial en el ámbito social, en el medio ambiente y en el seguimiento de Seattle. Una observación previa: ha dicho usted que es necesario reconciliar al ciudadano europeo con las instituciones, es evidente, y por tanto creo que es importante preguntarse sobre las preocupaciones prioritarias de los ciudadanos. Creo, por ejemplo, que en materia social, no es suficiente anunciar una comunicación sobre un programa de acciones sociales. Es preciso caminar más rápido. Es preciso que usted nos someta al final del año un nuevo programa de acciones sociales. Finalmente, un tema que ocupa la actualidad, y que la ocupa con fuerza, es el de los cierres de empresas y despidos colectivos. Trabajamos sobre la base de una directiva actual que ha mostrado sus límites y desearíamos -y les hago la propuesta- revisar este texto de directiva para que haya una directiva más eficaz en lo que respecta a la protección del empleo, y también más eficaz en lo que respecta a las posibles sanciones, con respecto a aquellos que no respeten este texto. Con respecto al medio ambiente, anuncia usted una propuesta de decisión sobre un sexto programa de acción relativo al medio ambiente, y eso está bien. Creo - aunque quizá va usted a quitar valor a mis palabras - que no habría, en el texto que va a proponernos, objetivos precisos y de calendario de realización. Personalmente considero indispensable tener objetivos cifrados y un verdadero calendario de realización. Creo también que, sobre el tema de la responsabilidad civil, es interesante que por fin dispongamos de un libro blanco, me refiero a la responsabilidad civil con respecto al medio ambiente, pero recuerdo que el Parlamento exige una iniciativa legislativa desde hace seis años y que el libro blanco, por supuesto, anuncia una legislación así, pero ¿para cuándo? En ese caso también, lo veo atento al hecho de que es preciso acelerar el proceso. Finalmente, último elemento, después de Kioto sería, con todo, positivo que llegáramos rápidamente a propuestas precisas, y termino diciendo una palabra sobre la OMC. Creo que pensar en relanzar un nuevo ciclo global no es necesariamente mala cosa, pero considero, y lo repito, que, previamente, es preciso que la Comisión nos remita propuestas para cambiar las reglas de funcionamiento de la OMC. La Comisión tiene una función interna, pero también un papel en el mundo. Me parece que la Unión Europea ha de estar en la base de una reevaluación del funcionamiento de la OMC, una reevaluación que ha de llevarnos a formular propuestas precisas en materia estatutaria. Muscardini Señora Presidenta, usted se ha referido a los valores políticos fundamentales y uno de los valores políticos fundamentales, más aún que la democracia, es el respeto a los demás. Por esto consideramos que ha hecho bien en lanzar un mensaje y que aquellos que lo han cuestionado quizás se resienten todavía de una cultura bolchevique o nazi, porque democracia significa dialogar con los demás y hacer entender a los demás cuando se equivocan, así como escuchar también sus razones. Ampliar -Alianza Nacional lo viene repitiendo desde hace diez años en este Pleno- no puede significar disgregar, es decir, no puede significar ampliar los peligros. Las esperanzas de los países candidatos son importantes al menos como las esperanzas de nuestros conciudadanos actuales, los cuales empiezan a sentirse seriamente decepcionados por el funcionamiento de esta Europa que no está resolviendo los problemas más importantes. En consecuencia, hace falta severidad en la ampliación cumpliendo esos pactos que -en su caso- deberían replantearse en lo referente a algunos problemas fundamentales: lo que ha ocurrido en Rumanía, hasta Belgrado -la tragedia ecológica medioambiental- pero sobre todo la cada vez mayor y continua falta de interés por los grandes problemas de la seguridad. Hasta la fecha no hay respuestas seguras al problema del control de las centrales nucleares en las Repúblicas del Este. Por lo tanto, antes de llevar a cabo la ampliación, es preciso disponer de recursos para gastar, al objeto de instituir por fin una fuerza europea de control, encargada de comprobar la calidad y las condiciones de vida y al objeto de crear un mundo nuevo en el cual algunas tragedias dejen de ocurrir. Señora Presidenta, también quería dedicar algunas palabras a África. El Tercer y el Cuarto Mundo están abandonados: bastaría un dólar, un euro y medio, para salvar a muchos niños. Europa tan democrática, tan progresista calla y no se hace cargo de estos trágicos problemas, mientras la mitad de África muere de sida y de otras enfermedades. Y una última consideración acerca de Internet y de la globalización. La globalización de la economía no puede convertirse en homologación de los productos y de las calidades, del mismo modo que la globalización de la política no puede convertirse en un achatamiento de los valores, de las esperanzas y de los entusiasmos. Los pueblos que no participan y que se alejan lentamente, dejan espacio a una oligarquía que toma el poder y deja el control en manos de unos pocos. Por lo que respecta a Internet, Europa tiene que tener por fin el valor de decir que hacen falta unas normas. En este momento, permítame aplaudir, a título personal, a esos piratas que actuando como están actuando obligan al mundo a reflexionar sobre el único sistema que, hoy por hoy, adolece de normas. Nosotros somos el mundo de las normas: demos normas también a Internet con el fin de dar normas y esperanzas al futuro de nuestros conciudadanos. Speroni Señora Presidenta, como contribuyente padano ya conocí las tenazas del recaudador Prodi, entonces jefe del Gobierno en Italia, al que Padania está sometida también fiscalmente He escuchado con preocupación cuando se refería a nuevos recursos, un concepto que se puede traducir tranquilamente en imposición de nuevos impuestos, con vistas, entre otras cosas, a la ampliación, o sea, al ingreso de nuevos Estados en la Unión. Pero ¿por qué no se pagan ellos la entrada? Mis electores padanos que, gracias a Prodi, ya han pagado el que en Italia se conoce como impuesto sobre Europa -devuelto sólo en parte- no tienen en absoluto la intención, siempre gracias a Prodi, de pagar otro impuesto en lugar de otros. Van Dam Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, señores miembros de la Comisión, cinco meses después de su constitución, la Comisión ha puesto por escrito en qué dirección quiere encauzar la Unión Europea. El texto resulta ambicioso, y también grandilocuente. ¿No es patético decir que "el mundo mira hacia Europa"? Además, la parte del mundo que corresponde a Europa es mucho más que los 15 Estados miembros de la Unión Europea. Garantizar la paz, la democracia y los derechos humanos en toda Europa es apuntar demasiado alto. Me intriga sobremanera cómo piensa materializarlo la Comisión. El modelo de integración europea como fuente importante de dirección mundial, ¿significa exportar modelos a gran escala y concentración de poder? La Comisión opina que la política exterior puede tener éxito, siempre que se sepa exactamente quién lleva las riendas. ¿Y quién las lleva? ¿La Comisión en conjunto, su Presidente, el Consejo? La nueva dirección europea exige instituciones fuertes, dice usted, mientras que la Comisión quiere centrarse al mismo tiempo en sus tareas fundamentales. Con esto último estamos plenamente de acuerdo. Ya es hora de que las instituciones se centren en problemas verdaderamente transfronterizos y dejen de engalanar el carro europeo con competencias sustraídas a las autoridades nacionales. Varias veces se mencionan en el texto los valores comunitarios. Por desgracia se echa en falta la mención a las normas correspondientes. Se suscita la pregunta de dónde salen las normas y los valores. Estoy convencido de que la Biblia, la palabra de Dios, es la única fuente pura de buenas normas y de verdaderos valores. En la tradición de nuestra parte del mundo, este concepto es un elemento importante que merece reconocimiento. Van Velzen Señora Presidenta, quisiera felicitar al Señor Prodi y a la Comisión por su declaración de gobierno. Las líneas principales han sido muy de mi agrado. También comparto la idea del Sr. Prodi y de la Comisión de que hay una serie de ámbitos en los que se necesita más Europa, más integración. Ámbitos como la seguridad, la Conferencia Mundial de Comercio, la seguridad alimentaria, y también la nueva economía, que exigen mayor acción por parte de la Comisión Europea. El reto va a ser cómo hacer que los Estados miembros, el Consejo, el Parlamento Europeo, los parlamentos nacionales, la Comisión y otra serie de interlocutores se pongan de acuerdo. La Comisión Europea tendrá que desempeñar un papel clave de dirección a este respecto, pero esto presupone tener unos objetivos claros y realizables. Prioridades más claras, unos objetivos específicos y, sobre todo, comunicación con la sociedad sobre lo que estamos haciendo. Estos son las acciones clave y eso, teniendo en cuenta la subsidiariedad, exige de la Comisión medidas concretas que querríamos ver incluidas en el próximo programa. El hecho de que se haga hincapié en las competencias fundamentales es algo en sí positivo y, asimismo, me produce satisfacción que la Comisión quiera asumir un papel mejor y mayor con relación al diseño de las políticas y a la adopción de iniciativas políticas. Pero de lo que se trata también es de aplicar, de llevar a la práctica los objetivos de la Comisión. Por ejemplo, si consideramos el sector de las telecomunicaciones, salta a la vista que se han adoptado muchas directivas, pero seguimos teniendo 15 mercados parciales y los 15 Estados miembros siguen aplicando de modo diferente dichas directivas. En la aplicación de las directivas, la Comisión debe velar por que la voluntad política también se materialice en la práctica. Con respecto a la política exterior, señora Presidenta, me parece muy bien la aspiración de que la Unión Europea tenga peso tanto político como económico en el escenario mundial. Pero entonces me pregunto: desde el momento en que se habla de una verdadera política comunitaria, de un sistema de prevención de la crisis y de gestión de la crisis a nivel comunitario, ¿dónde están las propuestas concretas? En última instancia, debemos demostrar que podemos hacer realidad nuestros objetivos en este ámbito. En su discurso, el Sr. Prodi, con gran acierto, ha prestado mucha atención a África, pero he de decir que, no obstante, me ha decepcionado leer el programa de trabajo del año 2000. Ni en la introducción ni en el propio programa se incluye una sola actividad en relación con África; por ello espero, francamente, que el Sr. Prodi elabore un buen texto en preparación de la Cumbre africana. Señora Presidenta, las palabras son muy importantes, pero debemos juzgar a la Comisión por sus hechos. Hänsch Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, Señorías, yo ya no sé a qué debo atenerme, si a los objetivos estratégicos para el periodo 2000-2005 o a su intervención sobre el periodo 2000-2010. ¿Ha querido incluir también su segundo mandato? Ahora hablando en serio, con vistas a la ampliación, es preciso fortalecer la Unión, reduciendo y delimitando sus actividades. Voy a empezar por la reducción. Las consideraciones relativas a la concentración en las tareas fundamentales de la Comisión que expone usted en su programa sólo pueden ser un primerísimo paso inicial. Es preciso que todas las actividades del conjunto de la Unión se vuelvan a concentrar en los ámbitos de las políticas esenciales. Éstas son la orientación social y ecológica del mercado, la consolidación de la moneda, la garantía de los derechos ciudadanos en el interior y la defensa de los intereses comunes en el exterior. En este sentido no sólo es importante hablar con una sola voz en el mundo, sino mucho más aún lo que nos proponemos decir con esa voz. En segundo lugar, la flexibilidad es ahora la palabra de moda. Sin embargo, una creciente flexibilidad puede dar paso, o corre el riesgo de dar paso, muy rápidamente a una intergubernamentalización. Debemos mantenernos absolutamente firmes en la exigencia de mantener unidos a los Estados miembros a través de órganos de decisión comunes. Esto también es aplicable, por otra parte, a la participación de la sociedad civil, que debemos acoger con satisfacción. Los ciudadanos y ciudadanas no necesitan, sin embargo, nuevos órganos o instituciones, y menos aún una nueva confusión de competencias. (Aplausos) La transparencia no significa, en efecto, un mayor acceso a más documentos, sino que para los ciudadanos la transparencia significa que por fin puedan tener más claro quién, cuándo y con qué legitimidad decide cada cosa en Bruselas y en Estrasburgo. ¡Eso significa la transparencia! En tercer lugar, la Unión Europea no puede y no debe ampliarse ilimitadamente. Sus fronteras no dependen del número de Estados que deseen incorporarse, sino del número que la Unión pueda acoger. (Aplausos) Si el precio de la ampliación fuese una indefinición o incluso la disolución de la Unión existente, no estaríamos autorizados a pagar ese precio. Sería un precio demasiado alto, no sólo para los Estados miembros que ya forman parte de ella, sino también para los Estados que aspiran a ser admitidos en su seno. Una Unión concebida sólo desde un planteamiento geoestratégico no tiene futuro, como tampoco lo tiene una Unión que se reduzca a ser una mera zona de libre cambio. La Unión sigue siendo, sin embargo, algo más que un mercado y los pueblos de Europa sólo le otorgarán legitimidad si se concibe como una comunidad de destino. Esto abarca mucho más que su nuevo programa económico y político-social o que una nueva y mejor calidad de vida. No sólo la Comisión, ni sólo el Parlamento Europeo, sino también los pueblos y los Estados de nuestra Unión Europea deberán ofrecer nuevas respuestas a la pregunta de cómo y por qué queremos vivir y actuar unidos. ¡Esto significa nada menos que reinventar la Unión Europea, sin destruir la actual! (Aplausos) Väyrynen Señora Presidenta, en opinión del Grupo del Partido Europeo de los Liberales y Demócratas, la misión más importante de la Comisión y de toda la Unión durante los próximos años será conseguir que la ampliación se lleve a cabo con éxito. La Comisión debe abordar las negociaciones con firmeza, aspirando a que cada país candidato pueda adherirse a la Unión lo antes posible. Por otra parte, debemos encargarnos de que no sean desvirtuados los logros ya alcanzados por la integración, ni tampoco los objetivos fijados para la misma. Para evitar esta eventualidad, el Grupo Liberal ha presentado su deseo de que la Conferencia Intergubernamental reflexione sobre los modelos de diferenciación interna de la integración y sobre la posibilidad de crear una Unión concéntrica, cuyo núcleo sea una Confederación de Estados y cuya capa exterior esté formada por los países con un nivel menor de integración. Es obvio que la disgregación interna de la Unión será abordada en la CIG. El debate de esta cuestión debe llevarse a cabo sin prejuicios. No basta con una mejora técnica del sistema de flexibilidad, sino que también habrá que poner sobre la mesa el desarrollo de instituciones propias para los países que van a la cabeza de la integración -países avant garde-, como ha propuesto, entre otros, el Sr. Jacques Delors. De esta manera se podrá crear un sistema de toma de decisiones más eficaz, más claro, más abierto y más democrático. Espero que la Comisión presente su propia propuesta sobre las fórmulas para llevar a cabo la diferenciación institucional y las demás disgregaciones necesarias en el seno de una Unión ampliada. Maes Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, señora Comisaria, señores Comisarios, su inspirado discurso, señor Prodi, me ha seducido. Despierta expectativas, aunque también puede generar decepciones. Esto tiene que ver con lo que ha dicho el Sr. Van Velzen, con la diferencia entre las palabras y los hechos. La ampliación de la Unión ha sido fruto de nuestro deseo de paz, seguridad y estabilidad. Quiere usted tranquilizar a los aspirantes al ingreso y también a la opinión europea. Pero hoy en día podemos ver con nuestros propios ojos que ocurre lo contrario. Vemos el aumento del miedo y de la intranquilidad, incluso en regiones en las que el desempleo no es muy elevado y que disfrutan de un alto nivel de prosperidad. Debemos dar a nuestros ciudadanos la sensación de sentirse en casa, dice el Sr. Swoboda, y le doy la razón. Ese es un ámbito en el que compartimos los mismos valores y en el que cada uno debe asumir su tarea y su responsabilidad. Esto probablemente tiene que ver con las normas a que hacía referencia el Sr. Van Dam. Esto se refiere, en concreto, a la subsidiariedad. Responsabilidad clara de todos los niveles políticos, ser socios y no competidores en política. Ejercer la autoridad en el nivel más cercano posible de los ciudadanos, donde se pueda ejercer con toda transparencia e incluso pueda ser controlada por los propios ciudadanos. Esto exige una nueva cultura política, no solo de palabra, sino de obra, que tenga en cuenta la realidad de los Estados miembros y las regiones. Las regiones, que desde el punto de vista económico y cultural igualan a veces en importancia a algunos Estados miembros. La nueva Europa no sólo debe desarrollarse en amplitud, sino también en profundidad, dando vida a nuestros valores en la práctica y construyendo democráticamente una verdadera comunidad. Por ello se juzgará a la Comisión. Berthu Señora Presidenta, la Comisión nos presenta hoy sus objetivos estratégicos 2000-2005 en forma de un documento extremadamente general del que se han limado todas sus asperezas con el fin de no chocar demasiado unos con otros. Así, en la primera parte relativa a las nuevas formas de gobernación europea, en ninguna parte se leen, evidentemente, las palabras federalismo o superestado. Pero ambas sin embargo se perfilan cuando se trata de instituciones europeas fuertes, que descentralice las actividades ordinarias de ejecución solamente y que impulse su visión colectiva en un conjunto indistinto en el que los gobiernos y los parlamentos nacionales se encuentran mezclados con las autoridades regionales e incluso locales, así como con la sociedad civil, todos designados, sin ninguna jerarquización, como, "partes acreedoras en los asuntos europeos" . Estas ambigüedades ocultan muchos malentendidos y en principio sobre nuestros valores. No basta, en efecto, declararse demócrata para serlo. Es preciso sobre todo, y en concreto, aceptar que los ciudadanos tomen libremente sus decisiones al nivel en el que mejor se reúnen las condiciones objetivas de un debate democrático cercano, leal y transparente, es decir, principalmente a nivel nacional. Ahora bien, precisamente toda la comunicación de la Comisión está construida sobre el postulado inverso, según el cual sería necesario, con el pretexto de defender mejor a los pueblos, limitar cada vez más su margen de decisión autónoma mediante nuevas reglamentaciones, nuevas integraciones de política o de nuevas estructuras jurídicas vinculantes como el proyecto de carta llamada, sin razón, de los derechos fundamentales. Señalo bien, "sin razón" ya que, de hecho, va a reducir esos derechos. En el Grupo Europa de las Naciones nuestros principios son muy diferentes. Queremos defender los países de Europa, pero también respetar las decisiones de los pueblos. No es en absoluto la cuadratura del círculo. Es preciso salir de los esquemas federalistas superados, esos esquemas según los cuáles todas las ideas en materia europea vienen de las memorias de Jean Monnet. Es necesario, al contrario, abrir las instituciones europeas al mundo moderno inventando una dinámica de la geometría variable que respete las naciones. Ésta es la gran idea sobre la nueva gobernación que nos hubiera gustado encontrar en su comunicación, señor Presidente. Desafortunadamente, no estaba. Le Pen Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, pretende usted dar forma a una nueva Europa pero le falta desafortunadamente una nueva condición esencial, la confianza. No se puede, efectivamente, atraer la confianza de millones de europeos cuando no se es digno. Y ¿cómo sería usted digno de confianza después del asunto de las "vacas locas" , después de la dimisión de la Comisión Santer por corrupción? Tiene usted la responsabilidad de millones de parados y de millones de pobres, de la precariedad y de la miseria que aumentan a causa de sus políticas ultracambistas y ultraliberales, a causa de la marcha forzada hacia la moneda única. Ha deseado y organizado la desaparición de las fronteras interiores entregando así a Europa a la explosión de la criminalidad y de la inseguridad, a la ola de la inmigración sin control. Propone hoy conceder todo el poder de decisión a un puñado de funcionarios haciendo de los Estados, de los entes locales y de las ONG, todos además en pie de igualdad en su sumisión a Bruselas, simples ejecutantes de las decisiones venidas de arriba. Ni una vez, en su documento de catorce páginas, se menciona a los parlamentos nacionales, compuestos sin embargo por representantes del pueblo. Sin embargo es cierto que no tienen ningún papel en su estrategia. No se atreve ni siquiera a llamar las cosas por su nombre y se refugia detrás de una semántica supuestamente de moda para llamar "gobernación" a lo que no es más que un gobierno federal, autocrático y centralizado. Después de haber intentado durante años convencer hablando de soberanía compartida, confiesa usted hoy su objetivo último: entregar cualquier soberanía europea, ya sea nacional o colectiva, a un gobierno mundial, en el que no espera ni siquiera obtener un papel preponderante. Finalmente, se atreve a condenar y a sancionar, o a dejar condenar y sancionar, el voto libre y democrático de millones de austríacos con la única razón de que el resultado no le agrada. Y, al mismo tiempo, apoya a la China comunista y comercia con países que violan abiertamente los derechos humanos desde hace décadas. Aún hoy, los diputados europeos se comprometen personalmente contra un telegrama del Sr. Prodi al canciller Schüssel que, sin embargo, con toda evidencia, no es una manifestación de simpatía, sino una maniobra política. Sus baladronadas no engañan a nadie ya que sabe usted perfectamente que, lo quiera o no, necesitan de Austria para reformar los tratados y armonizar la fiscalidad del ahorro. Se servirá usted de Austria para despojar un poco más todavía a los Estados de los verdaderos poderes en la construcción de la Unión Europea, con cinismo, con hipocresía, pero se servirá de Austria como de un espantapájaros bastante cómodo. Sin duda, ustedes, los Comisarios no son los únicos responsables. Los gobiernos que le apoyan, por apatía o por ideología, también lo son. Bruselas no somos todos nosotros como usted pretende, son todos ustedes. No mienta más, ya se ríe bastante de la voluntad de los pueblos de Europa. Los europeos no son libres para elegir más que entre el mejor de sus mundos y la picota. Más de diez años después del hundimiento de la Unión Soviética, sus proyectos tienen resabios de gulag, el moralismo tranquilizador. Nosotros formamos parte del pequeño número de los que denunciaban la dictadura comunista. Somos y seguiremos siendo de los que combaten la dictadura europeísta y hacemos un llamamiento a todos los pueblos de Europa a iniciar la resistencia contra sus proyectos monstruosos. La salvación de las democracias europeas está en el Estado-nación, en el Estado nacional, la de Europa está en la cooperación de las naciones de la propia Europa. (Algunos aplausos) Fiori Señor Presidente Prodi, hoy usted nos ha presentado el programa quinquenal de la Comisión con muchos objetivos aceptables, un programa hecho de escenarios y de temas y, por lo tanto, más allá de los aspectos concretos, es justo detenerse en los grandes temas. Me parece que por sus palabras y por el documento que nos ha hecho llegar, ha quedado en segundo plano un tema que tanto a usted, señor Presidente, como a mí nos interesa mucho: la solidaridad, no tanto en el plano internacional, sino en el plano interno. El arzobispo de Milán, Monseñor Carlo Maria Martini, está invitando a todos los políticos y, en particular, a aquellos que como usted y como yo, señor Presidente, convertimos el compromiso de los católicos con la política en el origen de la cultura y el valor de su presencia, a que reconsideren un tema del desarrollo que, además del beneficio económico, preste mucha atención, muchísima atención a los últimos, a los excluidos. Un gran tema, el de los últimos, un gran tema que nos recuerda lo difícil y complejo que es establecer los indicadores de progreso y lo insuficiente que es el parámetro de la renta per cápita por sí solo. Nos recuerda asimismo la necesidad de un nuevo modelo de desarrollo, basado firmemente en la cultura de los católicos comprometidos en lo social que ven en la comunidad civil, en las articulaciones sociales que han de incentivarse y agilizarse por lo público, los instrumentos más aptos para construir la solidaridad. De esta forma se ensalza el elemento fundamental para el desarrollo de cualquier persona: su libertad que viene antes del beneficio económico. Esta libertad social que se manifiesta en iniciativas en beneficio de los últimos, sabe recompensar muy bien en términos de justicia y de equilibrio social. Señor Presidente, las instituciones públicas no deben aceptar sólo el criterio económico. Deben apostar por el servicio a las personas y por el compromiso en pos de la maduración de las libertades de cada uno, sin olvidar, como es obvio, que todo esto no puede y no debe ir en contra de la necesidad de crear empresas, de invertir y de arriesgar, y en un sistema ordenado y orientado, los empresarios pueden contribuir de manera considerable al crecimiento social y a la solidaridad. En la era de la globalización que de alguna manera queremos que vaya acompañada de un marco de normas seguras que ofrezcan garantías a los operadores económicos y a los consumidores, la Comisión Europea no puede olvidar la solidaridad y exaltar su manifestación a través de todas las riquezas del ser humano a la hora de relacionarse con su prójimo. Venimos de una historia en que nos han enseñado que la política debe tener corazón. Confiamos en que el Libro Blanco, sus actos y los de su Comisión lo demuestren en concreto. Schori Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, señorías, Shaping the new Europe es una ambiciosa meta para la Comisión y para todos nosotros. Nuestro objetivo y nuestro trabajo van a ser seguidos por los ciudadanos de nuestros países y de muchos países situados fuera de Europa y de la Unión. ¿Qué concepto se va a formar esa opinión pública interesada y el resto del mundo de nuestro programa quinquenal? Mi respuesta es: un volver a empezar, un calendario claramente reformista que confirma que la Unión del año 2000 no se conforma con ser una comunidad económica, sino que quiere ser una comunidad digna, a la que tomamos en serio. La Comisión señala, con razón, que la intención de la Unión es desarrollar y garantizar una sociedad del bienestar solidaria en la era de las globalizaciones. Una Europa más justa y eficiente, que también asuma responsabilidades fuera de su propio continente, por solidaridad y lícito provecho propio. Pensamos que la pobreza y la segregación son las principales amenazas a la paz y a la libertad. Aunque estoy de acuerdo con lo dicho por mis colegas de partido y con el espíritu de su documento, quisiera llamar la atención sobre dos deficiencias que hay que corregir en el futuro. La primera de ellas se refiere a las mujeres, al género o a los derechos de las mujeres. Usted se refirió a la contribución femenina para aumentar la producción y el crecimiento. Esto es importante, pero la igualdad de oportunidades entre hombres y mujeres no es sólo necesaria para la productividad, sino que también para la democracia en nuestras sociedades. Por eso resulta sorprendente que las palabras igualdad de oportunidades, género o mujer no parezcan en Shaping the new Europe. En su discurso usted se refirió a la mujer, pero no se le nombra entre los objetivos estratégicos. ¿Se debe esto, señor Comisario, a que el mainstreaming ya están ta consolidado en la Comisión que no es necesario mencionar a las mujeres? ¿Cómo explica usted entonces esta ausencia femenina? La UE no debe convertirse en una Unión con rostro masculino. Mi segunda pregunta se refiere a África. Tampoco se nombra a África en Shaping the new Europe, pero sí a todos los otros continentes. En África se encuentra la mayor cantidad de refugiados, la mayor pobreza del mundo y hay una cruel epidemia de SIDA. Me consta que el Comisario Nielson y otros hacen un buen trabajo, pero se necesita que toda la Comisión, incluidos sus objetivos estratégicos, presten mayor atención a este continente. Finalmente quiero dar la bienvenida a la declaración de la Comisión y a que en ella, por primera vez, se dice que la UE está preparada unilateralmente para tomar medidas que favorezcan el acceso de los países en vías de desarrollo a nuestros mercados. Mi pregunta es: ¿cuándo se va a concretar esto? Procacci Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, Señorías, tenemos ante nosotros un documento fundamental para el futuro y el destino de Europa. Sin embargo, de entre todos estos aspectos, se nos plantean especialmente dos, estrechamente ligados entre sí: la paz y la estabilidad en Europa y fuera de Europa. Se trata de unos objetivos que tienen que perseguirse de manera prioritaria. Desde hace tiempo, todos compartimos esta idea, pero también debemos afirmar con claridad que dichos objetivos no podrán alcanzarse sin la ampliación, pese a que ésta puede comportar unos costes. Hoy hemos de elegir para las próximas décadas entre una Europa quizás menos rica pero faro de paz y de civilización para todo el planeta y una Europa quizás más opulenta, pero sin profecías. Sin embargo, estas metas se podrán alcanzar sólo si de la Conferencia Intergubernamental que finalizará este año, arrancará una reforma constitucional que atribuya unos poderes adecuados y reales a la Comisión que ya no podrá ser el simple ejecutor de las decisiones del Consejo o de las codecisiones del Parlamento, sino que deberá desempeñar el papel de verdadero Gobierno de Europa. El primer valedor de esta reforma debería ser el Parlamento si quiere ampliar realmente su papel de intérprete de la voluntad de los europeos y adquirir esa importancia, propia de una Unión auténticamente democrática y fuertemente integrada. Por lo demás, la responsabilidad de los compromisos asumidos podrá atribuirse a la Comisión sólo de acuerdo con los verdaderos poderes que le serán atribuidos. Sin trazar estas perspectivas, Europa se replegaría en una historia sin futuro. Grossetête Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, podemos felicitarnos por la ambición global de los objetivos anunciados, objetivos que van paralelos a los desafíos que Europa deberá superar. Observo que la caída del muro de Berlín la considera usted el elemento esencial del fin de este siglo. Este acontecimiento ha de sostener la ampliación. Deseo, en lugar de utilizar el término «ampliación», hablar de reunificación. Me parece que tiene una significación política mucho más fuerte. Retoma usted la idea de volver a centrar sus actividades en torno a las misiones más importantes, y eso forma parte de los objetivos de su reforma. Se trata, en lo esencial, de aplicar el principio de subsidiariedad. Una aplicación clara de este principio sólo podrá reforzar las acciones emprendidas y dar a los ciudadanos una imagen clara de cada nivel de competencias. Pero, señor Prodi, decirlo es una cosa y hacerlo es otra. Necesitará usted luchar contra la tendencia de toda institución que intenta en general aumentar más y más sus poderes. Juzgaré por tanto sus actos. Mientras, apruebo y animo esta voluntad claramente expresada en su comunicación. Sin embargo, hay dos puntos esenciales: la simplificación y la aplicación del derecho comunitario. En 1998 hubo 123 consultas del Tribunal de Justicia por no aplicación o no transposición y un 25% de las directivas en materia medioambiental no se aplican o no se ha procedido a transponerlas. Los acontecimientos de estos últimos días nos muestran bien hasta qué punto esto es indispensable. El derecho comunitario no debe seguir inaplicado porque es demasiado complejo o demasiado puntilloso. La Unión no debe caer en ese defecto y, en ese caso también, lamento que su comunicación no vaya más a los detalles. Es usted realista sobre el hecho de que el Estado-providencia ya no podrá proporcionar respuestas adecuadas a los problemas con los que nos encontramos y, entre otras cosas, al desempleo. Lamento sin embargo que no se haya adelantado ninguna opción clara. Debería haberse hecho hincapié en el rechazo de cualquier política de asistencia y, al contrario, en la puesta en valor de la iniciativa y de la responsabilidad. No insiste en el envejecimiento de nuestra población, un envejecimiento que tendrá incidencias fundamentales en la estructura de nuestra sociedad, no sólo desde el punto de vista económico sino también en el plano de la salud pública. Se trata de hecho de una revolución silenciosa y, desde este punto de vista, esperaba más de su comunicación. Finalmente, insiste usted en la investigación europea como centro de nuestro futuro. Sin embargo no nos indica los medios que desea aplicar. Los principios éticos están también en el corazón de esta investigación. Su comunicación no dice nada. Señor Presidente, desea informar mejor al ciudadano. Comience por reforzar los vínculos con el Parlamento: nosotros somos los representantes de esos ciudadanos. Trentin Señora Presidenta, Señorías, no se pueden sino que compartir los objetivos generales del programa quinquenal y del programa para el año 2000 que esta mañana el señor Presidente Prodi ha ilustrado tan apasionadamente. En ambos documentos se ha puesto el acento en la necesidad de definir nuevas formas de gobernación europea y de elaborar a este fin una nueva agenda de la Comisión estableciendo las prioridades más apremiantes a la hora de perseguir el objetivo del pleno empleo, a través de una coordinación más eficaz de las políticas económicas y sociales de los Estados y -me permito subrayarlo- en primer lugar de las naciones que se han adherido a la Unión Monetaria y que deben ser puestas en condiciones de constituir el primer ejemplo de cooperación reforzada. A este fin, me limitaré a subrayar, entre otras, la importancia de tres elecciones prioritarias que deberían inspirar, también en la formulación de los programas de acción de los Gobiernos de la Unión, además de la agenda de la Comisión, la labor de la Unión Europea en los próximos años. En primer lugar, la promoción y la participación en la definición de proyectos comunes para la creación de una red integrada de servicios en los sectores de los transportes y de la energía, con el respaldo del Banco Europeo de Inversiones. En segundo lugar, la aprobación, como parámetros vinculantes en la formulación de los programas de acción en materia de empleo, de las inversiones que han de realizarse en cada Estado y mediante los proyectos comunitarios en los sectores prioritarios de la investigación, de la innovación y de la cualificación del factor humano. Considero que dichos parámetros -en particular los de orden cualitativo, resultantes de las inversiones en la formación continua, la actualización profesional, la adaptabilidad y la recualificación de los trabajadores mayores- son mucho más significativos y comprometidos por sus efectos duraderos a medio plazo que la mera formulación de los siempre opinables objetivos cuantitativos anuales en materia de nuevo empleo o de reducción del empleo. Si además, como también subraya el programa de la Presidencia portuguesa, la Comisión puede promover una nueva etapa del diálogo social, basada en una estrategia concordada de la socialización y la difusión de los conocimientos, en una palabra, una estrategia para el empleo y la definición de sus reglas, esto permitiría avanzar en una participación de los trabajadores en la gestión informada y consensual de los procesos de reestructuración y de recolocación. En tercer lugar, no pienso que para la Unión Europea la reducción del número del personal en activo por el envejecimiento de la población sea una fatalidad ineludible no solo por la existencia de márgenes para el aumento del empleo femenino y por la inmigración, sino porque es preciso invertir con determinación la extendida tendencia a las prejubilaciones y a las jubilaciones anticipadas del mercado de trabajo no orientando la reforma coordinada de los sistemas de protección social a reducciones significativas del tratamiento futuro de las pensiones, sino a la utilización activa de la mayor esperanza de vida y al retraso de la edad de jubilación. Garriga Polledo Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, Señorías. Viene usted, señor Prodi, muy reformista y muy ambicioso. Bienvenidos sean usted y su ambición. Falta va a hacer ante la inmensa tarea que espera. Pero para hacer todas esas reformas, incluso para llevar adelante el programa legislativo de 2001, es preciso estar muy seguro no solamente de las propias fuerzas del reformador sino de las opiniones de los demás. Usted habla de que no dudará en venir a esta casa a pedir más recursos para la Comisión, pero la Comisión debe ser muy consciente de lo delgado que es el suelo financiero que pisamos. Disponemos del 1,27% del PIB comunitario. Ni un euro más ni un euro menos. No seremos nosotros quienes negaremos esos nuevos recursos, debería usted preguntar al Consejo. Estas perspectivas financieras están ajustadas al milímetro. Para financiar su plan de estabilidad en los Balcanes habrá que negociar una importante revisión de la categoría 4, y recordará usted las enormes dificultades que hemos tenido para aprobar el presupuesto 2000. Le recuerdo que a este Grupo político, al PPE-DE, no le gusta financiar nuevas iniciativas políticas con el sacrificio de las ya existentes. Las prioridades políticas deben ser marcadas por este Parlamento y por los diputados europeos. No crea usted ni por un momento que la reforma del presupuesto que nos propone va a disfrazar las limitaciones del sistema financiero comunitario. Bien está que hagamos todos, de mutuo consenso, un esfuerzo de racionalidad presupuestaria pero sea usted muy consciente de que la insuficiencia de recursos, la ausencia de autonomía financiera y la mala ejecución presupuestaria siguen siendo las urgencias que se deben resolver. Así nos preguntamos: ¿tiene la Comisión la voluntad política de resolverlas? Goebbels Señora Presidenta, la comunicación de la Comisión está bien escrita, pero es suficientemente vaga como para permitir cualquier interpretación. Porque, están las palabras pero también su significación política real. Los socialistas aplauden a la Comisión cuando ésta pretende luchar contra la exclusión social, contra la pobreza. Pero, cómo salvar el foso entre la retórica política y el mundo real. ¿Qué quiere decir el objetivo declarado de la Comisión de una "reforma económica del mercado del trabajo" ? ¿Más flexibilidad, más inseguridad, más contratos de duración determinada? Todo el mundo sabe que la calidad de vida, que el pleno empleo, que un mejor empleo dependen de un crecimiento económico duradero. La Unión se limita en la actualidad a una política de estabilidad, sin duda necesaria pero insuficiente. Nosotros, socialistas, queremos un pacto europeo por el crecimiento y por el empleo. Los ingredientes de esta política son conocidos: relanzamiento de la inversión pública y privada, más inversión en investigación, en educación y en formación, promoción del espíritu de empresa. En este sentido, la iniciativa E-Europa es saludable. En el mundo de las nuevas tecnologías, el peligro principal sigue siendo el acceso más o menos fácil a la información según se sea rico o pobre. Los fosos que se abren por todas partes son el problema crucial de nuestros tiempos. Por un lado, está la exuberancia de los mercados financieros, la explosión de las riquezas, mientras que de otro se constata el incremento de las exclusiones. Se pide a los trabajadores que sean flexibles, innovadores, cada vez más productivos, pero los frutos de esta productividad benefician cada vez más sólo a los accionistas. El Banco Central Europeo sigue siendo muy discreto sobre los niveles de rendimiento exuberantes de los activos financieros, pero no deja nunca de recordar que cualquier aumento de salario debería quedar por debajo del nivel de aumento de la productividad. ¿Cómo explicar a los trabajadores víctimas de las racionalizaciones del Monopoly mundial que deben estar dispuestos a cambiar varias veces de oficio en su vida laboral, cuando los grandes capitanes de empresa, tras haber perdido el golpe de suerte de un take over, se van con una indemnización de 30 millones de euros? Durante años se nos ha repetido que es preciso liberalizar la economía. En los sectores liberalizados, asistimos a una avalancha de fusiones y adquisiciones que conduce inevitablemente a situaciones monopolísticas. Todas esas batallas bursátiles no se construyen más que sobre anticipos de crecimiento de los beneficios de un 15%, un 20%, un 25%, es decir, niveles irreales en su duración. El incremento descontrolado de los activos financieros e inmobiliarios significa que los riesgos están también en alza. El riesgo principal que nos acecha a medio plazo no es la inflación, sino la deflación provocada por un hundimiento de las burbujas especulativas en los mercados financieros internacionales. Termino, señora Presidenta, diciendo que los cinco próximos años serán cruciales. Hacen falta nuevas reglas para la globalización, se necesitan inversiones en la economía real, en el hombre; es preciso que la mano visible de los Estados, la mano visible de la Comisión garanticen la dimensión social de la economía de mercado. Jarzembowski Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, señores Comisarios, estimadas y estimados colegas, el programa estratégico presenta, a mi modo de ver, dos puntos débiles evidentes. No sirve de nada redactar un nuevo programa económico y social sin haber agotado el antiguo. Concretamente, me refiero a la política de transporte o a la política regional. En ambos ámbitos cuenta usted con excelentes Comisarios en las personas de la colega Palacio y del colega Barnier, pero aun así les concede demasiado poca importancia en su documento estratégico. ¿Por qué lo digo? En el caso de la política de transportes, es decisivo que ésta se defina a escala de la Unión Europea con un enfoque racional desde el punto de vista económico y de la política medioambiental, y esto debe hacerse antes de la adhesión de nuevos Estados. Si el Presidente de la Comisión quisiera escucharme, yo le estaría muy agradecido, pero ya veo que tendré que resignarme. Voy a citarles tres ejemplos. En primer lugar, necesitamos una liberalización razonable del sector ferroviario, puesto que deseamos desplazar el transporte de mercancías de las carreteras al ferrocarril. Esto resulta razonable desde el punto de vista económico y de la política medioambiental. Sin una liberalización no será posible avanzar en el desarrollo de una política de transportes razonable. Otro tanto se puede decir en relación con el ámbito de la seguridad aérea en Europa. Los ciudadanos no pueden comprender que liberalicemos el transporte aéreo, pero en cambio mantengamos dividido el espacio aéreo en 15 sectores distintos, controlados a escala nacional, con las consiguientes desventajas económicas para las líneas aéreas y de contaminación medioambiental. En este aspecto todavía le quedan tareas pendientes. Señor Comisario, la política regional está demasiado poco presente en su documento. La cohesión social y económica de la UE es una tarea decisiva de la Comunidad. Si no la cumplimos, los ciudadanos de las regiones desfavorecidas van a temer la ampliación. Debemos decirles claramente que durante los próximos cinco años vamos a promover su aproximación a las regiones más ricas, dedicando unos recursos razonables al apoyo a las regiones desfavorecidas. Si así se hace, también ellos estarán dispuestos a apoyar decididamente una ampliación y a participar en la misma. Señor Presidente de la Comisión, si no somos capaces de poner en práctica una solidaridad ya probada entre las regiones ricas y las regiones pobres, la Unión se empobrecerá como resultado y no obtendrá el respaldo de la población. Katiforis Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, señoras y señores Comisarios, señorías, la formulación de nuevos programas no debe hacernos olvidar los antiguos que se encuentran ahora en la fase de aplicación. Desde este punto de vista será útil que el programa de trabajo de la Comisión retome los temas de la Agenda 2000, la Política Agrícola Común, en la que está incluida la pesca, y en segundo lugar, la actividad de los Fondos estructurales. Señor Presidente de la Comisión, espero que esta referencia signifique que la reorganización de la Comisión no va a dañar el mecanismo de control y de aplicación actual para la Agenda 2000. Por supuesto, los temas de la Agenda 2000 son temas que se mencionan en su tercer y cuarto objetivo estratégico, la agenda económica y social y la mejor calidad de vida. Lo que no se vislumbra en sus textos es en qué medida se corresponden los elevados, los generosos objetivos con los medios que la Comisión va a movilizar. Y no me refiero necesariamente a los medios económicos. Al final, para aplicar la Agenda 2000 en el sector agrícola no hacen falta necesariamente más recursos, también hace falta ahorrar. Se trata de los medios analíticos: de invertir capital intelectual en estos temas. Porque es indispensable cumplir dos objetivos: salvaguardar el modelo europeo de la multifuncionalidad en la agricultura, y hacerlo facilitando la liberación del comercio mundial de productos agrícolas, principalmente en beneficio de los países en vías de desarrollo. No es fácil combinar los dos objetivos. No es obvio. Posiblemente haya contradicciones entre los dos objetivos y no tenemos ningún indicio de que la Comisión haya señalado estas contradicciones y de cómo piensa resolverlas. En cuanto al otro aspecto de la Agenda, señor Presidente de la Comisión, el de la cohesión y del desarrollo regional, por supuesto que ahí sí que tenemos grandes logros que presentar, pero seguimos teniendo aún regiones retrasadas, y especialmente regiones insulares, hacia las que deberíamos dirigir más nuestra atención. Y sobre el tema de la pesca, en su programa no hay nada que diga que la explotación depredadora de los peces, que al final ha hecho desaparecer especies enteras, vaya a tener cualquier tipo de resultado en el futuro. Quizás haga falta poner más atención y más esprit de finesse en estos temas. Harbour Señora Presidenta, quiero comenzar insistiendo en la cautela que han manifestado aquí muchos colegas al referirse a este plan quinquenal. Cuando establecemos objetivos muy ambiciosos a largo plazo, no debemos apartar la vista del presente. Es un argumento que ha presentado de manera muy convincente el dirigente de mi Grupo, Sr. Poettering, en su intervención inicial. La Unión no debe asumir toda una serie de tareas nuevas sin contar con el requisito básico para garantizar una economía europea próspera. Ese requisito es a todas luces el mercado único. ¿Hasta qué punto se ha consolidado ya el mercado único? Quiero recordar al Sr. Prodi y a sus colegas que aún permanecen aquí los resultados del estudio que realizó la propia Comisión entre 3.000 empresas europeas. Cerca del 40% de las empresas de este estudio siguen soportando costes adicionales para homologar sus productos o servicios según las especificaciones nacionales. Se trata de un estudio de la propia Comisión. Son los síntomas clásicos de la obstrucción continuada que ejercen los gobiernos nacionales; los trámites burocráticos bloquean la entrada al mercado. El programa de la Comisión refleja una autocomplacencia preocupante en lo que se refiere a la realización del mercado interior. Debemos mantener alta la presión en todos los ámbitos, eliminando barreras adicionales, intensificando la presión sobre los Estados miembros que incumplen las normas del mercado único y, naturalmente, hacerla extensiva a nuevos ámbitos de importancia fundamental, como los servicios financieros. Únicamente sobre una base sólida como es el mercado único, podrá realizarse con éxito la agenda de la ampliación. Una Europa ampliada debe potenciar las actuales virtudes de la Unión. Un mercado único que se extienda a lo largo de la Unión ampliada será un logro colosal. Termino diciendo, en nombre de mis colegas Conservadores -y constituimos la segunda mayor delegación nacional de este Parlamento- que nos comprometemos a apoyar plenamente a la Comisión y al Sr. Prodi en la realización de esta tarea histórica. Berès Señora Presidenta, señor Presidente, señorías, en el momento de nuestra votación de investidura le dimos una cita para hoy. Hoy comienzan los asuntos serios ya que precisamente ahora vamos a pronunciarnos sobre su programa. Permítame, en las palabras que ha pronunciado ante esta Asamblea, que concentre mi intervención en lo que usted ha llamado nueva gobernación. Hace de ella un instrumento de reconciliación con nuestros conciudadanos. Pero tras este término de «nueva gobernación» creo que se encuentra simplemente la cuestión del funcionamiento de las instituciones, la cuestión del funcionamiento de nuestros poderes públicos, si estamos de acuerdo en considerar que la Unión Europea ha de ser un poder público. La articulación entre las instituciones de la Unión, las competencias de los Estados miembros y las autoridades locales y regionales, muy bien. Pero, ¿es así como reconciliaremos ciudadanos y construcción europea? ¿Es así verdaderamente como responderemos a las cuestiones fundamentales, que no son tanto «quién hace qué», sino más bien «qué hacemos juntos», ya que es esto lo que siembra el desconcierto en nuestros conciudadanos? En su intervención, menciona los desafíos que nos esperan, los de la globalización, los de la ampliación y, añadiré, el futuro de nuestro modelo social. Por ello, con mi Grupo insistimos tanto en este proyecto de carta, ya que nos parece que si, en nuestro calendario, hemos incluido la redacción de esta carta de derechos fundamentales es porque nos encontramos en un momento de cita con la historia, que nuestra Unión necesita redefinir los valores en torno a los cuales se ha construido en el interior de sus fronteras actuales, pero también en la perspectiva de las próximas ampliaciones que deseamos, aunque no a cualquier precio. Nuestros conciudadanos esperan de nosotros más Europa, pero no cualquier Europa. Esperan de nosotros, no que nos adaptemos a la globalización sino que, sobre la base de nuestro modelo social, seamos una capacidad de organización de la globalización. Desde este punto de vista, debo decirle que, cuando uno se compromete a favor de una unión política -y nosotros somos favorables a esta unión política- sólo podrá hacerse si está basada en nuestro modelo social, en lo que constituye nuestra originalidad y nuestra capacidad para regular mejor los asuntos de este mundo. Pirker Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, señora Comisaria, señores Comisarios, apreciados colegas, permítanme que comience con una cita: "La Comisión seguirá trabajando en la elaboración de una Carta Europea de los Derechos Fundamentales y redactará propuestas que permitan aplicar un ambicioso programa. La Comisión se propone, en particular, desarrollar una verdadera política europea de asilo e inmigración. Desea reforzar la asistencia y la cooperación judicial y desarrollar un planteamiento eficaz de lucha contra todas las formas de delincuencia." Este es todo el programa para los próximos años en el ámbito de la seguridad interior, las libertades, los derechos de los ciudadanos y la cooperación en el ámbito de la justicia. ¡La brevedad del documento es una farsa! Es una farsa, pues conocemos y apreciamos el trabajo del Comisario Vitorino, y lo que aquí se nos presenta por escrito está en flagrante contradicción con la situación real. Semejante documento no puede servir en absoluto de base para una evaluación. Se ha elogiado y celebrado como un gran logro, pero yo insisto en que necesitamos un texto que sirva de base para realizar una evaluación. Desde el Parlamento queremos discutir seriamente la futura evolución en este ámbito sobre la base de un programa. Por nuestra parte, esperamos que se establezcan unas normas mínimas en relación con el procedimiento de asilo, que permitan auxiliar rápidamente a los refugiados, pero que también marquen unas pautas claras para los que no huyen de una persecución. Queremos disponer de instrumentos que permitan evitar los abusos. Deseamos una definición de la política comunitaria de inmigración que también tenga en cuenta, naturalmente, la capacidad de integración de los Estados miembros, y necesitamos que se amplíen las tareas operativas de la Europol, por ejemplo, con el fin de poder adoptar medidas muy concretas para combatir a la delincuencia organizada. Nosotros nos ocupamos seriamente y con gran dedicación de estas tareas y estamos autorizados a esperar que la Comisión haga otro tanto, aunque sólo se trate de presentar un documento. Seguro Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, señores Comisarios, Señorías, hago uso de la palabra para abordar el asunto de la Organización Mundial del Comercio, ámbito en el que, a diferencia de lo que ocurre en otros, existe, como ya se ha dicho, entre los documentos de la Comisión y las posiciones del Grupo Socialista, identidad de puntos de vista. Hay una identidad de puntos de vista porque estamos a favor de los intercambios comerciales en el nivel mundial, pero sobre todo de la creación de normas comunes, de reglas comunes, que regulen ese comercio mundial en torno a un objetivo: que ese comercio esté al servicio del desarrollo y, sobre todo, un desarrollo armonioso en el que los valores de la ciudadanía no sean exclusivos de las regiones más dinámicas y más competitivas del mundo. Por otro lado, ¿qué vemos en la esfera de los principios con esta observación? Que en el nivel de la Organización Mundial del Comercio esa regulación y esas normas han propiciado un aumento del volumen de los intercambios comerciales, es decir, un aumento de la riqueza, pero, cuando observamos los índices de distribución de esa riqueza, comprobamos, por desgracia, que el foso que separa los bloques y los países más ricos del mundo sigue aumentando en relación con los países más pobres y menos desarrollados. Por eso, es legítimo e imperativo que nos hagamos la siguiente pregunta: ¿para qué sirven las actuales normas comunes, las actuales reglas comunes? ¿Para qué sirve la negociación actual, tal como se hace, y el funcionamiento actual de la Organización Mundial del Comercio, si hace aumentar, por un lado, los intercambios comerciales, pero, por otro, engendra disfunciones y sobre todo hace que se agrande ese foso entre los países ricos y los pobres? Por eso, dijimos que estábamos a favor de la estrategia que la Comisión enunció aquí para las negociaciones de Seattle y siguientes. Y sobre todo estamos a favor de esa visión estratégica, pero hace falta valor y osadía: por un lado, ser exigentes para incluir los derechos sociales, los derechos medioambientales y la protección de los consumidores en las negociaciones inmediatas, pero, sobre todo, tener una visión ambiciosa y valiente a largo plazo, en el sentido de reformar no sólo la OMC, sino también la OIT, las Naciones Unidas y sobre todo las instituciones financieras, en particular el FMI y el Banco Mundial. Hay que tener valor y no observar la mundialización parcialmente, sino tener valor para verla en un plano más global para que la riqueza no sirva sólo, de hecho, para los países y los bloques más desarrollados, sino que haya una evolución y un desarrollo armoniosos en todas las regiones del mundo. Fraga Estévez Señora Presidenta, yo también quiero aplaudir la iniciativa de la Comisión de presentarnos un informe sobre sus objetivos estratégicos para los próximos cinco años, si bien espero que tenga la intención de corregir, en posteriores documentos, el exceso de generalidades y la vaguedad del escrito que hoy examinamos. Dicho esto, señora Presidenta, me dispongo a clamar, de nuevo, en el desierto por la ausencia de la política pesquera. Resulta verdaderamente sorprendente que la Comisión no sitúe como un objetivo estratégico para los próximos años el proceso de revisión de una de sus políticas comunes con vistas a la reforma que debe tener lugar en el año 2002. Este proceso de revisión es, sin lugar a dudas, el acontecimiento más importante de los que van a afectar al sector pesquero durante muchos años. Pero, al parecer, no lo es para la Comisión, que es la encargada de presentar al Consejo y al Parlamento, antes de finales del año 2001, el informe sobre el funcionamiento de la política pesquera común en la última década, sobre cuya base el Consejo deberá tomar las oportunas decisiones de modificarla. De hecho, el proceso de revisión ya ha comenzado para muchos estamentos e instituciones, como por ejemplo para el Parlamento Europeo, que ya en 1998 dictó y aprobó un informe en el que se señalaban todos los problemas y fallos que tiene ahora mismo la política pesquera común. Hemos pedido muchas veces un calendario mínimo sobre esta revisión y no hemos obtenido respuesta. Y menos de dos años no es mucho tiempo cuando hay que recordar, además, que la política pesquera vive una situación anómala respecto a las normas del mercado interior y que dichas anomalías habría que resolverlas dentro de este procedimiento de reforma. Por tanto, señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, pido que este tema, de vital importancia para un sector muy importante de la Unión Europea, sea tenido en cuenta en esta estrategia y en estos objetivos estratégicos para los próximos cinco años. Murphy Señora Presidenta, quisiera sumar mis felicitaciones al Comisario Prodi por su programa. Acojo con especial satisfacción su reconocimiento de este círculo virtuoso que supone haber mantenido el crecimiento: la sociedad de la información en un mercado europeo en expansión, sin olvidar la introducción de una moneda única plenamente operativa que nos brindará la oportunidad de fomentar de verdad la prosperidad, la innovación de las empresas y el espíritu emprendedor y sí -lo más importante de todo- crear puestos de trabajo de un alto valor sostenible para todos nuestros ciudadanos europeos. Debo hacer una observación, que no una crítica, relativa a la declaración de esta mañana del Sr. Prodi y es que ha adolecido un poco de falta de contenido real en lo que respecta a política económica. No debemos dar nada por descontado en términos de cómo lograremos la reestructuración de la economía europea. Después de todo, ¿qué es justicia social si carece del pleno empleo? El pleno empleo es la mejor forma de generar justicia social para nuestros ciudadanos. Es una prioridad clave en la que debemos centrarnos. Quisiera saludar una o dos iniciativas que ya ha presentado la Comisión y que nos servirán de ayuda, en particular, el compromiso del Comisario Liikanen de conseguir una economía innovadora impulsada por el conocimiento. Sí, la e-Europa será el futuro para nosotros, porque nos ayudará a crear nueva prosperidad y nuevos puestos de trabajo. Saludo las iniciativas de la Comisión de ahora y del pasado encaminadas a ayudar a nuestras pequeñas y medianas empresas, y quisiera felicitar a nuestra Presidencia portuguesa por su iniciativa de elaborar una carta para las empresas muy pequeñas. Es importante y puede desarrollarse en la Cumbre de Lisboa. También acojo con satisfacción la idea del Comisario Busquin de crear un ámbito común de investigación para toda la Unión Europea. Una vez más, de esta forma podremos contribuir a la creación de mejores oportunidades para el empleo y para la prosperidad. Usted ha dicho en su resumen, Comisario Prodi, que la liberalización, la competitividad, una tasa baja de inflación, la innovación, la ciencia y la tecnología son aspectos fundamentales para el futuro éxito de la economía europea y la creación de puestos de trabajo. Estoy muy de acuerdo con usted al respecto, pero no podemos dar nada por descontado. Aún quedan muchas más cosas por hacer y la Cumbre de Lisboa formará parte de eso. Con estas observaciones, quisiera felicitarle por su programa y desearle mucho éxito. Pack Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, yo voy a limitarme a exponer dos consideraciones que no figuran en su programa. Personalmente, tengo la impresión de que el documento estratégico de la Comisión para los próximos cinco años se puede leer como un trabajo científico sobre la Unión Europea o como una declaración de principios, pero lamentablemente no parece reflejar una auténtica estrategia política de la Comisión. En mi calidad de portavoz de mi Grupo político en el ámbito de la política cultural y educativa, yo habría esperado un mayor contenido en este aspecto justamente de un Presidente de la Comisión italiano. ¡La Comisión no insufla un alma a Europa! La cultura y la educación sencillamente no existen para el documento. Sin embargo, existe una necesidad real de crear un espacio europeo de la cultura y la educación. Sólo voy a enumerar algunos temas clave. Quiero citar la integración de las políticas en el ámbito de la industria cultural en dicho espacio de la cultura y la educación; esas industrias crean puesto de trabajo. Quiero citar la introducción de un mainstreaming cultural -la integración de la cultura en todos los ámbitos de las políticas-, la consolidación y mejora de la orientación europea de los contenidos educativos y formativos, así como la interconexión entre las políticas educativas y de formación en Europa. También quiero destacar la formación permanente. Señor Presidente de la Comisión, tampoco dice usted nada sobre el espacio audiovisual europeo, ¡ahora que acabamos de inaugurar el nuevo siglo! Y tampoco encuentro ninguna referencia a la política de información y comunicación, al servicio de las necesidades de los ciudadanos. En resumen, yo creo que en el programa faltan algunas cosas. Una auténtica ciudadanía europea requiere la creación de un verdadero espacio de la educación y la cultura, y que éste sea visible. ¡Las declaraciones de principios no bastan! Necesitamos contenidos, que la Comisión deberá transponer luego de manera continuada a la práctica por medio de acciones políticas, tal como acabo de describir. Roth-Behrendt Señora Presidenta, señor Prodi, ¿cuál sería el balance de su política, de su programa de trabajo, cuál sería su evaluación, si tuviese que someterse a unas elecciones directas? Usted ha planteado la buena y sugerente idea de que una medida del resultado y la evaluación de su política y de su programa quinquenal podrían ser los resultados y el nivel de participación en las próximas elecciones europeas. Sin embargo, cuando considero la posibilidad de presentarles su programa de trabajo a mis electoras y electores, a quienes veo cada semana y debo dar explicaciones semanalmente -no en los altos círculos de la política, sino en la calle-, yo me pregunto: ¿qué podré decirles? ¿Qué novedades podré decirles que contiene su programa?, señor Prodi. En su programa de trabajo no hay ninguna novedad. Ha ocupado cinco páginas para un periodo de cinco años, cuando su programa anual ocupaba 18. ¿Esto me permite abrigar esperanzas para el año 2000? ¡No, en absoluto! En su programa de trabajo para el 2000 usted dice algo muy acertado, a saber, que es preciso integrar las exigencias medioambientales en las políticas en todos los demás. Pero ¿lo ha hecho usted, señor Prodi? ¿Ha leído lo que dice su programa de trabajo de este año? ¡Lo cierto es que no lo ha hecho! No ha integrado la política medioambiental en el ámbito de la ampliación, a pesar de que va a ser uno de los puntos conflictivos centrales en el contexto de la ampliación. Tampoco no la ha integrado en la política económica, ni en el ámbito de la competencia o del mercado interior. No la integrado en ningún aspecto. Se ha limitado a añadir algunos puntos decorativos, pero no ha elaborado ningún complemento global. Antes ha dicho en su declaración que una catástrofe como la del Danubio debe servir de acicate para elaborar un programa contra las catástrofes. No, señor Prodi, lo que debemos hacer es empezar a transponer finalmente la legislación y a velar por que también se controle su aplicación. En su programa quinquenal usted señala que los habitantes de la Unión Europea esperan, con razón, una mejora de las normas de calidad de los alimentos y una legislación más adecuada sobre los alimentos. Señor Prodi, ¡usted no sabe de qué está hablando! ¡La legislación de la Unión Europea sobre los alimentos es la más ambiciosa del mundo! Lo que falla y lo que falta es su transposición en los Estados miembros y los controles. Tómese en serio de una vez su tarea de Presidente de la Comisión: de les un tirón de orejas a los Estados miembros y oblígueles a cumplir sus tareas y su obligación. No debe dedicarse sólo a sus aficiones, sino que se ha de ocupar también del trabajo normal de cada día. ¡Esto es lo que nosotros esperamos de usted en los próximos cinco años! Varela Suanzes-Carpegna Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, Señorías. Como presidente de la Comisión de Pesca de este Parlamento, señor Prodi, no me pone usted las cosas nada fáciles. Me veo en la obligación de denunciar aquí hoy públicamente la ausencia de la pesca en el programa que usted nos ha presentado. Los próximos cinco años de la Comisión Prodi -nos anuncia usted en la primera de sus conclusiones solemnemente- serán de gran cambio. Espero que este cambio que nos anuncia no consista en una todavía mayor marginación de la pesca, a juzgar por el clamoroso y absoluto silencio que le dedica usted en su programa. Ni una sola línea, ni una sola palabra referida a la pesca o a la PCP. No le pido a usted detalles o concreciones, pero una mención creo que sí sería necesaria. ¿Cómo una política común -insisto, común- de tal impacto económico, social y regional -con incidencia, por tanto, en la cohesión económica y social de Europa- se le queda a usted en el tintero? Más grave, si cabe, -como se ha dicho aquí- teniendo en cuenta que su Comisión, señor Prodi, tiene que llevar a cabo nada menos que la revisión o la reforma de la política pesquera común actual, que por mandato legal tiene que producirse en el año 2002. ¿No hará nada la Comisión -al menos no nos anuncia nada- tampoco en el año 2000 sobre esta reforma? ¿Qué mensaje podemos dar a los pescadores de Europa, a sus familias y a las industrias pesqueras, tanto extractivas como transformadoras y de comercialización, y a las industrias conexas y auxiliares que dependen de la pesca en tantos y tantos puertos europeos de tantas y tantas regiones europeas, además, en la gran mayoría periféricas, que reclaman con justicia una atención principal a este problema? En los próximos años, usted anuncia explícitamente una referencia a la PAC pero no lo hace respecto a la PCP en la adaptación doble que tiene que hacer al mercado interior para que no existan excepciones -lo que se ha dicho aquí también- y en el contexto mundial, en esa mundialización. Este Parlamento se ha pronunciado ya sobre lo primero y lo hará también sobre lo segundo. Le pido, por eso, señor Prodi, una referencia explícita en su respuesta hoy. Nuestro Grupo parlamentario presentará una enmienda al respecto y yo querría que usted nos diera algún mensaje positivo. Van den Berg Señor Presidente de la Comisión, este es un momento histórico para el Parlamento: un programa de cinco años tras la crisis de la Comisión. En nombre del Grupo socialista, quisiera centrarme en el punto referente a la reforma interna. Apoyamos plenamente el programa que se ha presentado en un documento consultivo y que también se refleja en el programa del vicepresidente Kinnock elaborado en nombre de la Comisión. Consideramos que es de la mayor importancia que en las cuestiones de control financiero, política de personal y reducción de la burocracia, afrontemos líneas políticas rápidas y una burocracia más eficaz, en interés del ciudadano. Al mismo tiempo somos conscientes de que éste es un programa de enorme alcance y que durante la reforma de los próximos años tendremos que seguir con las actividades, con resultados concretos. Al igual que en los Países Bajos, en un momento dado, las mujeres se dieron cuenta de que podían recurrir la legislación europea porque estaban desfavorecidas en la seguridad social, lo mismo les ocurre hoy en día a otros tantos ciudadanos. Quieren resultados. La democracia, la trasparencia y la claridad van siempre unidas a los resultados, los ciudadanos valoran los resultados y por ellos se juzga a la Comisión. Esto es precisamente lo que el Sr. Swoboda y otros colegas han mencionado aquí: el miedo a la modernización, a la normalización, al individuo que pierde su protección y su seguridad. Esto puede evitarse poniendo en práctica el modelo social europeo y si se alcanzan resultados en esos ámbitos concretos. De ahí que mi firme alegato en favor de apoyar la reforma interna vaya unido tan claramente a resultados concretos en el terreno social, de modo que el ciudadano se sienta identificado, en Europa y en el exterior. Porque los ciudadanos, uno de cada cinco en el mundo, todavía no tienen acceso a prestaciones sociales elementales como la educación y la sanidad. Es a través de ellos como verdaderamente debemos practicar la solidaridad. Costa Neves Señora Presidenta, señor Presidente de la Comisión, Señorías, he leído y releído el documento de la Comisión relativo a los objetivos estratégicos para el período de su mandato. Me congratulo de que se debata en el Parlamento y tomo nota de los compromisos y también de las omisiones. La Comisión hace referencia sólo muy lateralmente a la cohesión económica y social, a la solidaridad entre los Estados miembros, a la política regional de la Unión Europea, incluso en materia de ampliación. ¿Serán objetivos ya alcanzados la reducción de la disparidad entre niveles de desarrollo y la consiguiente promoción de la convergencia? ¡Desde luego que no! Entretanto, se dice, y con razón, que Europa debe valorizar el papel de interlocutor solidario de los países en desarrollo y fortalecer sus actividades en el sentido de la lucha contra la pobreza. Se subraya bien para fuera lo que se omite mal para dentro. Me parece grave que la Comisión no aborde la cohesión. Posterga un principio de los Tratados -el de la cohesión económica y social- que debe inspirar todas las políticas y todas las medidas de las instituciones europeas, parece desconocer que persisten profundos atrasos en varias regiones europeas, olvida que la ampliación justifica ajustes en la política regional. Sin convergencia real, lo que correrá riesgo será la cohesión de la Unión Europea. Téngase presente el sexto informe periódico sobre la situación de las regiones de la Unión Europea, cometido de la Comisión. En él se confirma que, para un nivel medio de desarrollo al que se atribuye el grado 100, las diez regiones designadas como "más fuertes" alcanzan la media de 158 y las diez denominadas "más débiles" rondan el 50. Sáquense las conclusiones al respecto. 50: ése es exactamente el nivel de desarrollo de la región en la que yo vivo -las Azores-, una de las calificadas de ultraperiféricas en los Tratados. Espero el informe de la Comisión sobre las regiones ultraperiféricas que el Consejo determinó que se elaborase hasta diciembre de 1999. Termino reafirmando mi convicción: sin cohesión económica y social no habrá tipo alguno de cohesión, sólo desintegración. Desama Señora Presidenta, señor Presidente, necesitamos, la opinión pública europea necesita, una Comisión fuerte, porque, tal como la han querido los tratados, tal como la ha querido también la voluntad de los pueblos, la Comisión es el motor de la construcción europea, esa roca de Sísifo que hemos de empujar hacia la cumbre después de cada ampliación. Por consiguiente, Comisión fuerte, pero que se apoye en un Parlamento, y el Parlamento es por tanto su aliado, pero un aliado poco cómodo, del que es preciso oír los mensajes, y yo quisiera dar uno o dos en esta breve intervención. En primer lugar, señor Presidente, creo que, si sus dos predecesores se han entregado esencialmente a desarrollar un mercado interior y a instalar una moneda única, a usted principalmente le corresponde desarrollar todo este valor ciudadano que está en el centro de la construcción europea. Efectivamente, no deberá dejarse distraer, cualquiera que sea su importancia, sólo por el expediente de la ampliación. Será preciso llegar más lejos, hacia la reconciliación del ciudadano con Europa y, principalmente, esos ciudadanos víctimas de las fracturas económicas, sociales y, sin duda, en el futuro, tecnológicas. La promoción del desarrollo científico, la promoción también de las nuevas tecnologías y el acceso de todos a esas tecnologías no quedarán garantizados por el mercado y por la competencia, no más de lo que el mercado y la competencia asegurarán la proximidad y la eficacia sociales de los grandes servicios colectivos, salud, educación, transportes, comunicaciones, agua y quién sabe cuánto más. Su programa de acción, sus objetivos son discretos, incluso mudos, precisamente sobre el relanzamiento necesario de la inversión pública. Son también discretos, incluso mudos sobre la consolidación y la financiación de los grandes servicios públicos y de interés general. Hay en ese caso una prioridad absoluta, señor Presidente, si desea reconciliar Europa con el ciudadano, actuar de forma que éste elija a Europa en lugar de a Jörg Haider. Cushnahan Señora Presidenta, la Comisión ha estado acertada al convertir la seguridad alimentaria en una de sus prioridades. El reciente susto de las dioxinas en Bélgica y, antes de eso, la crisis de la EEB en Gran Bretaña, así como la constante controversia sobre la seguridad de los alimentos que contienen organismos genéticamente modificados han contribuido todos ellos a debilitar la confianza de los consumidores en la seguridad de los alimentos que consumen. Si la Comisión consigue realmente restablecer la confianza en la cadena de producción alimenticia, restablecerá simultáneamente la confianza en las propias instituciones de la Unión Europea y demostrará su capacidad de proteger los derechos de los ciudadanos de la Unión Europea. Por ello, acojo con satisfacción que el tema de la seguridad alimentaria, la salud pública y la confianza de los consumidores ocupe un lugar destacado en el programa de trabajo de la Comisión para el año 2000. No obstante, me ha decepcionado el carácter de la propuesta relativa a la creación de una agencia alimentaria europea que se incluye en el reciente Libro Blanco. En su forma actual, lo que se propone parece más bien una agencia consultiva para la Comisión, y no un organismo independiente con competencia legislativa y que tome decisiones, más parecido al organismo estadounidense "Food and Drug Administration", que ya ha establecido su credibilidad en este ámbito en particular. Asimismo, será necesario introducir legislación adicional por la que se rija el modus operandi de las relaciones entre la agencia alimentaria europea y aquéllas nacionales de los Estados miembros, por ejemplo, la agencia de seguridad alimentaria de Irlanda. Este organismo, por ejemplo, junto con el organismo transfronterizo de seguridad alimentaria creado recientemente en Irlanda, ya están dando buenos resultados. Sería una tragedia si sus esfuerzos se vieran debilitados por deficiencias de la legislación comunitaria. Mi temor es que dichas deficiencias de la legislación comunitaria puedan provocar polémicas entre los organismos nacionales y aquéllos de la UE, que deberían aunar sus esfuerzos en vez de hacerse la competencia entre sí. Es algo que deberíamos evitar. Hughes Señora Presidenta, la presentación que hoy nos ha hecho el Presidente Prodi ha sido, como no podía ser de otra manera, a grandes rasgos. Nos mantendremos atentos a los detalles año tras año, por ejemplo, en lo que se refiere al programa de acción social que será desvelado este año. También lo analizaremos desde la perspectiva de la política social y de empleo, y lo someteremos a una serie de pruebas. Examinaremos la posibilidad de crear un triángulo político equilátero que combine la política económica, la política de empleo y la política social. Actualmente, la política social sigue muy a la zaga a la política económica y la política de empleo. En el marco de la estrategia por el empleo, esperamos que se profundice y amplíe la estrategia a raíz de la revisión bajo la Presidencia portuguesa y en el marco que propone dicha Presidencia. En cuanto a la dimensión social, esperamos que se profundice en el mercado interior y se le dote de un aspecto social. El aluvión de fusiones, absorciones y traspasos al que estamos asistiendo con el crecimiento del mercado, significa que deberemos adoptar medidas para actualizar la esencia de las directivas relativas a la información y consulta de los trabajadores que hemos aprobado en el pasado; pero además deberemos completarlas con el nuevo marco general de información y consulta, así como con una actualización de la directiva sobre los comités de empresa. También necesitamos un código de conducta empresarial que garantice que las empresas trabajan en colaboración con sus trabajadores en la gestión del cambio. Sólo así podrá llevarse a cabo el cambio con éxito y espero que la Comisión tome las medidas oportunas para garantizar su aplicación. Por último, con la aparición o el resurgimiento de la derecha xenófoba dentro de la Unión Europea, espero que nuestras instituciones aúnen e intensifiquen sus esfuerzos para dotar de realidad el artículo 6, a través de la aplicación del artículo 13 para luchar contra la discriminación, y el artículo 137 para luchar contra la exclusión. Debemos impulsar ese plan ahora con la máxima urgencia. Las aspiraciones están muy bien, Presidente Prodi, pero queremos que esas aspiraciones estén secundadas por la acción. Langenhagen Señora Presidenta, ojalá esta oportunidad que se me ofrece de resaltar aún algunos puntos al final del debate sea un buen augurio. Señor Prodi, en sus esfuerzos de reforma usted manifiesta un interés especial por hacer realidad una política de empleo con perspectivas de futuro a escala de toda Europa. Sin embargo, justamente para el sector económico de la pesca, que yo represento, esto exige un cambio. Tenemos que conseguir realizar la transición de las subvenciones subordinadas a un plan económico a una política liberal que fomente la responsabilidad individual. Tenemos que reducir el papel protector, a fin de garantizar la plena utilización efectiva de las empresas de la industria transformadora. Lo que está en juego, en definitiva, es la competitividad de la economía europea en el mercado mundial y el mantenimiento de miles de puestos de trabajo en la industria transformadora y en la pesca de altura. No obstante, seguro que no hará falta que le recuerde la importancia de una rama económica, que no sólo constituye un factor político-económico, sino también un factor social, y que no afecta únicamente a Alemania, sino a todas las regiones costeras de Europa, sin distinción de países. Dicha rama económica es, además, uno de los pocos sectores con competencias europeas plenamente integradas en materia de decisión y de actuación. Por consiguiente, esperamos obtener el derecho de codecisión también en este ámbito. Esta petición parece que ahora cuenta con un respaldo unánime. La revisión de la Política de Pesca deberá tener lugar, empero, dentro de pocos meses, o sea, a principios del año 2000. Siendo así, resulta ciertamente molesto que esta rama económica ni siquiera se mencione en el documento presentado. ¡Espero que se trate de un malentendido! Yo le ruego, señor Prodi, que cumpla sus promesas y las traslade a la práctica. De Rossa Señora Presidenta, muchos de los oradores del Grupo Socialista ya se han referido a ámbitos clave de la declaración de la Comisión en los que existen lagunas. No obstante, hemos reconocido que se trata de una iniciativa innovadora de la Comisión que merece ser aplaudida. El ámbito en el que deseo centrarme, además de aquellos a los que ya se ha hecho referencia, es el de la diversidad cultural de Europa. En la introducción de esta declaración se reconoce su importancia en el capítulo relativo a la calidad de vida. Pero en la propia declaración no hay nada que apunte a la intención de la Comisión de adoptar algún tipo de medidas para tratar sobre el tema de la diversidad cultural. Si queremos garantizar la derrota de los que siembran el temor entre nosotros -aquellos que buscan el poder a costa de los ciudadanos aprensivos-, debemos ocuparnos seriamente de la cuestión de cómo podemos convivir y cómo podemos desmantelar los estereotipos negativos que tenemos unos de otros, tanto dentro de la actual Unión Europea, como entre aquellos que quieren unirse a nosotros y, también, entre aquellos de otras partes de Europa y del mundo que quieren venir a vivir y trabajar en Europa. A menos que solucionemos estos problemas, a menos que desmantelemos estos estereotipos negativos, a menos que tomemos lo mejor de nuestras distintas culturas y lenguas y lo protejamos y propaguemos, y garanticemos que hablamos en serio cuando nos referimos a crear una Europa diversa, fracasaremos, y prevalecerán aquellos que actualmente saltan a primera plana en Europa apoyándose en el miedo. Me preocupa seriamente el hecho de que, a menos que la Comisión reconozca la importancia de cómo crearemos una Europa unida, avanzaremos en el frente económico, en el frente del empleo e incluso en el tema de la política exterior y de seguridad, pero nuestros ciudadanos seguirán teniendo miedo, porque temerán lo desconocido y temerán a aquellos a los que no entienden. Si no tomamos medidas para corregir eso, al final fracasaremos. La Presidenta . Señoría, le felicito. Antes de dar de nuevo la palabra al Presidente de la Comisión, le comunico que he recibido, de conformidad con el artículo 37, siete propuestas de resolución para concluir el debate. Prodi . (IT) Señora Presidenta, Señorías, quiero darles las gracias por este fuerte, serio y constructivo debate. Ha sido un debate sosegado en el que ha habido un gran acuerdo en los puntos fundamentales, pero en el que también ha habido una gran reafirmación de los derechos del Parlamento y de la necesidad de una cooperación y de un intercambio entre el Parlamento, la Comisión y el Consejo. Ha sido un debate constructivo para nuestra Europa. Se ha dicho que el documento presentado es un manifiesto político que contiene algunas contradicciones internas. Señora Hautala, usted lo ha dicho y creo que tiene algo de razón, porque el mío es realmente un manifiesto político. Sin embargo, no es un manifiesto político abstracto, es una manifestación de voluntad política que necesitamos en esta etapa tan delicada de Europa. Es inútil decir que Europa está en crisis si luego no somos capaces de lanzar un manifiesto político, de debatirlo, de discutirlo y de avanzar juntos sacando conclusiones del mismo. Además, las contradicciones que justamente la Sra. Hautala ha notado entre objetivos e instrumentos son las contradicciones de la realidad europea actual. Son las contradicciones que debemos paliar y superar: ésta es la grandeza del cometido político que hoy tenemos. He puesto en evidencia estas contradicciones sin esconder nada: estoy contento de que se hayan puesto de relieve tan bien y de que, a veces, se hayan puesto de manifiesto abiertamente, y por esto queremos modificar los instrumentos con los cuales guiamos nuestra acción, la acción del Parlamento, mí acción, la acción de todas las Instituciones europeas. Por esto hemos querido una Conferencia Intergubernamental fuerte y por esto Helsinki fue un momento de transición delicado. Se ha escrito que habíamos renunciado a un impulso hacia una Europa más fuerte y luego, en cambio, se ha visto que en Helsinki conseguimos mantener encendida una antorcha que luego se ha vuelto a encender. Piensen -lo recuerdo aquí porque ocurrió en este mismo Pleno- en el discurso del Presidente de la República francesa sobre los problemas de la cooperación reforzada que han reabierto un diálogo que antes parecía estar cerrado. Espero que la tenacidad con la cual hemos defendido las posiciones de Helsinki se reconozca en la Conferencia Intergubernamental que concluirá en la Cumbre de Niza. Todos -no sólo los Sres. Poettering y Fiori, sino muchos oradores- se han referido al problema de la globalización y a las dificultades que plantea a nuestra vida y a nuestra política. La globalización, la Comisión la quiere y la considera positiva porque está llevando hacia un mínimo de decencia a millones de personas marginadas del mercado mundial; porque es gracias a esta globalización que China e India y, repito, algunos millones de personas se están despertando. Espero que la globalización tenga este contenido positivo también en el futuro, pero la misma -y éste será uno de nuestros grandes compromisos futuros- plantea problemas tanto en los países pobres como en los nuestros, unos problemas que debemos afrontar. Y además plantea problemas a las clases más débiles de nuestros Estados. Es un examen de conciencia que deberemos hacer día tras día con respecto a los hechos operativos, porque está claro que la globalización está separando a nuestra sociedad, está incrementando nuestras pobrezas, está aumentando muchas rabias y está provocando divisiones y subdivisiones en los niveles salariales, incluso de categorías que parecían homogéneas, y deberemos concentrar nuestra atención sobre esto. Lo que está claro es que, cuando nuestros jóvenes licenciados se dan cuenta de las diferencias salariales, de entre uno a cinco, según la clase de empleo que encuentran, y cuando el sector financiero ofrece remuneraciones equis veces más elevadas que a quien trabaja, por ejemplo, en el sector de la investigación, todo esto plantea unos problemas de cara a la organización de nuestra sociedad futura. Hemos de reflexionar sobre esto atenta y honestamente -y con esto contesto al Sr. Trentin- aún no tenemos, por lo menos yo no tengo preparada todavía una respuesta completa al respecto. En Lisboa empecé a responder tratando de reducir la marginación de toda una categoría de edad, esto es, facilitando nuevos instrumentos de comunicación a todos los jóvenes de Europa, reuniendo todas las escuelas europeas con un ancho de banda grande y creando nuevas ocasiones para evitar marginaciones tanto geográficas como de clases sociales de Europa. Pero todo esto no es suficiente para conseguir un control de la globalización o al menos para entender las consecuencias de la globalización, sin embargo, es una respuesta fuerte y es una respuesta que debemos dar. Hay una respuesta a escala mundial que la Comisión ha propuesto con fuerza a través del Comisario Sr. Lamy en estas últimas semanas: restablecer la confianza en el crecimiento en el Tercer Mundo puesta tan gravemente en peligro en los días de Seattle; relanzar el papel como Organización Mundial del Comercio con una amplia agenda capaz de hacer frente al reto de la globalización. La Comisión propuso en Ginebra un paquete a corto plazo que es extraordinariamente valiente y que responde a muchas de sus solicitudes. La Comisión ha propuesto la eliminación unilateral de las aduanas para los 38 o 40 países más pobres de forma unilateral, total y general; ha propuesto la reforma de los procedimientos de la Organización Mundial del Comercio y una mayor transparencia; ha propuesto dar una respuesta a los países en vías de desarrollo acerca de los problemas del incremento de esta medida. Si estas medidas se implementarán en los próximos días, la Comisión -como ha presagiado- llevará adelante con fuerza el relanzamiento de la Ronda para el verano y, por lo tanto, su reanudación. Estamos tratando de curar la herida que se abrió en Seattle. Ésta es la gran tarea de la Comisión y a la vez un proyecto de reforma de la Organización Mundial del Comercio con la inclusión de la Comisión, que por fin estudie a fondo el problema, porque nunca se ha hecho en estos años. Ésta es una primera respuesta concreta en un programa quinquenal que no está hecho para dar respuesta a cada uno de los capítulos, sino que está hecho para ofrecer precisamente estas grandes orientaciones, estas líneas de nuestra acción futura, unas líneas en que el control del Parlamento es fundamental como es fundamental la colaboración entre el Parlamento y la Comisión. Las sinergias entre la Comisión, el Parlamento y el Consejo son esenciales, señor Cox. Está claro que esto nos obliga, como hemos visto y según se desprende de una gran parte de mi declaración, a reflexionar sobre el concepto de subsidiariedad. Agradezco a los Sres. Poettering, Cox y otros que lo hayan vuelto a plantear. Éste es el pilar del programa. Demasiadas veces la subsidiariedad ha sido venerada en abstracto y no se ha entendido en concreto. Hemos de dar un cuerpo concreto y un alma política a la subsidiariedad: éste es el objetivo del Libro Blanco que debe devolver valor a Europa y establecer las acciones concretas que deben emprenderse. Señor Dell' Alba, no quiero malbaratar a Europa, no quiero desmantelar la ejecución de las políticas comunes; lo que quiero es reforzar, acelerar y mejorar las decisiones y la ejecución de las políticas comunes y, paralelamente, quiero evitar que nuestros mecanismos se vean entorpecidos por un gran número de políticas fragmentarias que, en realidad, tienen muy poco de común. Recordemos cuantas veces se nos ha ridiculizado porque nos ocupamos de cosas que son absolutamente ridículas, que van en contra del sentido común y ofenden los intereses de nuestra población. En este ámbito y en esta transformación, la Comisión puede y debe ser realmente un líder, libre de las cargas inútiles y convertida en más creíble porque se concreta en el core business, porque no pide, sino que rechaza tareas y poderes innecesarios. La Comisión debe llegar a ser un acicate. Como decía el Sr. Cox, "enabling Europe" y no "including Europe", y con frecuencia fuimos, por un lado, enabling y, por otro, including. Segunda aseguración: estos no son propósitos vacíos de contenido. Ya hemos empezado a trabajar en ellos y no solo en la reforma interna de la Comisión, junto con el Comisario Sr. Kinnock, sino también en algunas primeras reformas de la arquitectura de cada una de las políticas. Les hago un ejemplo: si hay una política que es muy importante para la Comisión, ésta es la política de competencia. Pues bien, hemos presentado -y en enero este Pleno respaldó por amplia mayoría esta idea- un proyecto de reforma que permitirá a la Comisión concentrarse en la lucha contra las violaciones de la competencia más graves, más relevantes a escala europea y, en este ámbito, hemos implementado una mayor cooperación de las autoridades nacionales. Hemos hecho lo mismo en el Libro Blanco sobre la alimentación. Se nos ha reprochado -y entiendo el reproche- que "es menos poderoso que la Food and Drug Administration americana". ¡Claro que sí! He querido utilizar a las autoridades nacionales que ya son parte muy activa en la materia. Si hubiera empleado un sistema organizativo como el americano, hoy aquí sus Señorías se habrían sublevado diciendo: "¡Han creado la enésima maquinaria centralizada en Bruselas!" Ésta es Europa: éste delicado equilibrio entre las estructuras nacionales que hoy existen y que deben ser valorizadas, enlazadas con la autoridad europea, y no humilladas por la presencia de una autoridad europea. Es un reto difícil porque hasta la fecha nunca se ha tratado de hacerle frente, así como es difícil el reto de la ampliación. Aprecio esta gran unidad respecto a la ampliación. Casi no ha habido ninguna voz discordante en el debate de esta mañana, y lo agradezco porque la ampliación para nosotros será una decisión que implica un sacrificio, grandes cambios en nosotros mismos. En el momento de la decisión concreta, aquí, ustedes y nosotros, deberemos estar unidos para demostrar que la ampliación es en beneficio de la paz, de la prosperidad y que se hace, como decía, velando por nuestra gente, además que por los países que tratan de ampliarse. No tengo ninguna intención de llevar a cabo una ampliación que no sea seria, que no sea fuerte y, sobre todo, la ampliación -la Sra. Muscardini ha estado muy atenta y ha hecho una observación muy justa- no puede producir miembros de dos tipos: la grandeza de la ampliación está precisamente en el hecho de que, cuando un país entra aquí, es igual a todos los demás. Decía que es una unidad de minorías, una unión de minorías: esto es lo extraordinario de la Unión Europea. Pero la ampliación es un tema en que debemos mostrarnos severos. Se me ha recordado el problema de las centrales nucleares y el del Danubio. En estos días he estado en Lituania, en Eslovaquia, en Rumanía: tres países en que hemos tenido que pedir el cierre de las centrales nucleares. Lo hemos hecho conscientes de los graves problemas para las economías locales, pero explicando que estas son las reglas de Europa, explicando que se trata de una medida de seguridad que deberá ser adoptada por todos, que debe ser adoptada por todos, que es adoptada por todos. Estos países lo han entendido, unos países que hemos ayudado en su transformación. Se han comprometido a cerrar las centrales nucleares, lo cual es un enorme sacrificio para ellos. Pero ésta es Europa. ¿Sacrificio para qué? Para alcanzar el objetivo que es de interés común para todos. Creo que también es importante alcanzar un acuerdo respecto a África. He escuchado muchas intervenciones apasionadas sobre África, que yo también he recordado en mi declaración, porque África es una de nuestras cruces: África está olvidada por todos. Recuerdo el gran viaje que el Presidente americano hizo hace unos años y que había brindado un momento de esperanza, luego no ha habido nada más. Africa es principalmente un problema nuestro. Y está en la jerarquía de los análisis de política exterior que hemos hecho antes: el problema de la ampliación, el Mediterráneo, Ucrania, Rusia y este problema de África que centra nuestra atención. La preparación de la Cumbre está avanzando, pero hay enormes dificultades: existen divisiones en África que son dramáticas y, también en este sentido, estoy intentando reducirlas, estoy tratando de curar unas fracturas sin cuya curación se convierte en imposible practicar una gran política en favor de esta África tan desesperada. La task force de la Dirección General para el Desarrollo está trabajando en estrecha cooperación con la Dirección General de Asuntos Exteriores para actuar con respecto a África también en nuevos campos. Estamos empezando a cooperar en los sectores de las comunicaciones, de la educación, de la ciencia. Si no nos movemos en estos campos de la civilización es imposible que África pueda moverse. Sin embargo, soy consciente de que estamos todavía al principio y, en consecuencia, pido una gran apertura y grandes ayudas respecto a esto. También se me ha reprochado el hecho de no haber abordado algunos capítulos importantes como la pesca. Es verdad no he abordado la pesca, ni la agricultura, ni la escuela ni tampoco toda la gran política social en favor de las personas mayores. No la he abordado porque creo que el plan quinquenal debe ofrecer las grandes líneas de desarrollo general, pero estoy convencido de su enorme importancia para la cohesión y la solidaridad europeas. Les garantizo un compromiso en este terreno, porque está claro que es una de las piezas del gran mosaico que hemos definido en nuestro debate de hoy. La Comisión debe emplearse a fondo precisamente en estas tareas esenciales en que debemos hacer valer nuestro insustituible papel político y moral para el liderazgo de Europa, para mostrar las ventajas y los costes de nuestra política, para ser muy claros ante la población que nos pide una claridad, una transparencia absoluta. En relación con dicho punto, este debate me reconforta y me anima. Me reconforta porque he percibido un amplio consenso respecto a las líneas de fondo de nuestro programa y porque tengo la impresión de que se ha comprendido su profundo contenido. Ha sido, como decía al principio, un debate sosegado pero no pobre, mejor dicho, ha sido un debate con un gran cariz político. En consecuencia, si el término "manifiesto" puede ser negativo, sin embargo, tiene también un gran valor, un fuerte contenido político. Hemos hablado con un lenguaje que el Sr. Barón Crespo ha reconocido como abierto y llano. Ha aflorado claramente, pero con fuerza, que los retos que tenemos ante nosotros son los grandes retos políticos que debemos afrontar juntos. Esto convierte en aún más importante, si cabe, la estrecha colaboración entre el Parlamento y la Comisión. Esto me anima. Hay alguien a quien el discurso no le ha convencido como el Sr. Wurtz que en su intervención ha dicho que tenía un espíritu constructivo y ha añadido: "Tenemos cinco años para conseguirlo". Estamos dispuestos a cooperar. Esto es lo que quiero, y no porque, señor Cox, no me haya dado cuenta de vivir en luna de miel. Usted ha dicho que la luna de miel ha terminado. Yo recordaba la luna de miel como algo distinto, después de los meses que hemos pasado juntos, sin embargo, es agradable que usted haya empleado este término. Con todo, después de este debate, estoy todavía más convencido de que los grandes retos que nos aguardan son retos políticos. Requieren una gran energía, una energía que será tanto más fuerte cuanto más profunda será la sinergia entre las Instituciones. Quisiera terminar recordando la alusión hecha por el Sr. Barón Crespo. Al referirse el fresco de Ambrogio Lorenzetti sobre el buen gobierno en Siena ha aludido a algo que aprecio mucho. Se trata de un fresco, si lo recuerdan, en que todo funciona. Hay gente que trabaja, hay comercios y se aprecian perfectamente las jerarquías en la sociedad de Siena. Era un verdadero plan quinquenal de la Comunidad de Siena; era el documento a través del cual trataban de ver la sociedad del momento. No podemos más que admirarlo porque, en el fondo, puede ser un punto de referencia. Señor Barón Crespo, tampoco podemos olvidar que ese plan quinquenal no pudo tener ninguna influencia práctica en el mundo y que desapareció de los manifiestos políticos con el debilitamiento del papel de Siena en el mundo. Creo que nosotros debemos evitar este peligro. Bienvenida El Presidente Deseo dar la bienvenida en nombre del Parlamento a una delegación de Kuwait, presidida por Su Excelencia el Jeque Salem Al-Sabah, viceprimer ministro y ministro de Defensa, delegación que se encuentra en la tribuna oficial. van Hulten Señor Presidente, quisiera plantear una cuestión de orden relativa a la manifestación que había organizado para hoy la asociación de asistentes parlamentarios para apoyar su petición de que se adopte cuanto antes el estatuto del asistente parlamentario. Tengo entendido que el 26 de enero, la asociación escribió al colegio de cuestores solicitando autorización para colocar hoy una mesa fuera del Hemiciclo con el fin de promover su iniciativa. Ese mismo día, según tengo entendido, el Sr. Balfe autorizó a los asistentes seguir adelante con su iniciativa. Los servicios del Parlamento solicitaron ayer reunirse con los asistentes para ultimar los detalles físicos, pero la convocatoria fue anulada en el último minuto. El Parlamento no ha indicado aún por qué fue retirada la autorización. La Sra. Banotti prometió, al parecer, escribir una carta exponiendo los motivos de dicha retirada, pero hasta el momento no se ha recibido ninguna carta. ¿Podría explicar por qué se retiró en el último minuto la autorización que se había concedido a los asistentes? ¿Está dispuesto a reconocer que la reivindicación de los asistentes es legítima y que éstos deben ser escuchados? ¿Hará todo lo que esté en su mano para garantizar que no se repite este tipo de cancelaciones en el último minuto? ¿Hará todo lo que esté en su mano para garantizar que se adopta cuanto antes un estatuto de los asistentes parlamentarios? Por último, tomará las medidas oportunas para garantizar que, mientras tanto, se cumplen al pie de la letra las disposiciones del Parlamento y que los asistentes son compensados económicamente, como debe ser, en función de todo el trabajo que realizan para nosotros? Sin ellos no podríamos funcionar. Perry Señor Presidente, yo también intervengo sobre una cuestión de orden. ¿Existen normas o estatutos por los que deben regirse las manifestaciones en el interior del edificio de este Parlamento, en torno al Hemiciclo, y que garanticen el acceso de los diputados para poder ejercer su mandato? Si existen dichas normas, ¿quién es el responsable de velar por su cumplimiento y qué hacen para cumplir con esa responsabilidad? Ghilardotti Señor Presidente, quisiera volver a plantear la cuestión del estatuto de los asistentes de los diputados que siempre hemos considerado prioritaria y comunicar que, como miembros italianos del Grupo y respondiendo a la invitación del presidente del Grupo, Sr. Barón Crespo, hemos remitido a los Cuestores los contratos que tenemos con nuestros asistentes. Creo que se trata de un gesto concreto para tratar de solucionar este asunto. En consecuencia, quisiera sugerir a la Presidencia del Parlamento que reflexione sobre la conveniencia de que la propia Presidencia pida a todos los diputados que hagan lo mismo. Banotti Señor Presidente, en primer lugar, permítame decir que estoy completamente a favor de un estatuto de los asistentes. Ayer, cuando llegué al Parlamento, me entregaron un documento sobre una manifestación que había sido convocada por los asistentes fuera del edificio del Parlamento. Como sabrán todos los colegas -y muchos de ustedes se han dirigido a mí durante los últimos seis meses por este motivo- todas las manifestaciones y actos de esta naturaleza pasan, en primer lugar, por el filtro de la comisión Comart del Parlamento. A modo de ejemplo no polémico, aquí en el Parlamento no se permite ninguna exposición comercial por motivos obvios. A raíz de la carta que recibí ayer, comuniqué inmediatamente a los asistentes que propondríamos la autorización de la celebración de una reunión o manifestación, probablemente en un futuro próximo y posiblemente el mes próximo. Pero todas las manifestaciones deben realizarse de forma que no interfieran con la buena marcha de las actividades del Parlamento. Ayer por la tarde firmé una carta en la reunión de la Mesa del Parlamento en la que se informaba a los asistentes al respecto. Pero según he podido saber también, ellos fueron informados verbalmente de esta decisión por el comité de presidentes de Grupos el pasado jueves, por lo que estaban al corriente de la decisión. No tenemos nada en contra de que los asistentes nos digan cómo se sienten, ni tenemos nada en contra de que se reúnan durante el próximo período parcial de sesiones del Parlamento. Pero ha habido un malentendido, puesto que recibieron una carta de otra persona que les hizo pensar que tenían autorización. Pero todas las manifestaciones son estudiadas en primer lugar por la denominada comisión Comart. Como pueden ver, asistimos a muchas manifestaciones alrededor del Parlamento, relativas a diferentes países o por otros motivos. No se trata de ningún intento de censurar ni de ir en contra del principio auténtico y justificado de que deberíamos tener un estatuto de los asistentes. El Presidente Muchas gracias, señora Banotti. Me parece que su intervención puede aclarar muchas de las cuestiones planteadas. Cashman Señor Presidente, quería señalar una cuestión de principio importante. Personalmente considero escandaloso que algunos diputados a este Parlamento critiquen las manifestaciones, en vez de buscar la solución al problema, que pasa por unas condiciones justas, unos honorarios justos y un tiempo de trabajo justo. El Presidente Se procede al turno de votaciones. VOTACIONES Propuesta de resolución (B5-0095/2000) (El Parlamento rechaza la resolución) Propuesta de resolución (B5-0109/2000) "Espacio de libertad, seguridad y justicia" (El Parlamento aprueba la resolución) Informe (A5-0026/2000) de la Sra. McCarthy, en nombre de la Comisión de Política Regional, Transportes y Turismo, sobre el proyecto de comunicación de la Comisión (COM(1999) 477 - C5-0242/1999 - 1999/2177 (COS)) a los Estados miembros por el que se fijan las orientaciones de una iniciativa comunitaria relativa a al regeneración económica y social de las ciudades y de los barrios en crisis con el fin de fomentar un desarrollo urbano sostenible (URBAN) (El Parlamento aprueba la resolución) Informe (A5-0028/2000) del Sr. Decourrière, en nombre de la Comisión de Política Regional, Transportes y Turismo, sobre la comunicación de la Comisión (COM(1999) 479 - C5-0243/1999 - 1999/2178 (COS)) a los Estados miembros por la que se establecen orientaciones para una iniciativa comunitaria sobre la cooperación transeuropea y destinada a favorecer un desarrollo armonioso y equilibrado del territorio europeo (INTERREG) (El Parlamento aprueba la resolución) Informe (A5-0024/2000) del Sr. Procacci, en nombre de la Comisión de Agricultura y Desarrollo Rural, sobre el proyecto de comunicación de la Comisión (COM(1999) 475 - C5-0259/1999 - 1999/2185 (COS)) a los Estados miembros por la que se fijan orientaciones sobra la iniciativa comunitaria de desarrollo rural (LEADER+) (El Parlamento aprueba la resolución) EXPLICACIONES DE VOTO - Resolución "Espacio de libertad, seguridad y justicia" Berthu (UEN). (FR) La resolución que el Parlamento Europeo acaba de adoptar sobre política de inmigración, a pesar del voto negativo del Grupo Europa de las Naciones, justifica de forma retroactiva todos los temores que manifestamos en el momento de la ratificación del Tratado de Amsterdam. En el fondo, el Parlamento Europeo da prueba del laxismo más absoluto y, al mismo tiempo, sigue pidiendo más poder de decisión en detrimento de los parlamentos nacionales. La suma de esas dos posiciones forma una mezcla que podría ser desastrosa en el futuro para Europa. En el fondo, he contado en la resolución no menos de siete llamadas, en lugares diferentes, en favor de la igualdad de derechos entre los ciudadanos de los países de Europa y los inmigrantes ilegales. Es una verdadera obsesión. En cuanto a la lucha contra la inmigración ilegal, este Parlamento apenas se interesa. No hay nada en la resolución sobre el control de las fronteras, y cuando ésta aborda, brevemente, la cuestión de Eurodac o la de los acuerdos de readmisión, es para deplorar la firmeza excesivamente grande del Consejo sobre estos temas. No falta por el contrario la tradicional llamada a un fondo para los refugiados, financiado con cargo al presupuesto comunitario. Finalmente, el Parlamento Europeo llama a revisar la política de inmigración en función de la situación demográfica. Sabemos lo que esto quiere decir. Paralelamente, la resolución pide nuevos poderes de codecisión para el Parlamento Europeo en materia de inmigración. Nos imaginamos lo que haría. Como era de prever, la Comisión acaba de darle su apoyo en el dictamen que ha presentado para la Conferencia Intergubernamental. Nuestro grupo piensa que sería muy peligroso ir en esta dirección y que, al contrario, en esas materias, es necesario permanecer al lado de los pueblos y de las soberanías nacionales. Por ello, los procedimientos del primer pilar, el del mercado único, no deben transponerse de la misma forma en los ámbitos de la seguridad, de la justicia o de la política exterior. Por lo que respecta a estos ámbitos, es preciso que la Conferencia Intergubernamental imagine nuevos procedimientos de cooperación, centrados en el papel político del Consejo y un control interparlamentario ejercido por los parlamentos nacionales. Palacio Vallelersundi Señor Presidente, tomo la palabra en nombre de la delegación española del Partido Popular Europeo, la delegación del Partido Popular español, respecto a la resolución de la Sra. Terrón i Cusí sobre el espacio de libertad, seguridad y justicia. En efecto, en algunas votaciones no hemos seguido las directrices del Grupo del Partido Popular Europeo, y hemos votado a favor de la resolución Terrón i Cusí, que nos parece, en conjunto, excelente. Hemos votado, eso sí, en contra de los apartados 2 y 6, porque jurídicamente no son correctos en nuestra opinión. En cambio, hemos votado a favor del considerando J que, de hecho, está en línea con lo que yo misma, como ponente para opinión, he propuesto en la Comisión de Libertades Públicas para la Conferencia Intergubernamental. Hemos votado asimismo a favor del apartado 13. Un estatuto adecuado y el derecho de circulación y establecimiento para residentes de terceros Estados es algo que el Partido Popular español lleva defendiendo desde hace tiempo. Por razones equivalentes, hemos votado a favor del apartado 14, en el que, con la enmienda oral, quedaban a salvo determinadas y justificadísimas preocupaciones de un problema de subsidiariedad, en tanto en cuanto los derechos políticos, no ya el voto en las elecciones municipales, sino los derechos políticos en términos generales, forman parte de la soberanía de los Estados miembros. Con la enmienda oral nos ha parecido que podíamos votar a favor y así lo hemos hecho. Blak y Lund . (DA) Los diputados socialdemócratas daneses al Parlamento Europeo hemos elegido votar a favor de la propuesta de resolución, no obstante, también tenemos en cuenta el hecho de que ciertos ámbitos chocan con la reserva que Dinamarca mantiene en el ámbito jurídico -una reserva que la delegación danesa en el Grupo PSE naturalmente desea respetar. Krivine . (FR) Este informe, que no he votado, trata menos de los derechos humanos que de la "comunitarización" , en realidad la consolidación de la Europa fortaleza. Los «progresos» conseguidos en 1999 que menciona el informe no lo son más que respecto a los convenios de Dublín y de los acuerdos de Schengen, y el plan de acción de Tampere, que restringen los derechos de los inmigrantes, ya que en lo que respecta a los derechos humanos se trata de una regresión. Europa sigue expulsando nacionales de países terceros hacia países considerados como peligrosos por el Alto Comisariado para los refugiados, mientras que algunos países de Europa central y oriental candidatos a la UE recogen refugiados zíngaros expulsados masivamente de Bélgica. Albaneses de Kosovo y desertores serbios ven cómo se les rechaza el estatuto de refugiado, mientras Pinochet escapa tranquilamente a su proceso. La Europa de Schengen acosa fácilmente y con decisión a los perseguidos del Sur que a los dictadores, mientras la ONU considera que necesitaremos 159 millones de inmigrantes para mantener un equilibrio demográfico de aquí al año 2025. Que Europa regularice a todos los sin papeles, les conceda el derecho de asilo y el derecho de voto en todas las consultas electorales y entonces podremos hablar en este hemiciclo de espacio de libertad y de justicia. Informe McCarthy (A5-0026/2000) Ortuondo Larrea Señor Presidente, quisiera señalar antes que otra cosa que, habiendo sido alcalde de Bilbao en la década de los noventa, tuve oportunidad de presentar uno de los primeros proyectos piloto urbanos para ser subvencionados por la Comisión. La experiencia que tuvimos en Bilbao con aquel proyecto piloto nos llevó a cuatro conclusiones: la primera, que es necesario que Europa mantenga una política urbana y que, lejos de disminuir los recursos de los 900 millones de euros en el quinquenio anterior a los 700 del quinquenio presente, se debería aumentar la financiación de este programa, por ejemplo -y como hemos propuesto desde el Grupo de los Verdes/Alianza Libre Europea-, reinvirtiendo en proyectos URBAN aquella parte de los Fondos estructurales que cada Estado miembro no haya consumido dentro de los plazos previstos para ello. En segundo lugar, a la hora de decidir qué áreas deben subvencionarse, hay que concentrar los esfuerzos en proyectos integrales. Las actuaciones diseminadas no son eficaces. Hay que elegir, priorizando los casos de situaciones más degradadas y necesitadas, en función del conjunto de los objetivos fijados, es decir, de las dimensiones social, económica, medioambiental y de gestión democrática, así como de sus interrelaciones. En tercer lugar, hay que tener en cuenta las sinergias que generen otros programas comunitarios, así como las oportunidades de desarrollo sostenible dentro del entorno o región de que se trate. Finalmente, hay que confiar en las instituciones más próximas y cercanas a los ciudadanos, que son los municipios y entes locales y apoyarlos. Ellos conocen más de primera mano las necesidades sociales, se involucran más en los problemas y, además, saben idear proyectos y ejecutarlos eficazmente sin recargarlos de burocracia y consiguiendo los mejores resultados. Finalmente, en la votación que hemos tenido hoy, de cuatro enmiendas nuestras, dos han sido aprobadas y otras dos rechazadas. Ello nos ha obligado a abstenernos en la votación final, porque no entendemos cómo no se puede considerar el aspecto medioambiental a la hora de decidir los proyectos que deben financiarse y no entendemos cómo no se acepta que cada Estado miembro pueda destinar a proyectos URBAN aquella parte de los Fondos estructurales que no haya consumido de acuerdo con los programas comunitarios. Isler Béguin Señor Presidente, quisiera recordar que en la Comisión de Política Regional, Transportes y Turismo, hemos discutido mucho sobre la iniciativa Urban. Se han propuesto muchas ideas. Quisiera recordar también que lo que existía era una mínima iniciativa comunitaria, que nosotros propusimos aumentar esta dotación mediante una enmienda, que ha sido rechazada. Lo lamentamos, ya que quedaba dinero de los Fondos Estructurales en algunos países y ese dinero hubiera podido ayudar a proyectos piloto puesto que, les recuerdo, los proyectos Urban, son expresamente proyectos piloto que permiten poner en práctica una verdadera política urbana. Quisiera también llamar la atención de la Comisión sobre la coherencia que hay entre las diferentes políticas que se han puesto en práctica y también quisiera que la Comisión hiciera coordinar los proyectos Urban con los futuros proyectos de líneas presupuestarias llamados «política duradera de las ciudades». Finalmente, señor Presidente, me gustaría también recordar que sigue sin haber una política europea urbana en el seno de la Unión Europea y debo precisar que, quizá, en el marco de la reorganización y de la Conferencia Intergubernamental, este punto podría ampliarse para que por fin la Unión Europea conociera realmente una verdadera política urbana. Fatuzzo Señor Presidente, quería recordar que he votado a favor de este informe sobre el desarrollo urbano sostenible, llamado URBAN. Como todas las demás iniciativas comunitarias, es un hecho muy positivo. Europa demuestra que está presente precisamente en el momento en que se hace algo para todos los ciudadanos europeos y no simplemente para el desarrollo de un Estado en concreto, sea cual sea. URBAN se plantea encontrar soluciones a la degradación de las ciudades y esto es algo que interesa mucho a las personas mayores y, en consecuencia, también al Partido de los Pensionistas. No existe una situación peor que la de las personas mayores en las ciudades. Espero que esta iniciativa comunitaria contribuya a dar ejemplo de cómo se resuelven los problemas de las personas mayores en las ciudades. Andreasen, Busk, Haarder, Jensen y Riis-Jørgensen . (DA) Los cinco diputados al Parlamento Europeo del Partido Liberal hemos decidido apoyar los programas LEADER+ e INTERREG y la iniciativa EQUAL, pero no el programa URBAN. En una futura revisión de estos programas, los esfuerzos comunitarios deben concentrarse en las tareas transfronterizas y tomar en cuenta la ampliación de la UE. Bonde, Krarup, Okking y Sandbæk . (DA) Hemos votado a favor del informe sobre la Comunicación de la Comisión por la que se fijan las orientaciones de la iniciativa comunitaria relativa a la regeneración económica y social de las ciudades y de los barrios en crisis con el fin de fomentar un desarrollo urbano sostenible (URBAN). En principio somos contrarios a este tipo de programas y a los fondos estructurales, sin embargo, puesto que la votación sólo trata de cómo -y no si- estos recursos van a ser utilizados, sólo nos hemos expresado sobre el contenido del informe, siendo nuestra opinión general que la propuesta relativa a la regeneración de las zonas urbanas en crisis contiene reflexiones sensatas además de buenas propuestas y criterios para los proyectos. Bordes, Cauquil y Laguiller . (FR) Este informe enuncia generalidades relativas a lo que llama la estrategia de regeneración urbana de los centros de las ciudades y de los barrios periféricos azotados por la crisis de la economía capitalista y sus consecuencias: el crecimiento del desempleo, de la exclusión y de la delincuencia. El informe señala también el hecho de que se trata, para asegurar un desarrollo urbano duradero, de poner en práctica una política urbana que no deje de lado a las principales víctimas de la crisis económica: desempleados, inmigrantes, refugiados, mujeres, excluidos. Pero no se dice nada de las causas ni de los responsables de esta crisis. No se trata, en este informe, en la mejor hipótesis, más que de corregir algunos aspectos y repercusiones. Y aún, con unos medios escandalosamente reducidos ya que, según el propio informe, los fondos asignados al programa URBAN II para el período 2000-2006 son de aproximadamente un 30 % inferiores a los ya bastante bajos (900 millones de euros) del período precedente, sin contar que son unos cincuenta proyectos para toda Europa, algo irrisorio cuando afecta prácticamente a todas las periferias de las grandes ciudades de nuestro continente, incluso a los centros de esas ciudades. Por ello votamos puntualmente a favor de las medidas concretas anunciadas para ayudar a algunas categorías sociales más desfavorecidas, pero nos abstenemos sobre el propio informe, denunciando el hecho de que depende sobre todo de los votos bienintencionados financiados con rebajas. Caudron . (FR) Señora ponente, señorías, debo decir que me siento muy satisfecho de la prosecución de la iniciativa comunitaria URBAN, una iniciativa que pretende apoyar la reconversión social y económica de las ciudades y de los barrios periféricos en crisis, todo con vistas a promover un desarrollo urbano duradero. Con aproximadamente un 80 % de la población europea viviendo en un ambiente urbano, las ciudades están en el corazón de la evolución económica, social y cultural de Europa. Al mismo tiempo, los problemas sociales y económicos a los que la sociedad europea está enfrentada están más marcados en las ciudades. De hecho, muchas ciudades europeas se enfrentan a una fractura territorial interna: la coexistencia, en su seno, de barrios en los que se realizan actividades de alto valor añadido y en los que viven residentes que disponen de ingresos elevados, y barrios marcados por bajas rentas, un desempleo elevado, unas viviendas mediocres y superpobladas y una gran dependencia de la ayuda social. La concentración de problemas sociales y económicos en algunas zonas urbanas exige una intervención objetivada que tenga en cuenta la complejidad de los problemas. Por ello, este Parlamento ha reclamado con éxito la prolongación de la Iniciativa Comunitaria (IC) URBAN durante la reforma de los Fondos Estructurales. El éxito de URBAN durante el período de programación 1994/1999 es incuestionable. Los resultados son tangibles en materia de mejora de la calidad de vida en las zonas predeterminadas. Esta IC ha favorecido el desarrollo de buenas prácticas en los sectores económico, social y ambiental. Por otra parte, ha tenido el mérito de reforzar el papel de las autoridades locales, del sector no gubernamental y de los entes locales y de favorecer nuevas formas de asociación en el ámbito de la regeneración urbana. La nueva iniciativa va a proseguir con estos objetivos, reforzándolos, teniendo especialmente en cuenta la promoción de la igualdad de oportunidades entre hombres y mujeres y la integración de las categorías socialmente marginalizadas y desfavorecidas. Podemos por tanto felicitarnos por su adopción. Es preciso sin embargo admitir que en el plano financiero no podemos cantar victoria. En efecto la dotación financiera asignada está muy lejos de situarse a la altura de los desafíos. El montante era de 900 millones de euros para el período 1994/1999, es de 700 millones de euros para el período 2000/2006, es decir, una bajada de un 30 %. Esta reducción de los medios financieros ha conducido a la reducción de muchos programas en el marco de la nueva iniciativa URBAN. El techo elegido parece demasiado bajo. Se ha fijado en 50 proyectos. Ha de aumentarse por tanto para tener en cuenta los factores regionales y locales manteniendo las dotaciones financieras destinadas a los Estados miembros. Habida cuenta de esta concentración en un número limitado de proyectos, la publicación y difusión de los resultados de la nueva iniciativa comunitaria URBAN juega en ese caso quizá un papel importante en la obtención de un efecto multiplicador. Figueiredo La propuesta de la Comisión reduce de más de 100 a sólo 50 las zonas urbanas que pueden beneficiarse del nuevo URBAN en el período 2000-2006 y disminuye las asignaciones en 30%. Portugal resulta sumamente perjudicado con esta propuesta, a pesar de ser el país de la Unión Europea con más carencias en ese sector. Es que hay una reducción a sólo dos proyectos financiados, mientras que para Alemania se prevén diez, para el Reino Unido nueve y para Italia ocho. Ahora bien, hasta ahora se han financiado seis proyectos en Portugal, de los que se han beneficiado los municipios de Oporto, Gondomar, Lisboa, Odivelas, Oeiras y Amadora. Así, pues, es fundamental que la Comisión revise su posición, en particular en lo relativo a la atribución de proyectos a Portugal, para que haya condiciones a fin de proseguir una importante labor de revitalización económica y social de ciudades y suburbios con vistas a garantizar un desarrollo urbano sostenible. Marchiani - (FR) El informe McCarthy relativo a la iniciativa comunitaria URBAN nos da ocasión para reflexionar sobre la oportunidad de una intervención comunitaria en el ámbito de las ciudades. La situación de algunas zonas urbanas es alarmante, y el desamparo social se manifiesta bajo el rostro del desempleo, de la miseria y de la criminalidad. El tráfico de drogas en particular alimenta la inseguridad y la pequeña delincuencia. Frente a tales desafíos sociales, la eficacia de los Fondos Estructurales sigue siendo dudosa. La subsidiariedad debería llevarnos a reconocer que el Estado, en el ejercicio de las funciones que le son propias, junto con los entes locales, son los más aptos para intervenir de forma adaptada, garantizando el Estado la seguridad pública, viniendo los entes locales en ayuda de las personas con dificultades. Si bien podemos felicitarnos por la voluntad de creación de un sistema de intercambio de empresas exitosas, no pueden ponerse en el mismo plano los problemas específicos de cada zona urbana. La iniciativa comunitaria URBAN participa de la voluntad de la Unión Europea de comunitarizar la política urbana. Sería más pertinente que la Unión concentrase sus esfuerzos financieros en las políticas europeas ya existentes. Algunos, muy evidentemente, aprovechan la ocasión para entregarse a una nueva sobrepuja presupuestaria, especialmente inoportuna en el momento en que los criterios de convergencia de la UEM imponen en los presupuestos de los Estados una severa cura de adelgazamiento. Así, la señora McCarthy sugiere un aumento de los fondos asignados a URBAN y la promoción de esta iniciativa comunitaria mediante una costosa campaña de comunicación que servirá para ensalzar los beneficios de la Europa Federal. ¿Es necesario recordar que la eficacia de un gasto no se mide por el volumen de los créditos asignados al proyecto? Por el contrario, los beneficiarios de subvenciones demasiado numerosas y elevadas las considerarán en un tiempo como logros. El objetivo no ha de ser el de asistir a los ciudadanos sino responsabilizarlos. El informe, finalmente, insiste mucho en las acciones a favor de las minorías, étnicas o sociológicas. No podemos más que reprobar una política de las minorías necesariamente peligrosa para la cohesión social. Por una parte, estimula la integración de los inmigrantes allí donde sería necesario favorecer su asimilación a la cultura del país de acogida para evitar la aparición de guetos étnicos que serán otros tantos polvorines urbanos. Por otra parte, maneja el principio de discriminación positiva, quimera tan políticamente correcta como nociva tal como ha mostrado el precedente americano. Por todas estas razones, la delegación francesa del Grupo UEN no ha podido aprobar el informe de la señora McCarthy. Informe Decourrière (A5-0028/2000) Isler Béguin Señor Presidente, el programa Interreg nos interesa especialmente. Me alegro, como muchos de mis colegas, de que el Parlamento Europeo haya podido preservar esta iniciativa Interreg. Como habitante de la región Sarre-Lor-Lux Sur de Bélgica, sé que es allí donde se crea Europa, que vivimos Europa en lo cotidiano y que, efectivamente, el ciudadano hace vivir plenamente la construcción europea. Estos proyectos han de tomarse en consideración y han de integrar el desarrollo duradero. ¿Por qué insisto en este punto? Simplemente porque los proyectos presentados actualmente son aún, con demasiada frecuencia, de la forma como son presentados, destructores del medio ambiente. Por ejemplo, aceptar nuevas carreteras es aceptar nuevos ruidos ambientales en el seno de la Unión Europea y eso va totalmente en contra de las políticas que proponemos en materia de lucha contra las emisiones de efecto invernadero, por ejemplo. Pido igualmente que la Comisión, en el marco de los proyectos que se han presentado, vele por que el pilar ambiental de la política de la Unión Europea se incluya en sus proyectos y que, efectivamente, el objetivo de reducción por ejemplo del CO2 pueda ser un valor añadido piloto de proyectos que se han propuesto. Pienso especialmente aquí en algunas infraestructuras en proceso de realización. Sabemos que algunos Estados miembros dudan entre el ferrocarril o la carretera para abrir pasos en zonas frágiles como los Pirineos - estoy pensando en el valle de Aspe. Pero pienso también en mi región, en la que mi Estado miembro duda aún entre hacer un paso ferroviario y proponer una segunda autopista, la A32. Por tanto, aquí también, pediré a la Comisión que esté especialmente atenta para que se produzca una verdadera cohesión entre las diferentes políticas, y especialmente en los programas Interreg que están presentados. Fatuzzo Señor Presidente, he votado a favor del informe Decourrière sobre la iniciativa comunitaria INTERREG, sobre todo por la respuesta que el Comisario Sr. Barnier ha dado a algunos diputados que han intervenido y han pedido que en este programa se recuerden más aún, si cabe, las regiones fronterizas cuyos límites están marcados por el mar, y esto no solo porque he nacido en Génova, una ciudad que está a la orilla del mar, sino sobre todo porque también son fronteras las de las regiones bañadas por el mar. Estas fronteras nos llevan a los Estados de África y a Próximo Oriente: debemos tener más en cuenta el hecho de que es importante desarrollar también las regiones costeras de cualquier parte de Europa. Caudron . (FR) Como diputado europeo procedente de una región fronteriza, recibo con gran interés esta tercera iniciativa Interreg. No se recordarán suficientemente las dificultades con las que en el pasado se han encontrado las regiones fronterizas, terrestres y marítimas que han sido apartadas económica, social y culturalmente. Por la presencia de fronteras, éstas se han convertido en zonas periféricas de los Estados de los que forman parte, lo que ha llevado con demasiada frecuencia a las autoridades nacionales, en el marco de la política nacional, a dejar de lado estas regiones. Por ello, desde 1990, está instituida la iniciativa comunitaria Interreg. El objetivo de este programa pretendía estimular la cooperación transfronteriza, transnacional e interregional así como un desarrollo equilibrado del espacio comunitario, con el fin de reforzar la cohesión económica y social en la Unión. Interreg pretende esencialmente financiar actuaciones comunes en materia de desarrollo de las PYME, de formación y de educación, de intercambios culturales, de problemas de salud, de protección y mejora del medio ambiente, de redes energéticas, de transportes y de telecomunicaciones. Insisto en el hecho de que la cooperación interregional contribuye a asociar los entes locales y regionales al proceso de integración europea. Es preciso promover una participación más activa de los poderes locales y regionales por lo que respecta a las iniciativas comunitarias teniendo en cuenta el hecho de que, con frecuencia, los entes locales y regionales tienen unas capacidades de cooperación muy limitadas en razón de la diversidad de los marcos jurídicos y de la disparidad de los niveles de desarrollo a una y otra parte de la misma frontera. En el marco de la cooperación transfronteriza ha de concederse una importancia creciente a la mejora de las condiciones de explotación de las pequeñas y medianas empresas creadoras de empleos. En el mismo sentido, y habida cuenta de que el 50 % del desempleo es imputable al desempleo estructural, los medios puestos a disposición con cargo a Interreg han de ser suficientemente importantes como para completar las medidas nacionales destinadas a favorecer el empleo. Más en concreto, algunos obstáculos vinculados con demasiada frecuencia a la fiscalidad (doble imposición), a la protección social, impiden, frenan o hacen particularmente problemática la movilidad transfronteriza. Deseo que los proyectos inherentes a los programas contribuyan a encontrar soluciones para resolver esos problemas y a dar un contenido concreto al principio de libre circulación de los trabajadores, principio que, en mi región, lleva plomo en las alas. Los concursos Interreg han de contribuir igualmente a la constitución de un espacio europeo de investigación. Finalmente y, sobre todo, en las regiones, las expectativas con respecto a esta iniciativa son fuertes al creer, las localidades no elegibles en el Objetivo 2; que puedan encontrar compensaciones gracias a Interreg. Los desafíos son importantes: la integración de las regiones fronterizas constituirá un elemento esencial de la elaboración de una futura política de ordenación del territorio europeo. Ojalá cada cual pueda ser consciente, como F. Decourrière, a quien felicito. Lang . (FR) La iniciativa comunitaria Interreg es un elemento de una política europea nefasta. Esta política, en apariencia generosa ya que oficialmente está destinada a ayudar a regiones en dificultades, es un mercado de engañados para los contribuyentes franceses. Francia, que contribuye con un 17 % al presupuesto europeo, no recibirá más que un 8 % de los Fondos Estructurales regionales. Entre 1994 y 1999, nuestras regiones recibieron cada año una media de 15,4 millardos de francos; éstas no recibirán más que 14,7 millardos entre el 2000 y el 2006. Mi región, el Nord-Pas-de-Calais se verá especialmente afectada, al perder el Hainaut francés las ayudas entregadas a las regiones objetivo 1. Supresión injustificada en una región en la que las actividades principales se han visto arruinadas por la Europa librecambista. La política regional europea refuerza también el centralismo bruselense, con el cual los poderes regionales están invitados a negociar directamente la utilización de los Fondos Estructurales. Es la Europa de las Regiones, que, menos fuertes que nuestros Estados-nación, se someterán con facilidad a Bruselas. La iniciativa Interreg, creada en 1990 con el fin de preparar «a las regiones fronterizas para la Europa sin fronteras, por tanto sin naciones, se encuadra bien en esta filosofía. Sin embargo, el señor Decourrière aporta reflexiones de sentido común, que denuncian las carencias de los tecnócratas de Bruselas. Éstas tendrán como consecuencia principalmente una aplicación tardía de Interreg III y por tanto de las pérdidas financieras para las regiones beneficiarias. También estamos de acuerdo con él para pedir más atención para las pequeñas y medianas empresas, y por supuesto, rechazar el recurso a un prestatario de servicios exteriores. Procedimientos que están en el origen de los casos de corrupción de la Comisión precedente. Sin embargo, estos párrafos, marcados con el sello del sentido común y a favor de los cuales hemos votado, no corrigen la filosofía eurofederalista que caracteriza las iniciativas comunitarias, principalmente Interreg. Por ello, el Frente Nacional se ha pronunciado en contra del informe. Poignant . (FR) El Parlamento Europeo ha emitido un dictamen sobre las orientaciones de la Comisión relativas a la iniciativa comunitaria Interreg sobre la cooperación transfronteriza, transnacional e interregional. Deseo defender una enmienda presentada por mi Grupo sobre la cuestión de la dimensión marítima de esta iniciativa comunitaria. No se trata de volver sobre las inquietudes relativas al futuro del Arco Atlántico, sino sobre la necesidad de integrar el principio de las fronteras marítimas en el apartado A relativo a la cooperación transfronteriza. En las orientaciones de la Comisión Europea, pocas zonas marítimas son elegibles en Interreg III A. Las enmiendas al informe del señor Decourrière van en el sentido de una "maritimización" de Interreg. Esta evolución es importante y ha de mantenerse en la medida en que es el futuro de la Unión lo que está en juego. Conozco las reticencias de la Comisión sobre la materia. Las hizo explícitas durante el coloquio del pasado mes de noviembre sobre la presentación de Interreg III. Pero debo señalarles que impedir el reconocimiento de las fronteras marítimas es como negar la existencia de un espacio potencialmente rico en proyectos e innovaciones. Un solo ejemplo, la zona llamada «céltica» que abarca los territorios de Bretaña en Francia, de Cornualles y Devon en el Reino Unido, de Cork y de Waterfold en Irlanda es un espacio que tiene una economía de proximidad basada en la dependencia del sector pesca y la importancia del sector agroalimentario, y de los vínculos privilegiados en materia cultural y de relación (hermanamientos). Interreg III, apartado A, permitiría a esas regiones sacar adelante una serie de proyectos estructurantes necesarios para el desarrollo de las pequeñas y medianas empresas, así como para la investigación y el desarrollo tecnológico mediante la transferencia de conocimientos. Así, sería deseable que la Comisión pudiera participar en la realización de infraestructuras portuarias y aeroportuarias para las relaciones entre regiones. Esta política tendría así, para la pesca bretona, unas consecuencias económicas importantes en la medida en que podría desembarcar su pescado en bases avanzadas irlandesas para repatriarlo a continuación al sector agroalimentario bretón. La inserción de la frontera marítima en el apartado A permitiría por fin reconocer en la periferia occidental una zona económica única e importante frente a la "continentalización" de la unión Europea. Ello sería dar muestra de respeto hacia esas zonas periféricas algo inquietas con la ampliación hacia el Este. El mundo marítimo tiene un importante potencial. No dejemos de lado programas comunitarios innovadores y pilotos que permiten definir el nuevo mapa geográfico y económico de Europa. Rovsing . (DA) El proyecto europeo comenzó como una cooperación entre estados. Esta cooperación ha asegurado paz y estabilidad en nuestra parte de Europa durante más de cincuenta años. Como resultado del éxito económico y político en nuestra parte del mundo, del que entre otras cosas la UE sirve de testimonio, y con la cada vez mayor propagación de nuestros valores occidentales, la competencia en el mercado mundial ha aumentado considerablemente durante las últimas décadas. La UE debe estar dispuesta a enfrentarse a esta competencia. Sólo podremos intensificando la cooperación dentro de la Comunidad. No se trata de aumentar la integración de los países bajo la forma de federación, sino de explotar nuestro potencial económico a través de las fronteras. Se trata de cooperar en proyectos comunes y en unir los esfuerzos procedentes de todas partes. Un programa como Interreg contribuye precisamente a apoyar proyectos de desarrollo regionales a través de las fronteras. Proyectos que hacen posible construir centros de crecimiento económicos en el ámbito europeo que podrán aceptar los desafíos lanzados por nuestros competidores en el ámbito mundial. Por ello saludo la continuación del programa. Thomas-Mauro El informe del Sr. Decourrière no carece de cualidades: al cabo de una presentación tan clara como exhaustiva de la iniciativa INTERREG y del papel que desempeña para integrar a las regiones fronterizas, interviene, en el apartado 16, en favor de las PYME. Presenté, con mi compañero Dominique Souchet, sensible a este tema, cinco enmiendas que insisten en el papel de las PYME y el sector artesanal en el marco de INTERREG, sobre la importancia de la cooperación entre las empresas y la necesidad de asociar a los agentes económicos y sociales en la concepción y aplicación de los programas. Estas enmiendas fueron adoptadas unánimemente, de lo que me felicito. No obstante, la delegación francesa de nuestro Grupo no podría aceptar que la iniciativa INTERREG sea desviada de su misión, por la Comisión y el clan federalista, a fin de desdibujar un poco más el papel político de las naciones. No tenemos la intención de abandonar a Bruselas el cuidado de reglamentar la ordenación del territorio de los Estados miembros, como lo sugiere el considerando L del informe. Sólo pedimos una cosa a la Comisión: que se contente con vigilar que la puesta en práctica de las políticas comunes no amenace el equilibrio de la ordenación de nuestros territorios. Las nocivas consecuencias de la PAC y de la UEM sobre el equilibrio entre las regiones y en especial sobre la vitalidad de las más rurales, las más periféricas y las menos pobladas muestran que tal ambición estaría lejos de ser una canonjía. Por tanto, no podríamos aprobar el desarrollo del capítulo IIIC de la iniciativa comunitaria, capítulo que, al estimular la cooperación interregional bajo la responsabilidad de la Comisión, mantiene al margen a los Estados miembros. El entusiasmo manifestado por el capítulo IIIC es tanto más singular que el propio ponente reconoce en su exposición de motivos que " el proyecto de orientaciones objeto de examen no incluye ninguna indicación sobre los posibles ámbitos de cooperación" (p.17) y que "las responsabilidades son difusas y vagas" (p.18). Reclamar, en tales condiciones, más créditos para este capítulo, como figura en el apartado 20, forma parte de esas demagogias presupuestarias tan irresponsables como ideológicas que son costumbre en esta Asamblea. Por último, mencionamos la voluntad manifestada, tanto en el documento de la Comisión como en el informe del Sr. Decourrière, de utilizar INTERREG para la paz y la reconstrucción en los Balcanes: yo no creo que los Fondos estructurales puedan servir para reparar los estragos infringidos por los americanos a Serbia en el curso de bombardeos tan criminales como ineficaces. Correspondería a Washington, y no a nosotros, asumir las responsabilidades de un conflicto desencadenado únicamente para servir sus intereses. Por ello, la delegación francesa de nuestro Grupo no pudo apoyar el informe Decourrière, eligiendo abstenerse en la votación final. Informe Procacci (A5-0025/2000) Fatuzzo Señor Presidente, he votado a favor del informe Procacci sobre el desarrollo rural, no solo porque estoy de acuerdo con las orientaciones más importantes del programa LEADER, sino también porque éste es la otra cara del programa URBAN, del que he hablado antes. Del mismo modo que las personas mayores se encuentran muy solas en las ciudades, las personas mayores están convirtiéndose en la única población en las zonas rurales, porque los jóvenes se marchan a las ciudades: las luces les fascinan, las cervecerías también, y el campo y las zonas rurales se quedan vacíos. Por lo tanto, creo que es muy importante que este proyecto de la Unión Europea consiga el respaldo de todos y que se potencie lo más posible. Ebner Señor Presidente, yo quisiera señalar un aspecto que en gran parte se pasó por alto durante el debate de ayer sobre el programa LEADER+, el cual espero que se pueda empezar a aplicar muy pronto. Sin embargo, antes quisiera aprovechar también la ocasión para expresar mi pleno acuerdo con los puntos centrales del nuevo programa de la Comisión. Me refiero sobre todo al enfoque integrado y multisectorial, cada vez más importante en el ámbito de la agricultura y en el que insisten asimismo repetidamente los Ministros de Agricultura de los Estados miembros. Sin embargo, para nuestro futuro común también es sumamente importante que se preste mayor atención a la protección del medio ambiente en el contexto del tema de las zonas rurales. La designación de los agricultores como gestores del medio rural es, sin duda, la que mejor expresa la orientación que va a adoptar cada vez más la política agraria futura y naturalmente también su transposición. Me parece igualmente muy positivo que una de las modificaciones más importantes del programa LEADER+ sea la posibilidad de que ahora se beneficien de él la totalidad de las zonas rurales y, por lo tanto, un 80% de la superficie total de la UE y un 25% de la población de los 15 Estados miembros. El montante total de 2.020 millones de euros para sus seis años de duración es, sin embargo, demasiado bajo. Además, y esto es lo que más me preocupa, lamentablemente sigue sin preverse ninguna iniciativa específica destinada a las zonas de montaña. El Parlamento menciona a las regiones poco pobladas del norte de Europa en el marco del programa LEADER+, pero no a las zonas de montaña, a menudo también poco pobladas y, por consiguiente, desfavorecidas. Muchas gracias por su atención. Figueiredo Esta iniciativa comunitaria LEADER+, aunque da continuidad a otras anteriores, presenta algunas particularidades: desde luego, la reducción a cerca de la mitad de las asignaciones consignadas, pese al aumento del período. Ahora bien, se incluyen nuevos objetivos, en particular la financiación de la Red Natura 2000 y todas las regiones rurales pasan a poder acogerse a ella. Pese a que esta iniciativa comunitaria va encaminada al desarrollo rural, no aborda de forma coherente la agricultura y la producción agrícola, cosa inaceptable. Sin agricultura no hay mundo rural, por lo que cualquier estrategia de desarrollo rural debe basarse en las posibilidades endógenas de la agricultura, si bien con el desarrollo de otras actividades en los sectores básico y de elaboración, para evitar la desertización del mundo rural. Por eso, consideramos fundamental mejorar el informe con las propuestas que hemos hecho para incluir expresamente la actividad agrícola y a los agricultores en la estrategia de desarrollo rural, solicitar más asignaciones para no poner en entredicho la continuación del programa en las regiones rurales abarcadas anteriormente y sostener que el nuevo programa debe seguir dando preferencia a las regiones más desfavorecidas. Korakas Nuestra postura sobre la iniciativa LEADER es enlace de nuestra apreciación más general sobre el total de la política agrícola de la Unión Europea. Tanto el LEADER I como el LEADER II que se aplicaron en la década de los 90 eran elementos constituyentes de la nueva PAC que se produjo tras la revisión de 1992 y que, junto con otras medidas complementarias, fueron el llamado segundo pilar de la política de desarrollo rural de la Unión Europea. Su verdadero objetivo era amortiguar y camuflar las consecuencias catastróficas de la nueva PAC y desorientar a los pequeños y medianos agricultores; y no eran ni el desarrollo rural ni retener a la población rural en el campo, como proclamaban con hipocresía en sus objetivos. Esto se puede demostrar porque en las regiones en las que se han aplicado estas iniciativas, la renta y el empleo agrícola han disminuido a un ritmo rápido, y el resultado ha sido una desertización rural más intensa. Un ejemplo característico es Grecia que, como país del objetivo 1 se incluyó, entera, en las iniciativas comunitarias LEADER y que ha visto una reducción anual media del empleo rural del orden del 2,3% y una reducción de la renta rural de 1994 a 1999 de un 15,2%. Creemos que el LEADER+ será más ineficaz en relación con los LEADER I y LEADER II por las razones siguientes: Los objetivos reales del LEADER+ son los mismos que los de los LEADER I Y LEADER II. Es decir, amortiguar y ocultar las consecuencias negativas de la PAC que se va a aplicar en el marco de la Agenda 2000 y de la OMC. Sin embargo, esta Política Agrícola Común es peor que la anterior y además empieza desde una base peor, ya que la revisión de la PAC de 1992 y el acuerdo del GATT en 1995 han creado grandes problemas y callejones sin salida en la economía rural. En el mejor de los casos, los criterios de elección y las actividades subvencionadas en el marco del LEADER suavizan algunos problemas del campo secundarios, en tanto que en el peor de los casos, degeneran en gastos de relaciones públicas y en corrupción. Pero en ningún caso constituyen programas de desarrollo integral de las regiones elegidas y no crean nuevos puestos de trabajo permanentes en el campo, porque la mayoría de las actividades no tienen orientación productiva. Los fondos reales de los que se dispone para el LEADER+ en relación con el LEADER II están reducidos, a pesar de su aumento en un 15% (de 1775 millones de euros del LEADER II a 2020 millones de euros del LEADER+). Y esto es así porque el aumento del 15% es nominal y no real porque la inflación media comunitaria anual, estos últimos años, es de un 2% aproximadamente. El LEADER+ dura un año más que el LEADER II. En el LEADER+ se pueden clasificar todas las periferias de la Unión Europea, mientras que en el LEADER II se clasificaban las periferias del objetivo 5b y 6. Sin embargo señalamos que, en el caso de que los fondos reales del LEADER+ fueran aumentados también así sería ineficaz la iniciativa comunitaria porque el carácter antirural de la PAC que se va a aplicar en el marco de la "Agenda 2000" y de la OMC no se puede compensar ni amortiguar con programas de este tipo cuya consecuencia en muchas regiones es el camuflaje, la desorientación y la corrupción. Somos contrarios a muchas de las apreciaciones del informe. Señalamos una vez más los cambios negativos de la PAC (1992-Agenda 2000). Consideramos que el LEADER+ no va a contribuir esencialmente a solucionar el problema del campo, que está caracterizado por el debilitamiento de la agricultura, que era, y debe seguir siendo, el ramo socioeconómico básico del campo. Nosotros, por nuestra parte, vamos a informar a los agricultores de la conveniencia de estos programas. Realizaremos todos los esfuerzos por explotarlos de la mejor manera posible y por que no se derrochen y, lo más importante, intentaremos desarrollar la lucha de los agricultores en contra de esta Política Agrícola Común catastrófica que los extermina y los lleva al debilitamiento económico y a la desertización del campo. Porque si no se anula esta PAC ningún programa puede garantizar la supervivencia de los pequeños y medianos agricultores ni la reanimación socioeconómica del campo. Souchet . (FR) Todos los diputados del Grupo Unión por la Europa de las Naciones han votado a favor de la casi totalidad del informe de nuestro colega Procacci relativo a la iniciativa comunitaria Leader+. Sin embargo hemos enmendado el proyecto de informe tal como se había adoptado en la Comisión de Agricultura, con el fin de precisar algunos puntos que permitan hacer más operativa esta iniciativa comunitaria. Nos parece particularmente esencial simplificar los procedimientos administrativos y financieros que se han revelado demasiado pesados y lentos en el marco de la iniciativa Leader II. Nos parece igualmente indispensable asegurar una mejor consideración de las prioridades de desarrollo de los actores locales y no limitar el beneficio de los fondos Leader + sólo a las regiones agrícolas de baja densidad de población. La enmienda 10, que he presentado en nombre de mi Grupo, hace referencia a la noción de "cohesión económica y social" , para sustituir a la de "ordenación del territorio" , ya que la Unión Europea no tiene ninguna competencia reconocida en este ámbito. La enmienda 11 sustituye los términos "administración gubernamental o municipal" por "el conjunto de las administraciones públicas" . Efectivamente, si bien es cierto que los grupos de acción locales han de constituir un conjunto equilibrado representativo de los socios de los diferentes medios socioeconómicos del territorio, en el plano de las decisiones las administraciones públicas en su conjunto (municipios, departamentos, regiones, Estados) han de verse representados en su totalidad, cualquiera que sea su nivel. La redacción del ponente era por tanto, a nuestro juicio, demasiado reductora. La enmienda 12, por su parte, responde a las expectativas de la Comisión de Política Regional de este Parlamento. Incluye la necesaria coordinación entre Leader+ y los programas comunitarios de cooperación y de asociación como Interreg, PHARE, Sapard o MEDA. En el territorio de los Estados miembros de la Unión Europea, de los países candidatos a la adhesión o de los Estados miembros de la AELE, puede haber interrelaciones entre las diferentes iniciativas comunitarias. Es preciso recordar que las prioridades reales para el continente europeo son poner en marcha un nivel operativo, en un marco europeo y no en un marco mundial, como propone el ponente. La creación de organizaciones similares a los GAL puede ser estimulada de forma útil por la Unión Europea, a condición claro está de que los costes correspondientes sean con cargo a los distintos socios. En cuanto al fondo, claro que estamos a favor de esta iniciativa comunitaria Leader +. Es necesario recordar que durante la Conferencia sobre desarrollo rural que tuvo lugar en Cork del 7 al 9 de noviembre de 1996, el desarrollo rural fue definido como una de las prioridades de la Unión Europea, en la medida en que resulta esencial preservar la integridad de nuestra agricultura y de todo el tejido rural (infraestructuras, servicios, públicos y privados...). En ese contexto, deploramos en comisión unos créditos dedicados al desarrollo rural y hemos dado nuestro apoyo a las enmiendas que piden un aumento del presupuesto para esta iniciativa comunitaria, con el fin de que se adecue a las anteriores iniciativas Leader I y Leader II. Comparado con esta última iniciativa que tenía una duración limitada a 6 años, el presupuesto asignado a Leader+, para una duración de 7 años, es del 50 %. Esto no es admisible con relación a la importancia del desarrollo rural y de las consecuencias para los agricultores, de la bajada de los precios y de las ayudas tal como está prevista en la reforma de la PAC consecutiva a los acuerdos de Berlín. Finalmente, entre los parámetros prioritarios que se verán introducidos a escala europea para permitir las inscripciones locales, se deberá conceder una atención especial a la calidad y a la originalidad de los proyectos que ya han sido llevados por los GAL en el marco de la iniciativa Leader II, pero que no han salido adelante en razón del calendario y de la pesadez de los dispositivos de gestión previstos. (La sesión, interrumpida a las 13.40 horas, se reanuda a las 15.00 horas) Aditivos en la alimentación animal El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate del informe (A5-0015/2000) del Sr. Graefe zu Baringdorf, en nombre de la Comisión de Agricultura y Desarrollo Rural, sobre la propuesta de directiva del Consejo (COM(1999) 388 - C5-0134/1999 - 1999/0168(CNS)) por la que se modifica la Directiva 70/524/CEE sobre los aditivos en la alimentación animal. Graefe zu Baringdorf . (DE) Señor Presidente, señor Comisario Byrne, la Directiva 70/524 dispone actualmente un trato diferenciado de los aditivos de alta tecnología en cuanto a la sustitución de las autorizaciones vigentes. La Comisión propone ahora la armonización de los procedimientos de autorización previstos para las sustancias autorizadas antes de 1988 y las que se autoricen ahora. La Comisión de Agricultura y Desarrollo Rural no tiene nada que objetar al respecto. No obstante, la Directiva comprende asimismo la autorización de antibióticos, otras sustancias medicamentosas, activadores del crecimiento y organismos modificados genéticamente. En este contexto interviene un aspecto que afecta a la salud y que va más allá de una mera armonización de la norma. Por consiguiente, la Comisión de Agricultura considera que el fundamento jurídico adoptado -el articulo 37- no es apropiado y que la Comisión debe someter la presente propuesta con el fundamento jurídico del artículo 152, o sea con la codecisión del Parlamento. Consultada la Comisión de Asuntos Jurídicos, ésta manifestó que dado que el objetivo es la armonización de la norma, el fundamento jurídico del artículo 37 sería suficiente en este caso. La Comisión de Agricultura no se ha limitado a considerar, sin embargo, dicha armonización, sino que, toda vez que la propuesta afecta a los organismos modificados genéticamente, hemos presentado también otra enmienda, que afecta al contenido y por lo tanto también a la salud de la población. Estuvimos negociando durante dos años con la Comisión en torno a la Directiva sobre el comercio de semillas y alcanzamos un compromiso que regula la liberación de organismos modificados genéticamente en el marco de dicha Directiva. Para ello nos apoyamos en el mismo texto en el que se basa la presente Directiva 70/524. Nos resulta incomprensible, señor Byrne, que la Comisión, una vez que ha decidido proceder a una armonización, no prevea también la armonización del texto en lo que respecta a los organismos modificados genéticamente. Hemos presentado una enmienda que recoge literalmente el citado compromiso de la Comisión. Por lo demás, se trata del mismo redactado que ya se adoptó en la Directiva sobre el material de reproducción forestal y, a nuestro parecer, es imprescindible que dicho texto se incluya asimismo en la presente directiva. La Comisión indicó en comisión que tiene previsto presentar en el futuro una directiva sobre nuevos alimentos (novel food). Esto no debería ser, sin embargo, un obstáculo para proceder ya a una armonización en el presente caso y evitar así que la existencia de dos directivas diferenciadas pueda crear inseguridad jurídica. Por consiguiente, contamos con que también harán suya nuestra enmienda relativa a los organismos modificados genéticamente. El hecho de que en la Directiva 70/524 siga figurando el antiguo texto se debe a que la Directiva sobre el comercio de semillas se presentó al Parlamento en 1986 y estuvimos negociándola con la Comisión hasta 1988, mientras que el informe sobre la presente directiva se negoció en 1994 y el Parlamento, como salta a la vista, no concedía entonces a los organismos genéticamente modificados la importancia que empezamos a otorgarles luego, cuando yo fui ponente. Por consiguiente, señor Comisario Byrne, nos parece que también ha de poder aceptar las enmiendas que hemos presentado en relación con el fundamento jurídico. Si no fuese así, nos reservamos la facultad de devolver a comisión el informe, con objeto de poder negociar este punto sensible igual que hicimos en el caso de la Directiva sobre el comercio de semillas. En este contexto, yo quiero volver a recordar que el texto que hemos redactado tiene valor de compromiso tanto para sus servicios jurídicos como para los nuestros. Por consiguiente, no tendríamos que volver a negociar el texto, sino sólo su inclusión en la directiva. Aguardo con mucho interés su respuesta a nuestras propuestas, señor Comisario Byrne. Keppelhoff-Wiechert Señor Presidente, señor Comisario, ¿la regulación de aditivos para la alimentación animal es un tema que afecta a la competencia o a la política del consumidor? En opinión de la Comisión y de la Comisión de Asuntos Jurídicos es un tema que afecta a la competencia. Desde luego, debemos tomar en consideración las condiciones de competitividad de la industria productora de piensos mediante una armonización de las disposiciones aplicables a los aditivos autorizados antes y después de 1998. Es preciso evitar un aumento de los precios de los piensos y, por consiguiente, debemos apoyar las enmiendas 4 y 5 presentadas por el Sr. Doyle. Sin embargo, tal como expresa el Sr. Graefe zu Baringdorf en su informe, se trata ante todo de un tema que afecta a la política del consumidor. La seguridad alimentaria debe tener absoluta prioridad en todos los debates sobre la alimentación animal. Cuando se trata de la transparencia de la cadena alimentaria, ésta debe abarcar desde la horquilla de estiércol hasta el tenedor, y la protección del consumidor debe empezar lógicamente por la alimentación animal. Los antibióticos, activadores del crecimiento y organismos modificados genéticamente empleados como aditivos en la alimentación animal acaban incorporándose a la cadena alimentaria humana. Como resultado del escándalo de la dioxina, todos comprendimos que tenemos que salir de una vez de este rincón mugriento. La regulación del uso de aditivos en la alimentación animal constituye un paso en la dirección adecuada. El artículo 152 del Tratado CE nos obliga a evitar las fuentes de peligro para la salud humana. El texto destaca claramente que se trata de las fuentes de peligro. En consecuencia, tenemos que actuar sobre las fuentes originarias de las sustancias nocivas, o sea, los aditivos nocivos en los alimentos para animales. De lo contrario, a mi modo de ver, estaremos actuando sobre los síntomas, pero sin atacar las causas. La población mantiene una actitud particularmente crítica en relación con los OMG. Tenemos que responder a la creciente sensibilización de la población con respecto a los OMG y regular, por consiguiente, su uso en la alimentación animal. En primer lugar, si un aditivo se compone de organismos modificados genéticamente o contiene dichos organismos, solamente podrá ser autorizado si es inocuo para la salud humana y para el medio ambiente. En segundo lugar, parece razonable adoptar disposiciones sobre el uso de aditivos modificados genéticamente en la alimentación animal, a semejanza de la regulación del comercio de semillas, tal como ya ha expuesto también el ponente. Y en tercer lugar, una política del consumidor transparente requiere un etiquetado de los alimentos para animales que contengan organismos modificados genéticamente. Una declaración clara del contenido de los alimentos para animales garantiza, por lo tanto, la libertad de decisión por partida doble, tanto para el usuario de dichos alimentos para animales como posteriormente para el consumidor. Yo creo que al ciudadano adulto le corresponde adoptar la decisión. Todos hablamos de los ciudadanos que han perdido la confianza en la seguridad de los alimentos, abrumados por los escándalos. Una regulación consecuente del uso de aditivos en la alimentación animal nos permitiría contribuir de manera significativa a la recuperación de la confianza. Por consiguiente, yo también aguardo con gran interés su decisión con respecto a la inclusión de nuestras enmiendas. Según cuál sea ésta, vamos a votar, naturalmente, la devolución a comisión del informe si es necesario. Kindermann Señor Presidente, estimadas y estimados colegas, la presente propuesta de modificación de la Directiva del año 1970 sobre los aditivos en la alimentación animal es la primera de una serie de propuestas sobre el tema de los alimentos para animales. Es decir que en los próximos meses volveremos a debatir otras propuestas sobre el mismo tema en el Parlamento. El enorme interés que han suscitado entre la opinión pública europea los escándalos de la dioxina, los antibióticos, los fangos de depuradora, etc., demuestra la importancia central de esta cuestión. Nos encontramos, por lo tanto, ante un elemento importante para la protección de la salud pública. Por esto, consideramos que se debería aplicar el fundamento jurídico del artículo 152 y no el del artículo 37, como propone la Comisión. La modificación propuesta por la Comisión, esto es, la igualdad de trato para los aditivos autorizados antes del 31.12.1987 y los autorizados después de esa fecha, es indiscutible y la apoyamos plenamente. La Comisión de Agricultura y Desarrollo Rural aprobó, no obstante, por unanimidad algunas enmiendas importantes a la propuesta de la Comisión. La regulación que propone la Comisión entraña el riesgo de que se establezcan monopolios para la comercialización de determinados aditivos. En efecto, sólo se admite el derecho a solicitar la autorización a las empresas que obtuvieron la autorización original, pero no a las que puedan haberla obtenido con posterioridad. Debemos evitar que se puedan crear monopolios de este tipo -que podrían provocar un aumento de los precios de los alimentos para animales-, concediendo una autorización provisional a todas las empresas que en fecha 1 de abril de 1988 comercializaban una sustancia determinada. Dicha autorización provisional será válida hasta que se haya completado la nueva evaluación. La modificación más importante con respecto a la propuesta de la Comisión es, no obstante, la incorporación a la directiva sobre los aditivos de las disposiciones relativas a los organismos modificados genéticamente, tal como recomienda el ponente. Para ello se ha basado en el compromiso alcanzado entre el Parlamento y la Comisión con respecto a la autorización de OMG al margen de la Directiva sobre su liberación en el medio ambiente. Dicho compromiso ya constituye el fundamento para la autorización de OMG. Por consiguiente, parece lógico, a la vista de las disposiciones ya adoptadas en otros ámbitos -como el relativo al material de reproducción forestal, por citar sólo un ejemplo-, prever también en el caso que nos ocupa disposiciones específicas para la incorporación de aditivos modificados genéticamente a los alimentos para animales. Un aspecto particularmente importante en este contexto es la identificación de los aditivos modificados genéticamente. Ésta permite, por un lado, una decisión informada del agricultor sobre si desea utilizar o no esa clase de alimentos y, por el otro lado, ofrece al consumidor la posibilidad de abstenerse de adquirir alimentos en cuya producción se hayan empleado OMG. Antes de acabar, quiero manifestar, en nombre de mi Grupo, nuestro más sincero agradecimiento al ponente, que ha trabajado con ahínco. Yo creo que la expectación con que aguardamos la respuesta del Sr. Byrne está justificada. Paulsen Señor Presidente, señorías, este informe se ocupa más de las formas, es decir, de cómo hacer para aprobar los aditivos y menos de cuáles son y de su modo de actuar. Quiero aprovechar la ocasión para subrayar la importancia de que todas estas directivas se tramiten en el futuro de acuerdo al procedimiento del artículo 152, ya que tanto la salubridad de los alimentos como los asuntos medioambientales requieren una política coordinada, una perspectiva de conjunto. No podemos seguir haciendo como hasta ahora, es decir, examinando cada detalle por separado y, a menudo, cuando el daño ya se ha producido. El ponente ha hecho hincapié en la prueba y etiquetado de los OGM en los aditivos de la alimentación animal. Una vez más quisiera referirme a los antibióticos. Es cierto que ya se han prohibido cinco de los nueve antibióticos que originariamente estaban permitidos en los piensos, pero es muy importante que se prohiban los cuatro restantes, no sólo en beneficio de la salubridad pública sino que también en provecho de los animales. Hemos llegado tan lejos que percibimos la enorme amenaza para la salubridad pública que constituye la resistencia a los antibióticos, especialmente para los niños pequeños. En muchos Estados miembros ya se puede probar que los abusos que se cometen en materia de zootecnia son totalmente innecesarios. Hay muchos países que eliminaron los antibióticos de los piensos hace mucho tiempo y hay otros que lo están haciendo con buenos resultados. El principio de la cautela, del que tanto hablamos, ya ha sido sobrepasado hace mucho tiempo en materia de antibióticos. Sin embargo, hay otro principio que es importante en el trabajo medioambiental, el principio del reemplazo. Quisiera referirme brevemente a las sustancias para combatir los coccidios. Son antibióticos técnicos, que no son absolutamente necesarios. Hay sustitutos. Los pollos pueden ser vacunados. Cuesta un poco más, pero resulta menos nocivo para el medio ambiente. Estos antibióticos se eliminan através del estiércol en los campos. Después van al agua, que es nuestro alimento más importante. Auroi Señor Presidente, señor Comisario, Señorías, el informe sobre los aditivos en la alimentación de los animales versa sobre un problema técnico-económico para restablecer el equilibrio en la competencia entre diferentes aditivos en la alimentación animal y entre sus productores. Pero hoy, después de la grave crisis de la dioxina que el verano pasado afectó a Bélgica y a otros países europeos, no podemos contentarnos con reflexionar sobre una simple cuestión de competencia. En efecto, en su momento, aun cuando pasara más inadvertido para el gran público, los expertos científicos de la Comisión descubrieron en las pulpas de cítricos importados de Brasil residuos industriales de cal cargados de dioxina. De modo que ya es hora de examinar todos los elementos de la cadena que participan en la fabricación de los alimentos para animales de rendimiento. Observemos, de pasada -y ya es el colmo- que el problema es mucho menos grave en el caso de la alimentación de nuestros perros, gatos y otros animales domésticos. ¿Será por la competencia salvaje y mundializada entre los industriales de ese sector por lo que éste se ha transformado en un sector de reciclaje de todos los desechos de la industria agroalimentaria? Un asunto tan grave no puede quedar circunscrito a un debate técnico, aun cuando se trate ya de la directiva que limita la autorización de antibióticos y otros factores de crecimiento. Las precauciones que nos disponemos a tomar para la alimentación animal deben aplicarse también a la de los animales de granja, precisamente los que acabarán en nuestro plato. Como subraya este informe con insistencia, el etiquetado es una necesidad absoluta para que todos los granjeros, en su explotación, conozcan todos los ingredientes que entran en la composición de los alimentos destinados a su ganado. Además, deben saber si se han introducido OGM en su saco de granulados proteínicos. Esos componentes pueden representar un riesgo potencial para la salud pública. En todo caso, el principio cautelar nos impone la exigencia de una rastreabilidad claramente anunciada en todos los niveles de la comercialización de sus productos. Pero, antes del etiquetado, es necesaria la formulación de normas claras. Hay que plantearse cuestiones simples, como la de la finalidad real de la utilización de las harinas animales. Si examinamos todos los problemas que nos han planteado, desde los puntos de vista ético y sanitario, hoy hay que hacerse preguntas sobre su utilización misma. Para ello, el capítulo del Libro Blanco sobre la seguridad alimentaria que trata de la alimentación animal debe servirnos de base de trabajo para plantear muchas otras cuestiones, además de las simplemente comerciales. La Comisión ha tomado en varias ocasiones este ejemplo: "de la horquilla al tenedor". Nuestro colega del PPE lo ha subrayado antes. Es una buena fórmula, pero, además, hay que darle sentido. Y, para dárselo, hay que tratar a la vez los problemas relacionados con los animales y los relacionados con la salud del consumidor. Por eso, es importante aceptar la enmienda 2 al considerando 4, que permite evitar el riesgo de monopolio, si las sociedades que ya han sido las primeras en recibir autorización para comercializar un aditivo siguiesen siendo las únicas que pudieran explotarlo durante el período de reevaluación. Pero sobre todo hay que aceptar las enmiendas 4 y 5 al nuevo artículo 2bis, que permitirán designar claramente los aditivos genéticamente modificados a fin de permitir a los usuarios adoptar una decisión con todo conocimiento de causa. Fiebiger Señor Presidente, Señorías, la presencia de organismos modificados genéticamente en la alimentación animal exige una información detallada sobre su uso por parte de los actores -y es sabido que éstos son numerosos-, a fin de poner coto a las prácticas que contravienen el Derecho comunitario. La presente directiva sobre los aditivos en la alimentación animal no puede cumplir esta función por sí sola. Se van a presentar otras propuestas de directiva y yo creo que la Comisión de Agricultura es un buen lugar para examinarlas. Los alimentos para animales y aditivos pasan por múltiples procesos de estructuración, combinación, recomposición, separación y transporte antes de que la carne, la leche, el pan y otros productos lleguen al mostrador de la tienda. La competencia entre los productores de alimentos para animales para ampliar al máximo su cuota de mercado resulta tan problemática como la que se desarrolla en el ámbito de la producción de alimentos para el consumo humano. Sus efectos negativos son bien conocidos; los positivos, no tanto. Yo estoy firmemente convencido de que el medio más adecuado para proteger la salud del consumidor europeo a lo largo de la cadena ecológica es la producción de alimentos para el consumo humano y alimentos para animales en la región y para la región. Sin embargo, todavía es necesario elaborar más este enfoque. Hyland Señor Presidente, para comenzar, permítame felicitar al ponente, Sr. Graefe zu Baringdorf, por su informe. Refleja las opiniones y las inquietudes de todos los ciudadanos de la UE en materia de seguridad y calidad alimentarias. Los acontecimientos de estos últimos años han despertado sin duda la sensibilización y preocupación ante la amenaza real que se cierne sobre la seguridad alimentaria y la salud pública. La rapidez con que este Parlamento ha reaccionado debe ser interpretada por todos los ciudadanos como su principal garantía de cara al futuro, puesto que usted ha creado una agenda sobre la calidad alimenticia que deberán cumplir los Estados miembros. Pero incluso en este ámbito crucial de la administración, el Parlamento refleja su compromiso con la subsidiariedad alentando a los Estados miembros a asumir y a afrontar sus responsabilidades. En la Agenda 2000, en mi opinión, hemos dado prioridad a las políticas que más preocupan directamente a los ciudadanos: seguridad alimentaria, calidad del agua, protección del medio ambiente y desarrollo rural. Si seguimos esta agenda con compromiso y diligencia, los primeros años del nuevo milenio marcarán un hito en la ejecución de las políticas enfocadas hacia las personas y que reflejan perfectamente las necesidades comunitarias. Saludo, en particular, los nuevos y estrictos procedimientos de autorización de aditivos en la alimentación animal. Aquellos que los incumplan deberán ser sancionados severamente. Felicito al nuevo Comisario responsable de la seguridad alimentaria, Sr. Byrne. Sobre él recae una pesada carga, pero ha respondido con rapidez y eficacia a los llamamientos de esta Asamblea, así como a las inquietudes de los consumidores. Me complace en particular que mi país, Irlanda, se encuentre entre los primeros que han aplicado la nueva normativa sobre alimentación, que se basa en el principio de la identificación de la procedencia. Eso convertirá la isla de Irlanda en el centro de excelencia del futuro en materia de alimentación. Daul Señor Presidente, señor Comisario, también yo quisiera felicitar al ponente, que ha hecho un trabajo excelente, y sobre todo congratularme de la unanimidad que ha habido sobre este expediente en el nivel del Grupo. Así, pues, está previsto que la Comisión substituya las autorizaciones existentes por autorizaciones vinculadas a los encargados de la puesta en circulación de los aditivos, mediante un reglamento, y que esas substituciones se hagan en el mismo momento en relación con todos los aditivos de que se trate. Hay que restablecer un marco jurídico coherente. La Comisión proponía introducir a partir del mes de octubre de 1999 un fundamento jurídico en la directiva 70/524/CEE para la substitución de las autorizaciones. Sin embargo, debemos procurar no crear distorsiones de la competencia, como han recordado el Sr. Kindermann y la Sra. Auroi. También hay que identificar claramente los aditivos genéticamente modificados en los alimentos para animales a fin de permitir y garantizar al consumidor final la posibilidad de elegir un alimento sin OGM o basado en los OGM. El consumidor debe conservar su libertad de decisión con todo conocimiento de causa. Esta propuesta no tiene, señor Comisario, consecuencias financieras para el presupuesto de la Comunidad. Por eso, en materia de seguridad alimentaria hará falta una total transparencia para los productores y los consumidores. Estoy convencido de que la Comisión podrá seguir al ponente, que consiguió -recordémoslo- la unanimidad en la Comisión de Agricultura y Desarrollo Rural. Roth-Behrendt Señor Presidente, desde los tiempos de la EEB, en esta Asamblea siempre hemos repetido que la alimentación de los animales es uno de los elementos más importantes y primordiales para garantizar la seguridad en la producción de alimentos y la salud y protección de las consumidoras y consumidores. Por consiguiente, nos satisface que la Comisión presente una propuesta sobre los aditivos en la alimentación animal. La Comisión de Medio Ambiente, Salud Pública y Política del Consumidor, en cuyo nombre intervengo, decidió en el mes de diciembre que podíamos renunciar a presentar una opinión, a la vista del buen informe elaborado por el presidente de la Comisión de Agricultura, en su calidad de ponente. No obstante, aun así, yo quisiera exponer algunos comentarios y expresar mi opinión sobre algunos puntos. En primer lugar, tal vez unas pocas palabras sobre el tema del fundamento jurídico. A pesar de que el Parlamento tiene ahora un nuevo Reglamento y es muy posible que, con un presidente de la Comisión de Agricultura tan ambicioso, cada vez sean más frecuentes los problemas entre dicha comisión y la Comisión de Medio Ambiente en torno a las competencias para examinar las propuestas legislativas, cuando se plantee un conflicto de este tipo yo siempre voy a tener muy clara una cosa, a saber: que la cohesión de esta Cámara es decisiva y que el fundamento jurídico de una materia es una consideración determinante para mí. Por esto -tengo que decírselo así, señor Byrne-, yo rechazo rotundamente la elección del fundamento jurídico. Si se trata de una mera traslación del fundamento jurídico heredado de la Directiva anterior, ha sido un error conservarlo. En efecto, el Tratado de Amsterdam dice claramente que cuando una materia afecte a la salud de las personas, se debe adoptar el fundamento jurídico del artículo 152, y debo decirle a la Comisión de Asuntos Jurídicos de nuestra propia Asamblea que sencillamente no basta con echarle un vistazo a la propuesta de la Comisión y declarar que, puesto que en ella no se dice nada sobre la salud y la protección del consumidor, de ello se desprende que el tema no afecta a la salud y la protección del consumidor. Por consiguiente, en la votación de mañana, mi Grupo -tal como ya ha señalado antes el Sr. Kindermann- se va a pronunciar a favor de que se modifique el fundamento jurídico, y yo espero que los demás Grupos de la Asamblea hagan lo mismo. Señor Byrne, en nombre de la transparencia y de la buena colaboración, yo le ruego que acepte y haga suya la enmienda relativa al fundamento jurídico. Si, por el contrario, nos guiásemos por la opinión de la Comisión de Asuntos Jurídicos, abriríamos la puerta de par en par a la manipulación. En efecto, eso supondría permitir que la Comisión escogiese el fundamento jurídico amparándose en que en el texto sencillamente no se menciona la política sanitaria, y de repente nos encontraríamos aplicando el artículo 37. Finalmente, permítanme que comente muy brevemente otros dos puntos relativos a la presencia de microorganismos modificados genéticamente en los alimentos para animales. No es admisible que se hable de la normativa vertical y se diga que habrá que adoptar algún día una normativa distinta. ¡Por ahora no la tenemos! Y mientras no la tengamos, cada vez que adoptemos una norma tendremos que incluir también el tema de los microorganismos modificados genéticamente, mencionarlos explícitamente y exigir su identificación. El ponente así lo ha hecho y es una buena orientación. Vuelvo a repetir lo que ya he dicho tantas veces: sí, yo desearía que la Comisión presentase propuestas para la adopción de una lista positiva. Seguro que ello suscitaría controversias y debate en esta Asamblea, pero es necesario empezar a plantear al menos la elaboración de una lista positiva de aditivos utilizados en la alimentación animal. Como también es igualmente importante establecer unos requisitos rigurosos en materia de higiene para la producción de aditivos y que ésta se controle debidamente en los Estados miembros. En ambos ámbitos existen aún deficiencias y todavía queda mucho por hacer. Nicholson Señor Presidente, quisiera felicitar al ponente por su informe. Es un tema del que sin duda volveremos a ocuparnos más de una vez en el futuro. Lo que ha sucedido en estos últimos años nos ha puesto sobre aviso acerca de los tremendos problemas a los que se enfrentan no sólo los productores del sector alimentario, sino también los consumidores. Debemos lograr un equilibrio entre ambos. Debemos encontrar una solución a este problema, porque es importante que los consumidores recuperen la confianza en los alimentos que consumen. Una forma de lograrlo es a través de la total transparencia en lo que se refiere al etiquetado de los alimentos. Los OGM representan el nuevo reto que debemos afrontar. Es algo que preocupa mucho a la sociedad y con toda la razón; es una preocupación que personalmente comparto. Pero creo que no debemos permitir que nuestras inquietudes acerca de los OGM nos hagan olvidar nuestras inquietudes acerca de los activadores del crecimiento o los antibióticos que se utilizan en la alimentación animal. En realidad, no deberíamos permitir que los OGM alejen nuestra atención del hecho de que en muchos países de Europa se sigue utilizando carne y harina de huesos en la alimentación animal. Uno de los factores que se esconden tras esta realidad a la que se ha hecho referencia en este debate es la competencia; la competencia entre los Estados miembros en el coste de producción de piensos. Son todos ellos ámbitos en los que debemos garantizar la igualdad de condiciones: los piensos deben estar sujetos a las mismas normas en todos los Estados miembros. Hemos pasado el susto de las dioxinas, la EEB y muchos otros problemas. El principal problema es de carácter financiero, a saber ¿quién se hace cargo de los costes? El problema es que los costes no son compartidos equitativamente entre el consumidor y el productor: el productor se ha visto obligado a soportar la totalidad de los costes. Necesitamos una distribución equitativa de los costes adicionales en los que se ha incurrido. Asimismo, debemos garantizar que los productos alimenticios que importa la Unión Europea se ajustan a las normas comunitarias en vigor. Si no imponemos esas mismas normas a los productos importados, nos encontraremos con grandes dificultades en el futuro. Byrne . (EN) En primer lugar, quisiera expresar mi agradecimiento a la Comisión de Agricultura y Desarrollo Rural y a su ponente, el presidente de la comisión, Sr. Graefe zu Baringdorf, por haber examinado la propuesta de la Comisión. La propuesta de la Comisión, como han dicho algunas de sus Señorías, es bastante técnica. No obstante, su objetivo es muy simple: armonizar los procedimientos de autorización de aditivos en la alimentación animal. Actualmente existe una diferencia de trato entre las autorizaciones, dependiendo de si las solicitudes se presentaron antes o después del 1 de enero de 1988. La finalidad de la propuesta de la Comisión es armonizar los procedimientos para garantizar que desaparecen dichas diferencias. El alcance de la enmienda propuesta es, por consiguiente, muy limitado. El Parlamento ha presentado cinco enmiendas. Lamento que la Comisión no pueda aceptarlas, a pesar de que comprendo perfectamente las opiniones y el compromiso del Parlamento, de la Comisión de Agricultura y, en particular, del ponente, Sr. Graefe zu Baringdorf, respecto a estos temas. Trataré sobre cada una de las enmiendas por separado. La primera enmienda propone que el fundamento jurídico de la propuesta, el artículo 37, sea sustituido por el artículo 152. Sólo quisiera señalar que la propuesta de la Comisión no hace ninguna referencia a la salud pública ni a la protección del consumidor. La enmienda propuesta es técnica y no puede ser interpretada como si su principal objetivo fuera la protección de la salud pública. Tomo nota de que la Comisión de Asuntos Jurídicos y Mercado Interior del Parlamento también reconoce que el artículo 37 es el fundamento jurídico adecuado. Recuerdo al Parlamento que el principal objetivo del artículo 152 es la protección de la salud pública. Les remito a los argumentos presentados en la carta de la Comisión de Asuntos Jurídicos, que, en mi opinión, expone la posición con una precisión, una claridad y una brevedad dignas de encomio. Las enmiendas 2 y 3 van mucho más lejos que la propuesta de la Comisión, ya que persiguen la introducción de disposiciones adicionales sobre los aditivos genéticamente modificados. Soy el primero en reconocer que el asunto de los OGM es muy serio. También acepto y reconozco que hacen falta iniciativas destinadas a actualizar la legislación comunitaria en el ámbito de los OGM. No obstante, esta enmienda técnica no es el instrumento adecuado para introducir ese tipo de iniciativas. La Comisión opina que en estos momentos es prematuro enmendar las normas establecidas actualmente por la Directiva 70/524 sobre aditivos genéticamente modificados. Sí es adecuado, en cambio, esperar a los acontecimientos en relación con la posición común sobre la enmienda de la Directiva 90/220, que actualmente se encuentra en segunda lectura en el Parlamento. La Comisión prevé ir mucho más lejos de lo que ahora propone el Parlamento en sus enmiendas. Asimismo, puedo garantizar al Parlamento que me aseguraré de que las disposiciones pertinentes de la Directiva 90/220 son incluidas en la propuesta de modificación de la redacción de la Directiva 70/524 presentada por la Comisión en el Libro Blanco sobre seguridad alimentaria y que llegará al Parlamento antes de julio de 2001. También puedo garantizar al Parlamento que todas las observaciones que aquí se han hecho hoy serán tenidas en cuenta en su totalidad. Las enmiendas 4 y 5 también son inaceptables, porque conceden una preferencia innecesaria a la copia de productos, otorgándoles la autorización para ser puestos en circulación incluso antes de haber presentado la solicitud de autorización. La Comisión insiste en evaluar primero dichas aplicaciones respecto a su seguridad y eficacia, antes de conceder la autorización. Sólo puedo pedirles una vez más que tengan presente el carácter técnico de la propuesta de la Comisión y que esperen a la propuesta sustantiva de una nueva directiva sobre aditivos en la alimentación animal que abordará temas más amplios. Quisiera referirme a algunos de los temas específicos planteados durante el debate. En primer lugar, en lo que respecta a las observaciones que ha hecho el Sr. Graefe zu Baringdorf, deseo asegurarle que cambiaremos el procedimiento de autorización de los aditivos que contienen OGM en la Directiva 70/524 sobre aditivos, y no en la directiva sobre alimentos nuevos. Esta directiva trata más concretamente sobre la materia prima que sobre aditivos. El texto que ha tomado el Parlamento es de la directiva adoptada en 1998. Pero la legislación vertical en la Directiva 90/220 sobre cómo realizar una evaluación de los peligros de la liberación intencional en el medio ambiente de organismos genéticamente modificados ha cambiado desde entonces y sigue cambiando. Se encuentra en el Parlamento para la segunda lectura. Creo que deberíamos esperar al resultado final de la Directiva 90/220 y en particular, el artículo 11. También se ha hecho referencia a la cuestión de que esta propuesta pueda entrañar el peligro de que surjan monopolios. El Sr. Kindermann y la Sra. Aurori se han referido a ello. Quisiera hacer algunas observaciones al respecto. En primer lugar, este asunto está en proyecto desde 1993, por tanto no ha sido ninguna sorpresa para ninguno de los otros productores. De hecho, cualquiera de estos solicitantes puede aún presentar una solicitud para su producto en particular. Quisiera también hacer hincapié en que la Comisión nunca ha aprobado ninguna solicitud de autorización para incluir OGM en los aditivos. La Sra. Roth-Behrendt ha hecho referencia a la cuestión del fundamento jurídico adecuado, si debería ser el artículo 37 o el artículo 152. Le remito, una vez más, a lo que he dicho antes en relación con esto y le aseguro a ella y a la Asamblea que sería enteramente inadecuado que la Comisión intentara justificar cualquier medida basada en el artículo 37 sencillamente excluyendo de la disposición toda referencia a la salud pública. Es un tema que ha sido examinado en al menos dos ocasiones diferentes por el Tribunal de Justicia, que ha establecido los criterios jurídicos para situaciones como ésta, en las que el fundamento jurídico apropiado no ha sido debidamente tenido en cuenta en el momento de presentar la legislación. La jurisprudencia del Tribunal de Justicia parece estar fuera de toda duda en este sentido. Como comentario general sobre las enmiendas que aquí se han presentado, en particular, en relación con el tema del fundamento jurídico, sería inadecuado, en mi opinión, cambiar el fundamento jurídico por el artículo 152 en semejantes circunstancias, ya que sería muy probable que se viera obstaculizado por los criterios objetivos establecidos por el Tribunal de Justicia. Varios diputados han hecho referencia -el Sr. Nicholson, en particular- al tema del etiquetado. La Directiva 70/524 prevé el tema del etiquetado en la modificación genética de los aditivos. Ya contempla la indicación de las características particulares como consecuencia de los productos de elaboración. Por tanto, trataremos sobre este asunto. Esa fórmula nos permitía obligar a los solicitantes a poner en la etiqueta que se habían utilizado técnicas de modificación genética en el producto, que es el objeto de la solicitud. Graefe zu Baringdorf . (DE) Señor Presidente, permítame que le plantee una última pregunta al señor Comisario. En primer lugar, una observación, señor Comisario Byrne: el Parlamento Europeo carece del derecho de iniciativa en materia legislativa. Sin embargo, cuando ustedes proponen la modificación de una directiva o de un reglamento, nos tomamos la libertad de examinar todo el texto y no sólo la parte que ustedes han seleccionado. Aun así, en nuestras enmiendas nos hemos limitado a una armonización formal con otras directivas e incluso hemos dejado de lado las cuestiones de contenido. Por ejemplo, no dicen ustedes nada sobre los antibióticos. Por consiguiente, sólo se trata de armonizar las disposiciones legales de las distintas directivas. Mi pregunta, señor Comisario Byrne, es la siguiente: en la Conferencia de las Naciones Unidas celebrada en Montreal se aprobó la necesidad de una identificación de los organismos modificados genéticamente en el comercio internacional. ¿Cree usted seriamente que el Parlamento -ahora que tenemos esta oportunidad- puede permitir que en la Unión Europea no se exija dicha identificación en el caso de los aditivos utilizados en la alimentación animal? Señor Comisario Byrne, va a iniciar usted una prueba de fuerza con el Parlamento Europeo. Estuvimos negociando durante dos años la legislación sobre el comercio de semillas. Me alegra por anticipado ante la perspectiva de las conversaciones que vamos a mantener. Byrne . (EN) Quisiera hacer hincapié en el hecho de que no se ha autorizado ningún OGM en virtud de esta directiva; la directiva es aplicable únicamente a los aditivos. Quisiera decir también en relación con las cuestiones del etiquetado que es un asunto complejo. Se está estudiando y será estudiado en profundidad, en particular en la Directiva 90/220. Este asunto se encuentra en estos momentos ante el Parlamento y habrá otras directivas que traten sobre el mismo, y que también tendrán como fundamento jurídico el artículo 152, que otorga al Parlamento competencia plena en los ámbitos de codecisión. Quisiera asegurar al Sr. Graefe zu Baringdorf que de ninguna manera es mi intención ni mi deseo dar lugar a un enfrentamiento o una prueba de fuerza con el Parlamento sobre este asunto. Mi intención, como lo ha sido siempre, es trabajar en cooperación con el Parlamento para garantizar que los resultados que alcancemos sean los mejores posibles. El mejor modo de abordar este asunto es a través de la propuesta de legislación que el Parlamento tiene ante sí en estos momentos, así como la legislación que está en fase de preparación, y no a través de este documento técnico, y en unas circunstancias en las que las cuestiones establecidas en la Directiva 90/220 y que deberán debatirse puedan no ser tenidas plenamente en cuenta. Es mejor esperar a dicho debate, que según tengo entendido se celebrará en breve. Todos estos asuntos serán contemplados en dicha legislación. El Presidente Gracias, señor Comisario. El Parlamento toma buena nota de sus observaciones. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar mañana a las 11.30 horas. La tembladera El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate del informe (A5-0023/2000) del Sr. Böge, en nombre de la Comisión de Agricultura y Desarrollo Rural, sobre la propuesta de directiva del Parlamento Europeo y del Consejo (COM(1998)623 - C4-0026/1999 - 1998/0324(COD)) por la que se modifica la Directiva 91/68/CE del Consejo en lo relativo a la tembladera. Böge . (DE) Señor Presidente, señor Comisario, estimadas y estimados colegas, que hasta la fecha no contemos con ninguna disposición comunitaria destinada a combatir la tembladera de los ovinos era y sigue siendo uno de los hechos curiosos y de los enigmas no aclarados hasta el momento que rodearon el tratamiento del caso de la EEB. La Comisión responde ahora plenamente a las peticiones formuladas por el Parlamento como resultado de los trabajos ulteriores de la Comisión de investigación de la crisis de la EEB, con la presentación de sus propuestas con vistas a modificar la Directiva 91/68 y suprimir las referencias al prurigo lumbar (tembladera) en la especie ovina, así como en el marco del informe de la colega Roth-Behrendt, todavía pendiente de debate, sobre la prevención y la lucha contra las infecciones de EET en general. Un hecho que acogemos con la lógica satisfacción. Yo quisiera añadir, no obstante, que no era necesario esperar a disponer de nuevos datos científicos que prueban que la contaminación experimental de ovejas, inducida mediante la alimentación con piensos contaminados con EEB, ha dado origen a manifestaciones clínicas que no se diferencian de la enfermedad del prurigo lumbar. No era necesario esperar a disponer de estos nuevos datos porque, desde el principio, siempre se barajó la hipótesis, cada vez más sólida, de que la EEB debía tener muy posiblemente alguna relación con la tembladera. Desde este punto de vista, hemos actuado con un cierto retraso. Yo puedo suscribir, por lo tanto, plenamente la propuesta de la Comisión con respecto a la tembladera. No obstante, también quisiera añadir que ésta sólo tiene sentido si el futuro nuevo reglamento sobre las EET combina en una simbiosis razonable la rigurosa protección del consumidor con unas propuestas aplicables en la práctica. Por esto en el futuro debate sobre la propuesta relativa a las EET -incluida también, en todos los casos, la tembladera- será preciso tomar en consideración de manera consecuente seis o siete puntos. En lo que se refiere a la reglamentación sobre las EET, al mismo tiempo también debe quedar claro, Señor Comisario, que se van a presentar en breve propuestas diferenciadas, con el fundamento jurídico pertinente del artículo 152, sobre los productos excluidos del citado reglamento, como los cosméticos, los medicamentos o las harinas animales. Insistimos en esta necesidad. A mi parecer, también es necesario que las disposiciones más fundamentales de la propuesta de reglamento no queden relegadas al Anexo, sino que se incluyan en el texto de la propuesta propiamente dicha, ya que el Parlamento desea y va a corresponsabilizarse de esta cuestión. También es necesario que cuando, en el contexto de la lucha contra dichas infecciones, se plantee el problema de la retirada de rebaños completos afectados por la tembladera o la EEB, se siga contemplando también el tema de la delimitación de unas zonas geográficas. Si bien acojo con satisfacción que en el reglamento sobre las EET se incluya también la lucha contra la tembladera, las propuestas de la Comisión con vistas a combatir la enfermedad del prurigo lumbar no me parecen lo bastante consecuentes. Por esto me propongo presentar también, en nombre de la Comisión de Agricultura, algunas enmiendas al Informe Roth-Behrendt que permitan endurecer dichas disposiciones. Dicho esto, quisiera mencionar, además, otros dos aspectos. Ante todo, acogemos con evidente satisfacción la aplicación del principio de regionalización de la calificación de los Estados miembros respecto a la infestación de prurigo lumbar o de EET. La Comisión se está aproximando cada vez más a los trabajos y las exigencias del Parlamento también en este aspecto. Finalmente, en lo que se refiere al tema de la futura aplicación de pruebas de diagnóstico, debemos tener presente, naturalmente, que todavía no disponemos de pruebas de diagnóstico que se puedan aplicar de manera generalizada. Sin embargo, las pruebas actualmente disponibles son del todo adecuados, no para garantizar la inocuidad de cada animal concreto desde el punto de vista de la política de protección de la salud del consumidor, pero sí para decidir la recalificación de una región de una evaluación negativa a otra más favorable desde la perspectiva de la lucha contra la epizootia. La evaluación epidemiológica de la situación de una región mediante la realización de pruebas de diagnóstico aleatorias en los mataderos puede ofrecer también una vía adecuada en el marco del debate político y científico, que permitiría tomar en consideración la protección preventiva del consumidor y afrontar mejor que en el pasado los casos conflictivos con un fundamento apropiado, basado en la aplicación de dichas pruebas. Le ruego, señor Comisario, que traslade estas reflexiones previas, planteadas siguiendo en cierto modo la estela del informe sobre la tembladera, al informe general sobre la lucha contra las EET y que empiece a tener presente que vamos a pedirle que contemple estos puntos. Roth-Behrendt Comisión de Medio Ambiente, Salud Pública y Política del Consumidor. (DE) Señor Presidente, con el paso del tiempo se ha creado la siguiente situación: un tema concreto se ha ramificado en muy diversas facetas en el curso de los años. Muchos diputados de esta Asamblea nos hemos pasado años -tanto si esa era nuestra intención inicial como si no- dedicados en gran parte exclusivamente a examinar las consecuencias del escándalo de la EEB hasta sus últimas facetas. Éstas todavía siguen siendo un tema que nos ocupa. No es de extrañar, por lo tanto, que el Sr. Böge y yo misma nos refiramos a él, y que el Sr. Graefe zu Baringdorf también lo acabe de mencionar en su informes. Las personas siguen siendo, en efecto, las mismas. Ciertamente no ha sido la peor experiencia de esta Cámara, aunque el motivo desencadenante era grave. Mi tarea, en mi calidad de ponente de opinión de la Comisión de Medio Ambiente, ha sido muy sencilla. Estoy de acuerdo con el ponente y puedo anunciar que la Comisión de Medio Ambiente pide a la Comisión de Agricultura y Desarrollo Rural que apruebe la propuesta de la Comisión. Esto me permitió ganar mucho tiempo, que a veces también quisiera poder dedicar a otras cosas y que ahora también voy a aprovechar para anticiparme un poco a los acontecimientos, igual que acaba de hacer el Sr. Böge. Todavía no se ha presentado a la Asamblea mi informe sobre las EET. Al principio estábamos un poco indecisos y ahora lo lamentamos. Sin embargo, he llegado a la conclusión de que el timing ha sido, de hecho, muy acertado. En realidad, es muy favorable, señor Byrne, que podamos aprovechar el presente debate para plantearle a la Comisión un par de temas de reflexión. Después del diálogo no demasiado positivo que hemos mantenido antes en relación con el informe del Sr. Graefe zu Baringdorf, respecto al cual seguramente tampoco conseguiremos aproximar demasiado nuestras posiciones, quizá las cosas sigan un curso algo distinto en este caso. Permítanme que señale ya de entrada que la parte de este complejo informe a la que se ha referido el Sr. Böge -en lo que, por otra parte, constituye una muestra de la buena colaboración entre ambas comisiones, en virtud de la cual una asume la competencia para el fondo mientras la otra ofrece su opinión y viceversa, lo que quizá pueda servir de ejemplo en el futuro- es un aspecto relativamente sencillo. El tema será seguramente más arduo, señor Byrne, cuando examinemos la propuesta relativa a las EET. Cuando planteemos preguntas directas saldrán a relucir también los temas que ya ha citado el Sr. Böge. Se plantearán preguntas -y yo voy a tener que formulárselas a usted y a los representantes de la Comisión en nuestra comisión- sobre la calificación sanitaria de los Estados miembros y de terceros países respecto de la EEB. ¿Cómo se va a definir dicha calificación en la práctica? ¿Se proponen contemplar también la aplicación de una prueba de diagnóstico de la EEB en determinadas circunstancias? Y volveré a repetirle la pregunta que le hago siempre, señor Byrne, y que sin duda ya conoce y tampoco debe cogerle por sorpresa. ¿Qué va a ocurrir con la prueba de diagnóstico de la EEB? ¿Van a imponerla con carácter obligatorio? Quizá podrían hacerlo incluso antes de que la Asamblea debata el informe sobre las EET. No es que quiera retrasarlo, pero desde luego sería un gesto si pudiera decirnos: ¡y aquí tienen la propuesta legislativa sobre la prueba de diagnóstico de la EEB! Ya sé que le estoy azuzando, señor Byrne, pero a veces es necesario. Voy a decirlo muy claramente -también como una observación retrospectiva con respecto al informe del Sr. Graefe zu Baringdorf, que está muy relacionado con el planteamiento global-, la alimentación animal, la cría y la producción ganadera deben ser, por un lado, adecuados para cada especie pero, por el otro lado, sobre todo no deben ser perjudiciales ni peligrosos para los humanos. Es inadmisible que se excluyan los cosméticos, los productos farmacéuticos y otros con el pretexto de que no pueden causar ningún daño o que son inocuos. Esto es sin duda demasiado sintético, demasiado tajante e insuficiente. En el caso del informe del Sr. Böge, ha tenido usted la suerte de que el tema sólo se toca de manera marginal. Pero cuando se debata mi informe, se verá obligado a justificarlo de manera un poco más contundente y tendrá más problemas con esta cuestión. Para acabar, una breve observación final, señor Byrne. Ahora tenemos una nueva Comisión. Todavía está por demostrar si en el futuro estaremos de acuerdo con el trabajo de esta Comisión y del Presidente de la Comisión. En cualquier caso, hay una cosa que, desde luego, no vamos a poder admitir y, en su calidad de jurista y de político, seguro que lo comprenderá. No es admisible que se regule en un anexo lo que en realidad es lo verdaderamente importante. Esto debe figurar en el texto de la norma. Si yo fuese comisaria quizá también seguiría esa vía, pues un anexo se puede modificar sencillamente a través del procedimiento de la comitología y esto me evitaría tener que trabajar siempre con este Parlamento, que necesita tanto tiempo y plantea, además, tantas dificultades. Pero debe comprender que es algo que no podemos dejar pasar. En otras palabras, siempre que yo pueda ejercer alguna influencia, voy a sacarlo todo del anexo para incluirlo en el texto principal. ¡Sería preferible que lo hiciera usted mismo ya de entrada! Schierhuber Señor Presidente, señor Comisario, Señorías, yo quisiera recordar hoy la composición de nuestra cadena alimentaria y la importancia de que ésta proporcione a las personas alimentos seguros y sanos. Éstos deben obtenerse sin excepción sin que intervengan productos intermedios o finales dudosos o que entrañen un riesgo. En los últimos años se pasaron por alto estos principios fundamentales en la cría de animales y en su alimentación y a menudo también en el tratamiento jurídico de las epizootias, por desidia o por un desmedido afán de lucro. El Parlamento Europeo ya adoptó una posición clara en relación con la EEB y yo creo que debería hacer lo mismo con respecto a todas las epizootias. No podemos permitir que se ponga en peligro la seguridad de los alimentos, puesto que en definitiva está en juego nuestra salud. La propuesta de la Comisión no se limita únicamente al transporte y la comercialización de ovinos y caprinos, sino que también incluye disposiciones comunitarias para la lucha contra el prurigo lumbar. Esto es particularmente importante, toda vez que aun no se ha establecido de manera inequívoca que no exista alguna relación entre la EEB y la tembladera. Los animales se compran en toda Europa y se transportan a través del continente. La propagación de epizootias a través de la introducción inadvertida de un animal enfermo puede tener enormes consecuencias para los ganaderos. Y quiero señalar que hace unas cuatro semanas se detectó por primera vez un caso de tembladera también en Austria. La tembladera es una enfermedad particularmente insidiosa, pues el microorganismo causante puede permanecer activo durante años en el polvo y ser ingerido de nuevo con los alimentos. La enfermedad es mortal en todos los casos. Puesto que tampoco existe una vacuna, el único medio de protección para el ganadero es no comprar animales procedentes de países en los que se hayan detectado casos de tembladera. Aunque esta enfermedad no es transmisible a los humanos, todavía no se ha aclarado su conexión con la EEB, como ya he señalado. En mi calidad de agricultor, yo tengo muy claro que no se puede exponer al consumidor a ningún riesgo. Yo soy partidario de que se adopten medidas preventivas, empezando por una alimentación de los animales adecuada a las características de cada especie, en vez de tener que adoptar medidas para combatir una epizootia ya declarada. Por lo tanto, acojo con satisfacción la iniciativa de la Comisión de establecer una nueva base jurídica para la lucha contra la tembladera. Pesälä Señor Presidente, señor Comisario, el informe del Sr. Böge sobre las medidas para combatir la tembladera -enfermedades EET- forma parte de las cuestiones que se basan en las propuestas presentadas por la comisión provisional EEB del Parlamento Europeo. El ponente, el Sr. Böge, ha realizado un trabajo muy valioso en esta comisión, y es un consuelo darse cuenta de que, lógicamente, la revisión del trabajo de la comisión provisional EEB en el seno de la Comisión de Agricultura y Desarrollo Rural le ha correspondido a él, pues es una persona con experiencia. Hubiese preferido abordar en mi intervención el debate paralelo sobre la segunda parte de la propuesta de la Comisión. No me parece coherente mantener el mismo debate por partes, habida cuenta de que el informe de la Sra. Roth-Behrendt se abordará en sesión plenaria, tras ser tramitado en la Comisión de Medio Ambiente, Salud Pública y Protección del Consumidor. En la intervención anterior, la Sra. Schierhuber señaló que la tembladera es una enfermedad muy traicionera. Así es. Como finlandés y como miembro que he sido de asociaciones relacionadas con el sector agrícola y de sanidad y transporte de los animales, para mí lo importante es que se les siga garantizando el derecho de hacer los controles necesarios en los transportes de animales vivos a aquellos Estados miembros de la UE, en los que no hay ningún brote de enfermedades EET. Quiero destacar la gran importancia que tiene para nosotros la no existencia de esas enfermedades. La posibilidad de proceder, en caso de necesidad, a inspecciones extraordinarias de animales en estas regiones no es ningún proteccionismo artificial ni ninguna limitación de la libre circulación, pues para ello existe una razón bien fundamentada. Estas inspecciones deben ser consideradas como medidas justas y de prevención eficiente de gastos, ya que mediante las mismas se fomenta el bienestar de los animales y se ahorran fondos de la UE. En nombre del Grupo del Partido Europeo de los Liberales y Demócratas, podemos apoyar la propuesta de la Comisión en cuanto al informe del Sr. Böge, mientras que en lo que se refiere al debate del informe de la Sra. Roth-Behrendt, nos veremos obligados a reconsiderar la situación de aquellos países, en los que no hay brotes de enfermedades EET. Nicholson Señor Presidente, yo también deseo felicitar al ponente. No hay duda de que el Sr. Böge y la ponente para opinión de la Comisión de Medio Ambiente se han convertido en grandes expertos en este ámbito. Es estupendo que en nombre del Parlamento sigan de cerca la evolución de este asunto, porque es de la máxima importancia. Independientemente de los muchos otros aspectos que puedan preocuparnos, la EEB nos ha dejado un terrible legado del que debemos ocuparnos y al que debemos encontrar una solución. Es evidente que la incidencia de la tembladera en la especie ovina ha sido un factor que ha contribuido al problema general. Saludo el fundamento jurídico que se ha establecido y el enfoque tan integral de las nuevas disposiciones que, espero, permitirán corregir esta situación. Debemos garantizar que no entra nada en la cadena alimenticia ni en los piensos compuestos que pueda provocar en el futuro situaciones como por las que ya hemos conocido. Nadie quiere que se repita la situación de los agricultores a raíz de la EEB. Debemos introducir las disposiciones más estrictas posibles y debemos asegurarnos de que funcionan. Es de la máxima importancia para el productor, así como para el consumidor que restablezcamos la confianza, y el único medio de hacerlo pasa por atajar con rigor el problema y resolverlo. La EEB no ha desaparecido. Podemos encontrarla en algunos países. No quiero señalar con el dedo a ningún país en particular, pero muchos países se enfrentan actualmente a problemas similares a aquellos que tuvimos en el Reino Unido. El problema permanecerá durante algún tiempo. Debemos garantizar que todo el sistema de identificación del origen y de seguimiento del animal desde que nace hasta que es sacrificado y a lo largo de toda la cadena alimenticia forma parte de dicho mecanismo de restablecimiento de la confianza. Si no somos capaces de lograrlo, nos enfrentaremos a enormes problemas en el futuro. Por último, creo desde hace mucho tiempo, porque provengo de un entorno agrícola, que si hubiéramos alimentado a los animales de la manera adecuada y si los piensos se hubieran elaborado a base de los compuestos adecuados, nunca se habría producido la EEB. El responsable no fue en ningún momento el agricultor, los que ocasionaron este problema fueron los productores de piensos, y tenemos la obligación de garantizar que no vuelve a repetirse jamás. Byrne . (EN) Señor Presidente, me alegra que se me haya brindado esta oportunidad de tratar sobre un tema en el que existe una buena cooperación entre el Parlamento y la Comisión, a saber, la lucha contra las EET. Asimismo quisiera agradecer al Sr. Böge la labor que ha realizado sobre este asunto. Se ha avanzado considerablemente sobre nuestra propuesta de directiva del Parlamento Europeo y del Consejo, de conformidad con el artículo 152 del Tratado, relativa a la prevención y el control de la tembladera. La presente propuesta trata sobre todos los peligros de la EET en todos los animales y en todas las fases de la cadena de producción. Hoy estoy aquí para escuchar sus opiniones sobre el primer paso de este proceso destinado a establecer un sistema comunitario realmente integral para el control de estas enfermedades. En la propuesta que nos ocupa propongo la eliminación de todas las disposiciones comunitarias actualmente en vigor relativas a la tembladera en las especies ovina y caprina, y transferirlas al marco de la propuesta de directiva. A continuación se introducirían en dicho marco disposiciones detalladas. He podido saber que el Parlamento acoge con satisfacción esta iniciativa de formular un texto único, como se desprende de sus intervenciones de esta tarde. Espero con interés poder tratar sobre cualquier otra mejora adicional que el Parlamento desee sugerir en el marco de la propuesta de legislación, especialmente, después de la referencia que ha hecho la Sra. Roth-Behrendt a su propio informe y opinión al respecto. Espero con interés recibir dicho documento, que será tenido en cuenta en todas las futuras consideraciones en relación con este asunto. Por último, quisiera decir algo en relación con la observación sobre incluir legislación en los anexos y la observación de que debemos lograr un equilibrio eficaz entre el derecho a opinar del Parlamento y, al mismo tiempo, la posibilidad de que la Comisión proceda con celeridad a la introducción de resoluciones, legislación y enmiendas a la legislación en vigor. En los meses que llevo de Comisario he podido observar el modo en que la legislación avanza a través del sistema, y reconozco que aún queda mucho por hacer en este aspecto en particular, para que entre todos hagamos realidad lo que nos proponemos, es decir, traducir las políticas en legislación. El Presidente Gracias, señor Comisario. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar mañana a las 11.30 horas. Política comunitaria en el ámbito del agua El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate de la recomendación para la segunda lectura respecto de la posición común del Consejo con vistas a la adopción de la directiva del Parlamento Europeo y del Consejo (9085/3/1999 - C5-0209/1999 - 1997/0067(COD)) por la que se establece un marco comunitario de actuación en el ámbito de la política de aguas Lienemann Señor Presidente, señores Comisarios, Señorías, la del agua será una de las grandes cuestiones medioambientales y planetarias del siglo XXI. Ya se trate de los cambios climáticos, de los recursos en todo el planeta o de la calidad de nuestros ríos y nuestras capas freáticas, sabemos que esos grandes azares constituyen riesgos para nuestro futuro común. O bien seremos capaces de restituir una calidad de las aguas que corresponda al ecosistema del planeta o veremos toda una serie de perturbaciones amenazar el desarrollo de ciertas regiones y las condiciones de vida de los habitantes en otras e incluso -más fundamentalmente- el equilibrio global. Tomo como prueba un excelente informe que nuestro colega Mário Soares ha preparado en instancias internacionales sobre el estado de los mares y los océanos. Cuando hemos hablado de los cambios climáticos, nos hemos referido, y con razón, al efecto de invernadero y al estado de la atmósfera. Pero sabemos también que el deterioro de los océanos va a desestabilizar considerablemente zonas enteras de nuestra Tierra. Así, pues, conviene que Europa sea, en cierto modo, ejemplar en su actuación, porque debe promover determinado modelo de desarrollo y también porque afronta, a su vez, graves problemas de contaminación y deterioro de sus aguas, ya se trate de sus aguas subterráneas, sus aguas de superficie o sus mares. Por lo demás, nuestra Europa ha firmado convenios internacionales. Pienso, en particular, en el Convenio OSPAR, en virtud del cual contrajo compromisos. Dijo: "Dentro de unos años deberemos haber puesto fin a los vertidos de contaminación, deberemos haber cesado el aumento de las contaminaciones e incluso deberemos acercarnos a un nivel casi nulo en materia de substancias tóxicas o peligrosas". Así, pues, Europa pone su firma en acuerdos internacionales y después llega la directiva, así como las políticas concretas en el terreno, y entonces anuncia que no podrá alcanzar los objetivos fijados o los aplaza para fechas tales, que se plantea la cuestión de si merece crédito la firma de dichos convenios internacionales. Por eso, al entablar el debate relativo a la directiva-marco sobre el agua, ya en primera lectura, el Parlamento Europeo tuvo mucho interés en pedir una coherencia entre la directiva-marco y los objetivos internacionales y, en particular, en lo relativo a la observancia de OSPAR, una convergencia que sea efectiva, concreta y que nos comprometa a la adopción de medidas. La política del agua de la Unión Europea no parte de la nada. Se han aprobado numerosas directivas y, por lo demás, la Comisión abriga la voluntad de llegar a volverlas más legibles, más compatibles entre sí, con objetivos más claros. Así, pues, ha sido un interés por la racionalidad lo que ha propiciado la formulación de esta directiva-marco. Pero nuestro Parlamento, en primera lectura, insistió en que la directiva actual no sólo fuera compatible con los compromisos que hemos contraído -tipo OSPAR-, sino que, además, nos permita invertir el rumbo. Pues, pese a esas numerosas directivas, pese a declaraciones frecuentes sobre el esfuerzo que se debe hacer en materia de protección del agua, cuando examinamos el estado del medio ambiente en Europa, vemos que no se han alcanzado los objetivos. En muchos casos la situación se ha deteriorado y, por tanto, no podemos contentarnos con un esfuerzo de racionalización de los textos. Debemos fijarnos objetivos a la altura de los imperativos que afrontamos y no disponemos de mucho tiempo, pues, si lo hacemos, como propuso la Comisión, con plazos demasiado largos, cuando ella misma y el Consejo han vuelto a prorrogar los plazos, no sólo tendremos un problema de crédito ante la opinión, sino que, además, se dejarán los esfuerzos -bien que lo sabemos- para mañana y mañana serán aplazados de nuevo y, por tanto, no se alcanzarán los objetivos deseados. Insisto en este aspecto, pues no se debería esperar por enésima vez a que todos los días se comuniquen catástrofes en nuestros periódicos para decir: "¡Ah! Europa no ha actuado. ¡Ah! Europa debería haber actuado", y entonces, con precipitación, hacer como si fuéramos a arreglar los problemas que no quisimos afrontar a brazo partido en tiempo útil. El ejemplo hoy del Danubio, de la contaminación que se está produciendo en Rumania, muestra muy claramente que, si no aplicamos un nuevo modo de desarrollo económico, exigencias claras, controles y medidas precisas sobre el estado de nuestros ríos, no sólo se reproducirá -lo sabemos- ese tipo de incidentes, sino que, además, se multiplicará con el tiempo. Sabemos también que, si no hacemos nada, el desarrollo de nuestra agricultura seguirá haciéndose con grandes desequilibrios. Ya ahora los ríos bretones de mi propio país se encuentran en plena situación de eutrofización, cosa que perjudica al turismo. Quisiera simplemente concluir, señor Presidente, diciendo que los imperativos están claros en segunda lectura. ¿Queremos, sí o no, normas compatibles con OSPAR, es decir, aproximarnos a cero en el caso de las substancias peligrosas? ¿Queremos reducir los plazos que el Consejo ha propuesto para esta directiva? ¿Queremos tener una política de precios que dé a todos los agentes públicos y privados la capacidad para descontaminar, para actuar contra la contaminación y economizar nuestra agua? ¿Queremos en serio responder a la aspiración de nuestros pueblos? La mayoría de las enmiendas votadas por la Comisión de Medio Ambiente responden a ese objetivo; espero que obtengan el apoyo de la Asamblea. Schleicher Señor Presidente, Señorías, la Sra. Lienemann acaba de exponer de manera contundente la importancia que tienen para nosotros el agua y el aire, sobre todo como fundamento sencillamente imprescindible de la vida humana. Además de la calidad del agua, también es importante su cantidad, ya que ésta no es suficiente en toda Europa, sobre todo en las regiones con zonas muy áridas. Yo lamento que la Comisaria que de hecho es competente en esta materia, la Sra. Wallström, no pueda estar aquí, pues desde luego se trata de una directiva sumamente importante, en la que la Comisión lleva muchísimo tiempo trabajando, y la legislación para la protección de las aguas, que hoy se debate en segunda lectura, afecta a todos los ciudadanos de la Unión Europea y también a todos los habitantes de los países candidatos, que deberán cumplir la legislación de la UE en el momento de su adhesión. Venimos trabajando desde hace diez años en este tema y este enfoque amplio sólo llegó a ser posible después de una audiencia impulsada y organizada en 1994 por la Comisión de Medio Ambiente, Salud Pública y Política del Consumidor. Desde ese momento hasta la segunda lectura de hoy, muchas personas han trabajado duramente en el tema en el Parlamento Europeo, la Comisión Europea y el Consejo de Ministros. Conseguimos reducir las 243 enmiendas de la Comisión de Medio Ambiente a 27, a las que ahora se han vuelto a añadir, sin embargo, otras 30. Como pueden ver, están en juego muchas aspiraciones y éstas son muy diversas. Unas se proponen endurecer las disposiciones, otras persiguen una mayor precisión, muchas están marcadas por intereses nacionales. También en mi Grupo político, el Grupo del Partido Popular Europeo (Demócratacristianos)/Demócratas Europeos, había naturalmente distintos puntos de vista. Nuestra línea es intentar que se establezcan objetivos realistas y soluciones aplicables en la práctica. Algunas de las enmiendas que yo misma y algunas y algunos otros colegas hemos presentado en nombre de nuestro Grupo mejoran sin lugar a dudas, desde esa perspectiva, los requisitos propuestos en la posición común. Algunas enmiendas, que nosotros apoyamos, se proponen fortalecer la posición negociadora del Parlamento Europeo en la posterior conciliación con el Consejo de Ministros. Nosotros rechazamos claramente todas las exigencias poco realistas, que minan la credibilidad del Parlamento Europeo. Entre éstas yo incluyo la exigencia de una entrada nula de sustancias peligrosas, o sea, la exigencia de que ésta se reduzca a cero para el año 2020. Esto supondría el fin de cualquier tipo de actividades agrícolas y de muchas actividades industriales. En este contexto, yo quisiera resaltar una vez más que, a pesar de todo, ya hemos conseguido progresos considerables con las leyes nacionales y europeas sobre protección de las aguas actualmente existentes, por incompletas que sean y aunque los Estados miembros las hayan respetado poco. Sólo quiero recordar que ahora tenemos salmones en el Rin, algo que habría sido impensable hace 20 años, y que incluso en el Elba, que sufría una carga particularmente elevada de contaminantes, se van a volver a introducir salmones. Lo cual no significa que no tengamos que seguir haciendo enormes esfuerzos para continuar mejorando la protección de las aguas y para conservar las aguas de superficie y las aguas subterráneas todavía en buen estado, lo cual también llevará aparejados, que duda cabe, unos costes elevados. Justamente en estos últimos días se han manifestado muchas preocupaciones desde el sector de la agricultura. También la agricultura necesita disponer de agua no contaminada en cantidad suficiente para poder desarrollarse. Con la orientación que ha mantenido nuestro Grupo en las negociaciones con el Consejo de Ministros será posible alcanzar una solución favorable también para la agricultura. Yo condeno los falsos argumentos con que, desde ambos bandos, se ha intentado engañar a los diputados y a la opinión pública en el contexto de esta temática difícil y en parte muy técnica. Por esto agradezco especialmente la intervención de las y los colegas de mi Grupo que contribuyeron a hacer posibles algunos compromisos. Sobre todo, quiero agradecer muy especialmente el enorme trabajo que ha realizado nuestra ponente, la Sra. Lienemann, y su actitud cooperativa, aun cuando todavía subsistan discrepancias en relación con algunos puntos. También quiero manifestar, por otra parte, mi agradecimiento a los representantes de la Comisión Europea, que siempre han estado a nuestra disposición para aconsejarnos y ofrecernos ayuda técnica. Si los representantes del Consejo de Ministros adoptan la misma actitud constructiva, no me cabe la menor duda de que en el procedimiento de conciliación conseguiremos alcanzar entre todos una solución todavía más adecuada para la protección del medio acuático en Europa. Sornosa Martínez Señor Presidente, en primer lugar quiero felicitar a la Sra. Lienemann por el excelente trabajo que ha presentado y por el esfuerzo que ha realizado a la hora de aproximar las diferencias que nos separan en el tema del agua. La Directiva marco sobre el agua es una iniciativa necesaria. Sin embargo, y partiendo de que la idea de la solidaridad es intrínseca al proceso de construcción europea, es preciso que esta directiva tenga en cuenta que los recursos hídricos deben ser entendidos como un factor de cohesión social. El agua -nadie lo duda- es un bien de interés general. Sin embargo, en el caso de España y de otros países del sur, que presentan una climatología irregular, la gestión de los recursos hídricos requiere planteamientos políticos para racionalizar su uso y otras medidas de carácter solidario. Por ello, consideramos que esta Directiva marco debe propugnar un aprovechamiento del agua que permita vencer los desequilibrios territoriales y, con este fin, solicito su apoyo a la enmienda 95, que ha presentado nuestro Grupo. Queremos asegurar que en el artículo 1 de la Directiva se promueva un uso sostenible, eficiente, justo y solidario del agua. Voy a hacer ahora un breve repaso de las principales cuestiones en las que la delegación socialista española mantiene alguna divergencia con respecto a ciertos posicionamientos que aquí se defienden. Es el caso de los trasvases. Nos parecería mejor que la futura Directiva marco no dejara sujeta a la supervisión comunitaria la posibilidad de realizarlos. Consideramos que, dadas las características hidrográficas del Estado español, donde se realizan trasvases de carácter estructural, deben ser las autoridades del país las que decidan sobre los recursos de su propio territorio, decisión que, por supuesto, siempre debería tomarse desde los criterios de la búsqueda de cohesión y del uso racional del agua. Por lo que respecta a uno de los puntos más polémicos de nuestro debate, el de la tarificación, los socialistas españoles hemos venido defendiendo que, desde el respeto al principio de "quien contamina paga" , la Directiva propugne políticas de precios accesibles para todos los niveles de consumo. Es evidente que en España una política de recuperación íntegra de los costes del agua no tendría la misma repercusión que en los países del centro y del norte de Europa. Los españoles verían aumentado el precio del agua por sus diversos usos debido, precisamente, a la escasez de recursos hídricos y a la internalización de los costes ambientales que será preciso realizar en el marco de lo dispuesto por la Directiva. Por eso, siempre hemos defendido un sistema progresivo de recuperación de los costes, un sistema que tenga muy presentes los efectos sociales, ambientales y económicos, y cuya aplicación sea modulada en virtud de las distintas condiciones geográficas y climáticas. Queremos construir una Europa cuyo entorno sea sostenible y saludable. Pero la Europa del medio ambiente no se puede construir, de ningún modo, a diversas velocidades, sino que debe construirse desde la solidaridad. Davies Señor Presidente, el desastre ecológico del Danubio ha venido a recordarnos lo unidos que están entre sí todos los países de Europa y la importancia que tiene el agua para todos nosotros. Los vertidos procedentes del sector químico de mi circunscripción en el Noroeste de Inglaterra terminarán en las playas de la Europa continental. Esto hace que nos demos cuenta de los lazos que nos unen. Esta directiva marco tiene el objetivo de trazar las bases de la política para las próximas décadas y no ha sido poco el pánico que ha despertado sobre los pormenores. Es importante que recordemos que se trata de un marco. Las bases son realmente muy amplias. A los distintos países y a los distintos sectores de la industria no les resultará difícil escapar a los efectos que nos han descrito estos últimos días. Las posibilidades para esconderse son muchas. Lo cierto es que los detalles de esta legislación serán establecidos en directivas de desarrollo en los próximos meses y años. Será entonces el momento de debatir sobre algunos de estos pormenores pendientes. La amplitud de los principios nos permitirá sin duda aprobarlos -los amplios principios de que deseamos una reducción de los residuos peligrosos que se filtran hasta las aguas subterráneas, los amplios principios de que deberíamos aspirar a garantizar que los productos químicos, que todos necesitamos en la sociedad en cualquier circunstancia, no puedan llegar hasta nuestro sistema de abastecimiento de agua. Una fábrica de productos químicos del Noroeste me escribió para decirme que debemos votar en contra de esta directiva. Deberé preguntarles qué productos químicos están introduciendo en el sistema de abastecimiento de agua y por qué no comunican a todos los residentes de la zona qué es exactamente lo que están haciendo. Es algo que prefieren no tener que hacer. Este principio afecta también al precio del agua. La noción básica que actualmente compartimos muchos de nosotros es que debemos introducir un impuesto ambiental para fomentar la conservación y aplicar el enfoque del palo y la zanahoria para hacer el mejor uso posible de nuestros recursos, de manera que no contribuyamos a la contaminación o a la pérdida de un recurso tan valioso como el agua. Quiero referirme a la posición política que existe aquí. La posición común ha debilitado la posición adoptada por el Parlamento en primera lectura. Algunas de las ONG dirán que la directiva, tal y como ha sido enmarcada ahora, es peor que inútil. Es un paso atrás. Ahora tenemos la oportunidad de mejorar la situación. Debemos adoptar una posición de conciliación. Hemos visto cómo perdíamos votación tras votación. La Comisión de Medio Ambiente ha lanzado una medida tras otra. No hemos podido conseguir una mayoría cualificada. Nuestro intento de mejorar el medio ambiente de Europa ha fracasado. Debemos adoptar esa posición de conciliación. A fin de cuentas, debemos garantizar que al final terminaremos con una política sensata y equilibrada de auténticas mejoras y a un precio razonable. De Roo Señor Presidente, señorías, hace casi treinta años, la Comisión Europea intentó adoptar una política europea en el ámbito del aguas. Había que regular 129 sustancias químicas. Finalmente sólo se establecieron normas para una decena de sustancias. La causa del fracaso fue el principio de unanimidad. Hace unos siete años parecía también que la política de las aguas iba a ofrecerse como víctima propiciatoria en el altar de la subsidiariedad. Al calor de la cumbre de Edimburgo, los dirigentes conservadores Major y Kohl decidieron que no era en absoluto necesario que los españoles tuvieran una agua potable tan buena como los alemanes o los británicos. Este sentimiento se refleja ahora en parte en la posición común que se ha alcanzado durante la Presidencia socialista británica. Esta posición común es como un queso lleno de agujeros o, para expresarlo con un símil más acuoso, tiene más agujeros que un colador. Esto explica la avalancha de enmiendas de la Comisión de Medio Ambiente. Cerca de 100 enmiendas para la segunda lectura. Esto es infrecuente, pero la mayoría de las enmiendas son muy necesarias para tapar esos agujeros. Un gran agujero lo forman las sustancias químicas peligrosas. La industria química -y, desgraciadamente, también la Comisión Europea y el Consejo de Ministros- quieren realizar un análisis de riesgos independiente para cada sustancia peligrosa. Esto requiere mucho tiempo y, lo que es más importante aún, no existe un nivel aceptable de contaminación por sustancias químicas peligrosas. Sólo el nivel de base del océano es aceptable. Esto se expresa con el término "close to zero" , "próximo a cero". Estas sustancias, incluso en la cantidad más ínfima, provocan cambios en el sexo de los animales, y hasta los seres humanos, como confirman los científicos cada vez con mayor frecuencia. Por eso es tan importante que el Parlamento Europeo se pronuncie en favor de los objetivos OSPAR de nivel próximo a cero en el año 2020. Quisiera destacar dos sustancias incluidas en la lista de la Comisión: mercurio y tributilo, abreviado TBT. En el fondo del lago Wadden los valores de mercurio y TBT son respectivamente diez y mil veces más elevados que los valores OSPAR. La industria química y la sociedad en su conjunto deben aprender a sustituir estas sustancias químicas peligrosas por sustitutos inocuos y, en la medida en que no se pueda, a manejarlas en sistemas cerrados. En el caso del TBT esto significa que ya no puede utilizarse como medio contra el crecimiento de algas. La limpieza mecánica de las paredes de los buques es una buena alternativa. Quisiera terminar expresando mi esperanza de que el Parlamento Europeo vuelva a rescatar su imagen ecologista y se pronuncie a favor de la opción próxima a cero en lo que respecta a las sustancias químicas peligrosas y de regulación hormonal para el año 2020. Sjöstedt Señor Presidente, en la tramitación de esta directiva sobre las aguas, el papel del Parlamento es decisivo. La posición común del Consejo es totalmente insuficiente en muchos aspectos. Por eso, nuestra tarea tiene que ser ajustar y concretar las exigencias de la directiva. Hay algunos principios que han sido especialmente importantes para el Grupo GUE/NGL a la hora de decidir sobre las diferentes propuestas. En primer lugar, opinamos que los plazos para realizar las medidas de la propuesta tienen que ser más cortos que los señalados por el Consejo. Por eso apoyamos la propuesta sobre plazos más restringidos para la realización de las diferentes partes de la directiva. En segundo lugar, me gustaría que la eliminación de las sustancias peligrosas se hiciese de manera consecuente. No hay que esperar nuevas evaluaciones antes de tomar medidas. En el trabajo legislativo se debe señalar también el respeto a las convenciones internacionales, tales como la Convención de Ospar. En tercer lugar, queremos que se exprese claramente la política de precios. Esto significa que el principio esencial debe ser que se pague por los costes reales del agua. A menudo, los contribuyentes subvencionan a la industria y a la agricultura. El fundamento obvio de la legislación tiene que ser que el que ensucia o el que consume sea quien pague, aunque en determinados casos extremos se puedan hacer excepciones. En cuarto lugar, queremos que las excepciones a las reglas de calidad de las aguas sean escasas y claramente delimitadas. En quinto lugar, queremos que la protección a la calidad de las aguas subterráneas y las medidas en contra de su contaminación sean claras y precisas. A la luz de todo esto, nuestro Grupo vota a favor de muchas de las enmiendas del ponente Lienemann, tal como fueron aprobadas en la comisión. Quisiéramos ir un paso más lejos en un par de puntos. Por eso votaremos a favor de las enmiendas 102, 103 y 104 de los Verdes que, en nuestra opinión, mejoran aún más la posición. En cuanto a la política de precios, a veces se producen situaciones extremas que aconsejan hacer excepciones a los principios del informe. Yo estimo que la posibilidad de hacer excepciones está bien establecida en la enmienda 43 de la comisión y expresada aún mejor en la enmienda 105 de los Verdes. No veo que sean necesarias más excepciones que las establecidas en esas dos enmiendas. Pero hay distintas opiniones sobre este punto en nuestro Grupo. La enmienda 107, que trata de este asunto, ha sido presentada por una parte de nuestro Grupo. Opino que las propuestas de la comisión sobre el informe Lienemann son, en su conjunto, buenas, y pueden constituir una buena base para una difícil conciliación. Thomas-Mauro Señor Presidente, todas las fotografías tomadas por los satélites prueban que vivimos efectivamente en el planeta azul: sin embargo, esa abundancia es una ilusión. La catástrofe, recentísima, que se ha producido en el curso del Danubio nos recuerda que los ríos son las arterias vitales de nuestro planeta y que la contaminación carece de fronteras. El agua es un recurso natural renovable y limitado. Escasea cuando no está bien administrada y cuando las condiciones geográficas y climáticas no son favorables. En la Unión, esa cuestión reviste importancia decisiva en la región mediterránea, pero también en otros países de Europa, en los que presenciamos una desecación progresiva de las zonas húmedas. Zonas delicadas, húmedas o áridas, desigualdades entre los Estados, desigualdades entre las diferentes regiones dentro de los Estados, particularidades climáticas, económicas, geográficas, geológicas, son otras tantas pruebas que deseamos recordar, pero que no por ello deben propiciar distorsiones de la competencia en la Comunidad. Sin embargo, hemos presentado enmiendas para recordar la importancia de la relación específica de la agricultura con el agua, factor capital de ocupación y valorización del territorio. No cabe duda de que las necesidades de la agricultura en el Sur son muy superiores, por lo que en esta directiva-marco se debe tener en cuenta esa especificidad. Por lo demás, no sólo en los Estados de la Unión se buscan soluciones para esos problemas: en octubre los países de la asociación euromediterránea pidieron resueltamente en Turín un plan Marshall del agua en la ribera meridional del Mediterráneo. Por fortuna, nosotros no estamos en esa situación. Sin embargo, en Europa hay sequías, desertización en ciertas regiones, pero también inundaciones, como bien subraya la directiva. En Francia las hemos padecido recientemente y también en el valle del Rhin y en la Europa central. Necesitamos esta directiva-marco como elemento esencial de una política de desarrollo sostenible, que deberá hacer compatibles, entre sí, los diferentes usos del agua. Pero es necesario integrar en esa gestión nueva la protección y la conservación de la biodiversidad. De todos modos, hoy no se va a concluir el expediente del agua. Efectivamente, la cuestión de la ampliación y las evoluciones climáticas abren nuevas perspectivas. Blokland Señor Presidente, el agua de buena calidad quizá alcance en este siglo una importancia estratégica aún mayor que el petróleo. Esta es una razón suficiente para dar las gracias a la señora Lienemann por su dedicación en favor de mantener en buena condición las aguas superficiales. Parece bastante complicado adoptar un marco legislativo europeo adecuado. Con la directiva marco sobre la política del agua queremos poner fin a la dispersión de la legislación al respecto en la Unión. Pero a pesar de todo no hemos podido evitar que la directiva sea extensa y complicada. Esto requiere que los organismos encargados de su aplicación tengan mucho cuidado al aplicarla. En concreto, es preciso aprovechar las posibilidades que plantea el enfoque de las cuencas hidrológicas para poner en práctica una política específica por parte de los Estados miembros y los organismos encargados de la gestión de las aguas. Los objetivos más importantes siguen siendo luchar contra la contaminación de las aguas superficiales y subterráneas, la protección de los ecosistemas, el fomento del uso sostenible del agua, la lucha contra las inundaciones y las sequías, y acabar con los vertidos de sustancias peligrosas en las aguas superficiales. En lo que respecta al vertido de sustancias en las aguas superficiales, opino que los objetivos del Consejo son demasiado poco comprometidos y demasiado poco ambiciosos. La presente propuesta de la Comisión de Medio Ambiente para reducir los vertidos a un nivel próximo a cero me parece encomiable y merecedora de apoyo. No obstante, debe prestarse mucha atención a su viabilidad. Para ello hay que tener en cuenta las emisiones de base naturales que no son influenciables, así como las emisiones difusas, de difícil control, que también contaminan de modo sustancial las aguas. Kronberger Señor Presidente, en el siglo XXI tenemos que asimilar la noción fundamental de que nuestra relación con el agua se ha modificado por completo. En el siglo XX, el medio acuático era para nosotros un sistema gratuito de vertido y eliminación de venenos, residuos especiales, productos químicos, etc. ¡La consecuencias ya son visibles! Tenemos que modificar este modo de pensar y reconocer que el agua es uno de los elementos más importantes para nuestra vida y nuestra responsabilidad en este aspecto se extiende mucho más allá de nuestras generaciones actuales. La directiva también se debe explicar en este contexto y la población tiene que poder comprender claramente qué es lo que nos proponemos hacer en este ámbito y que se propone hacer la Comisión. La protección del agua también es en el fondo un tema social, y un tema social decisivo. Por esto es preciso reforzar la aplicación del principio de que "quien contamina, paga" , pues de lo contrario todos tienen que cargar con las consecuencias. A la vista del progresivo deterioro de los recursos hídricos es importante que no nos limitemos a preservar su estado actual, sino que en la votación de mañana procuremos asegurar una mejora cualitativa real. Oomen-Ruijten Señor Presidente, han pasado ya unos seis años desde que nuestro colega Karl-Heinz Florenz, apoyado por Ursula Schleicher, pidió que se reorganizarse toda la política en el ámbito del agua. Ya se ha hecho. No es un asunto fácil y pienso que el esfuerzo que ha realizado la Sra. Lienemann merece todo nuestro respeto. El proceso de decisión en torno a esta directiva marco sobre el agua se encuentra en una fase muy importante. El tema se ha planteado conforme al procedimiento de codecisión y en la primera lectura ya hemos podido adoptar una legislación importante y más ajustada. La posición comunitaria que se planteó a finales del pasado año ya supuso una importante mejora con respecto a la propuesta original. Es muy difícil adoptar políticas en esta materia porque las diferencias son muy grandes. Quiero decir lo siguiente a mi colega español: en el norte de Europa hemos tenido que luchar muy a menudo contra las inundaciones, y también contra la contaminación de las aguas, producida por la industria, mientras que el problema de los colegas del sur de Europa suele ser que el agua ha de ser transportada a través de largas distancias, simplemente para suministrar agua potable o agua para la agricultura. Permítanme abundar en dos elementos de esta propuesta. En primer lugar, la calidad. Los Países Bajos se ven influidos en gran medida por la política europea sobre las aguas. Una parte muy importante, un tercio del agua potable que consumimos, se extrae en los Países Bajos de las aguas superficiales. Los Países Bajos están situados río abajo, en un delta, y por tanto la calidad de las aguas superficiales que nos llegan es de la máxima importancia. Otro punto importante de debate es el establecimiento de normas sobre la calidad de las aguas. En una serie de enmiendas se han planteado interrogantes con respecto a las normas propuestas, sobre todo a la norma OSPAR para el año 2020. Comprendo que algunos no encuentren defendible la norma desde el punto de vista de su imprecisión o desde el punto de vista jurídico. Más bien pienso que debemos apoyarla porque después, en el procedimiento conciliación, podemos velar por que se establezcan normas más precisas. Ahora quisiera referirme brevemente a la gestión de la cantidad. Un conocido poeta holandés se hace eco en su poema "Recuerdos de Holanda" del interés y el temor que ha provocado siempre el agua y sus catástrofes seculares. En 1953 tuvimos una catástrofe de enormes dimensiones gracias a la cual a la vez pudimos desempeñar un papel precursor en el terreno de la construcción de diques. En 1990 nuestros ríos se inundaron y pudimos comprobar que la construcción de obras artificiales repercute antes o después en el patrimonio de recursos hídricos y puede ocasionar grandes daños. Esto significa que en el terreno de la gestión de la cantidad es preciso hacer un gran esfuerzo para velar por que los flujos río abajo y río arriba sea una solución adecuada. Corbey Señor Presidente, me gustaría empezar felicitando de todo corazón a la Sra. Lienemann. Ha llevado a cabo un trabajo excelente. El agua es una necesidad vital de primer orden y un derecho básico. Todo el mundo debería disponer de agua limpia, pero la disponibilidad y la buena calidad de las aguas no es evidente, esto lo han experimentado muchas personas, en el sur de Europa, pero también en los países del Danubio. El agua a menudo es una fuente de conflictos entre países y entre grupos de población. Por eso es muy importante que sea objeto de coordinación internacional. Debemos reconocer que el agua es una responsabilidad común. La colaboración entre cuencas hidrológicas debe darse por sentada. La poca capacidad de actuación río arriba, o tan sólo un uso excesivo, puede ocasionar problemas río abajo. A este respecto, coordinación es la palabra clave. El problema del agua es cada vez de mayor actualidad. Los cambios climáticos, los ligeros incrementos de temperatura tienen una influencia directa en las precipitaciones pluviales. Algunas cuencas sufren más la sequía, otras la humedad. Es hora de pasar a la acción. En marzo se celebra el II Foro mundial sobre las aguas en La Haya. El foro plantea una visión mundial. Esta visión debe conducir a planes de acción regionales para una gestión y control sostenible de las aguas. Para el Parlamento Europeo ha llegado ya el momento de pasar a la acción. Debemos votar a favor de una política de las aguas sostenible como punto de partida y al mismo tiempo demostrar que somos realistas. Pero tampoco podemos poner el listón muy bajo. La posición común no es lo suficientemente ambiciosa. Por ello es necesario basarse en acuerdos internacionales anteriores o en los objetivos OSPAR. Debemos luchar por eliminar las sustancias peligrosas para el año 2020. En el caso del medio ambiente marino esto ya se ha acordado. Es evidente que este acuerdo deberá regir también para otras aguas. Los objetivos OSPAR se están elaborando actualmente. Hay una lista de 400 sustancias que entrañan daños evidentes para el medio ambiente. Tanto desde el punto de vista técnico como económico es viable reducir las emisiones de estas sustancias hasta un nivel próximo a cero. Una vez más, debemos votar a favor de ello. Naturalmente, la directiva debe ser vinculante. Los países río abajo deben poder contar con que los países río arriba cumplen objetivos de calidad. La calidad tiene un precio, pero la contaminación puede cobrarse un precio mucho mayor en el futuro. Paulsen Señor Presidente, señora Comisaria, quiero manifestar mi profundo respeto por el excelente trabajo realizado por la Sra. Lienemann en relación con esta directiva sobre aguas. Permítanme recordarles que los problemas medioambientales realmente grandes en la actualidad -el cambio climático, la tala de las selvas vírgenes, el agotamiento de los bancos de peces- siempre afectan a nuestros recursos comunes, absolutamente necesarios y que, de algún modo, escapan a nuestro control. Entendamos también que las aguas en Europa están, podríamos decir, en el límite entre ser propiedad de todos y de nadie. Por este motivo es importante, desde el punto de vista estratégico, que se fijen responsabilidades en materia de aguas. También es importante que los distintos cursos de agua se mantengan unidos y se les trate como lo que son, unidades, independientemente de quién sea el propietario de las diferentes partes de los cauces comunes. Breyer Estimadas y estimados colegas, la propuesta de directiva representa efectivamente, como ya se ha repetido varias veces, una oportunidad histórica para simplificar y mejorar el barullo y la colcha de retales de reglamentos y directivas europeos existentes, y conseguir al mismo tiempo un elevado nivel de protección medioambiental en Europa. Sin embargo, yo tengo la impresión de que la política de la directiva marco sobre el agua está marcada por el sello de la desregulación y la renacionalización. También espero que la votación no se quede en un golpe al aire -al agua en este caso-, para lo cual es absolutamente esencial, a mi parecer, que se contemplen dos cuestiones. Por un lado está el tema de la OSPAR. Ya sabemos que la propuesta de la Comisión no es suficientemente ambiciosa y, por desgracia, otro tanto puede decirse de la propuesta de la Comisión de Medio Ambiente. No basta con hacer propuestas vagas. Lo que necesitamos es un objetivo absolutamente vinculante para la OSPAR. Sólo de este modo conseguiremos claridad jurídica y, sobre todo, la posibilidad de actuar jurídicamente contra los infractores. Cualquier otro enfoque resultará ineficaz y no contribuirá a evitar catástrofes ecológicas, como la que ahora estamos viendo en Rumania y Hungría, pero que también podrían producirse entre nosotros. Me parece lamentable que los Gobiernos nacionales no estén dispuestos a suscribir una protección internacional jurídicamente vinculante, a pesar de que alcanzaron un compromiso internacional en el marco de la OSPAR. Sin embargo, esto es precisamente lo que debemos subsanar desde el Parlamento, a fin de demostrar que no vamos a permitir el deterioro y la pérdida de credibilidad de nuestra política. Otro punto importante es que se refuerce la aplicación del principio de que "quien contamina paga" , ya que es preciso que los precios reflejen los verdaderos costes ecológicos. No debemos plegarnos a los intereses de los grupos de presión de la industria agraria y la industria química, sino que por contrario es preciso que difundamos dicho principio de que "quien contamina paga" y que expresemos también en la votación nuestra voluntad de que este se aplique, de manera que los precios reflejen los costes reales. El agua es nuestro recurso vital más importante y al emitir nuestro voto debemos velar por que se establezcan incentivos y presiones que promuevan un cumplimiento real del Convenio OSPAR. Esto se podrá conseguir mediante circuitos de producción cerrados, cualquier otra cosa sería diluir la eficacia de la directiva. ¡Aprovechemos esta oportunidad! González Álvarez Señor Presidente, en el poco tiempo que tengo quiero saludar el informe de la ponente y recordar tres principios, a los que debe supeditarse todo lo demás, que están claramente expuestos en las enmiendas de la ponente: el agua no es un bien comercial, sino un patrimonio de los pueblos de la Unión; el objetivo último es lograr la eliminación de todos los contaminantes de las aguas superficiales y subterráneas, y la necesidad de informar a la población para que pueda participar en la recuperación del agua y no gaste agua en exceso cuando es un bien tan precioso. Sé que esta directiva puede tener problemas, porque se habló aquí de las diferentes realidades de los diversos países de la Unión. No es igual lo que ocurre en el Norte que lo que ocurre en el Sur, ni que lo que ocurre en aquellos países que tienen problemas de desertificación. Lo sé. Pero hay algunas enmiendas que intentan ayudar a los países del Sur, en concreto la enmienda 43 que, cuando se refiere a la recuperación de costes, indica también que los Estados miembros deberán tener en cuenta las condiciones sociales y medioambientales de los países a la hora de tomar decisiones. También hay dificultades con el tema de los trasvases. En mi país -yo vivo en el norte de España-, hay una gran diferencia entre el norte y el sur, y surgen dificultades cuando hay que trasvasar agua de un lugar a otro. Pero también dice el informe de la Sra. Lienemann que las cuencas receptoras de los trasvases deben ahorrar y velar por su agua. Sé que es un informe difícil, que hay dificultades debido a las diferentes realidades de los países, pero debemos sacar adelante una directiva marco que evite que se repita lo que está ocurriendo hoy en el Danubio y lo que ocurrió en Doñana. No podemos permitir que nos envenenen las aguas de Europa, señor Presidente, y debemos hacer una directiva que refuerce la voluntad política de los Gobiernos de preservar un recurso como el agua, que es precioso para todos. Fitzsimons Señor Presidente, mi enhorabuena a la ponente por un informe magnífico. Como diputado irlandés al Parlamento Europeo procedente de un país rico en grandes reservas de agua, apoyo la gran mayoría de las propuestas incluidas en la presente directiva. No obstante, a continuación quisiera analizar las diferencias de planteamiento entre la Comisión de Medio Ambiente del Parlamento y el Consejo. Este último ya ha presentado su posición común al respecto. Según el Consejo, el objetivo de alcanzar una buena situación del agua de superficie debería estar garantizado a más tardar 16 años a partir de la entrada en vigor de la directiva, mientras que la Comisión de Medio Ambiente querría reducir este plazo a diez años. No veo ningún motivo por el que los Estados miembros de la Unión Europea no pueden esforzarse para aplicar las disposiciones clave de esta directiva en el plazo más breve posible. Paso a continuación a las enmiendas que mañana serán presentadas al Parlamento relativas al sistema de recuperación de los costes del consumo de agua. El Consejo declara en su posición común que los gobiernos de la Unión Europea deberán tener en cuenta el principio de recuperación de los costes del uso de agua. En la posición común no se incluye ningún plazo concreto para la aplicación de este principio. La enmienda 43 persigue garantizar que a más tardar en 2010, las políticas de tarificación del agua en Europa proporcionen los incentivos necesarios para un consumo eficiente del agua. Asimismo, una contribución adecuada de los diferentes sectores económicos, desglosados entre los sectores industrial, de la vivienda y agrícola, debería garantizar el cumplimiento de esta política. A menos que estas enmiendas reciban mañana un fuerte apoyo, transmitiremos el mensaje de que en todos los Estados miembros de la Unión Europea deberá aplicarse la medición y tarificación del agua para el consumo doméstico. Desde una perspectiva irlandesa es algo poco práctico políticamente, al igual que lo sería desde la perspectiva de otros Estados miembros de la UE como Portugal, Grecia y España. Sandbæk Señor Presidente, en primer lugar me gustaría dar las gracias a la Sra. Lienemann por su informe. Aquí y ahora decidimos si los países de la UE van a trabajar eficazmente en pro de unas aguas más limpias en los años venideros. Lo haremos modificando como Parlamento la posición común adoptada por el Consejo e indicado el camino a seguir para trabajar en favor de un medio ambiente más limpio. En su forma actual, esta directiva puede tener consecuencias muy aciagas y a largo plazo sobre el medio ambiente y el agua potable. Sería enviar las señales erróneas tanto a la industria europea como a la población europea. Es fundamental que mantengamos la limitación sobre el conjunto de vertidos de sustancias químicas a nuestras aguas. A todas luces nos da un plazo de tiempo demasiado largo para medir cada una de las aproximadamente 100.000 sustancias químicas en circulación. No nos podemos permitir esperar. A este respecto, le pido al Parlamento que apoye la enmienda 108, donde las palabras " contaminación de las aguas causada por una sustancia contaminante" han sido sustituidas por " prevención de la contaminación de las aguas reduciendo ininterrumpidamente los vertidos" . No podemos retrasar el trabajo medioambiental pecando de detallistas antes que trabajando en reducir el conjunto de vertido de sustancias peligrosas a la naturaleza. Los Ministros de Medio Ambiente comunitarios han de cumplir por tanto con su adhesión al Convenio OSPAR que ahora ya define qué es peligroso para el medio ambiente. Este Convenio debe marcar la pauta en el trabajo en favor de un medio ambiente limpio, algo que nos debemos a nosotros mismos pero sobre todo a nuestros descendientes. Fiori Señor Presidente, es difícil resumir los puntos de una directiva tan importante y compleja como ésta. El Tratado de Amsterdam reitera el criterio de la prioridad de la prevención, de la aplicación del principio de "quien contamina paga" y del desarrollo sostenible evaluando el impacto ambiental. Está claro que la importancia de reconocer el valor económico de los hechos ecológicos en la formulación de los precios y de responsabilizar a los operadores a través de las adopción de incentivos para los sistemas no contaminantes, parece indiscutible a la luz de los acontecimientos que caracterizan la relación entre desarrollo económico y protección del patrimonio medioambiental, en particular de los recursos hídricos. Esta situación encuentra respuestas específicas en muchos sectores económicos, pero sobre todo en la agricultura. Dentro de la complejidad de las relaciones existentes entre la agricultura, el medio ambiente y las aguas, entre efectos positivos y negativos, entre la multiplicidad de las situaciones locales y los sistemas de producción, etcétera, se ha introducido el concepto de práctica agrícola correcta, con el cual se indica el sistema de producción agrícola utilizado con el fin de cumplir la expectativa comunitaria de llevar a cabo la protección medioambiental de los recursos hídricos superior a los estándares de base, con los costes y reducciones de renta consiguientes. De esta concepción deriva la obligación de potenciar y reforzar una estrategia para la integración, al objeto de mantener la gestión de las aguas en el centro del modelo económico productivo sostenible frente a las condiciones vigentes. En esta óptica, no hay que perseguir la estrategia de separar el objetivo de impedir el deterioro del estado de las aguas superficiales y subterráneas de los objetivos de proteger, mejorar y restablecer la calidad de las mismas creando una superflua escala de prioridades en menoscabo de una organicidad de intervenciones y medidas específicas orientadas a un enfoque combinado y a la utilización de las mejores técnicas disponibles. En lo que se refiere a la eliminación de la contaminación producida por sustancias peligrosas en el medio ambiente acuático, la optimización del enfoque debería prever una reglamentación tanto a escala nacional como comunitaria con el fin de permitir una identificación mejor de las distintas tipologías de cuerpos hídricos contaminantes como consecuencia de las actividades productivas humanas. Por último, es necesario crear un sistema que elabore una lista objetiva de sustancias potencialmente peligrosas, a través del mayor número de datos sobre las propiedades químicas, físicas y biológicas a fin de crear un modelo integrado de intervención, en diversos niveles estratégicos con la protección de un bien como el agua que es fundamental para todos nosotros. Lange Señor Presidente, señora Comisaria, estimadas y estimados colegas, si nos tomamos en serio el principio de la sostenibilidad, que está inscrito en el Tratado de Amsterdam, nuestro objetivo a largo plazo en realidad sólo puede ser alcanzar una emisión nula de contaminantes en nuestras aguas. En efecto, es evidente que debemos garantizar la conservación del agua, a fin de que las generaciones futuras no tengan que pagar el precio de nuestro consumo de agua. Por esto, es preciso definir una serie de pasos, con unas normas exigentes, que permitan alcanzar dicho objetivo a largo plazo. En este sentido, yo apoyo firmemente las enmiendas de la Sra. Lienemann, encaminadas a definir una vía razonable, con unas normas de calidad que nos permitan afirmar sinceramente algún día que el uso humano del agua ya no la consume, sino que garantiza su conservación en el mismo estado. La directiva presenta algunos aspectos muy positivos, que sin duda vale la pena resaltar de nuevo. En primer lugar, cabe citar la amplia información y participación de la opinión pública, como no se ha dado en prácticamente ninguna otra directiva europea. En segundo lugar, se ha impuesto la necesidad de una cooperación. Para mí es un motivo de satisfacción que se contemplen todos los medios acuáticos y que las autoridades se vean obligadas a trabajar por fin conjuntamente, tanto a escala de cada Estado nacional como también a escala transfronteriza, con objeto de alcanzar un alto nivel de calidad global de todas las aguas. En tercer lugar, quisiera referirme asimismo al tema del calendario. Estoy firmemente convencido de que necesitamos un calendario estricto y riguroso, que garantice que también se realicen esfuerzos para alcanzar nuestro objetivo a largo plazo. A mí me gusta establecer una comparación con lo que ocurre en el mes de diciembre. Todos sabemos que el 24 de diciembre se celebra la Navidad y nos disponemos a comprar los regalos. Pero ¿qué ocurriría si en diciembre supiésemos que la Navidad se iba a celebrar al cabo de treinta años? Todos sabemos que entonces no nos moveríamos. Por esto necesitamos un calendario riguroso justamente en el ámbito de la política de aguas. Yo apoyo firmemente las propuestas de la ponente y considero que necesitamos un calendario riguroso para todos los aspectos de la directiva, desde el catálogo de medidas hasta el tema de las medidas en materia de empleo. Busk Señor Presidente, el propósito de esta directiva debe ser garantizar que los países miembros emprendan una protección global de las aguas subterráneas, potables y de superficie y que el nivel de protección se corresponda con la legislación comunitaria existente en materia medioambiental. No obstante, en este punto debo recordar que anteriores resoluciones relativas a la directiva sobre nitratos aún no han sido implantadas en todos los países miembros, a pesar de tratarse de una resolución común comunitaria. Esta propuesta incluye una serie de puntos que aumentan la protección de las aguas y que superan nuestros objetivos medioambientales actuales. Se propone la necesidad de alcanzar un objetivo final para las concentraciones en el medio marino, cercano a los valores de fondo para las sustancias que hubiera naturalmente y cercano a cero para las sustancias sintéticas creadas por el hombre. Esto no es posible e incluso es antinatural. La aprobación de este informe tendrá graves repercusiones sobre la actividad agraria en la UE si la concentración de, por ejemplo, fósforo y nitrógeno no puede sobrepasar los valores de fondo fijados para estas sustancias en el agua y si se quiere establecer un valor límite de 0 para la presencia de pesticidas en el agua. La agricultura europea no podrá, por ejemplo, cultivar cereales con un alto contenido proteínico de modo que el grano pueda emplearse en la fabricación de pan. El resultado será que la producción agraria se trasladará a otros países situados fuera de la UE lo que tendrá como consecuencia grandes costes socioeconómicos y laborales. No puedo votar a favor de los párrafos de la directiva marco sobre aguas que tratan estas cuestiones. Staes Señor Presidente, señoras y señores diputados, el agua es una sustancia muy preciada. Millones personas no disponen de agua limpia, una condición absolutamente imprescindible para sobrevivir. Así pues, no debe sorprendernos que el agua sea una de las causas de las guerras. También el mundo capitalista mueve sus piezas para garantizar el máximo control del agua. Raras veces se habla de interés general o de solidaridad. Así pues, Europa tiene ante sí una pesada tarea: reunir tanto los objetivos como los medios de la difusa política de aguas comunitaria en una legislación marco más coherente. Debo señalar que también en mi tierra, Flandes, aún queda mucho camino por recorrer. También a nosotros nos ha dado un toque de atención recientemente la Comisión. Toda persona sensata querrá que esta directiva sea un acicate para los responsables políticos que ahora faltan. En lo que a esto respecta, la posición común es una farsa, un documento carente de compromiso, una verdadera afrenta a los acuerdos OSPAR. Ante nosotros surge un proceso de aplicación que puede durar 34 años. Mis hijos tendrán más edad que la que tengo yo ahora. Admitámoslo: esto no es serio. Mañana podemos votar por un marco débil y falto de compromiso que envenene el futuro de nuestros hijos, o podemos votar las enmiendas de mi Grupo, de la ponente o de la Comisión de Medio Ambiente. Para terminar, una última observación: en los últimos meses hemos asistido a una enorme presión. Lo que llamaba la atención de este expediente era la enorme presión del Consejo de Ministros. En mi país esto ocurrió en las administraciones de medio ambiente, tanto en Flandes como en Valonia. Escogieron una posición común débil en favor de la posición más avanzada de nuestro Parlamento. Me pregunto realmente si esto se ha hecho con la aquiescencia de los ministros ecologistas de medio ambiente de mi país. Señorías, las bellas palabras ya no bastan. Debemos cambiar el rumbo con decisión. En la votación de mañana tenemos que dejar claro que Europa trabaja en favor de una política en el ámbito del agua responsable y orientada al futuro. Esto no hará sino aumentar nuestra credibilidad. El Presidente Se interrumpe el debate, que será reanudado a las 21.00 horas. Diálogo sobre Europa: retos de la reforma institucional El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede a la comunicación de la Comisión: Diálogo sobre Europa: retos de la reforma institucional. Barnier Señor Presidente, Señorías, la Comisión está en este momento en pleno debate y falta mucho para que concluya sus trabajos. Así, pues, acudo esencialmente a hablar a sus Señorías, como se les ha indicado en el orden del día de esta Asamblea, de una iniciativa nueva que propone la Comisión para dar su respuesta, que no es la única, a un gran imperativo que debe movilizar a todos los agentes de la construcción europea, en primera fila de los cuales se encuentran, naturalmente, sus Señorías, pero también un Comisario como yo y también los ministros que se reúnen en el Consejo y los diputados a los parlamentos nacionales y añadiré incluso a los funcionarios que trabajan en nuestras diferentes instituciones y que están empeñados y motivados por esta construcción europea. Esta mañana, en el largo debate al que he asistido junto al Presidente Prodi, muchos de sus Señorías han mencionado el déficit democrático, el alejamiento de las instituciones europeas. Al decirlo, no pretendo plantear la cuestión -lo ha dicho uno de sus Señorías con mucha claridad y fuerza- de qué tareas corresponden a cada cuál. Lo mínimo es que los ciudadanos comprendan qué tareas corresponden a cada una de nuestras diferentes instituciones. La cuestión inmediata es también la de qué hacemos juntos y qué queremos hacer juntos en el futuro, en particular con los países que van a unírsenos. Así, este déficit democrático nos obliga a hacernos preguntas también y ésa es la razón por la que, nada más inaugurarse la Conferencia Intergubernamental, durante la cual voy a tener el honor de representar a la Comisión junto al Sr. Prodi, y trabajando -repito- en estrecha confianza con los dos representantes de sus Señorías -el Sr. Brok y el Sr. Tsatsos- hace poco que hemos decidido, en el Colegio de Comisarios, lanzar el "Diálogo para Europa y sobre Europa", participar, por nuestra parte, en ese contacto directo con los ciudadanos. Todos los Comisarios se han comprometido, siempre que deban trasladarse a un país y no sólo a sus países de origen, a una región -yo lo hago tres o cuatro veces al mes-, a dedicar un momento de su empleo del tiempo a un diálogo directo con los ciudadanos y no sólo con las personalidades o los representantes institucionales con los que nos reunimos habitualmente, a establecer también un contacto directo, en una universidad, en un instituto de bachillerato, en una fábrica, a ir al contacto de la gente, responder a las preguntas y escuchar. Ésa será, pues, nuestra participación, como también participarán sus Señorías en ese esfuerzo necesario, en esa ardiente obligación, que consiste en reducir el déficit democrático, es decir, el alejamiento de los ciudadanos de lo que hacemos. Esa iniciativa deseamos llevarla a cabo en cooperación con los Estados miembros, en contacto con el Parlamento Europeo. Haremos una síntesis periódica al respecto a fin de que se calibre bien el estado de la opinión y se pueda ajustar o reorientar. Deseamos llevarla a cabo también en concertación con los diputados a los parlamentos nacionales, los representantes locales, las organizaciones no gubernamentales, los medios socioprofesionales y los medios de comunicación: los transmisores de opinión, grupos y partidos políticos, diputados europeos, nacionales, representantes -acabo de decirlo- de las colectividades locales o de los parlamentos nacionales, el Comité de las Regiones, el Comité Social, las organizaciones de la sociedad civil y los medios universitarios. Por lo demás, he de recordar -y necesito hacerlo- que el propio Parlamento Europeo adoptó ya, el pasado 1º de febrero, la iniciativa -y quiero agradecérselo de nuevo al Sr. Napolitano- de organizar una primera reunión de trabajo con los representantes de los parlamentos nacionales, es decir, los representantes de los ciudadanos en cada uno de los Estados. La Comisión propondrá a los Estados miembros que participen en esa operación, ya sea en el marco de una cooperación concreta o en el de una asociación más estructurada. Estamos preparando un plan para los medios de comunicación, contactos estrechos con la Presidencia de la Unión y el Parlamento Europeo. Ya he dicho en qué condiciones participarán los propios Comisarios durante los encuentros y las visitas en el terreno. Lo que queremos es celebrar debates ciudadanos. Permítaseme -sin pretender dar lecciones, eso desde luego, ni consejos siquiera- recordar que, cuando tuve el honor de ser Ministro de Asuntos Europeos de mi país, sentí esa necesidad de ir a dialogar directamente con los ciudadanos y que, al celebrar todas las semanas ese diálogo en cada una de las regiones, directamente, me di cuenta de que existía la urgente necesidad de que la Unión Europea tuviera un rostro, de modo que iba todas las semanas, junto con un Comisario europeo, no sólo los comisarios franceses, por lo demás, embajadores acreditados en París, diputados europeos, a dialogar y me di cuenta de que las preguntas eran innumerables, inteligentes, que la gente necesitaba que se la respetara, que se la escuchase y que se le dieran explicaciones. Eso es lo que vamos a hacer apoyándonos en una dotación presupuestaria de unos cuatro millones de euros, si sus Señorías tienen a bien ponerlos a nuestra disposición. Habrá que negociar una dotación con cargo al presupuesto 2001, porque queremos llevar a cabo esta idea y aplicarla no sólo de forma experimental, sino también bastante duradera en 2000 y 2001, es decir, durante el período de negociación de la Conferencia Intergubernamental y del proceso de ratificación. Lanzaremos ese diálogo el 8 de marzo próximo en Bruselas, delante de 700 jóvenes que están haciendo prácticas en la Comisión. La Presidenta de este Parlamento, Nicole Fontaine, ha aceptado estar al lado del Presidente Prodi y de varios Comisarios para entablar ese primer diálogo y procuraré, Señorías, que siempre que un Comisario entable el diálogo, los diputados europeos más inmediatamente disponibles in situ estén presentes y aporten el punto de vista y expliquen la labor y el papel del Parlamento Europeo. Esto es lo que quería decir, señor Presidente. Por lo demás, estoy dispuesto a responder a las preguntas y las propuestas de los diputados aquí presentes. El Presidente Señorías, ya conocen el Reglamento. Ahora ustedes deberían formular preguntas, pero no necesariamente hacer largas declaraciones. Disponen de un minuto cada uno para formular su pregunta. Napolitano Señor Presidente, deseo expresar mi aprecio y también, creo que puedo decirlo, el de la Comisión de Asuntos Constitucionales que presido, por esta iniciativa de la Comisión. Por otra parte, esta iniciativa se ajusta a las indicaciones del Parlamento que figuran en la resolución del pasado 18 de noviembre. He escuchado asimismo las explicaciones del Comisario Sr. Barnier sobre las relaciones y los contactos con el Parlamento Europeo durante el desarrollo de este programa. Si me permite, señor Comisario Barnier, en el texto de la comunicación, al margen de la simple frase, algo fría, "elle sera conduite en liaison avec le Parlement européen" quizás se podría decir algo más al respecto. Pienso que sería útil subrayar esta convergencia de intenciones y de esfuerzos, también porque veo un problema específico de coordinación precisamente entre la iniciativa de la Comisión que, sin duda, no solo se dirige a los disputados nacionales, sino también a los diputados nacionales, y el programa de nuestra comisión que, tras la jornada de estudio del pasado 1 de febrero, a la que ha hecho referencia el Comisario Sr. Barnier y que ha aprovechado la importante aportación de la Comisión, tiene la intención de recapitular los avances de la Conferencia Intergubernamental en todas sus reuniones. En consecuencia, contaremos con la participación, esperamos que cualificada y considerable, de los diputados nacionales en todas nuestras reuniones. Éste será un canal que podrá dar apoyo a los de la iniciativa de la Comisión. Barnier Gracias, señor Presidente Napolitano, confirmo que lo que nos proponemos coincide totalmente con el espíritu de la resolución de 18 de noviembre y quiero también decir en esta fase que pude proponer esta iniciativa a la Comisión gracias a la cooperación y a la comprensión de mi colega Viviane Reding y que se lleva a cabo también en contacto con Günther Verheugen, ya que todos los grandes imperativos que debemos explicar y que interpelan e interrogan a nuestros compatriotas en cada uno de los países son los de la ampliación -de las oportunidades y los riesgos de la ampliación- y también de esa reforma institucional. He comprendido su preocupación perfectamente, señor Presidente Napolitano, por lo que habrá un grupo de trabajo interinstitucional, que se va a crear (la primera reunión debería celebrarse en el mes de marzo). Voy a velar por que se vaya más lejos de lo expuesto, de forma un poco árida, en el texto de la Comisión, que se hable, más que de contacto, de trabajo en común y se pueda coordinar así a lo largo de estos dos años las iniciativas que adopten sus Señorías, las que nosotros adoptemos, cada cual por su lado, pero que adoptaremos juntos. Permítanme decirles, Señorías, que, si se quiere entablar ese diálogo, habrá trabajo para todo el mundo. Dupuis Señor Presidente, señor Comisario, resulta una música agradable oírle citar tanto la palabra "ciudadano". En este Parlamento se habla cada vez más de opinión pública: el miedo a la opinión pública es una idea, como usted sabe, un poco paternalista, pero nuestro Parlamento es lo que es y debemos amoldarnos a ello. Quería formularle una pregunta precisa en el marco de la pregunta sobre la CIG: tengo entendido que el Tribunal de Justicia de Luxemburgo está examinando muy atentamente una cuestión importante, la de la lucha contra el fraude y de la OLAF. Como usted sabe, hay problemas que incumben a nuestro Parlamento, desde luego, pero también a funcionarios europeos, que son, también ellos, ciudadanos europeos. Quisiera preguntarle si, dada la urgencia que cobra esta cuestión, ha reflexionado la Comisión sobre la posibilidad de modificar completamente la estructuración y organización de la lucha contra el fraude pensando en una solución según la cual dicha lucha en los Estados miembros y en las instituciones europeas fuera competencia del Tribunal de Justicia. Barnier Señor Dupuis, en primer lugar concedo mucho valor, en mi vida pública, a la palabra "ciudadano". Es una de las más bellas en democracia y creo que hay que utilizarla. Vamos a celebrar el diálogo con los ciudadanos, incluidos los más modestos o los más alejados de los centros de decisión e información. Ya que habla usted de la CIG, quiero simplemente recordar, a propósito de esa cuestión de la lucha contra el fraude, en particular -si se trata efectivamente de luchar contra los fraudes que afectan a los intereses y el presupuesto comunitarios-, que, conforme al espíritu, por lo demás, de la labor de esta Asamblea y tal vez siguiendo la misma vía, hemos adoptado la idea, en las propuestas de la Comisión, de la creación de un puesto específico y nuevo de ministerio fiscal europeo, que tendría capacidad, reconocida por el Tratado y, por tanto, por los Estados miembros, de instruir de cabo a rabo un asunto que pusiera en entredicho los intereses y el presupuesto comunitarios. Comprobamos, de forma lúcida, casi de forma clínica, que la cooperación judicial ya no basta, no basta actualmente para luchar contra esos fraudes, procedan de donde procedan, de dentro o de fuera, y ésa es la razón por la que hemos hecho esa propuesta de la creación de un ministerio fiscal europeo, que, después de haber instruido de cabo a rabo un asunto, podría hacer que lo instruyera, que lo juzgase la jurisdicción nacional más apropiada. Aún no hemos precisado -respondo a su segundo punto- nuestras propuestas sobre el Tribunal de Justicia, porque estábamos esperando el informe Douai, entregado hace unos días. En las próximas semanas la Comisión va a completar -cosa a la que yo me había comprometido- sus propuestas sobre el dictamen relativo a la CIG, a propósito del sistema jurisdiccional y del Tribunal de Justicia. Haarder Señor Presidente, señor Comisario, anteayer hubo una noticia estrella en el informativo danés de mayor audiencia que quiero pedirle que comente. La historia giraba en torno a un funcionario de la Comisión que había dicho a un empresario austríaco que debido a su condición de austríaco, posiblemente estaría descartada su participación en un proyecto de intercambio científico junto a empresas de otros países, entre ellos, Dinamarca. Me gustaría pedirle que confirmara que si un funcionario ha dicho que una empresa austríaca está excluida de alguna forma de participar en proyectos comunes de intercambio, este funcionario estaba equivocado; si no lo ha dicho, no hay más que decir. ¿Querrá confirmarlo? Barnier Señor Haarder, que yo sepa, ningún funcionario ha sido autorizado para decir cosa semejante. No sería normal -y, al decir esto, me expreso a título personal- ni justo castigar a ciudadanos, empresas, asalariados austríacos por las inquietudes que inspira la creación en ese país de una nueva coalición gubernamental. Así, pues, a reserva de una verificación que voy a hacer o encargar inmediatamente después de esta sesión, confirmo lo que le he dicho; la Comisión nunca ha dicho ni autorizado nada de ese estilo. Hay otras lecciones que sacar, señor Haarder, de forma general, de lo que está sucediendo en Austria. Yo mismo he mencionado diferentes reacciones posibles a ese desafío, que consiste en que todos nosotros recordemos, demostremos de nuevo, lo que hacemos juntos desde 1957: Comunidad Económica, naturalmente, pero en primer lugar Comunidad de valores y Carta de Derechos Fundamentales, que protegerá más y más claramente a los ciudadanos individualmente; el artículo 13 del Tratado, relativo a las discriminaciones, respecto del cual propusimos, en nuestro dictamen del 26 de enero, antes incluso de la crisis austríaca, que después de la CIG se rija por la mayoría cualificada y no por la unanimidad: la posible -digo bien: posible; lo digo a título personal- hipótesis de que se complete el artículo 7 con un párrafo nuevo que dotaría el procedimiento de vigilancia o de alerta democrática con un fundamento jurídico y, por último, el debate público. La única forma de hacer retroceder las malas ideas es la de expresar otras. Vuelvo así al tema de nuestro debate: en este momento, creo profundamente en el valor y la fuerza democrática del debate, en particular para luchar contra la demagogia. Beazley Señor Comisario Barnier, en su declaración ha hecho mucho hincapié en la importancia que tiene el diálogo con los ciudadanos de Europa. En lo que se refiere a la CIG, como usted sabe, de conformidad con las decisiones de Helsinki, se ha otorgado a la Presidencia portuguesa el derecho concreto de añadir nuevos temas al orden del día de la CIG durante el transcurso de la misma. El Parlamento tiene sus propios representantes en la conferencia, el Sr. Brok y el Sr. Tsatsos. Pero, ¿estaría dispuesto, señor Comisario, a prometernos que si el Consejo ampliara la agenda, usted lo comunicará al Parlamento al objeto de que lo podamos debatir entre nosotros y también con usted, con vistas a mantener dicho diálogo con los ciudadanos en el que usted ha insistido tanto? Barnier Señor Beazley, mi respuesta es claramente afirmativa, pero no es francamente nueva. El presidente Napolitano y muchos miembros de la Comisión de Asuntos Constitucionales y aún más diputados, aquí mismo, en Pleno, saben que estaré disponible para explicar, en nombre de la Comisión, a lo largo de toda esa negociación, con espíritu de transparencia y en tiempo real, la evolución de la situación. Tal vez lo diga de forma diferente que el profesor Tsatsos y Elmar Brok, que son los representantes directos de sus Señorías. Por lo demás, es probable que en muchas circunstancias lo digamos juntos. Considero muy importante que esta negociación no sea clandestina ni para con el Parlamento Europeo ni para con los parlamentos nacionales, que, a fin de cuentas -he de recordarlo-, tendrán que emitir su dictamen y adoptar sus posiciones en el proceso de ratificación. Por eso he rendido homenaje a la iniciativa del Sr. Napolitano de una concertación conjunta, regular, entre los parlamentos nacionales de los quince países y el Parlamento Europeo. Ahora bien, el deber de transparencia y debate comienza aquí, a propósito de la reforma de las instituciones. Así, pues, estaré disponible, siempre que sus Señorías lo deseen, para darles cuenta de nuestras posiciones y de los avances de esa negociación durante todo el año que comienza. Maij-Weggen Señor Presidente, en primer lugar, quiero felicitar a la Comisión por su enfoque. Pienso que es sumamente muy positivo que se pida previamente el acuerdo de los ciudadanos, porque eso no se hizo verdaderamente con el Tratado de Amsterdam ni con el Tratado de Maastricht, y eso no hizo sino producir mucha desconfianza. Dos preguntas: en primer lugar, ha dicho usted que quiere actuar de acuerdo con los ciudadanos y quiero empezar refiriéndome a los setecientos becarios de la Comisión Europea. ¿Tiene intención de dirigirse a los ciudadanos a través de los medios, es decir, a través de la televisión y de Internet? Mi segunda pregunta es una pregunta crítica. Se acaba de plantear una propuesta de transparencia de la Comisión Europea. Comparándola con la propuesta de transparencia que funciona en mi país, los Países Bajos, con respecto a la legislación, es una pequeña copia de ésta, y esta propuesta ha provocado muchas críticas en los Países Bajos. Mi pregunta plantea de qué modo se va a enfocar la transparencia con vistas a la CIG, porque la directiva ahora presentada no es un buen ejemplo de ello. Barnier Señora diputada, señora ministra Maij-Weggen, ya que hablamos de la transparencia a propósito de la CIG, ya saben cómo se va a actuar. Por lo demás, la negociación comienza en este mismo momento. El grupo de los representantes está reunido en Bruselas y voy a procurar reunirme con él después. La mayoría de los documentos serán documentos abiertos, documentos de trabajo. No se va a debatir delante de los medios de comunicación durante las sesiones de negociación que se desarrollarán a lo largo del año entre los ministros y el Consejo Europeo, pero me he comprometido -en esta fase no puedo hacer otra cosa- a practicar esa transparencia y a dar cuenta, en las sedes más apropiadas, de esa negociación y del punto de vista de la Comisión. Confirmo a su Señoría, al tiempo que le agradezco que me haya preguntado a ese respecto, que vamos a utilizar todos los medios modernos, la televisión en particular, que podrá retransmitir en tal o cual país, o incluso en el nivel europeo, nuestros debates públicos. Vamos a abrir un foro en Internet, crear foros permanentes de debate. Los Comisarios van a comprometerse a responder rápidamente a todas las preguntas que se formulen. Vamos a utilizar todos esos medios modernos. Pero creo que hay que esforzarse también para acercarse lo más posible a la gente. Quisiera que en todas las regiones de Europa -seguramente aún es un poco utópico- un Comisario, cuando pudiese, un diputado europeo, un ministro participaran en debates públicos. Tengo la prueba de que es posible. La mayoría de sus Señorías celebran esos debates en sus circunscripciones, en sus regiones. Desde el punto de vista un poco más egoísta de la Comisión, quisiera que esta institución tenga un rostro ante los ciudadanos, que los hombres y las mujeres que la constituyen se pongan en contacto lo más frecuentemente posible con los ciudadanos. Corbett Señor Presidente, acojo con satisfacción el compromiso del Sr. Barnier de visitar las regiones para ofrecer explicaciones y escuchar lo que tienen que decir los ciudadanos. Quisiera invitarle a mi región de Yorkshire, una región importante de Europa que participa de lleno en el mercado único europeo y una de las principales beneficiarias de los Fondos estructurales europeos. Puede acudir como responsable de las dos funciones que desempeña como Comisario. Quisiera preguntarle cómo de enérgica será la Comisión en esta campaña divulgativa. En algunos Estados miembros no se trata sólo de proporcionar información al gran público que no está todo lo bien informado que podría estar. Sin duda es importante, pero se trata además de luchar contra la información errónea que ponen en circulación el movimiento antieuropeo y las organizaciones antieuropeas que se mantienen muy activos. La Comisión deberá ser muy enérgica en las respuestas que dé a algunos de los comentarios que recibirá durante la campaña. Barnier Señor Corbett, le agradezco su apreciación. Acepto con mucho gusto su invitación y, si no he entendido mal, su Señoría desea que, cuando vaya a Yorkshire, no me refiera sólo a la reforma de las instituciones europeas, sino también a los Fondos estructurales. Así, pues, iré a desempeñar esa doble tarea. Por lo demás, he olvidado expresar el interés que siento por acudir -y ya lo he hecho- ante los parlamentos nacionales, no sólo al verme con sus representantes aquí, sino también yendo a verlos in situ. Hace diez días estuve en Westminster. Como ve, señor Corbett, no temo las dificultades. La semana próxima voy al Bundestag, en Berlín. Ya he acudido ante el Senado francés. Así, pues, a lo largo de todo ese debate, siempre que pueda, iré directamente a ver también a los diputados nacionales. No se trata, a propósito del diálogo con los ciudadanos, de hacer propaganda o publicidad ni comunicación siquiera. Me gustaría que fuese un diálogo de verdad y que, después de la exhibición de una pequeña filmación en la que se expliquen objetivamente los imperativos de la reforma institucional, los aquí presentes en las tribunas puedan intervenir y responder con el micrófono abierto. Vamos a llevar a cabo -repito- esa iniciativa de diálogo en cooperación esporádica o estructurada con los Estados miembros y deseo ardientemente que los Gobiernos de los Quince, con el apoyo de sus Señorías, participen, según las modalidades que consideren más oportunas y adecuadas, en esa iniciativa de diálogo. Bonde Señor Presidente, me gustaría sumarme al círculo de estudios del Sr. Barnier compuesto por los 700 becarios para tener así con quien debatir. No resulta muy divertido tener que discutir la Conferencia Gubernamental y la transparencia con uno mismo. Con respecto a la Conferencia Gubernamental, el Sr. Barnier dijo durante su presentación en el Parlamento que la política social no estaba sometida a las decisiones por mayoría, no obstante, al echar un vistazo a la página 63, veo que la lucha contra la discriminación, el derecho de libre circulación y establecimiento -es decir, las directivas sobre estancia-, toda la seguridad social, la renovación del Reglamento núm. 1408, de medidas en el ámbito de la política social -con contadas excepciones- se van a someter a mayoría cualificada. ¿No le produce reparos al Sr. Barnier tocar con ello la espina dorsal de los procesos electorales de los países miembros? Son estos temas los que hacen que la población acuda a las urnas y los que llevan a una nueva mayoría en el Parlamento danés y en otros parlamentos. ¿Pueden ser regulados desde Bruselas? ¿Forma esto parte del proceso de radical descentralización del que esta mañana habló el Sr. Prodi? MacCormick Experimenté una gran satisfacción cuando la semana pasada me enteré de que la Comisión prestará especial atención durante varios años al concepto de la subsidiariedad, y su referencia, no únicamente a las relaciones entre la Unión y los Estados miembros, sino también entre la Unión, los Estados miembros, las regiones y las ciudades. Espero que en la búsqueda del diálogo por las regiones de Europa, el Comisario Barnier profundice en ese pensamiento y aprenda de lo que oiga. Berthu Señor Comisario, me refiero a una de sus respuestas a las preguntas anteriores en la que ha mencionado usted lo que yo llamo las posibilidades de cierre del Tratado ante los riesgos de desviación y, en particular, la diversificación de las sanciones que pueden recaer sobre un Estado miembro, de conformidad con el artículo 7, por violación de las libertades fundamentales. ¿Cree usted que esas propuestas o propuestas de esa naturaleza pueden formar parte del mandato de la CIG, tal como se formuló en Helsinki? Por mi parte, a mí no me lo parece. ¿No teme usted que semejantes sanciones se desvíen y no sirvan para castigar violaciones de los derechos humanos, sino simples divergencias, delitos de opinión o divergencias respecto del pensamiento europeo dominante? Barnier Sí, señor Bonde, vamos a iniciar ese debate con 700 jóvenes en Bruselas. Resulta que van a trabajar en las instituciones y en la Comisión, por lo que creo que es un buen punto de partida para ese diálogo con jóvenes motivados. Respecto de la protección social, confirmo que hemos hecho propuestas sobre el bando de la mayoría cualificada o el de la unanimidad, sin ideología. En su país, señor Bonde, como en todas partes, creo que se da importancia al buen funcionamiento del Mercado Interior, a las condiciones más justas de competencia y circulación para las mercancías y las personas. Y, por tanto, ésa es nuestra norma. En efecto, proponemos que se decidan por mayoría cualificada ciertas políticas o ciertas medidas en materia fiscal o en materia de protección social, de seguridad social, cuando están directamente vinculadas con el funcionamiento idóneo del Mercado Interior. Nuestra propuesta no es general, no es sistemática. Sé perfectamente que esos asuntos de fiscalidad y protección social son delicados. No creo que se deba meter en el mismo molde todos los sistemas nacionales de protección social, nunca se ha planteado eso, sino simplemente garantizar perfectamente en la Europa de treinta o veintisiete países las mejores condiciones de funcionamiento del Mercado Interior sin que un Estado pueda bloquear a los otros 26 o 27. Sí, señor MacCormick, le confirmo que ese diálogo debe rebasar las capitales nacionales, debe acercarse lo más posible a la gente, allí donde vive, allí donde están sus raíces, y, si le dijera otra cosa, no estaría de acuerdo conmigo mismo, como Comisario encargado de la política regional, es decir, de una de las políticas más concretas, más visibles, destinada a contribuir al empleo y a la calidad de vida de la gente en su región, y su Señoría me oirá decir con frecuencia que esa política no va encaminada exclusivamente a la consecución del objetivo prioritario de la cohesión y la solidaridad entre las regiones, sino que va destinada también, como complemento, a que la gente, allí donde vive, pueda conservar sus raíces, sus tradiciones, su alma, su identidad. Así, pues, vamos a celebrar ese diálogo con las ciudades y las regiones. Señor Berthu, el mandato de Helsinki es claro y estamos en ese marco. Dispone que se traten en primer lugar y prioritariamente los tres asuntos fundamentales que se dejaron de lado en Amsterdam. Añade cuestiones institucionales conexas y, por último, cuestiones que, según las Presidencias portuguesa y francesa, será oportuno inscribir a lo largo de la negociación. La Comisión cumple con su papel, si, sobre tal o cual punto, considera que debe completar su dictamen, que trata de muchas cuestiones institucionales. No estoy aún seguro de que vayamos a hacerlo con el artículo 7 y, si lo hacemos, no lo haremos sólo como reacción a una situación coyuntural lo bastante grave como para que los catorce Gobiernos de la Unión se hayan movilizado juntos para dar su respuesta, lo haremos también pensando en el futuro, de forma general. Todo lo que se pueda hacer, todos los medios que puedan reafirmar de forma definitiva la comunidad de valores que constituimos juntos desde que los padres fundadores crearon la Unión en 1957 e incluso antes, sobre los escombros de la segunda guerra mundial, serán útiles. Estoy seguro de que, a ese respecto al menos, usted y yo, señor Berthu, podemos estar de acuerdo. El Presidente Gracias, señor Comisario. Ha respondido a las preguntas con precisión y además ha abierto el diálogo sobre Europa al que hacía referencia. Hoy ha dado un excelente ejemplo en lo que se refiere al cumplimiento del tiempo de intervención. El debate queda cerrado. Turno de preguntas (Comisión) El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al turno de preguntas (B5-0009/2000). Examinamos las preguntas dirigidas a la Comisión. Primera parte El Presidente Anna Karamanou Pregunta nº 36 formulada por (H-0025/00): Asunto: Elevada mortalidad infantil en Kosovo Según los últimos datos de las Naciones Unidas transmitidos a la Organización Mundial de la Salud, Kosovo registra la tasa más alta de mortalidad infantil en Europa; el 50% de los niños que nacen prematuramente mueren y, a causa de la guerra, se ha registrado un aumento vertical de los abortos, y los niños que llegan a cumplir los nueve meses de gestación presentan un desarrollo fisiológico menor. Considerando la ayuda humanitaria que proporciona la Unión Europea y los esfuerzos del Sr. Bernard Kouchner, Jefe de la Misión de Administración Provisional de las Naciones Unidas, ¿puede indicar la Comisión qué medidas se han tomado para salvaguardar el derecho a la maternidad de las mujeres de Kosovo y proteger la salud de las mujeres embarazadas y puérperas y de los recién nacidos? Patten Señor Presidente, la Comisión es consciente de la difícil situación por la que atraviesa la salud y los servicios sanitarios en Kosovo, no sólo en el caso de las mujeres embarazadas, sino de la población en general. Es el resultado del reciente conflicto y de los años de negligencia y falta de mantenimiento que lo precedieron. Las estadísticas citadas de mortalidad infantil hablan por sí solas y son completamente inaceptables. No obstante, la situación no es mucho mejor para otros sectores de la población. La respuesta de la Comisión ha sido la siguiente: en primer lugar, el sector sanitario ha sido un beneficiario importante de los fondos ECHO. ECHO se centra actualmente en el suministro de productos sanitarios y en la asistencia médica de urgencia, en la ayuda a las instituciones, así como en vacunas. No obstante, los esfuerzos se orientan cada vez más hacia el establecimiento de un sistema sanitario autosuficiente en la provincia. La Misión de Administración Provisional de las Naciones Unidas ya ha comenzado a desempeñar un papel importante en este ámbito. En segundo lugar, en el marco del programa de reconstrucción, ya se ha puesto en marcha un programa de rehabilitación con un presupuesto de 1 millón de euros con la intervención urgente en el hospital de Mitrovica. Los progresos son lentos debido a las tensas relaciones que existen entre los grupos étnicos de esta ciudad dividida. No obstante, la Comisión mantiene sus esfuerzos para llevar adelante este proyecto con la ayuda de la Misión de las Naciones Unidas. Esperamos que un día se convierta en un símbolo que promulgue las ventajas de la reconciliación étnica. Según la evaluación de daños realizada por la Comunidad Europea, los costes estimados de la reconstrucción del sistema sanitario y el suministro de equipos a los dispensarios y centros médicos se elevan a 4 millones de euros. La Comisión estudia actualmente la programación de los fondos para el año 2000. Esperamos destinar una suma considerable a la mejora del sistema sanitario. Se dará prioridad a las reformas a largo plazo que abarquen la financiación de la asistencia sanitaria, así como a la formación y la adquisición de material. Ya se han iniciado las labores con la colaboración de la Misión de las Naciones Unidas para determinar cuál sería una contribución adecuada de la Comisión a esta empresa. Karamanou Señor Comisario, hoy por la mañana el Presidente de la Comisión, Sr. Prodi, entre otras cosas, ha subrayado que en los Balcanes se está poniendo a prueba nuestra capacidad de actuar con eficacia, que está en tela de juicio la propia credibilidad de la Unión Europea y que, de una vez por todas, debemos acabar con el desfase entre palabras y obras. ¿Considera, señor Comisario, que los datos de los que disponemos sobre la mortalidad infantil en Kosovo -la más elevada en Europa- y en general la imagen de la desgracia y del desastre humano que hay en Kosovo no está dañando ya seriamente nuestra credibilidad y que no pone en tela de juicio nuestra capacidad de llevar a cabo lo que hemos prometido? ¿Y, señor Comisario, la llamada intervención militar humanitaria, está justificada por la imagen actual del desastre humanitario de Kosovo? ¿No cree que no se puede justificar tanta inercia cuando en el propio continente europeo está en riesgo este mismo derecho a la vida? Patten No creo que nuestra agencia de reconstrucción ni las unidades operativas antes de ésta, que han realizado enormes esfuerzos en Kosovo, consideren como descripción acertada de sus trabajos la sugerencia de que su intervención ha consistido en permanecer cruzados de brazos. Estoy seguro de que su Señoría no ha querido decir eso. Ni que decir tiene que su Señoría está en lo cierto al afirmar que la credibilidad de la Unión dependerá de lo que ocurra, no sólo en Kosovo, sino en toda la región de los Balcanes. Me preocupa mucho que la ayuda que proporcionamos llegue cuanto antes y de manera que potencie al máximo nuestra asistencia. Sólo quisiera hacer dos observaciones sobre la situación en Kosovo, de la que nos ocupamos con todo el entusiasmo que podemos junto con la OMS. En primer lugar, estoy seguro de que su Señoría reconoce que durante el período de los años noventa, el Gobierno de Belgrado recortó los fondos destinados al servicio sanitario de Kosovo, y muchos albaneses descubrieron que no estaban recibiendo ningún tipo de asistencia sanitaria. Como resultado de ello, se creó un sistema sanitario paralelo a través de la Sociedad Madre Teresa. Por tanto, estamos hablando no sólo de las consecuencias del conflicto, sino de las consecuencias de años de negligencia y de una falta de inversión crónica. En segundo lugar, y estoy seguro de que su Señoría también reconocerá esto, algunas de las trágicas historias procedentes de Kosovo durante las últimas semanas no trataban sobre la mortalidad infantil durante el parto, sino de la mortalidad infantil después del nacimiento de un niño sano. Se trata de casos en los que las mujeres han dado muerte de forma trágica a sus propios hijos durante las hostilidades o antes de las hostilidades. Estamos hablando de una historia terrorífica en Kosovo. Debemos realizar todos los esfuerzos posibles en el ámbito de la asistencia sanitaria, entre otros, para restablecer unas normas que se acerquen a un enfoque civilizado y a un comportamiento civilizado, pero no será tarea fácil. Staes Señor Comisario, he de darle las gracias por su respuesta a la primera pregunta de mi colega y también a la pregunta adicional. No obstante, los contactos que mantengo en Kosovo me dicen que los paquetes de alimentos que se distribuyen, entre otros, a través de ECHO a menudo tienen una calidad ínfima. En algunos casos incluso se han encontrado insectos en los alimentos. ¿Está usted enterado de ello? ¿Está dispuesto a hacer algo para evitarlo? Esta es mi primera pregunta adicional. Mi segunda pregunta se refiere a su mención de la reconstrucción del hospital de Mitrovica. Tal vez sea usted consciente de que este hospital se encuentra en la parte norte de la ciudad y que, en vista la tensa situación existente, los albanokosovares no pueden acceder bajo ningún concepto al hospital. ¿Qué hace la Comisión para garantizar que los albanokosovares tengan acceso al hospital? Patten Respecto a la primera pregunta, viajaré personalmente a Kosovo a comienzos del mes próximo para realizar otra visita y sin duda examinaré las alegaciones que ha hecho su Señoría sobre el paquete alimenticio de ECHO. No había oído antes nada de ese indicio, pero es una observación importante y no dejaré de investigarla cuando esté allí. En segundo lugar, comprendo perfectamente lo que dice su Señoría sobre Mitrovica. Estuve en Mitrovica hace un par de meses y pude ver por mí mismo cuál era la situación. Mantuve conversaciones con los dirigentes municipales de ambas comunidades, incluido el dirigente de la parte albanesa, que en el pasado había ejercido como médico y se ganó el reconocimiento de todos por su asistencia médica durante y después de las hostilidades. Por tanto, conozco el serio problema que existe en ese hospital y puedo asegurar a su Señoría que no escatimaremos esfuerzos para garantizar que todo el mundo en Kosovo tiene acceso a una asistencia sanitaria adecuada, con independencia del grupo étnico al que pertenece. Las dificultades específica que existen en Mitrovica - por ejemplo, no es sólo una cuestión de que los pacientes albaneses tengan dificultades para acceder al hospital, sino que el personal albanés ha tenido dificultades para trabajar allí - representan un problema especialmente grave. Intentaremos encontrar soluciones, pero no es fácil. El Presidente Ursula Schleicher Pregunta nº 37 formulada por (H-0029/00): Asunto: El bloqueo mantenido por Turquía contra Armenia Teniendo en cuenta que la Unión Europea promueve activamente las relaciones sociales, económicas y políticas con Armenia en virtud del Acuerdo de colaboración y cooperación firmado el 12 de octubre de 1999, ¿qué medidas se propone adoptar la Comisión para persuadir al Gobierno turco de la necesidad de levantar el bloqueo económico que mantiene contra Armenia? Patten La Comisión apoya todos los esfuerzos encaminados a encontrar una solución a los conflictos entre Turquía y Armenia y lamenta que aún no se haya alcanzado una normalización de las relaciones entre ambos países. En las actuales circunstancias políticas resulta, sin embargo, poco realista imaginar que la frontera entre Armenia y Turquía, así como aquélla entre Armenia y Azerbaiyán, puedan abrirse sin haber alcanzado antes una solución del conflicto Nagorni Karabaj. Schleicher Señor Presidente, la Comisión también negocia con la mirada puesta en el futuro, a la vista de la incorporación de Turquía a la Unión Europea. ¿Está dispuesta la Comisión a imponer el levantamiento previo del bloqueo como condición para el inicio de las conversaciones, habida cuenta que en definitiva todos somos vecinos y también queremos cultivar relaciones de vecindad positivas dentro de la Unión Europea? Mi pregunta es, por lo tanto, la siguiente: ¿Se propone la Comisión imponer esto como una de las condiciones para mejorar el resultado de las futuras deliberaciones? Patten El tema fundamental es el apoyo a los esfuerzos del grupo Minsk de la OSCE encaminados a encontrar una solución al conflicto Nagorni Karabaj, y estamos dispuestos a ayudar en todo lo que podamos. Asimismo hemos contribuido sustancialmente con ayuda al desarrollo en Armenia en el marco del programa TACIS. Permítame que relacione mi respuesta específicamente a la cuestión de la adhesión de Turquía a la Unión Europea. La situación de las relaciones de Turquía con sus países vecinos será examinada detenidamente, tal y como pide su Señoría, en el marco de la estrategia de preadhesión. Como se recoge en la Agenda 2000, la ampliación no debería traer consigo los conflictos fronterizos los países candidatos. La declaración no podría ser más clara. Pero repito que la principal contribución que podemos hacer es intentar ayudar en la resolución de este conflicto, que ha tenido unas consecuencias económicas y humanitarias tan nocivas. El Presidente Ozan Ceyhun, a quien sustituye la Sra. Lucas Pregunta nº 38 formulada por (H-0040/00): Asunto: Consecuencias para los derechos humanos de la construcción en Turquía del embalse de Ilisu Habida cuenta de que recientemente se ha concedido a Turquía la categoría de país candidato a la adhesión, ¿qué opina la Comisión de las consecuencias para los derechos humanos de la construcción del embalse de Ilisu, a la vista del desplazamiento masivo de kurdos y de los demás habitantes de la región que provocará dicha obra? Patten La Comisión no dispone de ninguna información sobre las repercusiones que tendrá para la población de la región la construcción del embalse de Ilisu. No obstante, estudiaremos la posibilidad de plantear la cuestión a las autoridades turcas, junto con otros temas relativos a la política de desarrollo regional, en el marco de la nueva estrategia de preadhesión con respecto a Turquía. Lucas Quiero hacer una observación que está relacionada con este asunto. Se trata de las repercusiones que tendrá el embalse sobre el acceso a agua potable en toda la región. Como usted sabe, el embalse limitará el suministro de agua potable en Siria e Irak en particular. Habida cuenta de la extrema volatilidad de esta región y de la auténtica preocupación de muchos comentaristas en el sentido de que asistiremos a una escalada del conflicto de la denominada "guerra del agua" en las próximas décadas, ¿qué opinión le merece a la Comisión los posibles disturbios que traerá consigo este embalse, tanto en Turquía como en toda la región? ¿Puede decirnos si realmente piensa abordar también este punto? Patten Ciertamente plantearemos el asunto al que ha hecho referencia su Señoría. Hemos oído las preocupaciones expresadas sobre este asunto y me aseguraré de que se incluyen en las conversaciones. También se han expresado temores considerables acerca del peligro que puede correr el patrimonio arqueológico de la zona. También plantearemos este extremo en las representaciones que llevaremos a cabo. Varios otros proyectos hidroeléctricos realizados durante los últimos 30 años en Turquía fueron motivo de preocupación, como las repercusiones para los agricultores desplazados. En general, dichos proyectos parecen haber sido solucionados de manera relativamente satisfactoria y espero que ocurra otro tanto con este proyecto en el que -para despejar cualquier duda- la Comisión no participa en modo alguno. El Presidente Le damos las gracias al Sr. Patten por haber representado a la Comisión en estas contestaciones. Rodi Kratsa-Tsagaropoulou Pregunta nº 39 formulada por (H-0036/00): Asunto: Redacción de la Carta de los Derechos Fundamentales Expresando la satisfacción de la sociedad civil por la redacción de la Carta de los Derechos Fundamentales, pero también la esperanza de que dicha Carta responda a los retos de Europa en el siglo XXI, se pide a la Comisión que responda a lo siguiente: ¿Qué opina del contenido de la Carta? ¿A qué ciudadanos se refiere (a los de la Unión Europea o a los de todos los países europeos; comprenderá a los ciudadanos de la ampliación y a los inmigrantes, etc.)? ¿Recogerá el acervo comunitario de la Unión Europea, o poseerá un carácter programático más amplio? ¿Cuáles son los mecanismos que utilizará para establecer con claridad la igualdad de sexos? ¿Qué opina la Comisión de la incorporación de la Carta al Tratado de la Unión Europea? Vitorino Igual que su Señoría, la Comisión se felicita de la decisión adoptada por los Jefes de Estado o de Gobierno de lanzar el proceso de redacción de una Carta de Derechos Fundamentales de la Unión Europea. Los propios Jefes de Estado o de Gobierno fijaron en las conclusiones del Consejo Europeo de Colonia las grandes líneas del contenido de la Carta. Según dichas conclusiones, la Carta debe abarcar tres categorías de derechos: los derechos de libertad, igualdad y procedimiento, garantizados por el Convenio Europeo de Derechos Humanos, los derechos reservados a los ciudadanos de la Unión y los derechos económicos y sociales, enunciados en la Carta Social Europea y en la Carta Comunitaria de Derechos Sociales Fundamentales de los Trabajadores, en la medida en que no justifican únicamente objetivos para la acción de la Unión. La Comisión considera que la Convención encargada de la elaboración de la Carta de Derechos Fundamentales debe respetar el mandato que le encomendó el Consejo Europeo de Colonia. Sin embargo, eso no significa que la Convención deba limitarse a un papel codificador de simple compilación de los derechos en vigor a partir de diferentes fuentes. Como ya tuve ocasión de decir ante este Parlamento, la Comisión está convencida de que, llegado el caso, la Convención debe poder adaptar y desarrollar dichos derechos teniendo en cuenta las circunstancias actuales, en particular las evoluciones tecnológicas y sociales. Sin embargo, en vista del mandato y del objetivo final del texto por presentar a los Jefes de Estado o de Gobierno, se debe ejercer ese poder con precaución y atendiendo a las circunstancias particulares de cada caso. Los derechos conferidos por esa Carta tendrán al menos dos tipos de beneficiarios. Algunos se aplicarán a toda persona presente en el territorio de la Unión y otros tendrán por beneficiarios exclusivos a los ciudadanos de la Unión. Se podría también considerar la posibilidad de que ciertos derechos económicos y sociales estén garantizados sólo a los ciudadanos de la Unión y a los ciudadanos de terceros países que reúnan ciertas condiciones. En esta fase inicial del proceso de elaboración de la Carta, no es posible prejuzgar de su contenido de forma más detallada. Sin embargo, se puede afirmar que el principio de igualdad de oportunidades y de trato entre los hombres y las mujeres, puesto que figura ya entre los derechos garantizados por el Tratado de la Comunidad Europea y por el derecho derivado y constituye sin duda una tradición constitucional común de los Estados miembros, será sin lugar a dudas uno de los derechos garantizados por la futura Carta de Derechos Fundamentales de la Unión. La Comisión -ya lo he dicho también ante este Parlamento- es partidaria de la inserción de la Carta en el Tratado. Sin embargo, es totalmente consciente de que la decisión final al respecto corresponderá a los Jefes de Estado o de Gobierno. Así, pues, la difícil tarea que incumbe a la Convención consiste en preparar un texto ambicioso y políticamente significativo, que se pueda integrar sin modificaciones en los Tratados. En su dictamen sobre la reunión de una Conferencia Intergubernamental con vistas a la modificación de los Tratados, la Comisión recuerda que el Consejo Europeo deberá pronunciarse durante el año 2000 sobre la inclusión de ciertos temas en el orden del día de la CIG, en particular la Carta de Derechos Fundamentales de la Unión Europea. Kratsa-Tsagaropoulou Señor Comisario, es muy importante que al principio de este nuevo siglo, los ciudadanos de Europa, hombres y mujeres deban orientar de nuevo sus derechos y sus obligaciones. Deseamos sinceramente que se haga realidad esta importante decisión del Consejo de Colonia. La mundialización por un lado, y la ampliación por otro hacen que sea urgente definir estos derechos. Seattle es una fuente real de reflexión en este sentido y esperamos que el Consejo Europeo de Niza no sea una cita nula. Pero para que los ciudadanos participen en esta nueva planificación, desearíamos saber cuál es el plan que las instituciones europeas -y en concreto la Comisión Europea- proponen para el modelo social y económico de la Europa del siglo XXI. He escuchado sus principios básicos y quisiera preguntarle qué lugar ocupan los niños, como individualidades independientes, en esta planificación de la Comisión Europea del nuevo modelo de la sociedad del siglo XXI. Vitorino Señor Presidente, Señoría, debo decirle con toda claridad que, a mi juicio, y como ha dicho el Presidente Prodi esta mañana, la elaboración de la Carta es una operación políticamente muy importante, porque demuestra que la Unión coloca los derechos fundamentales de los ciudadanos a la cabeza de las preocupaciones políticas, para el futuro de nuestro proyecto común. En este marco, hay que decir claramente en qué criterios se basa para elegir esos derechos. Creo que el criterio esencial son los derechos de los ciudadanos respecto de las instituciones europeas. Son los derechos de los ciudadanos, según se desprenden del proyecto europeo consagrado en los Tratados de la Unión. Comprendo la preocupación de sus Señorías por los derechos de los niños. Creo que varios elementos de nuestro trabajo y sobre todo de mi trabajo como encargado del sector de la justicia y los asuntos de interior, consisten en proteger los derechos de los niños. Se trata de una esfera en la que se aplica completamente el principio de subsidiariedad. Cada Estado miembro tiene el cometido principal de formular sus responsabilidades respecto de los niños. Por lo que se refiere al cometido de la Unión en cuanto tal, creo que los derechos de los niños deben estar reconocidos en la Carta, teniendo en cuenta las esferas en las que la Unión puede aportar un valor añadido al fomento de la situación social, económica e incluso ciudadana, en el sentido más amplio, de los niños. Espero que lograremos afrontar el imperativo que su Señoría ha planteado a la Comisión y a toda la Convención. Martin, David W Señor Presidente, he tenido el privilegio de escuchar al Comisario manifestarse en varias ocasiones sobre este asunto y estoy muy de acuerdo con su enfoque. No obstante, quisiera preguntarle algo diferente. Acabamos de oír decir al Comisario Barnier que tiene un gran interés en mejorar la comunicación con la población y enfocar la política de información de la Comisión hacia los principales temas de los que se ocupará la Comunidad durante el presente año. ¿Estaría dispuesto el Comisario a defender que se destine parte del presupuesto de la Comisión para información a informar y consultar a los ciudadanos sobre este tema de la Carta de los Ciudadanos? Es muy importante que la población se sienta partícipe de este proceso. Me consta que el Convenio tendrá una gran repercusión en este sentido, pero no cuenta con los recursos de que dispone la Comisión. ¿Estudiará la Comisión la posibilidad de utilizar su presupuesto para información para asegurarse la participación de la sociedad en este debate? Vitorino La política de la Comisión es fomentar un debate abierto y amplio sobre la Carta de los Derechos Fundamentales, no sólo con organizaciones no gubernamentales, sino también con los ciudadanos, sobre todo en el caso de un proyecto de repercusiones tan amplias como es el caso de esta Carta. Puedo asegurarle que la Comisión hará todo lo posible por fomentar el debate sobre la futura Carta de los Derechos Fundamentales. El mejor medio de sacar el máximo provecho es disponer de un texto claro, un texto que los ciudadanos puedan leer con facilidad y, al mismo tiempo, un texto que sirva de instrumento jurídico. Ambas cosas no son incompatibles en absoluto. El reto al que nos enfrentamos consiste en aunar ambos conceptos en la versión final de la Carta. Me alegra mucho saber que puedo contar con su apoyo en este sentido. El Presidente Glyn Ford Pregunta nº 40 formulada por (H-0095/00): Asunto: Apartado 1 del artículo 6 y apartados 1 y 2 del artículo 7 del Tratado de la Unión Europea El apartado 1 del artículo 6 del TUE estipula que la Unión se basa en los principios de libertad, democracia y respeto de los derechos humanos y de las libertades fundamentales. Es evidente que, como se puede deducir de las declaraciones realizadas a lo largo de los últimos años, Jörg Haider y el Partido Liberal de Austria no respetan los derechos humanos ni las libertades fundamentales de los nacionales de países terceros y de las minorías residentes en Austria. Así pues, ¿puede indicar la Comisión cuándo piensa constatar, en virtud del apartado 1 del artículo 7, "la existencia de una violación grave y persistente por parte de un Estado miembro de principios contemplados en el apartado 1 del artículo 6", e instar al Consejo a que, por mayoría cualificada, suspenda ciertos derechos derivados de la aplicación del Tratado a Austria, en particular el derecho al voto del representante de Austria en el Consejo? Vitorino Señor Presidente, Señorías, permítanme que comience recordando la posición que adoptó la Comisión -y esta mañana ha reiterado de nuevo el Presidente Romano Prodi- en cuanto a la composición del nuevo Gobierno austríaco, del que forman parte ministros procedentes del Partido Liberal Austríaco de Jörg Haider. Me refiero, naturalmente, a la declaración que la Comisión emitió el día 1 de febrero de 2000 y cuyas líneas esenciales comenzaré recordando. La Comisión reafirmó y reafirma hoy que comparte las preocupaciones subyacentes a la declaración de 31 de enero de la Presidencia portuguesa. Dichas preocupaciones son legítimas y fundamentadas. No será necesario recordar aquí la trayectoria política de Jörg Haider y sus numerosas declaraciones públicas, xenófobas y racistas y, por tanto, antieuropeas. Que un partido claramente extremista, racista y xenófobo llegue al poder en un Estado miembro de la Unión Europea no puede dejar de preocupar a los restantes Estados participantes en el proyecto europeo, como tampoco deja indiferente a la Comisión Europea. En segundo lugar, la Comisión reiteró y reitera su compromiso de seguir ejerciendo su deber como garante de los Tratados, en particular en lo relativo a los artículos 6 y 7 del Tratado de la Unión. Una de las importantes innovaciones del Tratado de Amsterdam fue precisamente la explicitación de los principios fundamentales que son patrimonio común de los Estados miembros y la institución de un mecanismo de control de su cumplimiento y de reacción en caso de violación de uno de dichos principios. La Comisión demostró así, en la práctica, su apego a uno de los principios básicos -el del Estado de derecho-, que impone a la Comisión la obligación de actuar dentro de los límites establecidos por los Tratados y en ese marco se sitúa la declaración de 1 de febrero. La Comisión no es un Estado, no puede ni debe actuar como si lo fuera. Pero para responder concretamente a la pregunta de su Señoría, debo recordar que el mecanismo instituido por el apartado 1 del artículo 7 del Tratado de la Unión exige, para ser activado, la verificación -cito- "de una violación grave y persistente de los principios consagrados en el artículo 6". Violación grave y persistente es -repito- la condición indispensable para que la Comisión pueda proponer al Consejo la adopción de medidas contra un Estado miembro. Me parece evidente que no se cumplen las condiciones para su aplicación a la situación habida en Austria. Por lo demás, todos deseamos -no creo engañarme al decirlo- que nunca lleguen a darse esas condiciones de grave y persistente violación de los derechos humanos y de la democracia, ni en relación con Austria ni en relación con ningún otro Estado de la Unión. Pero quiero garantizarle aquí, hoy, mi empeño personal y el de la Comisión, como ha reafirmado el Presidente Prodi esta mañana, de hacer todo lo que haga falta para que no sea necesario aplicar el dispositivo del artículo 7. Pero también quiero asegurar a sus Señorías que no vacilaremos en aplicarlo, si fuera necesario. Están en juego valores demasiado nucleares y esenciales para que se puedan admitir contemplaciones o componendas. Los hombres y los gobiernos deben ser juzgados más por lo que hacen que por lo que dicen. Y en el caso de Austria, las declaraciones son por lo menos contradictorias. Por un lado, cualquiera de nosotros puede recopilar un conjunto de frases incendiarias del dirigente del Partido Liberal austríaco. Por otro, el programa del nuevo gobierno austríaco renueva su compromiso con la defensa de la democracia y de los derechos humanos. Dentro de poco tendremos una primera y excelente oportunidad de verificar cuál de esas dos caras es la verdadera. Me refiero a la actitud que el Gobierno austríaco adoptará en el Consejo en relación con las propuestas de la Comisión de creación de un programa de acción de lucha contra la discriminación y de dos directivas. Una que aplica el principio de la igualdad de trato entre las personas sin distinción de raza u origen étnico y otra que ofrece protección en materia de empleo contra la discriminación por motivos de origen étnico o racial, de religión, deficiencia u orientación sexual. Se trata de textos relevantes, adoptados en virtud del artículo 13 del Tratado, que confirió a la Comunidad competencia para luchar contra la discriminación basada en la raza, en el origen étnico, en el sexo, etc. Permítanme concluir garantizando a su Señoría que la Comisión seguirá vigilante y no dejará de asumir sus responsabilidades, si fuera necesario. Ford Agradezco al Sr. Comisario su respuesta a mi pregunta. Pero ¿tiene conocimiento el Comisario Vitorino no sólo de las palabras del Sr. Haider y del Partido Liberal, sino también de sus hechos? El Sr. Haider ha formado parte del Gobierno de la provincia de Carintia al sur del país, donde ha dirigido una campaña racista y xenófoba contra la minoría de habla eslovena que habita en esa región y que tiene la ciudadanía austríaca, provincia en la que ha intentado eliminar la educación bilingüe y donde existe una clara discriminación contra las comunidades gitanas y de inmigrantes. ¿Podría el Comisario responder a dos preguntas? En primer lugar, ha hablado de verificación. ¿Puede decirnos cómo se realizará dicha verificación y quién se encargará de realizarla? En segundo lugar, ¿no estaría dispuesto a reconocer que en caso de que el actual Gobierno, de ámbito nacional, llevara a cabo el tipo de políticas que el Sr. Haider y el Partido Liberal han seguido a nivel regional, existiría un claro incumplimiento del apartado 1 del artículo 6 del Tratado con respecto a las libertades fundamentales y los derechos humanos, y que incumbiría a la Comisión tomar las medidas oportunas? No estamos hablando de palabras en este caso. Estamos hablando de hechos del Partido Liberal y del Sr. Haider. Vitorino Tengo perfectamente claro que la Comisión tiene la responsabilidad de vigilar de cerca la evolución de la situación en los Estados miembros, en lo que respecta a los procedimientos y normas consagrados en el artículo 6 y que justifican la aplicación del artículo 7 del Tratado. Por consiguiente, confío plenamente en que la Comisión podrá seguir muy de cerca el desarrollo de la situación en Austria, al igual que en cualquier otro Estado miembro. Si se diera el caso concreto de que el gobierno de un Estado miembro perpetrara una violación persistente de los derechos humanos, somos perfectamente capaces de reaccionar y de actuar en consecuencia. Además, no sólo cuento con la cooperación de los diputados al Parlamento Europeo, sino también con la de las organizaciones no gubernamentales, que siempre han realizado una contribución importante a la política de la Comisión en materia de lucha contra la discriminación. En lo que respecta a la situación en Carintia, deberemos analizarla detenidamente. Su Señoría ha planteado la cuestión. La protección de las minorías étnicas y de las minorías lingüísticas es uno de los elementos del programa y de las dos directivas que la Comisión ha presentado al Consejo. No sólo deberíamos enfocar este debate hacia la cuestión austríaca. Es una cuestión que exige reflexión, debate y, en caso necesario, acción. Espero sinceramente que todos los Estados miembros aprovechen la oportunidad de este plan de actuación y de estas dos directivas que la Comisión ha presentado al Consejo para reiterar en términos claros y concretos su aprobación del plan de actuación y de las directivas, así como su compromiso con la lucha contra la discriminación, el racismo y la xenofobia allí donde se produzca. El Presidente Muchas gracias, señor Vitorino, por su importante contribución a este turno de preguntas. Segunda parte Preguntas dirigidas a la Sra. Wallström El Presidente Paul A.A.J.G. Lannoye Pregunta nº 41 formulada por (H-0021/00): Asunto: Residuos de equipos eléctricos y electrónicos Cada año la Unión Europea debe hacer frente a un volumen creciente de residuos de equipos eléctricos y electrónicos ( 6 millones de toneladas en 1998) debido principalmente al carácter cada vez más obsoleto de los equipos. Los problemas medioambientales ligados a la incineración y a la descarga de estos deshechos son imputables fundamentalmente a la presencia de sustancias peligrosas (plomo, cadmio, cromo hexavalente, PVC y retardadores del fuego halogenados). Se han elaborado tres versiones sucesivas de un anteproyecto de directiva destinado a regular la gestión de estos residuos; la última versión data del mes de julio de 1999. ¿Podría explicar la Comisión la razón de la larga gestación de este proyecto que, en principio, debería haberse concretado ya en 1998? ¿Es cierto que el Gobierno estadounidense se opone a las disposiciones esenciales del proyecto actual y amenaza incluso con recurrir a la Organización Mundial de Comercio (por infracción del artículo XI del GATT y del artículo 2.2 del Acuerdo sobre obstáculos técnicos al comercio) en caso de que se apruebe? Wallström La Comisión está de acuerdo con el diputado en que el tratamiento de los residuos de equipos eléctricos y electrónicos en la Unión Europea causa problemas medioambientales de consideración. Por este motivo, la Comisión ha decidido preparar una propuesta sobre la materia y, desde 1997, ha tratado el asunto con las diferentes partes interesadas. La Comisión está examinando los resultados de estas discusiones y de los serios estudios que se realizan en esta materia. Se han criticado partes de la propuesta, entre otras, la eliminación de algunos metales pesados y de productos ignífugos con bromo, además de la aplicación del principio de la responsabilidad del fabricante en el tratamiento de los residuos de equipos eléctricos y electrónicos. La delegación de Estados Unidos en la Unión Europea ha mostrado sus dudas respecto a algunos puntos del último documento de consulta, entre otras cosas, por la eliminación de las sustancias antedichas y por algunos aspectos relacionados con la responsabilidad de los fabricantes. El principal argumento de Estados Unidos es la incompatibilidad de esas normas con las del Derecho Mercantil Internacional. La Comisión está estudiando los argumentos de la delegación. Permítanme añadir que mis planes son presentar antes de Semana Santa una propuesta a la Comisión sobre el tratamiento de los residuos de equipos eléctricos y electrónicos. Lannoye Mi pregunta se refería concretamente a la reacción del Gobierno americano respecto del texto del anteproyecto. En realidad, ha habido tres textos de anteproyecto, el último, que yo sepa, en julio de 1999. ¿Es, pues, ése el texto que van a presentar ustedes o una modificación de su versión original? En efecto, la tercera versión era ya más débil que la segunda, a raíz de las observaciones formuladas por la industria americana por mediación del Gobierno americano. He de indicar, en particular, que, cuando dice usted que el texto no es compatible con el derecho internacional, hace referencia, en realidad, a las normas de la Organización Mundial del Comercio. Las alegaciones del Gobierno americano se refieren, al parecer, a que prohibir a plazo la presencia de substancias peligrosas en los desechos eléctricos y electrónicos es contrario a las normas de la OMC. Eso me preocupa personalmente, porque quiere decir que, si aprobamos este texto, estaremos continuamente bajo la amenaza de un ataque ante la Organización Mundial del Comercio, por lo que la legislación europea en materia de medio ambiente y, en particular, esta propuesta resulta completamente debilitada. Wallström Gracias por esta pregunta complementaria. Es importante que se me dé la oportunidad de contestarla. Es evidente que en un proceso como éste, en el que discutimos un gran flujo de residuos de equipos eléctricos y electrónicos en Europa, exista un diálogo permanente entre las partes interesadas. El diálogo ha sido provechoso y durante el proceso se han desarrollado propuestas. Se han reforzado algunos aspectos y, en otros, hemos hecho demasiadas concesiones. Todavía estamos redactando los textos y las partes dialogan hasta el último minuto. Creo que la intervención de Estados Unidos en esta materia no nos debe conducir a rebajar las metas medioambientales. Me resisto a las constantes remisiones a la OMC y a las normas de comercio para impedir que logremos normas medioambientales más radicales en el ámbito de la UE. Mi punto de partida es que debemos hacerlo. Sin embargo, estoy dispuesta a escuchar todos los argumentos. Por ejemplo, me he reunido hace poco con representantes de la industria electrónica. Ellos me entregaron proposiciones -incluso algunas de ellas prácticas- sobre la forma de mejorar nuestra propuesta. Sin embargo, quiero rechazar enfáticamente la afirmación de que yo dejaré a Estados Unidos diseñar nuestra directiva. Creo que tenemos que mostrar el camino a seguir, lo cual también va a notarse en la propuesta definitiva. El Presidente Maj Britt Theorin Pregunta nº 42 formulada por (H-0026/00): Asunto: Mujeres y medio ambiente La casi totalidad de los participantes en los procesos de Río y de Kyoto -organizaciones, movimientos ciudadanos, gobiernos, Banco Mundial, Naciones Unidas y organizaciones caritativas- consideran que las mujeres deberían participar más en las decisiones en materia de medio ambiente. El nombramiento de un mayor número de mujeres para puestos de responsabilidad en los organismos medioambientales permitiría que los marcos de referencia, principalmente masculinos, no se limitasen a las cuestiones relativas a las empresas sino que incluyeran también las relativas a la justicia social. ¿Se propone la Comisión adoptar un plan de acción para hacer que aumente la participación activa de las mujeres en las decisiones en materia de medio ambiente? Wallström La Comisión tiene, desde 1988, un plan de acción para la igualdad de oportunidades de mujeres y hombres. Con el actual Programa, que comprende desde 1997 hasta 2000, se intenta desarrollar una cultura en la que se integren valores masculinos y femeninos y en la que se tomen en cuenta las necesidades específicas de cada sexo. Uno de los objetivos del Programa es preparar y controlar métodos, estrategias y medidas que fomenten la distribución equitativa de los sexos en los procesos de decisión, entre ellos, en los altos cargos. En el marco de este Programa, cada Dirección General prepara un plan de acción específico. Uno de los objetivos del plan de acción es aumentar el número de mujeres en cargos de dirección. La nueva Comisión tiene como meta duplicar el número de mujeres en cargos de jefatura durante su legislatura. La Dirección General de Medio Ambiente, en la que actualmente el 60 por ciento de los directores y el 20 por ciento de los jefes de departamento son mujeres, es especialmente activa en esta materia. Nuestra política es favorecer la incorporación de las mujeres a los cargos administrativos, para crear una reserva de candidatas idóneas para los futuros cargos de dirección. Actualmente, el 24,5 por ciento de nuestros empleados de la categoría A son mujeres. Esperamos que esta proporción crezca continuamente. Además, hacemos esfuerzos para atraer a mujeres cualificadas para que participen en nuestros foros de discusión. En lo que se refiere a nuestros socios externos, sólo podemos darles buenos ejemplos e instarlos a hacer esfuerzos para democratizar sus procesos de decisión. En cuanto a asuntos de carácter más general sobre la integración de la perspectiva de igualdad de oportunidades entre hombres y mujeres, seguramente saben que este principio está establecido en el Tratado de Amsterdam. En el artículo 3 del Tratado se estipula que la comunidad, en todo lo que concierne a ese artículo, deberá tener como objetivo eliminar las deficiencias y fomentar la igualdad de oportunidades para hombres y mujeres. La Comisión da su apoyo a los esfuerzos que se hacen en esta materia y está estudiando qué medidas específicas se pueden adoptar en materia medioambiental. Obviamente, quiero aprovechar para decir que valoro el papel de la Comisión de Derechos de la Mujer del Parlamento Europeo y, especialmente, el de su Presidenta. Theorin Permítame solamente recordar que cuando la actual Comisión fue aprobada, la Comisión de Derechos de la Mujer preguntó a cada Comisario de qué manera se ocuparían de la igualdad de oportunidades entre hombres y mujeres en su área de trabajo. Vamos a controlar minuciosamente a cada uno de los Comisarios; de esta manera quiero advertirles también a los otros. Gracias por la respuesta. La interpreto como un sí, como que es un plan de acción que es necesario; un plan de acción para incorporar a más mujeres en campos medioambientales específicos. Permítanme también decir que la Declaración de Pekín subraya la importancia de poseer una capacidad institucional para incluir la perspectiva de igualdad de oportunidades en todos los programas medioambientales. Las instituciones medioambientales carecen a menudo de conocimientos y de métodos para incorporar esta perspectiva en su trabajo cotidiano. Quisiera, obviamente, saber si la Comisaria está dispuesta a integrar la perspectiva de igualdad de oportunidades para hombres y mujeres en la política medioambiental y en los programas medioambientales. Esto es importante. Para que toda la política adquiera esta perspectiva, creo que es especialmente importante que los jefes, en puestos de responsabilidad, posean estos conocimientos elementales. Wallström . (SV) Obviamente mi idea es que el mainstreaming debe estar presente en todo lo que hacemos. En el plan que se está preparando en mi Dirección General, los asuntos sobre igualdad de oportunidades para hombres y mujeres tienen un papel muy destacado. También estoy dispuesta, por ejemplo, a organizar personalmente seminarios sobre liderazgo o sobre otras materias para alentar a las mujeres a asumir nuevas tareas en el seno de la Comisión. Para motivarlas a todas, creo que es muy importante que se envíe este mensaje desde arriba hacia abajo, o desde abajo hacia arriba si se prefiere así. En general, mi idea es que en el trabajo medioambiental hay mayoría femenina. Se trata de que esto se asiente, de manera que las mujeres también puedan acceder a puestos de responsabilidad o alcanzar cargos más altos en el trabajo medioambiental. Quiero afirmar que nuestro plan de acción refleja estas ideas, pero seguramente se puede mejorar. Tengo cierta experiencia en la elaboración y evaluación de planes. Espero que me sirva de algo. El Presidente Patricia McKenna Pregunta nº 43 formulada por (H-0045/00): Asunto: El estuario del Boyne y la sociedad Drogheda Port Company El estuario del Boyne está catalogado como zona de protección especial al amparo de la Directiva relativa a la conservación de las aves silvestres y está pendiente de designación como zona de conservación especial al amparo de la Directiva relativa a la protección de los hábitats naturales, por ser una zona de importancia internacional. No obstante, el Ministerio de Marina, el Consejo del Condado de Lough y la corporación local de Drogheda han autorizado el desarrollo de un nuevo puerto en la zona de protección especial y la desecación, en Stegrennan, de un barrizal que se añadió recientemente en la zona de protección a instancias expresas de la Comisión. Además, se ha construido allí una nave de almacén de muy grandes dimensiones (sin que sea fácil acceder a la documentación relativa al correspondiente permiso de obras) y la corporación de Drogheda proyecta otras obras de infrastructura. ¿Cómo puede garantizar la Comisión que esta clase de desarrollo, financiado con cargo a los Fondos estructurales, no choque con las necesidades de conservación del medio ambiente? ¿Está dispuesta la Comisión a suspender por completo la financiación mientras no se revisen los planes de desarrollo de la zona? Wallström La Comisión tiene conocimiento de la construcción del puerto, pero no sabe nada acerca de la nave de almacén o de las otras obras de infraestructura que menciona la diputada. La construcción del puerto se financia con cargo a los Fondos estructurales y significa, a grandes rasgos, que el estuario del Boyne debe ser dragado y que el material que se obtenga se almacenará provisionalmente en la faja costera de Stegrennan. El estuario del río Boyne está catalogado como zona de protección especial al amparo de la Directiva relativa a la conservación de aves silvestres. Esto significa que todas las obras en el estuario del Boyne que puedan afectar a la zona de conservación especial deberán respetar las normas de conservación establecidas en la Directiva relativa a la protección de hábitats naturales. Desde 1998 están llegando a la Comisión protestas en las que se sostiene que las instalaciones portuarias dañarán la faja costera de Stegrennan, que actualmente forma parte de la zona de conservación especial, y que no se han cumplido las normas de protección. Después de analizar esas protestas durante 1998 y el comienzo del año pasado (el proyecto no recibió durante este período financiación con cargo a los Fondos estructurales), la Comisión, en el verano de 1999, se convenció de que las obras portuarias habían cumplido con las normas de protección. Se hizo un minucioso estudio de las consecuencias medioambientales. El efecto más negativo del proyecto, la pérdida de la faja costera de Stegrennan, será temporal y los constructores son responsables de la recuperación de esa faja. A instancias de la Comisión, se añadió formalmente la faja costera de Stegrennan en la zona de protección especial del estuario del Boyne, de la cual había sido excluida anteriormente. Para compensar los efectos negativos de la desaparición temporal de la faja costera en la vida de las aves silvestres, se pensó en mejorar otros espacios aptos para la vida de estas aves en la zona del estuario. Sin embargo, desde el verano del año pasado, esta medida ha sido puesta en entredicho. Primero, las autoridades irlandesas retiraron su compromiso de hacer mejoras. Posteriormente, renovaron su compromiso, después de las protestas presentadas por una organización medioambiental no gubernamental ante los tribunales irlandeses. El nuevo compromiso contenía, no obstante, pequeños cambios que, a su vez, dieron origen a nuevas protestas. Considerando que Irlanda ha asumido el compromiso de adoptar medidas compensatorias y que otros asuntos ya han sido resueltos, la Comisión, por el momento, no quiere proponer la congelación de los Fondos estructurales. Sin embargo, la Comisión quiere estudiar las medidas compensatorias de las autoridades irlandesas, especialmente las relativas al mejoramiento de los hábitats, a la luz del aún inconcluso proceso ante los tribunales de ese país. McKenna - (EN) No he entendido bien lo que ha dicho la Sra. Comisaria. El barrizal de Stregrennan, que fue declarado zona de protección especial por petición de la Comisión, ya ha sido destruido por completo. Es evidente que las actividades que allí se han llevado a cabo incumplen claramente las directivas de la UE. Usted afirma que no se concederán más fondos. Quisiera saber si se propone suspender por completo la financiación en esta fase, hasta que se realice una investigación como es debido. De lo contrario, ¿por qué no? Si se propone suspender la financiación ¿cuándo lo hará exactamente? ¿Es correcto y adecuado que la corporación que es propietaria de la empresa sea también la responsable de conceder la licencia, así como la que básicamente recibe los fondos de la UE y los entrega a una empresa que es de su propiedad al 100%? ¿Es eso correcto y apropiado? ¿Cuál es su opinión al respecto? Debe ponerse fin a la concesión de cualquier tipo de fondos para el proyecto, porque éste incumple claramente las directivas comunitarias. Incluso la zona declarada por los Comisarios como zona de protección especial ha sido destrozada. Una compensación posterior no reparará los daños ocasionados. Wallström El primer desafío legal se produjo cuando comenzaron las obras de desarrollo del puerto a comienzos de otoño de 1999, sin que se hubieran realizado las mejoras compensatorias del hábitat. Por consiguiente, las autoridades irlandesas acordaron proceder a la retirada de las gramíneas, pero esta vez lo hicieron utilizando medios mecánicos. El uso de medios mecánicos dio lugar a un nuevo desafío legal -al que me he referido en mi primera respuesta- en base al argumento de que la retirada mecánica puede haber dañado las capas subyacentes del barrizal y ocasionado la proliferación de gramíneas en el estuario con el consiguiente daño para el medio ambiente. Hasta la fecha no hay ningún resultado concluyente de dicho desafío legal. La adopción de las medidas compensatorias oportunas es competencia de las autoridades nacionales y no requiere la aprobación previa de la Comisión. El papel de la Comisión consiste en velar por el fiel cumplimiento de las normas establecidas por la Directiva relativa a la conservación de las aves silvestres, y no hay duda de que habría problemas con las medidas compensatorias que también han causado daños. En este caso, la Comisión propone solicitar nuevas aclaraciones de las autoridades irlandesas sobre la posición actual respecto a las medidas compensatorias y los posibles problemas con la retirada mecánica de las gramíneas. En estos momentos no estamos dispuestos a proponer la suspensión de la financiación con cargo a los Fondos estructurales. Martin, David W Señor Presidente, lamentablemente, el caso específico que ha planteado la Sra. McKenna no es un caso aislado. Hay otros ejemplos de conservación en ámbitos científicos especiales que se están viendo perjudicados como resultado de la financiación comunitaria. ¿Estudiará la Comisión la posibilidad de impartir instrucciones a todos los Estados miembros en el sentido de que, si en el futuro se descubre que se incumplen las directivas europeas sobre medio ambiente o no se lleva a cabo una evaluación del impacto ambiental adecuada, no sólo suspenderá la financiación, sino que retirará los fondos que ya han sido concedidos, en otras palabras, que reclamará los fondos de los Estados miembros? Únicamente medidas de este tipo pondrán freno a estas prácticas en el futuro. Wallström . (SV) Éste es un asunto de gran importancia. Como los diputados al Parlamento Europeo seguramente saben, nuestras predecesoras en la Comisión, Ritt Bjerregaard y Monika Wulf-Mathies, enviaron conjuntamente el año pasado una carta sobre la relación entre los Fondos estructurales, el dinero de los Fondos estructurales, y la Directiva sobre protección del hábitat y de las aves. El mensaje que se envió en esta carta conjunta está todavía vigente. No podemos dar dinero a los países con una mano y con la otra llevarlos a los tribunales y, quizás, obligarlos a pagar multas. Por eso es importante que esto se coordine. Obviamente que el resultado puede llevarnos a tener que tomar decisiones difíciles. Sin embargo, a mi juicio, el principal efecto es que los países se lo van a pensar mucho y, sobre todo, van a enviar sus listas de los sitios amparados por Natura 2000, de modo que podremos controlar y hacer estudios de manera adecuada. En esto Irlanda tiene deficiencias, igual que otros países miembros, pero esperamos que esta presión dé resultados. Una vez más quiero hacer hincapié que el contenido de esta carta aún es válido. El Presidente No es posible según el Reglamento. Tienen ustedes que hablar ya fuera del hemiciclo, señora diputada. Preguntas dirigidas al Sr. Barnier El Presidente - Alexandros Alavanos Pregunta nº 44 formulada por (H-0020/00): Asunto: Principio de asociación y tercer MCA en Grecia El nuevo Reglamento 1260/1999 sobre los fondos estructurales, a diferencia del Reglamento anterior, hace hincapié en el fomento de la relación de asociación y prevé la cooperación de las autoridades regionales y locales, así como de otras autoridades públicas competentes, de los interlocutores económicos y sociales y todos los demás sectores competentes tanto en la preparación como en la financiación, el seguimiento y la evaluación de las intervenciones. Sin embargo, de acuerdo con el MCA griego, y con repetidas declaraciones de la administración local, los procedimientos han reducido de forma sustancial la función de los "interlocutores" . ¿Se ha producido por parte del gobierno griego un cambio en los procedimientos para ampliar el contenido de la relación de asociación, sobre todo en lo referente a las autoridades locales y otros sectores representativos? ¿Cuál es la mayor función de las autoridades locales en la preparación y aplicación del tercer MCA, y qué medidas piensa adoptar la Comisión para garantizar una mayor participación de los " interlocutores" en todos los procedimientos del nuevo MCA? Barnier ¿Me autoriza a prolongar con una frase la respuesta que Margot Wallström acaba de hacer al presidente David Martin? Es para decirle, ya que se trataba de una carta conjunta entre nuestros dos predecesores, que, como sucesor de la Sra. Wulf-Mathies, considero que esa carta sigue siendo efectivamente válida y que, en perfecta concertación con Margot Wallström, me encargo de verificar la compatibilidad de los proyectos financiados por los Fondos estructurales con las directivas y políticas de la Unión en materia de medio ambiente. También es un antiguo Ministro de Medio Ambiente quien le responde, señor presidente Martin. Ahora quisiera decir unas palabras al Sr. Alavanos, que me perdonará esta incursión en otro asunto para decirle que en efecto, en respuesta a su pregunta, la Comisión ha velado y velará, en el marco de la preparación del nuevo período de programación, por la aplicación del principio de cooperación. La participación de las autoridades regionales y locales en la acción de la Comunidad constituye -me permito recordarlo aquí, pero sus Señorías ya lo saben- uno de los elementos esenciales del nuevo reglamento de los Fondos estructurales desde Berlín. Respecto de la aplicación -más específicamente- de ese principio de cooperación en el marco del próximo marco comunitario de apoyo para Grecia, la Comisión ha podido comprobar que, en la elaboración del plan griego de desarrollo regional para el período 2000-2006, se recurrió a las autoridades públicas. Por lo demás, me he trasladado a ese país -como sabe el Sr. Alavanos- en dos ocasiones y en circunstancias bastante trágicas, que prolongaron el drama del temblor de tierra y con ocasión de dichas visitas pude hablar con las autoridades del Gobierno griego y recordar ese interés por que se tenga debidamente en cuenta el objetivo y la exigencia de cooperación. Por lo que se refiere, Señoría, a las fases siguientes, es decir, la elaboración de los programas nacionales y regionales, no basta con que se tenga en cuenta ese objetivo en el nivel nacional y teórico, es necesario que así sea, concretamente, en los programas que aplican el MCA, en los planes nacional, regional y local. Por lo que se refiere al seguimiento y a la gestión de dichos programas, aún no he recibido, en este momento, las disposiciones nacionales propuestas por el Gobierno griego conforme al artículo 8 del nuevo reglamento. Puedo indicar a sus Señorías que he pedido, en el marco de las negociaciones sobre este tercer marco comunitario de apoyo actualmente en curso, que se respeten plenamente las disposiciones vinculadas con el principio de cooperación, incluido el caso de las autoridades regionales y locales y en todo lo relativo a las organizaciones no gubernamentales y a las asociaciones. Ese principio debería, así, plasmarse, en el marco del tercer MCA, en particular en la participación de todos esos socios en el comité de seguimiento. Ésta es la respuesta, Señoría, que puedo darle. Alavanos Gracias señor Comisario. No tengo ninguna duda de sus intenciones ni de sus intervenciones, que se han movido en la dirección correcta. Pero es que las cosas son totalmente distintas. Hay una mano centralizadora sobre el funcionamiento del marco comunitario de apoyo, y ciertamente, en esta época estamos viviendo un delirio estatal, gubernamental y de los partidos relacionado con las financiaciones de la Unión Europea. No le puedo hacer llegar aquí los programas televisivos como le hago llegar los periódicos griegos pocas semanas antes de las elecciones. En los periódicos dominicales de toda Grecia: Ministerio de Obras Públicas, en relación con el fondo estructural: la labor del Sr. Ministro; Ministerio de Agricultura: la labor del Sr. Ministro de Agricultura - pocas semanas antes de las elecciones - Ministerio de Telecomunicaciones: la labor del Sr. Ministro de Telecomunicaciones. Ministerio de Educación: la labor del Ministerio de Educación y la fotografía del Sr. Ministro. Ministerio de Empleo: la labor del Ministerio de Empleo, la fotografía del Sr. Ministro y la del Secretario y detrás de todo el emblema del marco comunitario de apoyo. Tenemos unas pocas semanas antes de las elecciones. Propaganda del partido y de los candidatos con financiaciones de la Unión Europea, del marco de apoyo comunitario. Pregunto al Sr. Comisario: ¿Qué va a pasar? ¿La Comisión se va a quedar sin decir nada? ¿Lo va a debatir? ¿Lo va a discutir con el Gobierno griego o nos vamos a estar moviendo en las mismas situaciones patológicas que teníamos con la Comisión anterior? Barnier Señor Alavanos, he comprendido perfectamente que su Señoría tirara a su izquierda todos los documentos que ha citado. Lo que me gustaría es que me los diera para que yo pudiese leerlos -en fin, mandaría traducirlos- y viera lo que parece información, comunicación, de lo que no podré por menos de felicitarme como Comisario encargado de la política regional, y lo que parece propaganda. Y, después, si resulta totalmente necesario que lo haga, formularé observaciones o recomendaciones al Gobierno griego. Así, pues, me gustaría mucho que su Señoría me remitiera esos documentos o, si no, iré después a buscarlos en el suelo entre las filas de su Grupo. Ahora bien, yo creía que la pregunta de su Señoría versaba más sobre la cooperación. Aparte de esas cuestiones vinculadas con el período preelectoral señalado por su Señoría, vuelvo a expresarle mi interés por que participen las autoridades locales y regionales, además de las organizaciones no gubernamentales. Pero tampoco puedo reformular el reglamento general de los Fondos estructurales, que dispone que la Comisión trabaje con los gobiernos de los Estados miembros, por lo que mi interlocutor, mi primer interlocutor, es el Gobierno griego. Después debo asegurarme de que se difunde, se descentraliza, esa cooperación, voy a asegurarme de ello. No puedo hacer otra cosa que trabajar con el Gobierno griego. Theonas Creo que nuestro colega, el Sr. Alavanos, dará todos estos datos al Sr. Comisario para que los pueda tener en cuenta, porque verdaderamente se trata de propaganda y no de una proyección de los programas comunitarios. Pero, sobre el fondo el asunto, yo también quiero pedir al Sr. Comisario que tenga en cuenta lo siguiente: que para el total de los programas nacionales y regionales, Grecia se considera una región a la que representan la administración central, el gobierno central - a nivel de la relación de asociado con la Unión Europea -. Desde este punto de vista, ni la administración local, ni, muchísimo menos, las organizaciones no gubernamentales como por ejemplo las asociaciones de los agricultores que estarían interesadas en el desarrollo en el sector rural, toman parte en la formación de las propuestas sobre el tercer marco comunitario de apoyo y, por supuesto, ni por los marcos comunitarios de apoyo anteriores. ¿Cómo puede solucionar esto la Comisión? Barnier Una vez más, señor Theonas, vuelvo a decirle lo que he dicho al Sr. Alavanos: examinaré muy detenidamente y, si es necesario, formularé observaciones, en el marco y la observancia del reglamento de los Fondos estructurales, sobre el uso que se hace no de los Fondos estructurales, que aún no están comprometidos, sino de la negociación previa a la atribución de dichos Fondos. Pero una vez más, me veo obligado a respetar la autoridad nacional con la que debo celebrar esa negociación. De todos modos, observaré la situación objetivamente. Por lo demás, señor Theonas, si su Señoría tiene recomendaciones o propuestas que hacer sobre la participación de tal o cual estructura -su Señoría ha hablado de cooperativa, si no he entendido mal-, estoy dispuesto a hacer de intermediario para las propuestas de los diputados europeos -su Señoría desempeña su función y yo la mía-, siempre que respeten el espíritu y la letra del reglamento de los Fondos estructurales. No puedo negar que en años pasados hemos observado cierta carencia por parte del Gobierno griego en lo relativo a la aplicación del nuevo reglamento y del reglamento anterior para la participación de los representantes de la sociedad civil. Lo digo objetivamente y, cuando se observa un problema o una carencia, hay que eliminarlos. Así, pues, voy a velar por ello en el marco de la aplicación del nuevo marco comunitario de apoyo. El Presidente - Marie Anne Isler Béguin Pregunta nº 45 formulada por (H-0041/00): Asunto: Financiación con cargo a los Fondos estructurales de la investigación en el ámbito de la tecnología nuclear civil ¿Puede confirmar la Comisión que durante el último período de programación de los Fondos estructurales 1994-1999 no se ha asignado ninguna ayuda a la investigación en el ámbito de la fusión y de la fisión nuclear? ¿Puede igualmente comprometerse a descartar cualquier medida de financiación de este tipo de investigación durante las actuales negociaciones con los Estados miembros sobre los planes y los programas para el nuevo período 2000-2006? ¿Qué importancia tendrá, en cambio, la ayuda de los Fondos estructurales en la promoción de las energías renovables? ¿Se puede esperar que la financiación de los Fondos estructurales en materia de política energética se centre en la promoción de los recursos energéticos regionales y renovables? ¿Financiarán los Fondos estructurales también las grandes redes de transporte de energía? Barnier Quisiera responder a la Sra. Isler Béguin sobre el primer punto y recordarle que la mejora de la base científica y de las capacidades técnicas de las regiones para aumentar su competitividad constituyó una de las prioridades comunitarias durante el anterior período de programación. El apoyo que los Fondos estructurales representan para la cohesión tecnológica, es decir, de la investigación y la innovación tecnológicas en el marco de los marcos comunitarios de apoyo durante este período se calcula en unos 7.500 millones de euros. Es, Señoría, el 6%, aproximadamente, de la contribución comunitaria total. Respecto de su preocupación, quiero decirle que, a semejanza del período anterior, la Comisión no tiene la intención de financiar directamente la investigación y la innovación tecnológicas en la esfera de la fusión o de la fisión nuclear mediante los Fondos estructurales. La selección de los proyectos que se ejecutan en el marco de esos MCA sigue siendo competencia de las autoridades de gestión de los Estados miembros. Por consiguiente, Señoría, aun cuando no constituya una prioridad de la Comunidad, un Estado miembro puede decidir financiar proyectos de investigación e innovación en la esfera nuclear civil, siempre que dichos proyectos contribuyan al desarrollo regional y se informe sistemáticamente de ellos a la Comisión. Por lo que se refiere al segundo punto mencionado por su Señoría -las energías renovables-, que, como sabe su Señoría, me interesa y sigue interesándome mucho, el planteamiento de la Comisión figura en el documento sobre los Fondos estructurales y su coordinación con el Fondo de Cohesión. Según los dispuesto en ellos, se deben fomentar las inversiones en el sector de las energías renovables en la medida en que favorezcan el desarrollo de los recursos locales, en que contribuyan a la reducción de la dependencia de las importaciones de energía y también creen puestos de trabajo en el nivel local. Pude comprobarlo, por ejemplo, en una visita que hice a Portugal, hace unos días, a las Azores, en relación con una fuente natural de energía renovable. También en la campaña en pro del despegue de las fuentes de energías renovables, lanzada por la Dirección General de Transportes y Energía, se subrayó también la contribución de los Fondos estructurales en pro de una mayor penetración del mercado de las energías renovables. Por último, respecto de las grandes redes de energía, las orientaciones establecen también una participación financiera de los Fondos en el desarrollo de las redes de transporte de energía, cuando éstas contribuyen a reducir la dependencia de un proveedor exterior o a luchar contra los efectos del aislamiento. Ello es aplicable, en particular, a la región que he mencionado de las Azores, pero también a todas las regiones ultraperiféricas y -he de añadir también- a ciertas regiones montañosas desfavorecidas por su aislamiento, por ejemplo. Isler Béguin Señor Comisario, entiendo perfectamente su respuesta, pero, por otra parte, la razón de que la haya formulado es que estamos preocupados, precisamente, dado que en el marco del informe sobre el tercer programa-marco de investigación figura un proyecto denominado "International Thermonuclear Experimental Reactor". Asciende, en efecto, a varios millares de millones de euros, manifiestamente, y zonas que pueden obtener Fondos estructurales como las correspondientes al objetivo 1 podrían acoger ese tipo de instalación. Lo que nos gustaría saber es si la Comisión estaría efectivamente en condiciones de financiar ese tipo de proyecto en el marco de la instalación de ese centro de investigación y tal vez no directamente en el marco concreto de la investigación nuclear. Señor Barnier, le ruego que me disculpe, pero no ha respondido del todo a la última parte de mi pregunta sobre las grandes redes de transporte de energía. ¿Podría dar una respuesta a ese respecto? Barnier ¿Le preocupa a su Señoría saber si se va a financiar con cargo a los Fondos estructurales la instalación de centrales nucleares en algún sitio? Estoy esquematizando. Podríamos decir que no hay ni que pensar en eso. Le he dicho, Señoría, que, conforme al reglamento de los Fondos estructurales, la selección de los proyectos sigue siendo competencia de los Estados miembros. Por consiguiente, los servicios de la Comisión no son informados sistemáticamente de todos los proyectos seleccionados. No obstante, su Señoría hace bien en preguntarme, es su trabajo y el mío es el de responderle. Como ya ha ocurrido en el pasado, los Estados miembros se ven obligados a responder, en la medida en que la Comisión los interroga o les pide precisiones. Así, pues, voy a ir un poco más lejos que la confianza habitualmente compartida entre los Estados miembros y la Comisión y voy a ver exactamente de qué se trata, en el caso concreto mencionado por su Señoría. El Estado miembro o los Estados miembros interesados deberán entonces responderme y yo transmitiré su respuesta a su Señoría, cuando la reciba. Me parecía haber respondido sobre la cuestión de las grandes redes. La situación energética es extraordinariamente variable según las regiones de la Unión Europea y la ayuda de los Fondos, en ciertos casos y regiones, podría justificarse, en particular en caso de que la conexión a las redes energéticas básicas esté aún subdesarrollada. Ésta es la respuesta que puedo dar sobre esa vinculación entre las grandes redes de transporte de energía y los Fondos estructurales. El Presidente - Neil MacCormick Pregunta nº 46 formulada por (H-0052/00): Asunto: Fondos estructurales y adicionalidad A la luz de la atenta respuesta que dio la Comisión en fecha reciente a mi pregunta escrita prioritaria sobre Fondos estructurales y adicionalidad, ¿podría indicar la Comisión si tiene previsto modificar de algún modo las normas relativas a la adicionalidad? ¿Sería partidaria, en particular, de modificar las normas de tal modo que la adicionalidad no se aplicara únicamente a nivel de los Estados miembros sino también dentro de los mismos, en lo que respecta a las disposiciones presupuestarias entre los Gobiernos centrales y las regiones o países con un estatuto de autonomía interna? Barnier Quisiera responder al Sr. MacCormick que la Comisión no ha pensado modificar la reglamentación relativa a la adicionalidad, que, para el período 2000-2006, figuraba en el artículo 11 del reglamento general de los Fondos. Como en el pasado, se aplica el principio de adicionalidad, según dispone dicha reglamentación, a la relación entre los Fondos estructurales y el conjunto -digo bien: el conjunto- de gastos del Estado miembro en materia de desarrollo. A ese respecto, conviene subrayar que los gastos financiados por los Fondos estructurales son los que deben ser adicionales. No es obligatorio que la cofinanciación aportada por el Estado miembro lo sea, es decir, que se añada a sus gastos. Mientras el Estado miembro no reduzca el conjunto de sus gastos propios, se puede considerar, y consideramos, que los Fondos estructurales se suman a los gastos nacionales y, por tanto, se respeta el principio de adicionalidad. En cuanto a las disposiciones presupuestarias aplicables en los Estados miembros, entre el gobierno central y las regiones o los países que gocen de una autonomía interna, se determinan en virtud de consideraciones exclusivamente nacionales, por lo que no se ven afectadas por la adicionalidad, en el sentido formulado en los reglamentos. Perdóneme que haya dado una respuesta extremadamente jurídica. En todo caso, ésa es la forma como, después de la verificación, jurídica y precisamente en función del reglamento de los Fondos estructurales desde Berlín, debemos formular e interpretar el principio de adicionalidad. MacCormick - (EN) Gracias por la clara respuesta, aunque, naturalmente, su contenido me ha decepcionado un poco. Nos queda el apartado 1 del artículo 11, que dice que las asignaciones de fondos no pueden sustituir el gasto público u otros gastos estructurales equivalentes de los Estados miembros. Muy bien: ésa debe ser la norma inalterable. ¿Cabe la posibilidad de que el apartado 1 del artículo 11 autorice la práctica siguiente? Cuando se aumenta la financiación con cargo a los Fondos estructurales para una región autónoma o un país, el Estado realiza una reducción concomitante de la financiación central para la región, de manera que el paquete total de fondos disponibles se ajusta a una fórmula establecida a nivel nacional con independencia de la cantidad de Fondos estructurales concedidos por la Unión. ¿Es eso lícito realmente? Barnier Por desgracia, me falta tiempo para ir hasta el fondo y, si el Sr. MacCormick me autoriza, quisiera decirle, dándole la razón en parte sobre su razonamiento, que completaré mi respuesta por escrito y le expondré de nuevo los fundamentos jurídicos, a la vez sobre el artículo 11 en general y su apartado 1 en particular. Conozco la competencia con que su Señoría sigue todas estas cuestiones. Conozco también los problemas particulares que se plantean en su circunscripción de Escocia, donde surgen ciertos litigios o discusiones sobre estos asuntos. De todas formas, he de recordar, en un plano general, que los gastos de los Fondos estructurales son los que deben ser adicionales, en cualquier caso, de modo que, mientras el Estado miembro no reduzca el conjunto de sus gastos propios, el Fondo estructural se suma a los gastos nacionales y consideramos que se respeta el principio de adicionalidad. De todos modos, ahondaré un poco más en la respuesta escrita que le he prometido para exponérselo de forma aún más objetiva y precisa. Evans, Jillian - (EN) Además, es un problema importante también en Gales, país que represento. La semana pasada, un asunto de este tipo dio lugar a una votación de no confianza y a la dimisión del Primer Secretario de la Asamblea Nacional de Gales. Ya en 1991 y 1992, la Comisión ganó una batalla contra el Reino Unido sobre adicionalidad, que en aquella ocasión estaba relacionada con la financiación de RECHAR. Ello dio lugar a la firma de un acuerdo mediante el cual el Gobierno del Reino Unido se comprometía a introducir procedimientos para garantizar que los fondos comunitarios llegan hasta las zonas a las que van destinados y son realmente adicionales. Y sin embargo, seguimos teniendo estos problemas en Gales y Escocia. ¿Podría la Comisión analizar la situación relativa al acuerdo firmado con el Gobierno del Reino Unido? Barnier Comprendo, Señoría, que el debate del que tenía conocimiento en Escocia se dé también en el País de Gales. Voy a verificar lo que su Señoría indica en su observación y, si le parece, al mismo tiempo le daré una respuesta, por escrito, a su pregunta, como he prometido al Sr. MacCormick. El Presidente María Izquierdo Rojo Pregunta nº 47 formulada por (H-0088/00): Asunto: Cuantía de los Fondos estructurales que recibirá Andalucía para el período 2000-2006 De acuerdo con las estimaciones de la Comisión y aplicando los criterios establecidos en la Cumbre de Berlín, entre los que se incluye el PIB por habitante, la tasa de desempleo y el censo de población actualizado según el padrón de 1996, ¿qué cuantía tendrán los Fondos estructurales que reciba Andalucía en este período? Preguntas dirigidas al Sr. Bolkestein Barnier Voy a esforzarme, señor Presidente, por dar una respuesta breve diciendo a su Señoría que el plan de desarrollo regional presentado por las autoridades españolas el pasado 29 de octubre no me permite conocer a ciencia cierta el reparto de los recursos comunitarios entre las regiones españolas de objetivo 1 -puesto de eso se trata en el caso de Andalucía- y, por tanto, los destinados a la región que representa su Señoría. Así, pues, quiero decirle que el 14 de diciembre me dirigí, mediante una carta que tengo aquí, al ministro de Economía y Hacienda, Sr. Rato, para pedirle informaciones complementarias sobre el documento presentado, porque no acababa de ver claro al respecto. En las próximas semanas la Comisión va a iniciar negociaciones con las autoridades españolas para preparar el marco comunitario de apoyo para el nuevo período 2000-2006 y durante esos encuentros puedo asegurar a su Señoría que la Comisión obtendrá las precisiones necesarias sobre el reparto región por región. Así, pues, en el caso de Andalucía, si le parece bien, en cuanto disponga de dicha información por sectores, por regiones, me apresuraré a comunicársela personalmente. Izquierdo Rojo Señor Comisario, el problema es que, cuando Aznar viene a la Unión Europea a cobrar por cada uno de los andaluces, los cuenta a todos, pero, cuando Aznar va a pagar en servicios a la Junta de Andalucía, por cada uno de los andaluces deja de ver a cuatrocientos mil, y esto es muy grave, porque cuatrocientos mil niños son como todo Estrasburgo o una ciudad mayor que Granada llena de niños que Aznar no ve. La cuestión tiene mucha importancia y yo quisiera saber, porque puede hablarse de baby estafa, si el señor Comisario velará por que estos fondos no se sustraigan a los andaluces, por que los fondos que la Unión Europea va a pagar a Andalucía, utilizando el censo como criterio, tengan en cuenta a esos cuatrocientos mil niños que Aznar no cuenta cuando se trata de darles escuelas, servicios. El Presidente Señora diputada, les ruego a todos -no tomen esto como ninguna advertencia- que tratemos temas estrictamente comunitarios. Yo sé que son temas muy importantes en España y hay diferentes visiones... Le digo al señor Comisario que Aznar es el Presidente del Gobierno español. Puede usted contestar la pregunta. Barnier Señoría, como la he oído y veo que tiene voz, espero que haya sido suficientemente fuerte para que se oiga en Madrid, pero he comprendido perfectamente que lo que su Señoría decía no iba dirigido directamente a mí. Le he dado mi respuesta. Estoy muy atento a que los Fondos estructurales y, en particular, los del objetivo 1 sean atribuidos allí donde se necesitan. Tenemos criterios que se aplican y sabemos aquí, a título indicativo, lo que debería o podría recibir cada una de las regiones de Europa. De todos modos -y no es que pretenda cubrirme, pero estoy obligado a hacer referencia siempre al reglamento general- debo examinarlo con las autoridades nacionales y con el gobierno de cada uno de los países. Es competencia suya hacer el reparto lo más objetiva y justamente posible. De todos modos, necesito saberlo, razón por la cual le he dicho que no podía responder hoy. Como no recibí la respuesta, el 14 de diciembre escribí al Ministro de Economía y Hacienda. Así, que se acerca el momento en que voy a impacientarme por no haber recibido respuesta, que transmitiré a su Señoría, cuando la reciba. Ojeda Sanz Lamento que el señor Comisario se vea envuelto una vez más en una imaginativa, y en este caso apasionada, intervención. En España -quiero recordárselo a todos ustedes- no es que estemos en período electoral, es que faltan veinticinco días para las elecciones. Es un consuelo para el señor Comisario que dentro de veinticinco días se celebren estas elecciones, con lo que, probablemente, no se le volverán a plantear este tipo de preguntas. Sí considero importante decir que Andalucía va a recibir un 50% más en el marco comunitario y que España ostenta también un récord en cuanto a la ejecución de los Fondos estructurales, lo que quiere decir que el reparto se basa estrictamente en los Reglamentos de aplicación y que está descentralizado a través de los planes de desarrollo regional y de los diferentes marcos de apoyo comunitario. Por último, quisiera hacerle una pregunta concreta al señor Comisario: ¿considera necesario un cambio en los Reglamentos de aplicación de los Fondos estructurales o considera aceptables los actuales criterios de reparto? Barnier Este debate me parece apasionante. Comprendo perfectamente que hay una dimensión no exclusivamente comunitaria. Ahora bien, hay que hacerse a la idea de que en todos los países de la Unión hay elecciones permanentemente. Lo que me complace es que, en el fondo, los Fondos estructurales sean objeto de debates en Grecia, en España. Antes, hablábamos aquí mismo de debates ciudadanos, de debates públicos. Cuanto más se hable de Europa y de lo que hace Europa por la vida cotidiana, siempre que se hable con objetividad, incluso cuando hay ciertas diferencias, mejor. No voy a decir mi opinión, Señoría, sobre un posible cambio del reglamento de los Fondos estructurales. No hace mucho que fue aceptado -el año pasado- en Berlín. Lo pongo en práctica durante los siete próximos años. Volveremos a hablar de ello con ocasión del debate sobre el informe de cohesión, que para mí es una cita importante, aquí, con sus Señorías, y ante sus Señorías, para hacer el balance y al mismo tiempo para trazar perspectivas y, al comienzo del año próximo, llegará el momento de hablar de posibles ajustes, posibles modificaciones. De momento, permítanme, se lo ruego, aplicar el reglamento que aún no se ha aplicado, ya que data del Consejo de Berlín. Esto es lo que puedo decir hoy. El Presidente Muchas gracias, señor Barnier, por sus respuestas. Las preguntas 48 a 50 se contestarán por escrito. El Presidente Luis Berenguer Fuster Pregunta nº 51 formulada por (H-0049/00): Asunto: Nuevas instalaciones de la OAMI En la actualidad la Oficina de Armonización del Mercado Interior sigue funcionando en sus mismas instalaciones provisionales a pesar de hacerse inaugurado el nuevo edifico en el mes de junio de 1999. Ante tal insólita situación se pregunta la Comisión: ¿Cuáles son las razones por las que la OAMI no se haya trasladado todavía a las nuevas instalaciones? Bolkestein Su señoría planteó una pregunta sobre este tema en noviembre de 1999 y quisiera remitirme a la respuesta que se le dio en aquella ocasión. Por otra parte, a propósito de esta nueva pregunta, he consultado al presidente de la Oficina para la Armonización del Mercado Interior -es decir, la oficina de Alicante- y en nombre de la misma puedo comunicar a su señoría lo siguiente: La Oficina aún no está preparada para alojarse en el nuevo edificio. Por desgracia algunos plazos se han incumplido. Aún es preciso adoptar una serie de medidas, como la red informática, espacio para archivos, restaurante y mobiliario. La OAMI se está encargando de todo esto y espera poder mudarse al nuevo edificio en junio. Berenguer Fuster Con ocasión de la pregunta anterior, hablábamos de cuestiones electorales. Creo que el tema viene a colación en relación con esta pregunta porque, señor Comisario, usted no se encontraba presente en una fantasmagóricamente llamada "inauguración oficial" de la sede de la OAMI el día 9 de junio, en plena campaña electoral, que en España no solamente se realizaba para las elecciones europeas sino también para las locales y regionales. Si usted hubiera estado presente allí, seguro que se hubiera avergonzado. Sí estuvieron presentes el Presidente de la Comisión y algunos secretarios. En plena campaña electoral, una serie de autoridades, todas ellas del partido en el gobierno, hicieron unas intervenciones marcadamente electoralistas que, además, fueron transmitidas en directo por televisión. Particularmente curiosa fue la del presidente de la Comunidad Valenciana, que se dedicó a lanzar incienso sobre la labor del Gobierno español y sobre la suya propia, sin que viniera a cuento. Inaugurar en plena campaña electoral un edificio que no estaba terminado, que ocho meses después de la inauguración no ha podido ser ocupado, resulta un gran ridículo para el Gobierno español. No me preocupa que el Gobierno español haya hecho el ridículo porque, al fin y al cabo, fue su responsabilidad, pero sí me preocupa que lo haga la Comisión avalando con su presencia esta actuación tan impresentable. Por ello le pregunto, señor Comisario: ¿le parece normal que se haya inaugurado un edificio en plena campaña electoral sin estar terminado? ¿A usted le parece normal que la Comisión avalara con su presencia esa actuación tan impresentable del Gobierno español? Bolkestein No entra dentro de mis funciones pronunciarme sobre sucesos de política interna de uno u otro Estado miembro. Dios me libre de hacer ningún comentario a la situación que plantea el Sr. Berenguer. Debo reconocer que escapa a mi comprensión por qué razón debe realizarse una determinada ceremonia de apertura en España. Sólo puedo decir que espero que el edificio se ponga en funcionamiento lo más rápidamente posible. Puedo señalar también que confío en estar presente a finales de mayo en Alicante para pronunciar una conferencia. Espero que para entonces el edificio esté en funcionamiento. Medina Ortega Quisiera decirle al Sr. Comisario que no es una pregunta electoral. Como miembros de la Comisión de Asuntos Jurídicos, hemos seguido el tema de la creación de esa institución y, desde luego, está claro que se inauguró por razones electoralistas. En este momento -un año después- todavía no está funcionando, lo cual quiere decir que la Comisión gastó dinero para una inauguración falsa. Cabría plantearse en qué medida ese gasto de fondos para una inauguración falsa estaba justificado. Bolkestein Una vez más, repito que la Comisión no se ocupa de las motivaciones que hay detrás de las negociaciones en los Estados miembros. La Comisión se ocupa de aquello que se anuncia y se realiza con carácter oficial. No tenemos intención de involucrarnos en lo que en francés se denomina un procès d'intention. Nos ocupamos de actos y acontecimientos oficiales públicos, y no de los posibles motivos subyacentes. Por eso, a este respecto me parece difícil responder a la pregunta del Sr. Medina . Vuelvo a repetir, la Comisión no se pregunta por qué razón ha sucedido algo antes o después, ahora bien, la Comisión valora en gran medida que un edificio como el de esta oficina se inaugure y se ponga en funcionamiento lo antes posible. Por otra parte, a la Comisión no le interesa especialmente si ha habido verdadera o virtualmente determinados gastos . En lo que a mí respecta, todos los gastos son reales. Más allá de eso, dejo que el suceso quede en su contexto. El Presidente Dado que su autor no está presente, la pregunta nº 52 decae. Por tratarse de asuntos semejantes, las preguntas 53 y 54 se contestarán conjuntamente. Jan Andersson Pregunta nº 53 formulada por (H-0057/00): Asunto: Excepción sueca en materia de importación de bebidas alcohólicas Suecia tiene una excepción hasta el año 2004 que permite una limitación en la importación de bebidas alcohólicas. El gobierno sueco, al igual que una gran parte de la opinión pública, ha expresado el deseo de prolongar esta excepción por razones de salud pública. ¿Puede la Comisión indicar cuál es su posición respecto a la excepción sueca en materia de importación de bebidas alcohólicas? Bernd Posselt Pregunta nº 54 formulada por (H-0117/00): Asunto: Monopolio de alcohol y mercado interior ¿Qué medidas piensa adoptar la Comisión para impedir la prolongación del monopolio de alcohol que, al parecer, ha previsto Suecia y las correspondientes limitaciones a la exportación y garantizar así la aplicación de las normas del mercado interior? Bolkestein Quisiera contestar a estas dos preguntas de la manera siguiente: Al ingresar en la Unión Europea, Suecia tuvo que atenerse a unas restricciones cuantitativas de las bebidas alcohólicas que los viajeros podían entrar en el país procedentes de otros Estados miembros. Esta desviación del principio de libre circulación de personas y mercancías rige hasta el 30 de junio de este año. Suecia desea una prórroga de esta medida hasta que transcurran otros cinco años, aduciendo que ello es necesario para proteger la salud pública. Mi postura al respecto es clara. Suecia ha tenido tiempo suficiente desde su ingreso en la Unión para ajustar su política a una situación en la que no sean necesarias estas restricciones al comercio. Por tanto no veo ninguna razón para proponer una prórroga de la medida. Los ciudadanos europeos tienen derecho a comprar mercancías para su propio uso, impuestos incluidos, y llevárselos de un Estado miembro a otro sin que esas mercancías se vean sometidas a controles y sin que haya que pagar nuevamente impuestos por ellas. Este es un principio básico del mercado interior y las desviaciones del mismo deben constituir excepciones y deben ser restringidas con el tiempo. Queremos garantizar que los ciudadanos suecos puedan disfrutar de las ventajas del mercado interior, exactamente igual que o hacen los restantes ciudadanos de la Unión Europea. Esto no significa en absoluto que no comparta la preocupación existente en Suecia sobre los posibles problemas de salud que puede causar el abuso de alcohol. Un reciente estudio realizado por el profesor Lindgren de la Universidad de Lund ha señalado, no obstante, que la supresión de las restricciones no tiene por qué conducir a un mayor consumo de alcohol en Suecia. Me ha sido posible exponer mi postura en dos ocasiones al Sr. Ringholm, ministro sueco de Finanzas. La semana pasada también hablé de este asunto con una comisión parlamentaria sueca de finanzas. Ahora corresponde al Gobierno sueco tomar las medidas oportunas. Andersson Gracias, señor Comisario, por su respuesta. Lamento que haya un error en mi pregunta a la Comisión. Allí pone año 2004 pero, evidentemente, debe ser el 1 de julio de 2000. Hasta cierto punto entiendo la postura de la Comisión sobre la transitoriedad de las excepciones. Es una regla normal. De todos modos quisiera formular dos preguntas: ¿piensa usted continuar las conversaciones con el gobierno sueco sobre una prórroga de las excepciones, por ejemplo, tan amplia como las excepciones de Dinamarca y de Finlandia? Mi otra pregunta se refiere a la política de bebidas alcohólicas. Este asunto puede verse como propio del mercado interior pero, también, como un asunto que concierne a la salud pública en el ámbito comunitario. ¿Qué papel representa la política de bebidas alcohólicas en el trabajo de la Comisión y qué papel representan los aspectos de salud pública? La política de bebidas alcohólicas en toda Europa no sólo es un asunto que concierne al mercado interior sino que también a la salud pública. Si se hubiesen tomado en consideración estos aspectos, tal vez las conversaciones con Suecia habrían sido más fáciles. Bolkestein Quisiera agradecer al Sr. Andersson por la continuación de su primera pregunta y quiero responder a la pregunta del modo siguiente: En primer lugar, Finlandia y Dinamarca tienen medidas de excepción al principio general de libre circulación de mercancías hasta el año 2003. Los países preparan la adopción de medidas preparatorias de modo que en el año 2003m estarán preparados para una acceso libre de productos espirituosos. En el caso de Suecia la situación es ligeramente distinta. En 1995 se decidió un periodo de excepción de cinco años que termina ahora. No he oído ningún argumento que justifique que la Comisión debería conceder una prórroga de dicho periodo. En segundo lugar, se ha mantenido un diálogo constante con el gobierno sueco. Puedo comunicar al Sr. Andersson que iré el 6 de marzo a Estocolmo para hablar con el ministro Ringholm, con miembros del parlamento sueco y, si así lo desean, con el ministro presidente o con otros ministros para seguir hablando sobre este asunto que -soy plenamente consciente de ello- ha despertado en Suecia grandes pasiones. En tercer lugar, comprendo perfectamente la importancia de las cuestiones de salud involucradas en el asunto. Una vez más reitero la opinión del Sr. Lindgren de la Universidad de Lund de que, con independencia de las restricciones a la importación, el consumo de alcohol en Suecia no experimentará cambios. La pregunta, naturalmente, es de dónde proceden las cantidades de alcohol no introducidas por los viajeros. La respuesta es que el alcohol, o bien es de contrabando o lo fabrican los propios habitantes y, como bien sabe el Sr. Andersson, este es un procedimiento sumamente peligroso e insalubre. Ahora bien, el Sr. Andersson parece pensar que la salud pública mejorará si se limita la importación de alcohol. Pero en tal caso, no sólo Suecia, sino todos los países de la Unión Europea deberían aplicar el principio de que se prohiban todas las ventas de alcohol. Tuvimos un ejemplo parecido en los Estados Unidos. El Sr. Andersson conocerá sin duda lo que en su momento se denominó la prohibición. Todo esto quiere decir que, por supuesto, hay que proteger la salud, pero no prohibiendo el alcohol, por que no sirve de nada. Posselt Señor Presidente, el tema de fondo son, en realidad, los ingresos del monopolio sueco sobre el alcohol y si el Gobierno sueco declara que los necesita para cubrir costes sanitarios, ello ya prueba que existe una distorsión de la competencia, pues otros países tienen que financiar sus costes sanitarios con sus propios recursos, sin contar para ello con un monopolio sobre el alcohol. Yo quisiera preguntarle si está al corriente de los estudios que indican que el consumo de alcohol de mejor calidad, como por ejemplo vino de Franconia o cerveza bávara, podría ser incluso beneficioso para la salud, de modo que hasta podría contribuir a descargar el presupuesto sueco. Bolkestein Creo haber entendido que el Sr. Posselt ha empezado a referirse a los aspectos fiscales de este asunto. Tengo entendido que la elevada imposición de los productos del alcohol en Suecia se remonta al año 1638 y que desde entonces el Estado recauda una gran parte de sus ingresos fiscales procedentes de la venta de productos del alcohol. Como ya es sabido, actualmente en Suecia hay un monopolio estatal, lo cual una vez más está en contradicción con la legislación de la Unión. Ahora bien, en lo que respecta a los efectos saludables del alcohol -porque creo que el Sr. Posselt se refería a eso- estoy totalmente de acuerdo con él: pienso que una botella de buen vino puede ser extraordinariamente buena para la salud y, sobre todo, puede ser sumamente agradable como costumbre social. Quizá uno de estos días el Sr. Posselt, el Sr. Andersson y yo personalmente podamos encontrarnos en el bar del Parlamento para tomarnos juntos un trago. Perry Señor Presidente, he escuchado con interés la respuesta del Comisario sobre la necesidad de aplicar las normas del mercado único. Me pregunto si puede decirnos si considera que su respuesta es compatible con la negativa de la Comisión a llevar al Gobierno francés ante el Tribunal de Justicia por la aplicación por parte de Francia de su Loi et Vin, que impide de hecho el cumplimiento de las normas del mercado único en lo que se refiere a la venta de productos alcohólicos en Francia. ¿Podemos esperar ahora de la Comisión Europea que adopte medidas contra la República Francesa ante el Tribunal de Justicia? Bolkestein Quisiera responder muy brevemente a la pregunta de su Señoría, ya que la Comisión está estudiando este asunto en estos momentos. La Comisión debe tomar una decisión respecto a si el caso está cerrado o si debe remitirlo al Tribunal de Justicia. Mi respuesta es quizá poco satisfactoria en estos momentos, pero quisiera asegurar a su Señoría que la Comisión tomará esa decisión en cuestión de semanas. Pido su comprensión por este pequeño retraso en la decisión de la Comisión. Purvis Señor Comisario, ¿tiene usted alguna razón, por motivos de salud pública, para hacer una diferencia en los tipos impositivos que se aplican, por ejemplo, sobre el whisky escocés o el vino burdeos francés o incluso sobre la cerveza bávara de mi colega? ¿Cabe prever la aplicación de una base equivalente para las bebidas alcohólicas en el sistema tributario de Europa? Bolkestein La cuestión de los impuestos sobre consumos específicos, a la que hace referencia su Señoría, es una prerrogativa del Estado miembro en cuestión. La Comisión no dispone de instrumentos para aplicar un aumento o una reducción de los impuestos especiales sobre los productos alcohólicos ni sobre ningún otro producto. Hacia finales de este año, la Comisión presentará un informe sobre las diferencias que existen entre los Estados miembros en materia de impuestos sobre consumos específicos. El informe desencadenará sin duda un debate con el Parlamento y con el Consejo sobre la situación actual, que refleja la existencia de grandes diferencias entre los Estados miembros en lo que se refiere a los tipos impositivos especiales. Por ejemplo, en Francia -y creo que es a lo que se refería su Señoría- el vino está exento de impuestos especiales, mientras que en el Reino Unido no lo está. Esto produce una distorsión del mercado interior, que da lugar al contrabando de vino francés en el Reino Unido. La cuestión es relativa específicamente a la relación que existe entre los impuestos especiales y el grado del alcohol de los productos sujetos a los impuestos sobre consumos específicos. La Comisión no tiene medios a su alcance para intervenir en este ámbito. En el caso de Suecia, el instrumento de los impuestos sobre consumos específicos se utiliza para frenar el consumo de alcohol. Aunque esta práctica da lugar a desigualdades en los impuestos especiales entre Suecia y otros Estados miembros de la Unión -lo que por sí solo incrementa el contrabando transfronterizo de productos alcohólicos-, es un instrumento legítimo para reducir el consumo de alcohol. Existe naturalmente elasticidad de la demanda, en este caso, una elasticidad del precio de la demanda. No estoy muy seguro de cuál es exactamente, pero no es cero, por consiguiente, tiene que tener repercusiones. MacCormick Mi pregunta habría sido casi idéntica a la que ha formulado el Sr. Purvis, pero me gustaría insistir un poco más en el tema. De acuerdo, como usted dice, los impuestos sobre consumos específicos forman parte de las prerrogativas de los Estados miembros. No obstante, el uso de esa prerrogativa de manera que discrimina injustamente contra los productores de una parte de la Comunidad con respecto a los de otras podría infringir el principio del mercado único. Por ejemplo, si tomamos el caso en que el Sr. Purvis y yo estábamos pensando, el de las Highlands donde se produce el whisky de malta -una zona muy periférica de Europa que se encuentra en una situación difícil, en la que toda una comunidad agrícola, además de la comunidad de destilerías depende del whisky-, la práctica general de gravar el alcohol contiene el whisky escocés, la ginebra neerlandesa o el aquavit danés con un tipo más alto que el alcohol de la cerveza o el alcohol del vino, me parece que es una discriminación y que hace un uso discriminatorio de algo que, reconozco, forma parte de las prerrogativas de los Estados miembros. Bolkestein Permítame asegurar al Sr. MacCormick, entre otras Señorías, que la situación actual, en la que los impuestos sobre consumos específicos difieren entre los Estados miembros, es realmente poco propicia para la buena marcha del mercado interior. Aunque esta situación no se limita a los productos alcohólicos. Si analizamos la gasolina, por ejemplo, veremos que los impuestos especiales en Alemania son diferentes de aquéllos en Holanda y, por consiguiente, los automovilistas holandeses cruzan la frontera para llenar sus depósitos en Alemania. En realidad es una distorsión del mercado interior. Si de mí dependiera, agitaría una varita mágica e igualaría los impuestos sobre consumos específicos en toda Europa. Con lo cual, desaparecería el contrabando, salvo si los productos son intrínsecamente más caros en un Estado miembro que en otro. Pero no tengo ninguna varita mágica y no depende de mí. Es un ámbito en el que debe existir unanimidad, como sabe el Sr. MacCormick, y a menos que todos los Estados miembros se pongan de acuerdo sobre la armonización de los impuestos sobre consumos específicos, nunca se alcanzará. Una vez más, hacia finales de este año, la Comisión presentará una informe sobre la situación de los impuestos sobre consumos específicos y, evidentemente, estaré disponible para debatir con el Parlamento sobre dicho informe. El Presidente Muchas gracias, señor Comisario. Hoy le haremos caso y procuraremos tomar un vasito -o dos, quizá- de vino de Alsacia, que no sabemos qué imposición tiene, aunque supongo que también tendrá impuestos elevados. Al haberse agotado el tiempo asignado al turno de preguntas a la Comisión, las preguntas 55 a 114 se contestarán por escrito. El turno de preguntas a la Comisión queda cerrado. (La sesión, interrumpida a las 19.30, se reanuda a las 21.00 horas) Política comunitaria en el ámbito del agua (continuación) El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede a la continuación del debate sobre la recomendación para la segunda lectura sobre la política comunitaria en el ámbito del agua. García-Orcoyen Tormo Señor Presidente, la situación de las aguas dulces en Europa no es tan grave como en otras partes del mundo pero, en términos generales, es un hecho constatado que la demanda de agua no ha dejado de crecer y la calidad de disminuir. A esto habría que añadir los problemas de contaminación de las aguas que aquejan a los posibles nuevos Estados miembros del Este. Por cierto, se acaba de romper una balsa con cianuro en Rumania amenazando acuíferos que abastecen a la población de Yugoslavia. Tengo entendido que la Sra. Wallström, a quien agradezco mucho su presencia esta noche, va a hacer una visita a la zona. Creo que ningún país, ningún gobierno y, desde luego, ningún miembro de este Parlamento puede dejar de reconocer la necesidad de esta directiva para acabar con la fragmentación actual de la política de aguas y facilitar la puesta en marcha de un programa de medidas específicas para cada cuenca hidrográfica. La gestación ha sido difícil y compleja, los intereses en juego múltiples y las opiniones están divididas. No me cabe duda de que la ponente en esta legislatura, la Sra. Lienemann, ha dedicado gran esfuerzo y dedicación a conciliar y reconciliar posturas, y lo ha logrado en una importante medida. Sin embargo, conocer y valorar justamente todas las situaciones y expectativas es tarea poco menos que imposible. Pertenezco a un país cuya mitad sur se asoma al Mediterráneo y en el que la disponibilidad de agua responde históricamente a los caprichos de una climatología voluble y a una difícil conformación del terreno. La región mediterránea ha tenido que luchar por su desarrollo tratando de superar esta adversidad siglo a siglo, año a año, día a día hasta hoy mismo. Por eso, nos parece esencial la aplicación práctica que hace la directiva de la obligación recogida en el artículo 164 del Tratado relativa a que la legislación comunitaria tenga en cuenta la diversidad de sus regiones. Precisamente en aplicación de este principio, la delegación española del Partido Popular Europeo se opondrá a las enmiendas 4 -considerando 21-, 13 y 49 -artículo 11, letra d)-, ya que suponen una grave limitación para un área de gestión exclusiva de los Estados miembros como es la regulación de sus recursos hídricos. Sería muy difícil que la Comunidad pudiera llegar a determinar las condiciones para su regulación en las diferentes regiones, dados los diferentes equilibrios internos que están siempre en juego y que requieren en todo caso un conocimiento profundo de las distintas zonas e intereses afectados. Asimismo, rechazamos las enmiendas que pretenden incorporar el coste íntegro del agua para el año 2010. Indudablemente, debemos fijar unos precios del agua que incentiven su uso eficiente pero que, al mismo tiempo, permitan mantener la competitividad de los sectores productivos en las regiones más desfavorecidas y no impidan su legítimo desarrollo. Quiero, por último, referirme a las enmiendas relativas a sustancias peligrosas que establecen que hay que llegar a un grado de contaminación cero o cercano a cero. Todavía no se ha descubierto el grado de contaminación cero de ninguna actividad humana. Señoras y señores, haríamos un mal servicio en general a los objetivos de esta importante directiva si no somos capaces de dotarla de la necesaria flexibilidad y adaptabilidad para garantizar su cumplimiento. Espero que, una vez más, este Parlamento vote con sentido de la realidad y respeto al principio de subsidiariedad, buscando un adecuado equilibrio entre los objetivos ambientales y las consideraciones económicas y sociales, los tres elementos esenciales para lograr el desarrollo sostenible que tanto deseamos todos. Myller Señor Presidente, señora Comisaria, ésta es una directiva muy importante. Su objetivo es mejorar la calidad del agua y la seguridad de los sistemas de distribución. Los ciudadanos deben tener el derecho al agua limpia. Esto es importante tanto para el medio ambiente, como para la salud pública. No hablo tanto en nombre propio, ya que casualmente formo parte del reducido grupo de europeos privilegiados que pueden beber agua directamente en el lago más próximo de la vecindad. Debemos esmerarnos para que se ponga en marcha rápidamente la mejora de la calidad del agua. Demos empezar a trabajar ya. No podemos permitirnos demoras. Es importante que el calendario sea ambicioso. En mi opinión, no es demasiado ambicioso, si tenemos en cuenta que el objetivo es que para el año 2020 dejemos de verter impurezas en las aguas y aspiramos a que, para esa fecha, se reduzca a cero el índice de vertido de impurezas y de materiales nocivos. De lo que se trata es de que hagamos lo que técnicamente sea posible; a más no podemos llegar, pero tenemos que ser lo suficientemente ambiciosos. Quiero llamar la atención sobre un asunto del que ya se ha hablado antes. Creo que la Comisión de Medio Ambiente ha puesto límites demasiado rígidos a los trasvases de agua. Este problema no afecta solamente a España, sino que también es un problema de Escandinavia, y deseo fervientemente que, en este campo, se haga confianza a las soluciones nacionales en los casos en que éstas sean mejores, ecológica y económicamente, que la directiva ahora propuesta. Olsson Señor Presidente, señora Comisaria, ¡enhorabuena, señora Lienemann, por este excelente trabajo! Estamos rodeados de agua y de aire que compartimos con todos los habitantes del planeta. El agua es una condición para la vida humana y cada vez somos más. La Sra. Schleicher observó anteriormente que no es factible la existencia de aguas limpias. Nada puede ser más erróneo. Lo que no es factible es el sucesivo empeoramiento de la calidad de las aguas, el sucesivo empeoramiento de los requisitos para la vida. Especialmente poco viable resulta para la agricultura, que es el sector más dependiente de la limpieza de la naturaleza y de los recursos. Por este motivo, quiero pedir a los diputados que piensen que las severas exigencias para mantener limpio el medio ambiente implican, a largo plazo, el mayor realismo. Papayannakis Señor Presidente, nosotros apoyamos, y yo personalmente, el informe de la Sra. Lienemann y los objetivos que plantea también la directiva que estamos estudiando. Sin embrago deberíamos ver unos puntos más. Por ejemplo, en mi país, señor Presidente, un problema tremendo lo constituyen las desviaciones de los ríos y las absorciones de las aguas de los pantanos con argumentos que supuestamente aspiran a un mayor desarrollo y con graves peligros para las aguas subterráneas, para delimitar la capa freática y para las aguas superficiales. Por esta razón creo que, independientemente de quién decida al final que se hagan dichos trasvases, las condiciones que serán comunes para todos nosotros, deberán ser muy severas. Pero en mi opinión, el gran problema, señora Comisaria, es la programación de la restitución de la capa freática y del caudal natural de los ríos y del contenido natural de los pantanos, que debe llevarse a cabo en los 10 años que hemos programado. Y creo que trabajos de este tipo deben ser elegibles, para que puedan financiarse, porque, al fin y al cabo, esta restitución puede ser una política de desarrollo excepcional. Bowis Señor Presidente, tenemos aquí lo que es fundamentalmente una buena medida. Establece unas normas viables basadas en los principios de subsidiariedad y en la gestión de las cuencas hidrográficas. Su objetivo de garantizar la buena calidad del agua para el consumo humano, para la fauna y la flora, el medio ambiente y para fines económicos es acertado. La prevención de la contaminación y el deterioro del agua es sin duda algo bueno, así como la capacidad de gestionar el agua en épocas de sequía y de inundaciones. Tenemos tres problemas destacados. El primero es el trasvase de agua entre las distintas cuencas. Es un asunto que afecta a mis colegas de España, Irlanda y del Reino Unido. Las enmiendas 4, 49 y 87 no serían aceptables, porque limitarían la capacidad de un país de trasvasar agua de donde abunda hacia otras zonas donde escasea, ya sean zonas áridas o zonas urbanas. En segundo lugar, necesitamos objetivos realistas, pero objetivos al fin y al cabo. Si analizamos la enmienda 7, por ejemplo, que defiende la total eliminación de todos los contaminantes del agua de procedencia natural, podemos ver que algunos de los objetivos establecidos son poco realistas. Asimismo, algunos de los objetivos marcados se aproximan a cero -que es un término que en inglés quiere decir que carece de sentido. Debemos analizarlos con mucha atención. El concepto de mantener la reducción, según la enmienda 58, es mucho mejor. En tercer lugar, quiero referirme al problema al que se enfrenta el whisky escocés. El whisky escocés -especialmente el whisky de malta, que es el mejor- exige la extracción de agua que se utiliza en una cantidad considerable y que posteriormente es devuelta a la corriente de agua. Parte del agua termina en la botella y es consumida. Debemos asegurarnos de que las enmiendas 49 y 87 descartan la excepción de eliminación, de manera que pueda seguir tomándose whisky de "alta calidad", lo que significa que debe utilizarse un buen agua de turba escocesa. Es mi tercera petición; que analicemos atentamente estas medidas antes de aprobar esta medida en su totalidad. Lage Señor Presidente, Señorías, señora Comisaria, la directiva-marco que hoy examinamos en segunda lectura es como una carta constitucional del agua a escala de la Unión Europea. Representa al mismo tiempo un punto de llegada y un punto de partida. Es un punto de llegada porque fue preparada por una batería de directivas, pero fragmentarias y dispersas, e imprime una lógica de conjunto y coherencia sistemática a la legislación sobre el agua. Es también un punto de partida porque se crea un nuevo marco de referencia en el que entroncará y desembocará la futura legislación europea sobre el agua. La directiva-marco pretende, atinadamente, ser ambiciosa y realista, voluntarista y meditada y en gran medida lo consigue. Las enmiendas propuestas por la Comisión, gracias al excelente trabajo de la Sra. Lienemann van encaminadas a fortalecer el texto de la directiva y volverla más rigurosa, lo que no quiere decir volverla más rígida pasando por alto las diferencias climáticas y geográficas, evidentes en el territorio europeo. La propuesta de la ponente merece globalmente mi apoyo, pero permítanme que exprese una felicitación y dos preocupaciones. En primer lugar, una felicitación: considero que la exigencia que figura en la directiva de la gestión integrada de las cuencas hidrográficas y de que se hagan trasvases de agua entre cuencas sólo cuando se demuestre su absoluta necesidad es un progreso innegable. Se trata de un principio saludable y pedagógico, por ejemplo, en la Península Ibérica. La primera preocupación se refiere al calendario que figura en la directiva: puede resultar un corsé obstaculizador, aunque represente también, a mi entender, un poderoso imperativo. La segunda preocupación es fácil de adivinar: consiste en las dificultades para establecer los costos del agua y fijar sus precios, en particular en cuanto a la incorporación de los costos medioambientales, que provoca recelos, sobre todo entre los agricultores. Pagar el precio justo por el agua puede también engendrar injusticias. Esta directiva-marco encierra una gran apuesta: la de que en el año 2020 se devuelva a las aguas europeas su estado natural, exento de contaminación y sin substancias peligrosas. ¿Utopía? ¿Regreso a la sociedad preindustrial? No lo creo. Expreso mi voto de confianza y optimismo. La reciente catástrofe en el río Danubio viene, como en una pesadilla, a ilustrar que la política y la estrategia a largo plazo de protección ecológica de las aguas, por más costos que entrañe, no es un lujo de ricos, sino un imperativo de la civilización. Korakas Señor Presidente, para empezar queremos denunciar la crasa hipocresía de aquellos que, mientras se desviven por el medio ambiente y el agua, causan con sus acciones criminales, como los ataques contra Yugoslavia, aparte de miles de muertos y de heridos, desastres ecológicos tremendos en los recursos hidráulicos, haciéndolos no sólo inservibles sino también excepcionalmente nocivos. Igualmente, sobre el informe quisiéramos decir que creemos que en cuanto a la recuperación de costes de los servicios de agua, su aplicación no debe llevar, en ningún caso, a la fiscalización adicional de las capas menos favorecidas económicamente o incluso al exterminio de los pequeños y medianos agricultores, a causa del precio prohibitivo del agua de riego. También queremos señalar que es necesario financiar obras de infraestructuras para ahorrar agua, especialmente en las regiones con serios problemas para su recogida, como es mi país, y especialmente en las islas, no aumentando el coste, sino aumentando la cantidad, recogiendo principalmente las aguas pluviales; que hoy en día se derrochan, que llegan hasta el mar y erosionan el terreno con todos los problemas que esto ocasiona. Con este espíritu apoyamos la enmienda 107 de nuestro colega, el Sr. Marset Campos. También se deben explotar mejor las aguas de los ríos con lo referido anteriormente para que se garantice la vida en las regiones que sufren a causa de falta de agua crónica. Finalmente, en cuanto a la afirmación del Consejo, que comparte también la Comisión, de que no hacen falta muchas referencias concretas o aclaraciones porque las cubren los ejemplos de la directiva o están incluidas en otros de sus puntos, es deliberada. A lo que aspira es a mantener un plan de acción traslúcido que permita finalizar opciones cruciales en beneficio del gran capital durante el primer periodo de aplicación de la directiva. Lund Señor Presidente, en primer lugar quiero decir que la protección de las aguas, tanto subterráneas como de superficie, es precisamente uno de los compromisos más importantes a los que nos enfrentamos. Tanto de cara a garantizar la existencia de recursos hidráulicos suficientes como también en gran medida de cara a proteger los recursos hidráulicos de la contaminación para que podamos disponer a partir de ahora de agua potable limpia. El agua potable limpia es un derecho de todos nosotros. Me gustaría expresar todo mi reconocimiento hacia el trabajo de la Sra. Lienemann en este asunto. Ha sido un trabajo enorme y me gustaría expresar mi apoyo a todas las enmiendas de la Sra. Lienemann, todas mejoran la posición común. Sin embargo, sólo voy a destacar las más importantes. En primer lugar, me parece importante que dejemos establecido ciertos objetivos claros con respecto al estado de las aguas para dentro de un período de diez años. También me parece importante presionar a los países miembros a fin de que elaboren los necesarios programas de trabajo más rápidamente de lo que se planteaba en la posición común. Y por último, quiero decir que me parecen correctas las medidas de endurecimiento con respecto a los regímenes de pago y la fijación de precios, de modo que como consumidores tengamos un incentivo para emplear los recursos hidráulicos eficazmente y al mismo tiempo un régimen que promueva alcanzar los objetivos medioambientales, sobre los que creo que existe un consenso generalizado. También creo que el plazo hasta el año 2010 es un plazo adecuado. Por último, quiero insistir en la importancia de que iniciemos el abandono de los vertidos, las emisiones y las fugas de sustancias peligrosas, en que podemos hacerlo gradualmente, pero en que tenemos que fijar al mismo tiempo un objetivo final, que se llama 2020, donde es de esperar que hayamos reducido éstos a 0. Si no es posible su aprobación como objetivo, naturalmente estoy preparado para respaldar la enmienda que pretende que lleguemos lo más cerca de 0 en el año 2020. Creo que la propuesta de la Sra. Lienemann es una buena base desde la que continuar en un futuro las negociaciones con el Consejo. Matikainen-Kallström Señor Presidente, felicito a la ponente por su meritorio trabajo en la elaboración de esta importante directiva. La segunda lectura de la directiva sobre el ámbito del agua coincide con un momento fructífero: debemos sacar partido positivo de las estremecedoras noticias sobre la catástrofe ecológica ocurrida en Rumanía, tanto en el debate de hoy, como a un nivel más general cuando reflexionemos sobre la dimensión ecológica de la ampliación de la Unión. Lo primero que hay que hacer es encontrar a los culpables y exigirles responsabilidades. El vertido a los ríos de cianuro y de metales pesados es un ejemplo escalofriante de hasta qué punto las actitudes negligentes hacia el medio ambiente pueden arruinar el entorno por décadas. Este suceso demuestra que las normas medioambientales y el pensamiento ecológico de algunos de los países aspirantes a la adhesión están todavía a años luz del nivel de la UE. Sería bueno que la Unión reconsiderase la reasignación de los fondos de los proyectos medioambientales para que apoyen mejor el desarrollo sostenible de la política en el ámbito del agua. En lo que respecta a esta propuesta de directiva, es preocupante que las enmiendas consideradas por la Comisión de Medio Ambiente, Salud Pública y Protección del Consumidor no hayan tomado en cuenta suficientemente la importancia que tiene la pureza de las aguas de superficie para incrementar los espacios naturales con venas de agua subterránea limpia. En Finlandia las aguas de superficie son muy limpias. La producción artificial de aguas subterráneas es una fórmula ecológica de filtrar agua limpia de superficie para completar las reservas de aguas subterráneas. Este proceso se lleva a cabo sin necesidad de depuradoras químicas. La directiva no debe poner en peligro esta actividad. En discrepancia con la posición común del Consejo, la Comisión de Medio Ambiente también intenta limitar aún más las posibilidades de realizar trasvases de agua. Esto sería problemático para los países cuyas reservas de agua están repartidas heterogéneamente. Los trasvases que sean ecológicamente sostenibles no deben ser limitados por las normas comunitarias. Las actividades en este sentido deberán seguir siendo controladas mediante normas y contar con la debida autorización, pero las mismas disposiciones no son aplicables, por ejemplo, a Finlandia y a un país que sufre sequías como Grecia. Malliori Señor Presidente, señora Comisaria, el agua es un bien natural inestimable, indispensable para algunas funciones vitales, y es nuestro deber protegerla. Considero que es imprescindible una directiva marco sobre la política de aguas en la Unión Europea, que sea el instrumento jurídico básico para mejorar la calidad y para la correcta administración de los recursos hidráulicos, y doy mi enhorabuena a la ponente por el esfuerzo realizado por solucionar este espinoso tema y por conciliar todas las opiniones. Pero debo mencionar que hay diferencias en la cuestión del agua entre los países del norte y los del sur, por eso no puede darse la misma solución. Hay regiones de Europa con una falta estructural de agua y esto debe tenerlo en cuenta la presente directiva. En los últimos años, a causa de los cambios climáticos, los países de la cuenca del Mediterráneo se están enfrentando a graves problemas por las inundaciones o por la sequía. Señor Presidente, estamos de acuerdo con la posición común; pero también aceptamos bastantes enmiendas que se han presentado cuyo objetivo es mejorarla. Pero no podemos aceptar enmiendas como las que se refieren al tema del cálculo del coste del agua porque en mi país, un gran número de los usuarios son agricultores. Además las enmiendas que no permiten transportar el agua de una cuenca fluvial a otra, condenarían a muchas regiones de mi país a la falta de agua. Creo que el tema de la eliminación de las sustancias peligrosas debe plantearse con una base realista para lograr resolverlo. En cuanto al tiempo necesario para aplicar la directiva, debe tenerse en cuenta que hay países donde la infraestructura, para aplicar la presente directiva, exige tiempo y recursos significativos. Señor Presidente, creo que a pesar de hacer estas observaciones, se mantiene el objetivo común de un uso sostenible de los recursos hidráulicos. Flemming Señor Presidente, señora Comisaria, las medidas previstas en la presente directiva abarcan desde la elaboración de planes de gestión del agua, unos amplios derechos de información y de consulta, y una mayor cooperación entre los Estados miembros, hasta la lucha contra la contaminación del agua por sustancias nocivas particulares. Sabiendo los años que lleva esta Cámara intentando conseguir una directiva marco de estas características, yo me congratulo de que hoy hallamos llegado a este punto y quisiera felicitar a la Sra. Lienemann, que ha tenido la fortuna de poder presentar hoy este informe. Sin embargo, también me parece sumamente importante constatar un aspecto que muchos consideran, de hecho, evidente. Aun así yo quisiera resaltarlo. La directiva no ofrece ninguna base jurídica, bajo ninguna forma, para desviar agua del territorio de un Estado miembro contra su voluntad. Con objeto de confirmar una vez más este punto, he presentado una enmienda -con un gran apoyo del PPE, que yo agradezco- y sería una gran satisfacción para mí que ésta obtuviese el voto afirmativo de la Asamblea mañana. Su finalidad es dejar claro que el agua -tal como ya se ha resaltado repetidamente hoy- no es una mercancía corriente, sino un bien que pertenece a la población del correspondiente Estado miembro de la Unión y que debe recibir una protección y un trato que tengan en cuenta este hecho. Ya sé, y la oradora que me ha precedido lo ha destacado, que algunos Estados de la Unión Europea tienen problemas con el agua. Yo creo que todos nosotros tenemos posibilidades de gestionar mejor el agua en nuestros países y de promover un uso menos contaminante del agua. Ningún país puede estar exento de este esfuerzo. Sólo cuando cada país haya realizado el máximo esfuerzo para conservar sus recursos de agua, cuando en el propio país se haya hecho realmente cuanto se podía hacer, sólo entonces podremos contemplar, a mi parecer, un aprovechamiento solidario del agua, si fuese necesario. Gutiérrez Cortines Señor Presidente, señora Comisaria, debiera ser motivo de alegría que ya estuviera sobre la mesa la segunda lectura de esta directiva. Sin embargo, he de decir que no me alegro demasiado porque creo que es una directiva que no tiene gran calidad, que va a plantear muchos problemas de aplicación y que tiene muchas deficiencias. En primer lugar, creo que es una directiva excesivamente dura y simplista, reduccionista. No se han cumplido muchas veces otras directivas que ya existían respecto al agua y los gobiernos y la Comisión en muchas ocasiones no han impuesto disciplina como deberían haberlo hecho, aunque sé que no es agradable. No es cuestión de disponer de una normativa mucho más dura porque los problemas en muchos casos son de gestión, de asumir las competencias que uno tiene y no trasladar al Legislativo los grandes problemas que tiene el sistema de las aguas, cuya complicación todos conocemos. Se ha hecho una directiva reduccionista; no se pueden meter en un mismo saco países que tienen ríos navegables junto con otros que tienen falta de agua, cuya tierra se abre con grandes grietas por carecer de ella y que están a 55º o 60º al sol. Digo esto porque la pelota no tiene que estar en nuestro tejado, la pelota está en manos de los gobiernos y de la Comisión. Del mismo modo, estos destrozos y tragedias que están produciéndose, como la de Rumania, no son un problema del Legislativo, sino del Ejecutivo y de los gobiernos. Además, no es una directiva solidaria porque se ha olvidado de los grandes espacios, de la diversidad climática, de las zonas desérticas, de las zonas áridas. Así ha sido redactada la posición común. En el ámbito de los trasvases ocurre lo mismo. Hablar de trasvases es hablar de distribución de riqueza, de solidaridad entre los pueblos y entre los territorios, porque la Tierra desgraciadamente no es perfecta y unas zonas tienen menos y otras más. Por último, critico enormemente que la directiva no vaya acompañada de un estudio de impacto. Es muy fácil para nosotros exigir a los demás que evalúen el impacto pero, en cuestiones de medio ambiente, debiéramos exigírnoslo a nosotros mismos, ver cuánta gente, cuántos agricultores se podrían arruinar pagando los costes. Se ha hecho algún estudio que ni siquiera se ha leído, y creo que debiéramos establecer como buena práctica política la realización de estudios de impacto; de lo contrario, haremos doctrina. Doyle Señor Presidente, a través de la consolidación de las directivas actuales, esta directiva marco establece el principio básico de una política de aguas sostenible en la Unión Europea. Es un marco para la protección y la gestión de nuestras aguas -de superficie, subterráneas, de trasvase y costeras- a través del establecimiento de zonas de cuencas hidrográficas a nivel nacional y, naturalmente, en el caso de Irlanda, a nivel transfronterizo. Irlanda está decididamente a favor de la posición común y de muchas de las enmiendas presentadas por el Parlamento Europeo. Un plazo de 25 años para la legislación, por ejemplo, difícilmente puede ser aceptable. No tenemos ningún inconveniente con el principio de "quien contamina paga" en relación con la recuperación de los costes por el consumo de agua en los ámbitos industrial, comercial y agrícola. No obstante, creo firmemente que puesto que el agua es vida y el acceso a agua limpia es un derecho humano fundamental, esta directiva debe hacer posible la provisión gratuita de agua para el consumo doméstico, una cuota por vivienda para beber, cocinar y para la higiene. Ni que decir tiene que debemos pagar por el derroche y por el consumo con fines de lujo a nivel doméstico, con lo que podría equilibrarse la recuperación de los costes. La introducción de contadores de agua es contemplada con gran desconfianza en Irlanda, donde desde 1977 no hemos tenido recibos del agua para el consumo doméstico y, por tanto, tampoco contadores. Los contadores podrían ser vistos como una herramienta muy importante en la gestión del agua a través de las nuevas zonas de cuencas hidrográficas para contribuir a la eliminación de las aguas residuales y para la planificación adecuada de las necesidades futuras. El objetivo de esta directiva es fomentar un uso sostenible del agua en la UE. El agua es un recurso natural escaso y precioso. En el mejor de los casos, me gustaría que la enmienda 45 fuera rechazada mañana, de manera que la posición común sobre el artículo 9 se mantenga en lo que se refiere a la tarificación del agua. De este modo sería posible la subsidiariedad sobre la base de una política de tarificación del agua, en la que cada Estado miembro trazaría su propio plan, siempre que los principios de esta directiva sobre incentivos para un uso sostenible y eficiente del agua estén plenamente protegidos. Si no se rechaza la enmienda 45, deberé recurrir mañana a una enmienda oral que garantice que los Estados miembros pueden garantizar las excepciones a las disposiciones de este artículo con el fin de permitir un nivel básico de provisión de agua para el consumo doméstico, antes de las contribuciones para la recuperación de los costes de la provisión de agua. Toda legislación debe poder cumplirse y estar basada en el principio general de aceptación política. Creo que ese acceso gratuito a agua potable limpia es un derecho humano fundamental tanto en el mundo desarrollado, como en el mundo en vías de desarrollo. Redondo Jiménez Señor Presidente, señora Comisaria, Señorías, a estas alturas del debate voy a insistir en algunos aspectos que, desde el punto de vista agronómico y procediendo de un país del sur, encuentro sumamente transcendentales en esta directiva. Por ejemplo, los temas de los costes y los trasvases. En lo que se refiere a los costes, me gustaría que se especificara de qué costes estamos hablando. ¿Estamos hablando de la distribución y procedencia de los recursos? ¿Estamos hablando de las calidades de las redes de distribución? ¿Estamos hablando de la naturaleza de las obras necesarias para su servicio? ¿O estamos hablando de las grandes obras hidráulicas y pantanos? Hacer repercutir en el sector agrario el total de estos costes sería una barbaridad. En cuanto a los trasvases, estos se definen como las transferencias de agua superficiales entre los distintos ámbitos territoriales. ¿Sabe la Sra. Comisaria que en nuestro país tenemos un sistema de trasvases de los más antiguos de Europa? Ya existían en épocas muy antiguas: en tiempo de los romanos ya los había pero más pequeños. Uno de los trasvases más importantes -el trasvase Tajo-Segura-, que lleva funcionando muchos años, casi 30 años, tiene una concesión de 658 hm3/año. La mayor cantidad transferida en un año ha sido de 453 y la media de transferencia en 20 años se sitúa en doscientos y pico. No se nos puede acusar de mala gestión. ¿Y sabe la Comisaria que de estos 263 hm3 se han destinado 25 a riego en la margen izquierda de Levante, 30 a abastecimientos en la zona del Júcar, 7 a abastecimientos en la zona sur del Júcar y el resto, en el Segura, a abastecimientos y regadíos a partes iguales? No estamos gestionando mal nosotros tampoco. No se nos puede prohibir hacer trasvases cuando de ello depende nuestra economía y el desarrollo de nuestras zonas. No abordo el tema de la calidad y de las mejores técnicas disponibles, porque creo que volveremos a negociar esta directiva. Pero mire usted: en esta Europa plural, que vamos construyendo en solidaridad, hay que buscar soluciones plurales, no soluciones únicas. Por eso, apelo al sentido común de la Comisión, del Consejo y de esta Asamblea para que, a la hora de votar, no uniformen los distintos países europeos en temas donde la subsidiariedad debe imponerse. Señora Comisaria: Andalucía no es Laponia. Wallström . (SV) Señor Presidente, estimados diputados, evidentemente quiero empezar dando las gracias a la Comisión de Medio Ambiente, en especial a la Sra. diputada Lienemann, por el intenso y constructivo trabajo realizado en relación con la directiva marco en el ámbito del agua. El agua es uno de nuestros recursos naturales más importantes, cosa que ya han mencionado otros oradores anteriormente. Para garantizar un desarrollo sostenible en Europa, es importante que exista una política de aguas firme y equilibrada. Durante mi mandato me ocuparé especialmente de ella. Me satisface el espíritu de entendimiento contenido en las enmiendas presentadas por el Parlamento. Muchas de ellas se fundamentan en discusiones, muy constructivas e informales, habidas entre el Parlamento y el Consejo, en relación con la primera lectura. La mayoría de las enmiendas propuestas por el Parlamento contribuyen a mejorar el texto, haciéndolo más eficaz. La Comisión puede dar su aprobación - total, parcial o en principio - a 72 de las 108 enmiendas. Muchas de estas enmiendas demuestran que se va a necesitar una conciliación. Por eso, insto al Parlamento para que, tomando en consideración esas futuras negociaciones, vote por una posición de gran alcance. En primer lugar, quisiera mencionar algunos de mis principales argumentos. Hoy hemos podido poner en práctica los compromisos contraídos en la Convención Ospar. Más que preocuparnos por hacer esos objetivos jurídicamente obligatorios, deberíamos estudiar su naturaleza política. Esto se refleja también en muchas de las enmiendas. En relación con las tarifas, esta directiva constituirá la política de aguas de los próximos tres decenios. Nuestra obligación es preocuparnos, desde ahora, para que ella cree los alicientes adecuados, los estímulos idóneos, a fin de conseguir una estructura de tarifas y unos precios que mejoren el medio ambiente de manera proporcionada a los costes. Suena bien decir que el agua es un derecho humano que debería ser gratis. Pero el agua no es gratis, como tampoco lo son los alimentos o las viviendas. Sólo cuando estemos en posesión de medios de gestión eficaces, podremos mejorar el uso y manejo de las aguas. También quisiera añadir que doy mi apoyo al acortamiento de los plazos y a la aclaración de los objetivos y los criterios para otorgar excepciones en lo relativo a las aguas subterráneas y a las aguas intensamente modificadas por actividades humanas. Asimismo, apoyo la mención expresa a las sustancias radiactivas. Muchos oradores han destacado la importancia de la información y de las consultas a los ciudadanos. Me gustaría subrayarlo una vez más. Es decisivo que alentemos la participación ciudadana mediante buena información y procedimientos de consulta. Esto está expresado en el motivo 14. ¡Permítanme también decirle a Bowe que tanto él como mi compañero escocés pueden seguir bebiendo de vez en cuando un vaso de whisky escocés sin cargos de conciencia! No hemos estimado necesario que la Comisión regule el muy limitado consumo de agua para la producción de whisky. Permítanme ahora comentar algunos de estos aspectos más detalladamente. Uno de los principales objetivos tiene que ser limitar los vertidos de sustancias peligrosas en nuestras aguas. Me satisface ver que las enmiendas de los diputados se han concentrado en este punto. La Comisión apoya sin restricciones la propuesta de incluir los compromisos de la Convención Ospar en el texto. Sin embargo, tenemos que atenernos a su exacto contenido y amplitud. Como ya lo he manifestado, el objetivo y el calendario de Ospar constituyen principalmente un compromiso político. No sería compatible con esto el incorporar un calendario que fuese obligatorio. No obstante, hay que asegurar que los Estados miembros y la comunidad adopten medidas para alcanzar esos objetivos y seguir el calendario. Por eso, doy la bienvenida a las enmiendas 6, 10, 14, 24, 58, 60 y 88. Por el contrario, la Comisión no aprueba la enmienda 19, en la que se definen las sustancias peligrosas de modo diferente al de Ospar. En la propuesta de la Comisión se incluye un procedimiento explícito para la elección de sustancias y por eso no se necesita una definición. Aunque estoy de acuerdo con el contenido de las enmiendas 79 y 106, ellas van más allá de los compromisos de Ospar. Por eso no puedo darles mi aprobación. La Comisión da también, en principio, su aprobación a la enmienda 60, según la cual se necesita un calendario para la propuesta de la Comisión de limitar los vertidos de las sustancias a las que se ha dado prioridad. La enmienda 59 incorpora la exigencia de una inmediata revisión del listado de materias a las que se da preferencia. Esto conllevaría inseguridad jurídica respecto a la situación del listado y, por ese motivo, no se puede aprobar. Las peticiones contenidas en las enmiendas 60 y 93 sobre la formulación de un listado de objetivos y otro de sustancias respecto de las cuales no existen suficientes datos, no se pueden aprobar. Estos listados tendrían una situación jurídica poco clara y no se ajustarían al procedimiento para aprobar el listado de sustancias con prioridad. En este contexto, quisiera hacer hincapié en que la Convención Ospar de ninguna manera modifica la legislación comunitaria existente en cuanto al nitrato proveniente del sector agrícola. La Directiva del nitrato no va a verse afectada por esta directiva marco. Me alegra que el Parlamento demuestre ser flexible en el difícil y sensible tema de las tarifas de los servicios relacionados con el agua. Puedo dar mi apoyo incondicional a la exigencia de que el precio del agua se fije en un nivel tal que cree incentivos para usar los recursos acuíferos de manera sostenible. También apoyo la exigencia de que cada sector contribuya adecuadamente a cubrir sus propios gastos. Por este motivo, puedo dar mi apoyo, parcial y en principio, a las enmiendas 43 a 46, además de la 85. Creo que se necesitan normas obligatorias para el financiamiento de los costes de los servicios de aguas por los respectivos sectores económicos. Esto es un objetivo claro que permite cuantificar los logros alcanzados. Por esta razón, doy mi apoyo a la orientación general de la enmienda 105, que está en la misma línea de la propuesta original de la Comisión. También apoyo el sucesivo desarrollo para cubrir los costes medioambientales y de los recursos. Somos conscientes de que el precio del agua y de los servicios relacionados con ella es un asunto complejo y que hay que tener en cuenta no sólo los objetivos medioambientales sino también los sociales y económicos. Sin embargo, esto no puede ser una disculpa para subvencionar sectores económicos contaminados e ineficaces. Nuestra intención es enviar, dentro de poco tiempo, una comunicación sobre esta materia. Estoy de acuerdo con el Parlamento en que hay que acortar considerablemente el plazo de ejecución de 16 años que se señala en la posición común. Lo mismo vale para la posibilidad de alargar la ejecución durante 18 años. La enmienda 28, que implica que se elimina el tercer período adicional, es un importante paso en la dirección adecuada. Por eso, la enmienda puede aprobarse. En cambio, el período de diez años que se propone, entre otras, en las enmiendas 24 y 26, es demasiado corto. Creo que hay que pensar en que la definición general de las exigencias de la propuesta también debería comprender una norma expresa y firme que impida deterioros. La propuesta también tiene que comprender criterios más severos para la prolongación de los plazos en relación con las aguas fuertemente modificadas o artificiales y para la fijación de objetivos medioambientales menos ambiciosos. Esto vale para las enmiendas 6, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33, 34, 78, 80, 102 y 104. Esas enmiendas pueden aprobarse casi en su totalidad y vamos a apoyarlas para permitir alcanzar soluciones de carácter general. Las exigencias para que la Comisión apruebe todas las prórrogas de los plazos, contenidas en las enmiendas 27 y 29, no se pueden aprobar; sería ir demasiado lejos. Otro tema importante es la protección de las aguas subterráneas. Para poder romper la creciente tendencia a la contaminación, se necesitan un punto de partida y una meta final. También necesitamos criterios más estrictos para la interpretación de los resultados de los controles. Las partes más importantes de las enmiendas 25 y 73 pueden, en principio, ser aprobadas. Sin embargo, la nueva definición contenida en la enmienda 72 es demasiado estricta y no es aplicable para este objeto. Quisiera proponer que la enmienda 92 se incluyese en una solución más amplia. La enmienda 71 no toma en cuenta las variaciones estacionales y temporales de las aguas subterráneas. Por eso no es posible aprobarla. La Comisión estima que no es factible ni necesario fijar estándares para asegurar que la purificación menos intensa de aguas sea suficiente para que el agua de la superficie alcance la calidad de agua potable. En cambio, para fomentar la actividad en este campo, proponemos un añadido a las medidas que se requieren de acuerdo al artículo 11. El buen estado exigido por la propuesta debe ser la garantía de que se cumplen las normas para la buena calidad de las aguas superficiales. Por este motivo, la parte correspondiente de la enmienda 41 no puede aprobarse. La Comisión agradece los esfuerzos del Parlamento para asegurar que los llamados procedimientos combinados tengan un papel protagonista. Estos procedimientos y sus alcances se definen en las enmiendas 22 y 47, que la Comisión en principio puede aprobar. Para alcanzar la mayor proporcionalidad y claridad jurídica posible, queremos reformular la enmienda 47, agregando una norma de minimis. Ya existen controles para los trasvases, pero las menciones especiales a éstos hacen que el texto sea más claro. Por eso, se pueden aprobar las partes pertinentes de las enmiendas 49 y 87. No obstante, no es necesario establecer como condición que se hayan tomado todas las medidas para influir en la demanda. La propuesta ya contempla que los trasvases deben hacerse de acuerdo con las necesidades ecológicas de las respectivas cuencas. Por esta razón, no se pueden aprobar las partes pertinentes de las enmiendas 49 y 87. La Comisión da su aprobación a la enmienda 76, que implica que las sustancias radiactivas se incorporan expresamente en la propuesta. En resumen, la Comisión da su aprobación, total, parcial o en principio, a setenta y dos enmiendas. Las siguientes enmiendas no pueden aprobarse: 1, 4, 9, 11, 13, 15, 19, 23, 39, 40, 51, 59, 61, 64, 66, 70, 71, 71, 72, 74, 77, 79, 81, 83, 87, 89, 90, 91, 95, 97, 98, 100, 101, 103, 106 y 107. Finalmente, quiero decir que celebro los esfuerzos del Parlamento para tratar de resolver los asuntos en los que el Consejo tiene criterios diferentes. Se han hecho importantes avances y el tono constructivo de los debates ha creado un buen ambiente de trabajo para las negociaciones futuras. Quedan aún muchos escollos, pero estoy convencida de que en la medida que el trabajo legislativo vaya avanzando, alcanzaremos nuestra meta de crear una política de aguas de la que podamos sentirnos orgullosos. Una posición firme del Parlamento será una valiosa contribución para la ambiciosa política europea de aguas de las próximas tres décadas. Doyle Quisiera escuchar la opinión de la Comisaria sobre la enmienda 45. Puede que se me haya escapado cuando dio a conocer la lista. Wallström . (EN) Acepto la enmienda. El Presidente Muchas gracias, señora Wallström. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar el miércoles a las 11.30 horas. Instrumento financiero para el medio ambiente (Life) El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate de la recomendación para la segunda lectura (A4-0014/2000), en nombre de la Comisión de Medio Ambiente, Salud Pública y Política del Consumidor, relativa a la posición común aprobada por el Consejo con vistas a la adopción del reglamento del Parlamento Europeo y del Consejo sobre el instrumento financiero para el medio ambiente (Life) (Ponente: Sra. Lienemann). Lienemann . (FR) Señor Presidente, ya tuvimos la oportunidad de examinar ese informe en primera lectura, y en comisión creí entender que existía un amplio consenso en el seno de esta asamblea. LIFE es la única línea presupuestaria de intervención directa en materia de medio ambiente incluida en el presupuesto comunitario, y hace falta reconocer que no está a la altura de nuestras ambiciones ya que desde hace varios años los montos que le están asignados permanecen congelados: a pesar de la ampliación que tuvo lugar cuando renovamos el primer programa LIFE para pasar al segundo, los créditos fueron mantenidos tal cual. Y resulta que cada vez más, las regiones, los diferentes operadores, las empresas y las asociaciones presentan proyectos LIFE tanto para LIFE-NATURALEZA como para LIFE-MEDIO AMBIENTE; que esos proyectos son de muy buena calidad, ya que tras haber sido sometidos a la consideración del conjunto de comités competentes, todos coinciden en opinar que merecerían el apoyo de la Unión Europea, y sin embargo no podemos financiarlos por falta de asignaciones presupuestarias. Debemos recordar además que la tasa de consumo de los créditos de ese presupuesto es excepcional dentro del presupuesto comunitario. Es por consiguiente evidente que se trata de una herramienta muy bien adaptada a las políticas que queremos desarrollar. Insistiré en particular en el ámbito de LIFE-Naturaleza. Sabemos que una serie de directivas relativas a "Hábitats" y "Aves migratorias" se topan con dificultades de aplicación en la Unión Europea: con LIFE-NATURALEZA, deberíamos estar en capacidad de apoyar políticas que demuestren la factibilidad, la legitimidad y la capacidad de cumplimiento de los objetivos planteados por esas directivas. Y estamos perdiendo esa legitimidad debido a la falta de créditos, dejando que se difunda la idea de que nuestras directivas europeas no son razonables ni aplicables. Los debates que se celebran hoy se centran en dos grandes temas: en primer lugar la comitología, eterno debate en el seno de nuestra Asamblea, pero nuestro Parlamento quiso implementar políticas que se solventan más bien a través de comités de gestión y de comités consultivos, los cuales proporcionan cierta flexibilidad a la Comisión y limitan la facultad del Consejo de bloquear y hacer prevalecer, diría yo, la filosofía intergubernamental sobre la filosofía comunitaria de la cual somos garantes aquí, en el seno del Parlamento Europeo. Pero esos debates sobre comitología surgen con respecto a la mayoría de los programas financieros y de las herramientas financieras de la Unión Europea. Me parece -y los contactos que tuvimos tienden a demostrarlo- que es más fácil lograr reconciliar los puntos de vista sobre la comitología que sobre el presupuesto. Recuerdo que nuestro Parlamento pide créditos de 850 millones de ecus, lo cual no es nada descomunal en el presupuesto comunitario, y que las propuestas actuales son de 613 millones de ecus. En cualquier caso, me parece que la Unión Europea podría hacer un gesto presupuestario significativo a favor del medio ambiente, por lo menos para llevar a su término la aplicación de LIFE. Permitidme que concluya hablando del modo de funcionamiento de nuestras instituciones. El discurso que escucho hoy es el siguiente: "Es imperativo concluir rápidamente" En otras palabras: "¡Vosotros, los del Parlamento, tenéis que reducir vuestras pretensiones, en particular las presupuestarias!" Puesto que si no logramos fijar el marco reglamentario de LIFE, de acuerdo al procedimiento de codecisión, se demorará su ejecución en el año 2000, y es cierto que las ONG y los operadores en el campo están esperando nuestros créditos. Quisiera sin embargo recordar que el Consejo se toma mucho tiempo para hacerse una idea y que nos entrega sus propuestas a escasos meses del plazo fatídico. Nosotros tenemos que atenernos a los textos: cuatro meses máximo. Respetamos los plazos, y luego nos dicen: "¡Esperad! ¡Si queréis ser razonables, tenéis que aceptar nuestra posición porque el procedimiento de codecisión no deja mucho tiempo!" . Nuestro Parlamento suele protestar contra ese procedimiento, me parece, sin por ello cuestionar a nadie en particular dentro del Consejo, y no quisiera que la Presidencia portuguesa se sienta culpable de esa situación, puesto que en realidad es casi una tradición que el Consejo mantiene a lo largo de los años. Pero quisiera insistir en el hecho de que en materia de medio ambiente, la cuestión presupuestaria es fundamental, y que el Parlamento no puede ceder al chantaje que le obligaría a ser el único razonable en ese asunto. Espero por lo tanto que nuestros colegas nos apoyarán en la conciliación- pero los votos siempre han sido muy convergentes en ese aspecto- y también que el Consejo y la Comisión sabrán escucharnos, y que daremos un paso el uno hacia el otro. Moreira da Silva Señor Presidente, Señorías, es verdad que discrepamos abiertamente de algunas de las opciones adoptadas por el Consejo y por la Comisión. Y a eso tendré oportunidad de referirme más adelante. Pero, en honor a la verdad, hay que empezar diciendo que este reglamento es mejor que los relativos a LIFE I y LIFE II. En primer lugar, porque la propuesta básica ha infundido a LIFE más rigor, transparencia y racionalidad. En segundo lugar, porque la posición común integra algunos puntos de vista esenciales, defendidos por el Parlamento Europeo en primera lectura, en particular la determinación del fomento del empleo como factor que se debe tener en cuenta en la selección de los proyectos candidatos, así como la determinación de la reducción de las repercusiones globales de los productos desde su producción hasta su reciclaje y eliminación como uno de los objetivos por alcanzar con LIFE Medio Ambiente. En tercer lugar, consideramos muy positivo que la posición común haya introducido por primera vez la valorización y la ordenación territorial de las zonas costeras como una de las prioridades de LIFE Medio Ambiente. Pero, a pesar de todas esas virtudes, el reglamento de LIFE III falla, señor Presidente, Señorías, en lo que es, evidentemente, más importante para las repercusiones de un instrumento financiero: su presupuesto. La Comisión y el Consejo, al persistir en su propuesta de 613 millones de euros como importe de referencia para el período 2000-2004 y al imposibilitar la propuesta del Parlamento Europeo de 850 millones de euros, adoptan una decisión que, a nuestro entender, no se basa en los mismos criterios de racionalidad y justicia que introdujeron, atinadamente, en otras disposiciones de LIFE III. Por nuestra parte, la Comisión y el Consejo deben saber que no abdicamos de dotar a LIFE del presupuesto que merece y que garantice mejor los resultados medioambientales que se pretenden obtener con un instrumento de este tipo, Justificamos esta opción nuestra con cuatro argumentos muy sencillos. En primer lugar, LIFE es el único instrumento financiero directo destinado al fomento de la política de medio ambiente en la Unión Europea. No existe ningún otro. En segundo lugar, LIFE es un instrumento que ha dado buenos resultados, ha permitido el desarrollo de métodos y técnicas innovadoras y tiene una excelente tasa de ejecución. En tercer lugar, el presupuesto de LIFE ha disminuido en términos reales y no ha seguido la enorme dinámica y creatividad de la demanda. En cuarto lugar, el Parlamento, dado el mérito que atribuye a LIFE, ha inscrito en su presupuesto anual dotaciones cada vez mayores para este programa, por lo que la aprobación de la propuesta defendida por el Consejo y la Comisión significaría una inversión inaceptable de esa tendencia. Pero nuestra preocupación no radica sólo en la cuestión presupuestaria. Las enmiendas sobre el clima y la política del agua se refieren a materias que preocupan mucho a los ciudadanos europeos y que han merecido una atención muy grande por parte de esta Asamblea. Por eso, para nosotros es determinante la aprobación de nuestras enmiendas núms. 5 y 6, encaminadas a asignar la gestión sostenible de las aguas subterráneas y de superficie, así como la reducción de los gases con efecto de invernadero, como objetivos por alcanzar con LIFE Medio Ambiente. Unas últimas palabras para felicitar a la Sra. Lienemann por su informe y aprovechar la oportunidad para decirle que votaremos a favor de sus enmiendas sobre comitología, dado que -pese a que preferimos, como quedó bien patente en la Comisión de Medio Ambiente, que el seguimiento de LIFE corriera a cargo de un comité consultivo- no queremos contribuir a la viabilización de la solución propuesta por el Consejo, que es francamente peor. Lange Señor Presidente, señora Comisaria, usted está presionando con razón a los Estados miembros que no han transpuesto la Directiva relativa a la conservación de los hábitats naturales y de la fauna y la flora silvestres, incluido también mi propio Estado miembro. Con razón, porque siguen existiendo pretensiones de ocupar nuestros espacios naturales y es preciso que se proceda de una vez a la creación de las zonas especiales de conservación Natura-2000. Sin embargo, cuando esto suceda, habrá una enorme demanda de fondos del programa LIFE-Naturaleza, como es lógico, ya que evidentemente también nos corresponde financiar medidas de conservación en esas zonas de conservación que por fin se habrán delimitado. Se creará una situación en la que ni siquiera nos será posible consolidar los logros ya alcanzados con los programas LIFE I y LIFE II. Dado que ahora se va a imponer la creación de las zonas de conservación de los hábitats naturales y de la fauna y la flora silvestres, es evidente que también vamos a necesitar más fondos en el ámbito de LIFE. En relación con este tema, quiero dirigirme también al Consejo. Éste es amo y señor justamente en lo que respecta a la decisión de los gastos en el ámbito de la política exterior, que luego tenemos que financiar de algún modo con cargo a nuestro presupuesto. Sólo voy a citar como muestra la ayuda para Bosnia: para cubrirla introdujimos recortes en todos los ámbitos imaginables. En cambio, ahora, en un contexto en el que está en juego nuestro desarrollo sostenible, el Consejo se niega a incrementar el presupuesto de LIFE en una suma ridícula en comparación con el montante global del presupuesto. Esto me resulta del todo incomprensible y quiero instar a todos los colegas a que voten afirmativamente la enmienda de la colega Lienemann que eleva el presupuesto a 850 Millones de euros. Ries Señor Presidente, queridos colegas, LIFE es el instrumento más importante, y de hecho el único instrumento de la Unión Europea dedicado exclusivamente al medio ambiente. Eso quiere decir que esa herramienta tiene que estar a la altura de nuestras ambiciones, unas ambiciones que por supuesto tienen un precio. El punto de debate fundamental con el Consejo será evidentemente la dotación financiera a otorgar a LIFE III. La posición común prevé un paquete financiero de 613 millones de euros para el período 2000-2004, lo cual es insuficiente. El Grupo liberal está a favor de llevar ese monto a 850 millones de euros. Por lo tanto apoyamos la enmienda de la Sra. Lienemann que hace constar que la dotación de LIFE no aumentó cuando se produjo la última ampliación de la Unión, sin hablar una vez mas de los que quedan por llegar. Los montos que pedimos no constituyen un Himalaya de gastos inútiles. Al contrario siguen siendo modestos en relación con las necesidades por cubrir. Yo diría que es una gota de agua con respecto a las políticas estructurales de Europa. El medio ambiente sigue siendo el pariente pobre del presupuesto europeo, cuando constituye antes que nada una inversión. Una inversión en los recursos naturales, por supuesto, pero también en el empleo ya que se ha comprobado que una política activa de medio ambiente crea nuevos puestos de trabajo, como lo demuestra claramente el gran éxito de LIFE: éxito ante las ONG, las empresas, las autoridades locales y los terceros países. Casi las dos terceras partes de las 8 500 solicitudes recibidas cumplían con las condiciones requeridas, y cerca de 1 300 proyectos han podido ser cofinanciados entre 1992 y 1998. Es un éxito que el Parlamento Europeo quiere y desea perpetuar, motivo por el cual apoyamos también la Enmienda 14 que bosqueja la cuarta etapa de vida del proyecto LIFE. Tratándose de medio ambiente, las inversiones y las ambiciones se proyectan, deben proyectarse, a largo plazo. El porvenir de las generaciones futuras se hará posible a ese precio. Isler Béguin Señor Presidente, señora Comisaria, no haré sin duda más que repetir lo que dijeron mis colegas, pero creo que se trata de reiterar una y otra vez al Consejo lo que pensamos de LIFE. Por lo tanto, recordaré también -como lo hizo muy bien el ponente- que LIFE es el único instrumento financiero específico para el desarrollo y la aplicación de la política de la Unión Europea en materia de medio ambiente. Ese dispositivo es absolutamente fundamental puesto que fomenta acciones verdaderamente innovadoras a favor de la naturaleza y del medio ambiente en Europa, retomadas y ampliadas por los Estados miembros. Por otra parte, ese instrumento financiero es voluntariamente democrático al ser asequible tanto a las organizaciones gubernamentales como a las ONG. Por consiguiente, queridos colegas, les pediré a ustedes que no voten por las enmiendas que no recogieron en lo más mínimo el espíritu de LIFE. En efecto, a través de las asociaciones, LIFE puede ser directamente utilizado por los ciudadanos europeos y en provecho de acciones de interés general. Varios millones -millones, insisto- de miembros de las ONG ven en LIFE la voluntad de la Unión de construir una política ambiciosa a favor del patrimonio natural. Por otra parte, LIFE es el instrumento fundamental de la red NATURA 2000 en Europa en la cual los Estados miembros se han comprometido, de conformidad con las directivas comunitarias sobre los hábitats de la fauna y de la flora raros y amenazados y las aves migratorias, y que permite implementar la protección de sitios de gran valor biológico en nuestros Estados. Quisiera decir que la responsabilidad de frenar las políticas de protección de la naturaleza en Europa recae en quienes las denigran en sus estados. Es una lástima ya que en este hemiciclo, todos sabemos que LIFE es un dispositivo financiero insuficiente para realizar los proyectos presentados por los Estados miembros, y que muchos de ellos son rechazados por falta de recursos financieros. No olvidemos que LIFE no representa en la actualidad más de 100 millones de euros al año, o sea apenas el 1 por mil del presupuesto de la Unión. A título de información, la agricultura, cuyo impacto sobre el medio ambiente es una realidad, representa -todos lo sabemos- 37 mil millones de euros. En ese contexto, mi Grupo considera que es fundamental aumentar la dotación de LIFE y apoya sin reserva la propuesta de la Sra. Lienemann de llevar el presupuesto a 850 millones de euros, ya que sabemos -creo que hace falta decirlo- cuán fuertes son las expectativas de nuestros conciudadanos en materia de medio ambiente y cuan tímido e inaceptable es el compromiso del Consejo en cuanto al presupuesto de LIFE, más aún teniendo en cuenta que los programas LIFE tienen tasas de ejecución excepcionales y han mostrado cuán capaces son de engendrar nuevas prácticas ambientales. Los primeros proyectos de desarrollo sostenible son ésos, sin lugar a duda. Bernié Señor Presidente, el programa ambiental de la Unión Europea, dotado de fondos considerables (613 millones de euros), suscita muchas preguntas acerca de la debida utilización de los fondos públicos. Un instrumento financiero de esa importancia debe ser transparente y eficaz, lo cual no es el caso por las siguientes razones: criterios de selección mal definidos, operaciones dudosas y no concertadas, balances no publicados y ausencia de política de evaluación. Por consiguiente proponemos modificar el reglamento de la siguiente manera: En primer lugar, reservar exclusivamente a las estructuras públicas las adquisiciones realizadas a través de los fondos LIFE, aunque se confíe, mediante licitación, la gestión de esos sitios a asociaciones reconocidas por su labor a favor de la protección de la naturaleza. Se trata nada menos de la perennidad de las compras, ya que las asociaciones de derecho privado pueden desaparecer o revender. Es chocante desde un punto de vista filosófico y cuestionable desde un punto de vista jurídico que el 100% del dinero público sirva para constituir un patrimonio en bienes raíces privados, aunque sea bajo el manto de la protección del medio ambiente. En segundo lugar, definir los criterios de elegibilidad y atribución de los fondos LIFE, a fin de evitar cualquier sospecha de clientelismo o de ostracismo. En tercer lugar, exigir previamente una concertación con los usuarios y las colectividades interesadas. Por ejemplo, el LIFE-NATURALEZA en Francia (Grand-Lieu), elaborado sin ninguna concertación, desembocó en una verdadera catástrofe ecológica: el desenlodado realizado sin tener en cuenta la ley francesa sobre el agua, se tradujo en un grave atarquinamiento del Acheneau, un curso de agua situado más abajo, con la consiguiente destrucción de las zonas de desove, el relleno de las zonas húmedas, y me quedo corto. De hecho, el lodo se desplazó a tres kilómetros a un costo de 6 millones de francos, un remedio peor que la enfermedad, una consecuencia previsible y anunciada por todos los actores del lugar. Resultados: un expediente contencioso y un costo de recuperación superior al monto del programa. Eso es lo que queremos evitar. En cuarto lugar, incluir en el comité de seguimiento a representantes del Parlamento, y, como mínimo, a un diputado por Grupo político. ¿No es acaso legítimo que los diputados hagan el seguimiento de los créditos votados? En quinto lugar, publicar cada año el balance científico, técnico y financiero de las operaciones LIFE realizadas. En sexto lugar, proceder a una evaluación seria y periódica de los programas. En séptimo lugar, permitir que esos fondos sean utilizados en caso de emergencia ambiental. Por ejemplo, la reforestación después de las tempestades, la restauración de los espacios naturales después de una marea negra, etc. Señora Ponente, señor Presidente, ésta es la propuesta concreta, sensata, fácil de poner en práctica, capaz de limitar los conflictos locales y justificar la buena utilización de los fondos públicos que os proponemos antes de cualquier aumento -más del 40% a pesar de todo- de la línea presupuestaria LIFE. Redondo Jiménez Señor Presidente, señora Comisaria, Señorías, quiero en primer lugar felicitar a la Sra. Lienemann por el informe que ha hecho, y también a la Comisión -por qué no- porque este informe, esta posición, mejora en términos generales los textos vigentes. Además, tiene una sistemática más aceptable y es más clara y transparente. También quiero felicitar a los servicios de la Comisión, ya que la evaluación, el control y el seguimiento del programa LIFE garantizan razonablemente la selección y ejecución de los proyectos. Pero hay aspectos en los que me gustaría insistir. En primer lugar, en su continuidad, que, en principio, no pongo en duda. Y, en segundo lugar, en su dotación financiera. Lamentablemente, sólo el 7,2% de los proyectos solicitados encuentra financiación. De 1.919 millones de euros solicitados sólo se han subvencionado 784 millones de euros. Y ahora en la ficha financiera aparecen solamente 613 millones de euros para más países y más competencias. El Parlamento ya ha propuesto 850 millones de euros, pero el documento repite la primera propuesta, 613. Señora Comisaria, crecen las obligaciones medioambientales en todas las áreas y decrece el único instrumento financiero dedicado exclusivamente al medio ambiente. ¿No es una contradicción? ¿No exigimos a los demás lo que no estamos dispuestos a dar? ¿Por qué se nos llena a todos la boca hablando de medio ambiente y no estamos dispuestos a pagarlo entre todos, sino que queremos que lo paguen y lo mantengan los de siempre, los que viven allí todo el año? Señora Comisaria, seamos consecuentes. El coste del mantenimiento del medio ambiente, que todos disfrutamos, debe correr a cargo de todos, y el programa LIFE es el único instrumento financiero destinado exclusivamente al medio ambiente y cuyos proyectos han sido en general eficaces. Trakatellis Señor Presidente, el programa LIFE es el instrumento por excelencia del que dispone la Comunidad desde 1992 para apoyar y desarrollar la política medioambiental tanto dentro de la Comunidad como en periferias con países terceros. Basándonos en la experiencia que hemos adquirido en los últimos ocho años, queremos hacer más efectivas las acciones por el medio ambiente en la tercera fase de desarrollo de este instrumento financiero. La financiación de acciones para aplicar, readaptar y desarrollar la política comunitaria en el sector del medio ambiente, y para incorporar el medio ambiente a otras políticas, así como la aportación al desarrollo sostenible, son puntos centrales del reglamento que se somete a votación. En la temática LIFE-Naturaleza, que aspira principalmente a la materialización de la red naturaleza 2000, para evitar la división de los biotopos y proteger la biodiversidad, es significativo introducir el enfoque multinacional en la creación de proyectos de trabajos y acciones internacionales. En la segunda temática, LIFE-medio ambiente, que concierne sobre todo a labores de exhibición a favor de la industria de las pequeñas y medianas empresas y de los órganos de administración local, se plantea claramente la incorporación del medio ambiente a las demás políticas. En cuanto al expediente financiero para la materialización del programa LIFE para los próximos cinco años, estoy completamente a favor del aumento de 613 millones de euros a 850 millones, como propone la ponente, Sra. Lienemann. Si no garantizamos los medios imprescindibles para la protección medioambiental, deja de tener sentido, por un lado, reforzar la importancia del medio ambiente que ha tenido lugar en los últimos años, y por otro, la incorporación del aspecto medioambiental a las otras políticas. Además, los desafíos mayores alrededor de la Unión, así como la solución de problemas muy agudos en el ámbito de la protección del medio ambiente en los países candidatos, no nos puede dejar indiferentes. Señor Presidente, un ejemplo es la contaminación del Danubio y, antes, de su afluente hace unos días. Por consiguiente, considero que la ayuda a las acciones por el medio ambiente mediante el instrumento financiero LIFE garantiza el fomento a la política de la Comunidad en el sector del medio ambiente y contribuye significativamente al cumplimiento de la misión de la Comunidad por un nivel elevado de protección y mejora del medio ambiente. Zappalà Señor Presidente, quiero iniciar mi intervención felicitando a la Sra. Lienemann por la gran sensibilidad demostrada para con el medio ambiente en los dos informes que debatimos esta tarde. Lo cierto es que dos minutos no son suficientes para tratar un tema tan importante. En consecuencia, dirijo a la señora Comisaria un llamamiento para que se haga cargo de una materia de este calado. Desde hace cinco años, soy el responsable de la Comisión de Medio Ambiente en otra institución que, al tener carácter regional, seguramente no tiene una visión tan amplia como la de este Parlamento. La situación del medio ambiente es muy, muy grave. Como ya han indicado los colegas que han intervenido antes que yo, quisiera detenerme una vez más en el problema económico y en el de la financiación de los proyectos que, en mi opinión, deberían tener carácter público en su conjunto. Señora Comisaria, en cuanto a las financiaciones, 613 millones de euros son inadecuados. También lo son 850 millones de euros. A finales del pasado mes de agosto, participé en una reunión de la Comisión de Medio Ambiente en que incluso se llegó a hablar de 2 millones de euros, es decir, 4.000 millardos de liras, para la eliminación o, al menos, la reducción de los problemas del tabaquismo. Sin embargo, el medio ambiente es un problema mucho más grave, mucho más importante que el tabaquismo. Le aseguro, señora Comisaria, que 850 millones de euros -siempre que dicha financiación se conceda realmente- en la práctica no son suficientes para llevar adelante ningún tipo de proyecto. En muchos territorios, se han construido parques que en el programa LIFE representan un elemento de fundamental importancia. Pero se trata de parques construidos con escasos medios financieros, carentes de señalizaciones y, en definitiva, ineficaces e inútiles. Por esto invito al Parlamento y a la Comisión a que dediquen una gran atención a este tema. Wallström . (SV) Señor Presidente, estimados diputados, las instituciones, desde comienzos de 1999, discuten el reglamento propuesto para la tercera etapa del instrumento financiero para el medio ambiente, LIFE. Una vez más quiero agradecer a la Comisión de Medio Ambiente y a la Sra. Lienemann la buena y constructiva cooperación en esta materia. Como resultado de esto, puedo confirmar que la Comisión aprueba, totalmente o en principio, nueve de las catorce enmiendas aprobadas en la comisión. La Comisión da especialmente la bienvenida a las enmiendas 1, 2, 7, 8, 9, 10, 11 y 13, sobre los procedimientos en los comités. En estos casos, el Parlamento ha tomado en consideración las objeciones de la Comisión respecto a la posición común. En principio, la Comisión también aprueba la enmienda 4 que, con todo, debe incorporarse en otra parte del texto. En cuanto a las enmiendas 5 y 6, quiero hacer hincapié en que el proyecto para el uso sostenible de las aguas subterráneas y superficiales y el proyecto para la disminución de la contaminación que contribuye al efecto invernadero están comprendidos, en gran medida, en LIFE. Sin embargo, la Comisión opina que, si se señala esto separadamente, se contradice la decisión originaria, es decir, que la propuesta se concentre en algunos sectores preferentes. También existe el riesgo de yuxtaposición con otros programas comunitarios, como el quinto programa marco para investigación, desarrollo tecnológico y demostración. Las medidas clave de este programa -la calidad de las aguas, las ciudades del mañana y los productos y procesos innovadores- comprenden, hasta cierto punto, el mismo tipo de asuntos. En cuanto al tema presupuestario, me complace la confianza demostrada por la comisión. En la enmienda 12 se aboga por un mayor presupuesto que el señalado en la postura común. Estoy convencida de que LIFE encierra un gran potencial. Este instrumento podría financiar buenos proyectos, con cantidades mayores que las fijadas por el presupuesto que se ha propuesto. Las sumas que se señalan en la enmienda 12 no están, sin embargo, en concordancia con el plan presupuestario que se fijó basándose en la Agenda 2000. Permítanme decir también que si se aumenta el presupuesto, también es obvio que aumentará la carga sobre la Dirección de Medio Ambiente, que deberá manejar una mayor cantidad de proyectos. También hay que tener en cuenta otros programas en los que se toman decisiones de acuerdo al procedimiento de codecisión. En este momento, la Comisión mantiene las sumas establecidas en la posición común. En relación con la enmienda 3, que no aprobamos en la primera lectura, quiero hacer hincapié en que cada programa tiene sus objetivos, su financiamiento y sus formalidades para presentar solicitudes. Por eso resulta vano, y a menudo imposible, traspasar directamente proyectos de LIFE a otros instrumentos. Si se tuvieran que estudiar otras formas de financiación para todos los proyectos, se necesitarían, además, mayores recursos que con los que se cuenta actualmente. Ahora que la Comisión debe estudiar minuciosamente los recursos que se necesitan para cada actividad, nos encontramos ante un ejemplo de tarea no centralizada, que requiere mayores recursos y que hay que evitar. La Comisión tampoco puede dar su aprobación a la enmienda 14, que se opone al derecho a la iniciativa de la Comisión. En cuanto a la discusión sobre la fecha de inicio de LIFE, quiero decir que la fecha que se fijó en la postura común, el 31 de marzo de 2000, tiene que ser aplazada. Se fijará una nueva fecha tan pronto como se apruebe este reglamento. Finalmente quiero reiterar que estoy convencida de que LIFE será un instrumento poderoso para dar apoyo al desarrollo y a la ejecución de la política medioambiental comunitaria. El Parlamento ha contribuido, en gran medida, a mejorar este instrumento. Estoy convencida de que ustedes comparten mi anhelo de que se apruebe el reglamento cuanto antes, especialmente pensando en la gran expectación existente en los Estados miembros y en otros países, especialmente en los países candidatos, a los cuales ahora se les da la posibilidad de participar en LIFE. El Presidente Muchas gracias, señora Wallström. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar el miércoles a las 11.30 horas. Modernización de la protección social El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate del informe (A5-0033/2000), del Sr. Andersson, en nombre de la Comisión de Empleo y Asuntos Sociales, sobre la comunicación de la Comisión: Una estrategia concertada para modernizar la protección social (COM(1999) 347 - C5-0253/1999 - 1999/2182(COS)). Andersson . (SV) Señor Presidente, la protección social es un asunto importante. Esto es una consecuencia obvia de la cooperación en el ámbito comunitario. La base es la cooperación monetaria, que después ha sido seguida por una cooperación macroeconómica y en asuntos relacionados con la política de empleo. Ahora es obvio continuar con el sistema de protección social. Estos sectores son interdependientes. La estabilidad económica sirve de base para el crecimiento y puede dar origen a un aumento del empleo. También posibilita desarrollar el estado del bienestar. Sin embargo, también se puede producir la situación contraria: una política de protección social bien desarrollada puede contribuir a aumentar el empleo y el crecimiento. La seguridad social es, en otras palabras, un factor productivo. Hay diferencias en el ámbito comunitario en materia de protección social. Muchas de ellas tienen antecedentes históricos. Sin embargo, hoy nos enfrentamos a una serie de retos comunes. Por ejemplo, el desarrollo demográfico, en el que no sólo aumenta el número de ancianos sino que también disminuye la natalidad. El mercado laboral también cambia. Las mujeres se incorporan, cada vez más, al mercado laboral. Otro reto es el desarrollo tecnológico. Tenemos que hacer frente a estos retos mancomunadamente. La comunicación de la Comisión propone un aumento del intercambio de experiencias, la formación de un grupo de alto nivel y la realización del benchmarking. Además, el informe sobre protección social se publica anualmente y se examina junto con el informe sobre el empleo. Esto es provechoso, pero no basta. Proponemos un procedimiento como el del Proceso de Luxemburgo. Se necesitan directrices e indicadores claros, al mismo tiempo que los Estados miembros deben crear métodos en los planes de acción nacionales. Creamos un modelo común, pero mantenemos el principio de la subsidiariedad. La convergencia social es un proceso que se va a desarrollar durante largo tiempo. Por eso, hay que involucrar al Parlamento en este trabajo, no haciéndolo formar parte del grupo de alto nivel, sino permitiendo que representantes del Parlamento sigan el trabajo del grupo de alto nivel y presenten propuestas relacionadas con el desarrollo del proceso. La propuesta de la Comisión, igual que la cooperación en materias de empleo, se fundamenta en cuatro pilares. Estos son: hacer que los sistemas favorezcan el empleo, hacer el sistema de pensiones sostenible a largo plazo, fomentar la integración social y garantizar una sanidad de alta calidad y sostenible. Todo esto es importante. En nuestro informe hemos destacado especialmente la importancia de la lucha contra la pobreza en el ámbito de la UE y de encontrar indicadores, tan pronto como sea posible, de modo que avancemos en esta materia. La igualdad de oportunidades entre hombres y mujeres no tiene un pilar. Aquí se aplica el mainstreamer. Por esta razón, los aspectos relacionados con la igualdad de oportunidades deben encontrarse en los cuatro pilares. Así lo hemos hecho. Proponemos muchas cosas, por ejemplo, pasar a un sistema de protección social individualizado, que las permisos por natalidad posibiliten a los padres conseguir beneficios en el sistema social, mejores posibilidades para coordinar la vida familiar y laboral y que las pensiones por jubilación garanticen niveles de vida dignos. Estas propuestas benefician especialmente a las mujeres. Paralelamente a esta estrategia europea de convergencia social, se necesita un plan concreto para el trabajo legislativo en el campo social y propuestas de acuerdos marco, con calendarios prefijados, en el ámbito del diálogo social. Esperamos que la Comisión presente esto en su propuesta de programa de acción social. La convergencia social también es necesaria para la ampliación, por una parte, para fortalecer el modelo social y, por otra, para prevenir los riesgos de dumping social. La Comisión debe considerar, en relación con la ampliación, la presentación de un plan de acción especial en materias de política social. Las discusiones en la comisión han sido constructivas. Había muchas enmiendas, pero logramos ponernos de acuerdo en torno a un informe. Las enmiendas que se van a votar en el Pleno son ahora solamente quince. Esto significa que ha habido gran unidad de criterios. Algunas de esas enmiendas provienen de la tramitación en la comisión. Ésas las voy a rechazar. También rechazaré las enmiendas presentadas por el Grupo TDI, puesto que, en mi opinión, no agregan nada nuevo al informe. Sin embargo, mi Grupo va a aprobar la enmienda 14 del Grupo Liberal. Creo que es una buena propuesta. Es cierto que se parece a la enmienda 1, pero la 14 es mejor. Finalmente quiero decir que la UE no sólo es una colaboración de carácter comercial. La UE es también una Unión para el empleo y la justicia social. La política social tiene un gran papel en la creación de la Europa de los ciudadanos. Con este informe, el Parlamento quiere entregar su contribución al fortalecimiento de la dimensión social en la sociedad europea. Esperamos que el Consejo y la Comisión tomen en serio esta contribución y la incorporen en la futura política social. La Cumbre de Lisboa es una excelente oportunidad para presentar una estrategia de esta naturaleza. Klaß - (DE) Señor Presidente, señora Comisaria, Señorías, la cohesión social y la estabilidad de nuestra sociedad requieren imprescindiblemente un sistema de protección social sostenible a largo plazo, que conceda a hombres y mujeres el mismo derecho de cobertura atendiendo a sus circunstancias vitales particulares. La interdependencia en los aspectos económicos generales y en materia de política de empleo y de protección social en el marco del mercado interior exige un planteamiento común a escala comunitaria también en este ámbito. La igualdad entre hombres y mujeres no se ha alcanzado en la vida laboral ni tampoco en el ámbito de la protección social. La tasa de paro femenina es considerablemente superior a la masculina. Las mujeres siguen encontrando mayor dificultades para acceder a las profesiones y su participación en el empleo precario y a tiempo parcial es muchísimo más alta. El nivel de los salarios femeninos sigue estando por debajo del de los salarios masculinos. Esto tiene como consecuencia una menor protección social o incluso la carencia total de la misma, puesto que los sistemas vigentes están basados en el trabajo remunerado. Muchas mujeres sólo disfrutan de derechos de protección derivados, lo cual refuerza su dependencia económica. Habida cuenta de las transformaciones económicas y sociales, se debe aspirar a establecer una protección social individualizada, que facilite a hombres y mujeres una protección social permanente, independiente de su cónyuge. Sin embargo, el trabajo debe seguir siendo rentable una vez deducidas todas las cotizaciones. Una reforma de la protección social debe incluir el fomento y el reconocimiento en materia de derechos de protección social de los períodos dedicados al cuidado de los niños o a la asistencia de familiares que precisen ayuda. Es alarmante el progresivo incremento del número de mujeres mayores que viven en la pobreza. Su dedicación a la familia les impidió cotizar al sistema de seguridad social, pero a pesar de todo es necesario que también ellas tengan garantizada la protección. Se debe garantizar el derecho general a disponer de servicios sanitarios de alta calidad, sin tener en cuenta la situación económica personal. Los Estados miembros siguen siendo competentes por principio en lo que se refiere a la definición y la financiación de sus sistemas de protección social. La cooperación a escala de la UE a través del grupo de expertos, en el cual obviamente tienen que estar debidamente representadas las mujeres, puede contribuir a una aproximación de los sistemas sociales a largo plazo. Pronk Presidente, quisiera felicitar sinceramente al ponente, el Sr. Andersson, por el informe sobre la modernización de la protección social aquí presentado. Como coordinador del Partido Popular Europeo en la Comisión de Empleo y Asuntos Sociales estoy muy satisfecho con el compromiso alcanzado, por el que el Sr. Andersson se ha esforzado mucho. Estoy también muy satisfecho de que haya continuado a partir de un informe del Parlamento anterior, cuyo ponente fui yo, y las líneas de este informe son en parte también las líneas del anterior. El objetivo de la comunicación de la Comisión de junio de 1999, que es la base del informe Andersson, es profundizar la colaboración entre los Estados miembros y la UE en el ámbito de la protección social. Los otros objetivos secundarios son: fomentar el empleo, es decir, garantizar que el trabajo ofrezca unos ingresos fijos; en segundo lugar, conseguir pensiones seguras y sistemas de pensiones viables; en tercer lugar, promover la inclusión social y en cuarto lugar, garantizar una atención sanitaria viable y de alta calidad. En todos estos objetivos deberán jugar un papel importante los aspectos relacionados con el sexo. Me parece que hemos de felicitar también a la Comisión por esta comunicación, porque estos cuatro puntos son extremadamente importantes para muchos ciudadanos de la Unión Europea, si no son los más importantes que se están debatiendo. La comunicación de la Comisión constituye un importante documento estratégico para llevar a cabo la convergencia social europea. La política macro-económica, la política de empleo y la política social están interrelacionadas y por ello deberían estar más estrechamente vinculadas entre si. La Comisión ha sabido reconocer esta interrelación. El objetivo es la creación de una estrategia social integrada que naturalmente está íntimamente ligada a una buena estrategia macro-económica y a una buena estrategia de empleo. Estos asuntos no se pueden contemplar por separado. Curiosamente, este tema no había formado parte hasta ahora de ninguna estrategia, y por eso la comunicación de la Comisión constituye un hito en cierto sentido. Lo que nos parece extraordinariamente positivo es que también el Consejo parezca dispuesto a aceptar este cambio y que quiera presentarlo en Lisboa. No deberíamos albergar demasiadas esperanzas. Es sólo el principio de un largo proceso, no el final. Algunas personas han dicho: ¿no estamos pidiendo y diciendo demasiado poco? Pero es importante que se inicie el proceso. Se trata de cosas muy importantes, a pesar de que los sistemas de la Unión Europea sean muy distintos. Los retos son muy variados. Los índices de empleo son diferentes y por ello es muy importante que todo esto se ponga en marcha modestamente pero que se siga con ello. De esta forma podemos afrontar los enormes retos. Dentro de mi Grupo parlamentario la mayoría opina que habrá que hacerlo así. Lo curioso del informe Andersson es que no entra en muchos detalles sobre cómo habría que llevar a cabo todo esto; en ese aspecto no se trata en absoluto de un informe que haga castillos en el aire. Es un informe que intenta indicar un camino. Sin embargo, hay algunas cuestiones sobre las que me pregunto si no hemos sido demasiado específicos. Creo que algunos colegas querrán volver sobre este tema. Pero esto no quita que la importancia del informe resida en que se desarrolla una estrategia, y que haya una posibilidad real de que pueda aportar algo constructivo a Lisboa. Si esto se adoptara tal cual en Lisboa, me parece que la Cumbre de Lisboa sería un éxito. Si no se adopta, entonces la Cumbre no habrá dicho mucho más de lo que ya se ha dicho en el pasado. A ese respecto, bien es verdad que este informe es sólo una parte, pero tal vez la parte más importante de la Cumbre de Lisboa, porque es realmente nuevo, cuando muchas otras cosas son sólo un guiso recalentado de cuestiones planteadas en el pasado. Por todo ello quiero agradecer al ponente y también a la Comisión este informe. Espero que Europa dé un paso hacia adelante en el ámbito de la protección social, respetando la subsidiariedad, porque sin ella no se puede avanzar. Van Lancker Señora Comisaria, Señorías, permítanme que dé las gracias a la Comisión, tal como ha hecho mi colega Bartho Pronk, por esta comunicación y que felicite sobre todo también a nuestro ponente por su trabajo en la elaboración de este informe. Señora Comisaria, no porque este informe ya no suscite controversia en el Parlamento significa que haya dejado de ser muy importante. He vivido otros tiempos en que estos debates sobre la seguridad social eran realmente difíciles en este Parlamento. Además, el debate llega en un momento oportuno -el Sr. Pronk lo acaba de decir-, es decir, en el momento en que se está preparando la Cumbre de Lisboa, que tiene que estudiar la cuestión de cómo poner el crecimiento económico, el empleo y la cohesión social en la agenda de Europa a través de la sociedad de la información. Ni que decir tiene que la protección social constituye para mi Grupo parlamentario un elemento importante de esa cohesión social y que por lo tanto tiene que formar parte de la agenda de Lisboa. Mi Grupo está satisfecho de que el Consejo de Asuntos Sociales diera luz verde a finales del año pasado a la puesta en marcha de una estrategia de cooperación mejor y que ya se haya encargado a un grupo de alto nivel que presente en junio de 2000 el primer informe al Consejo. Pero como Parlamento y sobre todo como Grupo parlamentario socialdemócrata quisiéramos que se dé un paso más en Lisboa. Es muy importante que este Parlamento Europeo abogue en este informe de nuestro colega por una estrategia realmente europea de convergencia social, por analogía con la que se puso en marcha, la denominada estrategia de Luxemburgo, en materia de creación de empleo, es decir, con objetivos comunes, con directrices, planes de acción nacionales y evaluación de resultados. Somos de la opinión de que este camino es ambicioso, pero alcanzable sin embargo. Está claro que la armonización de los sistemas de seguridad social a nivel europeo no es un objetivo alcanzable. Los sistemas en el ámbito de la financiación y organización son demasiado diferentes, y esa es también una razón importante por la que la protección social apenas se ha puesto en la agenda europea, y por la que las iniciativas como el decimotercero Estado miembro de Danny Peters o la serpiente social europea apenas se han desarrollado. Pero este nuevo camino es muy interesante. La estrategia de la creación de empleo ha demostrado que puede funcionar y también la convergencia social es necesaria, ya que nuestros sistemas de seguridad social se enfrentan a los mismos retos y, de otra forma, con la UEM los sistemas de seguridad social corren el peligro de convertirse en un elemento de la competitividad social. Pero permítanme aclararles algo en nombre de mi Grupo: las estrategias de convergencia social no deben ser una alternativa de una legislación social. Sólo pueden cumplir la función de un complemento muy útil de lo que desarrollamos y de lo que esperamos de la Comisión por lo que respecta a la legislación social. También me parece positivo que el Parlamento Europeo intente convencer además al Consejo para concretar la estrategia común ya en Lisboa y empezar a principios de 2001 con un procedimiento anual para la reducción de la pobreza. Me alegro de que el Parlamento Europeo apoye esta idea de mi Grupo parlamentario y esperamos, señora Comisaria, que usted la apoye también. Como punto final, insistimos en que el Parlamento Europeo, los interlocutores sociales y las ONG sociales puedan participar activamente en este proceso. Sólo un amplio apoyo democrático garantizará el éxito de esta estrategia y esperamos contar con su apoyo. Jensen Señor Presidente, los cuatros objetivos fundamentales a los que los gobiernos de los países de la UE se sumaron en noviembre del año pasado y que se han mencionado aquí antes: velar por que traiga cuenta trabajar y asegurarse un ingreso fijo, garantizar las pensiones y hacer sostenibles los regímenes de jubilación, promover la integración social y garantizar una atención sanitaria sostenible de alta calidad, son cuatro objetivos formulados de forma tan amplia que todos han de poder respaldarlos. Y permitir que un grupo de altos funcionarios sea el centro del intercambio de experiencias en materia de coordinación y evaluación del desarrollo en las políticas social y de mercado laboral, sí, todos nos vamos a enterar de lo que vale un peine. La Comunicación de la Comisión que hoy debatimos y que introdujo la decisión del Consejo en noviembre explica de forma bien equilibrada cómo podemos tener un debate más cualificado, cómo podemos saber más de los desafíos a los que los países miembros se enfrentarán en materia de política social en los años venideros, donde tendremos poblaciones envejecidas y viviremos los efectos de la ampliación. Hoy ya tenemos graves problemas sociales y cuantiosos gastos sociales en los presupuestos públicos, lo que es un problema para muchos países miembros. De no poner en marcha reformas, nos arriesgamos a mermar la base económica de la política social, siendo una vez más una economía fuerte y competitiva la base más segura para mantener una buena estabilidad social. Luego resulta razonable incluir estos temas en el orden del día. En el debate en torno a la coordinación de la política social en la UE, a menudo utilizamos la expresión " convergencia social" . Como liberales, somos partidarios del concepto de convergencia social cuando se trata de establecer en la UE amplios objetivos comunes que los países tratan de alcanzar mediante la política social nacional. No se trata entonces de armonizar, sino de tener objetivos comunes. Es un hecho comprobado que los países comunitarios tienen formas diferentes de organizar su política social. Tenemos tradiciones diferentes, hay diferencias en la cultura y a pesar de los muchos puntos de semejanza, existen también grandes diferencias en el carácter de los problemas sociales y en su dimensión de un país a otro. De ahí la importancia de subrayar que la política social es una cuestión nacional. La política nacional está sometida naturalmente a una serie de marcos comunes que rigen los derechos mínimos sociales fijados por los tratados, las consideraciones a la hora de garantizar la libre circulación de los trabajadores sin que pierdan sus derechos laborales, coordinar las economías y facilitar la cooperación económica. Debe existir coordinación y colaboración. No obstante, la convergencia debe estar en los objetivos y no en los medios. También me gustaría dar las gracias al ponente, Sr. Andersson, por su informe, por el constructivo esfuerzo que ha realizado buscando conciliar diferentes posturas y garantizar el respaldo a su informe. Respaldo el informe, sin embargo, hay puntos que no acaban de gustarme del todo. No estoy de acuerdo con la exigencia de que la Comisión intervenga ante lo que se denomina competencia desleal entre sistemas fiscales y sociales si tal intervención se usa para poner diques a nuevas ideas, al desarrollo y la optimización de nuestros sistemas sociales o se emplea para impedir la reducción de la presión fiscal demasiado alta que se aplica en muchos países comunitarios. Me muestro escéptico ante la detallada regulación que podría ser el resultado de que la Comisión vaya a mostrar su opinión sobre el alcance y calidad del cuidado infantil y de ancianos y escéptico ante el valor de un umbral de pobreza común. La coordinación de la política social y del diálogo es positiva, sin embargo, no debemos medir a todos con el mismo rasero, debe haber lugar para la diversidad en lo que a soluciones se refiere. Bouwman Señor Presidente, Señora Comisaria, con respecto a la estrategia aquí presentada sobre la modernización de la seguridad social, quisiera hacer hincapié en algunos puntos, algunos positivos y otros más cuestionables. Me parece positivo que haya habido un movimiento lento pero seguro que ha desembocado en este informe. Creo que es bueno y me parece útil. También me parecen positivas las grandes líneas de la comunicación, es decir, el enfoque estratégico. Por lo tanto esperamos que se alcancen los cuatro objetivos, a mi juicio razonables, aquí recogidos. También queremos hacer hincapié en la importancia del cómo se abordan, por una parte, al igual que en la estrategia de Luxemburgo, por medio de directrices, pero también pensamos que es importante que se redacten directivas, ya lo ha dicho la Sra. Van Lancker anteriormente, por ejemplo en relación con el trabajo atípico, trabajadores autónomos sin personal, etcétera. No obstante, prevemos dos problemas para los cuales habrá que buscar una solución. El primero es que estamos presenciando adaptaciones de la seguridad social en sentido decreciente, cuando esperábamos que hubiera convergencia al mismo nivel. Permítanme que ponga algunos ejemplos de un estudio que hicieron los sindicatos neerlandeses recientemente sobre las reformas de la seguridad social en la Unión Europea. Del mismo se desprende que hay adaptaciones por doquier. Pero muchas de estas, incluso la gran mayoría, son adaptaciones a la baja, y las demás son mejoras. La mayoría de estas adaptaciones están enfocadas a las pensiones, y consisten en once limitaciones y dos mejoras. En el caso de los subsidios de desempleo vemos seis limitaciones y cinco mejoras. Los motivos de estas adaptaciones son, por ejemplo, la creación de empleo, la reducción de los gastos de la seguridad social, pero también la política de la competencia y los criterios de la UEM. Esa política de competencia la encontramos sobre todo en los países nórdicos. La mayor estabilidad e incluso una mejora de la seguridad social las encontramos en los países del sur. Y globalmente no vemos nada más que un papel limitado para los interlocutores sociales en todo este proceso. Esto nos entristece y significa que la estrategia de convergencia deberá estar enfocada a los mejores planteamientos. El cappuccino, por así decirlo, no siempre nos sienta bien. Schmid, Herman Señor Presidente, vengo del mismo país y de la misma región que el ponente Andersson. En mi circunscripción hay un profundo escepticismo por los intentos de control y gobierno por parte de la Comisión. Si los electores del Sr. Andersson supiesen que él propone que se coordine la política social en toda Europa, la armonización fiscal y que se incorpore el sistema de estado del bienestar en el proceso de la UEM, protestarían a viva voz. Estoy seguro de que la mayoría de ellos votaría por otro partido la próxima vez. Es verdad que el informe de Andersson contiene algunas propuestas concretas buenas, a las que yo doy mi total respaldo. Lo que critico es la perspectiva de conjunto de la protección social, que caracteriza tanto la comunicación de la Comisión como el informe del Sr. Andersson. Parece que creen que la Comisión es el motor, el centro, la impulsora del proceso y los cambios en Europa. Así como el Sr. Prodi en la mañana se describía como una persona que soporta todas las responsabilidades del mundo sobre sus hombros, también encontramos aquí, en los asuntos sociales, esta perspectiva de ver las cosas desde arriba. Se habla de convergencia y armonización desde esta perspectiva. Se intenta hacernos creer que la integración social puede ser un proceso paneuropeo común. La realidad es muy diferente. Una Europa integrada socialmente es una utopía lejana, que ni siquiera una Comisión todopoderosa podrá realizar. Se han dado grandes pasos hacia la integración económica. Se está creando una integración política. Pero la integración social es un proceso de otra naturaleza, que presupone una comunidad cultural y comunicación directa entre las personas. La idea de la Europa social es un producto de escritorio, muy lejos del mundo real. La política social es, en general, un proceso nacional. En mi país, hemos aprendido que una gran parte de la protección social debe crearse localmente, en el marco de los ayuntamientos. La descentralización y la cercanía son importantes para que la sanidad, la escuela y los servicios sociales tengan calidad. Los ayuntamientos tienen la responsabilidad de casi toda la producción de servicios de bienestar. La democracia, en ese nivel, es el marco para la protección social. Ahora que hay coordinación económica, creo que también se necesita un mayor grado de coordinación de la política social en el ámbito europeo. Una estrategia europea de coordinación tiene que fundamentarse en iniciativas locales, en la diversidad. Tiene que respetar el principio de la cercanía y tener arraigo democrático. Pertenezco a un partido que alguna vez creyó en gobiernos centralizados, planes quinquenales y profundas exigencias de convergencia. Nos equivocamos y la historia nos ha obligado a la autocrítica, a volver a pensar y a cambiar nuestro concepto de democracia. No creo que la responsabilidad principal recaiga en Prodi y su Comisión. Estoy convencido de que tiene que ser asumida por las personas directamente afectadas por los problemas sociales. Smet Presidente, yo también quisiera felicitar a la Comisión y al ponente. A la Comisión porque ha dado un nuevo paso de convergencia hacia la seguridad social y al ponente por el buen informe que ha redactado. La política de la Unión Europea abarca, aparte de una política económica y de empleo, también una política social. Hasta ahora se quedaba limitada tanto en el concepto como en los medios. Pero por la influencia de la libre circulación de los trabajadores, del mercado interior y del euro se están integrando también los mercados laborales. Esto tiene sin duda consecuencias para la protección social, que está vinculada en gran medida al empleo. Los trabajadores transfronterizos, los trabajadores desplazados, los trabajadores emigrantes, pero también los que buscan un empleo, los que hacen prácticas y los estudiantes se ven limitados en el ejercicio de su derecho de libre circulación por culpa de la falta de coordinación y de la falta de convergencia en el ámbito de la protección social. Por cierto, el mismo fenómeno se produce en el ámbito fiscal. Para combatir tanto las distorsiones de la competencia como para evitar el dumping, la Comisión ha desarrollado, a mi modo de ver, un planteamiento equilibrado que está a mitad de camino entre la armonización por un lado y la no-intervención por el otro. Por una parte se hace uso de normas impositivas y vinculantes en materia de igualdad salarial o para pensiones complementarias, y por otra parte se usan programas para ofrecer estímulos en relación con la no discriminación o la exclusión social. Basándose en una serie de recomendaciones, informes y comunicaciones, la Comisión ha dado un paso más hacia la convergencia, sobre todo porque por una parte ha marcado unos objetivos y por otra parte ha puesto en marcha un grupo de funcionarios de alto nivel. El Consejo ya ha adoptado ambas propuestas y se trata por lo tanto de que se apoye este planteamiento para poder evaluar más adelante, con conocimiento de causa, si hay que modificar y en qué medida la protección social en la Unión Europea. Porque la ampliación, la globalización, el envejecimiento, la individualización y los cambios en el seno familiar nos fuerzan inevitablemente a una modificación. Si se niegan estos cambios estamos renunciando de hecho a la protección social. A los euroescépticos y a los nacionalistas les digo que una protección social que abarca exclusivamente el territorio dentro de las fronteras de un Estado miembro no es social y no ofrece ninguna protección. Porque un desmantelamiento de la protección social por motivos de competencia perjudica al mismo tiempo la protección social como factor productivo. Y una protección social menor significa menos poder adquisitivo, menos trabajadores sanos y un menor número de empleados contentos. Y a los supereuropeos les digo que una protección social europea no es alcanzable ni tampoco deseable. Las diferencias entre los Estados miembros son demasiado grandes en términos de servicios, de derechos, de ingresos o gastos etc. Por lo tanto, una convergencia total es imposible. El camino que la Comisión está recorriendo ahora es el que más lógico resulta. Tiene la ventaja de ser claro, de poder recopilar datos, de poder intercambiar experiencias para después ponerse de acuerdo sobre los objetivos y redactar unos indicadores comparativos sólidos en este punto y hacer recomendaciones. Me sumo a este punto de vista y muestro mi apoyo a la Comisión esperando que en Lisboa se dé de nuevo un paso hacia adelante en esta cuestión. Damião Quisiera felicitar al ponente por su espléndida contribución enriquecedora de la iniciativa de la Comisión. Contra el escepticismo de algunos, hay consenso en cuanto a la necesidad de una estrategia concertada para modernizar la protección social. Los debates celebrados en los decenios de 1980 y 1990 demuestran la importancia de las transferencias sociales. Más del 50% de los ciudadanos de la Unión reciben beneficios no derivados de las pensiones. Dinamarca y Holanda son ejemplos positivos del esfuerzo de cohesión que todos debemos hacer. En estos países, más del 60% de los ciudadanos en riesgo superan la línea de la pobreza, mientras que en los países del Sur sólo entre 7% y 15% de los pobres dejan de serlo. Ese hecho engendra desequilibrios sociales y de competencia ya subrayados aquí. Los criterios de convergencia han infundido la tentación de reducir el gasto público, fenómeno que induce a un sentimiento antieuropeo. En verdad, se observa que elevados niveles de protección social coexisten perfectamente con los mejores indicadores de productividad. Ahora bien, también en materia de políticas sociales una estrategia de convergencia, a la que va orientada el informe, redunda en beneficios para el ciudadano y éxito para el Mercado Interior. Todos los sistemas afrontan nuevos problemas determinados en el informe. La cuestión demográfica es nuclear, pero las nuevas formas de trabajo, la movilidad dentro de la Unión, el acortamiento de la vida activa (los jóvenes llegan hoy más tarde al mercado laboral y se anticipa la jubilación de los 65 años legales a 57/59 reales, por la fuerza de las reestructuraciones industriales), no son cuestiones menores. A ello se suma que la pobreza es un fenómeno persistente, en particular para las mujeres en la jubilación, por culpa de los salarios y contribuciones insuficientes. Hay que dar una respuesta urgente a esos imperativos. Acogemos con satisfacción la iniciativa de la Presidencia portuguesa: crear un grupo de alto nivel que sea la preparación para la acción legislativa y programática y no ya un aplazamiento o una simple contribución al diagnóstico. Necesitamos objetivos comunes en un horizonte temporal realista. Burenstam Linder Señor Presidente, el informe del Sr. Andersson contiene muchas cosas interesantes. Sin embargo, desgraciadamente, lo más interesante es que el informe, que se supone que se ocupa de una estrategia coordinada para la modernización de la protección social, propone, en cambio, una ampliación de la política social tradicional y más injerencia supraestatal en materias sociales. La política social tiene que renovarse para que pueda disminuir el desempleo en los Estados miembros. Aunque los socialdemócratas, que ahora están al frente de tantos gobiernos, hablen mucho menos del desempleo que antes, éste todavía sigue siendo muy alto. Esto, a pesar de la ventajosa coyuntura económica internacional. Hay que hacer algo para que el desempleo no transforme el modelo europeo en una parodia. La política social tiene que facilitar el empleo, crear estímulos para aumentarlo, tanto para los patronos como para empleados. En el informe del Sr. Andersson se exige convergencia social, es decir, que el sistema, cada vez más, se unifique, tanto dentro como a través de la Unión. La UE va a aprobar los llamados criterios de convergencia verdaderos, que serán obligatorios y eficaces. Andersson también quiere alcanzar una eficaz y ambiciosa coordinación fiscal, es decir, injerencia supraestatal en materia de impuestos. También la UE, fundamentándose en una definición de límites de pobreza, presentará recomendaciones sobre los llamados mínimos aceptables de subsistencia en los Estados miembros. La UE prepara directrices sobre la calidad de los puestos de trabajo que se creen, sin saberse muy bien lo que esto pueda significar. El desempleo no va a disminuir con la ayuda de todas estas reglamentaciones e intervenciones. Los problemas estructurales, que hacen que el desempleo sea mayor en Europa que en Estados Unidos, van a aumentar aún más. En esta materia no se necesita un superestado. Los Estados miembros pueden diseñar sus propios sistemas en temas sociales, cada uno en el marco de sus recursos económicos y preferencias políticas. Esto resulta particularmente importante para no crear problemas innecesarios a la hora de la ampliación. El Sr. Andersson piensa que hay que recordar a los países pobres del Este que la convergencia social también les concierne. Sin embargo, es evidente que esos países, empobrecidos en un sistema económico comunista, no pueden mantener una política social como, por ejemplo, la de Suecia. Las reglas mínimas y los límites de pobreza carecen de sentido para los actuales Estados miembros y son inadmisibles para los países candidatos pobres. De Rossa Señor Presidente, al igual que han hecho otros, yo también quisiera felicitar al Sr. Andersson por el informe que ha elaborado. Ha realizado una ardua tarea en nombre del Parlamento hasta conseguir un amplio consenso sobre lo que, bajo cualquier concepto, es un tema espinoso, no sólo en este Parlamento, sino prácticamente en todos los Estados miembros. También acojo con satisfacción la comunicación de la Comisión. Ha tardado en llegar, pero la espera ha valido la pena. Podría marcar un hito en el desarrollo de una Europa social, a condición de que nos lo tomemos en serio y no permitamos que ningún Estado miembro ponga trabas a las medidas que deberán adoptarse para su realización. Podemos y debemos tomar el excepcional modelo social europeo que tenemos y reformarlo para adaptarlo al siglo XXI, un siglo en el que la globalización avanza rápidamente. Me temo que las propuestas que ha presentado el Sr. Herman Schmid no tratan sobre esta globalización del mundo. Para tener éxito, debemos garantizar la integración de nuestra política económica, nuestra política de empleo y nuestra política de protección social en su sentido más amplio, y que abordamos todas ellas de manera global. Debemos asegurarnos de que nuestros ministros de ECOFIN y nuestros ministros de Empleo reconocen la necesidad de que los ministros de Asuntos Sociales contribuyan al establecimiento de una sociedad en Europa que sea creativa, que tenga iniciativa y que proporcione una alta calidad de vida a todos nuestros ciudadanos. Para nosotros ha dejado de ser una opción. Es un imperativo. Los ciudadanos europeos no se conformarán con nada por debajo de una calidad de vida que sea apropiada para ellos como seres humanos. No queremos el modelo estadounidense; un modelo que ha fracaso estrepitosamente a la hora de crear los puestos de trabajo necesarios para proporcionar una calidad de vida decente. Lo que ha hecho es incrementar de forma alarmante el número de trabajadores empobrecidos en los Estados Unidos. Eso no es lo que queremos en Europa. Tenemos una tradición de solidaridad en Europa y tenemos experiencia en un modo mejor de hacer las cosas. Pero para ello deberemos hacer uso de las herramientas necesarias. Por consiguiente, quiero animar a todos a que no sólo hagamos realidad el grupo de alto nivel según propone la Comisión, sino que además vayamos más allá y celebremos un proceso al estilo del de Luxemburgo, de manera que adoptemos un enfoque integrado de este asunto de la protección social. Figueiredo Señor Presidente, señora Comisaria, éste es uno de los sectores sociales al que la Unión Europea debe prestar mayor atención. La verdad es que las políticas macroeconómicas, el pacto de estabilidad y los criterios de convergencia nominal han servido de traba a una modernización de la protección social que contribuya a la mejora de la calidad de vida de las poblaciones, en particular mediante un aumento considerable de las pensiones y jubilaciones, sobre todo de las mínimas, y a la lucha contra la exclusión social. Esta situación es particularmente grave para países como Portugal, en el que las pensiones y las jubilaciones mínimas poco superan la mitad del salario mínimo nacional, que, a su vez, es el más bajo de toda la Unión Europea. Así, mientras la Comisión no reconozca la necesidad de modificar las políticas macroeconómicas para crear más empleo de calidad y con derechos, base fundamental para el mantenimiento y la modernización de un sistema fuerte de protección social pública, abrigamos las mayores dudas sobre su posición. Aunque el informe Anderson ha acogido propuestas positivas, incluidas algunas presentadas por nosotros, subsisten partes de las bases que criticamos en la propuesta de la Comisión y las preocupaciones que nos inspira la estrategia de modernización de la protección social. Bushill-Matthews Señor Presidente, en mi trayectoria anterior dirigía dos empresas de producción, una en el Reino Unido y otra en los Países Bajos. A medida que crecía la empresa del Reino Unido, invertimos en más personal, a medida que crecía la empresa neerlandesa, invertimos en más maquinaria. Esta manera de proceder obedecía a la sencilla razón de que los costes sociales en los Países Bajos eran demasiado elevados en comparación. Estoy a favor de la protección social, estoy a favor del documento original de la Comisión, pero no quiero que la gente pierda sus puestos de trabajo debido a que los precios de la protección social alcanzan unas cuotas tan altas que se alejan de la realidad. Es por lo que en comisión propuse que se realizara algún tipo de evaluación de las repercusiones para la empresa, que permita tener en cuenta los costes y los riesgos que éstos suponen para los puestos de trabajo. El Grupo PPE-DE respaldó dicha enmienda, pero debo confirmar que otros grupos, encabezados por el Grupo PSE, bajo la dirección de mi compatriota Stephen Hughes, la rechazaron en la votación. Reconozco que el informe del Sr. Andersson está muy bien intencionado, y le respeto por la labor que ha realizado, pero en mi opinión, el modo en que el informe define y fomenta la convergencia social haría subir los costes sociales en toda la UE. Esto haría peligrar más puestos de trabajo y haría peligrar también la credibilidad de esta Asamblea, al demostrar lo lejos que nos encontramos del mundo real. Por ello insto a esta Asamblea a que rechace el informe en su totalidad y mantenga sin ninguna enmienda la propuesta original de la Comisión, que está muy bien equilibrada. Krivine Señor Presidente, no podemos votar a favor de ese informe. En efecto, la construcción de la Unión Europea debería hacerse en torno a lo social. Los derechos sociales deberían prevalecer sobre las opciones políticas, y no a la inversa. Por ello nos oponemos al establecimiento, en materia de protección social, de mecanismos copiados del procedimiento de Luxemburgo que van en contra de esa lógica: grandes orientaciones económicas, luego criterios de convergencia, y por fin lo social, tratado de manera residual. La Unión Europea debería afirmar un principio general: los derechos sociales adquiridos en los Estados no se pueden reducir. Cualquier intervención comunitaria debería tender a completar y luego armonizar las garantías existentes desde los más altos niveles. Para reforzar el financiamiento de los sistemas de protección social, hace falta una política de aumento general de los salarios y la instauración de un salario mínimo interprofesional de crecimiento legal en cada uno de los Estados miembros. El derecho a un ingreso y el derecho al empleo son indisociables para luchar contra la pobreza. Finalmente, para evitar cualquier comercialización de la salud, la Unión Europea debería pronunciarse claramente en contra de los fondos de pensiones y oponerse a que las compañías de seguros privadas tengan acceso al sistema de salud. Para concluir, estoy convencido de que la Europa social no puede contentarse con discursos y deseos piadosos. La situación es demasiado trágica para millones de personas. Brunetta Señor Presidente, señora Comisaria, Señorías, el objetivo de poner a punto una estrategia para modernizar la protección social en la Unión Europea es, sin duda, acertado. Como lo fue poner en marcha, con la Cumbre de Luxemburgo, la estrategia europea de convergencia para el empleo y las políticas de trabajo. En realidad, el mercado de trabajo y la protección social son dos caras de la misma moneda y requieren necesariamente sincronías de políticas y de regulación. Si el mercado de trabajo funciona por los niveles de empleo, flexibilidad y eficacia salarial, no pueden no funcionar el Estado benefactor y la protección social, y viceversa. Hasta hace poco, cada uno de los Estados europeos establecía de manera, por así decirlo, autárquica las reglas de funcionamiento y de financiación de ambos mercados. Las políticas presupuestarias y de control de cambios determinan el equilibrio interior y exterior. Con Maastricht y la moneda única se han limitado fuertemente las políticas presupuestarias y ya no es posible recurrir a la devaluación, a la búsqueda de los márgenes de una competitividad perdida. En consecuencia, las diferencias estructurales y coyunturales de los distintos Estados no podrán reequilibrarse mediante el déficit y el tipo de cambio. Así las cosas, y a falta de una plena movilidad laboral dentro de la Unión y de una política fiscal redistributiva a escala confederal, el único grado de flexibilidad se deja a los mercados de trabajo y de bienestar, al objeto de obviar tanto los desequilibrios estructurales como los coyunturales, los llamados choques exógenos asimétricos. Y aquí está la paradoja. La convergencia de la Europa política y monetaria implica ineludiblemente la convergencia de las reglas del juego en el mercado de trabajo y del bienestar, pero al mismo tiempo la moneda única y la falta de movilidad del trabajo, así como de una política fiscal redistributiva nos obligan a la no convergencia en términos salariales y de bienestar, al efecto de compensar los diferentes márgenes de productividad a nivel nacional y regional. Estas contradicciones no se superan con la hipocresía y las palabras bonitas como convergencia, benchmarking, modernización, concertación. O la Unión Europea se convierte en un verdadero Estado federal con un verdadero presupuesto redistributivo, una verdadera movilidad laboral y, por lo tanto, sólo en ese momento, con reglas comunes de trabajo y de bienestar, o será mejor no ilusionar ni ilusionarnos con imposibles vías de convergencia que suenan bien, pero que, de hecho, hacen daño sobre todo a los más débiles. Y será conveniente que todos seamos conscientes de ello. Brie Señor Presidente, a diferencia de algunos de mis colegas que han intervenido en el debate de hoy, yo me inclino más bien a votar afirmativamente el Informe Andersson, entre otras cosas porque percibo unas diferencias muy claras con respecto a las comunicaciones de la Comisión. En particular, me parece que el informe -y quiero felicitar por ello al ponente- defiende el planteamiento solidario del modelo social europeo. Quiero resaltar su clara toma de posición contra el dumping social, así como el derecho a una protección social básica, el objetivo de la convergencia social y, en particular, la enumeración de objetivos muy concretos a favor de la igualdad de oportunidades de las mujeres, que deben guiar la política social. Yo también aprecio las deficiencias que supone la ausencia de una crítica debidamente consecuente de la política macroeconómica de la Unión Europea, que actúa en contra de esta renovación solidaria del modelo social europeo, pero aun así mi valoración del informe es en conjunto positiva. Pérez Álvarez Señor Presidente, tomo la palabra para referirme, reafirmándola, a la necesidad de la modernización de la protección social como un instrumento mucho más que como otro paso en la construcción de Europa. Así se pone de manifiesto en el informe -que me parece excelente- del Sr. Andersson. Europa, la Unión Europea, aunque sea muy fuerte en lo económico y en lo político, se nos quedaría coja, débil y limitada, quizá corta, si no somos capaces de hacerla fuerte en lo social. Esto último supone, a mi entender, posibilidades de empleo para quienes lo demandan, pero también una acción decidida en favor de los socialmente más débiles. Considerando que toda persona tiene derecho a la protección social y a un ingreso social mínimo garantizado, pienso que no ha de olvidarse una situación: la de quienes no han nacido en la Unión Europea. No se olvide que en 1999 han sido 717.000 los que han venido a compensar nuestra baja tasa de natalidad. Por ello, en el orden social, es absolutamente necesaria una política de inmigración con conciencia social, como recientemente declaraba en España el Presidente Gutierres. Es preciso tener muy en cuenta la situación de quienes, ante cambios económicos, fusiones, absorciones, nuevas tecnologías, etc., ven amenazadas o debilitadas sus posibilidades de trabajo. Se impone aquí una política de formación habilitadora y preparadora para nuevos empleos, para afirmar el que ya se disfruta o para tener una segunda oportunidad, porque a veces, confirmando el título de la película, el cartero llama dos veces. Creo, modestamente, que es responsabilidad de todos los Gobiernos europeos, nacionales y regionales, hacer que llame en más de una ocasión. A mí me parece, señora Comisaria, que es la Comisión quien tiene la responsabilidad de impulsar y de coordinar estas posibilidades. Diamantopoulou Señor Presidente, quisiera dar mi enhorabuena al Sr. Andersson por la espléndida labor que ha realizado, esta es la razón por la que hay un acuerdo más amplio, y quisiera agradecer a sus Señorías su aportación. Querría hacer algunas observaciones a cuanto se ha dicho. En primer lugar quiero subrayar que el debate entre las instituciones europeas sobre temas de protección social empezó hace ya años, y en 1995 hubo una comunicación titulada: "El futuro de la protección social", hubo comunicaciones del Parlamento Europeo, de la Sra. Weiler y del Sr. Pronk. Hoy tenemos la comunicación del Sr. Andersson. Creo que hemos hecho avances significativos, puesto que ya hablamos de la modernización de la protección social. El segundo punto es que deberemos tomar en cuenta la base jurídica con la que puede funcionar la Comisión Europea. Ustedes saben muy bien que por el Tratado no hay base jurídica para las políticas a nivel europeo, pero tenemos el acuerdo que expresó el último Consejo, hay un acuerdo para emprender acciones de coordinación y de intercambio de experiencias, intercambio de programas realizados con éxito entre los Estados miembros. La tercera observación es que, en los cuatro temas en los que se centra la comunicación en concreto, que conciernen al trabajo asalariado, a la sostenibilidad de los sistemas de pensiones, a la inserción social y, finalmente a la calidad en la salud, hay una confrontación horizontal del tema de las mujeres, porque en cada una de estas categorías - como han referido las Sras. diputadas - hay problemas especiales que afectan a las mujeres, y estos problemas deberán solucionarse en muchos casos con políticas especiales. El siguiente punto son las acciones que hemos emprendido. Como ustedes saben, la Presidencia portuguesa ya ha compuesto un grupo de alto nivel, que va a presentar su primer informe en junio, en la Cumbre. La Presidencia portuguesa se centra en dos temas: en los sistemas sostenibles de pensiones y en la inserción social. Creo que la propuesta sobre un grupo correspondiente a nivel del Parlamento es muy positiva y podrá contribuir a avanzar un paso más tras la aprobación de este grupo de alto nivel. En determinadas observaciones sobre el papel de los sistemas de protección social y sobre su coste, y sobre el papel que estos sistemas desempeñan en la competitividad de los Estados miembros, quisiera hacer observar que lo que intentan combinar las políticas en la Unión Europea es la competitividad y la cohesión social. Naturalmente debemos tener en cuenta el tema de la competitividad, y la planificación de la protección social deberá hacerse de tal manera que la protección social sea un factor de la ampliación económica y del empleo. Y creo que esto es evidente en el texto de la comunicación. Señoras y señores colegas, el objetivo es que el año que viene, tras la decisión unánime del Consejo, avancemos en un primer nivel de coordinación, de intercambio de opiniones, de registro de los problemas sociales, de creación de una base de datos para la mejor coordinación de las políticas. Tal como muchos de los Sres. diputados han expresado, creo que hemos dado un primer paso importante. Ya en la Conferencia Intergubernamental los temas de política social se afrontan de una forma más amplia, y creo que nos encontramos en una nueva fase, donde la política social va a constituir, en gran medida, una política europea. El Presidente Muchas gracias, señora Diamantopoulou. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar el miércoles a las 11.30 horas. Tratado de la OMPI El Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate de la recomendación (A5-0008/2000) de la Sra. Cederschiöld, en nombre de la Comisión de Asuntos Jurídicos y Mercado Interior, sobre la propuesta de decisión del Consejo (COM(1998) 249 - C5-0222/1999 - 1998/0141 (AVC)) relativa a la aprobación, en nombre de la Comunidad Europea, del Tratado OMPI sobre derecho de autor y del Tratado OMPI sobre interpretaciones o ejecuciones y fonogramas. Cederschiöld . (SV) Señor Presidente, vamos a tomar una decisión en un asunto importante, un acuerdo internacional, un asunto que puede llegar a tener influencia en el desarrollo del bienestar en muchos países. En mi país, Suecia, concierne a uno de los mayores sectores de exportación. Los ramos a que afecta son los de la música y los fonogramas. Se trata del derecho de autor de los artistas, para proteger sus creaciones artísticas. Se trata del WCT (World Copyright Treaty) y del WPPT (World Perfomance and Phonograms Treaty). Sin protección del derecho de autor, se frenan los incentivos económicos y la creatividad. Las falsificaciones son big business. Se cree que sólo en Europa se pierden ingresos de cuatro mil quinientos millones de euros a causa de las copias piratas. El problema afecta a muchos puestos de trabajo en el mundo del espectáculo. Este tratado es histórico, ya que la UE es una de las partes que lo ha suscrito. Así es, aunque los miembros de la organización son los Estados de la Unión y no la UE. Hay una cláusula especial que exige la aprobación del Parlamento en dos casos. En relación con este tratado, ambas condiciones están cumplidas. Se crea una nueva institución, un organismo que se encargará de seguir el desarrollo del tratado y sus consecuencias. Además, este tratado se ocupa de asuntos que se tratan de acuerdo al procedimiento de codecisión. Así, el Parlamento tiene que dar su aprobación, ya que afecta a su competencia. El futuro dirá si ha sido correcto recortar la competencia de la Comisión en estos asuntos mediante este nuevo organismo parlamentario. En cualquier caso, el Parlamento, por el momento, no puede hacer nada al respecto. Este tratado complementa la Convención de Berna en materia de obras literarias. Se crea una protección jurídica internacional para la difusión, venta, alquiler, reproducción pública y suministro. Además, se crea una protección para los programas de ordenador y bases de datos. El problema se produce en torno al concepto de "autor" . No está definido. Otro asunto que causa algún problema es el relativo al almacenamiento. Tampoco está del todo resuelto. Esto es tratado en una cláusula general que carece de definición. Si no se hacen especificaciones en estos asuntos, la consecuencia puede ser que se apliquen diversos criterios en los distintos países, sin uniformidad. Esto no sería provechoso. También queda por resolver el asunto de la conciliación. El Parlamento no puede cambiar estas cosas. Sólo podemos decir sí o no al tratado, en el estado en que se encuentra. Sí o no a un tratado con deficiencias. Tanto yo como ponente como la comisión opinamos que hay que decir que sí. Aquí hay un tratado que, a pesar de sus deficiencias, implica un paso adelante considerable para el derecho de autor. Durante mucho tiempo hemos discutido la competencia del Parlamento y de la UE en temas relacionados con las patentes y los derechos de autor. Es mi opinión. Sin embargo, no existen todavía normas comunitarias en materia de derecho de patentes y de protección de diseños, pero se necesitan. La patente europea está en camino y me parece bien. La Unión y los países miembros dan ahora el primer paso en materias relacionadas con el derecho de autor. Es provechoso para nosotros, si tenemos la fuerza suficiente para hacerlo, a pesar de que no estamos completamente satisfechos. También podemos ser un buen ejemplo para los países candidatos. Nos interesa económicamente que estos asuntos se regulen antes de la ampliación. Quiero agradecer a la Comisión sus esfuerzos en este campo y la colaboración con sus funcionarios, que ha sido muy buena. Finalmente quiero dar las gracias también al Parlamento por la gentileza de escuchar mis palabras a esta hora de la noche. Koukiadis Señor Presidente, quisiera felicitar a la ponente, Sra. Cederschiöld, por la seria labor que ha realizado. Ha situado con claridad los problemas que crea la aprobación de los Tratados de la Organización Mundial de la Propiedad Intelectual. Su aprobación es, sin duda alguna, un hecho histórico porque la Unión Europea participa por primera vez, siendo parte, en un tratado internacional que regula el ámbito de la propiedad intelectual. El camino ha sido muy largo, especialmente por el problema jurídico que sobrevino por la medida en que podía considerarse que la Comunidad tenía competencias plenas en los temas de la propiedad intelectual. El problema se ha superado. Hoy debemos dar nuestro dictamen conforme, esencialmente, sobre dos tratados: el tratado sobre la propiedad intelectual y el tratado sobre las interpretaciones o ejecuciones y fonogramas. En cuanto al primero, parece que resuelve de una forma eficaz las demandas de los autores de obras artísticas y literarias, creando al mismo tiempo el marco de protección en temas de distribución, alquiler y presentación de sus obras al público. En cuanto al segundo tratado sobre las ejecuciones y fonogramas, debemos subrayar que por primera vez están reconocidos por un tratado internacional, que firma también la Comunidad, los derechos exclusivos de intérpretes y artistas para la producción, distribución y alquiler al público, así como el derecho a una retribución justa por radiodifusión. En este marco hay que señalar el gran avance que supone el tratado en el tema del derecho de reproducción. Aunque, tal como menciona la Comisión, en los textos de los tratados no hay disposiciones especiales que regulen todos los temas adicionales que surgen con el desarrollo tecnológico, se puede afirmar, no obstante, que en este marco legislativo que se está creando, los intérpretes disfrutan de una protección más amplia que la que derivaba del Tratado de Roma o incluso de las directivas comunitarias. La interpretación del artículo 7 del Tratado nos lleva a la conclusión de que la aplicación de la protección frente a la reproducción no significa únicamente protección frente a la reproducción de las propias interpretaciones o de las ejecuciones de las mismas que están incorporadas a fonogramas, sino también, protección frente a la copia, parcial o total, permanente o efímera, así como protección de todo tipo de producción. Sin embargo, sería conveniente referirnos a algunos puntos que deberán ser el epicentro de los futuros trabajos de la OMPI o de otras conferencias diplomáticas. Se trata primero del derecho de distribución tal como lo refiere el artículo 8, primer apartado. La posibilidad que se da a los Estados, desde el siguiente apartado del mismo artículo, de regular el ejercicio del derecho mencionado anteriormente, es peligrosa y constituye uno de los puntos más negativos del Tratado, puesto que no hay nada que impida a los Estados miembros aprobar condiciones especiales para ejercer este derecho, algo que va a tener consecuencias negativas para los artistas. Sobre el derecho de alquiler, la interpretación del artículo 9 nos lleva a la conclusión de que del derecho exclusivo de alquiler disfrutan sólo los artistas o los intérpretes, siempre y cuando esté previsto en la legislación nacional, y creo que aquí hay una diferencia en relación con el artículo 13. Para terminar quiero decir que la ratificación de estos tratados abre horizontes al derecho de propiedad. Para el siglo XXI, siglo del conocimiento y de la economía intangible, la propiedad intelectual va a ser una forma primordial de propiedad y, en muchos casos, más importante que la propiedad tradicional. Estamos al principio de una época de creación de un nuevo derecho, en que el derecho a explotar la propiedad intelectual se enfrentará con el interés público por su difusión y su explotación por el público en general. Schröder, Ilka Señor Presidente, yo también quiero expresar mi agradecimiento a la ponente. Creo que ha señalado algunos aspectos importantes, a los que yo también voy a referirme en seguida. Sin embargo, para empezar, antes quiero recordar que hoy se debate la concesión del dictamen conforme del Parlamento a los citados Tratados de la OMPI, pero éstos todavía no han entrado en vigor, o sea, que en esta ocasión la decisión del PE tiene un peso. La adhesión de la UE responde a su voluntad de asumir todas las competencias internacionales y también internas, pero todavía no está claro cuál será el destino de las competencias que se sustraigan al control nacional. Por lo tanto, sólo debería emitirse un dictamen conforme condicionado a la participación y codecisión del PE en todo el desarrollo posterior de las disposiciones de la OMPI, desde el principio hasta el fin. Esto no está previsto en el Tratado de Amsterdam. ¿Cuál es la posición de la Comisión al respecto? En el anteproyecto de los Tratados de la OMPI no se precisan algunos aspectos esenciales; así lo señala también la ponente. Por citar sólo un ejemplo: el concepto de "autor" no se define en ningún momento en el Tratado. Esto abre las puertas a conflictos jurídicos entre las partes contratantes. A la vista de ello, yo le pregunto a la Comisión si piensa cerrar los ojos ante este problema. ¿Se propone imponer a las demás partes contratantes su definición del derecho de autor? El planteamiento de la OMPI se apoya, además, en el concepto del derecho individual. Esto plantea problemas, por ejemplo en el caso del pueblo indígena (indigenous people) de los sami, que tienen otra concepción de los derechos, basada en los derechos colectivos. Además, también están en juego los intereses públicos. Por ejemplo, no queda claro si las bibliotecas públicas estarán autorizadas a mantener en el futuro el préstamo gratuito de libros, vídeos y casetes. Esto afecta directamente al derecho a la igualdad de oportunidades de acceso a la formación. ¿Por qué no dice nada al respecto la Comisión? ¿Se propone acaso privatizar también la formación? Los intereses económicos ocupan un lugar muy destacado en los Tratados, mientras que los intereses públicos reciben, en cambio, muy poca atención. Se presenta la imagen del poeta pobre, pero lo que en realidad se persigue es la comercialización sin fisuras de la banda sonora de Titanic. Asimismo, tampoco se aclara la relación entre la OMPI y los TRIPS-los derechos de propiedad intelectual relacionados con el comercio-, a pesar de que algunas partes de ambos Tratados se solapan. Alguien podría decir: claro, en el caso de los TRIPS la diferencia está en que se trata de la propiedad intelectual relacionada con el comercio. Pero el Tratado de la OMPI se ocupa sobre todo de los aspectos relevantes para el comercio. Por consiguiente: ¿dónde se sitúa la frontera entre ambos Tratados? ¿Se debería establecer una colaboración entre ambos? Y en caso afirmativo, ¿qué forma debería adoptar? ¿Los Tratados OMPI se deberían utilizar como precedente para situar también los TRIPS bajo la competencia exclusiva de la UE? En resumen, aun es preciso clarificar y mejorar bastantes aspectos de la propuesta. Yo quedo a la espera de que la Comisión aclare los interrogantes que he planteado, antes de poder anunciar la intención de voto de mi Grupo. Fraisse Señor Presidente, gracias al ponente por este excelente informe que, no obstante, llega a la conclusión de que nuestra adhesión, como Comunidad, a esos dos tratados de la OMPI no debe limitarse a una simple evolución institucional, por más importante que sea: la posibilidad para la Comunidad Europea y la Asamblea de la OMPI de trabajar conjuntamente. Esa ratificación se hace también necesaria con respecto a la ampliación de Europa. Pero detrás de esa adhesión comunitaria se perfila un objetivo en mi opinión aún demasiado virtual y sin embargo demasiado ofensivo para algunos Estados miembros. Se trata de la afirmación de una política cultural europea respecto a la cual espero que nosotros, Parlamento, Comisión y Consejo, estemos de acuerdo. Quien se refiere a la política cultural se refiere entre otras cosas a la defensa del papel de la creación, al reconocimiento de los autores y a la producción de una cultura exigente. Y más aún hoy, cuando Europa debe dotarse de una nueva política de derechos de autor y afines, urge -lo acaban de subrayar en varias oportunidades- definir y volver a definir lo que es un autor. Mantenemos demasiada imprecisión al respecto y de ahora en adelante las nuevas tecnologías nos imponen ese esfuerzo de clarificación. Kauppi Señor Presidente, señor Comisario, la firma de los Tratados de la OMPI significó un considerable paso positivo en el desarrollo global de la sociedad de la información. Estos Tratados cristalizan una tradición de derechos de autor de décadas, y constituyen una solución equilibrada y muy bien pensada en cuanto a la reglamentación en materia de derechos de autor y derechos afines. Sin embargo, la entrada en vigor de los Tratados y su forma definitiva dependerán tanto de esta recomendación, como de la ejecución que del mismo hagan las partes interesadas. El Tratado de la OMPI ya ha entrado en vigor en Estados Unidos con la ayuda del Digital Millenium Corporate Act, medida legislativa que ha contribuido a conservar el delicado equilibrio del Tratado de la OMPI. También la Unión Europea debe avanzar en el proceso de adaptación de sus leyes a lo acordado en el Tratado de la OMPI. También es preocupante que las posiciones adoptadas por el Parlamento precedente no apoyen el sistema equilibrado del Tratado OMPI. El dictamen aprobado en primera lectura de la directiva sobre los derechos de autor se vio muy distorsionado, y el equilibrio, a su vez, se está modificando en una dirección perniciosa para Europa. Con las recomendaciones que se han propuesto no se mejora la posición de la cultura en Europa, muy al contrario. Las modificaciones propuestas por el Parlamento se limitarían a mejorar las posibilidades de las empresas de comunicación afincadas en los mercados para trasladar sus antiguas cuotas, superiores al 80 por ciento, a un nuevo marco a través de derechos de autor rígidos y dimensionados. No me refiero ahora a la recomendación de la Sra. Charlotte Cederschiöld, que en sí es una propuesta estupenda, sino a los derechos de autor tal y como los abordó el Parlamento anterior. A modo de observación particular, quiero dar las gracias a la Sra. Cederschiöld por haber aclarado en su documento, entre otras cosas, el concepto de las llamadas copias provisionales. En el Tratado de la OMPI no se ha adoptado conscientemente ninguna posición ante las copias provisionales. Si estas copias técnicas fueran incluidas en el ámbito de protección, el intercambio de información resultaría muy caro y complicado sin motivo -como acertadamente se constata en esta recomendación. Sería como si el cartero tuviera que pagar derechos de autor cuando le lleva un libro a su destinatario. Lo verdaderamente beneficioso para la cultura sería que el arte y la información se pudiesen transmitir de forma cómoda y segura, directamente del artista al usuario, al consumidor. Este nuevo marco de actuación proporciona, ante todo, enormes posibilidades de crear y transmitir la cultura de una forma nunca antes vista. Es esencial que se tengan en cuenta los intereses de todas las partes implicadas. Esto es precisamente lo que este Parlamento ha intentado tomar en consideración en su recomendación. Berenguer Fuster Señor Presidente, en el campo de la protección de los derechos de propiedad intelectual la realidad parece ir siempre por delante de las normas. La evolución de la economía, la aparición de nuevas modalidades contractuales, las innovaciones tecnológicas son fenómenos que introducen cambios frecuentes y rápidos que deben contemplar los encargados de elaborar las normas. En este campo, el proceso de producción normativa es un mecanismo que se mueve lentamente, demasiado lentamente para la rapidez de los cambios de la realidad que se pretende regular. Si tal afirmación es cierta en cualquier caso, resulta aún más evidente cuando intervienen organismos multinacionales, supranacionales, como la OMPI, en cuyo seno se han debatido los tratados cuya rectificación se propone. Cuando vamos a prestar nuestra conformidad a la ratificación de estos tratados, podemos preguntarnos si responden a las necesidades más actuales en la materia. La respuesta difícilmente puede ser positiva. No cabe ninguna duda de que estos tratados actualizan las normas en la materia, pero tampoco cabe ninguna duda de que en la actualidad existen muchos problemas que no se resuelven. La reciente inclusión en Internet de la Enciclopedia Británica y la aparición de bibliotecas virtuales han puesto de manifiesto que son muchos los problemas que quedan por resolver. La solución dada, por ejemplo, por una de las más importantes bibliotecas virtuales -que, por cierto, es la de mi universidad de origen, la Universidad de Alicante-, que consiste en no incluir obras con derechos de autor vigentes, constituye una limitación importante para el desarrollo de este tipo de bibliotecas virtuales. Por otra parte, la ratificación en estos momentos de estos tratados va a tener poca relevancia. Por un lado, los problemas que vienen a resolver ya están resueltos en buena medida por la Directiva relativa a la armonización de determinados aspectos de los derechos de autor y afines en la sociedad de la información. Por otro, la mayor parte de los Estados ya han adaptado sus legislaciones a los tratados que ahora se ratifican. Hay que señalar finalmente que las modificaciones legislativas introducidas en algunos países, como España, han resuelto algunos conflictos pero han generado otros que son habituales cuando se trata de poner precio a derechos y materiales. Cuando se trata esta materia tan delicada deben ofrecerse soluciones equilibradas entre los diferentes intereses en juego. Sólo así se aceptarán las normas. Bolkestein . (NL) Señor Presidente, quisiera empezar felicitando a la ponente por el trabajo que ha realizado. La Comisión tiene la impresión de que ha trabajado de forma rápida y concisa. Eso es importante. A la Comisión le corresponde ahora expresar su agradecimiento a la ponente. Les comunico inmediatamente la conclusión de la Comisión: estamos de acuerdo con las conclusiones del proyecto de recomendación. Esto significa, por lo tanto, que la Comisión está de acuerdo con la ratificación del Parlamento. Me gustaría resaltar la importancia de ambos Tratados. El Tratado de la OMPI en materia de derechos de autor y el Tratado de la OMPI sobre interpretaciones o ejecuciones y fonogramas constituyen ambos un avance en la protección internacional del derecho de autor y los derechos afines y por ello supondrán una mejora sustancial de los Tratados de Berna y Roma. Sendos Tratados contribuirán a un alto nivel de protección de obras y otras cosas, pero también ofrecen al público el acceso al contenido a través de las redes electrónicas. Los dos Tratados permiten explícitamente que la Comunidad se convierta en parte contratante y que desempeñe en la gestión de este ámbito una tarea importante. Por consiguiente, es de gran importancia que se aprueben los Tratados porque de ello se desprende que la Comunidad da mucha importancia a los derechos de propiedad intelectual. La aprobación lleva también a un mayor reconocimiento internacional del papel de la Unión Europea en el ámbito de los derechos de autor. A nivel internacional se apoya fervientemente una entrada en vigor más rápida de los Tratados. Ahora han sido ratificados respectivamente por trece y doce Estados miembros de la OMPI, entre ellos los Estados Unidos. Esta entrada en vigor depende en gran medida de la Unión Europea, porque hacen falta treinta instrumentos de ratificación para la entrada en vigor de los Tratados, y estos instrumentos que deberán ser firmados por la Unión Europea y los Estados miembros más los países asociados son de gran importancia para alcanzar este número. Asimismo, hay muchos países en desarrollo que esperan que la Unión Europea los ratifique rápidamente, ya que esto constituiría una buena señal hacia el mundo entero. En este marco, el Parlamento ya desempeñó un papel determinante en los debates sobre el proyecto de directiva en materia de derechos de autor en la sociedad de la información, que condujo a la aprobación del informe Barzanti en febrero de 1999. Esta directiva es el contrapeso necesario de la decisión propuesta y contiene en esencia los principios más importantes de los Tratados de la OMPI. El Parlamento Europeo debe seguir de nuevo el procedimiento excepcional de dictamen conforme del apartado 3 del artículo 300. Esta clara señal hacia el mundo exterior, en forma de esta recomendación, es de gran importancia. En otras palabras y a fin de reiterar la conclusión de la Comisión: apoyamos la recomendación y esperamos que tenga mucha repercusión para todo el mundo que esté interesado en la propiedad intelectual. El Presidente Muchas gracias, señor Comisario. El debate queda cerrado. La votación tendrá lugar el miércoles a las 11.30 horas. (Se levanta la sesión a las 23.55 horas)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Heure des questions (questions au Conseil) Le Président L'ordre du jour appelle l'heure des questions (B7-0009/2011). Nous examinerons une série de questions adressées au Conseil. Objet: État de droit en Serbie Que pense le Conseil de l'évolution de l'état de droit en Serbie, eu égard notamment aux procès douteux desquels font l'objet de prétendus francs-tireurs appartenant à la minorité albanaise de la vallée de Preševo, dans le sud de la Serbie? Enikő Győri présidente en exercice du Conseil. - (HU) L'avis du Conseil par rapport à l'évolution de l'état de droit en Serbie est exprimé dans les conclusions du Conseil du 14 décembre 2010. Dans ces conclusions, Le Conseil salue le fait que la Serbie poursuive la mise en œuvre du programme de réforme et ait accompli de nouveaux progrès dans l'application des dispositions prévues par l'accord intérimaire signé avec l'Union européenne. Dans ses conclusions, le Conseil a également constaté que la Serbie continuait d'obtenir de bons résultats dans l'exécution des obligations qui lui incombent en vertu de l'accord de stabilisation et d'association. Le pays doit cependant poursuivre ses efforts, en particulier dans les domaines suivants: la réforme de l'administration publique, et notamment la réforme du système judiciaire, la lutte contre la corruption et le crime organisé, ainsi que l'amélioration de l'environnement de ses entreprises. Le Conseil n'a pas abordé la question de l'évolution de l'état de droit en Serbie en rapport avec la procédure spécifique évoquée par M. Posselt. Bernd Posselt (DE) Depuis que j'ai posé cette question, un groupe de citoyens serbes appartenant à la communauté albanaise a été condamné à la peine maximale par un tribunal d'exception lors d'un simulacre de procès dans lequel ils étaient accusés de crimes commis au Kosovo. Ces crimes n'auraient-ils pas dû être jugés par la mission "État de droit" assurée par l'Union européenne (EULEX), et non par la Serbie? Pourriez-vous s'il vous plaît vous renseigner sur l'affaire que j'ai mentionnée dans ma question? Enikő Győri présidente en exercice du Conseil. - (HU) Je vous remercie beaucoup M. Posselt. Veuillez noter que la position du Conseil tient pleinement compte des critères dits d'adhésion établis en 1993 par le Conseil européen de Copenhague pour déterminer sa position par rapport à un nouvel élargissement ou accord de stabilisation et d'association. Parmi ces critères figurent, entre autres, le respect des droits de l'homme et des minorités, et rien n'est plus important pour le Conseil que ce principe lors des négociations. Je puis vous assurer que la Présidence hongroise, représentant le Conseil, analysera évidemment votre requête et cette affaire, qu'elle est consciente de la gravité des faits et que comme pour toutes les procédures conduisant à des accords d'adhésion et d'association, elle accorde une attention toute particulière à ces questions dans ce cas-ci aussi. Daniel Caspary (DE) Monsieur le Président, j'ai une autre question pour le Conseil en rapport avec celle de M. Posselt. Mon collègue a déjà demandé si le Conseil envisageait, dans cette affaire en particulier, de contacter une fois de plus le gouvernement et les responsables sur place. Je voudrais donc de nouveau poser la question suivante à la Présidence du Conseil: peut-elle envisager, dans ce cas spécifique, d'entrer en contact avec les personnes responsables sur place? Enikő Győri présidente en exercice du Conseil. - (HU) Monsieur le Président, bien entendu, étant donné que vous avez déjà mentionné le contexte plus large et l'esprit dans lequel le Conseil aborde ce genre de questions, ce que je peux ajouter, c'est que l'adhésion de la Serbie est en cours parce qu'elle a déposé sa candidature, et je pense que nous entrons désormais dans une nouvelle phase dans la mesure où la Serbie a répondu au questionnaire présenté par la Commission européenne. Ces réponses lui ont été soumises le 31 janvier. Comme c'est le cas pour toutes les questions importantes relatives à la procédure d'adhésion, la Commission européenne et le Conseil accorderont évidemment une attention toute particulière à ce type de problèmes. Objet: Petites et moyennes entreprises (PME) et Présidence hongroise du Conseil L'un des objectifs annoncés de la Présidence hongroise du Conseil est d'améliorer la situation des PME. Le Conseil pourrait-il apporter quelques éclaircissements sur ce point et exposer les modalités pratiques quant à la manière dont il entend aider les PME qui déploient des efforts considérables pour se maintenir? Enikő Győri présidente en exercice du Conseil. - (HU) Les petites et moyennes entreprises sont des acteurs essentiels de l'économie européenne. L'amélioration du cadre général pour leurs activités représente l'une des priorités principales de la Présidence hongroise. Dans les mois prochains, la Présidence sera axée sur la mise en œuvre de la stratégie Europe 2020 et des initiatives phares pour l'innovation et la politique industrielle qu'elle prévoit, ainsi que sur l'achèvement du marché intérieur, parce qu'à l'heure actuelle, seulement 8 % des PME européennes ont des activités transfrontalières. Fondée sur le rapport établi par l'ancien commissaire M. Mario Monti, cette démarche doit comprendre l'élimination de toutes les barrières qui font encore obstacle au fonctionnement du marché intérieur. Nous pouvons atteindre cet objectif en mettant en œuvre et en appliquant toutes les directives, notamment la directive "services", - cette question a également été abordée par le Parlement durant cette période de session - correctement et à temps, en proposant des solutions favorables aux consommateurs au sein de l'espace unique de paiement en euros (SEPA), en facilitant le respect des règles fiscales pour les entreprises exerçant des activités transfrontalières, et en promouvant l'adoption d'un brevet européen favorable aux PME - et le Parlement a pris ce jeudi une décision très importante à cet égard après le débat de lundi. La condition préalable à toutes ces démarches est ce dont j'ai parlé jusqu'à présent, c'est-à-dire qu'il faut encourager les PME à réaliser un maximum d'investissements innovants. De plus, la Présidence hongroise effectuera un bilan à mi-parcours du Small Business Act européen. Cet acte législatif devrait servir de "Grande Charte" pour les PME. En outre, la Présidence compte promouvoir une approche globale de la nouvelle politique industrielle intégrée, dans le cadre de laquelle nous nous efforcerons d'éliminer les entraves à l'information, les obstacles financiers ainsi que les barrières techniques qui empêchent les PME de devenir la véritable colonne vertébrale de l'économie verte. Parallèlement, nous entendons réduire les charges administratives et les risques de participation des États grâce à un cadre règlementaire plus efficace et plus intelligent, ainsi que des changements institutionnels. Nous sommes convaincus qu'il est primordial de renforcer la capacité d'innovation des PME, ce qui nécessite une nouvelle stratégie pour l'innovation qui ne sera pas axée sur la promotion de l'innovation technologique. Je voudrais vous rappeler que le 4 février, le Conseil européen a pris de très importantes décisions en matière d'innovation. S'agissant de la question essentielle du financement des PME, nous sommes déterminés à soutenir les PME saines à obtenir des crédits et des prêts au moyen de garanties, d'instruments financiers innovants et des conditions plus favorables de la part des banques. Enfin, je souhaiterais ajouter que la Présidence hongroise soumettra au Conseil des propositions concernant l'évaluation à mi-parcours des programmes de dépenses à gros budget et pluriannuels de l'UE dans le domaine de la recherche et du développement, qui comprennent également des instruments d'aide importants axés sur les PME, comme le Mécanisme de financement avec partage des risques (MFPR). Jim Higgins (GA) Madame la Présidente, je voudrais féliciter la Présidence pour le travail qu'elle a effectué jusqu'à présent et saluer les déclarations de la ministre. La trop grande bureaucratie constitue l'un des problèmes principaux des petites entreprises. En 2004, le Président a promis qu'il prendrait des mesures importantes pour s'attaquer à ce problème, mais rien n'a été fait jusqu'à présent. Après avoir entendu les propos la Présidente hongroise en exercice, je puis vous dire que je suis extrêmement optimiste. Il est essentiel de tout faire pour trouver une solution à ce problème car il cause d'énormes difficultés aux personnes qui se lancent dans ce genre d'entreprise. Zigmantas Balčytis (LT) Monsieur le Président, le Conseil a approuvé en 2008 l'allocation d'une enveloppe de 15 milliards d'euros de la Banque européenne d'investissement, supposée être l'instrument principal pour sauver les petites et moyennes entreprises durant la crise. Le rapport publié montre que seule une partie des fonds a été utilisée et qu'elle était principalement destinée aux grandes entreprises, tandis que les petites entreprises n'ont pas reçu les fonds nécessaires. Comment la Présidence hongroise compte-t-elle faire en sorte que les instruments déjà adoptés pour soutenir les petites et moyennes entreprises sont utilisés et mis en œuvre de manière équitable? Nicole Sinclaire (EN) Je me demande simplement si mes collègues sont d'accord avec moi pour dire qu'il est décevant que la déclaration écrite appuyée par mon collègue des West Midlands, Malcolm Harbour, président de la commission du marché intérieur et de la protection des consommateurs, n'ait pas reçu un réel soutien. Aujourd'hui, il a indiqué dans un courriel que seulement 184 de mes 736 collègues avaient signé ce document. Cela démontre-t-il que lorsqu'il s'agit des petites entreprises de l'Union européenne, la coopération est impossible et qu'il revient en réalité aux États membres de s'occuper de leurs propres petites entreprises? Enikő Győri présidente en exercice du Conseil. - Je voudrais tout d'abord répondre à la question de M. Higgins concernant le cadre règlementaire. Celui-ci est vraiment primordial pour la survie et les conditions de travail des PME. L'application du principe "penser aux petits d'abord" lors de la préparation des législations et des politiques est la pierre angulaire du nouveau cadre que nous essayons de mettre en place. C'est important à tous les niveaux, pas seulement au niveau européen, mais également - et je pense que vous partagez mon point de vue - au niveau national, régional et au niveau des municipalités. La Commission a revu les règles en matière d'aides d'État afin d'encourager les États membres à soutenir davantage les PME dans des domaines essentiels comme la formation, la recherche et le développement et la protection de l'environnement, ainsi qu'à ne plus se concentrer uniquement sur les grandes entreprises comme c'est le cas aujourd'hui. L'accord entre les États membres pour permettre l'application de taux de TVA réduits sur les services fournis localement, y compris les services à forte intensité de main-d'œuvre tels que la coiffure, la restauration ou les réparations, stimulera l'activité économique et favorisera la création d'emplois, et la Commission se félicite vivement de cette décision. La Commission a déjà présenté des initiatives législatives importantes pour améliorer la réglementation. Elle a adopté une proposition pour modifier la directive TVA afin de supprimer les obstacles à la facturation électronique, ce qui permettrait d'économiser des milliards d'euros à moyen terme. La Commission a également présenté en février une proposition visant à permettre aux États membres d'adopter des exigences moins contraignantes en matière de comptabilité pour les microentreprises, respectant ainsi ses engagements dans le cadre du plan d'action pour les petites entreprises. Elle s'emploie à réduire les contraintes de plus de 6 milliards d'euros. La Commission encourage les États membres à parvenir le plus vite possible à un accord permettant aux États membres qui le souhaitent de profiter de cette chance, et nous devons donc absolument nous orienter dans cette voie au Conseil. La Commission évaluera également soigneusement les contraintes qu'impliqueraient toute nouvelle proposition législative, et pas uniquement pour les PME. Nous disposons de nombreuses bonnes propositions et suivons ce point au Conseil "Compétitivité" où nous essayons de trouver un maximum de solutions à ces problèmes le plus rapidement possible. En ce qui concerne la deuxième question sur l'amélioration de l'accès au financement, j'ai tenté d'évoquer ce point même dans ma remarque préliminaire. Afin de faciliter l'octroi de crédits extrêmement nécessaires, la BEI a prêté en 2008 un milliard d'euros aux PME, soit une augmentation de 60 % par rapport à 2007. L'objectif est d'accorder plus d'argent pour régler ces problèmes plus tard. Je me rappelle fort bien que lorsque j'étais encore députée européenne, j'étais responsable d'un avis sur la BEI. J'avais réalisé une évaluation dans mon avis pour la commission des affaires économiques et monétaires, et je dois dire que la BEI a réagi très rapidement aux changements de circonstances et a repensé ses priorités. Nous avons donc salué les démarches de la BEI. Je partage votre avis que l'argent n'arrive pas toujours aux destinataires visés et qu'il devrait y avoir une meilleure organisation. Je pense que nous devons vraiment faire attention aux homologues de la BEI au sein des États membres, car ce sont eux les partenaires dans la plupart des cas. Nous ne devrions pas toujours rendre la BEI responsable de la mise en œuvre qu'elle n'effectue pas directement. S'agissant de la deuxième question, je suis d'accord qu'il est essentiel que l'argent de l'Union européenne et les prêts de la BEI arrivent aux destinataires prévus, c'est-à-dire les petites et moyennes entreprises. Je pense que le Conseil ne peut pas donner son avis sur des déclarations écrites, par conséquent, si Monsieur le Président me le permet, je ne ferai aucun commentaire. Objet: Initiatives en matière de gestion de l'eau et de l'eau potable Dans son document d'information présentant ses priorités, la Présidence hongroise a indiqué qu'elle souhaitait accorder une attention particulière à la gestion de l'eau et de l'eau potable, ainsi qu'aux phénomènes extrêmes liés aux ressources hydriques. Étant donné que le programme ne précise pas quelles politiques seront menées dans cette direction, la Présidence pourrait-elle indiquer au Parlement quelles initiatives elle compte précisément entreprendre dans ce domaine? Estime-t-elle qu'un problème concret relatif à la gestion et à la sûreté des ressources hydriques et de l'eau potable se posera dans les États membres de l'Union européenne au cours des prochaines années? Enikő Győri présidente en exercice du Conseil. - (HU) Je souhaiterais répondre à la question de Monsieur Papanikolaou sur les ressources hydriques. Ce thème revêt une importance particulière pour le trio présidentiel comprenant l'Espagne, la Belgique et la Hongrie. C'était un aspect important du programme commun que nous avons développé il y a plus de deux ans, et chaque pays l'a complété durant sa présidence de six mois afin de contribuer au programme commun relatif à une approche intégrée de la politique de l'eau. Nous poursuivrons donc le travail commencé par l'Espagne et la Belgique, et voudrions y apporter notre propre contribution en présentant les conclusions sur la politique de l'eau à la réunion du Conseil qui aura lieu en juin 2011. Ces conclusions porteront sur trois points principaux. Le premier concerne la gestion intégrée des phénomènes extrêmes liés à l'eau, comme les inondations, les pénuries d'eau, l'eau excédentaire en surface et la répartition irrégulière des précipitations. Le second point est le rôle des services écologiques offerts par l'eau. C'est un thème très intéressant dont on ne parle pas assez de nos jours, selon moi. Il nous paraît naturel d'avoir de l'eau et d'utiliser lesdits services écologiques qui nous sont fournis par les habitats des zones humides, mais nous devrions les apprécier à leur juste valeur. Le troisième point porte sur l'intensification de la coopération dans le domaine de la gestion de l'eau, tant au niveau international qu'au sein des États membres. Les conclusions du Conseil entendent contribuer à la communication de la Commission européenne sur le concept d'eau européenne, qui doit être adoptée en 2012 et qui insistera sur l'importance de la gestion durable des ressources en eau des États membres de l'UE, ainsi que sur le maintien de la sécurité des ressources et de l'approvisionnement en eau. Enfin, Mesdames et Messieurs, des conférences et des événements sur l'eau seront organisés durant la Présidence hongroise, comme la conférence sur l'avenir des ressources d'eau douce en Europe qui se tiendra à Budapest du 23 au 25 mars, conjointement avec la réunion informelle des ministres de l'environnement. Permettez-moi une remarque pour terminer. L'un des objectifs prioritaires de la Présidence hongroise est d'assurer la mise en place d'une stratégie de l'UE pour le Danube et, dans ce contexte, l'eau, la protection de nos réserves d'eau potable et une politique intégrée en matière d'eau revêtiront évidemment une importance toute particulière. Georgios Papanikolaou (EL) Monsieur le Président, Madame la Ministre, je vous remercie pour votre réponse. Je souhaiterais ajouter qu'en 2007, la Commission a indiqué dans sa communication intitulée "Faire face aux problèmes de rareté de la ressource en eau et de sécheresse dans l'Union européenne" qu'elle estimait que l'UE pouvait octroyer des fonds pour favoriser la création de nouvelles infrastructures d'approvisionnement en eau. Je rappelle également que bon nombre de régions reculées d'Europe, en particulier les petits archipels du Sud comme les îles de la mer Égée, sont confrontées à de sérieux problèmes d'approvisionnement en eau et eau potable, et que des méthodes comme le dessalement sont extrêmement coûteuses. La question est donc évidente: envisagez-vous et êtes-vous favorables à l'idée de promouvoir un débat sur une aide directe de l'Union pour un projet d'approvisionnement en eau dans les régions reculées? Silvia-Adriana Ţicău (RO) Compte tenu de la désignation le 3 février de la Hongrie et de la Roumanie comme coordonnateurs des domaines d'action prioritaires pour la protection de l'environnement dans la région du Danube, en particulier pour restaurer et assurer la qualité de l'eau, je voudrais vous demander quand ces coordonnateurs comptent lancer cette action prioritaire, car elle nous permettra de garantir la qualité de l'eau potable. Grâce aux projets mentionnés à titre d'exemple, nous disposerons d'investissements non seulement pour construire des stations d'épuration des eaux usées, mais également pour développer des méthodes et outils afin de protéger les sources d'eau potable. Il est important pour nous de débattre de la mise en œuvre de la stratégie de l'UE pour la région du Danube. Paul Rübig (DE) Ma question concerne également la stratégie pour la région du Danube. Nous souhaitons bien entendu améliorer considérablement la qualité de l'eau du Danube. Tous les États membres envisagent-ils d'élaborer un plan d'action dans ce domaine qui tiendra aussi progressivement compte des travaux d'épuration des affluents, afin d'avoir des affluents plus propres et une amélioration de la qualité de l'eau du Danube jusqu'à l'estuaire? Les pays concernés comptent-ils tous élaborer des plans d'action? Enikő Győri présidente en exercice du Conseil. - (HU) Je vous remercie pour ces questions qui montrent que ce sujet revêt une grande importance pour l'Union européenne, et je pense que nous ne nous accordons pas assez de temps pour débattre de ces problèmes. En soumettant des conclusions et en attirant l'attention sur les problèmes d'eau causés par des conditions météorologiques extrêmes par exemple, la Présidence hongroise compte préparer le terrain pour la Commission européenne afin qu'elle puisse soumettre les meilleures propositions possibles dans ce plan pour l'eau 2012 à la Présidence et au Conseil. M. Papanikolaou a mentionné les problèmes rencontrés par les îles de la mer Égée. Je pense que cette question est très importante pour les personnes vivant là-bas, tout comme pour celles habitant dans le Sud de l'Italie ou à Barcelone - vous vous souvenez peut-être tous de l'énorme pénurie d'eau à Barcelone qui a nécessité le transport d'eau par camions-citernes -, ce qui prouve donc qu'il est primordial de s'attaquer à ces problèmes. En présentant nos conclusions au Conseil, nous servons de source d'inspiration pour la Commission, et je suis convaincu que lorsque débutera, par exemple, le débat sur le cadre financier pluriannuel, nous devrons les formuler de manière à nous permettre d'orienter au mieux les fonds vers les problèmes communs de l'Union européenne. Mme Ticau et M. Rubiks ont tous les deux posé des questions relatives à la stratégie pour le Danube. Si vous me le permettez, je souhaiterais y répondre en même temps. Début février, le commissaire Hahn a présenté à notre grande satisfaction les plans d'action à Budapest. Treize plans d'action sont prévus, et en ce qui concerne les points relatifs aux réserves d'eau potable et au traitement des eaux usées que vous avez évoqués, des "plans d'action" ont été élaborés pour faire face à toutes les sortes d'inondations et de sécheresses, chacun d'entre eux étant mené par deux pays. Je pense que c'est un très bon moyen de renforcer la coopération régionale parallèlement à la stratégie pour le Danube. De plus, on compte huit États membres et six pays tiers parmi les participants, et il est encourageant de voir que nous disposons d'une telle stratégie globale nous permettant de prendre des mesures concrètes dans tous ces domaines. Il est vrai qu'il n'existe aucun nouveau fonds consacré à cet objectif, mais je suis sûre que les projets existants peuvent être réorganisés dans ce cadre et que grâce au renforcement de la coopération transfrontalière, nous pourrons atteindre de bien meilleurs résultats que si tous les pays effectuaient des démarches chacun de leur côté. Il est impossible de s'engager dans des mesures individuelles pour un fleuve qui nous lie tous. Nous pourrions bien entendu élaborer d'autres excellents plans si nous ne les mettons pas en œuvre, et j'espère dès lors que nous pourrons en débattre dans les différentes formations du Conseil durant la Présidence hongroise. Nous avons donné au processus l'impulsion initiale lors du Conseil "Affaires générales" du 31 janvier et supervisons attentivement le déroulement des activités. Les travaux progressent assez rapidement, même au niveau des groupes de travail, et nous pourrons vers la fin de la Présidence hongroise adopter la stratégie au Conseil " Affaire générales "; le Conseil européen pourra nous garantir son soutien à cet égard, et il nous appartiendra ensuite de la mettre en œuvre de la manière la plus complète possible, du traitement des eaux usées à la préservation de nos réserves d'eau potable. Objet: Participation des personnes handicapées et de leurs organisations représentatives à l'adoption des décisions relatives aux personnes handicapées La stratégie européenne 2010-2020 en faveur des personnes handicapées publiée par la Commission touchera quelque 80 millions de personnes handicapées dans l'Union européenne. La Commission a identifié huit domaines d'action clés : l'accessibilité, la participation, l'égalité, l'emploi, l'éducation et la formation, la protection sociale, la santé et l'action extérieure. Les institutions de l'UE et les États membres sont invités à mettre en œuvre ensemble cette stratégie. Selon la Convention des Nations unies relative aux droits des personnes handicapées, les États membres qui adoptent des décisions relatives aux personnes handicapées doivent consulter étroitement et faire participer à ce processus les personnes handicapées ainsi que les organisations qui les représentent. Malheureusement, cette disposition n'est pas prévue dans la nouvelle stratégie en faveur des personnes handicapées. Le Conseil a-t-il pris des mesures concrètes pour garantir le respect du principe de la Convention des Nations unies relative aux droits des personnes handicapées "rien sur les personnes handicapées sans les personnes handicapées "? En outre, quelle serait la position du Conseil sur la création d'un comité pour le handicap (Disability committee), qui serait responsable devant le Conseil " Emploi, politique sociale, santé et consommateurs" (EPSCO) et qui serait dirigé par le pays assurant la présidence tournante de l'Union européenne? Le Conseil ne considère-t-il pas qu'ainsi, la Commission et les États membres seraient mieux associés à la mise en œuvre de la Convention des Nations unies relative aux droits des personnes handicapées? Enikő Győri présidente en exercice du Conseil. - (HU) Monsieur le Président, je me réjouis également que nous disposions d'un peu de temps pour débattre de cette question. La Convention des Nations unies relative aux droits des personnes handicapées permet de promouvoir et de protéger de manière adéquate et efficace les droits des personnes handicapées dans l'Union européenne et revêt une grande importance pour l'Union et ses États membres. Le Conseil tient à rappeler à l'honorable parlementaire qu'il a déjà répété à plusieurs reprises que si nous comptons répondre aux besoins des personnes handicapées et leur assurer une participation équitable à la société, il est important pour nous de les impliquer dans la prise de décision et la formulation des politiques qui les concernent directement. Dans les résolutions qu'il a adoptées en 2008 et 2010, le Conseil a constamment appelé à impliquer les personnes handicapées et leurs organisations représentatives dans l'élaboration des politiques. Nous rappelons que le Conseil a également adopté une directive interdisant la discrimination fondée sur le handicap dans le domaine de l'emploi et du travail. Cette directive prévoit également la participation et l'appartenance à des organisations de travailleurs et d'employeurs, mesure spécifique adoptée par le Conseil afin de faire en sorte que les personnes handicapées puissent participer pleinement à la prise de décision. La Commission a également élaboré une nouvelle stratégie en faveur des personnes handicapées. Elle a été publiée en automne à notre grande satisfaction, et est principalement axée sur la mise en œuvre de la Convention des Nations unies relative aux droits des personnes handicapées. La Présidence hongroise compte présenter un projet de conclusions au Conseil concernant cette stratégie afin de l'adopter avant la fin de la Présidence hongroise en juin. En ce qui concerne la création d'un comité distinct pour le handicap, le Conseil n'a à ce jour pas encore reçu de propositions en ce sens. Dans ce contexte, nous rappelons que le Conseil ne peut agir en qualité de législateur que si des propositions ont été soumises au préalable par la Commission. Nous tenons évidemment toujours compte du Parlement, mais c'est comme ça que la législation fonctionne au sein de l'UE. Vilija Blinkevičiūt (LT) Monsieur le Président, en janvier dernier, lors d'une réunion au Parlement européen initiée par le Forum européen des personnes handicapées, la vice-présidente de la Commission Viviane Reding a déclaré que certains États membres de l'Union européenne ne soutenaient pas la directive du Conseil sur l'égalité de traitement entre les personnes sans distinction de religion ou de convictions, de handicap, d'âge ou d'orientation sexuelle. La directive antidiscrimination représente donc l'une des questions les plus importantes dans le domaine des droits de l'homme, en particulier pour la garantie des droits des personnes handicapées. La Hongrie, qui exerce actuellement la présidence du Conseil de l'Union européenne, prévoit-elle de prendre des mesures spécifiques relatives à l'adoption et au réexamen de cette directive, et quelles mesures particulières comptez-vous prendre afin de préparer le terrain pour cette directive? Ádám Kósa (HU) Madame la Ministre, je vous remercie beaucoup pour votre réponse. Je voudrais encourager le Conseil à accorder plus d'attention à l'importance de l'implication des personnes handicapées. Cette question est également liée au travail du Parlement et à la capacité de ses députés à s'impliquer dans ce processus, puisque c'est nous qui, pour ainsi dire, représentons le peuple. Je souhaiterais féliciter la Présidence d'avoir abordé le thème du handicap à un haut niveau jusqu'à la fin du trio. Je voudrais toutefois savoir si les Présidences suivantes envisagent également d'aborder cette question au même niveau. Enikő Győri présidente en exercice du Conseil. - (HU) Je vous remercie pour les questions supplémentaires. En ce qui concerne la première question de Mme Blinkevičiūtsur les développements liés à la directive antidiscrimination, je pourrais vous faire des déclarations du type " maintenant, nous allons résoudre le problème " car, quelle que soit la situation, je pourrais vous le dire, mais je ne le ferai pas. Nous savons tous à quel point les progrès relatifs à ce projet de législation ont été lents ces trois dernières années. Nous comptons bien entendu nous aussi réaliser des progrès. Afin d'y arriver et de conserver notre crédibilité, nous essayons de nous concentrer sur la partie de cette directive relative aux handicaps. Nous envisageons par conséquent de débattre des problématiques du handicap en deux phases et espérons que nous pourrons convaincre les États membres de progresser au moins sur ce point. Nous ne nous dispersons donc pas, mais essayons plutôt de concentrer notre attention sur cette question. Je dois dire que c'est très difficile. Les États membres évoquent souvent les problèmes et difficultés liés aux finances. Le précédent gouvernement de mon pays a lui-même été obligé de demander une prorogation afin de pouvoir mettre en œuvre les politiques européennes et nationales, notamment dans le domaine de la suppression des barrières, et en temps de crise et d'austérité, ce n'est pas évident pour les États membres. Je pense cependant, compte tenu en particulier de notre engagement à centrer cette Présidence sur l'humain, que nous devons en effet progresser dans ce domaine très important - car comme le dit constamment M. Kósa, cette question ne concerne pas que les personnes handicapées, mais aussi beaucoup d'autres, des jeunes mères aux plus âgés, à savoir beaucoup plus que ce qu'on appelle personnes handicapées - il y va donc grandement de la responsabilité du Conseil d'accomplir des progrès dans ce domaine. M. Kósa a demandé comment nous pouvions mieux impliquer le Parlement, ou comment travailler ensemble. J'estime que M. Kósa, en tant que président de l'intergroupe sur le handicap, accomplit un excellent travail et entretient de très bonnes relations non seulement avec le Conseil et la Présidence en exercice, mais également avec la Commission. Comme nous pouvons le constater dans plusieurs domaines, si le Parlement joue un rôle de guide - et je suis convaincue que le Parlement joue ce rôle pour les problèmes liés au handicap - la Commission et le Conseil ne pourront faire autrement que suivre ses directives. Ces dernières pourront être intégrées aux propositions de la Commission, qui seront ensuite soumises au Conseil. En ce qui concerne la stratégie en faveur des Roms, le rapport rédigé par Mme Lívia Járóka et adopté ce lundi par la commission LIBE a de bonnes chances d'être intégré à la proposition de la Commission avant que celle-ci soit soumise au Conseil. Je recommanderais donc de suivre cette voie et serais satisfaite si cette excellente coopération pouvait se poursuivre. .(EN) Nous répondrons par écrit aux questions auxquelles nous n'avons pas eu le temps de répondre. Le Président Tout à fait, mais je laisserai M. Chountis poser une dernière question. Nikolaos Chountis (EL) Monsieur le Président, je ne souhaite pas que ma question soit débattue. J'apprécie votre démarche mais je ne veux pas bouleverser l'ordre. Je souhaitais simplement émettre un commentaire qui ne concerne ou ne met pas en cause la Présidente en particulier, et je serai bref. Je voudrais simplement dire que, comme vous le savez bien, nous rencontrons un problème avec la question du contrôle parlementaire. À trois reprises en séance plénière, nous n'avons pas pu poser de questions au Conseil et les procédures réduisent finalement le temps disponible. Pourriez-vous dès lors discuter avec le Bureau de la façon de mieux répartir le temps? Je vous remercie pour les efforts que vous avez déployés. Je ni désire pas dépasser le temps, ni que ma question soit débattue, et je remercie la ministre qui était prête et attendait. Le Président M. Chountis, je prends acte de votre réclamation, que je soutiens entièrement. Toutefois, ce n'est pas le Bureau qui prend les décisions relatives au déroulement et au contenu des débats ou au temps de parole - c'est la Conférence des présidents qui, bizarrement, essaye toujours d'inscrire trop de points à l'ordre du jour. Le Bureau et moi nous devons traiter les problèmes que cela entraîne et réparer les dégâts. Je prie ceux qui n'ont pas été appelés de m'excuser. Comme l'a très justement dit Mme Győri, toutes les questions auxquelles elle n'a pas eu le temps de répondre ce soir - et celles auxquelles elle a parfaitement répondu - recevront une réponse écrite. Les questions qui, faute de temps, n'ont pas reçu de réponse recevront des réponses écrites (voir Annexe). L'heure des questions est close.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Elektronisko komunikāciju tīklu un pakalpojumu atļaušana (debates) Priekšsēdētājs Nākamais punkts ir Trautmann kundzes ziņojums Eiropas Parlamenta Samierināšanas komitejas vārdā par Samierināšanas komitejas apstiprināto kopīgo dokumentu Eiropas Parlamenta un Padomes direktīvai, ar ko izdara grozījumus Direktīvā 2002/21/EK par kopējiem reglamentējošiem noteikumiem attiecībā uz elektronisko komunikāciju tīkliem un pakalpojumiem, Direktīvā 2002/19/EK par piekļuvi elektronisko komunikāciju tīkliem un ar tiem saistītām iekārtām un to savstarpēju savienojumu un Direktīvā 2002/20/EK par elektronisko komunikāciju tīklu un pakalpojumu atļaušanu (03677/2009 - -. Catherine Trautmann Priekšsēdētāja kungs, komisāre, dāmas un kungi! Mēs atkal - un, cerams, pēdējo reizi - apspriežam telekomunikāciju tiesību aktu paketi un, precīzāk, manu ziņojumu par Pamatdirektīvu, Piekļuves direktīvu un Atļauju izsniegšanas direktīvu, kuras veido pēdējo stūrakmeni. Šī ir mana iespēja pateikties kolēģiem, it īpaši maniem līdzreferentiem Pilar del Castillo un Malcolm Harbour, Samierināšanas komitejas priekšsēdētājam A. Vidal-Quadras, Rūpniecības, pētniecības un enerģētikas komitejas priekšsēdētājam Herbert Reul un visiem iesaistītajiem Eiropas Parlamenta dienestiem. Tāpat es vēlos pateikties komisārei par viņas iesaistīšanos un sniegto atbalstu šajā laikposmā, un gribu teikt paldies arī viņas dienestiem. Visbeidzot, gribu arī teikt, ka atzinīgi novērtēju Zviedrijas prezidentūras centienus panākt apmierinošu rezultātu. Brīdi pieminēsim Ulrika Barklund Larsson kundzi. Rītdienas balsojums būs pozitīvs signāls tiem, kuri cer uz dinamiskāku Eiropas rūpniecības politiku. Tā kā paliek spēkā otrajā lasījumā panāktā vienošanās par 99 % dokumenta teksta, es tikai apkopošu aspektus, kurus esam izvirzījuši par savu prioritāti. Galvenokārt mēs vēlējāmies saglabāt efektīvu un ilgstošu konkurenci, kā arī padarīt šo konkurenci noderīgu ekonomikas un sociālajai attīstībai visā Eiropas teritorijā attiecībā uz visu reģionu piekļuvi ātrgaitas internetam, tostarp radiofrekvenču spektra labāku pārvaldību, un visu tiesību nodrošināšanu patērētājiem. Tas nozīmēs konsekventas darbības sistēmas izveidošanu potenciālajiem šo direktīvu lietotājiem, proti, regulatoriem, Eiropas Elektronisko komunikāciju regulatoru iestādei (BEREC) un Komisijai; juridiskās noteiktības garantēšanu, ieguldījumu veicināšanu, lai atdzīvinātu mūsu ekonomiku un padarītu tirgu dinamiskāku uzņēmējiem, patērētājiem un darba ņēmējiem, un, visbeidzot, daudzu tādu kvalitatīvu pakalpojumu izstrādāšanu, kuri būtu vairumam pieejami un kuru cenas ir noteiktas taisnīgi. Ir svarīgi, lai mēs ievērotu nolīguma noteikumus, bet diemžēl atsevišķu dalībvalstu nesenie paziņojumi liek šaubīties, ka tās pildīs savas saistības šajā jautājumā. Es atbalstu Komisijas interpretāciju par sarunu rezultātu attiecībā uz 19. pantu. Interesanti, ka šā panta teksts ir cieši saistīts ar debatēm par 7. un 7. a pantā minētajiem mehānismiem. Būtu žēl, ja Padome, pieņemot nesaistošas deklarācijas, parādītu, ka ir gribējusi, lai vilks būtu paēdis, bet kaza dzīva, noliedzot taisnīgu pilnvaru līdzsvaru dalībvalstu BEREC un Komisijas starpā, kā tas izriet no pēdējā kompromisa teksta. Visbeidzot, nozīmīgais punkts, ar kuru tika panākta samierināšana - 138. grozījums. Es gribētu pateikt, ka panāktais rezultāts ir viss, ko Parlaments varēja sasniegt ar pašreizējo juridisko pamatu - iekšējā tirgus saskaņošana. Šo rezultātu nedrīkst uztvert nenopietni, jo ar to visiem elektronisko sakaru lietotājiem tiek nodrošināta stabila aizsardzība viņu tiesībām uz privātumu, nevainības prezumpciju un pretrunu procedūru, neņemot vērā to, kāds ir viņu nodarījums, un pirms tiek piemērotas jebkādas sankcijas. Es esmu gandarīta arī par Komisijas vēlmi novērtēt situāciju saistībā ar tīkla neitralitāti Eiropā un līdz gada beigām sniegt Parlamentam un Padomei piemērotus instrumentus, pamatojoties uz šā novērtējuma rezultātiem. Tādēļ noslēgumā es gribētu visus lūgt pārdomāt minētās paketes transponēšanu. Esmu pārliecināta, ka Parlaments, kuram šī pakete ir ļoti nozīmīga, nodrošinās, lai transponēšana notiktu, ievērojot iepriekšējās vienošanās. Priekšsēdētāja kungs, tagad es uzmanīgi noklausīšos savu kolēģu runas un atkal lūgšu vārdu debašu noslēgumā. Viviane Reding Komisijas locekle. - Priekšsēdētāja kungs! Šodien ir sasniegts kulminācijas punkts ļoti ilgam un bieži vien saspringtam tiesību aktu izstrādes procesam, un visu sarunu dalībnieku centieni ir devuši cerēto rezultātu. Es vēlos pateikties referentiem, komiteju priekšsēdētājiem, Samierināšanas komitejas priekšsēdētājam un locekļiem, kā arī visiem tiem Parlamenta deputātiem, kuri devuši savu ieguldījumu un dalījušies ar īpašām zināšanām. Pieņemot reformu paketi pašreizējā formā, Eiropas Savienība iegūs reglamentējošus noteikumus, kuri ir piemēroti tādu problēmu risināšanai, kas saistītas ar strauji augošo digitālo ekonomiku, kuras pamatā ir taisnīgas cenas visiem, lai iegādātos tālruņa un interneta pieslēgumu, un tajā pašā laikā sagatavo pamatu ieguldījumiem ātrgaitas tīklos, kuri nodrošina kvalitatīvus un inovatīvus pakalpojumus. Šie noteikumi un reformas ļaus Eiropas Savienībai iegūt vadošo lomu pasaulē elektronisko komunikāciju reglamentēšanā, ne vien uzlabojot mehānismu virzībai uz konkurētspējīga vienota tirgus izveidi, bet arī reglamentējošās politikas centrā izvirzot pilsoņu tiesības. Saskaņošanas procesā panāktajā kompromisa dokumentā pirmo reizi ES tiesību aktos ir noteiktas interneta lietotāju pamattiesības attiecībā uz pasākumiem, kas varētu ierobežot viņu piekļuvi internetam. Tas ir ļoti svarīgs interneta brīvības nodrošinājums. Tas skaidri parāda, ka uz internetu, kurš aizvien vairāk ieņem centrālo vietu mūsu ikdienas dzīvē, attiecas tādi paši mūsu pamattiesību aizsardzības pasākumi kā uz citām darbības jomām. Iepriekšējās taisnīgās procedūras, kā arī nevainības prezumpcijas princips, tiesības uz privātumu un tiesības uz efektīvu un savlaicīgu lietas izskatīšanu tiesā - tie ir noteikumi, kuri ir ietverti jaunajā reformu paketē. Vienlaikus reformu paketē ietverts redzējums par visiem brīvi pieejamu internetu kā reglamentējošās politikas mērķi. ES pieeja ir ļoti pragmatiska. Starp citu, citos kontinentos tā jau ir novērtēta kā vērā ņemams paraugs. Ir pastiprināta arī patērētāju aizsardzība pret personas datu nozaudēšanu un pret surogātpastu, it īpaši pieprasot, lai operatori informētu patērētājus par personas datu aizsardzības pārkāpumiem, un nostiprinot lietotāja piekrišanas principu attiecībā uz sīkdatņu izmantošanu. Patērētāju lielāko ieguvumu vidū ir arī tiesības mainīt fiksēto vai mobilo operatoru vienas darba dienas laikā, saglabājot iepriekšējo tālruņa numuru. Pateicoties Parlamentam, jaunie noteikumi attiecībā uz radiofrekvenču spektru liks samazināt cenas un veicinās jaunu pakalpojumu ieviešanu, tādējādi palīdzot pārvarēt "digitālo plaisu”. Parlamentam arī būs izšķiroša nozīme, ar jaunas daudzgadu radiofrekvenču spektra programmas palīdzību nosakot radiofrekvenču spektra politikas stratēģisko virzienu Eiropas līmenī. Reformas dos arī iespēju operatoriem ieguldīt jaunās paaudzes tīklos. Tas pastiprinās vēlmi efektīvi ieguldīt jaunā infrastruktūrā, ņemot vērā ieguldījumu risku, un vienlaikus nodrošinās, lai netiktu apslāpēta konkurence. Iestāžu līmenī Eiropas regulatoru iestāde - labi zināmā BEREC - piedāvā iespēju 27 valstu regulatoriem veicināt vienotā tirgus pārredzamāku un efektīvāku darbību. Komisijas pastiprinātā aizsardzības līdzekļu uzraudzība, kuru atbalsta BEREC, konsolidēs vienoto tirgu, uzlabojot regulējuma īstenošanas saskaņotību un kvalitāti visā Eiropā un nodrošinās visiem operatoriem vienlīdzīgus konkurences apstākļus. Neaizmirsīsim nozīmīgo vienošanos, kas tika panākta par Pamatdirektīvas 19. pantu, kas dod Komisijai lielākas saskaņošanas pilnvaras, ietverot vispārējo regulatīvo pieeju, tostarp attiecībā uz tiesiskās aizsardzības līdzekļiem. Tādējādi Komisijai ir galvenā nozīme sadarbībā ar BEREC, lai nodrošinātu Telekomunikāciju regulas konsekventu piemērošanu vienotā tirgū, ievērojot iedzīvotāju un uzņēmēju intereses. Maija plenārsēdes laikā es jau iepazīstināju jūs ar savu deklarāciju, sakot, ka Komisija turpinās reformu īstenošanu, nākamajā gadā plaši apspriežot turpmāko vispārējo pakalpojumu jomu un to principu plašāku piemērošanu, kas attiecas uz ziņošanu par datu aizsardzības pārkāpumiem. Šodien es atkārtoti apstiprinu šo apņemšanos, protams, tikai atbilstoši pagājušajam laikposmam. Arī Komisija no savas puses rīkosies, lai nodrošinātu, ka jaunie instrumenti vajadzības gadījumā tiek izmantoti lietderīgi. Esmu jau norādījusi, ka Komisija pārraudzīs tirgus un tehnoloģiju attīstības ietekmi uz "tīkla brīvībām” un līdz 2010. gada beigām paziņos Eiropas Parlamentam un Padomei par to, vai ir vajadzīgi papildu norādījumi. Komisija atsauksies arī uz pastāvošajām konkurences tiesību pilnvarām, lai novērstu jebkādus iespējamus pret konkurenci vērstus paņēmienus. Es uzskatu, ka uzticība un juridiskā noteiktība, ko sniedz šīs reformas, būs izšķiroša, palīdzot elektronisko komunikāciju nozarei veicināt Eiropas ekonomikas atveseļošanu. Tādēļ es vēlos uzteikt Parlamenta atbalstu attiecībā uz tiesību aktu paketi un mudināt deputātus balsot par tās pieņemšanu. (Aplausi) Pilar del Castillo Vera Priekšsēdētāja kungs, dāmas un kungi! Vispirms es vēlētos pateikties deputātiem un it īpaši referentei Trautmann kundzei par lieliski paveikto darbu. Tie, kas piedalījušies šajā procesā, saprot, cik ļoti daudz ir sasniegts šajā nobeiguma posmā, kurš sekmīgi noslēdzies saskaņošanas procesā. Es teiktu, ka patlaban mums ir lieliska iespēja tuvināt nākotni, kura zināmā mērā ir revolucionāra vai kurai jābūt revolucionārai. Mums beidzot ir - vai drīzumā būs - reglamentējoši noteikumi, kas būs ļoti labs pamats, lai par mūsu galvenajiem mērķiem izvirzītu interneta pilnveidošanu, digitālo sabiedrību un digitālo ekonomiku. Šis regulējums labā līmenī nodrošina patērētāju aizsardzību, veicina patērētāju tiesības un arī sniedz drošību ieguldītājiem. Tomēr es uzskatu, ka ir ļoti svarīgi, lai mēs pārliecinoši raudzītos nākotnē. Mums ir pārliecinoši jāraugās uz laikposmu pēc 2010. gada, lai mēs varētu veltīt visas pūles digitālās darba kārtības izstrādāšanai laikposmam pēc 2010. gada. Šīs digitālās darba kārtības galvenie mērķi ir nodrošināt ikvienam - kā patērētājam un pilsonim - visus resursus, kas vajadzīgi, lai piekļūtu internetam un līdzdarbotos ar interneta starpniecību, un, protams, izveidot atvērtu un konkurētspējīgu iekšējo digitālo tirgu. Tas ir ļoti būtisks mērķis, ja mēs vēlamies, lai Eiropas ekonomika ieņemtu savu vietu mūsdienu globalizētajā pasaulē. Corinne Lepage Priekšsēdētāja kungs, komisāre, dāmas un kungi! Komisāres kundze, es priecājos dzirdēt jūs sakām, ka brīvība piekļūt internetam ir jāgarantē tāpat kā pārējās pamattiesībās. Tieši to mēs kā Parlamenta deputāti esam centušies panākt - iegūt līdzvērtīgas garantijas, proti, iepriekšēju taisnīgas tiesas procedūru. Mums tas līdz galam neizdevās, tomēr, pateicoties mūsu referentes veikumam, šķiet, ka mēs esam ieguvuši iespējami labāko risinājumu. Tas nav nevainojams. Tas nav pilnīgs, jo tas pavērs iespēju diskusijām, no kurām mēs labprātāk būtu izvairījušies; un, ja mēs būtu runājuši tikpat skaidru valodu, kā to šobrīd daru es, strīdiem nebūtu pamata. Diemžēl mēs šajā jautājumā nepanācām kompromisu. Tas nozīmē, ka mums jāatgriežas pie tādiem jautājumiem kā brīva piekļuve internetam, tīkla neitralitāte un veids, kādam ir jābūt noteiktam līmenim, lai brīvi piekļūtu zināšanām un informācijai tādā atvērtā sabiedrībā kā mūsējā. Tā ir daļa no tā paša jautājuma. Mēs esam spēruši pirmo soli; mums ir nozīmīgs pirmais dokuments, un tas ir iemesls, kāpēc es personīgi balsošu par to arī tad, ja pārējie atturēsies. Tomēr mums jādara vēl vairāk, lai nodrošinātu brīvu piekļuvi atvērtai zinātnei, atklātiem pētījumiem un visiem garadarbiem, protams, paturot prātā, ka arī īpašumtiesībām literatūras, mākslas un pētījumu jomā ir jābūt aizsargātām. Tomēr nākamo gadu laikā mums noteikti būs jārod turpmāki kompromisi. Philippe Lamberts Priekšsēdētāja kungs, dāmas un kungi! Mēs esam gandarīti, ka Eiropas Parlamenta īstenotie pasākumi ir ļāvuši interneta lietotājiem iegūt garantētu un tagad arī skaidri formulētu aizsardzību. Ir tiesa, ka tad, ja Parlaments nebūtu divas reizes nobalsojis par 138. grozījumu, mēs nebūtu nonākuši tur, kur esam tagad. Skaidrs, ka, pateicoties tam, kompromisa dokumenta saturs ir tāds, kāds tas ir šobrīd. Tomēr, kā jau Lepage kundze minēja, panāktais kompromisa dokuments nav pilnīgs attiecībā uz interneta lietotāju tiesību aizsardzību. Manuprāt, mēs paveicām to, kas bija mūsu spēkos, ņemot vērā pašreizējo konstitucionālo kārtību, saskaņā ar kuru darbojas Parlaments. Tādējādi šis kompromisa dokuments paver iespēju pieņemt šo telekomunikāciju tiesību aktu paketi, kas, mūsuprāt, ir patiess progress attiecībā uz sistēmu, kuru esam mantojuši no telekomunikāciju monopolistu laikiem, kuri, par laimi, jau ir pagātne. Taču rītdienas balsojums ir tikai sākums. Gan mums, gan dalībvalstu parlamentiem ir ļoti cieši jāuzrauga tas, kā rīt pieņemtais kompromisa dokuments tiks transponēts dalībvalstu tiesību aktos, jo mēs zinām, ka daudzas Eiropas Savienības dalībvalstis nevērīgi izturas pret sabiedrības brīvībām - it īpaši attiecībā uz internetu -, un es neesmu pārliecināts, ka tās neizvairīsies no iespējas novirzīties no tiesību normas, kuru mēs rīt pieņemsim. Visbeidzot, Eiropas Savienībai ir pienācis laiks ieviest interneta lietotāju tiesību hartu, kurā noteiktas, protams, piekļuves tiesības, tiesības uz privātumu, vārda brīvība un tīkla neitralitāte. Mums nepietiek ar vienkāršu deklarāciju par tīkla neitralitāti. Taisnība arī, ka mums jāpievērš īpaša uzmanība autoru un veidotāju tiesībām, lai mudinātu viņus izplatīt savus darbus internetā. Tomēr tas nedrīkst novest pie tāda nozīmīga instrumenta atņemšanas privāto interešu dēļ, kāds ir internets. Malcolm Harbour ECR grupas vārdā. - Priekšsēdētāja kungs! Kā viens no trijiem referentiem, kuri ļoti cieši sadarbojās, izstrādājot šo dokumentu paketi - un tā patiešām ir pakete -, es gribētu izteikt atzinību par šo kompromisa vienošanos un uzslavēt Catherine Trautmann kundzi, kura ļoti prasmīgi vadīja sarunas. Visaptverošais galīgais dokuments, ietverot piedāvātos patērētāju tiesību tiesiskās aizsardzības līdzekļus, ir tapis, pateicoties viņas prasmei risināt sarunas. Es atzinīgi vērtēju to, ka visas politiskās grupas, kuras piedalījās saskaņošanas procedūrā, ir atbalstījušas šo dokumentu un ka ar rītdienas balsojumu mēs beidzot varēsim atklāt visus ieguvumus, ko sniedz šī dokumentu pakete, jo nu jau būs pagājuši vairāki mēneši, kopš sākām to izstrādāt. Padome jau 26. oktobrī pieņēma manu ziņojumu par universālo pakalpojumu un lietotāju tiesībām, un dažus šā ziņojuma punktus uzsvēra Reding kundze. Es tos neatkārtošu, bet tikai pateikšu, ka tas ir nozīmīgākais sasniegums patērētājiem. Es gribētu izteikt pāris piezīmes par dažiem mana ziņojuma elementiem un īpaši izcelt mūsu sarunas ar Padomi - priekšsēdētāja kungs, diemžēl jums nebija iespējas izteikties, bet jūs bijāt tajās aktīvi iesaistījies -, kurās tika panākti nozīmīgi uzlabojumi tādās jomās kā datu aizsardzības pārkāpumi un īpaši jautājumos par sīkdatņu izmantošanu un patērētāju tiesībām atteikties no tādu ierīču uzstādīšanas, ar kuru palīdzību var iegūt informāciju no viņu datoriem. Komisāres kundze, mēs ļoti atzinīgi vērtējam jūsu paziņojumu par datu aizsardzības pārkāpumiem, bet man jāteic, ka biju mazliet pārsteigts, saņemot paziņojumu no 13 dalībvalstīm, kurš, manuprāt, līdzinājās 26. oktobrī parakstītās vienošanās jaunai interpretācijai. Varbūt jūs vēlāk vēlēsieties izteikt savus komentārus šajā saistībā. Es tikai gribu apstiprināt viedokli - un ceru, ka jūs man piekritīsiet, priekšsēdētāja kungs -, ka mēs esam vienojušies par nostāju. Komisija tagad pieņems šo nostāju. Ja attiecībā uz to būs vajadzīgi skaidrojumi, Komisija varēs tos sniegt. Mēs ceram, ka šī dokumentu pakete stāsies spēkā pēc iespējas ātrāk, it īpaši tīkla neitralitātes jomā, attiecībā uz kuru jūsu deklarācija ir atzinīgi novērtēta, jo mēs to neatlaidīgi centāmies panākt mūsu komitejā. Tas ir svarīgs solis uz priekšu patērētāju interesēs. Šajā saistībā es vēlos paust atzinību gan savas grupas, gan, cerams, visa Parlamenta vārdā. Eva-Britt Svensson Priekšsēdētāja kungs! Rīt mēs lemsim par telekomunikāciju tiesību aktu paketi. Es gribētu pateikties Trautmann kundzei un visiem tiem deputātiem, kuri cīnījās par brīvu internetu. Vispirms es vēlos pateikties visiem iedzīvotājiem, kuri izrādīja ieinteresētību šajā jautājumā. Viņi bija ļoti cieši iesaistīti, un pamatoti, jo jautājums galu galā ir par vārda brīvību un pilsoņu tiesībām un brīvībām. Pateicoties iesaistītajiem pilsoņiem, interneta lietotāju aizsardzība pret uzraudzību un ļaunprātīgu varas izmantošanu ir labāka, nekā bija sagaidāms, bet es un Eiropas Apvienotās kreiso un Ziemeļvalstu Zaļo kreiso spēku grupa uzskatām, ka ar to nepietiek. Ir trīs iemesli, kādēļ es balsošu pret šo paketi. Pirmkārt, kompromiss - 138. grozījums - nenodrošina iedzīvotājiem pietiekamu aizsardzību pret varas iestāžu un interneta pakalpojumu sniedzēju īstenoto kontroli. Tas attiecas tikai uz kontroli pirms izslēgšanas, nevis uz juridisku kontroli. Tas varētu veicināt patvaļīgu rīcību. Dokuments neļauj dalībvalstīm ierobežot tiešo lietotāju tiesības, un tas ir labi, bet uzņēmumi var ieviest ierobežojumus, ja tie tiek ietverti līgumā. Otrs iemesls ir tas, ka šajā kompromisa dokumentā netika iekļauti manis ieteiktie grozījumi saistībā ar interneta tiesībām, citiem vārdiem sakot, labi zināmie Pilsoņu tiesību grozījumi. Tas patiesībā rada tīklu, kurā nav iepriekš zināms, vai visiem lietotājiem būs pieeja visam tīklam, un kurā nav vienādu iespēju apskatīt visas tīmekļa vietnes. Es uzskatu, ka mums skaidri jānorāda, ka nav pieļaujams, lai internets šādi tiek ievirzīts strupceļā. Gala rezultātā pastāv risks, kas tas līdzināsies drīzāk kabeļu televīzijas kanālu apkopošanai, nevis visiem pieejamai brīvai saziņai. Trešais iemesls ir tas, ka telekomunikāciju tiesību aktu pakete ietilpst iekšējā tirgus tiesiskajā regulējumā. Tas nenoliedzami nozīmē, ka domstarpību gadījumā lēmēja būs Eiropas Kopienu Tiesa. Eiropas Kopienu Tiesa nevar lemt par vārda brīvību. Iedzīvotājiem nepietiek ar viduvēju aizsardzību; viņiem ir vajadzīga pilnīga aizsardzība. Jaroslav Paška Eiropas Parlaments 2009. gada 6. maija plenārsēdē balsošanas laika beigās apstiprināja direktīvas projektu, kurā ietverti noteikumi un nosacījumi attiecībā uz elektronisko saziņu. Tomēr plenārsēdē tika arī apstiprināts viens grozījuma priekšlikums, kuru Padome uzskatīja par grūti īstenojamu. Tādēļ saskaņošanas procedūra ilga līdz 29. septembrim, cenšoties saskaņot Padomes, Komisijas un Eiropas Parlamenta viedokļus, lai nodrošinātu, ka 138. pantā paredzētās prasības var pareizi transponēt pašreizējos Eiropas tiesību aktos. Tāpēc es vēlos paust atzinību par Eiropas Parlamenta sarunu grupas centieniem, kā arī par Padomes un Komisijas pārstāvju lietišķo un konstruktīvo pieeju, kas ļāva panākt vienošanos par strīdīgā noteikuma formulējumu tā, lai oriģinālajā 138. pantā ietvertie mērķi un idejas tiktu pieņemami transponēti jaunajā telekomunikāciju direktīvā. Es patiesi ticu, ka pēc saskaņošanas procedūras jaunā telekomunikāciju direktīva ir sagatavota piemērošanai Eiropas sabiedriskajā dzīvē. Herbert Reul (DE) Priekšsēdētāja kungs, komisāres kundze, dāmas un kungi! Tas bija smags darbs, kas noritēja divos posmos, bet tas bija tā vērts. Parlaments var lepoties ar šādu rezultātu. Es vēlētos arī izteikt īpašu pateicību savas kolēģes Niebler kundzes vārdā - viņa diemžēl nevarēja šodien būt šeit - referentiem, del Castillo Vera kundzei, Harbour kungam un Trautmann kundzei, kā arī visiem tiem cilvēkiem, kuri palīdzēja panākt šo kompromisu. Tas bija patiesi sarežģīts uzdevums, kas nereti prasīja lielas pūles no atsevišķiem cilvēkiem un politiskajām grupām, tomēr beigās tika panākta vienprātība. Telekomunikāciju nozare ir nozīmīga ekonomikas attīstības ziņā, jo tā nopietni stimulē nodarbinātību. Šajā nozarē tikai 2007. gadā vien apgrozījums sasniedza aptuveni 300 miljardus eiro. Tas nozīmē, ka šai nozarei būs jauns tiesiskais regulējums, kas arī ievērojami ietekmēs Eiropas Savienības ekonomikas attīstību. Eiropu gaida nopietni izaicinājumi - ieguldīt augstas efektivitātes platjoslas tīklos un tos paplašināt. Uzņēmējdarbības nozare ir gatava rīkoties, un arī mēs vēlamies "atvērt durvis”. Ir pieņemts nopietns lēmums. Visbeidzot, bet ne mazāk svarīgi, - mēs vēlamies radiofrekvenču spektra politiku padarīt elastīgāku, un mums ir jāizmanto digitālās dividendes. Arī šajā aspektā tika izpildīts svarīgs priekšnoteikums. Visbeidzot, mums bija jāvelta daudz pūļu, jo sākumā daudzi no mums neapzinājās problēmas un nezināja, kā risināt interneta brīvības jautājumu un kā pastiprināt iedzīvotāju tiesības internetā. Tagad, notikumiem attīstoties, mēs esam nodrošinājuši mūsu iedzīvotāju aizsardzību daudz lielākā mērā, nekā varējām iedomāties šā procesa sākumā. ES dalībvalstu pieņemtie pasākumi saistībā ar elektroniskās komunikācijas tīklu pakalpojumu pieejamību un izmantošanu nekādā ziņā nedrīkst pārkāpt pamattiesības. Ierobežojumus var ieviest tikai saskaņā ar taisnīgu un neatkarīgu procesu. Personai ir jābūt tiesībām tikt uzklausītai un jābūt iespējai apstrīdēt lēmumu tiesā. Tas ir grozījums, kuru sākumā nebija iespējams paredzēt. Ikviens ir devis ieguldījumu šajā procesā, un es ceru, ka tādējādi visi spēs nobalsot par šiem priekšlikumiem. Liels paldies! Christian Engström Priekšsēdētāja kungs! Zviedrijas Pirātu partija atbalsta saskaņošanas procedūrā panākto kompromisu. Tas nav nevainojams un nebūt nav viss, ko mēs vēlējāmies panākt, tomēr mēs uzskatām, ka tas ir solis, kas sperts pareizajā virzienā. Nevienam nedrīkst liegt piekļuvi internetam bez iepriekšējas, taisnīgas un objektīvas procedūras, kas ietver tiesības tikt uzklausītam un kurā ievērots princips, ka neviens nav vainīgs, kamēr nav pierādīts pretējais. Šis kompromiss ir spēcīgs signāls dalībvalstīm, ka tādas lietas kā Francijas HADOPI likums vai Mandelson metode Apvienotajā Karalistē gluži vienkārši nav pieņemamas. Tagad Francijas un Apvienotās Karalistes aktīvistiem ir jānodrošina, lai viņu valdības to ievērotu. Savukārt Parlamentam tas bija tikai sākums. Kā tika minēts iepriekš, mums ir vajadzīga atbilstīga tiesību harta attiecībā uz internetu, kas nepārprotami liecina, ka internetam ir ļoti liela nozīme sabiedrībā, kurā ir jāievēro pilsoņu pamatbrīvības. Tās ietver tiesības uz informācijas brīvību un tiesības uz privātumu, kas noteiktas Eiropas Savienības Pamattiesību hartā. Mums ir vajadzīga tīkla neitralitāte un politika, kura atbalstītu lieliskās iespējas, ko mums sniedz internets un jaunākās informācijas tehnoloģijas. Eiropai ir unikāla iespēja uzņemties iniciatīvu un būt par paraugu pārējai pasaulei brīva un atvērta interneta jomā. Tā ir iespēja, kura mums jāizmanto. Ceļš ir brīvs. Šis kompromiss ir tikai pirmais solis, bet tas ir solis pareizajā virzienā. Tāpēc es mudinu visus kolēģus balsot par to. Trevor Colman Priekšsēdētāja kungs! Šā paredzētā pasākuma perspektīva ir satracinājusi interneta lietotājus visās dalībvalstīs. Tas draud ar vēl nepieredzētu valsts uzraudzību, valsts iejaukšanos un komerciālu izmantošanu un cenšas atņemt interneta lietotājiem pat tiesas nodrošinātu aizsardzību. Padome ir paziņojusi, ka Parlaments pārsniedz savas pilnvaras, nodrošinot tiesu aizsardzības saglabāšanu. Lai kā arī būtu, vai ir iespējams vēl vairāk pārsniegt šīs pilnvaras, ieviešot noteikumu, kas ļauj ierēdņiem vajāt un izsekot interneta lietotājus, pašiem neievērojot likumu. Parlaments ieviesa 138. grozījumu starp valdībām un piemēroja šo noteikumu, lai pasargātu tās no nopietnu kļūdainu lēmumu pieņemšanas, kas birokrātiem ir ļoti raksturīgi, ja tos nepakļauj tiesas uzraudzībai. Saskaņā ar uzticamu juridisko atzinumu saskaņošanas process ir sabojājis 138. grozījuma burtu un garu. Es aicinu visus deputātus apņemties nebalsot par šo pasākumu, ja Parlaments nevar nodrošināt pienācīgus aizsardzības līdzekļus. Gunnar Hökmark (SV) Priekšsēdētāja kungs! Interneta lietotāju aizsardzība ir bijusi centrālā tēma debatēs par telekomunikāciju jautājumiem. Pavasarī Svensson kundze un pārējie balsoja pret priekšlikumu, kurā prasīta lietas izskatīšana tiesā gadījumā, ja kādam ir liegta piekļuve internetam. Tagad mums ir cits risinājums, kurš paredz aizsardzību interneta lietotājiem, sniedzot skaidras norādes uz regulēšanas sistēmu, kādai jābūt katrā dalībvalstī. Manuprāt, ir svarīgi pateikt, ka atšķirība nav tajā, vai mēs vēlamies aizsargāt interneta lietotājus, bet gan tajā, vai mēs ievērojam dalībvalstu tiesības lemt par savām tiesību sistēmām. Šajā saistībā ir interesanti, ka viena no Zviedrijas parlamenta deputātēm, kura visdedzīgāk iebilst pret Eiropas Savienību un Zviedrijas dalību tajā, vēlas to padarīt vēl pārvalstiskāku, nekā parasti ierosināts Parlamentā, jo viņa vēlas, lai Eiropas Savienība pieņemtu tiesību aktus par to, kā dalībvalstīm veidot savas tiesību sistēmas. Tas ir nozīmīgs solis, un Parlamenta vairākums iebilda pret to, jo mēs atbalstām pašreizējo kompromisa dokumentu, kurš nodrošinās labu aizsardzību interneta lietotājiem. Mēs atbalstām šo kompromisa dokumentu arī tāpēc, ka tas ļaus Eiropas patērētājiem un interneta lietotājiem vienmēr izvēlēties starp dažādiem pakalpojumu sniedzējiem un dažādiem operatoriem. Radot iespēju mainīt operatoru, ja konkrētais operators piedāvā sliktas kvalitātes pakalpojumus, patērētājiem un iedzīvotājiem tiek sniegtas vēl nebijušas pilnvaras. Svensson kundze, daudz kas ir mainījies kopš laika, kad lielie monopoli varēja noteikt iedzīvotāju tiesības apskatīt, izvēlēties un izmantot informāciju. Tās ir ārkārtīgi lielas izmaiņas, bet diemžēl Svensson kundze un, iespējams, arī pārējie balsos pret tām. Tomēr galvenais jautājums, par kuru arī vēlos paust atzinību Trautmann kundzei un komisārei, ir tas, ka mēs tagad arī nopietni ķeramies pie spektra jautājuma un nodrošinām, lai mēs Eiropā rādītu priekšzīmi attiecībā uz digitālo dividenžu izmantošanu. Tas nesīs veiksmi un radīs iespējas Eiropas iedzīvotājiem, un ļaus Eiropas rūpniecības nozarei iegūt pasaules līderes pozīcijas. Tādējādi es un vairums Parlamenta deputātu atbalstām šo priekšlikumu, par kuru mums rīt būs jābalso. Eva Lichtenberger (DE) Priekšsēdētāja kungs, dāmas un kungi! Sarežģītajām diskusijām, kas veidoja daļu no starpniecības procesa, bija viens galvenais nopietnais mērķis - noteikt pamattiesības un pamatbrīvības attiecībā uz interneta lietošanu un, pats galvenais, tiesiskuma ievērošana. Tās nedrīkst padarīt par spēkā neesošām lielo ekonomisko noteicēju interneta jomā individuālo interešu dēļ, jo tie centīsies visiem līdzekļiem saglabāt novecojušo autortiesību sistēmu, kura nav piemērota interneta laikmetam. Mums ir vajadzīga pilnīgi jauna sistēma radošo spēku intelektuālā īpašuma tiesību aizsardzībai internetā - sistēma, kas mums jāveido visiem kopā. Tomēr attiecībā uz iedzīvotāju tiesību aizsardzību mums jābūt konsekventiem, un tas nozīmē arī īstenošanas uzraudzību dalībvalstīs. Galu galā tā bija Padome, kas neatbalstīja šo tiesību aizsardzību un būtu gribējusi, lai tās tiku pastumtas malā. Mums ir jāiesaistās šajā cīņā par varu attiecībā uz iedzīvotāju tiesību aizsardzību, un mums ir jāuzvar. Neviena dalībvalsts nedrīkst izvairīties no šīm saistībām. Lambert van Nistelrooij (NL) Eiropas Parlaments ir pamatoti uzsvēris vairākus aspektus - piekļuves garantēšanu, tīkla neitralitāti un labāku pārraudzību. Visa dokumentu pakete pašreizējā redakcijā ir izcili līdzsvarota. No vienas puses, tā ļauj mums izmantot iespējas attiecībā uz pienācīgu konkurenci, nozares izaugsmi un ekonomiskajā ziņā arī uz nodarbinātību un ekonomikas priekšrocībām. No otras puses, tajā paredzēti ļoti labi nosacījumi patērētāju aizsardzībai. Patērētājiem, kurus tur aizdomās par sodāma nodarījuma izdarīšanu, var liegt piekļuvi internetam tikai ar tiesu iestādes nolēmumu, un ir jāievēro noteikta procedūra. Mums ir arī noteikumi attiecībā uz pārsūdzību, kas apliecina, ka paredzētās cilvēktiesības tiek pienācīgi nodrošinātas. Pagājušajā nedēļā ANO aizgādībā tika sarīkota nozīmīga konference par interneta pārvaldību, un to apmeklēja arī Eiropas Parlamenta delegāti. Atklājās, ka visa pasaule raugās uz mums, lai redzētu, kāds ir mūsu regulējums šajā jomā. Daudzās valstīs un daudzviet pasaulē valdības cenšas diktēt internetā publicējamo saturu un nosacījumus, kad iedzīvotājiem var liegt vai atļaut piekļuvi internetam. Mēs tagad veidojam laba tiesiskā regulējuma paraugu un cenšamies panākt līdzsvaru starp tirgu un iedzīvotāju aizsardzību. Nevalstiskās pilsoniskās sabiedrības organizācijas visā pasaulē vēro, kā šis jautājums tiek reglamentēts šajā tiesību aktu paketē. Pagājušajā nedēļā man bija iespēja to redzēt savām acīm, un es gribētu norādīt, ka mēs rakstām nelielu nodaļu telekomunikāciju vēsturē. Es vēlos izteikt atzinību referentei Trautmann kundzei, kura ir paveikusi lielisku darbu, nosakot šīs robežas. Tas ir sarunu risināšanas mākslas augstākais sasniegums. Tomēr sākumā Padome nebija gatava nonākt tik tālu. Sandrine Bélier (FR) Priekšsēdētāja kungs, dāmas un kungi! Padome 4. novembrī garantēja Parlamentam, ka jebkādus ierobežojumus attiecībā uz piekļuvi internetam var piemērot tikai tad, ja tiek izpildīti noteikti nosacījumi: iepriekšēja, taisnīga un objektīva procedūra; nevainīguma prezumpcijas principa garantēšana un privātuma ievērošana; Eiropas Cilvēktiesību konvencijas ievērošana. Šī vienošanās ir pirmais panākums centienos sniegt labāku aizsardzību iedzīvotājiem laikā, kad aizvien vairāk notiek atsevišķu dalībvalstu un privāto operatoru mēģinājumi mazināt elastīgas reaģēšanas principa, datu uzglabāšanas un elektroniskās informācijas apmaiņas pārraudzības nozīmi. Tomēr ar to nepietiek. Digitālo brīvību ierobežošana un iestāšanās pret tīkla neitralitāti ir nepieņemama. 'Tas ir pretrunā Lisabonas stratēģijai un grauj Savienības pamattiesības un vērtības. Parlamentam kā vienīgajai tieši ievēlētajai Eiropas iestādei iedzīvotāju interešu aizstāvēšanai, tagad ir morāls un politisks pienākums risināt šo jautājumu un noteikt interneta lietotāju tiesības un pienākumus, lai garantētu viņiem digitālo brīvību un piekļuvi zināšanām. Mēs balsosim par šo dokumentu, tomēr mēs nodrošināsim, lai no rītdienas šis jautājums tiktu risināts tālāk. Paul Rübig (DE) Priekšsēdētāja kungs, komisāres kundze, dāmas un kungi! Vispirms es vēlos izteikt sirsnīgu pateicību komisāres kundzei. Pēdējo piecu gadu laikā pieņemtie tiesību akti telekomunikāciju jomā ir apliecinājums Eiropas nopietnajam un sistemātiskajam progresam, kas noticis, pateicoties saistību pildīšanai un zinātībai, ļaujot mums ieviest pienācīgus tiesību aktus. Šajā saistībā es vēlos pateikties saviem kolēģiem un galvenokārt referentiem. Mēs esam redzējuši, kā parādās jaunas paaudzes tehnoloģijas, un šīm jaunās paaudzes tehnoloģijām, piemēram, ceturtās paaudzes LTE tīklam, ir jāatvēl vieta Eiropas iekšējā tirgū. Lai tas notiktu, mums ir arī saprātīgi jāizmanto digitālās dividendes, un mums ir vajadzīga tāda datu viesabonēšana, kas atbilst iekšējā tirgus vajadzībām. Manā skatījumā mums vēl ir ļoti daudz darāmā šajā jomā. Interneta brīvības jautājums ir rūpīgi un sīki iztirzāts. Es vēlētos pateikties visiem, kuri piedalījās šajās debatēs. Tomēr mums vēl ir jārisina intelektuālā īpašuma jautājums, lai nākamā pilnvaru termiņa laikā mēs varētu veikt vajadzīgos pasākumus. Tādēļ es arī raugos uz valsts pārvaldes iestādēm, kurām BEREC ir nodrošinājusi papildu pilnvaras. Šo iestāžu uzdevums ir palīdzēt savas valsts nozarēm un patērētājiem aizstāvēt savas tiesības pārējās 26 valstīs. Šajā saistībā lielā mērā ir jārīkojas valstu regulatoriem, jo šis ir sākums digitālo komunikāciju turpmākai attīstībai Eiropā un ārpus tās, un Eiropai šajā jomā ir jāuzņemas vadošās loma starptautiskajā līmenī. Ioan Mircea Paşcu Priekšsēdētāja kungs! Es vēlētos mainīt šo ievirzi un vērst uzmanību uz dažiem reāliem faktiem. Ja jums ir jāziņo par nopietniem starpgadījumiem, piemēram, jūsu elektroniskās pastkastītes "uzlaušanu”, jūs varat to darīt tikai elektroniskā veidā. Jums nav iespējas runāt ar reālu personu un izveidot normālu dialogu. Ja jums rodas problēma, par kuru vēlaties ziņot tālruņa sakaru vai interneta pakalpojumu sniedzējam, jūs tiekat iesprostots automātisko atbildētāju labirintā, kurā jūs tiekat pārslēgts no viena atbildētāja uz otru, līdz uzņēmumu apmierina no jums izvilinātā naudas summa, pat tad, ja šā ziņojuma iemesls ir minētā uzņēmuma sliktā pakalpojumu kvalitāte. Tādēļ es gribētu ieteikt, lai jaunā Komisija izskatītu šo jautājumu un izstrādātu noteikumus, kas liktu pakalpojumu sniedzējiem ieviest sistēmu, kad pēc pirmā zvana pāradresēšanas jums atbild reāla persona. Tas ietaupītu patērētāju laiku, naudu un nervus, un pakalpojuma sniedzējs joprojām varētu nopelnīt, tiesa, nedaudz mazāk, kā arī tiktu radītas papildu darbavietas. Komisāres kundze, noslēgumā es vēlētos vērst jūsu uzmanību uz vēl kādu dzīves realitāti, proti, personas datiem, kuri patērētājiem ir jāievada, lai bez maksas lejupielādētu darbderīgu programmatūru. Kur šī informācija nonāk un kādā nolūkā tā tiek izmantota? Axel Voss (DE) Priekšsēdētāja kungs! Mūsu dzīve - un it īpaši jauniešu dzīve - šodien ir ļoti lielā mērā saistīta ar internetu, un digitālā revolūcija un elektroniskās saziņas līdzekļi veicina progresu šajā jomā. Tādēļ daudzi cilvēki uzskata, ka viegla piekļuve internetam un tiešsaistē pieejamā plašā informācija ir ļoti nepieciešama. Šajā saistībā mums nevajadzētu arī aizmirst tos cilvēkus, kuriem internets līdz šim nav bijis pieejams. Tāpēc es ļoti atzinīgi vērtēju līdz šim pieņemtos pasākumus, jo mēs tagad esam uz pareizā ceļa, lai radītu lielāku konkurenci un uzlabotu piekļuvi svarīgai informācijai. Esmu pārliecināts, ka nākotnē mums izdosies paveikt to, kas vēl palicis nepadarīts. Seán Kelly Priekšsēdētāja kungs! Esmu ļoti apmierināts ar šovakar dzirdēto un vēlos izteikt atzinību referentei un komisārei par skaidro un kodolīgo ziņojuma izklāstu. Cilvēki ir norādījuši uz šādiem nozīmīgiem aspektiem: pilsoņu tiesības, ieguldījums, kontrole, pārredzamība, vienotā tirgus konsolidācija, līdzvērtīgi konkurences apstākļi, atbildība, pienācīga konkurence un patērētāju aizsardzība. Tas ir ļoti svarīgi. Kā jau minēja van Nistelrooij kungs, mēs šovakar rakstām jaunu nodaļu telekomunikāciju vēsturē. Tagad to vajag pēc iespējas ātrāk transponēt dalībvalstu tiesību aktos un sākt īstenot. Šajā saistībā galvenie ir trīs vārdi: brīva, taisnīga un ātra piekļuve internetam; tā būs nodrošināta visiem cilvēkiem un uzņēmējiem gan Eiropas Savienības centrā, gan tās attālākajos reģionos. Mēs esam sākuši rakstīt vēsturi. Mums tas jādara arī turpmāk, lai tas nāktu par labu visiem iedzīvotājiem. Tas ir labi padarīts darbs. Sophia in 't Veld (NL) Šajā dokumentu paketē ir ļoti daudz labu lietu, bet ir arī dažas lietas, par kurām mani joprojām māc nopietnas bažas. Tāds neapšaubāmi ir noteikums "trīs pārkāpumi un izslēgšana” (three strikes and you are out), un es joprojām nespēju saprast, kāpēc tas vispār ir ietverts šajā telekomunikāciju tiesību aktu paketē. Tas nepavisam neiederas šajā paketē. Tāpat es nesaprotu, kāpēc Eiropai ir jāpamato dalībvalstīm šāda noteikuma ieviešana. Tās pašas jau pietiekami labi saprot, kāpēc tas tiek darīts, un Eiropas norādījumi tām nav vajadzīgi. Manuprāt, tas ir vēl viens nepareizas politikas spilgts piemērs. Mani sarūgtina tas, ka Parlamentam nav stingras nostājas attiecībā pret Padomi, un tas nespēj pateikt Padomei: mēs par to esam nobalsojuši un neatkāpsimies no tā. Es vēl aizvien neesmu izlēmusi, kā balsot, jo, kā jau teicu, šajā paketē ir arī ļoti daudz labu lietu. Tomēr tajā pašā laikā es uzskatu, ka telekomunikāciju tiesību aktu pakete kopumā līdzinās bezmērķīgam savārstījumam, un mums ir vajadzīgs skaidrojums par to, uz kurām jomām tā attiecas un uz kurām nē. Tāpēc es pieņemu, ka šis ir tikai pirmais solis, bet es vēlos vairāk aizsardzības pasākumu un garantiju, ka mēs nepaļausimies uz šo telekomunikāciju tiesību aktu paketi, lai atrisinātu problēmu, kuru gatavojas risināt ar "trīs pārkāpumi un izslēgšana” politikas palīdzību, bet tā vietā mēs lūkosim pēc labāka regulējuma, lai atalgotu un aizsargātu intelektuālos, radošos un finanšu centienus. Lena Kolarska-Bobińska Priekšsēdētāja kungs! Diskusijas par 138. pantu un panākto kompromisu liecina, ka Eiropas Parlamenta deputāti ņem vērā sabiedrības viedokli un iedzīvotāju intereses un ka Parlaments aizstāv brīvību, kas saistīta ar iedzīvotāju reakciju šajā jautājumā. Šis ir lielisks piemērs tam, kā interneta lietotāji veic uzraudzību un informē Parlamenta deputātus, pieņem nostāju, lai aizstāvētu savas tiesības un īstenotu savas vēlmes. Tas ir jāuztver kā analīzes vērts piemērs Parlamenta darbā. Viviane Reding Komisijas locekle. - Priekšsēdētāja kungs! Domāju, ka varu pievienoties visiem, kuri teica, ka šī ir laba sadarbība nolūkā izstrādāt labu tiesību aktu. Neviens tiesību akts nav nevainojams; arī šis nav nevainojams, un jūs zināt, cik ļoti laikietilpīgs ir tiesību akta izstrādāšanas process - brīdī, kad mēs būsim panākuši vienošanos, pasaule jau būs progresējusi tā, ka mēs būsim spiesti sākt visu no sākuma. Tieši tāpēc mēs teicām, ka personu tiesību uz tīkla neitralitāti aizsardzība ir pirmais solis; nākamais solis autortiesību pielāgošana tiešsaistes videi. Tā kā mums nav laika gaidīt, kamēr šie noteikumi tiks īstenoti dalībvalstu tiesību aktos, es Komisijās vārdā pateicu, ka Komisija uzraudzīs tirgus un tehnoloģiju attīstības ietekmi uz tīkla brīvībām un līdz 2010. gada nogalei iesniegs ziņojumu Eiropas Parlamentam un Padomei. Tad mēs visi kopā lemsim, vai ir vajadzīgi kādi papildu pasākumi, vai arī mēs varēsim sākt dalībvalstu līmenī īstenot pašreizējos pasākumus, par kuriem rīt balsosim. Sniegšu divas konkrētas atbildes uz diviem konkrētiem jautājumiem. Pirmā - deklarācija par 19. pantu saistībā ar saskaņošanas procedūrām. Man, tāpat kā Parlamentam, ir žēl, ka 16 dalībvalstis ir iesniegušas deklarāciju, kurā apšaubītas Komisijas pilnvaras, par kurām Parlaments un Padome vienojās saskaņā ar grozīto 19. pantu; it īpaši tas attiecas uz Komisijas pilnvarām attiecībā uz regulējošām saistībām, ko var ieviest valsts pārvaldes iestādes. Šo 16 deklarāciju dēļ Komisija arī ir sagatavojusi deklarāciju, kurā norādīts, ka, lai gan saskaņā ar šo pantu Komisija nevar pieņemt lēmumus, kas attiecas uz konkrētiem valsts pārvaldes iestāžu paziņojumiem saskaņā ar 7. a pantu, tā var pieņemt lēmumu attiecībā uz vispārējo regulatīvo pieeju, kas saistīta ar reglamentējošo pienākumu piemērošanu, uzturēšanu spēkā, grozīšanu vai atcelšanu. Parlamentam ir taisnība - vienošanās ir panākta, un mums nevajadzētu pie tās atgriezties caur "sētas durvīm”. Otrs jautājums ir par sīkdatnēm. Tagad Komisija, tāpat kā Harbour kungs, ir pārsteigta, ka atsevišķas dalībvalstis apšauba saskaņoto dokumentu par sīkdatnēm. Teikšu atklāti, mēs vienojāmies ar Parlamentu, un mēs esam pārliecināti, ka galīgā teksta redakcija ir nepārprotama. Pirmkārt, interneta lietotājiem ir jāsniedz skaidra un vispusīga informācija, pamatojoties uz kuru, lietotājiem jādod sava piekrišana. Tas ir arī viss, un tagad tas jāpiemēro dalībvalstīs. Man nav pieņemams, ka brīdī, kad esam par visu vienojušies, kāds vēlas izlocīties, lai politikā nebūtu 100 % jāievēro vienošanās pacta sunt servanda princips. Tāds ir mans viedoklis. Tāpēc es ļoti lepojos ar Eiropas iestādēm. Manuprāt, tām ir izdevies izstrādāt ļoti labu tiesību aktu. Tām ir arī izdevies saglabāt līdzsvaru starp operatoru interesēm, proti, noteikumu ekonomisko daļu, un lietotāju interesēm - pilsoņu tiesībām, un, manuprāt, tieši par to iestājas Eiropa - par ekonomiku un sabiedrību. Šajā dokumentā mums ir izdevies to apvienot. Apsveicu visus tos, kas deva savu ieguldījumu, lai padarītu to iespējamu. Catherine Trautmann Priekšsēdētāja kungs! Es vēlos sirsnīgi pateikties kolēģiem, kuri piedalījās šajās debatēs, un gribu pateikt, ka viņiem izdevās ļoti labi paskaidrot, cik ļoti riskantu un sarežģītu darbu mums nācās paveikt, lai pabeigtu telekomunikāciju tiesību aktu paketi. Visbeidzot, šo darbu aizkavēja grozījums, par kuru Parlamentā vairākkārt tika vienprātīgi nobalsots, bet Padome to nepieņēma. Es, tāpat kā citi, ceru, ka tas ir pamats, nevis nobeigums. Šajā punktā mums neizdevās vienoties tā, kā tas izdevās attiecībā uz pārējiem punktiem. Komisāre savā atbildē uzsvēra to pašu attiecībā uz 19. pantu. Es cerēju, ka mums izdosies pavirzīties tālāk, īstenojot ekonomiskās arbitrāžas procedūru attiecībā uz Eiropas regulatoriem, bet tomēr mēs nevaram visu gribēt uzreiz. Mēs centāmies, lai mūsu darbs būtu efektīvs, godīgs un līdzsvarots; mēs vēlējāmies parādīt, ka, lai gan internetā un digitālajā sabiedrībā noteicošais faktors ir izmantošana un mobilitāte, pilsoņu tiesības nedrīkst izsmiet, noniecināt vai neievērot. Šī ir pirmā reize, kad šāda dokumenta pirmajā pantā ir ietverta šāda atsauce, izvirzot to par pamatprincipu un sasaistot internetu ar tiesību un pamatbrīvību izmantošanu; mēs uzskatām, ka tas padara mūsu darbu atšķirīgu, pieņemot tiesību aktus kopā ar Padomi un sagatavojot tiesību aktu projektus kopā ar Komisiju. Patiesi, mēs uzskatām, ka informācijas sabiedrībai ir jāievēro pilsoņu tiesības, tai jābūt pozitīvai gan no ekonomiskā, gan no sociālā viedokļa, un atvērtai jaunām kultūras jomām. Tāpēc mēs ceram, ka tirgus ļaus to īstenot un lietotāju tiesības tiks formulētas un nodrošinātas, un mums visiem arī būs paplašināta piekļuve internetam. Tomēr tas arī ievērojami palielina mūsu darbu tādās jomās kā autortiesības, tīkla neitralitāte un radiofrekvenču spektrs. Eiropas Parlaments atbalstīs šo darbu. Es vēlos pateikt, ka man bija prieks strādāt kopā ar kolēģiem, un esmu gandarīta, ka šajā kompromisā ir ņemts vērā mūsu visu kopīgi izteiktais viedoklis. Priekšsēdētājs Cienījamie kolēģi, varat iedomāties manu vilšanos, ka nevarēju piedalīties šajās debatēs, tāpēc es pildīšu tikai savu institucionālo lomu šo debašu noslēgumā, lai sirsnīgi sveiktu Catherine Trautmann kundzi, Pilar del Castillo Vera kundzi un Malcolm Harbour kungu par viņu veikumu. Vēlos pateikties Komisijai un īpaši komisārei V. Reding par lielisko sadarbību šā sarežģītā procesa laikā. Tāpat gribu pateikt, ka mēs šajās svarīgajās debatēs labprāt būtu redzējuši Padomi, jo, iespējams, ka tā labāk par mums visiem varētu sniegt skaidrojumu par minētajiem pārsteidzošajiem iesniegumiem un par dažiem šo debašu aspektiem. Debates tiek slēgtas. Balsošana notiks otrdien, 2009. gada 24. novembrī plkst. 12.00. Rakstiskas deklarācijas (Reglamenta 149. pants) Ivo Belet rakstiski. - (NL) Priekšsēdētāja kungs! Es vēlētos skart sarežģīto jautājumu par interneta kompromisu (arī "138. grozījums”). Mūsu sagatavotā reglamentējošo dokumentu pakete sniedz maksimālu aizsardzību visiem interneta lietotājiem. Mēs esam nodrošinājuši interneta lietotāju privātuma ievērošanu, Eiropas Cilvēktiesību konvencijas piemērošanu un, vissvarīgākais, to, ka nevienam vairs nevar liegt piekļuvi internetam bez iepriekšēja neatkarīgas tiesu iestādes lēmuma. Konkrētāk, tas nozīmē, ka iejaukšanās ir pieļaujama tikai ļoti rupja pārkāpuma gadījumā. Šī tiesību norma tiek piemērota gan attiecībā uz varas iestādēm, gan interneta lietotājiem. Tomēr ar šo Eiropas tiesību aktu tiek garantēta brīva piekļuve internetam un apstiprināts de facto, ka internets ir vispārējas nozīmes pakalpojums, kuru nevienam patērētājam nedrīkst liegt bez pamatota iemesla (tāpat kā nevienam patērētājam nevar bez iemesla atslēgt gāzi, ūdeni vai elektrību). Tas, ka šis kompromiss tika panākts, saņemot visu parlamentāro delegāciju vienprātīgu apstiprinājumu, liecina, ka šī ir ļoti nozīmīga vienošanās, ar kuru patērētāju tiesības tiek izvirzītas jaunās telekomunikāciju paketes centrā. Tiziano Motti Mums ir pamats būt apmierinātiem ar šodien panākto rezultātu saistībā ar telekomunikāciju paketi, jo ar to ir nostiprinātas interneta lietotāju tiesības un veicināta konkurence telekomunikāciju uzņēmumu starpā. Jaunie noteikumi nodrošinās patērētājiem lielākas tiesības, neierobežoti brīvu piekļuvi internetam un personas datu aizsardzību. Tas ir lielisks piemērs tam, kā mūsu darbs likumdošanas jomā ietekmē iedzīvotāju ikdienas dzīvi. Patiesībā internets pirmo reizi pasaulē ir radījis vidi, kurā ievēro tiesības un pamatbrīvības. Šādi tas papildinās, proporcionāli izlīdzinās un būs saskaņā ar pārējām pastāvošajām pamatbrīvībām, kuras paredzētas līgumā: dzimumu līdztiesība, cieņa pret reliģisko pārliecību un seksuālo orientāciju, bērnu tiesību aizsardzība un vārda brīvība, kas ir saskaņā ar cilvēka cieņas aizsardzību. Tagad visus pasākumus, kas ierobežo piekļuvi internetam, var piemērot tikai tad, ja tie ir uzskatāmi par "atbilstīgiem, samērīgiem un vajadzīgiem” demokrātiskā sabiedrībā. Šodien mēs apliecinājām savu piekrišanu pilnīgai interneta brīvībai, lai veicinātu elektroniskās pilsoniskās sabiedrības veidošanu, pamatbrīvības un paraugpraksi un atklātu un izolētu tos indivīdus, jo īpaši pedofilus un dzimumnoziegumu izdarītājus, kuri cenšas ļaunprātīgi izmantot šo pilnīgo brīvību. Siiri Oviir Pamatdirektīvas par elektronisko komunikāciju tīkliem un pakalpojumiem grozījumu galvenais mērķis ir nostiprināt tālruņu lietotāju un interneta lietotāju tiesības, kā arī palielināt konkurenci telekomunikāciju pakalpojumu sniedzēju starpā. Patlaban elektroniskos sakarus regulē noteikumi, kas apstiprināti pirms septiņiem gadiem. Kopš tā laika šī joma ir būtiski progresējusi. Būdama juriste, es uzskatu, ka Parlaments ir pārsniedzis pilnvaras, ko tam piešķir līgums, pēdējā brīdī iesniedzot papildu priekšlikumu par izmaiņām, kas pieprasa, lai valsts pārvaldes iestādes veicinātu Eiropas Savienības pilsoņu intereses, nosakot, ka tiešo lietotāju pamattiesības un pamatbrīvības nevar ierobežot bez iepriekšēja tiesas nolēmuma. Esmu gandarīta, ka Samierināšanas komitejā notikušo diskusiju rezultātā tika rasts labāks risinājums, lai nodrošinātu dokumenta pareizību no juridiskā viedokļa, kā arī lai nodrošinātu visu lietotāju aizsardzību un respektētu dalībvalstu kompetenci. Šis lēmums mums beidzot ļauj apstiprināt izmaiņas pamatdirektīvā par elektronisko komunikāciju tīkliem un pakalpojumiem. Bernadette Vergnaud Esmu iepriecināta, ka šis ilgstošais un ļoti pretrunīgais darbs beidzot ir noslēdzies; tas parāda, ka telekomunikāciju nozare ir nozīmīga ne tikai kā ekonomikas dalībniece, bet arī kā būtisks mūsdienu sabiedrības elements. Mūsu iedzīvotāji dažādās valstīs ik dienas sazinās savā starpā, un mūsu mērķis bija garantēt pakalpojumu kvalitāti, vienlaikus nodrošinot lietotāju pamattiesību ievērošanu. Es vēlos izteikt atzinību Trautmann kundzei un sarunu grupai par panākto kompromisu, kas nepieļauj sankciju piemērošanu lietotājiem bez iepriekšējas pretrunu procedūras. Turklāt Komisija ir apņēmusies nodrošināt tīkla neitralitāti un novērst pret konkurenci vērstas, diskriminējošas darbības, ko veic operatori. Šī vienošanās nozīmē, ka patērētājiem būs priekšrocības daudzos pozitīvos aspektos, kuri dažreiz tika panākti grūtu sarunu rezultātā. Es īpaši vēlētos uzsvērt garantētu piekļuvi un atrašanās vietas noteikšanu zvaniem uz neatliekamās palīdzības dienestu numuru (112); cilvēku ar īpašām vajadzībām uzlabotu piekļuvi pakalpojumiem; plašāku informāciju par līgumiem un norēķiniem; maksimālā laikposma noteikšanu patērētāju tālruņu zvanu pāradresācijai; un informāciju drošības pārkāpumu gadījumos saistībā ar personas datiem.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Učinkovitost evropskih agencij, povezanih z zaposlovanjem, delovnimi pogoji in usposabljanjem (razprava) Predsednik Naslednja točka je izjava Komisije o učinkovitosti evropskih agencij, povezanih z zaposlovanjem, delovnimi pogoji in usposabljanjem. László Andor član Komisije. - Gospod predsednik, rad bi se zahvalil Parlamentu, da je uvrstil vprašanje evropskih agencij na dnevni red. Komisija pripisuje veliko pozornost učinkovitemu delovanju agencij Evropske unije. Del tega je povezan z ureditvijo upravljanja, ki velja za vse. Kot veste, medinstitucionalna delovna skupina, ki vključuje Komisijo, Parlament in Svet, zdaj razpravlja o delovanju in upravljanju agencij na podlagi, med drugim, večagencijskega ocenjevanja, ki je bilo za Komisijo izvedeno leta 2009. Dejansko je napočil čas, da oblikujemo nov skupen pristop k agencijam EU, ki bo izboljšal njihovo skupno usklajenost, učinkovitost, odgovornost in preglednost. Končni cilj medinstitucionalne delovne skupine je, da postopoma izoblikuje splošni dogovor med tremi institucijami EU o različnih vprašanjih, o katerih je govora. Upamo, da bomo to lahko dosegli do konca letošnjega leta ali v začetku naslednjega. Sodelovanje s Parlamentom je bilo do zdaj zelo pozitivno in verjamemo, da lahko računamo na podporo Parlamenta pri naslednjih korakih. Kot veste, so agencije EU pravno neodvisni organi, katerih pravila upravljanja so določena v pravilih financiranja. Na splošno agencije nadzoruje upravni odbor, katerega članstvo se lahko razlikuje v skladu z naravo agencije. Na primer, tri agencije na področju zaposlovanja in izobraževanja - Evropska fundacija za izboljšanje življenjskih in delovnih razmer (Eurofound), Evropska agencija za varnost in zdravje pri delu (EU-OSHA) in Evropski center za razvoj poklicnega usposabljanja (Cedefop) - imajo tristranske upravne organe s predstavniki na strani industrije, držav članic, pa tudi na strani Komisije. Rad bi vam zagotovil, da ima ta parlament dostop do mnogih informacij, bodisi zato, ker so te informacije v domeni javnosti, bodisi zato, ker Parlament kot del proračunskega organa v Odboru za zaposlovanje in socialne zadeve z direktorji agencij opravlja zaslišanja o letnih delovnih programih in o proračunski razrešnici. Vsaka od agencij - Eurofound, EU-OSHA, Evropska fundacija za usposabljanje in Cedefop - igra posebno vlogo. Na primer, Evropska fundacija za usposabljanje in Cedefop delujeta na različnih geografskih območjih, pa čeprav se obe ukvarjata s poklicnim izobraževanjem in usposabljanjem. Prva deluje zunaj EU, druga pa znotraj EU, in tudi njuni cilji so različni. Evropska fundacija za usposabljanje pomaga zlasti sosednjim državam pri reformah sistema izobraževanja in usposabljanja, medtem ko Cedefop spodbuja zbiranje informacij in raziskave na področju politik poklicnega usposabljanja držav članic. Komisija si prizadeva zagotoviti sinergije med tema dvema agencijama, zlasti prek izmenjave informacij, skupnih delovnih programov, skupnega prirejanja konferenc in seminarjev ter skupnih projektov. Ingeborg Gräßle Gospod predsednik, gospod Andor, gospe in gospodje, rada bi izrazila prisrčno dobrodošlico članom nemške Krščansko-demokratske unije (CDU) iz skupščine okrožja Wesel, ki so na galeriji. Gospodu Andorju bi rada povedala, da smo veseli njegove zahvale za naše sodelovanje v zvezi z vprašanjem o agencijah. Vendar je žalostno in obžalovanja vredno, da je predstavnik Sveta ponovno odšel iz dvorane, saj gre krivdo za dejstvo, da smo v medinstitucionalni skupini za agencije beležili le malo napredka, pripisati predvsem Svetu, ki se brani sodelovanja z nami pri uvajanju izboljšav na tem področju. Zato bi morala Komisija vedeti, da smo na njeni strani. V zvezi z agencijami moramo izvajati več pritiska. Zdaj imamo opravka s štirimi agencijami, pri katerih se odražajo temeljni problemi vseh agencij, z drugimi besedami, sovpadanje pristojnosti, denimo med Evropsko agencijo za varnost in zdravje pri delu (EU-OSHA) in Evropsko fundacijo za izboljšanje življenjskih in delovnih razmer (Eurofound) ter med Evropsko agencijo za varnost in zdravje pri delu (EU-OSHA) in Evropsko agencijo za varnost v pomorskem prometu (EMSA), Evropsko železniško agencijo (ERA) in Evropsko agencijo za varnost v letalstvu (EASA). Močno sovpadanje lahko opazimo tudi med Evropsko fundacijo za usposabljanje (ETF) in Evropskim centrom za razvoj poklicnega usposabljanja (Cedefop). Zakaj se spričo finančnih težav Evrope ne moremo zbrati in sprejeti nekaterih temeljnih ukrepov na tem področju in združiti tiste agencije, katerih pristojnosti so zelo podobne, kot denimo agencijo, pristojno za poklicno usposabljanje znotraj Evrope, in agencijo za poklicno usposabljanje zunaj Evrope? Za to obstaja mnogo dobrih razlogov. Težave imamo z velikostjo agencij in zato tudi z njihovo učinkovitostjo. Imamo nadzorne organe z več člani, kot imajo agencije zaposlenih. Vse to so stvari, ki vsak dan škodujejo ugledu Evropske unije, saj se vsakdo, ki si ogleda te razmere, prime za glavo in vzklikne: "Saj tega vendar ne mislite resno!" Najpomembneje pa je, da nekatere agencije niso dosegle kritične mase, ki bi jim omogočala učinkovito delo. Poleg tega je ta parlament zagotovil preveč denarja in premalo osebja. V nekaterih agencijah, kot je denimo EU-OSHA, smo v 10 letih bili priča 105-odstotnemu povečanju proračuna in 69-odstotnemu porastu osebja. Eurofound je beležil 39-odstotno povečanje proračuna in 46-odstoten porast osebja. Zato odločno pozivam svoje kolege poslance, da predstavijo spremembe v naslednji proračunski razpravi. (Govornica se je strinjala, da sprejme vprašanje na podlagi modrega kartončka v skladu s členom 149(8)) Sylvana Rapti (EL) Gospod predsednik, predhodna govornica je govorila o sovpadanju pristojnosti in nalog Evropske fundacije za izboljšanje življenjskih in delovnih razmer v Dublinu in Evropskega centra za razvoj poklicnega usposabljanja v Solunu, v Grčiji. Če se prav spomnim, sta bili obe organizaciji ustanovljeni leta 1975. Sprašujem se: ali je mogoče, da sta bili dve organizaciji ustanovljeni istočasno in za isti namen? Ingeborg Gräßle (DE) Gospod predsednik, gospa Rapti, da, to je seveda mogoče, saj je v tem času do sovpadanja prišlo na dejanskih področjih dela. Mimogrede, tega si nisem sama izmislila. To je razkrila študija Komisije, ki omenja sovpadanje. Poleg tega je v anketah vseh tistih, ji koristijo delo agencij, prav tako veliko govora o sovpadanju. Od tod mi informacije. Z veseljem vam dam te dokumente na razpolago. Alejandro Cercas v imenu skupine S&D. - (ES) Gospod predsednik, komisar, zadnjih nekaj let spremljam delo naših agencij, zlasti tistih v Bilbau in Dublinu, in mislim, da opravljajo delo, ki je plemenito in v smislu stroškovnih prednosti tudi zelo učinkovito. Obenem pa imamo koristi od ogromne preglednosti in ni dvoma, da tesno sodelujejo s Parlamentom. Zato sem presenečen, da je bilo zasejano seme dvoma glede njihovega obstoja in njihovega dela, in osupel sem, da imajo, kot ponavadi, nekateri njihovi člani namesto politične vizije vizijo, ki se ne vrti okoli ničesar drugega razen poslovnih knjig. Drži, da so poslovne knjige zelo pomembne: Zelo pomembno je vedeti, kakšni so stroški, a prav tako moramo vedeti, kakšne so koristi, kakšni so stroški preprečevanja nesreč pri delu, a tudi kakšni so stroški, če se nesreče pri delu ne preprečujejo. Vedeti moramo, koliko znašajo stroški usposabljanja, a tudi kakšni so stroški, če se usposabljanje ne izvaja ali če se ne predvidi sprememb, ki bi jih morali narediti naši delavci in industrije. Komisar, mislim, da imajo nekateri od vaših članov več težav z Evropo kot z agencijami. Vi pa, podobno kot Odisej, ki se vrača na Itako, ne smete prisluhniti petju siren, saj želijo speljati ladjo na čeri in ladjo Evrope potopiti. Roger Helmer v imenu skupine ECR. - Gospod predsednik, v skupini ECR želimo učinkovitejši nadzor nad proračunom EU. V imenu naših davkoplačevalcev zahtevamo resnično dodano vrednost za denar, ki se porabi na ravni EU. Zlasti v teh časih gospodarske stiske želimo biti priča bolj neomajnemu odnosu do porabe na splošno: ne večji porabi, temveč boljši porabi. Če upoštevam to logiko Odbora za zaposlovanje in socialne zadeve, dvomim v učinkovitost štirih agencij, o katerih razpravljamo: Evropski fundaciji za izboljšanje življenjskih in delovnih razmer (Eurofound), Evropski fundaciji za usposabljanje (ETF), Evropski agenciji za varnost in zdravje pri delu (EU-OSHA) in nenavadno poimenovanem Evropskim centrom za razvoj poklicnega usposabljanja (Cedefop). Nedavno sem obiskal Evropsko fundacijo za usposabljanje v Torinu in med svojim obiskom poslušal predstavitev Evropskega centra za razvoj poklicnega usposabljanja (Cedefop). Kot so dejali predhodni govorniki, gre dejansko za precej sovpadanja med programi in mislim, da bi lahko koristno združili vsaj njihovo vodenje in upravljanje. Zato bom v nadaljevanju zastavil nekaj vprašanj. Ali Komisija za te agencije uporablja merila za učinkovitost in uspešnost? Če jih uporablja, ali jih smemo videti? Drugič, kako uspešne so te agencije glede na merila? Ali lahko Komisija Parlamentu pokaže analizo uspešnosti teh agencij? Tretjič, ali je Komisija glede na občutno sovpadanje njihovega delovanja razmišljala o njihovi združitvi? Omenjene so bile sinergije; želeli bi jih videti. Kdo določa cilje in strategijo teh agencij? Ali jih smemo videti? Bolj na splošno, očitno gre za občutno sovpadanje poročil o zadevah v zvezi z zaposlovanjem, ki jih je o teh agencijah pripravila Komisija in ki jih je pripravil oddelek za politike Evropskega parlamenta. Sprašujemo se: ali se to podvajanje obrestuje? Franz Obermayr (DE) Gospod predsednik, EU ima štiri agencije na področju zaposlovanja, delovnih razmer in poklicnega usposabljanja; in sicer Evropsko fundacijo za izboljšanje življenjskih in delovnih razmer (Eurofound), Evropsko fundacijo za usposabljanje (ETF), Evropsko agencijo za varnost in zdravje pri delu (EU-OSHA) in Evropski center za razvoj poklicnega usposabljanja (Cedefop), z letnim proračunom od približno 15 milijonov EUR do 20 milijonov EUR. Ogledal sem si spletna mesta teh štirih agencij. Poudarek leži na dejavnostih, kot so fotografski natečaj za preprečevanje tveganj, natečaj za praktične rešitve, kar koli že te so, in skupna organizacija evropskega dneva medgeneracijske solidarnosti. Vse to so neznansko pomembne dejavnosti, od katerih pa nobena očitno ne prinese nobenega konkretnega rezultata. Področja, ki jih zajemajo agencije, sovpadajo. Gre za sovpadanje med agencijami in tudi z generalnimi direktorati Komisije, z oddelki v Parlamentu in z nacionalnimi organi. Očitno je, da se te razmere ne morejo nadaljevati.. Podvajanje prizadevanj moramo preprečiti z združevanjem agencij. Neučinkovite agencije je treba zapreti, saj davkoplačevalci zagotovo ne bodo razumeli, zakaj se tratijo milijoni evrov za fotografske natečaje in potem poniknejo v tej množici agencij. Véronique Mathieu (FR) Gospod predsednik, sinergije, ki obstajajo med temi štirimi agencijami, zahtevajo, da vzamemo njihove cilje pod drobnogled. Medtem ko so bili njihovi cilji predstavljeni na papirju, pa nas postopek razrešnice pušča manj zadovoljne, kar zadeva njihovo učinkovitost. Zunanji revizor je izpostavil slabo proračunsko načrtovanje, pomanjkanje jasne povezave med cilji in proračunskimi cilji, pa tudi prenose dodeljenih sredstev v naslednje obračunsko obdobje in razveljavitve znatnih odobrenih proračunskih sredstev. Če vzamemo na primer Eurofound, je Računsko sodišče v svojem poročilu iz leta 2009 izpostavilo, da fundacija v svojem proračunu ni uvedla posebne postavke za različne programe, ki se financirajo z namenskimi prejemki. Menim, da problem tiči v tem, da nismo več prepričani, kako se prispevki EU porabljalo, saj je bilanca stanja agencije pregledana dve leti za tem. Zato nam te slabosti v proračunskem načrtovanju ne dajejo nobenega zagotovila za posebno koristnost teh štirih agencij. V odziv na te razmere lahko razmislimo o boljšem usklajevanju njihovega dela. Na primer, zakaj ne bi oblikovali enega upravnega odbora za te štiri agencije? Medinstitucionalna delovna skupina se je s temi problemi ukvarjala dolga leta. S kakšnim odgovorom nam lahko postreže? Sylvana Rapti (EL) Gospod predsednik, odgovor mi je všeč, saj imam rada ocenjevanje, rada imam nadzor. Prav tako imam rada študije, ki zagotavljajo podatke, ki nam pomagajo, da lahko svoje delo v evropskih institucijah v korist evropskih državljanov opravljamo učinkoviteje. Če evropske institucije že na samem začetku pozivajo k oceni učinka, zakaj imamo potem problem s tema organizacijama, ki delujeta že od leta 1975, izvajata raziskave in študije o delu, izobraževanju in usposabljanju? Dobro vprašanje. S to razliko, da njegov namen ni gospodarski ali finančen, temveč političen. Gre za vprašanje, ki se vedno znova poraja v različnih oblikah in iz različnih razlogov, dejstvo, da se je zopet porodilo zdaj, ko je Evropa v krizi, ko trpijo delavci, ko je prikrajšano izobraževanje, pa kaže, da ima drugačen namen. Ugotovili smo, kako udrihati in zdaj udrihamo po vseh, po katerih lahko. Ali Grčija trpi? Napadimo Evropski center za razvoj in poklicno usposabljanje, saj je v Solunu, pa čeprav je bil ustanovljen leta 1975. Kar želim povedati, je naslednje: sovpadanje med pristojnostmi je eno, sodelovanje pa drugo, zlasti sodelovanje, ki je potrebno, da se zadeve v Evropi uredijo. Anne E. Jensen (DA) Gospod predsednik, te štiri agencije poznam zelo dobro in njihovo delo spremljam že več let. Mislim, da bi morali biti zelo odprti glede načina, na katerega pristopamo k temu vprašanju. Ne gre le za vprašanje sovpadanja nalog; zagotovo bi obstajale sinergije in priložnost, da se opravi kakovostnejše delo, če bi jim omogočili, da bi tesneje sodelovale. Moja kolegica iz Grčije, gospa Rapti, je omenila, da ima želja po združevanju agencij politično ozadje, prav tako je dejala, da ne smemo posegati v agencije v Grčiji. Vendar dejstvo, da so naše agencije geografsko razkropljene in se nahajajo v različnih delih Evrope, ne bi smelo predstavljati ovire za učinkovit sistem. Najpomembnejše je to, kar naše agencije uresničujejo, da so naloge, za katere jih potrebujemo, opravljene in da so opravljene čim ceneje in čim učinkoviteje. To je tisto, za kar bi si morali pri svojem delu prizadevati, gospod Andor. Zato bodite odprti v razmišljanju o tej zadevi. Tomasz Piotr Poręba (PL) Gospod predsednik, agencije, ki se ukvarjajo z vprašanji zaposlovanja, igrajo posebno pomembno vlogo v zvezi z gospodarsko krizo, ki zdaj pesti Evropo. Zato je vredno podrobneje pregledati učinkovitost ukrepov, ki jih izvajajo. Nedvomno bi te agencije morale Evropejcem pomagati pridobivati spretnosti, ki jih bodo lahko uporabili na hitro spreminjajočem se in vse konkurenčnejšem trgu dela. Zato bi morali izvesti ukrepe, ki bodo, prvič, prinesli več prožnosti na evropskem trgu dela, na primer vzajemno priznavanje usposobljenosti delavcev s strani držav članic. Drugič, agencije bi morale igrati dejavno vlogo pri oblikovanju programov, ki upoštevajo gospodarske in socialne izzive, s katerimi se spopada Evropska unija, vključno z demografskimi izzivi in s preobremenjenostjo pokojninskega sistema. In za konec, izvesti bi morali raziskavo, da bi dognali dejanske probleme na evropskem trgu dela. Če povzamem, treba se je usmeriti v ukrepe, ki jih sprejemajo agencije pri obravnavanju vprašanj zaposlovanja, predvsem pa bi se morali usmeriti v pomoč državljanom EU spričo ne le gospodarske, pač pa tudi demografske krize. Jutta Steinruck (DE) Gospod predsednik, zelo zgovorno je, če poslanec, ki je postavil vprašanje, med razpravo zapusti dvorano. Argumenti in vprašanja, s katerimi so postregli predhodni govorniki, ponovno dokazujejo zelo zgovorno populistično naravnanost. Sredi krize smo in, kot ponavadi, se varčuje na področjih, ki zadevajo delavce. Menim, da je to zelo enostranski pristop. Bežno bi se rada dotaknila Evropske fundacije za usposabljanje (ETF). Ta je pomembna zaradi svojega sodelovanja z Mednarodno organizacijo dela (ILO) v partnerskih državah EU. Omogoča, da se evropski socialni model prenaša v države pristopnice in zagotavlja pomoč pri razvoju izobraževalnih programov, programov poklicnega usposabljanja in programov nadaljnjega izobraževanja ter pri ustvarjanju varnih delovnih mest. Pred dvema tednoma sem bila v Beogradu in na sestankih z izvajalci izobraževanja in usposabljanja so mi ponovno zatrdili, kako pomembne so agencije. Enako se je zgodilo na sestankih v Turčiji. Evropska fundacija za usposabljanje igra zelo pomembno vlogo pri zagotavljanju pomoči državam pristopnicam, ki bodo vstopile na trg dela EU. Če zavzamemo bolj daljnoviden pristop, je tudi arabska pomlad zelo pomembna. Ker nočemo, da v Evropo pride veliko število beguncev, moramo ljudem nuditi podporo v njihovih matičnih državah. Zagotoviti moramo izobraževanje in državam pomagati razviti programe in zmogljivosti za usposabljanje. Jan Kozłowski (PL) Gospod predsednik, kot poročevalec v senci za poročilo o sodelovanju na področju poklicnega izobraževanja in usposabljanja sem dejavnosti Evropskega centra za razvoj poklicnega usposabljanja spremljal s posebnim zanimanjem. Povezovanje poklicnega usposabljanja s potrebami državljanov in trga dela predstavlja enega od ključnih dejavnikov za dvig stopenj zaposlenosti in konkurenčnosti Evropske unije. Zato vloge, ki jo igra Cedefop, ne gre podcenjevati. Poročilo za leto 2010 je potrdilo moja prepričanja v zvezi z učinkovitostjo centra. To med drugim dokazuje čedalje večje število ljudi, ki uporabljajo objave in portal Europass. Vendar sem prepričan, da je nujno povečati vključenost centra v strukturne ukrepe, usmerjene v poklicno usposabljanje, vključno z uvedbo sistema za ocenjevanje učinkovitosti usposabljanja. Prav tako mislim, da ima agencija sijajen potencial, da pripravi osnutek zanimivega predloga v zvezi s tem. Ilda Figueiredo (PT) Gospod predsednik, ne poskušam dvomiti o delu in prizadevanju uslužbencev, izvedencev in strokovnjakov štirih obstoječih evropskih agencij, pristojnih za zaposlovanje, delovne razmere in usposabljanje. Kljub temu pa je zagotovo potrebna večja usklajenost in sinergija pri delu, ki se izvaja, kar bo verjetno razjasnilo tudi njegove koristi. Izvajajo pomembne študije, ki nam dajejo večji vpogled v probleme glede delovnih razmer, usposabljanja, dejanske kakovosti dela in celo pomanjkanja demokracije na delovnih mestih. Vendar je nujno, da Evropska komisija potem sprejme posebne ukrepe za pozitivno odzivanje na te probleme. To, komisar, je izziv, ki ga prepuščamo Evropski komisiji. Sylvana Rapti (EL) Gospod predsednik, prosila sem za besedo, saj vidim, da nikomur ne jemljem časa za govor, da bi načela tri zadeve, za katere mislim, da bodo pomagale v razpravi. Prvič, da bi vprašala, ali je bila izvedena študija glede denarja, ki bi ga prihranili, če bi te štiri organizacije zaprli. Seveda ne gre za vprašanje, naslovljeno na Komisijo; naslovljeno je odsotnemu poslancu, ki je postavil vprašanje, ki ga ni več tukaj, za katerega se zdi, da odgovora noče. Druga je ta, da Mednarodna organizacija dela (ILO) nenehno uporablja podatke, ki jih zagotavljajo te organizacije, in tretja in tudi zadnja zadeva je ta, da spomnim Parlament, da je bila razrešnica za vse štiri organizacije odobrena šele včeraj. Vendar pa ni bila odobrena nobena razrešnica za policijsko akademijo v Britaniji. Predsednik Zdaj je videti, gospa Rapti, da je dejstvo, da sem naredil to izjemo, spodbudilo druge poslance Parlamenta, da prav tako želijo imeti besedo. Čas smo že prekoračili. Če resnično želite imeti besedo, vam jo bom zdaj moral dati, a prosim vas, da za besedo ne prosite samo zato, da bi izrazili nekakšno nestrinjanje s postopkom. Gospa Gräßle, ali želite spregovoriti za eno minuto ? Če želite spregovoriti o vsebinski točki, je beseda vaša. Ingeborg Gräßle (DE) Gospod predsednik, če bi pojasnili, ko je gospa Rapti dobila besedo, kakšne bodo posledice, bi zdaj prišli že dlje. Gospa Rapti, s tem pristopom smo izzvali natanko te razmere, v katerih smo se zdaj znašli, in sicer da imamo problem z agencijami, ki delujejo neučinkovito, kar moramo zdaj nujno rešiti. Če želimo agencije ohraniti, jih moramo spremeniti. Lahko vas prosim le, da se nam pridružite v naših prizadevanjih. Stvari ne moremo preprosto pustiti takšnih, kot so zdaj, prav zato, ker so agencije tako neučinkovite in ker raje tratijo denar, namesto da bi ga vsak dan prislužile. Ponovno bi rada omenila, da znaša financiranje za štiri agencije, o katerih je govora, 90 milijonov EUR. To je veliko denarja. Nisem prepričana, da so storitve, ki jih te agencije zagotavljajo, resnično vredne 90 milijonov EUR. To je točka, ki bi jo rada poudarila. To dolgujemo našim državljanom in našim davkoplačevalcem. Sama se moram pri nemških davkoplačevalcih vsak dan zagovarjati in pojasnjevati, da dobivamo to, kar smo plačali. Mislim, da imamo še dovolj prostora za izboljšave. Hubert Pirker (DE) Gospod predsednik, če spremljamo razvoj agencij v Evropi, potem nam postaja postopoma jasno, da smo oboleli za "agencijitisom". Nobenih drugih področij ni, kjer bi štiri agencije delovale vzporedno. Povsod drugod delo opravi ena agencija. Če obravnavamo razmere v celoti, se zdi, da želi pravzaprav vsaka država svojo lastno agencijo. Oprostite, ampak tega ne moremo več dopuščati. Ne bi smeli razpravljati le o tem, ali bi moralo priti do združitve. Prav tako bi morali razmisliti, za katere naloge lahko Komisija sama prevzame odgovornost in ali je agencija sploh potrebna. To pomeni, da bi se morali postopoma premakniti k razmišljanju o tem, katere agencije lahko zapremo. Predhodno govornico, ki se je dvakrat priglasila k besedi, bi rad vprašal: Kje so točno določeni ukrepi za učinkovitost? Koliko denarja so agencije dejansko zaslužile? Kje je promet, ki upravičuje stalno financiranje v višini 90 milijonov EUR na leto? Ko bom imel odgovore na ta vprašanja, bom lahko podprl nadaljnji obstoj teh agencij. Sicer bi raje videl, da jih zapremo. Piotr Borys (PL) Gospod predsednik, prepričan sem, da je izjemno pomembno, da imamo agencije, ki izvajajo učinkovite ukrepe glede trga dela in zaposlovanja, seveda pa morajo agencije odgovarjati za svoje rezultate. Ne pozabimo, da vsak tretji državljan Evropske unije nima poklicnih kvalifikacij. Zadeve v zvezi s spremljanjem sektorja zaposlovanja, potenciala trga dela in poklicnega usposabljanja ustvarjajo neizmerno količino podatkov, ki jih nobena država članica ne more ocenjevati sama. Zato bi morale agencije odgovarjati za učinkovitost svojega dela, a spomniti bi se morali, da imajo morda rezultati tega dela zdaj neverjeten učinek na trg dela, tako da povezujejo vse poklicno usposabljanje z delovnimi mesti in poklici, za katere se že kaže, da jih bo v prihodnosti Evropske unije primanjkovalo. Danes moramo uvažati veliko število delavcev iz drugih držav za delovna mesta, ki zahtevajo ozko specializacijo, kot denimo zdravnike in medicinske sestre. To so problemi, s katerimi se spopada Evropska unija, in zato bi se morali zavedati, kako učinkoviti so ukrepi teh agencij. László Andor član Komisije. - Gospod predsednik, mislim, da moramo o vseh takšnih vprašanjih razpravljati brez tabujev. Če odkrijemo slabost ali potrato, ju moramo obravnavati. Vendar je prav tako pomembno, da resničnosti ne izkrivljamo in da slabostim, ki jih odkrijemo, ne pripisujemo prevelikega pomena samo zato, da bi imeli močan argument. Obžalujem, da so nekateri izmed kolegov, ki so govorili, dejansko odšli, vendar pa bi jim rad odgovoril zelo konkretno. Na primer, močno zavračam stališče, da se nekatere teh agencij ukvarjajo le z odnosi z javnostmi in delajo zelo površno. Dejansko opravljajo zelo konkretno analitično in politično delo, vključno z izmenjavo izkušenj, in pomagajo uresničevati evropske politike, v teh posebnih primerih na področju zaposlovanja in socialnih vprašanj. Mislim, da so te agencije ključne pri uresničevanju strategije Evropa 2020 in napredka h krovnim ciljem, glede katerih smo se dogovorili. Kot je bilo poudarjeno v razpravi, se zelo strinjam, da je razvoj spretnosti in poklicnega usposabljanja eden od ključnih izzivov, s katerimi se spopadamo. To je eden od ključnih strukturnih vzrokov brezposelnosti v Evropski uniji, prispevek teh agencij pa potrebujemo bolj kot kdaj koli prej. A vendar drži, da moramo preveriti, ali so stroški upravičeni ali ne, in k temu moramo pristopiti na zelo konkreten način. Načeloma so merila za učinkovitost in uspešnost agencije določena v njenem letnem delovnem programu, skupaj z načini, na katere je treba ta merila obravnavati. Letni delovni program agencije mora odobriti upravni odbor, predstavljen pa je zadevnemu odboru Evropskega parlamenta. Predstavniki Komisije v upravnih odborih agencij jemljejo merila za kvantitativno in kvalitativno uspešnost zelo resno in si močno prizadevajo zagotoviti, da so uporabljena. V zvezi z vprašanjem, kako uspešne so te agencije po merilih, ki so določena, moram povedati, da je naloga upravnega odbora vsake agencije, da oceni njeno uspešnost po teh merilih. Praviloma agencije redno izvajajo zunanja ocenjevanja svojih delovnih programov in pri slednjih se upoštevajo ti dejavniki uspešnosti. Agencije ponavadi poročajo o rezultatih zunanjih ocenjevanj v letnem poročilu direktorja o dejavnostih, ki je predložen proračunskemu organu. Kot del tega proračunskega organa lahko tudi Parlament od agencij zahteva, da utemeljijo svojo uspešnost. Agencije so prav tako podvržene ocenjevanju Računskega sodišča v povezavi s postopkom letne razrešnice, o rezultatih katerega se razpravlja v Odboru za proračunski nadzor. Predstavniki Komisije v upravnih odborih agencij si zelo prizadevajo zagotoviti, da se priporočila, ki izhajajo iz zunanjih ocenjevanj, in tudi tista Računskega sodišča in službe Komisije za notranjo revizijo, ustrezno upoštevajo. Vprašanje sovpadanja funkcij med dvema agencijama - Evropsko fundacijo za usposabljanje (ETF) in Evropskim centrom za razvoj poklicnega usposabljanja (Cedefop) - sem že obravnaval v svojem uvodnem govoru, vendar pa bi rad še enkrat poudaril, da je lahko prispevek teh agencij ključnega pomena, zlasti v okviru vse večjega zaposlovanja v skladu s cilji 2020. Evropska fundacija za usposabljanje (ETF) lahko zlasti spričo nedavnih sprememb na območju Sredozemlja igra zelo močno vlogo pri vnašanju blaginje v regije, ki so v sosedstvu Evropske unije. Samo še ena zadeva v zvezi s zmožnostjo Parlamenta, da je priča razvoju strategij. Cilji agencij so določeni v finančni uredbi, ki je, kot veste, objavljena v uradnem listu. Strategijo agencije ponavadi določi direktor v dogovoru z upravnim odborom, te strategije pa so vsako leto predstavljene Parlamentu in se odražajo v letnem delovnem programu. Zadevne štiri agencije so svoje letne delovne programe predstavile Odboru Parlamenta za zaposlovanje in socialne zadeve konec januarja letos. Za konec bi rad povedal, da tudi jaz štejem za koristno, če bi v takšne razprave vključili predsedstvo Sveta. Lahko vam zagotovim, da bom to spremljal skupaj z njimi, prepričan pa sem, da bom s predsedstvom našel skupen jezik tudi v zvezi s tem vprašanjem. Predsednik Razprava je zaključena. (Seja, ki je bila prekinjena ob 19.25, se je nadaljevala ob 21.00)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Ukraina (debates) Priekšsēdētājs Nākamais darba kārtības punkts ir Komisijas priekšsēdētāja vietnieces un Savienības Augstās pārstāves ārlietās un drošības politikas jautājumos paziņojums par Ukrainu. Baronese Ashton nevarēja šodien palikt kopā ar mums. Viņas vārdā mūs ar šo jautājumu iepazīstinās komisārs S. Füle. Stefan Füle Komisijas loceklis. - Priekšsēdētāja kungs, pateicos par šo iespēju, un es atvainojos Catherine Ashton vārdā, kura lūdza mani informēt jūs par to, par ko viņā vēlējās jums teikt. Priecājos, ka man ir dota šī iespēja sniegt paziņojumu par pašreizējo stāvokli Ukrainā. Vēlos pateikt pāris piezīmju saistībā ar trim svarīgiem gaidāmiem notikumiem - ES un Ukrainas sanāksme ministru līmenī, kas 26. oktobrī notiks Luksemburgā, pašvaldību vēlēšanas, kas notiks 31. oktobrī, un 14. ES un Ukrainas augstākā līmeņa sanāksme, kas 22. novembrī notiks Briselē. Vēl nesen Ukrainā bija nodrošināta augsta līmeņa politiskā brīvība. Turpmāk sekojošās vēlēšanas tika atzītas par notikušām atbilstoši starptautiskajiem standartiem. Ukrainā ir izveidojusies dinamiska un daudzveidīga pilsoniskā sabiedrība un plašsaziņas līdzekļu vide. Dažādās jomās ir īstenoti konsekventi uzlabojumi cilvēktiesību ievērošanas jomā. Ņemot vērā šos notikumus un vairāku citu citai sekojošo valdību apņemšanos izveidot ciešākas saites ar Eiropas Savienību, attiecības starp Eiropas Savienību un Ukrainu sasniedza ievērojamu aktivitāti. Visskaidrāk tas izpaužas vērienīgajā un tālejošajā Eiropas Savienības un Ukrainas asociācijas nolīgumā, par kuru pašlaik notiek pārrunas un kura mērķis ir divkāršs - panākt politisko asociāciju un ekonomisko integrāciju ar Eiropas Savienību. Pēdējos mēnešos prezidenta V. Yanukovych valdība ir apņēmusies veikt virkni svarīgu ekonomisko reformu, kas ir apsveicami. Tās ir saistītas ar valsts iepirkuma likuma pieņemšanu, kurā nozīmīga loma ir jāpiešķir korupcijas apkarošanai un konkurences palielināšanai. Likuma pieņemšana par reformām gāzes nozarē, kas bruģē ceļu, lai Ukraina vistuvākajā laikā varētu pievienoties Enerģijas kopienas līgumam, kā arī vienošanās, ko tā nesen panāca ar SVF par rezerves nolīgumu, arī ir būtiski soļi, lai nodrošinātu makrofinansiālo stabilitāti, pārredzamību un atgriešanos pie izaugsmes. Šīs reformas ved pareizajā virzienā, un tām ir jāturpinās. Ukrainas valdībai ir arī izdevies sasniegt zināmu stabilitātes līmeni, kas pēdējo gadu laikā Ukrainas politiskajā struktūrā bija zudusi. Tas ir nozīmīgs un nepieciešams notikums efektīvas valsts pārvaldības nodrošināšanā. Neskatoties uz to, esam nobažījušies par nepārtrauktiem un plaši izplatītiem ziņojumiem par situācijas pasliktināšanos Ukrainā pamattiesību un demokrātijas principu ievērošanas jomā. Sevišķi satraucošas ir sūdzības par plašsaziņas līdzekļu brīvību, pulcēšanās brīvību un tiesībām apvienoties arodbiedrībās. Šo pamatvērtību ievērošana ir būtiska. Tās ir vislabākā garantija personu brīvību ievērošanai. Tās nodrošina patiesu konkurenci ideju ziņā. Tās ir būtiski atvērtu, radošu un konkurētspējīgu sabiedrību veidojoši elementi. 1. oktobrī Ukrainas Konstitucionālā tiesa sniedza nolēmumu, ar kuru tā atcēla pēc 2004. gada "Oranžās revolūcijas” ieviestās konstitucionālās izmaiņas. Šis lēmums tikai palielina nepieciešamību Ukrainai īstenot plašāku konstitucionālo reformu, izmantojot iekļaujošu konstitucionālas reformas procesu, un lielā mērā skar Eiropas Parlamenta šī gada 25. februārī pieņemtās rezolūcijas galveno tematu. Šāda procesa rezultātā ir jārada efektīva un ilgtspējīga konstitucionāla kontroles un līdzsvara sistēma, kas būtu atbilstoša Eiropas standartiem. Eiropas Savienības un dalībvalstu skatījumā cilvēktiesību, demokrātisko principu un tiesiskuma ievērošana ir pamatprincipi, kas mūs apvieno. Tie ir principi, kuros kompromiss nav pieļaujams, tātad - arī attiecībās ar tādiem mūsu galvenajiem partneriem kā Ukraina. Mūsu attiecību ar Ukrainu atjaunošanas ātrums un pamatīgums būs pilnībā atkarīgs no šo vērtību ievērošanas. Michael Gahler PPE grupas vārdā. - (DE) Priekšsēdētāja kungs, dāmas un kungi! Ukrainas iedzīvotāji ir vairākkārtīgi publiski aizstāvējuši savas valsts nākotni Eiropā. Tomēr satraucošas ziņas no Ukrainas norāda uz notikumiem, kas attālina šo valsti no Eiropas. Tieši tādēļ mēs to apspriežam pirms pašvaldību vēlēšanām. Ekonomikas reformas varēsim apspriest novembrī saistībā ar ES un Ukrainas augstākā līmeņa sanāksmi. Tādēļ mums ir jārunā par slepenpolicijas pret preses brīvību vērstiem iebaidīšanas un tās ierobežošanas gadījumiem un iespējām netraucēti piedalīties vēlēšanās. Šādus notikumus nespēj aizēnot pozitīvie jaunumi ekonomikas jomā. "Ekonomiskā labklājība autoritārā režīmā” ir ķīniešu, nevis Eiropas pieeja. Tiem, kuri ir pie varas Ukrainā šodien, nedrīkst dot iespēju uzskatīt, ka viņi tiks cauri sveikā tikai tādēļ, ka plašā Eiropas sabiedrība to neievēro, vai tādēļ, ka iepriekšējā valdība acīmredzami pieļāva neveiksmes labas pārvaldības un korupcijas apkarošanas jomā. Tas atbilst patiesībai, tomēr nevaldīja noskaņojums, ka cilvēki tiek novēroti, nevienu neapmeklēja slepenpolicija, ko pieredzēja Katoļu universitātes rektors Ļvovā, kā arī NVO un opozicionāru partijās iesaistītie jaunieši. Elektrības atslēgšana uzņēmumiem, datoru izņemšana, iebrukšana partiju birojos, pamatojoties uz iespējamu uzbrukuma risku - Ukrainā ir vērojams pilns déjà vu notikumu diapazons. Tas liecina par zināmu metodi. Slepenpolicijas priekšnieks ir Khoroshkovsky kungs, kurš faktiski vada veselu plašsaziņas līdzekļu impēriju un tagad ir arī loceklis komitejā, kura ieceļ augstāko tiesnesi valstī. Arī tas šķir Ukrainu no Eiropas. Maz kas ir atlicis vienlīdzīgu iespēju nodrošināšanas jomā pirms pašvaldību vēlēšanām notiekošajos politiskajos cīniņos. Opozīcija no vēlēšanām ir daļēji izslēgta, kamēr spontāni tiek veidotas marionešu partijas, kurām varai paklausīgās pašvaldības ļauj piedalīties vēlēšanās. Kijevā administratīvo rajonu padomes tiek vienkāršā veidā likvidētas, lai vēlēšanas tajās nevarētu notikt - valdošā partija zina, ka šobrīd tā tur neuzvarētu. Varas vertikāles mērķis ir iegūt kontroli tajos reģionos, kuri iepriekš nelabprāt gribēja ar to samierināties. Kā alternatīvu tam mēs piedāvājam savu Eiropai raksturīgo pieredzi. Mūsu dalībvalstis pieņēma svarīgus lēmumus demokrātiskā konsensā starp valdību un opozīciju, kas bija gatava uzņemties atbildību par reformām Eiropas virzienā, par tiesiskumu, par konkurētspējīga tirgus ekonomiku, par iekļaušanos Eiropā. Vēlamies, lai Ukraina turpina iet šo ceļu kopā ar mums. (Runātājs piekrita atbildēt uz jautājumu, kas uzdots, paceļot zilo kartīti, saskaņā ar Reglamenta 149. panta 8. punktu.) Marek Henryk Migalski (PL) Paldies, ka ļāvāt man uzdot jautājumu. Vienmēr ir pozitīvi uzsākt šāda veida debates. Esat faktiski iezīmējis diezgan drūmu ainu par to, kas pašlaik notiek Ukrainā, nonākot pat līdz salīdzinājumam ar Ķīnu. Vai tiešām uzskatāt, ka pašreizējā situācija Ukrainā ir tik briesmīga, ka mums jāizvirza tik smagas apsūdzības pret šo valsti? Kāds ir jūsu viedoklis par Krieviju šajā kontekstā? Vai, pielīdzinot Ukrainu Krievijai, Ukrainai netiek nodarīta netaisnība? Michael Gahler PPE grupas vārdā. - (DE) Priekšsēdētāja kungs! Es jau teicu, ka ekonomiskās labklājības panākšana ar autoritāra režīma palīdzību nav ceļš, ko mēs Eiropā varētu izvēlēties. Tas mums ir zināms no piemēra ar Ķīnu. Es nesniedzu salīdzinājumu, bet tikai norādīju, ka tas būtu nepareizais ceļš, ko izvēlēties, ka tas nebūtu Eiropai raksturīgais ceļš. Aina, ko iezīmēju, manuprāt, ir ļoti reālistiska vietējiem iedzīvotājiem. Iespējamie ekonomikas sasniegumi vēl nav apliecinājuši savu efektivitāti. Adrian Severin S&D grupas vārdā.. - Priekšsēdētāja kungs! Ukraina mums ir ļoti nozīmīga valsts. Tā ir valsts, kura saskaras ar daudzām grūtībām. Vēlos pateikties komisāram par nevainojamo situācijas raksturojumu, kā arī par nevainojamo mūsu cerību raksturojumu. Jaunā valdība tika ievēlēta brīvās un godīgās vēlēšanās, ko mēs visi esam atzinuši. Tagad ir īstais laiks ļaut šai valdībai strādāt, nevis pāragri spriest par tās sasniegumiem vai neveiksmēm jau no pirmā pilnvaru piešķiršanas brīža. Īstā problēma, kuras dēļ šeit debatējam, ir šāda - mēs pārāk ātri sadalījām šo valsti rietumnieciski un austrumnieciski noskaņotajos iedzīvotājos. Tagad mums ir radusies problēma - jo rietumnieciski noskaņotā sabiedrības daļa neatrodas pie varas - atzīt austrumnieciski noskaņotās sabiedrības spēju īstenot un palīdzēt valstij veicināt tās Eiropas virzienā vērsto cerību piepildīšanos. Tā ir īstā problēma, kādēļ mēs šodien šeit debatējam, un mums ir jāsaprot, ka īstie proeiropeiski noskaņotie iedzīvotāji ir proukrainiski noskaņotie iedzīvotāji, kas spēj ieviest tiesiskumu, demokrātiju un modernizēt valsti atbilstoši Eiropas standartiem. Vēlos noslēgt, vienkārši lūdzot kolēģiem lemt par tās rezolūcijas atlikšanu, kas mums ir jāpieņem, jo Ukraina gatavojas vēlēšanām un pārrunām ar mums. Mums nevajadzētu pieņemt rezolūcijas politiskā procesa vidū, pirms mums ir pieejami fakti, uz kuru pamata mēs tik tiešām varam pieņemt secinājumus. Adina-Ioana Vălean ALDE grupas vārdā. - Priekšsēdētāja kungs! Šķiet, ka mums ir grūtības noskaidrot, kā risināt jautājumus attiecībā uz mūsu austrumu kaimiņu - Ukrainu. Tieši tikpat sarežģīti tas ir Ukrainai, kura vienu dienu Eiropu uzskata par sabiedroto, bet jau nākamo - par problēmu. Tādēļ uzskatu, kam mums jābūt pragmātiski noskaņotiem, jāatzīst valstī pastāvošā realitāte un jāatrod kopīgi jautājumi dienas kārtībā, par kuriem varam vienoties. Ekonomiskā sadarbība vienmēr ir bijusi Eiropas visietekmīgākais dzinējspēks lielākas vienotības panākšanai, un Eiropa jau kopš 1956. gada veiksmīgi izmanto šo pragmātisko pieeju. Tādēļ mums arī turpmāk jākoncentrējas gan uz institucionālām, gan ekonomiskām reformām, kuras Ukraina paralēli gatavojas uzņemties. Šāda divvirzienu pieeja ir vienīgā iespējamā, ja vēlamies izveidot attiecību loku, kas rezultātā radītu demokrātisku stabilitāti šajā valstī un visā austrumu reģionā. Veselīgas uzņēmējdarbības vides veicināšanai un funkcionējoša tirgus ekonomikas sasniegšanai Ukrainā jākļūst par prioritāti, veicinot tajā reformas īpašuma un PVN jomā un citu prioritāšu vidū arī centienus apkarot augsta līmeņa korupciju. Tādēļ es uzskatu, ka asociācijas nolīgums ir ietekmīgs instruments reformai, un tādēļ mums jāturpina iesāktās pārrunas par dziļi integrētas un visaptverošas brīvās tirdzniecības zonas izveidi un par Ukrainas pievienošanos Enerģētikas kopienas līgumam. Šajā kontekstā ir apsveicama Ukrainas pievienošanās PTO, ko var uzskatīt par svarīgu soli virzienā uz Eiropas ekonomikas standartu pieņemšanu Ukrainā. Ceru, ka mēs spēsim pārvarēt ilgstošo Brīvās tirdzniecības nolikumu atlikšanu un veicināt pozitīvo savstarpējās uzticēšanās attiecību loku, kas nāktu par labu visam reģionam un Eiropai. Rebecca Harms Priekšsēdētāja kungs! Pirmkārt, vēlos teikt, ka arī es esmu nobažījusies par šīs situācijas sasprindzinājumu un par nedemokrātiskajiem notikumiem Ukrainā. Tiek saņemts aizvien vairāk ziņojumu par represijām pret žurnālistu vārda brīvību, regulāriem draudiem, kas vērsti pret uzticamiem NVO sektora dalībniekiem un personām, kas strādā demokrātijas attīstības labā. Arī slepenpolicijas loma rada reālu iemeslu bažām. Tomēr es neuzskatu, ka strīdi par preses brīvību un demokrātijas attīstību kopumā iesākās pēdējo vēlēšanu sakarā - un esmu to bieži šeit jau apgalvojusi, visi vadošie spēki Ukrainā ir vairākkārtīgi pārkāpuši savas pilnvaras tādu mērķu vārdā, kas saistīti ar viņu personīgo interešu īstenošanu. Šī ļaunprātīgā varas izmantošana kļūst arvien intensīvāka, un par to mums patiešām ir jāuztraucas. Mēs neko nepanāktu, ja pieņemtu šo rezolūciju, neuztraucoties par zināmiem notikumiem Ukrainas ekonomikā. Tikpat ļoti esmu nobažījusies, vērojot, kā sistemātiski tiek paplašināta Krievijas ietekme Ukrainas ekonomikā, ne tikai tās enerģētikas nozarē, bet arī citās jomās. Tādēļ arī es vēlos ieteikt nebalsot rīt, bet drīzāk pēc tam, kad delegācija būs apmeklējusi Kijevu - šī delegācija dodas uz turieni aiznākamajā nedēļas nogalē, bet pirms mūsu tur gaidāmās sanāksmes augstākajā līmenī, pēc rūpīgas sagatavošanās visās jomās, lai vienotos par faktisko Eiropas Parlamenta nostāju attiecībā uz stāvokli Ukrainā. Kopā ar vairākiem draugiem no Ukrainas esmu izvēlējusies iet šo ceļu jau no pirmsdemokrātijas laikiem līdz mūsdienām. Ukraina bija uz ļoti laba attīstības ceļa. Mūsu iespaids bija tāds, ka pēdējās vēlēšanas notika atbilstoši visām demokrātijas tradīcijām. Ja stāvoklis neuzlabosies, bet drīzāk gan pasliktināsies, mums tik un tā nāksies ļoti rūpīgi apsvērt, kā mēs iejauksimies un kā neiejauksimies. Jebkurā gadījumā vēlos ieteikt nepieņemt lēmumu pirms mūsu nākamās vizītes Ukrainā. Mūsu viedoklis tiks labāk sadzirdēts, ja sāksim debates par tematiem, kurus esam skāruši rezolūcijā saistībā ar stāvokli tur. Kā jau teicu, esmu tik tiešām nobažījusies. Saņemu daudz ziņojumu par to, ka visas jomas attīstās nepareizajā virzienā. Tomēr mēs neko nepanāktu, ja uzsāktu debates tur uz vietas un pieņemtu pārāk ātru un sasteigtu lēmumu. Michał Tomasz Kamiński Daudziem no mums bija aktīva loma "Oranžās revolūcijas” laikā, grūtā brīdī palīdzot demokrātiem Ukrainā. Tomēr mēs vienmēr esam uzsvēruši to, ka mūsu iesaistīšanās mērķis Ukrainā nebija atbalstīt kādu vienu politisko spēku, bet palīdzēt Ukrainai izveidot demokrātisku un brīvu valsti. Šodien mums ir jāatceras, ka Eiropas Parlamentam nebija nekādas lomas Ukrainas iekšpolitikā, bet tas darbojās, lai, no vienas puses, atbalstītu un veicinātu ukraiņu centienus Eiropas virzienā, bet, no otras puses, atbalstītu demokrātiju, cilvēktiesības un visas tās vērtības Ukrainā, ko uzskatām par Eiropas vērtībām. Manuprāt, ierosinātās rezolūcijas tonis nav tāds, kas varētu palīdzēt tiem, kuri uzskata sevi par Ukrainas draugiem. Šodienas rezolūcijas rezultātā Ukraina tikai tuvināsies Krievijai, un tiem, kuri saka, "gan redzēsiet, ka mums nav vietas Rietumos - tie aizver mums savas durvis”. Mums jābūt atklātiem pret Ukrainu, mums tai jāpasaka, kādi ir Eiropas standarti, un mums jāpastiprina spiediens, lai nodrošinātu, ka tie tiek ievēroti, kamēr, no otras puses, mums ir jādara viss iespējamais, lai novērstu Ukrainas atgriešanos austrumos. Vēlos jautāt Gahler kungam, kura ieguldījumu cilvēktiesību un starptautiskās politikas jomā ļoti augstu vērtēju, kādēļ viņš uzskata par nepieciešamu lietot tik nosodošus vārdus, runājot par Ukrainu? Vēlos zināt, vai viņa kolēģe Angela Merkel lietoja tikpat nosodošus vārdus, arī runājot par Krieviju savā nesenajā tikšanās reizē ar Putin kungu? Bastiaan Belder Priekšsēdētāja kungs, šīs nedēļas sākumā Ukraina bija minēta Nīderlandes preses izdevumu virsrakstos - un vēlos paust klātesošajiem, ka diemžēl šie virsraksti nebija visai glaimojoši. Tas bija pirmdien. Īsumā sakot, Ukraina ir Austrumeiropas "mežonīgie Rietumi”. Tiek uzskatīts, ka ārvalstu investori baidās no šajā valstī valdošās likumu neesamības, kad pagājušajā nedēļā ar krāpšanu un vardarbību no īpašniekiem tika atsavinātas ne mazāk kā 3000 ēkas. Šajā procesā ir iesaistīti vardarbīgi vīrieši, kas darbojas uz vienu roku ar valsts politiķiem, lai krāptu uzņēmējus. Tajā pašā laikā jau kopš 1991. gada ES dalībvalstis ir bijušas lielākais tiešais ārvalstu investors Ukrainā. Komisār Füle, vai esat informēts par tik ievērojamām problēmām, kas skar Eiropas investorus Ukrainā, un, kādus konkrētus pasākumus ir veikusi Komisija, lai aizsargātu leģitīmās, tiesiskās Eiropas uzņēmumu intereses Ukrainas ekonomikā? Tā būtu apņemšanās izrādīšana. Mēs neesam pret Ukrainu. Partija, kuru pārstāvu, stingri aizstāv Ukrainas dalību Eiropas Savienībā nākotnē, bet, protams, mums jāsaglabā skaidra perspektīva. Pašlaik novērojam satraucošus notikumus, ne tikai cilvēktiesību jomā, bet arī ekonomikas un uzņēmējdarbības jomā. Andreas Mölzer (DE) Priekšsēdētāja kungs! Dažos mēnešos kopš prezidenta vēlēšanām šā gada februārī, kurā Yanukovych kungs svinēja savu atgriešanos, ir skaidrs, ka "Oranžās revolūcijas” sasniegumi tiek zaudēti. Tomēr tad, kad pat finanšu tirgi spriež par jauno valdību kā par stabilāku un paredzamāku nekā "Oranžās revolūcijas” laikā izveidotā valdība, tā, iespējams, ir zīme, ka demokrātiju saskaņā ar Rietumu - saskaņā ar mūsu Eiropas - iepriekš izveidojušos uzskatu nav iespējams viens pret vienu transponēt visās, tostarp arī postkomunistiskās ietekmes zonā esošajās, valstīs. Pašreizējais Konstitucionālās tiesas pieņemtais lēmums tik tiešām nostiprinātu prezidenta, bet vājinātu parlamenta pozīcijas, par to varam būt droši. Tie, kuri pazīst šo reģionu, saka, ka prezidentālā sistēma de facto bija jau ieviesta pirms pro forma tiesas nolēmuma. Arvien lielākie ierobežojumi saistībā ar preses un uzskatu brīvību lika apšaubīt Yanukovych kunga atkārtoti apliecināto demokrātijas standartu saglabāšanu. Ja prezidents gūst panākumus gan savas ietekmes bāzes nostiprināšanā, gan ekonomikas atveseļošanā, veicot centrālās reformas Ukrainā, kura, protams, ir viena no visnabadzīgākajām valstīm kontinentā, iespējams, ka viņš saglabās sev šo prezidenta troni ilgākā laika posmā, un, manuprāt, tas būs fakts, ar kuru skaidri un vienkārši Eiropas Savienībai būs jārēķinās. György Schöpflin Priekšsēdētāja kungs, notikumi Ukrainā skaidri ilustrē seno teicienu par to, ka vara samaitā, bet absolūta vara samaitā absolūti. Prezidenta valdošā elite ir pie varas kopš prezidenta V. Yanukovych ievēlēšanas, un daudz kas no tā, kas ir paveikts, liecina par labu varas koncentrēšanai. Tas ir pats šokējošākais, ja atceramies prezidenta vēlēšanu rezultātus, kas V. Yanukovych piešķīra nelielu balsu vairākumu un parādīja, ka viņam ir stingrs atbalsts tikai valsts dienvidos un austrumos. Tomēr - un tas pašlaik ir pats šokējošākais Ukrainas politikā - ir notikusi stabila virzība uz alternatīvu varas centru izstumšanu. Tā ir skārusi visus - plašsaziņas līdzekļus, tiesiskumu, opozīciju, valsts administrācijas autonomiju. Sevišķi satraucoši ir tas, ka slepenpolicijas rīcībā ir iespējas ļoti plaši iejaukties valsts lietās. Tas viss ir ļauna zīme nākotnei, sevišķi ja ukraiņi patiešām nākotnē vēlas sevi redzēt Eiropā, jo Yanukovych kunga būvētā sistēma virzās prom no Eiropas, nevis tās virzienā. Labākais, ko var teikt attiecībā uz pārmaiņām, ir tas, ka valstī ir ieviests zināms stabilitātes līmenis, bet šo stabilitāti arvien vairāk aizēno statiskums un mobilitātes trūkums. Vienlaikus ir taisnība, ka V. Yanukovych ir nepārprotami uzlabojis attiecības ar Krieviju, bet tādēļ ir arī piekritis zināmā mērā pakļauties Maskavai, kas ir jaunums. Jautājums par to, vai Ukrainas sabiedrība piekritīs šādām pārmaiņām ilgākā laika periodā, paliek atklāts. Marek Siwiec (PL) Pajautāsim sev, kas Ukrainā faktiski ir noticis - valsts vai varbūt militārs apvērsums? Tikai šādos gadījumos mums būtu jāsēž visu nakti, izstrādājot rezolūcijas, bet nākamajā dienā jāsēžas pie pārrunu galda. Mūsu pārrunas notiek tā, ka absolūtais vairākums vienkārši nosaka veidu, kā tiek formulētas rezolūcijas un kāds ir to saturs. Rezolūcijas projekta stils, ko piedāvā Eiropas Tautas partijas grupa (Kristīgie demokrāti), ir tāds stils, ko izmanto, lai nosodītu Āfrikas diktatorus un Dienvidamerikas režīmus. Tas nav pareizais stils, ko lietot, aprakstot stāvokli Ukrainā. Vēlos, lai PPE deputāti izlemtu, vai mums jāraksturo Ukraina, izmantojot komisāra Füle izteiksmes stilu, kurš saka "jā, bet...”, vai, citiem vārdiem runājot, ka ir daudzas labas lietas, bet ir arī vairākas, kuras neatbalstām, vai arī mums jāizmanto negatīvais izteiksmes stils, pasakot, ka nav nekā, ko mēs atbalstītu, un ka viss ir jānosoda. Piecus gadus Ukrainā valdīja haoss. Mēs paši varējām vērot šo haosu. Mēs palīdzējām demokrātiem, un palīdzējām arī ikvienam, kas vēlējās iet Eiropas Savienības virzienā. Bija arī seši konsolidācijas mēneši - konsolidācijas, kurai, iespējams, bija negatīvi rezultāti, un mūsu uzdevums ir norādīt uz šiem negatīvajiem rezultātiem, bet ne tagad un ne šādā veidā. Saprotu, ka PPE ar nožēlu jāatzīst, ka Yulia Tymoshenko vēlēšanās ir zaudējusi, bet vēlos teikt, lūk, ko - diemžēl tā tas ir; iespējams, ka viņai bija iespējas uzvarēt, bet viņa zaudēja. Šobrīd viņa ir zaudējusi, apzināsimies, kas pašlaik patiešām notiek, un uzmanīgi turpināsim novērot Ukrainas valsts iestādes, bet līdzās nebūtiskajiem aspektiem nepazaudēsim arī būtisko. Paweł Robert Kowal (PL) Esmu ļoti pateicīgs komisāram Š Füle par viņa konstruktīvo attieksmi. Izmantojot tieši šādu pieeju, būs iespējams radīt pārmaiņas attiecībās starp ES un Ukrainu. Pateicos arī Harms kundzei par viņas izsvērto nostāju un apdomīgajiem - kā vienmēr - vārdiem par Ukrainu. Visa no OECD saņemtā informācija liecina, ka Ukraina ir viena no nedaudzajām bijušās Padomju Savienības valstīm, kurā līdz šim ir notikušas likumīgas vēlēšanas. Tas ir Ukrainas sasniegums gan oranžajā, gan zilajā pusē. Tas ir sasniegums, ko mēs nevaram apšaubīt līdz brīdim, kamēr nebūs beigušās nākamās vēlēšanas. Tā būtu nozīmīga politiska kļūda no Eiropas Savienības un mūsu Parlamenta puses, ja mēs klausītu Eiropas Tautas partijas grupai (Kristīgajiem demokrātiem) un apšaubītu to, ka vienā no ļoti nedaudzajām valstīm austrumos vēlēšanas var noritēt veiksmīgi. Palīdzēsim Ukrainai īstenot normālas vēlēšanas. Neizteiksim nekādus spriedumus, pirms tās ir notikušas. Vēlos uzrunāt šodien šajā Parlamentā klātesošos viesus no Ukrainas - Ukrainas vieta ir šeit, šajā plenārsēžu zālē, un tieši tādēļ mēs liekam jums ievērot tos pašus standartus, kas ir piemērojami visās Eiropas Savienības valstīs. Par to jūs visi kopā cīnījāties, neatkarīgi no krāsas - zilas vai oranžas. Šeit tiks detalizēti izskatīts ikviens jautājums, pat visniecīgākais, kam ir kāds sakars ar cilvēktiesībām vai preses brīvību. Neesiet pārsteigti - runāju ar mūsu ukraiņu brāļiem. Tas tādēļ, ka saskaņā ar Eiropas standartiem tiekat uzskatīti par Eiropas valsti. Mans pēdējais lūgums jums ir rīkoties kopīgi darījumos ar Eiropas iestādēm un Parlamentu. Uzskatām, ka nākotnē būsiet mūsu vidū. Mēs zinām, ka tas nenotiks drīz, bet vēlamies jūs šajā procesā atbalstīt. Piekrītu Harms kundzei, ka īstais laiks, kad jāpieņem rezolūcija, ir pēc vēlēšanām. Tieši tad, pirms ES augstākā līmeņa sanāksmes, mēs varēsim šo jautājumu atklāti apspriest un izstrādāt nostāju, kurā būs iekļauta Eiropas Parlamenta kopējā nostāja. Inese Vaidere (LV) Godātie kolēģi! Ukraina ir valsts ar lielu stratēģisku nozīmi Eiropas Savienībā. Tāpēc mēs nevaram palikt vienaldzīgi pret to, kas šajā valstī notiek. 1. oktobrī desmitiem tūkstoši ukraiņu izgāja ielās, protestējot pret Janukoviča iniciētajām un īsi pēc prezidenta ievēlēšanas nomainītās konstitucionālās tiesas apstiprinātajām izmaiņām valsts konstitūcijā. Šīs reformas tika veiktas bez demokrātiskas apspriedes, nesaskaņojot ar Venēcijas komisiju. Izmaiņas mazina varas līdzsvaru un apdraud tiesu varas neatkarību Ukrainā. Tiek apdraudētas arī ekonomiskās reformas. Mūsu Ukrainas draugi izsaka bažas par tuvojošos vēlēšanu organizāciju, par valdošās koalīcijas pārstāvju pārsvaru centrālajā vēlēšanu komisijā, tiesu sistēmas izmantošanu politiskiem mērķiem, nevalstisko organizāciju ierobežošanu un valsts iejaukšanos opozīcijas partiju darbībā. Tieši tāpēc šī rezolūcija tieši tagad ir vajadzīga. Diemžēl valdošā koalīcija Ukrainas parlamentā noraidīja opozīcijas priekšlikumu, ar kuru dalība Eiropas Savienībā kļūtu par Ukrainas ārpolitikas prioritāti. Tomēr mums ir jāturpina uzsvērt sadarbības nozīmi ar Ukrainu, jāseko noslēgto vienošanos izpildei. Eiropas Savienībai ir jāpieprasa un vienlaikus jāpalīdz apkarot korupciju, nodrošināt mediju brīvību. Situācija, kad mediju magnāts vienlaikus vada valsts drošības dienestu un ir Augstākās tiesu padomes biedrs, kuras spēkos ir pieņemt un atlaist tiesnešus, neraksturo demokrātisku valsti. Visbeidzot, ir nepieciešami arī praktiski pozitīvi soļi no mūsu puses, paredzot gan bezvīzu režīma ieviešanu nākotnē, gan sadarbību ekonomikā, īpaši enerģētikas jomā, vienlaikus sagaidot Ukrainas demokrātisku attīstību. Un tas būtu nākošās rezolūcijas uzdevums, ko mēs varētu izveidot pēc vēlēšanām, kur mēs varētu skatīt enerģētikas, ekonomikas un citus Ukrainai svarīgus jautājumus. Paldies! (Runātāja piekrita atbildēt uz jautājumu, kas uzdots, paceļot zilo kartīti, saskaņā ar Reglamenta 149. panta 8. punktu.) Marek Siwiec Priekšsēdētāja kungs! Man ir ļoti vienkāršs jautājums. Varbūt tā ir tulkojuma problēma, bet jūs teicāt, ka pašreizējā Ukrainas valdība ir noraidījusi dalību Eiropas Savienībā nākotnē. Cik man ir zināms no prezidenta deklarācijas un oficiālajiem Ukrainas parlamenta paziņojumiem par ilgtermiņa politiku, dalība Eiropas Savienībā ir viena no galvenajām prioritātēm. Tātad jautājums ir, vai esmu jūs pārpratis, vai arī jūs esat pārpratusi Ukrainas prezidentu. Inese Vaidere (LV) Jā, es labprāt precizēšu šo jautājumu. Acīmredzot, tas ir bijis neprecīzs tulkojums. Ukrainas prezidents ir paziņojis par gatavību turpināt tuvināšanos ar Eiropas Savienību. Tomēr diemžēl par pirmo prioritāti dalība Eiropas Savienībā atbilstoši Ukrainas parlamenta lēmumam nav kļuvusi. (Runātāja piekrita atbildēt uz jautājumu, kas uzdots, paceļot zilo kartīti, saskaņā ar Reglamenta 149. panta 8. punktu.) Rebecca Harms (DE) Priekšsēdētāja kungs! Vēlos uzdot Vaideres kundzei jautājumu - tagad, kad esam sakārtojuši visus negatīvos un pozitīvos aspektus, kas ir izraisījuši apjukumu saistībā ar varas ļaunprātīgu izmantošanu un represijām Ukrainā, kādi varētu būt iebildumi pret šī teksta iesniegšanu Kijevai pēc divām nedēļām, lai to apspriestu un pēc tam izlemtu, kā turpināt tālāk? Vēlos zināt atbildi uz šo jautājumu, jo, no mūsu delegācijas iepriekšējās pieredzes spriežot, manuprāt, tas ir labākais un produktīvākais veids, kā virzīties uz priekšu, sevišķi, ja vēlamies panākt demokrātisku ietekmi. Inese Vaidere (LV) Jā, es labprāt atbildu. Mani personīgi, tomēr es nezinu kāpēc, godātā Harmas kundze, bet mani personīgi, arī pēc mūsu dalības Ukrainas samitos, mani tomēr uztrauc šie signāli, kas pašlaik pienāk no mūsu Ukrainas draugiem par Centrālās vēlēšanu kustības komisijas sastāvu, par mediju brīvību, par nevalstisko organizāciju ierobežošanu. Tas viss pastāv, un tieši tad, ja mēs izteiksim savas bažas par to, tad manā skatījumā reģionālās vēlēšanas varētu noritēt daudz labākā gaisotnē. Mums neviens neliedz nākamajā nedēļā doties uz Ukrainu arī ar mūsu rezolūciju. Mums neviens neliedz sagatavot vēl citu rezolūciju, kā es teicu, par ekonomiskiem jautājumiem. Tas mums noteikti ir jādara, bet šīs bažas par demokrātiskās situācijas pasliktināšanos mums diemžēl jeb es domāju, mums ... (Priekšsēdētājs pārtrauca runātāju) Kristian Vigenin Priekšsēdētāja kungs, vēlos teikt, ka debašu kvalitāte šodien parāda, ka tās nav pietiekami sagatavotas. Mums šīs debates nebija vajadzīgas, un tagad nav īstais laiks pieņemt rezolūcijas par Ukrainu - ne šodien, ne rīt. Man jums jāatgādina, ka pirms sešiem mēnešiem šī valsts bija "brīvā kritiena” stāvoklī un uz haosa sliekšņa. Valstī bija politiska, ekonomiska un finansiālā nestabilitāte - pat dziļa krīze, bet tagad aina ir pavisam citāda. Mums jāatzīst, ka dažu mēnešu laika posmā Ukrainas valdība ir guvusi panākumus stāvokļa normalizēšanā valstī - politiskās, ekonomiskās un finansiālās stabilitātes atjaunošanā. Ir zināmas problēmas. Mēs to nenoliedzam. Bet jāatzīst, ka mūsu balsī ieklausās, ir veikti daži korektīvi pasākumi, piemēram, saistībā ar vēlēšanu likuma jautājumiem un atsevišķām vēlēšanu procedūrām. Šajā ziņā mūsu balss tiks uzklausīta, ja vien mēs to nepacelsim saistībā ar katru atsevišķo gadījumu, bet pieņemsim pienācīgu nostāju attiecībā uz Ukrainu. Tādēļ, manuprāt, mēs sniedzam "lāča pakalpojumu” savai parlamentārajai komitejai, kura pēc 10 dienām dosies uz Ukrainu; mēs sniedzam "lāča pakalpojumu” sev, apdraudot paši savu lomu, pieņemot šādas rezolūcijas 10 dienas pirms vēlēšanām. Šāda notikumu virzība nekad iepriekš nav pieredzēta. Tas ir nepārprotams mēģinājums ietekmēt vēlēšanas. Nedrīkstam ļaut mūsu Parlamentam iesaistīties šajā spēlē. Tādēļ ierosinu atlikt rezolūcijas pieņemšanu un lūgt mūsu kolēģiem ES un Ukrainas Parlamentārās sadarbības komitejā pārbaudīt kopā ar kolēģiem, apspriest šos jautājumus ... (Priekšsēdētājs pārtrauca runātāju) Traian Ungureanu Priekšsēdētāja kungs! Jaunās Ukrainas valsts iestādes ir jaunas tikai pēc nosaukuma. Valsti ir pārņēmusi atgriešanās pie autoritāriem paņēmieniem. Mainījies gaidāmo pašvaldību vēlēšanu tiesiskais ietvars ir mainījies un var apdraudēt opozīcijas partiju piedalīšanos tajās. Konstitūcija ir mainīta, un prezidentālais režīms de facto ir atgriezies savā vietā. Uz plašsaziņas līdzekļiem un pilsonisko sabiedrību nepārtraukti tiek izdarīts spiediens, un Ukrainas slepenais dienests, šķiet, atkal piedzīvo padomju laikus. Ir pienācis laiks arī mums ar rezolūciju skaidri paust savas bažas. Ukrainas valsts iestādēm jāsaprot, ka ciešākas saites ar ES nevar tikt garantētas tikai ar draudzīgām deklarācijām vien. Nedemokrātiska Ukrainas valdība nevar būt uzticams ES partneris, sevišķi stratēģiski tik jūtīgā reģionā kā Melnās jūras reģions. Hannes Swoboda (DE) Priekšsēdētāja kungs! Manuprāt, mums visiem jāizpilda savi pienākumi. Ukrainas valdībai jāpanāk tiesiskums un plašsaziņas līdzekļu brīvība, un tai tas jādara efektīvi, bet arī opozīcijai jāparāda, ka tā ir atbildīga, un tā nedrīkst izplatīt nepatiesu informāciju. Paraugoties uz to, cik daudzas no jūsu rezolūcijas priekšlikumā ietvertajām sūdzībām attiecīgās personas pēc tam uzreiz noraidīja, parāda, cik daudz nepatiesas informācijas bieži šeit tiek nodots tālāk. Arī mums jāparāda, ka esam atbildīgi. Mēs nevaram atļauties iesaistīties iekšējos politiskos strīdos. Dāmas un kungi - un sevišķi uzrunāju Eiropas Tautas partijas grupas (Kristīgo demokrātu) deputātus, nav nozīmes mums aizstāvēt vienu vai otru grupu Ukrainā atkarībā no partijām vai politiskajiem uzskatiem. Tāds nav mūsu darbs. Nākamajā nedēļā mums būs diskusijas ar ārlietu ministru, pēc tam vēlēšanas, tad ES un Ukrainas Parlamentārās sadarbības komitejas vizīte Ukrainā, un vienmēr ir bijis tā - un te, Gahler kungs, es apelēju pie jūsu godaprāta, ka mēs pasakām pēc vēlēšanām, vai tās ir noritējušas labi vai slikti, nevis priekšlaicīgi pirms vēlēšanām pasakot, ka tās nenoritēs labi. Tāds nav mūsu darbs, un es apelēju pie jūsu godaprāta - tā paša, ko jūs vienmēr izrādāt -, lūdzu palikt godīgam arī šajā gadījumā. Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PL) Tikai tie, kas dzīvojuši sociālistiskā režīma apstākļos, var pilnībā saprast tās tautas, kuras pieredzēja personisko nebrīvi, preses un plašsaziņas līdzekļu nebrīvi vai to grūto ceļu, kādu nācās veikt šīm tautām. Saprotu tos, kuri šodien ir nobažījušies un runā par cilvēktiesību neievērošanu un daudzpusīgajām problēmām, ar kurām Ukraina šodien cīnās. Tomēr mums arī jāatzīst nelielās, bet pozitīvās pārmaiņas, piemēram, nesenās demokrātiskās vēlēšanas, kurās mēs, Eiropas Parlaments, piedalījāmies kā novērotāji. Lūdzu jūs apzināties to stāvokli, kādā ir miljoniem Ukrainas iedzīvotāju un simtiem Ukrainas jauniešu. Viņi rēķinās ar Eiropas Savienību, ar mūsu palīdzību demokrātijas veidošanā un ar mūsu palīdzību pilsoniskās sabiedrības veidošanā. Ir viegli kritizēt, bet, būdama poliete, atceros, ka arī mēs reiz saņēmām palīdzību. (Priekšsēdētājs pārtrauca runātāju) Kyriakos Mavronikolas (EL) Priekšsēdētāja kungs! Arī es vēlos piebiedroties tiem, kuri ir pamatojuši, ka nav iemesla pieņemt tik steidzamu rezolūciju, sevišķi pirms vēlēšanām, pirms vizītes un, kas vissvarīgākais, kamēr Eiropas Parlaments nav pārstāvēts Ukrainā. Šī valdība tikai nesen ir ievēlēta; tas ir fakts, ka pastāv problēmas, bet mums jāatzīst, ka tā tika demokrātiski ievēlēta, un jāļauj tai īstenot savus centienus. Rezolūcijai būtu nozīme tikai pēc gaidāmajām vēlēšanām Ukrainā. Siiri Oviir (ET) Man ir jautājums kolēģei Vaideres kundzei, tomēr vēlos runāt par to, kas mani satrauc. Mūsu vēlēšanās pieņemt rezolūciju par Ukrainu šodien, un ne rīt, nav īsti laikā, un Ukrainas tauta, kura skatās uz Eiropas Parlamentu ar atzinību, mūs nesaprastu. Tas ir tādēļ, ka dokuments, kas ir mūsu rīcībā šodien, pirmkārt, nav tas labākais toņa ziņā, tas nav pats precīzākais, un tajā ir arī ietvertas dažas faktu kļūdas. Vaideres kundze šeit minēja, ka Venēcijas komisijas priekšsēdētājs ir kritizējis konstitūcijas grozījumu. Man šeit ir viņa vēstule ar šodienas datumu, kurā viņš saka, ka ir pārsteigts par šāda jautājuma iekļaušanu mūsu rezolūcijā, kā arī viņš nepārprotami norāda, ka nav to darījis ne šeit, ne tur, ne arī kur citur. Marek Henryk Migalski (PL) Atšķirībā no Vigenin kunga, uzskatu, ka šodienas debates ir izcili izdevušās un bija ļoti noderīgas. Reti kad šajā plenārsēžu zālē ir notikušas tik interesantas debates, par ko vēlos visiem pateikties. Łukacijewska kundzes runa parāda, ka pat Eiropas Tautas partijas (Kristīgo demokrātu) grupā ir atšķirīgi viedokļi šajā jautājumā, kas ir apsveicami. Mums jāpateicas sociālistiem un jo īpaši Swoboda kungam, Severin kungam un Siwiec kungam, kuri saprot, ka pirms vēlēšanām nedrīkst pieņemt mūsu ukraiņu draugiem tik nelabvēlīgus lēmumus. Taisnība ir arī komisāram Füle un Harms kundzei, kuri minēja dažus faktus, kas rada iemeslu bažām, un par kuriem mēs arī esam informēti. Jaromír Kohlíček (CS) Saņemieties, dāmas un kungi, un mēģiniet taču reiz padomāt! Veselu nedēļu nav bijis ne izmaiņu tiesību aktos, ne vēlēšanu komisijas sastāvā. Interesanti, ka ikreiz, kad kādi politiskie spēki jūt, ka viņu sabiedrotie kādā valstī ārpus Eiropas Savienības nav uzvarējuši, šie spēki ārvalstīs uzreiz pauž bažas par demokrātijas stāvokli attiecīgajā valstī. Piekrītu tam, ko teica Kamiński kungs un citi. Mums noteikti nepieciešama rīcība no Eiropas Parlamenta puses, lai veicinātu demokrātijas attīstību un apstākļu uzlabošanos savstarpējo attiecību pilnveidošanai. Centieni atbalstīt Ukrainas valdības stabilizējošos pasākumus acīmredzami traucē dažiem, kuriem labāk patīk haoss un tiesību aktu trūkums. Iespējams, ka mani kolēģi tos uzskata par labākiem partneriem nekā pašreizējā valdība. Iesaku atlikt rezolūcijas priekšlikumu un atgriezties pie debatēm par šo tematu pēc tam, kad delegācija atgriezīsies no Kijevas. Jaroslav Paška (SK) Manuprāt, Ukraina ir viena no tuvākajām iespējamām Eiropas Savienības partnervalstīm. Ukraiņi ir daudz tuvāki Eiropai civilizācijas ziņā nekā turki vai albāņi. Ukrainas tauta ir brīvi vēlējusi par pārmaiņām, jo demokrātiskie "oranžie” spēki ir noveduši valsti līdz nabadzībai, bezcerībai un sabrukumam. V. Yanukovych ilgi bija opozīcijā, un viņa attieksme pret pašreizējo opozīciju ir tāda pati, kādu pret viņu izrādīja "oranžie” politiskie līderi. Turklāt mums jāatzīst arī tas, ka viņš, iespējams, atceras vēl agrāku periodu, kad "oranžā līga” viņu vajāja, un Eiropas Savienība reaģēja, vienkārši labvēlīgi smaidot. Ja nevēlamies zaudēt Ukrainu kā mūsu dalībvalsti nākotnē, būsim pacietīgi un koncentrēsimies uz ekonomisko sadarbību; veidosim savstarpējas uzticēšanās klimatu. Mums jāpaskaidro valdībai, ka opozīcijai ir leģitīma vieta demokrātiskā sabiedrībā, bet opozīcijai - ka, kamēr tā nesaņem pietiekamu atbalstu no tautas, tai nav tiesību sacensties par varu. Michael Gahler (DE) Priekšsēdētāja kungs, tā kā tiku uzrunāts personīgi, vēlos izmantot minūti, lai atbildētu saskaņā ar nepieteiktas uzstāšanās procedūru. Vai tas ir iespējams? Franz Obermayr (DE) Priekšsēdētāja kungs! Enerģētikas kopienas dibināšana 2006. gadā noteica integrētu Eiropas enerģētikas tirgu gāzei un elektrībai, un plānotā Ukrainas iekļaušana tajā ir paredzēta, lai nodrošinātu enerģijas piegādi Austrumeiropai. Tas ir pozitīvi, jo pēdējo gadu laikā šajā ziņā ir bijušas dažas nopietnas problēmas, un sevišķi "gāzes strīdam” starp Krieviju un Ukrainu bija nopietnas sekas gāzes piegādes ziņā ES dalībvalstīm. Vēlāk, protams, noskaidrojās, ka Krievija pārtrauca gāzes piegādi, kamēr noritēja pārrunas par cenām, un manā dzimtenē Austrijā vien gāzes piegāde no Krievijas samazinājās par 33 %, un arī Francijā, Ungārijā un Itālijā tika reģistrēts apjoma kritums par 20 līdz 40 %. Šis notikums liek Komisijai kā Enerģētikas kopienas koordinatoram, ķert Ukrainu aiz rokas un atgādināt tai par savām saistībām, runājot par Eiropas enerģijas piegādes drošību. Vienkārši nedrīkstam pieļaut, ka enerģijas piegāde mūsu dalībvalstīm kļūst par ķīlu "cenu karos” starp Krieviju un Ukrainu. Tātad - apspriedīsim šo jautājumu, bet arī izvirzīsim stingrus spēles noteikumus, un, lūdzu, nodrošināsim enerģijas piegādi mūsu dalībvalstīm. Mariya Nedelcheva (BG) Eiropas Parlaments vienmēr ir atbalstījis Ukrainu tās ceļā uz demokrātiju, pamatojoties uz tiesiskuma principiem un saglabājot ar mums kopīgas vērtības Eiropas integrācijas jomā. Vēlēšanas ir jebkuras demokrātijas barometrs. Tas ļauj mums novērtēt demokrātisko procesu kvalitāti, iestāžu stabilitāti, politisko partiju briedumu un pilsoniskās sabiedrības uzskatus. Atzinīgi novērtēju Ukrainas atbildīgo iestāžu lēmumu uzaicināt novērotājus uz vēlēšanām, kas notiks 31. oktobrī. Esmu pārliecināta, ka viņu misija vairos uzticību vēlēšanu procesam un viņu novērojumi palīdzēs pārliecināties par Ukrainas iestāžu darba pārredzamību un objektivitāti. Izņemot vēlēšanas, konstitūcijai kā Ukrainas augstākajam likumam jāgarantē valsts iestāžu līdzsvars un savstarpējā kontrole. Ukraina var paļauties uz savu Eiropas partneri, kas konsekventi atbalstīs tās centienus panākt reformu un stabilitāti. Eiropas Savienības un tās pilsoniskās sabiedrības viedoklis ir papildu stimuls un garantija tam, ka rezultātā tiks gūti panākumi. Vilija Blinkevičiūt (LT) Pagājušajā nedēļā Viktor Yanukovych, Ukrainas prezidents, oficiālā vizītē apmeklēja valsti, no kuras nāku - Lietuvu, un vēlreiz apliecināja, ka Ukrainas mērķis ir kļūt par Eiropas Savienības dalībvalsti. Protams, ka tam būs nepieciešami vairāki gadi, un ir jāveic liels mājasdarbs un jāīsteno daudz reformu dažādās jomās, piemēram, jānodrošina cilvēktiesību ievērošana, korupcijas apkarošana, nabadzības pārvarēšana un demokrātijas nostiprināšana. Tomēr piekrītu saviem kolēģiem, kuri šeit, Eiropas Parlamentā, uzstājās; nedrīkstam tūlīt nosodīt Ukrainu kā valsti un nedrīkstam aizkavēt tās kļūšanu par vienlīdzīgu partneri, un tādēļ atkārtoju vēlreiz, ka mums Eiropas Parlamentā tiešām ar to jāsadarbojas kā vienlīdzīgiem partneriem un jāpalīdz Ukrainai virzīties uz priekšu uz Eiropas Savienību. Ivo Vajgl (SL) Ukraina ir liela un nozīmīga Eiropas Savienības partnere un valsts, kuras nākotne neapšaubāmi ir Eiropā. Vissliktākais pakalpojums, ko varam sniegt Ukrainai - valstij ar sarežģītu iekšējo struktūru un smagu vēsturi -, ir runāt par to tā, it kā tā būtu mūsu starppartiju vai ideoloģisko bartera darījumu priekšmets. Šī iemesla dēļ rūpīgi jāpārdomā un jāizsver ikviens mūsu pieņemtais dokuments. Vakardienas opozīcija ir šodienas valdība, un tas var notikt jebkurā citā valstī, kurā notiek demokrātiskas vēlēšanas. Tādēļ ir skaidri saprotams, ka opozīcija ir neapmierināta, jo tā ir zaudējusi varu. Tomēr tai vēl būs iespēja, kad pienāks īstais laiks un ja vēlētāji tā izlems. Manuprāt, nav pareizi mums paļauties tikai uz vienpusējiem argumentiem un, kas vissvarīgākais, vēlos teikt, ka esmu pārliecināts ... (Priekšsēdētājs pārtrauca runātāju) Charles Tannock Priekšsēdētāja kungs! Ukraina ir ievērojama mūsu Eiropas demokrātijas asociatīvā partnere, un arī es ceru, ka kādu dienu tā kļūs par Eiropas Savienības dalībvalsti. Tāpat kā daudziem runātājiem arī man rodas zināmas šaubas par Eiropas Parlamenta rezolūcijas atbilstīgumu īsi pirms viņu pašvaldību vēlēšanām, un grupa, kuru es pārstāvu - ECR grupa - ir iesniegusi virkni grozījumu, lai rezolūcija būtu līdzsvarotāka un tajā būtu mazāk atkārtošanās. V. Yanukovych uzvarēja vēlēšanās un demokrātiskā veidā kļuva par prezidentu, bet tikai ar nelielu balsu pārsvaru. Kijevā tik tiešām ir vērojamas dažas satraucošas autoritārisma tendences, sākot no mēģinājumiem atjaunot iestāžu norādījumu izdošanu par ziņu saturu - "temniki” cenzūru, kas ir vērsta pret preses brīvību, līdz FBU drošības dienesta izmantošanai, ko vada kāds oligarhs savu politisko mērķu sasniegšanai. Tomēr Rietumi cieši vēro šo procesu. Uz prezidentu V. Yanukovych tagad tiek izdarīts spiediens. "Oranžās” revolūcijas sekas joprojām ir spēcīgi jūtamas un Ukrainas pilsoniskā sabiedrība, kas izveidojās tās rezultātā, ir ļoti enerģiska. Ikviens zina, ka man ir ciešas attiecības ar vadošajām opozīcijas personām, bet arī es uzskatu, ka mums jāizvairās no pārāk lielas iejaukšanās Ukrainas iekšējās saimnieciskās un politiskā lietās, kas pēc tam var tikt vērsta pret šo Parlamentu, un mums jāpiešķir ... (Priekšsēdētājs pārtrauca runātāju) Lena Kolarska-Bobińska (PL) Precīzi tie paši argumenti tika pausti pirms prezidenta vēlēšanām, kad mēs šajā plenārsēžu zālē domājām par to, kādu rezolūciju pieņemt un kādai jābūt mūsu nostājai saistībā ar to, kas norisinājās Ukrainā pirms prezidenta vēlēšanām. Mēs izlēmām, ka izdosim rezolūciju pēc vēlēšanām, un tā arī izdarījām. Aicinājām valdību un opozīciju ievērot cilvēktiesības, vārda brīvību un tiesības apvienoties arodbiedrībās. Kopš šīs rezolūcijas izdošanas ir pagājuši vairāki mēneši, un jau redzam, ka daži no tajā ietvertajiem noteikumiem netiek ievēroti. Tādēļ saprotu bažas, ka pašvaldību vēlēšanas, kas ir noteicošās demokrātijas veicināšanā, nostiprināšanā un iedibināšanā, iespējams, būs saistītas ar noteiktu tiesību pārkāpumiem. Arī tādēļ esmu viena no rezolūcijas izstrādātājām. (Priekšsēdētājs pārtrauca runātāju) Stefan Füle Komisijas loceklis. - Priekšsēdētāja kungs, pateicos par man piešķirto iespēju atbildēt uz šīm visnotaļ interesantajām debatēm, un mana atbilde būs vērsta uz trim jautājumiem. Pirmkārt, atbildēšu uz konkrēto Belder kunga uzdoto jautājumu par investīcijām un uzņēmējdarbības vidi. Šajā jomā Ukrainā ir vēl daudz darāmā. Tas ir acīmredzami, un esmu jau skāris šo jautājumu vairākas reizes gan Asociācija padomē, gan dažādās sanāksmēs. Pēdējoreiz man bija iespēja runāt par šo jautājumu vēl pagājušā nedēļā ar ministru M. Azarov. Ir virkne jautājumu, piemēram, valsts iepirkuma likums un iespēja atgriezties pie šī likuma, veicot vairākus grozījumus, par kuriem Ukrainas parlamentā pašlaik tiek debatēts. Ir vēl arī daudz darāmā saistībā ar tiesiskumu, un, protams, pēdējās dienās ar lielu interesi esam novērojuši "Mittal” lietu. Nav darīts vēl viss iespējamais, lai izpildītu apņemšanos un solījumus PVN jautājuma atrisināšanā, kas arī traucē mūsu uzņēmējdarbībai. Izmantojot kontaktus ar Ukrainas valsts iestādēm un regulārus kontaktus ar uzņēmējiem, esam apņēmušies aizstāvēt Eiropas investoru un Eiropas uzņēmēju intereses. Otrais jautājums, uz kuru vēlos atbildēt, ir tāds, ka mūsu attiecību veidošana ar Ukrainu nav viegls process. Tas ir process, kurā izsaukumi par Eiropas nākotni dažkārt var būt noderīgi, bet tie neko nelīdzēs praktiskā ziņā. Noderīgāka būtu Ukrainas aktīvāka iesaistīšana Eiropas Savienības veidošanā. Viņiem nepieciešama mūsu palīdzība. Viņiem arī nepieciešams, lai mēs dažkārt palīdzētu viņiem pārbaudīt patieso stāvokli. Tieši to viņi no mums gaida. Vismazāk mums vajag uzsākt neīstas debates par to, kas ir svarīgāka - stabilitāte vai vērtību ievērošana un uzticība tām, un līdz ar to nonāku pie trešā jautājuma. Lai gan man nav tiesību komentēt rezolūcijas projektu šajā Parlamentā, tomēr, manuprāt, pats fakts, ka šīs debates ir notikušas, jau ir vērtīgs signāls. Tas, ka šī Parlamenta pārstāvji gatavojas drīz ierasties Ukrainā un ka tie nodos tai lielāko daļu no šiem signāliem, manuprāt, pats par sevi ir ļoti vērtīgs signāls. Uzskatu, ka vēl viens ļoti vērtīgs signāls attiecībā uz to, kas mums būtu jāsagaida no Ukrainas, ir tas, ka 31. oktobrī gaidāmās pašvaldību vēlēšanas no jauna apliecinās šīs valsts demokrātisko nostāju. Tagad beigšu runāt, ja drīkstu. Priekšsēdētājs Vārds tiek dots Gahler kungam, lai atbildētu uz personiskām piezīmēm saskaņā ar Reglamenta 151. panta 1. punktu. Lūdzu, runājiet ļoti īsi un atbildiet uz personiskajām piezīmēm. Michael Gahler (DE) Priekšsēdētāja kungs! Vēlējos detalizēti atbildēt uz to, ko teica Swoboda kungs. Viņš minēja ko tādu, kas nav pilnībā pareizi. Ir taisnība, ka mūsu rezolūcijā, mūsu Eiropas Tautas partijas (Kristīgo demokrātu) grupa nepareizi citēja Venēcijas komisijas teikto. Esmu runājis ar Markert kungu, un viņš man pateica to, ko viņš ir faktiski apgalvojis. Tādēļ kopīgajā rezolūcijā šis citāts vairs nav ietverts. Tādēļ redzat, ka šis jautājums vairs nav apspriežams. Jūs runājāt par tiesiskumu vispārīgi. Tomēr es būtu vēlējies no jums kā no Eiropas Parlamenta sociālistu un demokrātu progresīvās alianses grupas pārstāvja kaut ko skaidrāku un konkrētāku par to, kādus pasākumus tur veic slepenpolicija. Ja partijām nav atļauts piedalīties vēlēšanās, tad šādu situāciju drīkst kritizēt arī pirms vēlēšanām, jo šādā gadījumā vēlēšanu rezultāti acīmredzami nevar būt atbilstoši demokrātijas un Eiropas standartiem. Hannes Swoboda (DE) Priekšsēdētāja kungs! Šīs debates nav paredzētas kā dialogs. Tomēr, Gahler kungs, jums vismaz jāzina, ka skaidri norādīju preses relīzē, kas arī tika izdota manis pārstāvētās grupas vārdā, ka slepenie dienesti ir jāuzrauga. Uzdevu šo jautājumu arī savās sarunās ar ministru prezidentu M Azarov. Mums ir skaidra nostāja šajā jautājumā. Vēlos jums vēlreiz lūgt pārdomāt līdz rītdienai, vai tik tiešām nebūtu pamatotāk, ja mēs pieņemtu šo rezolūciju kopā kā plaša sabiedrība, nevis to pieņemtu ar nelielu balsu vairākumu, kā tas ir pašreizējā situācijā. Vēlreiz to pārdomājiet. Tas ir nozīmīgi. Priekšsēdētājs Esmu saņēmis sešus rezolūciju priekšlikumus, kas ir iesniegti saskaņā ar Reglamenta 110. panta 2. punktu. Debates tiek slēgtas. Balsošana notiks rīt, ceturtdien, 2010. gada 21. oktobrī, plkst. 12.00. Rakstiskas deklarācijas (Reglamenta 149. pants) Justas Vincas Paleckis Ukrainai vienmēr ir bijusi īpaša loma ES Austrumu partnerībā. Tās teritorijas lieluma, novietojuma un vēsturē pieredzēto problēmu dēļ tā ir kļuvusi par nozīmīgu tiltu, kas vieno austrumus ar rietumiem. Nav nekāds pārsteigums, ka pašlaik tāpat kā agrāk Eiropa cieši seko līdzi politiskajiem noteikumiem Ukrainas iekšienē. Tomēr pašreizējā situācija nav viennozīmīgi vērtējama. Mums jāatzīst, ka jaunā valdība tika ievēlēta brīvās un demokrātiskās vēlēšanās un tā palīdzēja Ukrainu izvest no ekonomiska un politiska haosa, kāds tajā valdīja pirms sešiem mēnešiem. No otras puses, nevaram ignorēt tendences, kas norisinās plašsaziņas līdzekļu brīvības jomā un kas rada bažas. Tomēr piekrītu tiem kolēģiem, kuri norāda, ka šodienas rezolūcija ir izstrādāta nepiemērotā laikā. Uzskatu, ka mums jāatliek tās pieņemšana, un pēc Eiropas Parlamenta delegācijas vizītes, kas ir ieplānota nākamajā nedēļā, pēc nākamajām pašvaldību vēlēšanām un ES un Ukrainas augstākā līmeņa sanāksmes varēsim formulēt daudz līdzsvarotāku un objektīvāku parlamentāro nostāju. Galu galā Ukraina var būt labs piemērs citām Neatkarīgo valstu savienības valstīm, izvēloties attiecību atjaunošanas ceļu ar ES, vienlaikus nostiprinot arī labas attiecības ar Krieviju. Indrek Tarand rakstiski. - Esmu gandarīts par debatēm jautājumā par Ukrainu, kurās tiek pausti skaidri viedokļi. Mans secinājums ir tāds, ka Ukrainas demokrātijai nepieciešams atbalsts, bet ne šī dokumenta formā. Daudz svarīgāk ir radīt apstākļus attīstībai. Šādi apstākļi, piemēram, ir spriedzes mazināšana reģionā. Un tieši tādēļ, ceterum censeo, ir jāaptur Francijas plāni pārdot kara kuģus "Mistral” Krievijai!
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
2. ( Før afstemningen Bogusław Liberadzki Hr. formand! Vi taler om direktivet fra 1995. Jeg havde den ære at referere direktivets ændring til Parlamentet sidste år i september. Det væsentligste i ændringen omhandler udøvelse af kontrolfunktionen, eftersom direktivet indeholder rigtig mange tekniske detaljer om køretøjer, gods og veje. I 1996 blev der indført en ny komitologiprocedure, altså en forskriftsprocedure med kontrol. Vores udvalg anmoder om, at den nye forskriftsprocedure med kontrol anvendes inden for rammerne af Kommissionens kompetenceområde i forbindelse med gennemførelsen af det ændrede direktiv fra 1995. Europa-Parlamentets autoritet bliver ikke mindre af denne grund. Vi undgår, at vores kontrolfunktion bliver alt for detaljeret. Kommissionen har enstemmigt vedtaget lovgivningsudkastet. Jeg anmoder om, at Parlamentet ligeledes vedtager det enstemmigt.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
4. Verwirklichung der Synergien von für Forschung und Innovation in der Verordnung (EG) Nr. 1080/2006 über den Europäischen Fonds für regionale Entwicklung und im Siebten Rahmenprogramm für Forschung und technologische Entwicklung vorgesehenen Mitteln ( - Vor der Abstimmung: <BRK> Lambert van Nistelrooij Es gibt keine Probleme mit diesem Bericht. Im Namen der Fraktion der Europäischen Volkspartei (Christdemokraten) möchte ich um eine elektronische Abstimmung bitten. Der Präsident Die Frist ist eigentlich abgelaufen, aber wenn das Haus angesichts der eingeschränkten Möglichkeiten in dieser Woche im Verkehr keine Einwände hat, würde ich vorschlagen, dass wir eine namentliche Abstimmung durchführen. Möchte sich jemand dagegen aussprechen? Das ist nicht der Fall. Dann lasse ich abstimmen.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Resultaten van de Top van 7 mei 2010 en de ECOFIN-bijeenkomst - Politieke relevantie van de strategie EU-2020 tegen de achtergrond van de huidige financieel-economische crisis - Gevolgen van de financiële en economische crisis voor de EU 2020-strategie en voor het beheer ervan - Politieke relevantie EU 2020-strategie in het kader van de huidige financiële en economische crisis (debat) De Voorzitter Aan de orde is: de gecombineerde behandeling van mechanismen voor een versterking van de economische orde, de verklaringen van de Raad en de Commissie over de resultaten van de Top van 7 mei 2010 en de bijeenkomst van de Ecofin-Raad [2010/269(RSP)], de mondelinge vraag aan de Raad en de Commissie: Politieke relevantie van de strategie EU-2020 tegen de achtergrond van de huidige financieel-economische crisis - B7-0213/2010), - B7-0214/2010), de mondelinge vraag aan de Raad: Gevolgen van de financiële en economische crisis voor de EU-2020-strategie en voor het beheer ervan - B7-0301/2010), de mondelinge vraag aan de Raad en de Commissie: Politieke relevantie EU 2020-strategie in het kader van de huidige financiële en economische crisis - B7-0219/2010), - B7-0220/2010). Diego López Garrido fungerend voorzitter van de Raad. - (ES) Mijnheer de Voorzitter, iedereen weet dat we een periode van buitengewone financiële turbulentie doormaken. Dit is al enkele maanden zo en voor de oorsprong van deze crisis moeten we niet enkele maanden terug in de tijd, maar enkele jaren, toen de problemen met de zogenoemde subprime-hypotheken begonnen in de Verenigde Staten. De oorzaak lag dus in een financiële crisis in de private sector van het financiële stelsel, die al snel de reële economie aantastte in de vorm van een diepe depressie, in technische termen een zware recessie, die heeft geleid tot een daling van de productie en een aanzienlijke stijging van de werkloosheid, die met name ernstig was in landen waarin de onroerend goedsector en de huizenbouw een grote rol spelen. De lidstaten en de centrale banken hebben onmiddellijk maatregelen genomen, teneinde een ineenstorting van het financiële stelsel te voorkomen. Tevens hebben zij maatregelen genomen met betrekking tot de reële economie. Deze maatregelen hebben logischerwijs gevolgen voor de overheidseconomieën en voor de overheidsfinanciën. We hebben het nu niet meer over privéfinanciën, maar over overheidsfinanciën. Eerst was er een crisis op het vlak van de financiële stabiliteit van de overheidsfinanciën, als gevolg van grote begrotingstekorten. Verder was er ook een crisis op het vlak van staatsobligaties. In de afgelopen maanden is dat langzaam duidelijk geworden. De crisis werd nog aangewakkerd door het wisselvallige en soms duidelijk speculatieve gedrag van de markten, hetgeen geleid heeft tot een aanzienlijke toename van de rente die de markten van lidstaten vragen wanneer deze schuldpapier uitgeven. Bovendien had dit duidelijke gevolgen voor de hele eurozone en was het dus niet een probleem van een, twee of drie landen, maar een probleem dat de stabiliteit van de hele eurozone heeft aangetast. Dit is de stand van zaken. Dit zijn de gebeurtenissen, ofwel de analyse van de feiten waar de Europese Unie rekening mee moest houden om te kunnen reageren en handelen. Ik denk dat de Europese Unie al deze maanden juist heeft gereageerd. Ze kon soms traag lijken in haar besluitvorming, bij sommige besluiten zelfs buitengewoon traag. Toch heeft de Unie, door welberaden optreden en met name door gecoördineerd handelen, de juiste resultaten behaald. Hoewel sommige maatregelen ons een blik op het totaalbeeld lijken te belemmeren, vind ik toch dat de Europese Unie, gezien de omstandigheden, een passende strategie heeft opgesteld. Deze strategie omvat noodzakelijkerwijs enkele maatregelen voor de korte termijn, maar is met name op de middellange en lange termijn gericht, teneinde te voorkomen dat een dergelijke crisis zich opnieuw voordoet. Zoals we al hebben gezegd, omvatten de maatregelen voor de korte termijn een injectie van overheidsgeld en coördinatie door de Europese Unie via het zogenoemde "Europees economisch herstelplan”, onder auspiciën van de Commissie. Dit plan dient ter coördinatie van onmiddellijke maatregelen, een soort shocktherapie die de lidstaten toepassen om de schadelijke gevolgen van deze enorme crisis te beperken, niet om ze te laten verdwijnen. Een van deze maatregelen voor de korte termijn is natuurlijk de hulp aan Griekenland, een land dat maanden geleden al door de Commissie is gewaarschuwd voor problemen met de overheidsfinanciën. De Raad heeft Griekenland, uit hoofde van artikel 126, lid 9, van het Verdrag betreffende de werking van de Europese Unie, een aantal aanbevelingen gedaan en de Raad en de Commissie houden de ontwikkelingen in dat land in de gaten. Er zijn niet alleen aanbevelingen gedaan over de liquiditeit van de overheidsfinanciën, maar ook over structurele hervormingen van het pensioenstelsel en de noodzaak van hervormingen van het gezondheidsstelsel. En toen kwam 23 april, de dag waarop een uitvoeringsmechanisme voor Griekenland werd goedgekeurd. Gisteren trad dit mechanisme voor het eerst in werking, met een overmaking door de EU-landen van geld naar Griekenland. Dit was dus de eerste van de kortetermijnmaatregelen die wij moeten nemen als een land zich in ernstige problemen bevindt, zoals in dit geval Griekenland. Uiteraard hebben we ook op korte termijn een strategie nodig om uit de crisis te komen, zoals duidelijk aangegeven in de mondelinge vraag die hierover is gesteld door de heren Daul, Verhofstadt, Schulz en anderen. Dit moet een weloverwogen en gecontroleerde strategie zijn, die uiteraard grote problemen met de overheidsfinanciën moet voorkomen, maar tevens de groeidoelstelling moet behouden. Alleen kortetermijnmaatregelen zijn natuurlijk niet genoeg. Er moeten ook maatregelen worden genomen voor de middellange en de lange termijn. Er zijn structurele problemen met de Europese economie; structurele problemen die hebben gezorgd voor een zwakkere Europese Unie als gevolg van de grote financiële turbulentie en de enorm onbestendige situatie. De Europese Unie neemt maatregelen voor de middellange en lange termijn die belangrijk zijn om te vermelden. In de eerste plaats omdat ze een antwoord zullen bieden op het soort crisis dat is ontstaan uit deze ernstige economische situatie, die voor de hele Europese Unie gevolgen heeft, met name voor het systeem van de eurozone. Om de crisis in de financiële sector te kunnen bestrijden, heeft de Europese Unie een serie maatregelen uitgedacht die de komende dagen in dit Parlement zullen worden besproken. Het gaat om een toezichtpakket dat, naar ik hoop, zo spoedig mogelijk wordt goedgekeurd. Ik hoop ook dat de Raad en het Europees Parlement hier overeenstemming over bereiken. Als onderdeel daarvan, of in verband daarmee, heeft de Raad van ministers van Economische Zaken en Financiën (Ecofin) gisteren een maatregel aangenomen, namelijk de regulering van hedgefondsen, alternatieve fondsen of risicofondsen. Hiermee verwijs ik naar de vraag van mevrouw Harms en de heer Cohn-Bendit, die veel nadruk leggen op dit aspect. Tevens moeten we rekening houden met maatregelen in het kader van de G20, ter uitvoering van hetgeen in die G20 is overeengekomen. Tegelijkertijd hebben we gezegd dat de Europese Unie structurele zwakke plekken heeft en dat structurele hervormingen nodig zijn. Daar is de Europa 2020-strategie op gericht, die is gebaseerd op de verbintenis van de lidstaten om bepaalde doelstellingen te verwezenlijken door middel van een aantal geïntegreerde richtsnoeren. Deze richtsnoeren zullen vergezeld gaan van nationale plannen, die worden opgenomen in wat de hervormingsplannen worden genoemd. Tevens moet worden opgemerkt dat, naast de Europa 2020-strategie, ook de maatregelen die de Commissie neemt ten aanzien van het hele productiestelsel van belang zijn. In haar mededeling van 12 mei heeft zij de coördinatie van het economische beleid aangekondigd. De Europa 2020-strategie is dus een manier om het onderliggende probleem van het economische productiestelsel aan te pakken, teneinde dergelijke fundamentele zwakke plekken in het systeem in de toekomst te voorkomen en het economische stelsel van de Unie concurrerend en productief te maken. Het is tevens een manier om ons te richten op de doelstellingen van technologische toegevoegde waarde, rekening houdend met de sociale gevolgen en dus met de noodzaak van specialisaties op de arbeidsmarkt, werkgelegenheid en de strijd tegen klimaatverandering. Er is echter niet alleen een probleem met het private financiële stelsel, met de productiestructuur en met name met de private sector; er is ook een probleem met de overheidsfinanciën. Daar is een van de andere aspecten van de maatregelen van de Europese Unie voor de middellange en lange termijn op gericht, namelijk de maatregelen uit het voorstel van de Commissie van 12 mei. Het overleg hierover is gisteren in de Ecofin-Raad begonnen en zal worden voortgezet. Deze maatregelen zijn gericht op het vasthouden aan de begrotingsdiscipline, het waarborgen van de naleving van het Stabiliteits- en groeipact en het opstellen van methodes om crises op te lossen en te voorkomen. In dit kader is er een taakgroep opgericht, die vrijdag 21 mei voor het eerst bijeenkomt en zal worden voorgezeten door EU-voorzitter Van Rompuy. Het doel van de taakgroep is begrotingsdiscipline. De groep zal gebruik maken van het door commissaris Rehn gepresenteerde document van de Commissie over de coördinatie van het economische en het begrotingsbeleid. Dit heeft betrekking op alle maatregelen voor de langere termijn en daar hoort ook het debat bij dat nu in Europa op gang komt over de winstbelasting voor de financiële sector en over een nieuwe belasting waarover zelfs door de G20 wordt gesproken, namelijk een belasting op financiële transacties. Deze belasting is nu ook onderwerp van debat in de Europese Unie. Dit is iets wat mevrouw Harms en de heer Cohn-Bendit benadrukken in hun vraag. Het moet gezegd worden dat alle instellingen van de Europese Unie hier mee bezig zijn. Het kwam al aan bod in de Europese Raad van december vorig jaar. Het Internationaal Monetair Fonds is verzocht een onderzoek uit te voeren naar een belasting op internationale financiële transacties. Daarover is gesproken in de Europese Raad van maart, de Commissie heeft het aan de orde gesteld op 1 april en ook gisteren was het onderwerp van debat in de Ecofin-Raad. We staan dus voor een maatregel die ongetwijfeld door de G20 zal worden besproken en die zeer belangrijk is. Het zijn maatregelen die ik de korte- en middellangetermijnmaatregelen van de Europese Unie heb genoemd. Gisteren is bijvoorbeeld tijdens de Top tussen Europa en Latijns-Amerika in Madrid ook gesproken over een hervorming van het financiële stelsel. Met andere woorden, de Europese Unie stelt deze kwesties aan de orde op alle fora waaraan zij deelneemt. Kortom, mijnheer de Voorzitter, er worden stappen genomen en voorwaarden gecreëerd om een zogenoemd economisch bestuur van de Unie in te voeren. De Europese Raad speelt hier een actieve rol in, evenals de Commissie en het Europees Parlement, als wetgevings- en controleorgaan. Tenslotte denk ik, mijnheer de Voorzitter, dat we inderdaad kunnen zeggen dat de crisis duidelijk de tekortkomingen van de Europese monetaire unie heeft blootgelegd, als gevolg van het ontbreken van een economische unie. Een dergelijke unie is in de Verdragen wel voorzien, maar bestaat niet in de werkelijkheid. We hebben wel een monetaire unie, maar we hebben de stap naar een economische unie niet genomen. Met de maatregelen die nu voor de korte, middellange en lange termijn worden genomen gaat de Europese Unie duidelijk op weg naar een economische unie. De crisis heeft onze economieën verzwakt en de Unie op de proef gesteld, maar ze heeft haar niet omvergeworpen of versplinterd. De Europese Unie leek soms langzaam en weifelend te handelen, maar wel met zekerheid en in eenheid, en dat is de juiste reactie geweest, passend bij de uitdagingen van dit moment. Ik hoop dat de Europese Raad van juni de ingeslagen weg richting een Europees economisch bestuur en richting een verenigde respons van de Europese Unie op de crisis voortzet en dat hij het gemeenschappelijk standpunt van de Europese Unie voor de zeer belangrijke vergadering van de G20 in Toronto over de regulering van het financiële stelsel en voor het belangrijke debat over een belasting op internationale financiële transacties goed voorbereidt. Olli Rehn lid van de Commissie. - (EN) Mijnheer de Voorzitter, ik verwelkom dit debat over de respons van de Europese Unie op de crisis en over de uitdagingen voor het economisch bestuur waarmee wij onmiddellijk en op langere termijn worden geconfronteerd. Ik zal beginnen met de onmiddellijke uitdagingen en de crisisrespons. Tien dagen geleden heeft de Europese Unie doortastende en noodzakelijke besluiten genomen om de financiële stabiliteit in Europa veilig te stellen. Het ging om een tweeledig antwoord op de verergerde crisis, die zich had ontpopt als een stelselmatige ondermijning van de euro. Deze respons zou ik willen kenschetsen als een consolidatiepact. Ten eerste zijn we het eens geworden over een Europees financieel stabiliteitsmechanisme dat voorziet in een financieel vangnet van maximaal 500 miljard euro, dat in een verhouding van 2:1 wordt aangevuld met IMF-financiering. Ten tweede zijn we overeengekomen de begrotingsconsolidatie te versnellen in de lidstaten die daaraan de meest dringende behoefte hebben. Met deze besluiten heeft Europa een geloofwaardig pakket op tafel gelegd dat aan onze burgers, aan de markten en de rest van de wereld laat zien dat we bereid zijn de euro - onze gemeenschappelijke munt - ten koste van alles te verdedigen. We doen dat niet ten behoeve van de mystieke krachten van de markt maar ten behoeve van duurzame groei en het scheppen van werkgelegenheid in Europa - door te voorkomen dat de bedreigingen voor de financiële stabiliteit de doodsteek toebrengen aan het economisch herstel dat thans in gang is gezet, zij het nog tamelijk bescheiden en broos. Dit is onze verantwoordelijkheid tegenover onze burgers, en die maken we heel concreet waar. Gisteren heeft de Commissie, als coördinator en beheerder namens de lidstaten van de eurozone, 14,5 miljard euro beschikbaar gesteld voor Griekenland, een bedrag dat het IMF heeft aangevuld met 5,5 miljard euro. We zeiden dat we in staat zouden zijn om aan de directe herfinancieringsbehoeften te voldoen, en we zijn tijdig over de brug gekomen. Uiteraard is dit alles afhankelijk van de volledige uitvoering van het programma dat de Commissie samen met de Griekse regering heeft opgesteld, in overleg met de ECB en het IMF. De Europese Centrale Bank heeft ook buitengewone maatregelen getroffen om de recente aanvallen op de euro af te slaan. Afgezien daarvan hebben onze lidstaten begrepen hoe groot het belang is van begrotingsconsolidatie voor het waarborgen van de houdbaarheid van de overheidsfinanciën en daarmee als voorwaarde voor duurzame economische groei. Vorige week hebben Spanje en Portugal aanmerkelijke nieuwe budgettaire consolidatiemaatregelen bekendgemaakt, die belangrijk en moeilijk zijn maar tegelijkertijd noodzakelijke stappen vormen om de uitdijende overheidstekorten in 2010 en 2011 te verkleinen. De Commissie zal in de komende twee weken een algemene beoordeling presenteren van de toereikendheid van de nieuwe begrotingsdoelen en -maatregelen. Laat ik onderstrepen dat een snellere reductie van het overheidstekort inderdaad een essentieel onderdeel van het op 10 mei door Ecofin overeengekomen financiële stabiliteitspakket is. Het is evenzeer belangrijk dat beide landen tot structurele hervormingen besluiten die bijdragen aan een grotere potentiële groei, met name op het gebied van de arbeidsmarkt en de pensioenstelsels. Hoewel versnelde begrotingsconsolidatie in heel Europa een onmiddellijke prioriteit is, moeten we tegelijkertijd onze economische en budgettaire beleidsmaatregelen coördineren om te kunnen differentiëren tussen de lidstaten. Met andere woorden, de inspanningen voor begrotingsconsolidatie moeten worden afgestemd op de begrotingsruimte en economische kwetsbaarheid per lidstaat. Landen die weinig of geen begrotingsruimte hebben, zullen de maatregelen naar voren moeten halen en versneld moeten uitvoeren; andere landen, met meer begrotingsruimte, moeten vasthouden aan hun minder restrictieve begrotingsbeleid ten behoeve van de (banen)groei in Europa. Het zou natuurlijk een vergissing zijn om het bij deze inspanningen te laten. Laten we niet vergeten dat de eerste tien jaar van de euro een succesverhaal zijn geweest - dat is het uitgangspunt. Maar de crisis heeft aangetoond dat we ook de stelselmatige tekortkomingen moeten erkennen. De onderlinge druk was te vrijblijvend, de goede tijden zijn niet benut om de overheidsschuld terug te dringen en aan macro-economische onevenwichtigheden is geen aandacht besteed. Dit is precies de reden waarom de Commissie vorige week, op 12 mei, ambitieuze voorstellen heeft gepresenteerd om het economisch bestuur in Europa te versterken. We willen het preventieve begrotingstoezicht versterken, macro-economische onevenwichtigheden aanpakken en een permanent robuust kader voor crisisbeheer in het leven roepen. Ik reken op de steun van het Parlement voor deze belangrijke voorstellen. Ze zijn van centraal belang om Europa 2020 de komende jaren tot een succes te maken. Onze voorstellen zijn gebaseerd op twee beginselen. Ten eerste is voorkomen altijd beter dan genezen - om nog maar te zwijgen van het laten escaleren van een ongezonde situatie tot een crisis, zoals we hebben zien gebeuren. Ten tweede dient strenger begrotingstoezicht gepaard te gaan met toezicht in bredere macro-economische zin om aan de wortels en oorsprong van duurzame economische ontwikkeling te geraken. Onze voorstellen zijn samengesteld uit drie elementen. Eerst moeten we zowel de preventieve als de correctieve arm van het Stabiliteits- en groeipact versterken. De essentiële voorwaarde voor de verbetering van het economisch bestuur is dat we het begrotingsbeleid vooraf coördineren om ervoor te zorgen dat de nationale begrotingen overeenstemmen met de gezamenlijk overeengekomen Europese maatregelen en verplichtingen, zodat ze de stabiliteit van de eurozone als geheel en van de andere lidstaten niet op het spel zetten. Laat ik hier heel duidelijk over zijn: dit betekent niet dat de nationale begrotingen regel voor regel zullen worden nageplozen. We hebben noch de bedoeling, noch de middelen om dat te doen. Nee, het betekent dat de begrotingsrichtsnoeren en het begrotingssaldo in grote lijnen worden geanalyseerd en door medelidstaten worden beoordeeld voordat de nationale conceptbegrotingen door de regeringen worden ingediend bij het Parlement vanwege het wettelijke recht van de EU uit hoofde van het Verdrag en het Pact om aanbevelingen te doen en de lidstaten in kwestie om corrigerende maatregelen te verzoeken. Sommigen hebben dit bekritiseerd omdat het inbreuk zou maken op de parlementaire soevereiniteit. Ik ben zelf lid geweest van een nationaal parlement en van het Europees Parlement en ik ben me volkomen bewust van de gevoeligheden van parlementaire budgettaire bevoegdheden. Toch kan iedereen zien dat het hier niet gaat om een inbreuk op de democratie of de parlementaire soevereiniteit, maar om de waarborg dat de lidstaten zich aan de regels houden die ze zelf eerder hebben vastgesteld, met andere woorden, dat ze doen wat ze zeggen. We zullen een werkelijk Europese dimensie moeten aanbrengen in de economische beleidsvorming in Europa; het is niet genoeg om pas achteraf naar internationale besluiten te kijken. In de EU, met name in de eurozone, weten we maar al te goed dat nationale besluiten effecten hebben tot voorbij de nationale grenzen. Daarom moet er coördinatie op Europees niveau plaatsvinden voordat die nationale besluiten worden genomen. Het tweede element is dat we verder moeten gaan dan het begrotingstoezicht; het toezicht moet worden verbreed en verdiept zodat ook macro-economische onevenwichtigheden kunnen worden aangepakt. Waarom is dit zo belangrijk? De verschillen in concurrentievermogen en de kloof tussen landen met een overschot en met een tekort in de eurozone zijn de afgelopen tien jaar groter geworden. Dit is in de grond de oorzaak waardoor de financiële crisis de EU, en vooral bepaalde lidstaten, zo zwaar getroffen heeft. We zullen nieuwe problemen moeten voorkomen of snel moeten aanpakken voordat ze uitlopen op een crisis. Daarom stellen we voor om indicatoren en een scorebord te definiëren, alarmdrempels overeen te komen en indien nodig aanbevelingen en tijdige waarschuwingen te doen uitgaan. De indicatoren kunnen bijvoorbeeld productiviteitstrends, arbeidskosten per eenheid en ontwikkelingen in de lopende rekening zijn. Het spreekt vanzelf dat dit niet betekent dat we de exportresultaten van een land zouden willen verzwakken, natuurlijk niet. Waar we op mikken is een nieuw evenwicht in de economische groei van Europa als geheel. We moeten het exportvermogen versterken waar dat nodig is, maar ook de binnenlandse vraag waar dat nodig en mogelijk is. Dat is de manier waarop we als Europees team moeten spelen ten bate van heel Europa. Ten derde moeten we heel duidelijk maken aan iedereen die naar de eurozone kijkt, dat we ons nooit zullen laten verslaan. Om iedereen te ontmoedigen zelfs maar onze krachtdadigheid op de proef te stellen, moet er een permanent en robuust kader voor crisisbeheer voor de lidstaten in de eurozone komen. Het tijdelijke mechanisme dat op 10 mei is ingesteld is een forse eerste stap in die richting, maar voor de middellange tot lange termijn zal de Commissie een blijvend mechanisme voorstellen dat is onderworpen aan strenge beleidsvoorwaarden en uiteraard rekening houdt met de lessen van de recente ervaringen. Inderdaad, we moeten morele gevaren vermijden. Daarom moeten we het mechanisme zo onaantrekkelijk maken dat geen enkele regeringsleider of lidstaat vrijwillig in de verleiding komt er een beroep op te doen. Maar de recente ervaring wijst uit dat je beter een brandweer paraat kunt hebben voor een mogelijke bermbrand dan dat je die brandweer pas opricht als het vuur zich inmiddels heeft uitgebreid tot een echte bosbrand. Beter mee dan om verlegen. Ik sluit af met de constatering dat deze voorstellen van de Commissie de weg bereiden voor een doorbraak in de economische bestuurbaarheid van Europa, maar ik wil uw aandacht ook nog vestigen op een ander immens belangrijk besluit, op dezelfde dag genomen als voornoemde maatregelen, te weten het voorstel om Estland op zijn eigen merites lid te laten worden van de eurozone. Om u één cijfer te noemen: terwijl de gemiddelde schuldquote in Europa op het ogenblik rond 75 procent bedraagt, is die van Estland ongeveer 7,5 procent - niet 75 maar 7,5 procent - op duurzame basis. Dit voorstel geeft aan iedereen het belangrijke signaal af dat de eurozone de druk vol zelfvertrouwen zal weerstaan en dat een duurzaam economisch en budgettair beleid vruchten zal afwerpen voor de lidstaten. Al met al zullen de initiatieven van de Commissie als ze eenmaal zijn goedgekeurd tot een materiële verdieping van het economisch bestuur in Europa leiden, en tot een voorzichtige uitbreiding van de eurozone. Het is de hoogste tijd om in de EMU invulling te geven aan de 'E'. Joseph Daul namens de PPE-Fractie. - (FR) Mijnheer de Voorzitter, waarde collega's, eindelijk heeft Europa gereageerd. Ten langen leste zijn de staatshoofden en regeringsleiders begonnen de problemen aan te pakken door tien dagen geleden te besluiten tot een plan ter ondersteuning van onze munt, de euro. Het gaat om een plan dat de mate van Europese solidariteit weerspiegelt en zo de twijfelaars weerspreekt, maar ook om een plan dat nog ontoereikend is en vergezeld moet gaan van maatregelen om onze nationale begrotingstekorten terug te dringen, en van maatregelen om tussen de lidstaten tot overeenstemming te komen over de sociale en fiscale begrotingen. Ik meen dat iedereen dit deze ochtend aan het verkondigen is en dat we de afgelopen twee weken niets anders hebben verkondigd. Laten we er nu dan werk van maken! Dit plan was afgelopen woensdag eindelijk afgerond door het besluit van de Europese Commissie, dat ik toejuich, om het toezicht op en de tenuitvoerlegging van een stabiliteitspact drastisch op te vijzelen. Dames en heren, zonder al deze maatregelen komen we er niet uit. We komen er niet uit zonder politieke moed, want de maatregelen die we samen al op Europees niveau en afzonderlijk op nationaal niveau hadden moeten nemen, die moeten we nu nemen. Dat geldt evengoed voor rechtse als linkse regeringen. Ik betreur het ten zeerste dat de Duitse socialisten deze moed niet konden opbrengen tijdens de stemming in de Bondsdag over het Europese hulpplan. Uit dit alles moeten we lering trekken. Les een: we moeten de waarheid weten over de nationale overheidsfinanciën, evengoed als we de waarheid weten over de Europese overheidsfinanciën. Ik verzoek de Europese Commissie zich in te spannen om hiervoor borg te staan en sancties uit te vaardigen, in plaats van een timide afkeuring uit te spreken over elk land dat deze verplichting niet nakomt. Zoals u heus wel weet, is iedereen bang van de snelheidsradar, de sancties, het puntentotaal op het rijbewijs als men op de weg zit. Zo zitten we in elkaar, dus moeten er sancties zijn. Dat is het abc van elk serieus beleid op dit gebied. Les twee: de 27 lidstaten moeten zich al in een heel vroeg stadium concentreren op hun begrotingsbeleid. De Commissie heeft hier vorige week om verzocht. Ik heb er zelf enkele weken geleden in dit Parlement om verzocht. Ik weet dat het lidstaten irriteert als je ze vraagt zich te concentreren, maar daaraan zullen ze de komende tijd moeten wennen, als ze ermee doorgaan hun overheidsfinanciën te behandelen alsof ze op een onbewoond eiland wonen, alsof ze niet onderling verbonden zijn door een munt en dus door een noodzakelijke gemeenschappelijke begrotingsdiscipline. En wat geldt voor nationale begrotingen, geldt ook voor het sociale en fiscale beleid. Nogmaals, ik begrijp de woede van sommige landgenoten aan wie wordt gevraagd zich op te offeren voor anderen die minder werken en eerder met pensioen gaan. Ook dat kan zo niet doorgaan. En dat is de derde les die ik uit deze crisis trek. De euro is pas levensvatbaar als we ons daartoe collectief de middelen verschaffen. Ik weerspreek niet de economisch adviseur van president Obama, de heer Volcker, die zei dat de euro uit elkaar zou kunnen vallen als we onze cultuur en ons gedrag niet veranderen. We moeten onze nationale reflexen ontstijgen en Europees gaan denken. Van kortzichtig beleid, bedoeld om niet achterop de raken in de opiniepeilingen van onze nationale regeringen, moeten we overschakelen op plannen voor de lange en middellange termijn, wat onze ondernemers overigens al eisen zodat zij in staat zijn te investeren en personeel kunnen aannemen. Mijn fractie wil Europa wakker schudden. Ze verzoekt de Commissie haar werk te doen, en wel door een bonus/malus-therapie toe te passen op de lidstaten. Financiële beloning voor hen die hun overheidsfinanciën saneren; sancties voor de tegenstribbelaars! De Commissie, mijnheer Rehn, moet hier niet voor terugdeinzen. De Europeanen en de lidstaten wordt er een dienst mee bewezen. Het grote probleem waarvoor onze medeburgers zich nu zien geplaatst en dat op al onze vergaderingen aan de orde wordt gesteld, is of hun spaargeld nog wel veilig is. Ik begrijp die burgers die een heel leven hebben gewerkt om wat geld achter de hand te hebben. Wij moeten in de eerste plaats borg staan voor hun spaargeld. Dat is doodeenvoudig wat de Commissie moet doen. Daarvoor is ze in het leven geroepen. Alleen tegen deze achtergrond, dames en heren, zal de 2020-strategie zin hebben. Alleen als we weer serieus worden en collectief onze overheidsfinanciën op orde brengen, zullen we de strijd tegen werkloosheid en voor onderwijs, opleiding, onderzoek en innovatie winnen. Ik heb het gisteren gezegd, ik zeg het alle dagen: als we in al onze lidstaten moeten bezuinigen, moeten ook wij, Europese afgevaardigden, Europese ambtenaren, het goede voorbeeld geven, anders zijn wij niet geloofwaardig. Dat is wat ik te zeggen heb en ik hoop nog altijd - ik heb enkele zeer ernstige, zeer diepe crises meegemaakt - dat deze crisis ten minste zal dienen om een nieuw begin te maken voor Europa en zijn burgers. Martin Schulz namens de S&D-Fractie. - (DE) Mijnheer de Voorzitter, geachte dames en heren, we voeren dit debat in een zeer ernstige, voor de Europese Unie gevaarlijke situatie. De afgelopen decennia werden gekenmerkt door de ideologie van laissez-faire, decennia waarin iedereen die zijn twijfels had bij de vermeende superioriteit van het kapitalistische economische systeem onderuit werd gehaald. Dit economische systeem heeft ons in de ernstigste financiële, economische en werkgelegenheidscrisis en naar de ernstigste morele en legitimiteitscrisis van de instellingen sinds het einde van de Tweede Wereldoorlog gestort. Dit systeem deugt niet. Het is tot op zekere hoogte immoreel, het is pervers. Ik zal u een voorbeeld geven, omdat veel burgers ons vakjargon niet begrijpen. Wat houdt de handel met credit default swaps, met kredietverzuimverzekeringen eigenlijk in? U kunt een verzekering afsluiten die vervolgens wordt verhandeld. Laten we ons vakjargon naar de praktijk vertalen! De mooie boerderij van Joseph Daul is ongetwijfeld tegen brand verzekerd. Als ik, Martin Schulz, de brandverzekering van Joseph Daul kan kopen, en het verzekerde bedrag krijg uitbetaald als zijn huis afbrandt - ik, niet hij - dan heb ik alleen nog maar iemand nodig, bijvoorbeeld de heer Cohn-Bendit, die de zaak in de fik steekt. Ik heb mijn schaapjes dan op het droge. Dat is een pervers systeem, dat afgeschaft en verboden moet worden. En precies over dit soort mechanismen gaat dit debat. En het gaat hier niet om grappige voorbeelden, maar om het pensioenfonds van de Californische lerarenbond die via een hedgefonds een Duitse luchtvaartmaatschappij wilde kopen. Dat is niet gelukt. Toen kocht de bond iets anders. Maar het pensioenfonds ging failliet. Een hele generatie leraren die veertig jaar geld heeft ingelegd, is failliet, geruïneerd. Dat is de realiteit van een economisch systeem dat zijn grenzen heeft bereikt en aan banden moet worden gelegd. Nu zijn de regeringen aan zet. We hebben dat uit uw mond gehoord, mijnheer López Garrido en mijnheer Rehn. Mooi. Echter, wij reageren, wij worden ertoe gedreven actie te ondernemen, en we reageren mijns inziens te laat! We hadden veel dingen veel eerder moeten regelen - iets waarom we overigens ook vaak hebben verzocht in dit Parlement. Nu stellen we regels op voor hedgefondsen. Maar wanneer komt het Europese ratingbureau? Is het eigenlijk normaal dat een Amerikaans ratingbureau precies op het moment waarop de speculatie tegen Griekenland een hoogtepunt bereikt al een volgende doel voor ogen heeft en Portugal lager classificeert? Wat zijn dat eigenlijk voor instanties die over het lot van hele volkeren beslissen? Zij moeten worden gecontroleerd en aan regels worden onderworpen! En niet nu pas; dat had jaren geleden al moeten gebeuren. We hebben hier jaren geleden ook om gevraagd, maar ons verzoek werd afgewezen door dezelfde regeringen die nu zogenaamd deze crisis aanpakken. (Protest) Collega Langen, ik weet dat u vanmiddag een amendement indient waarin u oproept geen vergaderingen van het Parlement in te plannen tijdens het carnaval in Duitsland. Een mooi streven. Maar als u hier bent, is tot mijn grote spijt elke vergaderdag van het Parlement carnaval. De EU kampt met structurele tekorten die de instellingen moeten wegwerken. Het schijnt dat we een economische en monetaire Unie in het leven hebben geroepen. De realiteit is dat we een monetaire, maar geen economische Unie hebben gecreëerd. Europa vormt op het gebied van economisch beleid een lappendeken met 16 soevereine staten die hun economisch beleid niet op elkaar afstemmen, en soms zelfs conflicterende maatregelen nemen, en dat alles in een eengemaakte monetaire ruimte. Daarin schuilt een groot risico. Arnold Schwarzenegger en zijn mooie Californië zijn platzak, maar dat heeft absoluut geen gevolgen voor de dollar, omdat het economisch beleid van Californië deel uitmaakt van de ene monetaire ruimte van de VS. Wanneer 2,8 procent van het bruto binnenlands product van de eurozone in gevaar komt, zoals het geval is bij Griekenland, komt Europa in een zware crisis terecht. Dit tekort moet worden weggewerkt. Daarom moet er een economische regering komen. Wie daar nu nog tegen is, heeft de alarmbellen niet horen rinkelen. We kampen momenteel met een legitimiteitscrisis van de ergste soort. De mensen zien dat dit economische systeem faalt en hebben er geen vertrouwen meer in. Ze zien dat de overheidsinstellingen evenals de supranationale instellingen de speelbal zijn van dit systeem, en hebben dus ook hierin geen vertrouwen meer. In deze fase nemen velen in deze geglobaliseerde, vereuropeeste uitdaging hun toevlucht tot nationale retoriek. Deze drievoudige tegenstelling tussen het gebrek aan vertrouwen in ons economische systeem en in onze overheidsinstellingen en de toevlucht die veel overheidsinstanties nemen tot een nationale aanpak in plaats van de oplossing in internationale structuren te zoeken - dat is een combinatie die de EU als geheel in gevaar brengt. Daarom hebben we een economische regering nodig alsmede de kracht om onze eigen regels uiteindelijk ten uitvoer te leggen. En tot slot: Joseph Daul, voorzitter van de fractie die vertegenwoordigers van Nea Demokratia telt, zou zich wat meer moeten inhouden met zijn kritiek op andere partijen. Guy Verhofstadt namens de ALDE-Fractie. - (FR) Mijnheer de Voorzitter, ik denk dat nationalistische noch marxistische retoriek ons de oplossingen zal aandragen die nodig zijn voor de crisis die wij ondergaan. (Applaus) Wat wij momenteel meemaken, mijnheer de Voorzitter, is volgens mij geen monetaire crisis, het is zelfs geen crisis van onze eenheidsmunt, het is eerder een bestuurscrisis van de Unie. Dat is de situatie waar we ons op dit moment in bevinden. Ik durf zelfs te zeggen dat deze crisis is geboren uit de obsessie van lidstaten die denken dat zij de problemen van Europa op een intergouvernementele manier kunnen oplossen, terwijl een monetaire zone, mijnheer de Voorzitter, door één enkele methode van toezicht moet worden gereguleerd, de communautaire methode, op basis van het Europese belang, en niet door een syndicaat van nationale belangen dat de Europese Raad en de Raad voor de Europese Unie in hun aard zijn. Ikzelf heb deze ochtend drie boodschappen over te brengen in dit debat. De eerste boodschap, mijnheer López Garrido, is gericht tot de Raad. Het Spaanse voorzitterschap zou misschien kunnen worden verzocht de leden van de Raad te verzoeken blijk te geven van enige discretie wat de crisis rond de euro betreft, want steeds als er een oplossing wordt gevonden voor hulp aan de euro, moet de ene of de andere regeringsleider zich laten gelden, zijn zegje doen, waarmee hij de gevonden oplossing feitelijk saboteert. Ik denk dus dat het eerste dat de Raad moet worden gevraagd, is dat hij zich wat discreter gedraagt en de Europese Commissie en de Europese Centrale Bank de gelegenheid geeft te werken aan een oplossing. Mijn tweede boodschap is gericht aan de Commissie. Ik denk, mijnheer Rehn, dat u afgelopen woensdag moedige beslissingen hebt genomen die een stap in de goede richting zijn, maar dat de Commissie verder moet gaan. Op dit moment hebben wij dus een werkgroep. Die werkgroep van de Raad zal bijeenkomen om rond oktober of tegen het eind van het jaar oplossingen aan te dragen. Naar mijn mening is dat veel te laat. Het is aan de Commissie, die het recht van initiatief heeft, om de komende weken of maanden een ambitieus pakket samen te stellen. Dat is wat er moet worden gedaan. Er moet niet worden gewacht op het moment dat een werkgroep van de Raad ons zegt wat er moet worden gedaan, het is aan de Commissie om dit initiatief te nemen. Het is aan de Commissie een globaal pakket samen te stellen en dat op tafel te leggen bij de Raad en het Parlement, een pakket dat naar mijn idee uit vier onderdelen zal bestaan. Eerst een versterking van het Stabiliteitspact. Dit betekent, in feite, sancties; ikzelf steun - ik hoop dat iedereen dat doet - het idee van de heer Rehn dat in dit pakket de Europese Commissie nationale begrotingen "screent” voordat zij door de desbetreffende nationale parlementen worden goedgekeurd. Dit is geen kwestie van subsidiariteit of gebrek aan subsidiariteit; het is een kwestie van loyaliteit jegens het Stabiliteitspact en de euro. Men kan niet enerzijds zeggen lid te zijn van dit Stabiliteitspact en van de eurozone en anderzijds dat men wat de begroting betreft niets te maken heeft met de euro en dat een en ander geheel onder de nationale bevoegdheid valt. Ten tweede meen ik dat in dit pakket ook een overtuigende 2020-strategie moet worden opgenomen. Wat nu bij de Raad op tafel ligt, mijnheer López Garrido, is allerminst overtuigend. Zult u in juni tot een afronding komen? Maar wat gaat u in juni afronden met betrekking tot de 2020-strategie? Hetzelfde dat u hebt afgerond met betrekking tot de mislukte Lissabonstrategie? Weer de open coördinatiemethode? Welaan, als het u ernst is, moet de Commissie alle noodzakelijke instrumenten krijgen om deze 2020-strategie sturing te geven, deze economische strategie die ons uit de crisis moet halen. Wat er in de derde plaats moet worden gedaan is het scheppen van een Europees monetair fonds dat in de plaats komt van het stabiliteitsmechanisme dat in het leven is geroepen, omdat dit stabiliteitsmechanisme - dat zegt u zelf, mijnheer Rehn - niet op deze taak is berekend. Dit mechanisme is alweer een intergouvernementeel mechanisme dat door Ecofin, waar unanimiteit is vereist, is uitgedacht. Voor elke lening is de goedkeuring van alle lidstaten nodig. Dat is een systeem dat op termijn niet kan functioneren en dus is er een Europees Monetair Fonds nodig dat door de Europese Commissie wordt beheerd en indien nodig door de Europese Centrale Bank. Maar het moet geen beslissingen nemen die alle lidstaten van de Eurozone moeten nemen. En tenslotte moet er een Europese obligatiemarkt komen. Dat is, mijnheer Rehn, wat men van de Commissie verwacht: ambitie en moed om een ambitieus pakket met deze vier punten zowel bij de Raad als het Parlement op de onderhandelingstafel te leggen. (Applaus) Rebecca Harms namens de Verts/ALE-Fractie. - (DE) Mijnheer de Voorzitter, geachte dames en heren, mijn fractie heeft opnieuw besloten positief te staan tegenover het financieel stabilisatiemechanisme dat nog geen twee weken geleden tijdens het crisisweekeinde in Brussel is overeengekomen. Wij zien in deze steun ook een ondubbelzinnige instemming met meer gemeenschappelijk economisch beleid en meer gemeenschappelijk financieel beleid. Dat is voor mijn fractie niets nieuws. Dat is al jarenlang traditie bij ons. Wij koppelen deze instemming, mijnheer Rehn en mijnheer López Garrido, ook aan de oproep nu eindelijk eens serieus werk te maken van de aanpak van de crisis als geheel, in plaats van alleen aan symptoombestrijding te doen. In onze visie doen we al sinds 2008 aan symptoombestrijding. Sinds 2008, sinds het faillissement van Lehman Brothers, zijn we bezig de banken overeind te houden. Ik wil het nog een keer gezegd hebben: we moeten ook eens eerlijk zijn tegenover de burger! Het voorlaatste weekeinde is de euro nog steeds niet gestabiliseerd. Het voorlaatste weekend zijn wederom zeer veel Duitse en Franse banken van de ondergang gered. Aan de beurskoersen daarna kon je heel goed zien wat er was gebeurd, maar aan deze reddingsacties moet een einde komen. Deze kosten inmiddels miljarden en nog eens miljarden! We hebben geen idee waar we dit geld eigenlijk vandaan moeten halen, en afgezien van de overeenstemming die we in de Raad van ministers van Economische Zaken en Financiën (Ecofin) hebben bereikt, durven we eigenlijk alleen maar kleine stapjes terug naar overheidsreglementering van de financiële markten te nemen. Dat staat centraal in onze eis van vandaag: de staat moet - met grote vastberadenheid - terugkeren op de financiële markten. Hij mag zich niet langer onder de duim laten houden door banken en speculanten, waarover vervolgens wordt geklaagd. Inderdaad, banken zijn relevant voor het systeem, maar in dit systeem moet iets helemaal mis zijn als de politiek toelaat dat onze landen telkens weer naar de rand van de afgrond worden gedreven. Kort samengevat: wat ons betreft moet nu over bepaalde zaken de knoop worden doorgehakt; er zijn aanwijzingen dat een aantal lidstaten op de juiste weg is, maar wij zijn van mening dat al die toxische activa en het ongedekt verkopen van effecten in de hele EU moeten worden verboden, dat hedgefondsen zo kort mogelijk moeten worden gehouden en dat de invoering van een belasting op financiële transacties nu niet langer loze praat moet blijven, maar dat we deze belasting nodig hebben, onder meer om middelen binnen te krijgen om onze uitgaven te dekken. Ook zijn banken en speculanten nu echt aan zet, ook dit mag geen loze praat blijven. Door de invoering van deze belasting kunnen we hiervoor zorgen. Een ander onderwerp dat mij zeer bezighoudt, is de toekomst van een gecoördineerd begrotingsbeleid in de Europese Unie, de begrotingsdiscipline. Dat woord ken ik erg goed uit Duitsland. Ik stel echter voor dat wij nog eens om de tafel gaan zitten om te bepalen wat we op het vlak van crisismanagement en de stemming over Europa 2020 nu eigenlijk willen, hoe de lidstaten en Europa zich over vijf of tien jaar op het niveau van verantwoordelijkheid van de staat aan de burgers willen presenteren. Moet de Europese strategie nu als stormram tegen de sociale verantwoordelijkheid van de staat dienen? Ik zou graag willen weten hoe u dat voor u ziet: kleuterscholen, scholen, universiteiten, bibliotheken, pensioenvoorzieningen, ziekenhuizen, musea, theaters. Mijn collega, de heer Cohn-Bendit, heeft een week geleden gezegd dat Griekenland meer tijd nodig heeft om een saneringsplan op te stellen. Ik ben nu wel op de hoogte van de rampzalige financiële situatie in veel lidstaten. Sommige daarvan hebben wel wat tijd nodig om met een plan te komen. Zoals ik al zei, een stormram tegen de sociale zekerheid is absoluut het slechtste waar de Europese Unie nu mee kan komen. Dat neemt echter niet weg dat we een zorgvuldig begrotingsbeleid moeten formuleren en een eerlijke verdeling over de generaties moeten realiseren. Wij Groenen hebben zulke begrotingen in Duitsland steeds gesteund. Tot slot een laatste punt: als we ons klimaatbeleid, de duurzame ontwikkeling nu laten voor wat het is, en het lijkt erop dat dat gaat gebeuren, zouden we het plan van de duivel uitvoeren. Innovaties van industrie en bedrijfsleven en een klimaatvriendelijkere productie en organisatie van het openbaar vervoer mogen niet worden verwaarloosd. We moeten door innovatie, levensvatbaarheid en duurzaamheid werkgelegenheid behouden, maar dat kost geld! Nieuwe belastingen zijn taboe. Ik ben er nu echter van overtuigd dat we de huidige crisis alleen te boven kunnen komen als we het taboe van overheidsingrijpen, de rol van de staat en de noodzaak van slimme belastingen doorbreken! (Applaus) Timothy Kirkhope namens de ECR-Fractie. - (EN) Mijnheer de Voorzitter, het is helaas kenmerkend geworden voor sommigen die hun steun uitspreken voor de Europese Unie om te menen dat meer integratie het antwoord op ieder probleem is. Dit is een benadering die aan de kern voorbijgaat. Waar het Europa te vaak aan ontbreekt zijn niet extra mechanismen om afgesproken beleid uit te voeren, maar veeleer de politieke wil om verplichtingen na te komen die wel zijn aangegaan maar niet uitgevoerd. Ik hoop daarom vurig dat Europa 2020, een initiatief dat zeker noodzakelijk is om het hoofd te bieden aan de onderliggende economische crisis die Europa bedreigt, niet op dezelfde basis mislukt. Wat betreft de crisis in de eurozone wordt ons echter verteld dat de Unie, om soortgelijke crises in de toekomst te vermijden, de bevoegdheid moet krijgen om te verzoeken om voorafgaande presentatie van conceptbegrotingen door soevereine regeringen en om strengere sancties op te leggen aan de lidstaten - maar begrotingsinformatie werd al geacht beschikbaar te zijn; deze was alleen onnauwkeurig en werd slecht gecontroleerd. Zouden de kwaliteit van de informatie en de competentie van hen die de gegevens analyseren, toenemen alleen maar door de invoering van een strengere procedure? Sancties waren al beschikbaar; ze waren alleen niet geloofwaardig. Uitbreiding van hun reikwijdte maakt het nog niet waarschijnlijker dat ze worden opgelegd. Zouden de nieuwe maatregelen ook maar een greintje serieuzer worden genomen? Bovendien is het aangaan van schulden, dat het risico met zich meebrengt van een verhoging van de EU-begroting en van directe garanties voor EU-leningen, een grote beleidsverandering waardoor juist de beginselen van gezonde openbare financiën worden ondergraven waarvoor wij worden geacht pal te staan. In de ECR-Fractie willen we dat de euro een succes is voor zowel de landen die ervoor hebben gekozen eraan mee te doen als de landen in de Europese economie in bredere zin, maar dit vereist dat de lidstaten hun verantwoordelijkheden ernstig nemen, eerlijk tegen elkaar zijn en hun overeengekomen verplichtingen nakomen. Zoals zij zelf zegt, gelooft de Commissie dat haar voorstellen tot een materiële verdieping van de economische en monetaire unie zullen leiden. Het is dan ook geen wonder dat, terwijl in de Engelse versie van de tekst over de Top in maart het woord governance wordt gebruikt, een begrip waar ook de Commissie naar verwijst, in de Franse versie sprake is van gouvernement. Het lijkt erop dat sommigen inderdaad een centrale Europese economische "regering” nastreven, maar deze zou de problemen waarmee we geconfronteerd worden, niet oplossen: zij zou slecht zijn voor onze burgers, voor onze lidstaten en, dunkt mij, voor de Europese Unie zelf. Lothar Bisky namens de GUE/NGL-Fractie. - (DE) Mijnheer de Voorzitter, de laatste vergaderingen van de Raad duiden op diepgaande veranderingen. Momenteel maken we een proces van gouvernementalisering van het Europese beleid door. Het Verdrag van Lissabon prees de rol van het Parlement en de versterking van die rol. Ook wij waren vol lof. In werkelijkheid leggen de regeringen momenteel zeer fundamentele zaken vast en geven ze onvoorstelbaar hoge bedragen uit. De parlementen zijn daarbij nauwelijks aan bod gekomen, en dat moeten we een halt toeroepen. Met de door de regeringen gebruikte methode zijn enorme bedragen besteed aan het overeind houden van banken die door eigen schuld torenhoge schulden hadden. Deze regeringen hebben met belastinggeld het casinokapitalisme van de ondergang gered. Bij de redding van landen met schulden zijn ze echter vooral opgevallen door hun afwachtende houding. Op een gegeven moment heeft men toen ergens 750 miljard euro gevonden. De vraag is: redt de geldpers de economische ontwikkeling? Volgens mij redt hij eerder het kapitaal van de banken. De Europese Unie moet echter meer zijn dan een vrije interne markt met een eenheidsmunt. De heer Barroso heeft gelijk als hij in dit kader zegt dat we de monetaire unie wel kunnen vergeten als we niet ook een economische unie tot stand brengen. Alleen zie ik die nog niet echt van de grond komen. Steeds weer wordt benadrukt dat het Stabiliteits- en groeipact is mislukt, maar dat heeft erg weinig te maken met een zinvolle coördinatie van ons economische beleid. We missen een sociale unie. De financiële sector moet blijvend en effectief opnieuw worden gereguleerd. Een gecoördineerd fiscaal beleid en een gecoördineerd loonbeleid ontbreken, en de belasting op financiële transacties ontbreekt, hoewel daarover al tijden gepraat wordt, maar het blijft bij praten. Het wordt tijd dat de instellingen van de EU de verzorgingsstaat veiligstellen, niet afbreken. De Grieken en andere volkeren zijn immers ook bang omdat ze zien hoe wordt ingegrepen in de sociale voorzieningen. Het wordt tijd dat we ons inzetten voor een harmonisatie van een hoog peil van sociale standaarden. Hedgefondsen moeten worden verboden en belastingparadijzen moeten worden ontmanteld. De crisis op de financiële markten wordt slechts met een slakkengangetje bestreden. Dat is gezien de snelheid waarmee de speculanten handelen, te langzaam. We zitten helemaal op de verkeerde weg als we in de steeds vaker voorkomende noodsituaties de miljarden verlies afwentelen op de maatschappij en de winsten privatiseren. De staat mag niet toestaan dat banken directe toegang hebben tot het geld van de belastingbetaler. In dit hele proces is mij één ding duidelijk geworden: onder de huidige omstandigheden moet het begrip "bankrover” opnieuw worden gedefinieerd. Niki Tzavela Commissaris, ik maak van de gelegenheid gebruik om u persoonlijk te bedanken voor uw harde en effectieve inzet ten behoeve van de economische crisis in mijn vaderland, Griekenland. Voorts zou ik alle partijen van het Parlement willen bedanken voor hun steun en medeleven voor Griekenland. Dames en heren, commissaris, ik heb drie voorstellen en ik zou u zeer nadrukkelijk willen verzoeken deze te steunen. Betreffende het instellen van een permanent instrument voor een economisch bestuur, komt het Bruegel Instituut - een denktank voor financiële zaken - met het volgende voorstel: de Europese Centrale Bank dient Europese obligaties tot zestig procent van het bbp van elk land te garanderen, deze obligaties worden "blue bonds” genoemd. Zodra de grens van 60 procent wordt gepasseerd dient voor het percentage dat daarboven ligt marktconform te worden geleend, dit zijn de zogenaamde "red bonds”. Het betreft een voorstel voor een permanent instrument voor economisch bestuur, het is dan ook niet nodig om nieuwe financiële mechanismen op te zetten enzovoorts, en het kan zeer snel worden ingesteld. Twee ad-hocvoorstellen voor Griekenland: het Internationaal Monetair Fonds zou de terugbetalingstermijn van de lening aan Griekenland kunnen verlengen, en wel van drie naar vijf jaar. Als dezelfde termijnverlenging door Europese leners wordt toegepast zou Griekenland veel makkelijker en geloofwaardiger zijn schuld kunnen terugbetalen, en dat is een goed signaal voor de markten. Het tweede voorstel luidt als volgt: het bedrag aan hulp voor Griekenland zou kunnen worden aangewend voor de afbetaling van onze obligaties. Het zou een rationele benadering van deze kwestie zijn als Europa nu bronnen beschikbaar zou stellen die in de toekomst Griekenland ten goede zullen komen voor de ontwikkeling van de Griekse economie. Op dit moment bevindt de Griekse overheid zich in de verdediging en probeert geld bij elkaar te sprokkelen om haar schuld te verminderen. We kunnen echter niet ook nog bezig zijn met het stimuleren van groei. Daarom, commissaris, denk ik dat het een goede zaak zou zijn als tegelijkertijd ook de inzet tot groei zou worden gesteund. Tot slot zou ik willen zeggen dat we mogen hopen dat de Griekse crisis de enige prijs is die de Europese Unie zal moeten betalen voor het in allerijl oprichten van het economisch bestuur, iets wat tien jaar geleden had moeten gebeuren. Laten we hopen dat de Griekse crisis de enige prijs is die betaald moet worden. De Voorzitter Mevrouw Tzavela, ik heb u niet onderbroken omdat u uit Griekenland komt en dit een erg belangrijk onderwerp is, maar ik wijs u erop dat u langer dan één minuut het woord hebt gevoerd. Ik verzoek u zich in het vervolg aan de spreektijd te houden. Nicole Sinclaire (EN) Mijnheer de Voorzitter, toen u vorig jaar Voorzitter van dit Huis werd, zei u dat u alle fracties gelijk zou behandelen. Ik constateer in dit interessante debat dat de heer Schulz twee minuten te lang heeft gesproken - alle fracties hebben hun spreektijd overschreden, maar u pikt er maar één fractie uit. Kunt u toelichten waarom? De Voorzitter Mevrouw Sinclaire, ik houd de tijd zorgvuldig in de gaten. Bij de gememoreerde toespraken werd de spreektijd inderdaad met enkele seconden overschreden. De spreekster van zojuist overschreed de spreektijd het meest, maar ik stond dat toe omdat zij Griekenland vertegenwoordigt en een standpunt afgaf van iemand die in Griekenland woont en dat leek me een belangrijk aspect. In de regel grijp ik in als iemand de spreektijd overschrijdt, maar ik denk dat we het er allemaal over eens zijn dat de verklaring van mevrouw Tzavela er voor ons allen in hoge mate toe deed. Francisco Sosa Wagner (ES) Mijnheer de Voorzitter, we hebben voor een economische afgrond moeten staan om de staatshoofden en regeringsleiders te laten inzien dat we niet de weg van meer nationalisme moeten bewandelen, maar juist die van meer Europa. Sommige van de genomen maatregelen gaan die richting op, zoals de beperking van vetorechten in de Europese Raad en het prille begin van een Europese schatkist. Het heeft lang geduurd, maar uiteindelijk hebben we ons toch gerealiseerd dat we allemaal in hetzelfde schuitje zitten en dat het zinloos is om problemen individueel aan te pakken, en dan ook nog eens op een geïmproviseerde manier. Ik vraag me echter af of deze houding een digressie is, of daadwerkelijk het begin van een Europees economisch bestuur. Dat is namelijk waar het om draait, dames en heren. Als wij trouw willen blijven aan de wil van de oprichters van de Unie, hebben we een echt bestuur nodig. Daarom moeten wij vanuit dit Parlement alle hervormingen stimuleren die Europa sterker maken en van de EU een plek maken waar belasting- en begrotingsdiscipline heerst. Het nostalgische soevereiniteitsidee moeten we echter achter ons laten. Dames en heren, het versterken van de Europese Commissie en van dit Parlement is het enige juiste recept om een Europa op te bouwen dat straks niet als een schaduw achter de horizon verdwijnt. Corien Wortmann-Kool Voorzitter, wat ik geleerd heb is dat als de boerderij van Joseph Daul in brand staat, je eerst de brand moet blussen. Daarom steunt onze PPE-Fractie voluit het noodpakket waartoe de Raad en de Commissie hebben besloten. In één weekend was een besluit over een pakket van honderden miljarden euro onvermijdelijk. Een "wake up call", strengere en consequentere begrotingsregels zijn cruciaal en moeten versterkt worden. Voorzitter, de Raad was eensgezind, laten wij ook die eensgezindheid tonen. Maar helaas, als ik voorzitter Schulz van onze socialistische collega's hoor, dan is die eensgezindheid niet hier in dit Huis. Voorzitter, wij allen in dit Huis willen een Europa met duurzame economische groei, met voldoende banen voor onze burgers en met gezonde bedrijven. Dat kunnen wij alleen bereiken met een stabiele munt en een stabiele economie. Voor een ambitieuze 2020-strategie is een Stabiliteits- en groeipact dat gerespecteerd móet worden, cruciaal. En voor beide geldt dat succes afhankelijk is van een stevige Europese governance. Dat is de kern van de resolutie waarover wij de afgelopen week met de fracties in dit Huis over hebben gediscussieerd. Commissaris Rehn verdient onze steun en ik vind het onverantwoordelijk dat onze socialistische collega's die steun weigeren te geven. Voorzitter, onverantwoordelijk gedrag van speculanten is níet de oorzaak, maar het heeft de eurocrisis wel aangewakkerd. Commissaris Barnier moet - wat onze fractie betreft - voortvarend werken aan voorstellen om het onverantwoordelijke gedrag op de financiële markten in te perken. Hannes Swoboda (DE) Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, mevrouw Wortmann-Kool heeft op twee punten ongelijk: ten eerste willen wij helemaal niet dat de boerderij van de heer Daul in vlammen opgaat. We willen helemaal niet dat ook maar één boerderij in vlammen opgaat, we willen dat juist voorkomen, dat is onze inzet. Ten tweede steunen we wel degelijk de door de heer Rehn voorgestelde maatregelen, alleen gaan ze op sommige punten niet ver genoeg, omdat de meeste maatregelen pas worden voorgesteld als de boerderij van de heer Daul al in brand staat. U zegt ook terecht een aantal keer dat we moeten voorkomen dat er brand ontstaat, en dat is waar het hier om draait. Want als de heer López Garrido vandaag heeft gezegd dat de beslissingen tergend langzaam zijn genomen, dan is het ook waar dat wij er pas verschrikkelijk laat achter zijn gekomen welke veranderingen de Europese Unie de afgelopen tien jaar heeft doorgemaakt. De heer Rehn heeft terecht gewezen op het feit dat de verschillen tussen de afzonderlijke eurolanden op het gebied van concurrentievermogen zijn toegenomen, niet kleiner zijn geworden. Mijnheer Rehn, u hebt het niet gehad over de groeiende kloof tussen arm en rijk in Europa, een voor ons erg belangrijk punt. Dit mag voor iemand als Verhofstadt misschien naar marxisme rieken, maar voor ons is dat een kwestie van sociale zekerheid en sociaal beleid. Maar daar zijn sommigen nou eenmaal niet in geïnteresseerd. Hoe wilt u de economische maatregelen, de strikte begrotingsmaatregelen die u terecht voorstelt, aan de mensen verkopen als deze merken dat Europa en de eurozone gekenmerkt worden door de groeiende kloof tussen arm en rijk? Dat is onacceptabel, en daarom is er ook meer verzet dan gebruikelijk tegen de noodzakelijke maatregelen. Vandaar ons verzoek aan de Commissie en ook aan de Raad: we moeten in elk geval de verschillen in concurrentievermogen verkleinen. We moeten erin slagen - op dat vlak moet ik u gelijk geven - het concurrentievermogen van landen als Griekenland en Spanje te vergroten. Het gaat niet om een achteruitgang van de concurrentievoorwaarden van Duitsland, Nederland, Oostenrijk of andere landen, maar om een verbetering van de concurrentievoorwaarden van de economisch zwakkere landen. Dat is absoluut de juiste strategie, maar in uw mededeling, mijnheer Rehn, zie ik nergens hoe u deze concreet wilt vormgeven. U hebt het vandaag gehad over de hervorming van de arbeidsmarkt en de pensioenstelsels, en terecht, maar we zijn er niet met een hervorming van de arbeidsmarkt en de pensioenen, we moeten het ook hebben over de begroting. Als we de infrastructuur niet uitbreiden, als we niet alles benutten wat in Europa 2020 staat, ook wat groene technologieën enzovoorts betreft, dan zullen we ons doel niet bereiken. Daarom wil ik u erop wijzen dat de concurrentiepositie en de sociale zekerheid in Europa moeten worden versterkt! Adina-Ioana Vălean (EN) Mijnheer de Voorzitter, ik wil graag iets zeggen over de situatie in de lidstaten die geen lid zijn van de eurozone maar die wel dezelfde zorgen hebben. Politieke leiders in onze landen hebben het idee aan de man gebracht dat het EU-lidmaatschap kon worden beschouwd als een garantie tegen slechte economisch tijden, maar de werkelijkheid bewijst nu het tegendeel. Ondanks alle inspanningen ligt de euro voortdurend van alle kanten onder vuur en we weten allemaal dat nieuw geld alleen maar een lapmiddel is voor een veel dieper probleem. Dit is een buitengewoon ernstige situatie en we hebben buitengewone antwoorden nodig. Laten we wel wezen: er is geen ontkomen aan verdergaande economische integratie en dus aan een hechtere politieke unie. Omdat deze onbalans tot angstaanjagende verschillen tussen lidstaten leidt en omdat we financiële discipline op Europees niveau moeten waarborgen, hebben we behoefte aan goed bestuur, sancties en nalevingsmechanismen. We moeten manieren vinden om investeringen te stimuleren, kapitaal aan te trekken en krachtig te snoeien in bureaucratische uitgaven. We willen zien dat regeringen intelligente maatregelen nemen. In Roemenië verlaagt de regering bijvoorbeeld de pensioenen en salarissen in plaats van minder uit te geven aan bureaucratie of politieke clientèle. We hebben in Roemenië meer personeel bij geheime diensten dan de FBI, maar in plaats van daarop te bezuinigen ontslaan we dokters en leraren. Ik moedig de Commissie van harte aan om vast te houden aan de voorgestelde maatregelen en niet toe te geven aan de druk van de lidstaten, want er zijn er tegenwoordig nog maar een paar die als lichtend voorbeeld kunnen dienen. Philippe Lamberts (FR) Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, zeker, een verantwoord uitgavenpatroon van publieke gelden is noodzakelijk. Zeker, een evenwichtige begroting is noodzakelijk. Dat veronderstelt een verantwoordelijk beheer van de uitgaven en daarover is op dit moment genoeg gezegd. Ja, uiteraard, dat veronderstelt een versterkt wederzijds toezicht tussen gelijken. Maar nee, heren van de Raad - dit is inderdaad in de eerste plaats aan de heren gericht en niet zo zeer aan dames - het is huichelarij om mensen te doen geloven dat we de huidige problemen uitsluitend gaan oplossen door de uitgaven terug te dringen, want zo zal Europa zeker in een recessie worden ondergedompeld, zo zal het sociale weefsel, die sociale samenhang die deel uitmaakt van de Europese identiteit, zeker worden vernietigd. En dus zullen we nieuwe inkomsten moeten zien te vinden, als we de overheidsfinanciën weer in balans willen brengen, wat de enige optie is, en weer in staat willen zijn te investeren - want het gaat er niet alleen om schulden terug te dringen, maar ook om in de toekomst te investeren. Dat betekent dat de financiële sector moet meebetalen, dat financiële transacties, maar ook banken belastingen moeten worden opgelegd, want het is geen kwestie van kiezen voor het een of voor het ander; dat betekent dat degenen die de grootste gelegenheidswinsten hebben geboekt - denk aan de energiesector - moeten meebetalen, dat betekent dat er geen cadeaus meer worden gegeven, zoals alle fiscale hervormingen die tot op heden zijn doorgevoerd, aan de rijksten in de samenleving of aan ondernemingen die profiteren van belastingparadijzen, en dat belastingfraude werkelijk wordt aangepakt. Dat betekent dat er nog een ander taboe wordt aangepakt, dames en heren: niet het fiscale taboe, maar het taboe van de soevereiniteit die u, dames en heren van de Raad - en helaas met steun van de Europese Volkspartij (Christen-Democraten) - met hand en tand verdedigt. Liever fiscale soevereiniteit en mislukking dan het probleem bij de wortel aanpakken. En, tenslotte, wat het financiële toezicht betreft, ben ik voorstander van ... (Spreker wordt door de Voorzitter onderbroken) Derk Jan Eppink (EN) Mijnheer de Voorzitter, de fungerend voorzitter vroeg zich zojuist af of er een exitstrategie voor deze crisis bestaat. Ik zou zeggen: ja, die bestaat en wordt 'conservatief begroten' genoemd. Ons structurele probleem is dat de overbesteding door de overheid te lang is doorgegaan. De overheidssector is vele jaren lang onbeheersbaar geweest. Zelfs in goede tijden overschreed de Duitse regering van kanselier Schröder het plafond van 3 procent, terwijl Griekenland natuurlijk alle records heeft gebroken omdat de Griekse politieke klasse volkomen onbekwaam is om met geld om te gaan. We hadden het Stabiliteitspact. Wat zei de heer Prodi in 2002 over het Stabiliteitspact? U weet het, want u was chef van het kabinet van de heer Liikanen. Hij zei dat het Stabiliteitspact onzinnig was. Dus moesten we het veranderen. En dit was de man die de Verdragen moest bewaken. We hebben het veranderd en we hebben het op een hellend vlak gelegd - en vandaag zien we de uitkomst. De EU zal nog jarenlang conservatief moeten begroten en dat zal heel belangrijk zijn. Waar we behoefte aan hebben is innovatie, meer vrije markten en meer ondernemingszin, mijnheer Schulz. Mijnheer de fungerend voorzitter (uit Spanje): hebben we behoefte aan belasting? Nee, die maakt de zaken alleen maar erger. Die brengt de EU tot stagnatie en dan bent u een omgekeerde Robin Hood. Ik begrijp dat de mensen boos zijn - de mensen met een pensioen, de mensen met spaargeld. Ik begrijp de Duitse belastingbetalers. Zij weten dat zij moeten betalen, maar Duitse belastingbetalers kunnen niet altijd betalen. Ik vind het een beetje aanmatigend van de heer Verhofstadt (als hij hier nog is) om mevrouw Merkel te vertellen dat ze haar mond moet houden over de euro. Dit waren de woorden van een voormalig regeringsleider die van zijn eigen land een rommeltje heeft gemaakt. Wat probeert hij eigenlijk te bewijzen? Patrick Le Hyaric (FR) Mijnheer de Voorzitter, u brengt de financiële markten niet tot rust zonder terug te komen van een door u verdedigd, heilig beginsel: de totale vrijheid van het kapitaalverkeer en de zogenaamde vrije concurrentie, die in feite oneerlijke concurrentie is. Nu leggen we veel geld op tafel, maar dat is in feite om de financiële markten gerust te stellen, terwijl u het volk slechts bloed, zweet en tranen in het vooruitzicht stelt. U hebt het IMF het Europese bestel binnengeleid. Waarom zijn wij niet over deze beslissing geraadpleegd? En nu wilt u een soort coup plegen en uw macht misbruiken door te proberen de nationale begrotingen te laten controleren door de Commissie zelf. U hebt het onophoudelijk over tekorten en schulden. Maar waarom krijgen we nooit iets te horen over de mogelijkheden die bestaan om inkomsten binnen te halen? Als er nu sprake is van een tekort, dan is dat omdat we de belasting op kapitaal consequent hebben verlaagd en een almaar ongelijkere verdeling van rijkdommen hebben geschapen. Bijgevolg zou een van de te nemen maatregelen moeten zijn dat de statuten en de taak van de Europese Centrale Bank worden herzien. Er is ware solidariteit nodig... (Spreker wordt door de Voorzitter onderbroken) Mario Borghezio (IT) Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, hoe lang zal de euro in zijn huidige vorm blijven bestaan? Of zal hij binnen een jaar of twee zijn verdwenen? Ik ben het niet eens met het feit dat we een bestaand tekort gaan oplossen met een nieuw tekort van 750 miljard euro, noch met het idee dat deze maatregelen afdoende zouden zijn om de sociaaleconomische toekomst van 500 miljoen Europeanen op te bouwen. Evenmin ben ik het eens met het idee dat we de euro koste wat kost in zijn huidige vorm moeten behouden. We zouden de euro juist zo laag mogelijk moeten houden en het rentepercentage moeten verlagen, zodat er geld gaat naar productieve investeringen in onze industrieën, die het zo hard nodig hebben, in plaats van geld te stoppen in overheidsfinancieringen. Ik ben het niet eens met de Commissie, die vindt dat zij de begrotingen van de lidstaten preventief moet controleren voordat de nationale parlementen dat doen. Dat zou het einde betekenen van de soevereiniteit. Ook ben ik het niet eens met een economische en financiële strategie die geen rekening houdt met specifieke behoeftes. Hans-Peter Martin (DE) Mijnheer de Voorzitter, ik keer mij tegen de onverdraaglijk anti-Europese houding van de Raad. U klaagt over de crisis en voert nu een economisch protectoraat in terwijl u voor veel oorzaken zelf medeverantwoordelijk bent. U hebt regulering tegengehouden toen die nodig was. Om maar een voorbeeld te noemen: Eurostat. De ambtenaren daar, die ladingen kritiek over zich heen hebben gekregen - ook vaak van mij op andere vlakken - hebben tijdig aan de bel getrokken over de problemen in Griekenland en verder ook in Spanje en Portugal. De Commissie eiste dat Eurostat de nodige rechten zou krijgen om onderzoek te doen, en wie heeft daar een stokje voor gestoken? U uit Spanje, uit Engeland - de heer Martin is er niet -, de Duitsers, Daul en de zijnen uit Frankrijk en ja, ook de Oostenrijkers, omdat u niet wilde dat iemand inzage zou krijgen in uw boeken aangezien daar veel in staat dat geheim moet blijven. Hetzelfde geldt trouwens ook voor de voormalig minister van Financiën, de heer Grasser, die nu veelvuldig in allerlei Duitse televisieprogramma's opduikt in plaats van zich in Oostenrijk bij het gerecht te melden voor de zaken die hem ten laste worden gelegd. We hebben in feite natuurlijk helemaal geen noodregering nodig. U zult niet de maatregelen nemen die de Amerikanen in een crisis als deze terecht hebben genomen, namelijk een Glass-Steagall Act aannemen, het eigen vermogen van de banken overeenkomstig te verhogen, schaduwbanken in te dammen, de risico's in het systeem te reduceren. In plaats daarvan hebben we democratische legitimatie nodig, een tweekamerstelsel, dat eindelijk een einde moet maken aan deze onzin van de Raad, die zich naar buiten toe als enorm pro-Europees voordoet, maar in feite beslissingen neemt zonder democratische legitimatie, opdat Europa echt democratisch wordt. Othmar Karas (DE) Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, ten eerste maakt de crisis pijnlijk duidelijk waar de grenzen van de Verdragen liggen, wat onze eigen tekortkomingen, de dubbele moraal in de omgang met de Europese Unie, de tekorten, de fouten en het gebrek aan seriositeit zijn. Ten tweede maakt de crisis duidelijk dat iedereen die zijn huiswerk niet doet, zichzelf in de vingers snijdt en de Gemeenschap in gevaar brengt. Dat geldt allereerst voor de lidstaten, maar ook voor de Commissie en voor onszelf. Ten derde: als de Europese Unie doelen en regels formuleert en procedures en sancties instelt, mag het niet zo zijn dat de Commissie toestemming van de lidstaten nodig heeft om dat te doen waartoe zij verplicht is. De buitensporigtekort- en sanctieprocedure moet worden geautomatiseerd. Ten vierde aan de Raad: maak een einde aan de blokkade van Eurostat! Eurostat moet in de lidstaten controles kunnen uitvoeren wanneer het wil, en zijn medewerkers moeten naar eigen goeddunken kunnen praten met wie ze willen. Informatie ja, toestemming vooraf nee! Ten vijfde: u hebt het over de hedgefondsen. Daarover hebben we nog geen besluit genomen. Ik nodig de Raad uit zeer binnenkort met het Parlement te onderhandelen, opdat we nog vóór de zomer in eerste lezing de hedgefondsregeling kunnen aannemen. Ten zesde: de transactiebelasting. We moeten hier niet om vragen, maar haar invoeren. De Commissie moet snel met een Europees voorstel voor een transactiebelasting komen. Ten achtste aan de Raad: we verplichten ons tot een effectbeoordeling voor alle nationale wetgeving met EU-relevantie. Ten negende: we moeten een studie uitvoeren naar de effecten van alle maatregelen op de reële economie en we hebben meer Europa en minder intergouvernementalisme nodig. (Spreker wordt door de Voorzitter onderbroken) Udo Bullmann (DE) Mijnheer de Voorzitter, mijnheer López Garrido, dames en heren, ik heb een zeer concrete vraag over hoe we uit deze onmacht en waas komen die deze crisis omgeeft, waarbij je nooit weet waarom deze crisis is ontstaan en hoe we er weer uitkomen. De heer Schulz had het over de zeer gevaarlijke speculatieproducten, credit default swaps en de nadelige ongedekte verkoop van effecten, die Griekenland tot aan de rand van de afgrond hebben gebracht en Portugal en veel andere landen in de problemen kunnen brengen. Waarom, mijnheer López Garrido - en u hebt elkaar de laatste tijd vaak ontmoet tijdens de Raad van ministers van Economische Zaken en Financiën (Ecofin) -, was het niet mogelijk om deze producten in een gecoördineerde actie van de lidstaten te verbieden? Ik heb dat de afgelopen weken en maanden in mijn eigen nationale hoofdstad vaak gevraagd, en u hebt maanden nodig gehad om pas afgelopen nacht het ongedekt verkopen van effecten te verbieden. Ik vraag me af waarom we de al bestaande wettelijke maatregelen om de bevolking en de economie te beschermen pas toepassen als het kwaad al is geschied? Volgens mij heeft het inderdaad iets te maken met de door u genoemde vreselijke traagheid, die enerverende, ziekelijke traagheid in de Raad. Ik bied u een pact aan: wij, het Europees Parlement, dienen concrete voorstellen in. In verband met de regulering van de toezichthouders en de discussie over de hedgefondsen hebben wij voorgesteld op Europees niveau de nodige maatregelen te treffen. Als u de daad bij het woord voegt, mijnheer Langen, dan zullen we bij derivaten hetzelfde besluit nemen. Wij vragen u nu met klem dat de Raad eindelijk actie onderneemt om de wetgeving hiervoor rond te krijgen, zodat we in Europa kunnen handelen en niet meer op die oneindige traagheid van de Raad moeten wachten, maar de Europese instrumenten in handen hebben om voortgang te boeken. Helpt u in de Raad mee om dit voor elkaar te krijgen. Hiervoor is de Raad nu aan zet bij de wetgeving. Daar gaat het nu om. Marielle De Sarnez (FR) Mijnheer de Voorzitter, deze crisis is zonder twijfel de ernstigste die Europa ooit heeft getroffen en daarom dringt de tijd; we moeten beslissingen nemen, goede beslissingen, en we kunnen niet wachten tot oktober. Het reddingsplan was een eerste, vermoedelijk te laat genomen beslissing, maar beter laat dan nooit; maar het moet nu dringend worden aangevuld met de oprichting, op termijn, van een echt Europees monetair fonds, een Europese obligatiemarkt en een Europees ratingbureau, want we weten allemaal dat de eenheidsmunt niet kan functioneren zonder budgettaire, fiscale, economische en politieke convergentie. En als Europa de indruk wekt dat het niet wordt bestuurd, dan nemen - heel simpel - de markten en speculanten het voortouw. We hebben het veel over economisch bestuur, maar misschien zouden we ons moeten richten op het bestuur van de Europese Unie zelf. Daaraan heeft het de laatste tijd ontbroken. Volgens mij moeten wij ons twee doelen stellen. Ja, natuurlijk, de schulden moeten worden teruggedrongen, maar dat moet op realistische en geloofwaardige wijze gebeuren, en tegelijkertijd moet er manoeuvreerruimte worden geschapen en moeten er hervormingen worden doorgevoerd die nodig zijn ter voorbereiding op de toekomst. Die twee dingen moeten we tegelijkertijd doen. Daarom is het van vitaal belang om synergieën te scheppen tussen de nationale begrotingen van de lidstaten - ik had liever gewild dat de Commissie het zo had gezegd - waardoor het waarschijnlijk van vitaal belang is ons belastingstelsel te hervormen, het meer in dienst te stellen van ontwikkeling en groei en het te harmoniseren. Zonder budgettaire, economische en politieke convergentie kan er geen monetaire unie bestaan. Pascal Canfin (FR) Mijnheer de Voorzitter, mijnheer Rehn, zoals u weet zijn er twee manieren om tekorten terug te dringen. Er kan worden gesneden in uitgaven en de belastingen kunnen omhoog. Snijden in de uitgaven kunnen alle lidstaten tegelijkertijd, maar ook afzonderlijk doen, en daar hebben ze geen Europese coördinatie bij nodig. Daarentegen hebben ze die wel nodig om de belastingen te verhogen, met name de belastingen op kapitaal, op ondernemingen, op winsten en op banken. Uw mededeling van afgelopen week vermeldde helemaal niets over deze kwestie. Mijn vraag, die vrij breed leeft onder de collega's van alle fracties van het Europees Parlement, is de volgende: gaat u de komende weken een fiscaal coördinatieplan voorstellen om de lidstaten de middelen te geven de manoeuvreerruimte terug te winnen die zij nodig hebben om bepaalde belastingen te verhogen, wat ze niet afzonderlijk kunnen doen? Dat is heden ten dage de toegevoegde waarde van de Europese Commissie. Jammer genoeg is er niets geregeld. De heer Verhofstadt heeft gezegd dat u het initiatiefrecht hebt. Thans hebt u op dit gebied een initiatiefplicht. Peter van Dalen Voorzitter, gevreesd moet worden dat het Griekse steunpakket niet zal werken. Immers, geen land ter wereld is er ooit in geslaagd een begrotingstekort van 14 procent in drie jaar tijd terug te brengen tot 3 procent. Dat gaat Griekenland ook niet lukken. Er is veel verzet daar tegen de bezuinigingsmaatregelen en de kans is dus heel groot dat het land in een negatieve groeispiraal komt met sterk dalende consumentenbestedingen, terwijl juist een toename van die bestedingen nodig is om de leningen plus de rente af te betalen. Athene zal dus op enig moment weer aan de bel gaan trekken met de boodschap "het lukt ons niet om af te betalen". Vette kans dat Europa dan de leningen kwijtscheldt met de overbekende verklaring "wij kunnen niet anders, wij moeten erger voorkomen". Voorzitter, de les van deze crisis is: wees eerlijk en houd je aan je woord. De eurolanden moeten hun begroting op orde krijgen, eerlijke cijfers publiceren, de eisen van het Stabiliteits- en groeipact nakomen en schulden saneren. Landen die dat niet doen moeten de eurozone verlaten. Nikolaos Chountis Voorzitter, morgen zal in Griekenland de grootste stakingsactie van het afgelopen decennium plaatsvinden. Griekse werknemers komen in opstand tegen de door de overheid genomen maatregelen, het gaat om werknemers die niet minder werken en ook niet beter worden beloond dan hun collega's, kijkt u maar naar de desbetreffende gegevens. Mijnheer Rehn, om dit driedelige financieringsmechanisme een "mechanisme van redding en solidariteit” te noemen is niet minder dan hypocrisie van de eerste orde. Het gaat om een Europees strafmechanisme, met het Internationaal Monetair Fonds in de rol van boosdoener. Gedurende zes maanden bleven wij voorstellen om artikel 122 van het Verdrag van Lissabon te benutten. Gedurende zes maanden bleven wij de Europese Centrale Bank oproepen om tot wijziging van het beleid over te gaan. Gedurende zes maanden bleven wij u vragen om de onaanvaardbare Amerikaanse kredietbeoordelaars te onderzoeken. Dit heeft u niet gedaan. U gaf aan speculanten vrij spel, u heeft het Internationaal Monetair Fonds de eurozone binnen gebracht en nu vraagt u om harde soberheidsmaatregelen. Dit mechanisme dient in overeenstemming met artikel 218 van het Verdrag van Lissabon door het Europees Parlement te worden behandeld, en er dient werkelijk een debat over solidariteitsbeleid te komen. Marta Andreasen (EN) Mijnheer de Voorzitter, we kunnen ons allemaal nog wel de pompeuze presentatie herinneren die de Spaanse minister-president eerder dit jaar heeft gehouden. Nu is Spanje echter na Griekenland de volgende in de rij met een tekort van 11 procent van het bbp. De bureaucratie van de EU kijkt onmiddellijk om zich heen om iemand de schuld te kunnen geven, maar het is een feit dat deze bureaucratie verantwoordelijk is voor de crisis omdat zij landen de eurozone heeft binnengeloodst in de wetenschap dat hun economieën daar niet aan toe waren - of houden we die 1 000 mensen bij Eurostat alleen maar aan het werk om gegevens te verzamelen? De hedgefondsen maken misschien gebruik van de situatie, maar ze hebben de crisis niet veroorzaakt. De EU eist nu kostenverlagingen, maar is het realistisch om te verwachten dat de kosten van de publieke sector in Griekenland worden verlaagd wanneer 20 procent van de beroepsbevolking in dienst is van de staat en 50 procent van de kleine en middelgrote ondernemingen de staat als enige opdrachtgever heeft? Nu is een reddingspakket op tafel gelegd, maar de realiteit is dat de meeste landen die worden geacht eraan mee te betalen daar geen geld voor hebben, zoals in het geval van het Verenigd Koninkrijk. In elk geval grijpt de EU altijd de gelegenheid ... (Spreekster wordt door de Voorzitter onderbroken) Andreas Mölzer (DE) Mijnheer de Voorzitter, al te snelle centralisatie en europeanisering, mogelijk ook bij de invoering van een Europese munt, hebben de huidige problemen mede veroorzaakt: een Europese munt die op de lange duur gewoonweg niet hard kon zijn omdat er veel te veel van elkaar verschillende, ook zwakke economieën onder één monetaire noemer zijn samengebracht. En nu wordt gezegd dat er voor de gemeenschappelijke munt een gemeenschappelijk, centraal geleid economisch beleid nodig is, een soort Europese economische regering. Zwakke economieën moeten inderdaad onderworpen worden aan een strenge begrotingscontrole en streng toezicht op hun schuldenbeleid, willen ze in de eurozone blijven. Centralisatie, iets als een Brusselse begrotingsbevoegdheid over alle lidstaten, zou mijns inziens echter een diepgaande, ontoelaatbare inbreuk op de soevereiniteit van de lidstaten vormen. Hiermee zouden we proberen met Beëlzebub de duivel uit te drijven! De crisis mag daarom niet als excuus voor verdere centralisatiewensen van de EU worden gebruikt, voor wensen die al bestonden voordat het Verdrag van Lissabon in werking trad. Als we echt lering willen trekken uit de huidige crisis, moeten we misschien een heel andere constructie voor een Europees monetair beleid zoeken: misschien toch een soort Europees verbond van harde valuta's in een kerneuropa, een gemeenschappelijke munt, waarbij economieën die niet aan de convergentiecriteria kunnen voldoen zichzelf uit de eurozone terugtrekken. Bezuinigingsmaatregelen zullen binnenkort overal in Europa worden ingevoerd, dat weten we. En één ding is duidelijk: als de lidstaten moeten bezuinigen, als de burger moet inleveren, moet ook de Europese Unie het zuiniger aan doen, bijvoorbeeld door haar wirwar van agentschappen op overlappende bevoegdheden en dubbel werk na te lopen en de begrotingscontrole op orde te krijgen. Ook wij als Parlement moeten erover nadenken of we met een verhoging van ons budget voor personeel, zoals is gepland voor de secretariaatstoelage, in tijden van algemene bezuinigingen wel het juiste signaal afgeven. Werner Langen (DE) Mijnheer de Voorzitter, op 9 mei 2010, de dag dat we de zestigste verjaardag van het Schumanplan hebben gevierd, heeft de Raad met medewerking van de Commissie de methode-Monnet ten grave gedragen. Voor financiële bijstand is bijvoorbeeld een rechtsgrondslag gekozen waarbij het Parlement geen rol speelt - artikel 122, lid 2. De Commissie heeft dat alles over haar kant laten gaan, en ik ben het eens met de kritiek van de heer Verhofstadt: dit is geen crisis van het systeem, dit is geen crisis van de euro, maar een crisis van de regeringen. En als ik de Spaanse fungerend voorzitter van de Raad hier zie, vraag ik mij af wat het Spaanse voorzitterschap van de Raad eigenlijk heeft bereikt. Geen ideeën, geen aanzetten! Terwijl wij hier over het grootste probleem van Europa debatteren, organiseert u in Madrid luisterrijke topontmoetingen - het zij u gegund -, maar eigenlijk zouden we hier moeten zijn. De Commissie heeft dit alles geslikt. De Commissie heeft zich door de Raad in de luren laten leggen; na een zware bevalling heeft ze een mededeling geproduceerd die geen enkel concreet voorstel bevat. Op dat punt moet ik de heer Bullmann gelijk geven. Waar zijn de concrete voorstellen? Moet dit de komende twee, drie jaar als basis voor discussie dienen? Daarvoor is het veel te mager! De Commissie moet nu eindelijk eens de moed bij elkaar rapen en het initiatief nemen voor de methode-Monnet, voor de Gemeenschapsmethode, voor gemeenschapsinstellingen en gemeenschappelijke voorstellen. We weten allemaal dat er op economisch en financieel gebied al lang een samenwerking tussen de lidstaten op poten had moeten worden gezet. Daar ligt de oorzaak van de crisis. De oorzaak ligt bij de schuldenlast van de landen die zich daar niet aan hebben gehouden. Het afleidingsmanoeuvre tegenover delen van de financiële markten haalt niets uit. De heer Schulz heeft hier niet gesproken alsof hij meer in zijn mars heeft dan het leiderschap van zijn partij, maar op één punt heeft hij gelijk, en daar wil ik nog even op ingaan. Ook wij betreuren het dat de Griekse collega's uit onze fractie dit pakket niet hebben gesteund in het Griekse parlement. Dat getuigt mijns inziens niet van verantwoordelijkheidsgevoel. Wij hebben echter ook het recht erop te wijzen dat alle crisislanden in Europa, alle landen die dwars lagen, Groot-Brittannië, Hongarije, Portugal, Spanje, door socialistische regeringen worden geleid. Juan Fernando López Aguilar (ES) Mijnheer de Voorzitter, de huidige zittingsperiode van het Europees Parlement begon een jaar geleden en er is nog geen enkele plenaire vergadering geweest waarin we niet over de crisis hebben gesproken. Het is een feit dat er niets belangrijker is om te bespreken dan een crisis die heeft geleid tot een verlies van 20 miljoen banen in Europa. Het is echter wel van groot belang dat wij een doel vaststellen, want met een slecht opgesteld plan is het onmogelijk te crisis te lijf te gaan. De crisis is niet de "eurocrisis in Griekenland”. Het is een crisis die drie onhoudbare asymmetrieën aan het licht heeft gebracht die moeten worden opgelost. De eerste is de asymmetrie tussen de reële en de financiële economie. De tweede is de asymmetrie tussen de monetaire unie en het ontbreken van een unie voor fiscaal, budgettair en economisch beleid, die aansluit bij de eisen van de monetaire unie. De derde is de tegenstelling tussen het venijnige karakter van de crisis en de daaruit voortvloeiende problemen en de desondanks tergend langzame respons- en besluitvormingsmechanismen die kenmerkend zijn voor de Europese Unie. We reageren daarom te laat op al die miljoenen werklozen die naar ons kijken en werpen obstakels op die er niet zijn in andere landen, waar men daadkrachtiger tegen de crisis optreedt. Tegelijkertijd zijn buitengewone besluiten genomen, zoals de mededeling van de Commissie, de buitengewone besluiten van de Raad van ministers van afgelopen weekend en natuurlijk de 2020-strategie. Voor deze buitengewone maatregelen moeten we echter wel een prijs betalen. Ze gaan namelijk gepaard met strenge eisen, beperkingen en sanctiedreigementen aan landen die hun uitgaven niet kunnen bedwingen en daarmee hun groei op het spel kunnen zetten. Gisteren hadden we het hier in het Europees Parlement over het Europees Verdrag voor de Rechten van de Mens en het Actieplan van het Programma van Stockholm. We hebben er opnieuw op kunnen wijzen dat Europa niet alleen kan worden gebouwd op een interne markt en een monetaire unie. Europa drijft voornamelijk op burgerschap. Daarom is dit het moment om er nogmaals op te wijzen dat die miljoenen Europese burgers hun ongenoegen uiten over het Europa dat wij ze bieden, over een Europa dat met meer dreigingen en sancties komt voor landen die hun uitgaven niet beheersen dan stimulansen voor een groeimodel dat de werkgelegenheid en sociale cohesie herstelt en bijdraagt aan de strijd tegen armoede. Zonder dit Europa van de burgers kunnen we deze crisis onmogelijk oplossen. Sylvie Goulard (FR) Mijnheer de Voorzitter, ik wil in de eerste plaats de commissaris en het Spaanse voorzitterschap bedanken voor alles wat er de laatste tijd is volbracht, zelfs als het aan de late kant was. Het is niet gemakkelijk te sturen in een storm. U hebt de afgelopen vijftien dagen meer vlot getrokken dan in alle voorafgaande jaren en ik wil u aansporen om hiermee door te gaan. Ik heb voor ieder van u een boodschap. Eerst wil ik het Spaanse voorzitterschap zeggen dat u in de maand juni verantwoordelijk zult zijn voor de vaststelling van de 2020-strategie. Leen u niet voor een schijnvertoning. De Lissabonstrategie heeft niet gewerkt; een deel van de problemen die zich in het zuiden van Europa manifesteren komt voort uit een gebrek aan concurrentievermogen. We moeten een andere weg bewandelen, zoals de heer Verhofstadt heeft gezegd. We hebben ook financieel toezicht nodig. Men heeft ons net uitgelegd dat het Parlement te ver gaat. Ik ben rapporteur voor de Europese Raad voor systeemrisico's. Ik merk op dat in het drukste weekeinde van de afgelopen weken, het woord "systemisch” herhaaldelijk is gevallen. Uw voorzitterschap draagt de verantwoordelijkheid voor dit pakket. Toon ambitie! U hebt onze steun. Luister niet naar degenen binnen de Raad die munt slaan uit de afwezigheid van regelgeving. De tweede boodschap is gericht aan de heer Rehn, wiens moed ik toejuich; ik steun volledig het voorstel van de Commissie dat de nationale parlementen veel meer voorbereidend werk op Europees niveau moeten verrichten. U moet alleen wel heel goed uitkijken dat u de populisten en al degenen die Europa zullen bekritiseren niet in de kaart speelt. U hebt onze steun, maar laten we kiezen voor een geïntegreerde benadering met de nationale parlementen, in plaats van de indruk te wekken dat "Brussel” alles voorschrijft. Ik merk ook op dat diezelfde nationale parlementen die de hoeders van de democratie beweren te zijn, Europa in de huidige situatie hebben gebracht, door jaar in jaar uit niet-sluitende begrotingen aan te nemen. Kay Swinburne (EN) Mijnheer de Voorzitter, we bevinden ons in een situatie die onze eigen regeringen teweeg hebben gebracht; het is niet alsof er geen regels bestonden om te voorkomen dat deze crises zich überhaupt zouden voordoen. Als regels zoals het Stabiliteits- en groeipact en de criteria van Maastricht zouden zijn nageleefd, zouden we nu niet zo'n ernstige schuldencrisis hebben als we momenteel in veel lidstaten meemaken. Ik ben in de zeer vreemde situatie beland dat ik parallellen trek tussen enerzijds het gedrag en de financiële vaardigheden van de regeringen van onze lidstaten en anderzijds die van onze investeringsbanken. Elke week bespreken we in de Commissie economische en monetaire zaken het ongepaste gedrag van onze banken en zeggen we dat ze zich niet aan de regels houden of dat ze die flexibel hebben toegepast met boekhoudkundige kunstgrepen en financiële constructies. Dit is precies wat onze regeringen ook hebben gedaan. Wij eisen verantwoord ondernemingsbestuur en toch zijn de vele financiële vehikels buiten de balans, instrumenten met speciale doeleinden en niet aangegeven voorwaardelijke schulden waarbij onze overheden betrokken zijn, geen toonbeelden van verantwoord bestuur. In het Verenigd Koninkrijk waren we geschokt door het verschil tussen het verklaarde tekort van de vorige regering en dat wat daadwerkelijk werd aangetroffen zodra de boeken werden geopend. Het nieuwe leiderschap in het Verenigd Koninkrijk verleent ons een helder mandaat om de werkelijke staat van de financiën opnieuw te beoordelen. Ik hoop echt dat de rest van Europa hetzelfde kan doen: de ware staat van hun financiën bekendmaken en de weg voorwaarts vinden. Cornelis de Jong Voorzitter, een gecoördineerd Europees beleid om de gevolgen van de crisis aan te pakken is nodig. Maar dan moet Europa niet aan de leiband blijven lopen van de grote bedrijven en niet te vergeten van de grote financiële instellingen. Tot tweemaal toe hebben de regeringen onze financiële instellingen uit de brand moeten helpen, zonder dat deze zelf ook maar een deel van de rekening hebben betaald. In de afgelopen twee jaar heeft de hulp van alleen Nederland aan deze instellingen geleid tot 2,5 miljard aan extra rente-uitgaven. In diezelfde periode heeft het grootste Nederlandse pensioenfonds ABP voor 1 miljard aan Griekse staatsobligaties gekocht omdat daarmee een iets hogere rente kon worden gekregen. Met andere woorden: het speculeren gaat gewoon door en straks moeten wij misschien ook de pensioenfondsen gaan redden. Europa 2020 moet de rekening leggen waar hij thuishoort, niet door extreme bezuinigingen op de broodnodige publieke voorzieningen, maar bij de topinkomens en de speculanten, via een gedeeltelijke schuldsanering voor landen als Griekenland en bijvoorbeeld een bankenbelasting. Dan houden wij het Europees sociaal model in stand. Nikolaos Salavrakos (EL) Voorzitter, graag zou ik willen zeggen dat ik in theorie de voorstellen van de heer Olli Rehn absoluut steun. Ik durf te zeggen dat ik hem beschouw als een politiek kopstuk voor Europa, een persoon die ons bijzondere respect verdient. Ik zou echter willen opmerken dat zowel voor het menselijk lichaam als voor de economie een flinke koorts net zo gevaarlijk is als onderkoeling. Van het trage aanpassingsproces in het kader van het Verdrag van Maastricht, iets waarmee de gehele Europese economie gedurende vele jaren mee te maken heeft gehad, moeten we nu niet opeens overgaan tot een snelle, gedwongen aanpassing - dit zal ervoor zorgen dat de recessie langer aanhoudt. De rijken zullen er rijker van worden en de armen armer. Daarom zou ik willen opmerken dat vooral het creëren van grote hoeveelheden ongewenste reserves op wereldwijd niveau de oorzaak is van de aanhoudende wereldwijde economische ordeloosheid. Dit dient te worden bestreden door middel van het op Europees niveau stimuleren van groei, zodat we deze crisis op rationele wijze het hoofd kunnen bieden. Mario Mauro (IT) Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, de heer Verhofstadt heeft aangegeven dat nationalistische of marxistische retoriek niet voldoende is om uit de crisis te komen. Ik zal een poging doen met Europese retoriek. Nog maar een paar weken geleden hebben velen van ons hier in dit Parlement onze solidariteit betuigd met Griekenland. Wat voor zin heeft Europa immers, als we lidstaten in nood niet steunen? Anderzijds: waartoe dienen de euro en de Eurogroep als ze geen cultuur van verantwoordelijkheid en stabiliteit bevorderen? Wat gebeurt er als solidariteit een synoniem wordt van een Europese Unie die, in strijd met de Verdragen, slechts de rekening mag betalen van landen die, met een instemming die slechts één seizoen duurt, de verantwoordelijkheid voor de toekomst van hun eigen burgers opofferen? Mijnheer de commissaris, is het Europese retoriek om de Europese Commissie te verzoeken zich onafhankelijk en gezaghebbend op te stellen en geen respijt te bieden aan regeringen die met de boeken sjoemelen? Is het Europese retoriek om te vragen om nieuwe regels voor de financiële markten? Is het Europese retoriek als we klagen over fouten die zijn gemaakt bij de totstandkoming van de euro, waardoor er nog steeds geen gemeenschappelijk fiscaal en pensioenbeleid is? We zitten inderdaad middenin een crisis, maar deze crisis is niet veroorzaakt door een teveel aan Europa, maar juist door een gebrek of een tekort aan Europa. Europa moet de lidstaten met kracht moet oproepen verantwoordelijk en stabiel te zijn en zich in dienst te stellen van de toekomstige generaties. Dit alles is geen retoriek als de initiatieven waar wij over praten ook daadwerkelijk worden opgesteld en uitgevoerd en daarmee deel uitmaken van een beleidsstrategie die op de zaken vooruitloopt, in plaats van deze achteraf te moeten corrigeren. David-Maria Sassoli (IT) Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, een Europa van het volk en niet een Europa van de lidstaten. De huidige crisis is een crisis die voortvloeit uit het feit dat Europa met zijn beleid niet in staat is de markt de besturen. Om de euro te redden moeten de politieke instellingen worden versterkt en moeten we afstand doen van de intergouvernementele aanpak en instemmen met Europees bestuur. Dit is geen retoriek, aangezien de Duitse bondskanselier Angela Merkel in Berlijn een paar minuten geleden de noodklok heeft geluid en heeft gezegd dat de euro in gevaar is. Alarm slaan zonder vervolgens krachtige en overtuigende maatregelen aan te kondigen, kan de eenheidsmunt voor investeerders nog verder verzwakken, waardoor heel Europa verzwakt. We kunnen ons wel indenken hoe de markten op dit moment reageren, nu de euro een paar minuten geleden opnieuw onderuit is gegaan. Wanneer wij deze zaal verlaten, mijnheer de Voorzitter, kunnen we ons armer en onzekerder voelen. Alleen door middel van nieuw Europees bestuur kunnen wij de gemeenschappelijke munt beschermen en groei, werkgelegenheid en sociale insluiting bevorderen. We moeten afstand doen van de oude aanpak van coördinatie van nationale beleidsmaatregelen en hebben sterke besluitvormingsinstrumenten nodig. Een nieuwe Europese vorm van bestuur moet drie interventieniveaus garanderen: een beleid voor groei, passende financiële instrumenten en omgang met noodsituaties. Het reddingsplan van 750 miljard was belangrijk, maar we hebben ons ook gerealiseerd dat het niet voldoende is. We hebben nu een krachtig politiek initiatief nodig, dat de markt richting kan geven en zorgt voor een grote mobiliteit van middelen. Het monetaire en begrotingsbeleid blijkt niet afdoende om productiviteit en concurrentievermogen te waarborgen. We moeten niet bang zijn om te investeren, met name in projecten die van communautair belang zijn, zoals infrastructuur, energie, milieu, wetenschap en menselijk kapitaal. Mijnheer de Voorzitter, dit Parlement heeft een grote verantwoordelijkheid. Het moet namelijk, via zijn eigen onafhankelijkheid, de capaciteit van de lidstaten versterken om afstand te doen van het intergouvernementele beleid en de Europese geest nieuw leven inblazen. Wolf Klinz (DE) Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, de markten drijven de Europese regeringen voor zich uit. Deze reageren eindelijk, maar ze reageren ex post, niet op voorhand. Eigenlijk is het van de gekke dat de regeringen en de Commissie pas in actie komen als de echte zwaktes van de markt aan het licht komen. Ze hadden deze zwaktes uit eigener beweging tijdig moeten onderkennen. Bij de invoering van de euro wisten we dat we geen uniform monetair en fiscaal beleid zouden hebben zoals de landen afzonderlijk. Daarom hebben we maatregelen genomen om hiervoor een alternatief te creëren, maar we hebben ons niet aan de afspraken gehouden, de regels werden in het begin al overtreden, ook door grote lidstaten. We moeten weer strenge regels met sanctiemechanismen invoeren: name and shame, verlies van stemrecht, opschorting van betalingen uit de Europese fondsen tot boetes aan toe. Ten tweede is duidelijk geworden dat er in de eurozone sprake is van interne spanningen, en het duurt niet meer lang of deze spanningen gaan de EU zwaar op de proef stellen, omdat het concurrentievermogen van de diverse lidstaten verschilt. De Commissie is hierbij aan zet. Zij moet beoordelen of de begrotingen van de lidstaten een risico vormen voor de eurozone. Natuurlijk weten wij dat het begrotingsrecht het belangrijkste recht van de nationale parlementen is. Maar dat hoeft toch niet te betekenen dat we op dit vlak geen gezamenlijke Europese doelen nastreven? Die zijn dringend nodig: we hebben meer Europa nodig, niet minder Europa. Dit is misschien wel onze laatste kans. Als de Commissie en de Raad niet met het Parlement onderhandelen, ben ik bang dat er ergens in de toekomst een grote ramp dreigt. Janusz Wojciechowski (PL) Ik ben het eens met de heer Mauro dat de Europese Unie niet voldoende actie heeft ondernomen met het oog op het bestrijden van de crises. Wij hebben ons de afgelopen jaren in de eerste plaats beziggehouden met politieke integratie - we zijn volledig opgegaan in het Verdrag van Lissabon en het versterken van de bevoegdheden van de politieke instellingen - maar hebben nagelaten om samen te werken bij het bestrijden van crises. Ik denk in deze context aan een groot aantal crises van uiteenlopende aard die samenwerking en solidariteit vereisen. Ik doel hier dus niet alleen op financiële crises. Op het ogenblik waarop wij dit debat voeren, worden meerdere landen van de Europese Unie, waaronder ook mijn land, Polen, getroffen door een ernstige overstroming. Daarbij zijn mensen om het leven gekomen. Ook de materiële schade is groot. De Europese burgers verwachten dat de Europese Unie hen in dergelijke situaties te hulp komt, maar daar was weinig van te merken. De Europese Unie is zwak omdat haar begroting te beperkt is en ze over onvoldoende middelen beschikt voor concrete maatregelen. Na de politieke versterking is er geen passende versterking van de financiële middelen gevolgd. Ik hoop dat we als gevolg van deze crisis niet nog sterker geneigd zullen zijn om de begroting te beperken, want dat zal ons nog zwakker en weerlozer maken. Jean-Pierre Audy (FR) Mijnheer de Voorzitter, het moment van de waarheid is gekomen, het moment dat helderheid van geest en het nemen van verantwoordelijkheid geboden zijn in deze crisis die niet alleen Europees, maar evengoed mondiaal is. Mondiaal bestuur is zich aan het vormen. Welke invloed zullen de Europeanen hierop hebben? Hoe kunnen wij invloed uitoefenen op dit mondiale bestuur als we niet eens in staat zijn ons eigen Europese bestuur te regelen? Het kan niemand zijn ontgaan dat na vijftig jaar Europese integratie, het toenemende egoïsme van naties ons blootstelt aan het gevaar van vijftig jaar onttakeling. Het kan niemand zijn ontgaan dat we burgerschap zonder burgers tot stand hebben proberen te brengen, politiek zonder kiezers hebben geprobeerd te bedrijven, en geloof in een rechtsorde hebben geprobeerd te kweken zonder die zelf te eerbiedigen. Na de val van de Berlijnse muur hebben we ons werelddeel herenigd. We geloofden in onze kracht en waren te eerzuchtig om onze zwakten te zien. En nu? De crisis treft ons met volle kracht op een moment dat de Europese integratie kwetsbaar is, met slecht bestuurde, vaak corrupte staten. De solidariteitsketen van de Unie wordt op dit moment op de proef gesteld, en wij weten dat een keten zo sterk is als zijn zwakste schakel. Terecht redden wij de zwaksten, want het moment daarvoor is gekomen, en het zal onze kracht zijn die hen redt. Het zijn niet de Europese regels die slecht zijn, wat niet deugde was de toepassing door de lidstaten en de Europese Commissie, die onvoldoende toezicht heeft gehouden op de staten. We hebben niet minder, maar meer Europa nodig, maar dat moet een Europa van waarheid, helderheid van geest en verantwoordelijkheidsgevoel zijn. Ja, wij moeten het Stabiliteits- en groeipact, dat aan herziening toe is, eerbiedigen. Maar de taak die nu voor ons ligt is om het vertrouwen van de burgers terug te winnen en dat moet aan de hand van groei en werkgelegenheid gebeuren. En groei komt tot stand door investeringen. Als de publieke sector niet investeert, laten we dan niet verwachten dat de private dat doet. Afgezien van een onontbeerlijk industrieel beleid, stel ik voor dat in de tien jaar dat de 2020-strategie duurt een groot Europees investeringsplan van 1 000 miljard euro wordt uitgevoerd. Dat plan moet erop gericht zijn om van de Unie het meest concurrerende gebied ter wereld te maken, wat betreft trans-Europese netwerken, infrastructuur, onderlinge verbindingen, hoge snelheidstreinen, breedbanddiensten, snelwegen, water, ruimte, onderzoek, gezondheid, energie, onderwijs, dit alles tot stand gebracht door een hervorming van ons begrotingsbeleid, in samenwerking met alle publieke belanghebbenden en in het bijzonder de EIB. Elisa Ferreira (PT) Voorzitter, commissaris, toen de Economische en Monetaire Unie tien jaar bestond, beschouwde de Commissie de euro als het grootste succes van de Unie. Vandaag de dag zouden we het moeilijk vinden dit zonder reserve te beamen, want de crisis heeft aangetoond dat de Economische en Monetaire Unie een onvoltooid project is. De minimale maatregelen om de Unie te redden zijn getroffen in een noodsituatie, maar laten we wel wezen: de druk van de situatie, de directe belangen van de belangrijkste lidstaten, het pijnlijke en trage karakter van de beslissingen hebben barsten veroorzaakt in het beeld dat de burgers en de wereld hebben van de euro en de Europese Unie. We moeten de feiten onder ogen zien. De Europese Unie en de euro vormen een integratieproces; het gaat niet alleen om een interlandelijke samenwerking. Het is een onvoltooid proces dat ernstige risico's loopt te verdwijnen als het niet sterker wordt. Er moeten drie onderwerpen worden aangepakt. Ten eerste moeten de instrumenten die in deze noodsituatie in stelling zijn gebracht, worden geconsolideerd; er moet een Europees monetair fonds worden gecreëerd; we moeten doorgaan met Eurobonds, met de opbouw van Europese supervisie en regelgeving, en met een aanpak van bankencrises op Europees niveau. Ten tweede moeten we begrijpen dat een sterke munt niet samengaat met een zwakke economie; een verwachte groei van 1 procent voor de Europese Unie is onhoudbaar in termen van bevolkingssamenstelling of van werkloosheidsbestrijding; Europa 2020 blijft slechts een stelsel van goede ideeën als er geen middelen zijn om die te verwezenlijken. Ten derde, mijnheer Rehn: belastingconsolidatie is belangrijk, maar kan niet bestaan naast de groeiende verschillen tussen de lidstaten van de Unie; het convergentiebeleid is dringend aan herziening toe. Mirosław Piotrowski (PL) Het Europees Parlement buigt zich nu al voor de derde keer over een centraal opgesteld tienjarenplan met de titel "Europa 2020”. Dit plan heeft bij een groot aantal Parlementsleden een gevoel van afkeer opgewekt, niet alleen door de associaties die deze benaming oproept met door de geschiedenis achterhaalde politieke systemen, maar ook wegens het spectaculaire fiasco van zijn voorganger, de Lissabonstrategie. In het vorige belangrijke debat vestigde ik de aandacht op het gebrek aan betrokkenheid in het document bij de huidige financiële en economische crisis in de EU. Sindsdien heeft zowel de Raad als de Commissie krachtige maatregelen genomen om het eurogebied en de economieën van de lidstaten te stabiliseren. De aangekondigde injectie van vele honderden miljarden euro's is bedoeld om de economieën van de West-Europese landen die worstelen met reusachtige begrotingstekorten, weer gezond te maken. Dit mag echter niet ten koste gaan van programma's voor financiële bijstand aan de nieuwe lidstaten, waaronder Polen, die wél rekening hebben gehouden met economische indicatoren. Als we "Europa 2020” al willen handhaven, moet deze kwestie op een evenwichtige manier worden aangepakt. Jaime Mayor Oreja (ES) Mijnheer de Voorzitter, ik denk dat de ergste crisis die ons kan treffen niet alleen de huidige crisis is, maar de crisis die ons zal treffen als we niet de benodigde politieke lessen trekken uit de huidige gebeurtenissen. We hebben boven onze stand geleefd, met name in bepaalde landen. We hebben ons verwijderd van de reële economie en de fictieve economie omarmd, zowel wat de overheidsuitgaven betreft als in ons privéleven. We zijn niet in staat geweest in te zien dat, zoals voor elk levend organisme geldt, groeien niet hetzelfde is als dik worden. Groei vereist inspanning en proportie, terwijl uitdijen het gevolg is van een gebrek aan proportie en een gebrek aan evenwicht tussen de inspanning die we leveren en de welvaart die we genieten. Deze crisis is dynamisch. De crisis zag er een paar maanden geleden heel anders uit dan vandaag. En over een paar maanden zal de crisis er opnieuw compleet anders uit zien. Dit was zowel een economische als een financiële crisis, een crisis die een steeds grotere sociale dimensie zal hebben, waaronder sociale conflicten. Daarom moeten wij als politici, voordat deze crisis een sociaal conflict wordt, ervan doordrongen zijn dat onze belangrijkste crisis een vertrouwenscrisis is. Niet slechts een eurocrisis. Laten we een analyse maken van alle politieke en verkiezingsprocessen van de afgelopen maanden. Er is een vertrouwenscrisis en dat betekent dat we ons moeten afvragen wat we moeten veranderen, hoe onze houding moet veranderen, en welke politieke, institutionele en persoonlijke houding we moeten ontwikkelen. In dit verband dient het Europees Parlement, in plaats van naar andere instellingen te kijken, zich de vraag te stellen op welke wijze het kan bijdragen aan een verandering van de institutionele en politieke houding van dit Huis. Ik durf ook te zeggen dat er vandaag, na vele oorzaken van de crisis te hebben gehoord, waaronder bureaucratie, agentschappen en regeringen, twee zaken zijn die wij moeten veranderen. In de eerste plaats heeft Europa een minimale samenhang van dit Parlement nodig. Het mag niet doodbloeden in zo'n fundamenteel debat over twee opvattingen over de Europese maatschappij. In de tweede plaats moeten we de waarheid durven zeggen over wat er met ons gebeurt. Anni Podimata (EL) Allereerst zou ik even tien seconden de tijd willen nemen om de waarheid te laten zegevieren. De heer Langen - op dit moment niet aanwezig - heeft het feit dat de Griekse collega's in het Griekse parlement het driejarige stabilisatieprogramma hebben weggestemd onaanvaardbaar genoemd. Ik zou willen opmerken dat het een goed idee zou zijn als de heer Langen zijn voorstellen nog eens zou kunnen herhalen tijdens de eerstvolgende vergadering van de Fractie van de Europese Volkspartij (Christendemocraten), want deze collega's, die tot enige maanden geleden toevallig belast waren met het regeren van het land, zijn lid van die partij. Ik wil nu overgaan tot het meer algemene onderwerp. Het is een feit dat de huidige crisis chronische kwalen en zwakheden naar voren heeft gehaald voor wat betreft de financiële coördinatie van de eurozone, maar ook voor wat betreft het mondiale systeem van economisch bestuur - met als resultaat dat er binnen het geglobaliseerde financiële systeem enorme, ongecontroleerde bevoegdheden worden verzameld. Wij hebben dus nu in eerste instantie te maken met een kwestie van democratie. Als Europa zijn waarden en geschiedenis wil respecteren zal het dus om te beginnen in deze kwestie een hoofdrol moeten spelen. Het besluit om een mechanisme voor de ondersteuning van de stabiliteit van de eurozone op te zetten is een belangrijke stap, laat daar geen twijfel over bestaan. Een mechanisme van crisismanagement alleen is echter niet voldoende; we moeten de oorzaken in de kiem smoren, niet alleen nationaal, maar op Europees niveau. We begaan een grote fout en ondermijnen onze gemeenschappelijke toekomst en de toekomst van de volgende generaties als wij alleen de nadruk leggen op onmiddellijke begrotingsconsolidatie, waarbij de gevolgen voor ontwikkeling, werkgelegenheid en de basisstructuren van de welvaartstaat worden onderschat, zaken waar enkele decennia voor nodig waren om die op te bouwen. Commissaris, de voorstellen die u op 12 mei heeft gepresenteerd voor de versterking van de financiële coördinatie kunnen bijdragen aan de opbouw van een Europa met meer cohesie en minder macro-economische onevenwichtigheden, als aan twee voorwaarden wordt voldaan: enerzijds dient men zich niet te beperken tot de standvastige toepassing van het Stabliteits- en groeipact, en anderzijds dient men op een wezenlijke manier speciale doelstellingen te incorporeren ten behoeve van duurzame groei en werkgelegenheid in het kader van de 2020-strategie. Paulo Rangel (PT) Voorzitter, verschillende collega's van de Fractie van de Europese Volkspartij (Christendemocraten) hebben al een zeer compleet beeld van de situatie gegeven. Ik vind dat nu ook de rol van de lidstaten moet worden genoemd. De nationale regeringen hebben hier ook een rol in die zin, dat zij in hun landen de vereisten en voorwaarden moeten invoeren om de eenheidsmunt te versterken en dit project van economische en monetaire integratie vooruit te helpen. En ik wil hier zeggen dat de PSD, de partij in Portugal die met de PPE is geassocieerd, de regering steunt bij de soberheidsmaatregelen, want wij vinden dat de fouten die de socialistische regering in Portugal de afgelopen vijftien jaar heeft begaan, en die nu helaas voor allen zichtbaar zijn, hersteld moeten worden en de PSD steunt dat herstel. Maar hoewel we de soberheidsmaatregelen steunen, hebben we ook kritiek op de Portugese regering - en het is een goed voorbeeld voor andere vergelijkbare gevallen - want zij beperkt de uitgaven niet. Om het tekort te verkleinen moeten niet alleen de belastingen worden verhoogd, maar ook de uitgaven worden verminderd, en de regering moet de moed opbrengen om maatregelen te nemen om de uitgaven te verminderen, het tekort te verkleinen en de openbare schuldenlast te verlichten. Dit geldt voor Portugal en voor andere landen die zich nu in een lastig parket bevinden. Wij, als leden van het Europees Parlement, hebben de verantwoordelijkheid om in onze eigen landen de maatregelen te verdedigen die nodig zijn om de euro te versterken en om deze geïntegreerde ruimte en deze droom, van de PPE-Fractie en van ons allen, te verwezenlijken. Daarom hebben wij kritiek op de regeringen die niet de moed hebben om in hun land de nodige maatregelen te nemen. Göran Färm (SV) Mijnheer de Voorzitter, op sommige punten heeft dit meer gemeenschappelijke economisch beleid ook invloed op de Europese begroting. Het gaat om de financiering van het strategische vlaggenschipproject Europa 2020. Het gaat om sommige kosten, garanties enzovoort, voor het leenmechanisme en de controle van de financiële markten. Het gaat niet in de laatste plaats om een aantal nieuwe verplichtingen die voortkomen uit het Verdrag van Lissabon. In het Europees Parlement zijn wij ons goed bewust van het feit dat veel lidstaten zich nu in een uitermate moeilijke economische situatie bevinden, vaak met ernstige nationale begrotingsproblemen. Het is anderzijds duidelijk dat de Europese Unie in deze situatie kan helpen met het nemen van maatregelen die belangrijk zijn voor het economisch herstel van de lidstaten en die groei en werkgelegenheid kunnen stimuleren. De Europese begroting moet daarom worden gericht op gebieden waarop de Europese Unie meerwaarde, Europese meerwaarde, kan bieden en waarop de begrotingen van de lidstaten en de Europese Unie elkaar kunnen aanvullen en steunen. Dat betekent echter ook dat de lidstaten geen nieuwe verantwoordelijkheden aan de Europese Unie kunnen geven zonder de noodzakelijke middelen te bieden. Ik denk aan onderzoeksbeleid, vlaggenschipprojecten en investeringen in onderwijs en infrastructuur die nodig zijn voor een betere economische toekomst. Ik denk dat het daarom zeer belangrijk is dat de geest van dit steeds gemeenschappelijker economisch beleid zich ook weerspiegelt in een constructieve houding in de onderhandelingen over de Europese begroting voor 2011, in de tussentijdse evaluatie van de langetermijnbegroting en in het debat over het nieuwe financiële kader na 2013. Anders kunnen wij geen vorderingen maken met het nemen van gemeenschappelijke maatregelen voor groei en werkgelegenheid. Theodoros Skylakakis (EL) Voorzitter, als Grieks lid van het Europees Parlement zou ik ook hier nog eens willen herhalen wat ik al sinds het begin in Griekenland openlijk heb verkondigd, en mijn dankbaarheid willen betuigen voor de van het Europese steunmechanisme ontvangen steun, die gecombineerd met strenge en overwegend onontkoombare maatregelen de directe ineenstorting van de Griekse economie heeft weten te voorkomen. Het zou handig zijn geweest als het voor Griekenland gehanteerde mechanisme met dezelfde snelheid werd geïmplementeerd als de steunmechanismen ten behoeve van andere economieën, toen Europa zich eindelijk bewust werd van de risico's die we allen lopen. Zowel in het Parlement als in de overige Europese instellingen zie ik vandaag voor het eerst dat men vastberaden is om met directheid en realiteitszin de werkelijke economische impasses van Europa onder ogen te zien. En waarom bevinden wij ons in deze situatie? De hoofdoorzaak is dat wij boven onze stand leefden en de rekening naar de toekomst stuurden. Wij spendeerden voordat er een crisis was, we spendeerden tijdens de crisis en spenderen ook nu, op het moment dat we de crisis te boven komen. Als iemand graag wil weten wat er gebeurt als je continu meer geld uitgeeft dan dat je hebt, hoeft hij slechts naar Griekenland te komen. Het Europees Monetair Fonds en de andere instellingen die in de in onderhandeling zijnde resolutie worden voorgesteld, zijn stappen in de juiste richting. Maar om werkelijk stimulerend te opereren dient het Fonds niet alleen de absolute omvang van de schuld en het tekort in acht te nemen, maar ook de snelheid waarmee de schuld en het tekort kunnen worden gereduceerd. Dames en heren, en ik richt mij tot de linkervleugel, ons werkelijke probleem is dat 4 miljard mensen die in ontwikkelingslanden rondkomen van 200 euro per maand het kapitalisme hebben ontdekt en nu wereldwijd aanspraak maken op bronnen en markten van ons, de rijken, wij die leven van 2 000 euro per maand. Hier in het westen hebben wij niet langer het monopolie van het kapitalisme in handen, het kapitalisme op basis waarvan het oude Europese model is opgebouwd. Als wij niet veranderen, als wij nu geen haast maken met het doorvoeren van structurele veranderingen, met concurrentievermogen en innovatie zullen wij simpelweg armer gaan leven. Danuta Maria Hübner (EN) Mijnheer de Voorzitter, er is weinig twijfel aan de ernst van de huidige crisis en de "gebruikskosten” van nooit vertoonde beleidsmethoden zijn zeer hoog. Het is de taak van toezichthouders en beleidsmakers om maatregelen te nemen waarmee niet alleen het door het marktfalen verstoorde evenwicht kan worden hersteld maar ook mislukt regeringsbeleid kan worden gecorrigeerd. Dit gebeurt momenteel, maar het valt nog te bezien hoe snel en met welke beleidsmaatregelen de lidstaten van de Europese Unie naar hun groeipad zullen terugkeren. Meer toezicht biedt geen garantie tegen de risico's van de huidige crisis. Nu we voor meer toezicht hebben gekozen, dient dat samen te gaan met grotere eenvoud en minder complexiteit van financiële markten. Wat ook duidelijk is, is dat budgettaire en monetaire beleidsmaatregelen niet in de plaats kunnen komen van structurele hervormingen. Met structurele hervormingen moeten de onderliggende zwaktes van de economie in de Europese Unie worden aangepakt: de scherp oplopende schulden en tekorten, de vergrijzing, de zeer waarschijnlijke nieuwe inflatiegolf, de risico's als gevolg van het klimaatveranderingsbeleid, de lage productiviteit en het gebrek aan concurrentievermogen. Met minder overheidsgeld zal meer gedaan moeten worden; daarom zal het Europese en nationale overheidsgeld doelmatiger besteed moeten worden. Een bedrijfsvriendelijk toezichtregime, een doelmatige overheid, niet-ontwrichtende belastingen, een hogere arbeidsparticipatie, vooral onder vrouwen, een goed onderwijsstelsel, onderzoek en innovatie - dat alles vormt een kernpakket van maatregelen ter bevordering van groei, werkgelegenheid en concurrentievermogen. Ongetwijfeld moet de winnende Europese strategie gebaseerd zijn op een restrictief begrotingsbeleid, maar de focus moet liggen op innovatie als enige manier om de productiviteit en de groei op duurzame wijze te verhogen. De Europese Commissie en het Europees Parlement dienen hun strategische rol weer op zich te nemen en te streven naar gedurfde Europese oplossingen. Zowel de burgers als de markten hebben behoefte aan meer Europa. Gay Mitchell (EN) Mijnheer de Voorzitter, het is volgens mij een gegeven dat soevereine staten verantwoordelijk moeten worden gehouden voor aangegane verplichtingen en dat van hen geëist kan worden dat zij zich aan overeengekomen doelen houden, dus daar ga ik van uit. Maar het is ook tijd om goed om ons heen te kijken en te zien welke andere handelingen de recente beroering hebben bevorderd. In de jaren dertig van de vorige eeuw droegen de goudstandaard en het protectionisme bij tot een verdieping van de recessie. Daarentegen kennen we in de Europese Unie solidariteit en hebben we, via de Europese Centrale Bank en de Commissie, de institutionele capaciteit om te leren van fouten in het verleden. Het werk van de instellingen is indrukwekkend gezien het feit dat er 27 EU-lidstaten zijn, waaronder 16 eurolanden. Bovendien hebben onze instellingen samengewerkt met onder meer de Amerikaanse Federal Reserve, de Bank of England en de Japanse Centrale Bank. Desondanks hebben de markten - de zogenaamde markten - in de praktijk negatief gereageerd op vrijwel elke stap die is ondernomen. Nu ben ik helemaal voor vrije markten, want protectionisme werkt niet. Maar zijn onze markten vrij? De markten werden sowieso al zorgvuldig gemasseerd en beïnvloed om ons in de crisis te laten belanden. Bestaat er inmiddels niet een redelijke verdenking dat machtige belangen het kunnen opnemen tegen soevereine staten en van hen kunnen winnen, en dat sommige daarvan - met wat voor oogmerk dan ook - deze macht gebruiken om hun eigen agenda door te drukken en de markten in te zetten voor hun eigen doeleinden? Op een politieke agenda kan bijvoorbeeld als punt van zorg staan dat de euro in de toekomst de dollar zou kunnen vervangen als betaalmiddel voor olie; een agenda van zakelijke en economische belangen kan simpelweg het streven omvatten om meer macht en rijkdom te vergaren door soevereine rechten, inclusief gezamenlijke soevereine rechten, om zeep te helpen in de Europese Unie. Het is hoog tijd dat politieke leiders eens goed nadenken over wat er precies aan de hand is. Ik herhaal dat lidstaten discipline moeten tonen, ook de lidstaat waaruit ik afkomstig ben. Natuurlijk moet dat. Maar we leggen alle nadruk op de lidstaten en erg weinig op wat er achter de marktactiviteiten steekt. Ik zou graag iets willen weten van het voorzitterschap van de Raad en van de commissaris. Wat gebeurt er om hier toezicht op te houden? Als we deze mensen in het verleden niet in de gaten hebben gehouden, dan ziet u waar ze ons gebracht hebben. Laat het daarom niet bij één tand aan de vork: het is tijd voor twee tanden. Alajos Mészáros (HU) De Europa 2020-strategie is een zeer belangrijke strategie, vooral nu, ten tijde van de toenemende financiële- en economische crisis. Deze crisis heeft de aandacht gevestigd op zodanige fundamentele problemen en negatieve processen dat deze in onze strategie moeten worden geïntegreerd, anders kan het succes van ons economische beleid in gevaar komen. We mogen het niet laten gebeuren dat het prestige van de euro beschadigd raakt, en we moeten alles in het werk stellen voor de duurzaamheid van de monetaire unie. Ik vertegenwoordig het land dat als laatste lid werd van de eurozone, Slowakije. De Slowaakse burgers zien de invoering van de euro als een succesverhaal en daarom draagt ook deze lidstaat met alle beschikbare middelen bij aan de bescherming van de euro. We moeten iedereen ervan bewust maken dat de monetaire crisis ook ernstige politieke gevolgen kan hebben: toenemend euroscepticisme en onzekerheid bij de landen die zich voorbereiden op toetreding tot de eurozone. We moeten de landen die de eenheidsmunt nog niet hebben ingevoerd, helpen en aanmoedigen. Bij het ontwikkelen van de EU-2020-strategie moet een belangrijke rol worden toebedeeld aan beleid waarmee duurzame ontwikkeling wordt gegarandeerd. Er wordt weliswaar gewerkt aan een oplossing voor energiediversificatie in Midden-Europa, maar daarnaast moet een toenemend gebruik van alternatieve energiebronnen worden gewaarborgd om de klimaatverandering te temperen. We moeten mensen er echter ook bewust van maken dat de capaciteit van de huidige alternatieve energiebronnen eindig is. Vanuit het opzicht van onze energiezekerheid op lange termijn is kernenergie de oplossing die voldoende energie kan leveren bij de laagst mogelijke CO2-uitstoot, en daarom moet er grote nadruk worden gelegd op de hiermee samenhangende kwesties van veilige brandstofopslag en -exploitatie. Tevens is het bevorderen van nader onderzoek naar moderne energietechnologieën cruciaal, zoals de innovatie van kernfusiereactoren. Er zijn veel belangrijke kwesties die we in onze strategie willen integreren, en een van onze belangrijke taken is een betere coördinatie en integratie van de verschillende terreinen. Alleen zo kunnen we bewerkstelligen dat naast de monetaire unie ook de zo belangrijke economische unie wordt gerealiseerd. Marian-Jean Marinescu (RO) Ik ben een groot voorstander van de door de Commisie en de Raad aangedragen maatregelen. Als deze maatregelen een tijdje geleden getroffen waren, hadden we een groot aantal effecten van de crisis die we doormaken, kunnen vermijden. Een tekort aan economisch bestuur heeft ertoe geleid dat er onder druk beslissingen genomen zijn, zonder raadpleging van het Europees Parlement. Bovendien zijn er geen bewakingsmechanismen beschikbaar voor de getroffen maatregelen. Vorig jaar zijn er grote sommen gelds in banken geïnjecteerd. Dat was een noodzakelijke maatregel, maar door het redden van de banken is de latere crisis niet verzacht. De crisis heeft zich voortgezet. Men heeft zich niet gehouden aan het Stabiliteits- en groeipact. Men heeft tekorten onacceptabel hoog laten oplopen. Onder gelijke omstandigheden hebben verschillende landen verschillende maatregelen genomen. In sommige landen heeft men besloten burgers de waarheid te vertellen en zijn er bezuinigingsmaatregelen getroffen. Doordat er geen gemeenschappelijke regels zijn, zijn de effecten van de crisis verschillend voor verschillende groepen Europese burgers, terwijl toch alle lidstaten bijgedragen hebben aan het ontstaan van de crisis. We kunnen niet meer consumeren dan we produceren en we kunnen niet meer uitgeven dan we binnenkrijgen. We hebben financiële stabiliteit nodig. Daarom zijn de voorstellen voor een nieuwe financieel stabiliteitsmechanisme of Europees monetair fonds absoluut noodzakelijk. Deze maatregelen moeten echter wel ondersteund worden door een coherente economische herstelstrategie en door controle- en sanctiemechanismen. Daardoor zullen we kunnen zeggen dat we voor echt, doeltreffend economisch bestuur gaan zorgen dat alle lidstaten ten goede komt. Mairead McGuinness (EN) Mijnheer de Voorzitter, ik zal mij aan uw regel houden. Ik juich de opmerkingen van het Spaanse voorzitterschap over productieve systemen en een focus op concurrentievermogen toe. Ik denk dat we iets meer van dat soort conversatie kunnen gebruiken in dit Parlement, in de Raad en in de Commissie. Wat betreft uw opmerkingen over de trage respons: we moeten daarnaar kijken want in verband met respons kampt het Europese systeem met een lethargieprobleem. De lidstaten hadden eerder kunnen reageren toen de bankencrisis hen trof. We zijn daartoe in staat maar we schijnen het in dit speciale geval niet te hebben gedaan. Ten slotte zoekt de Commissie naar vier pijlers voor een nieuwe strategie. Ik denk dat de Commissie haar eigen rol in deze crisis eens moet onderzoeken. Volgens mij stond het toezicht op de regels van het Stabiliteits- en groeipact aan de basis van een "softe” aanpak die niet gewerkt heeft. Als we ons allemaal aan de regels hadden gehouden, anderen hebben het ook al gezegd, hadden we nu dit probleem niet gehad. Als we u meer bevoegdheden geven, werkt dat alleen wanneer u daadwerkelijk gebruikmaakt van de bevoegdheden die u al heeft. Elena Băsescu (RO) In deze economische crisis lijkt het erop dat de Europa 2020-strategie een grote uitdaging vormt, maar aan de andere kant ook kansen biedt. Er kan een belangrijke stimulans van uitgaan wat betreft de economische en sociale hervormingen die op de lange termijn noodzakelijk zijn. Solidariteit en flexibiliteit moeten de onderliggende principes zijn. Ik vind dat er aan de toewijzingen voor de cohesiefondsen vastgehouden moet worden, want ze spelen een fundamentele rol bij de vermindering van de ongelijkheden in economische ontwikkeling tussen de verschillende regio's in de EU. Aan de andere kant is het vanzelfsprekend dat de op EU-niveau vastgestelde doelstellingen niet automatisch nationale doelstellingen kunnen worden. De doelstellingen moeten aangepast worden aan de mogelijkheden van elk afzonderlijk land. De Roemeense regering heeft een werkgroep op hoog niveau ingesteld om nationale doelstellingen te formuleren. Deze werkgroep zal ook het opstellen van het nationale hervormingsplan helpen coördineren. Antigoni Papadopoulou (EL) Voorzitter, zoals door de Zweedse Minister van Financiën werd omschreven lijkt het gedrag van de markten en van de banken op dat van een troep wolven, klaar om de economisch zwakkere landen uiteen te scheuren. Het eerste slachtoffer was Griekenland, daarna volgden Spanje en Portugal. In het geval van Griekenland waren wij getuige van enerzijds speculanten die Griekenland genadeloos te lijf gingen en anderzijds van de communautaire solidariteit die zeer schoorvoetend op gang kwam, waarbij zeer strenge voorwaarden het Griekse volk dwongen tot ernstige opofferingen en gerechtvaardigde stakingen. Het lijkt erop dat het nu de landen zijn, en niet langer de banken, die de hoofdrol spelen in de internationale financiële crisis. Laten we lessen leren uit deze tegenspoed. De Europese Unie heeft behoefte aan meer communautaire solidariteit, beter toezicht op het financiële systeem, een betere nationale naleving van het Stabiliteitspact, meer coördinatie van het financiële beleid en maatregelen ter voorkoming van onevenwichtigheden in het concurrentievermogen. De Europese volkeren willen een meer humaan Europa met minder ongelijkheid tussen de lidstaten. Het is nu tijd voor een meer realistisch en mensvriendelijk programma voor de Europese Unie van het jaar 2020, een programma dat tegemoetkomt aan de uitdagingen van deze tijd. Olle Schmidt (SV) Mijnheer de Voorzitter, Europa heeft meer samenwerking en meer solidariteit nodig en geen protectionisme en nationalisme. Dat weten wij. Dat heeft de geschiedenis ons geleerd. Ik vind het moeilijk de vrees van de ministers van Financiën te begrijpen voor het voorstel om de begrotingen van de lidstaten vooraf te bestuderen. De afgelopen maanden hadden zelfs doorgewinterde ministers van Financiën angst en zouden dat ook moeten hebben. Hier is nog enige nationale geldingsdrang te bespeuren: onderzoek gerust andere landen, maar niet het mijne. Onderzoek Griekenland, Spanje en Portugal, maar niet mijn land. Noli me tangere - raak me niet aan! Onze onderlinge afhankelijkheid vereist openheid en vertrouwen. De Zweedse en Finse regeringen hebben beide ervaring met de ernstige crisis van de jaren negentig en zij zouden de voorstellen van commissaris Rehn van harte moeten steunen. Jaroslav Paška (SK) Een verantwoord begrotingsbeleid in alle lidstaten van de EU is slechts de eerste stap voor de verbetering van de huidige situatie. De volgende stap, die beslist moeilijker uitvoerbaar is, zou moeten zijn om te proberen de structuur van de arbeidsmarkt op een passende manier te veranderen. Een groot deel van de burgers van de EU is namelijk werkzaam in niet-productieve sectoren, voornamelijk bij de overheid. De productieve sector is er niet toe in staat zo'n grote hoeveelheid ambtenaren te onderhouden, die het leven alleen maar moeilijker maken door steeds nieuwe beperkingen en voorschriften te bedenken. Commissaris, kijkt u eens naar Azië. Daar is een lager percentage van de bevolking opgeleid en er zijn minder universiteiten dan bij ons. Ze hebben echter een beperkt aantal ambtenaren en een ongecompliceerd ondernemingsklimaat, waardoor een natuurlijk concurrentiegevoel, dat vele mensen eigen is, de ruimte krijgt om tot ontwikkeling te komen. Een ongecompliceerd, transparant ondernemingsklimaat, inkrimping van het ambtenarenapparaat, meer ruimte voor zelfstandigheid, ondernemingslust en creativiteit van onze burgers: dat is de beste oplossing voor de huidige problemen. Andrew Henry William Brons (EN) Mijnheer de Voorzitter, de economische crisis is geen tijdelijke ziekte waarvan de EU-landen snel zullen herstellen tot een blakende economische gezondheid. Er zitten stelselmatige tekortkomingen in de aanpak van het economisch beleid van de EU en haar lidstaten. De doelstelling van een gemeenschappelijke munt, uiteindelijk voor meer dan 27 landen, is gebaseerd op de foute aanname dat één munt goed kan zijn voor veel, heel verschillende economieën. De waarde van een munt moet de toestand weerspiegelen van de economie waartoe zij dient. Er zijn echter ook andere problemen te onderscheiden. De omarming van de globalisering door de EU en haar afzonderlijke lidstaten is een recept voor rampspoed. We kunnen niet toestaan dat goederen en werknemers uit lagelonenlanden Europa overspoelen. We kunnen niet met hun producten concurreren zonder onze lonen tot hun niveau te verlagen. Wettelijke minimumlonen zullen niet verhinderen dat onze werknemers heimelijk uit de markt worden geprijsd door migranten, door de uitbesteding van hun werk of door verplaatsing van onze nijverheid naar de derde wereld. Tunne Kelam (EN) Mijnheer de Voorzitter, ik wil commissaris Rehn bedanken voor zijn vriendelijke woorden en zijn vertrouwen in de inspanningen van Estland om toe te treden tot de eurozone. Ik kan u verzekeren dat Estland met zijn huidige financieringslast van 7,5 procent van het bbp niet zal bijdragen tot een stijging van de gemiddelde schuldquote in de EU. Ook vertrouw ik erop dat de collega's in de eurozone Estland zullen kunnen aanvaarden als een positief voorbeeld; dat zou ook een bemoedigend signaal doen uitgaan naar Letland en Litouwen en de bevolking van die landen ervan kunnen overtuigen dat het zin heeft om zich in te spannen omdat alle aanvragers op hun merites worden beoordeeld. Toetreden tot de eurozone is op dit moment niet alleen een voorrecht. Het betekent ook solidariteit toezeggen en vanaf het begin onze bijdrage leveren aan het consolidatiepact, maar ik ben ervan overtuigd dat dit een goed besluit is; we zullen de EU niet alleen beschouwen als een gelegenheid om te ontvangen, maar allereerst ook als een kans om bij te dragen aan de bevordering van onze gemeenschappelijke zaak. Danuta Jazłowiecka (PL) Het debat van vandaag over economisch bestuur in de Europese Unie is een fundamentele discussie, aangezien het te maken heeft met de verdere versterking van de Europese integratie. Gelet op hun nauwe economische banden zouden alle lidstaten zich in dezelfde mate verantwoordelijk moeten voelen voor een Europees stabilisatiemechanisme en voor de gehele economische situatie in Europa. Ik denk dat niemand van ons eraan hoeft te twijfelen dat een nauwgezet toezicht op de overheidsschulden en -uitgaven (Spreekster wordt door de Voorzitter onderbroken), evenals de coördinatie in een vroeg stadium van de procedure voor het opstellen van begrotingen en plannen voor hervormingen in de lidstaten en een mechanisme voor hulpverlening in tijden van crisis, maatregelen zijn die in de goede richting gaan. Er zou prioriteit moeten worden verleend aan de plichtsgetrouwe tenuitvoerlegging van de beginselen van het Stabiliteits- en groeipact. Dat is van cruciaal belang met het oog op het verzekeren van budgettaire en macro-economische stabiliteit in de Europese Unie. Hoewel een aantal sancties en het beginsel van naming and shaming essentieel zijn om de lidstaten tot discipline te dwingen in verband met de uitvoering van de beginselen van het Pact en van de noodzakelijke hervormingen, sta ik weigerachtig tegenover financiële sancties. Deze sancties, die worden gebruikt in het geval van lidstaten die zich reeds in een moeilijke financiële situatie bevinden, kunnen immers het tegenovergestelde effect hebben. Ze kunnen een nadelige impact hebben op de economieën van deze landen... (Spreekster wordt door de Voorzitter onderbroken) Ik zou bijgevolg iedereen willen oproepen om de toekomst van Europa op verantwoorde wijze te plannen. Liisa Jaakonsaari (FI) Mijnheer de Voorzitter, bij een crisis is de psychologische reactie ofwel in je schulp kruipen, anderen de schuld geven, vijanden zoeken of oplossingen proberen te vinden. In Europa is nu de volgende drieledige benadering te zien: enerzijds steken in veel landen nationalisme en protectionisme de kop op en anderzijds worden nieuwe oplossingen gezocht, zoals de Commissie doet en wat wij zeer moeten waarderen. Hoe sterker het politieke systeem is in de Europese Unie en op nationaal niveau, des te beter kunnen wij de marktkrachten temmen. Andersom gaat moeilijk. Er is naar mijn mening één ding waar wij mee op moeten houden: het bespotten van Griekenland. Het Griekse volk, de Griekse minister-president en politici verdienen nu ons respect, omdat zij zeer moeilijke besluiten nemen. Zoals de heer Schmidt zei, waren Finland en Zweden begin jaren negentig het Griekenland van nu. Wij moesten net zulke harde besluiten nemen, maar hadden uiteindelijk succes. De Voorzitter Het spijt me u te moeten onderbreken. U merkt dat ik haar, hoewel ze zich vriendelijk over Griekenland uitliet, exact na één minuut heb onderbroken. Objectiever kan ik hier dus niet zijn. Michael Theurer (DE) Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, in het onderhavige debat over een functionerende Europese economische regering wordt mijns inziens veel te weinig aandacht besteed aan de lange termijn. Nu is het juiste moment om de stabiliseringsmaatregelen voor de korte termijn te verankeren in een langetermijnstrategie. Hiervoor is een markteconomische visie nodig. Het basisprincipe van de sociale markteconomie is al vastgelegd in het Verdrag van Lissabon. Dat moet nu tot leven komen. Sociale markteconomie was het succesvolle model dat ten grondslag lag aan het Wirtschaftswunder in Duitsland. De architect van het Wirtschaftswunder, Walter Eucken, merkte al in 1950 op dat de staat zijn ingrijpen in de economie moet richten op het ordenen van de economie, niet op sturing van het economische proces. Daarom pleit ik voor reguleringsmaatregelen, dus overheidsmaatregelen die door middel van algemene wetten de randvoorwaarden voor economische activiteiten stellen. De staat schept geen banen, maar creëert een regelgevingskader, en daarop moeten wij ons concentreren. Concurrentievermogen is het resultaat van economisch handelen, niet de bron. Franz Obermayr (DE) Mijnheer de Voorzitter, we moeten ons in de EU-strategie 2020 bezighouden met de oorzaken voor de huidige crisis. Was het een goed idee om een monetaire unie naar Amerikaans model in te voeren zonder de benodigde centrale instanties voor begrotingscontrole? Nee! De euro mag van de EU geen enorme herverdelingsmachine op basis van afgedwongen solidariteit maken. Als we dan toch al een monetaire unie hebben, dan wel een monetaire unie van harde valuta's. Ook de vrije financiële markten mogen in de toekomst niet los van de reële economie worden gezien. Voor 2020 moeten we daarom duidelijke regels tegen speculanten en tegen hedgefondsen opstellen. De weg richting belasting op financiële transacties die Oostenrijk en gisteren ook Duitsland is ingeslagen, is met de belasting van winsten van banken en de financiële sector absoluut de juiste weg. Laten we een signaal afgeven aan de belastingbetaler, en laten we de financiële sector eindelijk aanspreken op zijn verantwoordelijkheid. En meer moed bij spelregels voor de landen! Iedereen die doelbewust onjuiste bedragen gebruikt, moet van de eurozone worden uitgesloten, zo simpel is het. Bedriegers hebben in de EU niets te zoeken. Paul Rübig (DE) Mijnheer de Voorzitter, mijnheer Rehn, geachte dames en heren, de strategie 2020 vormt een bijzondere uitdaging voor ons. We moeten aandacht besteden aan kleine en middelgrote bedrijven; we moeten ervoor zorgen dat in 2020 in kleine en middelgrote ondernemingen een minimumkapitaalratio van gemiddeld 20 procent wordt bereikt. We hebben in Europa een sterk mkb nodig, omdat dit goed is voor twee derde van de werkgelegenheid en 50 procent van het bruto nationaal product, en kleine en middelgrote ondernemingen 80 procent van de belastingopbrengst voor hun rekening nemen. En dan is de Commissie gewoonweg vergeten ook doelstellingen ter versterking van kleine en middelgrote ondernemingen in dit programma op te nemen. Mijnheer Rehn, ik roep u nadrukkelijk op u in te zetten voor het midden- en kleinbedrijf en doelstellingen ter versterking van deze ondernemingen en hun werknemers te formuleren. Milan Zver (SL) Het debat van vandaag was een van de betere die we hebben gehad over de financiële en economische crisis, vooral over de effecten daarvan in Griekenland, en de meeste bijdragen richtten zich met name op de vraag hoe we de Europese Unie in de toekomst moeten besturen. Ik ben het echter ook eens met wat de sprekers die de verantwoordelijkheid voor deze situatie willen verdelen, hebben gezegd. Naar mijn mening is dat de juiste manier om verder te gaan en het is belangrijk dat we die route kiezen. We moeten vragen stellen over de verantwoordelijkheid van bepaalde Europese instellingen en niet alleen de collectieve verantwoordelijkheid van de instellingen, maar precies wie verantwoordelijk is voor wat. Ik wil daarom voorstellen dat we bijvoorbeeld een beroep doen op de heer Almunia, de voormalige commissaris van economische en monetaire zaken, aangezien hij tijdens zijn ambtsperiode tamelijk kritisch was ten aanzien van bepaalde landen voordat de Griekse kwestie zich voordeed. Ik verzoek hem zijn rol in dit verhaal toe te lichten en als hij dat niet doet, zou hij moeten aftreden. Seán Kelly (EN) Mijnheer de Voorzitter, om te beginnen hebben we de laatste paar weken maatregelen genomen tegen een financiële crisis die al heeft plaatsgevonden - een financiële crisis die is veroorzaakt door een gebrek aan regelgeving, een gebrek aan toezicht en een gebrek aan goed bestuur. Met de maatregelen van vandaag proberen we te anticiperen op deze situaties zodat ze in de toekomst niet meer voorkomen, en dat is toe te juichen. We presteren allemaal beter als er iemand over onze schouder meekijkt. Dat geldt voor regeringen net zo goed als voor personen. Daarom waardeer ik wat vandaag hier is gebeurd en ik denk dat we vanaf vandaag ook aan de slag moeten om de financiële terroristen aan te pakken van de kredietwaardigheidsbureaus en de speculanten die mensenlevens verwoesten en soevereine regeringen ten val proberen te brengen. Met deze tweeledige aanpak - het politieke bestuur aanpakken én afrekenen met de financiële terroristen - kunnen we misschien uitkijken naar een betere toekomst. Karin Kadenbach (DE) Mijnheer de Voorzitter, mijnheer Rehn, mijnheer López Garrido, we debatteren vandaag over een gemeenschappelijke Europese sturing van de economie. Het wordt hoog tijd op te merken dat de markt geen waarde op zich is, dat de Europeanen niet ten dienste staan van de markt, maar dat de markt ten dienste moet staan van de mensen, de 500 miljoen Europeanen. Ik ben ervan overtuigd dat we consolidatie en groei nodig hebben; beide termen zijn echter ook verbonden met een ander aspect, namelijk sociaal verantwoorde consolidatie enerzijds en duurzame groei anderzijds. Om dat te bereiken, moeten we erop vertrouwen dat dit gaat lukken. We moeten de mensen in Europa perspectieven bieden. Dat lukt echter alleen als we kunnen toezeggen of maatregelen nemen om ervoor te zorgen dat ze in een Europa leven waarin ze ook kunnen delen in de welvaart. In het Europa van de toekomst profiteert niet slechts een enkeling van de groei. Rachida Dati (FR) Mijnheer de Voorzitter, het is om te beginnen waar dat het plotselinge uitbreken en de omvang van de Griekse crisis grote bezorgdheid bij onze medeburgers hebben gewekt, wat mij begrijpelijk voorkomt. Het gaat er, nogmaals, en zoals een van mij collega's eerder heeft gezegd, niet om met een beschuldigende vinger naar Griekenland te wijzen, maar het is belangrijk om - en daar hebben we het al enige tijd over- noodzakelijke lessen te trekken om een beleidsmatiger Europa op te bouwen en ons te richten op economisch bestuur. Er moet nu dringend een economisch bestuur worden voorgesteld. Ik hoor dat de Commissie voorstelt om van tevoren de nationale begrotingen te bestuderen. Ikzelf denk dat we nu niet op een ander paard moeten gaan wedden. Het Europese economische bestuur is wat dringend en fundamenteel nodig is, niet het voorafgaand onderzoek van de nationale begrotingen door de Commissie. Ik denk dat met dit voorstel de vinger op grondwettelijke incoherente zaken wordt gelegd, maar dat er ook traagheid en complexiteit mee in de hand worden gewerkt en dat kan Europa op dit moment absoluut niet gebruiken. Wat dringend is, dat is Europees economisch bestuur en niet het voorafgaand onderzoek van nationale begrotingen. Vasilica Viorica Dăncilă (RO) We weten allemaal dat de Europa 2020-strategie gelanceerd is met de bedoeling de Europese Unie te helpen opklimmen uit de huidige economische crisis en de EU-economie voor te bereiden op het nieuwe decennium. Het is echter een ernstige zaak dat de Europa 2020-strategie niet eens heldere richtlijnen verschaft over de herziening van een van de belangrijkste gemeenschappelijke beleidsterreinen, namelijk de hervorming van het gemeenschappelijk landbouwbeleid. Dat is des te ernstiger omdat de landbouw als essentieel politiek instrument voor het bereiken van de doelstellingen van de Europa 2020-strategie pas op het laatste moment genoemd is. We zijn daarom niet eens verbaasd dat het landbouwbeleid in dit document te weinig aan bod komt. In de Europa 2020-strategie worden weliswaar enkele ideeën over het toekomstige GLB geopperd, maar er wordt geen wezenlijke strategische rol aan toegekend als onderdeel van een bredere, wereldwijde benadering, waarbij rekening wordt gehouden met de enorme uitdagingen waar we voor staan door het vooruitzicht van enerzijds een verdubbeling van de wereldwijde vraag naar voedsel en anderzijds de klimaatverandering. Czesław Adam Siekierski (PL) Dames en heren, we beschikken niet over gedetailleerde analyses van de oorzaken van de crisis in de eurozone, van de economische ineenstorting in Griekenland of van de gevaren die andere landen het hoofd moeten bieden. Ligt de wereldwijde financiële crisis, die in een economische crisis is uitgemond, aan de basis van deze situatie of moeten we de reden veeleer zoeken bij onze eigen fouten, nalatigheid en een gebrek aan actie? Laten we duidelijk en eerlijk zeggen dat er in onze Unie geen sprake was van coördinatie van het financiële beleid. Het Stabiliteits- en groeipact werd niet nageleefd, de financiële discipline werd evenmin in acht genomen. De nationale begrotingen hadden vaak elke band met de werkelijkheid verloren: hoge kosten, lage inkomsten en een gebrek aan verantwoordelijkheid bij het bestuur van het land. Ik zou bijgevolg de volgende vragen willen stellen: Waar was de Europese Centrale Bank? Wat heeft de Commissie gedaan? Laten we eerlijk toegeven dat het probleem te wijten is aan het feit dat de lidstaten er niet mee instemmen dat de EU-instellingen hun begrotingen controleren, evalueren en analyseren. Wij hebben ons de afgelopen jaren hoofdzakelijk beziggehouden met het Verdrag van Lissabon en hebben minder aandacht besteed aan de economische unie, met name aan de monetaire unie. Diego López Garrido fungerend voorzitter van de Raad. - (ES) Mijnheer de Voorzitter, we mogen wel zeggen dat de Europese Unie voor een situatie staat die vergelijkbaar is met andere situaties in haar moeizame geschiedenis en die toch een positief einde hebben gehad. Europa bevindt zich op een kruispunt, net als na de Tweede Wereldoorlog, die heeft geleid tot wat nu de Europese Unie heet. Het gebeurde ook toen de Berlijnse muur omviel, toen Europa weer één werd, toen er een crisis was (wat overigens een crisis was rondom het Europees monetair stelsel). Het antwoord was: een stap voorwaarts doen en een nieuw Verdrag goedkeuren. Dat is wat we begin deze eeuw hebben gedaan met het Verdrag van Lissabon en het is ook de enige manier om uit de huidige moeilijke situatie te komen. Het alternatief is natuurlijk populisme of protectionisme, maar zij zijn geen optie. Het enige juiste is de weg inslaan naar een Europa dat zorgt voor een oplossing van zijn tekortkomingen, die door deze crisis aan het licht zijn gekomen. Een crisis die geen van de aanwezigen in dit Huis ooit zo ernstig heeft meegemaakt. Het antwoord op het probleem van de gedereguleerde markten, een gebrek aan concurrentievermogen in het productiesysteem, dat ernstige maatschappelijke problemen, zoals werkloosheid, tot gevolg heeft, het probleem van de begrotingstekorten, met twintig van de zevenentwintig lidstaten die zijn onderworpen aan een buitensporigtekortprocedure, en een overduidelijk gebrek aan economisch bestuur in de Europese Unie is niet minder Europa, maar juist meer Europa. Dat is wat we in deze situatie nodig hebben. Het moet gezegd dat de Europese Unie wel heeft gehandeld en maatregelen heeft genomen. Ik verwijs hierbij naar de interventies van commissaris Rehn en die van mij, waarin we hebben aangegeven wat de respons van de Europese Unie op de crisis was. Op dit moment gaat de tijd echter steeds sneller en ik denk dat we sneller moeten reageren op de fundamentele problemen van de Europese Unie, die nog steeds niet zijn opgelost en waar we als gevolg van deze crisis nadrukkelijker mee zijn geconfronteerd. Ik wil daarom voorstellen dat de instellingen van de Europese Unie, uiteraard ook het Parlement, samenwerken aan de vijf aspecten waarmee we meer haast moeten maken. De al ingeslagen weg moeten we op de juiste manier versnellen en afronden. Het eerste aspect is solidariteit. De solidariteit in de eurozone moet worden versterkt. Daarom was de hulp aan Griekenland zo doeltreffend en was het een goed besluit om voor een periode van drie jaar, dus niet permanent, 750 miljard euro beschikbaar te stellen om eventuele problemen met of onevenwichtigheden in de overheidsfinanciën te voorkomen. Dit is volgens mij een fundamenteel element en het was terecht dat de Europese Raad dit heeft voorgesteld en op 9 mei heeft goedgekeurd. Naast dit besluit waren er de maatregelen van de Europese Centrale Bank, die zelfs op dit moment tussenbeide komt door, via de daartoe bestemde instrumenten van het Verdrag van Lissabon, schulden van de lidstaten op te kopen. In de tweede plaats wordt in dit Parlement op dit moment een pakket voor financieel toezicht bestudeerd. Een voorproefje daarvan was de goedkeuring gisteren door de Raad van ministers van Economische Zaken en Financiën (Ecofin) van de regulering van hedgefondsen. Het zal ons lukken, natuurlijk lukt het ons. We hebben nu voor deze regulering gezorgd, maar de onderhandelingen tussen de Raad en het Europees Parlement over het hele pakket aan maatregelen voor financieel toezicht moeten zo snel mogelijk worden afgerond. Dit pakket reguleert overigens ook de "rating agencies”, aangezien zij, en hiermee verwijs ik naar de voorstellen of vragen van enkele van u, zijn onderworpen aan het toezicht van de Europese Autoriteit. In de derde plaats moeten we inzetten op concurrentievermogen. Het is dan ook van groot belang dat de Europa 2020-strategie door de Europese Raad van juni wordt goedgekeurd en in werking wordt gezet. Deze strategie dient de nog niet gekwantificeerde doelstellingen, waaronder armoedebestrijding en sociale insluiting, te kwantificeren. Het dient een strategie te zijn die een eigen vorm van bestuur instelt, een vorm van governance die veel strikter is dan het vrijwel niet bestaande bestuur van het Verdrag van Lissabon. Dit is ook waar de heer Verhofstadt het zojuist over had. Tenslotte moet de strategie gebruik maken van positieve stimulansen om ervoor te zorgen dat de doelstellingen worden verwezenlijkt, zoals Europese fondsen of de structuurfondsen. Een vierde belangrijk element is het pakket inzake de coördinatie van economische beleidsmaatregelen dat commissaris Rehn op 12 mei heeft gepresenteerd en dat gisteren door de Ecofin-Raad is bestudeerd. Het is absoluut essentieel dat wij ons houden aan hetgeen het Verdrag van Lissabon stelt in artikel 5 van het Verdrag betreffende de werking van de Europese Unie, namelijk dat de lidstaten verplicht zijn, dus niet dat het goed of wenselijk is, maar dat ze verplicht zijn hun economisch beleid en werkgelegenheidsbeleid op elkaar af te stemmen. Ze mogen ook hun sociale beleid op elkaar afstemmen. In die zin achten wij de tenuitvoerlegging van artikel 136 van het VWEU, opgesteld op basis van dit Commissievoorstel, zeer belangrijk. We moeten dan ook vaart zetten achter de inwerkingstelling ervan. Ten slotte denk ik dat we eveneens vaart moeten zetten achter het debat, of een besluit, over een belasting op internationale financiële transacties, iets wat naar mijn mening bij de G20 aan de orde moet worden gesteld. Ik verzoek het Europees Parlement om deze belangrijke punten, die een stap vooruit betekenen naar een zogenoemd economisch bestuur of governance van de EU, te steunen en zich er zo spoedig mogelijk over uit te spreken. Hier kunnen we niet te lang meer mee wachten. Ik denk dat eenheid in de Europese Unie nooit eerder zo hard nodig was. Ik bedoel hiermee niet alleen de eenheid tussen de lidstaten van de Unie, maar ook de eenheid tussen de instellingen. Het Europees Parlement is een Europese instelling, de Commissie is een Europese instelling en de Raad is eveneens een Europese instelling. Deze instellingen moeten nu samenwerken om deze impuls richting een bestuur van de Unie en richting de oplossing van de bron van de huidige problemen te bestendigen. Laat dit een uiting zijn van onze verbintenis om een nieuwe politieke fase in te gaan in een EU die goed is voor alle burgers. Want dat is precies wat zij van ons verwachten. Dat Europa goed voor hen is. Dat en niets anders. Olli Rehn lid van de Commissie. - (EN) Mijnheer de Voorzitter, dank aan de geachte afgevaardigden voor een heel serieus en inhoudelijk debat dat de ernstige situatie weerspiegelt waarmee we thans in Europa worden geconfronteerd. Laat ik om te beginnen zeggen dat ik de brede steun van het Europees Parlement voor de versterking van het economisch bestuur zeer waardeer. Ik heb ook zorgvuldig geluisterd naar minister López Garrido en ik bedank het Spaanse voorzitterschap voor zijn steun en voor de uitstekende samenwerking in deze en andere kwesties. Ik ben het ten zeerste eens met degenen van u die hebben gepleit voor een economische unie ter voltooiing van de monetaire. Dat is de manier waarop we verder komen en dat is de kritieke lering die we uit de crisis moeten trekken. We moeten werken aan drie versterkingen. Allereerst moeten we waakzaam zijn in verband met de directe oplossing van de crisis in Griekenland en elders in Europa. We hebben voorkomen dat op Europese bodem een tweede Lehman Brothers is ontstaan, maar we zijn zeker nog niet uit de gevarenzone en daarom moeten we waakzaam zijn en vastbesloten blijven om de financiële stabiliteit in Europa te waarborgen en daarmee het nog breekbare economische herstel van ons continent te beschermen. Ten tweede moeten we de hervorming van de regelgeving inzake financiële markten, bankheffingen, ongedekt schrijven en kredietagentschappen versnellen, intensiveren en voltooien. Het is veel beter om op Europees niveau te handelen en wel zo snel mogelijk. We moeten een kader in het leven roepen om de systeemfouten van de financiële markten te corrigeren; wat dit betreft ben ik het heel erg eens met mevrouw Jaakonsaari en de heer Swoboda. De markt kan ons goed dienen maar zij is een slechte meester. Daarom moeten we, zoals de heer Theurer heeft gezegd, werken aan het basisidee van een sociale markteconomie om een geloofwaardig wettelijk kader voor financiële markten te scheppen door de hervorming van de regelgeving te voltooien. Ten derde moeten we besluiten gaan nemen over de versterking van het economisch bestuur in Europa; we moeten het Stabiliteits- en groeipact versterken via preventief begrotingstoezicht; we moeten uitvoerbare sancties invoeren en die moeten op regels zijn gebaseerd, zoals de heer Kallas heeft gezegd, en we moeten controlebevoegdheden krijgen voor Eurostat ... (Spreker wordt door de Voorzitter onderbroken) De Voorzitter Collega's, we zijn bijna aan het einde gekomen van een zeer belangrijk debat. Ik verzoek u vriendelijk uw conversaties in deze zaal tot het minimum te beperken en aandacht te schenken aan de slotwoorden van de commissaris. Het woord is aan de commissaris. Olli Rehn lid van de Commissie. - (EN) Mijnheer de Voorzitter, ik ben dit wel gewend maar ik zou het toch op prijs stellen als er in het Parlement enige belangstelling was voor wat ik wil zeggen. Onmiddellijke aanpak van de crisis, een complete hervorming van de financiële markten en versterking van het economisch bestuur: dat zijn de belangrijkste opgaven waaraan we nu zo snel mogelijk moeten werken. Ik ben het eens met de heer Marinescu, die naar de mededeling van de Commissie verwees. Deze gaat inderdaad verder dan iemand nog maar een half jaar geleden had kunnen denken. Leest u alstublieft die tien bladzijden van de mededeling over de versterking van het economisch bestuur in Europa. Tien bladzijden klinkt kort, maar ze staan vol met concrete initiatieven. Dit zijn zware maatregelen, zoals we die nodig hebben in Europa. Ik kom binnenkort met concrete voorstellen voor wetgeving. We hebben het initiatief genomen en we zullen doorzetten. De heer Verhofstadt heeft opgemerkt dat we niet op de taakgroep moeten wachten. Nu dragen wij actief en constructief bij aan het werk van de taakgroep onder leiding van EU-voorzitter Herman Van Rompuy, maar we zullen inderdaad van ons initiatiefrecht gebruikmaken en spoedig concrete wetgevingsvoorstellen op tafel leggen voor de versterking van het economisch bestuur. Dat is het wezen van de communautaire methode en dat is waar u vandaag ook om heeft gevraagd, en terecht. We kunnen ons de luxe van uitstel niet veroorloven. In plaats daarvan moeten we onverwijld optreden. Het is nu absoluut van essentieel belang om deze initiatieven door te zetten. Ik wil daarom tot besluit zeggen dat we een alliantie van instellingen nodig hebben om deze doelen na te streven. De Europese Unie heeft altijd de beste resultaten opgeleverd met een alliantie van het Parlement en de Commissie, dus ik reken in dit verband op uw steun. Het is ook van belang dat we de nationale parlementen bij de zaak betrekken met een inclusieve benadering, zoals mevrouw Goulard heeft voorgesteld. Maar onthoud alstublieft het belangrijkste: dat het Europees Parlement ons allen in de Europese Unie kan helpen sneller en vastberadener op te treden. Dus overtuig alstublieft uw achterban en help ons de lidstaten te overtuigen - niet slechts het Spaanse voorzitterschap, dat al zeer overtuigd is. Ik vertrouw erop dat u uw stem kunt en zult laten horen en ik reken erop dat u in de loop van deze vergaderweek van het Parlement een krachtig en beslist standpunt zult innemen in de resolutie over Europa 2020. Beste vrienden, het enige dat we nodig hebben is "volle kracht vooruit” om het economisch bestuur in Europa te versterken. De Voorzitter Het debat is gesloten. Schriftelijke verklaringen (artikel 149) George Sabin Cutaş Als er één les getrokken zou moeten worden uit deze economische crisis is het wel de noodzaak van solidariteit. Het is niets nieuws dat we leven in een gemondialiseerde wereld, waar de economieën van landen onderling van elkaar afhankelijk zijn. Landen hebben echter verzuimd afscheid te nemen van hun isolationistische logica, waarin oplossingen voor economische uitdagingen op nationaal niveau worden toegepast, zonder ook maar enigszins rekening te houden met de effecten ervan op bredere schaal. De Lissabonstrategie is mislukt doordat er bij de lidstaten niet voldoende politiek engagement was om het voortouw te nemen bij het behalen van de doelstellingen ervan. Om ervoor te zorgen dat de EU 2020-strategie wel een succes wordt, in tegenstelling tot de Lissabonstrategie, moeten de nationale hervormingsprogramma's op Europees niveau doeltreffender bewaakt worden. Sociale integratie moet ook de hoofddoelstelling zijn van goed economisch bestuur en overheidsaanbieders moeten leren mensen op de eerste plaats te zetten, vóór financieel gewin. João Ferreira schriftelijk. - (PT) Nu, iets meer dan tien jaar sinds de euro in het leven is geroepen worden de waarschuwingen die we destijds hebben uitgesproken bevestigd. De integratie van economieën met zeer verschillende ontwikkelingsniveaus, met criteria voor nominale convergentie, eigen monetair en wisselkoersbeleid, alles tot stand gekomen om de belangen van de grootmachten tegemoet te komen, heeft de crisis en de divergentie in de EU verergerd, en heeft geleid tot een situatie waarin de perifere economieën in twijfel worden getrokken. In verband met de crisis die ze hebben gecreëerd, hebben de beslissingscentra voor het financiële speculatiekapitaal - en de verlengstukken daarvan in de EU-instellingen en bij de regeringen - een nieuwe en ongebruikelijke aanval gelanceerd op de volken en werknemers van Europa. De heren van de EU hebben besloten gebruik te maken van de begrotingsbevoegdheden van de lidstaten, en dat hebben ze gedaan niet in naam van de solidariteit - een idee waarvan ze steeds meer vervreemd raken - maar wel van de garantie voor de stabiliteit van de euro die door de grootmachten wordt verlangd; dit is een ontoelaatbare belediging van de democratie en de soevereiniteit van de volken. Ze laten deze belediging vergezeld gaan van werkelijk sociaalterroristische maatregelen waarvoor de nationale regeringen het hoofd buigen. Het antwoord op de zogenaamde "Europese economische regering" en op de toenemende antidemocratische aard van het lopende integratieproces wordt gegeven door strijdende werknemers in heel Europa. Uit deze strijd, uit de progressieve impuls daarvan, wordt de nodige verandering geboren. Ilda Figueiredo schriftelijk. - (PT) Het is betreurenswaardig dat de Europese Raad en de Commissie hebben bevestigd dat er maatregelen worden genomen om de financiële en productieproblemen op te lossen in het kader van begrotingsdiscipline en dat ze de installatie van een taskforce voorstellen als grote troef voor langetermijnmaatregelen. Hoewel ze erkennen dat er vertraging is in de aarzelende maatregelen die ze hebben genomen, komt wat de vertegenwoordigers van het Spaanse voorzitterschap van de EU en van de Commissie hier hebben herbevestigd neer op voortzetting en verdieping van dezelfde weg naar kapitalistische integratie; ze rennen rond als een kip zonder kop. Ze negeren liever dat het zogenaamde "tijdelijk stabilisatiemechanisme" en het bijbehorende fonds niet verder gaan dan een verzachtend effect op de financiële crisis en verdoezelen het feit dat alleen een breuk met het huidige beleid en een koerswijziging kunnen leiden tot sociale vooruitgang. Daarom is het van het grootste belang prioriteit te geven aan productie en openbare diensten van hoge kwaliteit, aan het scheppen van werkgelegenheid met rechten, salarissen, pensioenen, sociale integratie en aan een eerlijke herverdeling en verdeling van inkomen. Dit alles vereist echter een effectieve economische en sociale cohesie, met een duidelijke versterking van de communautaire begroting, solidariteit, meer overheidsbeleid en staatscontrole van de belangrijkste economische sectoren. Edit Herczog schriftelijk. - (HU) Het herstel uit de economische crisis verloopt met horten en stoten, en bovendien is de eurozone aan het wankelen gebracht door de fiscale problemen in Griekenland en andere lidstaten. Deze problemen hebben de vraag opgeworpen of Europa wel in staat is de strijd aan te binden met de economische kracht van de Verenigde Staten of China. Om die reden moet de Europese Unie met de EU-2020-strategie een effectieve oplossing bieden voor de economische- en financiële crisis en zorgen dat de economische capaciteit van de gemeenschap die het leven van 500 miljoen mensen bepaalt, competitief blijft, met andere woorden: dat de EU-27 niet achterblijft bij haar economische- en politieke rivalen. De complexiteit van de uitdagingen waar we momenteel mee te kampen hebben, vereist een geïntegreerd systeem van politieke instrumenten. De Europese Unie moet speciale prioriteit geven aan onderzoek en innovatie om een oplossing te vinden voor uitdagingen als klimaatverandering en de toenemende wereldwijde concurrentie. Aangezien in de periode na de crisis het stimuleren van groei en het creëren van banen door onderzoek en innovatie belangrijker zijn geworden dan ooit, stel ik voor dit als voornaamste doelstelling van de EU-2020-strategie vast te leggen. Onze angst dat de huidige begroting de financiële eisen om te voldoen aan de uitdagingen van de 21e eeuw niet voldoende dekt, is echter gegrond. Als lid van de Begrotingscommissie verzoek ik de Europese Commissie een nieuw begrotingsmodel in te dienen dat moedig, ambitieus, maar tegelijkertijd realistisch is om het succes van de EU-2020-strategie te garanderen. Anneli Jäätteenmäki Het is goed dat er in de Europa 2020-strategie rekening wordt gehouden met jongeren. Het is echter niet toereikend. De inhoud is beperkt en pessimistisch. Er zijn te weinig concrete doelen, die wij juist hard nodig hebben. De jeugdwerkloosheid is alarmerend hoog, namelijk meer dan twee keer zo hoog als de algemene werkloosheid. In Letland en Spanje zit bijna de helft van de jongeren zonder werk. Hoe langer mensen werkloos blijven, hoe groter het risico op armoede en uitsluiting. Jongeren met weinig werkervaring zijn slechter af op de arbeidsmarkt, vooral wanneer er op personeel wordt bezuinigd. Volgens voorspellingen zal er een gebrek aan werknemers komen. Het is echter niet vanzelfsprekend dat de jongeren die nu werkloos zijn deze toekomstige behoefte aan werknemers kunnen opvullen. Het weer in de samenleving integreren van langdurig werkloze jongeren gebeurt niet noodzakelijkerwijs zonder problemen. Wij hebben concrete maatregelen nodig. Jongeren hebben werk nodig, geen beloften. Het is heel belangrijk dat wij onze verantwoordelijkheid voor de toekomst nemen en dat wij bij al onze plannen vooral rekening blijven houden met kinderen en jongeren. Lívia Járóka schriftelijk. - (HU) De lancering van de EU-2020-strategie die het economische en werkgelegenheidsbeleid van de lidstaten volgens gemeenschappelijke beginselen moet harmoniseren, is misschien wel de belangrijkste taak die we voor de boeg hebben. Ik verwelkom het feit dat de strategie, behalve op de aspecten van een duurzame sociale markteconomie, milieubescherming en innovatie, grote nadruk legt op de strijd tegen armoede en uitsluiting en op de versterking van de sociale cohesie, wat tevens een voorwaarde is voor de eerder genoemde doelstellingen en een van de basispijlers van het programma van het Spaans-Belgisch-Hongaarse triovoorzitterschap. Ik zie het als een belangrijke stap voorwaarts dat de Europese Commissie in de tweede helft van haar geïntegreerde richtsnoeren bij de strategie ambitieuze en kwantitatieve doelen heeft geformuleerd op dit vlak. Twee daarvan zijn dat 75 procent van de beroepsbevolking werk moet hebben en dat het aantal mensen dat onder de nationale armoedegrens leeft, moet worden verlaagd met 25 procent. Om de verwezenlijking van bovenstaande doelen op de voet te volgen en te controleren en om de strijd tegen sociale uitsluiting te evalueren, is het de moeite waard de Laken-indicatoren toe te passen die door de Europese Raad van Laken in 2001 zijn aangenomen, samen met de bijbehorende componenten die in de tussentijd zijn uitgebreid en nader zijn gedefinieerd. De Laken-indicatoren geven een gedetailleerd en betrouwbaar beeld van de positie die bepaalde groepen uit de samenleving in bepaalde segmenten van het openbare leven innemen. De laatste jaren zijn ze door diverse Europese instellingen, waaronder Eurostat, met succes toegepast. Danuta Jazłowiecka schriftelijk. - (PL) Het verzekeren van economische groei in de Europese Unie en het bevorderen van de werkgelegenheid moet de belangrijkste doelstelling zijn van de Europa 2020-strategie waarover we vandaag debatteren. Onze maatregelen moeten gericht zijn op het stimuleren van de economische activiteit en bijgevolg op het bereiken van duurzame economische groei op lange termijn. De door de Europese Commissie voorgestelde indicatoren zouden moeten worden aangevuld met een indicator inzake de verzadiging van de infrastructuur op gebieden als tele-informatica, vervoer, energie, milieu en sociale kwesties. Een goed ontwikkelde infrastructuur vormt de basis voor de efficiënte werking van de interne markt, met een toename van de interne vraag en de economische activiteit tot gevolg. Verder is een goed ontwikkelde infrastructuur noodzakelijk voor het wegwerken van de verschillen in ontwikkeling tussen de regio's, hetgeen leidt tot een verhoogd concurrentievermogen en meer economische, sociale en territoriale cohesie. Daarenboven zou ik willen verwijzen naar de werkgelegenheidsindicator die als een prioriteit moet worden beschouwd. De stappen die we nemen, zouden niet alleen gericht moeten zijn op structurele hervormingen, maar ook op een betere voorbereiding en een efficiënter gebruik van het arbeidspotentieel en het intellectueel kapitaal in de Europese Unie. Ik ga ervan uit dat niemand van ons eraan twijfelt dat er, met het oog op de tenuitvoerlegging van de EU 2020-strategie, behoefte is aan sterker leiderschap en meer politieke verantwoordelijkheid van de lidstaten en van de Europese Commissie, met name voor de uitvoering van structurele hervormingen. In deze context zou het nuttig zijn om de EU 2020-strategie ongeveer vijf jaar na de tenuitvoerlegging ervan grondig te analyseren, dat wil zeggen aan het einde van het mandaat van de huidige Europese Commissie. Dit zou het niet alleen mogelijk maken om de politieke verantwoordelijkheid te versterken, maar ook om de acties en de resultaten op elkaar af te stemmen. Sandra Kalniete schriftelijk. - (EN) In de uitvoering van de EU 2020-strategie moet de nadruk liggen op economische cohesie, dat wil zeggen dat het nog altijd cruciaal is om de economische ongelijkheden te verminderen tussen EU-regio's die achterblijven en EU-regio's die welvarender zijn. Ik geloof dat de aandacht van de EU ook nu nog grotendeels moet uitgaan naar het solidariteitsbeginsel en naar instrumenten om inkomensverschillen te nivelleren. De focus dient gericht te blijven op de EU-regio's die het meest te lijden hebben gehad van de economische en financiële crisis. De specifieke situatie in elk van deze regio's moet worden beoordeeld, waarna passende maatregelen voor de aangetroffen uitdagingen moeten worden genomen. In de Europa 2020-strategie wordt de landbouwsector behandeld als elke andere sector van de moderne economie, en ik juich dat toe. Ik ben een sterk voorstander van een gemeenschappelijk landbouwbeleid dat een gelijk speelveld voor alle lidstaten waarborgt. Eerlijke concurrentie op de interne markt is een sleutelvoorwaarde voor het concurrentievermogen van de Europese landbouw op de wereldmarkt. Er dient synergie te bestaan tussen de 2020-strategie en de hervorming van het GLB na 2013 - beide zullen gericht moeten zijn op het bevorderen van intelligente groene groei. Filip Kaczmarek schriftelijk. - (PL) De Poolse minister van Cultuur en Nationaal Erfgoed, Bogdan Zdrojewski, heeft erop gewezen dat cultuur een van de elementen is die in de Europa 2020-strategie moeten worden opgenomen. Ik moet toegeven dat de redenering van de minister overtuigend is. Hij wil immers "de nadruk leggen op de noodzaak om het potentieel van cultuur en van de creatieve industrieën - het intellectuele en sociale kapitaal van Europa - ten volle te benutten". We kunnen ervan uitgaan dat de creatieve industrieën Europa in staat zullen stellen om een concurrentievoordeel op te bouwen. Tijdens een informele bijeenkomst van de EU-ministers van Cultuur in maart van dit jaar is de Europa 2020-strategie uitgebreid besproken. Ten gevolge van dit debat heeft het Spaanse voorzitterschap "de Raad opgeroepen het creatieve potentieel van Europa te erkennen en het door middel van cultuur en de daaraan verwante industrieën te gebruiken in het kader van de EU 2020-strategie". Voorts heeft het "de lidstaten en de Commissie opgeroepen om elk op hun eigen activiteitengebied inspanningen te leveren om de doelstellingen te bereiken... door toonaangevende initiatieven op het vlak van innovatie, concurrentievermogen, de digitale agenda en sociale integratie". Ik hoop dat er gehoor zal worden gegeven aan deze oproepen en dat ze in de praktijk zullen worden omgezet. Iosif Matula De grootschalige economische crisis van de laatste jaren heeft ertoe bijgedragen dat de door de EU aan het begin van deze eeuw gestelde doeleinden niet zijn behaald. Daarom is het belangrijk dat we bekijken waarin de agenda van Lissabon tekortschoot en ons concentreren op de positieve resultaten die we bereikt hebben, en de in het verleden gemaakte fouten vermijden. Ik vind dat het nu belangrijk voor ons is dat we lessen kunnen trekken uit de mislukking van de Lissabonstrategie en ook in staat zijn maatregelen te nemen om voortaan het effect ervan te verzachten. Ik ben van mening dat het een groot voordeel is dat we de oorzaken van de mislukking kennen en deze met succes kunnen vermijden bij de nieuwe EU 2020-strategie. Op dit moment zou ik vooral graag aandacht willen besteden aan de versterking van multi-level governance. We moeten de plaatselijke en regionale overheid en ook het maatschappelijk middenveld bij het besturingsproces betrekken, want uit EU-statistieken blijkt dat gewone burgers het meeste vertrouwen hebben in het lokaal en regionaal bestuur. Bovendien staat versterking van het regionale aspect op de lijst van prioriteiten van de EU 2020-strategie. Ik vind dat het in dat opzicht de rol van het toekomstige cohesiebeleid is lokaal potentieel op te sporen en aan te spreken. Rareş-Lucian Niculescu In het verslag wordt precies de belangrijke bijdrage beschreven die de structuur- en cohesiefondsen hebben geleverd aan het economisch leven in Europa en bij het behalen van de doelstellingen die als onderdeel van de EU 2020-agenda aan ons gepresenteerd zijn. Sommige ideeën verdienen het in het zonnetje gezet te worden, namelijk de sleutelrol van steden bij het bereiken van de doelstellingen en de rol van onderzoek en onderwijs. Toch wil ik er graag mijn verbijstering over uitspreken dat het verslag niet breder is, in die zin dat de rol van de fondsen voor plattelandsontwikkeling er niet in vermeld staat. Door het economisch leven op het platteland nieuw leven in te blazen, de landbouw in Europa te moderniseren, jonge boeren te helpen een bedrijf op te bouwen en beste praktijken te verspreiden, leveren de plattelandsontwikkelingsfondsen een voorname en welkome bijdrage aan de algehele economische vooruitgang in de hele Europese Unie. Kristiina Ojuland Mijnheer de Voorzitter, bij het uitzetten van de Europa 2020-strategie heeft de Commissie zeker veel van onze wensen verwoord, maar het lijkt erop alsof zij de huidige realiteit uit het oog is verloren. Een aantal lidstaten, waaronder Estland, heeft flink bezuinigd om de nationale begroting in evenwicht te brengen. Terwijl het voldoet aan de criteria van Maastricht voor de eurozone, is Estland erin geslaagd zijn begroting in balans te brengen. Tegelijkertijd zullen de gevolgen van het onverantwoordelijke begrotingsbeleid dat verscheidene lidstaten tot nu toe hebben gevoerd, waarschijnlijk nog jarenlang merkbaar zijn in de Europese Unie. Rekening houdend met de huidige complexe economische situatie blijft het onduidelijk hoe de strategie van de Commissie en de grote projecten hier iets tegen kunnen doen. Wij zouden van onze fouten kunnen leren, zodat wij, anders dan met de mislukte strategie van Lissabon, duidelijk voor ogen hebben hoe wij de gestelde doelen zullen bereiken, welke financiële middelen wij kunnen gebruiken en of onze middelen ons überhaupt in staat stellen de doelen te bereiken. Wij hebben geen grote woorden op communautair niveau nodig, maar elke lidstaat moet proberen zijn begroting in evenwicht te brengen en economische groei te bewerkstelligen. Gezien de structurele veranderingen in de wereldeconomie, vooral de grotere concurrentie, en de demografische veranderingen in Europa, moeten wij ons niet richten op verheven en loze ideeën, maar op het radicaal hervormen van het hele economische en sociale systeem van de Europese Unie. Er is geen andere manier om te ontsnappen uit een welvaartsstaat die vandaag nog comfortabel is, maar die spoedig niet meer concurrerend is en daardoor zal verzwakken. Wij moeten beslist enkele onpopulaire besluiten nemen, en door die vandaag te nemen, zullen wij ons sneller aan de nieuwe werkelijkheid kunnen aanpassen. Sirpa Pietikäinen De huidige economische crisis bestaat uit een voortzetting van drie crises die met elkaar verbonden zijn: de financiële crisis, de daarop volgende crisis in de reële economie en de crisis in de openbare financiën die daar nu uit voortkomt. Deze crises leggen de problemen van de controle en het toezicht in Europa en de wereld bloot: de economische crisis is in grote mate een crisis in het lange tijd heersende systeem en beleid. Zowel de financiële wereld als de economische activiteiten kennen geen grenzen meer. Het is onmogelijk grensoverschrijdende activiteiten alleen maar met nationale instrumenten te beheersen: wij hebben regionale en mondiale spelregels nodig. Zoals ook in het vorige week verschenen verslag van de heer Monti staat, is een afzonderlijke ad-hocoplossing voor elke crisis niet meer toereikend voor Europa. Wij hebben proactieve en langetermijnoplossingen en instrumenten nodig waarmee wij in de toekomst beter met crises om kunnen gaan dan nu. Van essentieel belang hierbij is de wil en het vermogen van de lidstaten om samen te werken, wat nog steeds te wensen overlaat. De Raad verdient lof voor zijn vastberaden optreden bij het oplossen van de crisis, die de hele Europese Unie bedreigt, maar niet voor zijn snelle optreden: de echte maatregelen van de lidstaten kwamen er pas toen het niet anders meer kon. Het getreuzel zorgde er waarschijnlijk voor dat de situatie escaleerde. Een van de duidelijkste maatregelen voor de toekomst is de noodzaak om de Europese begroting te hervormen en te waarborgen dat de nationale begrotingen meer op één lijn liggen met de gemeenschappelijke doelen. Financiële controle en regulering worden al doeltreffender gemaakt, maar wij hebben nog steeds meer maatregelen nodig om te waarborgen dat alle financiële producten onder een doeltreffende en goed functionerende regulering gaan vallen. Rovana Plumb Een daling van de armoede in de EU tot 2020 met minimaal 25 procent is een doelstelling die nauw verbonden is met de groei van de werkgelegenheid onder de bevolking. Dat laatste vormt een prioriteit van het sociale-integratiebeleid. Dat is de reden dat er een ambitieuze langetermijnstrategie nodig is om de armoede te bestrijden, met grootschalige doelstellingen voor de vermindering van de armoede, waarvan de belangrijkste punten moeten zijn een toename van de arbeidsparticipatie en van hoogwaardige banen, ook voor vrouwen, jongeren, ouderen en arme werknemers. In deze strategie moeten maatregelen opgenomen worden die gericht zijn op een evenwicht tussen werken en leven en op een grotere betrokkenheid bij een open arbeidsmarkt. Dat betekent ook dat de toegangsbeperkingen voor Roemeense en Bulgaarse werknemers opgeheven moeten worden. Een andere doelstelling ter vermindering van de armoede is het vaststellen van een minimuminkomen op 60 procent van het gemiddelde nationale inkomen, een minimumsalaris van ten minste 60 procent van het gemiddelde salaris in de desbetreffende sectoren in het betreffende land, en een gecoördineerde huisvestingsstrategie in Europa. Al deze maatregelen moeten vergezeld gaan van een duidelijk tijdschema, dat gemakkelijk te verwezenlijken en te bewaken is. Joanna Katarzyna Skrzydlewska schriftelijk. - (PL) Een van de doelstellingen van de Europa 2020-strategie bestaat in het verhogen van de arbeidsparticipatie van personen tussen 20 en 64 jaar oud tot 75 procent. Een volgende doelstelling is de strijd tegen armoede, die tot doel heeft de leefsituatie van twintig miljoen mensen te verbeteren. Deze resultaten moeten worden aangemoedigd en zijn zeer ambitieus. Wij streven naar een gemoderniseerde arbeidsmarkt met hoog opgeleide, sterk gespecialiseerde en zeer efficiënte arbeidskrachten. Ik denk echter dat het niet eenvoudig zal zijn om dit te bereiken. Momenteel rondt 15 procent van de jongeren zijn middelbare opleiding niet volledig af. Meer dan 30 procent slaagt voor een tertiaire opleiding, maar vindt toch geen werk omdat de verworven kwalificaties niet op behoeften van de markt zijn afgestemd. In het programma voor levenslang leren wordt geen rekening gehouden met de specifieke situatie van personen die geen universitaire opleiding hebben voltooid. Wanneer we naar het verschijnsel armoede kijken, blijkt dat dezelfde sociale groepen het grootste risico lopen om arm te worden: werklozen, laaggeschoolden en ouderen. De hoge werkloosheid is zonder twijfel een gevolg van de crisis die er onder andere toe heeft geleid dat de industriële productie is teruggezakt tot het niveau van twintig jaar geleden. Ik steun de Commissie in haar constante streven om de economie van de Europese Unie concurrerend te maken ten opzichte van die van de Verenigde Staten en Japan. Toch stel ik voor om in deze bijzonder moeilijke financiële situatie voor een meer realistische benadering te kiezen. Csaba Sógor schriftelijk. - (HU) De economische en financiële crisis heeft in veel lidstaten de doorvoering van bezuinigingsmaatregelen en de hervorming van oude structuren nodig gemaakt. Wederom is bewezen dat een crisis in staat is grote veranderingen en de invoering van vergaande hervormingen te versnellen. De Europese Unie moet er ook over nadenken in welke richting zij zich wil bewegen om te voldoen aan de nieuwe uitdagingen en haar concurrentievermogen te vergroten, en of zij in staat zal zijn de belangen van de lidstaten beter op elkaar af te stemmen en zo de interne cohesie te versterken. Ik denk dat het cruciaal is, niet alleen voor het succes van de Europa 2020-strategie maar ook voor de toekomst van de Europese Unie, dat er meer rekening wordt gehouden met de specifieke situatie van de nieuwe lidstaten bij de uitvoering van hervormingen. Ik verzoek de Raad hier extra aandacht aan te besteden, vooral op het vlak van structurele hervormingen in verband met het gemeenschappelijk landbouwbeleid en het cohesiebeleid. Nuno Teixeira schriftelijk. - (PT) Er kunnen verschillende minder geslaagde aspecten van de Lissabonstrategie worden aangewezen. Weinig geplande doelstellingen zijn ook inderdaad gehaald, onder andere door gebrek aan politieke wil en aan met name financiële instrumenten. Verder hebben lokale en regionale overheden gesteld dat ze zowel bij de definitie als de invoering van de strategie onvoldoende werden betrokken en dat de Europese en nationale doelstellingen niet goed op elkaar waren afgestemd. Dit alles heeft de Lissabonstrategie bezoedeld met een gebrek aan geloofwaardigheid dat ook wordt veroorzaakt door het feit dat, hoewel het programma zeer gedetailleerd is gedefinieerd, het met onvoldoende verantwoordelijkheid is uitgevoerd. In een tijd van economische onzekerheid, zwakke openbare financiën en grote werkloosheid moet Europa 2020 worden opgevat als een kans voor herbezinning op de koers die de burgers willen voor de Europese Unie. Niettemin kunnen we moeilijk allen dezelfde koers varen en blijft de huidige onbalans tussen de lidstaten en hun regio's, in het bijzonder de ultraperifere regio's, in stand. Misschien is dit ook het moment om nieuwe vormen van economische, financiële en zelfs budgettaire verbinding te ontwikkelen, vooral in de eurozone. Ik ben ervan overtuigd dat deze vormen op beslissende wijze kunnen bijdragen aan het behalen van de doelstellingen, vooral die met het oog op territoriale samenhang. Jarosław Leszek Wałęsa schriftelijk. - (PL) De Europese Commissie heeft in maart een nieuw economisch ontwikkelingsplan voor Europa voorgesteld. Na de Lissabon-strategie is Europa 2020 een volgende poging om de Europese economie nieuw leven in te blazen. Deze keer staan we echter voor een nog moeilijkere uitdaging, aangezien het plan ten uitvoer moet worden gelegd in een tijd van economische crisis. Slimme groei, duurzame groei en inclusieve groei zijn de prioriteiten die in de nieuwe strategie worden voorgesteld. Zij maken duidelijk waar de Europese Unie tegen 2020 wil staan. Vooraleer we evenwel van start gaan met het verwezenlijken van deze prioriteiten, moeten we een aantal lessen trekken uit de economische ineenstorting die overal ter wereld zichtbaar is. De Europese economieën zijn nauw met elkaar verbonden. Geen enkele EU-lidstaat is in staat om de mondiale bedreigingen in zijn eentje op doeltreffende wijze het hoofd te bieden. Als we samen optreden, staan we sterker. Met het oog hierop hebben we behoefte aan een nauwe coördinatie van het economische beleid van alle landen van de Europese Unie om een succesvolle uitweg uit de crisis te vinden en de beginselen van Europa 2020 in praktijk te brengen. Wanneer we dit niet doen, kan dit leiden tot een volgende verloren decennium, tot een langdurige vertraging van de groei en massale werkloosheid. De nieuwe strategie is gebaseerd op zeer ambitieuze ideeën. Met het oog hierop moeten we al het mogelijke doen om ervoor te zorgen dat deze poging om een nieuwe economische strategie voor Europa te ontwikkelen geen wishful thinking blijkt te zijn, evenals om te verhinderen dat haar hetzelfde lot wacht als de Lissabonstrategie, die tot doel had tegen 2010 van de Europese Unie de meest dynamische kenniseconomie in de wereld te maken, maar die een spectaculaire mislukking werd. Ik dank u.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
8. La non-discrimination basée sur le sexe et la solidarité entre les générations ( Zbigniew Zaleski (ES) Monsieur le Président, j'ai une petite remarque d'ordre linguistique, voire peut-être sémantique. (PL) Au considérant A, on peut lire "[...] en reconnaissant la diversité des modèles familiaux au XXIe siècle [...]", ce qui est rendu en d'autres langues par: "[...] a także uznając różnorodność wzorców rodziny [...]", "[...] and recognising the diversity of 21st century family patterns [...]" ou encore "[...] Anerkennung der Vielfalt der Familienmodels [...]". S'il faut entendre par là que nous acceptons, dans le cadre de cette diversité, que des homosexuels fondent une famille, si c'est là l'intention de Mme Záborská, alors, je voterai contre ce rapport. Une explication serait la bienvenue: nous contentons-nous simplement de prendre acte de l'existence de tels modèles ou s'agit-il de les reconnaître et de les accepter? Il est nécessaire que nous comprenions ce sur quoi nous votons. Anna Záborská rapporteure. - (SK) Merci, Monsieur le Président. Merci, Monsieur Zaleski. Bien sûr, il s'agit ici de prendre acte de l'existence d'autres modèles. Le Président Monsieur Zaleski, c'est donc clair: nous prenons acte de leur existence.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
10. Sviluppo della politica europea di vicinato (votazione) Relazione Obiols i Germà e Tannock - Prima della votazione sul paragrafo 14/2: Hélène Flautre (FR)Signor Presidente, mi scusi, ma vorrei solo chiarire che la cancellazione del termine "accordi di riammissione” riguarda solo la prima parte del paragrafo 14, per eliminare qualsiasi ambiguità sull'interpretazione del voto. -Prima della votazione sull'emendamento 3: Charles Tannock relatore.-(EN) Signor Presidente, vorrei aggiungere al paragrafo 19a la seguente formulazione: "sottolinea l'esigenza di coinvolgere e di collaborare con i paesi SEE (Islanda, Norvegia, Liechtenstein) e la Svizzera e di sfruttare appieno la loro esperienza di collaborazione con l'Unione europea”. (L'emendamento orale è accolto) - Prima della votazione sul paragrafo 42: Charles Tannock relatore.-(EN) Signor Presidente, solo per confermare che l'emendamento orale è inteso a cancellare il paragrafo, per cuidovrebbe essereconsiderato prima dell'emendamento 13, quindi l'ordine della votazione nella lista dev'essere modificato. (L'emendamento orale è accolto)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Schließung der jährlichen Sitzungsperiode Der Präsident Ich erkläre die Sitzungsperiode 2010-2011 des Europäischen Parlaments für geschlossen. (Die Sitzung wird um 23.30 Uhr geschlossen.)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Pöytäkirjan hyväksyminen Puhemies Eilisen istunnon pöytäkirja on jaettu. Onko huomautettavaa? García Arias Arvoisa puhemies, Asturiassa, Espanjassa sattui eilen valitettava onnettomuus, joka johti yhden kaivosmiehen kuolemaan. Otan tämän asian esille täällä, koska työnseisaukset ja lakko asturialaisessa kaivoksessa voivat laajeta, sillä jännitys lisääntyy koko ajan. Tämä asia liittyy yhteisöön, koska kyseisen konfliktin perimmäinen syy on aivan aiheellisesti se, että Euroopan komissio ei ole hyväksynyt työehtosopimusta, josta hallitus oli jo ehtinyt neuvotella ammattiliittojen kanssa. Pyydän teitä, herra puhemies, ilmaisemaan komissiolle, että sen kannattaisi tutkia hyvin tarkasti Espanjan tapahtumia, koska pelkään, että jännitys lisääntyy koko ajan. Pyytäisin teitä ilmaisemaan osanottomme ja rauhoittelemaan Espanjan kaivosalan ammattiliittoja ja maan hallitusta, mutta komission on välttämätöntä myös huomata, että ammattiliittojen ja Espanjan hallitusten välisiä sopimuksia on noudatettava, eikä komissio saisi Brysselin ja kyseisten alueiden välisen maantieteellisen etäisyyden takia omaksua autoritaarista asennetta. Puhemies Rouva García Arias, olemme tänään lukeneet lehdistä tästä valitettavasta tapauksesta. Panen merkille huomautuksenne. González Álvarez Arvoisa puhemies, haluan olla lyhytsanainen ja todeta ainoastaan sen, että yhdyn täysin herra García Ariasin juuri esittämiin näkökantoihin. Meitä Asturiassa asuvia huolestuttaa kovasti komission suhtautuminen Espanjan hallituksen ja Asturian ammattiliittojen allekirjoittamaan kaivosalan työehtosopimukseen. Kun ilmaisette surunvalittelumme, ilmaiskaa Euroopan komissiolle myös huolemme siitä, mitä parhaillaan tapahtuu. Konflikti voi laajeta, emmekä tiedä, mihin asti se voi johtaa. McMahon Arvoisa puhemies, haluaisin kommentoida pöytäkirjan sivulla 15 olevaa de Vriesin ja Martensin esille ottamaa asiaa. Huomaan, että komissaari de Silguy on paikalla, ja haluaisin tietää, onko hän nyt valmis antamaan julkilausuman siitä, mitä tapahtuu, tai voiko hän edes harkita parlamentin pyyntöä antaa julkilausuma. Antaako hän henkilökohtaisen julkilausuman tänään vai ilmoittaako puheenjohtaja Santer parlamentille, miksi komissaareilla on oltava kaksi työpaikkaa aikana, jolloin Euroopan työttömyysaste on korkea? Puhemies Herra McMahon, koska hyväksymme nyt pöytäkirjoja, minun pitäisi ilmoittaa parlamentille, että komission kanta kysymykseen, voiko sen jäsenillä olla oikeus ottaa vastaa poliittisia tehtäviä samalla hetkellä, kun heistä tulee komission jäseniä, on, että sen puheenjohtaja aikoo antaa tätä koskevan ilmoituksen tulevan istunnon aikana Brysselissä 28. 29. tammikuuta. Joten siis de Vriesin ja puheenjohtaja Martensin poikkeustapaus, johon myös sosialistit ja yhdistynyt vasemmisto yhtyivät, on nyt hoidettu. Tästä asiasta ilmoitetaan Brysselissä. Schiedermeier Arvoisa puhemies, minut unohdettiin pöytäkirjasta sen 11 kohdan rautateitä ja rautateiden rahtiliikenteen valtaväyliä koskevan valkoisen kirjan käsittelyn viimeisenä puhujana kokonaan. Pyydän siksi teitä merkitsemään nimeni puhujalistaan. Cox Arvoisa puhemies, haluaisin yksinkertaisesti palata de Vriesin eilen esiin ottamaan aiheeseen, jota olette käsitelleet. Toivon, että komissio käyttää hyväkseen mahdollisuutta antaa julkilausuma aiheesta. Hyland Arvoisa puhemies, olin läsnä eilisessä istunnossa, mutta unohdin merkitä itseni läsnäololistaan. (Pöytäkirja hyväksyttiin.) Euro, pääomamarkkinat, kuluttajat ja EMU Puhemies Esityslistalla on seuraavana yhteiskeskustelu neljästä talous- ja raha-asioita sekä teollisuuspolitiikkaa käsittelevän valiokunnan puolesta laaditusta mietinnöstä: Friedrichin laatima mietintö (Á4-0383/97) komission tiedonannosta neuvostolle ja Euroopan parlamentille euron käyttöönoton vaikutuksista pääomamarkkinoihin (COM(97)0337/3 - C4-0443/97), -Ruffolon laatima mietintö (Á4-0338/97) komission työasiakirjasta talous- ja rahaliiton ulkoisista näkökohdista (SEC(97)0803 - C4-0265/97), -Stevensin laatima mietintö (Á4-0417/97) elektronisesta rahasta ja talous- ja rahaliitosta, -Pérez Royon laatima mietintö (Á4-0415/97) eurosta, kuluttajista ja EMUsta. Friedrich Arvoisa puhemies, euro toteutuu, ja se toteutuu vakaana valuuttana. Kaikki tiedot Euroopan sisä- ja ulkopuolella viittaavat siihen, että siirrymme keskimääräistä vakaampien valuuttojen vaiheeseen, ja siinä ei ole mitään vastaanväittämisen aihetta. Yhdysvaltain keskuspankin johtajan Greenspanin varoitusta ei kuitenkaan pidä jättää täysin huomiotta. Myös deflaation uhka voi olla olemassa. Emme tarvitse Euroopassa emmekä maailmassa deflaatiota emmekä inflaatiota. Euroopan rahamarkkinoilla voidaan odottaa Euroopan yhtenäisvaluutan käyttöönoton vuoksi seuraavia seurauksia: ensinnäkin Euroopan joukkovelkakirjamarkkinoista tulee maailman toiseksi suurimmat. Toiseksi eurosta tulee - kaiken sen perusteella, mitä tiedämme - maailman toiseksi suurin valuuttavaranto, suunnilleen dollarin luokkaa. Kolmanneksi euro voi - ja meidän tulisi ja pitää tukea tätä - antaa sysäyksen Euroopan osakemarkkinoiden kukoistukselle. Tämä kehitys on meille erittäin tärkeä, koska laajojen osakesijoitusten puute Euroopassa, erityisesti Saksassa, on siirtänyt esimerkiksi eläkejärjestelmän veronmaksajien sijasta yksipuolisesti valtion maksettavaksi. Kaikki yksityiset eläkevakuutukset ja niihin varmasti tarvittavan pääomavarannon kerääminen tulevia eläkkeitä varten tarvitsevat toimintakykyiset ja kehittyvät osakemarkkinat. Tällä tavalla myös laajat kansankerrokset voivat nauttia kansantalouden kasvusta. Tämä on jo pitkään tarvittu muutos tähänastiseen epäreiluun omaisuuden kansalaisille jakautumiseen. Euron ansiosta kehittyvät osakemarkkinat voivat edistää tätä asiaa. Neljänneksi euro johtaa luonnollisesti myös pörssien keskittymiseen. Euroopassa on tällä hetkellä 32 pörssiä ja 23 futuuripörssiä, mutta USA: ssa vain 8 osakepörssiä ja vain 14 futuuripörssiä. Meidän Euroopassa ja pörssin on siis oltava valmiita entistä parempaan yhteistyöhön ja pörssien erikoistumiseen, jos haluamme säilyttää pörssimme myös uudessa euromaassa. Viidenneksi: vielä ei ole kunnolla ratkaistu kysymystä, kuinka paljon yhdenmukaistamista ja säätelyä eurorahamarkkinat todella tarvitsevat. Kiistattomasti tarvitaan varmasti verojen yhdenmukaistamista, eurooppalaisten osakeyhtiölakien hyväksymistä ja veropakolaisuuden tyrehdyttämistä, mutta muu valvonta ja sääntely olisi, kuten mietinnössä vaadimme, USA: ssa - eli toisilla suurilla rahamarkkinoilla - saaduista kokemuksista viisastuneena aloitettava Euroopassa vaiheittain. Markkinoiden on, mikäli mahdollista, järjestettävä valvonta itse, ilman valtiota. Se olisi parasta, mutta tiedämme tietenkin, ettei se tapahdu kokonaan ilman valtiota, tässä tapauksessa Euroopan unionia. Tässä yhteydessä muutama sana neljän saksalaisen professorin euroa vastaan perustuslakituomioistuimessa nostamasta kanteesta. Jos se todella vaarantaisi Saksan aikataulun mukaisen osallistumisen Euroopan rahaliittoon, tämä merkitsisi luonnollisesti dramaattista vastoinkäymistä USA: han verrattavan talousalueen kehittämiselle ja siihen liittyviä kaikkiin kansalaisiin kohdistuvia haittavaikutuksia. Henkilökohtaisesti en odota kanteen menestyvän, koska keskeinen vaatimus täyttyi Saksan perustuslakituomioistuimen ensimmäisessä päätöksessä. Tämä keskeinen vaatimus kuului: Saksa ei saa liittyä epävakaaseen unioniin. Saksa saa liittyä vain vakaaseen yhteisöön. Olen kuitenkin sitä mieltä, että viimeiset vuodet ovat osoittaneet, että - tässä lausun eteläisille naapureillemme kohteliaisuuden - eurooppalaiset ovat tosissaan valuuttojen vakauttamisessa, ja menestys on ilmiselvä. Kaikkien tiedossamme olevien tietojen mukaan Eurooppaan kehittyy todella vakaa valuuttayhteisö. Vetoan kuitenkin nyt Euroopan parlamentin edessä Saksan perustuslakituomioistuimeen. Sen ei pitäisi liian kauan antaa odottaa lopullista päätöstään. Saksa ja Eurooppa tarvitsevat selvyyttä tähän kehityksemme kannalta keskeiseen asiaan. Jos Saksan perustuslakituomioistuin hylkää kanteen pelkistä muodollisista syistä eli ennenaikaisena ja määrää sitten kuitenkin liittopäivillä käsittelyn jälkeen tehtäväksi sisällöllisen käsittelyn, maani toimintakyky lamaantuisi kaikkien osallisten haitaksi, ja sitä on ehdottomasti vältettävä. Sen vuoksi vetoan nyt Saksan perustuslakituomioistuimen vastuuntuntoisuuteen, että se ratkaisisi kanteen järkevästi ja ajallaan myös sisällöllisesti, jotta saisimme selvyyttä tulevaan kehitykseen. Vain se, joka muuttuu, jää jäljelle. Haluamme vakaan euron, jotta voimme eurooppalaisina säilyä keskeisenä tekijänä koko maailmaa koskevissa tapahtumissa. Ruffolo Arvoisa puhemies, euron käyttöönotto tuo kaksi perusongelmaa: sen sisäisen arvon ja hintojen vakauden unionin sisällä sekä sen ulkoisen arvon ja vaihtokurssin vakauden. Jälkimmäinen näistä seikoista on tämän mietinnön aiheena. Mietinnössä tarkastellaan järjestelmällisesti euron käyttöönotosta markkinoille aiheutuvia todennäköisiä seurauksia sekä ongelmia, joita tästä aiheutuu unionin valuuttapolitiikalle. Siinä pohditaan myös näkymiä, jotka aloittavat uuden vaiheen kansainvälisessä rahayhteistyössä, sekä dollarivarantojen käyttöön liittyvää erityisongelmaa - niitähän voi kertyä liikaa. Mitä tulee ensimmäiseen kohtaan, vielä ei ole mahdollista saada selkeää kuvaa markkinoiden reaktioista euron käyttöönottoon, varsinkaan lyhyellä aikavälillä. Mielipiteet jakautuvat nykyään niiden kesken, jotka uskovat euron saavan jo alusta lähtien kansainvälisen, mahdollisesti dollarin kanssa kilpailevan rahayksikön ominaisuudet sen edustaman taloudellisen alueen voiman ja laajenemisen vuoksi - sekä niiden kesken, jotka uskovat sen joutuvan epäluottamuksen ja heikkouden hallitsemaan vaiheeseen tuon alueen heterogeenisuuden vuoksi. Kaikenlaiset ennustukset ovat paitsi vaikeita, myös turhia. Koska euron uskottavuus laajasti ottaen kytkeytyy unionin rahapolitiikkaan, on paljon hyödyllisempää keskittyä juuri siihen. Tässä mielessä mietinnössä erottuu kaksi näkökulmaa: lyhyen ja keskipitkän sekä pitkän aikavälin näkökulmat. Siinä vältetään tulkintaa, että unionin rahapolitiikan ongelma olisi valinta vahvan ja heikon euron välillä - ongelma ei ole se. Todellinen ongelma on turvata vakaa euro ilman keinotekoista suojautumista ja ilman pyrkimyksiä vastakkaiseen suuntaan eli Euroopan talouden kilpailukyvyn edistämiseen sen valuuttaa heikentämällä. Kun julkisten talouksien olosuhteet ovat tasapainoiset, vakaa ja uskottava euro auttaa hillitsemään korkotasoa ja samalla vauhdittamaan investointien kehitystä vetämällä puoleensa ne ylimääräiset säästöt, joita tähän asti on käytetty julkisten vajeiden rahoitukseen, sekä nopeuttamalla täten kasvuvauhtia. Vaihtokurssin vakaus riippuu tietenkin myös Yhdysvaltain rahapolitiikasta ja ennakoimattomista ulkoisista sysäyksistä. Siitä aiheutuu kaksi ongelmaa: tiukan rahayhteistyön edistäminen Yhdysvaltain kanssa molempien eduksi ja selvän vastuun kantaminen unionin sisäisestä valuuttapolitiikasta. Mietinnössä todetaan viimeksi mainitusta, että vastuun jakautuminen toimielinten kesken on edelleen joiltain osin epämääräistä. Pitkällä aikavälillä taas on toivottavaa, että unionin rahapolitiikka helpottaisi euron muuttumista asteittain Euroopan paikallisvaluutasta dollarin kanssa tasavertaiseksi maailmanvaluutaksi. Tämä riippuu siitä, missä määrin euron ja dollarin vaihtokurssi heijastaa näiden kahden alueen taloudellisia oloja, sekä siitä, kuinka paljon unionin ulkopuoliset toimijat käyttävät sitä valuutta- ja rahoitustransaktioissaan. Kolmas kysymys koskee euron vaikutuksia kansainväliseen rahajärjestelmään. Kansainvälisen kaupan ja valuuttojen keskeisen elementin poistuminen sekä aivan uuden valuutan käyttöönotto muuttanevat perin pohjin maailman valuuttojen asetelmaa yksinkertaistamalla sen kolmeen perusvaluuttaan. Tämä avaa rahan historiassa ennennäkemättömän vaiheen, johon liittyy suuri epävakaisuuden ja yhteentörmäyksien vaara, mutta myös suuria yhteistyömahdollisuuksia. Nämä mahdollisuudet voidaan ottaa huomioon uuden sopimuksen yhteydessä, joka edistää rahamaailman järjestäytymistä. Mietinnössä ehdotetaan, että Euroopan unioni ottaisi vastatakseen poliittisesta aloitteesta tässä asiassa. Lopuksi - on luultavaa, että euron tullessa käyttöön huomattava osa Euroopan keskuspankkien dollarivarannoista vapautuu käyttöön. Silloin on tehtävä valinta euron ylisuojelupolitiikan, jolla nämä varat eristettäisiin, ja unionin kehitys- ja laajenemistavoitteita vastaavan, tehokkaan ja järkevän rahankäyttöpolitiikan välillä. Pérez Royo Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, rahaliiton kolmannen vaiheen käynnistymiseen on enää 352 päivää. Perustamissopimuksessa määritellyt aikataulun peräkkäiset vaiheet ovat tähän asti edenneet suunnitelmien mukaan, ja voimme nyt todeta, että euro otetaan erittäin todennäköisesti käyttöön 1. tammikuuta 1999 Eurooppa-neuvoston Madridissa sopimien ehtojen mukaisesti ja että tähän kolmanteen vaiheeseen osallistuu alusta lähtien 11 jäsenvaltiota, toisin sanoen oikeastaan kaikki ne jäsenvaltiot, jotka eivät ole jättäytyneet sen ulkopuolelle. Tämä merkitsee sitä, että tuosta päivämäärästä lähtien eurosta tulee yhteinen valuutta noin kahdellesadalle miljoonalle unionin kansalaiselle. Näiden kansalaisten suhtautuminen yhteiseen valuuttaan on elintärkeä, jotta hankkeen lopullinen menestys voidaan varmistaa. Rahaliiton eri vaiheissa rahaliittoon osallistuvat ovat täyttäneet sitoumuksiaan: valtiot ovat valmistelleet lähentymisohjelmiaan; komissio ja neuvosto ovat täyttäneet tehtävänsä säädökset sisältäviä asiakirjoja laadittaessa ja valvottaessa; Euroopan rahapoliittinen instituutti on perustettu ja se on toiminut säännöllisesti; parlamentti on tehnyt eurokysymyksestä painopistealueen keskusteluissaan; teollisuus, luottolaitokset ja pääomamarkkinat valmistautuvat uuteen todellisuuteen, jonka euron käyttöönotto tuo tullessaan. On kuitenkin olemassa kysymysmerkkejä, jotka liittyvät kuluttajiin, euron varsinaisiin käyttäjiin. Raha, valuutta, ei ole ainoastaan taloudellinen käsite, vaan se on myös symbolinen, yhteiskunnallinen tekijä, elämän perusaines yhteiskunnassa, jonka muodostavat pohjimmiltaan juuri kansalaiset, ja nämä kansalaiset, jotka ovat tottuneet kansallisiin valuuttoihinsa, ovat puolestaan hyvin erilaisia, heillä on erilaiset koulutustasot ja hyvin erilaiset tavat ja tottumukset rahan ja maksutapojen käytön osalta. Näille kansalaisille, yleisesti ottaen kuluttajille, euron käyttöönotto aiheuttaa monia ongelmia: euron käyttö siirtymävaiheen aikana; euroon osallistuvien kansallisten valuuttojen välinen vaihto kyseisen siirtymävaiheen aikana; lopullinen siirtyminen euroseteleihin ja -kolikkoihin kyseisen vaiheen lopussa; sopimusten ja erityisesti energia-, puhelin- ja sähköyhtiöiden kanssa tehtävien niin sanottujen standardisopimusten jatkuvuus, jne. Olemme yrittäneet näitä kysymyksiä käsitellessämme lähestyä kuluttajien kannalta kaikkein edullisimpia näkökantoja, joita kuluttajajärjestöt ovat meille ilmaisseet, ja joissain tapauksissa on jopa esitetty tarkistuksia, jotka vahvistavat näitä näkökantoja ja joiden puolesta me olemme halukkaita äänestämään. Meidän on ensinnäkin korostettava, miten merkittävä muutos tapahtuu 1. tammikuuta 1999. Vaikka setelit ja kolikot lasketaan liikkeelle vasta kolme vuotta myöhemmin, vuonna 2002, suuri muutos tapahtuu jo vuonna 1999. On tärkeää hyödyntää siirtymävaihetta euron tehokkaan käyttöönoton varmistamiseksi, jotta kuluttajat tottuisivat ajattelemaan euroissa. Euroa voi käyttää maksutapana ensi vuoden 1. tammikuuta lähtien sekkeinä tai luotto- tai pankkikorttien välityksellä, ja on tärkeää rohkaista sen käyttöä ja varmistaa, ettei käyttäjille koidu siitä lisäkuluja. Erityisen huolestuttava on kysymys vaihtokuluista tai -kustannuksista vaihdettaessa rahaa euroiksi. Mielestämme on selkeästi määrättävä, että vaihtoon ei sisälly minkäänlaisia kuluja tai kustannuksia; tämän osalta on sanottava, että neuvoston asetus on epäselvä tämän asian suhteen, ja näin ollen kehotimme päätöslauselmassamme komissiota ehdottamaan tarkistusta selventääkseen tätä kysymystä, joka ei vaikuta ainoastaan kuluttajiin itseensä vaan koko uuden valuutan uskottavuuteen. Ehdotamme lisäksi, että tavaroiden kaksoishinnoittelulle laaditaan tarkat säännöt viimeisessä vaiheessa. Lopuksi haluaisin korostaa erästä asiaa, joka on tuotu esille parlamentissa jo monta kertaa: euron menestys kansalaisten kannalta on sidoksissa siihen, missä määrin kyseiset kansalaiset itse uskovat yhteisen valuutan edistävän taloudellista toimintaa, kansalaisten hyvinvointia ja heitä askarruttavien suurten ongelmien, erityisesti työllisyysongelman, ratkaisemista. Haluan lopuksi ilmaista luottavani siihen, että tässä keskustelussa samoin kuin muista tänä aamuna käsiteltävistä mietinnöistä käytävissä keskusteluissa tähdätään samaan. Puhemies Ottaen huomioon, että herra Stevens on esittelijä, annan puheenvuoron hänelle, koska hän vastoin tapojaan myöhästyi. Kollegoiden pitäisi olla täällä aina silloin, kun heitä kutsutaan, sillä muuten syntyy ongelmia. Stevens Arvoisa puhemies, pahoittelen sitä, että olen myöhässä. Minua haastateltiin tämän mietinnön johdosta, ja kelloni näytti väärin. Tämä mietintö koskee tekniikan rajoituksia, mikä on ehkä tarkoituksenmukaista. On outo yhteensattuma, että Euroopan yhtenäisvaluutan käyttöönotto sattuu samaan aikaan kuin rahoitusalan palvelujen tekninen uudistus ja jopa itse rahan määritelmän uudistus. Sähkörahan käyttöönotto on yhtä suuri uudistus kuin itse yhtenäisvaluutta. Mietinnössäni olen tarkastellut, valitettavasti en kuitenkaan ratkaissut, kysymystä, voidaanko nämä kaksi prosessia yhdistää. Niiden yhdistäminen toisi mukanaan paljon hyötyä. Euron käyttöönotto edellyttää eurooppalaisilta yrityksiltä paljon tietotekniikkasijoituksia. Olisi loogista yhdistää nämä sijoitukset sähkörahaa koskeviin edistysaskeliin, joko Internet-rahaan tai sähköisiin älykorttilompakoihin. Kansalaisten vaikeuksia siirtyä kansallisista seteleistä ja kolikoista uusiin euroseteleihin ja eurokolikoihin voidaan merkittävästi vähentää luomalla olosuhteet, joissa seteleillä ja kolikoilla ei ole suurta merkitystä ja jossa rahaa käytetään lähinnä sähköisessä muodossa. Lisäksi sähköisiin älykortteihin olisi mahdollista liittää laskentatehtävä, jotta kansalaiset voisivat laskea kauppojen uudet euroina ilmaistut summat Saksan markkoina tai Ranskan frangeina. Sähkörahalla olisi tietysti myös muita vaikutuksia keskuspankkiin ja pankkivalvontaan. Minun on valitettavasti todettava, että komissio, Euroopan rahainstituutti ja kansalliset hallitukset eivät näytä olevan kovinkaan halukkaita käyttämään tällä alalla epäilemättä ilmenevää mahdollisuutta. Ne näyttävät päättäneen, että yhtenäisvaluutan käyttöönotto on niin suuri askel kansalaisille, että teknisen uudistuksen yhdistäminen siihen on aivan liikaa. Ne ovat päättäneet, että sähkörahaa ei todennäköisesti vielä oteta käyttöön Euroopan talouksissa 1. tammikuuta 2002 mennessä. Ne ovat luultavasti oikeassa näin arvioidessaan, jos ne suhtautuvat passiivisesti tähän kehitykseen. Haluan kuitenkin sanoa, että jos ne olisivat olleet aktiivisempia ja tunnustaneet tämän tekniikan suuret mahdollisuudet, tilanne voisi olla aivan erilainen - mutta olkoon! Mietintöni tarkoitus on sen tähden melko vaatimaton. Sitä, mitä alun perin tarkoitettiin kannustimeksi, jotta komissio, neuvosto ja Euroopan rahainstituutti ryhtyisivät toimenpiteisiin, tulisi nyt pitää ainoastaan varoituslaukauksena. Euro tulee mullistamaan Euroopan talouden. Se lisää merkittävästi taloutemme kilpailukykyä maailmanlaajuisesti, mutta sähkörahan käyttöönotolla voi myös olla tämä vaikutus. Se, miten nopeasti Euroopasta tulee sähköinen markkinapaikka, vaikuttaa siihen, miten nopeasti Euroopasta tulee aito tietoyhteiskunta. Euroopan maailmanlaajuinen kilpailukyky riippuu loppujen lopuksi siitä, miten nopeasti voimme toteuttaa tämän. Joten katson, että menetämme nyt yhden mahdollisuuden. Minä itse uskon, että arviot sähkörahan verkkaisesta käyttöönotosta voivat hyvinkin osoittautua vääriksi. Jos tarkastelette Yhdysvalloissa käyttöön otettua Internet-rahaa, huomaatte, että tämä on toteutunut paljon nopeammin. Minun tehtäväni on ainoastaan varoittaa kumppanejamme komissiossa, neuvostossa ja jäsenvaltioiden hallituksissa, että meidän on tarkkailtava huolellisesti euron ja sähkörahan käyttöönoton välistä yhteyttä. Toivon, että aika pessimistinen arvioni ei osoittaudu oikeaksi. Porto Arvoisa puhemies, vaikka Euroopan unionin etu on tietenkin ensisijainen, euron luomisella voi olla suuri merkitys myös maailman muille alueille. Näin voi tapahtua, koska kaikki viittaa siihen, että kyse tulee olemaan varsin vakiintuneesta valuutasta. Jo nyt lähes 30 % maailman maksuliikenteestä tapahtuu Euroopan eri valuutoissa. Mutta yhtenäisvaluutan merkitys on varmasti paljon suurempi, ja maksuliikenteen lisäksi sillä on enemmän käyttöarvoa myös rahoitussovelluksissa sekä keskuspankkien varantovaluuttana. Sitä paitsi on otettava huomioon, että Euroopan tärkeimpien valuuttojen käyttö on lisääntynyt viime vuosina samalla kun dollarin käyttö maksuliikenteessä on vähentynyt 50 %: sta 42 %: iin vuosina 1990-95, rahoitussovelluksissa 67 %: sta 40 %: iin vuosina 1981-95 ja varantovaluuttana 76 %: sta 6, 5 %: iin vuosina 1973-95. Eurolle avautuvat näkymät korostavat siis entisestään Euroopan unionin vastuuta. On tärkeää, että eurosta tulee vahva ja vakaa valuutta, joka on asianmukaisesti tasapainossa. Siten voidaan estää haitat, jotka sen yliarvostus synnyttäisi eli viennin kärsiminen tai euron uskottavuuden heikkeneminen, joka johtaisi inflatorisiin seurauksiin. Koska pyrkimyksenämme on, että euro hyväksytään maailmanlaajuisesti, on tärkeää ryhtyä laajoihin edistämiskampanjoihin eri puolilla maailmaa. Haluaisin kiinnittää herra komissaarin huomion erityisesti tähän asiaan, kuten valmistelemassani taloudellisten ulkosuhteiden valiokunnan kannassa esitetään. Parhaillaan käynnissä oleva Euroopan laajuinen kampanja on epäilemättä tärkeä, mutta se ei saa jättää varjoonsa maailmanlaajuista edistämiskampanjaa, jonka on sisällettävä muitakin tarpeellisia toimenpiteitä euron vakiinnuttamiseksi. Kampanja ja muut siihen liittyvät toimet eivät saa olla yhdenmukaisia kaikkialla, koska eri valtioiden tilanteetkin ovat keskenään erilaisia. Sen vuoksi mietinnössä mainitut globaaliset luvut euron yleisestä käytöstä jäävät melko sisällyksettömiksi. Ei pidä sekoittaa toisiinsa esimerkiksi sellaisia alueita kuin euron ulkopuolelle jäävä Eurooppa ja suuri osa Afrikkaa, jotka tosiasiallisesti tai oikeudellisesti kuuluvat laajaan euroalueeseen, sekä Latinalainen Amerikka, Pohjois-Amerikka tai Aasia, missä ovat jollain tavoin merkittäviä näkymät, jotka avautuvat maksuliikenteessä, rahoitussovelluksissa ja keskuspankkien varantovaluuttana. Oireellinen enne siitä on Kiinan pankin ilmoitus, jonka mukaan euro tulee muodostamaan 30 % sen varannosta mantereella, missä edes jeni ei onnistu saamaan ylivaltaa. Sen vuoksi on tärkeää suunnata edistämistoimenpiteitä kaikkialle maailmaan. Lopuksi - eurolle avautuu siis varsin merkittäviä näkymiä, ja se tulee vahvistamaan Euroopan asemaa maailmassa Euroopan itsensä ja koko maailmantalouden eduksi. Cot Arvoisa puhemies, käytän puheenvuoron Friedrichin mietinnöstä oikeusasioita käsittelevän valiokunnan puolesta. Haluaisin onnitella komissaaria hänen tekemästään työstä ja ehkä vieläkin enemmän Giovanninin asiantuntijaryhmää, joka näyttää minusta valaisseen hyvin koko asiaa. Herra Friedrich ehdottaa päätöslauselmaa, joka on kunnianhimoinen, pitkä ja sisällöltään huomattava. Sen parempi! Tästä mietinnöstä nousee hyvin vähän puhtaasti oikeudellisia kysymyksiä. Koska sopimusten jatkuvuutta koskeva ongelma jo ratkaistiin asetuksissa, joita hiljattain käsittelimme, on kyse pääasiassa määräyksistä, joita joko jäsenvaltioiden kansallisten viranomaisten tai ammatillisten järjestöjen on hyväksyttävä. Niinpä huomautuksemme koskevat etupäässä laajempaa oikeudellista kehystä, jonka on seurattava euron toteuttamista ja jonka markkinoiden alan osalta on tietysti kohdistuttava Eurooppa-yhtiöiden asemaan. Olisi hyödyllistä, jos tämä asema saataisiin vihdoinkin luotua, samoin kuin arvopapereihin kohdistuvaa yhteistä sijoitustoimintaa harjoittavien yritysten asema ja myöhemmin verotus yhdenmukaistettua. Mitä kuluttajansuojaan tulee - kyseessä on Friedrichin laatiman päätöslauselman 23 kohta ja tätä aihetta käsitellään tietysti Péres Royon mietinnössä - sallittehan minun palaavan siihen, herra komissaari. Te tiedätte, että pidän hyvin tärkeänä kuluttajansuojaa petoksia vastaan mutta myös erehdyksiä vastaan, ja uskon, että on tärkeää kehottaa jäsenvaltioita laatimaan kevyitä pikkuriitojen sovittelurakenteita. Sen lisäksi ette onnistu välttymään tarpeelta ottaa uudelleen käsiteltäväksi jossakin vaiheessa ongelman, joka koskee rikosoikeudellista rangaistavuutta, kolmannen pilarin tai jopa yleissopimusten puitteissa. Kun euron toteuttaminen on nyt käynnistetty, on aika kantaa siitä huolta. Niinpä haluaisin kuulla teitä tässä asiassa. Donnelly, Alan Arvoisa puhemies, haluaisin kiittää esittelijöitä heidän työstään. Tulin tähän parlamenttiin vuonna 1989, ja olin Coxin ohella parlamentin ensimmäinen esittelijä, joka käsitteli talous- ja rahaliittoa. Olemme edistyneet huomattavasti teknisessä työssä, ja voimme vihdoin saattaa loppuun tämän tärkeän hankkeen. Jos tarkastelette näitä mietintöjä ja talous- ja rahaliiton edistämiseksi tekemäämme työtä, olemme nyt hankaluuksista huolimatta, mukaan lukien 1990-luvun lama, päätyneet pisteeseen, jossa talous- ja rahaliiton etenemistä ei voida enää pysäyttää. Jos tarkastelette tärkeimpiä rahoitusalan toimijoita, huomaatte, että niiden viime vuosien strategiset päätökset perustuvat siihen olettamukseen, että EMU toteutuu. Olemme viime aikoina havainneet rahoitusalalla fuusioiden ja rakenneuudistusten aallon. Koko yksityisellä sektorilla on tehty huomattavia sijoituksia tietotekniikkajärjestelmien ajantasaistamiseksi ja henkilökunnan uudelleenkouluttamiseksi. Kaikki tämä ennakoi, että siirrymme talous- ja rahaliittoon tammikuun 1. päivänä 1999. Tämä osoittaa, että kun Euroopan unioni asettaa itselleen selvät päämäärät ja realistisen aikataulun, voimme saada aikaan suuria asioita Euroopassa. Kun EMU-hankkeen ensimmäinen vaihe aloitettiin vuonna 1990, sillä oli selvät päämäärät. Sillä on ollut sopiva aikataulu, ja tietysti sen tähden yhtenäisvaluutta toteutuu 1. päivä tammikuuta 1999. Viimeistään neljän kuukauden kuluessa neuvosto tekee ratkaisevan päätöksen, ja parlamentin tehtävänä on katsoa eteenpäin tuosta 2. päivä toukokuuta tehtävästä päätöksestä ja EMU: n käynnistymisestä 1. päivä tammikuuta 1999, ja meidän on laadittava itsellemme uusi esityslista Euroopan parlamentissa. Meidän ei ole syytä olla itsetyytyväisiä siihen, että olemme luoneet yhtenäisvaltuutan, meidän on katsottava, miten tätä yhtenäisvaluuttaa sovelletaan ja minkälainen merkitys sillä tulee olemaan elämässämme. Haluaisin esittää tänään joitakin ryhmäni ensisijaisia tavoitteita tuleville vuosille. Voimme oppia yhden tärkeän seikan Kaakkois-Aasian taloudellisista levottomuuksista. Valuutan on oltava vakaa, ja meidän on voitava osoittaa sen vakaus. Sen tähden vakaus- ja kasvusopimus on erittäin tärkeä. Meidän tässä parlamentissa on varmistettava, että tätä sovelletaan kurinalaisesti, jotta voimme puolustaa valuuttamme vakautta. Toiseksi ryhmämme haluaa, että ryhdymme suurempiin toimenpiteisiin talouksien yhteensovittamiseksi. Haluaisin tänään sanoa komissaarille, sillä tiedän, että hänen yksikkönsä laativat parhaillaan taloudellista vuosikertomusta, että haluamme tietää tarkalleen, miltä uusi taloudellinen vuosikertomus tulee näyttämään. Minkälaisilta laajat taloudelliset suuntaviivat näyttävät tämän uuden vahvistetun taloudellisen yhteensovittamisen kannalta? Haluaisimme seuraavien viikkojen aikana keskustella teidän kanssanne varmistaaksemme, että tulevaisuuden laajat taloudelliset suuntaviivat ovat sellaisia, joita itse asiassa tarvitsemme tässä uudessa eurooppalaisessa ympäristössä. Haluamme varmistaa, että Euroopan keskuspankki on itsenäinen. Kukaan tässä parlamentissa ei epäile sitä, mutta ei ole mitään syytä, miksi itsenäinen pankki ei olisi myös vastuuvelvollinen. Meidän on harkittava erittäin tarkkaan, erityisesti Randzio-Plathin mietinnön yhteydessä, miten järjestämme kyseisen pankin vastuuvelvollisuuden. Se on meidän tehtävämme Euroopan parlamentissa. Tämä tarkoittaa, herra puhemies, ja sanon tämän teille, koska olette parlamentin puhemiehistön jäsen, että meidän on uudistettava Euroopan parlamentin valiokuntien rakennetta. Me tarvitsemme Euroopan parlamenttiin pankkivaliokunnan, joka hoitaa rahoitusalaa ja Euroopan keskuspankkia ja joka vastaa Yhdysvaltojen kaltaisen valtion voimakasta pankkikomiteaa. Ryhmämme pyrkii tähän tavoitteeseen seuraavien kuukausien aikana. Mikä kansallisten parlamenttien tehtävä tulee olemaan tässä aivan uudessa ympäristössä? Olemmeko niin röyhkeitä, että uskomme, että meidän ei tarvitse luoda suhteita kansallisiin parlamentteihin? Meidän on ainakin epävirallisesti luotava yhteydet kansallisiin parlamentteihin, ja ryhdyn seuraavien kuukausien aikana toimenpiteisiin tämän aikaansaamiseksi, ja toivottavasti kollegani istuntosalissa tekevät myös näin. Meidän olisi perustettava eurooppalainen talousfoorumi, jossa kansalliset parlamentit ja Euroopan parlamentin jäsenet voivat kokoontua ja tarkastella huolellisesti talouksien yhteensovittamista ja Euroopan keskuspankin roolia. Toivon, että muutamat tässä huoneessa olevista henkilöistä tulevat mukaan tähän pyrkimykseen. Lopuksi haluaisin kommentoida asiaa kansalaisten ja kuluttajien näkökulmasta. Olemme tehneet teknisen työn, mutta emme ole vielä myyneet ajatusta yleisölle. Meidän tehtävämme Euroopan parlamenttina, teidän tehtävänne komissiona ja neuvostona on varmistaa, että 1. tammikuuta 1999 ja erityisesti 2002 mennessä kansalaiset hyväksyvät kaiken tekemämme työn ja yhtenäisvaluutan luomisen ja pitävät niitä myönteisenä. Herman Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, puheenvuoroni on osoitettu erityisesti herra Ruffololle ja koskee mietintöä, jonka hän niin hyvin esitteli. On tunnustettava, että valuutan sisäisen arvon ja ulkoisen arvon välisiä suhteita koskeva ongelma on ratkaistu perustamissopimuksessa suhteellisen huonosti. Perustamissopimuksessa näet määrätään, että keskuspankki määrittelee arvon, että sen tavoitteena on vakauttaa sisäiset hinnat ja siten valuutan sisäinen arvo, ja annetaan ymmärtää, että ministerineuvoston tai hallitusten tehtävänä on päättää suhteista ulkoiseen arvoon. Mutta tämä olettamus on kadonnut erittäin näyttävällä tavalla, koska markkinat sanelevat vastedes yksinomaan euron ja muiden valuuttojen väliset suhteet. Emme ole enää kiinteän vaihtosuhteen järjestelmässä. Tämä ongelma tosin pysyy mukana olevien ja ulkopuolelle jäävien maiden välillä, mutta se on vähäisempi. Dollarin, jenin, suurten kansainvälisten valuuttojen ja euron väliset suhteet muodostavat suuremman ongelman. Markkinoilla on ratkaiseva osa tässä asiassa, samoin kuin keskuspankilla ja sen määrittelemällä korkotasolla. Keskuspankki määrittelee ulkoisen arvon ja sisäisen arvon välisen suhteen. Sisämarkkinoiden yhtenäistäminen vähentää riippuvuutta unionin ulkopuolisista maista, ja niin ollen voimme harjoittaa sellaista rahapolitiikkaa, joka on pääasiassa suunnattu sisäisiin tarpeisiin tarvitsematta alituisesti huolehtia vakaussuhteista ulkopuolisiin maihin, koska ulkomaankaupan osuus on tuolloin vielä 10-12 % bruttokansantuotteesta, mikä on suhteellisen vähän nykyisiin lukuihin verrattuna. Nykyisin jokaisen hallituksen on pidettävä huolta siitä, että sisäisen arvon ja ulkoisen arvon väliset suhteet vastaavat täysin vaihtokursseja, jottei aiheutettaisi valtavaa epäsuhtaa eikä häirittäisi taloutta. Tämä mullistus edellyttää sitä, että keskuspankki on vahva. Sen valta on jo nyt suurempi kuin Saksan keskuspankin ja sitä voidaan muuttaa ainoastaan 15 jäsenvaltion yksimielisellä päätöksellä. Sen lisäksi mistään keskuspankkiin kohdistuvista seuraamuksista ei ole määrätty, mikä tuo esiin harvinaislaatuisen vakavalla tavalla sen rahapoliittista vastuuta koskevan ongelman. Tämä vastuu on sitä paitsi määritelty huonosti perustamissopimuksessa, jossa ei puhuta sanallakaan tavoitteista eikä määritellä rahavakautta, joka on hyvin suhteellinen käsite. Se, että on sekä tuomari että osapuoli, vahvistaa valtaa. Keskuspankilla, joka on jo nyt hyvin vahva ja voi käytännöllisesti katsoen tehdä mitä vain, ei tule olemaan ollenkaan tai todellakin vain hyvin vähän vastuuta eikä sitä vastaan voida käyttää pakotteita. Miten siis parantaa tätä tilannetta? No, suurin ongelma on vaatia keskuspankin johtohenkilöiltä, että he asettaisivat ennakolta tavoitteet, että he sanoisivat: "Tällainen inflaatiotaso ja tällainen hintavakaus ovat mielestämme järkeviä, hyväksyttäviä ja yhteensopivia muiden tavoitteiden kanssa." Jos he sitoutuvat tähän, pystymme sanomaan heille puolta vuotta tai vuotta myöhemmin: "Olitte asettaneet itsellenne tällaisen tavoitteen. Saavutitte sen, mainiota!" tai "Ette saavuttanut tavoitettanne, selittäkää meille, mitä aiotte tehdä." Silloin syntyy vuoropuhelua, joka takaa tämän pankin vastuullisuuden ja demokraattisen legitiimisyyden. Se on yksi niistä olennaisista seikoista, joka meidän on ratkaistava kuullessamme eri ehdokkaita. Teemme heille tämän kysymyksen. Siitä syystä kuuleminen on ensisijaisen tärkeää, ja kiitän sekä puhemiehistöä että kollegoita, jotka toimivat niin, että tämä kuuleminen voi tapahtua parhaissa mahdollisissa oloissa. Giansily Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, UPE-ryhmän puolesta haluan käyttää puheenvuoron kollega Ingo Friedrichin erinomaisesta mietinnöstä. Komission ehdotus lähtee siitä periaatteesta, että markkinoiden yhdenmukaistaminen, joka tehdään samanaikaisesti euron käyttöönoton kanssa, on pääomamarkkinoita suuresti kiinnostava aihe. Tämä ehdotus tulee sopivalla hetkellä, ja haluaisin onnitella tässä herra Friedrichiä hänen mietintönsä sisällöstä. Päätöslauselman 11 kohdassa muistutetaan perustellusti, että eläkerahastojen, henkivakuutusten ja jopa kiinteään omaisuuteen tehtyjen sijoitusten osinkojen maksu ja takaisinmaksu suoritetaan kansallisessa valuutassa, eli että suuren osan rahavaroista on pysyttävä kotimaassa kongruenssiperiaatteen mukaisesti. Itse asiassa rahaliiton ansiosta unionin koko valuutta-alue muuttuu kotimaiseksi, mikä laajentaa huomattavasti pääomainvestointien alaa. Juuri tässä ilmenee koko sen haasteen tärkeys, jonka unioni ottaa vastaan Yhdysvaltoihin nähden, mitä tulee pääomamarkkinoiden ja talletusten tulevaisuuteen maailmanlaajuisesti keskipitkällä ja pitkällä aikavälillä. On elintärkeää Euroopan tulevaisuudelle, että unionin jäsenvaltiot tarkistavat esimerkiksi eläkerahastoinvestointeja koskevia tiukkoja määrällisiä rajoituksiaan euron lähellä olevan käyttöönoton suhteen. Jos otan esimerkiksi Ranskan, rahoitusvälineiden sisäisten markkinoiden kaltainen työkalu tuo tässä ilmi koko merkityksensä. Ranskan futuurimarkkinoiden (MATIF), jotka ovat Euroopan suurimmat tai yhdet suurimmista, on voitava jatkaa kehittymistään ja kilpailuaan Yhdysvaltojen futuurimarkkinoiden kanssa. On myös pidettävä mielessä euron ratkaiseva merkitys, mitä kuukausittain tapahtuvaan velanmaksuun tulee. Toisaalta euromääräisten pääomien sisämarkkinat edellyttävät luonnollisesti sitä, että jo liikkeeseen laskettujen lainojen rahoituksellinen laatu säilytetään, mikä perustelee laajasti vakaussopimuksen hyödyllisyyttä, jotta jo liikkeeseen laskettujen lainojen takaisinmaksu taattaisiin lainanantajille vakioarvoisena. Friedrichin mietinnössä käsitellään erityisesti euron käyttöönoton vaikutusta pääomamarkkinoihin. PohjoisAmerikan vapaakauppasopimuksen NAFTAn viimeaikaisten vastoinkäymisten valossa voidaan tehdä se päätelmä, että tuollainen vapaakauppa-alue, joka on pelkkä vapaakauppa-alue, voi johtaa umpikujaan. Se osoittaa oikeaksi yhteisön yhdentyneen talous- ja raha-alueen käytännön, joka on luotu tarkkojen ja yhteensovitettujen politiikkojen kokonaisuuden avulla ja jonka väsymätön kannattaja komissaari de Silguy on. Meidän on pidettävä talous- ja rahaliittoa sekä yhtenäismarkkinoiden loogisena jatkona että Euroopan yhdentymisen ja laajentumisen pedagogisena työvälineenä. Euro edustaa Länsi-Euroopan maille dynamiikkaa, joka on kilpailujärjestyksen loppuun saattamisen dynamiikkaa. Tämän loppuun saattamisen ratkaiseva teko on liittyminen rahajärjestykseen. Rahaliitto edellyttää myös - ja ajattelen tässä Itä-Euroopan ystäviämme, joilla kaikilla on kutsumus tietyin ehdoin liittyä loppujen lopuksi unioniin - että yleiseurooppalainen lähentyminen on peräisin sekä kansainvälisestä joustavuudesta että siitä suunnitelmasta, joka talous- ja rahaliitossa esitetään Euroopan maille, jotka ovat osanneet voittaa epäilyt sitoutumiseksi päättäväisesti tulevaisuuden tielle. Cox Arvoisa puhemies, Euroopan demokraattisten ja uudistusmielisten liberaalien ryhmän puolesta haluaisin tarkastella Ruffolon mietintöä. Olemme jo pitkän ajan tarkkailleet unionin taloudellista puolta, sillä olemme saamaan aikaan pyrkineet luomaan tarvittavat lähentymiskriteerit rahaliittoa varten. Tämä mietintö on saatu aikaan nyt, kun olemme melkein saavuttaneet tavoitteemme, ja on oikea aika kysyä, mikä on euron ulkoinen tehtävä ja rooli. Yksi asia on erittäin selvä: uuden eurooppalaisen raha-alan avoimuus, vaikka se onkin täysin avoin kaupankäynnille, tulee olemaan hyvin erilainen yksittäisten jäsenvaltioiden talouksille. Itse asiassa juuri tässä yhteydessä maailmanlaajuisilla markkinoilla euro tarjoaa ehkä suurimmat mahdollisuudet Euroopan tulevaisuudelle ja erityisesti yhtenäismarkkinoille. Valuuttakurssin osalta olen samaa mieltä esittelijän kanssa. Euron ulkoisen tehtävän kannalta vakaus on olennainen tekijä. Tässä yhteydessä poliitikkojen tehtävä on tarkastella talouden perustekijöitä reaalitaloudessa; politiikkojen tehtävä on saada aikaan sopivan tasoinen lähentymisaste; poliitikkojen tehtävä on määrittää halutun sisäisen hintavakauden taso. Kun nämä tekijät on määritetty, keskuspankin tehtävänä on yhdistää rahapolitiikat, eikä meidän tarvitse tässä vaiheessa käynnistää uudestaan vanhoja keskusteluja. Euron ulkoiseen arvoon liittyvä epävarma ominaisuus on selvä: se on, miten nopeasti ja missä määrin eurosta voi tulla markkinoilla varantovaluutta ja mitkä olisivat tämän vaikutukset sisäpolitiikkaan, mikä tällä hetkellä perustuu arvailuun. Liberaalipuolueen puolesta esitän yhteenvetona poliitikkojen ja pankin roolista, että antakaamme keisarille se, mikä keisarille kuuluu, ja pankille se, mikä on määritetty perustamissopimuksessa. Seppänen Arvoisa puhemies, esittelijä herra Ruffolo puhuu euron ja dollarin vaihtokurssin perustasapainosta. Ei saisi sulkea silmiä siltä, että tasapaino toukokuun ensimmäisenä päivänä tänä vuonna tai ensi vuoden ensimmäisenä päivänä ei ole pysyvä tasapaino vaan muuttuva. Kansantaloudet ovat dynaamisia, sillä ne ovat sidoksissa historiaansa ja riippuvaisia kansantaloutensa ja koko yhteiskuntansa rakenteesta. Tämän päivän perustasapaino pitää sisällään huomisen epätasapainon joillekin maille. Niinpä valuuttakurssi on toisille oikea ja toisille väärä. Toivomus ja vaatimus suhdanteiden samanaikaistumisesta on perusteeton. Se ei voi käytännössä toteutua, kun maat ovat erilaisia. Niinpä meille on nyt tulossa Eurooppaan hallinnollispoliittinen eikä taloudellinen vaihtokurssi ja mekanismi. Minä edustan suomalaisia eli kansaa, joka Euroopan unionin jäsenmaista suhtautuu kaikkein kielteisimmin EMUn tuloon. Suomi saadaan EMUun vain poliittisella väkivallalla, jota poliittinen eliittimme on valmistautunut käyttämään Dublinin kurisopimuksen mukanaan tuomien uusien sitoumusten hengessä. Dublinin sopimuksesta ei tehty päätöksiä eri maiden parlamenteissa hyväksyttäessä Maastrichtin sopimuksia. Sen velvoitteet ja kuri ovat Euroopassa uusia. Siksi meidän pitäisi järjestää EMUsta kansanäänestys kaikissa niissä maissa, jotka ovat siihen menossa. Sitä vaatii jo demokratia. EMU on taka-askel eurooppalaisen demokratian tiellä. Sillä ei ole minkäänlaista parlamentaarista tai demokraattista valvontaa. Kuusijäseninen erottamaton johtokunta tekee päätöksiä 370 miljoonan ihmisen puolesta, ilman että heille on kansanäänestyksissä annettu siihen valtakirjaa. Hautala Arvoisa puhemies, mielestäni ei ole liioittelua sanoa, että me olemme vallankumouksen edessä. Sen tekijöitä ovat tänään käsiteltävät asiat, euron voimaanastuminen ja sähköraha. Lisäisin tähän vielä kaksi tekijää: Internetissä lisääntyvä kauppa, joka saattaa haastaa valtioiden mahdollisuuksia kerätä veroja ja rahoittaa hyvinvointivaltiota sekä vuosi 2000, joka saattaa aiheuttaa tiettyjä häiriöitä tietokonejärjestelmiin. Kaikki nämä tekijät yhdessä vaikuttavat siihen, että kaikki talouden toimijat muuttavat varmaankin käyttäytymistään. Kyse on paljolti myös psykologiasta. Tämä koskee varmasti yrityksiä, julkista sektoria ja kuluttajia. Tämän vuoksi on paljon arvaamattomia tekijöitä, jotka voivat vaarantaa Euroopan unionin talouden. Sen takia kannatan ehdottomasti Alan Donnellyn tekemää ehdotusta siitä, että myös parlamentissa olisi jonkinlainen pankkivaliokunta joka keskustelee näistä kysymyksistä. Se voisi olla tärkeää myös eräänlaisen riskitietoisuuden kehittäjänä, koska riskitietoisuutta tässä tilanteessa erityisesti tarvitaan. Herra Friedrich mainitsee erään toivoa herättävän tekijän omassa mietinnössään: kun kansallinen valuuttariski poistuu, niin silloin poistuu tietenkin myös yksi tekijä, joka vaikuttaa korkoerojen kasvamiseen. Tällä voi olla vakauttavaa vaikutusta. Lopuksi haluaisin sanoa, että Euroopan unionin on nyt uskallettava luoda rahaliiton vastapainoksi myös yhteistä talouspolitiikkaa erityisesti verotuksen alalla, mutta myös jotta voidaan puolustaa eurooppalaista talouspoliittista mallia. Se poikkeaa yhä selvemmin muiden alueiden malleista. Tässä olisi erittäin tärkeää luoda mekanismeja, joilla voidaan varmistaa, että talouden eriaikaisesta kehityksestä johtuen lamaan sukeltavat euromaat eivät joudu kohtuuttomiin taloudellisiin vaikeuksiin. Scarbonchi Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, käytän puheenvuoron erityisesti Stevensin mietinnöstä. Melkein mikään ei enää estä sähkörahan käytön leviämistä Euroopassa, paitsi Euroopan poliittisten ja taloudellisten päättäjien itsepäinen vaitiolo ja jahkailu. Onnittelen siis talous- ja raha-asioita sekä teollisuuspolitiikkaa käsittelevää valiokuntaa ja sen esittelijää herra Stevensiä tästä aloitteesta sen pohtimiseksi, mikä näyttää todellakin yhdeltä tärkeimmistä haasteista huomisen yhteiskunnalle, eli miten valvoa sähkörahaa. Todellakin niiden kahden vallankumouksen valossa, jotka parhaillaan mullistavat perinpohjin eurooppalaisia rahoituskäytäntöjä - tarkoitan yhtenäisvaluutan luomista ja digitaalisen rahan kehittämistä - kuinka olla kuvittelematta muiden maksumuotojen ilmaantumista ja varsinkin itse rahan, pankkien ja valvontaviranomaisten aseman uudelleenmäärittelemistä? Viime vuosien pyörre televiestinnän alalla on muuttanut perinpohjaisesti pankkitoimintaa. Sähköinen pankkitoiminta on jo juurtunut kuluttajakäytäntöihin Belgiassa "Proton" -kortin runsaan käytön myötä. Samoin käy pian Ranskassa postin markkinoiman sähköisen lompakon myötä. Kuten kollegat jo sanoivat, voimme vain iloita magneettikortin vaihtumisesta älykorttiin, joka voidaan heittää pois, ladata uudelleen tai jossa on sen jälleenaktivoinnin mahdollistava toiminto. Virtuaalilompakolla pitäisi olla hyvä tulevaisuus; sillä on lukuisia etuja. Älykortilla, joka on tarkoituksenmukainen eurooppalaisille kuluttajille ja kauppiaille, on myös se etu, että se rauhoittaa käyttäjää ylläpitämällä virtuaalitilin katetta rahasiirroin hänen luottokortiltaan. Enää ei siis ole tarpeen paljastaa luottokortin numeroa tai heittää pois automaatin antamaa kuittia rahaa nostettaessa. Mutta jos Eurooppa on tällä hetkellä älykorttiteknologian kärjessä - kuten esittelijä perusteluissaan muistuttaa - eikö sähkörahan muodossa oleva raha ole sen hallussa? Päinvastoin kuin esittelijä - sanoessani näin viittaan perustelujen C kohtaan - olen sitä mieltä, että kauppataistelu tulee raivoamaan internetin alalla pikemminkin kuin virtuaalilompakon alalla siitä yksinkertaisesta ja hyvästä syystä, että internetin alalla Yhdysvallat johtaa orkesteria. Eikö vaara ole silloin suuri, että näemme monikansallisten televiestintäyritysten riisuvan kansalliset pankkiviranomaiset tai tulevan Euroopan keskuspankin niiden valvontavallasta seuraavina 20 vuotena? Samalla hetkellä, kun pohdimme tätä kysymystä ja kun hallituksemme pysyvät mykkinä, ovat suuret toimenpiteet jo alkaneet Atlantin tuolla puolen. Liittoutumilla, joita syntyy suurten amerikkalaisten monikansallisten multimediayritysten ja tärkeimpien maailmanlaajuisten laitosten välillä, jotka ovat erikoistuneet pankkikortilla tapahtuvien pankkisuoritusten käsittelyyn - olkoonpa kyseessä liittouma Netscape Communicationin ja First Datan välillä tai Microsoftin ja Visa Internationalin välillä - on ainoastaan yksi tavoite: alistaa kaikki, mukaan lukien eurooppalaiset, joita olemme, hegemoniansa alle. Yhdysvalloissa monikansalliset yritykset, joilla on Valkoisen talon tuki, ovat jo kauan sitten ymmärtäneet, että kybertalouden valvonta ottamalla teknologian hallinnan yksinoikeudekseen, antaisi niille mahdollisuuden voittaa sen ainoan taistelun, jolla näyttää olevan arvoa: tiedotusvallankumouksen taistelun. Soitan siis hälytyskelloa, kun siihen vielä on aikaa: yhtenäisvaluutan toimivuus, unionin kilpailukyky ja Euroopan rahoitusjärjestelmän vakaus edellyttävät sitä, että hallitsijamme ryhtyvät kiireellisiin toimiin. De Rose Arvoisa puhemies, Pérez Royon mietintö on mielenkiintoinen, mutta eikö sellaisen päätelmän tekeminen ennenaikaisesti, että euron vaikutukset kuluttajille ovat myönteiset, osoita hyväuskoisuutta? Hintojen vertailusta itse unionin sisällä tulee tosiasiassa helpompaa. Jos siitä päätellään, että tämän hintojen vaihdon hetkellä hintoja lasketaan kuluttajan hyväksi, se on osoitus optimismista, josta en ole samaa mieltä. Pelkään jopa, että silloin avautuu tilaisuus pyöristää hintoja ylöspäin. Älkäämme unohtako myöskään sitä tosiasiaa, että Ranskassa 35 vuotta uuden frangin käyttöönoton jälkeen - yksi frangi vastasi sataa entistä frangia - useat ranskalaiset puhuvat ja laskevat yhä niissä frangeissa, jotka olivat käytössä vuoteen 1960 saakka. Kuvitelkaa silloin näiden ihmisten osalta, millaista on heidän kansallisen rahansa muuntaminen 6, 05 frangin perusteella kolmine numeroineen pilkun jäljessä! Älkäämme vähätelkö myöskään niitä hankaluuksia, joita aiheutuu euroon siirtymisestä ikääntyneille tai lukutaidottomille ihmisille. Kun esittelijä puhuu meille siitä osasta, johon suuret palvelujen tarjoajat joutuvat, hän tuntuu unohtavan, että jos on suhteellisen helppoa allekirjoittaa pankkien välinen maksumääräys sähkölaskunsa maksamiseksi, jossa toinen summa on kansallisessa valuutassa ja toinen euroissa, niin perheenäidille on sitäkin vaikeampaa laskea sitä, kuinka paljon hän voi käyttää ostoksiinsa rahaa jokapäiväisessä elämässään. Sen lisäksi meidän on esitettävä itsellemme seuraavat kysymykset. Ensiksi, kuinka arvioida tarkasti jokaisen toiminta-alan jokaisen yrityksen osalta ne todelliset hinnat - eivätkä kuvitteelliset - joita aiheutuu euroon siirtymisestä, jotta niitä voitaisiin vähentää mahdollisimman paljon? Toiseksi, mikä on muuntamisprosessia koskevan valvonnan tarkka soveltamisala? Kolmanneksi, kuinka taata todellinen kilpailu palvelujen tarjoajien välillä ja estää jokainen perusteeton hintojen korotus? Neljänneksi, kuinka taata kaikille kuluttajille yhtenäisellä tavalla se, että kustannukset eivät heijastu yhtään hintoihin? Nämä ovat kaikki kysymyksiä, jotka vielä tällä hetkellä ovat yhä vailla vastauksia tai jotka herättävät epätarkkoja vastauksia. Lopuksi sanon, että sen innostuksen ohella, jota "euroa hinnalla millä hyvänsä" - joka ei ole huonoa sanaleikkiä - kannattavat osoittavat, olisi aika antaa joitakin takuita kuluttajille, joiden ostovoimaa Maastrichtin ehtoihin pyrkiminen on jo merkittävästi heikentänyt. Féret Arvoisa puhemies, tämän optimismia pursuavan mietinnön ei pidä saada meitä unohtamaan sitä, että yhtenäisvaluutan syntyminen on pakottanut maamme harjoittamaan tiukkaa säästäväisyyspolitiikkaa, politiikkaa, joka on tervetullut vuosia kestäneen väljän budjettipolitiikan jälkeen, joka aiheutti - etenkin Belgiassa - tähtitieteellisen julkisen velan. Tämä säästäväisyys on kuitenkin haitannut ankarasti kaikista heikoimmassa asemassa olevia, joiden elinoloihin euro ei lupaile minkäänlaista parantumista. Samanaikaisesti, jos on uskomista Ranskan tasavallan presidentin Monacon ruhtinaalle viime vuonna tekemiin lupauksiin, neuvoston ja komission arvellaan harkitsevan vakavissaan euron käyttöoikeuden myöntämistä ruhtinaskunnalle - samaan aikaan kun tämä suosii jättiläismäistä verojen kiertämistä unionin jäsenvaltioiden kustannuksella - ilman, että Monacon asukkailta vaaditaan vähäisintäkään rahallista ponnistelua. Tämä rikkaille annettu lahja on moraaliton teko ja loukkaus heikommassa asemassa olevia kohtaan, joiden on vielä hyvin pitkään jatkettava vyön kiristystä. Randzio-Plath Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, elämme euroaikaa jo vuoden kuluttua. Tästä ajasta olisi syytä tulla kultainen aikakausi, jona kansainväliset valuutat kytkeytyvät toisiinsa rahan vakauden ilmapiirissä. Vaikka olenkin herra Ruffolon, esittelijän, tavoin sitä mieltä, että on erittäin vaikeaa lyhyessä ajassa saavuttaa tasapainoiset ja vakaat rahoitusolot, meidän on kuitenkin erittäin nopeasti päästävä siihen - ja Aasian kriisi osoittaa sen erittäin selvästi - että tässä maailmassa on ylipäänsä vielä olemassa poliittisia ohjausmekanismeja, jotka myötävaikuttavat siihen, etteivät valuuttojen myllerrykset uhkaa reaalitaloutta aiheuttaen haittaa työntekijöille ja maailman hyvinvoinnin taloudelliselle kehitykselle. Sen vuoksi uskon, että Euroopan rahaliitto ei pelkästään auta todella pääsemään nykyisten maailmanvaluuttojen järkevään kilpailutilanteeseen vaan että se auttaa samanaikaisesti luomaan kansainvälistä vakautta rahamarkkinoille ja synnyttämään maailmanvaluuttojen arvojen normaalitilan toisiinsa nähden suhteessa kaupan ja talouden tilaan. Euroopan parlamentti, samoin kuin Euroopan komissio, pitää sen vuoksi oikeutetusti tärkeänä euron vakautta ja kansainvälistä ulottuvuutta. Olen erittäin pahoillani siitä, ettei ministerineuvosto ole tähän mennessä kyennyt tekemään selväksi, että Euroopan unioni puhuu euroaikana raha-asioista yhdenmukaisesti. Me emme siis voi olla rahaliitossa ja olla siitä huolimatta kansainvälisissä rahoituslaitoksissa tai G 8- tai G 10 -kokouksissa erimielisiä. Olemme joutuneet kokemaan katkerasti, että näin tapahtui tappioksemme Uruguayn kierroksella ja Maailman kauppajärjestössä. Emme saa toistaa tätä virhettä raha-asioissa. Toivon, että myös komission asema vahvistuu euron kansainvälisen ulottuvuuden yhteydessä. On myös oikein, että Euroopan parlamentti osoittaa tämänpäiväisessä keskustelussa, että on tärkeää, ettei pelkästään haluta Euroopan rahaliittoa vaan että siihen myös valmistaudutaan huolellisesti, jotta ihmisiltä poistetaan pelot, joita Euroopan rahaliiton vastustajat helposti käyttävät hyväkseen välittämällä ihmisille sellaisen kuvan, että rahaliitto onkin rahauudistus, minkä vuoksi ihmisten on oltava huolissaan rahan arvosta, ostovoimastaan. Meidän on tehtävä valmistelujen avulla selväksi, että rahaliitto tarkoittaa todella samanarvoisten valuuttojen yhdistymistä, jotta kaikkialla Euroopan unionissa voitaisiin maksaa samanarvoisella rahalla. Ihmisille, jotka ovat kiinnostuneita rahan vakaudesta ja joiden on luonnollisesti myös saatava nähdä säästöjensä ja tulojensa olevan turvassa, voi tällöin samalla selvitä, että tämä huoli rahaliittoon valmistauduttaessa otetaan huomioon. Sen vuoksi on niin tärkeää, että me Euroopan parlamenttina otamme rahaliiton puitteissa huomioon myös kuluttajansuojaan. On tärkeää, että komissio esittää lopultakin nykyistä euroa koskevaa lainsäädäntöä täydentävän asetuksen, jossa määrätään kansallisista valuutoista Euroon siirtymisen maksuttomuudesta, että kaikenlainen vilppi ja väärinkäytökset muunnoksissa estetään ja että ennen kaikkea säädellään asetuksella myös sitä, että meillä on kaksinkertaiset hinta- ja arvomerkinnät. Kansalaiset on todella otettava mukaan matkalle Euroopan rahaliittoon, eikä heidän pelkojaan pidä lietsoa. Tämä onnistuu vain, jos euron käyttöönottoa edeltävässä vaiheessa ja ennen euron ja kansallisen valuutan rinnakkaisvaiheen loppumista on todella luettavissa ja seurattavissa, mitä tavara, palvelu tai julkiset palvelut maksavat euroina ja kansallisena valuuttana laskettuina. Me Euroopan parlamenttina vaadimme, herra komissaari, sitä jo viime vuonna. Uskon, että rahaliiton menestystäkin, joka pitää voida päätellä markkinoiden hyväksynnän lisäksi myös kansalaisten hyväksynnästä, edistää se, että saamme nyt lopultakin tämän asetuksen komissiolta. Euro on lopulta kaikkia varten, ja siihen meidän on myös pyrittävä nopeasti Euroopan tasolla lakeja säätämällä. Langen Arvoisa puhemies, hyvät naiset ja herrat, haluan jatkaa siitä, mihin rouva Randzio-Plath lopetti, eli kysymyksistä, joita herra Pérez Royon mietintö käsittelee: euro ja kuluttajansuoja. Pidän tärkeänä sitä, että myös komissio ottaa kuluttajansuojan riittävästi huomioon, mutta pitäisin liioittelua tarpeettomana. Rouva Randzio-Plath, tiedätte yhtä hyvin kuin minäkin, että kaksoishinnoitteluvelvoite ja sen laajeneminen, joka, kuten Pérez Royon mietinnössä toivotaan, tulee voimaan kolmannen vaiheen alussa - siis 1.1.1999 - aluksi mahdollisesti vapaaehtoisena mutta sitten, jos kaikki ei suju tyydyttävästi, asetuksen avulla painostamalla on luonnollisesti asia, joka oleellisesti vaikuttaa kaupan kuluihin ja voi nostaa niitä selvästi. Sen vuoksi haluaisin varoittaa antamasta kuluttajansuojalle tällaista ulottuvuutta. Kollega Pérez Royon ehdotuksessa, joka on monissa kohdissa hyvä ja järkevä ja jota tuen täysin, lukee 14 kohdassa, että komissiota pyydetään perustamaan paikallisia seurantakeskuksia. Mikä ihmeen ajatus se on? Tarvitsemmeko paikallisia seurantakeskuksia? Se joka ehdottaa sellaista - ja mahdollisesti se saa tämänpäiväisessä äänestyksessä vielä enemmistön tuen - ei ole ymmärtänyt, että EY: n perustamissopimuksen 235 artiklan mukainen EU: n asetus säätelee ilman muuta kaikkia siviilioikeudellisia asioita: sopimusten jatkuvuutta, ecun muuttamista euroksi suhteessa 1: 1, pyöristysmääräyksiä. Tarkoitan, että kaikkialla, missä vallitsee kilpailu - ja kaupassa näin on koko Euroopassa - missä tarjousten tekijät osoittautuvat markkinoilla luotettaviksi ja joutuvat todistamaan luotettavuutensa, he eivät voi pitkään käyttää kieroja keinoja. Se nimittäin kiinnittää kuluttajien huomion. Olen hieman sitä vastaan, että kauppaa nimitetään yleistäen mahdolliseksi rikoksentekijäksi ja kuluttajia mahdollisiksi tolloiksi. Kaikilla kuluttajilla on olemassa vain yksi vaihtokurssi vanhasta kansallisesta valuutasta euroon. Yksi! Kaikki kuluttajat saavat tietää sen 4. toukokuuta 1998, eikä ole puhettakaan siitä, että sitä voitaisiin säädellä vapaaehtoisilla sopimuksilla. Taskulaskimiin tulee lisänäppäin. Niitähän onkin jo olemassa. Se ei siis ole ongelma, ja uskallan ennustaa, että kuluttajat ovat 48 tunnissa, ehkä jo 24 tunnissa tajunneet tämän vaihtokurssin ja sen, ettei sitä pysty kukaan enää muuttamaan. On olemassa yksi poikkeus eli monopolit, ennen kaikkea julkisen vallan monopolit. Siinä on varottava, ettei euron käyttöönottoon liity peiteltyjä hinnankorotuksia. Tässä mielessä emme saisi liioitella kuluttajansuojaa, vaikka sitä tarvitaankin. Gallagher Arvoisa puhemies, ensinnäkin haluaisin onnitella esittelijöitä heidän mietinnöistään. Uskon, että talous- ja rahaliiton onnistuminen riippuu suuresti siitä, millä tavalla kansalaisemme ovat valmistautuneet yhtenäisvaluutan käyttöönottoon. Meidän on vain puhuttava valitsijoillemme tämän tunnustamiseksi. Kansalaiset ovat huolestuneita. Meidän on sen tähden varmistettava, että eurosta tiedotetaan ja että väärinymmärrykset korjataan. Tämä on tietysti unionin ja jäsenvaltioiden hallitusten velvollisuus. Pyydän komissiota tänään hyväksymään ja rahoittamaan kansallisen ja eurooppalaisen " euron kuumalinjan" kuluttajien ja liike-elämän etujen suojaamiseksi, kun käynnistämme tämän suuren aloitteen. On olennaista, että järjestämme tiedotus- ja koulutuskampanjoita kaikille kansalaisillemme sekä liikeyrityksille. Euroopan kansalaisille on vakuutettava, että yhtenäisvaluutta ei ole heidän etujensa vastaista eikä heidän maansa etujen vastaista. Heille on vakuutettava, että euro vahvistaa talouksiamme ja että se osoittaa Euroopan todellisen vahvuuden maailmalla ja johtaa alhaisempaan korkotasoon ja täten kansalaisille jää enemmän rahaa taskuun. Euron käyttöönoton yhteydessä on olennaista, että vakuutamme, että sen käyttöönoton kustannukset eivät tule rasittamaan kuluttajaa. Lukuja on pyöristettävä alaspäin kuluttajien eduksi. Kun hinnat muunnetaan, kuluttajille on osoitettava, miten helposti muuntaminen voidaan laskea jäsenvaltion valuutasta euroon. Kaksoishinnoittelu on tärkeää, ja se tulisi ottaa käyttöön ennen tammikuuta 1999. On tärkeää, että kuluttajat tottuvat hinnoitteluun ennen vuotta 2002. On erittäin tärkeää, että väärennetyt rahat havaitaan, mukaan lukien koneiden väärennetyt kolikot. Yksi euron huomattavista eduista on se, että se sallii minun maani ja muiden maiden kuluttajien verrata tuotteiden ja palvelujen hintoja, myös matkailutuotteiden hintoja. Irlannin länsi- ja pohjoisosassa vietetyn loman kustannukset osoittautuvat todellakin erittäin pieniksi. Se helpottaa myös rajat ylittävää kaupankäyntiä. Uskon, että euro antaa myönteisen piristysruiskeen kilpailulle. Se varmistaa hinnoittelun avoimuuden; se varmistaa valuuttakurssin ja korkotason vakauden; se vähentää valuuttaspekulaatiota ja edistää työllisyyden paranemista. Uskon, että kansallisten viranomaisten on varmistettava, että euron käyttöönoton todellisista kustannuksista annetaan riittävästi ja järkevää tietoa ja että kuluttajille annetaan riittävästi tietoa kilpailun varmistamiseksi ja epäoikeutettujen hinnankorotusten havaitsemiseksi ja estämiseksi - sen tähden pyydän " euron kuumalinjaa" . Lopuksi, kuten olen jo todennut tässä parlamentissa, eurosetelien on sovelluttava näkövammaisille. Meidän kaikkien velvollisuus on varmistaa se. Nordmann Arvoisa puhemies, sitä mukaa kun määräpäivät lähestyvät, joidenkin toimien merkitys muuttuu joskus. Talous- ja rahaliiton kolmannen vaiheen suunnittelusta tulee piakkoin kuluneeksi kymmenisen vuotta. Sen jälkeen on tapahtunut joitakin, varsinkin teknologisia muutoksia, joiden vuoksi voimme miettiä tämän kolmannen vaiheen realistisuutta, etenkin sen kolmen vuoden ajanjakson toteutettavuutta, jonka aikana joudumme elämään jonkinlaisessa rahallisessa ristiriidassa - sanoisin jopa jakomielisyydessä - jokapäiväisessä elämässä käytössä olevan kansallisen valuutan ja sen välillä, että euro hallitsee jo hyvin laajasti käteisen rahan käyttöä. Siksi mietin sitä, eikö olisi syytä pohtia mahdollisuutta nopeuttaa prosessia, varsinkin kun vuoden 2000 suuri tietokonemullistus tekee välttämättömäksi kaikkien tietokonejärjestelmien sopeuttamisen, ja kun voimme varautua siihen, että juuri taloudellisista syistä euron käyttö ja joka tapauksessa sen esillepano tosiasiassa kiihtyy joillakin jokapäiväisen elämän alueilla. Siksi uskon, että olisi kiintoisaa, että komissio voisi tarkastella niitä poliittisia ja teknisiä esteitä, jotka ovat mahdollisesti prosessin nopeuttamisen tiellä ja että se voisi ehdottaa tai ainakin pitää neuvoston ja päätöksiä tekemään joutuvien käytettävissä ne seikat, jotka mahdollistavat prosessin tiivistämisen. Herra puhemies, lopetan sanomalla, että on tilanteita, joissa varovaisuus saa joskus lisäämään vauhtia. Se on totta puheen pitäjän osalta ja se voi olla totta myös rahapolitiikan osalta. Puhemies Tahtoisin jälleen kerran selventää erästä seikkaa. Ymmärrän hyvin, että teidänkin kaltaisenne puhujan, herra Nordman, on mahdotonta kehitellä ajatuksianne yhdessä minuutissa. Olen toistuvasti kehottanut poliittisia ryhmiä olemaan antamatta minuutin puheaikoja. Kysymys on myös kollegoiden kunnioittamisesta. Valitettavasti teille on annettu minuutin puheaika, tilanne on hankala sekä teille että puhemiehistölle. Samoin meillä on ohjelma, jota pitäisi noudattaa. Yksi minuutti ei kuitenkaan voi olla kahta minuuttia. Theonas Arvoisa puhemies, kaikki neljä käsiteltävänä olevaa mietintöä ilmentävät yleistä euforiaa yhteisen valuutan voimaan tulemisen johdosta. Kuitenkaan emme saa unohtaa, että pyrkimykseen vahvistaa euron asemaa kansainvälisenä valuuttana ja sen vakauden turvaamiseen kansainvälisillä markkinoilla liittyvät tiukan talouspolitiikan kuuri hamaan tulevaisuuteen, ankara julkistaloudellinen kuri, vakauttamissopimusten määräykset ja lopuksi se, että tämä tapahtuu työmarkkinoiden järjestelmällisen alasajon ja työntekijöiden sosiaaliturvan ja sosiaalioikeuksien supistamisen kautta. Samaan aikaan kehityskulut maailman rahamarkkinoilla aiheuttavat suurta huolta poisjäävien maiden talouksille. Komissiolla on velvollisuus tutkia seuraukset ja voimakkaat sivuvaikutukset heikommille talouksille, kuten esim. Kreikalle, mutta myös muille euron ulko- tai sisäpuolelle jääville maille, jotka ovat haavoittuvaisia kansainvälisen keinottelun paineille. Euroopan kansat ja työväestö eivät voi hyväksyä, että heidän tulevaisuudeltaan viedään pohja euron nimissä ja että eurooppalaisten pankkien luottopääoma saisi tavoittelemansa kovan valuutan ja pääsisi pelaamaan keinottelupelejään maailman rahamarkkinoilla. Tästä syystä Euroopan työväestö ja kansat tulevat reagoimaan, arvoisa puhemies, ja tästä syystä niiden huolestuneisuus pitäisi ottaa huomioon. Wolf Arvoisa puhemies, meidän tulisi sanoa jotain tämän vallankumouksen taloudellisesta sisällöstä, jonka puolesta täällä joka puolella vannotaan. Uskon, että se on suoranainen lainarahan aluevaltaus, joka samanaikaisesti näyttää lainarahan käytön kaikinpuolisen leviämisen. Se, että Aasian kriisi uhkaa juuri nyt lainarahaa maailmanlaajuisesti, on vain tämän ilmentymää. Saavutamme sen myötä rahavirtojen ja pelkästään siitä saatujen ensisijaisten tulojen reaalitaloudesta itsenäistymisen uuden vaiheen, ja samalla saavutamme uuden vaiheen myös eriytyneeseen maailmanyhteisöön, jolla on yhä enemmän maailmanlaajuisia ongelmia ja maailmanlaajuista vastuuta, kuuluvien taloudellisten rakenteiden aineellisessa lisääntymiskyvyssä. Juuri tässä yhteydessä olemme ottamassa käyttöön euron. Herra Ruffolo, vakaa ja uskottava euro ei yksin ratkaise keskipitkäksi ja pitkäksi ajaksi, eikä edes ensi sijassa, rahapolitiikan ongelmia. Se ratkaisee sen, kuinka uskottava Euroopan unioni on, ja uskottava tarkoittaa tässä yhteydessä sitä, kuinka hyvin se kykenee löytämään demokraattisesti kestäviä ratkaisuja tulevaisuuden ongelmiin. Olen vieläkin vakuuttunut siitä, että tämä yhteiskunnan vallankumouksellisen mikrotaloudellistamisen uusliberaali projekti sellaisena kuin herra Stevens sen meille esitteli, jonka tarkoituksena on muuttaa kaikki suhteet ostamiseksi ja myymiseksi, velkojan ja velallisen suhteeksi eli markkinasuhteiksi, ei ole sopiva takaamaan tällaista kestävyyttä tulevaisuudessa, mikä tarkoittaa sitä, ettei meidän pidä tarkastella kansalaisia pelkästään kuluttajina. Tiedämme, että projekti on tällä välin, herra Donnelly, muuttunut todella mahdottomaksi pysäyttää. Euro otetaan käyttöön! Nyt on kyse siitä, mikä on edelleen mahdollista, vaikka Luxemburg I ja Luxemburg II tuottivat vain epätyydyttäviä tuloksia, nimittäin korjausten tekemisestä niihin ehtoihin, joiden vallitessa euro otetaan käyttöön. Voin käsitellä asiaa tässä vain sähkösanomatyyliin. Tarvitsemme tehokasta eurooppalaista työllisyyspolitiikkaa. Tarvitsemme talouspolitiikan yhteensovittamista tavalla, joka on muutakin kuin paperin tuottamista ja luo todella toimintaympäristöjä ja tavoitteita. Tarvitsemme sisämarkkinoiden polkuhinta- ja sijaintipaikkakilpailun kaikkien muotojen lopettamista, oli kyse sitten veroista, ekologisista vaatimuksista, sosiaaliturvasta tai tukiaisista. Tarvitsemme Euroopan keskuspankin ja Euroopan keskuspankkijärjestelmän sisällyttämistä laajaan yhteiskuntaja talouspoliittiseen prosessiin. Tarvitsemme toisin sanoen mikrotaloudellisen vallankumouksen sijasta rohkeutta demokratian lisäämiseen, myös juuri talous- ja sosiaalipolitiikassa antaaksemme näin nyt aktiivisille kansalaisille voimaa ja tulevaisuuden näkymiä. Blokland Arvoisa puhemies, parlamentti voisi tehdä hyvän vaikutuksen tämän EMUsta käytävän keskustelun avulla. Taloudellisessa mielessähän Eurooppa on myötätuulessa. EMUun osallistuvien maiden määrää ei ole vielä koskaan arvioitu niin korkeaksi. Italian, Espanjan ja Portugalin mukaantulo on näköpiirissä. Ranskan ja Saksan on nostettava kaikki purjeensa, mutta ne tulevat selviytymään, sillä ne ovat poliittisessa mielessä erottamattomia EMUn osanottajia. EMUun liittyvä juhlamieliala on hyvin ymmärrettävää, mutta samalla hyvin vaarallista. Sitä esiintyy etenkin politiikoilla, virkamiehillä ja pankkiireilla. Hollantilaiset äänestäjät ajattelevat asiasta kuitenkin toisin. Heistä 47 % odottaa lykkäystä. Vain 18 % odottaa, että EMU käynnistyy 1. tammikuuta 1999 suuren osanottajamäärän kanssa. Tämä merkitsee sitä, että 2. toukokuuta 1998 tehtävän päätöksen ja väestön mielipiteen välillä on valtava kuilu. Se joka luulee, että EMU toteutuu siksi, että on kyse hyvästä taloudellisesta lähestymisestä, erehtyy. Sopimuksen muodolliset kriteerit täytetään. Mutta todellisuudessa taloudellisessa nousu- ja laskusuhdanteisiin liittyvässä kehityksessä on suuria eroja. Eivätkä läheskään kaikki valtiontalouksien piirissä aikaansaadut tulokset perustu rakenteellisiin toimenpiteisiin. EMUa ei saada aikaan saavutetun lähentymisen vuoksi vaan siksi, että tärkeät poliitikot ovat sitoneet kohtalonsa siihen. Neljä saksalaista professoria julkaisi hiljattain mielipiteensä tästä asiasta. He varoittavat epävakaista vaihtokursseista, mikäli eurosta ei tule uskottavaa taloudellisesti heikompien maiden mukaantulon takia. Myös työllisyysvaikutuksia kaunistellaan. Ne tulevat olemaan myönteisiä hyvinvoivilla alueilla, mutta heikoilla alueilla on ennemminkin odotettavissa kielteisiä vaikutuksia. Samalla tavalla jätetään muutkin EMUun liittyvät taloudelliset riskit huomiotta. Mikäli ne toteutuvat, EMUlla on ongelma. Silloin luottamus euroon joutuu koetukselle. Tulee olemaan vaikeaa selittää Euroopan parlamentin jäsenenä, että miksi euro on niin hyvä eurooppalaiselle kuluttajalle. Lukas Arvoisa puhemies, haluaisin puuttua pelkästään herra Stevensin mietintöön. Pidän aloitetta, joka tässä mietinnössä esitetään, erittäin arvokkaana. Sitä ei kuitenkaan pidä välttämättä tarkastella vain euron käyttöönoton yhteydessä. On totta, että Eurooppa on johtavassa asemassa älykorttitekniikassa. On selvää, että tilannetta on käytettävä hyväksi. Sähkörahan entistä mittavampi käyttö olisi askel kohti tietoyhteiskuntaa ja olisi hyödyllinen kansalaisten elintason kannalta. Älykorttitekniikan monet toimintamahdollisuudet mahdollistavat samalla julkisten palvelujen hallinnollisten tehtävien järkeistämisen, jolloin voitaisiin keskipitkällä aikavälillä saavuttaa oleellisia budjettisäästöjä. Olisi todella erittäin tärkeää, että tämä parlamentin aloite lisäisi neuvoston yhteistyöhalukkuutta ja että erilaiset kansalliset aloitteet älykorttitekniikan alalla olisivat ainakin yhteensopivia. Sähkörahan edistäminen tarkoittaa sijoittamista kehitykseen, joka vastaa ajan henkeä. Sitäkin hämmästyttävämpää on se, että tällä kansalaisten maksuliikenteen teknologisella mullistuksella ei ole tähän asti ollut juuri minkäänlaista osaa euron käyttöönoton kokonaisstrategiassa. Tieto- ja tiedonvälitysteknologian kehitys vaikuttaa nopeasti myös rahankäyttötapoihin. Sähköisten maksutapojen kehityshän koskee itse rahankin käsitettä. Meidän on varauduttava siitä johtuviin verotusta koskeviin, oikeudellisiin, taloudellisiin, jopa poliittisiin haasteisiin. Tässä mielessä suhtaudun myönteisesti herra Stevensin mietintöön. Olisi kuitenkin ansiokasta, jos ainakin osa budjetista, joka euron mainostamiseen uhrataan, käytettäisiin kansalaisten valmistamiseen rahamarkkinoiden teknologisiin muutoksiin. Harrison Arvoisa puhemies, 11 kuukauden kuluttua 11 maata liittyy talous- ja rahaliittoon täällä Euroopassa. Tämä ensimmäinen 11 pelaajan ryhmä tulee saavuttamaan yhtenäisvaluuttaa koskevan tavoitteen, ja vaihtopenkillä on neljä maata, jotka verryttelevät ja ovat valmiita tulemaan mukaan myöhemmin, ehkä ennen seuraavaa maailmancupia vuonna 2002. Jopa tällä yhdennellätoista hetkellä on vielä paljon tehtävää sen varmistamiseksi, että maalipylväät ovat paikallaan eikä niitä ole siirretty, että kenttä on tasainen ja sopiva pelaamista varten ja että pallo on tarpeeksi kova, jotta Eurooppa voi saada maaleja heti alusta alkaen. Näissä neljässä mietinnössä, joita tarkastelemme tänään, käsitellään joitakin viime hetken pelkoja ja toiveita. Pérez Royon mietinnössä tunnustetaan oikeutetusti joidenkin yhtenäisvaluutan sivustakatsojien huolenaiheet. Kuluttajille on esimerkiksi taattava, että kun yhtenäisvaluutta otetaan käyttöön, kaksoishinnoittelu euroina ja kotimaan valuuttana on sääntö eikä poikkeus. Jos jälleenmyyjät eivät ole halukkaita auttamaan kuluttajia valmistautumaan näihin historiallisiin muutoksiin, parlamentin olisi puhallettava pilliinsä ja oltava valmis säätämään asiasta lailla kaksoishinnoittelun varmistamiseksi. Tätä tulisi soveltaa myös euron käyttöönottoon liittyviin mahdollisiin muuntamiskustannuksiin. Riippumatta siitä, puhummeko vaiheesta B, jossa kansalliset valuutat vaihdetaan, tai vaiheesta C, jossa käytöstä poistettavat kolikot vaihdetaan uusiin eurokolikoihin, kansalaisten asettaminen maksumiehiksi tai -naisiksi on tuhoisaa, varsinkin koska olemme vakuuttaneet kansalaisille, että euron käyttöönoton myötä tällaiset turhat vaihtokustannukset poistuvat. Meidän on varottava tällaista omaan maaliin potkimista. Lisäksi on välttämätöntä, että viranomaiset valvovat tarkkaan euroon siirtymistä. Kuluttajien epäilykset siitä, että euroa käytetään hinnankorotusten peittämiseen, on tarmokkaasti poistettava. Yhdistyneessä kuningaskunnassa on monta iäkästä ihmistä, jotka muistavat vuoden 1971 desimaalisaation aikana, jona pääsylipputrokarit toimivat epärehellisesti ja huijasivat rahaa niiltä, jotka eivät tunteneet uutta valuuttaa. Toivon, että komissio suostuu laatimaan asetusehdotukset tällaisten kolikoiden ja seteleiden muuntamisen kustannuksista. Jos Pérez Royon mietinnössä käsitellään lähitulevaisuutta, Stevensin kertomus sähkörahasta koskee tulevaisuutta, joka lähestyy meitä kovaa vauhtia. Sähköisten älykorttilompakoiden käyttö on pian erittäin luontevaa meille kaikille. Kuten esittelijä on todennut aikaisemmissa keskusteluissa, EMUn hyväksymistä voidaan ehkä edistää yhdistämällä se sähkörahan kaltaisiin uusiin tekniikoihin. Hänen ehdotuksensa, jonka mukaan yksityisen sektorin järjestöille annetaan vastuu kyseisen koodatun rahan liikkeellelaskusta, ei ole yhtä järkevä. Riippumatta siitä, minkälainen tällaisten kehitysten tulevaisuus on, parlamentin tulisi vaatia sähkörahan liikkeellelaskijoilta, pankeilta tai muilta järjestöiltä, että toimivaltaiset viranomaiset varmistavat rahoitusjärjestelmien yleistä luotettavuutta, yhteentoimivuutta ja jatkuvaa vakautta koskevat vaatimukset. Ruffolon mietinnön osalta, jossa käsitellään euron tiettyjä ulkoisia näkökohtia, haluaisin tukea esittelijän huolenaiheita, jotka koskevat Euroopan yhteisön edustusta Kansainvälisen valuuttarahaston (IMF) kaltaisissa elimissä. Ecofinin ja keskuspankin välisten tehtävien jako olisi selvennettävä mitä pikimmin. Lopuksi esitän vielä yhden huomautuksen: Aasian rahamarkkinoiden nykyisten vakavien häiriöiden takia on välttämätöntä, että EMU käynnistetään vakaalta pohjalta. Vakaa euro on hyvä Euroopalle ja koko maailmalle. Fourçans Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, haluaisin puhua Ruffolon mietinnöstä, joka saa kysymään kolme kysymystä euron ulkoisista seikoista. Ensiksi, tuleeko eurosta kansainvälinen valuutta sanan täydessä merkityksessä? Toiseksi, minkälainen vaihtopolitiikka olisi hyväksyttävä Euroopan rahan hoidossa? Kolmanneksi, missä mielessä euro voisi vaikuttaa kansainvälisen rahajärjestelmän vakauteen? Ensimmäiseen kysymykseen voidaan vastata, että jos vaikuttaa erittäin todennäköiseltä, että euroa tullaan käyttämään yhä enemmän laskutusvaluuttana kansainvälisessä kaupankäynnissä, Euroopan talouden merkittävyys huomioon ottaen, ei ole niin selvää, että se pystyisi korvaamaan dollaria varantovaluuttana, ainakaan lyhyellä aikavälillä. Jokainen rahajärjestelmä osoittaa passiivista vastarintaa. On vaikeaa syrjäyttää valtaistuimelta sellaista valuuttaa, joka on jo kauan ollut kansainvälisen valuutan asemassa. Toisen, meille täällä oleville tärkeämmän eli vaihtopolitiikkaa ja euron arvoa koskevan kysymyksen osalta luulen, että on vältettävä joitakin perustavanlaatuisia väärinkäsityksiä. Kyse ei ole sen tietämisestä, onko synnytettävä vahva euro vai heikko euro, vaan on tiedettävä, miten markkinat vastaavat Euroopan keskuspankin ja Yhdysvaltain keskuspankin rahapolitiikkaan sekä näiden kahden suuren alueen budjetti- ja veropolitiikkaan. Toisin sanoen on puhuttava selvästi. Yksikään poliitikko, sanon nimenomaan yksikään poliitikko, ei määrää euron arvoa. Sen tekevät markkinat. Tässä suhteessa Euroopan keskuspankin politiikalla tulee olemaan keskeinen osa. Jos se vie päätökseen hintojen vakauttamistavoitteensa, meillä tulee olemaan vakaa euro - mikä on varmasti tärkein tavoite - jonka arvo vastaa keskimäärin talouden perustekijöiden kehitystä ja tätä kehitystä koskevia ennusteita. Sen vuoksi ei ainoastaan rahapolitiikka, vaan myös Euroopan budjetti- ja veropolitiikkojen älykäs yhteensovittaminen on erittäin tärkeää, mistä en tässä puhu sen enempää; olemme tehneet niin muissa yhteyksissä. Lopuksi mitä kolmanteen kysymykseen eli kysymykseen euron vaikutuksesta kansainväliseen rahajärjestelmään tulee, haluaisin sanoa muutaman sanan välivyöhykkeitä koskevasta ehdotuksesta, joka Ruffolon mietinnössä tehdään. Minulla ei ole mitään välivyöhykkeitä vastaan sillä ehdolla, että ne vaihteluvälit, joita niillä on ehdotettu otettaviksi käyttöön, ovat väljät. Tuollaisissa puitteissa niillä voidaan edistää eri maiden talouspolitiikkojen yhteensovittamista laatimalla joitakin yleisiä suuntaviivoja ja siis saamalla eri maiden taloudelliset johtajat pitämään keskenään yhteyttä konkreettisista ja selvästi määritellyistä perusteista, sanalla sanoen synnyttämällä paremman yhteydenpidon päättäjien välille ja antamalla sitä myöten, voimme ainakin toivoa niin, mahdollisuuden parempiin taloudellisiin päätöksiin. Mutta olisi harhauttavaa luulla, kuten jotkut näyttävät vielä tekevän, että voitaisiin palata Bretton Woods - järjestelmän kaltaiseen kansainväliseen rahajärjestelmään, jossa euron, dollarin ja jenin väliset vaihtokurssit olisivat kiinteät. Se on nykyään jokseenkin mahdotonta ja sillä olisi voimakkaita ja tuhoisia tarkoituksenvastaisia vaikutuksia maailman talouteen. Cardona Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, käsittelen puheenvuorossani Friedrichin mietintöä. Onnittelen esittelijää, joka pohtii mietinnössään yhtä pääomamarkkinoiden institutionalisoitumisen tärkeimmistä alueista. Tällä hetkellä pääomamarkkinat ovat pirstoutuneita, ja Euroopan pörssit kilpailevat sekä keskenään että maailman muiden pörssien kanssa. Mietinnössä ilmeisestikin päädytään siihen tulokseen, että euron käyttöönotto kaupassa ja pörssinoteerauksissa tammikuun 1. päivästä 1999 alkaen ratkaisee kaikki Euroopan unionin jäsenvaltioiden erilaisten sijoittajien ongelmat ja vääristymät ja merkitsee tärkeätä askelta Euroopan markkinoiden yhdenmukaistumisessa. Kyseessä on hyvin toiveikas mietintö. Kuitenkaan siinä ei tosiasiallisesti esitetä ratkaisua edes kaikkiin rahoitusmarkkinoiden ongelmiin. Emme voi täysin yhtyä näkemykseen, joka korostaa pelkästään euron nimellistä ja muodollista merkitystä, vaan mielestämme lähentymisen olisi myös oltava todellista. On yhä olemassa erilaisia oikeudellisia ja verotuksellisia esteitä, jotka ovat ratkaisematta, kuten mietinnössäkin myönnetään, eikä sen vuoksi voida lähteä siitä, että pelkkä euro voi yksinään ratkaista ne. Verotuksellisten esteiden suhteen on mielestäni tärkeää tähdentää, että kukin maa päättää ja tahtoo vastedeskin itse päättää sisäisistä veroistaan ja tulonhankintatavoistaan tuloverotuksella tai, mikäli tarkoituksena on vain lainata rahaa kansalaisilta laskemalla liikkeelle julkisia velkakirjoja tai obligaatioita. Ratkaiseeko euro tämän kysymyksen? Mielestäni ei. Varmaankin väitetään, että ongelma ratkeaa yksimielisyyden vaatimuksen takia. Onko niin? Mistä lähtien yhteisiä etuja koskevat asiat voivat jäädä ratkaisematta, vaikka ne vaatisivatkin konsensusta ja ennen kaikkea yksimielisyyttä? Mietinnössä ei oteta esille tätä näkökohtaa, mutta on selvää, että jokainen maa, joka onnistuu houkuttelemaan sijoituksia, pitää omia etujaan tärkeämpinä kuin sellaisten maiden etuja, jotka eivät saa sijoituksia. Vasta kun nämä tavoitteet toteutuvat, mietinnössä esiin tulevat pyrkimykset voidaan todella saavuttaa. Watson Arvoisa puhemies, sähköraha on vakava aihe, ja se ansaitsee erillisen tarkastelun sen sijaan, että se yhdistettäisiin euroa koskevaan yleiskeskusteluun. Olen tyytyväinen, että Stevens ja PPE-ryhmä katsoivat lopulta voivansa hyväksyä liberaalien tarkistukset, jotka valiokunta hyväksyi, sillä ilman näitä muutoksia emme ehkä olisi voineet tukea hänen mietintöään tänään. Tämä mietintö on laadittu tärkeään ajankohtaan sähkörahan kehityksen kannalta. Uusi teknologia, jota jo kehitetään monessa jäsenvaltiossa, on komission, Euroopan rahapoliittisen instituutin ja jäsenvaltioiden keskustelujen aiheena. Hyväksymällä juuri tämän mietinnön nyt ennen muita elimiä Euroopan parlamentti voi lähettää voimakkaan sanoman, että sähkörahan kehitystä ei saa estää liiallisella sääntelyllä ja yhteensopimattomilla standardeilla. Tarkistusteni tarkoitus oli lähettää tämä viesti ja poistaa esittelijän ensimmäisessä luonnoksessa esiintyneet kilpailua estävät tekijät. Mietinnössä esitetään nyt sääntelykehys, jolla varmistetaan kansalaisten luottamus sähkörahaan, liikkeelle laskijoiden vakaus ja vakavaraisuus ja yhtenäismarkkinoiden moitteeton toiminta. Meidän on varmistettava, että tällaisessa kehyksessä sallitaan kaikkien tarkoituksenmukaisesti säänneltyjen yksiköiden, pankkien ja muiden laitosten, laskevan liikkeelle sähkörahaa kilpailukykyiseltä pohjalta ja että siinä ei rajoiteta kilpailua toimilupajärjestelmän avulla tai rajoittamalla kyseiset markkinat ainoastaan pankeille. Yhteensopivuus tulee olemaan merkittävä tekijä sähkörahan kehittämisessä. Meidän on varmistettava, että sähköiset lompakot ja älykortit perustuvat yhteensopiviin standardeihin, jolla estetään markkinoiden pirstoutuminen ja kilpailua estävän kartellin syntyminen. Lopuksi haluaisin sanoa, että sääntelyjärjestelmä ei saa puuttua hinnoittelupolitiikkaan. Jos yhtiöt ovat investoineet tämän rahan kehittämiseen, niitä ei voida pakottaa laskemaan tuotteet liikkeelle ilmaiseksi. Markkinoiden tulisi päättää hinnoittelusta, jolloin kuluttajat voivat vapaasti tehdä päätöksensä. Näillä ehdoilla olen valmis kannattamaan tätä mietintöä. Svensson Arvoisa puhemies, minulla on kolme huomautusta. Ensimmäiseksi: Euron myötä talouden kriisit ja häiriöt leviävät entistä nopeammin pääomamarkkinoilla ja Eurooppa saattaa joutua Aasian kaltaiseen tilanteeseen. Toiseksi: Demokratia murtuu. Kansan valitsemat poliitikot muuttuvat lakeijoiksi, joiden tehtävänä on toimia pääomamarkkinoilla ja helpottaa siellä tapahtuvaa liikehdintää. Saamme järjestelmän, jota kukaan ei valvo ja joka ei koskaan valvo itseään. Kolmanneksi: Tämä keskustelu on osoitus valtavasta mielipiteiden yhdenmukaisuudesta. Mikä se sellainen parlamentti on, jonka keskusteluista 95 % on samaa aihetta koskevia ylistyspuheita? Syvemmän kriittisen tieteellisen analyysin tekeminen ei ole mahdollista. Tämä puhdasoppisuus on kauhistuttavaa, kun ajatellaan, että kaikki ne yritykset, joita vuodesta 1873 vuoteen 1993 on tehty tällaisten valuuttarakenteiden luomiseksi, ovat johtaneet lamaan ja sen jälkeen romahtamiseen. Berthu Arvoisa puhemies, tänään käsiteltävänämme olevat mietinnöt yhtenäisvaluutan käyttöönotosta osoittavat, että teknikot tekevät järkähtämättömästi työtään ja että ainakin paperilla euron tulevien markkinoiden mekanismit alkavat hahmottua. Yhtä olennaista kysymystä ei ole kuitenkaan vieläkään ratkaistu. Onko yhtenäisvaluutan voimaantulon taloudelliset ja sosiaaliset ehdot toteutettu Euroopassa ja onko erityisesti seuraavat alaehdot toteutettu: ovatko taloudet lähentyneet tarpeeksi toisiaan, tukevatko kyseiset kansat riittävästi hanketta? Vastaamme molempiin kysymyksiin "ei" . Euroopan taloudet eroavat yhä toisistaan, eikä pitäisi antaa itseään petettävän budjettivajetta koskevan ehdon näennäisyydellä, ehdon, joka ei kerro mitään varsinaisesta asiasta, tai korkokantoja koskevan ehdon näennäisyydellä, korkokantojen, jotka lähentyvät toisiaan ainoastaan siksi, koska markkinat ennakoivat seurauksia päätöksestä, jonka ne arvelevat tehdyn poliittisesti. Eikä varsinkaan pitäisi unohtaa sitä, että Euroopan maiden kansalaiset eivät edelleenkään ole kovinkaan vakuuttuneita - se on vähintä, mitä voidaan sanoa: ainoastaan 47 % kansalaisista koko Euroopassa kannattaa yhtenäisvaluuttaa viimeisten mielipidemittausten mukaan - eikä sitä, että hanke ei siis herätä yhtään innostusta ja hanketta kannattavien osuus on jopa laskusuuntainen vuoden 1999 määräajan lähestyessä. On sanottava, että viimeisimmät tutkimukset osoittavat, että Ranskassa melkein kolmannes väestöstä ei ole ymmärtänyt euron korvaavan frangin kokonaan. Ymmärrämme, että he voivat muuttaa mieltään tiedostaessaan todellisuuden, jota heille ei oikein yritettykään selittää rehellisesti Maastrichtin sopimusta hyväksyttäessä; tajutessaan, että kansallinen valuutta katoaa ja että heidän on kestettävä uhrauksia jokapäiväisessä elämässään korvaukseksi abstrakteista, kaukaisista ja maailmanlaajuisista eduista, joiden välitöntä ja käytännön hyötyä on todella vaikea todistaa. Panemme merkille siten kasvavan välimatkan työtään herkeämättä jatkavien asiantuntijoiden ja kansalaisten välillä, joilla ei ole sellaista vaikutelmaa, että heidän todellisista tarpeistaan huolehdittaisiin. Näistä kahdesta poliitikot ovat tähän asti puolustaneet asiantuntijoita. Toivokaamme heidän käsittävän, että he ovat menettämässä perustansa. Blot Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, ennakkokysymystä ei ole käsitelty. Ennen teknisten seikkojen käsittelyä olisi varmistuttava siitä, että Euroopan kansat todella haluavat ottaa euron käyttöön. Olisi siis järjestettävä kaikissa maissa kansanäänestyksiä näin tärkeästä uudistuksesta, jos ei muuten, niin edes kunnioituksesta äänestäjiä kohtaan. Sen lisäksi näemme hyvin seuraukset Saksan markan ulottamisesta entiseen DDR: ään: työttömyyttä idässä, verojen nousua lännessä, sellainen on tämä hyvin raskas tulos usean vuoden ajalta. Juuri näin käy, kun pakotetaan kaksi kilpailukyvyltään eroavaa maata hyväksymään yksi yhtenäinen valuutta. Enkä puhu tämän kokeilun moraalisesta puolesta: lännen halveksunnasta itää kohtaan yhteiskunnassa, jossa raha on kaiken mittari. Käsikirjoitus näyttää samanlaiselta Euroopassa. Maissa, joissa yrityksillä on kilpailukykyongelmia, työttömyys tulee kasvamaan. Tuottavimpien maiden on jonakin päivänä saatava aikaan edes hiukan yhteisvastuuta ja verot nousevat. Rahayksikön muutoksella on myös inflatorinen vaikutus kuluttajalle. Itä-Euroopassa - Virossa, Slovakiassa, Sloveniassa tai muissa maissa - kansallisten valuuttojen silloinen luominen koettiin vapautuksena. Se antoi näet näille maille mahdollisuuden toteuttaa siirtymisen markkinatalouteen paremmissa olosuhteissa. Kummallista kyllä, Länsi-Euroopassa tehdään päinvastoin. Sveitsin ja Norjan vakaa valuuttatilanne osoittaa kuitenkin hyvin, mitä etua on kansallisista valuutoista. Sanalla sanoen ei ole mitään hyötyä aloittaa teknistä keskustelua ratkaisematta ennakkokysymystä itse euron luomisen periaatteesta, ja tämä kysymys voidaan ratkaista kunnolla ainoastaan käymällä demokraattista keskustelua, joka edellyttää kansanäänestysten järjestämistä. Caudron Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, arvoisa kollegat, huolimatta siitä, mitä äärioikeisto ja sen liittolaiset ajattelevat, euro saapuu nyt kolmanteen vaiheeseensa. Muutaman viikon kuluttua kaikki on valmiina ja vuoden kuluttua eurosta tulee yli 200 miljoonan eurooppalaisen lakisääteinen valuutta. Siksi tämänpäiväinen keskustelu on hyvin tärkeä ja haluaisin kiittää ja onnitella esittelijöitä heidän työstään ja myötävaikutuksestaan. Herra Friedrichin tavoin olen sitä mieltä, että on sallittava pääomamarkkinoiden täydellinen yhdentyminen. Mutta sanon myös, että on tarpeen yhdenmukaistaa lainsäädäntö- ja verokehystä varoen tyytymästä tekemään mieliksi ainoastaan keinottelijoiden hallitsemille markkinoille. Meidän mielestämme on myös, jollei varsinkin, suosittava suoria investointeja, jotka luovat työpaikkoja, ja on vähennettävä, jollei kokonaan poistettava, veroparatiiseja, joita on itse Euroopan keskellä. Se on yksi ehdoista, jotta kansalaiset hyväksyisivät euron. Mitä euroon ja kuluttajiin tulee, hyväksyn herra Pérez Royon ehdotuksen kaksoishinnoittelusta, mutta toivon, että se tapahtuu mahdollisimman nopeasti, jotta tämä järjestelmä olisi mahdollisimman lyhytkestoinen. Edelleen mitä kuluttajiin ja kansalaisiin tulee, yhdyn siihen erittäin tiukkaan ja erittäin voimakkaaseen pyyntöön, että kansallisen valuutan ja euron välinen muuntaminen olisi ilmaista kansalaisille. Siitä on pidettävä huolta, sillä meille on sanottu joidenkin pankkien taholta, että houkutus on suuri maksattaa tämä palvelu niiden asiakkailla. Ruffolon mietinnöstä haluan sanoa - Euroopan teollisuuden kilpailukyvyn puolustajien nimessä, aihe, jota työstän tällä hetkellä - että on tehtävä kaikki, jotta voitaisiin välttyä yliarvostetulta eurolta, jolla olisi kielteisiä vaikutuksia työllisyyteen. Poliitikot eivät tosin vahvista arvoja, mutta tekemämme päätökset voivat vaikuttaa hintoja korottavasti tai alentavasti. Sen lisäksi kannatan tietysti Euroopan keskuspankin demokraattista valvontaa ja siis vähintään Ecofin-neuvoston harjoittamaa vaihtokurssipolitiikkaa koskevaa valvontaa. Lopuksi ja rahan ja uusien teknologioiden välisestä suhteesta, joka on Stevensin mietinnön aiheena, haluan sanoa, että minäkin toivon sen vähentävän sitä aikaa, joka on tarpeen kolikkojen ja setelien valmistukseen, ja siis antavan meille mahdollisuuden voittaa aikaa tämän 1. tammikuuta 2002 olevan päivämäärän suhteen. Kolme vuotta, se on todellakin liian kauan. Ennen kuin lopetan haluaisin käyttää näitä mietintöjä hyväkseni ja pyytää täällä läsnäolevaa herra de Silguytä selittämään meille kantansa Aasian kriisin seurauksista kasvunäkymiimme ja euron toteuttamisen aikatauluun. Eikö hänen mielestään tämän pitäisi nopeuttaa aikataulua? Onko hän yhä sitä mieltä, että voimme odottaa 1. tammikuuta 1999 saadaksemme selville euron arvon, kun euroalue ja valuuttojen väliset suhteet sen sijaan vahvistetaan 2. ja 3. toukokuuta. Olisi hyvä, herra komissaari, jos voisitte sanoa sen meille täällä sen lisäksi, että puhutte asiasta paljon tällä hetkellä radiossa ja televisiossa. Hoppenstedt Arvoisa puhemies, herra komissaari, hyvät naiset ja herrat, paljon on jo sanottu ja paljon tullaan vielä sanomaan tänään aamu- ja iltapäivällä. Tämän parlamentin raha-asiain alivaliokunta ja talousja raha-asioita sekä teollisuuspolitiikkaa käsittelevä valiokunta ovat tehneet viime vuosina erinomaista työtä. Puheenjohtajien viisaus on oikeastaan aina helpottanut meidän kanssakäymistämme talouselämän ja taloutta käsittelevän politiikan edustajien kanssa, mutta myös liittojen kanssa. Niihin kuuluvat kuluttajaliitot, teollisuusliitot ja vastaavat. Omaksumamme tietomäärä on esimerkillinen tässä parlamentissa, ja tämänpäiväinen keskustelu pitäisi ehdottomasti saattaa monien ihmisten tietoon, jotta keskustelun sisällön perusteella voitaisiin tehdä muitakin hyödyllisiä päätöksiä tämän vuoden puoleen väliin mennessä. Uskon, että pelot voidaan poistaa täällä; me emme harrasta pelottelua. Ei ole kyse euron estämisestä joidenkin tämänpäiväisten puheiden eikä jäsenvaltio Saksan professorien yritysten avulla. Uskon, että luottamusta herättää se, mitä me teemme täällä tänään. Meillähän on neljä mietintöä; mietintö eurosta maailmanmarkkinoilla ja Ruffolon mietintö ovat tietyllä tavalla arkaluontoisia Kaakkois-Aasian kriisin vuoksi. Uskon, että meidän on tärkeää vaatia sitä, että raha-, korko- ja tukipolitiikasta keskustellaan vielä kerran perusteellisemmin juuri maailmantalouden kannalta. Se, mitä me teemme Euroopan unionissa ja mitä meidän pitää tehdä Maastrichtin sopimusten perusteella ja minkä teemmekin mielellämme, on tehtävä täällä, sillä se, mitä Kaakkois-Aasiassa tapahtuu, on jo vuosia vaikuttanut työ- ja kilpailumarkkinoihimme, ja se, mitä siellä tehdään tukipolitiikassa, matalien korkojen politiikassa ja rahapolitiikassa, on maksanut monta työpaikkaa. Olemme puuttuneet tähän aiheeseen liian vähän, ja olemme nyt kaksin verroin osallisena pumppaamalla näille markkinoille vielä suuremman kriisin välttämiseksi, jos se ylipäänsä on vielä vältettävissä, valtavia määriä rahallista tukea - IMF: n kautta myös eurooppalaista rahaa. Pérez Royon mietinnöstä puhuttiinkin jo. Werner Langen sanoi puheessaan erittäin selvästi, mitä kuluttaja odottaa ja miten kuluttajaa on arvioitava; hän sanoi kuitenkin myös selvästi - ja rouva Thyssen tekee sen varmasti vielä myös - mitä toimenpiteitä panemme vireille kansalaisille tiedottamiseksi. Tärkeää on se, että valtio tekee 50 %: n valtionosuudella niiden mahdollisuuksien vallitessa, joita sillä seuraavan kolmen vuoden aikana on, kaksoishinnat selväksi. Pidän äärimmäisen tärkeänä, että me luomme, kuten Pérez Royon mietinnössä selvitettiin ja sanottiin, kuluttajiin uskoa sen osalta, että otamme käyttöön setelit, joita ei voi väärentää, samoja paperilaatuja ja samaa painolaatua käyttäen. Uskon, että se on tärkeä asia, jota myös voimme vaatia. Van Bladel Arvoisa puhemies, näiden euroa käsittelevien mietintöjen yhdistetyn käsittelyn taustalla on ajatus, että kansalaiset ovat jo euron ystäviä, mutta mielestäni he ovat vielä kaukana siitä. On totta, että euron voimaantulo kruunaa yhtenäismarkkinat. On totta, että Eurooppa saa tällä tavoin kansainvälisesti tärkeän roolin. On totta, että kilpailusuhteista tulee selkeitä ja että kansalaiset voivat hyötyä siitä. Mutta esittelijä Pérez Royo muistuttaa oikeutetusti siitä, että euron menestys kansalaisten keskuudessa riippuu siitä käsityksestä, joka heillä on eurosta ja siitä hyvinvoinnista, jonka se tuo heidän elämäänsä. Kansalaisten kanssa käymistäni keskusteluista on tullut ilmi, että he näkevät euron pääasiassa teknokraattisena toimenpiteenä, jonka poliitikot, siis me, haluamme työntää heidän kurkustaan alas. Siis, herra puhemies, kansalaisille annettava tiedotus on nyt ajankohtaista. Kansalaisilla on jo ongelmia globaalistumiseen ja identiteetin kadottamiseen liittyen. On ehdottomasti välttämätöntä, että kansalliset hallitukset ohjaavat europrosessia hyvin. Euron menestys luo mahdollisuudet välttämättömälle poliittiselle yhteistyölle Euroopassa. Epäonnistuminen voi kuitenkin merkitä yhteisön sopusointuisen yhteistyön loppua eri alueilla. Siis: pitäkäämme kiinni kriteereistä ja tiedottakamme kansalaisille ja etenkin niille, jotka saavat eläkettä tai ovat eläkeiän kynnyksellä, kuten minä itse, ja ottakaamme heidät mukaan euron tielle. Silloin voin suositella euroa kansalaisille luottavaisin mielin ja astua 2000-luvulle euron ystävänä, tarvittaessa euroon liittyvän kuuman linjan avulla, jota kollegani Gallagher esitti. Kestelijn-Sierens Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, kollegat, rajoitun Pérez Royon mietintöön. Kollegani ovat jo käsitelleet muita kohtia tai tulevat tekemään niin. Kollega Pérez Royo on tuonut ansiokkaassa mietinnössään esiin euroon ja kuluttajaan liittyviä erilaisia seikkoja. Komissio on jo luvannut tehdä joitakin ehdotuksia euron voimantuloon liittyviä käytännön seikkoja koskevassa tiedonannossaan. Herra komissaari, puutun kahteen tärkeään kohtaan, joista minulla on kysymyksiä, joihin ei vielä ole saatu tyydyttävää vastausta, nimittäin kaksoishinnoitteluun ja vaihtokulujen syntymiseen. Mitä kaksoishinnoitteluun tulee, haluaisin tietää, kuinka pitkällä ollaan päätöksen suhteen. Komission piti päättää ennen vuoden 1997 loppua, että onko välttämätöntä ottaa kaikissa osallistuvissa maissa käyttöön yhteiset säädökset. Liityn niihin, jotka ovat sitä mieltä, että kaksoishinnoittelua ei saa tehdä pakolliseksi. Antaa markkinoiden toimia, se antaa tilaa joustavuudelle, vapaaehtoisille sopimuksille tai käyttäytymissäännöille. Herra komissaari, minulla on toinenkin kysymys. Missä määrin pankit tulevat veloittamaan vaihtokulut asiakkaalta? Komissio lupasi vahvistaa myös tähän liittyen ennen vuoden 1997 loppua, että onko toivottavaa laatia asiaa koskevat yhteiset säädökset tai kansallinen lainsäädäntö vai pitääkö asia jättää markkinaosapuolien hoidettavaksi. Voiko komissio kieltää vaihtokulujen veloittamisen asiakkailta? Meidän mielestämme olisi parasta, että pankit muotoilisivat itse käyttäytymissäännöt. Haluan kiittää komissaaria hänen vastauksistaan. Ribeiro Arvoisa puhemies, yksi nyt käsiteltävistä mietinnöistä liittyy kuluttajiin. Ja vaikka mietinnössä esitetyt huolenaiheet ovat aiheellisia, siitä ei kuitenkaan käy ilmi, miten on mahdollista, etteivät kuluttajat joudu maksamaan kustannuksia. Olemme nähtävästi kaikki yhtä mieltä siitä, ettei kuluttajien tulisi joutua maksumiehiksi, mutta koska kustannuksia kuitenkin tulee syntymään ja ne tulevat olemaan varsin tuntuvia, niin kuka ne sitten maksaa? Ei riitä, että toivomme, että kuluttajat eivät joudu maksamaan kuluja ja hyväksymme päätöksiä, joihin tuo hurskas toivomus sisältyy. Meidän on myös muistettava, että kuluttajat ovat ainakin toistaiseksi ennen kaikkea palkansaajia, ja on tärkeää pohtia tässä prosessissa, miten euro heijastuu reaalipalkkoihin ja paremmasta vertailtavuudesta aiheutuvaan avoimuuteen. Kyse on melkoisesta uskottavuuden ja luottamuksen ongelmasta. Sama ongelma on selityksillä, joita saa kuulla, jos huomauttaa, että joidenkin mielestä euro onkin ehkä vain rikkaita varten tai hyödyttää vain rikkaita kansalaisia ja yrityksiä ja että pk-yrityksillä on paljon suurempia vaikeuksia selvitä yhtenäisvaluutan käyttöönoton aiheuttamista kustannuksista sekä muutoksista kirjanpidossa ja hallinnossa. Toisaalta ei ainakaan täällä Euroopassa ole vielä vakavasti pohdittu, millaisia seurauksia eurolla on niissä maissa ja niillä alueilla, joiden valuutta-alueet ovat syntyneet emämaan ja siirtomaiden välisistä suhteista ja laajentuneet sittemmin muidenkin emämaiden entisiin siirtomaihin. Tällaisia alueita ovat esimerkiksi Afrikan valuuttayhteisön (CFA) alue ja Guinea-Bissau. Lopuksi huomautan, että olemme myöhässä korvausmekanismin luomisessa epäsymmetristen häiriöiden lieventämiseksi. Ne ovat väistämättä erilaisia kuin häiriöt, jotka johtuvat Kansainvälisen valuuttarahaston maailmanlaajuisesta toiminnasta. Nyt, kuten yleensäkin, Kansainvälinen valuuttarahasto on tyystin tietämätön syistä ja pahentaa seurauksia entisestään. Ettl Arvoisa puhemies, hyvät naiset ja herrat, uuden yhteisen valuuttamme käyttöönotto ei vaadi pelkästään parhaita mahdollisia rahapoliittisia tukitoimia ja kaikkien pääomamarkkinoihin vaikuttavien tekijöiden ja talous- ja rahaliiton ulkoisten näkökulmien huomioonottamista, vaan lisäksi myös ennen kaikkea kansalaistemme parasta mahdollista valmistamista Euron vastaanottamiseen. Valmius vastaanottaa euro paranee myös, jos voidaan tehdä selväksi, miten euron kanssa toimitaan. Juuri tässä yhteydessä olisi erityisen tärkeää kiinnittää huomiota siihen, että pääomamarkkinoilla käytetään - esimerkiksi eläkerahastojen - osinkoihin ja takaisinmaksuihin käyttökelpoisia sijoitusperiaatteita. Kilpailuperiaate, jonka mukaan suuren osan rahoista on jäätävä sisämarkkinoille, Euroopan unioniin, on otettava huomioon - tämä viittauksena Friedrichin mietintöön - ja varsinkin juuri nyt, koska investoinnit Euroopan unionissa ovat työllisyystilanteemme hallintaan saamiseksi tärkeämpiä kuin koskaan. Se on ensiarvoisen tärkeää. Euron ja koko rahatalouden onnistuminen mitataan tulevaisuudessa juuri sen avulla. Rahatalous ei saa olla vain jotain abstraktia. Tämän lisäksi erityisen tärkeitä ovat kuluttajapoliittiset näkökohdat. Euron käyttöönotto ei saa siirtymäkaudella maksaa kuluttajille mitään, aiheuttaa kuluttajille mitään kuluja. Siirtymis- ja vaihtokustannuksista ei saa laskuttaa. Voimassa olevien sopimusten jatkuvuus on taattava. Sitä varten tarvitaan tukitoimenpiteitä. Yksi oleellisista tukitoimenpiteistä on kaksoishinnoittelu. Se puolestaan vaatii oikeudellisen välineen asetuksen. Asetus on välttämätön avoimuuden ja kuluttajia palvelevan valvonnan aikaansaamiseksi. Ei ole kyse siitä, ettei markkinoihin voisi luottaa, vaan kyse on kuluttajien luottamuksen herättämisestä euroa kohtaan. Siihen myötävaikuttaa myös oikeudellinen sitovuus. Kysymys on myös siitä, että yhteisestä valuutasta syntyy hyvä mielikuva. Se luo uskottavuutta ja auttaa saavuttamaan hyvän maineen, jota toimielimemme ja ennen kaikkea Euroopan keskuspankki tarvitsevat. Tie vakauteen vaatii monia tukitoimenpiteitä, mutta ennen kaikkea hyvin paljon myötäelämistä. Se puolestaan muodostaa poliittisen haasteen sinänsä. Asia ei saa jäädä pelkästään rahateknokratian ongelmaksi! Secchi Arvoisa puhemies, tänä aamuna on käynnissä erittäin tärkeä keskustelu, joka korostaa Euroopan parlamentin omaksumaa aktiivista roolia talous- ja rahaliiton viimeisen ja ratkaisevan vaiheen toteuttamisessa. Haluaisin tarkastella muutamaa seikkaa, jotka tavallaan koskevat näitä kahta erinomaista mietintöä, joista Friedrichin käsitteli pääomamarkkinoita ja Ruffolon euron ulkoista asemaa. Aloitan kysymyksellä: riittääkö se, että vakauden päämäärä määritellään tärkeimmäksi tehtäväksi, joka perustuu tulevan Euroopan keskuspankin itsenäisyyteen - ja että pidetään kiinni päätösten julkisuusvaatimuksista, jotta Euroopan taloudelle saataisiin hyvä hallintojärjestelmä? Epäilemättä rahapolitiikka kytkeytyy kaikkeen muuhun talouspolitiikkaan ja on riippuvainen siitä: se toimii vuorovaikutuksessa erityisesti vero-, budjetti- ja finanssipolitiikan kanssa sekä talouden ns. rahaan liittymättömän hallinnon kanssa. Perusasia, joka meidän on siis käsiteltävä, on Euroopan unionin tuleva taloushallintojärjestelmä talous- ja rahaliitossa. Uskon, että äskettäisessä Luxemburgin huippukokouksessa tehdyt päätökset, joissa periaatteessa kannatetaan ns. euroneuvoston perustamista, ovat oikean suuntaisia ja niissä kiteytyy vaatimus talouden ns. rahaan liittymättömästä hallintoelimestä, joka on tavallaan vastapainona Euroopan keskuspankin rahahallinnolle. Tämä järjestelmä perustuisi kahteen itsenäiseen talouspoliittiseen elimeen, jotka kuitenkin liittyisivät toisiinsa siinä risteyskohdassa, jollainen on muun muassa EU: n kaltaisen järjestelmän yleisessä talouspolitiikassa, mutta ei vain siihen: nämä kaksi elintä olisivat yhtä arvokkaita ja vaikutusvaltaisia, ja niiden on ehdottomasti - ennen kaikkea euroneuvoston - vauhditettava joidenkin sellaisten peruskysymysten ratkaisemista, jotka nousevat esille todetessamme - kuten muuten selvää on - että talous- ja rahaliitto on kuin kaksipuolinen mitali: siinä on rahapuoli ja toinen puoli. Tässä toisessa puolessa korostan sisämarkkinoita, välttämättömyyttä vauhdittaa ns. toimintasuunnitelman toimeenpanoa ja verotukseen liittyviä kysymyksiä. Tästä näkökulmasta Ecofin-neuvoston 1. joulukuuta tekemät päätökset ovat hyvin rohkaisevia ja uskon, että Euroopan parlamentilla on tilaisuus palata niihin ja vauhdittaa jatkokehitystä. Riittänee, että lopuksi viittaan erääseen seikkaan, joka yhdistyy Friedrichin korostamaan asiaan - se on sopimus direktiivistä, joka koskee ulkomailla asuvien fyysisten henkilöiden pääomatulojen verotusta. Tämä on erittäin tärkeä asia, jotta tulevat pääomamarkkinat euron käyttöönoton jälkeen toimisivat kunnolla. Fitzsimons, Jim Arvoisa puhemies, otan tyytyväisenä vastaan suurimman osan Perez Royon mietinnöstä, koska siinä tunnustetaan, että todellisiin ja käytännöllisiin toimiin on ryhdyttävä kuluttajien etujen suojaamiseksi Euroopan yhtenäisvaluutan käyttöönoton yhteydessä. Saanen sanoa irlantilaisesta näkökulmasta katsottuna, että emme halua toistaa niitä virheitä, joita tehtiin desimaalisaation yhteydessä 70-luvun alkupuolella, jolloin esiintyi suurta hämmennystä joka puolella. Vaikka tunnustan, että varsinaisia euroseteleitä ja eurokolikoita annetaan 340 miljoonan kuluttajan käyttöön vasta vuonna 2002, aika on yhä merkittävä tekijä Euroopan rahoittamissa euroa koskevissa tiedotuskampanjoissa. Ennen vuotta 2002 euroa voidaan käyttää monissa pankki- ja liiketoimissa. Euroopan komission on yhdessä kansallisten hallitusten kanssa rahoitettava tiedotuskampanjoita, jotka liittyvät nimenomaisesti tuotteiden hinnoitteluun sekä euroina että jäsenvaltion kansallisena valuuttana EMUun siirtymisvaiheessa. Kaksoishinnoittelukampanjoiden on oltava osa tätä menettelyä, ja tällaisia kampanjoita on käytävä kaikissa tavarataloissa ja myyntipisteissä koko Euroopassa. Lopuksi totean, että tuotteiden hinnat on merkittävä sekä euroina että kansallisena valuuttana. De Clercq Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, kollegat, talous- ja rahaliiton ulkoiset tekijät jätetään usein huomiotta eurosta käytävässä keskustelussa. Näin ei pitäisi olla, sillä EMUn ulkoisilla vaikutuksilla tulee olemaan merkittäviä seurauksia sekä itse EU: lle että välittömille kumppaneillemme ja myös kaikille kansainvälisille taloudellis-rahallisille suhteille. Euro tulee ilmiselvästi näyttelemään tärkeää osaa kansainvälisenä valuuttana, se tulee huolehtimaan paremmasta tasapainosta kansainvälisessä valuuttajärjestelmässä etenkin dollariin nähden. EMU mahdollistaa sen, että EU pystyy vastustamaan paremmin ulkoisia sokkeja, joita spekulatiiviset pääomavirrat aiheuttavat. EMU merkitsee tärkeää askelta kohti uutta ja tasapainoisempaa kansainvälistä valuuttajärjestelmää, siirtymistä yksinapaisesta moninapaiseen järjestelmään, jossa Euroopan unioni voi näytellä johtavaa roolia, jonka se toivottavasti tulee tekemään. Euroopan unioni tulee saamaan EMUn kautta myös suuremman vastuun kansainvälisissä raha- ja talousjärjestöissä. Siksi on toivottavaa, että konkreettisen sisällön antaminen tälle, muun muassa Kansainvälisen valuuttarahaston ja G7: n puitteissa, tapahtuu nopeasti. Lopuksi haluan muistuttaa vaarasta haluta säätää ja kehystää liikaa pidettäessä silmällä EMUn kolmannen vaiheen alkua. Ennemminkin kuin meidän etukäteen tapahtuvan ohjauksemme, markkinamekanismien, joita kylläkin ohjataan uskottavan ja tarkoituksenmukaisen makrotalouspolitiikan avulla, tulee määrätä euron kurssi. Kurssi, jolla on myös myönteinen vaikutus Euroopan talouspolitiikkaan ja maailmalaajuiseen taloudelliseen ja rahalliseen yhteistyöhön ja vakauteen. Willockx Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, kymmenen vuotta sitten syntyi poliittinen tahto saada aikaan tämä kunnianhimoinen euro-hanke. Kuluneina vuosina taloudellista lähentymistä on parannettu melko näyttävällä tavalla huolimatta joskus vaikeistakin nousu- ja laskusuhdannevaikutuksista. Nyt seisomme siirtymäkauden kynnyksellä, joka voi olla tärkeä ja jolla voi olla suuri merkitys uuden eurooppalaisen valuutan uskottavuuden kannalta. Ensiksi pallo on kansallisilla hallituksilla. Ne tulevat antamaan uudelle rahayksikölle lisää uskottavuutta ilmoittamalla uudet lainat euroina ja muuttamalla olemassa olevat julkiset velat euroiksi. Toiseksi, euro tulee tarjoamaan vastauksen monille maille, jotka tulevat mielellään jakamaan varannot eri yritysalojen kesken. En väitä, että euro tulee dollarin tilalle, väitän kuitenkin, että eurosta voi tulla tärkeä tekijä monipuolistumisessa. Kolmanneksi, on selvää, että osallistuvien maiden varantojen summa on suurempi kuin yhtenäisvaluutan tukemiseksi on välttämätöntä. Tuenkin siksi esittelijä Ruffolon pyyntöä, että komissio tutkisi millä tavalla ylimääräiset varannot voidaan käyttää parhaiten. Neljänneksi, ylimenokauden aikana meidän on panostettava kansalaisille suunnattuun tiedottamiseen. Epävarmuuden aika tulee olemaan ohi toukokuun toisen päivän jälkeen. Meidän on suunnattava kaikki välineet, kaikki tiedotusta varten varatut budjettivälineet, kansalaisille kohdistettuun tiedottamiseen euron voimaantulosta. Viidenneksi, pankkialalla on tässä tärkeä asema. Pankkialalla, joka lähimenneisyydessä on myös kotimaassani osoittanut, ettei ole luottamuksen arvoinen käyttäytymisessään asiakasta kohtaan. En luotakaan kollegojeni Kestelijnin ja de Clercqin tavoin markkinavoimiin. Olen sitä mieltä, että komission ja, mikäli tarpeellista, jäsenvaltioiden on laissa säädettävä ja taattava kansallisen valuutan veloituksetta tapahtuva vaihtaminen euroiksi. Loppujen lopuksi euron voimaantulo tarjoaa laajemmalla pohjalla myös uusia mahdollisuuksia ja uusia näköaloja. Pyrkikäämme tänään antamaan sysäys Euroopan taloudelliselle yhteensovittamiselle, niin kuin viimeisessä Ecofinneuvoston kokouksessa 1. joulukuuta sovittiin, sysäys taloudelliselle yhteensovittamiselle, jotta löytäisimme yhdessä ulospääsyn niistä haitoista ja seurauksista, joita Aasian markkinoiden kriisi uhkaa aiheuttaa Euroopalle. Tässä on mielestäni ensimmäinen ennakkotapaus parempaan taloudelliseen yhteensovittamiseen pääsemiseksi, joka pitää yhdistää euron voimaantuloon. Rübig Arvoisa puhemies, mitä pienemmät summat, sitä suuremmat kulut. Olin viime kesänä tyttäreni kanssa lomalla Italiassa, ja hän vaihtoi rahanvaihto automaatissa 100 sillinkiä. Hän sai 9600 liiraa. Kun tulimme takaisin Itävaltaan, annoin hänelle summan takaisin pyöristettynä: 10 000 liiraa. Herra komissaari, arvaatkaapa, kuinka paljon rahaa itävaltalainen automaatti hänelle antoi: hän sai tarkalleen puolet siitä, 50 %! Uskon, että tämä maksaa paljon matkailussa ja monella muullakin alalla Euroopassa. Kun nyt ajatellaan, että meillä on pankeissa noin 50 % enemmän virkailijoita kuin Amerikassa, ja henkilöstökulut ovat suuremmat, jotka ovat loppujen lopuksi myös tarpeen tämän koko vaihto- ja vastuuvaara-alueen hallitsemiseksi, meidän on tulevaisuudessa kiinnitettävä huomiota eurooppalaiseen pankkialaan ja ymmärrettävä, miten pankkien valvonnan tulee toimia tulevaisuudessa. Kun tiedetään, että pankkimaailma on yksi ASEAN-maiden kriisin pääasiallisista syistä, meidän tulisi euroon siirryttäessä kiinnittää erityistä huomiota Euroopan terveisiin pankkeihin. Asiahan on lopulta niin: mitä suuremmat summat ovat kyseessä, sitä suuremmat ovat riskit, ja uskon, että yksi pääasiallisista tehtävistämme tulisi olla riskien rajoittaminen. Kun ajatellaan, että dollari on vuosina 1985-1995 maksanut Euroopalle - itävaltalaisen WIFO: n tutkimuksen mukaan - noin 1, 3 miljoonaa työpaikkaa, nähdään, mikä merkitys yhteisellä valuutalla meille on. Kun puhutaan euron vahvuudesta, minun pitää sanoa, että eurosta tulee luultavasti vahvempi kuin monen viejän mielestä olisi tarpeen. Boogerd-Quaak Arvoisa puhemies, tulen puuttumaan Friedrichin mietintöön ja voin sanoa ryhmäni puolesta, että olemme samaa mieltä hänen kanssaan siitä, että on mahdollista, että Euroopassa syntyvät euron voimaantulon jälkeen maailman toiseksi suurimmat obligaatiomarkkinat. Tässä on siis mahdollisuuksia Euroopalle. Mutta ei riitä, että toteamme tämän. Juuri mahdollisuuksia luovan politiikan alueella unionin on tehtävä paljon enemmän aloitteita, esimerkiksi yhtiöoikeuden, kirjanpitoa koskevien säännösten ja pörssisäännösten alueilla. On todellakin häpeällistä - kuten olen täällä jo aikaisemminkin sanonut - että emme vieläkään ole onnistuneet saamaan aikaan yrityksiä koskevaa lakia. Myös Davignonin valiokunta on ponnistellut valtavasti tämän asian eteen, mutta sitä ei ole saatu hoidettua. Lopuksi haluan, kuten Friedrich, pyytää huomion kiinnittämistä eri jäsenvaltioiden eläkerahastoihin. Olemassaolevien säännösten vuoksi, jotka määräävät, että eläkerahastojen on tehtävä suurin osa sijoituksistaan siinä maassa, missä ne toimivat, menetetään mahdollisuuksia. Tulen pyytämään henkilökohtaisesti sosiaali- ja työllisyysasiain valiokunnan esittelijänä laatimassani mietinnössä, joka koskee eläkkeitä käsittelevää vihreää kirjaa, että tähän asiaan tullaan kiinnittämään huomiota. Mutta käsitykseni mukaan komission pitäisi puuttua myös tähän asiaan saadakseen jäsenvaltiot ymmärtämään, että ne eivät voi enää pitää kiinni vanhentuneesta politiikasta tässä asiassa. Torres Marques Arvoisa puhemies, eilen kaikkien maiden televisioissa näytettiin neljä saksalaista asiantuntijaa, jotka olivat esittäneet maansa perustuslakituomioistuimelle vaatimuksen estää Saksaa liittymästä euroon, ja kerrottiin mielipidetiedustelusta, jonka mukaan 60 % saksalaisista vastustaa uutta valuuttaa. Miksi vain huonot uutiset ovat uutisia? Euroopan parlamentti osoittaa tänään, miten tiukasti se pitää kiinni päätöksestä ottaa euro käyttöön sovittuna ajankohtana, ja käsittelee neljää tärkeää, erittäin kiinnostavaa mietintöä, joiden esittelijöitä tahdon heti aluksi onnitella: Friedrichiä mietinnöstä, joka käsittelee euron vaikutuksia pääomamarkkinoihin, Ruffoloa talous- ja rahaliiton ulkoisiin näkökohtiin keskittyvästä mietinnöstä, Stevensiä sähkörahaa ja talous- ja rahaliittoa käsittelevästä mietinnöstä sekä Pérez Royoa mietinnöstä, jossa käsitellään euroa ja kuluttajia. Kuinka laajalti tiedotusvälineet mahtavat kattaa tämänpäiväisen keskustelumme? Koska käytettävissäni on niukasti aikaa, olen päättänyt keskittyä puheenvuorossani viimeiseen mainituista mietinnöistä, sillä kuten Portugalissa sanotaan, kuluttajia olemme me kaikki. Euron käyttöönotto merkitsee melkoista vallankumousta koko maailmassa eikä ainoastaan Euroopan unionin jäsenvaltioissa, ja jotta euro saisi hyvän vastaanoton ja todella tuottaisi tulosta, kansalaisten on saatava kylliksi tietoa... Anteeksi, herra puhemies, keskeytän puheenvuoroni, koska huomasin juuri, että herra komissaarilla ei ole kuulokkeita, ja tietääkseni herra komissaari ei osaa portugalia. ... ja ennen kaikkea valuutan ja kuluttajien kanssa tekemisissä olevien elinten on saatava selkeästi ja asianmukaisesti määritellyt pelisäännöt. Myös työntekijöiden, jotka ovat suorassa kosketuksessa kansalaisiin, on saatava riittävästi koulutusta kyetäkseen antamaan kansalaisille täsmällistä tietoa, jottei syntyisi turhaa epätietoisuutta. Näiden toimien tulisi käynnistyä mahdollisimman pian, jotta euroa voidaan alkaa käyttää rahayksikkönä tammikuun 1. päivästä 1999 lähtien kirjanpidossa, sekeissä, luottokorteissa ja velkakirjoissa. Ja vaikka sen käyttö ennen tammikuun 1. päivää 2002, jolloin setelit ja kolikot tulevat käyttöön, ei olekaan pakollista, se on kuitenkin sallittua ja toivottavaa, ja on täysin kuluttajien edun mukaista, että sen käyttöä pyritään edistämään. Euron käyttö on toivottavaa siitä syystä, että avoimuus, jonka hintojen merkitseminen yhtenäisvaluutassa tuo mukanaan, ja tarve harjoittaa kurinalaista, korkojen ja inflaation alenemiseen johtavaa finanssipolitiikkaa voivat merkitä kuluttajille vain etuja. On selvää, että monenlaiset etäkauppapalvelut ja rahoitusoperaatioiden toteuttaminen helpottuvat suuresti. Kuluttajalle on kuitenkin annettava todellisia takeita. Sen tähden kysyn komissiolta, onko se valmis edistämään työntekijöiden koulutusta ja kuluttajille suunnattua tiedotusta sekä tukemaan erityisiä ohjelmia kouluissa, yliopistoissa ja kansalaisjärjestöissä, erityisesti naisjärjestöissä, sillä naiset edustavat 70 % kuluttajista. Kysyn komissiolta myös, onko se valmis siihen, ettei kansallisen valuutan vaihtamisesta euroiksi ja päinvastoin koidu kustannuksia. Tämä saattaa olla ratkaisevan tärkeä seikka, sillä euron menestys ei riipu pelkästään sen omista ansioista, vaan myös siitä, miten ihmiset ottavat sen vastaan. Mielestäni on olennaista, että vaihtamisesta ei koidu kuluja, jotta kansalaiset saataisiin luottamaan uuteen valuuttaan. Pex Arvoisa puhemies, rouva Peijs on ilmassa, kuten eurokin ja siksi saan esiintyä hänen puolestaan, minkä teenkin mielelläni, sillä saan puhua taas kerran omasta alastani. Ensin huomio Stevensin mietinnöstä. Tieto- ja viestintäteknologia astuu pitkiä askeleita eteenpäin. Siksi kauppa ja kuluttajat odottavat, että Eurooppa luo uusia, helppoja ja sähköisiä maksumahdollisuuksia tulevalla euroalueella. Tällä hetkellä 90 % maksuista tapahtuu jäsenvaltioiden sisällä. On odotettavissa, että sähköisten rajat ylittävien maksujen määrä tulee tulevaisuudessa nousemaan räjähdysmäisesti. Monet ihmiset käyttävät nyt myös luottokortteja lomillaan. Vähittäiskauppa etsii halvempia järjestelmiä. Eurooppalainen muistikortti, jonka valuuttana on euro, olisi luultavasti halvempi. Siksi yritykset haluavat tulevaisuudessa tarjota rajat ylittäviä muistikortteja. Stevensin mietinnössä parlamentti tuo ensimmäistä kertaa esille, mihin se haluaa päästä tulevaisuuden maksujärjestelmien avulla. Olen tyytyväinen siihen, että parlamentti näyttää valitsevan suunnan, joka antaa tilaa useimpien palvelujen tarjoajien väliselle kilpailulle Euroopan keskuspankin valvonnassa. Aikaisemmin noudatettu linja yhdestä hyväksyttävästä tarjouksesta, jolloin yksi palvelujen tarjoaja toisi loppujen lopulta kortin markkinoille, on onneksi hylätty. Useampien palvelujen tarjoajien läsnäolo tulee vahvistamaan ärsykkeitä, jotka johtavat innovaatioon ja kustannusten alenemiseen, sekä kuluttajan että kaupan kannalta. Juuri tämä on tarpeen teknologian käytön lisääntyvän kehittämisen ja edistämisen kannalta. Sitten mietintö " Euro ja kuluttajat" . Euron menestys tulee ensi kädessä riippumaan kuluttajan luottamuksesta uuteen valuuttaan. Siksi tämä mietintö on luonnollisesti hyvin tärkeä. Luottamus valuuttaan merkitsee luottamusta euron arvoon. Kuluttajien pitää tottua sen käyttöön ja tottua arvioimaan uusia hintoja. Esittelijä on sitä mieltä, että kaksoishinnoittelu voidaan aloittaa jo 1. tammikuuta 1999. Vastustan tätä kiivaasti. Se aiheuttaa suuria kustannuksia pienille ja keskisuurille yrityksille ja etenkin kaupalle, jotka kustannukset laskutetaan ilman muuta kuluttajalta. Hyvä tiedottaminen on juuri yritysten etujen mukaista. Epävarma kuluttaja, joka on epävarma hinnoista, pitää rahat taskussaan. Älkäämme sanelko kaupan alalle, kuinka sen pitää tiedottaa asiakkaille, vaan jättäkäämme hinnoista tiedottaminen alan itsensä luovuuden varaan. Tiukka eurooppalainen direktiivi on siksi huono ratkaisu. Seurantakeskukset, joiden tulee esittelijän mielestä harjoittaa kansallisen valuutan euroiksi vaihtamisen valvontaa, ovat mielestäni täysin turhia. Viime vuoden kesäkuulta peräisin oleva vaihtoa koskeva lainsäädäntö on riittävä takaamaan varmuuden kuluttajille. Mikäli yritykset tai muut järjestöt käyttävät tilannetta väärin pyöristämällä summia laittomasti, asia voidaan viedä oikeuteen ja näin tullaan tekemään. Kuluttajalle on luonnollisesti selitettävä mitä euro tulee heille merkitsemään. Tässä yhteydessä suurelle yleisölle suunnatut valtioiden tiedotuskampanjat ovat oleellisia. Mutta lakisäädökset, jotka aiheuttavat suuria kustannusten nousuja, tulevat kuin bumerangi takaisin kuluttajalle eikä se suinkaan ole tarkoitus. Paasilinna Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, euron tulee olla vahva ja uskottava. Markkinoiden luottamus ei yksin riitä. Tarvitaan kansalaisten luottamusta. Se merkitsee demokratian lisäämistä ja keskuspankin valvontaa sekä vastuuta demokraattisille elimille. Suuret yritykset siirtyvät käyttämään Suomessakin euroa heti kolmannen vaiheen alkaessa. Esimerkiksi Suomessa jo 64 prosenttia suuryrityksistä ilmoitti valmistelutyön olevan käynnissä. Mutta pienissä yrityksissä tilanne on olennaisesti heikompi. Vain seitsemän prosenttia on käynnistänyt valmistelutyön. Palvelualan yrityksissä tilanne on vielä tätäkin heikompi. Pk-sektori on kuitenkin Euroopan pääasiallisin työllistäjä. Pk-yrityksissä ei ole tarvittavia resursseja uusien tietojärjestelmien luomiseen eikä aina ammattitaitoista henkilökuntaa tai rahaa palvelujen ostoon. Komission olisikin luotava neuvontapaketti pk-yrityksiä varten. Jotta siirtymäkauden kustannukset eivät lankea rasitetuille veronmaksajille, on toimittava niin, etteivät euron käyttöönotosta aiheutuvat kulut lankea kuluttajien maksettaviksi. Eurohan on vuosisadan hanke mutta sitä esitellään jäsenvaltioissa kuin puoliunessa. Euroa koskeva koulutus ja tiedotus kansalaisille on ehdottoman tärkeää ja se on myöhässä monella alueella. Sekava ja riittämätön tiedottaminen on antanut kuvan epäröinnistä ja salailusta ja jättityöttömyyden oloissa sekin lisää vastustusta. Sodan jälkeiset jättiläisdevalvaatiot ja setelien leikkaukset muistaen rahaan suhtaudutaan vakavasti. Sehän on sitä arvokkaampaa mitä vähemmän sitä on. Siksi uutta rahaa koskevan tiedotuksen on oltava varmaa ja kattavaa. Ehdotan, että televisiouutisten perään kussakin jäsenmaassa liitetään tietoiskusarja, joka kertoo vaihe vaiheelta mistä on kysymys. Ei voi olla mahdollista, että lasten vaippojen imukyky selvitetään paremmin kuin yhteisen valuutan vetokyky. Yhdyn kollega Pérez Royoon siinä, että sähkö-, kaasu-, vesi- ja puhelinyhtiöiden tulee olla tiedotuskampanjassa mukana laittamalla kuluttajille lähteviin laskuihin hinnat myös euroina. Emme voi kuitenkaan olettaa, että esimerkiksi kaupan alan yrityksillä - en tarkoita supermarketteja - olisi mahdollisuuksia kouluttaa henkilökuntaansa kansalaisten eurosivistäjiksi, kuten täällä on väläytelty. Se on julkisen vallan tehtävä ja se on tietysti myös meidän tehtävämme. Thyssen Arvoisa puhemies, euron käyttöönotto tuo luonnollisesti mukanaan muutoksia kaikille markkinaosapuolille ja olemme vakuuttuneita siitä, että myönteiset vaikutukset tulevat olemaan paljon kielteisiä suurempia, myös kuluttajan kannalta. Meidän ei tarvitse olla huolestuneita myönteisistä vaikutuksista, mutta meidän pitää luonnollisesti selittää ne ihmisille. Tässä on vielä paljon tehtävää. Meidän on huolehdittava, että hankaluudet pysyvät mahdollisimman pieninä, vaikka ne ovatkin ennen kaikkea ja pääasiassa väliaikaisia. Onnistuaksemme tässä meidän on huolehdittava tiedottamisesta, mutta meidän on myös ymmärrettävä, että tiedottaminen on välttämätöntä mutta ei riittävää, ja meidän on ymmärrettävä, että tarvitsemme myös oikeudelliset ja tasapainoiset puitteet, jotka huolehtivat siitä, että seteleiden väärentäminen estetään, että valuutan vaihto euroiksi tapahtuu oikean kurssin ja oikean laskutavan mukaisesti. Että euron käyttöönotto ei vaikuta sopimusten jatkuvuuteen, että eri valuuttaa olevien setelien ja kolikoiden samanaikainen voimassaolo on mahdollisimman lyhyt ja että tietoja annetaan siten, että kuluttaja tietää, että hän voi olla luottavainen. Useimmat näistä kysymyksistä, herra puhemies, on säädetty laissa, mutta ei valitettavasti parhaalla mahdollisella tavalla. Ryhmäni on vakuuttunut siitä, että liittymissopimuksissa ei pidä sallia sitä, että poiketaan jatkuvuusperiaatteesta. Siksi olemme esittäneet tarkistuksen, jossa pyydämme komissiota tekemään ehdotuksen 1103 asetuksen muuttamiseksi. Haluaisin mielelläni kuulla, onko komissaari valmis harkitsemaan tällaista aloitetta. Sitten meillä on vielä kysymys kaksoishinnoittelusta. Mielestämme ei ole realistista asettaa vastakkain toisaalta kuluttajan ja toisaalta vähittäiskaupan etuja. Nämä edut ovat paljon yhtenevämpiä kuin jotkut haluavat uskotella meille. Tästä näkökulmasta käsin olemme esittäneet tarkistuksen 8. Tarkistuksen, jossa pyydämme, että odottaisimme vähän. Odottaisimme vuoden 1999 yli nähdäksemme mitä markkinat tulevat tekemään spontaanisti. Silloin voimme nähdä markkinaosapuolten todellisten reaktioiden pohjalta, mihin on tarvetta ja tarvitaanko yksityiskohtaisia säännöksiä kaksoishinnoittelua varten. Mikäli tarvitaan, kuinka ne liitetään parhaalla mahdollisella tavalla markkinaosapuolten todellisiin tarpeisiin. Hendrick Arvoisa puhemies, haluaisin onnitella esittelijöitä useista erinomaisista euron käyttöönottoa koskevista mietinnöistä. Euro on todellakin tulossa. Se merkitsee uuden aikakauden alkua, ja se on maailman kaikkien aikojen suurin taloudellinen hanke. Tämä vuoksi sen onnistuminen on tietysti erittäin tärkeää. Kaikissa näissä mietinnöissä on yksi yhteinen sanoma. Nimittäin se, että euro on hyödyksi kaikille käyttäjille, olivatpa nämä käyttäjät kuluttajia, yrityksiä tai vain niitä, jotka osallistuvat kansainvälisten rahoitusmarkkinoiden valuuttatoimiin. Stevensin mietinnössä tarkastellaan erityisesti uuden teknologian käyttöönottoa, ja siinä tarjotaan ratkaisuksi sähkörahaa. Sähköraha helpottaisi ihmisten liikkumista Euroopan unionissa ja edistäisi perustamissopimuksen vapaan liikkuvuuden periaatetta ja erityisesti työvoiman liikkuvuutta. Se tarjoaa turvallista käteistä rahaa ja auttaa myös matkailun kaltaisia teollisuusaloja, matkailu on yksi Euroopan unionin nopeimmin kasvavista teollisuusaloista. Tämä on suuri askel taloudellisessa palapelissä, ja se yhdistää Euroopan ennen kokemattomalla tavalla. Se parantaa yhtenäismarkkinoiden toimintaa ja vakauttaa EU: n taloutta, erityisesti siellä, missä maailmanlaajuisilla rahoitusmarkkinoilla esiintyy levottomuutta. Se myös edistää uuden taloudellisen yhteistyön aikakautta, ja haluaisin, että tässä yhteydessä otetaan käyttöön demokraattisen vastuuvelvollisuuden käsite. Olen samaa mieltä kuin kollegani pankkivaliokunnan perustamisesta, sillä me tarvitsemme vuoropuhelua Euroopan keskuspankin kanssa, Euroopan keskuspankin seurantaa ja tarkkaa valvontaa, ja Euroopan keskuspankin on oltava vastuuvelvollinen niin että parlamentti voi tarjota neuvoja. Uskon kollegani tavoin, että keskuspankin itsenäisyyttä ei tule asettaa kyseenalaiseksi, sillä muutoin rahoitusmarkkinat kääntyvät euroa vastaan. Meillä on suuri mahdollisuus, ja tarjolla on huomattava palkinto. Käyttäkäämme tätä mahdollisuutta, ja viekäämme Eurooppa 2000-luvulle, ja tuokaamme hyvinvointia Euroopan yhteisöön. Garosci Arvoisa puhemies, olemme kuunnelleet neljää erittäin mielenkiintoista mietintöä merkittävästä aiheesta. Euron ja yhteisvaluutan yhteydessä pelissä on Euroopan uskottavuus. Yhteinen valuutta on yhtä aikaa väline ja päämäärä, jonka avulla kansalaiset saadaan ymmärtämään, että he ovat osa kokonaisuutta, jonka sisällä he yhteisvaluutan ansiosta voivat matkustaa, ostaa, muuttaa jne. Asiassa on käytännön ongelmia, joita esittelijät ovat käsitelleet - kiitämme heitä esityksistä. Yhtenäisvaluutta tuo väistämättä muitakin ongelmia, jotka eivät vielä ole tulleet esille ja jotka on selvitettävä tarkemmin lähikuukausina, jollei jo lähiviikkoina. Euro on vuosisadan lopun rauhanomainen vallankumous, välttämätön ehto talousjärjestelmän muuttamiselle yhdenmukaiseksi ja yhteisölliseksi. Euroopan unionin on käytettävä sitä voimakkaana välineenä saadakseen tehtävänsä ymmärretyksi. On vielä käytännön ongelmia, jotka selvästikin liittyvät euron liikkeellelaskijan ja loppukäyttäjän - eli erityisesti kuluttajana toimivan kansalaisen - välisen suhteen toimivuuteen. Toiset kollegamme ovat jo muistuttaneet, että kansalaiset joutuvat kyllä euron kanssa tekemisiin pankeissa, mutta ennen kaikkea kaupan jakelujärjestelmissä, kaupoissa, valintamyymälöissä, ravintoloissa, matkatoimistoissa, joissa on oltava kaupan tarjoama keskustelukumppani - pienyrittäjä, yhteistyökumppani - valmiina selvittämään ja kertomaan, kuinka euro toimii. Meidän on siis samalla tehtävä työtä tiedottaaksemme kuluttajille asiasta ja kouluttaaksemme kaupan alan yrittäjiä. Emme myöskään saa rasittaa kansalaisia pankkikustannuksilla siirtymävaiheessa, jossa he vaihtavat kansalliset rahansa Euroopan yhtenäisvaluuttaan. Lopuksi meidän on tarpeellista muistuttaa joistain seikoista, jotka liittyvät yhteisvaluutan toimivuuteen. Juuri kauppajärjestelmässä euro leviää eniten, ja siellä kansalainen kuluttajana siihen tutustuu. Siellä on vastattava lyhyesti, selkeästi ja yhdenmukaisesti tämän suuren rahauudistuksen tiedotustarpeisiin. Meidän on siis annettava kauppiaalle - pienelle tai suurelle - eväät antaa selkeitä vastauksia, muuten euron käyttöönotosta tulee tuhoisa, myös kaikkien talousjärjestelmän osatekijöiden kannalta: teollisuuden, tuotannon ja kuluttajan. Meidän on vältettävä - ja haluamme välttää - ehdottomasti sitä, että yhteisvaluutan lopulliset käyttöönottokustannukset tulisivat pelkästään kuluttajan kannettaviksi. de Silguy . (FR) Arvoisa puhemies, arvoisat parlamentin jäsenet, tämä keskustelu on jatkoa Luxemburgin viime Euroopan neuvoston keskustelulle. Se on ollut erityisen laajaa, koska laskin, että puheenvuoroja käytettiin 48, jotka jaan kahteen luokkaan: yleis- ja poliittisluonteiset puheenvuorot, joissa pohditaan euron perusteltavuutta, ja käytännönläheiset puheenvuorot, joissa annetaan vastauksia keskusteltavaksenne annettujen neljän mietinnön aiheeseen. Tyydyn siis vastaamaan käytännön kysymyksiin tehden kuitenkin kaksi poikkeusta, koska herra Caudron ja rouva Torres Marques ovat edessäni. Mitä herra Caudronin mainitsemaan Aasian kriisiin tulee, komission mielestä sillä pitäisi olla ainoastaan hyvin vähäistä vaikutusta kasvuun. On tietysti pysyttävä valppaana, sillä emme lue sitä kristallipallosta. On kuitenkin todettava, että Euroopan talouden perusteet ovat yhä hyvät. Pääomamarkkinat ovat jo omaksuneet euron, jolla on suojeleva osansa, mistä on todistuksena nyt jo kuukausia jatkunut Euroopan rahajärjestelmän vakaus, päinvastoin, kuin miten asian laita oli vuonna 1995. Ymmärtääkseni Aasian kriisillä - jonka kehitystä on tietenkin seurattava - ei ole vaikutusta euron käynnistämiseen määräpäivänä. Rouva Torres Marques nosti esiin kysymyksen, jolla on yleistä merkitystä ja joka vaikuttaa mielestäni tärkeältä, viittaamalla erääseen kanteluun, jonka eräät saksalaiset yliopisto-opettajat jättivät käsiteltäväksi saksalaiseen tuomioistuimeen. Komission ei kuulu sekaantua sisäpoliittiseen keskusteluun. Jokaisella kansalaisella on maissamme onneksi oikeus tehdä valituksia tuomioistuimiin. Mutta voin vakuuttaa teille, että euro näkee päivänvalon 1. tammikuuta 1999. Jäsenvaltioiden johtajat tekevät asiasta päätöksen 2. toukokuuta. Se seuraa parlamentin istuntojaksoa ja se tehdään perustamissopimuksen/-sopimusten tiukan soveltamisen perusteella. Mielestäni jäsenvaltioiden enemmistön pitäisi kyetä osallistumaan euroon jo 1. tammikuuta 1999 alkaen. Käynnissä oleva keskustelu osoittaa kuitenkin, että parlamentti kantaa perustellusti huolta euron käyttöönoton toteuttamistavasta ja käytännön seurauksista sekä talous- ja rahaliiton toiminnasta heti 1. tammikuuta 1999 lähtien. Te olette oikeassa, sillä todelliset ongelmat sisältyvät juuri näihin asioihin ja juuri niistä on käytävä todellista keskustelua. Yritän vastata lyhyesti kaikkiin esille nostettuihin kysymyksiin käymällä läpi peräkkäin kaikki neljä parlamentille esitettyä mietintöä. Ensiksi Friedrichin mietintö euron käyttöönoton vaikutuksesta pääomamarkkinoihin. Kyllä, herra Friedrich, komissio on kuten tekin sitä mieltä, että euron käyttöönoton ja todellisten Euroopan pääomamarkkinoiden kehittämisen on tapahduttava rinnakkain. Juuri tämä tavoite sai meidät pyytämään Giovanninin asiantuntijaryhmää laatimaan mietinnön, joka johti mainitsemanne tiedonannon antamiseen 2. heinäkuuta. Tässä komission asiakirjassa tarkastellaan loppujen lopuksi joitakin muutoksia, joiden kohteeksi pääomamarkkinat joutuvat, ja kuvaillaan tarpeellisia teknisiä valmisteluja. Näiden muutosten pitäisi taata euromääräisten markkinoiden täydellinen vapaus ja avoimuus. Käsitellyistä kysymyksistä haluan mainita nykyisin kansallisessa rahassa ilmoitettujen arvopapereiden muuntamisen euromääräisiksi, osakemarkkinoita koskevat käytännöt esimerkiksi korkojen laskemiseksi tai kauppakausiksi sekä vertailuarvoon perustuvat emissiot. Näillä aloilla sääntely kuuluu ensisijaisesti kansallisten viranomaisten toimivaltaan ja riippuu varsinkin markkinoista sellaisina kuin ne ovat. Komissio on laatinut suosituksia vastauksena markkinatoimijoiden usein esittämään pyyntöön. Sitä paitsi, jos ymmärsin oikein esittelijäänne, juuri sitä hän myös toivoi. Markkinoiden on itse toteutettava pääomamarkkinoiden yhdenmukaistaminen niiden kahden asetuksen perusteella, jotka koskevat euron oikeudellista asemaa ja jotka Amsterdamin Eurooppa-neuvosto antoi kesäkuussa. Toimijat ovat jo nyt päässeet hyvin laajaan yksimielisyyteen. Ajattelen etenkin markkinakäytäntöjä. Edistysaskelia on otettu myös velan muuntamisen alalla viitekurssien mukaisesti. Minusta näyttää vastedes hyväksytyn, että siirtokelpoinen julkinen velka muunnetaan vuoden 1999 tammikuun alussa koko euroalueella. Näin muuten toivoi myös esittelijänne. Sen lisäksi laitokset, jotka ovat vastuussa kansallisten viitekurssien laskemisesta, ovat ryhtyneet kaikkiin toimiin, jotta tarpeellisiin muutoksiin voitaisiin ryhtyä 1. tammikuuta 1999. Euroopan pankkiyhdistykset ja kansainvälinen rahanvaihtoyhdistys ovat juuri parhaillaan lopettelemassa etenkin Euroopan rahamarkkinoiden tulevan viitekurssin määrittelemistä. Tämän kurssin nimeksi tulee, luulen, Euribor european interbanking offered rate . Muita kysymyksiä käsitellään vielä parhaillaan perinpohjaisesti. Ajattelen varsinkin sijoittajien suojelua, uusiin rahoitustuotteisiin liittyvää sääntelykehystä ja uusia rahoituslaitostyyppejä. Kaikki nämä kysymykset saavat sopivan vastauksen seuraavien kuukausien aikana. On näet tärkeää luoda sellainen sääntelykehys, joka mahdollistaa markkinoiden tehokkaan toiminnan. Juuri tämän eteen komissio tekee parhaillaan työtä. Toinen eli Ruffolon mietintö, joka koskee talous- ja rahaliiton ulkoisia näkökohtia. Sen jälkeen, kun komissio antoi 23. huhtikuuta tiedonannon euron käyttöönoton seurauksista unionin talous- ja rahasuhteisiin kolmansien maiden kanssa on joulukuussa Luxemburgissa kokoontunut Eurooppa-neuvosto selventänyt perustamissopimuksen määräysten täytäntöönpanon yksityiskohtaisia sääntöjä; ajattelen 109 artiklaa, joka koskee vaihtokurssipolitiikkaa, unionin ulkoisen kannan määrittelyä ja euroalueen edustusta. Vaihtokurssipolitiikan osalta - rohkenen vastata samalla kysymyksiin, joita on usein esitetty tästä aiheesta tämän istuntosalin ulkopuolella - Eurooppa-neuvosto, korostaen yhteisölle euron käyttöönoton johdosta lankeavaa vastuuta, muistuttaa välttämättömyydestä soveltaa täysin perustamissopimuksen määräyksiä, jotta neuvoston ja Euroopan keskuspankin välillä voitaisiin taata mielipiteiden ja tietojen vaihto euron vaihtokurssista. Komissio huolehtii markkinoiden kehityksen jatkuvasta seurannasta. Tätä kysymystä käsitellään säännöllisesti talous- ja rahoituskomiteassa, joka seuraa 1. tammikuuta lähtien raha-asiain komiteaa. Komission tai Euroopan keskuspankin suosituksesta neuvosto voi poikkeuksellisissa olosuhteissa laatia valuuttakurssipolitiikkaa koskevia yleisiä suuntaviivoja yhteisön ulkopuolisiin valuuttoihin nähden perustamissopimuksen 109 artiklan 2 kohdan mukaisesti. Samoin komission ehdotuksesta neuvoston on vahvistettava yhteisön kanta niihin kansainvälisiin kysymyksiin, jotka herättävät erityistä mielenkiintoa talous- ja rahaliiton kannalta, perustamissopimuksen 109 artiklan 4 kohdan mukaisesti. Luulen, että juuri tekemäni päätelmät vastaavat jo suurelta osin esittelijän tekemään kysymykseen 109 artiklan tulkinnasta. Oltuani läsnä tämän aamun keskustelussa ja kuultuani itse kunkin mielipiteen haluaisin ainoastaan korostaa kahta kohtaa Ruffolon mietinnöstä. Ensiksi mitä tulee välttämättömyyteen arvioida Euroopan keskuspankkijärjestelmän ylimääräisiä dollarivarantoja sanoisin, että tämän ylijäämän koko olemassaolo on yhä osoittamatta. Joka tapauksessa komission mielestä sen ei kuulu antaa Euroopan keskuspankille ohjeita tavasta hoitaa valuuttavarantoja, sillä sitä voitaisiin todellakin pitää yrityksenä rajoittaa keskuspankin itsenäisyyttä. Toinen kohta, jota haluaisin korostaa, koskee varsinkin joidenkin teistä tänä aamuna lausumaa toivetta viitearvon vahvistamisesta euron kurssille dollariin nähden. Palautan mieliin, että valuutan kurssia ei määrätä. Kyse ei tietysti ole siitä, että luotaisiin yliarvostettu tai aliarvostettu valuutta, herra Rübig. Meidän on pyrittävä luomaan vakaa valuutta. Olen samaa mieltä kuin herra Ruffolo suullisessa puheenvuorossaan ja samaa mieltä myös herra Fourçansin ja herra Harrisonin esittämistä huomautuksista tässä kohdassa. Komissio on joka tapauksessa sitä mieltä, että sellaisen valuuttakurssijärjestelmän käyttöönotto, joka perustuu vaihteluväleihin, vaikuttaa enemmän kuin ennenaikaiselta kansainvälisen rahajärjestelmän nykymuotoon verrattuna. Olen samaa mieltä tässä suhteessa herra Fourçansin välivyöhykkeitä koskevista huomautuksista. Luulen, että tämänhetkiset tapahtumat Aasiassa kehottavat meitä erityiseen varovaisuuteen tässä asiassa, eikä meidän pidä koskaan unohtaa sitä, että vaihtokurssi on talouspolitiikan tulos tai väline, ei tavoite. Minusta tuntuu, että kukaan ei ole tänä aamuna ottanut täällä esille yhteisön edustusta kansainvälisellä tasolla. Haluan kuitenkin sanoa siitä sanan, koska se on tärkeä asia. Valtioiden tai hallitusten päämiehet korostivat Luxemburgissa sitä, että komissio otettaisiin mukaan ulkoiseen edustukseen tarpeellisessa määrin, jotta sille annettaisiin mahdollisuus suorittaa sitä tehtävää, joka sille osoitetaan perustamissopimuksen määräyksissä. Nämä Eurooppa-neuvoston päätelmät vahvistavat, parlamentin toiveen mukaisesti, yhteisen lähestymistavan tarpeen euroalueella kysymyksessä, joka koskee alueen edustusta kansainvälisissä rahoitusjärjestöissä. Raha-asioiden Euroopan on puhuttava yhdellä äänellä. Jäljellä on tämän tavoitteen toteuttaminen käytännössä, tavoitteen, jonka Eurooppa-neuvosto mielestäni toisti, päättämällä tapauskohtaisesti parhaasta mahdollisesta yhteisön edustuksesta jokaisessa kansainvälisessä järjestössä yhteisön etujen mukaisesti. Tämä työ tehdään lähikuukausien aikana ja voin vakuuttaa teille, että komissio ei ole säästellyt eikä tule säästelemään ponnistelujaan varmistaakseen paikkansa tässä edustuksessa huolimatta joidenkin jäsenvaltioiden vastakkaisista yrityksistä. Kolmas mietintö on Stevensin mietintö elektronisesta rahasta ja talous- ja rahaliitosta. Pohdinta, jota herra Stevens meille ehdottaa sähkörahatuotteiden ilmaantumisen ja euron käyttöönoton välisestä samanaikaisuudesta, on erityisen kiinnostava, mutta en suhtaudu asiaan yhtä pessimistisesti. Sanoisin herra Nordmannille, ettei ole mahdollista lyhentää kolmen vuoden määräaikaa vuosina 1999-2002. En puutu yksityiskohtiin. Pitäkää vain se mielessä, että lyötävänä on 70 miljardia kolikkoa ja painettavana 12 tai 15 miljardia seteliä. Tarvitsemme materiaalisesti ja fyysisesti aikaa tehdä sen. Tämä herra Stevensin pohdinta asettuu mielestäni täysin komission nykyisten töiden rajoihin. Yksi toteamus: sähkörahan kehittäminen on markkinavalinta ja esittelijänne tavoin komissio on sitä mieltä, että tärkeimmät kysymykset ovat seuraavat. Ensiksi valvontakysymys. Herra Scarbonchi painotti tätä kohtaa ja hän on oikeassa. Sähkörahan kehittäminen nostaa esiin ongelman, joka koskee toimivaltaisten viranomaisten siihen kohdistaman valvonnan laajuutta ja toteuttamistapaa varsinkin rahapolitiikkaan nähden. On määriteltävä sopiva valvontakehys. Komissio tekee vuonna 1998 ehdotuksen direktiiviksi tästä aiheesta. Sitten herää kysymys hyväksyttävyydestä. On välttämätöntä taata yleisön ymmärrys ja luottamus uusia maksuvälineitä kohtaan. Samoin on taattava käytössä olevien järjestelmien vakaus ja eheys. Sitten tulee vielä vapaata kilpailua koskeva kysymys. Tämän periaatteen, joka takaa sisämarkkinoiden toimivuuden, on myös oltava vallitsevana tällä alalla. Jokaista mahdollista etuoikeutta, joka on myönnetty de jure tai de facto tämän- tai tuontyyppiselle laitokselle rahan liikkeeseen laskemista varten, on tarkasteltava huolellisesti. Kyse ei ole kilpailun rajoittamisesta, herra Watson, vaan siitä, että selvennetään kilpailusääntöjen soveltamista. Se on myös direktiiviehdotuksemme aihe ensi vuonna. Lopuksi turvallisuus. Sähköisen kaupankäynnin kehittyminen ja maksujen turvallisuus edellyttävät samanaikaisesti luotettavia, helppokäyttöisiä, tehokkaita ja varmoja tuotteita. Meidän on suojeltava näitä neljää esittelijänne mainitsemaa ehdotonta välttämättömyyttä petoksia vastaan. Ne on sitä paitsi sisällytetty komission heinäkuussa 1997 antamaan tiedonantoon eurooppalaisesta aloitteesta sähköisen kaupankäynnin alalla. Esittelijänne tavoin komissio kannattaa periaatetta sääntelykehyksestä, joka turvaa rahoitusjärjestelmän yhteensopivuuden ja vakauden sekä sitä paitsi myös julkisen luottamuksen samalla, kun varmistetaan sähkörahan liikkeeseenlaskijoiden moninaisuus. Komissio on jo antanut heinäkuussa 1997 suosituksen, jossa määritellään joitakin sääntöjä avoimuudesta, vastuusta ja valituskeinoista, jotka ovat sovellettavissa rahan liikkeeseen laskijan ja maksuvälineen haltijan välisessä suhteessa. Sähköisen kaupankäynnin ja informaatioyhteiskunnan edistämisen puitteissa komissio aikoo laatia vuoden 1998 alussa sähkörahan liikkeeseen laskemista koskevan direktiiviehdotuksen, jossa annetaan vastaus juuri mainitsemiini ehtoihin. Sen lisäksi pohdimme kysymyksiä, jotka liittyvät petoksiin ja väärennöksiin näiden uusien maksuvälineiden puitteissa. Jotkin näistä kysymyksistä ovat hankalia. Keskustelu jatkuu. Sitä ei käydä ainoastaan Euroopassa, vaan myös Yhdysvalloissa ja Japanissa. Näin ollen avointen ja varmojen sähkörahatuotteiden olemassaolo helpottaa kiistatta euroon siirtymistä, mikä on myönteinen seikka. Lopuksi neljäs ja viimeinen mietintö eli Péres Royon mietintö eurosta ja kuluttajista. Rouva Randzio-Plath, olen samaa mieltä kanssanne, euro ei ole rikkaiden valuutta, euro ei ole pääomamarkkinoiden valuutta, euro on eurooppalaisten ja kaikkien eurooppalaisten valuutta. Heidän on tunnettava valuuttansa omakseen. Juuri siksi Péres Royon mietintö asettuu hyödyllisesti käynnissä olevien euron käytännön seikkoja koskevien töiden puitteisiin. Panen merkille varsinkin Péres Royon mietinnössä ilmaistut kaksi huolenaihetta: kuluttajien tiedottaminen ja euroon siirtymisen kuluihin liittyvät vaarat, jotka on mainittu useaan otteeseen tänä aamuna. Olkaa tietoisia siitä, että komissio on samaa mieltä näistä huolista kuin esittelijännekin ja juuri siksi se on päättänyt järjestää uuden pyöreän pöydän keskustelun 26. helmikuuta yhdessä kaikkien työmarkkinaosapuolten sekä asiasta kiinnostuneiden parlamentin, komission ja neuvoston laitosten kanssa, jotta löytäisimme juuri yksimielisesti ratkaisun niihin ongelmiin ja kantoihin, jotka ovat vielä avoimina. Tarkastelkaamme ensimmäistä huolenaihetta: kuluttajien tiedottamista. Herra Gallagher, herra Fitzsimons ja rouva Cardona mainitsivat tiedottamiskampanjoita koskevat ongelmat. Näissä parlamentin yhdessä komission kanssa käynnistämissä kampanjoissa vastataan juuri ilmaistuun huoleen kuluttajien tarpeiden ja vaatimusten tyydyttämisestä, ja näiden kampanjoiden puitteissa voidaan todellakin tarkastella kaikenlaisia ajatuksia, kuten mainitsemianne puhelinlinjoja. Herra Paasilinna, jos lasten housuvaippojen valmistajat ovat noin hyviä myymään tuotteitaan, voisimme ehkä kutsua heidät apuun auttamaan meitä markkinoimaan euroa! Meidän on oltava valmiita vetoamaan kaikkiin hyväntahtoisiin ihmisiin, mutta herra Hoppenstedtin tavoin luulen, että on tärkeää korostaa luottamuksen välttämättömyyttä. Tässä suhteessa esittelijänne nostaa esiin kolme kysymystä: koulutusta, opetusta ja tiedottamista koskevat toimet. Jäsenvaltioiden julkishallinnolle antamiensa suositusten ohella komissio tulee antamaan suosituksen, joka koskee euroa ja opettajakuntaa. Uskon, että tämä rauhoittaa rouva Torres Marquesia. Tämä toimenpide osoittaa jäsenvaltioille, minkä tyyppistä toimintaa voitaisiin harjoittaa. Kaksoishinnoittelu on mainittu monesti tänä aamuna. Se on tosin tärkeä, mutta ei ainoa keino tiedottaa kuluttajia. Näin ollen komissio on pannut muistiin ehdotuksenne, jonka mukaan olisi toteutettava lainsäädäntötoimia, jos vapaaehtoisuuteen perustuva kaksoishinnoittelu osoittautuisi riittämättömäksi. Tässä vaiheessa haluan kuitenkin täsmentää, että pidämme vapaaehtoisuuteen perustuvaa ja ei-byrokraattista lähestymistapaa parempana, koska se on ainoa, jossa kyetään ottamaan huomioon jokaisen alan tai jakelujärjestelmän erityispiirteet. Pienkauppaa ei saa näet horjuttaa turhaan eikä määrätä sille kustannuksia, jotka voisivat loppujen lopuksi joutua ainakin osaksi kuluttajien maksettaviksi tai jotka olisivat omiaan lisäämään sekaannusta heidän mielessään. Olkaa tietoisia myös siitä, että tällä hetkellä panemme merkille kauppiaiden ja pankkien aikomuksen turvautua kaksoishinnoitteluun erilaisten järjestelyjen mukaisesti, jotka riippuvat käytetyistä tuotteista ja teknologioista. Sen lisäksi - useat teistä ovat tänä aamuna puhuneet paikallisista tai kansallisista seurantakeskuksista - komissio tarkastelee tätä ehdotusta, josta ei olla yksimielisiä, mikäli herra Langenin lausumiin sanoihin on uskomista. Nämä seurantakeskukset tarkkailisivat euroon siirtymistä hintojen kehityksen ja kuluttajien asiallisen tiedottamisen näkökulmasta. Panen kuitenkin merkille, että näiden seurantakeskusten toimivallan olisi sijoituttava kansallisen oikeusjärjestyksen piiriin. On siis valvottava sitä, että ne ovat yhteensopivia jokaisen jäsenvaltion rakenteiden kanssa. Lopuksi esittelijänne toisesta huolenaiheesta. Tänä aamuna useaan otteeseen monet puhujista korostivat välttämättömyyttä supistaa euroon siirtymisestä kuluttajille aiheutuvat kustannukset mahdollisimman pieniksi. Se juuri on komission tavoite, jota ehdotimme vihreässä kirjassamme jo toukokuussa 1995. Kuluttajat eivät saa kärsiä mitään vahinkoa euroon siirtymisen johdosta - yhdyn tässä herra Harrisonin mielipiteeseen - ei mitään kustannuksia kuluttajille kaikesta siitä, mikä on pakollista tässä siirtymisessä. Komissio panee muistiin ehdotuksenne, jossa suosittelette lainsäädäntötyyppistä lähestymistapaa, olipa kyseessä sitten setelien ja kolikoiden vaihto euroon osallistuvien valtioiden välillä siirtymäkauden aikana tai kansallisten euromääräisten setelien ja kolikoiden vaihto 1. tammikuuta 2002. Komissio on perustanut asiantuntijaryhmän tutkimaan kysymystä pankkikuluista, jotka liittyvät valuutan muuntamiseen euroksi. Ja tässä vaiheessa, samalla kun tämä ryhmä on samaa mieltä esittelijänne tavoitteesta, se suuntautuu kohti joustavampaa ratkaisua, joka nojaa pankkialan ammattilaisten antamaan sitoumukseen ja etenkin mahdollisiin toimintaohjeisiin, jotka luottolaitokset allekirjoittaisivat tai joka perustuisi komission suositukseen, jonka se antaisi luottolaitoksille ja johon pankit yhtyisivät vapaaehtoisesti. Komission toimintatapa kaikissa näissä kysymyksissä on kuitenkin käytännön läheinen. Toimijoille on tarjottava mahdollisuus löytää itse sopivat ratkaisut. Sitä tarkoittaa vastuuperiaate, ja vain jos näiden ratkaisujen löytäminen viipyy tai jos ne eivät ole tyydyttäviä, on harkittava sitovampia keinoja. Lopuksi kuluttajansuojelu on mainittu useaan otteeseen tänä aamuna. Rikosoikeudellisten seuraamusten osalta muistutan, ettei eurooppalaista rikosoikeutta ole olemassa. Siksi vastuu seuraamuksista kuuluu pääasiallisesti jäsenvaltioille, vaikka kolmannessa pilarissa avataan näkymiä tässä asiassa. Euron oikeudellista asemaa koskevissa kahdessa asetuksessa tarjotaan, jäsenvaltioiden ja toimivaltaisten ammattilaisten yksimielisen kannan mukaisesti, kaikki tarpeelliset takuut sopimusten osalta. On syytä taata sopimuksissa olevien kohtuuttomien lausekkeiden avoimuus ja poissulkeminen ja, mikäli tarpeellista, mukauttaa kuluttajansuojadirektiivejä. Tehkäämme niin, minä sitä paitsi suosittelin ja ehdotin sitä jo lokakuussa 1996. Lopuksi sallittehan minun sanoa teille, että komissio on tyytyväinen parlamentin aktiivisesta osallistumisesta euron käyttöönoton käytännön seurauksia koskevaan analyysiin ja sopivien ratkaisujen etsimiseen kuluttajien kannalta ja se tulee ottamaan mitä suurimmassa määrin huomioon ajatuksenne ja ehdotuksenne työtä jatkettaessa. Meidän on asetettava itsellemme tavoitteeksi, että kun valtion tai hallitusten päämiehet vahvistavat 2. toukokuuta euroon osallistuvien maiden listan, kaikki Euroopan kansalaiset voivat saada täydellistä tietoa kaikista seurauksista ja kaikista niistä ratkaisuista, joita on löydettävä esiin nouseviin käytännön ongelmiin. Randzio-Plath Herra komissaari, haluaisin vain vielä kerran korostaa, että kaikki tämän keskustelun puhujat, jotka puoltavat kaksoishinnoittelua kuluttajansuojan vuoksi, eivät millään tavalla halua asettaa vastakkain kuluttajien ja pienten ja keskisuurten yritysten ja vähittäiskauppiaiden etuja. Haluamme periaatteessa säädellä sitä, niin käytännöllisesti, edullisesti ja epäbyrokraattisesti kuin mahdollista, mutta komission velvollisuutena on huolehtia myös kuluttajansuojasta. Thyssen Arvoisa puhemies, esitin komissaarille hyvin konkreettisen kysymyksen, mutta en usko saaneeni siihen vastausta. Kysyin nimittäin, että onko komissaari valmis tekemään aloitteen 11. kesäkuuta 1997 annetun asetuksen 1103 muuttamiseksi. Siinä asetuksessa on annettu joitakin euron käyttöönottoa koskevia säännöksiä. Siinä vahvistetaan sopimusten jatkuvuuden periaate, mutta asetus jättää tilaa liittymissopimuksille, jotka poikkeavat tästä periaatteesta, liittymissopimuksille, jotka uhkaavat jatkuvuutta ja me näemme tässä ongelmia. Siksi olemme esittäneet tarkistuksen. Parlamentti pyytää tämän asetuksen muuttamista ja olisin mielelläni kuullut komissaarilta, onko hän valmis tekemään tämänsuuntaisen aloitteen. Mielestäni se on aivan välttämätöntä, mikäli me haluamme säilyttää tai voittaa kuluttajien luottamuksen. De Silguy Arvoisa puhemies, panin tarkasti merkille rouva Randzio-Plathin huomautuksen. Olen hänen kanssaan samaa mieltä tavoitteesta ja toivoakseni keinoista siihen pääsemiseksi. Haluaisin vastata rouva Thyssenille. Luulen, että tällä hetkellä on ymmärrettävä, että ensinnäkin euron oikeudellista asemaa koskevaa asetusta - joka hyväksyttiin yksimielisesti - ei mielestäni voida muuttaa, sillä emme löytäisi uudelleen yksimielisyyttä neuvostossa sen muuttamiseksi. Toiseksi totean, että kaikki ovat yhtä mieltä tämän asetuksen tyydyttävästä luonteesta ja siinä tarjottavista tarpeellisista takuista sopimusten jatkuvuuden osalta. Kolmanneksi, hyvä rouva, jos kohtuuttomien lausekkeiden osalta on olemassa jokin ongelma, niin luulen sanoneeni, että olen valmis tutkimaan kuluttajansuojadirektiivien muuttamista ja sopeuttamista siten, että taataan sopimuksissa olevien kohtuuttomien lausekkeiden avoimuus ja poissulkeminen. Jos teillä on tiedossanne käytännön ongelmia, älkää epäröikö saattaa niitä kirjallisesti meidän tietoomme. Puhemies Paljon kiitoksia, herra komissaari. Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan tänään klo 12.00. Äänestys Sarlis Arvoisa puhemies, 17 kohdan kreikankieliseen käännökseen sisältyy muutamia virheitä, ja pyytäisin parlamentin käännöspalvelua korjaamaan nämä 17 kohdan kreikankielisen käännöksen virheet. Sama koskee myös 31 kohtaa; tekstin kreikkalainen käännös on korjattava. Joten siis 17 ja 31 kohdista tarvitaan kreikan osalta corrigendum. Lisäksi haluaisin tehdä suullisen tarkistuksen 33 artiklaan korjatakseni sielläkin esiintyvän virheen: 33 artiklan kollegoille jaetussa tekstissä sanotaan, että " muistuttaa, että edellä mainittujen rautatieyhtiöitten välisten kumppanuussopimusten tulee sisältää määräyksiä ..." . Pyydän, että tämä korjattaisiin oikeaan muotoon, joka kuuluu: " eivät saa sisältää määräyksiä..." . Nykyinen tekstimuoto muuttaa ehdotuksen sisällön päinvastaiseksi. Pyydän siis suullisesti, että kyseiseen tekstikohta muutettaisiin kielteiseen muotoon. Englanninkielisessä versiossa lukee " must contain..." , kun sen kuuluisi olla " must not contain..." . Puhemies Arvoisa herra Sarlis, ymmärsimme kaikki erittäin hyvin kaikilla kielillä. Mutta kun sanotte meille, että on kysymys vain yhden kiellon lisäämisestä, jokainen tietää hyvin, että se muuttaa täysin sen merkitystä, mistä aiomme äänestää. Haluaisin tietää, ja herra Wijsenbeek varmasti valaisee meitä siitä, onko kysymys korjauksesta, eli sisältyikö siihen, mistä oli tarkoitus äänestää todellakin kielto ja että on siis virhe, ettei meidän tekstissämme sitä ole, vai onko kysymys suullisesta tarkistuksesta, jonka tarkoituksena on lisätä kyseinen kielto, jolloin suullinen tarkistus on erittäin huomattava. Wijsenbeek Olen esittelijän kanssa täysin samaa mieltä. Puhemies Vastustaako kukaan sitä, että otetaan huomioon herra Sarlisin suullinen tarkistus, jota herra Wijsenbeek kannattaa? (Parlamentti hyväksyi suullisen tarkistuksen.) (Parlamentti hyväksyi päätöslauselman.) Desaman laatima tutkimusta, teknologista kehittämistä ja energia-asioita käsittelevän valiokunnan mietintö (A4-0384/97) komission tiedonannosta neuvostolle ja Euroopan parlamentille. Euroopan unioni ja avaruus: sovellusten, markkinoiden ja teollisuuden kilpailukyvyn edistäminen (KOM(96)0617 - C40042/97). (Parlamentti hyväksyi päätöslauselman.) Friedrichin laatima talous- ja raha-asioita sekä teollisuuspolitiikkaa käsittelevän valiokunnan mietintö (A40383/97) komission tiedonannosta euron käyttöönoton vaikutuksista pääomamarkkinoihin (KOM(97)0337/3 - C4-0443/97). (Parlamentti hyväksyi päätöslauselman.) Ahlqvist, Theorin ja Wibe Mietinnössä kannatetaan liberalisointia ja rautatieinfrastruktuurin käytön vapauttamista. En missään tapauksessa voi yhtyä tämän mietinnön poliittiseen linjaan. Vapauttaminen kohdistuu työllisyyteen, se vähentää tehokkuutta, vahingoittaa "julkisten palvelujen" etuja, rikkoo harvaan asuttujen alueiden kuluttajien ja suurkaupungissa asuvien kuluttajien välisen kustannusten solidaarisen jaon sekä koskee asianomaisen henkilökunnan työsuhdeoikeudellista asemaa. Meidän sosiaalidemokraattien on täysin mahdotonta tukea tällaista yhteiskunnan poliittista suuntautumista. Rautatiekuljetukset ovat yhteiskunnallisia palveluja, joissa voiton tavoittelu ei saa olla kaikki kaikessa. Bébéar Ihmisten vapaan liikkuvuuden esteitä Euroopan unionissa on poistettu asteittain. Rajojen poistuminen on nopeutunut. Pysyäksemme mukana tässä peruuttamattomassa oikeudellisessa prosessissa ja täydentääksemme sitä meidän on nyt kehitettävä kunnianhimoinen ja korkeatasoinen rautatieliikennettä koskeva politiikka Euroopassa sekä ihmisiä että tavaroita varten. Tämän vuoksi ei ole enää mahdollista järkeillä kansallisten yritystemme mittapuun mukaan, jotka ovat usein pahasti velkaantuneita. Euroopan laajuisia verkkoja, jotka käsitetään jonkinlaisiksi hermoradoiksi, on rakennettava eurooppalaisen mittapuun mukaan direktiivin 91/440 hengessä: olemassa olevat verkot liitetään yhteen (Skandinavian maat mukaan lukien), suuria valtaväyliä sekä kauttakulku- ja liikennöintimahdollisuuksia laajennetaan. Kaikki tämä on käytännössä mahdollista ainoastaan määrittelemällä uudet suuntaviivat, jotka lisätään nykyisiin määräyksiin. Joustavampi ja asiakkaiden kannalta tarkoituksenmukaisempi hallinnointi sekä avoin kilpailu vapailla markkinoilla on otettava käyttöön vaihe vaiheelta. Jos emme toteuta näitä toimia pian, emme voi taata Euroopan kansalaisille heidän rautatieliikenteensä säilyvyyttä veronmaksajien kannalta suotavilla rahoitusehdoilla. Yhdyn siis Euroopan komission valkoisen kirjan päätelmiin ja hyväksyn samalla Sarlisin mietinnössä esitetyt suuntaviivat ja ennalta laaditun aikataulun. Pienin mahdollinen kilpailu erityisesti pitkän matkan rahtiliikenteen osalta saisi yhteismarkkinat jälleen tasapainoon luomalla rautatieliikenteen osalta samanlaisen tilanteen kuin mikä on jo maantieliikenteessä. Bernardini Rautateiden elvyttämistä koskevassa valkoisessa kirjassaan Euroopan komissio jatkaa tuttua ajatusmalliaan: ainostaan välitön ja ehdoton vapauttaminen takaa rautatiealan elinkelpoisuuden. Emme voi hyväksyä sellaista analyysiä: kilpailu ei saa olla ehdoton kriteeri eikä itsetarkoitus. Siitä lähtien, kun kyseinen valkoinen kirja julkaistiin, on esiintynyt hyvin voimakkaita reaktioita komission liberaalisuuden tuomitsemiseksi. Mielestäni käsittelemässämme mietinnössä ei ole osattu esittää perusteltuja toimia rautatiealan ammattilaisten huolenaiheiden osalta. Mietinnössä suositellaan - ilmailualan esimerkin mukaisesti - asteittaista vapauttamista. Menetelmää ei kuitenkaan voida hyväksyä. Vaikuttamalla siihen vauhtiin, jolla vapauttaminen etenee - vaikkakin vain asteittain - saatamme samalla vahingoittaa rautatiealaa sen elvyttämisen sijasta. Komission on yhdessä asianomaisten osapuolten kanssa laadittava loppuarvio siitä, miten perustana olevaa direktiiviä on sovellettu, ennen kuin se alkaa suunnitella siihen liberaalimpia muutoksia. Lopuksi olen huolissani siitä, ettei sosiaalista ulottuvuutta koskevia määräyksiä ole lainkaan. Ala on menettänyt kymmenessä vuodessa yli 500 000 työpaikkaa. Jos vapauttamista koskeva periaate hyväksytään sellaisena kuin mitä tässä mietinnössä annetaan ymmärtää, supistetaan vain enemmän henkilöstön määrää. Kaikkien näiden syiden vuoksi en voi kuin vastustaa tätä mietintöä. Caudron - (FR) Kollegamme Pavlos Sarlisin laatima mietintö on asiallinen, mutta en voi missään tapauksessa hyväksyä niitä ehdotuksia, jotka hän on tänään meille esittänyt. En itse asiassa usko, että suurempi vapauttaminen vaikuttaa rautatieliikenteen tulevaisuuteen. Iso-Britannia on meille tällä alalla hyvä esimerkki siitä, kuinka käyttäjän kannalta katsottuna vapauttamisen seurauksena voi olla julma ja kova todellisuus, jossa yksityisyritysten ainoana tavoitteena on kannattavuus oletukseen perustuvan yleispalvelun kustannuksella, joka on täysin marginalisoitu. Jos luodaan Euroopan laajuinen rautatieverkosto vapauttamisen keinoin, eristetään itse asiassa yhä enemmän epäsuotuisia alueita, joiden reitit eivät ole tuottavia ja "rikotaan" se, mitä alueen elvyttämisestä on vielä jäljellä. Verkosto on puhtaasti eurooppalainen vain siinä tapauksessa, että se kattaa koko Euroopan eikä ainoastaan rikkaita eli siis liikennöinnin kannalta kannattavia alueita. Jos tavoitteenamme ei ole laaja ja yleishyödyllinen tarjonta, tuhoamme rautatiekuljetuksen. Miten voidaan kuvitella, että yksityisyritykset voisivat tehdä valtavia investointeja, jotka näyttävät olevan välttämättömiä tulevia luotijunille tarkoitettuja verkostoja silmällä pitäen, siirtämättä kustannuksia käyttäjille ja hävittämättä kannattamattomia reittejä enemmän kuin on tarpeen. Totean lopuksi, että vaikka en voikaan kannattaa mietintöä tässä tilanteessa, toivon kuitenkin hartaasti, että asetettaisiin velvoite, jonka mukaan palvelu olisi ulotettava kaikkiin Euroopan unionin alueille, että kaupallisia erikoisuuksia ja perussääntöjä kunnioitettaisiin, että rautatie rakennettaisiin kaikkialle todellista julkista käyttöä varten ja että se vihdoinkin parantaisi ympäristöä vähentämällä maantieliikenteen aiheuttamaa kuormitusta. Darras Ranskalaisena sosialistina en voi hyväksyä Sarlisin mietintöä enkä myöskään Euroopan komission ehdotusta. Me itse asiassa pidämme rautateiden kehittämistä hyvin keskeisenä asiana erityisesti yhteiskunnallisista, ekologisista ja tilan käsitteeseen liittyvistä syistä. Mutta kuinka voidaan hyväksyä välitön tai edes asteittainen vapauttaminen, joka johtaisi vääjäämättä irtisanomisiin ja eristäytymiseen? Kysymys on puhtaasti taloudellisesta näkemyksestä, jossa ei oteta lainkaan huomioon inhimillistä ulottuvuutta, minkä vuoksi en voi hyväksyä sitä. Ranskan valtionrautatiet on hädin tuskin selvinnyt vaikeuksistaan, nyt ei todellakaan ole oikea aika syöstä sitä niihin uudelleen. Voimmeko me vielä ottaa sen riskin, että Euroopan työllisyysluvut kasvavat? Esitän kysymyksen teille, mutta minun vastaukseni on selkeä: emme voi. Holm Mietinnössä otetaan esiin useita tärkeitä rakennekysymyksiä, jotka liittyvät rautateihin tai EU: n liikenteeseen yleensä. On aivan selvää, että rautateitä on rakennettava ja niitä on parannettava, jotta ne voivat vastata kilpailuun. Me voimme vain voittaa, jos lisäämme rautatieliikennettä EU-maissa, niin tavara- kuin henkilöliikennettäkin. Sen sijaan markkinasäännösten purkaminen ei mielestäni ole ensisijainen ratkaisu nykyajan rautatiekuljetusten ongelmiin. Uskon sen sijaan, että olisi mahdollista ryhtyä konkreettisiin toimiin niiden tyhjien sanojen sijaan, joita komissio ja neuvosto yhtenään lausuvat rautateitä suosiakseen, kaikki tyhjät sanat olisi mahdollista korvata aktiivisella toiminnalla muun muassa lisäämällä taloudellista apua siten, että rautateille maksettaisiin yhtä paljon taloudellista tukea kuin tieliikenteelle ja antamalla tieliikenteen vastata omista kustannuksistaan, siis myös ympäristökuluista, jota me V-ryhmän edustajat olemme aiemmin ehdottaneet. Rautatiet ovat ylivoimainen kuljetusmuoto, kun ympäristöön kohdistuvaa rasitusta halutaan minimoida, erityisesti mitä tavaraliikenteeseen tulee, ja nykyiset rautateihin menevät kulut ansaittaisiin pian takaisin, jos laskettaisiin kuinka kalliiksi tienvarsien ympäristön siivoaminen tulee. Novo Vaikka Euroopan rautateiltä on kadonnut hälyttävä määrä työpaikkoja (lähes 500 000 työpaikkaa viimeisten kymmenen vuoden aikana, kolmasosa alan kokonaistyöllisyydestä), vaikka raideliikenne voi olla avainasemassa ympäristönsuojelun kannalta, vaikka rautatiet ovat menettäneet merkitystään vaihtoehtoisten kuljetusmuotojen ja tietyn suuren maantieliikenteen haitallisen kilpailun lisäännyttyä, vaikka raideliikenteeseen ei ole tehty investointeja sen enempää kansallisella tasolla kuin yhteisönkään tasolla, mikä on estänyt infrastruktuurin parantamisen ja uudistamisen sekä sopeutumisen uusiin tarpeisiin ja merkinnyt samalla sitä, että palvelujen laatua on tarkoituksellisesti heikennetty, ja vaikka komissio on todennut tämän tilanteen ja jotkin mainitsemistani syistä, se siitä huolimatta pyrkii siihen, että " strategia Euroopan rautateiden elvyttämiseksi" edellyttäisi tämän sektorin yksityistämisen ja vapauttamisen nopeuttamisen ja syventämisen kautta. Komissio ei ehdota ongelman syihin puuttumista; se ei pohdi eikä esitä vaihtoehtoja. Komissio ei kiinnitä mitään huomiota siihen, minkälaisia yhteiskunnallisia seuraamuksia sen puolustamalla suuntautumisvaihtoehdolla on, vaikka se myöntääkin työttömyyden lisääntyvän. Komission strategian perustana on alan suuren työnantajasektorin innostunut tuki: työnantajasektori havittelee niitä valtaisia voittoja, jotka ovat näköpiirissä unionin laajentuessa itään. Komissio ajaa direktiivin 991/440/ETY välitöntä muutosta suostumatta perehtymään asiaan lähemmin, sillä tarkoituksena on mahdollistaa infrastruktuurin ja liikenteen erottaminen toisistaan paitsi kirjanpidollisesti, myös juridisesti, ja siten nopeuttaa kuljetuspalveluiden eli nykyisten rautatieyhtiöiden tuottoisan osan yksityistämistä. Komissio ei ole halukas pohtimaan, minkälaisia kokemuksia rautateiden yksityistämisestä on viime vuosina saatu Thatcherin Englannissa, jossa työttömyys pahentui, mutta laatu ei parantunut ja julkiset palvelut heikentyivät siitä huolimatta, että tuet siirrettiin näitä palveluja tuottaville yksityisille. Sarlisin mietintö puolestaan tyytyy tukemaan Valkoisen kirjan strategiaa. Sekään ei pohdi eikä esitä vaihtoehtoja, joita voisivat olla julkisen investoinnin lisääminen kaikilla tasoilla, kansallisten yritysten yhteistyön lujittaminen huippunopeiden valtaväylien rakentamiseksi ja hyödyntämiseksi sekä tarjonnan laadun parantaminen. Sarlisin mietintö tyytyy esittämään komission strategian asteittaista toteutusta sekä ehdottamaan lisää sosiaalipoliittisia toimia niiden turmiollisten vaikutusten lieventämiseksi, joita strategiasta mietinnön mukaan koituu työllisyydelle. Tässä tilanteessa katson, ettei minulla ole muuta mahdollisuutta kuin äänestää mietintöä vastaan, arvostella komission ehdottamaa strategiaa ja toivoa, että neuvosto ei hyväksy sitä. Rovsing Tyytyväisenä voidaan todeta, että asiasta vastaava valiokunta on onnistunut pääsemään järkevään ja tasapainoiseen kantaan komission valkoisesta kirjasta, jossa käsitellään strategiaa, jonka avulla voidaan luoda tehokkaampi ja uudenaikaisempi rautatieverkosto. Sen vuoksi on ilahduttavaa, että parlamentti ja komissio ovat jo alusta alkaen olleet yhtä mieltä siitä, että rautateiden säilyminen halutaan varmistaa. Rautatiet ovat nykyään häviämässä taistelun autoja, rekkoja ja linja-autoja vastaan. Eurooppa ei kuitenkaan kestä rautateiden katoamista kuljetusmuotona ympäristönäkökohtien ja lisääntyvien EU: n, ItäEuroopan ja Keski-Aasian välisten tavarakuljetusten vuoksi. Schlechter Haluaisin aivan ensin onnitella herra Sarlisia hänen mietinnöstään. Hän on tarttunut moniin ongelmiin, joiden pitäisi antaa kaikille asianomaisille ajateltavaa. On tärkeää edistää rautatiekuljetuspolitiikkaa Euroopan yhteisössä ja myös sen ulkopuolella. On ehdottoman tärkeää nopeuttaa rautatiekuljetuksia, jos halutaan, että kyseinen kuljetusmuoto kehittyy. Sitä varten ovat nimenomaan "rahtivaltaväylät" ja olen tyytyväinen siihen, että kerrankin osa Euroopan rautateistä on onnistunut päihittämään yllättäen koko poliittisen maailman luomalla "rahtivaltaväyliä" . Itse asiassa samaan aikaan, kun keskustelemme herra Sarlisin mietinnöstä, jotkut "rahtivaltaväylistä" ovat jo toiminnassa Belgian, Ranskan, Luxemburgin ja Italian välillä ja niitä on jatkettu Espanjaan, ja on syytä huomauttaa, että Saksa, Itävalta, Alankomaat, Tanska ja Ruotsi ovat allekirjoittaneet samankaltaisen sopimuksen. Sen pitäisi tulla voimaan muutaman kuukauden kuluttua. Tämä uusi yhteistyömuoto rautateiden välillä vaikuttaa lupaavalta ja haluan vielä onnitella siitä vastuussa olevia henkilöitä heidän sisukkuudestaan. Toivon, että he saavat tukea sekä hallitukselta että työmarkkinajärjestöiltä. Olen yhä sitä mieltä, että rautateiden elvyttämistä koskevassa valkoisessa kirjassa kannatetaan sellaista vapauttamista, jota minä en voi hyväksyä. Kun siinä sanotaan, että vuodesta 1985 lähtien rautateillä on vähennetty 500 000 työpaikkaa ja että niitä halutaan vähentää vielä enemmän, luulen meidän tulleen siihen pisteeseen, jossa tähän asti erittäin turvallinen kuljetusmuoto, rautatie, on vaarassa. Toisaalta olen pahoillani siitä, että komissio tyytyy esittelemään rakenneuudistuksen jälkiseurauksia. Luulen, että se pitää niitä jopa pienempänä pahana suhteessa alan rappeutumisen jatkomahdollisuuteen. Niinpä se jättää mainitsematta, että jälkiseuraukset voivat olla hyvin erilaisia eri jäsenvaltioissa, sillä vapauttaminen suosii yrityksiä, jotka on perustettu velvoittavaan sosiaaliseen ympäristöön. Tästä seuraa toiminnan osalta merkittäviä uudelleenjakamisia niiden maiden kustannuksella, joissa on korkea sosiaaliturvan taso. Mielestäni komission pitäisi suunnitella yhdenmukaistamistoimia ylöspäin EU: n rautatiealan vapauttamisen kilpailuolojen ja erityisesti yhteiskunnallisten olojen osalta. Näistä huomautuksista huolimatta äänestän herra Sarlisin mietinnön puolesta. Titley Arvoisa puhemies, kannatan tämänpäiväistä mietintöä, koska siinä voidaan auttaa rautateitämme säilymään ja menestymään tulevaisuudessa. Tämä on elintärkeää rautatiealalla työskenteleville sekä myös meille osana yritystämme siirtää rahtiliikennettä vilkkaasti liikennöidyiltä maanteiltämme ympäristöystävällisempään rautatieliikenteeseen. Mietinnössä esitetään järkevä ja oikeudenmukainen tasapaino kansainvälistä rahtiliikennettä harjoittavien yritysten rautateiden vapaalle käytölle ja henkilöstön kohtuullisten työolojen ja koulutuksen varmistamisen välillä. Mietinnössä esitetään myös oikeutetusti tasapuolista ALV-kohtelua kaikille liikennemuodoille, jotta rautateille annetaan oikeudenmukainen kilpailumahdollisuus liikennealalla. Tulevaisuudessa meidän tulisi myös varmistaa, että eri rahtiliikenteen valtaväylien välillä on yhteydet, jotta voidaan luoda aito verkko kansainvälistä rahtiliikennettä varten. Taloutemme, ympäristömme ja rautateiden työpaikat ja kuljetusalan työntekijät voivat kaikki hyötyä, jos toimimme nyt varmistaaksemme rautateiden rahtiliikenteen elinvoimaisuuden.- Desaman mietintö (A4-0384/97) Caudron . (FR) Haluan onnitella uudelleen kollegaamme Claude Desamaa hänen mietintönsä laadukkuudesta ja luettavuudesta, hänen analyysinsä asianmukaisuudesta ja hänen ehdotustensa merkittävyydestä. Ei ole epäilystäkään siitä, että me olemme avaruusalan toimintojen käännekohdassa nimenomaan Euroopan avaruusalan teollisuuden osalta. Olemme siirtyneet vaivattomasti uranuurtaja-ajasta kaupalliseen sotaan, jossa käytetyt strategiat voivat yhtä lailla aiheuttaa rahallisia riskejä kuin tuottaa voittoa. Olen esittelijän tavoin sitä mieltä, että on ehdottoman tärkeää yhdistää enemmän avaruusteollisuuden eri toimijoita. Amerikkalaisten ja aasialaisten aiheuttamassa kilpailutilanteessa on syytä keskittää toimintaa yhä enemmän, jotta voidaan lisätä äärimmilleen kyseisen alan tutkimuksen ja kehityksen kannalta välttämättömät suuret investoinnit. Ei pidä myöskään vähentää julkisen alan tutkimusmäärärahoja, pikemminkin päinvastoin. Tulevaisuus on riippuvainen poliittisesta tahdostamme. Olen samaa mieltä Claude Desaman kanssa siitä, että hänen mietintöönsä olisi tarpeen liittää ympäristönäkökohta avaruusalan sovellusten osalta sekä luonnonkatastrofien ehkäisemiseksi että "avaruusromun siivoamiseksi" . Kioton huippukokouksen tehtäväksi annettu tietoisuuden lisääminen on epäonnistunut tällä alalla; Euroopan unionin tehtävänä on huolehtia samanaikaisesti sekä kilpailukyvystä että ympäristöstä. Nuoret sukupolvet ovat siitä kiitollisia. Avaruusala ja siihen liittyvät toimet voivat olla siinä hyödyllinen apu. Euroopan unionin on kuljettava niin avaruus- kuin kaikilla muillakin aloilla, kohti uudistunutta nykyaikaa: edistys on myös varautumista. Tällä hetkellä on tärkeää, että Claude Desaman ehdotukset pannaan pian täytäntöön. Lindqvist Avaruusprojektia ei saa toteuttaa, mikäli se vaatii ydinmateriaalin käyttöä, mikäli se voi vaikuttaa ilmastoon otsonikerrosta tuhoamalla tai mikäli jätteet aiheuttavat ongelmia avaruudessa. Friedrichin mietintö (A4-0383/97) Ahlqvist, Theorin ja Wibe Ruotsi on päättänyt olla liittymättä EMUun, vaikka se täyttää liittymiseen vaadittavat edellytykset. Me tuemme tätä päätöstä. Yhtenäisvaluuttaan liittyvä projekti on erittäin riskialtis ja sen panoksina ovat kansalaisten työllisyys, sosiaalinen turvallisuus ja hyvinvointi. Berthu - (FR) Komission tiedonanto euron käyttöönoton vaikutuksista, kuten myös Friedrichin laatima Euroopan parlamentin mietintö, tuottaa pikemminkin pettymyksen, sillä siinä käsitellään tätä laajaa aihetta melko rajoittavasta, teknisestä näkökulmasta; kukaan ei epäile sitä, etteivätkö velkojen muuntaminen euromääräisiksi, viiteindeksien jatkuvuuden takaaminen, markkinakäytäntöjen yhdenmukaistaminen tai toimintojen luonteen muuttaminen tuottaisi ongelmia, mutta kukaan ei myöskään epäile sitä, etteivätkö teknikot osaisi ratkaista ongelmia. Olisimme toivoneet, että ne asiakirjat, joita tänään käsittelemme, antaisivat laajemman kuvan euron käyttöönoton vaikutuksista pääomamarkkinoihin. On itse asiassa selvää, että jos yhtenäisvaluutta otetaan käyttöön suunnitelmien mukaan, rahoitusalan ammattilaisten työ, pääomamarkkinoiden toiminta, rahoituskeskusten painopiste ja itse Euroopan rahoitusympäristö muuttuvat. Nyt ei tietenkään ole ensimmäinen kerta, kun tallettajien osakesalkkujen investointeja hallinnoidaan Euroopan tasolla, niin kuin jotkut teeskentelevät luulevansa. Jo kauan sitten sijoittajat tekivät erilaisia investointeja ja arvopapereihin kohdistuvaa yleistä sijoitustoimintaa harjoittavat yritykset saattoivat tämän monipuolistumisen kaikkien ulottuville. Monissa vaatimattomissakin osakesalkuissa on nykyään eurooppalaisen pääomasijoitusyhtiön SICAV: in osakkeita. Totta taas on toisaalta se, että yhtenäisvaluutan käyttöönotto voi edistää rahoitusalan uudistuksia, helpottaa hiukan monipuolista sijoittamista poistamalla valuuttariskin ja vähentää markkinoiden välisiä oikeudellisia ja verotuksellisia eroja. Siksi odotin, että Euroopan parlamentin mietinnössä esitettäisiin voitokkaita esimerkkejä, joita olemme ennenkin saaneet kuulla, esimerkiksi siitä, kuinka pääomakustannukset laskevat laajempien ja likvidimpien pääomamarkkinoiden ansiosta. Esimerkkejä ei ole mainittu. Jos yritetään tarkastella asiaa vieläkin laajemmasta näkökulmasta, on pakko todeta, etteivät rahoitusalan uudistukset ja pääomamarkkinoiden hallinnoinnissa tehtävät jatkuvat säästöt euron käyttöönoton jälkeen ole kovinkaan tärkeitä, jos talouselämä horjuu samanaikaisesti. Se on todellinen ongelmakohta. On varottava sitä teknistä harhakuvaa, jota komission tiedonanto ja parlamentin mietintö tällä hetkellä heijastavat. Jos kaikki otetaan hyvin huomioon, rahaliiton myötä talouselämämme mahdollinen jäykkyys ja levottomuus vähenee enemmän kuin teknisyyden yksinkertaistaminen tuo meille voittoa. Gahrton, Holm, Lindholm ja Schörling Päivän mietinnöstä ja sitä seuranneesta keskustelusta käy selvästi ilmi, että teknikot ja ekonomit työskentelevät ahkerasti ratkaistakseen EMUrakennelman mukanaan tuomat käytännön ongelmat. Näin on siitäkin huolimatta, että ajatus yhteisvaluutasta on toivottava ja vähemmän abstrakti asia Euroopan väestölle, joka sitä vastoin on huolissaan sosiaalisesta hyvinvoinnista ja mahdollisuuksista panna alulle ekologisesti kestävä yhteiskunta. Ainoa oikea ratkaisu olisi pysäyttää välittömästi käynnissä oleva prosessi ja aloittaa sen sijaan perusteellinen keskustelu kansalaisten kanssa. Yhteisen valuutan käyttöönottaminen on niin tärkeä kysymys, että siitä olisi ehdottomasti järjestettävä kansanäänestys. Emme voi äänestää edellä esitettyjen mietintöjen puolesta, koska mielestämme niissä käsitellään vääränlaista yhteisvaluutan käyttöönottamista. Lopuksi haluan sanoa, että olemme samaa mieltä sen ruotsalaisekonomin kanssa, jonka mielestä yhteisvaluutan käyttöönotto on kuin seisoisi rantalaiturilla ja katsoisi Titanicin purjehtivan kohti kohtaloaan ja horisonttia. Kirsten Jensen, Blak, Sindal ja Iversen Tanskan sosiaalidemokraatit ovat tänään äänestäneet Ingo Friedrichin mietinnön puolesta, joka käsittelee euron käyttöönoton vaikutuksia Euroopan pääomamarkkinoihin. Kun EMU toteutetaan, syntyvät USA: n ja Japanin jälkeen kolmanneksi suurimmat osakemarkkinat, jotka siksi ovat erittäin houkuttelevat markkinat niin EMU-alueen sisäpuolella kuin sen ulkopuolellakin oleville sijoittajille. Mietinnössä todetaan, että osakekulttuuri alkaa kukoistaa euron vaikutuksesta. Tanskan sosiaalidemokraatit kannattavat mietintöä, mutta huomauttavat kuitenkin, ettei Tanska osallistu talousja rahaliiton kolmanteen vaiheeseen. Lindqvist Talous- ja rahaliitto EMU on erittäin riskialtis projekti. EU ei ole optimaalinen valuutta-alue ja eri jäsenvaltioiden taloudet ovat aivan liian erilaisia yhteisvaluutan käyttöönottamiseksi. Yhtenäisvaluutta on enemmänkin poliittinen kuin taloudellinen projekti, joka johtaa lisääntyvään keskittämiseen ja "EU-valtion" muodostumiseen. On olemassa myös suuri riski siinä, että EMU yksipuolisella suuntautumisellaan inflaation vastaista taistelua vastaan johtaa työttömyyden lisääntymiseen ja lisääntyvään alueelliseen epätasapainoon. Keskustapuolue on oheisella äänestyspäätöksellään tuonut esiin kielteisen kantansa EMUyhteistyölle. Tämän vuoksi olen jättänyt äänestämättä tai äänestänyt neljää euroa koskevaa mietintöä vastaan. Ruffolon mietintö (A4-0338/97) Martinez Arvoisa rouva puhemies, aion puuttua yleisemmin euron ongelmaan, kun valuutasta tulee nyt maailmanmarkkinoilla alueellinen, eikä edes täysin, sillä ainakaan Iso-Britannia ei osallistu siihen. Toisin sanoen meillä on mannermainen valuutta, eräänlainen raha-Anschluß ja muistutankin, että Anschlußin tapauksessa järjestettiin ainakin kansanäänestys. Raha on tietyssä määrin kuin buddhismi, pieni ajoneuvo, joka kuljettaa tietoa. Yksittäistapauksessa euro kuljettaa tietoa yhteiskunnasta, jossa on 17 miljoonaa työtöntä ja 50 miljoonaa köyhää, vanhenevasta, Yhdysvaltojen orjuuttamasta yhteiskunnasta: riittää, kun katsoo Maailman kauppajärjestöä. Miten euro muuttaa Euroopan unionin asemaa vuonna 2000 käytävissä maailmankauppaa koskevissa neuvotteluissa? Herra de Silguy on pohjimmiltaan vähän samanlainen kuin afrikkalaiset, hän sekoittaa keskenään äännekuvan ja tarkoitteen. Miehuus ei kasva siitä, että käytetään sarvikuononsarvijauhoa. Äännekuva ehkä, mutta ei tarkoite. Pohjimmiltaan euro saa ehkä haaveilemaan hormonaalisesti ja välillisesti, mutta se ei muuta talouden kannalta mitään. Ahlqvist, Theorin ja Wibe On mielenkiintoista huomata, että tämä mietintö vahvistaa Ruotsissa käytävän EMUun liittymisen vastaisen argumentoinnin. Talous- ja rahaliitto johtaa siihen, että aina vain yhtenäisemmän talous- ja rahapolitiikan vaatimukset kasvavat. Mietinnön N kohdassa otetaan esiin verotuspolitiikan yhteensovittamisen tarve ja 8 kohdassa puhutaan verotusta koskevien määräysten yhdenmukaistamisesta. Olemme aivan varmoja siitä, että koordinoitu talous- ja rahapolitiikka johtaa siihen, että yleinen skandinaavinen hyvinvointimalli häviää taistelun kristillisdemokraattista politiikkaa vastaan, joka painottaa matalaa verotutsta, jotta saavutetaan "valinnan vapaus" , joka suosii ainoastaan yhteiskunnan hyväosaisia. Kirsten Jensen, Blak, Sindal ja Iversen Tanskan sosiaalidemokraatit ovat tänään äänestäneet Giorgio Ruffolon talous- ja rahaliiton ulkoisia näkökohtia käsittelevän mietinnön puolesta. Mietinnössä huomautetaan, että olisi toivottavaa luoda sellainen rahapolitiikka, joka tasoittaa pitkät korot ilman, että hintojen vakaus heikkenee. Esittelijä painottaa, että euron arvon, kun sitä verrataan kolmansien maiden valuuttoihin, on vastattava sen todellista sisäistä arvoa. Tanskan sosiaalidemokraatit kannattavat mietintöä, mutta haluavat huomauttaa, ettei Tanska osallistu talous- ja rahaliiton kolmanteen vaiheeseen. Stevensin mietintö (A4-0417/97) Berthu Arvoisa rouva puhemies, Stevensin mietintö kiinnittää huomiomme siihen kaksinkertaiseen vallankumoukseen, johon Euroopan rahapolitiikka joutuu tulevina vuosina. Toinen olisi viranomaisten johtama yhtenäisvaluutta, toinen omaehtoinen sähköraha. Jälkimmäinen, joka on lähtenyt liikkeelle yritysten aloitteista, voisi levitä hyvin nopeasti, jos sen puitteiksi luotaisiin asianmukaiset säännöt, sillä sen tarjoamat palvelut päivittäisessä elämässä ovat erittäin tärkeitä. Itse asiassa yhdellä ainoalla älykortilla voisi maksaa päivittäiset maksut useilla valuutoilla sekä hoitaa muitakin asioita. Mutta nyt itse asiassa ymmärretään, että näiden kahden vallankumouksen samanaikaisuus näytti liian kunnianhimoiselta eurooppalaisten viranomaisten mielestä, jotka pelkäsivät järkyttävänsä liikaa kansalaisten tottumuksia vaatimalla heiltä liikaa ponnisteluja ja aiheuttavansa näin torjuvia reaktioita. On siis katsottu paremmaksi keskittyä ponnistelemaan yhtenäisvaluutan puolesta silläkin uhalla, että sähköraha viivästyy. Tämä valinta näyttää erittäin valitettavalta, sillä kehittyneet maat ovat aloittaneet raivokkaan kilpailun ensimmäisistä paikoista näillä markkinoilla. Euroopalla on siinä paljon etuja. Se on jopa älykorttiteknologian kärjessä. Mutta ensimmäinen sija on vaarassa karata amerikkalaisille, koska viranomaiset eivät ole lähteneet asian suhteen liikekannalle. On vielä pahempaakin. Jos sähkörahan kehittämistä olisi kannustettu, olisi huomattu, että se vastaa moniin sellaisiin kysymyksiin, joihin yhtenäisvaluutan on tarkoitus vastata, erityisesti valuutanvaihtoon liittyviin ongelmiin sellaisten henkilöiden osalta, jotka matkustelevat monissa maissa. Kun nämä useista valuutoista johtuvat käytännön vaikeudet poistetaan, euroalueen ulkopuolellakin, elektroninen lompakko säilyttäisi kansallisten vaihtokurssien joustavuuden, mikä on yhä välttämätöntä talouksiemme joustavan mukauttamisen kannalta ja mikä euron tarkoituksena on juuri poistaa. Niinpä jos yhtenäisvaluuttaa hoidetaan taitamattomasti, sähkörahan vallankumous Euroopassa on vaarassa lykkääntyä sellaisen voiton vuoksi, joka paljastuu jälkeenpäin pelkäksi kuvitelmaksi. Ahlqvist, Theorin ja Wibe Koska Ruotsi ei osallistu EMUn toteuttamiseen, olemme päättäneet olla äänestämättä tätä mietintöä koskevassa äänestyksessä. Cushnahan Euron käyttöönotto hyödyttää suuresti kuluttajia, sillä se johtaa ankarampaan kilpailuun ja lopulta hyödykkeiden ja palvelujen hintojen alenemiseen. Se myös vähentää valuuttatoimien tarvetta ja kustannuksia. Tämä johtaa myös väistämättä suurempaan tehokkuuteen rahoitusalalla. Tämän vuoksi yhtenäisvaluutta tarjoaa ihanteellisen mahdollisuuden sähköisten liiketapahtumien ja älykorttien tehokkaammalle käytölle. Otan sen tähden tyytyväisenä vastaan Stevensin mietinnön, sillä siinä esitetään, miten voimme luoda riittävän sääntelykehyksen, jolla varmistetaan vaivaton siirtyminen sähkörahan käyttöön koko Euroopassa. On kuitenkin tunnustettava, että yhtenäisvaluutan eduista huolimatta jotkin kuluttajat ovat erityisen huolestuneita. Yksi tapa vähentää näitä pelkoja on vakuuttaa sähkörahan käytön yhteydessä, että erittäin ankaria suojatoimenpiteitä on otettu käyttöön väärennösten ja yksityisyyden loukkausten estämiseksi. Kirsten Jensen, Blak, Sindal ja Iversen Tanskan sosiaalidemokraatit ovat tänään äänestäneet John Stevensin mietinnön puolesta, joka käsittelee sähkörahaa maissa, jotka osallistuvat talous- ja rahaliiton kolmanteen vaiheeseen. Mietinnössä käsitellään ongelmaa, joka liittyy siihen, ketkä saavat laskea liikkeelle älykortteja ja sähkörahaa EMUn alueella. Mietinnössä ollaan sitä mieltä, että myös muiden laitosten kuin pankkien on voitava laskea liikkeelle älykortteja, minkä on kuitenkin tapahduttava tarkemmin määriteltyjen sääntöjen perusteella, joita komissiota on pyydetty laatimaan. Mietinnössä painotetaan, että Euroopan keskuspankin on yhdessä toimivaltaisten viranomaisten kanssa seurattava tarkasti Euroopan sähkörahamarkkinoita. Tanskan sosiaalidemokraatit ovat samaa mieltä edellä mainituista näkökohdista, mutta haluavat huomauttaa, ettei Tanska osallistu talous- ja rahaliiton kolmanteen vaiheeseen. Pérez Royon mietintö (A4-0415/97) Ahlqvist, Theorin ja Wibe Tässä mietinnössä ei mainita sitä suurta riskiä, johon kuluttajat alistetaan, kun yhtenäisvaluutta otetaan käyttöön alueella, joka ei ole sille optimaalinen. Mietinnössä ei mainita myöskään niitä suuria siirtymäkuluja, joita uuden valuutan käyttöönotosta aiheutuu, koska kolikkoautomaatit, tietokonejärjestelmät jne. joudutaan vaihtamaan. On selvää, että kuluttajat - kansalaiset - joutuvat maksamaan tämän korkeampien hintojen ja lisääntyvien kulujen muodossa. Berthu Pérez Royon mietintö antaa kuluttajalle loppuarvion euron aiheuttamista kustannuksista ja sen tuomasta hyödystä, mutta siitä puuttuu liikkeelle paneva voima. Itse asiassa hyödyt on yksilöity selvästi ainoastaan rajaseutujen asukkaiden (40 miljoonaa asukasta kaikkiaan Euroopan 370 miljoonasta asukkaasta) sekä niiden osalta, jotka matkustavat usein työnsä puitteissa. Muiden osalta, jotka käyvät ulkomailla keskimäärin joka viides tai kuudes vuosi, valuutanvaihdosta koituvat todelliset säästöt eivät ole niin merkittäviä. Sama koskee "eri jäsenvaltioiden tavaroiden ja palveluiden suhteellisten hintojen avoimuutta" ilmaistuna Pérez Royon mietinnön mukaan. Vaikka voidaankin ennakoida, että euron myötä rajat ylittävä kaupankäynti kiihtyy jonkin verran, ei pidä unohtaa sitä, että kaupankäynnin välittäjät ovat jo nyt hyvin tietoisia eri maiden hintojen välisistä eroista ja käyttävät niitä hyväkseen siinä missä voivat. Lopuksi mietinnössä mainitaan kolmas hyöty, matalat korot, jotka saavutetaan harjoittamalla vakaata rahapolitiikkaa. Tämän kohdan osalta perusteita olisi tarkistettava, sillä tällainen hyöty, joka oli houkutteleva Maastrichtin sopimuksen tekemishetkellä, vaikuttaa melko toisarvoiselta nyt, kun korot ovat laskeneet hyvin alas. Maailmanlaajuisesti on kuitenkin varmaa, että euro kiihdyttää kilpailua ja että kuluttajan olisi alkuvaiheessa löydettävä siinä osansa. Mutta ei saa unohtaa, että kuluttajan osalta loppuarvio ei pääty tähän. Yhtäältä häntä pyydetään välittömästi hylkäämään kansallinen rahansa asian edellyttämin ponnisteluin, mitä hän ei nähtävästi ole aina ymmärtänyt. Toisaalta kuluttaja, joka on myös tuottaja ja toisinaan valitettavasti myös työtön, ihmettelee euron vaikutusta maailmanlaajuiseen talouteen. Tältä osin mielenosoitukset, jotka olivat kiihkeitä Maastrichtin sopimuksen tekemishetkellä, jolloin meille luvattiin miljoonia työpaikkoja, ovat nykyään varovaisempia. Hyvin varteenotettavat taloustieteilijät julkaisevat jopa varoituksia siltä varalta, että valtioissa olisi levotonta liikehdintää ja että työttömyys kasvaisi euron vuoksi. Näissä olosuhteissa on todennäköistä, että mitä lähemmäksi tullaan sitä päivämäärää, jona siirtyminen tapahtuu, sitä enemmän kansalaiset esittävät kysymyksiä ja sitä enemmän he ilmaisevat epävarmuutensa. He saattavat ilmaista kaikki tyytymättömyyden aiheensa sen turvin, että siirtymäkausi aiheuttaa heille vaikeuksia. Carlotti - (FR) Madridin Eurooppa-neuvosto päätti joulukuussa 1995 yhtenäisvaluuttaan siirtymisen käsikirjoituksesta. Tämän vaatimuksen avulla meidän on jo nyt valmisteltava Euroopan unionin kansalaisia mahdollisimman hyvin. Kuten esittelijä korostaa, meillä on oikeus odottaa yhtenäisvaluutan tuovan mukanaan monia hyötyjä, erityisesti avoimuuden lisääntymisen jäsenvaltioiden eri tavaroiden ja palveluiden hintojen osalta. Avoimuuden, jonka pitäisi kiihdyttää kilpailua ja, toivomme mukaan, laskea hintoja. Toisaalta toiseen jäsenvaltioon matkustavat kuluttajat hyötyvät valuutanvaihtokustannusten poistumisesta. Meidän on kuitenkin oltava tietoisia siitä, että yhtenäisvaluutan käyttöönoton täytäntöönpanoon liittyy joitakin kysymyksiä. Euroon siirtyminen aiheuttaa itse asiassa perustavaa laatua olevia muutoksia jokaisen unionin kuluttajan elämässä. Aiomme käynnistää yhtenäisvaluutan käyttöönoton kaikkein arkaluontoisimmat vaiheet aikana, jolloin kansalaisiamme leimaa tietynlainen epäuskoisuus. Meidän on siis pidettävä tarkasti mielessä se tunnearvo, joka kansallisella rahalla on kunkin maan kansalaisille. Yksi perusvaatimuksista, jota meidän on noudatettava toiminnassamme, on se, ettei eurosta tule tänä aikana kaikkien yhteiskuntamme epäkohtien, ja tarkoitan tällä erityisesti työttömyyttä, "syntipukkia" ! Se, että toiset voivat siirtymäjakson aikana käyttää euroa rahamarkkinoilla ja pörssissä, kun taas toiset kansalaiset eivät, saattaa aiheuttaa tietynlaista turhautumista, tunnetta siitä, että olisi kahdella eri nopeudella etenevä valuutta. Mietinnössä, jota tänään käsittelemme, korostetaan tässä mielessä noudatettavia suuntaviivoja ja omaksuttavia ehdottomia toimenpiteitä. Ensin on syytä painottaa keskeisiä osa-alueita kuten koulutusta ja pohjustusta, ja tämä on otettava huomioon kaikilla yhteiskunnallisen elämän aloilla kouluista, yliopistoista, kuluttajajärjestöistä, vanhusten yhdistyksistä jne. lähtien. Toiseksi olen esittelijän kanssa samaa mieltä siitä, että hintojen kaksinkertainen ilmoittaminen "euro/kansallinen raha" olisi pantava täytäntöön mahdollisimman pian vähittäiskaupoissa. Meidän on totutettava kuluttajamme ajattelemaan "euroina" . Kolmanneksi meidän on valvottava siirtymäjakson aikana kansallisten valuuttojen vaihtokustannusten poistamisesta. Toivon, ja esittelijäkin korosti samaa asiaa, että komissio takaisi antamalla asetusehdotuksen sen, että (kansallista valuuttaa olevien) setelien ja kolikoiden muuttaminen euroiksi on kuluttajalle ilmaista. Euro, joka on todellinen yhdistymisen vertauskuva, edellyttää meidän, meidän parlamentin jäsenten, olevan enemmän kuin aikaisemmin edistyvän Euroopan välikappaleita kentällä. Cushnahan Pérez Royon mietinnössä esitetään painava ja vakuuttava näyttö yhtenäisvaluutan käyttöönoton puolesta. Euroopan parlamenttia ei kuitenkaan tarvitse ylipuhua tässä asiassa. Sen sijaan Euroopan kansalaisille on annettava tietoa euron eduista, ja meidän on tehtävä enemmän, jotta voimme esittää heille perusteet ja niiden taustan. Olen huolestunut laajasta tietämättömyydestä ja puutteellisesta valmistelusta, joita esiintyy myös omassa maassani ja erityisesti pienissä ja keskisuurissa yrityksissä. Meidän on korjattava tämä heti. Olen samaa mieltä kuin Pérez Royo ehdotuksissaan, erityisesti vähittäismyyntisektorin kaksoishinnoittelun varhaisesta käyttöönotosta ja suurien palvelujen tarjoajien ja pankkien siirtymisestä " kaksoislaskutukseen" . Oppilaitoksilla on myös oma tehtävänsä, ja uskon, että voimme tehdä paljon enemmän antamalla tietoa kouluissa ja oppilaitoksissa. Kuluttajien luottamus on olennaista yhtenäisvaluutan onnistumisen kannalta. Tällä hetkellä meidän on kuitenkin tehtävä paljon enemmän, jos haluamme saavuttaa tämän. Eriksson, Sjöstedt ja Svensson Me Ruotsin vasemmistopuolueen edustajat olemme äänestäneet tätä mietintöä vastaan. Vastustamme EMUa ja yhteisvaluutan käyttöönottoa. Mielestämme EMUn hyödyt kuluttajille ovat liioiteltuja. Vastustamme myös EU: n niin kutsuttujen tiedotuskampanjoiden harjoittamaa EMU-propagandaa. EMU on antidemokraattinen projekti, jonka kohtalo kansan olisi itse ratkaistava kansanäänestyksen avulla. Fayot Kiitän herra Pérez Royoa siitä, että hän kiinnitti huomioni niihin lukuisiin ongelmiin, joita euron käyttöönotto aiheuttaa kuluttajalle. Haluaisin osaltani kommentoida kahta erityistä näkökulmaa. Ensimmäinen näkökulma koskee niitä kuluja, jotka aiheutuvat euron käyttäjille 1. tammikuuta 1999 lähtien. Olemme samaa mieltä siitä, että yksi yhtenäisvaluuttaan siirtymisen onnistumisen ehdoista on se, että saadaan mahdollisimman pian mahdollisimman moni kuluttaja käyttämään euroa jo ensimmäisessä vaiheessa, tässä tapauksessa avaamaan pankissa euromääräisen tilin, käyttämään euromääräisiä sekkejä ja tekemään euromääräisiä tilisiirtoja 1. 1. 1999 lähtien. Luxemburgissa pankit ilmoittivat, että Luxemburgin frangin tarvittavat muuntamiset euromääräisiksi ja toisinpäin olisivat ilmaisia. Se on hyvä asia. En tiedä, miten muualla menetellään, mutta tätä esimerkkiä olisi hyvä seurata kaikkialla. Lisäksi rahaliiton sisällä tapahtuvista vaihtotoimenpiteistä aiheutuvien kulujen pitäisi olla hyvin pienet vuosina 1999-2002, eikä niiden kokonaissumma voi missään tapauksessa ylittää nykyisten kulujen kokonaissummaa. Mutta euron kannalta olisi hyvä, että käyttäjät olisivat jo nyt vakuuttuneita siitä, että uusi raha tuo enemmän hyötyjä kuin vanha järjestelmä. Lopuksi on tärkeää todeta jo nyt, että kansallisten setelirahojen muuttaminen euroiksi 1. 1. 2002 jälkeen on käyttäjille ilmaista. Nämä vastaukset kiinnostavat kuluttajaa. Vaikka rahaliittoon siirtymisen aiheuttamista kuluista on vastattava joka tapauksessa jollakin tavalla, rahaliiton menestys riippuu siitä, että lopulliset käyttäjät vapautetaan hyvin suuresta osasta maksuja. Toinen minua kiinnostava näkökulma on se, mitä herra Pérez Royo sanoo heikommassa asemassa olevien ryhmien suhteen toteutettavasta strategiasta. Reilu kolmasosa väestöstä, ellei enemmänkin, on mainoskampanjoiden sekä internetin ja tiedotusvälineiden tavoittamattomissa. Erityisiä strategioita on kehitettävä tämän väestönosan tarkoituksiin. Tältä osalta olen tyytyväinen komission pääosaston XXIV ponnisteluihin: pääosasto on kehittänyt kokeiluhankkeita, joiden tarkoituksena on suunnitella sitä, miten eurosta tiedotetaan erittäin köyhissä oloissa eläville henkilöille, jotka ovat usein luku- ja kirjoitustaidottomia ja jotka eivät osaa laskea hyvin. Heidän ei ole mahdollista saada tietoa lukemalla. Sanottakoon ohimennen, että on pidettävä huoli siitä, että kyseiset hankkeet otetaan huomioon komission talousarviossa viimeistään vuonna 1999. Herra Pérez Royon kehittelemät ajatukset siitä, että euroa koskevaa tietoa jaetaan suoralla taloudellisella tavalla ovat keskeisiä. Periaate, jonka mukaan käyttäjät osallistuvat sellaisten tietojen suunnitteluun, jotka liittyvät suoraan taloudelliseen toimintaan, on myös erittäin varteenotettava. Poliittisten ja pikemminkin teoreettisten näkökohtien jälkeen on tartuttava käytännön näkökohtiin ja oltava mahdollisimman konkreettinen, jotta euro saadaan iskostettua kaikkien tajuntaan ja kehitettyä uusi yhteinen rahakulttuuri. Fourçans Olen tyytyväinen herra Pérez Royon mietintöön kokonaisuutena. Se itse asiassa auttaa omasta puolestaan tuomaan esille euron käyttöönotosta johtuvat kuluttajan suoraan havaitsemat hyödyt. Kuten esittelijämme aivan oikein tarkentaa, ensimmäiset hyödyt johtuvat hintojen vertailusta, joka helpottuu euron käyttöönoton vuoksi, mikä helpottaa kuluttajan elämää. Toinen hyöty sitten johtuu siitä, että on erittäin helppoa matkustaa kaikkialla unionissa ilman, että tarvitsee suorittaa työläitä ja etenkin kalliita valuutanvaihtotoimenpiteitä. Lopuksi julkisrahoituksen tervehtymisestä ja vakaasta rahapolitiikasta johtuva korkojen lasku antaa elintärkeän sysäyksen sijoitustoiminnalle Euroopassa, mikä mahdollistaa työpaikkojen luomisen. Näin ollen on syytä antaa kuluttajille paljon tietoa ja varsinkin valmistaa heitä ajattelemaan euroina, jotta euroon siirtyminen tapahtuisi mutkattomasti. Tätä varten herra Pérez Royo suosittelee, että kolmannen vaiheen alusta lähtien, eli nyt vajaan vuoden kuluttua, yritykset laatisivat laskunsa euroina ja pankit julkaisisivat tiliotteensa eurooppalaisessa valuutassa. Samalla hän toivoo, että panostettaisiin erityisesti kouluissa annettavaan koulutukseen. Näiden ajatusten osalta olen samaa mieltä. Uskallan silti kuitenkin esittää varauksen sen osalta, että on välttämätöntä säätää direktiivillä kaksoishintojen ilmoittamisesta, koska siitä saattaa aiheutua huomattavia kustannuksia joillekin liikkeille. Olen luonnollisesti sitä mieltä, että kaksoishintojen ilmoittaminen osoittautuu tarpeelliseksi, jotta kansalaiset voidaan mukauttaa pehmeästi uuteen valuuttaan. Tästä pienestä varauksesta huolimatta äänestän herra Pérez Royon mietinnön puolesta. Kirsten Jensen, Blak, Sindal ja Iversen Tanskan sosiaalidemokraatit ovat tänään äänestäneet Fernando Pérez Royon euroa ja kuluttajia käsittelevän mietinnön puolesta. Mietinnössä painotetaan, että siirtyminen kansallisista valuutoista euroon ei saa maksaa kuluttajille mitään. Esittelijä ehdottaa, että kansallisen valuutan setelien ja kolikoiden vaihtamisen euroseteleihin ja eurokolikoihin on oltava kansalaisille ilmaista. Tanskan sosiaalidemokraatit kannattavat tätä näkökantaa, mutta haluavat huomauttaa, ettei Tanska osallistu talous- ja rahaliiton kolmanteen vaiheeseen. Rovsing Huolimatta Tanskan varauksellisuudesta EMUn kolmatta vaihetta kohtaan ei ole epäilystäkään siitä, etteikö euron tuloon olisi suhtauduttava myönteisesti koko Euroopassa. On olemassa useita pieniä ja keskisuuria yrityksiä, erityisesti Tanskassa, joille aiheutuu ongelmia siitä epävarmuudesta, jota eri valuuttojen välinen kaupankäynti aiheuttaa. Euroopan unionin kuluttajien ja kansalaisten on luonnollisesti totuttava euron käyttämiseen. Olen siis samaa mieltä esittelijän kanssa siitä, että tarvitaan parempi siirtymäkauden suunnitelma ja siitä, että esittelijä ehdottaa esimerkiksi sitä, että laskut ilmoitetaan sekä euroina että kansallisina valuuttoina. Puhemies Tähän päättyy äänestykseen varattu aika. (Istunto keskeytettiin klo 12.53 ja sitä jatkettiin klo 15.) Euroopan ja Yhdysvaltojen suhteet Puhemies Esityslistalla on seuraavana yhteiskeskustelu seuraavista mietinnöistä: Souchet'n laatima ulko- ja turvallisuusasiain sekä puolustuspolitiikan valiokunnan mietintö (A4-0410/97) komission tiedonannosta "Eurooppa ja Yhdysvallat: tulevaisuuden suunnat" (KOM(95)0411 - C4-0411/95), -Mannin laatima taloudellisten ulkosuhteiden valiokunnan mietintö (A4-0403/97) transatlanttisista kauppa- ja taloussuhteista. Souchet Arvoisa puhemies, arvoisa komission jäsen, arvoisat kollegat, Euroopan ja Yhdysvaltojen suhteet muodostavat tiukan suhdevyyhdin, jonka historia on sanellut Yhdysvaltain itsenäisyydestä lähtien ja joka on erityisen tiivis ja läheinen, mikä näkyy lukuisina kahden- ja monenvälisinä kanavina. Miten nämä Euroopan unionin, jäsenvaltioiden ja Yhdysvaltojen väliset suhteet voivat uusiutua nykyisessä geopoliittisessa ympäristössä, jota neuvostoliittolaisen järjestelmän häviäminen on muuttanut ratkaisevalla tavalla, ja voivat vaikuttaa omalta osaltaan uuden kansainvälisen järjestyksen määrittelyyn? Tällainen on ollut harkintamme lähtökohta komission tiedonannon ja transatlanttisten toimintasuunnitelmien perusteella. Euroopan ja Yhdysvaltain suhdetta luonnehtivat nykyään kahden luonteeltaan erilaisen yksikön väliset epäsymmetriset suhteet. Tässä uudessa kylmän sodan jälkeisessä tilanteessa Yhdysvallat on ainoa, jolla on käytössään ne pääasialliset vallanvälineet, jotka säätelevät kansainvälisten suhteiden kehittymistä ja jotka altistavat houkutukseen käyttää hallitsevaa asemaa väärin. Olemme kartoittaneet ja tuoneet esille joitakin viimeaikaisia tapauksia, jotka ovat esimerkkejä siitä, mistä käytetään kainosti nimitystä "amerikkalainen yksipuolisuus" . Siihen liittyy ensiksikin erittäin ainutkertainen halu toimia johtajana kaikilla aloilla ja ulkopolitiikan maantieteellisillä kentillä, mistä voi aluksi mainita esimerkkinä Daytonissa allekirjoitetut tärkeät asiakirjat ja häikäisevimpänä osoituksena siitä ovat Lähi-Itä, Irak ja G8-maiden huippukokous Denverissä. Eurooppa kutsutaan kuuntelemaan saarnaa ja maksamaan laskut. Se on lisäksi määrätietoista ja ripeää yksipuolista toimintaa puolustuksen alalla, sillä se valitsee NATOn uudet eurooppalaiset jäsenet sekä ne, jotka jäävät ulkopuolelle, aivan kuin konkreettisia toimenpiteitä järjestön eurooppalaisen pilarin hahmottelemiseksi ei olisi olemassa niistä yleisistä sitoumuksista huolimatta, jotka tehtiin Berliinissä. Talouspolitiikan osalta Yhdysvallat pitää käytännössä kaikilla aloilla voimassa tosiasiallisia esteitä kaupan kehittymiselle huolimatta yleisistä purkamista koskevista Buy American Act -lain velvoitteista. Se halusi taivuttaa eurooppalaiset poliittisen painostuksen keinoin Boeing-McDonnell Douglas -fuusioon, minkä lisäksi se on allekirjoittanut eri tahojen kanssa sopimuksia, jotka antavat sille yksinoikeuden, tai sitten voidaan mainita amerikkalaiset hormonilihaa, geneettisesti muunnettuja organismeja sekä banaanien laatua koskevat elintarvikenormit. Olemme vihdoinkin tuominneet yritykset tehdä tietyistä amerikkalaisista säädöksistä, kuten esimerkiksi HelmsBurtonin ja d'Amato-Kennedyn laista, ekstraterritoriaalisesti sovellettavia ja kehottaneet komissiota mitä suurimpaan päättäväisyyteen. Suhde on siis epäsymmetrinen ja kahden luonteeltaan erilaisen yksikön välinen. Euroopan unioni on omanlaisensa rakenne, jonka ovat muodostaneet valtiot, joilla on ulkopolitiikan alalla tärkeät kansalliset valtaoikeudet. Yhdysvallat kokee toisinaan vaikeaksi ja epämiellyttäväksi sen, että sen pitäisi ottaa huomioon tämä kaksinkertainen taso ja se hämmentyy yhteisön päätöksenteon monimutkaisuudesta ja siihen liittyvistä viiveistä. Yhdysvallat on klassinen liittovaltio, jonka viimeaikaista institutionaalista käytäntöä leimaa toimeenpanovallan heikentyminen suhteessa lainsäädäntövaltaan - eurooppalaiset eivät saa koskaan unohtaa sitä, miten se on vaikuttanut ulkopolitiikan johtamiseen ja rahoitukseen. Mitä tavoitteita transatlanttiselle vuoropuhelulle voidaan nyt asettaa? Poliittisella tasolla kyseisen vuoropuhelun on mukailtava sitä kehitystä, joka vaikuttaa vastedes kansainvälistä vakautta horjuttavien uhkien luonteeseen, jotka voimistuvat rajojen avautumisen, kansainvälisen kaupan säännöstelyn purkamisen ja pääomien liikkumisen vapauttamisen kustannuksella. On ehdottoman tärkeää analysoida yksityiskohtaisesti uudet ensisijaisen tärkeät alat, joiden puitteissa voidaan saavuttaa molemminpuolista hyötyä tekemällä tiiviimpää ja järjestelmällisempää yhteistyötä. Näitä aloja ovat ympäristön turvallisuus, terrorismin ja laajan järjestäytyneen rikollisuuden, ihmiskaupan ja laittoman maahanmuuton, huumausaineiden kaupan ja rahanpesun, mafiaverkostojen ja halkeamiskelpoisten aineiden laittoman kaupan torjunta. Talous ja kauppapolitiikan osalta kestävän transatlanttisen vuoropuhelun tärkeyttä tuskin tarvitsee osoittaa. Yhdysvaltojen ja Euroopan unionin erilaisista taloudellisista tilanteista ja työttömyysluvuista huolimatta Euroopan unioni on nykyään Yhdysvaltojen ensisijainen alueellinen kumppani kaupankäynnin ja investointien perusteella - jos tytäryhtiöiden myyntiä ei oteta huomioon - ja ainoa, jonka kanssa sillä on tasapainoiset suhteet. Amerikkalaisten Eurooppaan tekemien huomattavien investointien määrä pysyy lisäksi korkeana. Mitä tulevaisuuteen tulee, olemme panneet tyytyväisinä merkille sen varovaisuuden, jolla komissio tarkastelee vapaakauppa-alueen ajatusta. Tätä muotoilua ei varmastikaan soviteta transatlanttisten suhteiden yhteyteen, koska Yhdysvaltojen ja Euroopan väliset tullimuurit palvelevat nykyään sellaisia päämääriä, joiden sosiaalinen ja poliittinen merkitys ei välttämättä liity niiden poistamisesta mahdollisesti saatavaan taloudelliseen hyötyyn. Olemme todenneet tärkeämmäksi kiinnittää ensisijaisesti huomiota kaupankäynnin ja investointien tiellä oleviin sääntelyyn liittyviin esteisiin. Lisäksi olemme todenneet Euroopan kannalta välttämättömäksi asettaa neuvotteluille selkeät tavoitteet. Komissio ei ole aina paras osapuoli laatimaan niitä, sillä vapaakauppaan liittyvät institutionaaliset näkökohdat hallitsevat voimakkaasti kyseisiä painopistealueita. Sen vuoksi katsomme, että liike-elämän osallistuminen on keskeinen tekijä transatlanttisessa vuoropuhelussa. Yhteisön toimivalta kauppapolitiikan alalla ei sulje pois sitä, että eri pääkaupungit ja liike-elämän alat tekevät aloitteita neuvottelujen ulkopuolella. Meidän ei pidä pelätä, herra puhemies, käydä kumppaniemme kanssa oleellista ja elinvoimaista, määrätietoista ja konkreettista vuoropuhelua, joka ei rajoitu sovittuihin aiheisiin, joista on helppo päästä yhteisymmärrykseen, vaan jonka puitteissa käsitellään peittelemättä arkoja aiheita. Lisäksi se on ainoa edellytys, joka saa amerikkalaiset kiinnostumaan pysyvästi transatlanttisesta vuoropuhelusta. Mann, Erika Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, kollegani Souchet käsitteli jo pääosin monta kohtaa. Hän viittasi siihen, kuinka laaja tämä transatlanttinen toimintaohjelma on. Se ulottuu todella poliittisista taloudellisiin kysymyksiin, käsittelee syvällisesti tieteellisiä yhteyksiä ja yhteistyökokonaisuuksia ja koskettaa myös kysymystä siitä, miten kansalaiset voivat tulevaisuudessa toimia yhdessä, samoin kuin työntekijät, liikemaailma ja pienet yritykset. Kirjo on laaja. Meidän on tehtävä itsellemme selväksi, ettemme puhu sopimuksesta. Meillä ei ole yhteistä sopimusta Euroopan unionin ja Yhdysvaltain välillä - vaikka toivon sitä aina. Emme myöskään puhu siitä, haluammeko perustaa vapaakauppa-alueen. Sekin on mielenkiintoinen vaihtoehto mutta emme puhu siitä nyt, koska se on poliittinen tabu. Meillä on edessämme sopimus, jonka muuten allekirjoittivat vuonna 1995 silloinen neuvoston puheenjohtaja Felipe Gonzàles, presidentti Clinton ja herra Santer ja joka aloittaa yhteistyön uuden muodon. Meidän tulisi ymmärtää tämä, ja meidän tulisi myös todella ymmärtää sen myötä tarjoutuvat mahdollisuudet ja tarttua niihin. Muuten minun on kiitettävä komissiota monet asiat. Se on tehnyt monessa kohdassa erinomaista työtä. Poliittisista yhteistyöalueista on ehdottomasti puutetta. Suuri vaje meillä on kuitenkin siinä - olen yllättynyt, ettei kollega Souchet käsitellyt sitä - että parlamentaarinen yhteistyö on tähän asti riippunut vain yhteistyön ja yhteensovittamisen yksilöllisistä muodoista. Asiantila ei voi jäädä tällaiseksi, vaan me tarvitsemme todella parlamentaarisen yhteistyön lujittumista. Sama koskee yhteistyötä Yhdysvaltain kongressissa olevien kollegojen kanssa. Kollegani Alan Donnelly istuu täällä; hän on ryhtynyt todella erinomaiseen ja johtavaan työhön valtuuskuntien osalta, mutta me tarvitsemme toteuttamisvälineitä, herra Bangemann! Se koskee esimerkiksi tapaa, jolla voimme toimia yhteistyössä kansainvälisten sopimusten puitteissa - GATTin puitteissa. Se koskee kuitenkin myös kaikkia yhteistyö- ja yhteensovittamistapoja, joita eri pääosastot sopimuksien muodossa amerikkalaisten kollegojensa kanssa käyttävät. Tämä merkitsee sitä, että meille annetaan vuosittain kertomus - kannatan sitä - jossa esitetään kaikki toimet, joihin ryhdytte Atlantin molemmin puolin ja joihin me voimme taas tarttua. Se vaatii myös Euroopan parlamentille mahdollisuutta tulevaisuudessa esittää mielipiteensä ennen huippukokouksia, jotta toiveemme käsiteltävistä asioista voidaan vielä kirjata esityslistaan. Uskon, että se on erittäin tärkeää. Sama koskee muuten myös toivettamme päästä mukaan parlamentaariseen ja komission työhön vastavuoroista tunnustamista koskevien sopimusten valmistelussa. Mitä uutta transatlanttinen toimintaohjelma sitten oikein tuo? Haluaisin mielelläni mainita muutamia kohtia. Se on luonteeltaan visionäärinen. Se merkitsee sitä, että sen tavoitteena on sellaisen Atlantin ylittävän yhteistyömuodon kehittäminen, jolla on maailmanlaajuisia tavoitteita ja joka ei pyri vain kahdenväliseen toimintaohjelmaan. Se on samalla käytännöllinen siten, että se tarjoaa ensimmäistä kertaa hallituksille ja hallinnoille Atlantin molemmin puolin ylipäänsä mahdollisuuden suoraan yhteistyöhön niin sanotusti pöydät vastakkain, silmätysten. Puuttuu, kuten sanottua - viittasin siihen - ainoastaan parlamentaarinen vastine. Toimintaohjelma on muotoiltu kahdenväliseksi, mutta sen aikataulu on sovitettu kansainväliseen ja maailmanlaajuiseen aikatauluun. Tämä merkitsee sitä, että sen yhteistyötapa ei ole yksipuolinen vaan tavoitteena on noudattaa GATTin ja muiden kansainvälisten toimielinten aikatauluja, mikä on erittäin oleellista. Se sisältää tiiviin taloudellisen ja poliittisen yhteistyön, mikä merkitsee sitä, että meillä on tässä lippulaiva, jonka muodostaa transatlanttinen liike-elämän vuoropuhelu, joka on aina tehnyt todella loistavaa valmistelevaa työtä politiikkaa muuttaessaan. Haluaisin kuitenkin esittää nyt lievää arvostelua Stuart Eizenstatia kohtaan: en usko, että transatlanttinen liike-elämän vuoropuhelu voisi todella olla myös Atlantin ylittävien suhteiden moottori ja voisi tiettyyn rajaan asti kantaa vastuuta suhteiden tulevasta kehityksestä vaan uskon, että se on yhä politiikan tehtävä. Tämä kuitenkin vain aivan pienenä reunahuomautusarvosteluna. Toivon, että hän on siinä kanssani samaa mieltä. Kauppakiistat voidaan lisäksi nyt ensimmäistä kertaa ratkaista suorien neuvottelujen ja suoran ajatustenvaihdon avulla. Näitä keinoja ei aiemmin ollut käytössä vaan jouduimme tietynlaisiin ristiriitatilanteisiin, joissa meillä ei ollut olemassa institutionaalisia ratkaisustrategioita. Pelkästään tämä on jo asia, jonka vuoksi kannattaa kehittää Atlantin ylittäviä suhteita kaikista niistä vaikeuksista ja eroista huolimatta, joita meillä on ollut. On olemassa transatlanttisten markkinoiden malli. Tämä on uutta. Sillä ei tarkoiteta vapaakauppa-aluetta, jota tässä suunniteltiin, vaan se on uusi luomus. Haluaisin kuitenkin pyytää komissiota laatimaan tutkimuksessa, jonka tämänhetkisenä tarkoituksena on vielä kerran tutkia EU: n ja USA: n välisiä kauppaesteitä, myös transatlanttisten markkinoiden suunnitelman ja antamaan Euroopan parlamentille tulevana vuonna kertomuksen siitä. Transatlanttisia markkinoita varten on luotu uusi toteuttamiskeino eli vastavuoroisen tunnustamisen menetelmä, toteuttamiskeino, jonka tunnemme sisämarkkinoilta, joka on osoittautunut erinomaiseksi ja jota siirrämme nyt Atlantin ylittäviin suhteisiin, emme vaikeuksitta emmekä ongelmitta, sitä en halua salata. On luonnollisesti olemassa erilaisia edellytyksiä, erilaisia turvallisuuskäsityksiä, erilaisia käsityksiä siitä, miten terveydensuojelua, autojen turvallisuutta ynnä muita koskevat standardit pitäisi määritellä. Se, että ylipäänsä harkitsemme tällaista ja tutkimme mahdollisuutta lähentyä, ei yhdenmukaistamalla vaan erilaiset standardit tunnustamalla, on kuitenkin tehokas ja tärkeä väline. Tiedämme, kuinka tärkeää se oli Euroopan sisämarkkinoilla ylipäänsä markkinoille pääsymahdollisuuksien tarjoamiseksi. Olen lujasti sitä mieltä, että kun käytämme näitä käytössämme olevia muotoja ja toteuttamiskeinoja - koko laajuudessaan - Euroopan parlamentin ja amerikkalaisten kollegojen välisessä yhteistyössä onnistumme luomaan amerikkalais-eurooppalaisille suhteille järkevän perustan. Voimme sitten tulevaisuudessa selvittää sitä, miten onnistumme vahvistamaan Euroopan puolella myös poliittista ulottuvuutta. Olen muuten vakuuttunut siitä, että onnistumme! Donner Arvoisa puhemies, on aina mukavaa puhua suurelle yleisölle. Lyhyt kauteni eurooppalaisena diplomaattina Yhdysvalloissa paljasti joitakin erikoisuuksia Yhdysvaltojen ja Euroopan välisissä suhteissa. Esitän tässä muutamia havaintoja. Yhdysvaltojen ulkopolitiikka perustuu siihen, että Eurooppa ei puhu yhdellä kielellä ja vielä vähemmän toimii yhtenä maana. Mitään yleistä Eurooppa-politiikkaa ei ole paitsi kansanperinteessä. Yhdysvaltain ulkopolitiikassa ei haluta, että Eurooppa osallistuu aktiivisesti Lähi-idän tai muun maailman tapahtumiin, paitsi joihinkin sanallisiin ilmaisuihin. Yhdysvaltojen länsirannikolla, jossa minun asemapaikkani oli, Yhdysvaltojen suurimmat huolenaiheet olivat Kiina ja Kaukoitä. Koska Yhdysvallat on ainoa sotilaallinen suurvalta maailmassa, joka sijoittaa vuosittain melkein 300 miljardia USA: n dollaria salaisiin ja vähemmän salaisiin toimiin, Yhdysvallat haluaa säilyttää sotilaallisen johtajuutensa, eikä se aio luopua siitä. Talouden osalta voin sanoa seuraavaa: amerikkalaiset yritykset, jotka ovat investoineet paljon Eurooppaan, suhtautuvat yhtenäisvaluuttaan myönteisesti. Toisaalta Yhdysvalloissa protektionismi on yhä vahvaa. Yhdysvallat aikoo säilyttää johtavan asemansa tietokoneohjelmien, audiovisuaalisten ohjelmien, elokuvien ja television alalla. Euroopan unioni pitää yllä korkeaa profiilia Washingtonissa ja New Yorkissa, mutta satunnaisia käyntejä lukuun ottamatta sillä ei ole edustusta länsirannikolla. Tämän vuoksi Souchet´n mietintöön on ehdotettu tarkistusta, joka koskee länsirannikon edustusta. Minusta tuntuu, että vain harvat eurooppalaiset ymmärtävät amerikkalaisen yhteiskunnan pirstoutuneisuutta. Verratkaa Floridaa, Teksasia, Alaskaa, Minnesotaa ja Kaliforniaa: ne ovat hyvin erilaisia. Haluaisin vielä lopuksi esittää yhden tärkeän seikan, keskivertoamerikkalaisella ei ole minkäänlaista tietoa Euroopan unionista. Ymmärrän tämän erittäin hyvin havaittuani, miten monet unionin diplomaatit suorittavat tehtävänsä Washingtonissa. Lambrias Arvoisa puhemies, arvoisa komission jäsen, Eurooppa on epäilemättä paljosta velkaa Amerikalle, mutta yhtä epäilemättä Amerikka on paljosta velkaa Euroopalle. Kumpikin jakaa vapaan maailman perusarvot, ja pitkän ja vaarallisen kylmän sodan aikana ne puolustivat niitä yhdessä. Suhteet eivät ole aina olleet hyvät. Toisaalta Yhdysvallat on usein valittanut, että sen harteilla on raskas vastuu, mutta se ei saa aina vastaavaa ymmärrystä. Euroopan maat ovat taas usein kokeneet amerikkalaisten käyttäytymisen niitä kohtaan ylimielisyytenä. Kylmän sodan kahden supervallan välisen kaksinapaisen vastakkainasettelun päätyttyä vuoden 1989 mullistuksiin tarve poistaa Euroopan ja Yhdysvaltojen keskinäistä ymmärrystä häiritsevät tekijät on kasvanut entistä suuremmaksi. On vaarallista, jos Yhdysvallat, ainoa jäljelle jäänyt supervalta, käyttäytyy yhä enenevässä määrin tavalla, jota eurooppalaiset sekä muut pitävät ylimielisyytenä. Ylimielisen vallankäytön oli tuominnut jo keskellä kylmää sotaa kuuluisa amerikkalainen senaattori Fullbright. Vähän aikaa sitten Tsekin tasavallan presidentti Vaclav Havel otti Washingtonissa saman asian esiin hienolla tavalla. On vaarallista, jos uuden globaalin aikakauden kynnyksellä Yhdysvallat uskoo, että sillä yksin on vastuu koko maailmasta, että sen velvollisuus on toimia maailmanpoliisina järjestyksen ja turvallisuuden takaajana. Yhdysvalloilla ei ole oikeutta eikä kykyä esittää tällaista roolia. Onneksi Madridissa 1995 pidetyssä huippukokouksessa Clinton - Gonzales - Santer näkyi merkkejä siitä, että kilpailun tai pyrkimysten pirstoutumisen sijasta lisääntynyt yhteistyö Euroopan ja Amerikan välillä voi vahvistaa kansainvälisen järjestyksen rakenteita kaikkien osapuolten eduksi. Mietinnössä, josta tänään keskustelemme ja joka tulee varsin myöhäisessä vaiheessa, eritellään - ehkä liiankin yksityiskohtaisest i- kysymyksiä, joissa koetellaan euroamerikkalaisten suhteiden jatkokehitystä, avoimuutta, vastavuoroisuutta ja tasa-arvoisuutta. Ajankohtaisten taloudellisten ristiriitojen tasoittamista enemmän pitäisi korostaa suurten linjojen merkitystä, joihin pitää asettaa myös Atlantin toisella puolella jatkuvat ponnistukset aidon ymmärryksen saavuttamiseksi. Malerba Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, arvoisat kollegat, maailman uudessa geopoliittisessa asetelmassa Berliinin muurin kaatumisen jälkeen Yhdysvaltain ja Euroopan väliset suhteet voivat parantua - ja niiden on parannuttava. Yhdysvallat nauttii maailman johtajuudesta neljällä strategisella alalla: taloudessa, sotilaallisessa voimassa, teknologisessa etevämmyydessä ja kulttuurissa laajasti ajateltuna. Sekä maantieteellisistä että ideologisista syistä sen johtajuus perustuu maailmanlaajuiseen yhteistyö- ja kilpailuliittoumien verkostoon. Sen liittolaisuus Euroopan kanssa on ollut ja on edelleenkin kaikista vahvin ja vakain, ennen kaikkea siksi, että yhteiskuntiemme perusarvot ovat samat: ihmisoikeuksien puolustaminen, liberaalin yhteiskunnan malli, joka perustuu yhdenvertaisiin mahdollisuuksiin, markkinatalouteen ja vapaaseen kauppaan. On siis myös Yhdysvaltojen edun mukaista, että Eurooppa vahvistuu esimerkiksi yhteisen valuutan avulla, että se laajentuu itään suurentaen demokratian ja markkinatalouden aluetta. On yhteinen etu, että NATOn alue laajentuu sopusoinnussa unionin laajentumisen kanssa kasvattaen muutenkin Euroopan sitoutumista ja painoarvoa puolustusliitossa. On myös tärkeää, että Euroopan unionin ja Venäjän valtion välille luodaan myönteiset suhteet. Yhdysvaltain ja Euroopan unionin maailmanlaajuisissa eduissa on siis yhtäläisyyksiä, ja voimme pyrkiä tasapainottamaan ne uudelleen yhdenvertaisina. Niitä ei saa estää kahden- tai monenkeskisillä, näiden kahden osapuolen taloudellisiin erityisetuihin liittyvillä kiistakysymyksillä. Siksi esitys Mannin mietinnön edistämästä uudesta transatlanttisesta toimintaohjelmasta osoittaa ja kattaa todella laajasti ne lukemattomat sektorit, joilla yhteistyön tiivistäminen on välttämätöntä. Haluaisin nyt korostaa kahta erityisen ajankohtaista asiaa perinteisillä aloilla - taistelu järjestäytynyttä rikollisuutta vastaan, kauppa- ja tullikiistojen ratkaiseminen, yritysten välinen yhteistyö - tehtävän yhteistyön lisäksi. Tärkeämpänä niistä pitäisin sitoumusta rakentaa yhdessä tietoyhteiskuntaa, tätä ei vielä täysin määriteltyä yhteiskuntaa, joka edustaa meidän tulevaisuuttamme: tietoverkot, infrastruktuuri ja niiden käyttöä koskevat säännöt, standardit, tekijänoikeuksien suojelu, sähköisen kaupankäynnin muodot, yritysten välisiä investointeja ja yhteistyötä koskevat säännöt. Toinen ajankohtainen asia on Yhdysvaltain ja Euroopan unionin sitoutuminen rahayhteistyöhön, varsinkin jo käynnistetyn Euroopan yhteisvaluutan suhteen, jotta voimme turvata markkinoiden vakauden ja vahvistaa yhteisiä kasvu- ja kehitysnäkymiämme. Bertens Arvoisa puhemies, kollegat, parlamentti hyväksyy toisen kerran kahden kuukauden sisällä päätöslauselman Yhdysvaltain suhteista. On erittäin tärkeää, että me pysymme johdonmukaisina Yhdysvaltain politiikassamme. Souchet´n mietintö, siinä muodossa kuin se on esitetty, ei edistä tätä. Mietinnössä keskitytään epäoikeudenmukaisesti yksipuolisesti tämän suhteen ongelmiin, mutta sen sijasta meidän pitäisi käyttää yhteistyömahdollisuuksia ja ratkaista mielipide-erot vuoropuhelun eikä uhkauksien avulla. Parlamentin on ensiksi toivotettava Atlantin ylittävän suhteen tiivistyminen tervetulleeksi ja uusi transatlanttinen toimintaohjelma ja yhteinen toimintasuunnitelma ovat hyödyllisiä välineitä tätä varten. Meidän on käytettävä näiden välineiden tarjoamia mahdollisuuksia. Valtameren molemmilta puolilta kuuluvalla yhdellä äänellä voi olla ratkaiseva vaikutus. Sen sijaan, että syyttää amerikkalaisia Euroopan turvallisuus- ja puolustusidentiteetin puuttumisesta, kollega Souchet voisi kääntää syyttävän sormen itseensä. Eurooppa on itse jättänyt nämä mahdollisuudet käyttämättä Amsterdamin Eurooppa-neuvoston kokouksen aikana. Liberaalit kannattavat parlamentin ja Yhdysvaltain kongressin suhteiden vahvistamista ihmisoikeuskysymyksien merkeissä. Lopuksi, herra puhemies, asekauppa. Nyt kun puheenjohtajamaa Iso-Britannia kehittelee suunnitelmia kiristää yhteisiä aseiden vientiä koskevia säännöksiä, meidän pitäisi tiivistää vuoropuhelua Yhdysvaltain kanssa myös tällä alueella. Aseiden vienti muodostaa kiinteän osan ulkopolitiikkaa. Molemmilta puolin tulevilla yksittäisillä yrityksillä säädellä asekauppaa on paremmat mahdollisuudet, jos ne ovat yhteneviä. Pyydän puheenjohtajamaata ottamaan tämän aiheen osaksi transatlanttista vuoropuhelua. Lopuksi, herra puhemies, liberaalien ryhmä on esittänyt monia tarkistuksia ja toivon, että ne hyväksytään. Muuten me emme voi tukea Souchet´n mietintöä. Manisco Arvoisa puhemies, nämä Euroopan ja Yhdysvaltojen välisiä suhteita koskevat mietinnöt ovat selkeitä, analyysiltään perinpohjaisia ja harkitsevia, ja sen tähden voimme unohtaa jotkin alustavat varauksemme ja vastalauseemme. Emme voi kuin arvostaa mietinnön käytännöllistä ja kriittistä lähestymistapaa transatlanttisten suhteiden kasvavaan epätasapainoon. Parannuskeinoksi ehdotettiin tarvetta tarkastella uudestaan tasavertaisempien ja käyttökelpoisempien parametrien pohjalta Euroopan ja Yhdysvaltojen välisen moitteettomasti toimivan kumppanuuden suurta suunnitelmaa: erityisesti nykyisessä käännekohdassa, jossa globaalistumisen ongelma aiheuttaa sosiaalisia ja taloudellisia mullistuksia; jossa Aasian flunssa on muuttumassa epidemiaksi maailmanlaajuisilla rahoitusmarkkinoilla ja jossa tavanomainen menettely tuottojen yksityistämisestä ja tappioiden sosiaalistamisesta Kansainvälisen valuuttarahaston avulla ei näytä onnistuvan ja aiheuttaa kustannuksia, joita Eurooppa ja Yhdysvaltain kongressi eivät voi hyväksyä. Souchet´n mietintöä voidaan kehua siitä, että siinä arvostellaan Amerikan räikeän yksipuolista tapaa hoitaa asioita aloilla, jotka on jo säännelty kansainvälisillä sopimuksilla tai tapauksissa, joissa yhteistyö muiden kumppaneiden kanssa olisi ollut parempi vaihtoehto. Kaikkein pahaenteisin on kongressin mielivaltainen ja yksipuolinen päätös, jonka hallitus hyväksyi, peruuttaa suuri osa Yhdysvaltojen veloista Yhdistyneille kansakunnille ja alistaa sen toimet kongressin tutkimuselimen GAO: n (General Accounting Office) kaltaisten amerikkalaisten instituutioiden valvontaan. Tämä oli tietenkin senaattori Jessie Helmsin ja senaatin ulkoasiainvaliokunnan työtä. Ehdottamiemme tarkistusten päätarkoitus on antaa Euroopan yksiselitteinen kannatus Yhdistyneiden kansakuntien vaihtoehtoiselle uudistukselle, jota pääsihteeri Kofi Annan on ehdottanut, jotta järjestön itsenäinen maailmanlaajuinen rooli säilyy, kuten sen peruskirjassa on säädetty. Kreissl-Dörfler Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, vuoropuhelu on varmasti politiikan ensimmäinen ja tärkein työväline. Uuden transatlanttisen toimintaohjelman kuuluminen esityslistaan NATOn sijasta voi sen vuoksi saada vain täydellisen hyväksymiseni. Maailmanrauhaa, sosiaalista oikeudenmukaisuutta ja ekologisesti kestävää kehitystä ei päivä päivältä tiiviimmin verkostoituvassa maailmassa saavuteta pelottelemalla vaan ainoastaan yhteisesti päätetyn toiminnan avulla. Juuri EU: lla ja USA: lla on talousmahtinsa vuoksi erityinen vastuu maailman hyvinvoinnista. Niillä on myös mahdollisuudet saada aloitteensa toteutumaan. Ei ole kuitenkaan kyse siitä, että ohitettaisiin yhdessä kansainvälisiä foorumeja, kuten WTO ja YK, ja vähennettäisiin näin niiden uskottavuutta. Helms-Burtonin laki on huonoin ajateltavissa oleva esimerkki siitä, minkälaiseksi käsitämme vuoropuhelun. EU: n tulisi tämän esimerkin nojalla voimakkaasti tuomita kansallisen lainsäädännön ekstraterritoriaalinen laajentaminen. Tarvitsemme oikeusvarmuutta ulkopoliittisen mielivallan sijasta. EU: n tulisi myös banaanien tai BSE-taudin kohdalla käyttää toimintaohjelmaa siihen, että talousmahti USA: lle selvitettäisiin, etteivät talouskasvu ja konsernien kiinnostus saa olla kansainvälisesti tärkeimpiä asioita vaan kansalaisten terveys ja sosiaalinen turvallisuus. WTO, epäilemättä EU: n ja USA: n yhteinen lempilapsi, kaipaa tässä suhteessa erityisen kipeästi uudistuksia. WTO: ta on kiireesti uudistettava sosiaalisesti ja ekologisesti juuri uusien asioiden osalta, ja sen on muututtava avoimeksi kaikkia jäseniä kohtaan. Uusi transatlanttinen toimintaohjelma (UTT) voisi tehdä järkevää valmistelutyötä edessä olevaa ministerikokousta varten. UTT: n ei myöskään pidä olla suurteollisuuden edustajien kerho, joka suljettujen ovien takana määrää poliitikoille päiväjärjestyksen. Päinvastoin, sen on tarkoitus tarjota siviiliyhteiskunnalle mahdollisuuksia Atlantin ylittävään yhteydenpitoon. Monikansallisten yritysten aikakautena myös työntekijöiden tulisi voida päästä yhteisymmärrykseen, jotta heidän käsityksensä koulutuksesta ja jatkokoulutuksesta, sosiaaliturvasta ja terveistä työpaikoista otettaisiin huomioon. Kollegani Erika Mannin mietintö osoittaa, mitä on tehtävä, ja me tuemme häntä sen vuoksi hyvällä omallatunnolla. Herra Souchet'n ulkopoliittinen mietintö ei valitettavasti vielä ole toivomassamme muodossa, erityisesti mitä tulee kriisien hallintaan ja joukkojen käyttöön, vaikka viimeksi mainituista käytetäänkin kaunistelevaa nimitystä rauhanturvajoukot. Ihmisoikeudet olisivat ansainneet ratkaisevasti enemmän huomiota, ei pelkästään USA: n kuolemanrangaistuksen osalta. Toivomme, että vastaava tarkistusehdotus saa täällä tarvittavan enemmistön. Emme myöskään voi ymmärtää, miksi Massachusettsin osavaltion ihmisoikeuksia rikkovaa Burmaa vastaan kohdistamien toimenpiteiden kaltaiset toimenpiteet pitäisi tulevaisuudessa tehdä mahdottomiksi. Päinvastainen toiminta olisi oikein. Ihmisoikeuksien suojelemisen osalta on valtiollisten sääntelymekanismien pysyttävä mahdollisina ja laillisina. Ihmisoikeuksilla on, kuten sanottu, etusija yritysten etuihin nähden. On harhaanjohtamista synnyttää vaikutelma, että vapaus valita 27 päänsärkytabletista olisi samaa vapautta kuin vapaus valita itselleen kustannuksiltaan kohtuullinen terveysjärjestelmä, johon kaikilla on rajoittamaton ja yhtäläinen oikeus. Me pidättäydymme tukemasta Souchet'n mietintöä ja tuemme selkeästi Erika Mannin mietintöä. Dupuis Arvoisa puhemies, arvoisa komission jäsen, arvoisat kollegat, minäkin haluaisin onnitella rouva Mannia ja herra Souchet'ta näistä kahdesta erittäin hyvästä mietinnöstä. Haluaisin sanoa, että henkilökohtaisesti olen jonkin verran samaa mieltä herra Bertensin kanssa siinä mielessä, että - ja mielipiteeni eroaa tältä osin melko vähän herra Lambriasin mielipiteestä - minun mielestäni me olemme pikemminkin enemmän velkaa amerikkalaisille ystävillemme kuin he meille, ainakin viimeisten neljän-, viiden- tai kuudenkymmenen vuoden aikana. Mielestäni on tärkeää, että se palautetaan mieliin. Katson, ettei - pelkään valitettavasti jälleen kerran hieman suututtavani ystävääni Maniscoa puheillani - amerikkalaisia voi moittia heidän yksipuolisuudestaan. Luulen, että he ovat hyvin usein joutuneetkin yksin kohtaamaan tärkeitä velvollisuuksia ja onneksi heidät on saatu ansaan. Ongelma on jälleen kerran se, että meiltä puuttuu Eurooppa, Eurooppa, joka kykenee olemaan yhtenäinen mielipiteissään ja harjoittamaan yhtä ainoaa politiikkaa: se on nähty jälleen tärkeissä tapauksissa, kuten suhtautumisessa Kiinan kansantasavaltaan, joiden osalta käy aina niin, että toinen Euroopan unionin jäsenvaltio on eri mieltä kuin toinen, ja se on todellinen ongelma. Haluaisin tarttua niihin herra Souchet'n sanoihin, jotka koskevat sitä, ettei saa epäröidä käsitellä arkoja aiheita. Luulisin, että - ja luulen ystäväni Maniscon olevan samaa mieltä - on yksi arka aihe, joka koskee erityisesti minua tai joka tapauksessa useita kollegoita tässä parlamentissa: kysymys on kuolemanrangaistuksesta Yhdysvalloissa. Niinpä ryhmäni on esittänyt kaksi tarkistusta: toinen koskee herra Souchet'n mietintöä ja toinen rouva Mannin mietintöä. Herra Souchet'n mietintöä koskevassa tarkistuksessa kehotetaan Yhdysvaltoja lakkauttamaan kuolemanrangaistus, ei sen vuoksi, että se on ristiriidassa demokratian kanssa - minä olen sitä mieltä ja toteamme tarkistuksessa, kuinka tärkeää sitä on korostaa - vaan siksi, että kuolemanrangaistuksen lakkauttaminen merkitsee perusoikeuksien laajentamista ja olisi toivottavaa, että amerikkalaiset ystävämme sisällyttäisivät sen perustuslakiinsa, joka on yhä esimerkki demokratiasta. Mielestäni olemme sen velkaa itsellemme ja olemme sen velkaa parlamentillemme. Emme voi sallia sitä, että vaadimme jotain tällaista ainoastaan niin sanotuilta köyhiltä mailta, kehitysmailta: meillä on oltava tarpeeksi rohkeutta vaatia samaa Yhdysvaltojen kaltaiselta suurelta valtiolta, ja kehotankin nyt kiivaasti herra Souchet'ta hyväksymään tämän tarkistuksen. Rouva Mannin mietintöä koskeva tarkistus on hieman monimutkaisempi. Yhdysvalloissa on 10-12 osavaltiota, joissa on luovuttu kuolemanrangaistuksesta ja tässä tapauksessa lähdettäisiin hieman vaikealle tielle, johon ei kuuluisi ainoastaan yritystemme investointien edistäminen, vaan myös toimielintemme ja jäsenvaltioidemme edustustojen tukeminen sekä taloudellisten ja kulttuurisuhteiden edistäminen mainittujen edustustojen ja alueidemme edustustojen välityksellä niiden osavaltioiden kanssa, jotka ovat luopuneet kuolemanrangaistuksesta, jotta muut saataisiin ymmärtämään, että kuolemanrangaistuksen lakkauttaminen on tärkeää meille eurooppalaisille. Van Dam Arvoisa puhemies, presidentti Kennedy lausui vuonna 1963 historialliset sanat: " Olen berliiniläinen" ! Nuo sanat kuvastivat sitä erityistä suhdetta, joka vallitsi Yhdysvaltain ja Euroopan välillä kylmän sodan aikana. Yhdysvallat takasi Länsi-Euroopan vapauden puolustamisen. Se automaattinen samastuminen meidän etuihimme on ohi, mutta meidän ei pidä suhtautua siihen dramaattisesti. Yhdysvallat ja Eurooppa tulevat myös tulevaisuudessa olemaan läheisesti tekemisissä toistensa kanssa. Emme tule toimeen ilman amerikkalaisten kumppanuutta sen paremmin talouden kuin turvallisuudenkaan alueella. Jotta suhteesta Yhdysvaltain kanssa tulisi mahdollisimman hyvä, on asetettava seuraavat asiat etusijalle: uusi transatlanttinen agenda, etenkin kaupan esteiden poistaminen; sopimukset uusilla alueilla, kuten ympäristön, kansanterveyden ja energian alueilla; kauppariitojen ratkaisu, siten että sekä Yhdysvallat että Euroopan unioni kunnioittavat Maailman kauppajärjestön päätöksiä. Lopuksi: on vedettävä yhtä linjaa suhteessa huonomaineisiin hallituksiin ilman, että Euroopan maat asettavat omat kaupalliset etunsa etusijalle sillä riskillä, että Euroopan unioni ja Yhdysvallat saadaan kääntymään toisiaan vastaan. Euroopan valtioiden suurempi panos mantereemme turvallisuuteen saadaan parhaiten aikaan tekemällä LänsiEuroopan unionista eurooppalainen pilari NATOn sisälle. Antony Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, herra Souchet esittelee meille hyvän ja eheän työn, jonka ansioksi nousee se, että siinä kielletään kansakuntiemme lujat siteet Yhdysvaltoihin, säilyttäen samalla diplomaattiset muodollisuudet. Tämä on tässä salissa tarpeeksi harvinaista tullakseen korostetuksi. Kukapa itse asiassa kieltäytyy kyseisestä orjuutuksesta, lukuun ottamatta kansallisesta oikeistosta valittuja kollegoitani? Ranskassa kenraali de Gaullen niin sanotut perilliset, jotka aikoinaan kokosivat voimansa Euroopan liittovaltion puolesta, haluavat nyt Neuvostoliiton uhkan väistyttyä Ranskan armeijan amerikkalaisen käskyvallan alaisuuteen. Heidän esimerkkiään seuraavat myös kommunistit, jotka eivät kertakaikkiaan tule toimeen ilman ulkomaista holhousta. Thorès ja Marchais lähtivät hakemaan käskyjä Moskovasta. Hue menee vastedes Washingtoniin. Me, ranskalaiset isänmaan ystävät, emme sekoita todellista Amerikkaa, jossa meillä on lukuisia ystäviä, Yhdysvaltain hallitukseen, jota johtavat yleismaailmallisen ideologian kannattajat. Tämä hallitus luulee, valitettavasti, meidän hallitustemme avulla, että se voi luoda uuden maailmanjärjestyksen, jossa kansakunnat ja perheet pirstoutuisivat ja jossa ihmisiä kloonattaisiin sopivan tilaisuuden tullen. Jotta tällainen maailmoista parhain saataisiin rakennettua, amerikkalaiset johtajat ovat valmiit kaikkeen. He ovat jo kohta kahdeksan vuotta näännyttäneet irakilaisia nälkään - todellisuudessa sen vuoksi, että he säilyttäisivät öljystä saamansa hyödyn. Samoin ei myöskään ole yllättävää se, että Clinton ja hänen hallintonsa kannattavat byrokraattista ja ylikansallista Eurooppaa, joka taipuisi kaikkiin hänen sanelemiinsa määräyksiin. Tämä alueiden muodostama Euroopan liittovaltio, kansojen tuhoaja, vastaa yleismaailmallisuuden kannattajien toiveisiin. Yhdysvaltain ja Ranskan väliset suhteet eivät tietenkään ole todellisuudessa täysin sellaiset, millaisiksi François Mitterand niitä kuvaili todetessaan, että Ranska ei tiedä olevansa sodassa Amerikan kanssa, sodassa, jossa ei ole kaatuneita, mihin hän vielä lisäsi painokkaasti: ilmeisesti. Näihin koviin sanoihin, jotka herra Georges Marc Benamou otti muistiin ja joita Arnaud Aaron Upinsky lainasi merkittävässä teoksessaan "Le syndrome de l'ortolan" , sisältyy kuitenkin suuri osa totuutta. Mitä meidän täytyy tehdä? Jatkaako nykyistä riippuvaisuuspolitiikkaa? Ehdottomasti ei. Mutta olisi myös suuri virhe yllyttää Eurooppaa katkaisemaan täysin suhteensa Amerikkaan. Yhdysvallat muuten teki itse virheen ensimmäisenä, sillä sen johtajat ovat vuodesta 1776 lähtien halunneet taukoamatta katkaista suhteensa eurooppalaiseen sivilisaatioon. Se johtuu vuoden 1820 Monroen opista, joka kieltää eurooppalaisilta Amerikan mantereen. Se johtuu vuoden 1863 Amerikan sisällissodasta. Nykyään Amerikka tuo maihimme tavaroidensa ohella pahinta, mitä sillä on ja minkä sen oma kansa torjuu: pikaruokaloita, rap-musiikkia, etnisiä jengejä, lyhyesti sanottuna "raptaglang" -kulttuurin. Kuitenkin jo puolen vuosituhannen ajan, haluttiin sitä tai ei, kaksi Amerikkaa, sekä Pohjois- että Etelä-Amerikka, on kytketty Euroopan kansakuntiin kulttuurien yhteisössä. Meidän kansammehan loivat Uuden maailman, erityisesti espanjalaiset ja portugalilaiset Latinalaisessa Amerikassa sekä ranskalaiset Kanadassa. Päinvastoin on palautettava, kuten Dominique Souchet mainitsee, tasapaino luonnollisesti Amerikan-suhteisiimme, joiden on perustuttava tasavertaisuuteen, mutta myös tasapaino itse Amerikkaan. Siitä on tullut anglosaksien hallitsema maailma. On kuitenkin myös toisenlaisia Amerikoita, joiden kanssa meidän on tiivistettävä suhteitamme ja joita meidän on autettava pääsemään irti Washingtonin holhouksesta: ranskalainen Amerikka, joka on Quebecissä vuodesta 1763 lähtien uskonsa ja tarmokkuutensa ansiosta pystynyt säilyttämään identiteettinsä, sekä Latinalainen Amerikka. Sallikaa minun sanoa, että yhdessä latinalaisten sisartemme, Espanjan, Portugalin ja Italian, kanssa Ranskan on johdettava tätä järjen ja tunteen politiikkaa. Karamanou Arvoisa puhemies, Euroopan parlamentin mietintö Euroopan unionin ja USA: n kauppaja taloussuhteista on erittäin mielenkiintoinen, varsinkin kun sen on erityisellä huolella laatinut parahin kollegamme rouva Erika Mann. Talouden ja politiikan globalisoitumisesta syntynyt uusi todellisuus edellyttää uudenlaisia yhteistyömuotoja, monenkeskisiä sopimuksia sekä taloudellisten, sosiaalisten ja kulttuurisiteiden lujittamista kansojen välillä. Tältä kannalta kenelläkään ei ole oikeutta vastustaa sillanrakentamista Atlantin yli, jos todella halutaan luoda yhteinen näkemys kestävästä kehityksestä ja sosiaalisesta koheesiosta, rauhan ja demokratian edistämisestä, sukupuolten välisestä tasa-arvosta, hyvinvoinnin ja turvallisuuden takaamisesta koko maailmassa, tieteen ja teknologian kehittämisestä sekä elämän ja ympäristön suojelemisesta. Kuitenkin kumppanimme Atlantin toisella rannalla jää ilman hyvää arvosanaa, koska sillä on sekä kauemmassa että lähimenneisyydessä taakkanaan suuri joukko toimia, jotka osoittavat, että se usein rikkoo kansainvälisiä sääntöjä vastaan ja vaatii ja usein onnistuukin solmimaan itselleen edullisia sopimuksia ja kahmii itselleen leijonanosan vähemmän kehittyneiden maiden kustannuksella. Lisäksi se yrittää maailmassa ennennäkemättömällä tavalla pakottaa kolmansien maiden yritykset noudattamaan amerikkalaista oikeusjärjestelmää. Viittaan erityisesti omituisiin Helms-Burtonin ja d'Amato-Kennedyn lakeihin, joita parhaillaan sovelletaan Kuuban vastaisessa kauppasaarrossa maailmanlaajuisista vastalauseista ja YK: n yleiskokouksessa Yhdysvalloille langetetusta tuomiosta huolimatta. Sen sijaan, että Yhdysvaltain kongressi olisi kuunnellut protesteja ja pysäyttänyt tämän prosessin, se tiukensi entisestään tätä mieletöntä lakisotkua, kun täysistunto 11.6.1997 hyväksyi siihen kahdeksan uutta tarkistusta. Tämän lisäksi maailman kauppajärjestössä pyritään välttämään USA: n kauppapolitiikan tuomitsemista. Tällainen toiminta on luonteenomaista USA: lle, ja se ilmenee sen kaikessa kansainvälisessä kanssakäymisessä, myös sen suhteissa naapurimaihin, Keski- ja Etelä-Amerikkaan. On selvää, että USA on omaksunut itselleen kaksoisstandardin: se suojelee laein omia yrityksiään ja omia etujaan ja vaatii kilpailusääntöjen ja vapaiden markkinoiden kunnioittamista vain muilta. Kuinka siis voisimme välttyä tuntemasta epäluuloa tällaista kumppania kohtaan? Sosiaalialalla amerikkalaisen työmallin aiheuttama polarisoituminen johtaa suurten väestöryhmien syrjäytymiseen, ja amerikkalainen yhteiskunta muuttuu hitaasti mutta varmasti kolmannen maailman kaltaiseksi. Amerikassa on meneillään vielä yksi paradoksi: matalapalkka-aloilla työskentelevien määrä kasvaa samaa tahtia köyhyysrajan alapuolella elävien ihmisten kanssa. Kyseessä on taas yksi amerikkalainen paradoksi, josta toivomme, ettei sitä tuotaisi Eurooppaan muiden amerikkalaisten tuotteiden virran mukana. Lisäksi vielä kysymys kuolemanragaistuksesta: haluan sanoa, että ei ole mahdollista, että Euroopan parlamentti vaatii Persianlahden maita poistamaan kuolemanrangaistuksen, ellei sitä samalla vaadita myös Yhdysvalloilta. Lopuksi tahtoisin painottaa, että Euroopan ja USA: n suhteita ja yhteistyötä koskevat asiat on saatava parlamentaariseen valvontaan. Kittelmann Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, kiitokset ensinnäkin molemmille esittelijöille heidän mietinnöistään. Olen iloinen optimismista, jota kollega Mann osoittaa, ja olen pääosin samaa mieltä hänen kanssaan, joten minun ei tarvitse toistaa mitään. Kaikkien, jotka valittavat USA: sta, on oltava selvillä siitä, että Euroopan unionin ja USA: n välinen kauppa kohoaa vuosittain 250 miljardiin dollariin. Muuttakaapa tämä työpaikoiksi! Olemme suurimmat investoijat kulloisillakin markkinoilla, ja Euroopan unioni ja USA hyötyvät eniten liberaalista maailmanjärjestyksestä. Toisaalta millään muulla politiikan alalla kuin Euroopan unionin ja USA: n välisissä suhteissa ei käy niin selväksi, että yhteinen ulkoja turvallisuuspolitiikka on kohtalokkaan tärkeä Euroopan unionille. Kaikki kunnia komission, teidän, herra Bangemann, sir Leon Brittanin tai monen muun, ja Euroopan parlamentin vaivannäölle, mutta eurooppalaisten toimielinten synnyttämä vastakaiku USA: n ulkopolitiikassa on merkitykseltään vähäinen. Niin kauan kuin Euroopan unionin yksittäiset maat kilpailevat USA: n markkinoille pääsystä ja USA saa oleellisissa asioissa sen vaikutelman, että eurooppalaisten on vaikea puhua ajankohtaisista ulko- ja turvallisuuspoliittisista kysymyksistä yksimielisesti, amerikkalaisten poliitikkojen on vaikeaa ymmärtää poliittista tahtoamme. Me olemme puolestamme viime kuukausina saaneet yllin kyllin kokemusta siitä, miten ylimielisyyttä lähentelevän itseriittoisesti ennen kaikkea Yhdysvaltain kongressi tekee kauppapoliittisesti merkittäviä päätöksiä välittämättä vähääkään siitä, mitä muu maailma siitä ajattelee. Helms-Burton-d'Amato -lainsäädäntö on vain yksi esimerkki. Tällöin on otettava huomioon, ettemme vain me eurooppalaiset ole järkyttyneitä tällaisesta politiikasta; USA haastaa riitaa myös Kanadan, Meksikon, EteläAmerikan ja kaikkien mahdollisten kanssa havaitsematta ratkaisevaa vastarintaa. USA: n omapäinen toiminta on lisääntynyt kommunismin romahtamisen jälkeen, ennen kaikkea myös sen vuoksi, että se on ollut pitkään ainut maailmanmahti ja ottanut ongelmien ratkaisun jo etukäteen osakseen, koska sen luonnollisesti odotetaan tekevän niin.. Jopa eurooppalaisissa ongelmissa kutsutaan apuun amerikkalaisia, koska me olemme liian pidättyväisiä tässä asiassa. Meidän on myös todettava keskuudessamme, että tulevaisuudessa on välttämätöntä, että esiinnymme yksimielisenä, kun eurooppalainen etupolitiikka halutaan saattaa voimaan lukuisissa transatlanttisissa elimissä. Singaporessa WTO: n kokouksessa todistimme, miten hyvä näin on tehdä; tuskin päästiin Amsterdamiin, kun kauppapoliittisissa asioissa ei enää onnistuttu löytämään ratkaisua, joka ulottuisi tätä hetkeä pitemmälle, vaan ollaan riippuvaisia suvaitsevaisuudesta, ja kokemuksesta, niinpä niin! Hyvät naiset ja herrat, tämä on yksi mahdollisuuksista, ja herra Donnellyhan toimii sen puolesta, että parlamentin USA-valtuuskunta pääsee jotenkin yhteyteen kongressin kanssa. Periaatteessa meidän on kuitenkin myös kysyttävä itseltämme, mikä voima pystyy vielä vaikuttamaan Yhdysvaltain kongressiin ulko- ja kauppapoliittisissa asioissa, kun heidän omalla presidentilläänkin on vaikeuksia saada itsensä ymmärretyksi siellä ja saada tahtonsa lävitse. Menneisyyden suurin virhe, josta asiantuntijat syyttävät eurooppalaisia USA: ssa, on liian kunnioittava ja liian hätiköity sovitteleva käsitys erilaisissa yhteyksissä. Uskon, että meidän tulisi oppia 370 miljoonan kuluttajamme kanssa myös entistä lujemmin sanomaan USA: n eurooppalaisista mielenkiinnon kohteista puhuttaessa, mitkä ovat meidän mielenkiinnon kohteitamme, eikä liian nopeasti yllyttää sovitteluratkaisuihin; sekään ei edistä asioita. Nämä asiat pysyvät ennallaan: USA ja Eurooppa ovat toisistaan riippuvaisia. Kolmas maailma, Aasia, Afrikka, tarvitsevat yhteistä kantaamme, ettemme joudu vastakkain tai vastaa siellä tapahtumista eri tavalla. Toivon, että molemmat mietintömme edistävät tämän tiedon leviämistä ja että toimimme paljon enemmän yhdessä kuin menneisyydessä auttamalla komissiota olemaan siellä menestyksekäs. Daskalaki Arvoisa puhemies, George Washington jätti kansalaisilleen perinnöksi sen, että heidän ei pidä antaa kenenkään sekaantua heidän sisäisiin asioihinsa ja että heidän ei pidä sekaantua muun maailman asioihin. Tämä oli se kuuluisa amerikkalainen eristäytymisoppi, josta USA poikkesi ensimmäisen kerran osallistuessaan ensimmäiseen maailmansotaan ja jonka se hylkäsi täysin toisessa maailmansodassa. Nyt muurien kaatumisen jälkeen Yhdysvallat on supervalta, joka on läsnä kaikkialla maailmassa. Olemme usein puhuneet euroamerikkalaisissa suhteissa vallitsevasta epätasapainosta. On totta, että Yhdysvallat tekee päätökset, ja Eurooppa maksaa valtavat laskut. Näin tapahtuu muuallakin kuin Jugoslaviassa ja Lähi-Idässä. Suureksi osaksi tämä johtuu unionin yhteisen ulko- ja turvallisuuspolitiikan puuttumisesta, mutta syynä on myös kyvyttömyytemme luoda tasa-arvoiset taloussuhteet Yhdysvaltoihin. Ehkäpä välillämme vallitsee myös suuria erimielisyyksiä. Nämä heikkoutemme tuodaan esiin kokonaisuudessaan Souchet'n mietinnössä, jossa painotetaan vahvistuneen ja tasa-arvoisen yhteistyön tarvetta sekä tarvetta luoda identiteetiltään eurooppalainen turvallisuus- ja puolustuspolitiikka. Mietinnössä tuodaan aivan oikein esille Euroopan velvollisuus ilmaista erimielisyytensä yksipuolisesta tavasta, jolla NATO: n uudet jäsenet valittiin, Yhdysvaltain haluttomuus allekirjoittaa Ottawan henkilömiinoja koskeva julistus, kongressin päätökset, kuten Helms-Burtonin ja d'Amato-Kennedyn lait, jotka vaikeuttavat YK: n toimintaa, sekä Yhdysvaltain haluttomuus hyväksyä päätöksiä ympäristön suojelemisesta. Euroopan komissiolla on nyt edessään tärkeä kysymys, vaatimus kaiken mahdollisen epätasa-arvoisuuden poistamisesta kaikilla euroamerikkalaisen yhteistyön tasoilla. Joskin tässä historian vaiheessa - aika näyttää, mitä ensi vuosituhannella tapahtuu - on väistämätöntä, että Yhdysvalloilla on johtava asema maailmassa, Euroopan tulee ainakin kyetä sanomaan sanansa omalla alueellaan ja esittämään maailmalla suurempaa roolia. Väyrynen Arvoisa puhemies, kollega Souchet'n laatima mietintö on monessa suhteessa ansiokas ja useimpiin sen yksityiskohtiin voin yhtyä. Mietintö on kuitenkin puutteellinen siinä mielessä, että se painottuu aivan liiaksi niihin ongelmiin, joita meillä on suhteessamme Yhdysvaltoihin. Tästä syystä olen laatinut liberaaliryhmän puolesta muutosehdotuksia, jotka sisältävät myönteisiä ja rakentavia kannanottoja Euroopan unionin ja USA: n välisen yhteistyön kehittämiseksi. Yhtenä uutena aihepiirinä otan esille yhteistyön pohjoisilla alueilla. Yhdysvallat ja kolme Euroopan unionin jäsenmaata ovat olleet mukana perustamassa arktista neuvostoa ja Euroopan unionin politiikkaan ollaan Luxemburgin huippukokouksen päätöksen perusteella luomassa pohjoista ulottuvuutta. Nyt esillä olevaa mietintöä ei kuitenkaan voida enää ratkaisella tavalla parantaa. Siksi esitän lopuksi sen toivomuksen, että me tulevissa mietinnöissämme pyrkisimme saamaan Euroopan unionin ja Yhdysvaltain suhteisiin rakentavamman otteen. Euroopan unionin ja Yhdysvaltojen tulee ottaa yhdessä keskeinen vastuu koko ihmiskunnan tulevaisuudesta. Ainardi Arvoisa puhemies, jos Yhdysvaltain ja Euroopan unionin välisen kumppanuuden on kehityttävä, on todettava, että unioni on ollut kovin nöyrä silloin, kun se on joutunut kohtaamaan sellaista, mitä voi hyvin kutsua amerikkalaiseksi vallanhaluksi. Käsittelen esimerkkinä kolmea alaa koskevia ongelmia. Maatalouden osalta amerikkalaisten kaupallinen agressiivisuus ei ole koskaan pettänyt. Tämä koskee niin myymistä maailmanmarkkinoilla millä hinnalla hyvänsä kuin protektionististen ja syrjivien toimien säilyttämistäkin. Kaksi viimeaikaista tapausta ovat osoittaneet sen: banaania ja hormonilihaa koskevat tapaukset. Yhdysvallat käytti Maailman kauppajärjestöä hyväkseen puolustaakseen omien yritystensä etuja. Audiovisuaalisella alalla unionin vaje kasvaa edelleen ja Yhdysvallat voimistaa painostustaan. Tällä hetkellä esimerkkinä siitä on kansainvälisiä investointeja koskevasta monenvälisestä sopimuksesta OECD: n puitteissa käytävät neuvottelut, jotka ovat vakava uhka kulttuurille yleisesti ja erityisesti audiovisuaaliselle alalle. Sen vuoksi ryhmämme vaatii voimakkaasti toisaalta sitä, että kansainvälisiä investointeja koskevasta monenvälisestä sopimuksesta käytävistä neuvotteluista järjestettäisiin todellinen julkinen keskustelu ja toisaalta sitä, että audiovisuaaliset ja henkisen omaisuuden alat jätettäisiin varsinaisen sopimuksen ulkopuolelle. Viimeinen kohta koskee ilmailualaa. Fuusioiduttuaan McDonnell-Douglasin kanssa Boeing hallitsee 70 %: a maailmanmarkkinoista. Vakuudet ja myönnytykset, jotka komissio uskotteli saaneensa hyväksyessään fuusion, saavat komission nyt näyttämään huijatulta. Delta Airlines on jo ilmoittanut, vastoin niitä sitoumuksia, jotka tehtiin, ettei se luopuisi Boeingin kanssa yksinoikeudella tekemästään sopimuksesta. Teen lopuksi lyhyen yhteenvedon tästä lyhyestä tarkastelusta. Euroopan unionin on osoitettava suurempaa lujuutta. Tältä osin olen tyytyväinen siihen, että herra Souchet'n mietinnössä ehdotetaan, että suhteet Yhdysvaltoihin pitäisi tasapainottaa, ja otetaan siten kantaa siihen, että tarvittaisiin oikeudellinen välineistö, jotta voitaisiin paremmin puolustaa Euroopan etuja. Olen lisäksi sitä mieltä, että Euroopan unionin olisi tehtävä asianmukaisia aloitteita kansainvälisten tahojen demokratisoimiseksi, Yhdistyneiden kansakuntien yleiskokouksen tehtävien uudelleenarvioimiseksi ja Maailman kauppajärjestön mekanismien tarkistamiseksi. Se on mielestäni välttämätöntä, jotta sosiaaliset, kulttuuriset, terveydelliset ja ympäristöön liittyvät kysymykset voidaan ottaa huomioon. Nicholson Arvoisa puhemies, haluaisin ensinnäkin onnitella esittelijää hänen mietinnöstään. Se on tehty huolellisesti, ja siinä otetaan huomioon monia Euroopan unionin ja Yhdysvaltojen välisiin suhteisiin vaikuttavia tekijöitä. Demokraatit kaikkialla maailmassa, varsinkin Länsi-Euroopassa, ottivat tyytyväisenä vastaan kommunismin romahtamisen Itä-Euroopassa. Ymmärsimme, että jos emme luo kansainvälisiä suhteita tilanteen huomioon ottamiseksi, se aiheuttaa suuria ongelmia maailman vakaudelle. Kylmän sodan päättymisen myötä Euroopan ja Yhdysvaltojen suhteiden oli muututtava. Käymme parhaillaan läpi tätä muutosta. Toisinaan se on erittäin vaikeaa. Meidän tulisi tunnustaa, että Euroopan unionin kansallisten hallitusten ja Amerikan hallituksen hyvä tahto ovat varmistaneet, että kehitys on ollut pääasiassa myönteistä. Euroopassa vallitsee kuitenkin sellainen käsitys, että Yhdysvallat hallitsee tätä suhdetta, vaikka sen tulisi itse asiassa olla tasaveroisten osapuolten välinen kumppanuus. Liian usein näyttää siltä, että Yhdysvallat asettaa mieluummin etusijalle omat etunsa kuin hyvät suhteet Euroopan unioniin. Tämä on erittäin ilmeistä kansainvälisessä kaupassa, jossa me vertaamme Yhdysvaltojen politiikkaa Euroopan unionin jäsenvaltioiden päättäväisyyteen vaikuttaa osaltaan oikeudenmukaisen kansainvälisen kaupan luomiseen. Yhdysvallat voi varmaankin tehdä enemmän tasaveroisten kauppaolojen luomiseksi. Toivon, että me voimme tehdä yhteistyötä sen kanssa tämän saavuttamiseksi. Sichrovsky Arvoisa puhemies, luultavasti Euroopan parlamentin ainoana edustajana, jolla on USA: n ja Euroopan kaksoiskansalaisuus, haluaisin varoittaa siitä yleistyksestä ja ylimielisyydestä, että amerikkalaiset eivät ymmärrä Eurooppaa ollenkaan. Näin on ehkä joskus ollut mutta nykyään se ei varmasti pidä enää paikkaansa. EU: n ja USA: n yhteistyön parantamisen perusta on yhteinen etu talouspolitiikan ja turvallisuuden alueella. Tämä merkitsee reilua kilpailua maailmanmarkkinoilla samoilla ehdoilla ja erityistä vastuuta rahan vakaudesta dollarin ja tulevan euron välillä. Euroopan rahaliiton huonosti valmisteltu käyttöönotto johtaisi siihen, että dollari lisäisi tähänastista johtavaa asemaansa. Eurooppalaisten alemmuudentunnetta amerikkalaisiin nähden, jonka kuulemme täällä yhä uudelleen eri puheissa, ei voida poistaa puhumalla vaan todellisen taloudellisen vahvuuden ja yksiselitteisen turvallisuuspolitiikan avulla. Ihmisoikeusongelmien ja yksittäisten valtioiden taloussuhteiden liittäminen toisiinsa ei ole mielestäni oikea arvostelun kohde vaan meidän eurooppalaisten tulisi seurata USA: n esimerkkiä. Titley Arvoisa puhemies, George Bernard Shaw sanoi kerran, että Englanti ja Amerikka ovat kaksi eri maata, joita erottaa yhteinen kieli. Uskon yhä enemmän, että EU ja USA ovat kaksi erillistä poliittista yksikköä, joita erottaa yhteinen poliittinen ja taloudellinen järjestelmä. Väärinymmärrykset ja ristiriidat kuvaavat aivan liian usein maittemme välisiä suhteita. Olen samaa mieltä Donnerin kanssa siitä, että niitä esiintyy ehkä enemmän amerikkalaisten kuin EU: n puolella. Huomasimme tämän laajentumista koskevien keskustelujen aikana, jolloin amerikkalaisten lähestymistapa EU: n laajentumisen nopeuteen ja luonteeseen, erityisesti Turkin rooliin siinä, oli itse asiassa liian yksinkertainen. Olin hämmästynyt kuin kokeneet amerikkalaiset poliitikot puhuivat huolettomasti Turkin liittymisestä Euroopan unioniin, ikään kuin se olisi yksinkertainen asia. Luulen, että Turkin ylireagointi Luxemburgin huippukokouksen johtopäätöksiin johtui osaksi siitä, että amerikkalaiset poliitikot antoivat sen uskoa, että se saisi enemmän Euroopan unionilta. Tämän takia tämä keskustelu on tärkeä. Haluan kannattaa Erika Mannin huomautuksia, että meidän tulisi varmistaa, että tässä keskustelussa on mukana tehokas parlamentaarinen tekijä, jotta voisimme tehdä toisillemme selväksi, missä tarkkaan ottaen olemme. Tämä on erityisen tärkeä ulkoasioiden alalla, jossa kylmän sodan entiset varmat asiat ovat nyt päättyneet ja tilanne on muuttunut epävarmemmaksi ja turvattomammaksi. Tarvitsemme selvästi läheisempää yhteistyötä, mutta tätä yhteistyötä on tehtävä kansainvälisissä puitteissa. Muutamat tämänpäiväisistä keskusteluista ovat tuntuneet itse asiassa EU - USA-imperialismilta. Meidän tulisi toimia turvallisuusympäristössä, joka on monikansallinen ja kansainvälinen eikä pelkästään kahdenvälinen. Bosnian tilanne osoitti ennen kaikkea, mikä voi mennä vikaan, jos emme pysty luomaan hyviä suhteita. Se osoitti myös, että kun luomme hyvät suhteet, voimme myös saada aikaan merkittävää edistystä. Jotta näin tapahtuisi, Euroopan on lopetettava käyttämästä aikaa retoristen puheiden pitämiseen ja toimittava enemmän ulkoasioiden parissa. Brok Arvoisa puhemies, kollegat, kuten niin monet ennen minua, haluaisin lausua, että meidän nyt tarkasteltava Atlantin ylittäviä suhteita uusista näkökulmista. Tämä on yleinen käsitys, mutta siitä ei ole kuitenkaan vielä tehty kaikkialla vastaavia johtopäätöksiä. Atlantin ylittäviä suhteita on tällä vuosisadalla muokannut varsinkin se, että Yhdysvallat oli ratkaiseva määräävä tekijä Euroopassa. Nyt herää kysymys, millä tavalla amerikkalaiset vieläkin käyttävät voimaansa Euroopassa ja millä tavalla me kykenemme omalla voimanponnistuksellamme muuttumaan Yhdysvaltain tasavertaisiksi kumppaneiksi. Uskon, että Souchet'n ja Mannin mietinnöissä annettiin hyviä kiintopisteitä. Asiat eivät suju enää yhtä yksinkertaisesti kuin ennen, sillä itsensä alttiiksi panemiskyky ihmisten mielissä yhdisti kansakunnat Atlantin molemmin puolin. Tämä itsensä alttiiksipanemistietoisuus on alentunut vuodesta 1990 voimakkaasti, ja sen vuoksi on olemassa vaara, että pienet kauppapoliittiset kiistat voivat saada sellaisen tunnepitoisen ulottuvuuden, että ne voivat johtaa Euroopan ja Amerikan etääntymiseen. Tästä syystä meidän on varustettava tämä suuri arvoyhteisö, joka perustuu oikeusvaltioon ja demokratiaan, taas jollain tavalla etujen yhtymillä, jotka eivät ole pelkästään turvallisuuspoliittisia. Sen vuoksi olen sitä mieltä, että transatlanttinen toimintaohjelma, komission ja amerikkalaisen hallinnon ponnistelut ja asiat, jotka te, komissaari Bangemann, olette pannut alulle viime vuosina juuri kaupan ja teollisuuden alueella transatlanttisten markkinoiden aikaansaamiseksi, ovat olennaisia tunnusmerkkejä siitä, että nämä etujen erot eivät johda etääntymiseen vaan että me ymmärrämme ne monenvälisen maailmankaupan käsitteen puitteissa reiluksi kilpailuksi tasavertaisten kumppanien kesken eikä vastapuolella oloksi. Sen lisäksi on vielä välttämätöntä, ettemme pelkästään paranna ulko- ja turvallisuuspoliittisia kykyjämme kumppanuuden tasavertaisuuden edistämiseksi vaan että Yhdysvalloissa myös ymmärretään se. Lainsäädännön ekstraterritoriaalisuusperiaate, jota esiintyy esimerkiksi Helms-Burtonin laissa tai NATOssa, osoittaa, ettei Yhdysvallat ilmeisesti ole vielä päässyt pisteeseen, jossa se ottaisi reilulla tavalla huomioon asemansa ainoana suurvaltana, vaan että tilanteeseen sisältyy vaara siitä, että se ajattelee nyt voivansa myös hallita. Tarkoitan, että meidän on tästä syystä luotava kauppapoliittisten aloitteiden rinnalle uusia mahdollisuuksia myös poliittisella tasolla, eikä NATOn vaihtoehtona. Tarkoitan, että Washingtonin sopimuksella ja sen sisällöllä on oltava jatkuvuutta ja että tämä kaikki on tehtävä NATOa täydentävästi, Euroopan unionin toimivallan laajentamista vastaavasti. Tästä syystä olen sitä mieltä, että olisi käytettävä hyväksi tilaisuus, joka syntyy transatlanttisesta toimintaohjelmasta, transatlanttisesta liike-elämän vuoropuhelusta, tällaisten markkinoiden kehittymisestä, jotta luotaisiin Yhdysvaltain ja Euroopan välinen sopimus, joka sitoo Yhdysvaltain kongressia, sillä vain kun kongressi ja koko Yhdysvaltain poliittinen näyttämö saadaan sitoutumaan, voimme onnistua saamaan aikaan sopimuksen yhteistyö- ja neuvottelumekanismista, joka yhdistää eurooppalaiset ja amerikkalaiset niin, että voimme myös yhdessä puolustaa arvojamme tässä maailmassa. Hyland Arvoisa puhemies, haluaisin aloittaa onnittelemalla esittelijää erinomaisen mietinnön laatimisesta. Irlantilaisena olen tietoinen Yhdysvaltojen tekemästä työstä rauhan ja vakauden edistämiseksi maailmalla ja varsinkin sen antamasta tuesta Irlannin rauhanprosessille. Haluaisin käyttää hyväkseni tätä tilaisuutta ja kiittää Yhdysvaltoja ja erityisesti presidentti Clintonia pyrkimyksistä ratkaista Irlannin traaginen konflikti. Olen kuitenkin erityisen huolestunut Euroopan unionin ja Yhdysvaltojen välisistä erimielisyyksistä maatalouspolitiikassa, minkä takia Euroopan maatalous ja eurooppalaiset maanviljelijät ovat joutuneet epäedulliseen asemaan. Esimerkiksi eurooppalainen kuluttaja vastustaa tiukasti hormonien käyttöä lihantuotannossa ja Euroopan maatalous on omaksunut menetelmänsä tämän mukaisesti. Vastaavasti näyttää siltä, että Euroopassa vastustetaan voimakkaammin geneettisesti muunneltuja organismeja kuin Yhdysvalloissa. Myös biotekniikan käyttöön elintarvikkeiden tuotannossa suhtaudutaan eri tavalla. Lisäksi yhteinen maatalouspolitiikka asettaa tiettyjä rajoituksia tuotannolle, ja näitä rajoituksia ei sovelleta amerikkalaisiin maanviljelijöihin. Maailmankaupan sääntöjen soveltamisen yhteydessä pyydän suurempaa avoimuutta näiden toimenpiteiden soveltamisessa. Amerikka tuntuu aina olevan hyvin perillä - jopa liiankin hyvin - siitä, mitä Euroopan maataloudessa tapahtuu, enkä ole aina varma, olemmeko me Euroopassa aina tietoisia siitä, mitä Atlantin toisella puolella tapahtuu. Plooij-van Gorsel Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, hyvät kollegat, ensiksi haluan onnitella Mannia hänen erinomaisesta mietinnöstään. Euroopan unionilla ja Yhdysvalloilla on ollut kiinteä suhde jo pitkään. Kahdenväliset taloudelliset siteet luovat maailman suurimmat kauppavirrat. Lisäksi unioni ja Yhdysvallat ovat toistensa suurimpia sijoittajia. EU: n osuus ulkomaisista sijoituksista Yhdysvalloissa on 58 % ja 44 % amerikkalaisista sijoituksista tehdään Euroopan unionissa. Valtameren molemmin puolin nämä sijoitukset merkitsevät kolmea miljoonaa työpaikkaa. Siksi onkin harmi, että Euroopan ja Yhdysvaltain väestö ei ymmärrä täysin kuinka oleellista yhteistyömme on niiden työllisyyden ja siis hyvinvoinnin kannalta. Amerikkalaisille ja eurooppalaisille onkin siksi tiedotettava paljon paremmin kauppasuhteidemme merkityksestä meidän molempien taloudelle. Neuvottelut hallitustasolla ovat välttämättömiä, mutta ne eivät tuota tuloksia ilman kansalaisten ja niiden edustajien, Yhdysvaltain kongressin ja Euroopan parlamentin, hyväksyntää. Siksi Euroopan parlamentin suorittama parlamentaarinen valvonta onkin välttämätöntä. Siltojen rakentaminen uuden transatlanttisen toimintaohjelman puitteissa, mihin TIES-hanke tähtää ja mitä sen puitteissa jo tehdään, ottaa kansalaiset suoraan mukaan Atlantin ylittäviin suhteisiin. Tämän suhteen laadulla on suuri vaikutus maailmankauppaan, nyt ja tulevaisuudessa. Siksi on erittäin tärkeäaä, että Euroopan unioni ja Yhdysvallat sopivat riitansa. Unioni ei voi missään tapauksessa hyväksyä amerikkalaisen lainsäädännön ekstraterritoriaalisia vaikutuksia. Tulen tekemään tämän jälleen selväksi ensi tiistaina Yhdysvaltain kongressin jäsenten kanssa käytävissä neuvotteluissa Brysselissä. Alavanos Arvoisa puhemies, on selvää, että kaikki asiat Euroopan unionin ja Yhdysvaltain välisissä suhteissa eivät ole samantasoisia. Joillakin tahoilla, kuten kauppa- ja taloussuhteissa, Euroopan unioni on esittänyt vastalauseita, ympäristöalalla taas Euroopan unioni yritti Kiotossa hahmotella erilaista strategiaa, mutta suhteiden keskeisellä areenalla, niiden ytimessä eli poliittisissa ja sotilaallisissa suhteissa, Yhdysvalloilla on täysin hallitseva asema. Amerikan johtoasemaa ruokkivat Yhdysvaltain voimantunto, ydinasevarustelu ja maailmanlaajuinen läsnäolo, mutta vielä enemmän sitä ruokkii Euroopan unionin alemmuuskompleksi, joka johtuu siitä, että Euroopan korkein johto toimii ikään kuin Yhdysvaltain virkamiehinä, sekä Euroopan unionin kykenemättömyydestä luoda oma identiteetti ja oma strategia, jonka pohjalta se - ilman vastakkainasettelua - keskustelisi Yhdysvaltojen kanssa. Olen herra Titleyn kanssa samaa mieltä siitä, että varsinkin viime aikoina tämä pätee Turkin kysymykseen: mikä olikaan Yhdysvaltojen kanta kaikkeen siihen, mitä Luxemburgissa tapahtui? Vaatimus, että Turkin pitäisi päästä Euroopan unioniin sen ilmeisestä demokratiavajeesta huolimatta. Mikä olikaan Yhdysvaltojen kanta tärkeässä kurdipakolaiskysymyksessä? Täydellinen hiljaisuus, Turkin osuuden hiljainen hyväksyminen ja vähättely. Mikä olikaan Yhdysvaltojen kanta Kreikan ja Turkin välisiin erimielisyyksiin? Toissapäivänä suurena yllätyksenä Yhdysvaltojen hallituksen edustaja antoi tukensa Turkin laajenemistavoitteiden äärinäkemyksille, jotka koskevat Aigeianmeren ilmatilaa, kun hän sanoi, ettei Kreikalla ole oikeutta 10 meripeninkulman ilmatilaan. Tahtoisin toivoa, että Euroopan unioni osallistuisi voimakkaammin, ja mielestäni neuvoston passiivisuus tällaisessa vakavassa poliittisessa kysymyksessä kertoo, minkä merkityksen Euroopan unioni tälle asialle antaa. Martinez Arvoisa puhemies, keskustelemme siis transatlanttisesta toimintaohjelmasta, toimintaohjelmasta, jolla on laaja kirjo ja joka hyväksyttiin joulukuussa 1995, kun presidentti Clinton tuli Madridiin ja asetti 150 Euroopan ja Yhdysvaltojen suhteisiin liittyvää kysymystä. Kyseiset suhteet ovat moniselitteisiä, kuten kaikki perhesuhteet. Kun yksi perheenjäsenistä on köyhä serkku, kun hänet on nujerrettu, kun hän on alistunut ottamaan vastaan Marshall-avun almun, on selvää, että vuoropuhelu on hänelle siinä määrin vaikeampaa, että tähän asti kaksi suhteitamme ohjannutta ilmaisua ovat olleet "spontaani jäljitteleminen" ja "pakkosota" . Euroopan jäljittelevä ja yksipuolinen mukautuminen näkyy kaikilla aloilla. Yhdysvaltojen esimerkkiä seuraten olemme omaksuneet väkivallan yhteiskuntaan, yleistyneet huumeet, esikaupungit monine etnisine ryhmineen, kaupungit ja niiden getot, kemiaan perustuvan maatalousmallin, ruokatottumukset, jotka tekevät nuoristamme Boteron tauluissa kuvattujen henkilöiden kaltaisia, menettelytapoihin liittyvää lain kirjaimen tulkintaa, yhtenäisen aatteen, moraalisen järjestyksen, lahkot, ääriliberalismi mukaan lukien, luokitellun politiikan, jota luonnehtivat etniset piirteet ja painostusryhmät, jotka ovat ottaneet mallia Nixonia ympäröineestä preussilaisesta painostusryhmästä ja Kennedyn irlantilaisesta painostusryhmästä, tuliaseiden ja itse lobbareiden painostusryhmistä, Israelin etuja ajavasta painostusryhmästä, jotka toimi erityisesti Lähi-Idässä ja Persianlahden sodan aikana. Olemme jopa omineet amerikkalaisen lipun, sillä Euroopan unionin lippu on amerikkalaisen elokuvayhtiö Paramountin, Paramountin ja sen tähtien, lippu. Toinen suhteidemme ohjaaja: pakkosota. Meidät on pakotettu vehnäsotaan, lihasotaan, sotaan viljatuotteiden korvikkeista, banaanisotaan, proteiinisotaan, sotaan elintarvikeaseesta, ilmailusotaan Cometin, ranskalaisenglantilaisen Concorden, MacDouglasin ja Boeingin kanssa, kuvasotaan audiovisuaalisella alalla, elokuva-alalla, patenttisotaan, Uruguayn kierroksen kauppasotaan. Niin usein, että Agenda 2000 on ehkä hyvä asia, siinä tapauksessa, että kasvamme aikuisiksi eli parannumme lapsellisesta atlantismin taudista, johon italialaiset, ranskalaiset ja belgialaiset sairastuivat ja josta eräs radikaalipuolueen kollegoistamme piti juuri puheen, sen, jossa puhuttiin Setä-Tuomon tuvasta. Olemme kaikki sitä mieltä, että suhteiden olisi oltava tasapainossa, mutta tasapaino olisi saavutettava ilman d'Amaton lain imperialismia, ilman Helms-Burtonin lain imperialismia, ilman Kalifornian osavaltion yritystemme kustannuksella keräämiä yksipuolisia veroja, tasapainossa ilman islamilaisuuteen liittyvää kaksiselitteisyyttä Yhdysvaltain ulkopolitiikassa, joka toisinaan nöyrtyy Allahin auringon alla. Atlantin yli halutaan toki siltaa, mutta ei pelkkää sillanpäätä. Vuoropuhelussa on oltava kaksi henkilöä, kaksi kieltä, kaksi puhetta. Meidän on siis ensin löydettävä uudelleen identiteettimme sekä kulttuurinen, taiteellinen ja kielellinen persoonallisuutemme. Sivilisaatiomme on suuri sivilisaatio, jonka on viimeinkin saatava Yhdysvallat välttymään sille langenneesta osasta olla ainoa kansakunta historiassa, joka yhden vuosisadan aikana ei ole ensin ollut juridisesti olemassa lainkaan ja on sitten ajautunut rappioon elämättä siinä välissä sivilisaation välivaihetta. Donnelly, Alan Arvoisa puhemies, mielestäni tämä on ollut melko ajan tasalla oleva ja järkevä keskustelu, kunnes kuulin viimeisen puheenvuoron. Haluaisin erityisesti tarkastella Erika Mannin mietintöä ja kiittää molempia esittelijöitä heidän työstään. Haluaisin esittää joitakin huomautuksia komissiolle. Ensinnäkin haluaisin sanoa Bangemannille: mielestäni olisi erittäin hyödyllistä, jos komissio voisi antaa kaikille Euroopan parlamentin jäsenille tietoa uudesta transatlanttisesta toimintaohjelmasta. Se allekirjoitettiin vuonna 1995 ja ne meistä, jotka ovat erittäin kiinnostuneita USA: n ja Euroopan välisistä asioista, ovat seuranneet sitä hyvin tarkkaan. Epäilen kuitenkin, että moni tämän parlamentin jäsen ei ymmärrä osallisuuden syvyyttä ja Euroopan unionin johtavaa asemaa monissa näissä neuvotteluissa. Vastaavasti uuden transatlanttisen liike-elämän vuoropuhelun osalta, johon Mann viittasi mietinnössään, olisi erittäin hyödyllistä, jos sanoisimme tarkkaan tässä tietopaketissa, mitä on tapahtunut, ja tunnustaisimme Euroopan johtavan aseman tällä alalla ja myös johtavan asemamme vastavuoroista tunnustamista koskevissa sopimuksissa. Tämä ei olisi ollut mahdollista ilman Euroopan unionin johtavaa asemaa. Niille ihmisille, jotka sanovat, että olemme Yhdysvaltojen orjia, haluan sanoa, että lukekaa nämä tiedot ja ymmärtäkää, miten tärkeä tehtävä meillä on tämän toimintaohjelman eteenpäin viemisessä. Haluan katsoa tulevaisuuteen enkä menneisyyteen. Meidän suhteemme on aiemmin perustunut lähinnä turvallisuuspolitiikkaan. Tämä jatkuu NATOn laajentumisen yhteydessä. Haluan kuitenkin viitata muutamaan muuhun asiaan. Esimerkiksi Kaukoidän rahoitusmarkkinoiden romahtaminen tarkoittaa, että Euroopan ja Yhdysvaltojen väliset vakaat ja tasapainoiset kauppasuhteet muodostuvat erityisen tärkeiksi seuraavien vuosien aikana. Amerikkalaiset, jotka ovat ehkä investoineet enemmän Kaukoitään - ja myös jotkin sijoittajat Euroopan unionissa, jotka investoivat Kaukoitään - tulevat takaisin ja luottavat voimakkaasti Yhdysvaltojen ja Euroopan unionin välisiin vakaisiin suhteisiin. Meidän tulisi pitää tätä tilaisuutena syventää transatlanttista liike-elämän vuoropuhelua ja myös sijoitussuhteita. Meidän tulisi myös ottaa huomioon euron luominen. Noin 4 tai 5 vuoden sisällä 40 % kaikista maailmankaupan laskuista ilmoitetaan euroina. Meidän on tarkasteltava dollarin ja euron välisiä suhteita. Mitä mekanismeja aiomme perustaa tämä suhteen luomiseksi? Katsokaamme tulevaisuutta ja varmistakaamme, että vuoropuhelumme on tulevaisuudessa tällaista. Kolmannen pilariin kuuluvien asioiden osalta - huumekaupan torjunta, kansainvälisen rikollisuuden torjunta - miten voimme vahvistaa vuoropuhelua myös tällä alalla? Mitä tähän kysymykseen liittyviä ehdotuksia komissio voi esittää? Haluaisin keskustella lyhyesti transatlanttisesta huippukokouksesta. Tämä on erityinen huippukokous, joka pidetään kahdesti vuodessa. Meidän on keksittävä keino parantaa sitä entisestään. Ehdotan tänään komissiolle: keksikää keino, jolla parlamentin jäsenet voivat osallistua tämän kokouksen johonkin ulottuvuuteen. Ei ole mitään syytä, miksi kongressin jäsenet ja Euroopan parlamentin jäsenet eivät voisi osallistua tähän kahdesti vuodessa pidettävään kokoukseen. Jos teemme sen, se tarkoittaa, että voimme keskustella joistakin niistä järjettömyyksistä, joita olemme kokeneet kongressin Helms-Burtonin ja Iranin ja Libyan sanktiolain vuoksi, sillä kongressin edustajien olisi istuttava pöydän ääreen ja osallistuttava tähän keskusteluun. Kutsukaamme toukokuussa kongressin jäsenet ja tämän parlamentin jäsenet Lontoossa pidettävään transatlanttiseen huippukokoukseen ja varmistakaamme, että nämä erityiset suhteet koskevat komission, neuvoston ja hallinnon ohella myös lainsäätäjiä. Cushnahan Arvoisa puhemies, kylmän sodan loppuminen ja Euroopan unionin jatkuva voimistuminen on väistämättä johtanut EU: n ja Yhdysvaltojen välisten suhteiden uudelleenmäärittelyyn. Historiallisista ja kulttuurisista syistä Yhdysvaltojen ja Euroopan välillä on ollut yhteinen side erityisesti, kun niillä oli yhteinen vihollinen, jota vastaan taistella, tai yhteinen päämäärä, jota tavoitella. Tämä pitää erityisesti paikkansa minun omassa maassani, jossa USA on jatkuvasti kannustanut Irlannin ja Yhdistyneiden kuningaskunnan hallituksia pyrkimyksissä löytää rauhanomainen ratkaisu Pohjois-Irlannin ikivanhaan konfliktiin. Me Irlannissa arvostamme vilpittömästi presidentti Clintonin henkilökohtaista sitoumusta Pohjois-Irlannin rauhanprosessiin. Eurooppa-suhteiden osalta yleisesti on kuitenkin tunnustettava, että kyse oli epätasa-arvoisten kumppaneiden välisistä suhteista. Erittäin ymmärrettävistä syistä Eurooppa oli aiemmin aivan liian riippuvainen Yhdysvalloista, ja tämän seurauksena meidän itsenäisyytemme ja vapautemme toimia eri tavalla kuin Yhdysvaltojen liittolaiset asetettiin kyseenalaiseksi. Tulevien suhteiden, jos niiden halutaan onnistuvan, on perustuttava aitoon tasa-arvoiseen kumppanuuteen riippumatta siitä, onko kyse yhteisestä toiminnasta maailman turvallisuuden, rauhan säilyttämisen, kriisien hallinnan, kansainvälisten huumekauppiaiden torjunnan tai terrorismin vastaisen taistelun alalla. Sen täytyy olla yhteistä toimintaa, josta on sovittu yhdessä keskinäisen kunnioituksen ja vastavuoroisten neuvotteluiden pohjalta. EU ei voi yksinkertaisesti näytellä alistuvan maksumiehen osaa. Lisäksi, kun otetaan huomioon Yhdysvaltojen pyrkimys vähentää sotilaallisia voimia Euroopassa ja muualla maailmalla, meidän on arvioitava uudestaan Euroopan uutta roolia ja vastuuta. Meidän on kehitettävä eurooppalainen identiteetti turvallisuuden ja puolustuksen alalla. Vaikka tätä koskevaa päätöstä ei haluttu tehdä hiljattain laaditussa Amsterdamin sopimuksessa, me emme voi enää kauan paeta tällaisen päätöksen tekemistä. Eurooppalainen puolustuspilari on luotava Länsi-Euroopan unionin yhteyteen, ja tällä varmistetaan, että meillä on käytettävissä omat sotilaalliset väliintulokeinot kriisin varalta riippumatta siitä, minkälaisen kannan Yhdysvallat omaksuu. Euroopan on jatkettava lämpimien, rakentavien ja yhteistyöpainotteisten suhteiden ylläpitämistä Yhdysvaltojen kanssa. Meidän on jatkettava näitä suhteita lujittavien institutionaalisten mekanismien luomista. Meidän on kuitenkin voitava harjoittaa sellaista politiikkaa, joka sallii Euroopalle vapauden olla eri mieltä kuin Yhdysvalloissa olevat ystävämme aloilla, joissa meidän on esimerkiksi toimittava suojataksemme Euroopan unionin kauppaa, ja varsinkin maatalouden alalla; tai ulkoasioiden alalla - kuten erilaiset mielipiteet jalkaväkimiinojen kieltämisestä, kuolemanrangaistuksen poistamisesta tai Yhdistyneiden kansakuntien tehtävästä. Ystävien tulisi voida olla eri mieltä keskinäisen kunnioituksen pohjalta ja samaan aikaan tehdä yhteistyötä maailman rauhan, turvallisuuden ja demokratian säilyttämisen tai ihmisoikeuksien puolustamisen kaltaisissa maailmanlaajuisissa asioissa. Kun voimme toimia näin, olemme luoneet aidot suhteet tasavertaisten kumppaneiden välillä. Haluisin päättää osoittamalla kunnioitusta kahdelle esittelijälle näiden mietintöjen laatimisesta ja tähän keskusteluun osallistumisesta. Van Bladel Arvoisa puhemies, Atlantin ylittävässä siltarakenteessa on repeämiä. Amerikka odottaa liittovaltiona ja ulospäin yhtenäisenä, kuinka institutionaalisille uudistuksille käy Euroopassa ja mitä tapahtuu eurolle. Siksi on hyvä asia, että esittelijät Souchet ja Mann painottavat transatlanttisen toimintaohjelman aktiivista toteuttamista. On selvää, että vanhan ja uuden maailman väliset vastakkainasettelut tulevat yhä yleisimmiksi talouden ja kaupan aloilla, etenkin jos eurosta tulee menestys ja yhteisen maatalouspolitiikan muutos ja unionin laajentuminen onnistuvat. Euroopan parlamentti kokoontuu Brysselissä rakennuksessa, jonka arkkitehtuuri on, ainakin minun mielestäni, saanut vaikutteita Washingtonin Capitolista. Kuinka miellyttävää tuleekaan olemaan amerikkalaisille kollegoillemme neuvotella tulevaisuudessa siellä meidän kanssamme siitä, kuinka voimme estää ekstraterritoriaalisen lainsäädännön toistumisen. Miksi emme voi sopia täällä, että keskustelemme amerikkalaisten kollegoidemme kanssa ennen vuoden 1998 loppua siitä, miten pitää menetellä SFOR: n kanssa entisessä Jugoslaviassa? Voimme keskustella heidän kanssaan ja saada heidät vakuuttuneiksi siitä, että eurooppalaisten audiovisuaalisten kulttuurituotteiden salliminen sopii vapaaseen maailmankauppaan. Yhdysvaltain ja Euroopan väliset suhteet muodostavat yhä olennaisen perustan vakaudelle tässä maailmassa. Tätä suhdetta voidaan laajentaa. Itse olen atlantismin kannattaja. Minä, joka olen syntynyt ennen vuotta 1940, pidän kansainvälisen rauhan ja vakauden takaamista suhteemme olennaisimpana osana. Transatlanttinen toimintaohjelma, sellaisena kuin se on esitetty Souchet´n ja Mannin mietinnöissä, tarjoaa siihen mielestäni hyvät mahdollisuudet. Miranda de Lage Arvoisa puhemies, hyvät jäsenet, arvoisa komission puheenjohtaja, keskustelu unionin ja Amerikan Yhdysvaltojen välisistä suhteista on aina poliittisesti hyvin kiinnostava. Yhdysvaltojen ja Euroopan unionin välisille suhteille on luotava poliittinen, taloudellinen ja kaupallinen kehys, jonka avulla voitaisiin kehittää kaikkia mahdollisia yhteistyön muotoja. Se on lähitulevaisuuden kannalta tavoite ja välttämättömyys, kuten tänään on tuotu esille. On kuitenkin tarpeen muistuttaa ensiksikin, että Euroopan unioni on maailman merkittävin kauppamahti. Toiseksi euron käyttöönoton olisi joudutettava neuvotteluja uudesta transatlanttisesta toimintaohjelmasta, ja kolmanneksi globaalistumisen osalta - joka hyödyttää ennen kaikkea kilpailukykyisimpiä talouksia - Euroopan unioni ei voi unohtaa velvoitteitaan vaikeuksissa olevia maita kohtaan eikä muokata perinteistä kahdenvälisten neuvottelujen järjestelmäänsä, tehdä leikkauksia yhteistyömäärärahoihin tai suojautua, kuten Yhdysvallat tekee, joko ulkoisen vastatoimenpiteen tai oletettujen sisäisten paineiden takia. Me kaikki tunnustamme Yhdysvaltojen merkittävän roolin demokratian puolustamisessa. Sen käsitys demokratiasta ei kuitenkaan aina ole osunut yksiin meidän käsityksemme kanssa, ja sen toisaalta oikeutetut pyrkimykset työskennellä kansojen vapauden hyväksi ovat toisinaan johtaneet poikkeuslakeihin, joita on perusteltu vetoamalla tekopyhästi kansalliseen turvallisuuteen tai ulkoisiin uhkatekijöihin, jotka esimerkiksi Kuuban tapauksessa ovat vieneet kahdenväliset suhteet arkaluonteiseen tilanteeseen. On myönnettävä, että unioni on epäedullisessa asemassa Yhdysvaltoihin verrattuna, kun tehdään päätöksiä poikkeustilanteissa. Mekanismien käyttöönotto kaupan suojelemiseksi vastauksena ulkoiseen kiristykseen on vaikeaa, kuten olemme voineet havaita, mutta se ei ole mahdotonta. Kun kehitetään ajatusta Euroopan unionista poliittisena kokonaisuutena, neuvotteluasemamme lujittuu kansainvälisissä instituutioissa ja aivan erityisesti Maailman kauppajärjestössä. Kaikki riita-asiat pitäisi viedä tähän elimeen sen sijaan, että ne pyrittäisiin ratkaisemaan muuta kautta, jolloin eurooppalaiset antavat aina periksi pax americanan edessä. Euroopan unioni ei voi välttyä omaksumasta sitä roolia, joka sille kuuluu maailman tärkeimpänä kauppamahtina; sen on otettava toimintaohjelmaan sellaisia kysymyksiä, jotka ovat kenties vähemmän suosittuja, kuten ympäristötai yhteiskunnalliset kysymykset. Haluan lopuksi onnitella rouva Mannia erinomaisesta työstä ja muistuttaa komissiota siitä, että meidän olisi uudessa transatlanttisessa toimintaohjelmassa otettava lisäksi huomioon kehitys koko Amerikan mantereella. Meillä on Amerikan mantereen kanssa koko joukko erilaisia sopimuksia, jotka helpottavat Atlantin suuria markkinoita, joista myös Yhdysvallat on kiinnostunut ja joita se haluaa kannustaa. Toimintaohjelmaan ei kuitenkaan ikinä voi sisältyä, kuten toisinaan on esitetty, minkäänlaista poliittisen vallan jakoa tai etupiirialueita, jolloin Etelä- ja Keski-Amerikkakin kuuluisivat selkeästi Yhdysvaltojen vaikutuspiiriin. Salafranca Sánchez-Neyra Arvoisa puhemies, onniteltuani - kuten muut kollegat ovat tehneet - esittelijöitä haluaisin sanoa, että olemme kaikki tietoisia Euroopan unionin todellisesta painoarvosta kansainvälisellä näyttämöllä ja siihen liittyvistä puutteista, joita Amsterdamin sopimuksessa ei ole vielä pystytty korjaamaan. Kun me keskustelemme unionissa kannastamme pitkissä ja työläissä prosesseissa, Yhdysvallat kykenee tekemään päätöksen yhdessä yössä ja kutsumaan koolle konfliktin osapuolet, on kyse sitten Bosniasta tai, kuten ensi viikolla, Lähi-idän rauhanprosessin päätekijöistä. On kuitenkin varmaa, herra puhemies, että aiomme Euroopan unionissa edelleen ottaa esille hankalan kysymyksen taloudellisesta avusta samoin kuin maailman muille maille myönnettävän kehitysavun - joka ei todellakaan saa juuri julkisuutta - ja tyydymme todellisuudessa kunniakkaasti vain maksamaan aikamme suurten näytelmien kustannukset. Vaikka olemmekin politiikan saralla kääpiö, kun toimimme yhdessä, olemme talouden saralla tämän planeetan tärkein kauppa-, rahoitus- ja teollisuusmahti. Tämä johtoasema - kuten minua ennen puheenvuoron käyttäneet ovat sanoneet - todennäköisesti vain vahvistuu rahaliitosta aiheutuvien etujen myötä. Mielestäni juuri tätä seikkaa, taloudellista valtaamme, on pidettävä perustana suhteillemme Yhdysvaltojen kanssa. On tarkasteltava suhteita globaalista näkökulmasta ja laadittava kilpailun osalta uudet tavoitteet, koska uhkatekijät ovat nykyään luonteeltaan erilaisia. Kyseiset tavoitteet on rajattu täydellisesti esittelijöiden mietinnössä, kuten heidän töistään käy ilmi, ja olen yhtä mieltä esittelijöiden kanssa erityisesti siitä, että kyseiset tavoitteet ovat hieman epäselviä. Euroopan unionin olisi mielestäni jo lakattava harjoittamasta pelkästään julistuksin toteutettavaa diplomatiaa. Haluaisin tässä konkreettisesti viitata yhteen kaikkein parhaimmista esimerkeistä: Helms-Burtonin lakiin. Sanon mitä sydämellisimmin ja aina mitä läheisimmän ystävyyden hengessä - kuten uskollisille kumppaneille sopiikin - että Yhdysvallat on ollut säälimätön banaanipaneelissa ja hormonipaneelissa. Älkäämme olko naiiveja ja menetelkö yhtä itsepäisesti kuin Yhdysvallat, sillä se ymmärtää valitettavasti kaupan osalta ainoastaan sellaista kieltä, jonka mukaan kaikkia olemassa olevia lain keinoja on hyödynnettävä. Siitä ovat esimerkkeinä tietyt fuusiot ja yrityskeskittymät - jotka on nyt alistettu komission PO IV: n valvontaan - tietokonevarausjärjestelmiä koskevat menettelytavat American Airlinesin tapauksessa tai äskettäinen kiista Euroopan unionin merkittävän energia-alan yrityksen ja amerikkalaisen jätin Arkon välillä. Olemme kyllä ystäviä ja kumppaneita, herra puhemies, mutta kun on puolustettava etujamme, olemme yhtä päättäväisiä kuin hekin. Cassidy Arvoisa puhemies, tämä on ajankohtainen keskustelu, sillä tämän viikon loppupuolella Yhdysvaltojen kongressi vierailee Euroopassa meidän kahdesti vuodessa pidettävää kokoustamme varten, ja muutamat päätöslauselmat auttavat varmasti Yhdysvaltojen kongressia ymmärtämään meidän tunteitamme. Toivon kuitenkin, että se ei kiinnitä liiaksi huomiota joihinkin kohtuuttomiin huomautuksiin, joita tähän keskusteluun osallistuneet ovat tehneet. Luulen kuitenkin, että amerikkalaiset eivät ota meitä niin vakavasti, jos he lukevat huolellisesti Souhet´n päätöslauselman, erityisesti 10, 11 ja 14 kohdan, joissa viitataan lakiin, jota en aiemmin ole kuullut kutsuttavan Amato-Kennedyn laiksi. Voinko vedota esittelijään, jotta hän voisi esittää tämän suullisissa tarkistuksissa huomenna, kun äänestämme, sillä muutoin amerikkalaiset voivat luulla, että tämä on jonkinlaista uudentyyppistä yhteiselämää toisaalta edustajainhuoneen demokraattien ja toisaalta kongressin ja republikaanien välillä. Yhdyselämä ei tietenkään ole aivan tuntematon täällä Euroopan parlamentissa. Kun täällä mainittiin aiemmin Yhdysvaltojen kansalaisten vihamielisyys Euroopan unionia kohtaan, en odottanut, että saisin kuulla täällä parlamentissa niin paljon vihamielisyyttä Yhdysvaltoja kohtaan, etenkään Antonylta, joka istuu takanani, ja Ainardilta, joka istuu minua vastapäätä. Onko tämä jonkin muotoista ranskalaista yhteiselämää, kysyn vain? Suhteeseen liittyviä vaaroja on aivan oikein tuonut esiin erityisesti rouva Mann. Niihin kuuluu protektionismi, ja olemme molemmat syyllistyneet tähän, minkä jokainen, joka on tutustunut eurooppalaisten asettamia kaupan esteitä koskeviin kertomuksiin, jotka Washingtonissa sijaitseva Euroopan toimisto ja Yhdysvaltojen kaupan edustaja on laatinut. On aika outoa, että näissä kaupan esteitä koskevissa kertomuksissa usein valitetaan samoista asioista, esimerkiksi viinistä. Amerikkalaiset valittavat, että emme salli kalifornialaisen sampanjan, kalifornialaisen punaviinin ja kalifornialaisen sherryn jne. vapaata myyntiä täällä Euroopan unionissa - ja tässä he ovat aivan oikeassa, sillä nämä ovat erityisiä nimityksiä, joita me kaikki vaalimme. Euroopan komission kaupan esteitä koskevassa selvityksessä sanotaan: " Tiedättekö, että amerikkalaiset ovat niin röyhkeitä, että he tuottavat kalifornialaista sampanjaa ja kalifornialaista punaviiniä jne.?" Toisin sanoen tämä osoittaa vain, että olemme yhtä syyllisiä protektionismiin. Toivon, että tästä keskustelusta voidaan tehdä järkevä yhteenveto. Maittemme väliset suhteet ovat erittäin tärkeitä molemmille osapuolille, mutta toivon, että " me eurooppalaiset" emme olisi niin ylimielisiä " noita amerikkalaisia" kohtaan. Elles Arvoisa puhemies, kuten muutkin haluaisin onnitella molempia esittelijöitä, jotka ovat osallistuneet tähän keskusteluun laatimalla erinomaiset asiakirjat. Haluaisin ensiksi tarkastella tämän keskustelun historiallista näkökulmaa. Meillä on kaksi rinnakkaista osaa suhteillemme Yhdysvaltojen kanssa tänään, ensimmäinen osa - NATO-suhteet - perustuu poliittiseen turvallisuuteen, ja se on erittäin tärkeä. Siinä säilytetään Yhdysvaltojen valta-asema, ja tämän osalta meillä on huomattavia ongelmia lähestyessämme NATOn 50. vuosipäivää: esimerkiksi miten suhtaudumme Bosniaan, suhteemme Venäjään, NATOn laajentuminen ja aseteollisuuden hankinnat. Kaikki nämä ovat vaikeita kysymyksiä. On mielenkiintoista, että suurimmassa osassa Souchet´n mietintöä käsittellään taloudellisia asioita, ja vaikka NATOa käsitellään selittävässä huomautuksessa, mitään ei ole sanottu meidän lähestymistavastamme siihen tulevaisuudessa. Erika Mannin kertomuksessa käsitellään pikemminkin kumppanuuden filosofiaa, poliittisia ja taloudellisia kysymyksiä, joissa Euroopan unionilla on kyky toimia ja joissa me itse asiassa rakennamme uutta transatlanttista siltaa 2000-luvulle. Ei ole hämmästyttävää, että ne, jotka osallistuvat tämän kaltaiseen keskusteluun, ovat optimistisempia kuin ne, jotka osallistuvat NATO-keskusteluihin. Toiseksi minkälaiset mahdollisuudet uudella transatlanttisella toimintaohjelmalla on onnistua? Sanoisin, että ne ovat erittäin hyvät. Käsittelemme asioita, jotka vaikuttavat poliittisiin ja taloudellisiin yhteiskuntaryhmiin kummallakin puolella Atlanttia, sekä globaalisaatiota ja yhteisiä etuja. Transatlanttisessa liike-elämän vuoropuhelussa mennään kohti uutta transatlanttista markkinapaikkaa. Johtoryhmän tason yhteenveto, joka annettiin EU: n ja USA: n välisessä huippukokouksessa 5. joulukuuta, on niin täynnä ensisijaisia tavoitteita ja ajatuksia, että olen hämmästynyt, jos hallitukset pystyvät edistymään paljoakaan kuuden kuukauden aikana. On olemassa Ukrainaa, ilmastonmuutosta, kaupankäyntiä Internetin kautta ja sääntelyn alan yhteistyötä koskevia lausuntoja. Nämä kaikki on toteutettava, eikä kukaan varsinaisesti tiedä, miten toimia. Kuten puhujat ovat sanoneet, tarkastelemme seuraavaksi rahakeskustelua, yritämme saada aikaan uutta yhteisymmärrystä kansallisten ja kansainvälisten rahapolitiikkojen välillä Atlantin molemmalla puolella. Lopuksi, minne suuntaamme seuraavaksi? Sekä EMU että EU: n ja NATOn laajentuminen tuovat uuden ulottuvuuden transatlanttisiin suhteisiin. Kylmän sodan jälkeen taloudellisten, poliittisten ja turvallisuusnäkökohtien sekä politiikan teon välillä on ollut selvä ja kehittyvä yhteys. Tämän vuoksi NATOn ja EU: n on väistämättä käytävä vuoropuhelua, vaikka - kuten Yhdysvaltain suurlähettiläs sanoi - ne ovat samassa kaupungissa, mutta itse asiassa eri planeetoilla. Meillä on oltava 2000-luvulla tehokas transatlanttinen kumppanuus, joka perustuu yhtenäisiin institutionaalisiin puitteisiin, mikä edellyttää enemmän parlamentaarista yhteistyötä ja uuden transatlanttisen markkinapaikan käsitettä. Ironista kyllä, mitä paremmin Eurooppa pystyy hoitamaan velvollisuuksiaan, sitä vahvemmaksi transatlanttiset suhteet muodostuvat 2000-luvulla. Konrad Arvoisa puhemies, hyvät naiset ja herrat, maailmanpoliittinen käänne vuosina 1989/90 muutti kaikki maailmanpolitiikan vanhat koordinaatit. Kylmän sodan aikana oli kyse voimatasapainon hoitamisesta, nyt on kyse muutoksen hallitsemisesta. Muutoksen dynamiikka koskee myös Atlantin ylittävän yhteistyön kaikkia alueita. Sen vuoksi on hyvä ja oikein, että käsittelemme tänään Euroopan parlamentissa Euroopan ja USA: n välisiä suhteita. Keskeisiä asioita ovat esimerkiksi turvallisuuspoliittinen yhteistyö ja maailmantalous ja kauppa. Euroopan itsenäinen rooli turvallisuuspolitiikassa on toivottava ja välttämätön. Missään ei ole kuitenkaan viime vuosina tullut selvemmin esiin kuin Balkanilla, miten tärkeää USA: n myötävaikutus on. USA: n aktiivista toimintaa tarvitaan myös Kreikan ja Turkin välisten ristiriitojen sekä Kyproksen kysymyksen ratkaisemisessa. EU-valtioiden entistä tehokkaampi yhteinen ulko- ja turvallisuuspolitiikka olisi muuten tärkeää myös Atlantin ylittävien suhteiden kannalta. Eurooppaa yhdistää Amerikan Yhdysvaltoihin myös kiinnostus avoimiin markkinoihin ja vapaaseen maailmankauppaan. Meidän tulisi lähteä siitä, että maailmassa päästään talouskasvuun ja hyvinvointiin vain, kun emme palaa takaisin vanhoihin protektionistisiin muotoihin emmekä sulkeudu kuoreemme vaan menemme mukaan kilpailuun ja kun kansantaloudet kehittyvät avoimilla kilpailumarkkinoilla. Tämänpäiväistä keskustelua ja monia sen puheita kuunneltuani totean, ettei Colbertilla ole eikä tule olemaan tulevaisuutta. Heikkoutemme on usein Euroopan riittämätön kilpailukyky. Kulttuurinen, henkinen ja hengellinen sukulaisuus yhdistää Amerikan ja Euroopan kaikista taloudellisista ja poliittisista jännitteistä huolimatta. Meidän on tulevaisuudessa kiinnitettävä enemmän huomiota näihin yhteisiin juuriin. Ne sopivat takaamaan yksituumaisuuden myös ja juuri tulevaisuudessa. Euroatlanttisen yhteisön perusta eivät ole etujen vastakkaisuudet vaan yhtäläisyydet. Jos läntisen maailman, ja tarkoitan koko läntistä maailmaa, yhteiskunnat eivät erilaisine kokemuksineen tue toisiaan eivätkä yhdessä ryhdy maailmantalouden ja maailman poliittisten olojen uudelleenjärjestelyyn, tuhlaamme mittaamattomasti poliittista, taloudellista, sosiaalista ja kulttuurista energiaa. Rübig Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, ASEAN-valtiot ovat nyt vakavassa kriisissä, jolla on varmasti maailmanlaajuisia seurauksia. Mieleeni nousee kysymys: miten Euroopan unioni ja Amerikka voivat tässä tapauksessa toimia niin nopeasti kuin mahdollista? Uskon, että kyse on työvälineiden kehittämisestä yhdessä, jotta tilanne siellä saataisiin vakaaksi. Ehkä voisimme auttaa parhaalla tavalla mahdollisimman nopeasti lähentymiskriteereillä, esikuva-analyysilla. Uskon, että jos emme auta nopeasti, kriisi voi vaikuttaa myös meihin. Toinen kohta, joka erityisesti koskettaa minua Euroopan ja Yhdysvaltojen välisissä suhteissa, on se, että Itävalta on antanut Yhdysvaltojen käyttöön erityisen arvokkaan taidekokoelman, joka kuuluu eräälle säätiölle. Nyt kaksi kokoelman tauluista on takavarikoitu yksipuolisesti, enkä voi rehellisesti sanoen käsittää sitä, että jos annetaan toiselle käyttöön säätiölle kuuluva taidekokoelma, tästä kiitetään takavarikoimalla kaksi sen olennaista teosta. Bangemann , komission jäsen. (DE) Arvoisa puhemies, kun kiitän komission ja samalla sir Leon Brittanin puolesta molempia esittelijöitä, teen sen pyytäen ymmärtämystä sille, ettei sir Leon voi olla täällä tänään, koska hän on Japanin huippukokouksen vuoksi muualla. Hän pyysi minua esittämään täällä komission ja omat käsityksensä. Teen sen mielelläni, mutta haluaisin kuitenkin ensin tuoda esiin vaikutelman, jonka olen saanut keskustelusta. On tiettyjä kysymyksiä, jotka meidän eurooppalaisten on ensin selvitettävä keskenämme ennen kuin esitämme kantamme keskusteluissa amerikkalaisten kumppaneidemme kanssa. Minulla on ensinnäkin tunne, että on olemassa ero - Alan Donnelly viittasi siihen aivan selvästi - toimielinten ja parlamentin valtuuskuntien amerikkalaisten kanssa käymien keskustelujen laajuudessa ja syvyydessä. On aivan selvää, että komission ja Yhdysvaltain hallinnon niillä jäsenillä, jotka eivät ole mukana pelkästään kauppaneuvotteluissa vaan myös laajoissa poliittisissa neuvotteluissa, on aivan ilmeisesti toinen käsitys kuin parlamentin joidenkin - ei kaikkien - jäsenten tänään esittämä. En halua välttämättä sanoa, että keskustelu antoi yhtenäisen kuvan, mutta minulla on kuitenkin tunne - ennen kaikkea transatlanttisesta liike-elämän vuoropuhelusta saadun kokemuksen ansiosta - että monet niistä, jotka puhuivat täällä tänään, ovat tehneet sen ottamatta riittävästi huomioon sitä, minkälaisen keskinäisen yhteisymmärryksen toimielimet näissä jatkuvissa ajatustenvaihdoissa ja keskusteluissa oikeastaan ovat jo saavuttaneet. Otan esimerkiksi Helms-Burton-d'Amato-lain. Jos pidetään mielessä, mitä keskustelumme transatlanttisessa liikeelämän vuoropuhelussa myös juuri amerikkalaisten toimielinten edustajien kanssa ovat tuottaneet tulokseksi, asia näyttää minusta enemmänkin kongressin kuin toimielinten ongelmalta. Sanon tämän erittäin varovasti, koska ketään ei voi luonnollisesti asettaa vastuuseen keskustelujen vuoksi, joita monesti ei ole välttämättä edes tarkoitettu julkisuuteen, mutta siinä piilee ongelma. Tämä merkitsee sitä, että voin vain tukea sitä, mitä erityisesti rouva Mann vaati eli voimakkaampaa parlamentaarista osallistumista vuoropuheluun. Se voi olla vain hyödyksi! Muistan ajan - se on tosin jo kaukana takanapäin - jolloin solmimme Euroopan parlamentin ensimmäiset yhteydet Yhdysvaltain edustajainhuoneeseen. Sillä oli erittäin hyvät seuraukset. Vuosittain järjestettiin useita tapaamisia Euroopan parlamentin ja edustajainhuoneen johtohenkilöiden välillä. Muistan sen vielä - edustajainhuoneen puhemies kutsui meidät. Otimme kutsun vastaan ja ilmoitimme luonnollisesti puhemiehelle, että meillä on Euroopan parlamentissa myös kommunistinen ryhmän puheenjohtaja, Guido Fanti, vakaumuksellinen eurooppalainen, erittäin tärkeä Euroopan parlamentin jäsen. Meidän oli erittäin vaikeaa selittää edustajainhuoneelle, että Euroopan parlamentin ryhmien puheenjohtajien valtuuskuntaan kuuluu luonnollisesti myös kommunisti. Aluksi heidän oli mahdotonta ymmärtää sitä, edes edustajainhuoneen edistyksellisten edustajien! He hyväksyivät sen kuitenkin lopulta, kun selitin Tom Fowleylle, silloiselle puhemiehelle, että minun, liberaaliryhmän puheenjohtajan, ja Guido Fantin välillä on vain yksi ainoa poliittinen ero eli se, että Guido Fanti on paljon enemmän NATOn kannalla kuin minä. Tämä merkitsee sitä, että tällaisten väärinkäsitysten poistamiseksi on ilmeisesti solmittava yhteyksiä parlamentaarikkojen välille Atlantin molemmilla puolilla. Komissio pyrkii aina pitämään yllä Euroopan unionin asemia ja puolustamaan niitä, milloin siihen on ehdottomasti syytä ja velvollisuus. Emme esimerkiksi ikinä ole hyväksyneet ekstraterritoriaalisuuden periaatetta. Nytkin varaudumme luonnollisesti kutsumaan kokoon WTO: n paneeleja, mikäli on tarpeen, mikäli eurooppalaisia yrityksiä vastaan ryhdytään toimiin, jotka eivät ole monenkeskisten sopimusten velvoitteiden mukaisia. Nyt tulenkin toiseen kohtaan, joka kiinnitti huomiotani keskustelussa. Monenkeskisyyden puolesta voidaan ja pitää puhua, sillä se on ainoa mahdollisuus säädellä maailmanlaajuisia taloudellisia ja poliittisia suhteita siten, ettei kukaan pääse olemaan liian hallitseva. Jos vaaditaan tätä, on kuitenkin vaadittava samaa itseltäkin. Tämä merkitsee sitä, ettei minun nähdäkseni ole mahdollista saada sopusointuun sitä, että sanotaan amerikkalaisten olevan taipuvaisia yksipuolisuuteen mutta ei itse tunnusteta, että mekin voimme olla väärässä maatalouspoliittisissa kysymyksissä - esimerkiksi banaanien osalta. Emme voi vaatia molempia. Emme voi sanoa: amerikkalaisten on hyväksyttävä monenkeskisten sopimusten velvoitteet. Jos tällaisia sääntöjä kuitenkin käytetään meitä vastaan, tuomme esiin yleviä kuluttaja-, terveys- ja muita näkökohtia ja väistämme velvoitteet. Sekään ei käy. Se heikentäisi oleellisesti uskottavuuttamme näissä asioissa. Myönnän, että banaanikysymyksessä olen ollut alusta alkaen sitä mieltä, että se, mitä olemme siinä asiassa tehneet - tämä on nyt henkilökohtainen lausuma, en voi velvoittaa komissiota - on ollut mitä suurimmassa määrin järjetöntä, koska sillä ei ole edes hyödytetty omaa banaaninviljelyämme, mutta en halua nyt ottaa sitä mukaan keskusteluun. Haluan vain viitata siihen, että jos joku on monenkeskisyyden periaatteen kannalla, hänen on myös annettava sen päteä itseensä, vaikka asian ratkaisu ei kenties ole aivan hänen mieleisensä. Kolmas erittäin tärkeä huomautus näyttäisi minusta olevan se, että meillä on keskinäisen ymmärtämyksen lisäämisessä paljon enemmän tekemistä kuin monet luulevat. Tämä pätee molemmin puolin. Olisi luultavasti kovin mielenkiintoista - ja rouva Mann teki sen osalta joukon erittäin mielenkiintoisia ehdotuksia - jos voitaisiin harkita, kuinka se voidaan tehdä. Herra Martinez esitti taas käsityksensä meidän eurooppalaisten tuottamiin loistaviin kulttuurisiin ilmenemismuotoihin verrattuna jälkeenjääneestä amerikkalaisesta kulttuurista. Se on - sallikaa minun sanoa tämä aivan avoimesti - ennakkoluulo, käsitys, joka on ehdottomasti väärä, jos katsotaan, mitä kulttuurisia arvoja juuri Amerikassa ja osittain eurooppalaisten myötävaikutuksella saadaan aikaan, ja jos katsotaan, mitä meillä luetaan kulttuurin saavutuksiin. Sama pätee muuten demokraattiseen kulttuuriin. Muistan hyvin, kuinka kauan kesti, että me täällä Euroopan parlamentissa - yleensä Euroopassa - saavutimme yksimielisyyden kuolemanrangaistuksesta. Olen ollut koko elämäni kuolemanrangaistusta vastaan. Koko poliittista elämääni on muokannut suurelta osalta se, että olen kamppaillut kuolemanrangaistusta vastaan. Muistan oikein hyvin, kuinka kävimme silloin Euroopan parlamentissa katkeria keskusteluja niiden jäsenvaltioiden edustajien kanssa, jotka saattoivat vedota siihen, että ne olivat ja ovat vieläkin ehdottoman korkealla demokraattisella ja kulttuurisella tasolla, ja jotka silloin väittivät aivan vakavasti, että kuolemanrangaistus ei ole pelkästään yhdistettävissä tähän tasoon vaan on suorastaan sen osoitus! Meidän on siis myös monesti harkittava, eikö ole paikallaan antaa muillekin sama aika kehityksen toteuttamiseen kuin meilläkin siihen oli. Sallikaa minun tehdä vielä neljäs huomautus. Meidän ei tulisi tehdä sitä virhettä, jonka Freud kuvasi hyvin, että laitamme omat heikkoutemme muiden syyksi. Tämä koskee esimerkiksi puolustuspolitiikkaa, turvallisuuspolitiikkaa ja Euroopan unionin läsnäoloa yrityksissä ratkaista kansainvälisiä ongelmia rauhanomaisesti. Jos valitamme itse oikeutetusti, että USA on läsnä monissa eurooppalaisissa ongelmissa, joissa meidän oikeastaan tulisi olla läsnä, se johtuu monesti myös siitä, ettemme saa itse aikaan tätä läsnäoloa. Emme kykene - puhtaasti poliittisista syistä, joita en halua arvostella, esitän vain tuloksen - monissa tapauksissa esimerkiksi ratkaisemaan sotilaallisen läsnäolon avulla konfliktia, jota ei voi muulla tavalla ratkaista. Sen vuoksi pyytäisin, ettemme tee myöskään sitä virhettä, että johdamme puheen pois omista heikkouksistamme siten, että arvostelemme jotakuta muuta siitä, että hän ottaa kantaakseen vastuita, joita emme halua itse kantaa. Jos kuitenkin unohdamme nämä huomautukset tai pidämme niitä pelkkänä johdantona, voimme kirjata koko joukon uusia positiivisia asioita. Euroopan unioni ei ole USA: n suhteissaan tilanteessa, joka antaisi aihetta perustaviin epäilyksiin. Olemme saavuttaneet koko joukon asioita. Alan Donnelly ja rouva Mann tekivät sen selväksi, minä vain tuen heitä. Jos katsotaan sitä, mitä omia kantojamme olemme todella saaneet läpi näissä keskusteluissa, ja sitä, että emme antaneet yhtään periksi, on myös väärin väittää, että olisimme alakynnessä, koska joku USA: ssa olisi pakottanut meidät siihen suuremmalla voimallaan, joka maailmanmahdilla on käytössään. Tähän kuuluu myös Boeing-Mac Donnell/Douglasin tapaus. En ymmärrä sitä, että tämä arvostelu toistui. Tähän ei missään tapauksessa kuulu American Airways-yhtiön ja British Airways-yhtiön fuusio. Sitä emme ole tähän asti hyväksyneet. Tai otetaan tarkasteltavaksi OECD: n yksimielisyys laivanrakennuksen tukiaisista: me saimme sen läpi amerikkalaisen hallinnon kanssa. Sekin on esimerkki siitä, että ongelma on kongressin, demokraattisen edustajiston eikä USA: n hallinnon. Me sovimme sen yhdessä, eikä sitä ole mahdollista ratifioida kongressissa, mikä ei kuitenkaan ole saanut meitä hylkäämään kantaamme. Päinvastoin, me aloitimme tällä alueella uuden politiikan nähden selvästi, ettei tämän asian ratifioiminen ollut tähän asti USA: ssa mahdollista. Väite, että eurooppalaiset olisivat aina hävinneet, kun eivät ole päässeet yksimielisyyteen, ei näytä minusta oikealta. Mietinnöistä löytyy paljon järkeviä ajatuksia, ja me olemme valmiita edistämään niitä, erityisesti europarlamentaarikkojen osallistumista toimintoihin. Suhtaudun erittäin myönteisesti siihen, mitä rouva Mann ja Alan Donnelly sanoivat puheissaan. Täytyy olla mahdollista, että parlamentit ja niiden jäsenet osallistuvat voimakkaammin tällaisten sopimusten valmisteluun ja päätöksentekoon - ongelma on muuten yleinen maailmanlaajuistumisprosessissa. Jos emme onnistu siinä, saamme kokea - eikä se ole ongelma pelkästään USA: n kanssa, sitä esiintyy maailmanlaajuistumisessa yleisesti - että hallituksissa, hallinnossa, kansainvälisissä organisaatioissa - WTO: ssa, ITU: ssa ja mitä niitä nyt tällä alueella onkaan - on paljon ihmisiä, jotka etenevät ja haluavat edetä ja tekevät sen mutta jotka parlamentaarikot sitten pysäyttävät oikeutetulla kysymyksellä, mihin jäi demokraattinen kontrolli ja kansalaisen vaikutusmahdollisuudet, jotka voidaan varmistaa ainoastaan parlamentaarisen myötävaikuttamisen avulla? Tätä on vältettävä. On siis kehitettävä menettely - ja uskon, että sir Leon ja koko komissio on enemmän kuin valmis siihen - jossa emme jakaudu sellaisiin, jotka pääsevät toimeenpanovaltansa ansiosta eteenpäin ja joilla on aivan toinen näkökulma ongelmiin, ja parlamentaarikkoihin, jotka oikeutetusti valittavat sitä, että heidän valvonta- ja myötävaikuttamismahdollisuutensa tuhotaan, ja jotka sitten ovat taipuvaisia tunteeseen perustuviin reaktioihin, jotka voivat olla ainoastaan negatiivisia. Tämäkin näyttää minusta erittäin tärkeältä ongelmalta, ja komissio on enemmän kuin valmis käsittelemään sitä erittäin myönteisessä hengessä. Haluaisin siis kiittää molemmista mietinnöistä. Ne ovat myönteisiä ja sisältävät aktiivisia aloitteita ja lukuisia suosituksia, jotka otamme vastaan. Meillä on omat vahvuutemme. On väärin olettaa, että Euroopan unioni olisi alistetussa asemassa, eikä pidä myöskään unohtaa, ettei sotilaallinen voima enää ole ratkaiseva tekijä maailmanlaajuistumisprosessissa, varsinkin kun ottaa huomioon itä-länsi-vastakohtaisuuden katoamisen, vaan talousasiat sekä kulttuuriin ja yhteistyövalmiuteen liittyvät kysymykset. Tämä tulee olemaan varsinainen panos, jonka Euroopan unioni hyvin voi tuoda maailmanlaajuiseen ajatustenvaihtoon. Sen tulisi olla vahvuutemme! Jos pidämme mielessä tämän, meidän ei tarvitse toimia alemmuuskompleksin vaivaamina vaan tyynesti myönteisiä tuloksia odottaen. Donnelly, Alan Arvoisa puhemies, haluaisin sanoa lyhyesti, että ymmärrän, että komissaari Bangemann ei voinut antaa selvää vastausta kysymykseeni, joka koski transatlanttista huippukokousta. Haluaisin pyytää, että hän voisi edes harkita asiaa ja keskustella siitä komission ja neuvoston puheenjohtajan kanssa, sillä mielestäni tämä on yksi tapa muuttaa Atlantin molemmalla puolella sijaitsevien lainsäädäntöelinten väärinkäsityksiä. Bangemann Kuten herra Donnelly on oikeutetusti sanonut, en voi tässä vaiheessa antaa sitovaa vastausta koko komission puolesta. Olen kuitenkin varma, että hän on koskettanut ongelmaa, joka on nyt ratkaistava, ja kuten sanoin, en epäile, etteivätkö komissio ja puheenjohtaja tule olemaan avoimempia tälle pyynnölle kuin ehkä aiemmin. Välitän viestin komissiolle, ja Sir Leon Brittan vastaa teille tähän kysymykseen. Puhemies Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan huomenna klo 12.00. Elintarvikkeet Puhemies Esityslistalla on seuraavana keskustelu Lannoyen laatimasta ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojavaliokunnan mietinnöstä (Á4-0401/97) joka koskee komission ehdotusta vertikaalisten direktiivien yksinkertaistamiseksi elintarvikealalla. Lannoye Arvoisa puhemies, alamme keskustella aamupalalla nautittavista tuotteista epäsopivaan aikaan, mutta uskon, että olemme kaikki huolissamme näiden tuotteiden laadusta ja että itse aiheesta käytävä keskustelukin on korkeatasoista. Muistutan siitä, että komission tavoite silloin, kun se esitteli viisi tarkistusehdotustaan, oli uudistaa kaksi 1970luvulta peräisin olevaa direktiiviä seuraavan periaatteen mukaisesti: tarkentamalla tarpeen mukaan vain niitä oleellisia vaatimuksia, joiden avulla voidaan taata direktiivissä tarkoitettujen tuotteiden vapaa liikkuvuus, tässä tapauksessa sokereiden, hunajan, hedelmämehujen, hedelmähillojen ja hyytelöiden sekä kokonaan tai osittain kuivattujen säilöttyjen maitojen vapaa liikkuvuus. Tavoite on varmasti kiitettävä, mikäli kuluttajan etu otetaan asianmukaisella tavalla huomioon. Ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojavaliokunta on sitä mieltä, että komission ehdotuksiin on tehtävä merkittäviä muutoksia. Tältä osin noudatamme kahta periaatetta: toisaalta on aloitettava tehokkaiden toimien toteuttaminen tuotteiden laadun parantamiseksi ja toisaalta kuluttajalla on oikeus oikeaan tiedonsaantiin, eli on vältettävä kaikkia epäselvyyksiä tuotteiden nimityksissä ja tuotemerkintöjen on oltava selkeitä. Kiinnitän huomiota muutamiin tekstien puutteisiin ja heikkouksiin, joiden perusteella tehtiin ne tarkistukset, joista komissio hyväksyi suuren osan, kun taas mietintö kokonaisuudessaan hyväksyttiin yksimielisesti. Ensimmäinen huomautus koskee tiedotusta. Hedelmämehujen ja säilöttyjen maitojen osalta, kuten suklaankin osalta, huomaamme, että kansalliset lainsäädännöt ovat hyvin erilaisia, erityisesti ne, jotka koskevat vitamiinien mahdollista lisäämistä. Koska nämä lainsäädännöt ovat erilaisia - jollaisina niiden pitäisi komission ehdotuksen mukaan pysyäkin - kuluttaja voi joutua joka jäsenvaltiossa sellaiseen tilanteeseen, jossa kahdella hieman erilaisella tuotteella on sama tuotemerkki tai ainakin sama nimi. Mielestämme tällaista ei voi hyväksyä ja nimitystä on muutettava hieman lisäämällä tarvittaessa adjektiivi "vitaminoitu" . Toinen huomautus koskee tuotteiden laatua. Teksteissä on joitakin puutteita, erityisesti sokereiden osalta. On otettava huomioon tekninen kehitys, jonka avulla voi vähentää rikkidioksidijäämää, joka ei ole mitenkään toivottu sokerin ainesosa. Jäämää voidaan siis vähentää 15-10 mikrogrammaa kiloa kohden, minkä teollisuus lisäksi vahvistaa. Tämä toinen huomautus koskee myös hedelmämehuja. Tiedättehän, että ne voivat olla joko täysmehuja tai sellaisia, jotka on saatu lisäämällä niihin vettä sen jälkeen, kun vesi on haihdutettu. Tässä tapauksessa, jotta saadaan aikaan lopullinen tuote eli "hedelmämehu, johon on lisätty vettä" , lisätyn veden laatu on määriteltävä selkeästi, mitä direktiivissä ei tehdä. Ympäristövaliokunnan tarkistuksen tavoitteena on poistaa tämä puute. Mitä tulee lisäksi siihen mahdollisuuteen, että hedelmämehuun lisätään sokeria, on ihmeellistä, ettei ehdotuksessa esitetä minkäänlaista raja-arvoa. Sen vuoksi ympäristövaliokunta ehdottaa, että määrätään rajaarvo, joka ei yksinkertaisesti saa ylittää normaaleja väkevyyksiä. Lopuksi korostan tärkeämpää seikkaa, sillä parlamenttihan on jo käynyt tätä keskustelua useaan otteeseen, nimittäin hunajaa koskevaa ongelmaa. Tammikuussa 1995 rouva Lullingin mietinnössä esitettiin joitakin hunajan laatua ja tuontihunajaan liittyvää vakavaa ongelmaa koskevia vaatimuksia, jotka parlamentti hyväksyi yksimielisesti. Muistutan teitä siitä, että puolet Euroopassa kulutetusta hunajasta on tuontihunajaa, joka on siis peräisin Euroopan unionin ulkopuolelta sellaisista olosuhteista, joiden laatua ei voida missään nimessä taata. Olemmekin nyt sitä mieltä, että tuontihunajan osalta on vaadittava merkintä eikä valvontaa saa jättää jäsenvaltioiden tehtäväksi. Niinpä tätä koskeva tarkistus on tehty, mutta alkuperämaata koskevaa mainintaa on täsmennettävä. Lisäksi olemme sitä mieltä, että on aika määritellä hunajan osalta luotettava analysointimenetelmä, joka yhä vieläkin puuttuu. Lopuksi katsomme, että ilmaus "leivontahunaja" on poistettava käytöstä, sillä se on hieman liian jalo käytettäväksi tuotteesta, joka on itse asiassa denaturoitua hunajaa, jota olisi asianmukaisempaa kutsua "teollisuushunajaksi" . Sellaisia olivat oleellisimmat tarkistukset. Haluaisin esittää kaksi kysymystä herra komissaarille. Mitä mieltä hän on ensinnäkin mielestäni tärkeimmistä tarkistuksista, toisin sanoen hunajaa koskevista tarkistuksista 19 ja 28 sekä hedelmämehuja koskevasta tarkistuksesta 42? Mitä mieltä hän on lisäksi ehdotetusta oikeudellisesta perustasta tietäen, että moni PPE-ryhmän kollega on esittänyt tarkistuksia oikeudellisen perustan muuttamiseksi 100 a artiklan mukaiseksi? Henkilökohtaisesti kyseinen muutos sopii minulle, mutta kaikkien niiden tietojen perusteella, jotka meillä ovat tähän asti olleet käytettävissämme, se kaatunee komission voimakkaaseen vastustukseen. De Coene Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, ensiksi haluan onnitella esittelijää, sanoisinko hänen viisinkertaisesta mietinnöstään ja haluan toivottaa hyvää uutta vuotta komissaarillemme. Olisimme mielellämme toivottaneet hänelle hyvää joulua suklaakeskustelun vuoksi, mutta emme tavanneet häntä silloin. Siis vähän myöhässä, hyvää uutta vuotta. Esittelijä selvitti oikeastaan perusteellisesti tärkeimpiä tarkistuksia. Haluaisin esittää kollegojeni nimissä myös kysymyksen komissaarille liittyen asian oikeudelliseen perustaan. Olimme hieman ihmeissämme, rouva Schleicher, ryhmässämme siitä, että nämä tarkistukset on otettu täysistuntokäsittelyyn. Mutta olkaa huoletta: emme tietenkään vastusta näitä tarkistuksia ilman muuta, mutta haluamme esittää kysymyksen, sillä asiaa on käsitelty perusteellisesti oikeusasioita käsittelevässä valiokunnassa ja parlamentin oikeusasiain osastolla. Molemmat ovat tulleet siihen tulokseen, että 43 artiklan tulisi olla oikeudellisena perustana niissä viidessä tapauksessa, joita tänään käsittelemme. Yksittäisinä parlamentin jäseninä, parlamentin valiokuntana tai parlamenttina, kannatamme luonnollisesti aina menettelyä, joka sisältää yhteispäätösmenettelyn, koska silloin parlamentin oikeudet taataan luonnollisesti paremmin ja koska me olemme sitä mieltä, että me olemme lähempänä kuluttajaa ainoana demokraattisesti valittuna toimielimenä ja voimme omasta mielestämme paremmin puolustaa kuluttajan etuja. Toisaalta meidän tulee olla myös rehellisiä. Meidän pitää huolehtia siitä, että tällainen tarkistus, mikäli haluamme, että se hyväksytään, on oikeudellisesti hyvin perusteltu, sillä muuten pyrimme tuomaan vain itseämme esille ja ehkä myös petämme itseämme. Olen saanut sen vaikutelman, rouva Schleicher, hyvä esittelijä ja muut kollegat, että ongelma ei oikeastaan liity 43 artiklaan tai 100a artiklaan. Ongelma on siinä, että 43 artikla ei kuulu yhteispäätösmenettelyn piiriin ja harmi kyllä, Amsterdamin sopimus ei ole saanut aikaan parannusta tässä asiassa. Siitä huolimatta emme halua tuomita niitä tarkistuksia. Mikäli haluamme olla samaa mieltä kanssanne, haluamme saada komissaarilta oikeudellisesti perustellun vastauksen liittyen PPE: n kollegoiden esittämiin tarkistuksiin. Sitten joukko muita huomautuksia liittyen tarkistuksiin, joita esittelijä on jo selvittänyt hyvin perusteellisesti. Kun katsotaan viiden tuotteen pakettia, kyseessä ovat oikeastaan tarkistukset, jotka on esitetty pitkälle menevää kuluttajasta huolehtimista, kuluttajan suojaa ja kuluttajalle tarkoitettua tiedotusta ajatellen. Parlamentti ei ilmeisesti ole eri mieltä tästä. Kun on kyse hunajatuotteiden alkuperästä, olemme sitä mieltä, että se on ehdottomasti ilmoitettava selvästi pakkauksessa. Jos tuotteisiin pitää lisätä vitamiineja, olemme sitä mieltä, että se on ehdottomasti ilmoitettava selvästi pakkauksessa. Yhtenäisyys parlamentissa on jyrkässä ristiriidassa yhtenäisyyden puutteen kanssa, kun keskustellaan suklaasta. Tästä asiasta emme voi tiedottaa kuluttajalle kylliksi. Kun on kyse suklaasta, parlamentti on yhtäkkiä erittäin vaatimaton. Pysyttelen uuden vuoden ilmapiirissä ja totean, että maidon ja hunajan maassa olemme kaikki yhtä mieltä, mutta sillä hetkellä kun keskustelemme suklaasta, tulemme yhtäkkiä katkerimmiksi. Kollegani Graenitz tulee kohta selvittämään paremmin hunajaa koskevia tarkistuksia ja uskon, että voimme kannattaa kaikkia tarkistuksia suurella sopusoinnulla ja yksimielisesti. Ne merkitsevät edistystä.Toivokaamme nyt, että komissio tulee hyväksymään oikeudelliseen perustaan liittyvien tarkistusten lisäksi myös muut tarkistukset. Schleicher Arvoisa puhemies, herra komissaari, hyvät naiset ja herrat, Lannoyen mietintö hyväksyttiin valiokunnassa suurella enemmistöllä, ja meidän ryhmämme tukee esitettyjä tarkistuksia. Herra de Coene, te kehotitte juuri hieman muistamaan sitä, kuinka epäjohdonmukaisia usein olemme. Uskon, että johtuu ihmisen luonteesta, ettei hän ole aina johdonmukainen. Olen siitä huolimatta sitä mieltä, että meidän tulisi yrittää edetä johdonmukaisesti; sen vuoksi mieleeni nousee perustavanluonteinen ongelma, johon olemme monta kertaa törmänneet - ja viime aikoina yhä enemmän - eli oikeudellisten perusteiden ongelma. 43 artikla pannaan tavallisesti sellaisten direktiiviehdotusten perustaksi, joiden sisältönä on maataloustuotteiden tuotanto ja markkinointi, kuten EY: n perustamissopimuksen liitteessä II on esitetty, ja se koskee siis yhteisen maatalouspolitiikan tavoitteiden toteuttamista. Tai 100 a artikla yhteispäätösmenettely. Tämä oikeudellinen perusta helpottaa sisämarkkinoiden toteuttamista ja toimintaa jäsenvaltioiden oikeus- ja hallintomääräyksiä yhdenmukaistamalla eli harmonisoimalla. Yhdenmukaistamisdirektiivien tulee taata vastaavien tuotteiden vapaa liikkuvuus. Komission ehdotus, joka on herra Lannoyen mietinnön pohjana, koskee viittä tuotetta eli sokeria, hunajaa, hedelmämehuja, maitoa sekä hedelmähilloa, . Ne ovat kaikki jo muokattuja ja jalostettuja tuotteita, joiden raaka-aineina ovat pelkästään maataloustuotteet. Jopa maito on säilöttyä tai kuivamaitoa. Komissio valitsee oikeudelliseksi perustaksi 43 artiklan. Me pidämme 100 a artiklaa oikeana oikeudellisena perustana, vaikka menneisyydessä on aina toimittu toisin. Lainkäytössäkin tapahtuu kuitenkin edistystä, eikä vähiten sopimusten muutosten ja valitettavasti myös ajankohtaisten tapahtumien vuoksi. BSE-kriisin vuoksi komissio on vakuuttanut, että tulevaisuudessa kaikkien elintarvikelainsäädännöllisesti ja terveyspoliittisesti merkityksellisten oikeustoimien tulee perustua EY: n perustamissopimuksen 100 a artiklaan. Komission ehdotus sokerista, hunajasta, hedelmämehuista, maidosta ja hedelmähillosta sisältää myös säännöksiä kuluttajansuojasta ja terveydenhoidollisista asioista, esimerkiksi merkinnöistä, sokerin rikkidioksidijäämistä, pakkauksista, aromiaineja vitamiinipitoisuudesta, hedelmämehujen veden laadusta, nitraattien, natriumin, kalsiumin jne. raja-arvoista eli vitaminoitujen hedelmämehujen, maitotuotteiden ja hedelmähillojen merkintäsäännöksiä. Koko yhteisön elintarvikeoikeus toimeenpannaan sillä välin EY: n perustamissopimuksen 100 a artiklan pohjalta. Sen vuoksi tuemme voimakkaasti artiklaa 100 a tämän komission ehdotuksen oikeaksi oikeudelliseksi perustaksi, ja haluaisin kysyä teiltä, herra Bangemann, joka olette Euroopan komission edustaja, vielä kerran, aiotteko tukea tätä Euroopan parlamentin ehdotusta. Muuten tahtoisin ilmoittaa, että ehdotan asian palauttamista takaisin valiokuntaan, jos komissio ei ole vielä niin pitkällä. Meillä on nyt käytännöllisesti katsoen 43 artiklan mukainen prosessi, ja jos sitä muutetaan, tarvitaan todella myös varmistusta. Emme voi vain antaa asioiden tapahtua ja katsella, mitä tapahtuu. Se on meille tärkeä asia ja toivon, ettei komissio pelkästään mieti sitä tarkasti, vaan on kenties myös tällä alueella johdonmukainen eli looginen. Olsson Arvoisa puhemies, haluan aloittaa onnittelemalla Lannoyeta hyvästä työstä. Elintarvikeasiat eivät ole yksinkertaisia. Komission ehdotuksessa sanotaan, että direktiiviä on yksinkertaistettava mutta yksinkertaisuus on usein ristiriidassa turvallisuuden kanssa. Tiedämme, että kaikkien tuotteiden, erityisesti elintarvikkeiden, markkinat kasvavat, toisin sanoen elintarvikkeita kuljetetaan aina vaan kauemmaksi niiden tuotantopaikalta. EU: n ja vapaan markkinatalouden ajatus on tämän tekeminen mahdolliseksi. Silloin tapahtuu kuitenkin jotain muuta, suora tieto, jota ennen muinoin sai tuotteen myyjältä, henkilöltä, joka sen oli tuottanut, katoaa. Sen sijaan ostamme jotain, josta emme tiedä mitä se on, ellei tuotteen päällä sitä kerrota. Sen vuoksi uskon, että meidän on harkittava yksinkertaisuuden ja turvallisuuden välillä, ja lopputuloksen olisi oltava lähempänä turvallisuusnäkökulmaa kuin komission tekemä ehdotus. Mikäli tästä luovutaan, on olemassa riski siitä, ettei kuluttaja saa tarpeeksi informaatiota. Haluan myös ottaa esiin erään tarkistusehdotuksessa olevan kohdan, nimittäin sen, että olipa tuote valmistettu EU: ssa tai sen ulkopuolella, samojen sääntöjen on oltava voimassa, eikä vähiten täällä parlamentissa edellä käydyn keskustelun osalta. Gahrton Arvoisa puhemies, olen pyytänyt puheenvuoroa korostaakseni erästä erittäin tärkeää periaatteellista kysymystä, joka koskee näitä mietinnössä olevia elintarvikkeita käsitteleviä direktiivejä, jossa esittelijä antaa komissiolle ansaitun opetuksen. Kyseessä on kaksi kohtaa, joiden sisältö on periaatteessa sama ja joissa komissio haluaa päättää, että jäsenvaltioiden "vapaata liikkuvuutta vaikeuttavien uusien esteiden välttämiseksi olisi pitäydyttävä antamasta yksityiskohtaisempia sääntöjä" . Lannoye haluaa sitä vastoin antaa jäsenvaltioille oikeuden tehdä ja säilyttää yksityiskohtaisempia määräyksiä. Lannoyen mukaan ei siis vaadita, että komission olisi hyväksyttävä tällaiset tiukemmat säännöt. Ei myöskään tarvita joukkoa muita rajoituksia vastakohtana sille, mitä sanotaan perustamissopimuksen 100a 4 artiklassa, joka uudessa Amsterdamin sopimuksen jälkeisessä asussaan on kaikkien sen sisältämien rajoitusten myötä menettänyt niin sanotun ympäristötakeiden luonteen ja kutistunut jonkinlaiseksi supistetuksi erivapausmahdollisuudeksi. Mutta Lannoyen mietinnössä muotoillaan nyt jotakin, joka alkaa muistuttaa ympäristö- ja terveystakeita, eli yksittäisten jäsenvaltioiden oikeutta, ei ainoastaan mahdollisuutta, toimia edelläkävijänä, kun kyseessä on terveyteen, ympäristöön ja kuluttajien etujen suojaamiseen liittyvän säännöstön tiukentaminen. Korostan tätä, koska se on mielestäni erittäin tärkeää. Toivon, että tämä tärkeä päämäärä menisi läpi myös muissa EU: n tekemissä päätöksissä. Tietyt yhteiset vähimmäisnormit ovat luonnollisesti perusteltuja, mutta se, että vapaata liikkuvuutta ajatellen jäsenvaltioita kiellettäisiin olemasta edelläkävijöitä, jotta saataisiin vielä parempia säännöksiä, on esimerkki EU: n huonoimmista puolista. Toivon siksi, että parlamentti hyväksyy mietinnön ja että mietintö myös menisi läpi EU: n virallisessa politiikassa. Martinez Arvoisa puhemies, näistä viidestä vertikaalisesta direktiivistä, jotka koskevat esittelijämme sanoin kokonaista aamupalalla nautittavien tuotteiden sarjaa, kannatan sitä, joka koskee hunajaa, en ainoastaan sen vuoksi, että Ranska tuottaa eniten hunajaa Euroopan yhteisössä, 25 000 tonnia, tai sen vuoksi, että kotiseudullani Languedocissa on miltei 80 000 mehiläispesää, vaan sen vuoksi, että on pitänyt maistaa rosmariinipensaasta valmistettua hunajaa, Larzacin tasangon timjamihunajaa, kanervalla maustettua hunajaa, monilla aromeilla maustettua hunajaa, vadelman tai voikukan makuista hunajaa, Provencen, Alpilles'n, Kreikan tai Espanjan hunajia, jotka tuoksuvat vuoristolaitumien mehiläispesille, jotta ymmärtää täydellisesti eron niiden ja maolaisten hunajien välillä, näiden glukoosihunajien, jotka tuoksuvat kulakkiorjien hielle tai taantuman aiheuttaman kansanmurhan kyynelille. Meitä on siis suojeltava siltä, että hunajaa tuotaisiin sääntöjen vastaisesti, ilman tullimaksuja, Kiinasta, ItäEuroopan maista, Meksikosta, Kanadasta, sekä epäpuhtaiden, maissi- tai siirappipohjaisten hunajien aiheuttamilta epärehellisiltä kilpailutilanteilta. Tarvitaan laatumerkintä "hunaja" paikalliselle tuotteelle, koostumukseltaan lumoavalle tuotteelle, joka on valmistettu asterin, kukkien nektarista, näistä hyvän olon aineksista, merkintä, jossa mainitaan alkuperämaa. Arvoisa puhemies, mitä ikinä keskustellaankin 43 artiklasta tai 100 a artiklasta, koska hunaja on maataloustuote eikä yhteismarkkinoiden osa, sitä on suojeltava, mehiläishoitajiamme on suojeltava maksamalla mehiläispesäkohtaisia tukia, laatupalkkioita, palkkioita niistä palveluksista, joita pölytykselle ja sivistykselle tehdään. Toivottavasti, herra puhemies, saamme taaksemme mehiläisten ystävien yhtä suuren enemmistön kuin vuonna 1995. Graenitz Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, olen viime kuukausina keskustellut elintarvikelainsäädännöstä erittäin monien, mitä erilaisimmilta alueilta ja eri jäsenvaltioista tulevien ihmisten kanssa, enkä ole löytänyt ketään, joka ymmärtäisi, miksi sikuriuutteita koskevalla vertikaalisella lainsäädännöllä on toinen oikeudellinen perusta kuin marmeladia tai hedelmämehuja käsittelevällä lainsäädännöllä. Sen vuoksi uskon myös, että meidän on selvitettävä kysymystä oikeudellisesta perustasta paljon yksityiskohtaisemmin kuin sanomalla pelkästään: on kyse tuotteista, jotka on valmistettu maatalouden alkutuotteista. On jalostusta, ja on myös valtakunnallinen merkitys, jolle on tunnusomaista lopulta myös valiokunnassa vitamiinien lisäyksestä käyty keskustelu jota - minun mielestäni - on komissiossa käytävä vielä paljon yksityiskohtaisemmin. En usko, että voimme sallia sen, että hedelmämehuihin tai maitotuotteisiin tai mahdollisesti myös hedelmähilloihin ja marmeladeihin lisätään vitamiineja kuluttajille kunnolla ilmoittamatta, eri jäsenvaltioissa eri säännöksiä noudattaen, koska asialla ei aivan varmasti ole mitään tekemistä paikallisten käytäntöjen tai paikallisten elintarvikkeiden kanssa. Hunajan osalta olisin vielä mielelläni tuonut keskusteluun joitakin kohtia. Ensinnäkin on erittäin tärkeää ottaa aina huomioon, että hunaja on luonnontuote ja ettei pelkästään analyysin pitäisi sen vuoksi olla sama koko unionin alueella vaan että meillä on laissa huomautus siitä, että hunaja muodostuu muustakin kuin eri sokerilajeista, pääasiassa glukoosista ja fruktoosista. Näiden kahden sokerilajin avulla on mahdollista valmistaa väärennettyä hunajaa, ja tällöin ei ole kysymyksessä hunaja, jota mehiläishoitajat valmistavat mehiläisten avulla. Mehiläishoitajien työtä unionin sisäpuolella on syytä arvostaa erityisen korkealle, koska kyseessä ei ole pelkkä hunajan tuotanto vaan myös se - ja luulen, että rouva Lulling pohtii tätä kysymystä vielä tarkemmin - että mehiläishoitajat auttavat merkittävällä tavalla säilyttämään luontoamme ja myös todella tuottamaan hedelmää, jota niin mielellämme haluamme hedelmämehuihin ja marmeladiin, koska ilman mehiläisiä se ei onnistuisi. Lulling Arvoisa puhemies, Euroopan yhteisö rahoittaa kuvalehtiin kalliita kaksisivuisia ilmoituksia, joissa se kampanjoi jäsenvaltioista tulevan, alkuperämerkinnöin varustetun laatuhunajan puolesta, ja kysyy vielä: " Nautitteko hunajaa yhtä kunnioittavasti kuin Pyhä Ambrosius?" Pyhä Ambrosius on mehiläishoitajien suojeluspyhimys, sillä hän oli suuri hunajan ystävä, joka oli arkkipiispana innostunut mehiläisten väsymättömästä uurastamisesta, joista hän innostui hiippakuntansa lukuisia luostareita organisoidessaan. EU: n komissio ei ole valitettavasti ehdotuksessa, joka nyt on käsiteltävänämme hunajadirektiivin yksinkertaistamiseksi, pitäytynyt siinä, mitä se suurella rahalla kiiltävällä paperilla neuvoo mainoksissaan kuluttajille. Herra Bangemann, asia näyttää tältä: kaipaamme ehdotuksissanne luonnontuote hunajan tarpeellista kunnioitusta. Olen kiitollinen ympäristövaliokunnalle ja sen esittelijälle, herra Lannoyelle, siitä, että hän on ottanut mietintöönsä lukuisat esitykset, jotka toin maataloutta käsittelevään valiokuntaan. Ensi sijassa on kuitenkin kyse siitä, että korkealaatuista maataloustuotetta hunajaa, jota tuotetaan jäsenvaltioissamme, suojataan laadultaan huonompaa halpaa tuontihunajaa vastaan, minkä vuoksi merkinnässä on ehdottomasti ja pakollisena kerrottava, onko tuote valmistettu yhteisössä vai kolmannessa maassa. Eri jäsenvaltioissa on valitettavasti jo markkinoilla jopa 80 % väärennettyä hunajaa, minkä vuoksi muuten on ehdottomasti kiellettävä hunajan suodatus, joka tuhoaa geneettiset sormenjäljet, niin että tuotteen alkuperäaluetta ei voida enää selvittää. Meidän ei pidä kuunnella pakkaajia vaan mehiläishoitajia ja on näin varmistettava, että ei vielä harvempi vaan mahdollisimman moni mehiläishoitaja on vielä valmis väärentäjiä paljon korkeammista kuluistaan huolimatta tuottamaan laadukasta hunajaansa. Näin on luonnollisesti myös tarkoitus taata, mitä mietinnöissäni mehiläisten hoidon tilasta Euroopassa aina pyydän, että Euroopan unionissa on vielä tarpeeksi mehiläisiä säilyttämään pölytystehollaan yli 80 000 erilaista kasvilajia. Haluaisin kuitenkin myös sanoa vielä, että annan ehdottomasti arvoa sille, että tarkistuksemme hyväksyttiin. Ne tarkoittavat, että alkuperällä ei tarkoiteta hunajaa, joka on oleellinen, vaan pääasiassa laatua. Minulla ei nyt ole enää aikaa ja sanon toisen asian sitten äänestysselityksessäni. Kronberger Arvoisa puhemies, milloin vain keskustelemme täällä parlamentissa elintarvikkeisiin liittyvistä määräyksistä, herää kysymys, minkälaisia kompromisseja meidän on tehtävä. Sama pätee varmasti myös kansallisiin parlamentteihin. Olen saanut sellaisen vaikutelman, että olemme unohtaneet yhden asian eli sen miettimisen, että ihmiskunta on tuhansia vuosia tullut toimeen ilman kemiallisia lisäaineita ja lisiä. Uskon, ja sen osoittaa myös tämä keskustelu, että olemme kadottaneet jotain eli ravintoaineiden kunnioituksen. Ajattelen nyt erityisesti myös geeniteknistä manipulaatiota, jossa uskomme aina voivamme leikkiä Isä Jumalaa. Toinen näkökohta on se, että elintarviketuotanto, ennen kaikkea korkealaatuisten ja kaikkein korkealaatuisimpien elintarvikkeiden tuotanto, on työpaikkakysymys, ei pelkästään maataloudessa vaan myös kaupan alalla. Tämä pätee erityisesti kaukana taajamista sijaitseviin alueisiin, joilla ei käy paljon turisteja. Tästä syystä on tärkeää, että jäsenvaltioilla on mahdollisuus omien merkintöjensä avulla ottaa huomioon kulloinenkin alue ja käyttää direktiivin määräämää eurooppalaista laatutasoa korkeampaa omaa laatutasoa. Kuluttajan on luonnollisesti voitava yksiselitteisesti tunnistaa kaikki lisäaineet, samoin tuotteen maantieteellinen alkuperä, ja ne pitää olla ymmärrettävästi selitettynä. Emme ole sitä velkaa pelkästään kuluttajille vaan myös niille tuottajille, jotka panostavat laatutuotteiden valmistukseen, jotka luonnollisesti ovat hieman kalliimpia kuin massatuotteet. Bangemann Arvoisa puhemies, uskon, että voin kiittää esittelijää parhaiten siten, että seuraan hänen ehdotustaan ja ilmoitan mielipiteeni eri tarkistuksiin, sillä asiakirjat ovat niin teknisiä, ettei varmaankaan ole hyvä harrastaa filosofisia pohdintoja, joita keskustelussakin jo käynnistettiin. Mitä erilaisiin sokereihin tulee, tarkistusten 1 ja 4 on tarkoitus ottaa uudelleen käyttöön säännökset valmiiksi pakattujen tuotteiden valikoimista. Näitä ehdotuksia emme voi hyväksyä samasta syystä kuin jätimme hyväksymättä tarkistuksia keskustelussa kahviin ja sikuriuutteeseen liittyvästä ehdotuksesta. Jokin aika sitten olitte tekemisissä hintatietojen mittayksikköä kohti ilmoittamista koskevan direktiivin sovittelumenettelyn kanssa. Tätä direktiiviä voidaan soveltaa myös sokerituotteisiin, niin ettei valmiiksi pakattujen tuotteiden valikoimaa koskevia säännöksiä enää tarvita, koska kuluttajallehan annetaan tietoa hinnasta mittayksikköä kohti. Tarkistusten 7 ja 8 on tarkoitus laskea tiettyjen erilaisten sokerien kuiva-aineen rikkidioksidijäämää 15 mg/kg: sta 10 mg/kg: aan. Sen osalta meillä on institutionaalisia esteitä, koska komission ehdottama arvo 15 mg vastaa lisäaineiden yleistä, 100 a artiklaan perustuvaa eli parlamentin myötävaikutuksella aikaansaadun lisäainedirektiivin arvoa. Rouva Schleicher muistaa sen varmasti, ja koska hän itse kannatti ehdotusta, hän varmaan kuuntelee selvitystäni innostuneena. Mitä tulee sokerin analyysimenetelmiä koskevaan tarkistukseen 10, olemme kanssanne samaa mieltä siitä, että vuodelta 1969 peräisin olevat analyysimenetelmät ovat aikansa eläneet ja että on löydettävä ratkaisu uusien menetelmien ottamiseksi huomioon. Nyt tulemme hunajaa koskevaan ehdotukseen. Se, mitä rouva Lulling sanoi, tuottaisi varmasti suurta tyydytystä herra Aignerille, jonka hän luultavasti muistaa. Siitä näkee, että tärkeimpien etujen parlamentaarisessa edustuksessa on jatkuvuutta. Rouva Lulling esitti vielä kerran sitä, mitä herra Aigner piti yllä vuosia. (Rouva Lullingin välihuuto) Kyllä, mutta se mitä sanoitte, oli erittäin vaikuttavaa. Minun on kuitenkin sanottava teille, että hunajaehdotuksessa on kyse pääasiassa sääntöjen määrittelemisestä näiden tuotteiden markkinoinnille ja merkinnöille. Tavoitteena ei ole säädellä asioita, jotka liittyvät tuotteiden laatuun, eikä kehittää mehiläishoitajia tukevia toimenpiteitä. Se on aivan toinen ongelmisto, jota on käsiteltävä toisessa yhteydessä. Monet ehdotetuista tarkistuksista ovat joko erittäin teknisiä tai toimituksellisia. En halua nyt käsitellä niitä. Tarkistus 19 käsittelee kuitenkin perustavaa asiaa, jonka rouva Lullingkin vielä kerran esitti; se koskee hunajan alkuperämaan pakollista ilmoittamista riippumatta siitä, onko tuote tuotettu yhteisössä vai kolmannessa maassa. Tämä tarkistus voidaan periaatteessa hyväksyä osittain. Hunajan alkuperämaa voi olla kuluttajalle hyödyllinen tieto. Yhteisöstä peräisin olevan hunajan alkuperämaan pakollinen ilmoittaminen ei ole kuitenkaan yhteisön tuomioistuimen oikeuskäytännön mukaan sallittua. Meidän on luonnollisesti pidättäydyttävä siinä, mitä tuomioistuin on määrännyt, koska olemme oikeudellinen yhteisö, eikä herra Martinez varmaankaan epäile sitä. Muuten olen sen puolesta, että Deux-Sèvres'n alueen hunajan alkuperä merkitään lopultakin oikein, sillä se on niin puhdasta hunajaa kuin ylipäänsä voi olla. Toivon, että herra Martinez tietää, missä Deux-Sèvres'n alue sijaitsee. Juuri tästä syystä tietoa ei määrätty jo vuoden 1976 direktiivissä. Mitä tulee kolmansista maista saapuvan hunajan alkuperämaan ilmoittamiseen, komissio voi olla yhtä mieltä tiedon lisäämisestä. Sen voimme tehdä. Meidän on luonnollisesti tehtävä se niin, että emme joudu ristiriitaan kansainvälisten velvoitteiden kanssa, mutta se on mahdollista. Analyysimenetelmistä olen jo sanonut tarvittavan. Sitten tulemme hedelmämehuihin ja säilöttyyn maitoon. Tällöin on kyse tuotteiden merkinnöistä siinä tapauksessa, että niihin lisätään vitamiineja. Sen me tutkimme nykyään. Toisaalta on niin, ettei keho normaalisti ota vastaan ylimääräistä vitamiinimäärää, toisaalta voi esiintyä erityistapauksia, joissa syntyy ongelmia. Meidän on siis katsottava, mitä voimme tehdä tässä asiassa. Sitten tulemme hedelmähilloon - tarkistus 55 rikkipitoisista hedelmistä valmistettujen hedelmähillojen etiketöinnistä. Tieto voi olla kuluttajalle hyödyllinen. Sen vuoksi voimme hyväksyä tämän tarkistuksen, kuten myös tarkistukset 53, 64, 65, 67 ja 68, mutta ei 62: ta. Sitten tulemme todella tärkeään oikeudellista perustaa koskevaan kysymykseen. Ymmärrän hyvin parlamentin kannan. Rouva Schleicher viittasi myös vielä komission puheenjohtajan periaatteelliseen lausumaan. Parlamentin myötävaikutus on luonnollista ja järkevä ja oikea menetelmä aina, kun meidän on oikeastaan vakuutettava julkisuus. Me emme vain voi toimia vapaasti. Minä en voi toimia vapaasti. Minä ymmärrän, kuten sanottu, hyvin tämän kannan. Koko komissio otti kuitenkin tästä asiasta käydyn keskustelun jälkeen 43 artiklan oikeudelliseksi perustaksi, eikä syyttä. Saanen viitata parlamentin oikeusasioita ja kansalaisten oikeuksia käsittelevään valiokuntaan. En tiedä, luotatteko siihen, rouva Schleicher, varmasti enemmän kuin komissioon. Oikeusasioita ja kansalaisten oikeuksia käsittelevä valiokunta viittasi oikeutetusti tuomioistuimen oikeuskäytäntöön - eikä Amsterdam tehnyt sitä pätemättömäksi - josta ilmenee aivan selvästi, että aina, kun on kyse EY: n perustamissopimuksen liitteessä II mainituista maataloustuotteista, vaikka olisi kysymys markkinointiin liittyvistä asioista, on sovellettava 43 artiklaa. Tämä on tuomioistuimen pysyvä oikeuskäytäntö, ja tästä syystä komissio valitsi tämän oikeuden määräyksen, tämän oikeudellisen perustan. Parlamentilla on luonnollisesti vapaa valta, jos se on sitä mieltä, että asia on niin tärkeä, että se lähetetään takaisin valiokuntiin. Haluan kuitenkin kiinnittää huomionne siihen, rouva Schleicher, ettette ratkaise asiaa siten, aivan päinvastoin! Kaikki parannukset, joita olemme ehdottaneet, jäävät silloin toteutumatta. Siitä teidän on kuitenkin kannettava itse vastuu. En voi valitettavasti vapauttaa teitä tästä vastuusta. Puhemies Keskustelu on päättynyt. Äänestys suoritetaan huomenna klo 12.00. Kyselytunti (komissio) Puhemies Esityslistalla on seuraavana komissiolle osoitetut kysymykset (B4-0001/98). Kysymys nro 44 jätetään käsittelemättä, koska kysymyksen esittäjä ei ole läsnä. Kysymys nro 45 Clive Needle (H-0988/97): Aihe: HIV/aids -hoidon rahoittaminen kehitysmaissa Voisiko komissio kertoa, mikä on sen kanta erään jäsenvaltion terveysministerin joulukuussa 1997 Norsunluurannikolla pidetyssä konferenssissa tekemiin ehdotuksiin, jotka koskevat kehitysmaiden hi-viruksen saaneiden tai aidsia sairastavien ihmisten hyväksi perustettavaa lääkerahastoa? Yhtyykö komissio siihen, että tällainen poliittisesti " muodikas" mutta mahdollisesti tuhoisa ajatus ei sovi EU: n erinomaisiin poliittisiin, hi-virusta ja aidsia kehitysmaissa koskeviin suuntaviivoihin, jotka komission jäsen Pinheiro äskettäin esitteli Euroopan parlamentille? Voiko komissio selvästi taata jäsenille, että tälle idealle ei harkita annettavaksi EU: n tukea ilman yksityiskohtaista analyysia sen vaikutuksista ja että tämän analyysin tulokset esitetään Euroopan parlamentille? Pinheiro Arvoisa puhemies, koska olen nyt ensimmäistä kertaa parlamentissa vuonna 1998, ennen vastaustani pyydän saada toivottaa kaikille parlamentin jäsenille menestyksekästä vuotta. Ehdotukset, jotka eräs jäsenvaltio äskettäin esitti Abidjanissa joulukuussa 1997 pidetyn Aids-konferenssin johdosta ja jotka tähtäävät erityisen rahaston perustamiseen HIV-aids-virukseen sairastuneiden hoitoonpääsyn helpottamiseksi kehitysmaissa, ovat sikäli ansiokkaita, että ne käynnistävät keskustelun todella merkittävästä ongelmasta. Sairastuneiden hoidossa vallitsee todellakin ilmeinen eriarvoisuus pohjoisen ja etelän välillä: pohjoisissa maissa on käytettävissä antiretroviraalista lääkitystä ja toisaalta eteläisissä maissa, jotka edustavat toista ääripäätä, suurin osa potilaista ei voi saada edes perusterveydenhuoltoa. Tämäntyyppisen rahaston perustaminen nostaa kuitenkin esiin eräitä hyvin tärkeitä kysymyksiä, jotka vaativat vastausta. Luxemburgissa viime joulukuussa kokoontuneessa Eurooppa-neuvostossa esitetyn pyynnön mukaisesti komission yksiköt ryhtyvät lähiaikoina tutkimaan erilaisia mahdollisuuksia perustaa UNAIDSin alaisuuteen eräänlainen terapeuttisen solidaarisuuden rahasto, joka olisi tarkoitettu aidsin vastaiseen taisteluun kehitysmaissa. Tutkimuksen tulosten on käsiteltävä perusteellisesti erilaisia visioita ja niiden seurauksia sekä etiikan ja tasa-arvon kannalta että teknilliseltä, taloudelliselta ja rahoitukselliselta kannalta. Vakuutan arvoisalle parlamentin jäsenelle, että tutkimuksen tulokset saatetaan Euroopan parlamentin tietoon. Tähdennän, että tämäntapaisen rahaston perustaminen nostaa esille kolme ratkaisevan tärkeää kysymystä. Ensimmäinen kysymys liittyy rahaston laajuuteen ja kohderyhmään. On otettava huomioon, että kolmen hoitomuodon yhdistelmän vuosittaisten kustannusten arvioidaan olevan kymmenen ja kahdenkymmenen tuhannen dollarin välillä. Potilaiden valinta aiheuttaa väistämättä syrjimättömyyteen liittyviä eettisiä ongelmia. Toinen kysymys liittyy hoidon toteuttamismuotoihin. On nimittäin olemassa todellinen vaara luoda pelkästään aidspotilaille tarkoitettu rinnakkaisjärjestelmä. Sellainen järjestelmä olisi sekä tehoton että raskas ja voisi lisäksi osoittautua haitalliseksi muista sairauksista, kuten malariasta, tuberkuloosista, tuhkarokosta ym. kärsiville potilaille. Kolmas vastausta vaativa kysymys on antiretroviraalisen lääkityksen pitkän aikavälin teho, jota ei ole vielä pystytty täysin vahvistamaan. Suurimmassa osassa Afrikan maita ei ole myöskään saatavilla antiretroviraaliselle lääkitykselle välttämättömiä palveluja, kuten laboratorioita ja tämän hoitomuodon hallitsevia lääkäreitä ja muuta lääkintähenkilöstöä. Kaikkien näiden syiden takia, herra puhemies ja hyvät parlamentin jäsenet, jäämme odottamaan tutkimusta, jonka komissio käynnistää lähiaikoina. Siihen asti on syytä suhtautua varovasti johtopäätöksiin, joihin tutkimus tulee mahdollisesti antamaan aihetta. Needle Erittäin paljon kiitoksia puhemiehelle, ja haluaisin yhtyä komissaari Pinheiron onnentoivotuksiin ja toivottaa teille ja hänelle onnellista uutta vuotta. Haluaisin myös kiittää komissaaria erittäin hyvästä ja täydellisestä vastauksesta, jossa käsiteltiin niitä seikkoja, joiden takia kysymys esitettiin. Kansalaisjärjestöt sekä useat jäsenet ovat huolestuneita, ja olemme osittain huojentuneita vastauksestanne, joka koski tutkimusta. Odotamme innokkaana, että kertomus palautetaan parlamenttiin. Mielestäni olette oikeassa, kun suhtaudutte varovaisesti tämäntyyppisiin yllättäviin aloitteisiin siitä huolimatta, että ne ovat tarkoituksenmukaisia ja hyvää tarkoittavia ja siitä huolimatta, että ongelmat ovat valtavia, kuten me kaikki tiedämme. Voinko lyhyesti kysyä teiltä: oletteko samaa mieltä siitä, että kyse ei ole siitä, tulisiko kehitysmaiden asukkailla olla yhtäläinen oikeus saada HIV/aids-hoitoa kuin teollisuusmaiden asukkailla - jokainen katsoo, että tämä on välttämätöntä - vaan siitä, miten saavutamme tämän päämäärän? Nykytilanteessa vertikaalinen lähestymistapa, jossa puolletaan aidsiin sairastuneita ihmisiä, kuten yksi jäsenvaltio ehdotti, voi vaarantaa olemassa olevat terveydenhuoltojärjestelmät luomalla rinnakkaiset järjestelmät. Tämä epäilemättä hyödyttäisi teollisuusmaiden lääkeyhtiöitä, ja painopiste siirtyisi ehkäisystä lääkehoitoon. Haluaisin tietää uskotteko, että tutkimustulokset voivat antaa meille tähän selvän vastauksen. Pinheiro Arvoisa puhemies, haluaisin vain korostaa, että yleisesti puhuen aina, kun kyse on kehitysmaiden terveydenhuoltosektorista tai terveydenhuoltotilanteesta, komissio ehdottaa, että meidän tulisi pyrkiä niin kutsuttuun laaja-alaiseen lähestymistapaan. Yritämme vahvistaa itse järjestelmää, lääkäreiden ja muiden terveydenhuoltoalan henkilöstön koulutusta, yritämme kehittää maan omistukseen perustuvia hoitotuotteita ja niin edelleen. Ehkäpä HIV/aids on ainoa poikkeus tähän lähestymistapaan lähinnä, koska se liittyy tietyntyyppiseen käyttäytymiseen. Hiljattain komission, Yhdistyneiden kansakuntien ja Maailmanpankin teettämässä tutkimuksessa löydettiin selvä yhteys sukupuoliyhteydessä tarttuvien tautien ja hi-viruksen tartunnan välillä. Tämä tarkoittaa, että koulutus ja ehkäisy ovat ehkä paras tapa yrittää vähentää taudin esiintymistä, ainakin Afrikassa. Kaikista näistä syistä toivomme, että tutkimuksesta, jonka komissio tekee yhdessä jäsenvaltioiden ja muiden apua tarjoavien maiden asiantuntijoiden kanssa, on suurta apua joko uuden strategian laadinnassa tai nykyisen strategian vahvistamisessa. Yksi asia on kuitenkin varma, jos otetaan huomioon potilaan nykyiset hoitokulut, jotka ovat 10-20 000 dollaria, tämä tarkoittaisi, jos en erehdy, keskimäärin yli 100: aa miljoonaa dollaria vuodessa ainoastaan tätä varten, mikä ylittää selvästi meidän suorituskykymme. Smith Kiitän komissaaria hänen vastauksestaan, ja toivotan onnellista uutta vuotta Euroopan unionin yhdellätoista työkielellä. Ensinnäkin haluaisin sanoa, että sekä herra Needle että minä jätimme samanlaiset kysymykset neuvostolle, ja neuvosto yhdisti ne. On outoa, että komissio ei tehnyt samoin. Jos kuitenkin palaamme tähän rahastoon, komissaari, jos tällainen rahasto perustetaan, myönnetäänkö sille uutta rahaa? Sillä, jos sille ei myönnetä uutta rahaa, on vaikea käsittää, miten se voisi toimia syrjäyttämättä muiden yhtä tärkeiden hankkeiden rahoitusta. Odotan innokkaana tutkimusta, ja toivon, että siinä käsitellään tätä kysymystä. Voitteko sanoa minulle, jos tällainen rahasto perustetaan, myönnetäänkö sille uutta rahaa? Pinheiro Arvoisa puhemies, tietääkseni uutta rahaa saataisiin jäsenvaltioilta, sillä komission budjetti on erittäin rajoitettu, ja jolleivat tämän parlamentin jäsenet päätä, että meidän tulisi saada lisärahoitusta, uutta rahaa ei ole saatavilla. Joka tapauksessa jäsenvaltioiden poliittisten johtajien vastauksista voidaan päätellä, että he ovat valmiita antamaan uutta rahaa tähän rahastoon. Mielestäni tässä vaiheessa on kuitenkin ennenaikaista tehdä johtopäätöksiä rahaston perustamisesta, sen laajuudesta ja sen toimintatavasta. Yritin sanoa tämän vastauksessani herra Needlelle. Puhemies Kysymys nro 46 John Cushnahan (H-1018/97): Aihe: Yhtenäismarkkinat Mitä toimenpiteitä komissio aikoo toteuttaa sen varmistamiseksi, että yhtenäismarkkinoille ei enää aiheudu häiriötä, ottaen huomioon tuomioistuimen äskettäin Ranskan hallitusta koskevassa asiassa antaman tuomion sekä äskettäisen naudanlihan kauppasaarron Yhdistyneen kuningaskunnan satamissa? Pinheiro Arvoisa puhemies, komissio teki viime marraskuun 18. päivänä ehdotuksen neuvoston asetukseksi, jossa säädetään mekanismi komission väliintulolle tiettyjen kaupan esteiden poistamiseksi. Ehdotus merkitsee vastausta Amsterdamissa viime vuoden kesäkuussa kokoontuneessa Eurooppa-neuvostossa esitettyyn pyyntöön, joka sisältyy neuvoston yhteismarkkinoiden toimintasuunnitelmaa koskeviin johtopäätöksiin. Tämä ehdotus on vastaus myös arvoisan parlamentin jäsenen kysymyksestä ilmenevään huoleen siitä, millä tavoin komissio aikoo vastaisessa toiminnassaan ottaa huomioon tuomioistuimen 9. joulukuuta antaman päätöksen komission vireillepanemassa oikeudenkäynnissä Ranskaa vastaan. Ehdotetussa väliintulomekanismissa komissio antaa päätöksen, jossa se kehottaa asianomaista jäsenvaltiota ryhtymään tarpeellisiin ja riittäviin toimiin sellaisen perustamissopimuksen 30 ja 36 artiklassa määritellyn ilmeisen ja perusteettoman esteen poistamiseksi, joka vakavasti vahingoittaa tavaroiden vapaata liikkumista sisämarkkinoilla. Tähdentäisin, että aiempien kokemusten perusteella edustavimpia esimerkkejä tällaisesta tilanteesta voisivat olla muiden jäsenvaltioiden tuotteita koskeva odottamaton ja aiheeton maahantuontikielto, maahantuontiin liittyvien muodollisuuksien, kuten lupien tai tarkastustodistusten käyttöönotto tai palauttaminen, muista jäsenvaltioista peräisin olevien merkittävien tuote-erien tuhoaminen esimerkiksi maanteillä, liikkeissä tai välivarastoissa, tuotteiden pysäyttäminen esimerkiksi estämällä niiden pääsy kansalliselle alueelle tai niiden liikkuminen siellä sekä kulkuvälineiden pysäyttäminen rajoilla, teillä, satamissa tai lentokentillä. Jos neuvosto hyväksyy tämän asetuksen, komissio voi tehdä päätöksen väliintulosta, joka on sitova ja tuottaa välittömiä oikeusvaikutuksia kyseisessä jäsenvaltiossa, jolloin yksityishenkilöt, jotka katsovat oikeuksiaan loukatun, voivat välittömästi ryhtyä käyttämään niitä oikeuksia, joiden harjoittamisen katsovat itseltään estetyn. Tämä, herra puhemies, on vastaus, jonka tahtoisin antaa arvoisalle parlamentin jäsenelle. Cushnahan Haluaisin vastata komissaarin onnentoivotuksiin toivottamalla hänelle ja hänen kollegoilleen, erityisesti irlantilaiselle kollegalleni komissaari Flynnille ja puheenjohtajalle onnellista uutta vuotta. Luulen, että te komissaari olisitte tunnustanut, että tuomioistuimen Ranskan hallituksen vastainen tuomio oli ennakkopäätös, joka auttaa teitä noudattamaan Amsterdamin huippukokouksessa sovittua politiikkaa. Haluaisin esittää teille siihen liittyviä lukuisia kysymyksiä. Ensinnäkin voitteko vakuutta meille, että jos yhtenäismarkkinoille aiheutuu lisähäiriötä, komissio toimii ripeästi ja nopeasti ja varmistaa, että jäsenmaat suorittavat velvollisuutensa, jolla varmistetaan, että yhtenäismarkkinoille ei aiheudu häiriöitä. Toiseksi mihin toimenpiteisiin komissio ryhtyi, jotta Yhdistyneen kuningaskunnan hallitus saisi tietää komission kannan äskettäiseen laittomaan kauppasaartoon Yhdistyneen kuningaskunnan satamissa, mikä vaikutti irlantilaisiin maanviljelijöihin, kuljetusalan työntekijöihin ja viejiin? Kolmanneksi mihin toimenpiteisiin komissio ryhtyy varmistaakseen, että ne irlantilaiset maanviljelijät, kuljetusalan työntekijät ja viejät, jotka kärsivät paljon tämän laittoman saarron takia, tulevat saamaan korvausta? Pinheiro Arvoisa puhemies, ehdottamamme asetuksen tarkoituksena on nimenomaan nopeuttaa komission toimintaa. Jos noudattaisimme perinteisiä menettelyjä, aikaa kuluisi niin paljon, että jotkin elintarvikkeet pilaantuisivat. Viimeaikaisten tapahtumien osalta haluaisin erottaa toisistaan kaksi tilannetta. Ensinnäkin tilanne, jossa kauppasaarto on asetettu, mutta jäsenvaltio tekee parhaansa sen purkamiseksi. Tällöin komissiolla ei ole mitään tarvetta toimia. Toiseksi tilanne, jossa yhtenäismarkkinoiden ehtoja on vaikea täyttää hallituksen laiminlyönnin tai hallituksen tahallisen toiminnan vuoksi. Tässä jälkimmäisessä tapauksessa komissio ryhtyy toimenpiteisiin. Korvausten osalta on selvää, että yksityisten henkilöiden, jotka katsovat, että heidän tavaransa on tuhottu tai vastaavaa, tulisi hakea korvausta. Täten - jos neuvosto hyväksyy ehdotuksemme - päätöksen tekeminen mahdollistaa yksityisten etujen ajamisen tuomioistuimessa. Päätös tulee välittömästi voimaan kyseisessä jäsenvaltiossa. Joten korvausten myöntäminen ei ole komission tehtävä, vaan jäsenvaltioiden toimivaltaisten viranomaisten tehtävä, ja niiden tulisi toimia. Seppänen Arvoisa puhemies, herra komissaari, minun maassani on noussut kysymys tästä direktiiviesityksestä, jota komissio on valmistellut, koska sen nähdään rajoittavan työntekijöiden vapaata lakkooikeutta. Kysymys ei ole vain yhteismarkkinoiden toiminnan täydellistämisestä, vaan myös sellaisesta kansalaisoikeudesta, jota maassamme pidetään pyhänä ja jonka nimi on lakko. Arvoisalta komissaarilta kysyn, oletteko te rajoittamassa vapaata lakko-oikeutta yhteismarkkinoiden toimimisen varjolla ja aiotteko tehdä sen ottamatta yhteyttä ammattiyhdistysliikkeeseen ja olemalla välittämättä niin sanotun kolmikantaperiaatteen toimivuudesta? Pinheiro Arvoisa puhemies, tahtoisin sanoa, että lakko-oikeus on myös komission mielestä, arvoisa parlamentin jäsen, työntekijälle kuuluva luovuttamaton oikeus ja ettei komissio voi missään olosuhteissa sallia minkäänlaista poikkeusta yhteismarkkinoihin liittyvistä syistä yhteen työntekijöiden perusoikeuksista demokraattisessa valtiossa. Sen tähden voin nimenomaan vakuuttaa teille, ettei tämä säädös eikä mikään siitä aiheutuva muukaan määräys tule koskaan millään tavoin vahingoittamaan lakko-oikeutta. Puhemies Kysymys nro 47 Nikitas Kaklamanis (H-0977/97): Aihe: Verensiirto Eurooppalaisessa lehdistössä julkaistujen tietojen mukaan on olemassa perusteltuja epäilyksiä, että ihmisiä koskeva BSE-taudin muoto, Creutzfeldt-Jakobin tauti, tarttuu veren ja sen johdannaistuotteiden välityksellä. Haluaisin saada tietää komissiolta, tarkastavatko jäsenvaltiot verensiirroissa käytettävän veren, ja mitkä jäsenvaltiot suorittavat tämän tarkastuksen? Aikooko komissio ehdottaa välittömästi verensiirroissa käytettävän veren tarkastuksen säätämistä pakolliseksi kaikissa jäsenvaltioissa? Flynn Arvoisa puhemies, ennen kuin tarkastelen erityisesti Creutzfeldt-Jakobin (CJ) tautia koskevaa kysymystä, haluaisin ilmoittaa arvoisalle jäsenelle, että jäsenvaltiot tarkastavat veren ja verinesteen eri taudinaiheuttajien varalta. Hiljattain komission tekemässä tutkimuksessa, joka koski Euroopan yhteisön jäsenvaltioiden sääntelyä ja käytäntöjä veren ja verinesteen luovuttajien sopivuuden ja luovutetun veren tarkastuksista, vahvistetaan, että kaikki jäsenvaltiot tarkastavat rutiininomaisesti hepatiitti C-viruksen vasta-aineet, ihmisen immuniteettia heikentävät virustyypit I ja II ja hepatiitti B-viruksen pinta-antigeenin. Mitä tulee siihen kasvavaan huolenaiheeseen, että veri ja sen johdannaistuotteet voivat välittää CreutzfeldtJakobin taudin taudinaiheuttajia, meidän on tehtävä ero klassisen tai satunnaisen Creutzfeldt-Jakobin taudin ja Creutzfeldt-Jakobin taudin uuden muodon välillä, joka on vahvasti liitetty BSE-tautiin. Tähän mennessä, erityisesti Yhdistyneessä kuningaskunnassa ja Yhdysvalloissa, suoritetuissa tutkimuksissa ei ole saatu mitään todisteita siitä, että veren tai sen johdannaistuotteiden välityksellä siirtyisi potilaisiin klassisen tai satunnaisen Creutzfeldt-Jakobin taudin taudinaiheuttajia. Asianomaiset tiedekomiteat, erityisesti lääkevalmistekomitea (CPMP), ovat antaneet komissiolle ohjeita näiden Creutzfeldt-Jakobin taudin muotojen riskeistä ja todenneet, että ei ole mitään erityisiä syitä poistaa markkinoilta verinesteestä valmistetut tuotteet tai panna niitä karanteeniin. Tätä kysymystä tarkastellaan kuitenkin uudestaan säännöllisin väliajoin epidemiologisten tietojen ja niiden tieteellisen arvioinnin saatavuuden mukaan. Uuden Creutzfeldt-Jakobin taudin ilmenemismuodon osalta ollaan huolestuneita siitä, että tartunnan saaneiden verenluovuttajien veri ja siitä valmistetut tuotteet muodostavat uuden lisäriskin. Näiden huolenaiheiden vuoksi ja varotoimenpiteenä CPMP on neuvonut, että verinesteestä valmistetut lääkkeet tulisi poistaa markkinoilta, jos verenluovuttajalle on myöhemmin vahvistettu Creutzfeldt-Jakobin taudin uusi ilmenemismuoto. Jäsenvaltiot valmistautuvat jo tämän ohjeen noudattamiseen. Yhdistynyt kuningaskunta noudattaa myös spongiformi encefaliitti -komiteansa ohjeita tämän osalta. Lisäksi yhteisössä on tarpeen ottaa käyttöön nopea viallisten tuotteiden markkinoilta poistamista koskeva menettely. Yhdistyneessä kuningaskunnassa on otettu käyttöön riskinarviointi, jolla todetaan Creutzfeldt-Jakobin taudin uuden ilmenemismuodon mahdollinen siirtyminen verensiirron välityksellä. Tätä arviointia suoritetaan rinnakkain valkoisten verisolujen poistamiseen liittyvien toiminnallisten ja tieteellisten näkökohtien arvioinnin kanssa. Creutzfeldt-Jakobin taudin uutta muotoa koskevien pakollisten verikokeiden osalta olen varma, että arvoisa jäsen on tietoinen, että tällä hetkellä ei tehdä tarkastuskokeita. Tiedemiehet ja teollisuus kehittävät parhaillaan tällaisia tarkastuskokeita ja diagnostisia kokeita. Euroopan parlamentin jäsenet lienevät kiinnostuneita kuulemaan, että Creutzfeldt-Jakobin taudin uutta muotoa käsittelevä tilapäisen asiantuntijaryhmän kokous pidetään 15. tammikuuta CPMP: n valvonnassa. Tähän kokoukseen kutsutaan alan asiantuntijoita, ja siinä käsitellään Creutzfeldt-Jakobin taudin klassisen muodon ja sen uuden muodon välisen tartunnan leviämistä, verensiirron ja veren ainesosien välityksellä tapahtuvaa tartuntariskiä, julkaistujen ja parhaillaan laadittavien töiden arviointia ja uusien tutkimusten tarpeen tunnistamista. Kokouksesta tullaan laatimaan kertomus. Komissio pyytää ohjeita tieteelliseltä ohjauskomitealta ja lääkevalmisteita käsittelevältä tiedekomitealta, ja se on jo esittänyt ehdotuksen neuvoston suositukseksi veren ja verinesteen luovuttajien sopivuudesta ja luovutetun veren tarkastuksista Euroopan yhteisössä, ja siinä pyritään saamaan pysyvä kielto niille henkilöille, joiden perhepiirissä esiintyy Creutzfeldt-Jakobin tautia. Käynnissä olevien tutkimusten ja arviointien sekä saatujen ohjeiden perusteella komissio harkitsee ehdotuksia toimenpiteiksi, jotka koskevat Creutzfeldt-Jakobin taudin uutta muotoa sekä veren ja verinesteen käyttöä lähdemateriaalina lääkevalmisteissa. Verensiirrossa käytettävän veren osalta ei tällä hetkellä ole kuitenkaan olemassa oikeudellista perustaa, jonka pohjalta voidaan antaa sitovia vaatimuksia yhteisön tasolla. Toivon, että tämä epätyydyttävä tilanne muuttuu uuden Amsterdamin sopimuksen ja erityisesti 152 artiklan voimaantulon myötä. Olen pahoillani, että vein näin paljon aikaa, mutta tämä on erittäin herkkä ja tärkeä aihe. Halusin antaa mahdollisemman täydellisen vastauksen. Kaklamanis Arvoisa puhemies, toivotan teille ja ainakin omasta mielestäni hyvin sympaattisille komission jäsenille, herroille de Silguy ja Flynn, hyvää uutta vuotta. Lisäksi toivotan heille hyvää terveyttä, samoin kuin kaikille eurooppalaisille. Mutta kuten tiedätte, terveenä pysymiseen eivät riitä toivotukset ja hyvä tahto, tarvitaan myös konkreettisia toimenpiteitä. Paljon kiitoksia vastauksestanne, arvoisa komission jäsen, se oli hyvin kattava. On kuitenkin muistettava, että vuonna 1980, kuten nykyäänkin, oletettiin, että aids-virus leviää vain veren välityksellä, verensiirroissa. Silloin emme vielä ryhtyneet välttämättömiin toimenpiteisiin, vaan vasta vuonna 1983. Tämän kolmen vuoden viivytyksen seuraukset tunnemme kaikki. Tämä on siis minun pelkoni. Lääkärinä voin sanoa: vaikka kaikki olisi pelkkiä olettamuksia, kuten sanoitte, pitäisin parempana, että jo nyt ryhdyttäisiin tarvittaviin toimenpiteisiin, vaikka ne osoittautuisivatkin turhiksi, jotta vältettäisiin se, mitä tapahtui aidsin kohdalla, jolloin on liian myöhäistä. Flynn Kiitän arvoisan jäsenen komissaarille esittämistä uuden vuoden toivotuksista. Minun on sanottava teille, että tämä aihe ansaitsee meiltä perusteellisen ja harkitun lausunnon kaikkina aikoina. Olemme tietenkin riippuvaisia kulloinkin saatavilla olevista tieteellisistä todisteista. Ehkäiseviä toimenpiteitä kuitenkin harkitaan, ja niitä toteutetaan jäsenvaltioissa. Puhumme nyt verenluovuttajista, tarkastuksista, arvioinneista, testauksesta ja myös tutkimuksista ja diagnostisista kokeista. Kaikkia näitä teitä huolestuttavia asioita tarkastellaan jatkuvasti, ja sen vuoksi pidämme 15. tammikuuta erityiskokouksen, jossa kaikki nämä tiedot kootaan yhteen, jotta voisimme tehdä kaiken tarpeellisen komitean hyvien neuvojen pohjalta. Thors Minäkin haluan ilmaista arvostukseni sitä ehdotusta kohtaan, joka on neuvoston pöydällä ja johon komissaari viittasi. Olen osallistunut tähän suositukseen, ja käsitykseni mukaan tämän ehdotuksen avulla voimme kieltää, tätä tautia sairastavia henkilöitä luovuttamasta verta. Milloin komissaarin arvion mukaan neuvosto hyväksyy tämä suosituksen ja millainen oli keskustelu, joka käytiin neuvoston kokouksessa marraskuussa, jolloin saamiemme tietojen mukaan tästä asiasta keskusteltiin? Haluaisin lisäksi tietää, onko komissiolla mitään käsitystä siitä, kuinka paljon Euroopan markkinoilla on "riskiverta" , siis sellaista verta, joka nyt on vedettävä markkinoilta. Onko komissio vakuuttunut siitä, että kaikki "riskiveri" on vedetty pois markkinoilta? Flynn Kiitos rouva Thors, olen tyytyväinen, että te kannatatte kokousta, joka pidetään 15. tammikuuta CPMP: n valvonnassa. Tämä tulee olemaan arvokas kokous, johon alan asiantuntijat kokoontuvat ja jossa keskitytään erityisesti tartunnan leviämiseen, mukaan lukien kudosten leviäminen, Creutzfeldt-Jakobin taudin uuden muodon ja klassisen muodon välillä. Haluaisin myös sanoa, että riskialtista verta on olemassa - siitä ei ole epäilystä. Ymmärtääksemme sitä on kuitenkin erittäin vähän. Komissio voi ryhtyä toimenpiteisiin ainoastaan, kun kyse on sellaisista lääkevalmisteista, joille on myönnetty yhteisössä myyntilupa keskitetyn lupamenettelyn kautta. Tähän mennessä yksikään verestä tai veriplasmasta peräisin oleva lääke ei ole saanut tällaista lupaa. Tilanne on erilainen hajautettujen lupamenettelyjen osalta. Tällöin meidän on sovellettava 75/3/90/ETY: n 12 artiklaa, jolloin voimme ehdottaa komitologiamenettelyssä myyntiluvan peruuttamista ja siten tuotteen poistamista markkinoilta. Mainitsemienne Creutzfeldt-Jakobin taudin uuteen muotoon liittyvien tuotteiden osalta CPMP on keskustellut tästä ja se on suositellut, että kyseiset tuote-erät, joita on vielä myynnissä, vedetään pois markkinoilta. Näin on tehty. Tuote on jo hajautetussa lupamenettelyssä, mutta vielä sille ei ole annettu lupaa keskitetyn lupamenettelyn kautta. Puhemies Kysymys nro 48 Sören Wibe (H-0964/97): Aihe: Vakauttamissopimuksen vaatimus talousarvion tasapainosta Vakauttamissopimukseen sisältyy vaatimus talousarvion tasapainosta, jossa otetaan huomioon suhdannevaihtelu. Tarkoittaako tämä vaatimus todellista vai nimellistä tasapainoa? Onko komissio arvioinut esimerkiksi työllisyydelle koituvat seuraukset, jos todellinen kysyntä kiristyy, kuten väistämättä tapahtuu, jos eri jäsenvaltioilta vaaditaan nimellistä finanssipoliittista tasapainoa? Annan puheenvuoron herra de Silguylle ja toivotan hänelle onnellista vuotta 1998. De Silguy Kiitos, arvoisa puhemies. Käytän tilaisuutta hyväkseni toivottaakseni vuorostani teille ja kaikille kollegoillenne teille itsellenne ja perheillenne hyvää terveyttä sekä parhainta onnea ja menestystä. Komissio kiittää herra Wibeä siitä, että hänellä oli mahdollisuus tarkentaa uudelleen vakaus- ja kasvusopimuksen sisältöä ja merkitystä. Parlamenttinne hyväksymässä vakaus- ja kasvusopimuksessa oikeastaan vain tulkitaan, ei sen enempää eikä vähempää, Euroopan unionin perustamissopimuksen määräyksiä. Se on tavallaan euroalueen sisäinen työjärjestys. Kaikki jäsenvaltiot hyväksyivät sen ja tarkoituksena on varmistaa talous- ja rahaliiton moitteeton toiminta tarkentamalla perustamissopimuksen 103 ja104 c artiklan toimintaa koskevia yksityiskohtaisia sääntöjä. Lisään vielä, että se on yksi euron uskottavuuteen liittyvistä tekijöistä. Jotta jäsenvaltioille voidaan asettaa liikkumavara talousarvion puitteissa, tässä sopimuksessa kehotetaan jäsenvaltioita noudattamaan keskipitkän aikavälin tavoitetta sellaisessa julkistalouden tilanteessa, joka on lähes tasapainossa tai ylijäämäinen. Vakaus- ja kasvusopimuksessa ei siis aseteta mitään lisäehtoja. Siinä vahvistetaan tavoite. Kysymys on tietenkin kansallisen kirjanpidon tasapainosta tai ylijäämästä eli tasapainosta, joka ilmaistaan prosenttiosuutena BKT: sta ja lasketaan siis nimellisarvojen perusteella. Valtion- ja hallitusten päämiehet asettivat tämän tavoitteen, jotta voidaan vahvistaa jatkuvan tuotannon ja työllisyyden kasvun kannalta suotuisia olosuhteita. Itse asiassa kansallisten talousarvioiden pyrkimys tasapainoon keskipitkällä aikavälillä voi vaikuttaa vain positiivisesti työllisyyteen. Ainoastaan olot, joissa talousarvio on vakaa, ovat sellaisia, jotka voivat edistää kestävää kasvua ja siis luoda merkittävästi työpaikkoja. Julkistalouksien tervehdyttäminen on edellytys sille, että voidaan hyötyä matalista koroista, jotka edistävät investointeja ja näin myös kasvua sekä työpaikkojen luomista. Lisään vielä, että Eurooppa on tervehdyttänyt julkistalouksiaan vuodesta 1993 lähtien ja että nyt se alkaa tuottaa hedelmää. Haluan siitä todistukseksi lukuja, joiden perusteella todellisuus näyttää karulta. Vuonna 1996: alijäämä alle 4, 2, kasvu 1, 8; vuonna 1997: alijäämä alle 2, 6, kasvu 2, 6; ennusteet vuodeksi 1998: alijäämä alle 2 - se laskee koko ajan - kasvu yli 3 % - se nousee koko ajan. Lisään vielä, että komission ennusteiden mukaan Euroopassa luodaan kolmen vuoden aikana lähes neljä miljoonaa työpaikkaa vuosina 1997-1999. Wibe Haluan muiden tavoin aloittaa toivottamalla kaikille erittäin hyvää uutta vuotta ja kiittämällä komissaaria tästä vastauksesta. Olen esittänyt tämän kysymyksen, sillä haluan tietää, oletteko keskustelleet todellisen alijäämän ja nimellisen alijäämän välisestä erosta. Todellinen alijäämä koostuu budjettialijäämästä sekä valtion pääomatilanteen muutoksesta, toisin sanoen, mikäli jonkin maan valtionvelka on esimerkiksi 150 % BKT: sta ja kansainvälinen inflaatio tai niiden valuuttojen inflaatio, joihin valtionvelka on sijoitettu, on kaksi prosenttia, tarkoittaa tämä, vaikka vallitsisikin talousarvion tasapaino, että todellisuudessa kyseessä on tiukentaminen, todellinen säästötoimi. Komissaari de Silguy, tämähän tarkoittaa, että jos meillä on vaatimus nimellisestä talousarvion tasapainosta ja valtioilla on valtionvelkaa, ja oletamme, että meillä on inflaatio, joka tavallisesti on 1-3 %, johtaa vakauttamissopimuksen vaatimus kysynnän todelliseen vähenemiseen. Huolimatta komissaari de Silguyn optimismista, jonka mukaan tämä loisi työllisyyttä, ettekö te kuitenkin ole samaa mieltä siitä, että kysynnän todellinen väheneminen johtaa tuotannon vähenemiseen ja työttömyyden kasvuun? De Silguy Arvoisa puhemies, ei, en ole sitä mieltä. Mielestäni viimeisten kymmenen tai viidentoista vuoden aikana saatu kokemus osoittaa, että asia on päinvastoin. Kun julkistalouden alijäämä todellakin kasvaa liian suureksi - ja yli 3 % on jo hyvin suuri luku - silloin ensinnäkin velka kasvaa huomattavasti ja toiseksi korot nousevat. Mainitsen yhden selkeän, yksinkertaisen esimerkin. Kun todetaan, että Euroopassa, sanotaan vaikka puolitoista vuotta tai vuosi sitten, julkistalouksien alijäämiä rahoitettiin 50 %: lla kotitalouksien talletuksista, tullaan pakostakin siihen johtopäätökseen, että kyseiset talletukset käytettäisiin hyödyllisemmin, jos niillä voitaisiin rahoittaa tuottavia investointeja. Tämän seurauksena julkistalouksien alijäämien väheneminen merkitsee talletusten vapauttamista kotimaisen kysynnän kustannuksella, olipa kysymys sitten investoinneista tai kulutuksesta, joka tapauksessa kestokulutushyödykkeistä. Alavanos Arvoisa puhemies, pysyttelen työllisyysaiheessa, koska politiikka on selvästi inflaationvastaista, ja meidän tulisi kuunnella vähän Yhdysvaltoja, joka ei enää puhu inflaation ja ylikuumenemisen vaaroista, vaan talouden hyytymisestä, enkä tiedä, mihin EMU tulee nykyoloissa johtamaan. Tahtoisin sanoa täällä Strasbourgissa, kun puhutaan työllisyydestä, että tuhannet nuoret juhlivat uudenvuodenaattoa epätoivoisin teoin. Tänään Kreikan pääuutinen oli erään 60-vuotiaan itsemurha. Hän oli jättänyt viestin, jossa luki: "Tapan itseni, koska olen työtön." Tältä pohjalta haluaisinkin kysyä: kun Saksan työttömyysluvut kasvavat räjähdysmäisesti, itsemurhat lisääntyvät ja epätoivoinen nuoriso käyttäytyy hyökkäävästi, onko komissiossa uusia kysymyksenasetteluja? De Silguy Arvoisa puhemies, olen vakuuttunut siitä, että euro on omiaan luomaan sellaiset puitteet taloudelle, että Euroopassa syntyy lisäkasvua ja siis työpaikkoja. Olen lisäksi täysin tietoinen siitä, että euro ei ratkaise työttömyyden ongelmaa ja että työttömyyden ongelman ratkaiseminen pakottaa meidät käymään sen perimmäisten syiden kimppuun, joita on monta ja jotka te tunnette. Vuosi 1997 antoi loppujen lopuksi mahdollisuuden tehdä läpimurron, ainakin käsitteiden tasolla. Marraskuussa kokoontunut Luxemburgin Eurooppa-neuvosto laati uuden menetelmän. Luulen, että tämä menetelmä, joka on tavoitekohtainen menetelmä, antaa aihetta toivoon. Vahvistamme yhteisesti Euroopan tasolla tietyn määrän konkreettisia tavoitteita, esimerkiksi sellaisen tavoitteen, että viiden vuoden kuluttua yksikään nuori ei ole enää kuusi kuukautta yliopistosta tai koulusta valmistumisensa jälkeen toimeton. Siinä on siis yhteisön tasolla vahvistettu tavoite. Sen jälkeen jokaisen jäsenvaltion on erityispiirteidensä, perinteidensä ja sääntöjensä mukaisesti toteutettava ja ehdotettava suunnitelmia tämän tavoitteen saavuttamiseksi. Ja sitten kerran vuodessa valtion- tai hallitusten päämiesten tasolla tehdään tilannekatsaus ja harjoitetaan monenvälistä valvontaa. Tässä vaiheessa hallitusten on varmasti pakko vastata toimistaan julkisen mielipiteen edessä ja kumppaniensa edessä, jotta nähtäisiin, ovatko ne vai eivätkö ole saavuttaneet tavoitteensa. Uskon, että työttömyysongelman kimppuun on siis käytävä perinpohjaisilla uudistuksilla, joita ei ole kohdistettu työntekijöitä vastaan vaan jotka on toteutettu heidän kanssaan. Juuri siksi työmarkkinaosapuolten välinen vuoropuhelu on tärkeä työttömyyden torjunnan lopulliseen onnistumiseen vaikuttava seikka. Rübig Herra komissaari, uskotteko te, että ASEAN-kriisillä on vaikutuksia talousarvioiden tasapainon saavuttamiseen? De Silguy Arvoisa puhemies, luulen vastanneeni tämän aamun täysistunnossa tähän kysymykseen. Uskon, että on pysyttävä kriisiin nähden valppaana. En lue ennusteita kristallipallosta, mutta voin esittää kaikki mahdolliset ja kuviteltavissa olevat katastrofinäkymät. Käytössämme olevien tietojen mukaan uskon tällä hetkellä voivani sanoa, että kriisillä on ainoastaan marginaalinen vaikutus Euroopan talouskasvuun ja että se ei vaikuta euron käyttöönottoon. Miksi ei? Aivan ensimmäiseksi siksi, että reaalitaloudellisesti olemme hyvin vähän riippuvaisia Aasiasta, joka vetää puoleensa ainoastaan 9 % viennistämme. Toiseksi panen merkille, että Euroopan talouden perustekijät ovat hyvin vakaat. Inflaatio on alhainen. Korot eivät ole koskaan olleet yhtä matalat. Luottamuksen mittaukset ja mielipidetutkimukset, joita teemme kuluttajien, sijoittajien ja talouden toimijoiden keskuudessa, ovat aina hyvin myönteisiä. Ne eivät ole koskaan edes olleet yhtä myönteisiä. Tämä selittää varsinkin sen, että pääomat siirtyvät - rahoitusmarkkinoilla se todennäköisesti tajutaan - nykyisessä varojen uudelleensijoittamisen liikehdinnässä kohti niitä maita, jotka ovat uskottavimpia ja jotka voivat parhaiten eli kohti Amerikkaa ja Eurooppaa. Juuri tämä selittää muun muassa dollarin pysymisen sillä tasolla, joka on ennusteidemme mukainen ja jolla se on ollut jo useita kuukausia, ja korkojen alentumisen, jotka ovat pudonneet matalammiksi kuin koskaan aikaisemmin. Sillä varauksella siis, että tapahtuu jotakin, mitä en voi ennakolta tietää, uskon, että nykytilanne ei vaikuta reaalisesti talouteen ja talousarvioihin. Jos jotakin vaikutusta on, se on marginaalista eikä sitä ole tarpeen arvioida tarkasti luvuin. Puhemies Kysymys nro 49 Tommy Waidelich (H-0968/97): Aihe: EMU Luxemburgissa äskettäin pidetyn huippukokouksen mukaan EMUn kolmanteen vaiheeseen osallistumattomat jäsenvaltiot voivat osallistua Euro-X-neuvostoon suoranaisia euroon liittyviä kysymyksiä lukuun ottamatta. Voiko komissio selventää, millaisia kysymyksiä tällä tarkoitetaan? De Silguy Arvoisa puhemies, valtion- tai hallitusten päämiehet loivat todellakin euroneuvoston Luxemburgissa joulukuussa kokoontuneessa Eurooppa-neuvostossa. Euroalueeseen osallistuvien valtioiden ministerit voivat kokoontua keskenään epävirallisesti keskustellakseen niistä kysymyksistä, jotka liittyvät näiden valtioiden yhtenäisvaluutan alalla jakamiin erityisvelvollisuuksiin. Kyse on asioista, jotka kuuluvat yhden ja saman valuutan yhteiseen ja yhteisvastuulliseen hoitamiseen, mikäli ne koskevat ainoastaan euro-valtioita. Esimerkiksi euron vaihtopolitiikka, vakaus- ja kasvusopimuksessa määrätyt seuraamukset tai uudelleenjärjestelyjen valmistelu Euroopan uuden valuuttajärjestelmän sisällä. Mutta nämä ovat ainoastaan esimerkkejä. Lisäksi, komissio osallistuu parlamentin ilmaiseman toiveen mukaisesti kaikkiin euroneuvoston kokouksiin ja tarpeen vaatiessa Euroopan keskuspankki voidaan kutsua näihin kokouksiin. Kuten arvoisa parlamentin jäsen huomautti, valtion- tai hallitusten päämiehet kuitenkin täsmensivät, että aina kun käsitellään yhteiseen etuun liittyviä kysymyksiä, niistä keskustelevat kaikkien jäsenvaltioiden ministerit. Uskon, että esimerkiksi talouspolitiikkojen yhteensovittamiseen liittyvistä kysymyksistä ja talouspolitiikan yleisiä suuntaviivoja koskevista kysymyksistä tullaan keskustelemaan ja niistä on keskusteltava kaikkien 15 jäsenvaltion kesken. Samoin on kaiken sen osalta, mikä koskee yhtenäismarkkinoita, verotuksen yhdenmukaistamista tai sosiaalisia ongelmia. Sen lisäksi, ja se on olennaista, Eurooppa-neuvosto muistutti siitä, että Ecofin-neuvosto (unionin jäsenvaltioiden valtionvarainministerien neuvosto) euroneuvostosta poiketen on ainoa elin, joka on valtuutettu tekemään päätökset perustamissopimuksessa määrättyjen sääntöjen ja menettelyjen mukaisesti. Tämä keskeinen tehtävä, joka Ecofin-neuvostolla on Eurooppa-neuvoston nimenomaisesta pyynnöstä ja komission tuella ja sen ehdotuksiin perustuen, vahvistaa talouden alalla yhteisön yhtenäisyyttä ja yhteenkuuluvuutta. Waidelich Haluan kiittää vastauksesta. En halua olla muita huonompi, joten toivotan teille kaikille oikein hyvää jatkoa alkaneelle vuodelle, erityisesti komissaarille. Meillä kaikilla on jännittävä vuosi edessämme, kun nyt laskemme euron liikkeelle ja komissaari osallistuu siihen mitä suurimmassa määrin. Kuulun niihin Ruotsin parlamentaarikkoihin, jotka suhtautuvat erittäin myönteisesti tähän tapahtumaan, toisin sanoen, että saamme nyt euron ja että meillä on mahdollisuus estää valuuttakeinottelu ja täten myös lisätä kansojen itsenäisyyttä harjoittaa omaa talouspolitiikkansa euron suojissa. Vastauksesta selvisi myös, että kyseeseen tulisivat monet epämuodolliset kokoukset niin kutsutussa euroneuvostossa. Mikäli oikein ymmärrän tarkoittaa tämä sitä, että kyseessä eivät olisi muodolliset keskustelut määräenemmistöpäätöksistä tai vastaavista. Siinä tapauksessa komissaari voi varmaankin vahvistaa tämän. Toivoisin, että tästä euroneuvostosta kehittyisi foorumi, jossa keskuspankkiin voitaisiin kohdistaa poliittisempaa vastapainoa - demokraattisemman valvonnan ja myös talouspolitiikan koordinoinnin muodossa. De Silguy Arvoisa puhemies, kiitoksia onnentoivotuksistanne, jotka hyväksyn myös euron käyttöönoton onnistumisen osalta. Voin vakuuttaa teille, että emme säästele tällä hetkellä ponnistelujamme tämän tehtävän onnistumiseksi. Kyllä, euroneuvosto on hyödyllinen elin siinä mielessä, että me emme koskaan puhu yhdessä riittävästi. Meillä on yhteinen rahapolitiikka, joka on liittovaltiopolitiikkaa, käyttäkäämme oikeita sanoja, ja sitä vastassa meillä on kansalliset talouspolitiikat, joissa toimivalta pysyy kansallisena. On välttämätöntä vahvistaa yhteensovittamista ja yhteistä toimintaamme. Siksi yhteydenpitoa valtionvarainministerien välillä kannattaa lisätä. Mutta perustamissopimuksen tasapainoa ei kuitenkaan saa horjuttaa. Luulen, että tämä euroneuvosto on hyödyllinen asioiden tiedostamisen ja analyysin kannalta. Mutta meidän on valvottava sitä - ja komissio valvoo sitä osaltaan - että kaikkia perustamissopimuksessa määrättyjä toimivaltuuksia harjoitetaan perustamissopimuksessa määrättyjen ehtojen mukaisesti - eli komissio ehdottaa, Eurooppa-neuvosto antaa lausunnon ja neuvosto päättää - niissä elimissä, joista on tätä varten perustamissopimuksessa määrätty, eli Ecofin-neuvostossa. Andersson Yhdyn edellisten puhujien hyvän uuden vuoden toivotuksiin. Waidelichin tavoin kuulun niihin ruotsalaisiin, jotka suhtautuvat erittäin myönteisesti euron käyttöönottoon ja toivon, että koko tämä melko vaikea prosessi sujuu hyvin. Kun tämä euroneuvosto muodostetaan, on luonnollista, että EMUun osallistuvat maat osallistuvat myös tähän neuvostoon ja epämuodollisiin kokouksiin. Ulkopuolelle jäämisen valinneet valtiot voivat kuitenkin olla kiinnostuneita saamaan tietoa siitä, mitä euroneuvoston kokouksissa tapahtuu. Onko ajateltu sitä, että miten EMUn toteuduttua sen ulkopuolelle jäävät muutamat maat saavat tietoa? De Silguy Sallitteko minun ensin, herra Anderson, kun kerran olette euron kannattaja ja maasta, joka on ilmaissut halunsa olla tällä hetkellä kuulumatta euroon, esittää teille kaksi perustelua tai kaksi pohdintaehdotusta, joita maassanne voitaisiin hyödyllisesti tutkiskella. Oletteko järkevästi ottaen sitä mieltä, että euroon kuulumaton maa voi harjoittaa sellaista rahapolitiikkaa, joka on täysin riippumatonta euroalueesta, josta periaatteessa tulee jotakin hyvin vaikutusvaltaista? Luulen henkilökohtaisesti, että tätä voidaan pohtia, koska se tarkoittaa tässä tapauksessa sitä, että jos maa ei kuulu euroon, sen on pakko noudattaa rahapolitiikkaa osallistumatta sen määrittelyyn. Toinen pohdittava seikka: yritykset. Vaikka niiden kansallinen hallinto salliikin niiden toimia euroissa euromaiden ulkopuolella, eivätkö ne kuitenkin joudu kärsimään lisäkustannuksista? Jonkun on näet otettava kannettavakseen tavalla tai toisella valuuttariski euron ja sellaisen valuutan välillä, joka ei ole euromääräinen. Tämä valuuttariski katoaa euromaiden osalta eikä sen paremmin yritysten kuin pankkienkaan tarvitse enää laskuttaa siitä. Minusta näyttää siltä, että ongelma voi jäädä täysin ratkaisematta euroon kuulumattomien maiden osalta, mutta herra Andersson, tässä vain kaksi ajatusta tai pohdintaehdotusta, joita mielestäni kannattaa tutkia. Vastatakseni tarkasti kysymykseenne, on selvää, että vaikka tämä elin onkin epävirallinen, on sen työskentelyn kuitenkin oltava avointa. Komission läsnäolo ja se seikka, että Ecofin-neuvostosta tulee päätöksentekoelin, takaavat täysin sen, että tietoa annetaan avoimesti kaikissa jäsenvaltioissa ovatpa ne euron jäseniä tai eivät. Euromaita ei voida estää keskustelemasta keskenään. Tämän Eurooppa-neuvoston antaman päätöslauselman etu on kuitenkin siinä, että tämä keskustelu käydään sellaisen menettelyn ja järjestelmän puitteissa, joiden avulla voidaan varmistaa sekä avoimuus että taata Euroopan unionin yhtenäisyys. Puhemies Kysymys nro 50 Jan Andersson (H-0970/97): Aihe: Mahdollisuudet kehittää vastedes uusia kriteerejä talous- ja rahapoliittiselle yhteistyölle Euroopan unionin talous- ja rahapoliittisessa yhteistyössä keskitytään nykyään lähes yksinomaan hintojen vakauden ylläpitämiseen. EMUn kehittämisestä käytävässä keskustelussa on kuitenkin tuotu esiin myös monia muiden yhteistyökriteerien huomioon ottamista puoltavia ajatuksia. Yksi keskusteluissa esiin tullut varteenotettava kriteeri on kasvu. Miten komissio suhtautuu kasvun sisällyttämiseen talous- ja rahapoliittisen yhteistyön kriteereihin? De Silguy Arvoisa puhemies, herra Anderssonin kysymys tarjoaa tilaisuuden selventää kaikenlaiset väärinkäsitykset eri käsitteiden välillä, nimittäin edellytysten, keinojen ja tavoitteiden välillä. Talous- ja rahaliiton toteutumiselle ja sen onnistuneelle toiminnalle on tosiaankin asetettu edellytykset. Talouspolitiikkojen yhteensovittamiseksi on olemassa tavoitteet ja keinot. Edellytykset talous- ja rahaliittoon siirtymiseksi määritellään Euroopan unionin perustamissopimuksen 109 j artiklassa. Niiden on määrä antaa komissiolle - palautan sen teidän mieliinne - ja neuvostolle mahdollisuus tarkistaa, onko "kestävän lähentymisen korkea taso saavutettu" eri jäsenvaltioiden välillä. Näihin edellytyksiin kuuluu "hintatason korkeatasoisen vakauden toteutuminen" . Tämä on myös se päätehtävä, joka osoitetaan Euroopan keskuspankkijärjestelmälle. Näin tehdään perustamissopimuksen 105 artiklassa, jossa määrätään, että "Euroopan keskuspankkijärjestelmän ensisijaisena tavoitteena on pitää yllä hintatason vakautta.. Euroopan keskuspankkijärjestelmä tukee yleistä talouspolitiikkaa yhteisössä osallistuakseen 2 artiklassa määriteltyjen yhteisön tavoitteiden saavuttamiseen, sanotun kuitenkaan rajoittamatta hintatason vakauden tavoitetta." Mitä 2 artikla siis sisältää? Näihin tavoitteisiin kuuluu, lainaan edelleen, edistää "kestävää kasvua, joka ei edistä rahan arvon alenemista" . Kasvusta ei voida päättää. Se on talouspolitiikan seuraus ja se on tarpeen, jotta voidaan luoda huomattava määrä työpaikkoja. Työllisyyspolitiikka on sitä paitsi Euroopan unionin poliittinen painopistealue. Hintatason vakaus on kuitenkin välttämätöntä, jotta voitaisiin varmistaa kasvun kestävyys ja siis sosiaalisen suojelun korkea taso. Siitä on parhaimpana todisteena se, että Euroopan talous kasvaa jälleen, koska tämä tapahtui hiljattain samanaikaisesti inflaation alenemisen kanssa. Palautan mieliinne, että vuonna 1996 inflaatioaste oli 2, 6 % ja kasvua oli ainoastaan 1, 8 %. Vuonna 1997 inflaatio putosi 2, 1 %: iin ja kasvu kohosi 2, 6 %: iin ja inflaation pitäisi pysyä suurin piirtein samanlaisena vuonna 1998 ja kasvun kohota 3 %: iin. Työmarkkinaosapuolet ovat ymmärtäneet hyvin tämän strategian, koska he tukevat sitä, mistä ovat todisteena heidän jatkuvat yhteiset lausuntonsa, varsinkin se, jonka he antoivat viime Eurooppa-neuvostoa varten. Näissä olosuhteissa ei siis harkita sellaisten edellytysten muuttamista, jotka ovat hyviä. Ainoastaan jatkuva kasvu ja hallittu inflaatio antavat sopivan kehyksen työpaikkojen luomiselle, vaikka työttömyyden torjunta pakottaakin toteuttamaan muita toimia, jotka ovat luonteeltaan perustavammanlaatuisia, sanoisin rakenteellisempia. Tämä on se tie, jonka Luxemburgin Eurooppa-neuvosto avasi marraskuussa ja jonka mainitsin äsken vastatessani edelliseen kysymykseen. Andersson Haluan aluksi ottaa kantaa siihen, mitä komissaari sanoi edelliseen puheenvuorooni liittyen nimittäin, etteivät EMUn ulkopuolelle jäävät maat voi harjoittaa itsenäistä rahapolitiikkaa. Olen aivan samaa mieltä; on harhakuva luulla, että ulkopuoliset maat voisivat harjoittaa itsenäistä rahapolitiikkaa. Olen myös sitä mieltä, että EMUn ulkopuolelle jäävien maiden yritykset ovat luonnollisesti riippuvaisia siitä, mitä euroalueella tapahtuu. EMUun kohdistuu kuitenkin kritiikkiä, ja sen kansallinen kiinnitys Euroopassa on puutteellinen. Tätä ei voida jättää huomioimatta. Eräs syy tähän on, että työttömyys on ollut aivan liian suuri samaan aikaan, kun EMUa ollaan toteuttamassa. Huomioimatta ei voida jättää myöskään sitä, että hintojen vakauden luomisen kaikenkattavan tavoitteen olemassaololla, joka on nostettu muiden tavoitteiden yläpuolelle, on voinut olla jotakin vaikutusta asiaan. Toivoisin, että hintojen vakauden ja kasvun välinen tasapaino olisi parempi. En vastusta hintojen vakautta, päin vastoin. Kasvutavoitteiden ja hintojen vakauden tavoitteiden välinen tasapaino olisi kuitenkin oltava parempi. De Silguy Arvoisa puhemies, vastaan hyvin nopeasti, että mielestäni lähentymistä tai vakautta koskevat ehdot eivät haittaa kasvua. Päinvastoin ne tukevat kasvua, vaikka meidän onkin annettava kasvulle työpaikkapitoisempi sisältö. Emme tule saamaan Euroopan kansalaisia hyväksymään tätä uutta prosessia, tätä uutta kehitystä, jos emme selitä sitä. Luulen, että on ryhdyttävä merkittävään selitystyöhön. Toiseksi on rauhoitettava mieliä, ja jotta näin voitaisiin tehdä, työttömyyden torjunnan, josta on tullut poliittinen painopistealue Eurooppa-neuvostossa ja ministerineuvostossa, on todellakin saatava sisältö ja se on pantava konkreettisesti täytäntöön. Juuri tähän Luxemburgin Eurooppa-neuvosto sitoutui marraskuussa. Nyt tähän kehykseen on annettava tyydyttäviä vastauksia. Luulen, että lupaava tie on auki. Se heijastaa sitä tavoitekohtaista lähestymistapaa, joka otettiin menestyksellisesti käyttöön talous- ja rahaliiton osalta. On sitkeästi pysyttävä tällä tiellä. Lindqvist Toisin kuin aikaisemmat kysymyksen esittelijät, kuulun niihin täällä parlamentissa oleviin Ruotsin edustajiin, jotka suhtautuvat kriittisesti EMUun. Kysynkin, miksi ei voida kehittää muitakin kriteerejä kuin hintojen vakaus - työllisyyttä ei ole mainittu ollenkaan, kasvu on mainittu. Amerikkalaisen FED-järjestelmän (Federal Reserve System) määritelmässä on mainittu kaikki nämä kolme kriteeriä. Osallistuin toissa viikolla talous- ja rahavaliokunnan, jonka jäsen olen, kyselytuntiin. Kyselytunti oli erittäin mielenkiintoinen, sillä siihen osallistuneet asiantuntijat ottivat esiin juuri nämä EKP: n tasapainon puutteellisuuteen liittyvät kysymykset, toisin sanoen, että kyseessä on oltava ainoastaan vaatimus hintojen vakaudesta. Silloin nousi esiin myös kysymys demokratian puuttumisesta tilanteessa, jolloin ei tarkasti tiedetä, kuka on EKP: n toimeksiantaja. Kysymykseni teille kuuluu: voitteko antaa vastauksen siihen, onko EKP: n toimeksiantaja parlamentti, ministerineuvosto vai joku muu? De Silguy Vastaan nopeasti, herra puhemies, koska luulen, että teillä on kiire ja että olemme ylittäneet meille kuuluvan ajan. Herra Lindqvistin sanat eivät tule minulle yllätyksenä. Luulen, että hän vastustaa euroa kiihkeästi, ja hänellä on siihen oikeus. Näissä olosuhteissa ymmärrätte, että en voi olla samaa mieltä hänen analyysistään. Haluaisin ainoastaan tuoda esille - koska hän mainitsi esimerkkinä Yhdysvallat - että Yhdysvallat oli asettanut talousarvion tasapainon tavoitteekseen ensi vuosikymmenen alkuun mennessä ja että jo tänä vuonna talousarvio on tasapainossa ja todennäköisesti jopa ylijäämäinen. Kyse on siis jälleen esimerkistä, joka pyrkii osoittamaan minulle, että budjettitasapainon, kasvun ja työpaikkojen luomisen välillä ei ole ristiriitaa. Toinen huomautus koskee Euroopan keskuspankkia: te saatte mielestäni mahdollisuuden esittää kaikessa rauhassa kysymyksiä Euroopan keskuspankin tuleville johtajille, koska tiedän, että te kuulette heitä ennen kuin Eurooppa-neuvosto nimittää heidät virallisesti. Uskon, että se olisi hyvä tilaisuus selittää teille, miten he aikovat rahapolitiikkaansa harjoittaa, mutta myös tässä tapauksessa olen sitä mieltä, että inflaation torjunta on kasvun edellytys. Waidelich Olen komissaarin kanssa samaa mieltä siitä, että hyvä julkinen rahoitus ja matala korko ovat kasvulle hyväksi. Luulen, että valuutan vakauden myötä euro parantaa kasvua ja työllisyyttä EU: ssa, erityisesti niissä maissa, joissa euro on otettu käyttöön. Luulen kuitenkin, että on arvioitava myös muita mahdollisuuksia. Luulen, että kasvupäämäärä, joka Federal Reserve -järjestelmällä Yhdysvalloissa on, on yksi tapa päästä eteenpäin. Haluan tietää, olenko tulkinnut komissaaria oikein, ja kysynkin: Onko kasvukriteerin lisääminen jälkikäteen muodollisesti mahdollista, jos hallitusten päämiehet ovat siitä yksimielisiä? De Silguy Arvoisa puhemies, tosiaankin en ole henkilökohtaisesti sitä mieltä, että voimme asettaa keskipitkällä tai pitkällä aikavälillä Yhdysvaltain keskuspankin politiikkaa ja Saksan keskuspankin politiikkaa vastakkain. Jos tarkastelette lukuja 10, 15 tai 20 vuoden ajanjaksolta, niin huomaatte, että tulokset eivät loppujen lopuksi ole kovinkaan erilaiset, vaikka joskus saattaa joitakin arviointieroja todellakin ilmetä. Toiseksi kasvu ei voi olla edellytys perustamissopimuksen mielessä, koska vielä kerran kasvusta ei voi päättää: se on seurausta hyvästä talouspolitiikasta. Se, mitä voidaan sanoa on, että kasvu on yksi tavoitteemme, kun harjoitamme talouspolitiikkaa ja että työllisyys on näiden politiikkojen keskeisin aihe. Puhemies Kiitos, herra de Silguy. Kysymyksiin nro 51-55 vastataan kirjallisesti, koska näille kysymyksille varattu aika on kulunut. Oreja Aguirre Arvoisa puhemies, haluan palauttaa mieleenne neuvoston 24. marraskuuta 1997 tekemät johtopäätökset. Niissä täsmennettiin, että komission on annettava ehdotuksia musiikin puolesta 22. syyskuuta 1997 annetun Euroopan kulttuuritoimien tulevaisuutta koskevan päätöksen mukaisesti, jossa esitettiin mahdollisuus laatia yhtenäinen kulttuuriväline. Olemme tässä suhteessa saaneet kokemuksia vuosien kuluessa siitä hetkestä lähtien, kun 128 artiklaan kirjattiin kulttuuriasiat; ja tämä on tapahtunut kolmen ohjelman välityksellä: Ariane-ohjelman, Kaleidoskooppi-ohjelman ja Rafael-ohjelman. Sekä parlamentti että neuvosto ovat kuitenkin sitä mieltä, että kyseessä on luultavasti ollut pelkkä harjoitus; tulevaisuudessa kannattaa laatia yleinen kehys, yhtenäinen kehys kaikkien kulttuuriasioiden käsittelemiseksi. Tästä syystä komission lähiaikoina antamat ehdotukset - joissa kiinnitetään erityistä huomiota musiikkiin - yhdistävät kyseiseen yhtenäiseen kehykseen kulttuurin ja taiteen eri osa-alueet parlamentin ja neuvoston toivomusten mukaisesti. Musiikkipiirien työllisyyden osalta komissio muistuttaa, että se antaa lähiviikkoina kulttuuria, kulttuuriin liittyvää teollisuutta ja työllisyyttä koskevan vihreän kirjan, jossa viitataan erityisesti musiikkiin. Tutkimuksemme on jo pitkällä - se ei ole vielä valmis - mutta haluan rauhoittaa teitä, rouva Izquierdo Rojo, sanomalla, että musiikilla on siinä erityinen asema. Mitä tulee musiikin viime vuosina yhteisöltä saamaan tukeen, komissio antaa teidän käyttöönne selvityksen, jonka se jakoi tiedottaakseen asiasta Euroopan parlamentin käsiteltyä kyseistä aihetta 18. kesäkuuta. Haluan muistuttaa lisäksi, että komission mielestä musiikkia koskevia yhteistyöhankkeita voidaan ja niitä pitää tukea, mutta niiden on täytettävä olemassa olevien yhteisön aloitteiden ja ohjelmien ehdot. Näitä ovat vuonna 1998 Kaleidoskooppi-ohjelma ja ne ehdotukset, jotka julkistetaan lähipäivinä budjettikohdan B3-2003 nimeltä " Muut kulttuuritoimenpiteet yhteisössä ja yhteistyössä yhteisön ulkopuolisten maiden kanssa" mukaisesti. Kun otetaan lisäksi huomioon, että edellä mainitut aloitteet ja hankkeet ovat avoimia monille taiteen osa-alueille ja että hankkeiden kulttuurinen merkitys on yksi tärkeimmistä valintaperusteista, on ymmärrettävä, että komissiolla ei tällä hetkellä ole mahdollisuutta määrätä niistä taloudellisista tuista, joita voidaan myöntää tälle alueelle vuonna 1998. Haluan kuitenkin ennen kaikkea muistuttaa, että suorat tuet jäsenvaltioiden taloudellisista vaikeuksista kärsiville orkestereille kuuluvat - kuten rouva Izquierdo Rojo hyvin tietää - jäsenvaltioiden vastuualaan. Juuri jäsenvaltioiden tehtävä on päättää, miten julkisia tukia myönnetään musiikin alueella, kun yhteisön toimet - perustamissopimuksen 128 artiklan ja toissijaisuusperiaatteen mukaisesti - keskittyvät jäsenvaltioiden välisen yhteistyön lujittamiseen. Haluaisin kuitenkin muistuttaa, että yhteisö tukee sellaisia orkestereita kuten esimerkiksi " European Youth Orchestra" ja " Orquesta Barroca" Kaleidoskooppi-ohjelmassaan. Toisin sanoen myönnämme kyllä tukea sellaisille ohjelmille ja orkestereille, joissa eri jäsenvaltiot ovat mukana. Voin lisäksi sanoa teille, että olen itse ollut sitä mieltä, että tällaisia tukia on myönnettävä. Minusta siinä on jotain valtavan vertauskuvallista, että on olemassa tällaisia orkestereita, joissa on jäseniä kaikista jäsenvaltioista. Tulevaisuudessa musiikkia koskevat näkökannat sisällytetään eurooppalaisen kulttuuripolitiikan puiteohjelmaan. Käytän hyväkseni tätä tilaisuutta kiinnittääkseni erityistä huomiota tähän asiaan, koska vaikka siitä tuleekin viitekehys kaikelle sille, mitä olemme tehneet tähän asti, me tarvitsemme innovaatioita. Meidän on todellakin tiedettävä, mitä haluamme tehdä kulttuurille yhteisön tasolla. Tämä kysymys ei ole selkeä, siitä keskustellaan vielä paljon ja paljon on vielä selvittämättä; tämä johtuu siitä, että eräiden jäsenvaltioiden mielestä kyseessä on asia, jota on käsiteltävä yhteisön tasolla vain vähän. Joillakin valtioilla on institutionaalisia ongelmia eli kyseisten valtioiden perustuslaissa on esteitä sille, että kulttuuria voitaisiin käsitellä yhteisön tasolla. Mielestäni sekä parlamentti että neuvosto ovat juuri tästä syystä osoittaneet erittäin hyvää harkintakykyä, ja komissio vakuuttaa, että aiomme nyt valmistella hyvin tätä suurta puiteohjelmaa, tätä suurta kulttuuria koskevaa ohjelmaa. Juuri tähän sisällytetään myös musiikki. Järjestämme tästä asiasta 29. ja 30. syyskuuta foorumin, jossa parlamentti on erittäin hyvin edustettuna. Minä tapaan joka toinen tai kolmas viikko useita musiikin ja muiden kulttuurin osa-alueiden edustajia, esimerkiksi herra Gutiérrez Aragónin, joka on ollut yksi monista näiden tapaamisten osallistujista. Kaikki maat ovat olleet edustettuina, ja olen tavannut tusinan verran ihmisiä joka kerta. Tarkoituksena on ennen kaikkea ollut saada rohkaisua ja kuulla, mitä eurooppalaisen yhteiskunnan mielestä voidaan tehdä kulttuurin alueella. Tämän ansiosta olemme voineet valmistella kyseisen asiakirjan, jota neuvosto on pyytänyt, jota myös parlamentti meiltä toivoo ja joka meidän on annettava ennen 1. toukokuuta. Meidän on näin ollen tehtävä tiiviisti työtä tästä päivästä 1. toukokuuta saakka, ja voitte ilman muuta olla varma, rouva Izquierdo Rojo, että otamme hyvin huomioon kulttuuritoiminnan merkityksen ja ilman muuta myös - musiikkimaailman sisällä - sen, miten tämä kaikki voi edistää työpaikkojen luomista. Izquierdo Rojo Haluaisin kiittää komissaaria tästä laajasta, hyvin myönteisestä ja ennen kaikkea hyvin rohkaisevasta vastauksesta. Olisin vieläkin rauhallisempi, jos voisimme tähän asti harjoitetun politiikan osoittauduttua riittämättömäksi keskittää voimavaramme innovatiivisiin puoliin. Kun muistetaan erityisesti se, ettei toissijaisuus saisi olla jarruna seuraavassa vaiheessa, haluaisin juuri siksi kysyä teiltä, jotta otettaisiin huomioon ne arvostetut ja tunnetut orkesterit, jotka eivät vieläkään ole saaneet riittävää tukea (tämä juuri on ongelma: tähänastisista saavutuksistamme ei ole hyötyä, koska ne eivät riitä musiikin tukemiseen), aiotaanko antaa määräys eri elinten kanssa tehtävistä sopimuksista, jotta juuri toissijaisuus - musiikkipolitiikan puuttuessa - ei estäisi meitä saavuttamasta kyseistä tavoitetta. Oreja Aguirre Arvoisa puhemies, mielestäni kyseisiä sopimuksia on pyrittävä tekemään. Pyytäisin kuitenkin teitä - koska rouva Izquierdon asiantuntemus näissä asioissa tiedetään hyvin - tuomaan julki minkä tahansa aloitteen tai ajatuksen, joka teillä on tästä asiasta. Nyt on nimittäin oikea hetki yrittää saada ne toteutumaan, koska alamme valmistella hanketta aivan pian 1. helmikuuta lähtien. Juuri nyt, tästä päivästä 1. helmikuuta asti ja etenkin mainitsemassani suuressa foorumissa haluamme ennen kaikkea kuunnella. Olemme halunneet välttää komission mahdollista houkutusta sulkeutua työhuoneeseen valmistelemaan hanketta. Emme ole halunneet menetellä niin; niin ei pidä menetellä millään alueella eikä varsinkaan kulttuurin alueella. Haluamme näin ollen lähestyä näyttelijöitä, runoilijoita, taiteilijoita, parlamentin jäseniä, hallituksia, ja toivomme kyseisessä foorumissa saavamme ideoita kaikilta. Voitte myös olla varma siitä, että ennen kuin hanke esitellään virallisesti 1. toukokuuta, yritän tavata kulttuuriasioita käsittelevän valiokunnan voidakseni vaihtaa ajatuksia tästä asiasta. Mielestäni esittämänne kysymys on tärkeä, ja haluaisin ottaa sen konkreettisesti esille ja tarjota hyvin selkeitä ratkaisuja, kun olemme hahmotelleet pidemmälle puiteohjelmaa, jonka esittelemme lopulta 1. toukokuuta. Von Habsburg Herra komissaari, haluaisin kiittää teitä ennen kaikkea siitä, mitä sanoitte rouva Izquierdo Rojon kysymykseen. Haluaisin kuitenkin esittää kaksi lisäkysymystä. Siitä alkaen kun olen ollut parlamentissa, meillä on ollut oikeastaan vain yksi täydellinen menestys musiikin alalla. Oli aikanaan musiikkivuosi, jota vietettiin kollegani Hahnin aloitteesta. Se oli todella menestys. Oletteko käyttänyt sitä hyväksi tulevaisuuden suunnitelmia toukokuun 1. päivään asti valmistellessanne? Toinen kohta: olen erittäin huolestunut kansanmusiikkimme rappiosta. On totta, että erilaiset joukkotiedotusvälineet tuhoavat vähitellen kansanmusiikin. Otatteko ohjelmaanne myös nämä erittäin tärkeät kohdat, tuetteko kansansoittimia tätä musiikkia tukemalla? Sitä me tarvitsemme tulevaisuuden varalle! Oreja Aguirre Haluan sanoa teille, herra von Habsburg, että olen erityisen kiinnostunut siitä, että mainitsitte kansanmusiikin. Olen nimenomaan sitä mieltä, että yksi Euroopalle ominaisista asioista on erilaisuuden rikkaus. Mitä Eurooppa pohjimmiltaan on ja mitä on Eurooppa kokonaisuutena? Euroopan kokonaisuus muodostuu sen kaikkien kansojen erilaisuudesta, niiden perinteistä, niiden elämäntavoista, niiden tavoista. Kyseessä on suuri ero verrattuna Yhdysvaltojen sulatusuuniin. Perimmäisenä erona on se, että meidän on varjeltava erilaisuutemme rikkautta, ja tuohon erilaisuuteen kuuluvat etenkin musiikki, kansanlaulut... Meidän on todellakin varjeltava sitä. Euroopan musiikkivuoden osalta muistan erittäin hyvin, että olin tässä paikassa vaikkakin eri tilaisuudessa, Euroopan neuvostossa, kun Euroopan musiikkivuosi alkoi. Se osoittautui suurmenestykseksi; ja se onnistui, koska siinä ei keskitytty vain korkeakulttuuriin vaan pyrittiin nimenomaan kunnioittamaan kulttuurien erilaisuutta. Otamme tämän huomioon, ja 1. toukokuuta esittelemäämme ohjelmaa varten panen erittäin hyvin merkille tämän toiveen, joka on esitetty ja josta olen täysin samaa mieltä. Puhemies Kysymys nro 57 Hugh McMahon (H-1001/97): Aihe: Tärkeimpien urheilutapahtumien televisiolähetykset maanpäällisinä yleisradiolähetyksinä EU: ssa Voiko komissio tiedottaa parlamentille, onko saavutettu edistystä jäsenvaltioiden kanssa käytävissä keskusteluissa, joiden aiheena on luettelon laatiminen sellaisista tärkeistä kansallisista ja kansainvälisistä urheilutapahtumista kuten Five Nations Rugby -kisat, avoin golfturnaus (the Open Golf) ja Wimbledonin kisat, joiden televisiolähetyksiä kaikki EU-kansalaiset voivat seurata? Oreja Aguirre Arvoisa puhemies, yhteispäätösmenettelyssä direktiivin "Televisio ilman rajoja" muuttamiseksi parlamentti hyväksyi tarkistuksen, jolla pyrittiin varmistamaan yleisölle tiettyjen erityisen merkittävien urheilutapahtumien saatavuus maksuttoman television kautta koko Euroopan unionin alueella. En ollut sisällyttänyt sitä ehdotukseen direktiiviksi. Esittelin ehdotuksen direktiiviksi 22. maaliskuuta 1995, enkä sisällyttänyt ehdotusta tiettyjen urheilutapahtumien saatavuudesta. Kun kuitenkin kuulin täysistunnossa parlamentin tekemän aloitteen, jonka mukaan voitaisiin varmistaa yleisölle tiettyjen urheilutapahtumien saatavuus, ajatus oli mielestäni kiinnostava ja tartuin siihen välittömästi. Voin sanoa teille, että sovitteluvaiheessa, johon jouduttiin - koska toisen käsittelyn jälkeen ei päästy yksimielisyyteen - todettiin - enkä ollut tästä yhtä mieltä - ettei ollut mahdollista toteuttaa niin sanottua suurten tapahtumien sopusuhtaista suhdetta yhteisön tasolla. Oli tärkeää tunnustaa jollain tavalla se ajatus, jonka mukaan tietyt tapahtumat olisi lähetettävä edelleen maksutta, mutta osa meistä - ja minä olin kyllä yksi heistä - ei pitänyt mahdollisena sitä, että tapahtumien sopusuhtaista suhdetta voisi olla yhteisön tasolla. Uusi direktiivi sisältää näin ollen säännöksiä, joiden tarkoituksena on taata se, että jäsenvaltiot voisivat toteuttaa toimenpiteitä suojatakseen tiedonsaantioikeuden ja taatakseen televisiolähetysten laajan saatavuuden yleisölle, kun on kyse kansallisista tai muista kuin kansallisista yhteiskunnallisesti merkittävistä tapahtumista. Meillä on tapana mainita näistä esimerkkeinä olympialaiset, jalkapallon maailmanmestaruuskilpailut ja jalkapallon Euroopan mestaruuskilpailut. Nämä säännökset ovat direktiivin uudessa 3 a artiklassa. Järjestelmässä on kyse vastavuoroisesta tunnustamisesta, ja sen tarkoituksena on estää sellaisten kansallisten toimenpiteiden mahdollinen kiertäminen, jotka varmistavat merkittävien tapahtumien lähettämisen edelleen televisiossa. Tässä järjestelmässä on kolme vaihetta: Ensiksikin jäsenvaltiot voivat laatia luettelon merkittävistä tapahtumista ja toteuttaa toimenpiteitä, jotta huomattavaa osaa yleisöstä ei estetä seuraamasta näitä tapahtumia suorana tai nauhoitettuna lähetyksenä maksuttoman television kautta. Toiseksi näistä toimenpiteistä on ilmoitettava komissiolle. Komissio varmistaa, että toimenpiteet ovat yhteisön oikeuden mukaisia ja pyytää lausunnon tämän direktiivin nojalla perustetulta komitealta, jäsenvaltioiden edustajista muodostetulta niin sanotulta yhteyskomitealta. Kaikista kansallisista toimenpiteistä, mikäli ne todetaan yhteisön oikeuden mukaisiksi, on ilmoitettava kaikille muille jäsenvaltioille ja ne on julkaistava virallisessa lehdessä. Kolmanneksi jäsenvaltioiden on varmistettava, että niiden lainkäyttövaltaan kuuluvat lähetystoiminnan harjoittajat eivät jätä noudattamatta toisten jäsenvaltioiden tämän menettelyn mukaisesti laatimia luetteloja tapahtumista. Lopuksi haluan muistuttaa, että uusi direktiivi julkaistiin ja se astui voimaan 30. heinäkuuta 1997. Jäsenvaltioilla on aikaa 31. joulukuuta 1998 asti sisällyttää se kansallisiin oikeusjärjestyksiinsä. Yhteyskomiteassa on keskusteltu hyvin paljon 3 a artiklan soveltamisesta, eikä komissio ole tähän päivään mennessä saanut minkäänlaista virallista ilmoitusta jäsenvaltioilta. Komission tietoon on kuitenkin tullut, että valtaosa jäsenvaltioista - elleivät kaikki - on toteuttanut tai aikonut toteuttaa toimenpiteitä taatakseen televisiolähetysten laajan saatavuuden yleisölle, kun on kyse suurista tapahtumista, ja komissio odottaa saavansa kyseiset ilmoitukset vuoden 1998 kuluessa. Haluaisin lopuksi vastata herra McMahonin erittäin yksityiskohtaiseen kysymykseen sanomalla hänelle, että hänen mainitsemansa kolmen tapahtuman osalta on välttämätöntä, että Yhdistynyt kuningaskunta sisällyttäisi nämä tapahtumat komissiolle antamaansa luetteloon ja että tapahtumat täyttäisivät komission mielestä suurten urheilutapahtumien määritelmän. Tällainen mekanismi on säädetty kyseisessä direktiivissä, jossa, kuten haluan toistaa, ei ole kysymys yhdenmukaistamisesta eli yhdestä ainoasta luettelosta vaan jokaisessa jäsenvaltiossa erikseen laadittavista luetteloista, ja jokainen jäsenvaltio hyväksyy toisten laatiman luettelon vastavuoroisen tunnustamisen periaatteen mukaisesti. Komission on loppujen lopuksi annettava hyväksyntänsä ja vahvistettava yhdenmukaisuus yhteisön oikeuden kanssa. McMahon Arvoisa puhemies, kiitän komissaaria hänen erittäin tyhjentävästä selvityksestään - 6 minuuttia ja 47 sekuntia pitkä vastaus: erittäin täydellinen ja kattava vastaus. Hänen vastuksestaan käy selvästi ilmi, ja tätä olisi ehkä korostettava, että yksikään jäsenvaltio ei ole toimittanut hänelle tietoa. Aikooko hän painostaa jäsenvaltioita, jotta nämä antaisivat hänellä tietoa ja kyseisen luettelon? Miten usein hän odottaa tämän komitean kokoontuvan, ja käynnistääkö hän rangaistusmenettelyt, jos jäsenvaltiot eivät toimita hänelle kyseistä luetteloa? Oreja Aguirre Herra McMahon, jäsenvaltiolla ei ole velvollisuutta laatia luetteloa. Jäsenvaltio voi olla laatimatta luetteloa. Se on niiden ongelma. Asia on niin, että jos joku jäsenvaltio laatii luettelon, jossa on vaikkapa liikaa tapahtumia ja ennen kaikkea liikaa tiettyjä tapahtumia - esimerkiksi kaikki jalkapallo-ottelut - on selvää, ettei komissio hyväksyisi sitä. Mikään ei silti estä jäsenvaltiota päättämästä, että se ei halua sisällyttää luetteloon yhtään tapahtumaa. Sitä on kunnioitettava täysin. En siis aio tehdä mitään. En aio tehdä muuta kuin odottaa, että luettelo lähetetään minulle. Olen varma siitä, että lähes kaikki valtiot aikovat lähettää luettelon. Voi kuitenkin käydä niin, että jokin valtio ei laadi luetteloa - tiedän ainakin yhden valtion, jolla ei ole vielä ollut aikomustakaan laatia luetteloa, ja haluan sanoa teille, ettei kyseessä ole parhaiten tuntemani valtio vaan eräs toinen - mutta se on mahdollista. Yhteyskomitean osalta mielestämme on ollut hyvä asia, ettei komissio jää eristyksiin vaan että se voi kuulla. Mitä? Yhteyskomiteaa. Komissio kuitenkin tekee lopullisen päätöksen. On selvää, että mikäli jokin jäsenvaltio ei noudata komission päätöstä, komissio ryhtyy asianmukaiseen menettelyyn. Cunningham Minulla on erittäin lyhyt kysymys. Haluaisin tietää, miten Ryder Cup liittyy tähän. Ryder Cup, joka, kuten tiedätte, pidettiin hiljattain Espanjassa ensimmäistä kertaa, on luultavasti ensimmäinen kilpailu, jossa melkein koko Euroopan väestö kannustaa Eurooppaa. Voitte kannustaa Englantia, Ranskaa, Saksaa tai mitä tahansa maata muissa kilpailuissa, mutta kun kyse on koko Euroopan ja Yhdysvaltojen välisestä golfkilpailusta, Euroopan kansalaiset kokoontuvat tähän kaksi tai kolme päivää kestävään tilaisuuteen ja jokainen kannustaa Euroopan joukkuetta. Tästä huolimatta kilpailu näytettiin Yhdistyneessä kuningaskunnassa satelliittitelevisiossa, ja suurin osa ihmisistä ei voinut seurata sitä. Miten siis Ryder Cup sopii tähän nimenomaiseen suunnitelmaan? Oreja Aguirre Herra Cunningham, minulla saattaa olla mielipide esittämäänne kysymykseen - minusta kyseessä on merkittävä tapahtuma - mutta en haluaisi juuri nyt antaa yksityiskohtaista vastausta. Meidän on juuri nyt odotettava yhtä asiaa: eri jäsenvaltioiden luetteloiden saapumista. Heti, kun eri jäsenvaltioiden luettelot saapuvat, komissio kuulee yhteyskomiteaa, saa yhteyskomitealta vastauksen ja tekee päätöksen vastauksen mukaisesti. Tarvitaan jonkinlainen valintaperuste, mutta se ei kuitenkaan tarkoita sitä, ettei suuria tapahtumia otettaisi mukaan. Haluan lisäksi sanoa teille yhden mielestäni tärkeän asian: tapahtuma, jota pidetään merkittävänä yhdessä maassa, ei välttämättä ole merkittävä toisessa maassa. Ajatelkaapa esimerkiksi Derbyn kilpailuja. Derbyn kilpailut ovat epäilemättä erittäin merkittävä tapahtuma Yhdistyneessä kuningaskunnassa, mutta Espanjassa tai Kreikassa niitä pidetään luultavasti vähemmän kiinnostavana tapahtumana. Siispä peruste, jota noudatetaan - juuri tätä tarkoittaa vastavuoroinen tunnustaminen - on se, että jokainen valtio päättää, mitkä ovat sen mielestä merkittävät tapahtumat ja toiset kunnioittavat kyseistä päätöstä. Puhemies Kysymys nro 58 Birgitta Ahlqvist (H-1009/97): Aihe: Komission tutkimus lapsista ja mainonnasta Tämä on kolmas kerta, kun esitän komission jäsen Orejalle kysymyksen komission useaan otteeseen lupaamasta mainonnan vaikutuksia alaikäisiin koskevasta tutkimuksesta. Muut riippumattomat tutkimukset ovat osoittaneet, että lapsia ei voida pitää kuluttajina, koska he ovat keskimäärin 12-vuotiaaksi asti kyvyttömiä tekemään eroa mainoksen ja objektiivisen tiedon välillä. Voiko komission jäsen kertoa, missä vaiheessa komission tutkimus on? Milloin hän voi antaa selonteon, edes epävirallisen, esimerkiksi kulttuurivaliokunnalle? Oreja Aguirre Arvoisa puhemies, luulen, että voin vastata rouva Ahlqvistille lyhyesti. Tätä kysymystä ei esitetä ensimmäistä kertaa, ja tiedän, miten tärkeä tämä asia on rouva Ahlqvistille. Haluan muistuttaa teille, että ottaakseen huomioon erään valtuuskunnan neuvostossa direktiivin televisio ilman rajoja muuttamismenettelyssä esittämän pyynnön komissio lupautui tekemään tutkimuksen televisiomainonnan ja teleostoslähetysten vaikutuksesta alaikäisiin voidakseen tarkastella tätä aihetta direktiiviä seuraavaksi muuttaessaan. Haluan toistaa rouva Ahlqvistille sen, mitä sanoin hänelle viimeksi. Ymmärrän hyvin teidän huolenne ja olen täysin samaa mieltä kanssanne. Asia on kuitenkin niin, että minulla on rajoitukseni, ja komissio on ottanut hoitaakseen tämän asian tietyn määräajan sisällä. Toisin sanoen komission on muutettava direktiiviä viimeistään 31. joulukuuta vuonna 2000. Mitä sen on tehtävä? Sen on laadittava tämän direktiivin noudattamista koskeva kertomus, johon sisältyvät mahdolliset muutosehdotukset. Tämän me olemme siis lupautuneet tekemään. Kyseinen kertomus esitellään luonnollisesti myös Euroopan parlamentille. Valitettavasti kyseistä tutkimusta ei voida aloittaa vuonna 98 - vaikka olisin halunnut niin - koska budjettivallan käyttäjä - tiedätte, mitä tarkoitan tällä, rouva Ahlqvist - on leikannut komissiolle tällaisia tutkimuksia varten esitettyjä määrärahoja. Komissiolla on tällä hetkellä toinen painopiste, jonka uskon olevan tärkeä myös rouva Ahlqvistin mielestä. Kyseessä on tutkimus väkivallan vastaisesta sirusta, jota pohditaan juuri uuden direktiivin 22 artiklassa. Meidän oli pakko valita, ja koska painopisteemme on sirua koskeva ohjelma, tämä merkitsee sitä, ettei komissio voi aloittaa kyseistä tutkimusta ennen vuoden 1999 alkua. Odotan kuitenkin saavani tuloksia vuoden 1999 kuluessa tai joka tapauksessa viimeistään aivan vuoden 2000 alussa. Haluan -lupauduin siihen viime kerralla ja toistan sen nyt - ettei tämä tapahdu vuoden lopussa vaan ennen vuoden loppua ja, mikäli se on mahdollista, siihen mennessä. Meidän on siis laadittava tutkimus ajoissa, jotta se voidaan sisällyttää soveltamista koskevaan kertomukseen, johon viitataan 26 artiklassa. Mikäli tilanne muuttuisi - esimerkiksi Notemboom-menettelyn puitteissa - voin vakuuttaa teille, hyvä parlamentin jäsen, että ryhtyisimme tarpeellisiin toimiin tutkimuksen aloittamiseksi. Tässä mielessä, kuten olen sanonut teille, jaan täysin teidän huolenne. Ahlqvist Ilmaisen asiani erittäin lyhyesti. Kiitän komissaaria vastauksesta. Tiedän, että komissaari suhtautuu myönteisesti tämän tutkimuksen tekemiseen. En ole koskaan aiemmin saanut ajallisesti niin konkreettista ilmoitusta siitä, että tutkimus tehdään 1999. Kiitän sen vuoksi vastauksesta. Ärtymys ja kritiikki lapsiin kohdistuvaa mainontaa kohtaan lisääntyy Ruotsissa. Kansaa kehotetaan boikotteihin ja olemme sitä mieltä, että jotakin on tehtävä. Nyt olen saanut vastaukseksi vuoden 1999. Vaikka tämä onkin negatiivista, on vastaus kuitenkin selkeämpi kuin kaksi aikaisempaa vastausta, joten kiitän siitä komissaaria. Puhemies Kysymys nro 59 Maj Theorin (H-0965/97): Aihe: Tilanne Burmassa Tilanne Burmassa on hyvin vakava. Vuonna 1990 voitti NLD (Kansallisen demokratian liitto) vapaat parlamenttivaalit yli 80 %: n enemmistöllä. Vaalien tulosta ei tunnustettu. Sotilashallitus pysyy vallassa poikkeustilan avulla. Ensimmäinen sallittu NLD: n kokous pidettiin 27. syyskuuta 1997. Pian tämän jälkeen sotilasdiktatuuri SLORK pidätti suuren joukon kokouksen osallistujista. Mihin toimiin komissio on valmis ryhtymään tukeakseen opposition taistelua demokratian puolesta Burmassa? Marín Arvoisa puhemies, mitä tulee Euroopan unionin poliittiseen kantaan Burman kysymyksestä, haluan ensiksikin vakuuttaa teille, että lokakuussa 1996 hyväksytty yhteinen kanta on uudistettu. Tämä huomioon ottaen Euroopan unionilla on yhä täsmälleen sama kanta, mitä tulee kyseisen maan tapahtumiin. Toiseksi Burma on ja pysyy edelleenkin yleisen etuusjärjestelmän etujen ulkopuolella, mikä oli komission aloite, kuten parlamentti hyvin tietää. Kolmanneksi komissio antoi marraskuussa neuvostolle ehdotuksen ASEAN-ryhmän korkean tason neuvottelujen lykkäämiseksi nimenomaan siksi, että ASEAN-ryhmä vaati Burman läsnäoloa. Euroopan unioni ei hyväksynyt tätä ja kokousta lykättiin. Mielestäni on erittäin myönteistä, ettemme suostu jatkamaan työtämme ASEAN-ryhmän sisällä, ennen kuin Burman asemaan tässä ryhmässä ei saada selvitystä. Haluaisin vielä nimenomaan sanoa teille, että ihmisoikeuksien ja demokratian osalta komissio on perustanut Brysseliin Eurooppa-Burma -toimiston, jonka tarkoituksena on juuri tiedottaa yleisölle siitä, mitä Burmassa tapahtuu ja myös mahdollisuuksien mukaan kouluttaa tulevia johtajia ja tukea Burman oppositiota. Rahoituksen kokonaismäärä on suurin piirtein 950 000 ecua. Toivomme, että tämä toimisto voisi aina todistaa sen, että Euroopan unioni on erittäin kiinnostunut Burmasta ja siitä, mitä siellä parhaillaan tapahtuu. Theorin Olen kiitollinen siitä, että komissiolla on selkeä näkökulma tässä asiassa. Meillä on vain yksi mielipide, mielestämme Burma ei täytä niitä vaatimuksia, jotka tarvitaan, jotta tämän maan kanssa voisi solmia talous- ja kauppasuhteet ja tulliedut. Tämä on erittäin tärkeää, koska on sellaisia eurooppalaisia yrityksiä, luullakseni myös omassa maassani, jotka nykyään harkitsevat Burmaan tehtävien sijoitusten aloittamista, minkä toteuttaminen olisi melko vakavaa. Uusien investointien tekeminen Burmaan on ollut kiellettyä USA: ssa toukokuusta 1997 lähtien, koska tilanne ei ole muuttunut Burmassa. EU: lla on nyt käytössään oikeudelliset puitteet ja taloudelliset painostusmahdollisuudet. Sen vuoksi on tärkeää, että EU näyttää tietä ja että sillä on poliittista tahtoa. On myönteistä, että komissaari on täysin samaa mieltä kanssani siitä, ettemme luonnollisestikaan voi hyväksyä, että eurooppalaiset yritykset hyötyvät Burman valtion asukkaitaan kohtaan harjoittamasta painostuksesta. Marín Kuten rouva Theorin hyvin tietää, komissio, ja mielestäni parlamentti on arvostanut sitä, on toteuttanut hyvin päättäväisiä ja selkeitä toimia Burman hallituksen osalta. Meillä ei ole toimivaltaa globaalistuneessa taloudessa päättää siitä, mihin yksityinen yritys tekee sijoituksia, mutta joka tapauksessa, kun tiedämme tilanteen Kaakkois-Aasiassa, minusta on hieman vaarallista puhua juuri nyt eurooppalaisista sijoituksista. Tämä ei johdu Burman tilanteesta vaan markkinoiden tilanteesta tällä hetkellä Kaakkois-Aasiassa. Kinnock, Glenys Haluaisin kysyä komissaarilta, hyväksyykö hän Burman vuoden 1990 lailliset vaalit, joissa Aung San Suu Kyin johtama NLD oli selvä ja laillinen voittaja. Jos näin on, onko hän kanssani samaa mieltä siitä, että uusia vaaleja, jotka Burman sotilasjuntta tulee todennäköisesti pitämään, ei voida tunnustaa laillisiksi ja sen tähden niiden ei voida katsoa voivan syrjäyttää vuoden 1990 vaalien tuloksia? Marín Arvoisa puhemies, vastaus on selvä. Emme koskaan tunnusta Burmassa emmekä missään muussa maassa sellaisia vaaleja, jotka eivät ole vapaat, demokraattiset ja avoimet ja joissa ei ole kansainvälisiä tarkkailijoita. Puhemies Seuraavia kysymyksiä käsitellään yhdessä, koska ne koskevat samaa aihetta: Kysymys nro 60 Marianne Eriksson (H-0996/97): Aihe: Ihmisoikeudet Kolumbiassa Kolumbiassa on jo vuosia vakavasti rikottu ihmisoikeuksia. Poliittista demokratiaa ei käytännössä ole, koska kaikki lailliset edistykselliset puolueet ja liikkeet ovat vainon kohteena. Pelkästään Unidad Popular -puolue on menettänyt tuhansia jäseniä poliittisten murhien seurauksena, mukaan luettuna useita demokraattisesti valittuja pormestareita. Ajankohtaisen esimerkin vainosta muodostaa Apartadossa demokraattisesti valittu pormestari José Antonio Bula. Hänet pidätettiin virheellisin perustein ja vangittiin. Huolimatta siitä, että tuomioistuin vapautti hänet kaikista syytöksistä 22.7.1997, häntä pidetään edelleen vankeudessa. Mitä neuvosto tekee vastustaakseen Kolumbiassa tapahtuvia vakavia rikoksia demokratiaa ja ihmisoikeuksia vastaan? Mitä neuvosto tekee José Antonio Bulan konkreettisessa tapauksessa hänen vapauttamisekseen? kysymys nro 61 Jörn Svensson (H-0998/97): Aihe: Kolumbian ihmisoikeustilanne Kolumbian Convivir-joukot yhdessä puhtaasti puolisotilaallisten ryhmien kanssa muodostavat vakavan ongelman. Convivir vetää siviilejä mukaan aseellisiin konflikteihin ja vastaa monista vakavista ihmisoikeusrikoksista. Vaikka kolumbialainen oikeusistuin on todennut, etteivät Convivir-joukot ole perustuslain vastaisia, sekä YK: n ihmisoikeuskomitean että ihmisoikeuskomissaari Almodena Mazarassan mukaan kolumbialaisten Convivir-joukkojen olemassaolo on rikos kansainvälistä humanitääristä oikeutta vastaan ja loukkaa ihmisoikeuksia. Mitä komissio aikoo tehdä ilmaistaakseen vastalauseensa Convivir-joukkojen olemassaololle? Mihin toimiin EU aikoo ryhtyä avustaakseen Convivir-joukkojen hajottamisessa?ja kysymys nro 62 Richard Howitt (H-1004/97): Aihe: Kolumbian ihmisoikeustilanne Katsooko komissio, että Kolumbian laittomien puolisotilaallisten ryhmien toiminta on yksi suurimmista esteistä maan hallituksen äskettäin ehdottamille yleisille rauhanneuvotteluille? Kun otetaan huomioon, että kaksi vuotta sitten hallitus lupasi perustaa aseistettuja erikoisyksiköitä torjumaan puolisotilaallisten ryhmien toimintaa (ja hallitus uusi lupauksensa hiljattain), millaisiin neuvotteluihin komissio on ryhtynyt ja tulee ryhtymään auttaakseen hallitusta lupauksen täyttämisessä? Kun edelleen otetaan huomioon, että ainakin 19 ihmisoikeusaktivistia on murhattu Kolumbiassa vuonna 1997, ja että ihmisoikeusjärjestöillä on kriittisen tärkeä tehtävä rikollisten saattamisessa oikeuden eteen, aikooko komissio lisätä poliittista ja taloudellista tukeaan Kolumbian ihmisoikeusryhmille? Marín Arvoisa puhemies, komissio yhtyy parlamentin huoleen Kolumbian ihmisoikeustilanteesta. Uskon, että komission ja yleisesti ottaen Euroopan unionin toiminta tunnustetaan laajalti juuri tällä alueella. Mitä tulee ihmisoikeustoimistoon, joka toimii tällä hetkellä Bogotassa - Kolumbiassa - minun on sanottava, että tämän toimiston olemassaolo on Euroopan unionin toiminnan ansiota; ei ainoastaan sen antaman poliittisen avun vaan rahoitusavun ansiota, ja Yhdistyneiden kansakuntien vaikeuksien takia olemme päättäneet jatkaa tänä vuonna yhteisön rahoitusta, jonka ansiosta tämän toimiston ja suurlähettiläs Mazarrosan työn jatkuminen on mahdollista. Puolisotilaallisten ryhmien ja erityisesti niin sanottujen Convivir-joukkojen osalta haluaisin teidän tietävän, että tehdessäni viimeksi virallisen vierailun Kolumbiaan ja pitäessäni lehdistötilaisuuksia ilmaisin selvästi Euroopan unionin kannan tästä asiasta. Olemme sitä mieltä, että kaikki puolisotilaallinen toiminta, ja erityisesti tämäntapaiset joukot, ei mielestämme kuulu niihin normaaleihin keinoihin, joita jollakin valtiolla on normaalin tilanteen takaamiseksi missä tahansa maassa. Meidän mielestämme kaikkein tärkeintä on - tästä päivästä toukokuussa pidettäviin yleisiin vaaleihin asti - edistää rauhaa ja rauhanneuvotteluja ja ottaa huomioon se, kuten minulla oli tilaisuus sanoa Kolumbiassa, että uuden hallituksen pääasiallisena poliittisena tavoitteena, kuka sitten voittaakin toukokuussa, on oltava rauhanneuvottelut ja rauhan saaminen maahan, jonka ongelmia eivät ainoastaan ole huumekauppa vaan myös sissisota - joka myös on yksi osatekijä - puolisotilaalliset joukot ja maan sisäpoliittinen tilanne. Tilanne on hyvin monimutkainen ja vaikea, ja mielestäni Euroopan unioni voi tehdä varsin paljon rauhanprosessin ja sisäisten neuvottelujen hyväksi. Eriksson Kiitän vastauksesta. Olen samaa mieltä siitä, että maan tilanne on vähintäänkin vaikea. Sen vuoksi en voi myöskään sanoa, että olisin ollut tyytyväinen kuullessani, että meillä on siellä toimipiste. Olen myös esittänyt kysymyksen, joka koskee tiettyä henkilöä. Onkohan tähän kysymykseen mahdollista saada vastausta. Joka tapauksessa aion palata tähän kysymykseen. Marín Arvoisa puhemies, teille ei varmaankaan tule yllätyksenä se, että Euroopan unioni on pääasiallisesti rahoittanut ja päättänyt perustaa Bogotaan ihmisoikeustoimiston, joka on ensimmäinen laatuaan Latinalaisessa Amerikassa. Päätöksen teki ihmisoikeuskomitea Genevessä yhdessä rouva Robinsonin kanssa, joka on Yhdistyneiden kansakuntien uusi ihmisoikeusvaltuutettu ja joka tekee paljon yhteistyötä meidän kanssamme. En muista nyt osoitetta, mutta on kaikkien tiedossa, että tämä toimisto on ollut olemassa jo vuoden. Svensson Syksyllä 1997 minulla oli aihetta suhtautua kriittisesti parlamentin päätöslauselmaan, jossa yksipuolisesti kehuttiin Kolumbian hallituksen tekemiä rauhanaloitteita ilman, että samanaikaisesti olisi otettu kantaa siihen, että Kolumbian hallitus samanaikaisesti pommitti siviilikohteita. Olemme jälleen kerran saaneet muistutuksen Kolumbian hallituksen kaksinaamaisuudesta, kun se on varustanut ja käyttänyt näitä puolisotilaallisia ryhmiä. Sen vuoksi on hyvin arvokasta tulkita komission vastausta siten, ettei se ole samaa mieltä aiemman parlamentin enemmistön kuvitteellisesta ja jokseenkin naiivista Kolumbian hallitusta koskevasta näkökulmasta, vaan että sillä on kriittisempi kanta tähän hallitukseen. Siitä saamme olla kiitollisia. Marín Ei, ei, minun kantani on edelleenkin sama. Olen yhtä mieltä kyseisen Euroopan parlamentin päätöslauselman kanssa. Mitä tulee ihmisoikeuksiin Kolumbiassa, joka on minulle tuttu maa ja jossa teemme paljon työtä ihmisoikeuksien hyväksi, hallitus on rikkonut ihmisoikeuksia. Olen sanonut sen Bogotassa. Armeija on rikkonut ihmisoikeuksia, mutta myös sissit ovat rikkoneet niitä. Ei pidä ajatella, että Kolumbian tapahtumissa on viattomia osapuolia. Kaikki ovat vastuussa. Tiedän kyllä, että tämä vastaus ei miellytä teitä, mutta kaikki ovat vastuussa maan tilanteesta. Howitt Olen samaa mieltä komissaarin kanssa, että olemme jokainen vastuussa omista teoistamme, mutta näyttää siltä, että hän esitti yleisiä huolenaiheita Kolumbian ihmisoikeustilanteesta eikä vastannut hänelle esitettyihin erityiskysymyksiin. Kysyin teiltä komissaari, mihin neuvotteluihin aiotte ryhtyä, kun kyse on aseistettujen yksiköiden perustamisesta puolisotilaallisten ryhmien toiminnan torjumiseksi. Kysyin, aiotteko lisätä suoraa taloudellista tukea Kolumbian ihmisoikeusjärjestöille. Ette vastannut kumpaankaan kysymykseen. Jos ollaan vilpittömiä, teidän sananne tuesta Yhdistyneiden kansakuntien toimistolle olisi otettu paremmin vastaan, jos ette olisi sanonut eräässä lehdistökonferenssissa Kolumbiassa, että uskotte, että Convivir-ryhmää voitaisiin rauhoittaa ja että se voisi edelleen jatkaa toimintaansa tietyin ehdoin. Joko lukemassani kertomuksessa oli virheellistä tietoa tai te olette toiminut Yhdistyneiden kansakuntien toimistosta vastaavan henkilön kannan vastaisesti, ja me annamme hänelle taloudellista tukea. Voisitteko antaa meille yksityiskohtaista tietoa sen sijaan, että annatte pelkästään yleisiä huolenaiheita. Olemme jokainen vastuussa omista teoistamme. Marín Vastaan hyvin lyhyesti, herra Howitt, koska en tiedä, enkö minä ymmärrä teitä vai ettekö te halua ymmärtää minua. En todellakaan aio esittää ohjelmaa, jossa taistellaan puolisotilaallisia joukkoja vastaan kansalaisjärjestöjen avulla. En ole varma, ymmärsinkö teitä. En ole varma, tiedättekö te, millaisia Kolumbian puolisotilaalliset joukot ovat. Minusta tuntuu siltä, ettette te tiedä. Mielestäni on naiivia ja poliittiseen keskusteluun sopimatonta kuvitella, että puolisotilaallisia joukkoja tai koko ilmiötä vastaan Kolumbiassa, Algeriassa tai missä tahansa muussa maassa voitaisiin taistella rahoittamalla kansalaisjärjestöjen toimintaa. Olen pahoillani, että minun on sanottava tämä teille näin suoraan. Toiseksi en usko, että olisin millään lailla hyökännyt ihmisoikeustoimistoa vastaan. Tässä on varmaan tapahtunut väärinkäsitys; päinvastoin me rahoitamme sen toimintaa. Näin ollen pyydän teitä seuraamaan läheltä sitä politiikkaa, jota harjoitamme Kolumbiassa, ja niitä edistysaskeleita, joita me parhaillaan otamme tässä vaikeassa tilanteessa. Pyydän kuitenkin, ettette ehdottaisi komissiolle sellaisia menettely- tai toimintatapoja, joita todellakin on vaikea hyväksyä. Puhemies Kysymyksiin 63-82 vastataan kirjallisesti, koska komission kyselytunnille varattu aika on kulunut. Julistan kyselytunnin päättyneeksi. (Istunto keskeytettiin klo 19.30 ja sitä jatkettiin klo 21.00.) Orgaanisten yhdisteiden päästöjen vähentäminen Puhemies Esityslistalla on seuraavana Cabrolin laatima ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojavaliokunnan mietintö (A4-406/97) ehdotuksesta neuvoston direktiiviksi orgaanisten liuosten käytöstä aiheutuvien orgaanisten yhdisteiden päästöjen rajoittamisesta tietyissä teollisissa toimissa (KOM(96)0538 - C4-0139/97-96/0276(SYN)). Cabrol Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, käsittelemme tänä iltana ehdotusta neuvoston direktiiviksi, jonka tarkoituksena on rajoittaa haihtuvien orgaanisten yhdisteiden, joista käytämme lyhennettä VOC, päästöjä, jotka aiheutuvat itsekin orgaanisten ja haihtuvien liuottimien käytöstä tietyissä teollisissa toimissa. Kun näitä haihtuvia orgaanisia yhdisteitä on liikaa ilmakehän alemmissa kerroksissa ja ne yhdistyvät typpioksideihin ja ovat auringon säteilyn vaikutuksen alaisena, ilmassa olevan otsonin määrä kasvaa; toisinaan kasvut ovat hyvin voimakkaita ja niitä kutsutaan otsonihuipuiksi. Mitä näistä otsonihuipuista seuraa? Ilmassa olevan otsonin liian suuri määrä aiheuttaa vakavia riskejä ja ongelmia terveydelle. Ranskassa alueellinen terveydenseurantakeskus toteutti Pariisia ympäröivällä alueella tutkimuksen, josta kävi ilmi, että vuosina 1987-1992 otsonihuippujen seurauksena lääkärikäynnit lisääntyivät ja sairaalaan joutuneiden ihmisten määrä kasvoi astman, hengitystiehyiden sairauksien, silmäsairauksien, päänsäryn ja muutaman kuolemantapauksen, jotka tosin olivat harvinaisia ja koskivat erityisen herkkiä yksilöitä, vuoksi. Se oikeuttaa toteuttamaan toimia näiden vaarallisten päästöjen vähentämiseksi. Mistä nämä päästöt johtuvat? Ne johtuvat siitä, että hyvin monella - niitä on parikymmentä - niinkin erilaisella sektorilla kuin auto-, kirjapaino-, kumi-, tekstiili-, puuteollisuus jne. käytetään tiettyjä liuottimia. Ongelma koskee yli 400 000 hyvin erilaisia tekniikoita käyttävää yritystä, joista suurin osa on pieniä ja keskisuuria yrityksiä ja jotka työllistävät yhteensä yli kymmenen miljoonaa ihmistä. Se osoittaa, kuinka tärkeä taloudellinen, rahoituksellinen ja yhteiskunnallinen merkitys tällä ongelmalla on, mutta myös sen, kuinka monimutkainen tämä erittäin tekninen direktiivi on. Mihin direktiivillä pyritään? Direktiivin tarkoituksena on vähentää kyseisiä päästöjä 67 % vuoteen 1990 verrattuna edellyttämällä sitä, että laitokset ovat direktiivin mukaisia vuoteen 2007 mennessä. Miten siihen päästään? Direktiiviehdotuksessa esitetään monta ratkaisumallia, joista yritykset voivat itse valita. Ensinnäkin on mahdollisuus noudattaa ehdotuksen liitteessä III/A määriteltyjä tiettyjä päästöjen raja-arvoja, jotka eroavat sen mukaan, mistä teollisuuden sektorista on kysymys. Toiseksi voidaan käyttää liuottimia, joissa on vähemmän haihtuvia orgaanisia yhdisteitä. Kolmanneksi voidaan vaihtaa menetelmiä ja käsittelymateriaaleja, mitä kartoitetaan liitteessä III/B. Lopuksi, sen sijaan, että sovelletaan liitteessä III määrättyjä raja-arvoja, yksittäiset jäsenvaltiot voivat panna täytäntöön kansallisia suunnitelmia, joiden tulokset olisivat maailmanlaajuisesti samat mutta ne olisi saavutettu erilaisin keinoin. Direktiiviehdotus vaikuttaa siis huomattavasti tämän saasteongelman ratkaisemiseen. Se ansaitsee tarkan käsittelyn. Olemme kuitenkin löytäneet ehdotusta tarkastellessamme joitakin epätarkkuuksia, epäselvyyksiä tai puutteita, joiden perusteella ehdottamamme tarkistukset ovat oikeutettuja. Tarkistukset jakaantuvat viiteen pääluokkaan. Niissä keskitytään ensinnäkin siihen, että teksti olisi yksinkertaisempaa ja selvempää; toiseksi siihen, että direktiiviä 96/91 EY, joka liittyy samaan asiaan, mutta raskaan teollisuuden osalta, noudatetaan; kolmanneksi siihen, että valinta ja vähentämismenetelmien soveltaminen on joustavaa, jotta asianomaiset, lukuisat eri yritykset voivat mahdollisimman hyvin mukautua direktiivin tavoitteeseen joko parhaan käytettävissä olevan ja taloudellisesti toteuttamiskelpoisen tekniikan käsitteen perusteella tai ottamalla huomioon joka sektorin ja joka yrityksen erityispiirteet, jotka eroavat hyvin paljon toisistaan. Näin ei rasiteta tiettyjä yrityksiä liian suurilla kuluilla, jotka rajoittaisivat niiden kilpailukykyä EU: n ulkopuolisten maiden kilpailukykyyn verrattuna. Tässä yhteydessä on pantava merkille, ettei todellista kustannusarviota ole tehty, sillä komissio arvioi kustannusten olevan noin neljä miljardia ecua, kun taas Karlsruhen yliopiston ranskalais-saksalainen instituutti arvioi niiden olevan 80 miljardia ecua siten, että perusinvestointi on 30 miljardia ecua. Jos halutaan, että direktiiviä sovelletaan, on oltava realisti ja vaatia vain sellaista, mikä on taloudellisesti toteuttamiskelpoista. Neljättä luokkaa koskevissa tarkistuksissa korostetaan sitä, kuinka tärkeitä yksittäisten jäsenvaltioiden suunnitelmat ovat. Niiden on oltava avoimia ja niistä on tiedotettava säännöllisesti ei ainoastaan komissiolle vaan myös parlamentille. Lopuksi on syytä paikata tässä direktiivissä oleva aukko, joka liittyy vain muutamiin teollisuuden ja käsiteollisuuden toimintoihin, jotka tosin ovat vastuussa 70 %: sta VOC-päästöistä. Mutta 30 % näistä päästöistä jätetään mainitsematta, sillä direktiivissä ei tarkoiteta rakennuksessa käytettäviä maaleja eikä vapaa-aikanaan tuhertelevia sunnuntaimaalareita. Euroopan komission olisi siis täydennettävä ehdotustaan todellisella aloitteella, joka koskee kahta edellä mainittua vastuussa olevaa ryhmää. Sen olisi myös edistettävä sitä, että kuluttajille tiedottaminen ja kuluttajien valistus olisi parempaa, että ammattilaiset valmistaisivat maaleja, jotka sisältävät vähemmän liuottimia ja että harrastelijamaalareiden, jotka työskentelevät etenkin kesällä kovassa kuumuudessa, mikä lisää otsonihuippujen syntymistä ja luonnollisesti mainitsemiamme vaaroja, töitä levitettäisiin ympäri vuoden. Rübig Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, Cabrolin mietintö haihtuvien orgaanisten yhdisteiden päästöjen rajoittamisesta on haastava mietintö. On totta, että käsiteltävänä oleva direktiiviehdotus koskettaa monia aloja ja että sillä on laajoja vaikutuksia. Viittaan komission kertomukseen: tämä aloite koskee noin 400 000 yritystä, joukossa lukuisia pk-yrityksiä, yhteensä noin 30 alalta ja tietenkin vielä suurempaa joukkoa kuluttajia. Kustannukset, ja sen kuulimmekin jo, ovat miljardeja ecuja. Keskustelemme tässä siis erittäin tärkeästä ja suuresta alasta. Tämän direktiivin tavoite kuitenkin puolustaa näitä lukuja, tavoite on vähentää orgaanisten liuottimien käytöstä aiheutuvia päästöjä kahdella kolmasosalla. Kaksi kolmasosaa seuraavina vuosina on todella kunnianhimoinen tavoite. Se ansaitsee kaiken tukemme ja siitä ei pitäisi kovasti poiketa. Haluaisin kuitenkin varoittaa sellaisista säännöksistä, jotka kohta kohdalta liioittelevat tavoitteita. Mitä meitä hyödyttää se, että etanolille, joka on suhteellisen ympäristöystävällinen pintojen puhdistukseen käytettävä aine, määrätään tiukat kynnysarvot, jos jäljelle jää vaihtoehdoksi esimerkiksi vaikeasti haihtuvien liuotinten käyttö, joka vaarantaa ympäristöä paljon enemmän. Olemme myös aivan yleisesti sitä mieltä, että ympäristönsuojelua ei pitäisi edistää ensisijaisesti pakotteiden vaan erityisesti houkuttimien avulla. Esimerkki kotimaastani: siirtyminen vähän liuottimia sisältäviin pintakäsittelyaineisiin on johtanut siihen, että liuottimien käyttö Itävallassa on vähentynyt vuoden 1990 jälkeen puoleen entisestä. Siksi kannatan myös eurooppalaisella tasolla tällaisia houkutinjärjestelmiä, jotta näillä aloilla voitaisiin käyttää kynnysarvoja joustavasti. Keskustelemme tällä viikolla työpaikoista ja myös muuttoliikkeestä. Mielestäni on kuitenkin välttämätöntä saavuttaa ympäristöä koskevat tavoitteet ja siitä huolimatta pyrkiä siihen, että ympäristöpolitiikkaa tuetaan kohtuullisesti, jotta voimme myös tulevaisuudessa elää kestävän kehityksen periaatteiden mukaisesti. Bowe, David Arvoisa puhemies, sosialistiryhmän puolesta haluaisin antaa tukeni Cabrolille ja myös kiittää häntä tästä komission ehdotusta koskevasta mietinnöstä. Ryhmäni kannattaa tätä direktiiviä, jolla pyritään rajoittamaan teollisuuslaitosten VOC-päästöjä, ja haluaisin henkilökohtaisesti kiittää esittelijää hänen kovasta työstään ja siitä, mitä hän on tähän mennessä saanut aikaan. On käymässä yhä selvemmäksi, että VOC-päästöt vaikuttavat haitallisesti ihmisten terveyteen ja yleensäkin ympäristöön, sillä ne myötävaikuttavat fotokemiallisen savun ja alailmakehän otsonin muodostumiseen ja aiheuttavat astmaa tai jopa syöpää kansalaisillemme. Meillä on hyvät syyt pyrkiä vähentämään ja valvomaan ja jopa poistamaan näitä päästöjä teollisuuslaitoksista, joissa niitä käytetään. VOC-yhdisteiden käyttö on todellakin laaja-alaista, ja niitä käytetään lukuisissa eri toiminnoissa, joten olemme pyrkineet asettamaan uudet, ankarammat rajoitukset monien suurten teollisuuslaitosten VOC-päästöille. Pienten laitosten VOC-yhdisteiden käytön osalta toivomme, että komissio esittää mahdollisimman nopeasti ehdotuksen, jolla varmistetaan, että uusia vähäliukoisia maaleja ja päällysteitä käytetään ja muita vaarattomampia aineita otetaan käyttöön. Me tunnistamme selvästi, että joillakin teollisuusaloilla on vaikeuksia vähentää VOC-yhdisteiden käyttöä tai siirtyä tehokkaisiin vaihtoehtoihin, ja sen vuoksi olemme sallineet pitkän täytäntöönpanoaikataulun, ja uskomme, että tämä aika riittää tarvittavien muutosten aikaansaamiseksi. Uskomme, että ympäristövaliokunnan äänestys heijasti täysin kantaamme, ja annamme tukemme kaikille tämän valiokunnan hyväksymille tarkistuksille ja erityisesti niille, jotka selventävät direktiivin määräyksiä ja vähentävät kansallisten ohjelmien soveltamisalaa, ja täten ehdotus koskee enemmän koko Eurooppaa ja suuntautuu enemmän yhtenäismarkkinoille. Sen tähden emme voi hyväksyä joidenkin kollegojen täysistunnossa ehdottamia lisätarkistuksia. Lopuksi toivomme, että neuvosto ja komissio hyväksyvät näkemyksemme, sisällyttävät ne ehdotukseen, tekevät niistä arvokkaan osan Euroopan unionin ympäristönsuojeluponnisteluja ja antavat loistavan esimerkin koko maailmalle. Schleicher Arvoisa puhemies, arvoisa rouva komissaari, käsittelemme tänään äärimmäisen tärkeää esitystä, joka koskee ympäristön- ja ilmastonsuojelua. Professori Cabrol ja herra Bowe ovatkin jo korostaneet sitä, että haihtuvat orgaaniset yhdisteet ovat kemiallisia aineita, jotka helposti siirtyvät ilmakehään. Niin sanottuina alkuun panevina aineina ne voivat tietenkin reagoidessaan muiden aineiden kanssa sekä muodostaa otsonia että tuhota sitä. Siten ne vaikuttavat sekä otsonikerroksen muodostumiseen että sen tuhoutumiseen. Voisi sanoa: ylhäällä liian vähäinen määrä otsonia aiheuttaa otsoniaukon, alhaalla liian suuri määrä kasvihuoneilmiön. Näiden aineiden syntymistä vähentämällä voidaan merkittävästi edistää ilmastonsuojelua. Haluaisin kollegaani Rübigiä täydentäen todeta vielä seuraavaa: noin 51 % VOC-päästöistä on liuottimien käytöstä aiheutunutta. Eurooppalainen lainsäädäntö koskee noin 400 000 yritystä Euroopan unionissa, niistä kuitenkin noin 90 % on pieniä ja keskisuuria yrityksiä, joissa on noin 10 miljoonaa työntekijää. Nämä luvut selventävät eurooppalaisten säännösten merkitystä ympäristön- ja ilmastonsuojelulle, mutta myös niiden taloudellisia vaikutuksia eurooppalaiseen teollisuuteen. Vuoteen 2007 mennessä haihtuvien orgaanisten yhdisteiden päästöjä pitäisi vähentää Euroopan unionissa 1, 4 miljoonaa tonnia, siis noin 67 %. Tärkein toimenpide on alakohtainen päästörajoitus kaikille uusille laitoksille. Jo olemassa oleviin laitoksiin rajoituksia sovelletaan asteittain. Poikkeukset, niin sanotut vähentämissuunnitelmat, pitäisi sallia vain, kun laitoksessa käytetään aineita, jotka todistettavasti sisältävät vähän tai eivät ollenkaan liuottimia. Komission ehdotus on siten ollut askel oikeaan suuntaan. Meillä on tosin yksi valtava ongelma. Kansalliset suunnitelmat, joita Euroopan komissio pitää kolmantena mahdollisuutena, ovat aikaisemmin osoittautuneet tehottomiksi. On olemassa suuri vaara, että ne otetaan käyttöön tiukkojen päästörajoitusten kiertämiseksi. Siksi ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojavaliokunnan suuri enemmistö on ilmaissut kannattavansa tämän mahdollisuuden poistamista. Pitkän valmisteluajan jälkeen Euroopan komissio on ryhmäni mielestä esittänyt muuten erittäin hyväksyttävän ehdotuksen. Siksi vastustamme huomattavia tarkistuksia sekä heikennysten että epärealististen tiukennusten osalta. Tosin on vielä joitakin kansallisia erityispiirteitä, erityisesti Itävallan ja Espanjan osalta, ja olisin kiitollinen, jos komissio ottaisi nämä asiat vielä kerran käsiteltäväkseen, sillä emme halua, että tästä kehittyy kohtuuttomia seurauksia. Nimenomaan viime vuosina kaikissa jäsenvaltioissa, myös eurooppalaisella tasolla, on alettu vakuuttua siitä, että kaikkia ongelmia ei saada niin nopeasti hallintaan. Arvostamme kovasti myös vapaaehtoisia toimia. Yritykset, jotka toimivat ongelmien ratkaisemiseksi aikaisemmin ja vapaaehtoisemmin kuin mitä laki edellyttää, pitäisi ottaa asianmukaisesti huomioon. Siksi pyydän erityisesti, että ensiksi purkaisimme byrokraattista hallintotyötä. Olen muun muassa tätä koskien antanut tarkistusehdotuksen. Olisin kiitollinen, jos meidän tarkistusehdotuksiamme tuettaisiin. Eisma Arvoisa puhemies, totean liberaalien ryhmän nimissä tässä "täpötäydessä" salissa, että eurooppalainen palapeli, joka koostuu direktiiveistä, joiden avulla Euroopan ilman laatua pitäisi parantaa, tulee hitaasti, mutta varmasti valmiiksi. Olemme jo edistyneet melko pitkälle Auto-öljy-ohjelmassa. Kiotossa tehtiin viime kuussa tiukkoja sopimuksia. Tänään puhumme haihtuvien orgaanisten yhdisteiden päästöjen rajoittamisesta. Palapeliä koottaessa on toisaalta tärkeää se, että mitään paloja ei puutu ja toisaalta se, että palat sopivat yhteen. Haihtuvien orgaanisten yhdisteiden kohdalla asia ei ole aivan niin. Palapelistä puuttuva pala on se, joka säätää maaleissa käytetyistä liuottimista. Olemme esittäneet tarkistuksen 8 ja kysyn komissaarilta, että voiko hän toistaa täällä tänään sen lupauksen, jonka hän on saamieni tietojen mukaan tehnyt neuvostossa ja jonka mukaan hän tekee vielä tänä vuonna maalituotteita koskevan ehdotuksen. Sillä ne liuottimet ovat niin haitallisia terveydelle, ettei niitä voida pitää markkinoilla enää kauempaa. Haihtuvia orgaanisia yhdisteitä koskevan direktiivin yhteydessä meidän on varottava, että emme hylkää ilman muuta nykyisiä, menestyksekkäitä kansallisia ohjelmia, kuten tarkistuksessa 22 esitetään. Kotimaassani Alankomaissa on olemassa vapaaehtoinen teollisuuden kanssa solmittu sopimus päästöjen vähentämisestä, jonka avulla saadaan erittäin hyviä tuloksia. Olisi valitettavaa, jos parlamentti hylkäisi tällaiset kansalliset ohjelmat, vaikka sekä komissio että neuvosto ovat antaneet hyväksyntänsä niille. Ryhmämme ei siis tule tukemaan tarkistusta 22. Pyydän kollegaani kannattamaan myös tarkistusta 3. Pienille laitoksille ei pidä sallia lievempiä vaatimuksia. Haihtuvien orgaanisten yhdisteiden päästöt ovat siihen liian haitallisia. Totean, että näillä korjauksilla eurooppalaisen ilman laadun palapeli on saatu miltei valmiiksi. Breyer Arvoisa puhemies, on todella eurooppalaisen ympäristöpolitiikan heikkouden osoitus, jos me vasta 20 vuotta sen jälkeen kun yksi jäsenvaltio, nimittäin Saksan liittotasavalta, on säätänyt lakeja haihtuvista orgaanisista yhdisteistä, saamme vastaavaa aikaan myös eurooppalaisella tasolla. Olen kuullut tänään paljon teollisuuden ongelmista. Monet kollegat ovat puhuneet kilpailun ehdoista. Miksi emme oikeastaan keskustele - ja se on aivan yhtä häpeällistä - niistä ihmisistä, jotka ovat vammautuneet kemiallisten aineiden vuoksi. Tunnen erittäin paljon ihmisiä, joille liuottimet ovat aiheuttaneet terveyshaittoja. Siksi on lopultakin aika määrittää arvoja, jotka johtavat siihen, että syntyy vähemmän terveydellisiä haittoja, sillä meidän on ajateltava myös seuraavaa: kustannuksia ei aiheudu vain teollisuudelle vaan myös terveydenhuollolle, ja tietenkin niillä ihmisillä, jotka ovat joutuneet alttiiksi näille terveydellisille haitoille, on myös paljon henkilökohtaisia kärsimyksiä ja ongelmia. Yksi asia on aivan erityisesti sydämellämme - ja pyydän teitä rouva komissaari ottamaan sen esiin - nimittäin aineet, joita käytetään kemian teollisuudessa. Niitä käytetään erittäin usein. Tiedämme, että ne aiheuttavat syöpää, tiedämme, että on olemassa hormonitoimintaan vaikuttavia aineita - nämä ovat tärkeitä asioita, joita myös parlamentti käsittelee - meidän on nimenomaan syöpää aiheuttavien ja hormonaalisten vaikutusten takia lopultakin alettava vähentää näiden aineiden käyttöä niin paljon kuin mahdollista ja meidän on luotava houkuttimia teollisuudelle näiden aineiden korvaamiseksi muilla. Myös tämä on kilpailukysymys. Meidän on painostettava yrityksiä, jotta vaaralliset, terveydelle ja ympäristölle haitalliset aineet poistetaan käytöstä. Siten saisimme lopultakin kilpailussa etumatkan saattamalla markkinoille vaarattomampia aineita. Ennen kaikkea meidän pitäisi kantaa huolta siitä, että aineita vähennetään kemian teollisuudessa. Pyydän teitä, rouva komissaari, tuomaan esiin myös sen, miksi komissio ei ole valmis noudattamaan Euroopan parlamentin tiukempaa linjaa ja miksi komissio kätkeytyy asiassa teollisuuden taakse. Tiivistäen haluaisin vielä kerran puhua sen puolesta, että terveydelle vaarallisia aineita vähennetään niin pian kuin mahdollista, jotta voimme tarjota teollisuudelle houkuttimia. Meidän ei pidä unohtaa, että Euroopan unionissa on paljon ihmisiä, jotka ovat kemiallisten aineiden vammauttamia ja joista meidän pitää olla yhtä paljon tai jopa enemmän huolissamme kuin teollisuuden eduista. Blokland Arvoisa puhemies, haluan aloittaa onnittelemalla professori Cabrolia hänen mietinnöstään. Cabrolin mietinnössä terävöitetään komission ehdotusta merkittävästi joiltakin kohdin. Haihtuvien orgaanisten yhdisteiden vähentäminen on välttämätöntä kahdesta syystä. Ensiksi koska nämä aineet aiheuttavat ilman saastumista maanpinnalla kaikkine ikävine seurauksineen ihmisille, joilla on hengityselinten ongelmia. Toiseksi, koska on käynyt selväksi, että nämä aineet eivät missään tapauksessa ole vaarattomia ihmisille, jotka työskentelevät niiden kanssa päivittäin. Maalarit, päällystäjät, ihmiset, jotka tarvitsevat paljon liimaa työssään ja ihmiset, joiden pitää käyttää asetonia puhdistukseen ovat vaikutusalttiita näille aineille. He joutuvat tekemisiin yleensä liian myöhään tunnistetun psyykkisen taudinkuvan kanssa, joka tuhoaa heidän elämänsä. Tarkoitan tässä keskittymishäiriöitä, unettomuutta, huimausta ja pahimmissa tapauksissa jopa muistin menetystä, persoonallisuuden häiriöitä ja masentuneisuutta. Näitä taudinkuvia, jotka tunnetaan nykyään nimellä OPS, orgaanis-psyykkinen syndrooma, ei tunnistettu pitkään aikaan. Siitä on nyt tultava loppu. Tämän direktiiviluonnoksen tarkoituksena ei ole säätää mitään työolosuhteista yrityksissä, joissa vapautuu haihtuvia kaasuja. Toivon silti, että päästöjä koskevat määräykset vaikuttavat osaltaan orgaanis-psyykkistä syndroomaa vastaan käydyssä taistelussa. Se ei muuten saa minua olemaan pyytämättä komissiota kiinnittämään huomiota tähän ongelmaan sosiaalipolitiikan puitteissa. En ole kovin tyytyväinen yhteen direktiiviluonnoksen kohtaan, nimittäin siihen, jossa esitetään päästöjen vähentämisen toteuttaminen kansallisten suunnitelmien avulla lopetettavaksi. Tämä merkitsee mielestäni taantumusta. Kansallisia sunnitelmia koskeva 5 artiklan säännökset komission asiakirjassa eivät olleet huonompia kuin yleiset säännökset. Kansalliset suunnitelmat ovat usein jopa tehokkaampia. Muuten: erinomainen lausunto, jota neuvosto voi käyttää hyödykseen. Kirsten Jensen Arvoisa puhemies, on ilahduttavaa, että meillä on orgaanisiin liuottimiin keskittyvä ehdotus. Näillä nestemäisillä aineilla on erityisen myrkyllinen vaikutus ihmisiin ja ympäristöön. Sen vuoksi meidän on pyrittävä rajoittamaan niiden käyttöä niin paljon kuin mahdollista. Usean vuoden ajan on epäilty, että liuottimet aiheuttavat aivovammoja. Näin on etenkin - kuten herra Blokland sanoi - maalarien kohdalla, jotka ovat päivittäin tekemisissä näiden aineiden kanssa. Tästä tulee ilmaus "maalarinsyndrooma" . Näiden kokemusten olisi oltava tänään käsittelemässämme direktiivissä, koska kansanterveys ei liity vain vapaa-aikaan vaan se liittyy myös työympäristöön. Muissa laeissa tunnustetaan sisäisen ja ulkoisen ympäristön välinen yhteys ja sen vuoksi tuntuu hieman oudolta, ettei komissio tässä tekstissä myönnä yhteyttä, mutta komission jäsenet toivottavasti selvittävät asiaa lähemmin. Näen myös selvän yhteyden kemiallisia aineita koskevaan direktiiviin, jonka esittelijä on Freddy Blak. Olen täysin samaa mieltä rouva Maartje van Puttenin ehdotuksista, jotka ympäristövaliokunta hyväksyi ja jotka koskevat työssä alistumisen aiheuttamia terveysriskejä ja myös siitä tarkistuksesta, jossa sanotaan, että jäsenvaltiot, jotka ovat edenneet yhteisöä pidemmälle vaarallisten orgaanisten liuottimien korvaamisessa, voivat soveltaa tiukempia rajoituksia. On vain etua siitä, että jotkut maat ovat asiassa muita edellä ja ovat näin ollen saaneet kokemusta, josta on hyötyä kaikille. Lannoye Arvoisa puhemies, haluaisin lisätä muutaman kohdan siihen, mitä kollegani rouva Breyer sanoi. Ensimmäinen kohta. Komissio korostaa voimakkaasti ilman pilaantumiseen liittyviä ongelmia ja haihtuvien orgaanisten yhdisteiden roolia troposfäärisen otsonin edelläkävijänä, mutta kuten monet kollegani ovat jo maininneetkin, vaaroja on paljon. Haihtuvilla orgaanisilla yhdisteillä on monia kielteisiä vaikutuksia. Korostan erityisesti työpaikkariskejä, mutta myös hajanaisia riskejä, erityisesti kopiointiin kohdistuvia vaikutuksia, joita on tähän asti laajalti aliarvioitu. Lyhyesti sanottuna, tämä direktiivi tulee juuri oikeaan aikaan. Vahinko, että sitä koskeva ehdotus on kovin hatara, mutta palaan siihen hetken kuluttua. Toinen huomautus. Esittelijä kiinnittää perustellusti huomiota siihen, että 40 % päästöistä johtuu tee-se-itse - periaatteesta eli sunnuntaimaalareiden työskentelystä. Ehkä olisi toteutettava sellaisia toimia, jotka suosisivat sellaisten maalien käyttöä, joissa on vähän liuottimia tai ainakin vähemmän haitallisia liuottimia, esimerkiksi ympäristöveron käyttöönotto. Kolmas huomautus. Komission ehdotuksessa mainitaan usein suuret kustannukset. Mutta terveysmenot mainitaan harvoin. Haluaisin viitata erääseen lukuun. Tutkiessani viimeaikaista kirjallisuutta minulle selvisi, että suurimmassa osassa Eurooppaa terveysmenoihin käytetty summa on 3, 5 kertaa suurempi kuin 25 vuotta sitten, laskettuna silloisen frangin arvon mukaan. Kasvu on valtava, sillä terveyden taso ei ole selvästi parempi kuin 25 vuotta sitten. Sen vuoksi voidaankin todeta ilman, että tarvitsee pelätä paljonkaan erehtyvänsä, että ympäristön saastumisen aiheuttamat vahingot vaikuttavat yhä enemmän eurooppalaisten terveyteen, mikä antaa selvän oikeutuksen kiireellisille toimenpiteille. Muotoilen viimeisen huomautukseni kysymykseksi, jonka esitän komissaari Bjerregaardille. Näyttäisi siltä, että neuvosto on jo hyväksynyt yhteisen kantansa. Se on aika hämmästyttävää, sillä parlamentissa vasta keskustellaan asiasta. Onko se totta? Jos on, tämä keskustelu olisi outo tapahtuma. Van Putten Arvoisa puhemies, minäkin haluaisin kiittää sydämellisesti Cabrolia hänen erinomaisesta työstään tässä asiassa ja haluaisin puuttua erityisesti siihen, mihin joukko muitakin kollegoita on puuttunut, eli niihin vaikutuksiin, joita aiheutuu liuottimien kanssa työskenteleville työntekijöille. Niitä aineita käytetään, saamiemme tietojen mukaan, noin 20 talouden alalla, joihin sisältyvät kemian teollisuus, maalausliikkeet, metalliteollisuus ja graafinen teollisuus ja jopa ravinto- ja nautintoaineteollisuus ja tekstiiliteollisuus. Altistuminen näille aineille voi aiheuttaa väsymystä, pahoinvointia, rytmihäiriöitä ja niin edelleen. Pitkäaikainen altistuminen voi aiheuttaa peruuttamattomia hermoston muutoksia, mikä voi ilmetä muun muassa muistikatkoina, keskittymishäiriöinä ja jopa persoonallisuuden muutoksina, tätä kutsutaan orgaanis-psyykkiseksi syndroomaksi (OPS). Alankomaiden hallitus on suorittanut syksyllä 1997 toimenpiteitä suojellakseen työntekijöitä joillakin aloilla, joilla käytetään liuottimia. Myös muissa jäsenvaltioissa, kuten Ruotsissa, Tansakassa ja Suomessa, on olemassa selkeä lainsäädäntö työntekijöiden suojelemiseksi. Tämän lainsäädännön tultua voimaan OPS: n uhrien määrä on laskenut etenkin viimeksi mainituissa maissa. Muissa jäsenvaltioissa ei ole vielä olemassa lainsäädäntöä. Joissakin maissa OPS tunnustetaan ammattitaudiksi, mutta toisissa ei kiinnitetä mitään huomiota OPS: ään. Siitä syystä olemme esittäneet tarkistuksia juuri tähän direktiiviin. Olen itse esittänyt joukon näistä tarkistuksista ja olen erittäin tyytyväinen, että ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojavaliokunta on ottanut ne mietintöön. Olenkin sitä mieltä, että komission ehdotukseen, jossa puututaan kansanterveyteen, mutta josta tämä puuttuu kokonaan, on sisällytettävä OPS: n uhrien suojelu. Tämä on mahdollisuus, jota komission on käytettävä hyväkseen nyt, ajatellen sitä, mitä sen vielä pitää tehdä vuosien 1999-2003 välillä, eli saastumisesta aiheutuvia sairauksia koskevan yhteisön toimintaohjelman laatimista, kuten olen ymmärtänyt. Toivon myös, että komissaari voi puuttua tarkistuksiin ja haluaisin mielelläni saada tähän vastauksen. Bjerregaard Arvoisa puhemies, haluan käyttää tilaisuutta hyväkseni ja kiittää ympäristövaliokuntaa sekä talous- ja raha-asioita käsittelevää valiokuntaa ja erityisesti niiden esittelijöitä herra Cabrolia ja herra Rübigia erittäin perusteellisesta työstä tämän monimutkaisen ehdotuksen parissa. Kuten on jo sanottu, tämä on todella erittäin tärkeä ehdotus, mutta se on myös hyvin tekninen ehdotus. Direktiiviin päätavoite on vähentää VOC-päästöjä, joita syntyy useissa teollisuuden toimissa, joissa käytetään liuottimia. Monet VOC-päästöt - kuten täällä keskustelussakin on käynyt ilmi - ovat suorastaan haitallisia ihmisten terveydelle, ja sen vuoksi päästöjä olisi vähennettävä niin paljon kuin teknisesti on mahdollista. Kuten täällä käydystä keskustelusta on käynyt ilmi, liuottimia käytetään maalaamisessa, puhdistustöissä, painolaitteissa ja monissa muissa asioissa, kaiken kaikkiaan 20 alalla. Useimpien alojen kohdalla vaatimukset koostuvat päästörajoista ja haihtuvien päästöjen rajoista. Yritykset voivat kuitenkin jättää ottamatta huomioon nämä vaatimukset, mikäli ne saavuttavat samat päästövähennykset toisella tavoin, esimerkiksi korvaamalla paljon liuottimia sisältävät tuotteet vähän tai ei ollenkaan liuotinaineita sisältävillä tuotteilla. Ehdotus antaa jäsenvaltioille mahdollisuuden saavuttaa sama päämäärä aineilla, jotka parhaiten soveltuvat niiden kansallisiin olosuhteisiin ja jotka on määritelty kansallisessa suunnitelmassa. Komissio on arvioinut ympäristövaliokunnan tekemää 32 tarkistusehdotusta sekä parlamentin tekemää 15 uutta tarkistusehdotusta. Tulos on se, että komissio voi hyväksyä 11 näistä tarkistusehdotuksista joko kokonaisuudessaan tai osittain. Komissio hyväksyy tarkistusehdotukset 4, 13, 15, 17, 18, 21, 25 ja 31, se voi hyväksyä periaatteessa tarkistusehdotuksen 23 ja osittain tarkistusehdotuksen 26 ja se voi hyväksyä osittain tarkistuksen 37 (alaviite 1). Ne parantavat tekstiä, koska ne lisäävät taustatietoa, niissä esitetään järkeviä ja loogisia lisävaatimuksia, ne poistavat mahdolliset väärintulkinnat, parantavat läpinäkyvyyttä ja lisäävät suojelun tasoa. En mene kaikkia näitä tarkistusehdotuksia koskeviin yksityiskohtiin. Haluan kuitenkin perustella kantamme joissakin tarkistusehdotuksissa ja täten selostaa komission periaatteita. Komissio on sitä mieltä, että jäsenvaltioilla on oltava tietty toimintavapaus sen suhteen, miten ne saavuttavat direktiivin ympäristötavoitteet ja siitä useat puhujat ovat täällä tänä iltapäivänä maininneet. Sen vuoksi emme voi tukea tarkistusehdotuksia 6, 19 ja 22, jotka poistavat täysin mahdollisuuden tehdä kansallisia suunnitelmia. Parlamentti on kuitenkin varma siitä, että neuvosto on taipuvainen kaventamaan kansallisten suunnitelmien soveltamisaluetta ja sen vuoksi komissio voi jatkaa työskentelyä tämän ajatuksen parissa ja me otamme sen luonnollisesti esiin myös jatkossa. Komissio ei tue tarkistusehdotusta 16, joka velvoittaa mahdollisimman pian korvaamaan R40-aineet vähemmän haitallisilla aineilla, koska R40-aineet eivät ole tarpeeksi vaarallisia, jotta voitaisiin vaatia tällaisia toimia. Komission mielestä näille aineille säädetyt erittäin tiukat päästörajoitukset muodostavat tarpeeksi suuren kannustimen, jotta R40-aineille etsittäisiin korvaavia aineita. Koska ammatin aiheuttamat terveysriskit - tämän asian ottivat esiin muun muassa rouva Kristen Jensen ja rouva van Putten - eivät kuulu tämän ehdotuksen soveltamisalueeseen, ei tarkistusehdotuksia 2 ja 20 voida suoraan hyväksyä. Toisaalta komission olisi järjestettävä tietojen vaihtoa ja mielestäni tässä tietojen vaihdossa olisi ilman muuta punnittava kyseistä tietojen vaihtoa koskevaa tärkeää näkökulmaa, minkä vuoksi tarkistusehdotus 17 voidaan hyväksyä. Tarkistusehdotusta 7 ei voida hyväksyä, koska perussopimus jo sisältää tarpeelliset päätökset siitä, että jäsenvaltiot voivat päättää tiukemmista vaatimuksista. Suurin osa menettelyä koskeviin näkökohtiin liittyvistä tarkistusehdotuksista voidaan hyväksyä, mutta kaksi tarkistusehdotusta ennakoi sitä, että hyväksymismenettelyä voitaisiin käyttää ainoastaan IPPC-direktiivin mukaisissa laitoksissa. Kyseessä ovat tarkistusehdotukset 10 ja 14. Läheisyysperiaatteen mukaan jokaisen jäsenvaltion on itse voitava päättää mitä menettelytapaa, toisin sanoen hyväksyntää tai rekisteröintiä, on seurattava IPPC-direktiivin alaisuuteen kuulumattomien laitosten suhteen. Kahdessa uudessa tarkastelussa komissiota kehotetaan tekemään täydennyksenä määräyksiä. Ensimmäinen tarkastelu koskee tarkistusehdotusta 8, josta muun muassa herra Eisma puhui, ja se liittyy kysymykseen direktiivistä, joka koskee liuottimia sisältäviä tuotteita, kuten maaleja ja tee-se-itse-tuotteita. Komissio on myös sitä mieltä, että tällaisesta etenemistavasta olisi hyötyä ja sen tarkoituksena on tänä vuonna aloittaa tähän asiaan liittyvä valmisteleva työ. Arviointimme mukaan on kuitenkin liian aikaista sitoutua mihinkään velvoitteisiin ennen kuin tutkimukset ovat valmiita. Toisessa tarkastelussa, tarkistusehdotuksessa 9, jossa komissiota pyydetään tutkimaan miten direktiivissä säädettyjen kynnysarvojen alapuolella toimivia laitoksia voidaan säännellä EU: n tasolla. Komission tarkoituksena ei ole täydentää tätä ehdotusta pienempiä laitoksia koskevilla lisätoimilla. Komissio on kiinnittänyt erityistä huomiota siihen, ettei pienille ja keskisuurille yrityksille aseteta turhia taakkoja. Tämän vuoksi komissio ei voi hyväksyä tarkistusehdotuksia 3 ja 28-30, joissa otettaisiin käyttöön päästöjä koskevat tiukemmat raja-arvot tai muutettaisiin ehdotuksen soveltamisaluetta. Tarkistusehdotukset 36, 37 (alaviitettä 1 lukuun ottamatta), 38, 42, 43, 45-47 joko vähentävät ehdotukseen sisältyvää ympäristösuojelua tai pienentävät ehdotuksen soveltamisaluetta. Sen vuoksi komissio ei voi tukea näitä tarkistusehdotuksia. Komissio on vakuuttunut siitä, että sen ehdotus, kun sitä on parannettu lisäämällä useita parlamentin tarkistusehdotuksia, luo tehokkaan ja tasapainoisen perustan otsonia sisältävän troposfäärin saastuttamisen rajoittamiseksi. Puhemies Kiitoksia, rouva komissaari Bjerregaard. Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan huomenna klo 12.00. Tartuntatautien epidemiologinen seuranta Puhemies Esityslistalla on seuraavana ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojavaliokunnan suositus toiseen käsittelyyn (A4-004/98) neuvoston vahvistamasta yhteisestä kannasta neuvoston ja parlamentin direktiiviksi tartuntatautien epidemiologisen seuranta- ja valvontaverkoston perustamisesta (C4-0437/97-96/0052(COD)) (Esittelijä: C. Cabrol). Cabrol . (FR) Arvoisa puhemies, arvoisat komission jäsenet, hyvät kollegani, koska tuttujen tartuntatautien, kuten tuberkuloosin, tai hiljattain puhjenneiden sairauksien, kuten Creutzfeld-Jakobin taudin, määrä on viime aikoina lisääntynyt, Euroopan komissio antoi 11. huhtikuuta 1996 ehdotuksen päätöksen tekemiseksi tartuntatautien epidemiologisen seurannan ja valvonnan verkoston perustamisesta yhteisöön. Ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojavaliokunta tarkasteli ehdotusta parlamentin ensimmäisessä käsittelyssä 19. marraskuuta 1997. Esittelijänne korosti sitä, kuinka hatara ehdotus oli ja ehdotti yhdessä monen muun parlamentin jäsenen kanssa tarkistuksia, joiden tarkoituksena oli taata Euroopan kansalaisille tehokas suoja infektiovaaroja vastaan. Tämä suojelu toteutetaan niiden imperatiivien avulla, jotka Euroopan parlamentti palautti mieliin ja joita se korosti. Mutta parlamentin toiseen käsittelyyn 22. heinäkuuta 1997 saapunut yhteinen kanta on varsinainen karikatyyri parlamentin ehdotuksesta. Neuvosto on kääntänyt lukujen järjestyksen ja sisällön päälaelleen yrittääkseen ehkä hämätä, mitä se haluaa meidän hyväksyvän. Mutta tämän yhteisen kannan huolellinen analyysi paljastaa, että suurin osa parlamentin ehdottamista keskeisistä tarkistuksista on hylätty. Näin ollen esitämme ne uudelleen ja pyydämme painokkaasti tukea ensimmäisen ehdotuksemme keskeisille tarkistuksille. Kysymys on ensinnäkin infektiotauteja koskevien perusteellisten tietojen keruusta, jossa käytetään tarkkaa menetelmää ja otetaan mahdollisuuksien mukaan huomioon kliinisten taudinmääritysten lisäksi myös mikrobiologiset taudinmääritykset. Toiseksi on tärkeää, että nämä kerätyt tiedot ovat luotettavia ja että ne kerätään kaikissa maissa asianmukaisen ja hyvin määritellyn rakenteen välityksellä, jota voidaan kutsua kansalliseksi keskukseksi tai Eurokeskukseksi. Kolmanneksi kyseisten tietojen on lisäksi oltava vertailukelpoisia ja yhteensopivia, jotta jokainen voisi olla selvillä siitä, mistä puhutaan ja jottei samoista sairauksista puhuttaessa käytettäisi eri kieltä. Neljänneksi keskusyksikön on voitava analysoida tällä tavalla kerätyt tiedot ja tehdä niistä yhteenveto. Verkosto itsessään mahdollistaa vain tietojen vaihdon. On välttämätöntä, että eurooppalainen keskus tai Euroopan tartuntatautien seurantakeskus pystyy tekemään yhteenvedon kaikista eri jäsenvaltioista tulevista tiedoista. Viidenneksi tämän keskusyksikön on kyettävä antamaan koko Euroopan unionin kattava hälytys ja yhteensovittamaan asianmukainen ja pikainen vastaus. Sallikaa minun tässä yhteydessä sanoa teille, että yhteisen kannan 5 artikla on tehottomuuden malli. Siinä todetaan, että kun tarttuvia ja vaarallisia sairauksia esiintyy, valtiot hankkivat tietoja ja kuulevat toisiaan mutta vastuu toimenpiteistä on kuitenkin yksinomaan jäsenvaltioilla. Mutta mikrobit eivät välitä rajoista. Miten voidaan kuvitella, että eri jäsenvaltioiden tasolla kerätyt tiedot yhteensovitetaan keskenään itsestään, kuin taikaiskusta, ilman asianmukaista ja pysyvää keskusta? Yhteisön verkosto kuljettaa tietysti tiedot paikasta toiseen rautatieverkoston tavoin, kuten junat. Mutta ilman päärautatieasemaa, joka valvoo liikennettä ja päättää asianmukaisista reaktioista, liikenne pysähtyy vääjäämättä joko ruuhkan tai onnettomuuden, tässä tapauksessa eturistiriitojen, vuoksi. Kuudenneksi neuvosto katsoo, ettei kyseisen verkoston rakentamista varten saisi varata erillisiä määrärahoja ja esittää, että tarvittavat varat otettaisiin muiden eurooppalaisten ohjelmen varoista. Me sen sijaan pidämme välttämättömänä kohdennettujen määrärahojen varaamista, vaikkakin vain sen vuoksi, että voidaan varmistaa korkeatasoisten kansallisten keskusten ja yhteensovittamisesta vastaavan keskusyksikön perustaminen, käyttämättä muiden terveydenhuoltoalan ohjelmien määrärahoja, sillä kyseiset ohjelmat ovat jo nykyisellään - olemmehan sen nähneet - alirahoitettuja. Lopuksi, jos halutaan torjua tehokkaasti uhkaavan ja raa'an epidemian vaara, joka on meidän, meidän perheidemme ja Euroopan kansalaisten kannalta dramaattinen, on tärkeää, että parlamentti pysyy päättäväisesti kannassaan. Euroopan komission on muuten omien sanojensa mukaan mahdotonta hyväksyä neuvoston vahvistamaa yhteistä kantaa, koska siinä ei anneta kokonaisvaltaista eikä tehokasta vastausta siihen, miten toimitaan vaarallisen epidemian ilmaantuessa, koska yhteisessä kannassa vähennetään huomattavasti komission ehdottamaa yhteisön verkoston laajuutta ja koska ne toimenpiteet, joita voitaisiin esittää epidemian ilmaantuessa, on muotoiltu epätyydyttävällä tavalla, sillä ne ilmaistaan täysin asiaankuulumattomissa, hallitusten välisen yhteistyön puitteissa ja ne ovat jopa ristiriidassa Maastrichtin sopimuksen 129 artiklan kanssa. Pyydän siis, hyvät kollegani, että kannatatte ehdotettuja tarkistuksia, ja huomautan teille siitä, että parlamentin ympäristövaliokunta on hyväksynyt ne kaikki yksimielisesti. Needle Arvoisa puhemies, haluaisin kiittää esittelijää hänen yksityiskohtaisesta tilannetta koskevasta selvityksestään toisessa käsittelyssä, enkä aio toistaa sitä tänään. Sen sijaan, ottaen huomioon ne harvat ahkerat sielut, jotka ovat jääneet yleisölehtereille tänä myöhäisenä ajankohtana, haluaisin selittää erityisesti parlamentin jäsenille, miksi meidän on saavutettava todellisia edistysaskeleita tänään ja tulevina viikkoina tarkoituksenmukaisen eurooppalaisen tartuntatautien seurannan ja valvonnan verkoston perustamisessa. On jotain mitä useimmat parlamentin jäsenet tekevät useammin kuin useammat muut kansalaiset: matkustavat lentokoneella. Jos kaksi parlamentin jäsentä pannaan vastakkain, he alkavat pian keskustella lentoasemien odotushuoneista ja lentoaikatauluista. Emme lennä pelkästään Euroopassa, vaan myös useimmissa maailman kolkissa. Maailmassa on myös joitakin erittäin riskialttiita paikkoja, ja varomattomille ja suojaamattomille ihmisille taudit muodostavat yhden näistä riskeistä. Tauti voi tarttua ilman, nesteen, ruumiin, esineiden tai hyönteisten välityksellä. Kuitenkin joissakin Euroopan unionin jäsenvaltioissa on olemassa rajanylityspaikkoja koskevia terveyssääntöjä, toisissa maissa nämä säännöt ovat hyvin erilaiset huolimatta usein tapahtuvista rajan ylityksistä. Jotkin lentoyhtiöt ovat ryhtyneet toimenpiteisiin matkustajien suojelemiseksi - esimerkiksi suihkuttamalla matkustamot - toiset taas eivät ole. Tietoa on saatavilla joissakin valtioissa, toisinaan tieto on täsmällistä, helposti saatavilla ja ilmaistu eri kielillä, ja se perustuu laajoihin lähteisiin. Näissä tapauksissa läheinen yhteistyö ja yhteensovittaminen on järkevää, ei ainoastaan matkustajien ja parlamentin jäsenten kannalta, vaan myös kansalaistemme kannalta, jotka tarvitsevat muutakin suojaa kuin mainitsemani erittäin yksinkertainen esimerkki. Yhteisessä kannassa, joka palautettiin tänne parlamenttiin, on kuitenkin monta pientä yhteistä nimittäjää. Neuvosto on myöntänyt, että seurantaverkosto tuo mukanaan velvollisuuksia jäsenvaltiolle, ja samalla se on hyväksynyt yksimielisesti joustavat yleiset puitteet tietojen vaihdolle ja ponnistelujen yhteensovittamiselle. Se on jopa sallinut perustamissopimuksen rajoitukset, ja kuitenkin ollaan erittäin huolestuneita siitä, että tämä on aivan riittämätöntä. Nämä ehdotukset tehtiin kuitenkin huonon status quon takia, kun alustavissa kertomuksissa osoitettiin niiden puutteet. Viiden vuoden jälkeen meidän on vieläkin edistyttävä. Tästä johtuu, että ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojavaliokunta äänesti melkein yksimielisesti esittelijän suositusten puolesta. Cabrol on ajanut lisäehdotuksia tavanomaisella tarmollaan ja ahkeruudellaan. Tulee olemaan erittäin mielenkiintoista nähdä, olettaen, että parlamentti hyväksyy tämän suosituksen, kuten toivon sen tekevän, myöhemmin pidettävissä sovitteluneuvotteluissa, miten neuvoston minimiasenne ja komission - jonka tiedän pitävän näitä ehdotuksia niin tärkeinä, että se poikkeuksellisesti varaa itselleen oikeuden olla esittämättä kantaansa - edistyksellisempi ja realistisempi lähestymistapa voidaan yhteensovittaa parlamentin edistyksellisempien ehdotusten kanssa. Jotkin ehdotuksista ovat ehkä aikaansa edellä, ja erityisten eurooppalaiset rakenteiden on ehkä odotettava tulevien kertomusten tuloksia, ja tulemme saamaan näitä kertomuksia jopa säännöllisemmin kuin mitä ehdotimme ensimmäisessä käsittelyssä. Olen iloinen, että ainakin jotkin ehdotuksistamme on jo sisällytetty yhteiseen kantaan. Ryhmäni kuitenkin tulee kannattamaan argumenttia, jossa pyydetään Euroopan unionin roolin selkeyttämistä, ja tämän roolin olisi pidettävä sisällään muutakin kuin, että muutama virkailija seuraa tautien kehitystä rajojemme sisällä, tai Maailman terveysjärjestön toimien tai valtion verkostojen, joita voidaan soveltaa tehokkaasti tai sitten ei, yksinkertaista täydentämistä. Komissio toivoo, että valta on proaktiivista, se haluaa tutkia merkittäviä tartuntatautitapauksia ja ryhtyä toimiin riippumatta tautien ilmaantumispaikasta ja, kun otetaan huomioon sopimusluonnoksen sitoumukset yhtenäisestä eurooppalaisesta kansanterveyspolitiikasta, ryhtyä tarkoituksenmukaisiin yhteensovitettuihin toimiin siellä, missä niitä tarvitaan ja kun niitä tarvitaan. Sen on oltava varma, että tiedot ovat täsmällisiä, nopeasti saatavilla ja vertailukelpoisia ja että ketjussa ei ole heikkoja kohtia. Lopuksi toivon, että koko parlamentti kiittää Cabrolia siitä, että tämä on vienyt asiaa eteenpäin. Odotan nyt, että neuvosto ja komissio neuvottelevat vakavissaan ja pikaisesti kaikista tarkistuksista, joita me tuemme, jotta voimme luoda tarkoituksenmukaisen, käytännöllisen ja tehokkaan verkoston, jonka tarkoitus ei ole lisätä byrokratiaa vaan auttaa joidenkin maailman pahimpien tautien ehkäisyssä. Poggiolini Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, arvoisat kollegat, kaikki poliittiset ryhmät ovat johdonmukaisesti jo ensimmäisessä käsittelyssä omaksutun kannan mukaisesti myös ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojavaliokunnassa osoittaneet yksimielisyytensä Cabrolin mietinnöstä, joka koskee päätöstä perustaa yhteisöön liikkuvien tartuntatautien epidemiologisen seurannan ja valvonnan verkosto. Kuten esittelijä muistuttikin, yhteistä kantaa ei voida hyväksyä, ja toimivaltainen valiokuntakin on vakuuttanut, ettei voi hyväksyä kannan nykyistä muotoilua, koska neuvoston ehdottamasta tekstistä puuttuvat nykyisellään tarvittavat välineet, joilla voitaisiin saavuttaa tämän ohjelman tavoite eli tartuntatauteja koskeva tiedonkeruu jäsenvaltioiden valvontaverkostoista. Ympäristö-, terveys- ja kuluttajansuojasvaliokunta on hyväksynyt esittelijän ehdottamat 22 tarkistusta lähes yksimielisesti, mikä saa uskomaan parlamentin valtuuskunnan vahvaan yhteisölliseen sitoumukseen ryhtyä sovittelumenettelyyn, joka tästä mietinnöstä väistämättä saa alkunsa. Terveysasioiden seurantaa koskevan toimintaohjelman - joka päättyi viime vuonna - esittelijänä totesin myös tuolloin neuvoston kovan ja lyhytnäköisen kannan. Sovittelutilanteessa oli silloin välttämätöntä todella vääntää kättä, koska itse neuvosto vastusti pelkkää ajatustakin tehdä toteutettavuustutkimus sellaisen pysyvän rakenteen luomisesta, joka toimisi eurooppalaisena terveyden seurantakeskuksena - samoin ehdotetun rahoituksen vähyydestä. Tartuntatautien epidemiologinen valvontaverkosto - pysyvä, keskitetty rakenne EU: n tasolla - on välttämätön vanhojen ja uusien epidemioiden vastaisessa taistelussa sekä ennakkovaroitusjärjestelmän aikaansaamiseksi. Tällainen järjestelmä antaisi jäsenvaltioille mahdollisuuden ryhtyä tarvittaviin, asianmukaisesti koordinoituihin toimiin. Valitettavasti EU: n perustamissopimuksen 129 artikla, myös Amsterdamissa tehdyssä uudessa muodossaan, on tämän vastainen. Toisaalta sen ensimmäisessä kohdassa ilmaistaan halu turvata ihmisten terveyden suojelun korkea taso, mutta myöhemmin samassa artiklassa tosiasiassa kielletään kaikenlainen jäsenmaiden lakien ja asetusten yhdenmukaistaminen - näin poistetaan välineet, joiden avulla asioihin voitaisiin puuttua tehokkaasti. Mutta kuten tiedämme, taudinaiheuttajat, mikrobit ja virukset, eivät pysähdy jäsenvaltioiden rajoilla eivätkä noudata asetuksia. Kuitenkaan esittelijän ehdotus, jonka selkeydestä, sitoumuksesta ja päätöksestä vielä haluan onnitella, ei merkitse todellakaan yhtään muutosta asetuksiin, vaan siinä ehdotetaan ainoastaan sellaisen rakenteen luomista, johon kerättäisiin olemassa olevat tiedot tartuntataudeista. Ne voitaisiin sitten jakaa jäsenmaille ja nämä voisivat sitten paremmin suojella eurooppalaisten terveyttä. Näistä syistä Euroopan kansanpuolue äänestää tarkistusten ja ohjelman puolesta. Fitzsimons Arvoisa puhemies, olen iloinen siitä, että Euroopan unionin tulevaisuutta käsittelevässä Amsterdamin sopimuksessa todetaan, että kansanterveyden suojelua koskevat uudet määräykset otetaan käyttöön ja että siinä painotetaan erityisesti Euroopan unionin sitoutumista ihmisten terveyden tason parantamiseen. Tämä määräys - Amsterdamin sopimuksen 152 artikla - on selvä tunnustus siitä, että Euroopan unionin on otettava käyttöön luottamusta rakentavia toimia kansanterveyden ja ihmisten terveyden alalla, kun otetaan huomioon BSE-taudin ja saastuneesta verestä valmistettujen tuotteiden ongelmista syntyneet vaikeudet monissa Euroopan valtioissa viime vuosina. Kansallisia politiikkoja täydentävät yhteisön toimet on kohdistettava kansanterveyden parantamiseen, ihmisten sairauksien ja tautien ehkäisyyn ja kansanterveydelle vaarallisten lähteiden torjuntaan. Tällaisiin toimiin kuuluu erittäin vaarallisten sairauksien torjunta parantamalla tutkimusta niiden syistä, tartunnasta ja ehkäisystä sekä parantamalla terveystietoutta ja -koulutusta. Yhteisön on täydennettävä jäsenvaltioiden huumeisiin liittyvien terveyshaittojen vähentämistä koskevia toimia, mukaan lukien tieto ja ehkäisy. Euroopan unionin on erityisesti otettava käyttöön toimia, joilla asetetaan korkeat standardit elinten ja ihmisestä peräisin olevien aineiden, veren ja sen johdannaistuotteiden laadulle ja turvallisuudelle. Euroopan unionin toimet tällä alalla eivät kuitenkaan estä jäsenvaltioita ylläpitämästä tai ottamasta käyttöön ankarampia tätä aihetta koskevia suojatoimenpiteitä. Lopuksi totean, että olen erittäin tyytyväinen, että Amsterdamin sopimuksessa Euroopan parlamentille annettiin toimivalta tehdä yhteispäätöksiä terveysministereiden Eurooppa-neuvoston kanssa kaikista uusista eurooppalaisista lainsäädäntöehdotuksista kansanterveyden ja ihmisten terveyden alalla. Haluaisin onnitella Cabrolia hänen perusteellisesta ja erinomaisesta mietinnöstään. Marset Campos Arvoisa puhemies, arvoisa rouva komissaari, haluaisin ensiksi sanoa, että Euroopan yhtyneen vasemmiston konfederaatioryhmä/Pohjoismaiden vihreä vasemmisto puoltaa täysin herra Cabrolin mietintöä. Tämä erinomainen mietintö on tuonut esille syvällisiä, vakavia ristiriitoja tässä niin tärkeässä Euroopan rakentamisprosessissa. On käsittämätöntä, että kun voitaisiin tämän tilaisuuden myötä ottaa käyttöön yhteisön politiikkoja, yhteisön välineitä ja yhteisön vastauksia kansaa huolestuttaviin ongelmiin, tätä tilaisuutta ei käytetä ja perusteluina esitetään syitä, joilla ei ole mitään tekemistä asian kanssa. Mielestämme on käsittämätöntä, että kun kyseessä on tällainen ongelma - Euroopan sisällä ja sen ulkopuolella esiintyvien kaikenlaisten infektiotautien lisääntyvä riski ja yleistyminen - neuvosto ja komissio eivät pääse yhteisymmärrykseen parlamentin kanssa juuri soveliaiden yhteisön välineiden laatimiseksi. Mielestämme professori Cabrolin laatimassa mietinnössä myös ilmaistaan erittäin selvästi, meidän koko valiokuntamme tuella, ne keskeiset kohdat, jotka olisi otettava huomioon, jotta asiassa voitaisiin edetä, ja näin ollen emme ymmärrä haluttomuutta rakentaa Euroopan yhteisöä sellaisilla alueilla, joilla ei esiinny suurempia ongelmia; nimittäin jo sekä Maastrichtin sopimuksessa että Amsterdamin sopimuksessa tunnustetaan unionin toimivalta kansanterveyden osalta. Näin ollen mielestämme pitäisi pyrkiä antamaan vastaus Euroopan väestön vaatimiin kysymyksiin. Lopuksi mielestäni olisi mainittava erittäin painokkaasti, että lisäongelmana on se, että Euroopan sosiotaloudellinen malli aiheuttaa tällaisia ongelmia Euroopan sisällä ja sen ulkopuolella, ja sitäkin olisi uudistettava, jotta voitaisiin luoda yhteisvastuuseen eikä kilpailuun ja eriarvoisuuteen perustuva malli. Pradier Arvoisa puhemies, eräässä ranskalaisessa laulussa sanotaan: vapaus ohjaa askeleitamme. Riski ja vastuullisuus taas ovat vapauden hinta. Vapaaseen liikkuvuuteen unionissa liittyy riski, tartuntatautien leviäminen, ja vapaa liikkuvuus edellyttää joka tapauksessa valmiusjoukkojen perustamista. Tarkoituksena ei ole luoda ainoastaan seurannan verkosto vaan myös seurannan eurooppalainen keskus, jonka tehtävänä on johtaa kyseistä verkostoa ja ennaltaehkäistä maiden yritykset vetäytyä samankaltaisissa kriisitilanteissa, joita meillä on ollut aikaisemmin ja joihin voimme joutua uudelleen, sillä ne iskevät kuin salama kirkkaalta taivaalta. On suositeltava nimenomaan sitä, että otetaan käyttöön yhdenmukaistetut seurantamenettelyt, kerätään tietoja ja perustetaan ennakkovaroittamisjärjestelmä tekemällä tiivistä yhteistyötä kansainvälisten toimielinten kanssa. Antakaamme tässä yhteydessä tunnustusta Maailman terveysjärjestön Kööpenhaminassa saavuttamalle erinomaiselle työlle. Lisäksi on ehkä syytä ottaa mallia eurooppalaisesta aidsin epidemiologisen seurannan keskuksesta ja hyödyntää kyseisen laitoksen saavuttamia kannustavia tuloksia, jotta voidaan kasvattaa kokemuksia ja ulottaa ne muihin tartuntatauteihin. Euroopan parlamentti osoitti olevansa täysin yhtenäinen ensimmäisessä käsittelyssä. Komissio on jatkanut parlamentin toimintaa. Neuvoston yhteinen kanta on, se on sanottava, uskomattoman vanhanaikainen, ylivarovainen ja pikkuporvarimaisen itsekkyyden tulos. Meidän on osoitettava uudelleen, että kannatamme yksimielisesti sitä, mitä Christian Cabrolin tänään esittää erinomaisessa työssään, jossa käsitellään ongelmia, joita ei enää ole tarkoitus ratkaista juonittelemalla vain omaksi eduksi. Neuvostoa on siis autettava käyttämään harkintakykyä, jotta kaikki unionin kansalaiset voivat olla vakuuttuneita siitä, että he voivat elää terveinä. Marinucci Arvoisa puhemies, jokainen terveydestä huolehtiva tietää, että paras tapa säästää taloudellisia varoja ja selvästi myös ihmishenkiä on ennaltaehkäisy. Sitä ei tehdä pelkästään rokotuksilla, vaan terveyskasvatuksella, tiedotuksella ja - erityisesti tartuntatautien ollessa kyseessä - tunnistamalla vaara ajoissa ja pyrkimällä vähentämään sen seurauksia. Kummallista kyllä, ministerineuvosto ei tiedä tätä, vaan säästää mieluummin nyt muutaman pennin asettaen jäsenvaltiot vaaratilanteeseen, jossa ne joutuvat käyttämään valtavat rahasummat mahdollisen epidemian torjuntaan. Tämä on selvästikin vaarallista, erityisesti siksi, että taas kerran menetettäisiin tilaisuus parantaa mielikuvaa Euroopasta - sitä ainoaa kansalaisia kiinnostavaa - ylikansallisena kokonaisuutena, joka huolehtii heidän hyvinvoinnistaan. Voimme edetä myös maksattamalla kansalaisilla Maastrichtin eurokriteerien seuraukset ja sanoa, ettemme voi kuluttaa rahaa heidän terveytensä turvaamiseen. Olen kovin iloinen siitä, että valiokunnassa parlamentti kykeni äänestämään Cabrolin mietinnön ja sen tarkistusten puolesta, joita kaikki yksimielisesti arvostimme. Toivon, että tämä istuntosali äänestää samoin ja että komissaari haluaa tukea parlamentin työtä, jotta voisimme tällä kertaa yhdessä saada neuvoston tekemään sen, mitä Euroopassamme on tehtävä. Valverde López Arvoisa puhemies, mielestäni keskustelun tässä vaiheessa useat asiat ovat tulleet selviksi. Ensiksikin Euroopan parlamentilla on ollut onni saada erinomainen esittelijä, joka on yhdistänyt asiantuntemukseensa poliittisen painoarvonsa ja laatinut tämän mietinnön, johon kaikki poliittiset ryhmät ovat yhtyneet. Mielestäni tämä viesti on myös hyvin tärkeä Euroopan komissiolle. Me kaikki luotamme paljon komissaari Flynnin toimintakykyyn. Hän on monesti osoittanut luonteenlujuutensa ja neuvottelutaitonsa neuvoston kanssa. Hän ei jää nyt vaille parlamentin tukea. Myös neuvostolle on välitettävä selkeä viesti. Emme ymmärrä sitä, että on hyvin vähän halukkuutta lisätä näitä vaatimuksia, jotka hyödyttävät kaikkia kansalaisia ja jotka ovat käytännön kannalta välttämättömiä, toivottuja. Neuvosto ei saa pitää toimivaltuuksien luovuttamista menetyksenä vaan sinä, mitä se on - näin se määritellään perustamissopimuksissa - yhteisenä keinona soveltaa näitä toimivaltuuksia, jotta kaikkien kansalaisten oikeutta terveyteen voidaan edistää ja suojella paremmin. Tämä on kaikkien hallitusten velvollisuus ja se on kaikissa perustuslaeissamme. Hallituksiin on myös vedottava talousarvioissa ennalta ehkäisevälle hoidolle myönnettävien varojen osalta. Kyseinen prosenttiosuus on nykyään hyvin alhainen; se yltää parhaassa tapauksessa 2, 4 %: in, ja joissakin maissa se on suunnilleen 0, 4 % terveydenhuollon määrärahoista. Se on hyvin vähän. Mikäli tähän lisätään se, että kansalaisten suojautumiskyky on alentunut, koska he ovat luottaneet liikaa farmakologisiin keinoihin, ennen kaikkea antobioottien tehokkuuteen, ja että jopa sairaaloissa terveysviranomaiset olivat vähätelleet tarttuvia infektioita, minkä takia on havaittu niiden lisääntyneen merkittävästi, meidän velvollisuutemme on välittää kansalaisille sellainen viesti, että Euroopan unioni voi toimia tehokkaasti tällä alueella. Aidsin räjähdysmäinen leviäminen on yksi esimerkki siitä, että ennalta ehkäisevän hoidon tai välttämättömien varotoimien periaatteita ei ole noudatettu. Herra komissaari, pyydän teiltä, että kun hyväksytään yhteistä ulkorajaa koskeva sopimus - mikäli me jonain päivänä pystymme hyväksymään sen - siihen sisällytettäisiin pakollista terveydenhuoltoa koskeva säännöstö, sillä se on välttämätöntä suunniteltavan verkoston kannalta. White Arvoisa puhemies, haluaisin osoittaa erityistä kunnioitusta Cabrolille, jonka työ valiokunnassa on ollut erinomaista. Tänään hän on kuitenkin pyytänyt pelkästään rautatieverkostoa, mutta parlamentti ja neuvosto eivät ole osoittaneet edes vihreää valoa. Tämä ei todellakaan ole riittävää. En usko, että neuvoston yhteinen kanta heijastaa millään tavalla parlamentin tarkistuksia. Haluaisin muistuttaa teitä opetuksesta, jonka meidän olisi jo tullut oppia Creutzfeldt-Jakobin taudin ja BSE-taudin kriisistä. Näistä meillä ei ollut etukäteen tietoa. Huomasimme yhtäkkiä olevamme tekemisissä taudin tai taudin uuden muodon kanssa, jota tiede ei ilmeisesti tähän mennessä ollut tuntenut. Mitä tapahtuikaan? Olimme pulassa! Olimme aikamoisessa sotkussa! Olemme nähneet Euroopan lihateollisuuden tuhoutumisen ja ottaneet käyttöön hyväksyttävät toimenpiteet Euroopan kansalaisten terveyden suojelemiseksi. Meidän tulisi ottaa tästä opiksemme, ja on ilmeistä, että seurantaverkko tulisi perustaa. Kuten Cabrol sanoo, tartuntatauteja koskevat tiedot eivät keräänny taikaiskusta; meidän on luotava mekanismi, jolla tämä saadaan aikaan. Olen samaa mieltä, että tämä tehtävä kuuluu keskukselle, ja tämä on Cabrolin mietinnön perusajatus. Me tarvitsemme keskuksen, joka yhteensovittaa tiedot. Marinucci mainitsi myös kustannukset ja vertailukelpoiset kustannukset. Entä, jos emme tee mitään? Aiommeko odottaa uuden Creutzfeldt-Jakobin kaltaisen taudin puhkeamista ja kärsiä niiden seuraukset uudestaan? Minkälaista arvostelua parlamentin jäsenet, Euroopan komissio ja myös neuvosto tulevat saamaan? Meidän tulisi ottaa opiksemme, ja osoittaa Cabrolin mietinnölle vihreää valoa. Flynn Ensinnäkin haluaisin kiittää parlamenttia siitä työstä, jota se on tehnyt tässä asiassa. Haluan erityisesti kiittää teitä, herra Cabrol, erittäin arvokkaasta työstä tämän prosessin heti alusta lähtien. Olemme vakuuttuneita Euroopan unionin tarpeesta kehittää toimintaansa tällä alalla ja erityisesti ottaa käyttöön muodollinen mekanismi tartuntatauteja koskevien tietojen vaihtoa varten sekä yhtenäisen valvontatoimia koskevan lähestymistavan omaksumisen varmistamiseksi. Me kaikki tiedämme, että Euroopan yhteisö tarvitsee tätä verkostoa. Tarve saada vertailukelpoista ja luotettavaa tietoa Creutzfeldt-Jakobin taudin kaltaisista taudeista koko Euroopassa on oivallinen esimerkki siitä, miten tärkeää on, että perustamme laajan verkoston. Haluan antaa teille toisen esimerkin, josta on kirjoitettu monien eurooppalaisten lehtien viimeisissä numeroissa ja joka heijastaa kansalaistemme huolia ja pelkoja, nimittäin Hongkongin uusi lintuinfluenssa. Vaikka tämä onkin tähän mennessä koskenut ainoastaan rajoitettua ihmismäärää, tämä uusi influenssalaji aiheuttaa paljon huolta. Sitä kutsutaan AH5N1-influenssaksi. Vaikuttaa siltä, että kukaan ei ole immuuni tälle lajille. Vuoden 1998 rokotus, joka valmistettiin Maailman terveysjärjestön neuvosta, ei vaikuta siihen. Ilman yhteisöverkostoa ei ole mahdollista valvoa uusia tapauksia yhteisön tasolla eikä meillä ole mahdollisuutta määrittää ja yhteensovittaa Hongkongin alueelta tulevia matkustajia koskevia valvontatoimia. Lisäksi, jos epidemia syntyy, emme tiedä, miten nopeasti voimme valmistaa rokotteen suuressa mittakaavassa ja tulisiko meidän jakaa ehkäisevänä toimenpiteenä ainoita saatavilla olevia erityislääkkeitä. Tämä esimerkki osoittaa, miksi me uskomme, että tämä verkosto ei saa keskittyä ainoastaan seurantaan, vaan sen tulisi kattaa myös valvontatoimenpiteet. Me haluamme luoda järjestelmän, jonka ansiosta voimme ryhtyä nopeasti tehokkaisiin toimiin. Me haluamme järjestelmän, jonka ansiosta yhteisö voi määritellä käyttöön otettavat suojelutoimenpiteet, erityisesti hätätilanteissa. Me haluamme järjestelmän, joka on paperilla kattava ja joka toimii käytännössä. Tämä tarkoittaa, että se on rakennettava asteittain ja pragmaattisella tavalla. Kun otamme tämän huomioon, ja huolimatta joistakin neuvoston lisäämistä parannuksista, meidän oli pakko lisätä yhteistä kantaa koskeva yleinen varauma, sillä tekstissä meille ei anneta keinoja reagoida tehokkaasti ja yhteensovitetulla tavalla epidemioihin tai tartuntatautitapausten ilmaantumisiin yhteisössä, jossa ei ole sisäisiä rajoja. Joten komissio on tutkinut erittäin huolellisesti ehdotettuja lausuntoja ja kaikkia tarkistuksia. Olen tyytyväinen huomatessani, että ne ovat sopusoinnussa komission näkemysten kanssa siitä, minkälaiselta tämän päätöksen lopullisen tekstin tulisi näyttää. Voin ilmoittaa parlamentille, että olemme halukkaita hyväksymään joko kokonaan tai osittain 17 näistä tarkistuksista; voimme hyväksyä kokonaan 14 tarkistusta. Ne ovat tarkistukset 2, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 15, 19, 20 ja 22. Mitä tulee jäljelle jäävään kolmeen - tarkistukset 14, 18 ja 21 - komissio noudattaa parlamentin ehdotuksia, mutta haluaa parantaa niiden sanamuotoa. Haluan selittää, miksi emme voi hyväksyä jäljelle jäävää viittä ehdotusta. Tarkistus 1 viittaa johdanto-osan kappaleeseen, joka mielestämme ei kunnolla heijasta jäsenvaltioiden valvontakykyjen eroja. Tarkistuksen 3 osalta komissio, kuten se totesi jo ensimmäisessä käsittelyssä, uskoo, että meidän ei tulisi rajoittaa menetelmävaihtoehtoja ehdotettuihin, vaan meidän on sallittava uusien ja tehokkaampien menetelmien kehittäminen. Tarkistuksen 16 osalta komissio katsoo, että jäsenvaltioiden on välttämätöntä yhteensovittaa toimenpiteitä ja tuoda ne 6 artiklassa mainittuun komitologiamenettelyyn. Sen tähden 5 artiklan neljänteen kohtaan on tehtävä sitä koskeva maininta. Tarkistuksen 17 osalta komissio katsoo, että komiteassa on oltava kaksi edustajaa jokaisesta jäsenvaltiosta, ja näin varmistetaan, että se kattaa kansallisten viranomaisten sekä seuranta- että valvontapuolen. Haluaisin ottaa esiin tarkistuksen 5, jonka esittelijä on erityisesti maininnut ja joka koskee Euroopan tartuntatautien seurantakeskusta. Ymmärrän täysin ja arvostan esitettyjä perusteita ja huolenaiheita. Yhdyn tavoitteeseen lisätä yhteisön suorituskykyä tartuntatautien käsittelyssä. Tämä päämäärä on kuitenkin saavutettava käytännöllisellä ja yksinkertaisella tavalla ja siinä on otettava huomioon jo tehty työ ja yhteisön olemassa olevat rakenteet. Kansallisia keskuksia on jo perustettu, ja monissa niissä on kerätty paljon kokemusta ja asiantuntemusta alalta. On perustettu myös useita tehokkaita tauteja koskevia verkostoja, jotka pystyvät toteuttamaan toimenpiteitä nopeasti - ja tämä on erittäin tärkeää tartuntatautien valvonnassa, erityisesti tietyissä lähiympäristöissä. Mielestämme on paljon parempi rakentaa ja vahvistaa jo olemassa olevia rakenteita, joiden on todettu toimivan hyvin, sen sijaan että aloittaisimme alusta ja rakentaisimme kokonaan uuden järjestön, josta meillä ei ole kokemusta. Tämä pitää erityisesti paikkansa, kun otamme käyttöön tehokkaita tietotekniikoita, jotka parantavat kykyämme viestiä tehokkaasti. Yhteisö sijoittaa paljon kansallisten hallitusten välisten yhteyksien luomiseen erilaisia yhteisiä tehtäviä varten. Tartuntatautien seuranta ja valvonta on yksi näistä tehtävistä. Näistä syistä emme voi hyväksyä tarkistusta. Haluan vielä kerran ilmaista syvän kiitollisuuteni parlamentille ja teille, herra Cabrol, ponnisteluistanne ja läheisestä yhteistyöstänne komission kanssa tässä nimenomaisessa asiassa. Toivon, että olen esittänyt komission kannan. Luotan siihen, että tämä uusi verkosto perustetaan hyvinkin pian. Se tulee todellakin olemaan suureksi edistysaskel yhteisön kansanterveyden kehityksessä heti, kun se otetaan käyttöön. White Arvoisa puhemies, haluaisin saada lisätietoa siitä, mitä komissaari juuri sanoi. Voisiko komissaari kertoa, miten tämä verkosto yhteensovitetaan ja kuka sen suorittaa koko unionissa? Flynn Arvoisa puhemies, alustavasti yhteensovittamisen suorittaa komissio. Ymmärrän mitä tarkoitatte, herra White, myöhemmin, kun meillä on enemmän kokemusta, sitä on ehkä kehitettävä edelleen sillä tavalla kuin olette ehdottanut. Puhemies Paljon kiitoksia, herra komissaari Flynn. Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan huomenna klo 12.00. Biosidituotteet Puhemies Esityslistalla on seuraavana K. Jensenin laatima sovittelukomiteavaltuuskunnan mietintö (A40011/98) sovittelukomitean vahvistamasta yhteisestä ehdotuksesta neuvoston ja parlamentin direktiiviksi biosidituotteiden saattamisesta markkinoille (C4-0679/97 - COD00/0465). Kirsten Jensen Arvoisa puhemies, kun Euroopan parlamentti toivon mukaan huomenna hyväksyy sovittelukomitean kannan tähän direktiiviin, Euroopan tasolla varmistutaan siitä, että tähän mennessä muiden ympäristölainsäädäntöjen piiriin kuulumattomien kemikaalien aiheuttamia riskejä ryhdytään arvioimaan. Voidaan sanoa, että tämä on viimeinen suuri lenkki kemikaaleja käsittelevien direktiivien ketjussa, jonka EU on pannut alulle, mutta kyseessä on myös viimeinen kemikaalidirektiivi, ennen kuin todella ryhdyttiin ottamaan kantaa hormonien tapaan toimiviin kemikaaleihin. Tähän asiaan palaamme hormoneja muistuttavia aineita käsittelevässä mietinnössä. Mainitsen tämän ongelmakentän sen vuoksi, koska minua hieman arveluttaa se, kattavatko olemassa olevat direktiivit ympäristösuojelun tarpeeksi hyvin. Biosideja käsittelevä direktiivi takaa paremman turvallisuuden, koska kansalaiset saavat helpommin oikeaa tietoa näistä kemikaaleista ja voimaan astuva ympäristösuojelu on positiivinen myös veden ja maan kannalta. Läpinäkyvyys EU: ssa paranisi tämän direktiivin myötä. Ministerineuvosto saatiin kiinni itse teossa, kun se lähetti yhteisen kantansa parlamentille ilman niitä yhteensä 14 selitystä, jotka neuvosto tai neuvosto ja komissio yhdessä olivat yksimielisesti hyväksyneet pöytäkirjaan. Tällainen ei käy EU: ssa, jossa toimitaan avoimesti ja jossa lainsäädäntö tehdään yhdessä neuvoston ja parlamentin kanssa. Sovittelumenettelyn jälkeen on selvää, ettei näillä selityksillä ole mitään arvoa biosideja käsittelevän direktiivin osalta ja tästä eteenpäin on lainsäädännön oltava merkitty lakiin eikä jonnekin muualle. Siitä on etua niin yhteiskunnalle kuin myös teollisuudelle. Sovittelumenettelyssä olemme voineet korostaa, että niin kutsutuista vähäriskisistä tuotteista on toimitettava täydellinen tekninen asiakirja, eivätkä tuotteet saa sisältää aineita, jotka itsessään saattavat antaa aihetta huoleen. Samanaikaisesti olemme saaneet tarkennettua, mitä tarkoitetaan yleiskemikaaleilla, joita joskus käytetään myös biosideina ja jotka sen vuoksi on merkittävä biosideiksi, nimittäin hiilihapolla, typellä, etanolilla, 2-propanolilla, etikkahapolla ja piimaalla. Meitä on myös tultu vastaan niiden uusien liitteiden toteuttamisessa, jotka neuvosto yritti ottaa käyttöön yhteisen kantansa avulla. Liitteitä ei voida enää kutsua tyhjiksi sekeiksi, koska toimielinten yhteistoimintatapaa Euroopan parlamentin tiedottamisesta on noudatettava täysin, mutta luonnollisesti voidaan todeta, että voi viedä jonkin aikaa ennen kuin tämä saadaan vahvistettua. Direktiivi toimii vaihtoehtoisen arvioinnin uranuurtajana. Arvioinnilla varmistetaan, ettei erittäin vaarallisia aineita pääse markkinoille, mikäli samaan tarkoitukseen sopivaa vähemmän haitallista ainetta on olemassa. Tällainen näkökulma olisi otettava käyttöön kaikissa kemikaaleja käsittelevissä direktiiveissä, koska se varmistaa ympäristömme ja terveytemme edistäen samalla teknologista kehitystä. Osa teollisuudesta arvostelee biosidia käsittelevää direktiiviä sen kalleuden vuoksi. Tähän voidaan sanoa, että tiedot useista aineista ja tuotteista ovat jo olemassa teollisuusalalla. Direktiiviin on sisällytetty laajoja siirtymäjärjestelyjä ja parlamentti on tämän lisäksi saanut pantua alulle nopeutetun menettelyn, jossa ei tehdä kompromisseja, kun kyseessä ovat välttämättömät ympäristövaatimukset. Valverde López Arvoisa puhemies, haluan ensiksi kiittää esittelijää, rouva Jenseniä, työstä, jota hän on tehnyt kuukausia ja jolla on aina ollut meidän tukemme. Hän on ottanut esille neuvoston lausunnot, jotka ovat jo yleisiä yhteispäätösmenettelyissä. Jälleen kerran täällä parlamentissa meidän on torjuttava ne tyystin, koska ne rikkovat perustamissopimusten kirjainta ja henkeä ja ovat niin luonnottomia, ettemme koskaan voi hyväksyä niitä parlamentissa. Toiseksi olen sitä mieltä, että kaikkien toimielinten on opittava jotain yhteispäätökseen sisältyneistä neuvotteluista. Täällä parlamentissa olisimme ehkä voineet esittää vähemmän tarkistuksia ensimmäisessä käsittelyssä, jotta tärkeisiin asioihin olisi kiinnitetty enemmän huomiota. Komissio ei puolestaan koskaan pystynyt ymmärtämään eikä oppimaan, mitä yhteispäätösmenettely tai Euroopan parlamentin uusi vastuu merkitsee. Viime hetkeen asti se on kieltäytynyt myöntymästä niihin vaatimuksiin - perusluonteisiin - joita parlamentti esitti. Parlamentti ei voinut antaa vapaita käsiä niinkin olennaisessa asiassa kuin tehoaineiden määritteleminen. Mielestäni myös neuvoston on muutettava työskentelytapojaan. Yhteispäätösmenettely on varsin mullistava, ja neuvoston on muutettava tapaansa työskennellä, koska se pyrkii aina omaksumaan matalimman profiilin, vaikka se on perustamissopimusten hengen vastaista; sen on totuttava päättämään asioista enemmistönä, vaikka kyseessä olisikin määräenemmistö, ja näin menettelyjä voidaan jouduttaa eivätkä ne viivästy. Olen myös sitä mieltä, että viesti on hyvin selvä - ja on hyvin tärkeää, että välitämme sen kaikille kansalaisille - ja se on se, että parlamentti käyttää niitä valtuuksia ja velvollisuuksia, joita sille suodaan - yhä enemmän - perustamissopimuksissa. Kansalaiset voivat olla vakuuttuneita siitä, että perustamissopimuksen artiklojen lupaukset, joiden mukaan hyväksytään ihmisten ja ympäristön terveyden mahdollisimman tarkkaa suojelua koskevia sääntöjä, käyvät toteen joka ikisessä ehdotuksessa; tietysti myös tavaroiden vapaan liikkuvuuden on oltava todellisuutta. Tiettyjen keskitettyjen mekanismien määritteleminen, kuten tehoaineiden hyväksyminen, on hyvä kaikkien kannalta, koska näin vältetään kokeiden toistaminen, mukaan luettuna eläinkokeiden, varmistetaan paremmin hyväksymismenettelyt ja vältymme lisäksi jäsenvaltioiden välisiltä puheilta ja epäilyiltä. Näin ollen vastavuoroinen tunnustaminen on yhteisön menettelyn toinen lisäarvo. Lopuksi mielestäni viesti kaikille kansalaisille on se, että vaikka menettelymme onkin monimutkainen, vaikka vaadimmekin, että yhteispäätösmenettelyä parannetaan ja joudutetaan - kuten Amsterdamin sopimuksessakin on osittain vaadittu - kaikista vaikeuksista huolimatta komission, neuvoston ja parlamentin yhteistyö yhteispäätösmenettelyssä toimii aina vain paremmin, ja tämä on erittäin myönteinen viesti kaikille kansalaisille. Bjerregaard Arvoisa puhemies, arvoisat jäsenet, komissio haluaa kiittää parlamenttia ja erityisesti erinomaista esittelijää, rouva Kristen Jenseniä, ja neuvostoa niistä saavutuksista, joihin sovittelumenettelyn aikana on päästy käsiteltäessä tätä direktiiviehdotusta, joka liittää olennaisen uuden osan EU: n kemikaaleja koskevaan lainsäädäntöön. Kuten tiedetään, direktiivin tarkoitus on yhdenmukaistaa biosidia sisältävien tuotteiden ja niiden sisältämien aktiivisten aineiden sisämarkkinat ja varmistaa korkea ihmisten ja luonnon suojelemisen taso. Toisen käsittelyn yhteydessä parlamentti teki viisi ehdotusta. Kolmea näistä tarkistusehdotuksista ei komissio eikä neuvosto voinut hyväksyä. Sitä seurannut sovittelumenettely - kuten täällä tänä iltana on esitetty - on kantanut hedelmää ja sovittelukomitea on päässyt yksimielisyyteen kompromissiratkaisusta, joka nyt on esitetty parlamentille. Neuvosto on jo antanut kannatuksensa tälle ehdotukselle ja olen saanut sen käsityksen ja myös toivon, että parlamentti tekee samoin. Liittyen tarkistusehdotuksiin 18 ja 19, joissa käsitellään yksinkertaistetumpia menettelytapoja koskien liitteitä IA ja IB olen sitä mieltä, että ehdotettu kompromissiratkaisu täyttää näiden kahden liitteen päämäärän, nimittäin direktiivin hallinnon yksinkertaistamisen ilman että terveyden- ja luonnonsuojelun taso laskee. Parlamentti on toivonut voivansa varmistua siitä, että yhteistoimintatapaa noudatetaan komitologiamenettelyssä päätettäessä lisätä tehoaineita liitteisiin. Komissio on täysin samaa mieltä parlamentin kanssa siitä, että päätösprosessin on ehdottomasti oltava läpinäkyvä, ja se tekee parhaansa toteuttaakseen sen käytännössä. Komissio on luvannut tehdä esityksen komitologiapäätöksen tarkistuksesta kesäkuun alussa 1998. Olemme sitä mieltä, että tällä lupauksella, jonka puheenjohtaja Santer, vahvisti kirjeessään parlamentin puhemiehelle 11. marraskuuta 1997, on tultu vastaan parlamentin tätä vapautta koskevia huolenaiheita, niin kuin herra Valverde López esitti. Lopuksi mitä parlamentin tarkistukseen 17 tulee, olen tyytyväinen siihen, että sovittelukomitea on päässyt yksimielisyyteen 24 kuukauden määräajasta direktiivin täytäntöönpanon osalta kansallisissa oikeuksissa. Yhteenvetona haluan painottaa, että komissio voi täysin yhtyä siihen kompromissiratkaisuun, johon sovittelumenettelyn seurauksena on päädytty ja haluan lopettaa kiittämällä vielä kerran esittelijää, rouva Kristen Jenseniä. Puhemies Paljon kiitoksia, rouva komissaari Bjerregaard. Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan huomenna klo 12.00. Yhteenkuuluvuus ja tietoyhteiskunta Puhemies Esityslistalla on seuraavana Sierra Gonzálezin laatima aluepoliittisen valiokunnan mietintö (A40399/97) yhteenkuuluvuutta ja tietoyhteiskuntaa koskevasta komission tiedonannosta (KOM(97)0007 (C4-0044/97). Sierra González Arvoisa puhemies, arvoisa rouva komissaari, kaikkien tietoyhteiskunnan luomista Euroopan unionissa koskevien pohdintojen on perustuttava siihen tosiseikkaan, että nykyään on havaittavissa eroja, jotka voivat lähitulevaisuudessa johtaa kilpailua lisääviin ja yhteenkuuluvuutta heikentäviin epätasapainotilanteisiin ja tehdä tyhjiksi ne edut, joita uusien tekniikkojen käyttö voi kustannusten osalta tuoda tullessaan. Kyseiset erot liittyvät tieto- ja tietoliikennetekniikkojen perusrakenteisiin, kehittyneiden palveluiden hintaan ja luotettavuuteen. Kyseiset erot lisäävät määrällistä ja laadullista eriarvoisuutta erityisesti " koheesiomaissa" , joiden oloissa ilmenee puutteita. Saatavuus ja helppo lähestyttävyys ovat ennakkoehtoja tietoyhteiskunnan kehityksen tuomiin etuihin osallistumiselle. Juuri saatavuus ja hinta ovat niitä tekijöitä, jotka tällä hetkellä edistävät Euroopan eri alueiden välisiä eroja ja vahvistavat määrällisesti eriarvoisen tilanteen rikkaiden ja köyhien alueiden välillä. Eräs esimerkki osoittaa sen: yleinen puhelinverkko on jo käytännöllisesti katsoen kaikkien käytettävissä, mutta palveluiden laadussa on huomattavia eroja. Kehittyneiden palvelujen osalta edistystä on tapahtunut matkapuhelimissa - GSM mukaan lukien - mutta vuokraliittymien ja uudenaikaisten kytkentäisten yhteyksien kuten on line -palvelujen ja ISDN: n saatavuudessa on suuria eroja. Hinnat ovat yleensä "koheesiomaissa" korkeampia kuin unionin edistyneimmissä maissa ja samoin mikrotietokoneiden prosenttiosuus on pienempi. Näin ollen vuonna 1995 Euroopan kehittyneimmillä alueilla oli 15, 2 mikrotietokonetta 100 asukasta kohden. Kreikassa niitä oli 3, 1, Espanjassa 8, 6, Portugalissa 6 ja Italiassa 8, 9. Tämä rakenteellinen heikkous ja korkeat kustannukset vaikuttavat kielteisesti luonteeltaan paikallisiin pk-yrityksiin, joiden aloitekyky on heikompi kuin suurten yritysten ja joilla on vähemmän mahdollisuuksia strategisesti tärkeään tietoon. Tieto- ja tietoliikennetekniikan sovelluksia kaupallistavat puhelin- ja kaapeliyhtiöt, sähkölaitokset jne. ovat pyrkineet mahdollisimman suureen taloudelliseen voittoon lyhyellä aikavälillä, aiheuttaneet kuluttajille kustannuksia, jotka eivät vastaa todellisia kustannuksia, ja jarruttaneet näin uuden tekniikan leviämistä erityisesti epäsuotuisilla alueilla ja tarkemmin sanottuna " koheesiomaissa" . Työntekijöiden pätevyyden osalta on myös havaittavissa eroja. Tietoyhteiskunta tarjoaa uusia mahdollisuuksia juuri työntekijöiden pätevyyden osalta, koska se merkitsee sekä uusien opetusvälineiden kehittämistä että erityisesti lähes kaikkien saatavilla olevia tiedon lähteitä ja poistaa epätasa-arvoisen tilanteen, joka on vallinnut pienen kaupungin opiskelijan ja suurkaupungin opiskelijan välillä, kun ainoastaan suurkaupungin opiskelijalla on ollut käytössään teknisiä, tieteellisiä ja historiaan keskittyviä kirjastoja. Näiden mahdollisuuksien avautuminen johtaa kulttuurin lähteiden hajaantumiseen ja kulttuuria levittävien keskusten lisääntyvään moninaisuuteen, joista voi keskipitkällä aikavälillä lisätä sosiaalista yhteenkuuluvuutta. Ellei koulutusjärjestelmien rakenteellisia heikkouksia oteta huomioon, eriarvoisuus voi lisääntyä. Se mahdollisuus, että tietyillä alueilla investoinnit etenevät hitaasti, johtaa vastakkainasetteluun niiden välillä, joilla on tietoa, ja niiden, joilla sitä ei ole. Tämän vastakkainasettelun estämiseksi tarvitaan poliittisia toimia, jotka koskevat niitä syvällisiä rakennemuutoksia, joita tietoyhteiskunta tuo tullessaan työtapojen, yritysten organisaatiomallien ja julkishallinnon osalta. Tämän politiikan osittaisesta puuttumisesta on osoituksena se, että vain 2 % rakennerahastoista käytetään tietoliikennealan sijoituksiin. Tietoyhteiskunnan kustannusten on oltava osa rakennerahastojen mainstreaming -periaatetta. Joka tapauksessa rakennerahastot ovat kuitenkin keskeisessä osassa sijoitusten vähäisyydestä huolimatta luotaessa tietoyhteiskuntaa. Tarvittaisiin kuitenkin kokonaisvaltaista lähestymistapaa, jotta päästäisiin julkishallintoa, koulutusjärjestelmää, teollisuutta ja kuluttajia tyydyttäviin tuloksiin. Lopuksi haluan sanoa, että yhteenkuuluvuuden vuoksi on vahvistettava kuluttajien kannalta kohtuulliset tariffit ja työnantajien kannalta järkevät hinnat, ja lisäksi on välttämätöntä, että uudenaikaisten tietoteknisten apuvälineiden ja erityisesti Internetin käyttömahdollisuudet eivät voi perustua yksityisesti ostettuihin tietokoneisiin tai vaihtoehtoisiin kotilaitteisiin, vaan tarvitaan helposti saatavilla olevia, julkisiin tiloihin sijoitettuja työasemia ja avoimen tietoliikenneverkon rahoitusta. Izquierdo Collado Arvoisa puhemies, arvoisa rouva komissaari, komission aiheelliseen tiedonantoon yhteenkuuluvuudesta ja tietoyhteiskunnasta on saatu merkittävä vastaus parlamentissa. Rouva Sierra Gonzálezin laatima mietintö on erittäin täsmällinen, pikkutarkka ja mielestäni keskittynyt juuri niihin ongelmiin, joita pohdimme. Minua ei ole hämmästyttänyt se, että rouva Sierra Gonzálezin mietinnön alussa tartutaan loogisesti ongelman ytimeen - joka on myös meille tämän tietoa ja yhteenkuuluvuutta käsitelleen tiedonannon lähettäneen komission huolenaihe. Rouva Sierra González nimittäin puhuu mietintönsä alussa juuri kilpailukyvystä. Nykyään koheesiorahasto, yhteenkuuluvuuden keskeinen akseli - mitä monet puhujat eivät ole ymmärtäneet - merkitsee kykyä synnyttää kilpailukykyä niillä alueilla, jotka ovat strategisesti jäljessä voidakseen kilpailla tasavertaisesti muiden kanssa. Näin ollen juuri tämä on keskeinen tekijä, eivät ne eräät lähes uskonnolliset piirteet, joita jotkut haluavat liittää yhteenkuuluvuuden käsitteeseen. Puhumme eräästä keskeisestä välineestä - tieto- ja tietoliikennetekniikoista - kilpailukyvyn tulevan kehityksen kannalta, kansalaisten elämisen laadun parantamisen kannalta. Kilpailukyky, jolla välittömästi viitataan siihen, että epäsuotuisimmilla alueilla pienten ja keskisuurten yritysten olisi pystyttävä olemaan täysin valmiita kohtaamaan kilpailukyvyn asettamat haasteet, vakauttamaan kyseisten yritysten toiminnan nyt ja vastaisuudessa, takaamaan työpaikkojen vakauden ja viime kädessä synnyttämään yhteenkuuluvuutta, toisin sanoen kilpailukykyä. On vaikea ajatellakaan, että mikään epäsuotuisan alueen pieni yritys voisi selviytyä haasteesta ottamatta käyttöön esimerkiksi sähköistä kauppaa. On erittäin vaikea ajatella, että pieni tai keskisuuri yritys voi tehdä tutkimuksia tai innovaatioita, ellei tieto- ja tietoliikennetekniikan järjestelmä ole täysin vakiintunut. No niin, pidämme näitä puheenvuoroja parlamentissa, mutta mitä vaikutusta niillä on? Mikä on se keskeinen tekijä, jotta tietoyhteiskunta voitaisiin juurruttaa eurooppalaiseen yhteiskuntaan? Olkaamme realistisia. Komission toiveet sisällyttää rakennerahastojen olennaiseksi osaksi tieto- ja tietoliikennetekniikkaa koskevat toimet ovat ilmeiset ja erittäin kiitettävät, mutta markkinoita eivät juuri hetkauta komission toimintamahdollisuudet eivätkä rakennerahastojen toimintamahdollisuudet. Markkinat ovat vapaat ja niillä on suunnaton voima, ne ovat todellinen suurvalta verrattuna eurooppalaisten instituutioiden tukijärjestelmiin. Näin ollen on puhuttava suoraan ja sanottava, että juuri nyt suurin vihollinen tietoyhteiskunnan sisällyttämiselle ja yleistymiselle ovat hinnat, yritysten - puhelin-, sähkö- ja kaapeliyritysten - vaatimat hinnat, jotta saataisiin suurin mahdollinen hyöty mahdollisimman lyhyessä ajassa. Haluaisinkin nyt pyytää rouva komissaaria pohtimaan tätä asiaa, joka ei varmaankaan ole hänelle uusi: missä määrin Euroopan komissio pystyy pakottamaan neuvottelupöytään nämä osapuolet - koska se tarvitsee niiden palveluja niiden kannalta huomattavissa määrin - ja saamaan ne laskemaan reaalihintoja, jolloin kysyntä voi moninkertaistua, jolloin taataan helppo saatavuus kaikille kansalaisille, millä Euroopan alueella he sitten asuvatkaan; missä määrin komissio toteuttaa velvollisuutensa ei ainoastaan antamalla rakennerahastoille toimintamahdollisuuksia vaan myös antamalla erittäin vakavan viestin ja varmistamalla sen, että kyseiset yritykset takaavat kaikille kansalaisille nykyisyyden ja tulevaisuuden kannalta elintärkeiden palvelujen saatavuuden. Ellei se pysty siihen, olemme synnyttämässä uutta eurooppalaista eriarvoisuutta. Rouva komissaari tietää sen erittäin hyvin ja siksi en vetoa häneen valittaakseni vaan pyytääkseni häneltä apua ja yhteistyöhalukkuutta. Chichester Arvoisa puhemies, arvoisa rouva komissaari, aioin sanoa, että me muodostamme aika valikoidun keskustelijoiden joukon tänä iltana, mutta kollegoita ilmestyy taustalta; ehkäpä tietoyhteiskunta toimii sittenkin. Ensinnäkin haluaisin kiittää esittelijää hänen yhteenkuuluvuutta ja tietoyhteiskuntaa koskevan mietintönsä liikkeellepanevasta voimasta. Tieto- ja viestintätekniikan - tietoyhteiskunnan - merkitystä taloudellemme ja elämäntyylillemme ei juurikaan aseteta kyseenalaiseksi. Ennen kaikkea se tarjoaa lukuisia mahdollisuuksia etäisille maaseutualueille, erittäin syrjässä oleville saarille ja köyhemmille, vähemmän kehittyneille alueille, joiden väestömäärä on alhainen ja liikenneinfrastruktuuri on rajoitettua. Vaalipiirini Devon ja Itä-Plymouth muodostuu kaupungeista ja eristäytyneistä maatalousyhteisöistä, ja siellä on käynnistetty lukuisia tieto- ja viestintätekniikkaan liittyviä hankkeita: etäopiskelua, tietojenvaihtoa muiden jäsenvaltioiden korkeakoulujen kanssa, koulutusta ja liike-elämää, esimerkiksi satelliittilinkin ISDN-video karjahuutokaupan etätarjouksia tai etäkaupankäyntiä varten. Internetin käyttö sekä vapaa-ajan opiskelussa että kaupankäynnissä lisääntyy nopeasti tällä puolen maailmaa. Tämä kaikki edistää työpaikkojen luomista ja sellaisten yritysten perustamista, jotka eivät tarvitse tukea, ja tästä tuleekin mieleeni, että jos haluan löytää jotain vikaa rouva Sierra Gonzálezin mietinnöstä, tämä olisi kohdassa, jossa puhutaan hinnoitteluun ja tietoyhteiskunnan markkinamekanismiin puuttumisesta, tai kohdassa, jossa Euroopan talousarviosta pyydetään lisärahoitusta, joka ylittää rakennerahastojen ja koheesiorahaston nykyiset suuntaviivat. Paras tapa laajentaa tieto- ja viestintätekniikkaa Euroopassa on antaa markkinavoimien ja tekniikan toimia vapaasti. Kilpailu ja kuluttajat vaikuttavat voimakkaasti kasvuun ja palvelujen parantamiseen. Euroopan talousarviossa ei ole tarpeeksi rahaa, jotta voisimme maksaa kaikki tämän mietinnön menoehdotusten ostoslistassa vai sanoisinko " toivelistassa" mainitut kohdat. Voitte toki pyytää rakennerahastoista suurempaa osuutta, joka käytettäisiin tähän tarkoitukseen jonkin muun sijasta, mutta olkaamme realistisia ja älkäämme pyytäkö lisää rahaa, jos sitä ei ole olemassa. Sen sijaan voimme olla yhtä mieltä siitä, että tieto- ja viestintätekniikka tarjoaa suunnattomia mahdollisuuksia epäsuotuisille alueille ja että kilpailu ja tekniikka mahdollistavat niiden toteutumisen. Vallvé Arvoisa puhemies, arvoisa rouva komissaari, mielestäni meidän on oltava tyytyväisiä siihen, että aluepoliittinen valiokunta puhuu tietoyhteiskunnasta ja siitä vaikutuksesta, joka kyseisellä yhteiskunnalla on eurooppalaiseen yhteenkuuluvuuteen. On korostettava tietoyhteiskunnan vaikutusta niihin uusiin toimiin, joita syntyy teollisuuden alalla, kaupan alalla, palvelujen alalla, samoin kuin sen vaikutuksia Euroopan valtioiden välisten rajojen poistumiseen. Ei pidä myöskään unohtaa sen vaikutusta koulutusprosessiin, nykyäänhän puhutaan elinikäisestä oppimisesta, jatkuvasta koulutuksesta. Meidän on syytä muistaa se, että tietoyhteiskunnan myötä ei tarvitse ottaa huomioon tilan ja ajan rajoituksia saadakseen koulutusta. On mahdollista saada koulutusta omassa kodissa opettajan johdolla, joka ei ole samassa paikassa samaan aikaan. Tietoyhteiskunta tarjoaa valtavia mahdollisuuksia, mutta näiden mahdollisuuksien on kuuluttava kaikille kansalaisille, mikäli todella haluamme yhteenkuuluvuutta Euroopan tasolla. Mahdollisuuksien täytyy toimia koko unionin alueella, mukaan lukien maaseutualueet, reuna-alueet ja saarialueet. Puhutaan paljon tiedon valtateistä. Minä puhuisin mieluummin tiedon teistä tai tiedon maanteistä. Valtateillä peritään usein käyttömaksua - ei kuitenkaan Saksassa - rouva komissaari, mutta muualla valtatiet ovat maksullisia. Mikäli haluamme, että tieto yltää kaikkialle, sen on kuljettava teitä, jotka eivät ole maksullisia, ilmaisia teitä, joita kaikki voivat käyttää. Olen tämän vuoksi ollut erittäin tyytyväinen rouva Sierra Gonzálezin mietintöön, koska siinä puhutaan kyseisen tietoyhteiskunnan mahdollisista rajoituksista, siitä, että se ei hyödytä kaikkia kansalaisia ja siitä, että tietoyhteiskunnan kehittäjät hakevat ainoastaan taloudellista tuottoa. Tiedämme jo, että taloudellinen tuotto, kuten maksulliset valtatiet, yhdistää ainoastaan suuria ja merkittäviä asutuskeskuksia ja monet asutuskeskukset jäävät syrjään, ja juuri näin ei saa tapahtua sille tietoyhteiskunnalle, jonka haluamme Euroopan unionista tehdä. Novo Arvoisa puhemies, arvoisat kollegat, arvoisa rouva komissaari, kukapa voisi epäillä, etteivätkö uudet tieto- ja tietoliikennetekniikat voi tuottaa positiivisia vaikutuksia koulutukseen, työn organisaation ja työajan muutoksiin sekä yritysten modernisaatioon monellakin tasolla ja vaikuttaa siten myös ihmisen käytettävissä olevan vapaa-ajan lisääntymiseen. Siitä huolimatta haluaisin esittää muutamia varauksia siihen varsin ruusunpunaiseen näkemykseen, joka komissiolla on yhteenkuuluvuuden ja niinkutsutun tietoyhteiskunnan välisistä suhteista. Ennen kaikkea tilanteessa, jossa valtion vastuu on yhä vähäisempi ja jossa yksityistetään yrityksiä ja palveluja, joilla olisi parhaat lähtökohdat tuoda ratkaisuja vähemmän kehittyneiden alueiden ongelmiin, on kovin vaikeaa nähdä, miten suuren ja helpon voiton näkökulma on yhteensovitettavissa kansalaisten yhtäläisten ja yleisten oikeuksien sekä unionin eri maiden ja alueiden yhteenkuuluvuustavoitteiden kanssa. Mietintö kiinnittää huomiota vaaroihin, joita tietoyhteiskunnan hallitsematon ja sääntelemätön kasvu voi aiheuttaa luodessaan uusia ja entistä syvempiä kuiluja rikkaiden ja köyhien maiden sosiaalisen ja taloudellisen kehityksen välille. Nuo kuilut voivat liittyä yhtä lailla perusrakenteisiin kuin tiedon ja koulutuksen saatavuuteen; ne voivat edistää ja pahentaa uusia syrjäytymisen muotoja; ne voivat liittyä kustannuksiin, jotka koskettavat erityisen raskaasti koheesiomaiden ja jälkeenjääneimpien alueiden pieniä ja keskisuuria yrityksiä ja ne voivat siten vahvistaa kehitystä, joka johtaa yritysten siirtymiseen; ne voivat myös lisätä epäluuloja, jotka kohdistuvat tietoyhteiskunnan vaikutuksiin, työllisyyden laatuun ja pysyvyyteen sekä käytettävissä olevaan massainformaatioon, joka ei kenties lainkaan ota huomioon kulttuuria ja perinteitä eikä esimerkiksi sisällöllisesti tai kielellisesti lainkaan vastaa alueellisiin ja/tai kansallisiin tarpeisiin. Käytän tilaisuutta hyväkseni onnitellakseni lämpimästi kollegaani Ángela Sierra Gonzálezia, vaikkei meitä ole täällä kuin puolen tusinaa. Hänen mietintönsä sisältämät suositukset, joiden mukaan rakennerahastot tulisi suunnata paljon tehokkaammin perusrakenteiden toteuttamiseen ja luomiseen, koulutukseen sekä tutkimukseen liittyviin aspekteihin, ansaitsevat luonnollisestikin täyden tukeni. Täyden tuen ansaitsee myös ehdotus, jonka mukaan jäsenvaltioiden hallitusten tehtävänä on määritellä väestöjensä tarpeita kunnioittaen, millaisin edellytyksin ja millaisessa sääntelykehyksessä tiedon ja julkisten palvelujen yleinen saatavuus on taattava. Ahern Arvoisa puhemies, haluaisin kiittää esittelijää hänen erinomaisesta mietinnöstään ja komissaaria hänen kiinnostuksestaan ja osallisuudestaan tähän tärkeään aiheeseen. Haluaisin kiittää esittelijää siitä, että hän on ymmärtänyt tietotekniikkojen merkityksen kehitystoimien ympäristörasitusten vähentämisessä, esimerkiksi vähentämällä liikkuvuuden tai liikenneinfrastruktuurin tarvetta. Viittaan erityisesti kohtaan 20, jossa suositellaan, että " fyysiset" investoinnit korvataan kokonaan tai osittain riittävien televiestintäpalvelujen tarjoamisella investointikustannusten minimoimiseksi ja että ympäristörasitusten minimoiminen sisällytetään järjestelmällisesti osaksi rakennerahastosta rahoitettujen sijoitusten arviointia ja että ne otetaan olennaiseksi osaksi näiden rahastojen puitteissa esitettyjä kansallisia ohjelmia. Haluaisin myös korostaa, että tietotekniikoiden ei tulisi luoda entistä suurempia alueellisia ja yhteiskunnallisia kuiluja: niiden tulisi myötävaikuttaa tällaisten kuilujen poistamiseen. Sen tähden olemassa olevia epätasapainotilanteita ja eroja ydinalueiden ja syrjäisten alueiden välillä tulisi vähentää painottamalla tiedon valtateiden ja tietopalvelujen perustamista syrjäisille alueille. Jos emme ryhdy toimiin tältä osin, on olemassa vaara, että nämä mahdollisuudet eivät ole saatavilla syrjäisillä alueilla ja että erot jopa kasvavat. Joten meidän on ryhdyttävä proaktiivisiin toimiin tältä osin. Tietoyhteiskuntaa tulisi edelleen pitää yleishyödyllisenä palveluna, ja tietoinfrastruktuuri-investointien tulisi perustua tasa-arvon, jatkuvuuden ja kohtuullisten kustannusten periaatteille, jotta markkinoiden logiikka ei syrji syrjäisten alueiden ja herkkien yhteiskuntaryhmien tiedon saatavuuden tarpeita. Jotta jokainen Euroopan unionin kansalainen voisi hyödyntää tietoyhteiskunnan mukanaan tuomia etuja mahdollisimman tehokkaasti, kustannukset on saatava kohtuullisiksi. Yhdyn Chichesterin kantaan tämän osalta, mutta meidän on varmistettava, että kustannukset pysyvät kohtuullisina. Haluaisin erityisesti pyytää komissiota ja neuvostoa osallistumaan tähän ja varmistamaan, että koulutuksen tarjoajille, erityisesti kouluille, sallitaan vapaa pääsy. Laitteet ovat asia sinänsä, ja ohjelmat ovat asia sinänsä. Käytännössä televiestinnän tarjoajana toimii kuitenkin usein joko valtio tai jonkinlainen monopoli. Niillä on varaa tarjota kouluille vapaata tai rajoitettua pääsyä teleliikennepalveluihin. Olisi erittäin suuri saavutus koko unionissa, jos nuorille kansalaisillemme annettaisiin kouluissa vapaa pääsy näihin palveluihin. Hatzidakis Arvoisa puhemies, tulen suhteellisen köyhästä maasta, joka sijaitsee Euroopan laidalla. Synnyin saarella, missä lapsilla ei ollut kaikkia niitä edellytyksiä, joita oli esimerkiksi Ateenassa, Kreikan pääkaupungissa, ja varsinkin muissa Euroopan suurkaupungeissa. Tuolla saarella, kuten Kreikan muillakin saarilla, sairastuminen oli ja on paljon suurempi ongelma kuin Ateenassa tai muussa eurooppalaisessa keskuksessa. Miksi kerron tämän kaiken? Koska uskon, että tietoyhteiskunta antaa joitakin vastauksia tämänkaltaisiin ongelmiin. Lapset voivat jo liittyä Internetiin ja hakea sieltä tietoa, mitä ei olisi voitu kuvitellakaan muutama vuosi sitten. Etälääkäri voi antaa vastauksen joihinkin vakaviin terveysongelmiin. Uudet mahdollisuudet kaupan ja talouden alueilla voivat pitää syrjäseudut asuttuina. Tämä ei kuitenkaan tapahdu automaattisesti. Tietoyhteiskunta ei synny kaukaisille alueille tai saaristoon huomenaamulla vain siten, että me täällä keskustelemme siitä. Tarvitaan poliittisia toimenpiteitä, jotka ottaisivat kaiken hyödyn irti tietoyhteiskunnan syntymisestä ja samalla ehkäisisivät siihen liittyviä vaaroja, jotta tietoyhteiskunnasta tulisi inhimillinen, yhtäläisten mahdollisuuksien yhteiskunta. Uskon, että tämä on kaikkien tässä salissa olevien yhteinen tavoite. Mikä on sitten oma arvioni? Uskon, että meidän on ehkä pakko edetä entistäkin nopeammalla tahdilla televiestinnän vapauttamisessa, koska tämä edistää nopeimmalla ja halvimmalla tavalla tietoyhteiskunnan tarjoamien mahdollisuuksien saamista kaikkien ulottuville. Meidän ei pidä myöskään unohtaa, että mitä enemmän televiestintää käytetään, sitä halvemmaksi se tulee. Uskon lisäksi, että meidän tulee turvata ohjemateriaalin saatavuus mahdollisimman monella kielellä. Tämä on tärkeää yhtäläisten mahdollisuuksien kannalta, jotta kaikki pääsisivät tähän syntymässä olevaan uuteen maailmaan. Samaan aikaan uskon, että meidän tulee hyödyntää rakennerahastojen määrärahoja, erityisesti uudella, vuosien 2000-2006 välisellä ajanjaksolla, jotta televiestintä voitaisiin tuoda kouluihin ja julkisiin palveluihin - tämä on merkittävä askel koulutuksen ja julkishallinnon nykyaikaistamisessa - sekä saarille ja vaikeapääsyisille syrjäisille alueille. On painotettava erityisesti etäkoulutusta ja etäterveydenhoitoa, on hyödynnettävä käytössä olevia voimavaroja sekä ammattivalmennusta, jotta kaikki olisivat kotonaan tiedon ja viestinnän uudessa maailmassa. Uskon, että Agenda 2000 tarjoaa hyvän mahdollisuuden tämän kysymyksen perinpohjaiseen käsittelyyn, sillä mielestäni Delors'in toinen paketti on käytännössä jo päättynyt - se päättyy 1999 -, ja nyt on edessä Santerin paketti. Arvoisa komission jäsen, mielestäni voimme katsoa läheltä tätä kysymystä. Ryynänen Arvoisa puhemies, arvoisa rouva komissaari, tieto- ja tietoliikennetekniikka on avannut huikeita mahdollisuuksia ylittää välimatkat ja muut esteet, joten se periaatteessa vahvistaa hajautusta ja alueellista tasa-arvoa. Mutta käytännössä tämän tavoitteen toteuttamiseen tarvitaan selkeää toimintastrategiaa ja vahvaa poliittista tahtoa. Tietoon liittyvien perusrakenteiden on oltava kaikkien alueiden ja kansalaisten saatavilla. Tasa-arvoisen tietoyhteiskunnan edellytyksiä ovat uusien tietoteknisten välineiden, esimerkiksi Internetin, käyttömahdollisuudet julkisissa tiloissa, kuten kirjastoissa ja kouluissa, sekä ohjelmistojen ja apuvälineiden monikielisyys. Lisäksi tarvitaan kaikkien saatavilla olevaa tehokasta koulutusta paitsi välineiden käyttämisessä myös sisältöjen arvioinnissa. Erityisen tärkeää on mielestäni kouluttaa tietoalan ammattilaisia, jotka voivat auttaa kansalaisia heille oleellisen tiedon löytämisessä ja soveltamisessa. Alueellisen kehityksen kannalta on myös tärkeää huolehtia pienyritysten tietotarpeesta ja valmiuksista muuttaa tietoa osaamiseksi, jolla on kysyntää ja joka työllistää. Tässä mielessä rakennerahastojen kautta on nykyistä paremmin tuettava heikompien alueiden mahdollisuuksia hyötyä tietoyhteiskunnasta. Wulf-Mathies Arvoisa puhemies, ensiksi haluan sydämellisesti kiittää rouva Sierra Gonzálesia hänen mietinnöstään yhteenkuuluvuudesta ja tietoyhteiskunnasta. Se on pitkälti sopusoinnussa sekä komission analyysin että johtopäätösten kanssa. Tietoyhteiskunnalla on myös komission mielestä strategista merkitystä taloudelliselle ja sosiaaliselle yhteenkuuluvuudelle sekä työllisyydelle. Se voi myös olla tärkeä avainteknologia alueellisessa kehityksessä, jos onnistutaan takaamaan informaatio- ja viestintäteknologioiden saatavuus myös rakenteiltaan heikoilla ja syrjäisillä alueilla ja maaseudulla. Siksi kannattaa ensiksikin tiedon ja parhaiden käytäntöjen avulla käyttää hyväksi mahdollisuudet ensiksikin osoittaa ne mahdollisuudet, joita ylipäänsä on ja aloittaa asianmukainen tiedostamisprosessi. Siinä teknologinen kehitys on vain ongelman yksi puoli. Kysymyksen on oltava ennen kaikkea siitä, että alueet itse, siis kansalaiset ja heidän yrityksensä, kykenevät käyttämään hyväkseen tietoyhteiskunnan mahdollisuudet talouden kilpailukyvyn vahvistamiseksi - erityisesti pienissä ja keskisuurissa yrityksissä - ja alueellisen kehityksen hyväksi. Siihen tarvitaan ensiksikin järjestelyjä koskevia yhteisiä periaatteita, jotka yleispalvelut takaamalla varmistavat oikeudenmukaiset saatavuus- ja kustannusehdot ja jotka sopeuttavat nämä yleispalvelut muuttuviin teknologisiin ja yhteiskunnallisiin muutoksiin. Siinä tarvitsemme käytännöllisiä apuneuvoja, joihin kuuluvat investoinnit infrastruktuuriin ja kansalaisten kouluttaminen asianmukaisen koulutus- ja täydennyskoulutustarjonnan avulla. Sen lisäksi tarvitaan tutkimustoiminnan tukemista käyttäjäystävällisen tietoyhteiskunnan ja tiedonsiirto- ja käyttömahdollisuuksien kehittämiseksi taloudelle ja kansalaisille. Taajamien ja syrjäisten alueiden välillä olevien järjestelmän erojen vähentämiseksi tarvitsemme houkuttimia yrityksille, jotta ne tarjoaisivat edistyksellisiä palveluita myös kehittymättömämmille alueille. Tämä ei ole missään tapauksessa vain ja ensisijaisesti investointitukikysymys, vaan voi myös, kuten IRISI-aloitteemme osoittaa, järjestyä siten, että selvitetään kysyntää ja tarjotaan mahdollisuus nykyaikaisten tietoverkkojen julkiseen käyttöön kouluissa, kirjastoissa, kaupungin- ja kunnantaloissa ja työvoimatoimistoissa, niin kuin juuri vaadittiin. Komissio on parhaillaan yhteenkuuluvuutta ja tietoyhteiskuntaa käsittelevän tiedonannon pohjalta yhdistämässä toimiaan, käyttämässä hyväksi erilaisten aloitteiden välistä yhteisvaikutusta, selventämässä televiestintä- ja tutkimuspolitiikan taloudellista ja sosiaalista yhteenkuuluvuutta vahvemmin ja liittämässä siirtymisen tietoyhteiskuntaan osaksi rakenneohjelmien mainstreamingia . Komissio on tätä tarkoitusta varten perustanut tietoyhteiskunnan toimintakeskuksen (ISAC), jonka pitäisi ensisijaisesti yhdistää yksittäisten pääosastojen tietoyhteiskuntaan liittyviä toimia. Tämän toimintakeskuksen toimivallan puitteissa perustetaan koheesiota ja tietoyhteiskuntaa käsittelevä komitea sen takaamiseksi, että sosiaalisen yhteenkuuluvuuden ulottuvuus otetaan huomioon kaikissa tietoyhteiskunnan kannalta olennaisissa yhteisön politiikoissa. Tietoyhteiskunta on yksi tulevan viidennen tutkimusta koskevan puiteohjelman aihealueista. Noin 25 % kaikista viidettä tutkimusta ja teknologista kehittämistä koskevaan puiteohjelmaan tarkoitetuista varoista pitäisi osoittaa tietoyhteiskunnan kannalta keskeiseen tutkimukseen. Komissio on edelleen ulottanut tietoyhteiskuntaa käsittelevän foorumin puitteissa käytävän keskustelun itään ottaakseen mukaan neuvotteluihin jäsenehdokkaat, kaikki kohtia, jotka ovat sen lausunnon vaatimuksia. Tällä hetkellä ensimmäisen mietinnön yleispalveluita koskevaa sisältöä valmistellaan, ja komissio on jo, kuten tiedätte, vahvistanut yleispalveluiden rahoitusta koskevat suuntaviivat kilpailuun suuntautuneessa ympäristössä. Loppujen lopuksi komissio on vaatinut tavoitteen 1 alueiden puolivälitarkistuksessa ja tavoitteen 2 alueiden toisen ohjelmansuunnitteluvaiheen puitteissa vaatinut jäsenvaltioita käyttämään hyväksi tietoyhteiskunnan strategiset mahdollisuudet aluellisessa kehittämisessä. Ei riitä, jos komissio on sitä mieltä, että tämä on tärkeä kehityksen väline, vaan meidän on saatava alueet, jäsenvaltiot vakuuttuneiksi asiasta, sillä ne tekevät päätöksen ohjelmissa tuettavista projekteista. Jos haluamme, että ne tukevat tiedonvälitysprojekteja enemmän, meidän on ensiksikin autettava niitä myös muuttamaan prioriteettejaan ja voittamaan pelot, joita tietoyhteiskuntaa kohtaan vieläkin tunnetaan. On varmasti oikein, että tietoyhteiskunta tulee olemaan yksi tulevien sukupolvien rakennerahasto-ohjelmien avainaiheista. Komissio auttaa alueita parantamaan tietoyhteiskuntaan liittyviä suunnitelmiaan, jotta ne voisivat käyttää sopivia projekteja ja hyviksi osoittautuneita käytäntöjä tulevaisuudessa vahvemmin hyväkseen. Yli 30 aluetta osallistuu tai on osallistunut tähän kampanjaan, joka tähtäsi julkisen ja yksityisen sektorin yhteistyön parantamiseen, jonka tavoite on nimenomaan se, että tällä alalla ei kehittyisi henkeä, joka korostaa tukia, vaan henki, joka edistää uusien mahdollisuuksien todellista hyväksikäyttämistä, joka ottaa huomioon ja kartoittaa tietoyhteiskunnan alalla toimivien alueellisten toimijoiden tarpeet ja tukee alueita kehittämään tärkeimpien alueellisten toimijoiden välistä kumppanuutta. Olen varma, että jos onnistumme edistämään tätä prosessia, voimme myös luottaa siihen, että markkinat reagoivat kysyntään, myös kysynnän järjestelyihin, joka ei synny itsestään, vaan jonka hyväksi meidän on tehtävä jotakin. Toivon, että tuette meitä edelleen näissä ponnisteluissa. Puhemies Paljon kiitoksia, rouva komissaari Wulf-Mathies. Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan huomenna klo 12.00. (Istunto päättyi klo 23.00.)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Explicaţii privind votul Explicaţii orale privind votul Viktor Uspaskich (LT) Domnule preşedinte, aş dori să anunţ că susţin această decizie, deşi cartela mea nu a funcţionat şi din acest motiv doresc să anunţ acest lucru. Acum să revenim la subiect. Doamnelor şi domnilor, propunerea de directivă a Parlamentului European şi a Consiliului de modificare a responsabilităţilor contabile anuale ale microentităţilor. Acest proiect a cauzat o dezbatere furtunoasă la aproape toate nivelurile, atât în cadrul Uniunii Europene, cât şi în instituţiile statelor membre. Sunt convins că trebuie să pregătim norme comune pentru Uniunea Europeană. Totuşi, aş dori să subliniez c,ă prin reducerea sarcinii administrative asupra microentităţilor, nu trebuie să încălcăm condiţiile de concurenţă loială, nici pe pieţele interne ale statelor membre şi nici pe piaţa Uniunii Europene. Cred că trebuie creată o singură taxă pentru microentităţi, care există deja în unele state. Dacă aceasta ar putea fi calculată, ar fi calculată pe baza fie a numărului de angajaţi, fie a venitului sau a teritoriului, în funcţie de tipul de activitate. Prin urmare, companiile respective nu ar mai fi tentate să se implice în activităţi ilegale. Peter Jahr (DE) Domnule preşedinte, prin opţiunea de a excepta microîntreprinderile de la obligaţia de a întocmi bilanţuri anuale, Parlamentul European se declară în mod clar în favoarea anulării birocraţiei inutile. Cu o asistenţă la nivelul întregii UE de aproximativ 6,3 miliarde de euro, oferim, de asemenea, un stimul tangibil pentru dezvoltare în sectorul întreprinderilor mici şi mijlocii din Europa. Deoarece statele membre pot să decidă individual cu privire la această exceptare de la obligaţia de întocmire a bilanţurilor anuale, mă aştept ca un număr cât mai mare posibil de state, în special Germania, să utilizeze această opţiune. Această reglementare nu numai că va permite întreprinderilor în cauză să facă economii de timp şi de bani care se ridică la circa 2 000 de euro pe companie, ci este, de asemenea, un exemplu foarte bun despre modul în care Europa este favorabilă cetăţenilor mai mult decât o cred mulţi. Ar fi bine dacă acest exemplu din Cameră ar fi urmat de multe alte exemple. Tiziano Motti (IT) Domnule preşedinte, doamnelor şi domnilor, nu am susţinut rezoluţia Lehne. Regret acest lucru, deoarece aceasta se referea la microîntreprinderi, care sunt coloana vertebrală a economiei, dar mai presus de toate, cred că rezoluţia, aşa cum stăteau lucrurile, a creat diferenţe competitive între întreprinderile diferitelor state şi nu ne dorim acest lucru, mai ales în aceste vremuri de criză. Contabilitatea este, de fapt, eficientă şi necesară, deoarece permite întreprinderilor să concureze pe piaţă şi, de asemenea, să obţină credit bancar, deoarece calitatea managementului este măsurată pe baza conturilor atât pentru întreprinderi, cât şi pentru microîntreprinderi. Cred că, în schimb, trebuie să ajutăm microîntreprinderile să obţină stimulente pentru reducerea taxelor, care permit antreprenorilor tineri şi afacerilor de familie să fie cu adevărat competitive pe piaţă şi care le permit, în cele din urmă, să obţină credit de la instituţii, care, până acum, au fost preocupate în principal de întreprinderile mari, din câte observ. Marian Harkin Domnule preşedinte, sunt foarte încântată să susţin raportul Lehne, care va ajuta la reducerea sarcinii administrative asupra microîntreprinderilor. Unul dintre aspectele care revine de fiecare dată în timpul discuţiilor cu întreprinderile mici este problema reglementării excesive şi a birocraţiei şi a sufocării sub un val de sarcini administrative. Acestea au un argument solid când spun că este rezonabil, ca microîntreprinderi, să nu fie supuse aceloraşi reguli şi reglementări ca şi întreprinderile mari. Decizia pe care am luat-o astăzi este una raţională şi un răspuns întemeiat la preocupările întreprinderilor mici aflate în dificultate din Europa. În cea mai mare parte a timpului, propunem legislaţie nouă în această Cameră, dar astăzi am modificat o lege. Aceasta va duce la un mediu de afaceri mai bun şi la competitivitate crescută pentru întreprinderile mici şi a meritat din plin să o adoptăm. Vito Bonsignore (IT) Domnule preşedinte, doamnelor şi domnilor, aş dori să mulţumesc dlui Lehne pentru acest raport. Uniunea Europeană urmăreşte cu atenţie lumea afacerilor - după cum a demonstrat astăzi - şi, în special, grupul meu, Grupul Partidului Popular European (Creştin-Democrat) a inclus întotdeauna susţinerea întreprinderilor mici şi mijlocii printre priorităţile sale. Din aceste motive, cred că acţiunea pe care am desfăşurat-o, cu scopul de a reduce birocraţia şi reducerea costurilor pentru microîntreprinderi, este foarte oportună. Această măsură reprezintă un ajutor tangibil pentru întreprinderile mici în aceste momente dificile. În final, sunt de acord cu flexibilitatea măsurii, care oferă statelor membre şansa de a adopta directiva în momentul cel mai oportun. Scopul acesteia este evitarea oricărei ilegalităţi care ar putea reieşi dintr-o reducere bruscă şi excesivă a controalelor. Philippe Lamberts Domnule preşedinte, doamnelor şi domnilor, cred că votul care a avut loc este remarcabil din două puncte de vedere. În primul rând, deoarece principalele trei grupuri au decis să propună o rezoluţie comună, pe care au prezentat-o cu şase minute înainte de termenul limită, împiedicând astfel celelalte grupuri să propună orice amendamente la aceasta. Această atitudine restrictivă nu este demnă de această Cameră. În al doilea rând, măcar dacă ar fi fost propus un text raţional! Într-un moment în care Comisia, cu aceleaşi familii politice, este capabilă să vină aici cu cinci obiective, cu şase politici pentru a susţine aceste obiective, această Cameră propune o rezoluţie în care nu spune absolut nimic, cu sprijinul celor trei familii politice principale. Cred că rezoluţia contribuie într-o mare măsură la ridiculizarea acestei Camere care, într-o dezbatere atât de importantă ca Europa 2020, nu este în stare să facă nimic altceva decât să spună ceea ce ştim deja. Ramona Nicole Mănescu După cum se cunoaşte, liberalii şi democraţii au fost printre primii care au solicitat o abordare mai concretă a strategiei de creştere economică, şi tocmai de aceea doresc să salut modificările pe care strategia UE 2020 din acest punct de vedere le aduce. Cu toate acestea, însă, consider că anumite aspecte nu au fost atinse în mod suficient. Prin urmare, doresc să atrag atenţia asupra faptului că din strategia 2020 nu reiese foarte clar care va fi relaţia dintre politica de coeziune şi această strategie şi consider, domnule preşedinte, că politica de coeziune, în calitatea sa de instrument financiar principal în dezvoltarea regională, trebuie să rămână axată pe regiuni. În plus, propunerea Comisiei conferă Consiliului şi statelor membre sarcina principală de a implementa şi gestiona politicile care ţin de această strategie, omiţând însă importanţa autorităţilor locale pentru asigurarea unor rezultate concrete la nivel regional şi local. Cred că succesul strategiei va depinde în principal de modul în care aceasta va fi implementată la nivel naţional, local şi regional. Petru Constantin Luhan În cadrul reuniunii informale a Consiliului European din 11 februarie a fost adoptată o declaraţie a şefilor de stat şi guverne pentru susţinerea eforturilor Greciei de redresare a situaţiei sale economice şi financiare. În plus, s-a discutat şi despre ceea ce înseamnă Uniunea Europeană în 2020, continuând Strategia de la Lisabona. Consider că acest vor este un vot pentru solidaritate, pentru că este nevoie ca, în perspectiva UE 2020, să fie urmărite priorităţile stabilite într-un mod mult mai concis, care însă să permită valorificarea specificităţii fiecărei regiuni şi soluţionarea problemelor pe care fiecare dintre acestea le înfruntă. Este nevoie în continuare de creşterea competitivităţii economice, pentru crearea de noi locuri de muncă, dar şi de investiţii în diverse domenii, alături de educaţie şi cercetare. Sunt convins că, în baza principiului solidarităţii, vor fi analizate şi tratate corespunzător problemele specifice fiecărei regiuni, fiecărui stat membru al Uniunii Europene, astfel încât să fie îndeplinite obiectivele pe care le vom stabili pentru 2020. Investiţia în educaţie trebuie dublată de existenţa unei infrastructuri care să permită punerea în aplicare a cunoştinţelor, coeziunea socială şi creşterea competitivităţii economice europene pe plan global. Georgios Papanikolaou (EL) Domnule preşedinte, este clar, din concluziile Consiliului şi din dezbaterea care a urmat în Parlamentul de la Bruxelles şi din poziţia adoptată ulterior de către comisarul competent şi de către şefii mai multor state membre că, în momente de criză şi când anumite state membre se confruntă cu probleme economice grave, avem nevoie, printre altele şi în cadrul uniunii monetare existente, de solidaritate europeană şi de politici noi pentru a contracara atacurile speculative împotriva anumitor state membre. Prin urmare, poziţiile adoptate în acest moment în legătură cu crearea instituţiilor şi structurilor europene pentru a soluţiona astfel de probleme, precum un fond monetar european, sunt foarte importante. Avem aşteptări mari de la Consiliu în zilele următoare şi aşteptăm acţiunea efectivă care să soluţioneze problemele din această perioadă critică. Viktor Uspaskich (LT) Doamnelor şi domnilor, aş dori să discut despre Strategia UE 2020. În principiu, susţinem orice iniţiativă care îmbunătăţeşte situaţia din Uniunea Europeană, dar acest lucru nu înseamnă că nu este loc de critică şi de îmbunătăţire. Consider că se poate spune acelaşi lucru despre Strategia UE 2020. Fie că dorim sau nu, trebuie să eliminăm barierele dintre regulile economice ale statelor naţionale. Bineînţeles, în acest caz, nu mă refer la domenii precum cultura, tradiţia sau patrimoniul naţional. Cu toate acestea, trebuie să subliniem că, în termeni economici, piaţa Uniunii Europene este o piaţă comună. Altfel, ar fi ca şi cum un stat ar începe să aplice condiţii diferite în regiuni diferite. Prin urmare, indiferent de rezistenţa opusă de statele membre mari şi mici ale UE, trebuie fixată o dată finală pentru condiţiile economice comune în Uniunea Europeană. Salut, de asemenea, atenţia acordată dezvoltării înaltei tehnologii, economiei şi ştiinţei cunoaşterii. Totuşi, trebuie să recunoaştem că fiecare... Preşedintele Îmi pare rău, dar cred că am auzit destul. Vă mulţumesc foarte mult, doamnă Uspaskich. V-am întrerupt. Nikolaos Chountis (EL) Domnule preşedinte, am votat împotriva acestui raport, deoarece Strategia UE 2020 merge pe aceeaşi cale ca şi Strategia neoliberală, lipsită de succes, de la Lisabona, care a mărit inechităţile regionale şi sociale, a crescut sărăcia şi şomajul şi a fost cauza principală a crizei în Uniunea Europeană. Prin urmare, avem nevoie de o modificare radicală a cadrului în care sunt exercitate politica economică şi socială, astfel încât acestea să se concentreze pe ocuparea completă a forţei de muncă şi pe drepturile sociale. Când a izbucnit criza, liderii Uniunii Europene au evitat să iasă în evidenţă la summitul neoficial, lăsând fiecare stat membru să-şi rezolve singur problemele, şi acum doresc să monitorizeze deficitele publice. Au tratat Grecia ca pe oaia neagă a familiei şi doresc adoptarea unor măsuri severe în detrimentul lucrătorilor din Grecia şi din alte ţări. Prin urmare, Pactul de stabilitate antisocial şi antidezvoltare trebuie înlocuit cu un pact de dezvoltare şi de creştere ca cel descris în propunerea depusă de Grupul GUE/NGL. Filip Kaczmarek (PL) Uniunea Europeană are nevoie, fără îndoială, de o strategie nouă care ne va ajuta şi ne va permite să construim răspunsul nostru la criza economică şi financiară. Un element important al strategiei trebuie să fie întărirea liberei circulaţii a persoanelor şi cea a tuturor grupurilor: lucrători, oameni de afaceri, oameni de ştiinţă, studenţi şi chiar pensionari, iar acest aspect este inclus în rezoluţia noastră. Altă caracteristică excelentă este accentul important privind sprijinul pentru IMM-uri. Fără dezvoltarea unor astfel de firme, nu va fi posibilă îmbunătăţirea situaţiei în Uniune. Unele persoane cred că strategia face prea puţin referire la politica de coeziune. Nu ştiu dacă este adevărat, deoarece, de fapt, există o secţiune despre semnificaţia fundamentală a politicii de coeziune pentru viitorul Uniunii. Totuşi, ştiu că, dacă aceasta nu este pusă în aplicare, nicio strategie nu va îmbunătăţi situaţia. Vito Bonsignore (IT) Domnule preşedinte, a sosit momentul să ne maturizăm din punct de vedere politic. Criza a demonstrat că este necesară o mai bună coordonare şi conducere din partea agenţiilor comunitare importante şi influente, sunt necesare mai multe resurse pentru proiecte de infrastructură şi o concentrare mai mare asupra oferirii de sprijin real pentru IMM-uri. Trebuie să organizăm un efort major pentru implementarea completă a pieţei interne şi trebuie să încercăm urgent o politică fiscală comună. În trecut, mulţi au ignorat activele toxice pe care băncile americane le-au aruncat pe piaţa mondială, bazându-se pe formalităţi fără sens, chiar şi în cadrul UE. Este timpul pentru responsabilitate şi curaj. Rezoluţia pe care am votat-o împreună cu grupul meu conţine unele dintre aceste aspecte, dar cred că preşedintele Barroso, Consiliul şi Parlamentul trebuie să fie mai curajoşi. Ryszard Czarnecki (PL) Noua strategie UE este, de fapt, fratele mai mic al Strategiei de la Lisabona. Dacă aceasta urmează exemplul fratelui mai mare, nu-şi va lua examenele sau nu va fi bună de nimic. În acelaşi timp în care liderii UE discutau despre necesitatea adoptării Strategiei de la Lisabona, statele membre restricţionau, de fapt, libera circulaţie a lucrătorilor şi, de asemenea, a serviciilor. Strategia nouă este, bineînţeles, puţin mai bună decât versiunea de acum câteva luni, unde nu se preciza nimic despre coeziune. În prezent, totuşi, seamănă mai mult cu o listă de cadouri. Vom verifica strategia în bugetul pe şapte ani al Uniunii Europene începând cu 2014. Sper că aceasta va fi o strategie care nu va contribui la dominarea noii UE de către vechile ţări ale UE. Zoltán Balczó (HU) Am votat împotriva Strategiei UE 2020. Am votat împotriva ei deoarece susţine clar încrederea în politica economică neoliberală. Aceasta declară în mod evident că condamnă politica economică protecţionistă, cu alte cuvinte, ca statul să joace un rol în economie. Totuşi, criza mondială financiară şi economică a arătat că nu putem lăsa totul pe seama pieţelor. În plus, concepţia sa imperialistă este mai mult decât evidentă. Aceasta stipulează că reglementările vor intra automat în vigoare dacă statele membre nu le vor transpune la timp. Ea urmăreşte să instituie o autoritate de supraveghere europeană şi, în anumite locuri, este, de asemenea, clar că urmăreşte să utilizeze acte juridice obligatorii pentru a obţine rezultate, în loc să accepte decizii autonome. De aceea, am votat împotrivă. Inés Ayala Sender (ES) Domnule preşedinte, ca membră a Comisiei pentru control bugetar, aş dori să precizez că, bineînţeles, am votat în favoarea Strategiei UE 2020, deoarece am crezut că a fost important ca Parlamentul să-şi prezinte opinia. Am, totuşi, o reticenţă, pe care aş dori să o explic acestei Camere, şi anume că formularea punctului 18 suscită îndoieli despre ceva care este fals. Adică, ceva ce nu este adevărat. Aceasta precizează că Curtea de Conturi a criticat Comisia şi statele membre când, de fapt, este exact invers. Aceasta deoarece gestionarea a 80 % din bugetul Uniunii nu a fost criticată; în schimb, anul acesta, pentru prima dată în 11 ani, Curtea de Conturi ne-a felicitat şi a emis o declaraţie de asigurare pozitivă pentru puţin peste 33 % din bugetul gestionat de statele membre, care reprezintă cheltuieli agricole şi deoarece sistemul de monitorizare a fost îmbunătăţit şi acum funcţionează mai bine. Prin urmare, cred că formularea punctului 18 va crea o confuzie în rândul opiniei publice, că 80 % din buget este gestionat greşit şi că am fost criticaţi pentru acest lucru. Aş dori să clarific acest aspect pentru dvs., doamnelor şi domnilor, şi pentru binele publicului European. Ramona Nicole Mănescu Am votat împotriva raportului Goldstone, deşi raportul Goldstone, iniţial, părea să reprezinte o iniţiativă bună în intenţia sa de a analiza atent conflictul israeliano-palestinian şi de a identifica cele mai bune soluţii în ceea ce priveşte situaţia din zonă. Mi-aş fi dorit însă ca acest raport să fie unul mai obiectiv, în linie cu prevederile dreptului internaţional şi dreptului umanitar, însă am fost neplăcut surprinsă să constat că în acest raport guvernul israelian este tratat cu aceeaşi unitate de măsură ca Hamas-ul, care, după cum ştim, este o organizaţie care este listată de Uniunea Europeană printre organizaţiile teroriste şi, ca atare, nu cred că prin acest raport conflictul israeliano-palestinian şi tensiunile din zonă, situaţia din zonă se vor îmbunătăţi într-un fel. Din acest motiv am votat împotrivă. Alajos Mészáros (HU) Autorii raportului elaborat de echipa judecătorului Richard Goldstone sunt, în opinia mea, experţi recunoscuţi internaţional ale căror experienţă şi obiectivitate sunt mai presus de orice îndoială. Raportul este nepărtinitor şi echilibrat şi, prin urmare, trebuie să creăm condiţiile necesare pentru aplicarea recomandărilor acestora. Am votat în favoarea raportului, deşi nu sunt de acord cu el în privinţa fiecărui punct, dar este bine că am acceptat poziţia adoptată astăzi în Parlament. În cel mai bun caz, acesta va ajuta la limitarea exceselor opoziţiei şi va contribui, pe termen lung, la realizarea păcii mult dorite şi durabile în Orientul Mijlociu. Krisztina Morvai (HU) În decembrie 2008, Israel a lansat un atac brutal în Fâşia Gaza, în urma căruia au fost ucise peste 1 400 de persoane, în cea mai mare pare civili, inclusiv 450 de copii. Utilizând metode obiective şi o serie largă de mărturii, raportul Goldstone a expus aceste atrocităţi şi a enumerat normele din legislaţia internaţională pe care le-a încălcat Israelul prin această acţiune brutală. În mod natural, delegaţia Mişcării pentru o Ungarie mai Bună (Jobbik) în Parlamentul European a votat în favoarea rezoluţiei Parlamentului European privind acceptarea şi aplicarea recomandărilor Goldstone şi, în acelaşi timp, ne cerem scuze faţă de victimele palestiniene din cauză că guvernul ungar, în mod ruşinos şi în diametrală opoziţie cu opinia populară ungară, adoptă în continuare o poziţie contrară raportului Goldstone în forurile internaţionale. Peter van Dalen (NL) Domnule preşedinte, raportul Goldstone este prea părtinitor. Israelului i s-au imputat prea multe şi totuşi Hamas este cel care a utilizat ţinte civile şi civili ca adăposturi, depozite de arme şi scuturi umane. Din păcate, raportul Goldstone nu menţionează deloc acest aspect. Probabil că această discriminare este cauzată de faptul că ţări precum Arabia Saudită, Libia şi Pakistan au fost însărcinate cu pregătirea acestui raport de către comitetul competent al ONU. Aceste ţări nu sunt tocmai recunoscute pe plan internaţional pentru merite strălucite privind democraţia şi libertatea de exprimare. Dacă aţi avut de-a face cu astfel de ţări, acestea vă infectează. Din păcate, aceasta a influenţat, de asemenea, raportul Goldstone şi, din această cauză, am votat împotriva rezoluţiei comune a PE. De fapt, rezoluţia este la fel de părtinitoare ca şi raportul Goldstone propriu-zis. Hannu Takkula (FI) Domnule preşedinte, am votat împotriva raportului Goldstone. Cred că este o dezonoare faptul că Parlamentul European a adoptat acest raport, deşi cu o majoritate restrânsă, deoarece aceasta a fost o acţiune foarte tendenţioasă şi trebuie spus că a existat multă disensiune în această Cameră. Aş dori să comentez asupra unui aspect. Peste 600 de deputaţi în Parlamentul European au votat, pe bună dreptate, în favoarea considerării Hamas ca organizaţie teroristă. În ciuda faptului că am fost de acord aproape în unanimitate că Hamas este o organizaţie teroristă, noi, sau cel puţin majoritatea din această Cameră, am votat în favoarea acestui raport şi se pare că am aprobat măsurile pe care le conţinea acesta şi toate celor 8 000 de rachete pe care Hamas le-a tras asupra centrelor civile israeliene. Cred că Israelul este ameninţat şi că, din această cauză, a fost necesar ca ţara să-şi apere populaţia civilă. În aceste condiţii, este un fapt cu adevărat regretabil că acest raport foarte tendenţios a fost adoptat, deşi cu o majoritate restrânsă. Sper ca reputaţia noastră să nu mai fie pătată atât de grav în viitor, dar, ca europeni, vom lupta din toate puterile pentru democraţie, drepturile omului şi libertatea de opinie şi vom face mai mult pentru a aduce democraţia în Orientul Mijlociu. Ryszard Czarnecki (PL) Judecătorul Goldstone nu poate fi considerat neapărat un model de obiectivitate. Am votat împotriva acestui raport, deoarece am impresia că raportul încearcă să prezinte situaţia din Orientul Mijlociu în alb şi negru, prezentând Israelul drept personajul negativ. De fapt, situaţia este mult mai complicată. Se pare că ar trebui să evităm astfel de judecăţi părtinitoare şi neechivoce. Am fost personal într-un loc numit Sderot - şi cred că aţi fost şi dvs. acolo, domnule preşedinte - care a fost ţinta mai multor sute de rachete trase de luptătorii Hamas, aşa cum a declarat recent dna Takkula. Cred, prin urmare, că acest raport nu reprezintă un motiv de mândrie pentru Parlamentul European în viitor. Daniel Hannan Domnule preşedinte, am auzit multe despre proporţionalitate în această dezbatere şi mă întreb ce ar înţelege opozanţii Israelului prin proporţionalitate. Mă întreb dacă ar fi preferat ca statul evreu să fi utilizat o cantitate echivalentă de muniţie de artilerie şi să o fi aruncat la întâmplare în Gaza. Ar fi fost acesta un răspuns proporţional? De asemenea, aş dori să examinez proporţionalitatea sau lipsa de proporţionalitate din acest raport. Cine citeşte raportul Goldstone are senzaţia stranie că citeşte despre un asalt violent în care autorul a neglijat să menţioneze că evenimentele au avut loc în timpul unui meci de box. Acestea au fost scoase din context. Nu spun că Israelul este dincolo de orice critică şi nici nu spun că operaţiunea Cast Lead nu poate fi criticată. S-au făcut greşeli. Israelul doreşte să ajungă într-o poziţie în care să existe o entitate palestiniană stabilă, cu care să fie în relaţii de bună vecinătate, dar această politică de degradare a infrastructurii a întârziat obiectivul respectiv. În aceeaşi măsură, părtinirea şi tonul acestui raport au îndepărtat şi mai mult ideea unei soluţii cu două state în care o entitate israeliană şi una palestiniană să trăiască alături ca vecini paşnici. Alexander Graf Lambsdorff (DE) Domnule preşedinte, delegaţia Partidului Liber Democrat German (FDP) din Parlamentul European a votat astăzi împotriva rezoluţiei din partea mai multor grupuri pentru aplicarea recomandărilor raportului Goldstone. Nu puteţi vota în favoarea unui raport pentru care acelaşi mandat a fost foarte controversat - niciun singur stat membru al Uniunii Europene nu şi-a oferit sprijinul. Nu putem vota în favoarea unui raport care echivalează Israelul democratic cu un grup catalogat oficial de UE ca o organizaţie teroristă şi un raport care nu reuşeşte să acorde suficientă atenţie cauzelor mai profunde ale conflictului. Modul în care am votat nu înseamnă totuşi că respingem o anchetă privind evenimentele legate de operaţiunea Cast Lead. De fapt, este valabilă situaţia contrară: Israelul ar trebui să investigheze cu atenţie toate aspectele operaţiei şi, dacă au avut loc încălcări ale legii, acestea trebuie pedepsite. De asemenea, votul nostru nu înseamnă că susţinem politica guvernului statului Israel în procesul de pace. Am fost foarte încântaţi să vedem semne că au loc din nou discuţii între Israel şi palestinieni, deşi deocamdată indirect. Vizita vicepreşedintelui SUA, Joe Biden, demonstrează, de asemenea, că administraţia Obama depune eforturi serioase pentru a obţine o pace durabilă în regiune. Susţinem eforturile acesteia. Aceasta face şi mai greu de înţeles afrontul adus de Israel vicepreşedintelui, prin aprobarea construirii de noi aşezări în Cisiordania chiar în timpul vizitei acestuia - o măsură care a atras doar critici şi nu doar din partea palestinienilor. Miroslav Mikolášik (SK) Sunt convins că Uniunea Europeană trebuie să trimită un semnal clar Belarusului că este pregătită să reexamineze relaţiile bilaterale dacă Belarusul nu va înceta încălcarea drepturilor omului şi a principiilor democratice şi nu va lua măsuri de remediere. În acelaşi timp, aş dori să-mi exprim indignarea faţă de decretul preşedintelui Belarusului referitor la controlul internetului care, din multe puncte de vedere, este o încălcare clară a libertăţii de exprimare şi a presei. Această acţiune juridică diminuează libertatea şi democraţia în Belarus şi adânceşte neîncrederea cetăţenilor şi a altor ţări, inclusiv a Uniunii Europene, în autorităţile sale de stat şi în reprezentanţii săi. În contextul arestărilor recente din rândul societăţii civile şi al reprezentanţilor opoziţiei democratice, este imposibil să nu observăm perioada scurtă de timp dintre momentul intrării în vigoare a decretului, în luna iulie a acestui an, şi viitoarele alegeri prezidenţiale de la începutul anului următor. Jarosław Kalinowski (PL) Aş dori să mulţumesc colegilor deputaţi pentru elaborarea acestei rezoluţii şi pentru adoptarea ei de către Parlamentul European. Prin susţinerea acestei rezoluţii, ne-am exprimat sprijinul pentru apărarea drepturilor şi libertăţilor fundamentale ale cetăţenilor, inclusiv ale minorităţilor naţionale. Este, în acelaşi timp, o iniţiativă de apărare a principiilor fundamentale ale democraţiei şi toleranţei, care sunt fundaţia Europei. Sunt mulţumit de poziţia oficială a Parlamentului privind acest subiect, care susţine minoritatea poloneză din Belarus. Aş dori să profit de această ocazie pentru a sublinia că statele membre ale Uniunii Europene ar trebui să dea un exemplu altor ţări şi vecinilor noştri şi ar trebui să aibă grijă ca drepturile minorităţilor naţionale din statele noastre membre să fie respectate în întregime. Filip Kaczmarek (PL) Am votat în favoarea adoptării rezoluţiei Belarus. În rezoluţie, solicităm legiferarea Asociaţiei polonezilor din Belarus, care este condusă de Angelika Borys, şi ne exprimăm solidaritatea faţă de toţi cetăţenii din Belarus, care nu pot beneficia la maxim de drepturile civile. Ieri, am primit o scrisoare de la ambasadorul Belarusului în Polonia. Acesta şi-a exprimat îngrijorarea în legătură cu intenţiile deputaţilor Parlamentului European care doreau adoptarea rezoluţiei. În opinia sa, acele intenţii au apărut ca rezultat al relatării lipsite de obiectivitate a situaţiei din presa poloneză. Nu este adevărat. Intenţiile care se află în spatele acestei rezoluţii sunt mult mai profunde. Aceasta se referă la respectarea drepturilor fundamentale ale cetăţenilor, respectarea drepturilor minorităţilor şi asigurarea standardelor minime şi, în consecinţă, se referă la binele Belarusului şi la binele cetăţenilor belaruşi. Laima Liucija Andrikien Domnule preşedinte, am susţinut rezoluţia privind situaţia societăţii civile şi a minorităţilor naţionale din Belarus şi astăzi aş dori să-mi exprim încă o dată marea mea îngrijorare faţă de încălcările drepturilor omului din Belarus, împotriva membrilor societăţii civile şi împotriva membrilor minorităţilor naţionale şi a organizaţiilor acestora. Aş dori să declar solidaritatea mea totală cu cetăţenii care nu pot beneficia pe deplin de drepturile lor civile. De asemenea, aş dori să condamn în mod ferm arestarea dnei Angelika Borys, preşedinta Uniunii polonezilor din Belarus şi, de asemenea, a dlui Anatoly Lebedko, liderul Partidului Civil Unit din opoziţie şi liderul Forţelor Democrate Unite din Belarus, care a fost oaspetele acestei Camere în mai multe ocazii. Din păcate, cetăţenii belaruşi nu pot beneficia de multe proiecte şi propuneri pe care Uniunea Europeană le finanţează ca parte a dimensiunii estice a politicii noastre de vecinătate. Hannu Takkula (FI) Domnule preşedinte, în ce priveşte situaţia din Belarus, consider că este foarte important, în calitate de europeni, să ne amintim care sunt valorile noastre. Doresc să aduc acest aspect în atenţia dvs. din cauza rezultatului regretabil recent al votului asupra raportului Goldstone şi din cauză că în orice subiecte, fie ele în legătură cu Belarus, Orientul Mijlociu, Orientul Îndepărtat sau Africa, trebuie să ne aducem aminte de principiile fundamentale care ne ghidează. Acestea sunt democraţia, drepturile omului şi libertatea de exprimare. Acesta este dreptul întregii Uniuni Europene: valorile care ne unesc şi care se străduiesc să promoveze aceste obiective. Trebuie să transmitem acest mesaj în Belarus. Trebuie să ne asigurăm că acolo se ţine cont de drepturile minorităţilor şi, de asemenea, că minorităţile religioase, care au suferit persecuţii în diferite moduri, sunt recunoscute, împreună cu drepturile omului şi cu libertatea de a practica o religie. Este foarte important ca noi, ca europeni, să ne asigurăm că transmitem, de asemenea, mesajul european în Belarus, oferind prin urmare o speranţă pentru viitor. Daniel Hannan Domnule preşedinte, deşi susţin o mare parte din formularea acestei rezoluţii, mă întreb dacă suntem cei mai îndreptăţiţi să criticăm Belarusul pentru incapacităţile democraţiei sale. Ne plângem că Belarusul are un parlament slab care aprobă decizii fără discuţii, dar uitaţi-vă în jur. Iată-ne aprobând cu umilinţă, fără discuţie, deciziile biroului nostru politic al celor 27 de membri. Ne plângem de faptul că, deşi aceştia au alegeri, le aranjează; noi, pe de altă parte, avem referendumuri, le organizăm cu onestitate, dar apoi ignorăm rezultatul. Suntem nemulţumiţi de supravieţuirea aparatului Uniunii Sovietice şi totuşi ne menţinem politica agricolă comună, capitolul nostru social, săptămâna noastră de lucru de 48 de ore şi restul aparatului eurocorporatismului. Este o mică minune faptul că partidele comuniste sistemice vechi ale statelor COMECON au fost în fruntea campaniilor "da” când ţările lor şi-au depus candidatura pentru aderarea la Evropeyskiy soyuz (Uniunea Europeană). Pentru unele dintre ele, de fapt, a fost ca şi cum s-ar fi întors acasă; îmi aduc aminte de ultimele pagini stranii din Ferma Animalelor, unde animalele se uitau când la porc, când la om, şi îşi dădeau seama că nu pot face diferenţa între ei. Bruno Gollnisch (FR) Domnule preşedinte, pe lângă punerea în discuţie a conţinutului actual al acestei rezoluţii, aş dori, de asemenea, să pun în discuţie principiul său. Patrioţii francezi, flamanzi, ungari, germani şi austrieci sunt supuşi persecuţiei juridice, profesionale şi politice constante şi aceasta în mijlocul indiferenţei, chiar cu sprijinul acestei Camere, care pretinde că este un exemplu pentru toată lumea şi, în special, pentru cei din afara graniţelor sale. De exemplu, săptămâna trecută am adoptat o rezoluţie privind Ucraina, care a inclus o prevedere pe care mulţi patrioţi ucraineni o consideră, pe bună dreptate, insultătoare pentru eroul lor naţional, Stepan Bandera. După cum se ştie, acesta s-a străduit, în circumstanţe extrem de dificile, să urmeze un drum între două forme de totalitarism: cel al lui Hitler şi cel al sovieticilor. Acest fapt nu-i diminuează statutul de erou pentru mulţi ucraineni, care au motiv să se simtă umiliţi de către majoritatea acestei Camere. Este un lucru des întâlnit ca eroii naţionali să fi luptat, în general, împotriva vecinilor. Este prietenul meu, Nick Griffin, un adevărat patriot britanic, ofensat de faptul că, pentru noi, Ioana d'Arc este o eroină naţională? Bineînţeles că nu! În mod personal, aş dori ca Parlamentul să exprime aceleaşi rezerve cu privire la erorii altor ţări străine. Kay Swinburne în numele Grupului ECR. - Domnule preşedinte, ECR recunoaşte că industria serviciilor financiare nu poate ieşi din criză nepedepsită. Au fost provocate daune enorme prin comportament neglijent şi costul rezolvării problemei trebuie suportat de cei implicaţi. În plus, trebuie implementate sisteme noi pentru a ne asigura că acest lucru nu se va mai întâmpla vreodată şi că sunt disponibile fonduri în scopuri de urgenţă pentru a stabiliza crizele sistemice. Este posibil ca în contextul unui acord internaţional, să fie oportună o taxă pe tranzacţiile financiare. Orice îndoieli ar exista cu privire la caracterul practic al implementării unui astfel de sistem, nicio măsură nu trebuie exclusă, atât timp cât este susţinută de întreaga comunitate internaţională şi atât timp cât există măsuri de protecţie pentru asigurarea faptului că aceasta funcţionează şi că nu poate fi evitată. Cea mai mare parte a rezoluţiei de astăzi are sprijinul nostru, dar avem obiecţii faţă de punctul 7 din două motive. În primul rând, ne opunem noilor competenţe de impunere fiscală pentru Uniunea Europeană. Acest punct - deşi este formulat cu atenţie - sugerează că acesta este un rezultat dorit. În al doilea rând, scopul unui impozit pe tranzacţiile financiare nu trebuie să fie colectarea de fonduri pentru proiecte favorite, oricât de mult ar merita. În schimb, acesta trebuie să fie asigurarea stabilităţii financiare şi protecţia împotriva genului de evenimente care au cauzat haosul economic recent. Această rezoluţie, în forma în care se prezintă, se concentrează prea mult pe o soluţie a impozitării tranzacţiilor, implică competenţe de impunere fiscală pentru UE, nu pentru statul membru, sugerează utilizarea banilor colectaţi pentru finanţarea proiectelor de dezvoltare şi de combatere a schimbărilor climatice în loc să stabilizeze sectorul financiar şi, în cele din urmă, sugerează că un impozit UE poate fi fezabil fără participare globală. Din aceste motive, am votat împotriva acestei propuneri de rezoluţie specifice. Joe Higgins Domnule preşedinte, nu am votat rezoluţia privind taxele pentru tranzacţiile financiare deoarece este total inadecvat să contracarăm specula antisocială obscenă din întreaga lume prin fonduri de investiţii gigantice şi aşa-numitele bănci "prestigioase” precum Goldman Sachs. Wall Street Journal a relatat recent despre o cină privată în New York, pe data de 8 februarie, la care au participat 18 fonduri de investiţii majore, unde s-a discutat un atac speculativ împotriva euro. De luni bune, aceşti rechini financiari, cunoscuţi ca fonduri de investiţii, care controlează peste 2 000 de miliarde de euro, speculează deliberat împotriva monedei euro şi împotriva Greciei în special, pentru a obţine profituri private de ordinul miliardelor. În mod incredibil, nu numai că Comisia UE nu ridică un deget pentru a-i opri, ci, de fapt, conspiră cu aceşti infractori financiari, intimidându-i pe lucrători şi păturile sărace din Grecia, cerând ca standardele lor de viaţă să scadă, pentru a plăti răscumpărarea cerută de aceşti paraziţi. Nu avem nevoie de un impozit financiar. Ceea ce trebuie să facem este să trecem aceste fonduri de investiţii şi marile bănci în proprietatea statului şi sub control democratic pentru a utiliza resursele lor masive de investiţii ce vor pune capăt sărăciei şi vor fi în beneficiul societăţii, în loc să distrugem societatea din cauza lăcomiei private. Mario Borghezio (IT) Domnule preşedinte, ne-am abţinut, dar scopul meu este să adopt o poziţie împotriva intenţiei clare a Uniunii Europene şi a Comisiei de a introduce o taxă, aşa cum au demonstrat declaraţiile recente ale comisarului Šemeta din ziarul European Voice despre presupusa introducere iminentă a impozitului minim pentru emisiile de noxe. Suntem împotriva ideii de acorda Uniunii Europene competența de a percepe taxe directe, o prerogativă neconstituţională în aproape toate statele membre, deoarece aceasta încalcă principiul de neimpozitare fără reprezentare. Ne vom opune prin orice mijloace posibile oricărei încercări de a introduce o taxă directă, fiind încurajaţi, de asemenea, de hotărârea curţii constituţionale germane din iunie 2009. Doresc să vă reamintesc că preşedintele Van Rompuy a făcut aluzie la acest aspect când, la o misterioasă reuniune care a avut loc cu o săptămână înainte de desemnarea sa în grupul Bilderberg, care nu este întocmai cel mai transparent grup din lume, acesta a anunţat - şi chiar s-a angajat faţă de - propunerea privind o taxă directă europeană asupra CO2, care ar cauza o creştere imediată a preţurilor carburanţilor, serviciilor etc. şi, prin urmare, ar fi în detrimentul cetăţenilor europeni. Această propunere de taxă a UE este neconstituţională. Daniel Hannan Domnule preşedinte, nu sunt convins de necesitatea impozitării tranzacţiilor financiare, dar accept motivele sincere ale susținătorilor propunerii. Aceasta este o problemă asupra căreia persoane cu intenţii bune pot ajunge la concluzii diferite. Nu există absolut niciun motiv pentru impunerea unei astfel de taxe exclusiv în Uniunea Europeană. O Taxă Tobin aplicată doar la nivel regional va avea ca rezultat un exod al capitalului în acele jurisdicţii în care nu există o astfel de taxă; prin urmare de ce a votat această Cameră într-un număr atât de mare un sistem care va dezavantaja Uniunea Europeană? Răspunsul este că aceasta îndeplineşte toate criteriile unui anumit tip de deputat din această Cameră. Atacă bancherii, atacă Londra şi, mai presus de toate, furnizează Uniunii Europene un flux independent de venituri, ceea ce înseamnă că nu trebuie să apeleze la statele membre. Împreună cu diverse alte propuneri pe care le preconizăm pentru armonizarea supravegherii financiare, directiva managerilor fondurilor de investiţii alternative ş.a.m.d., vedem o ameninţare epică la adresa Londrei şi vedem Uniunea Europeană condamnată la sărăcie şi nerelevanţă. Syed Kamall Domnule preşedinte, oricine urmăreşte recenta criză financiară se va întreba cum am permis reglementării şi supravegherii să ducă la o situaţie în care am terminat cu băncile care erau considerate prea mari ca să se prăbuşească şi cu miliarde din banii contribuabililor fiind utilizaţi pentru a sprijini aceste bănci. Aşadar, când ne gândim la această idee a impozitării tranzacţiilor financiare, poate părea rezonabilă dacă dorim să ajutăm victimele crizei financiare şi să-i ajutăm, de asemenea, pe cei din ţările mai sărace. Dar dacă ne gândim cum va fi aplicat acest impozit de fapt şi la impactul său real şi dacă o urmărim pe tot parcursul traseului de pe pieţele financiare, în realitate, veţi descoperi că băncile transferă aceste costuri clienţilor. Aceasta ar avea, de asemenea, un impact puternic asupra acelora dintre noi care doresc să realizeze schimburi comerciale cu ţările în curs de dezvoltare sau antreprenorii din ţările în curs de dezvoltare care doresc să realizeze schimburi comerciale cu restul lumii şi afectează costul asigurării, care este o parte esenţială a comerţului internaţional. Dacă dorim cu adevărat să soluţionăm această problemă, nu ar trebui cedăm miliarde din banii contribuabililor guvernelor corupte sau incompetente. Ar trebui să ne asigurăm că ridicăm barierele tarifare atât în UE, cât şi în ţările sărace, pentru a-i ajuta pe antreprenorii din ţările mai sărace să creeze prosperitate şi să scoată oamenii din sărăcie. Jaroslav Paška (SK) Apreciez eforturile Uniunii Europene privind introducerea unui singur regim pentru tranzacţiile bancare în cadrul zonei euro. Pe de altă parte, observ că introducerea acestor norme noi este utilizată în mod abuziv de bănci pentru a creşte comisioanele pe care le impun clienţilor. Dacă, pe de o parte, băncile noastre, sub presiunea Uniunii Europene, modifică plăţile pentru transferurile SEPA transfrontaliere din cadrul zonei euro astfel încât să fie la acelaşi nivel cu transferurile interne, comisioanele pentru depunerea şi retragerea banilor de la filiale ar creşte concomitent. Este clar pentru toţi că costurile băncilor cu transferul de numerar la filiale în legătură cu normele noi nu s-au modificat deloc. Şi, prin urmare, trebuie să declarăm ferm că exploatarea de către bănci a noilor norme care au fost introduse în zona euro pentru a-şi mări profiturile în dauna cetăţenilor este o nerozie evidentă. Prin urmare, ne revine responsabilitatea să monitorizăm cu atenţie felul în care sunt aplicate noile reglementări la instituţiile financiare. Jarosław Kalinowski (PL) Am votat în favoarea adoptării rezoluţiei deoarece, ca reprezentant al electoratului meu, nu pot accepta niciun acord care este încheiat în secret şi împotriva voinţei lor. Tratatul de la Lisabona a oferit Parlamentului European competenţe noi şi acesta este încă un motiv pentru care Parlamentul European ar trebui să poată proteja drepturile cetăţenilor. Sunt de acord cu autorii rezoluţiei, care critică modul în care negocierile Comisiei asupra Acordului comercial împotriva contrafacerii se desfăşoară în secret, precum şi lipsa de cooperare cu Parlamentul European pe această temă. Această acţiune este direcţionată împotriva legislației UE predominante privind accesul universal la informaţiile despre activităţile autorităţilor publice şi este, de asemenea, o acţiune care restricţionează dreptul la confidenţialitate. Este bine, prin urmare, că Parlamentul European a abordat problema transparenţei negocierilor Comisiei Europene, precum şi problema contrafacerii şi a prevenirii sale. Marian Harkin Domnule preşedinte, cu privire la Acordul comercial împotriva contrafacerii (ACTA), negocierile curente sunt complet lipsite de transparenţă. Utilizarea formulei de negociere curente pentru a obţine un acord global este total opusă proceselor transparente şi democratice pe care ar trebui să le aşteptăm din partea legislatorilor noştri. Indiferent de conţinutul acordului, este inacceptabil să se evite scrutinul publicului cu ocazia creării de politici care vor afecta în mod direct atât de mulţi cetăţeni europeni. În ceea ce priveşte conţinutul, trebuie să acordăm atenţie maximă Autorităţii Europene pentru Protecţia Datelor, care şi-a exprimat o părere în termeni foarte duri la adresa acestor negocieri. Aceasta încurajează Comisia Europeană să instituie un dialog public şi transparent asupra ACTA. Ea declară, de asemenea, că, deşi proprietatea intelectuală este importantă pentru societate şi trebuie protejată, ea nu trebuie plasată deasupra drepturilor fundamentale ale indivizilor la confidenţialitate, la protecţia datelor şi a altor drepturi precum prezumţia de nevinovăţie, protecţia juridică eficientă şi libertatea de exprimare. În cele din urmă, aceasta declară că politica de deconectare de la internet de tipul "ripostă în trei etape” ar restricţiona în mod profund drepturile şi libertăţile cetăţenilor UE. Este o problemă foarte importantă pentru toţi cetăţenii UE şi modul în care Comisia şi Parlamentul o tratează spune multe despre responsabilitate şi transparenţă. Syed Kamall Domnule preşedinte, unul dintre lucrurile importante referitoare la această propunere de rezoluţie a fost faptul că am reuşit să realizăm o alianţă la nivelul întregii Camere. Un domeniul de acord comun a fost faptul că, în absenţa oricărei informaţii semnificative din jurul acestor negocieri, ceea ce aţi văzut pe blogosferă şi în altă parte erau zvonuri sugerând propuneri precum confiscarea laptopurilor şi playerelor MP3 la frontiere. Ceea ce a fost foarte clar la nivelul întregii Camere a fost că doream informaţii şi mai multă transparenţă asupra negocierilor Acordului comercial împotriva contrafacerii. Comisarul a auzit seara trecută acest mesaj foarte clar şi sunt foarte încântat că acesta a promis să ne ofere mai multe informaţii. Dacă Comisia negociază în numele celor 27 de state membre şi în numele UE, atunci este esenţial să ştim care este poziţia de negociere şi, de asemenea, că există o evaluare completă a impactului asupra propunerilor, pentru a demonstra cum vor afecta acestea industria UE. Salut comentariile făcute seara trecută de către comisar şi aştept mai multă transparenţă. Jaroslav Paška (SK) Ceea ce mă îngrijorează este practica şi procedura Comisiei Europene de a negocia Acordul comercial împotriva contrafacerii (ACTA). Negocierile au loc în secret, în spatele uşilor închise, fără informarea adecvată a deputaţilor în Parlamentul European, care ar trebui, în cele din urmă, să aprobe acest document. Cred că ar trebui să modificăm procedurile privind momentul în care Comisia Europeană aşteaptă ca Parlamentul să-şi asume responsabilitatea pentru orice acorduri care îi sunt transmise. Şi nu va fi un semnal bun nici pentru publicul european şi nici pentru restul lumii dacă trebuie să întoarcem în mod repetat tratate internaţionale la Comisia Europeană pentru revizuire. O astfel de conduită nu este elocventă pentru comunicarea reuşită dintre cele mai importante instituţii ale Uniunii Europene. Syed Kamall Domnule preşedinte, după cum ştiu mulţi dintre noi, SPG urmează să fie revizuit şi sistemul curent se apropie de sfârşit. Unul dintre aspectele foarte importante în ceea ce priveşte SPG şi SPG+ este că, în timpul negocierilor privind acordurile de parteneriat economic, au existat multe state individuale din regiunile propuse care au fost împotriva semnării unui acord cu UE. Unul dintre aspectele pe care le-am criticat întotdeauna în acordurile de parteneriat economic este că acestea adoptă o abordare standard faţă de comerţ. Ceea ce a fost, de asemenea, alarmant în timpul dezbaterii cu Comisia a fost faptul că unul dintre oficiali a anunţat că acordurile de parteneriat economic nu se referă doar la comerţ, ci şi la exportul modelului UE de integrare regională. Există ţări individuale care doresc să încheie acorduri cu UE şi care doresc să-şi poată exporta bunurile şi serviciile la noi pe o bază preferenţială. Prin urmare, ar trebui să propunem oferirea acelor ţări care doresc un acord comercial, dar care nu îndeplinesc criteriile acordurilor de parteneriat economic, SPG+ ca o alternativă şi ar trebui să fim mai flexibili. În cel mai bun caz, vom ajuta antreprenorii să creeze prosperitate şi să scoată oamenii din sărăcie în multe dintre aceste ţări. Daniel Hannan Domnule preşedinte, abia observate, America de Sud şi America Centrală alunecă puţin câte puţin într-o formă de autocraţie - un tip de neo-caudilism. În Nicaragua, Venezuela, Ecuador şi Bolivia, am observat o ascensiune a regimurilor care, dacă nu sunt exact dictatoriale, cu siguranţă nu susţin democraţia parlamentară - persoane care, deşi alese în mod legitim, încep apoi să desfiinţeze orice mijloc de verificare a puterii lor: comisia electorală, curtea supremă, camerele parlamentului lor şi, în multe cazuri, dizolvarea constituţiei şi rescrierea - "reinstituirea”, după cum o numesc ei - statelor după principii socialiste. Când se întâmplă toate acestea, pe cine alege stânga să critice în acea parte a lumii? Unul dintre puţinele regimuri care se bucură cu adevărat de susţinere populară - cel al lui Álvaru Uribe din Columbia, care are sprijinul a peste trei sferturi din populaţie deoarece a restabilit ordinea în această ţară nefericită şi a reprimat energic grupările paramilitare, atât de stânga, cât şi de dreapta. Aceasta demonstrează un set extraordinar de priorităţi dacă el este persoana pe care unii din această Cameră au ales să-l critice. Să le fie ruşine. (ES) Este greşit să le uşurăm viaţa paramilitarilor, ruşine! Alfredo Antoniozzi (IT) Domnule preşedinte, îi mulţumesc colegului meu, dl Albertini, pentru activitatea excelentă pe care a desfăşurat-o pe această temă centrală din politica europeană. Odată cu intrarea în vigoare a Tratatului de la Lisabona, Uniunea şi-a asumat o răspundere mai mare pentru afaceri externe şi politici de securitate comune şi cred că mulţi dintre noi speră că instituţia noastră îşi va asuma o responsabilitate mai mare şi va deveni mai implicată în afacerile externe. Sunt, în special, de acord ca Înalta Reprezentantă a PESC să consulte comisia Parlamentului European responsabilă atunci când face numiri în posturi de conducere din cadrul Serviciului european pentru acţiune externă, care este creat în prezent, şi că aceasta ar trebui să se asigure că Parlamentul European şi Consiliul au acces la informaţii confidenţiale. Prin urmare, cred că schimbarea de direcţie prin acest raport este un prim pas important către crearea unei politici externe europene puternice, hotărâtă să-şi evalueze propriul rol şi propria greutate politică pe scena internaţională. Nicole Sinclaire Domnule preşedinte, am votat împotriva amendamentelor 17D şi 19, care atacau NATO şi solicitau desfiinţarea bazelor NATO din UE. Unul dintre ultimele argumente ale celor care cred în acest proiect european este că UE a menţinut pacea în Europa în ultimii 50 sau 60 de ani. Aş spune, de fapt, că aceasta este o minciună şi că NATO este cea care a menţinut pacea în Europa, cu forţele sale. Cred că este o ruşine că Parlamentul a permis votarea unui astfel de amendament. Am remarcat că grupul care a propus de fapt acest amendament este un vestigiu al unei ideologii nereuşite care-şi ţinea cetăţenii în spatele zidurilor şi le încălca drepturile fundamentale. Forţele NATO au fost cele care au protejat restul Europei de acest coşmar. Doresc să subliniez recunoştinţa mea faţă de SUA şi Canada şi faţă de alte naţiuni ale NATO pentru că ne-au ferit de acest coşmar. Cred că este în interesul Regatului Unit să coopereze cu toate aceste ţări împotriva unei noi forme de totalitarism care este Uniunea Europeană. Alfredo Antoniozzi (IT) Domnule preşedinte, am votat pentru deoarece am dorit să subliniez că speranţa creşterii sinergiei şi colaborării civile şi militare şi a colaborării dintre Uniunea Europeană şi statele sale membre, chiar şi în timp ce respectă unele poziţii nealiniate sau neutre, este o poziţie pe care o putem împărtăşi în general. Consider că este importantă, de asemenea, înfiinţarea unei instituţii pentru mecanisme de coordonare, precum un centru de operaţiuni al Uniunii Europene, sub autoritatea Înaltei Reprezentante a PESC, care ar permite coordonarea eficientă a planificării comune a operaţiilor civile şi militare. Scopul acestuia ar fi eliminarea problemelor, dezorganizării şi întârzierilor care, din păcate, continuă să apară în sistemul curent. Nikolaos Chountis (EL) Domnule preşedinte, vă mulţumesc pentru răbdare. Am votat împotriva acestui raport, deoarece acesta repetă recomandările periculoase din Tratatul de la Lisabona pentru strategia europeană de apărare şi de securitate. Cu alte cuvinte, el face apel la militarizarea Uniunii Europene, legitimează intervenţia militară, recunoaşte superioritatea NATO şi relaţia strânsă cu aceasta şi promovează - într-un moment de criză şi de nevoi sociale majore - o creştere a forţei militare. În opinia mea, Uniunea Europeană ar trebui, mai mult decât oricând, acum când arhitectura lumii este evaluată atent, să adopte o politică paşnică şi o percepţie politică diferită de securitate, ar trebui să urmeze o politică externă şi de apărare independentă, emancipată faţă de Statele Unite ale Americii, ar trebui să urmărească soluţionarea diferendelor internaţionale prin mijloace politice şi ar trebui să promoveze respectul pentru legislaţia internaţională şi pentru rolul sporit al ONU. Cred că o astfel de politică exprimă mai bine punctele de vedere ale cetăţenilor europeni. Explicaţii scrise privind votul Sebastian Valentin Bodu în scris. - Adoptarea cu largă majoritate a raportului arată grija pe care trebuie să o avem pentru întreprinderile mici şi mijlocii. În prezent, 5,4 milioane de microîntreprinderi sunt supuse obligaţiei de a întocmi rapoarte anuale, deşi aria lor de acţiune se limitează la o anumită zonă locală sau regiune. Activităţile transfrontaliere sau chiar naţionale fiind inexistente, obligaţia de raportare nu face decât să creeze sarcini administrative inutile, încărcând astfel cheltuielile acestor societăţi comerciale (aprox. 1 170 euro). Aşadar, prin acest raport se recomandă statelor membre să scutească de obligaţiile de raportare anuală societăţile comerciale care îndeplinesc două din următoarele criterii pentru a fi considerate microîntreprinderi: totalul activelor să fie sub 500 mii euro, cuantumul net al cifrei de afaceri să fie sub 1 milion de euro şi/sau o medie de 10 angajaţi pe durata anului financiar. Desigur că microîntreprinderile vor ţine în continuare registrele contabile, conform dreptului naţional al fiecărui stat membru. În actuala situaţie de criză prin care trece Europa, mediul privat format din întreprinderi mici şi mijlocii (inclusiv, deci, micro-întreprinderi) trebuie încurajat, fiind privit, în acest context nefericit, şi ca o arie de absorbţie a forţei de muncă disponibilizate de sectorul de stat sau privat-corporatist. Carlos Coelho Votez în favoarea raportului Lehne privind conturile microîntreprinderilor deoarece susţin măsurile active pentru eliminarea birocraţiei şi pe cele care susţin IMM-urile, care, în Portugalia şi în Europa, sunt responsabile pentru crearea celui mai mare număr de locuri de muncă. Subliniez problema creării de inegalităţi viitoare pe piaţa internă. Având în vedere că statele membre vor avea posibilitatea să aleagă dacă aplică această măsură sau nu, vom avea ţări cu norme diferite pentru aceleaşi societăţi. Trebuie să avem grijă să ne asigurăm că nu există consecinţe negative asupra modului în care aceste norme sunt transpuse în legătură cu eforturile continue pentru combaterea fraudei şi evaziunii fiscale şi, de asemenea, cu lupta împotriva infracţiunilor economice şi financiare (la nivel naţional, european sau internaţional). De asemenea, trebuie să avem grijă să protejăm acţionarii şi creditorii. Vasilica Viorica Dăncilă în scris. - Ultimele două valuri de extindere ale Uniunii Europene au adus numeroase beneficii atât vechilor, cât și noilor State Membre, dar a ridicat, în același timp, o serie de provocări. Consider că decizia de acordare a unor facilităţi pentru microentităţi ar trebui reglementată la nivel european și să nu revină fiecărui stat membru, doar în acest fel atingându-se performanța de reducere a birocraţiei pentru micro-întreprinderi și de generare a unui echilibru. O atenţie deosebită trebuie acordatǎ eliminării tuturor acestor dificultăți care blochează activitatea micro-întreprinderilor si descurajează oamenii în scopul obţinerii de sprijin financiar european. Anne Delvaux Miercuri, Parlamentul European a aprobat o propunere menită să abroge obligaţia ca IMM-urile să-şi publice bilanţul anual. Într-un efort de a reduce povara administrativă, Comisia Europeană a propus ca ţările care doresc să poată să-şi scutească IMM-urile de această obligaţie anuală de a-şi publica bilanţurile impuse de legislaţia europeană curentă. Am fost împotriva acestei abrogări deoarece, în urma propunerii Comisiei, cadrul de reglementare şi armonizare european va dispărea pentru mai bine de 70 % dintre societăţile europene. Opţiunea de a scuti microentităţile de obligaţia de a întocmi şi publica bilanţul anual nu va ajuta la reducerea sarcinii administrative. Mă tem acum că, dacă statele membre sunt inconsecvente în aplicarea opţiunii de a scuti microentităţile, aceasta va avea ca rezultat divizarea pieţei unice. Tocmai din acest motiv, deputaţii belgieni şi guvernul belgian se opun cu fermitate propunerii europene (Belgia a reunit, de asemenea, o minoritate de blocare în Consiliul de Miniştri, unde propunerea nu a fost încă votată). Robert Dušek Raportul privind propunerea pentru o directivă privind conturile anuale ale companiilor rezolvă cadrul şi extinde obligaţia de a depune bilanţuri în cazul microentităţilor. Scopul acestei măsuri este să reducă sarcina administrativă şi, prin urmare, să ajute la intensificarea competitivităţii şi creşterii economice a microentităţilor. Salut propunerea raportorului, care oferă statelor membre o alegere liberă şi le permite să scutească microentităţile de obligaţia de a depune bilanţuri anuale, adică să le scutească în afara domeniului de aplicare a acestei directive. Dacă este vorba despre entităţi limitate la piaţa regională şi locală, fără a avea un domeniu de acţiune transfrontalier, acestea nu ar trebui împovărate cu noi obligaţii care reies din legislaţia europeană valabilă pentru piaţa europeană. Din motivele menţionate mai sus, sunt de acord cu formularea raportului. Françoise Grossetête Am votat împotriva raportului Lehne din cauză că abrogarea acestor obligaţii contabile pentru aceste microentităţi nu va reduce costurile reale ale societăţilor şi va crea o mare incertitudine juridică. O astfel de scutire va submina încrederea necesară pentru relaţiile dintre întreprinderile foarte mici şi părţile terţe (clienţi, furnizori, bănci). Pentru a obţine credit, trebuie să fie disponibile informaţii de încredere. Fără un cadru contabil, bancherii şi toate părţile interesate, care vor avea nevoie în continuare de informaţii, sunt capabili să găsească o scuză pentru a reduce creditarea. Această situaţie va fi în detrimentul întreprinderilor foarte mici. Astrid Lulling Astăzi, am votat împotriva raportului Lehne, deoarece cred că reducerea cheltuielilor administrative pentru IMM-uri trebuie să aibă loc ca parte a unei abordări uniforme şi cuprinzătoare pentru întreaga Uniune Europeană. Dacă această propunere ar fi implementată, peste 70 % dintre companiile europene - de fapt peste 90 % în Luxemburg - ar fi scutite de obligaţia de a întocmi bilanţuri anuale standardizate. Ca urmare, s-ar pierde un instrument decizional important pentru gestionarea responsabilă a întreprinderilor afectate. Dacă statele membre nu ar implementa această scutire pentru microîntreprinderi într-un mod uniform - ceea ce este foarte posibil - aceasta ar duce la o fragmentare a pieţei comune. Prin urmare, această măsură este inadecvată. Acele companii care desfăşoară comerţ transfrontalier, în special, ar fi dezavantajate. Singura soluţie sensibilă este să simplificăm normele pentru toate microîntreprinderile de la nivelul întregii UE. Rareş-Lucian Niculescu în scris. - Mai ales în condiţiile în care criza economică a afectat grav micile întreprinderi, avem datoria de a încerca să le punem la dispoziţie toate facilităţile care le-ar putea ajuta să se relanseze şi să redevină un suport pentru economia europeană. Reducerea birocraţiei este importantă în acest context. Decizia adoptată astăzi este binevenită. Sper ca un număr cât mai important de state membre să o pună în aplicare într-un mod optim şi eficient, în interesul micilor întreprinzători şi al economiei, în general. Georgios Papastamkos Am votat în favoarea raportului Lehne, deoarece acesta acordă statelor membre libertatea de a ţine cont de diversele repercusiuni pe care aplicarea directivei le poate avea asupra afacerilor interne, în special în privinţa numărului de companii care intră în domeniul de aplicare a acesteia. Activităţile microentităţilor sunt de o semnificaţie transfrontalieră neglijabilă. În plus, publicarea bilanţului anual protejează transparenţa şi este condiţia sine qua non pentru accesul microentităţilor la piaţa de creditare şi la contractele de achiziţii publice şi pentru relaţiile lor cu alte companii. Frédérique Ries Am votat împotriva raportului Lehne şi a propunerii Comisiei. Acestea reprezintă un pas înapoi în ceea ce priveşte piaţa internă şi prezintă un risc evident de distorsionare a concurenţei între IMM-urile europene. Să fim clari, consecinţele acestei propuneri au fost subestimate într-un mod lamentabil. În plus, acestea nu au ţinut cont de faptul că, în absenţa unei directive europene, fiecare stat membru îşi va impune propriile reguli în această privinţă. Prin urmare, nu este surprinzător să vedem că toate organizaţiile IMM, organizaţiile europene - şi cele belgiene, de asemenea, în cazul meu: Uniunea claselor de mijloc şi Federaţia pentru întreprinderi din Belgia - se opun cu o majoritate covârşitoare acestei propuneri. Da, de o mie de ori da unei reduceri a sarcinilor administrative pentru întreprinderi şi, în special, pentru IMM-uri, dar o reducere consecventă, obţinută prin intermediul unei propuneri de revizuire generală a directivelor a patra şi a şaptea în materie de drept al societăţilor. Robert Rochefort Propunerea care ne-a fost transmisă implică permisiunea acordată statelor membre de a scuti anumite întreprinderi (microentităţi) de la obligaţia întocmirii şi depunerii bilanţului anual. Sunt, bineînţeles, într-o mare măsură în favoarea reducerii sarcinilor administrative pentru întreprinderi, în special pentru IMM-uri şi pentru întreprinderile foarte mici. Totuşi, propunerea Comisiei îşi ratează ţinta cu cruzime: în primul rând, nu este clar dacă sistemul propus ar reduce sarcina administrativă asupra acestor întreprinderi (datele statistice centralizate în prezent vor trebui colectate prin alte mijloace) şi, în al doilea rând, acest text, care lasă la alegerea statelor membre să decidă dacă să aplice sau nu scutirea, este în pericol să fragmenteze piaţa internă (în cazul foarte probabil în care unele state membre vor aplica scutirea şi altele nu). Această propunere ar fi trebuit retrasă şi ar fi trebuit analizată problema simplificării sarcinilor administrative asupra acestor întreprinderi mici (dreptul societăţilor, simplificarea solicitărilor de rapoarte financiare, contabilitate, audit ş.a.m.d.) ca parte a revizuirii finale a directivelor a patra şi a şaptea în materie de drept al societăţilor, planificată pentru viitorul apropiat. Prin urmare, am votat împotriva raportului dlui Lehne referitor la conturile anuale ale anumitor forme de societăţi comerciale în ceea ce priveşte microentităţile. Nuno Teixeira Obiectivul prezentei propuneri este legat de simplificarea mediului de afaceri şi, în special, de cerinţele privind furnizarea de informaţii financiare de către microentităţi, cu scopul de a consolida competitivitatea acestora şi potenţialul lor de creştere. În acest context, salut modificările incluse în raport privind reducerea sarcinii administrative a microîntreprinderilor, deoarece cred că aceasta constituie o măsură importantă pentru stimularea economiei europene şi pentru combaterea crizei. Aceasta deoarece activităţile microîntreprinderilor sunt restrânse la pieţe locale sau regionale individuale în care întocmirea conturilor anuale devine o sarcină oneroasă şi complexă. Totuşi, nu susţin ideea scutirii microîntreprinderilor de la obligaţia de prezentare a conturilor anuale. Adoptarea acestei decizii, de fapt, revine fiecărui stat membru, deoarece ar putea avea implicaţii directe legate de combaterea fraudei şi evaziunii fiscale şi de lupta împotriva criminalităţii economice şi financiare, precum şi pentru protecţia acţionarilor şi creditorilor. Prin urmare, pledez pentru găsirea unor soluţii echilibrate cu scopul de a adapta modul în care este aplicată această măsură, în locul existenţei în document a unei obligaţii specifice de a întocmi situaţii privind operaţiile comerciale şi poziţia financiară. Prin urmare, votez în favoarea prezentului raport cu unele rezerve. Marianne Thyssen Domnule preşedinte, doamnelor şi domnilor, adoptarea de către Parlament a Legii întreprinderilor mici în martie 2009 a iniţiat o serie de propuneri de politici dirijate spre crearea unui mediu de afaceri favorabil pentru IMM-uri în Europa prin simplificare administrativă, printre alte mijloace. Abrogarea sistemului contabil pentru întreprinderile clasificate ca "microentităţi” pare, la prima privire, un act major de simplificare administrativă, dar, ţinând cont de importanţa informaţiilor financiare pentru toate părţile interesate, inclusiv creditorii, administratorii fiscali şi partenerii comerciali, aceasta, din contră, va deschide calea pentru mai multă birocraţie şi costuri mai mari. În plus, companiilor li se va refuza un instrument util pentru ciclul de activitate intern. Totuşi, susţin solicitarea Comisiei pentru afaceri economice ca impactul semnificaţiei oricărei scutiri acordate microîntreprinderilor să fie evaluat amănunţit şi plasat în cadrul unei revizuiri generale a celei de-a patra şi celei de-a şaptea directive. În opinia mea, această propunere nu conţine instrumentele necesare pentru soluţionarea eficientă a problemei birocraţiei. Din aceste motive, am votat pentru respingerea propunerii Comisiei. Ţinând cont că raportul stimatului meu coleg, dl Lehne, se bazează pe aceleaşi principii ca şi propunerea Comisiei, nici nu am fost în măsură să susţin acest raport. Aştept o decizie înţeleaptă şi bine argumentată din partea Consiliului. Derek Vaughan în scris. - Am votat în favoarea propunerii de a scuti microentităţile (societăţile mici) de la legea UE privind standardele contabile. Aceasta este o propunere extrem de importantă, deoarece va reduce sarcina birocratică inutilă asupra întreprinderilor mici şi ajută peste cinci milioane de societăţi să facă o economie de aproximativ 1 000 de GBP fiecare. UE s-a angajat să reducă sarcinile asupra întreprinderilor mici şi medii cu 25 % până în 2012 şi această lege este un pas foarte important pe calea pentru atingerea acestui obiectiv. Aceste întreprinderi mici sunt adesea primul pas pe scara către angajatorii de succes ai viitorului şi trebuie protejate, în special în vremuri de recesiune. Sophie Auconie Am votat în favoarea raportului dlui Lehne referitor la conturile anuale ale microentităţilor deoarece, deşi evaluarea de impact a Comisiei Europene este, din punctul meu de vedere, incompletă şi insuficientă, am dorit să adopt o poziţie care era clar în favoarea simplificării şi obligaţiilor contabile impuse întreprinderilor foarte mici. Din punct de vedere economic şi social, nu are sens ca o întreprindere foarte mică să fie supusă aceloraşi restricţii administrative ca şi întreprinderile mult mai mari. Întreprinderile foarte mici reprezintă peste 85 % din numărul societăţilor europene; cu alte cuvinte, acestea sunt coloana vertebrală a economiei noastre, care are nevoie urgentă de un impuls. Prin urmare cred că o reducere armonizată a obligaţiilor acestora este o direcţie corectă, dar cu o asigurare că aceasta nu le va împiedica accesul la credit. Prin urmare, evaluarea trebuie efectuată în mod egal pentru toţi, ţinând cont de întregul mediu economic în care se află întreprinderile foarte mici, relaţiile lor cu băncile, cu centrele de management - în cazul întreprinderilor franceze - şi, bineînţeles, cu clienţii lor. Să nu gândim întotdeauna în termeni de obligaţii, ci să avem încredere în antreprenorii noştri şi în artizanii noştri care doresc să le reducem sarcinile administrative. Françoise Castex Am votat împotriva acestei propuneri, deoarece este capabilă, pe termen lung, să se întoarcă împotriva IMM-urilor şi, prin reducerea accesului lor la credit, să le priveze de condiţiile de transparenţă şi de încredere care sunt indispensabile pentru managementul lor şi pentru dinamismul activităţii lor. Nu cred că cineva poate, pe de o parte, să solicite transparenţă sporită din partea băncilor, criticându-le pentru netransparenţa pieţelor financiare, care a condus la criza curentă şi, pe de altă parte, doresc să abroge instrumentele de transparenţă care sunt esenţiale pentru operatorii economici înşişi şi pentru politicile de reglementare economică pe care dorim să le desfăşurăm la nivel european. Simplificarea obligaţiilor contabile pentru IMM-uri şi în special pentru cele mai mici rămâne o cerinţă urgentă. Comisia Europeană trebuie să revizuiască urgent directivele a patra şi a şaptea în materie de drept al societăţilor, singurele care pot furniza o soluţie cuprinzătoare, echitabilă şi consecventă. José Manuel Fernandes Salut adoptarea raportului Lehne care va contribui, cu siguranţă, la reducerea sarcinilor manageriale ale microîntreprinderilor. Întreprinderile mici se plâng frecvent cu privire la reglementarea, sarcinile şi birocraţia excesive care, adesea, le pun în pericol supravieţuirea financiară. Microîntreprinderile au dreptate când susţin că nu ar trebui să fie supuse la aceleaşi reguli şi regulamente ca şi întreprinderile mari. Să sperăm că regulile propuse în acest raport vor avea ca rezultat o cifră de afaceri mai mare şi o competitivitate sporită pentru microîntreprinderi. Acest raport oferă, totuşi, statelor membre flexibilitatea de a transpune directiva în cel mai potrivit moment, pentru a evita orice dificultate care poate reieşi din reducerea reglementării. Totuşi, microîntreprinderile vor putea să întocmească în continuare bilanţuri anuale în mod voluntar, le pot trimite la audit şi le pot trimite la registrul naţional. În orice caz, microîntreprinderile îşi vor păstra registrele de vânzări şi de tranzacţii în scopuri de administrare şi de informare fiscală. Comisia estimează economii totale între 5,9 şi 6,9 miliarde de euro pentru 5 941 844 de microîntreprinderi, dacă toate statele membre adoptă această scutire. În Portugalia, 356 140 de întreprinderi portugheze ar fi vizate de această scutire, dacă ar fi adoptată de guvernul portughez. Sylvie Guillaume Am votat împotriva propunerii de directivă privind conturile anuale ale anumitor tipuri de societăţi comerciale adoptată miercuri, 10 martie 2010. Deşi sunt în favoarea unei reduceri semnificative a sarcinii administrative suportate de IMM-uri, cred totuşi că cerinţele contabile constituie, de asemenea, instrumente de gestionare esenţiale pentru partenerii lor externi (bancheri, clienţi, furnizori ş.a.m.d.). Prin reducerea accesului lor la credit, această propunere poate, pe termen lung, să priveze IMM-urile de condiţiile de transparenţă şi încredere care sunt indispensabile pentru managementul lor şi pentru dinamismul activităţii lor. Este paradoxal, pe de o parte, să solicităm transparenţă mai mare din partea băncilor, criticându-le pentru lipsa de transparenţă a pieţelor financiare care a condus la criza curentă, şi, pe de altă parte, să urmărim abrogarea instrumentelor de transparenţă care sunt esenţiale pentru operatorii economici înşişi şi pentru politicile de reglementare economică pe care eu le susţin la nivel european. Anna Záborská Parlamentul European, ca şi Comitetul Economic şi Social European, susţine obiectivul urmărit de Comisie prin prezentarea acestei iniţiative, care implică scutirea microentităţilor de cerinţele administrative şi contabile, care sunt costisitoare şi complet disproporţionate faţă de necesităţile şi structurile interne ale microentităţilor şi ale utilizatorilor principali ai informaţiilor financiare, pentru a le permite să facă faţă numeroaselor provocări structurale inerente într-o companie complexă, datorită implementării complete a Cartei europene pentru întreprinderi mici şi în conformitate cu un proces integrat în Strategia de la Lisabona. Consider că propunerea Comisiei pentru simplificare este pozitivă. Scopul acesteia este să se asigure că cadrul de reglementare ajută la stimularea spiritului de întreprindere şi inovare în rândul IMM-urilor, astfel încât acestea să devină mai competitive şi să beneficieze la maxim de potenţialul pieţei interne. Totuşi, microentităţile trebuie să fie supuse în continuare obligaţiei de a întocmi evidenţe care să prezinte tranzacţiile lor comerciale şi situaţia financiară, ca standard minim la care statele membre sunt libere să adauge obligaţii suplimentare. Pe scurt, cred că ajutăm IMM-urile prin reducerea birocraţiei şi salut acest fapt. Luís Paulo Alves Am votat în favoarea acestei rezoluţii deoarece promovează consolidarea coordonării economice între ţările europene, o mai mare coerenţă între Pactul de stabilitate şi creştere şi alte strategii europene, implementarea unei agende sociale ambiţioase în lupta împotriva şomajului, o flexibilitate mai mare privind vârsta de pensionare şi promovarea IMM-urilor. Subliniez în continuare faptul că reforma solicită Comisiei să dezvolte stimulente noi pentru statele membre care implementează Strategia UE 2020, penalizând în viitor pe cele care nu o respectă. Acest aspect este esenţial pentru ca strategia să reuşească, ţinând cont că problemele cu care ne confruntăm sunt comune şi necesită o soluţie la nivel european. De asemenea, salut decizia Consiliului European pentru realismul său strategic superior, care îi conferă o claritate mai mare şi obiective mai puţine, dar cuantificate. În final, nu pot să nu menţionez includerea agriculturii în această strategie, deoarece ea nu a fost luată în considerare în propunerea iniţială şi este, fără îndoială, un obiectiv esenţial dacă Europa doreşte să-şi atingă scopurile, fie din punct de vedere al economiei, produselor alimentare şi mediului, fie în legătură cu o calitate mai mare a vieţii pentru zonele sale rurale, care va genera locuri de muncă. Elena Oana Antonescu în scris. - Strategia UE 2020 trebuie să răspundă problemelor generate de criza economică şi financiară prin măsuri care să vizeze direct punctele nevralgice ale economiilor din statele membre. Dacă Strategia Lisabona nu a reuşit complet pentru că a fixat prea multe ţinte, o strategie pentru situaţia de revenire din criză trebuie să se concentreze pe câteva obiective clare şi cuantificabile, de exemplu: oferirea de soluţii pentru combaterea eficientă a şomajului - mai ales în rândul tinerilor, promovarea şi sprijinirea întreprinderilor mici şi mijlocii - care creează cele mai multe locuri de muncă şi inovaţii, şi creşterea procentului alocat pentru cercetare şi dezvoltare din bugetul UE şi din bugetele naţionale până la 3 %. Trebuie să conştientizăm că marja de manevră pentru politici sociale în Europa se va îngusta în viitor din cauza îmbătrânirii populaţiei, iar creşterea productivităţii nu va putea să vină decât din investiţii mai mari în tehnologie şi în educaţie. Dacă vrem o piaţă a muncii mai competitivă, va trebui să restructurăm sistemele de securitate socială şi să sprijinim modalităţi mai flexibile de lucru. Totodată, o astfel de strategie trebuie să susţină dezvoltarea de moduri de producţie care respectă mediul şi sănătatea oamenilor. Regina Bastos Pe 3 martie, Comisia Europeană şi-a prezentat Strategia UE 2020: "o strategie pentru creştere inteligentă, durabilă şi globală”. Este o propunere care convine asupra cinci obiective cuantificabile pentru Uniunea Europeană (UE) până în 2020, care vor furniza un cadru pentru proces şi care trebuie transpuse în obiective naţionale: ocuparea forţei de muncă, cercetarea şi inovarea, schimbările climatice şi energia, educaţia şi lupta împotriva sărăciei. Este o strategie care se concentrează pe obiective concrete, realiste şi cuantificate în mod adecvat: o creştere a ocupării forţei de muncă de la 69 % la cel puţin 75 %, o creştere a cheltuielilor de cercetare şi dezvoltare (C&D) la 3 % din PIB, o reducere a sărăciei cu 25 %, o reducere a ratei abandonului şcolar de la rata curentă de 15 % la 10 % şi o creştere de la 31 % la 40 % a numărului de tineri de 30 de ani care au o diplomă de învăţământ superior. Am votat în favoarea rezoluţiei referitoare la Strategia UE 2020 deoarece obiectivele pe care le anunţă trasează calea pe care trebuie să o urmeze Europa şi pentru că răspunde într-un mod clar şi obiectiv la problemele create de criza economică şi financiară, în materie de şomaj, reglementare financiară şi combaterea sărăciei. Aceste probleme vor furniza un punct de referinţă, care ne permite să evaluăm progresul obţinut. Vilija Blinkevičiūt Am votat în favoarea acestei rezoluţii. Deoarece nu vom putea rezolva problemele sociale şi economice curente la nivel naţional, trebuie să le rezolvăm, prin urmare, la nivel european şi internaţional. Strategia UE 2020 trebuie, mai presus de toate, să fie o măsură eficace pentru depăşirea crizei economice şi financiare, deoarece scopul acestei strategii este crearea de locuri de muncă şi de creştere economică. Şomajul deosebit de ridicat din Europa este cea mai importantă problemă în discuţiile curente, deoarece statele membre se confruntă cu o creştere tot mai mare a şomajului, cu peste 23 de milioane de femei şi bărbaţi fără loc de muncă şi, prin urmare, există multe dificultăţi sociale şi de trai. Prin urmare, cea mai mare atenţie din această rezoluţie a Parlamentului European este acordată creării de noi locuri de muncă şi combaterii izolării sociale. În plus, Parlamentul solicită Comisiei să nu ţină cont doar de şomaj şi de problemele sociale, ci să prezinte mijloace eficiente de combatere a acestora, astfel încât această strategie nouă să aibă un impact autentic asupra vieţilor reale ale cetăţenilor. Aş dori să atrag atenţia asupra faptului că Europa a învăţat deja din greşelile sale, nefiind capabilă să implementeze complet obiectivele stabilite în Strategia de la Lisabona anterioară. Prin urmare, strategia nouă pentru următoarea decadă trebuie să se bazeze pe un sistem de gestionare puternic şi trebuie să asigure responsabilitate. Prin urmare, votând pentru această rezoluţie astăzi, solicit Comisiei şi Consiliului European să se concentreze asupra problemelor sociale principale ale Europei şi să stabilească obiective mai puţine, dar mai clare şi mai realiste, care să poată fi îndeplinite ulterior. Maria Da Graça Carvalho Salut recentele dezbateri care au avut loc în timpul Consiliului informal din 11 februarie asupra recomandărilor pentru EUROPA 2020, noua strategie pentru Europa. Felicit Comisia pentru iniţiativa sa şi solicit o cooperare mai mare cu Parlamentul în privinţa unui subiect atât de important pentru viitorul Europei. Este esenţial să investim în cunoaştere şi în reformele care protejează progresul tehnologic, inovarea, educaţia şi formarea profesională pentru promovarea prosperităţii, creşterii şi ocupării forţei de muncă pe termen mediu şi lung. De asemenea, aş dori să subliniez importanţa ideilor concrete pentru această strategie, precum agenda digitală. Este esenţial să beneficiem la maxim de potenţialul acesteia, astfel încât Europa să îşi poată reveni din criza economică într-un mod durabil. Politica de coeziune este la fel de importantă pentru susţinerea creşterii şi ocupării forţei de muncă. EUROPA 2020, în dimensiunea sa regională ar trebui, prin urmare, să includă această prioritate ca unul dintre piloni pentru o societate mai bogată, mai prosperă şi mai echitabilă. Fac apel la nevoia de a dezvolta mecanisme de finanţare şi guvernare cu efecte practice pentru realizarea acestei strategii. Anne Delvaux Au existat speranţe mari pentru Strategia de la Lisabona, obiectivele sale economice, sociale şi ecologice fiind pe cât de necesare, pe atât de ambiţioase. Strategia care îi urmează, aşa-numita Strategie UE 2020, asupra căreia am votat astăzi, mi se pare că este mult mai puţin ambiţioasă. Deşi păstrează unele obiective care trebuie îndeplinite, precum alocarea a 3 % din PIB pentru cercetare şi menţinerea Pactului de stabilitate şi creştere (3 %), este regretabil totuşi că ocuparea forţei de muncă şi dimensiunea de mediu (care este mult redusă) nu ocupă o poziţie orizontală în aceasta. Mai avem un drum lung de parcurs până la o strategie de dezvoltare durabilă adevărată şi globală. Cu toate acestea, am susţinut această propunere deoarece este foarte clar că, în faţa crizei şi a consecinţelor sale numeroase, în special pentru ocuparea forţei de muncă, nu putem continua să nu luăm nicio măsură. Salut adoptarea paragrafelor legate de o agendă socială ambiţioasă şi de îmbunătăţirea sprijinului pentru IMM-uri. Pe scurt, este nevoie de un nou impuls. Să sperăm că Strategia UE 2020 îl va furniza. Mai presus de toate, să sperăm că cele 27 de state membre vor depune toate eforturile pentru implementarea acestei strategii. Harlem Désir Strategia 2020 ar trebui să înlocuiască Strategia de la Lisabona. Aceasta este, mai presus de toate, în pericol să prelungească neajunsurile, să se termine cu aceeaşi lipsă de rezultate şi să cauzeze aceeaşi dezamăgire. Aceasta nu este nici o strategie de redresare adevărată, nici o perspectivă nouă pentru politicile economice, sociale, bugetare şi fiscale ale Uniunii. Nenumăratele intenţii bune nu sunt susţinute de instrumente noi cu care să fie implementate. Europa are nevoie de o ambiţie diferită; cetăţenii aşteaptă răspunsuri mai convingătoare. De la începutul crizei, numărul de şomeri a crescut cu şapte milioane. Băncile speculează din nou, fondurile de investiţii nu au fost încă reglementate, cetăţenilor li se cere să strângă cureaua, au loc reduceri drastice în serviciile publice şi protecţia socială este diminuată. Criza din Grecia scoate la iveală lipsa noastră de solidaritate. Din acest motiv, Europa trebuie să dezbată o imagine diferită a viitorului său, una bazată pe coordonare economică adevărată, o redresare caracterizată prin solidaritate, o strategie de creştere ecologică, o comunitate energetică, un buget de coeziune, resurse proprii, investiţii în educaţie, cercetare, armonizare fiscală şi socială, combaterea paradisurilor fiscale şi taxarea tranzacţiilor financiare internaţionale. Edite Estrela Am votat în favoarea propunerii comune de rezoluţie privind continuarea Consiliului European informal din 11 februarie 2010. Pentru a obţine o economie de piaţă socială durabilă, mai inteligentă şi mai ecologică, Europa trebuie să-şi definească priorităţile, convenind împreună asupra acestora. Niciun stat membru nu poate oferi răspunsuri la aceste provocări acţionând singur. Politica UE nu poate fi doar suma celor 27 de politici naţionale. Colaborând pentru un obiectiv comun, rezultatul va fi superior sumei părţilor sale. Aceasta va permite UE să dezvolte un rol de lider mondial, arătând că este posibilă combinaţia dintre dinamismul economic şi preocupările sociale şi de mediu. Aceasta va permite UE să creeze noi locuri de muncă în domenii precum energia regenerabilă, transportul durabil şi eficienţa energetică. În acest scop, trebuie puse la dispoziţie resurse financiare adecvate, care vor permite valorificarea oportunităţilor şi exploatarea surselor noi de competitivitate globală de către UE. Diogo Feio Comisia Europeană a publicat Strategia Europa 2020, care înlocuieşte Strategia eşuată de la Lisabona şi care oferă provocări importante şi ambiţioase pentru Europa. Aceste provocări au legătură, în mod esenţial, cu cinci domenii considerate strategice de Comisie: (i) ocuparea forţei de muncă; (ii) cercetare şi inovare; (iii) schimbări climatice şi energie; (iv) educaţie şi (v) lupta împotriva sărăciei. Acestea sunt, de fapt, domenii care sunt esenţiale dacă Europa doreşte să depăşească criza şi să-şi reafirme rolul de jucător important pe piaţa globală, cu un nivel ridicat de dezvoltare şi o economie competitivă, capabilă să genereze prosperitate, locuri de muncă şi inovare. Uniunea Europeană are nevoie, într-adevăr, de ambiţie pentru a face faţă provocărilor generate de criză, dar această ambiţie nu trebuie să cauzeze probleme pentru efortul de consolidare bugetară care este solicitat statelor membre, ţinând cont de slăbiciunea conturilor publice şi de deficitele lor excesive. Din acelaşi motiv, consider că este esenţial ca obiectivele Strategiei UE 2020 să fie consolidate. José Manuel Fernandes Principiul solidarităţii trebuie să stea la baza Strategiei UE 2020; solidaritate între cetăţeni, generaţii, regiuni şi guverne. În acest mod, vom reuşi să combatem sărăcia şi să asigurăm coeziunea economică, socială şi teritorială, cu ajutorul creşterii economice durabile. Acest principiu al solidarităţii constituie garanţia modelului social european. Trebuie să analizăm cu atenţie restructurarea sistemelor de securitate socială şi asigurarea drepturilor sociale minime la nivel european care vor facilita libera circulaţie a lucrătorilor, personalului specializat, a oamenilor de afaceri, a cercetătorilor, a studenţilor şi a pensionarilor. Utilizarea eficientă a resurselor devine o necesitate datorită acestui principiu şi îşi are originea în nevoia de durabilitate. Această strategie trebuie să genereze crearea de locuri de muncă. Nu putem accepta că UE are aproximativ 23 de milioane de şomeri. Prin urmare, este esenţial să susţinem antreprenorii şi eliberarea de sarcinile birocratice şi fiscale pentru IMM-uri. Aceasta nu înseamnă să uităm de industrie sau agricultură. Trebuie să reluăm reindustrializarea Europei. Agricultura durabilă cu produse de calitate trebuie să fie, de asemenea, obiectivul nostru. Pentru a atinge aceste obiective, trebuie să continuăm dezvoltarea durabilă a sectorului nostru primar şi să preluăm conducerea în domeniile cercetării ştiinţifice, al cunoaşterii şi al inovării. João Ferreira Strategia Europa 2020, succesorul recunoscut al aşa-numitei Strategii de la Lisabona, trebuie să înceapă prin efectuarea unei evaluări adecvate a metodelor predecesoarei sale. Dacă s-ar realiza acest demers, s-ar descoperi că abordările pe care le-a implementat - şi anume liberalizarea sectoarelor economice importante şi dereglementarea şi creşterea flexibilităţii legislaţiei muncii - au fost cauzele rezultatelor acesteia în realitate: şomaj, insecuritate, sărăcie şi excluziune socială crescute şi stagnare economică şi recesiune. Comisia şi Parlamentul doresc acum să urmeze aceleaşi abordări. Calea propusă este clară şi nici retorica socială, nici cea referitoare la mediu, pe care acestea încearcă să le expună, nu sunt suficiente pentru a ascunde următoarele: accentul total pe piaţa unică, urmărirea liberalizării, comercializării unui număr din ce în ce mai mare de aspecte ale vieţii sociale, lipsa securităţii locului de muncă şi a şomajului structural. Consensul care există între dreaptă şi sociali democraţi privind aceste abordări a fost precizat foarte clar. În analiza finală, aceştia au fost, împreună, protagoniştii lor devotaţi în ultimii ani. Această strategie, în mod esenţial, nu este nimic mai mult decât răspunsul a două tendinţe dintr-un singur sistem la criza structurală a sistemului respectiv. Urmând această abordare, strategia însăşi va fi originea unor crize noi şi mai profunde. Urmând această abordare, strategia va întâmpina, inevitabil, rezistenţă şi va fi combătută de către lucrători şi cetăţeni. Ilda Figueiredo Respingerea propunerii noastre de rezoluţie este regretabilă. În aceasta, nu numai că am propus un proces larg de discutare a propunerilor care au fost deja prezente de Comisia Europeană şi o evaluare completă a rezultatelor Strategiei de la Lisabona, cu scopul de a trage concluzii pentru noua Strategie Europa 2020, ci am şi prezentat un set de propuneri noi care acordă prioritate productivităţii crescute şi creării ocupării forţei de muncă cu drepturi, rezolvării problemei şomajului şi sărăciei şi garantând egalitate în progresul social. Noile propuneri ar fi creat un cadru macroeconomic nou pentru promovarea dezvoltării durabile, a consolidării cererii interne şi a respectului pentru mediu, pe baza îmbunătăţirilor privind salariile, ocuparea deplină a forţei de muncă cu drepturi şi a coeziunii economice şi sociale. Am votat împotriva rezoluţiei comune care a fost adoptată, deoarece aceasta nu atinge esenţa problemei, nu propune măsuri care să fie o alternativă la Pactul de stabilitate şi nici nu propune eliminarea liberalizării sau flexibilităţii pieţei muncii, care au condus la o creştere a insecurităţii muncii şi la salarii mici. În acest mod, permiteţi Comisiei Europene să susţină în continuare, mai mult sau mai puţin, aceeaşi abordare, una care a trimis deja în şomaj peste 23 de milioane de persoane şi care a lăsat peste 85 de milioane de persoane în sărăcie. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg Domnule preşedinte, în ultimele două decenii, UE a avut succes în multe domenii, de la trei extinderi ambiţioase la introducerea monedei comune, euro. Cetăţenii UE lucrează mai puţin decât americanii sau decât japonezii (10 % mai puţine ore pe an) şi se pensionează mai devreme. Menţinerea acestor beneficii la nivelul curent nu este uşoară în timpul unei crize, prin urmare sunt încântată să aud despre măsurile decisive din partea Consiliului European şi a Comisiei Europene, al căror scop este să instituie o strategie economică cuprinzătoare - Europa 2020. În acelaşi timp, înaintea Consiliilor Europene din martie şi iunie, anul curent, care vor da strategiei forma sa finală, există un număr de îndoieli cu privire la documentul Comisiei Europene care a fost prezentat pe data de 3 martie, anul curent. În primul rând, ce fel de date vor fi utilizate ca bază pentru stabilirea ţintelor naţionale pentru cele 27 de state membre diferite ale UE? Ce sancţiuni sau recompense le aşteaptă pe acele state membre care respectă sau nu obiectivele impuse de către strategie? În cele din urmă, ce rol a fost rezervat în cadrul procesului pentru Parlamentul European deoarece, până acum, Strategia Europa 2020 a fost un proiect condus exclusiv de Consiliu şi de Comisie? Trebuie să găsim răspunsuri la aceste întrebări înaintea Consiliului European din iunie. Altfel, pentru a-l cita pe dl Barroso, Uniunea va rata "momentul său de adevăr”. Bruno Gollnisch Domnule preşedinte, doamnelor şi domnilor, după eşecul amar al Strategiei de la Lisabona, care trebuia să facă din Europa cea mai competitivă economie bazată pe cunoaştere din lume în 2010, avem acum Strategia UE 2020, care este, mai exact, o extensie a strategiei respective. Pentru flexibilitatea pieţei muncii, a se citi nesiguranţa locului de muncă pentru lucrători, creşterea competiţiei la nivel european şi internaţional, reforma liberală a sistemelor de protecţie socială naţionale şi respectul absolut pentru Pactul absurd de stabilitate şi creştere... Există toate ingredientele pentru ca această strategie să fie una de dezintegrare naţională şi socială, precum Strategia de la Lisabona dinaintea sa. Singurele inovaţii sunt cele inspirate de noile dvs. capricii: impunerea obligativităţii guvernării economice europene, deşi Europa Bruxelles-ului s-a dovedit a fi complet ineficientă în faţa crizei globale şi înclinaţia spre guvernare globală în numele aşa-numitei încălziri globale, care pare, din ce în ce mai mult, a fi un pretext ideologic. Vom vota împotriva acestui text. Sylvie Guillaume Am votat împotriva acestei rezoluţii deoarece nu pune suficient accentul pe obiectivul ocupării depline a forţei de muncă. În al doilea rând, priorităţile noastre ar trebui să se concentreze mai mult asupra luptei împotriva sărăciei şi asupra creşterii durabile. Parlamentul European lasă, de asemenea, să-i scape ocazia de a pune accentul pe necesitatea de a combate toate formele de ocupare nesigură a forţei de muncă, prin intermediul unei directive privind munca cu fracţiune de normă, introducerea unui set de drepturi sociale care sunt garantate, indiferent de tipul contractului de angajare şi măsuri de combatere a abuzurilor în legătură cu subcontractarea şi chiar a experienţei de muncă neremunerată. În cele din urmă, această rezoluţie alege să ignore necesitatea de a armoniza baza de impozitare, care are o importanţă vitală pentru crearea unui model social european. Nu există nicio îndoială că Parlamentul European a ratat o oportunitate importantă cu privire la construcţia unei Europe sociale şi durabile. Cătălin Sorin Ivan Că Strategia 2020 nu este nici suficient de verde, nici suficient de socială, este o realitate pe care am constatat-o cu toţii. Că obiectivele sunt vagi şi criza economică nu este abordată proporţional cu gravitatea ei, este, de asemenea, o observaţie pertinentă. De aceea, consider că rezoluţia votată în plenul PE are rolul de a aduce completări importante viziunii europene pentru următorii 10 ani. Deşi rolul nostru, ca şi membri ai Parlamentului, este unul limitat de litera tratatului, aportul nostru poate fi unul consistent. Trebuie să aşteptăm totuşi din partea statelor membre să demonstreze voinţă politică şi să reflecteze asupra poziţiei noastre în mod constructiv. Obiective precum "o economie sociala de piaţa” şi "un buget care să reflecte o creştere inteligentă, integratoare şi durabilă” sunt fundamentale pentru depăşirea efectelor generate de criza economică. Investiţia în învăţământ, încurajarea mobilităţii studenţilor, cât şi formarea de noi aptitudini care să răspundă la cererile pieţei muncii sunt direcţii de acţiune pentru care trebuie să construim planuri de acţiune realiste. Peter Jahr În contextul Strategiei UE 2020, agricultura va juca un rol important în succesul viitor al Europei. În special când este vorba despre creştere durabilă şi ocuparea forţei de muncă şi când este vorba despre schimbările climatice, politica agricolă europeană este foarte semnificativă, deoarece are de jucat un rol indispensabil în susţinerea locurilor de muncă din zonele rurale şi de la periferia oraşelor. Mai mult, nu trebuie să uităm că agricultura furnizează alimente de înaltă calitate unui număr de 500 de milioane de europeni, asigură 40 de milioane de locuri de muncă şi este responsabilă pentru o cifră de afaceri anuală de aproximativ 1,3 trilioane de euro. Producţia de energie regenerabilă oferă locuri de muncă suplimentare şi ajută la reducerea emisiilor de CO2 şi a dependenţei de combustibilii fosili. Agricultura este inovatoare, creează valoare şi este sursa reală de cicluri economice regionale durabile. Politica agricolă europeană trebuie, prin urmare, să beneficieze de mai multă atenţie în contextul acestei strategii noi. Jarosław Kalinowski Aş dori să atrag atenţia asupra unei inconsecvenţe între ţintele strategiei 2020 şi efectele care vor fi consecinţa schimbărilor propuse în priorităţile bugetare pentru 2014-2020. Una dintre aceste ţinte este o îmbunătăţire a condiţiilor de mediu. Schimbarea priorităţilor bugetare sugerează o restrângere a fondurilor disponibile pentru politica agricolă comună, ceea ce înseamnă că, în 2020, agricultura va trebui să fie foarte eficientă sau chiar complet industrială. Înseamnă că va fi o ameninţare pentru mediu, iar aceasta, la rândul ei, înseamnă că UE va trebui să renunţe la modelul european de agricultură, care oferă o grijă particulară faţă de mediu, peisaj, biodiversitate, bunăstarea animalelor, dezvoltarea durabilă şi valorile sociale şi culturale ale mediului rural. Există o vorbă veche şi înţeleaptă, conform căreia "binele mai mare” este duşmanul lui "destul de bine”. Trebuie să fim atenţi ca nu cumva, protejând mediul, să provocăm daune acestuia. Elisabeth Köstinger Obiectivul strategiei viitoare a UE este să accepte provocările prezente şi viitoare şi să le controleze cât mai bine posibil. În contextul Strategiei UE 2020, sectorul agricol, în special, va juca un rol important în ceea ce priveşte noile provocări definite de UE, precum protecţia mediului şi a climatului, sursele de energie regenerabile, biodiversitatea şi creşterea şi ocuparea forţei de muncă în mod durabil, în special în zonele rurale. Europa trebuie să fie conştientă de faptul că 40 de milioane de locuri de muncă depind de agricultură, direct sau indirect. Prioritatea numărul unu totuşi trebuie să fie, în continuare, securitatea furnizării alimentelor de înaltă calitate celor 500 de milioane de europeni, în special, pe fondul dublării producţiei de alimente până în 2050. Politica agricolă europeană trebuie, prin urmare, să beneficieze de mai multă atenţie în contextul acestei strategii noi. Nuno Melo Strategia UE 2020 este cea mai nouă ocazie pentru ca UE să se impună ca putere economică mondială, după eşecul Strategiei de la Lisabona. Pe fondul crizei economice globale, Strategia UE 2020 trebuie să fie modelul urmat de toate statele membre, pentru a ne aduce într-o nouă eră, cu modele noi care vor promova dezvoltarea durabilă pe baza bunelor practici. După pierderea multor milioane de locuri de muncă pe tot teritoriul UE, lupta împotriva şomajului trebuie să fie "piatra sa de încercare”. Trebuie să putem crea locuri de muncă şi mâna de lucru trebuie să devină mai bine instruită şi mai calificată. Acest lucru va fi posibil doar cu sprijinul total al IMM-urilor, care sunt responsabile pentru crearea celor mai multe locuri de muncă. Totuşi, pentru ca Strategia UE 2020 să fie un succes, nu putem face aceleaşi erori care au fost făcute cu Strategia de la Lisabona, în special lipsa de angajare şi de responsabilitate din partea statelor membre. Wojciech Michał Olejniczak Am votat pentru propunerea comună de rezoluţie a Parlamentului European. Strategia UE 2020 are ca scop să stabilească obiective noi, nu doar pentru acţiune politică, ci şi pentru modul în care gândim. Pentru o revenire completă din criză, trebuie să creăm instrumente şi mecanisme comune care nu numai că vor elimina efectele crizei economice curente, ci ne vor permite, de asemenea, să reacţionăm în mod adecvat la crize viitoare şi chiar să le prevenim complet. Comisia, Parlamentul şi toate instituţiile UE trebuie să-şi aducă aminte că prioritatea lor este să acţioneze pentru binele comun al cetăţenilor Europei. Pentru noi, cele mai importante sunt problemele cetăţenilor şi cetăţenii sunt cei pe care ar trebui să-i servim oferindu-le sfaturi, ajutor şi adoptând măsuri concrete. În contextul crizei, probleme precum şomajul, sărăcia şi excluziunea socială sunt la ordinea zilei. Dacă dorim să construim o Europă modernă, complet inovatoare, bazată pe dezvoltare şi capabilă de coeziune, trebuie să garantăm cetăţenilor noştri un sentiment de securitate în viitor. Sunt dezamăgit că, în propunerile originale privind Strategia UE 2020, agricultura a fost omisă. Reconstrucţia economică şi realizarea obiectivelor politicii de mediu sunt incluse în politica agricolă. Fără includerea acestei politici în Strategia UE 2020 şi, de asemenea, în orice strategie următoare, nu avem nicio şansă să atingem obiectivele, nu doar din domeniile menţionate mai sus, ci şi din multe alte domenii. Georgios Papastamkos Am votat împotriva părţii a doua a punctului 6 din propunerea comună de rezoluţie privind Strategia UE 2020, deoarece implică o intenţie de continuare a dezmembrării statului social european caracterizat printr-o construcţie tradiţională. UE ar trebui să-şi facă uniunea socială mai vizibilă, prin respingerea presiunii concurenţiale de pe scena economică internaţională din partea forţelor care fie au eliminat în mod clar beneficiile şi structurile de asistenţă socială sau celor care aplică dumpingul social. Se pare că politica socială şi politica de ocupare a forţei de muncă sunt adaptate în mod selectiv şi flexibil la forţele pieţei. Strategia comună tinde să urmărească integritatea instituţională în orice are legătură cu forţele pieţei; totuşi, ar părea imperfect, din punct de vedere al politicii, să reglementăm impactul fenomenului de dezintegrare (precum şomajul, inechităţile regionale şi lipsa de coeziune socială). Acum, mai mult decât oricând, semnele unei noi ere pledează pentru o Europă mai socială. Rovana Plumb în scris. - Am votat această rezoluţie deoarece consider că Strategia UE 2020 trebuie să ofere un răspuns eficient la criza economică şi financiară şi să dea un nou impuls şi coerenţă europeană procesului de redresare a UE prin mobilizarea şi coordonarea instrumentelor naţionale şi europene. Susţin necesitatea unei mai bune cooperări cu parlamentele naţionale şi societatea civilă deoarece numai prin implicarea mai multor actori va creşte presiunea asupra administraţiilor naţionale de a obţine rezultate. Totodată, consider că industria europeană ar trebui să valorifice rolul său de pionier în materie de economie durabilă şi tehnologii pentru mobilitate ecologică, exploatându-şi potenţialul de export. Acest lucru reduce dependenţa de resurse şi facilitează îndeplinirea obiectivelor necesare 20-20-20 privind schimbările climatice. Frédérique Ries Europa nu este cea mai competitivă economie din lume în 2010. Departe de aşa ceva: cu un PIB în scădere cu 4 % şi cu 23 de milioane de cetăţeni fără locuri de muncă, starea sa de sănătate nu este tocmai excelentă. Dacă UE are nevoie de un şoc electric puternic pentru a readuce economia şi ocuparea forţei de muncă într-un cerc virtuos, trebuie să facă acest demers cu obiective similare, dar utilizând metoda care este complet diferită de cea a Strategiei de la Lisabona. Trebuie, de asemenea, să ţină cont de negocierile care o aşteaptă în domeniile energiei, schimbărilor climatice, industriei şi agriculturii. De aceea susţin determinarea marcată de pragmatism a noii Strategii 2020. Asigurarea că 75 % dintre cetăţenii ajunşi la vârsta de încadrare au cu adevărat un loc de muncă şi a avea grijă ca 3 % din PIB pentru cercetare să dea roade sunt acum, mai mult decât oricând, obiectivele pe care trebuie să le atingă Europa. Dacă cele 27 de capitale cooperează este, însă, altă problemă. De aceea solicităm să fie prevăzute sancţiuni şi stimulente pentru elevii mai mult sau mai puţin merituoşi ai strategiei 2020 (secţiunea 14). Sancţiuni pe de o parte şi stimulente pe de altă parte. Morcovul şi băţul. Această strategie este veche de când lumea, dar funcţionează. Raül Romeva i Rueda în scris. - Am votat împotriva propunerii de rezoluţie RC7-0151/2010 supusă astăzi votului Parlamentului din acelaşi motiv pentru care verzii nu au votat în favoarea Comisiei Barroso II: din cauza unei lipse de ambiţie. Cu această ocazie, este rândul celor mai mari grupuri politice ale Parlamentului să dezamăgească, prin adoptarea unei rezoluţii care ţine doar de atitudine - ea nu conţine nicio propunere economică, socială sau de mediu. Cred că europenii aşteaptă mai mult de la acest Parlament. Parlamentul UE a fost marginalizat în timpul elaborării Strategiei UE 2020. Acum, când Parlamentul are, tardiv, şansa să reacţioneze, grupurile sale politice majore conspiră pentru a furniza o soluţie fără conţinut. Aceasta este o oportunitate pierdută de a aduce Parlamentul European în centrul dezbaterii privind conţinutul şi pe scena centrală, ca instituţie. Richard Seeber Întrebarea referitoare la unde anume ar trebui UE să fie în relaţie cu ocuparea forţei de muncă şi cu dezvoltarea economică în 2020 este foarte importantă. Mai ales în vremuri de criză economică precum acestea, Strategia UE 2020 trebuie să acţioneze ca o forţă care ne scoate din nesiguranţă. De aceea, este şi mai important să alegem obiectivele, astfel încât acestea să poată fi atinse. Politica nu este un scop în sine, ci are scopul de a crea programe realiste cu care populaţia şi economia să poată ţine ritmul. Economia durabilă trebuie să fie un punct major pentru modelarea viitorului apropiat. Acesta este un obiectiv pe care trebuie să-l atingem pas cu pas, mai ales din cauza schimbărilor climatice. De asemenea, problema materiilor prime va preocupa, în viitor, Europa din ce în ce mai mult, prin urmare ar trebui să pregătim calea pentru utilizarea durabilă a resurselor acum şi să îndreptăm politica europeană în această direcţie. Bart Staes Am votat împotriva rezoluţiei comune, din cauză că trei grupuri majore o utilizează, în mod evident, pentru a susţine abordarea de status-quo a Comisiei Barroso II. Alegătorii mei aşteaptă o abordare diferită şi doresc ca Strategia Europa 2020 să introducă o nouă ordineecologică, o revoluţie verde a secolului XXI care va reconcilia dezvoltarea umană cu limitele fizice ale Pământului. UE continuă să aibă foarte mare încredere în politica de creştere lipsită de critici a PIB-ului. Totuşi, verzii şi ecologiştii doresc să transforme Strategia Europa 2020 dintr-o strategie care urmăreşte doar creşterea PIB-ului, într-un concept politic mai larg al viitorului UE ca o Uniune socială şi durabilă, care va pune cetăţenii şi protecţia mediului în centrul politicilor sale, care va intenţiona să asigure bunăstarea oamenilor şi cele mai bune oportunităţi posibile pentru toţi. Din punctul nostru de vedere, PIB-ul trebuie să includă un set de indicatori de bunăstare, precum şi indicatori care vor lua în calcul factori economici externi largi şi presiuni legate de mediu. Prin urmare, grupul meu a transmis un text de opt pagini care explică abordarea noastră alternativă în detaliu. Prefer acest text compromisului celor mai mari trei grupuri. Marc Tarabella Am votat împotriva rezoluţiei privind Strategia UE 2020, deoarece punctul 6, care menţionează restructurarea sistemelor de asigurări sociale şi vorbeşte despre o flexibilitate mai mare pentru lucrători, a fost adoptat. În plus, rezoluţia seamănă mai mult cu o amestecătură de intenţii mai mult sau mai puţin bune, în detrimentul obiectivelor cantitative şi calitative precise. Prin urmare, se pare că nu s-a ţinut cont de eşecul aproape complet al Strategiei de la Lisabona 2010. Nuno Teixeira Strategia Europa 2020 are ca obiectiv să elaboreze un plan pentru viitor, în vederea obţinerii creşterii economice şi a creşterii numărului de locuri de muncă în UE. Abordarea acesteia trebuie să se facă pe baza obiectivelor care se referă la o economie de piaţă socială durabilă, societatea bazată pe cunoaştere durabilă şi rolul IMM-urilor în promovarea ocupării forţei de muncă. O politică de coeziune puternică, modernă şi flexibilă trebuie să fie elementul central al acestei strategii. Integrată în Tratatul de la Lisabona, politica de coeziune, prin aplicare orizontală, are un rol esenţial în răspunsul la noile provocări ale UE. În acest context, obiectivul coeziunii teritoriale europene poate fi considerat fundamental. Priorităţile pentru coeziune europeană trebuie să fie orientate nu doar către promovarea competitivităţii la nivel european, prin alocarea eficientă a fondurilor, ci şi spre ajutorul acordat regiunilor dezavantajate pentru a depăşi dificultăţile economice şi sociale şi pentru a reduce dezechilibrele existente. Rolul activ al regiunilor europene în promovarea acestei strategii trebuie, de asemenea, evidenţiat. Importanţa guvernării la diferite niveluri merită să fie subliniată. Existenţa unei comuniuni profunde a obiectivelor, sarcinilor şi responsabilităţilor legate de Strategia Europa 2020 între UE, statele membre şi autorităţile locale şi regionale va fi oportună. Din motivele menţionate mai sus, am votat în favoarea propunerii de rezoluţie menţionate. Marianne Thyssen Domnule preşedinte, doamnelor şi domnilor, crearea unei strategii de ieşire din criză este esenţială pe termen scurt, dar pe termen mediu este necesar ceva mai mult. Dacă dorim cu adevărat să dăm o şansă economiei de piaţă sociale, modelul nostru social, avem nevoie de creştere economică mai mare, o creştere ecologică, care ne va face competitivi şi va crea noi locuri de muncă. Efectuarea de noi investiţii în cercetare şi dezvoltare, în produse inovatoare, procese de producţie şi servicii este esenţială dacă dorim să ne menţinem standardul de viaţă în economia globală. Acest impuls către reformă structurală este reflectat în "Strategia 2020” propusă de Comisie. De asemenea, este esenţial ca această Comisie să schimbe tactica şi să se concentreze pe un număr de ţinte mai mici, care pot fi cuantificate şi sunt adaptate statelor membre individuale. După cum sugerează rezoluţia, pe bună dreptate, strategia nu va reuşi să se asigure că obiectivele declarate pot fi realizate. Absenţa unui mecanism real de sancţionare dacă nu sunt îndeplinite obiectivele sau chiar dacă sunt depuse eforturi insuficiente în acest scop, înseamnă că această "Strategie 2020” este greşită, la fel cum a fost şi predecesoarea sa. Rezoluţia comună oferă o bază adecvată pentru noi discuţii cu Comisia, cu Consiliul şi cu preşedintele Consiliului European. Prin urmare, am votat în mod ferm în favoarea acestei rezoluţii. Georgios Toussas Propunerea comună de rezoluţie a Partidului Popular European (Creştin-Democrat), a Grupului Alianţei Progresiste a Socialiştilor şi Democraţilor din Parlamentul European şi a Grupului Alianţei Liberalilor şi Democraţilor pentru Europa privind Strategia UE 2020 exprimă decizia comună a feţei politice a capitalului de a utiliza toate mijloacele pentru a implementa atacul brutal şi planurile antisociale ale monopolurilor împotriva claselor muncitoare şi a lucrătorilor din toată Uniunea Europeană. Strategia UE 2020 continuă şi extinde Strategia de la Lisabona antisocială, prin formularea obiectivelor şi planurilor strategice ale capitalului monopolist şi prin aşezarea remuneraţiilor şi drepturilor sociale fundamentale ale lucrătorilor pe un pat al lui Procust. Mai precis, avem: aplicarea pe scară largă a faimoasei "flexisecurităţi”, împreună cu "învăţarea de-a lungul vieţii”, "formarea şi reconversia profesională” şi "mobilitatea” lucrătorilor, abolirea acordurilor colective, reducerile drastice ale salariilor şi pensiilor şi creşterea vârstei de pensionare, precum şi schimbări extinse în asigurări sociale, sănătate, asistenţă socială şi educaţie. Aceasta oferă, de asemenea, capitalului sume masive din trezoreria statului, sub forma subvenţiilor şi stimulentelor pentru "dezvoltare ecologică”. Partidul Comunist Grec a votat împotriva rezoluţiei Parlamentului European privind Strategia UE 2020. Anna Záborská Cu mult timp în urmă, Jacques Delors spunea că nu te poţi îndrăgosti de o piaţă unică sau de o monedă unică. Eu sunt îndrăgostită de o Uniune care ia în serios necesităţile reale ale familiilor din statele membre, în strictă conformitate cu competenţele naţionale şi europene. Totuşi, citind Strategia UE 2020 şi rezoluţia noastră parlamentară, am descoperit că ambiţiile noastre se limitează la un flirt timid cu economia de piaţă liberă. Nu există nicio recunoaştere a investiţiei cetăţenilor în coeziune sau solidaritate socială între generaţii. Nu ar trebui să ne schimbăm perspectiva asupra relaţiilor de muncă şi a creării de valoare adăugată din care beneficiază societatea, ca un tot unitar? Comisia propune o ţintă cuantificabilă pentru combaterea sărăciei. Această mişcare va readuce inevitabil procesul de selecţie preferenţială, care nu ajută deloc pe cei mai săraci cetăţeni. Absenţa unei liste a indicatorilor sărăciei demonstrează, fără intenţie, o lipsă de înţelegere a semnificaţiei sărăciei. Sărăcia înseamnă mult mai mult decât a fi şomer şi cei care trăiesc în sărăcie extremă, zi de zi, nu caută doar un loc de muncă; ei doresc acces adecvat la drepturile existente. Europa 2020 ar trebui să răspundă la această situaţie cu mai mult entuziasm şi mai multă determinare. M-am abţinut de la vot. Elena Băsescu Am citit atât raportul judecătorului Richard Goldstone, cât şi concluziile ambasadorului Dora Gold, care demontează multe din argumentele raportului Comisiei ONU conduse de judecătorul Goldstone. Comparându-le, am observat subiectivismul raportului Goldstone şi, prin urmare, nu am susţinut rezoluţia privind aplicarea recomandărilor din raportul Goldstone referitoare la Israel şi Palestina. Analiza faptelor trebuie făcută într-un mod transparent şi imparţial faţă de ambele părţi din conflict. Raportul Goldstone omite să menţioneze cauza care a provocat operaţiunea israeliană din Gaza: cele aproape 12 000 de atacuri cu rachete şi mortiere asupra civililor israelieni. După retragerea forţelor israeliene din Gaza, numărul de atacuri cu rachete a crescut cu 500 %. Dacă în anii 2004 şi 2005 au fost 281 şi, respectiv, 179 de atacuri cu rachete asupra teritoriului israelian, după retragerea din Gaza (în septembrie 2005), numărul de atacuri a crescut la: 946 în 2006, 783 în 2007, iar în anul 2008 au fost 1 730 atacuri. Nicio ţară membră a Uniunii Europene nu a votat în favoarea adoptării raportului Goldstone în cadrul Consiliului Naţiunilor Unite pentru Drepturile Omului. Respectarea dreptului internaţional trebuie să fie o prioritate pentru toate părţile implicate. Andrew Henry William Brons în scris. - Am decis să ne abţinem de la toate voturile referitoare la Palestina şi Israel. Nu am putut vota pentru rezoluţii care au intenţia să ofere UE puterea de a conduce politica externă sau care au fost inconsecvente cu politica noastră de neutralitate privind conflictul. Nu adoptăm o poziţie neutră între Israel, palestinieni şi alte ţări arabe şi musulmane. Totuşi, politica noastră nu este de neutralitate sau de indiferenţă. În special, recunoaştem că atacurile asupra civililor, fie de către state, fie de către organizaţii sunt complet inacceptabile. În plus, am fi mulţumiţi să asistăm la încheierea conflictului printr-o reglementare onorabilă. Nessa Childers în scris. - Vizitând Gaza la începutul acestui an, am văzut cât de important este ca Parlamentul să acţioneze în acest domeniu. Recomandările Goldstone trebuie implementate în întregime şi voi urmări acest subiect în lunile viitoare. Derek Roland Clark în scris. - Deşi recunosc că conflictul din Gaza şi Cisiordania este o tragedie umanitară, voturile mele nu susţin existenţa influenţei internaţionale a instituţiilor europene, deoarece nu recunosc Uniunea Europeană. Voturile mele din Parlament din 10 martie 2010 reflectă conştiinţa mea privind acest subiect. Proinsias De Rossa în scris. - Am sponsorizat această rezoluţie care evidenţiază că respectul pentru drepturile internaţionale ale omului şi dreptul umanitar este o premisă esenţială pentru o pace justă şi durabilă în Orientul Mijlociu; ea exprimă preocuparea faţă de presiunile care sunt exercitate asupra ONG-urile de către autorităţile israeliene şi din Gaza, din cauză că au cooperat cu ancheta Goldstone; ea solicită încetarea necondiţionată a blocadei din Gaza şi solicită Europei să solicite insistent, în mod public, Israelului şi palestinienilor să implementeze recomandările Goldstone. Raportul Goldstone însuşi ajunge la concluzia că mortalitatea extrem de ridicată printre civili, inclusiv peste 300 de copii, este urmarea unei politici israeliene de utilizare deliberată a forţei disproporţionate, care contravine legislaţiei internaţionale. Acesta a concluzionat, de asemenea, că asediul din Gaza este echivalent cu pedepsirea colectivă a unei populaţii de 1,5 milioane, care contravine legislaţiei internaţionale. El recomandă statelor care sunt părţi la convenţiile de la Geneva (inclusiv Irlanda) să-i urmărească penal pe cei responsabili pentru aceste politici şi pentru implementarea lor. Pregătesc în prezent o plângere oficială la Poliţia irlandeză, pe baza constatărilor raportului Goldstone, pentru a permite directorului responsabil cu urmăririle penale să ia în considerare cazul urmăririi penale a responsabililor din Irlanda. Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog şi Åsa Westlund Noi, social democraţii suedezi, nu credem că Hamas trebuie inclusă pe lista UE a organizaţiilor teroriste. Criticăm ferm Hamas şi, nu mai puţin, atacurile sale asupra populaţiei civile israeliene, dar, în acelaşi timp, suntem preocupaţi de faptul că condamnarea necondiţionată de către UE poate agrava situaţia şi poate determina Hamas să se izoleze şi mai mult. Nu împărtăşim opinia că decizia UE de a continua izolarea politică a organizaţiei Hamas ca urmare a succesului acesteia într-o alegere liberă şi democratică este cea corectă. Credem că UE trebuie să compare posibilitatea de a obţine succesul prin intermediul izolării şi sancţiunilor cu utilizarea dialogului critic şi a cooperării. Diogo Feio Oricine a urmărit timp de mulţi ani, aşa cum am făcut eu, conflictul israelo-palestinian nu poate decât să ajungă, cu tristeţe, la concluzia că multe dintre eforturile sincere pentru o pace durabilă continuă să fie insuficiente pentru a-i convinge şi a-i motiva pe cei care au optat pentru violenţă să o abandoneze definitiv. Victoria electorală a Hamas şi divizarea în două părţi a teritoriului palestinian, fiecare cu propria autoritate, a exacerbat în mod semnificativ o situaţie deja sumbră. Atât timp cât Hamas nu acceptă existenţa legitimă a statului Israel, dialogul nu va fi mai mult decât un simulacru. În ceea ce-l priveşte, Israelul va trebui să aibă grijă ca poziţiile pe care le adoptă să fie adecvate şi proporţionale, ca nu cumva să pună în pericol legitimitatea internaţională pe care o are în prezent. Ca şi Yitzhak Rabin, cred, de asemenea, că pacea diplomatică nu este o pace reală, dar aceasta este un pas esenţial în acest scop. Este necesar să lucrăm în această direcţie şi să eliminăm obstacolele care blochează paşii către pacea reală. Raportul judecătorul Goldstone notează unele obstacole puse în practică de ambele părţi din acest proces, în special abuzurile şi crimele grave care trebuie investigate, judecate şi pedepsite. José Manuel Fernandes Trebuie să acordăm atenţie conflictului armat care a început în Gaza la 27 decembrie 2008 şi s-a terminat la 18 ianuarie 2009, provocând decesul a peste 1 400 de palestinieni şi al 13 israelieni. Pierderea de vieţi omeneşti a fost cuplată cu distrugerea majorităţii infrastructurii civile. Înaltul Reprezentant al Uniunii pentru afaceri externe şi politica de securitate şi statele membre trebuie să încerce să ajungă la o poziţie comună a UE privind modul de acţiune referitor la raportul misiunii de anchetă privind conflictul din Fâşia Gaza şi din Israelul de Sud. Doresc să subliniez faptul că respectul pentru legislaţia internaţională din domeniul drepturilor omului şi pentru dreptul umanitar internaţional este esenţial pentru obţinerea unei păci echitabile şi durabile în Orientul Mijlociu. Sunt de acord cu apelul ca Înaltul Reprezentant al Uniunii pentru afaceri externe şi politică de securitate şi statele membre să controleze aplicarea recomandărilor incluse în raportul Goldstone prin consultarea misiunilor externe ale UE şi ale ONG-urilor care operează în acest domeniu. Ilda Figueiredo Adoptarea acestei rezoluţii privind conflictul din Gaza de către Parlament a fost un pas pozitiv, deoarece recunoaşte încălcările dreptului internaţional de către Israel. Ea dovedeşte impactul pe care raportul Goldstone l-a avut asupra procesului de pace din Orientul Mijlociu prin aducerea la cunoştinţa Parlamentului a încălcărilor constante ale legislaţiei internaţionale comise de Israel. Adevărul este că raportul Goldstone conţine dovada clară a încălcărilor dreptului umanitar internaţional comise de forţele israeliene pe teritoriul palestinian în timpul operaţiunilor sale militare din 2008. Din acest motiv, dorim adoptarea imediată a concluziilor acestui raport şi punerea în practică a recomandărilor sale. În acelaşi timp, solicităm insistent oficialilor UE să se asigure că nu va exista o consolidare a acordului de asociere UE-Israel, atâta timp cât nu încetează încălcările dreptului internaţional şi ale drepturilor fundamentale ale omului pe care Israelul le comite în continuare în teritoriile ocupate ale Palestinei. Charles Goerens Aceasta este încă o evaluare retrospectivă a greşelilor făcute de fiecare dintre părţile implicate în conflict. Dacă aceleaşi cauze produc aceleaşi efecte, avem un motiv să cercetăm cauzele, deoarece efectele sunt întotdeauna dezastruoase. Aceleaşi cauze lansează rachete deasupra oraşelor israeliene. Aceleaşi cauze sunt contraatacul disproporţionat al statului Israel. Aceleaşi cauze sunt situaţia regretabilă a locuitorilor din Gaza. Aceleaşi cauze sunt, de asemenea, exploatarea suferinţei lor de către cele mai radicale facţiuni. Iată o idee: de ce să nu susţinem doar acele forţe din cele două tabere care au ales pacea cu adevărat? Aceste forţe există de ambele părţi şi sunt mult prea des acuzate că îşi trădează propriii cetăţeni, deoarece visează la un scenariu în care este posibil să depăşească diferenţele dintr-o regiune care a fost fundalul unuia dintre cele mai periculoase conflicte de pe planetă. Sylvie Guillaume Am votat în favoarea rezoluţiei care solicită aplicarea recomandărilor Goldstone, deoarece este foarte important să obţinem un angajament din partea autorităţilor israeliene şi palestiniene că vor desfăşura investigaţii imparţiale şi transparente în tragedia din Gaza din 2008-2009, nu într-un mod agresiv, ci într-un mod determinat. Statele membre, în ceea ce le priveşte, trebuie să lucreze şi mai intens pentru a susţine o poziţie fermă şi trebuie să se angajeze pentru menţinerea acestor solicitări pentru partenerii lor israelieni şi palestinieni. Dreptul umanitar internaţional trebuie respectat de toate părţile implicate în conflict şi obiectivul UE trebuie să fie asigurarea respectării acestor principii. Joe Higgins în scris. - Am votat în favoarea acestei rezoluţii, deoarece subliniază condiţiile oribile în care trăieşte marea majoritate a populaţiei palestiniene din Gaza în prezent şi, în special, solicită deschiderea "imediată” şi "necondiţionată” a tuturor graniţelor din Gaza. Susţin în totalitate dreptul populaţiei palestiniene la autodeterminare şi dreptul lor de a se apăra împotriva atacurilor repetate ale armatei israeliene şi ale forţelor de stat. Totuşi, nu sunt deloc de acord cu ideile Islamului politic de dreapta şi ale Hamas. Mă opun, de asemenea, atacurilor individuale împotriva lucrătorilor evrei care divizează în continuare clasa muncitoare israeliană şi cea palestiniană. Aceasta nu face decât să ofere guvernului israelian şi altor grupări extremiste de dreapta din Israel un pretext pentru a lansa noi atacuri asupra populaţiei palestiniene. Guvernul israelian nu serveşte intereselor populaţiei palestiniene şi nici clasei muncitoare israeliene. Atacurile asupra standardelor de viaţă şi drepturilor democratice trebuie apărate în comun, de lucrătorii israelieni şi palestinieni. Singura soluţie care poate aduce pacea durabilă în regiune este un Israel socialist, alături de o Palestină socialistă, în care graniţele sunt convenite reciproc de ambele comunităţi şi fac parte dintr-o confederaţie socialistă democratică a Orientului Mijlociu. David Martin în scris. - Susţin ferm constatările raportului Goldstone şi sunt încântat că Parlamentul a aprobat recomandările acestuia. Sper că procesul păcii durabile printr-o soluţie cu două state va fi susţinut de constatările raportului Goldstone. Nuno Melo UE ar trebui să fie foarte preocupată de soluţionarea conflictului israelo-palestinian care, pe lângă victimele pe care le-a cauzat, creează, de decenii, multă instabilitate în regiune şi în lume. Chiar şi aşa, cred că există diferenţe între ceea ce face Israelul, ca stat democratic şi suveran care împărtăşeşte şi promovează valorile de bază ale societăţilor occidentale şi mişcările radicale precum Hamas care, în majoritatea cazurilor, refuză să recunoască existenţa statului Israel. Aceasta reprezintă un obstacol în calea unei rezolvări complete a conflictului. Aceasta nu ne împiedică să condamnăm, în toate situaţiile, actele de violenţă care au avut loc de ambele părţi ale conflictului, care au şocat lumea şi care pot doar să ne motiveze şi să ne angajeze şi mai mult pentru a găsi moduri de promovare a înţelegerii. Andreas Mölzer Propunerea comună de rezoluţie de astăzi referitoare la raportul Goldstone exprimă încă o dată eforturile UE pentru o evaluare echitabilă şi o analiză a evenimentelor din timpul conflictului din Gaza. La 26 februarie 2010, Adunarea Generală a ONU a solicitat încă o dată ambelor părţi să efectueze investigaţii credibile şi să transmită noi rapoarte în termen de cinci luni. Autorităţile Palestiniene au instituit o comisie de anchetă independentă, ceea ce este o ştire îmbucurătoare. Acţiunile UE pe scena internaţională trebuie să se concentreze pe conformitatea strictă cu principiile şi obiectivele Cartei ONU şi ale dreptului internaţional. În mod similar, respectarea dreptului umanitar internaţional şi a normelor drepturilor internaţionale ale omului de către Israel şi de către palestinieni este o premisă materială pentru procesul de pace, care va duce la crearea a două state, care coexistă în pace şi securitate. Cu această rezoluţie, UE încearcă să inspire obţinerea unei poziţii comune reglementate privind măsurile care rezultă din raportul misiunii de anchetă a ONU privind conflictul din Gaza şi din sudul Israelului, condusă de judecătorul Goldstone. Acest raport pledează, de asemenea, în favoarea susţinerii publice ca recomandările raportului să fie implementate şi ca responsabilitatea să fie asumată pentru toate încălcările dreptului internaţional, inclusiv acuzaţiile de crime de război, şi din acest motiv am votat în favoarea sa. Franz Obermayr Propunerea comună de rezoluţie referitoare la raportul Goldstone expune dorinţa UE de efectuare a unei investigaţii asupra evenimentelor legate de conflictul din Gaza în mod echitabil şi detaliat. La 26 februarie 2010, Adunarea Generală a ONU a solicitat, de asemenea, investigarea în termen de cinci luni asupra incidentelor şi presupuselor încălcări grave ale drepturilor omului. Conform celor mai noi informaţii, până acum, doar partea palestiniană s-a conformat, ceea ce este foarte regretabil. În opinia mea, UE trebuie să susţină în mod activ în organizaţiile şi comisiile internaţionale respectarea şi implementarea dreptului internaţional. Acest respect pentru conformitatea ambelor părţi participante la conflict cu dreptul umanitar internaţional şi cu normele dreptului internaţional pentru apărarea drepturilor omului este o premisă de bază în conflictul din Orientul Mijlociu pentru un progres semnificativ în ceea ce priveşte procesul de pace, care ar putea suferi acum un regres serios, încă o dată, ca urmare a construcţiei de aşezări planificate de Israel. Rezoluţia comună solicită aplicarea recomandărilor raportului misiunii de anchetă a ONU referitoare la conflictul din Gaza şi din sudul Israelului, condusă de judecătorul Goldstone, prin urmare am votat în favoarea acesteia. Wojciech Michał Olejniczak Drepturile omului trebuie respectate de toate părţile din conflictul din Orientul Mijlociu. Fiecare suspiciune că drepturile omului au fost încălcate, de către oricare dintre părţi, trebuie verificată. În acest caz totuşi trebuie utilizată o abordare identică pentru toate părţile conflictului. Raportul Goldstone este un document care a creat multe emoţii şi controverse. El s-a confruntat cu numeroase acuzaţii de părtinire. Mulţi au atras atenţia asupra faptului că raportul nu tratează în mod egal toţi factorii care au condus la conflict. Comunitatea internaţională nu trebuie, totuşi, să ignore conflictul. Recomandările raportului Goldstone includ o propunere de a desfăşura investigaţii internaţionale asupra crimelor care se presupune că au fost comise de ambele părţi ale conflictului. Realităţile conflictului din Orientul Mijlociu pun un semn de întrebare asupra posibilităţii realizării acestui demers. Există un pericol serios că Parlamentul European nu va reuşi să monitorizeze acţiunile efectuate de Hamas, ci doar pe cele efectuate de Israel. Ţinând cont de aceste circumstanţe, am decis să votez împotriva adoptării rezoluţiei comune de la votul final. Zuzana Roithová Nu am susţinut rezoluţia comună a socialiştilor, liberalilor, a blocului de stânga şi a verzilor privind aplicarea recomandărilor raportului Goldstone privind Israelul. Acest raport a fost adoptat de Adunarea Generală a ONU în noiembrie anul trecut doar de către cinci din cele 27 de state membre. Aceasta din cauză că raportul nu a fost analizat responsabil la nivelul Consiliului pentru drepturile omului şi, astfel, Adunarea Generală a votat un raport neechilibrat, care descrie Israelul ca o organizaţie teroristă. Sunt unul dintre acei politicieni care luptă pentru o investigare obiectivă şi necompromiţătoare în toate cazurile de încălcare a drepturilor omului în conflictul din Gaza. În joc, totuşi, se află credibilitatea concluziilor investigaţiei. Nu este acceptabil să se permită politizarea unei investigaţii în desfăşurare, care încă nu s-a încheiat. Scopul, în cele din urmă, trebuie să fie obţinerea unei soluţii paşnice la conflictul israelo-palestinian şi viitoarea prosperitate a două state independente, Israel şi Palestina, şi nu o luptă pentru putere între Europa şi SUA pentru influenţă în această regiune. Raül Romeva i Rueda în scris. - Am votat pentru propunerea de rezoluţie RC7-0136/2010 referitoare la recomandările raportului Goldstone, în primul rând deoarece acesta insistă să solicite o poziţie puternică a UE privind monitorizarea raportului Goldstone şi ca aplicarea recomandărilor acestuia şi responsabilitatea pentru toate încălcările dreptului internaţional să fie solicitate public, solicită tuturor părţilor să conducă investigaţii care respectă standardele internaţionale în termen de cinci luni şi solicită monitorizarea activă a implementării raportului de către Înaltul Reprezentant al Uniunii pentru afaceri externe şi politica de securitate şi vicepreşedinte al Comisiei, precum şi de către statele membre ale UE. În plus, aceasta adaugă puncte noi la ceea ce a spus deja Parlamentul în trecut, solicitând, de exemplu, Înaltului Reprezentant al Uniunii pentru afaceri externe şi politica de securitate şi vicepreşedinte al Comisiei să evalueze rezultatele investigaţiilor de către toate părţile şi să raporteze Parlamentului, reaminteşte că responsabilitatea şi credibilitatea UE şi a statelor sale membre necesită monitorizarea completă a investigaţiilor şi îşi exprimă îngrijorarea cu privire la presiunea asupra ONG-urilor implicate în elaborarea raportului Goldstone şi în investigaţiile de monitorizare, incluzând referinţe la măsurile restrictive impuse activităţilor acestora. Olle Schmidt şi Cecilia Wikström Acesta nu este un moment potrivit pentru a adopta o rezoluţie privind Israelul. Ne putem aştepta să primim curând o evaluare completă a raportului Goldstone şi cred că nu ar trebui să o anticipăm. Situaţia este sensibilă şi conflictul dintre părţi a deveni polarizat. Nu trebuie să agravăm situaţia prin adoptarea unei rezoluţii care va fi privită, cu siguranţă, ca nesatisfăcătoare de către părţile implicate. De asemenea, mi se pare ciudat că UE poate adopta o rezoluţie pe baza unui mandat care nu a fost susţinut de niciunul dintre statele membre ale UE la Consiliul ONU privind drepturile omului. Marek Siwiec Nu cred că rezoluţia comună referitoare la aplicarea recomandărilor raportului Goldstone privind Israelul/Palestina reflectă în mod complet punctele de vedere exprimate de deputaţii în Parlamentul European în timpul dezbaterii care a avut loc la Bruxelles la 24 februarie. Rezoluţia nu reprezintă în mod adecvat poziţia majorităţii grupurilor politice care au contribuit la crearea documentului. Raportul la care se referă rezoluţia - raportul Goldstone - este părtinitor şi nu tratează toţi factorii care au condus la conflict în mod egal. În plus, rezoluţia comună nu menţionează circumstanţele care au condus la conflict şi nici nu conţine vreo referinţă la cele 8 000 de atacuri asupra civililor israelieni, organizate de Hamas şi de alte grupuri armate. Nu există nicio informaţie despre modul în care Hamas a ignorat încetarea focului. Punctul 7 din documentul la care mă refer arată clar că Parlamentul Europeană nu va putea monitoriza acţiunile adoptate de Hamas, ci doar cele desfăşurate de Israel. O astfel de poziţie reduce credibilitatea sistemului juridic al Israelului şi, de asemenea, a instituţiilor israeliene şi subminează capacitatea lor de a desfăşura investigaţii. Prin urmare, la votul final, am votat împotriva adoptării rezoluţiei comune. Catherine Soullie Reducerea conflictului israelo-palestinian la o simplă comparaţie a numărului de decese în una sau alta din taberele beligerante nu poate decât să ne deformeze punctul nostru de vedere asupra acestui război, care durează de prea mult timp. Suntem cu toţii de acord că este dificil să găsim o soluţie la acest conflict, deoarece cauzele în sine sunt complexe şi profunde. Astfel, a vedea lucrurile doar în alb şi negru este imposibil în această zonă a lumii. Misiunea condusă de judecătorul Goldstone a fost însărcinată doar cu enumerarea încălcărilor dreptului internaţional. Deşi nu toate concluziile din acest raport sunt nejustificate, votul împotriva acestor rezoluţii, care au aprobat abordarea şi concluziile unui text care cred că a fost gestionat într-un mod părtinitor dar, mai presus de toate, pe baza unor obiective incomplete, mi s-a părut că este cea mai corectă soluţie intelectuală. Da, trebuie să denunţăm şi să oprim abuzurile care sunt comise de una sau de cealaltă parte beligerantă din regiunea respectivă, dar trebuie să fim foarte atenţi cu privire la procedura utilizată dacă dorim ca justiţia să fie instaurată în regiune, pentru a ne conduce în direcţia unei păci durabile. Bart Staes Am votat în favoarea rezoluţiei comune referitoare la raportul Goldstone, mai ales pentru că recunoaşte că cetăţenii din Gaza continuă să trăiască în condiţii teribile ca o consecinţă a blocadei şi deoarece solicită deschiderea imediată, permanentă şi necondiţionată a punctelor de trecere a frontierei. Textul aprobat solicită insistent aplicarea recomandărilor din raportul Goldstone şi responsabilitate pentru toate încălcările dreptului internaţional, inclusiv acuzaţiile de crime de război. Raportul este rezultatul unei investigaţii echilibrate şi minuţioase, care s-a bazat pe vizite în regiune şi întrevederi cu martorii. Conform raportului, părţile implicate au comis încălcări ale dreptului umanitar internaţional. Raportul consideră că ofiţerii superior ai armatei israeliene sunt responsabili pentru următoarele: utilizarea fără discriminare a fosforului alb, lipsa distincţiei dintre civili şi combatanţi, consecinţele umane ale blocadei, care este un instrument de pedeapsă colectivă, şi încălcarea legii marţiale. Raportul conţine suficiente elemente pentru a solicita Secretarului General al ONU şi Consiliului de Securitate să înceapă procedurile legale, care vor fi cel mai bun mod de a garanta că toate îndoielile şi discuţiile legate de evenimentele din Gaza sunt eliminate. Mi se pare regretabil că Grupul Partidului Popular European (Creştin-Democrat) nu a acordat nicio importanță acestui text. Charles Tannock în scris. - Grupul ECR nu recunoaşte o parte substanţială a raportului Goldstone şi, prin urmare, nu am votat pentru propunerea de rezoluţie a PPE şi pentru propunerea comună de rezoluţie. Grupul ECR are preocupări serioase cu privire la legitimitatea şi natura părtinitoare a raportului realizat de judecătorul Goldstone şi, în special, nu doreşte să vadă membri IDF sau politicieni condamnaţi pentru crime de război. Susţinem continuarea discuţiilor pentru pace şi securitate în regiune, susţinem o soluţie cu două state şi recunoaştem problemele umanitare cauzate de conflictul existent în regiune. Róża Gräfin Von Thun Und Hohenstein Ca actor internaţional, UE ar trebui să aibă în vedere nu doar binele cetăţenilor săi, ci, de asemenea, nu ar trebui să uite să menţină o perspectivă globală.. Din acest motive, deciziile luate de deputaţii PE ar trebui să fie bazate pe o realitate care este mai mult decât europeană. Votarea asupra rezoluţiei privind aplicarea recomandărilor raportului judecătorului Goldstone înainte ca raportul să fie adoptat de ONU este o greşeală. Lăsând la o parte faptul că nu am avut timp suficient să dezbatem raportul, nu ni s-a oferit o prezentare a raportului care să includă o acoperire cuprinzătoare a argumentelor în conflict. Într-o situaţie în care statele membre ale UE nu dovedesc dorinţa de a interveni în cazul Israelului şi Palestinei, adoptarea de către Parlamentul European a oricărui tip de rezoluţie nu este salutară pentru procesul de pace din Orientul Mijlociu. Din aceste motive, m-am abţinut de la votul asupra rezoluţiei Grupului Partidului Popular European (Creştin-Democrat) şi am votat împotriva rezoluţiei comune prezentate de către celelalte partide. Am îndoieli în special privind considerentul J şi punctul 10 din rezoluţia comună, care, deşi subliniază situaţia tragică a rezidenţilor din Fâşia Gaza, nu explică faptul că aceasta este rezultatul direct al conducerii Hamas - un grup considerat de către comunitatea internaţională a fi o organizaţie teroristă. În plus, nu pot să fiu de acord cu punctele 2 şi 4 din rezoluţia comună, care solicită aplicarea recomandărilor raportului Goldstone, deşi nu toate sunt legitime. Dominique Vlasto Datorită raportului Goldstone, a fost posibilă evidenţierea necesităţii efectuării rapide de investigaţii independente pentru a stabili realitatea faptelor şi responsabilitatea părţilor implicate şi pentru a trage concluzii din orice încălcări ale dreptului internaţional şi ale dreptului umanitar comise în timpul conflictului din Gaza. Aceste investigaţii trebuie conduse într-un mod onest de către autorităţile palestiniene şi israeliene. Sper că acestea vor putea, astfel, să faciliteze o reluare a negocierilor şi, prin urmare, susţin fără rezerve principiul investigaţiilor. Aş dori, de asemenea, să subliniez că acest conflict din Gaza a cauzat distrugerea multor proiecte finanţate de UE şi destinate atenuării crizei umanitare de care suferă populaţia, care este victima unei lipse de bunuri de primă necesitate şi a lipsei de acces la serviciile publice de bază. Populaţia din zonă are nevoie de încurajare şi trebuie să creadă în continuare într-o rezolvare rapidă a problemei israelo-palestiniene. Doar în aceste circumstanţe vor fi stabilite condiţiile pentru obţinerea unei păci echitabile şi durabile între statul palestinian şi statul israelian, care sunt vecini viabili, siguri şi paşnici. Diogo Feio Nu demult, am reamintit Parlamentului că alegerile nu sunt libere în Belarus, că libertatea de exprimare, de asociere şi de protest nu există şi că a existat un număr tot mai mare de activităţi de represiune conduse de către autorităţi. În plus, prizonierii politici nu au fost încă eliberaţi, pedeapsa cu moartea nu a fost abolită şi nu există nicio garanţie de separare a puterilor, în special, independenţa justiţiei, nici de respect pentru drepturile omului. Utilizarea recentă a poliţiei împotriva Uniunii polonezilor din Belarus şi negarea drepturilor pe care le urmăresc aceştia sunt încă două episoade care duc la slăbirea încrederii Europei în dictatura din Belarus. Aceştia solicită tuturor democraţilor europeni, în special instituţiilor europene şi guvernelor statelor membre să acorde o atenţie riguroasă şi o reacţie fermă şi coordonată faţă de autorităţile de la Minsk, care continuă să fie loiale celor mai rele moşteniri ale comunismului. Uniunea Europeană nu poate fi partenera unui Belarus care nu respectă nici pe cetăţenii săi şi nici dreptul internaţional. După cum spune un proverb din ţara mea: "mai bine singur în casă decât în rea adunare!”. José Manuel Fernandes Uniunea Europeană nu ar trebui să recunoască legitimitatea parlamentului din Belarus până când nu vor avea loc alegeri libere în această ţară. Prin urmare, solicit autorităţilor belaruse să realizeze o reformă completă a legislaţiei electorale a ţării, în conformitate cu recomandările Organizaţiei pentru Securitate şi Cooperare în Europa/Biroului pentru instituţii democratice şi drepturile omului. Acţiunile autorităţilor din Belarus împotriva membrilor organizaţiei care reprezintă minoritatea naţională poloneză sunt absolut reprobabile, așa cum sunt procesele părtinitoare politic şi faptul că autorităţile judiciare primesc, în mod evident, ordine de la executiv. UE nu poate fi de acord cu decizia autorităţilor din Belarus de a limita accesul la Internet sau cu lipsa de garanţii privind libertatea presei, libertatea de adunare şi asociere paşnică şi libertatea cultelor religioase, altele decât Biserica Ortodoxă Belarusă, precum şi alte drepturi şi libertăţi politice. Susţin ca nivelul de cooperare a Comunităţii cu autorităţile belaruse să fie direct proporţional cu nivelul de respectare a drepturilor omului în ţara respectivă. Împărtăşesc în continuare îngrijorarea cu privire la declaraţia Înaltului Reprezentant al Uniunii pentru afaceri externe şi politica de securitate/vicepreşedinte al Comisei privind represaliile asupra minorităţii naţionale poloneze, care a fost slabă şi târzie. Nuno Melo De la sfârşitul războiului rece, relaţiile dintre Belarus şi Occident au înregistrat progrese către dezvoltarea unei noi înţelegeri, iar UE a dezvoltat dialogul pozitiv, sub forma oferirii de stimulente Belarusului, pentru a înregistra progrese legate de democraţie şi de drepturile omului. În ciuda celor de mai sus, UE nu poate accepta acţiuni care intră în conflict cu principiile internaţionale şi cu legislaţia privind drepturile minorităţilor naţionale. UE nu poate susţine opinii relative privind drepturile omului. Kristiina Ojuland Domnule preşedinte, în calitate de coautoare a rezoluţiei PE referitoare la situaţia privind societatea civilă şi minorităţile din Belarus, am votat în favoarea rezoluţiei. Deşi, anul trecut, regimul Lukaşenko a eliberat prizonierii politici şi a devenit oarecum mai moderat, UE nu poate ignora încălcările recente ale drepturilor omului în ceea ce priveşte membrii Uniunii polonezilor din Belarus. Este posibil să extindem beneficiile Parteneriatului estic al UE asupra cetăţenilor belaruşi doar dacă administraţia belarusă garantează drepturile omului şi libertăţile civile ale belaruşilor şi dacă începe reformele democratice. Concesiile făcute de regim până în acest punct au continuat să fie insuficiente şi arestarea liderului Uniunii polonezilor din Belarus, Angelika Borys, precum şi refuzul de a permite mişcării să fie înregistrată şi sechestrul pe bunurile acesteia sunt încă o lovitură asupra relaţiilor cu UE. În opinia mea, ca urmare a continuării încălcării principiilor drepturilor omului şi statului de drept, UE nu are nicio opţiune decât să ia în considerare reimpunerea de sancţiuni asupra administraţiei belaruse. Wojciech Michał Olejniczak Am votat pentru adoptarea propunerii comune de rezoluţie a Parlamentului European. Acum câteva luni, Parlamentul European a adoptat o rezoluţie care solicita autorităţilor belaruse să pună capăt utilizării pedepsei capitale asupra cetăţenilor săi. Astăzi, încă o dată, vorbim despre Belarus, încălcări ale drepturilor omului şi ale principiilor societăţii civile. UE s-a deschis pentru Belarus. Am creat măsurile potrivite, precum includerea Belarusului în Parteneriatul estic. Încrederea pe care am acordat-o Belarusului trebuia să iniţieze trecerea spre calea democratizării şi a respectului pentru drepturile civile. Din nefericire, nu s-a întâmplat aşa. Ţinând cont de acestea, UE trebuie să fie fermă şi să adopte o poziţie mai puternică privind relaţiile cu Belarusul; trebuie să acţioneze efectiv pentru a garanta că dreptul minorităţilor va fi respectat. Sper că rezoluţia prezentă va iniţia schimbările în direcţia dorită. Dacă acest lucru nu se va întâmpla, mă aştept la o revizuire a abordării UE faţă de Belarus şi impunerea de sancţiuni adecvate. Fiecare soluţie ineficientă va fi dovada slăbiciunii noastre. Raül Romeva i Rueda în scris. - Am votat în favoarea acestei rezoluţii care a fost, de fapt, un text convenit de toate grupurile majore, inclusiv de al nostru. Rezoluţia a fost adoptată cu unanimitate. Czesław Adam Siekierski Absenţa libertăţii de exprimare, problemele cu înregistrarea organizaţiilor politice şi chiar sociale şi utilizarea presei de stat în scopuri de propagandă reprezintă simptomele funcţionării autoritare excesive a statului. Uniunea a întins o mână de ajutor Belarusului sub forma includerii în Parteneriatul estic, un program care este destinat să întărească democraţia şi statul de drept. Activităţile autorităţilor belaruse nu îndeplinesc standardele internaţionale pentru normele care reglementează conduita faţă de opoziţie şi de ONG-uri sau standardele privind protecţia minorităţilor naţionale. Este important să găsim o cale de ieşire competentă din situaţie, în care UE să-şi arate dezaprobarea prin măsuri specifice, precum sancţiuni sau restricţionarea vizelor, dar, în acelaşi timp, nu trebuie să izolăm Belarusul de restul Europei, deoarece va suferi toată societatea belarusă şi nu autorităţile condamnate de UE. Ar trebui să-i arătăm Belarusului cât de mult poate profita de pe urma cooperării cu UE şi să stipulăm că măsura în care Belarusul respectă cerinţele UE se va reflecta în sprijinul pe care se poate baza Belarusul. Artur Zasada Am fost încântat să aud rezultatele votului de astăzi. Am adoptat o rezoluţie în care condamnăm represiunile recente împotriva minorităţii poloneze din Belarus. Adoptarea documentului prin aclamare are o implicaţie specială. Acesta este un vot al întregului Parlament, al tuturor grupurilor politice şi al reprezentanţilor celor 27 de state membre ale UE. Nu-mi imaginez că Belarusul va beneficia de oferta Parteneriatului estic fără ca, mai întâi, să readucă în legalitate Uniunea polonezilor din Belarus şi să le restituire bunurile şi, în plus, fără să elibereze prizonieri politici precum Andrei Bandarenko, Ivan Mikhailau şi Arystom Dubski. Astăzi, am trimis Belarusului un semnal clar. Acum aşteptăm un răspuns. Zigmantas Balčytis Consiliul European a subliniat că este important să revizuim contractul economic şi social între instituţiile financiare şi societatea pe care o servesc şi să se asigure că, la timpul potrivit, societatea se poate bucura de beneficiile furnizate şi este protejată de risc. În această privinţă, Consiliul European a solicitat FMI să analizeze toate posibilităţile atunci când efectuează o evaluare, inclusiv taxele pentru tranzacţiile financiare la nivel global. Susţin această rezoluţie şi cred că UE trebuie să ajungă la un acord asupra unei poziţii comune în această privinţă. Comisia Europeană trebuie să pregătească o evaluare de impact a unei taxe generale asupra tranzacţiilor financiare şi să examineze avantajele şi dezavantajele acesteia. De asemenea, sunt de acord cu prevederea rezoluţiei conform căreia trebuie să analizăm la nivelul Comunităţii modul în care sectorul financiar poate ajuta în mod just la acoperirea daunelor provocate economiei din cauza sa sau daunelor legate de intervenţiile guvernului menite să stabilizeze sistemul bancar. Sebastian Valentin Bodu în scris. - Actuala propunere de rezoluţie, care vine în urma discuţiilor G20 purtate în cadrul Summitului de la Pittsburgh, precum şi în urma solicitării unor organisme internaţionale precum FMI, poate reprezenta o soluţie, atât pentru evitarea unor noi catastrofe financiare, precum şi pentru recuperarea sumelor pe care trezoreriile le-au pus la dispoziţia băncilor spre a le salva de la colaps. Este salutară oricum adoptarea, în condiţii de pionierat, a unei astfel de legislaţii în Franţa şi Belgia (Regatul Unit analizând şi el posibilitatea introducerii unei legislaţii similare), şi aşteptăm să vedem efectele ei. Conform estimărilor franceze, taxa de 0,005 % va scoate din buzunarul băncilor franceze peste 20 mld. euro. Cu toate acestea, oare cum va reacţiona mediul bancar, în sensul că va limita numărul de tranzacţii speculative - considerate ca nocive - sau va profita de mobilitatea capitalului şi va continua să efectueze astfel de tranzacţii prin sucursale bancare aflate în state unde acest tip de impozit nu există? Aşadar, cred că un succes al unei astfel de impozitări necesită o abordare globală, inclusiv aducerea ei în faţa unor organisme internaţionale precum ONU. Chiar şi aşa, e greu de crezut că se poate ajunge la o acţiune comună la nivel mondial (vezi legislaţiile off-shore). Marielle De Sarnez Susţinând rezoluţia adoptată astăzi cu o vastă majoritate (536 de voturi pentru, 80 împotrivă i 33 de abţineri), delegaţia franceză a Mişcării democratice şi-a reiterat dorinţa de a efectua o nouă evaluare de impact şi de a avea propuneri practice din partea Comisiei Europene privind crearea de taxe asupra tranzacţiilor financiare. Solicităm Comisiei să elaboreze o propunere pentru a defini o poziţie europeană comună care să fie prezentată la G20 din luna iunie. De asemenea, ar fi o idee bună să evaluăm măsura în care o astfel de taxă ar putea contribui la stabilizarea pieţelor financiare. Întrebarea la care Comisia ar trebui să oferă răspunsuri priveşte utilizarea acestei taxe pentru a susţine adaptarea ţărilor în curs de dezvoltare la schimbările climatice şi la finanţarea cooperării pentru dezvoltare, dar şi pârghiile pe care le poate utiliza Comisia pentru a-şi convinge partenerii să participe la implementarea acestei taxe, pentru a preveni migraţia capitalului. Mai presus de toate, totuşi, trebuie efectuată o evaluare detaliată a impactului pentru a ne asigura că această taxă nu va reduce competitivitatea Uniunii sau investiţia durabilă şi nici nu va avea repercusiuni negative asupra IMM-urilor şi investitorilor individuali. Harlem Désir În 2000, am propus împreună cu Intergrupul de globalizare prima rezoluţie care solicita Comisiei să examineze fezabilitatea unei taxe asupra fluxurilor de capital speculative. Rezoluţia nu a fost adoptată, deoarece lipsea cu puţin numărul de voturi necesare. Au trecut zece ani, G20, ca multe alte state membre, nu mai exclude ideea unei astfel de taxe şi, mai presus de toate, criza financiară ne-a adus aminte de daunele pe care pieţele financiare volatile le pot provoca. De aceea salut adoptarea cu o diferenţă considerabilă a rezoluţiei referitoare la impozitarea tranzacţiilor financiare. Acesta este doar un pas mic, dar mesajul este clar. Parlamentul solicită Comisiei să trateze, în cele din urmă, problema şi să elaboreze un proiect de implementare. Această impozitare ar avea dublul avantaj de a contribui la stabilizarea pieţelor şi de a genera venituri uriaşe pentru a ajuta ţările în curs de dezvoltare să finanţeze adaptarea la schimbările climatice şi la lupta împotriva sărăciei. Oponenţii ne spun că aceasta va fi eficientă doar dacă este globală, dar trebuie să facem primul pas, aşa cum au făcut unele state cu taxa pe biletele de avion. O politică de expectativă nu ne va duce nicăieri. Trebuie să deschidem calea. José Manuel Fernandes Sectorul financiar trebuie să-şi accepte responsabilităţile pentru criza economică ale cărei efecte se simt în continuare. Până acum, economia reală, contribuabilii, consumatorii, serviciile publice şi societatea în general au fost cei care au plătit o parte substanţială a costurilor şi consecinţelor crizei financiare. Sunt mai multe state membre care au solicitat o taxă pe tranzacţiile financiare. Contextul politic şi de reglementare în acest domeniu este diferit în prezent. Există iniţiative de reglementare noi, precum lupta împotriva paradisurilor fiscale, închiderea portițelor de scăpare juridice din conturile de gestiune, cerinţele aplicabile tranzacţiilor de pe bursele de valori şi utilizarea serviciilor de stocare a tranzacţiilor pentru înregistrarea instrumentelor derivate. UE trebuie să adopte o poziţie comună în cadrul internaţional al reuniunilor G20. Pentru aceasta, Comisia trebuie să evalueze impactul unei taxe globale asupra tranzacţiilor financiare înainte de următorul summit G20. Această evaluare trebuie să se axeze pe efectele introducerii taxei pe tranzacţiile financiare în UE, spre deosebire de introducerea acesteia la nivel global. Trebuie determinate costurile, precum şi dacă această taxă va contribui la stabilizarea pieţelor financiare. Ilda Figueiredo Diferitele declaraţii de la începutul rezoluţiei, aprobată acum de majoritatea Parlamentului, sunt pozitive. Acest lucru este adevărat în special în ceea ce privește declaraţia că sectorul financiar trebuie să preia o parte echitabilă din sarcina redresării şi dezvoltării economice, ţinând cont că până acum economia reală a contribuabililor, a consumatorilor, a serviciilor publice şi a societăţii în general a fost cea nevoită să plătească o parte substanţială a costurilor şi consecinţelor crizei financiare. Totuşi, dincolo de acestea, aproape că a existat un regret faţă de orice acţiune care ar putea conduce la o taxă posibilă pe tranzacţiile financiare, prin ataşarea unui număr mare de restricţii la aplicarea rezoluţiei. Din acest motiv ne-am abţinut. Din păcate, a existat o întârziere în aplicarea noilor iniţiative de reglementare şi în progresul luptei promise împotriva paradisurilor fiscale, în eliminarea omisiunilor juridice privind conturile de gestiune, în cerinţele aplicabile tranzacţiilor de pe bursele de valori şi în utilizarea sistemelor de înregistrare a tranzacţiilor pentru înregistrarea instrumentelor derivate. Este necesar să facem progrese decisive şi să nu continuăm în aceste ape tulburi, care favorizează doar speculanţii financiari şi interesele capitaliste mari. David Martin în scris. - Susţin o taxă pe tranzacţiile financiare şi sunt foarte încântat că această iniţiativă câştigă un sprijin atât de important. Pentru a fi eficientă, aceasta ar trebui să fie o taxă globală şi susţin măsurile de introducere a unei astfel de taxe pe tranzacţiile financiare. Arlene McCarthy în scris. - Am votat în mod decisiv astăzi pentru menţinerea motivaţiei politice din spatele unei taxe globale pe tranzacţiile financiare (TTF). Este clar că este timpul să acţionăm ferm pentru a ne asigura că sectorul financiar se achită de obligaţiile rezultate în urma crizei şi o TFF ar putea fi un instrument important. Aceasta are o susţinere puternică din partea publicului şi din partea ONG-urilor şi sindicatelor din toată Europa. O TTF ar putea contribui la reducerea tranzacţiilor financiare volatile şi riscante, odată cu încasări de miliarde pentru a contracara efectele schimbărilor climatice şi ajuta ţările în curs de dezvoltare care au fost afectate cel mai puternic de criza financiară. Această rezoluţie solicită Comisiei să analizeze opţiunile pentru o astfel de taxă şi transmite un semnal clar: Europa va solicita cu insistenţă un acord global pentru a răspunde la solicitarea de acţiune a publicului. Este dezamăgitor că Grupul ECR şi deputaţii săi conservatori, care sunt în mod clar împotriva oricărei taxe pe tranzacţii financiare, au ales să denatureze, în mod deliberat, în declaraţiile lor votul de astăzi ca un apel pentru o TTF exclusiv în UE. Dacă Europa nu adoptă nicio măsură şi nu ajunge la nicio concluzie, atunci vom rămâne în afara dezbaterii internaţionale - în schimb, votul nostru de astăzi este un mandat pentru ca Europa să conducă această dezbatere. Nuno Melo Partidul de Centru Democrat şi Social Portughez este, de regulă, împotriva creării de taxe europene. Este adevărat, de asemenea, că taxele sunt instrumente importante la dispoziţia statelor membre şi, mai mult ca oricând, în momente dificile precum criza prezentă. În final, opţiunile diferite de impozitare, fie prin taxe sau contribuţii, care sunt exercitate în diferite state membre, ar oferi neapărat taxei în cauză un caracter mai mult sau mai puţin de sancţiune, care ar permite inechităţi la nivel european, ceea ce ar fi inutil. Andreas Mölzer Pentru mine, este un adevăr inevitabil că sectorul financiar trebuie să contribuie în mod echitabil la redresarea şi dezvoltarea economiei, în special ţinând cont că costurile şi consecinţele considerabile ale crizei financiare au fost suportate de economia reală, contribuabili, consumatori, sectorul public şi de societate în general. O taxă potenţială asupra tranzacţiilor financiare ar putea reduce volumul imens al capitalului speculativ care a avut, din nou, un impact negativ asupra economiei reale în ultima perioadă şi astfel reprezintă, de asemenea, un pas către creştere durabilă. Totuşi, înainte să luăm în considerare introducerea unei astfel de taxe, trebuie să evaluăm cu atenţie beneficiile şi neajunsurile. Acest proces este exact ceea ce solicită rezoluţia propusă de Comisia pentru afaceri economice şi monetare şi din acest motiv am votat în favoarea rezoluţiei. Un punct esenţial care este menţionat în trecere în text, dar care trebuie definit clar înainte să fie adoptată o decizie este utilizarea potenţială a capitalului care poate fi generat dintr-o astfel de taxă. Cred că taxa trebuie percepută acolo unde a avut loc tranzacţia şi trebuie, de asemenea, cu alte cuvinte, să fie în beneficiul statelor pe teritoriul cărora se află bursele de valori relevante. Metoda exactă de calcul nu a fost specificată încă. Dacă UE insistă să perceapă ea însăşi taxa, aceasta trebuie, în orice caz, să fie echilibrată în raport cu contribuţia brută a statelor membre în cauză. Aceasta nu poate duce sub nicio formă la o competenţă fiscală din partea UE. Raül Romeva i Rueda în scris. - Astăzi, am votat în favoarea propunerii de rezoluţie referitoare la impozitarea tranzacţiilor financiare şi sunt încântat că, pentru prima dată, Parlamentul a solicitat o evaluare a fezabilităţii şi impactului introducerii unei taxe pe tranzacţiile financiare la nivelul UE. Acesta este un progres considerabil. Acum trebuie exercitată o presiune asupra Comisiei pentru a propune măsuri concrete. Cetăţenii europeni aşteaptă ca costurile crizei financiare să fie suportate de cei de pe pieţele financiare care le-au cauzat. Prin urmare, nu putem fi mulţumiţi cu o soluţie minimalistă în conformitate cu propunerea SUA, care ar genera câteva miliarde de euro - un venit relativ mic, ţinând cont de costurile uriaşe. Reducerea sărăciei, lupta împotriva schimbărilor climatice şi contracararea crizei financiare necesită venituri suplimentare de câteva sute de miliarde de euro. O taxă pe tranzacţii financiare creată inteligent ar furniza un astfel de venit, reducând în acelaşi timp speculaţiile de pe pieţele financiare. Edite Estrela Am votat în favoarea rezoluţiei referitoare la spaţiul unic de plăţi în euro (SEPA) care urmăreşte să promoveze crearea unei pieţe integrate pentru servicii de plată în euro, în condiţii de concurenţă eficientă, în care să nu existe distincţii între plăţile transfrontaliere şi plăţile naţionale în euro. SEPA funcţionează în continuare într-un mod imperfect şi nu satisface nevoile reale ale utilizatorilor săi. Comunitatea Europeană trebuie să stabilească un termen-limită adecvat şi obligatoriu privind utilizarea instrumentelor SEPA, după care toate plăţile în euro trebuie efectuate utilizând normele acestui sistem. Este la fel de important să ne asigurăm că adoptarea acestui sistem nu va conduce la costuri suplimentare pentru publicul european. Diogo Feio Crearea spaţiului unic de plăţi în euro (SEPA) este fundamentală pentru o mai bună integrare a pieţei pentru serviciile de plăți. Aceasta va creşte concurența prin tratarea plăţilor transfrontaliere şi naţionale în euro în acelaşi mod şi poate avea un impact pozitiv direct asupra vieţilor publicului european. Astfel, pare o prioritate pentru guvernele naţionale implementarea serviciilor SEPA şi crearea de reguli care să reglementeze adecvat această iniţiativă încât să aibă loc cu adevărat o simplificare a poziţiei curente privind serviciile de plăţi şi o reducere a costurilor în beneficiul consumatorilor. José Manuel Fernandes Spaţiul unic de plăţi în euro (SEPA) va fi o piaţă integrată pentru serviciile de plăți, supus unei concurențe reale şi în care nu există diferenţe între plăţile naţionale şi transfrontaliere în euro. Ar fi trebuit să stabilim un termen-limită obligatoriu din punct de vedere juridic pentru migrarea către instrumentele SEPA. Migrarea administraţiilor publice către SEPA este sub aşteptările noastre. Prin urmare, este important ca toate părţile interesate - legislatori, sectorul bancar şi utilizatorii serviciilor de plăți - să fie implicaţi în realizarea SEPA. Continuarea valabilităţii legale a autorizaţiilor de debit direct existente trebuie asigurată în toate statele membre, deoarece obligaţia de a semna autorizaţii noi în timpul tranziţiei de la sistemele de debit direct naţionale la sistemul SEPA ar fi costisitoare. Astfel, Comisia trebuie să stabilească o limită de timp adecvată și obligatorie din punct de vedere juridic pentru migrarea la instrumentele SEPA, nu mai târziu de 31 decembrie 2012, după care toate plăţile în euro vor trebui efectuate în conformitate cu normele SEPA. Comisia trebuie să ajute autorităţile publice în procesul de migrare prin dezvoltarea planurilor de migraţie naţională integrate şi sincronizate. Nuno Melo Zona unică de plăţi în euro (SEPA) trebuie să se transforme rapid într-o piaţă integrată pentru serviciile de plăţi. Totuşi, sunt multe de făcut înainte de atingerea acestui obiectiv şi, în ciuda existenţei directivelor care stipulează cadrul pentru cardurile SEPA şi sistemul de debitare directă SEPA, adevărul este că aceste sisteme nu sunt încă operaţionale. Prin urmare, este necesar să depăşim toate obstacolele din calea implementării sistemului SEPA, astfel încât acesta să poată fi complet operaţional cât mai curând posibil. Este important ca perioada de tranziţie să nu depăşească data de 21 octombrie 2012. Wojciech Michał Olejniczak Spaţiul unic de plăţi în euro (SEPA) este un concept a cărui introducere va uşura viaţa a milioane de europeni. Indiferent de statul ai cărui cetăţeni sunt, aceştia vor reuşi, cu uşurinţă, să facă plăţi rapide şi ieftine către persoane sau forme dintr-un alt stat membru la acelaşi cost cu plăţile efectuate la nivel naţional. Într-o epocă a operaţiilor bancare prin internet, aceasta va determina creşterea concurenţei între bănci, care va fi în beneficiul clienţilor. Introducerea SEPA este următorul pas către realizarea uneia dintre cele patru libertăţi fundamentale ale pieţei comune - libera circulaţie a capitalului. Ceea ce este extrem de important este că SEPA va determina o apropiere economică între ţările din zona euro şi ţările care, deşi sunt state membre ale UE, nu fac parte din zona euro, precum şi alte state ale zonei europene a liberului schimb. Prin urmare, susţin în totalitate rezoluţia Parlamentului European referitoarea la implementarea zonei unice de plăţi în euro (SEPA). În acelaşi timp, fac apel la Comisia Europeană să acorde prioritate intereselor clienţilor serviciilor bancare cu amănuntul şi aspectelor referitoare la securitatea sistemului în timp ce monitorizează activitatea de introducere a sistemului SEPA. Kader Arif Rezoluţia referitoare la ACTA, care a fost adoptată astăzi şi printre ai cărei iniţiatori mă număr, este extrem de simbolică, deoarece este unanimă. Acesta este un semnal clar transmis de Comisie, care negociază de doi ani acest acord în cea mai mare taină. Parlamentul solicită transparenţă totală cu privire la negocierile în curs, precum şi respectarea tratatelor, conform cărora are dreptul să primească aceleaşi informaţii ca şi Consiliul. Fie că este vorba despre metodă, fie că este vorba despre ceea ce ştim cu privire la conţinut, sunt împotriva modului în care sunt conduse negocierile ACTA. Suntem foarte îngrijoraţi în ceea ce priveşte punerea în discuţie a acquis-ului comunitar. Pe lângă riscul de reintroducere a ripostei "graduale”, ar putea fi puse în discuţie respectul pentru drepturile fundamentale ale cetăţenilor din punctul de vedere al libertăţii de exprimare şi al protecţiei confidenţialităţii şi a datelor şi principiul neresponsabilităţii furnizorilor de acces la internet şi a gazdelor. Parlamentul a demonstrat deja angajamentul său faţă de aceste principii şi dacă Comisia nu-şi modifică strategia, voi conduce campania împotriva ratificării ACTA de către Parlament, la fel cum am reuşit să facem deja în cazul Acordului SWIFT. Zigmantas Balčytis în scris. - Am votat în favoarea acestei rezoluţii. Fără îndoială, îmbunătăţirea protecţiei drepturilor de proprietate intelectuală şi combaterea contrafacerii şi pirateriei sunt probleme foarte importante în UE şi în întreaga lume şi salut deschiderea negocierilor la nivel internaţional pentru consolidarea IPR şi pentru combaterea contrafacerii şi pirateriei într-un mod mai eficient. Totuşi, sunt foarte dezamăgit cu privire la modul în care se desfăşoară aceste negocieri. Conform Tratatului de la Lisabona, Parlamentul European trebuie informat imediat şi complet de către Comisie, în toate etapele acordurilor internaţionale, ceea ce nu este cazul cu Acordul ACTA. În plus, Parlamentul European va trebui să-şi dea acordul cu privire la Tratatul ACTA înainte de intrarea sa în vigoare în UE. Cum vom putea face acest lucru dacă nu suntem informaţi? Sper că Comisia Europeană îşi va îndeplini obligaţia şi va furniza toate informaţiile necesare privind starea negocierilor. Jan Březina Domnule preşedinte, am votat pentru rezoluţia Parlamentului European referitoare la transparenţă şi starea curentă a negocierilor asupra Acordului ACTA, deoarece împărtăşesc îndoielile autorilor privind progresul negocierilor de până în prezent. Acestea au loc în condiţii "limitate”, ceea ce înseamnă că doar Comisia Europeană şi statele membre UE au acces la documentele de negociere. Parlamentul European este omis complet şi totuşi acest acord este o premisă esenţială pentru ca acordul să intre în vigoare. Cred că conţinutul digital şi manipularea acestuia nu trebuie incluse în textul acordului, iar dacă sunt incluse, prevederile în cauză nu trebuie să aibă o natură represivă. Cred cu siguranţă că Acordul ACTA nu trebuie să depăşească cadrul legilor referitoare la proprietatea intelectuală în vigoare şi că orice sancţiuni pentru copierea conţinutului digital trebuie să rămână la latitudinea statelor individuale. Protecţia confidenţialităţii şi protecţia datelor persoanele trebuie să rămână un pilon al legislaţiei europene, care nu va fi subminat de acordurile juridice internaţionale. Sunt în favoarea unui acord ACTA care va combate contrafacerea, care reprezintă un pericol real pentru economie şi consumator şi care, fără îndoială, încalcă drepturile de proprietate intelectuală. Pe de altă parte, copierea care este efectuată exclusiv pentru uz personal ar trebui exclusă. Includerea acesteia, în opinia mea, ar intra în conflict cu dreptul la libertate personală şi la informaţie. Pe scurt, contrafacerea şi copierea nu pot fi tratate în acelaşi mod. Derek Roland Clark în scris. - Noi, ca grup, am votat împotriva rezoluţiei ACTA de miercuri, 10 martie 2010, şi am procedat astfel pe principiul că Tratatul ACTA însuşi nu ar trebui să existe sub nicio formă. Este o încălcare catastrofală a proprietăţii private individuale. Dacă am fi votat în favoarea rezoluţiei, am fi recunoscut existenţa unei astfel de legislaţii, dar am decis, pe această bază, să nu recunoaştem tratatul. Marielle De Sarnez În ciuda Tratatului de la Lisabona şi a codeciziei în materie de comerţ internaţional, Comisia şi statele membre împiedică desfăşurarea unei dezbateri publice privind Acordul comercial împotriva contrafacerii (ACTA). Această lipsă de transparenţă creează o suspiciune reală, care poate fi diminuată doar prin consultarea publicului şi a Parlamentului European. Deşi lupta împotriva contrafacerii este, într-adevăr, legitimă şi necesară, Tratatul ACTA consolidează drepturile autorilor şi drepturile de proprietate intelectuală. Trebuie ca furnizorilor de acces la internet să li se permită să controleze schimburile de fişiere digitale şi să impună penalităţi utilizatorilor, inclusiv întreruperea conexiunii acestora la internet? Costul unei astfel de monitorizări ar fi exorbitant pentru furnizorii de acces şi verificările ar fi complicate. În plus, pirateria pe internet nu este considerată încă o infracţiune în legislaţia europeană sau internaţională. Prin urmare, ideea impunerii sistematice de penalităţi pe o scară atât de largă este nejustificată, cu atât mai mult cu cât accesul la internet, în numele dreptului la informare, este totuşi un drept fundamental. Comisia va trebui să furnizeze Parlamentului un document care descrie negocierile şi toate poziţiile puse în discuţie. Dacă nu face acest lucru, Parlamentul poate respinge acest text negociat în secret, la fel cum a respins şi Acordul SWIFT. Edite Estrela Am votat în favoarea rezoluţiei privind transparenţa şi poziţia curentă a negocierilor asupra Acordului comercial împotriva contrafacerii (ACTA), deoarece susţin un proces transparent în desfăşurarea negocierilor. După intrarea în vigoare a Tratatului de la Lisabona, Parlamentul va trebui să-şi dea acordul pentru textul Acordului ACTA înainte ca acesta să intre în vigoare în Uniunea Europeană. Contribuţia Parlamentului este esenţială pentru a garanta că modalităţile de aplicare a drepturilor de proprietate intelectuală nu vor împiedica inovarea, concurenţa, protecţia datelor personale şi libera circulaţie a informaţiilor. Diogo Feio Contrafacerea constituie una dintre principalele calamităţi ale economiei globale şi, cu toate eforturile de a o combate, este evident că statele individuale sunt incapabile să pună capăt cu succes acestei lupte. Riscurile pentru sănătatea şi siguranţa consumatorilor implicate de achiziţia anumitor produse sunt clare în prezent. Din punct de vedere comercial şi industrial, această industrie paralelă, care trăieşte de pe urma creativităţii şi faimei altora, slăbeşte valoarea mărcilor şi diminuează rolul lor special. În acest mod, deşi este importantă crearea unei pieţe deschise, libere şi echitabile, aceasta se poate realiza doar dacă contrafacerea este respinsă şi combătută în general de către principalii producători. Acordul comercial împotriva contrafacerii poate fi o cale care merită să fie străbătută, dar mai întâi aceasta trebuie înţeleasă şi dezbătută, spre deosebire de ceea ce s-a întâmplat până acum. José Manuel Fernandes În 2008, UE şi alte state ale Organizaţiei pentru Cooperare şi Dezvoltare Economică au început negocierile pentru un acord multilateral nou cu scopul de a întări aplicarea drepturilor de proprietate intelectuală (IPR) şi de a adopta măsuri împotriva contrafacerii şi pirateriei (Acordul comercial împotriva contrafacerii - ACTA). Împreună, aceştia au decis să aprobe o clauză de confidenţialitate. Orice acord legat de ACTA încheiat de UE trebuie să respecte obligaţiile legale impuse asupra UE privind aspecte ale legislaţiei referitoare la confidenţialitate şi la protecţia datelor, aşa cum sunt definite în Directiva 95/46/CE, în Directiva 2002/58/CE şi în jurisprudenţa Curţii Europene a Drepturilor Omului şi a Curţii Europene de Justiţie. După intrarea în vigoare a Tratatului de la Lisabona, Parlamentul va trebui să aprobe textul Acordului ACTA înainte de intrarea acestuia în vigoare în UE. În plus, Comisia s-a angajat să furnizeze imediat Parlamentului informaţii complete pe parcursul procesului de negociere a acordurilor internaţionale. Prin urmare, ar fi trebuit creat un temei juridic înainte de începerea negocierilor ACTA şi Parlamentul ar fi trebuit să aprobe un mandat de negociere. Comisia ar trebui să transmită propunerile înaintea următoarei runde de negocieri. João Ferreira Condamnarea generală a Parlamentului privind suprimarea de către Comisie a informaţiilor referitoare la negocierile în curs privind Acordul comercial împotriva contrafacerii (ACTA) şi limitările care, procedând în acest mod, Comisia a încercat să le impună asupra scrutinului şi controlului democratic au fost foarte clare. Din acest motiv, credem că este important ca rezoluţia să sublinieze faptul că Comisia "are obligația legală de a informa Parlamentul European de îndată și pe deplin în toate etapele negocierilor internaționale”. Procedurile democratice şi transparente în desfăşurarea negocierilor sunt necesare, precum şi dezbaterea publică privind conţinutul lor, ceea ce considerăm că este pozitiv. În plus, subliniem argumentul în favoarea necesităţii respectării "drepturilor fundamentale, cum ar fi dreptul la libera exprimare și dreptul la viață privată, respectând totodată pe deplin principiul subsidiarității”, precum şi protecţia datelor personale. De aceea am votat pentru. Bruno Gollnisch Acest proiect de acord comercial împotriva contrafacerii, cunoscut ca ACTA, poate părea o idee bună, atât de mare este suferinţa economiei europene şi a locurilor de muncă din Europa ca rezultat al acestor practici inechitabile din lumea liberului schimb excesiv pe care ne-o impuneţi. Dar, ca de fiecare dată când există ceva în mod fundamental nefast într-un acord negociat de către Comisie, totul se face în secret. Mă gândesc la acordul Blair House, care a sacrificat agricultura europeană pentru a satisface apetitul multinaţionalelor agroalimentare americane. Mă gândesc, de asemenea, la scandalosul AMI, Acordul multilateral privind investiţiile, care avea ca scop să scutească multinaţionalele de legile în vigoare din statele în care îşi desfăşurau activitatea. Din fericire, acel acord nu a văzut lumina zilei. În acest caz, este în cauză secţiunea "Internet” a ACTA: aceasta se rezumă, fără exagerare, la introducerea unei legi "Hadopi” internaţionale monstruoase. Autorităţile vamale ar putea verifica playerele MP3, telefoanele mobile şi laptopurile oricărui cetăţean suspectat că a descărcat ilegal un fişier. Furnizorii de acces pot fi forţaţi să întrerupă conexiunea clienţilor sau să furnizeze informaţii despre aceştia. Acest lucru este inacceptabil şi din acest motiv am votat în favoarea acestei rezoluţii, care solicită transparenţă completă în negocieri şi care ameninţă să urmărească Comisia în justiţie, în cazul unui refuz. Sylvie Guillaume Am susţinut rezoluţia al cărei obiectiv era să obţină transparenţă completă din partea Comisiei Europene privind subiectul negocierilor asupra Acordului comercial împotriva contrafacerii (ACTA), care se desfăşoară deocamdată în secret. În afară de riscul reintroducerii "ripostei graduale”, respectul pentru drepturile fundamentale ale cetăţenilor, din punctul de vedere al libertăţii de exprimare şi al protecţiei confidenţialităţii şi a datelor, precum şi principiul neresponsabilităţii furnizorilor de acces la internet şi a gazdelor ar putea fi puse în discuţie. Prin urmare, Parlamentul European, ca voce a cetăţenilor europeni, nu poate fi exclus de la aceste negocieri şi trebuie să primească aceleaşi informaţii ca şi cele transmise Consiliului; aceasta este o cerinţă democratică. În cele din urmă, ACTA nu trebuie să compromită accesul la medicamente generice. În acest context, analizând, în această etapă, metoda şi zvonurile îngrijorătoare care circulă cu privire la conţinutul său, nu pot decât să votez în favoarea unei rezoluţii care este esenţială pentru un astfel de acord. Małgorzata Handzlik În rezoluţia care a fost adoptată, Parlamentul European şi-a declarat în mod clar sprijinul pentru creşterea transparenţei în negocierile Comisiei Europene asupra Acordului comercial împotriva contrafacerii. Pirateria şi contrafacerea sunt o problemă în creştere pentru economia europeană şi pentru alte economii din toată lumea. Economiile ţărilor în curs de dezvoltare devin tot mai mult economii bazate pe cunoaştere. Prin urmare, avem nevoie, de asemenea, de principii eficiente pentru protecţia drepturilor de proprietate intelectuală care nu vor interfera cu inovarea şi competiţia, nu vor pune o sarcină nejustificată asupra comerţului desfăşurat în mod legal şi vor proteja viaţa privată şi drepturile noastre fundamentale, precum libertatea de exprimare. De aceea, rezoluţia adoptată astăzi nu pune în discuţie ideea încheierii acordului. Totuşi, negocierile desfăşurate de Comisia Europeană nu sunt deschise. Parlamentul European şi cetăţenii europeni nu sunt informaţi cu privire la progresul negocierilor. Această absenţă a informaţiilor este un motiv de îngrijorare. Dorim mai multă transparenţă din partea Comisiei Europene. Dorim să aflăm, acum, ce obligaţii acceptă negociatorii Comisiei Europene în numele a 500 de milioane de cetăţeni ai UE. Elisabeth Köstinger Negocierile asupra Acordului comercial împotriva contrafacerii (ACTA) privind dispozițiile legislației drepturilor de autor şi combaterea contrafacerii şi pirateriei de produse şi pe internet reprezintă, fără îndoială, un pas important către protejarea proprietăţii intelectuale. Din păcate, politica de informare a Comisiei în legătură cu negocierile lasă mult de dorit. Lipsa de transparenţă privind starea negocierilor îngreunează rolul constructiv al Parlamentului European în elaborarea prevederilor şi asigurarea, astfel, în avans, că nu există nicio reducere a drepturilor civile europene şi nicio încălcare a directivelor privind protecţia datelor. Susţin propunerea de rezoluţie (RC7-0154/2010) şi, astfel, solicitarea Parlamentului European către Comisie de a-şi încadra politica de informare în legătură cu negocierile ACTA într-un mod mai transparent, complet şi, totodată, global. David Martin în scris. - Transparenţa negocierilor ACTA este de o importanţă vitală şi sunt încântat că Parlamentul a solicitat dezvăluiri complete într-un număr atât de mare. Deşi sunt încântat să aud asigurări că cetăţenii nu vor fi consideraţi infractori pentru utilizare personală şi că Acordul ACTA nu va fi utilizat pentru a împiedica medicamentele generice să ajungă în ţările în curs de dezvoltare, sper că Parlamentul va putea accesa toate documentele şi va monitoriza negocierile pentru a se asigura că aceste promisiuni sunt respectate. Nuno Melo Lipsa de transparenţă în negocierile Acordului comercial împotriva contrafacerii (ACTA) sunt contrare spiritului Tratatului privind funcţionarea Uniunii Europene. Este esenţial ca atât Consiliul, cât şi Comisia să pună imediat la dispoziţie toată documentaţia care stă la baza negocierilor. Nerespectarea acestei obligaţii de bază de către Comisie şi de către Consiliu ar putea determina Parlamentul să utilizeze procedurile judiciare pentru a obţine accesul la aceste documente, ceea ce ar aduce prejudicii prestigiului instituţiilor europene implicate. Zuzana Roithová Aş dori să mulţumesc raportorilor şi tuturor deputaţilor care sunt responsabili pentru faptul că Parlamentul European şi-a exprimat clar poziţia sa intransigentă cu o majoritate atât de vastă împotriva negocierilor lipsite de transparenţă privind un acord internaţional atât de important. Ne aşteptăm ca acordul să deschidă o dimensiune internaţională nouă în lupta împotriva contrafacerii, dar fără să reducă dreptul cetăţenilor europeni la viaţă privată. De asemenea, cred că neinvitarea Chinei la negocieri este o problemă. În dezbaterea de ieri, Comisia a declarat că aceasta este, de asemenea, o eroare strategică. Ideea că China, care este cea mai mare sursă de contrafacere din lume, va semna ulterior un acord negociat este nerealistă. Cred că raportul nostru critic de astăzi va convinge Comisia să-şi reevalueze abordarea faţă de Parlament, care are puteri decizionale comune în domenii noi, inclusiv în politica externă, datorită Tratatului de la Lisabona. Raül Romeva i Rueda în scris. - Am susţinut rezoluţia RC7-0154/2010 privind Acordul comercial împotriva contrafacerii şi sunt încântat că o vastă majoritate a Parlamentului a făcut la fel. ACTA riscă să devină cunoscut ca "Acordul lipsei de transparenţă a Comisiei”. În aceste negocieri privind ACTA, Comisia ar trebui să susţină principiile de transparenţă, drepturile omului şi dreptul legal al Parlamentului UE la informare. În schimb, Comisia nu trece acest test decisiv al conformităţii privind informarea Parlamentului conform termenilor Tratatului de la Lisabona. UE nu poate continua să negocieze asupra ACTA dacă cetăţenii nu au dreptul să participe la proces. De asemenea, este o situaţie complet absurdă şi inacceptabilă dacă deputaţii europeni, în spatele uşilor închise, trebuie să întrebe Comisia despre conţinutul acordurilor pe care trebuie să le votăm. În plus, Parlamentul European a demonstrat că nu acceptă secretele şi că apreciază un internet deschis pentru toţi. Deputaţii europeni au demonstrat, de asemenea, că Parlamentul nu va accepta să fie tratat ca o instituţie lipsită de caracter. Comisiei i s-a cerut insistent să ne informeze complet şi imediat cu privire la negocierile asupra ACTA. Harlem Désir Sistemul de preferinţe generalizate curent (SPG) va ajunge în curând la sfârşit. Am votat în favoarea rezoluţiei, al cărei scop specific este să implice Parlamentul complet în revizuirea acestuia până în 2012. Acest regim comercial permite unui număr de 176 de ţări și regiuni în curs de dezvoltare să beneficieze de acces preferenţial la piaţa europeană în schimbul ratificării convenţiilor OIM şi ale ONU privind drepturile omului. Implementarea sa este totuşi nesatisfăcătoare. De aceea solicit, înainte de revizuire, un raport privind situația actuală a ratificării, implementarea convenţiilor, o evaluare impactului efectelor SPG în perioada 2006-2009, includerea unei condiţii care să precizeze că trebuie implementate 27 de convenţii ONU fundamentale, precum şi procese de investigaţie mai transparente - implicând, în special, consultarea periodică a Parlamentului. Este regretabil faptul că, în timpul acestui vot, un amendament care solicita desfăşurarea unei anchete în Columbia privind numeroasele crime împotriva sindicaliştilor şi gropile comune în care se află sute de corpuri ale persoanelor ucise în regiunea La Macarena nu a fost adoptat, din cauza opoziţiei dreptei. Diogo Feio Uniunea Europeană este cel mai mare furnizor din lume de ajutor umanitar şi pentru dezvoltare. Ştim că, în fiecare an, UE şi statele membre acordă milioane de euro în programe de cooperare şi dezvoltare, că această asistenţă este necesară şi că, în multe cazuri, aceasta face diferenţa. Sunt convins totuşi, ca susţinător al economiei de piaţă, că asistenţa pentru dezvoltare poate (şi trebuie) să fie furnizată prin politici comerciale de care să beneficieze ţările în curs de dezvoltare. Cred că, în acest context, există un rol pentru sistemul de preferinţe generalizate, care permite ţărilor dezvoltate să ofere un regim preferenţial şi nereciproc produselor provenite din ţările în curs de dezvoltare. João Ferreira Nu este deloc sigur să spunem, aşa cum o face rezoluţia, că sistemul de preferinţe generalizate (SPG) curent este un mecanism pentru a ajuta ţările în curs de dezvoltare. Acest mecanism are efecte care vor accentua dependenţa economică a acestor ţări, deoarece are ca urmare producţia pentru export, în detrimentul pieţei lor interne. Într-o măsură mai mare, marile companii transnaţionale, unele dintre ele din ţările UE, sunt cele care beneficiază de acest sistem şi nu cetăţenii din ţările în curs de dezvoltare. Astfel, unele dintre intenţiile care ar trebui să stea la baza SPG, creează o contradicţie cu rezultatele lor actuale. Pe de altă parte, pe fundalul unei presiuni în creştere pentru liberalizarea comerţului internaţional, este evident că UE utilizează scopul acestui regulament ca o formă de şantaj, pentru a obţine acceptarea acordurilor de liber schimb menţionate mai sus, printr-un nivel inacceptabil de presiune diplomatică şi economică asupra acestor ţări. Pentru ca SPG să devină un mecanism al ajutorului pentru dezvoltare, va trebui, după cum propunem, să fie abrogate şi apoi renegociate atât această politică, cât şi celelalte politici pentru asistenţa de dezvoltare, formând o solidaritate eficientă şi combătând dependenţa economică şi exploatarea cetăţenilor şi a resurselor naturale de către grupurile economice din UE. Nuno Melo Măsurile pe care Comunitatea Europeană le-a întreprins din 1971 în legătură cu ţările în curs de dezvoltare prin preferinţe comerciale, în cadrul sistemului de preferinţe generalizate, sunt un mod de a face comerţul mondial mai just şi, în acelaşi timp, ajutând ţările respective în privinţa creşterii şi dezvoltării lor economice. Regulamentele curente expiră în 2011, ceea ce înseamnă că este necesar să depunem eforturi imediate pentru a elabora un instrument nou care ar putea să menţină şi, dacă este posibil, să crească şi mai mult beneficiile pe care acest sistem le-a oferit statelor în curs de dezvoltare, ceva ce este şi mai important în contextul ieşirii noastre din criza internaţională. Dacă dorim să evităm inechitatea, este, totuşi, esenţial ca ţările din lista nouă, care vor beneficia de acest sistem, să fie realiste cu privire la situaţia lor economică. Raül Romeva i Rueda în scris. - În cele din urmă, am votat în favoarea rezoluţiei comune privind sistemul de preferinţe generalizate (SPG) (RC7-0181/2010), deşi regret foarte mult şi sunt afectat de faptul că Ambasada Columbiei a reuşit să convingă unii dintre colegii noştri să elimine aproape toate referinţele la necesitatea investigării încălcării drepturilor omului în Columbia şi de a decide pe baza constatărilor dacă trebuie retrase preferinţele tarifare pentru bunurile columbiene. Charalampos Angourakis Raportul Parlamentului European privind politica externă şi de securitate comună a UE, în legătură cu raportul corespunzător privind politica de securitate şi apărare comună, elaborat de alianţa antisocială a conservatorilor, social democraţilor şi liberalilor din Parlamentul European, prevede susţinerea constantă a purtătorilor de cuvânt politici ai capitalului pentru promovarea unei militarizări şi mai mari a UE, în special după intrarea în vigoare a Tratatului reacţionar de la Lisabona şi a rolului lor activ în promovarea politicii imperialiste a UE şi a intervenţiilor şi războaielor pe care aceasta le-a dezlănţuit asupra ţărilor terţe şi cetăţenilor din toate colţurile planetei, pentru a satisface interesele şi suveranitatea capitalului monopolist, în condiţiile agravării conflictelor interne imperialiste. Raportul solicită: a) organizarea eficientă a Serviciului european pentru acţiune externă (fondat în baza Tratatului de la Lisabona), noul braţ politic/militar pentru organizarea, susţinerea şi implementarea intervenţiilor imperialiste ale UE; b) o creştere a cheltuielilor din bugetul UE pentru intervenţiile sale militare şi politice; c) o fuziune îmbunătăţită a capacităţilor politice şi militare ale UE, cu o legătură UE/NATO mai puternică, esenţială în exercitarea mai eficientă a intervenţiilor sale imperialiste utilizând mijloace militare. Partidul comunist grec a votat împotrivă şi condamnă acest raport inacceptabil, care este pur şi simplu un manual pentru atacuri imperialiste împotriva cetăţenilor. Elena Oana Antonescu în scris. - Uniunea Europeană trebuie să îşi dezvolte autonomia strategică printr-o politică externă, de securitate şi de apărare puternică şi eficientă, pentru a-şi apăra interesele la nivel mondial, pentru a asigura securitatea cetăţenilor şi a promova respectarea drepturilor omului şi a valorilor democratice în întreaga lume. Prin intermediul unor acorduri europene mai eficiente în materie de securitate, statele membre trebuie să îşi manifeste deschiderea pentru a transforma Uniunea Europeană într-un actor mai important pe plan internaţional. Consider că este necesar ca viitorul raport anual al Consiliului privind Politica externă şi de securitate comună (PESC) să facă referire directă la implementarea strategiei de politică externă a Uniunii Europene, evaluând eficienţa sa, şi să ofere premisele stabilirii unui dialog concret şi direct cu Parlamentul European, centrat pe elaborarea unei abordări strategice a Politicii externe şi de securitate comună. John Attard-Montalto în scris. - Am votat împotriva amendamentului 18 deoarece acest amendament, în opinia mea, conţine un paradox. Acesta condamnă logica militarizării în introducere şi ajunge la concluzia că "PESC ar trebui să se bazeze pe principii paşnice şi pe demilitarizarea securităţii”. Poziţia mea personală este în acord cu statutul internaţional de neutralitate al ţării mele şi, prin urmare, deoarece amendamentul nu este deloc limpede, am decis că nu pot vota pentru sau să mă abţin. Zigmantas Balčytis Susţin acest raport, deoarece cred că o politică externă şi de securitate comună clară şi coordonată poate contribui semnificativ la consolidarea puterilor UE la nivel internaţional. Fără îndoială, una dintre cele mai importante probleme ale PESC este dependenţa energetică în creştere a UE de sursele de furnizare şi de canalele de tranzit şi necesitatea de a reduce dependenţa energetică de ţări terţe. Aş dori să solicit vicepreşedintelui Comisiei şi Înaltului Reprezentant, Catherine Ashton, să implementeze fără ezitare recomandările Parlamentului privind crearea unei politici consistente şi coordonate, prin promovarea, mai întâi, a coeziunii UE în menţinerea unui dialog constructiv cu furnizorii de energie, în special cu Rusia şi cu ţările de tranzit, prin stabilirea măsurilor mai eficiente de rezolvare a crizei şi prin promovarea diversificării surselor de energie, utilizarea de energie durabilă şi dezvoltarea de energie regenerabilă. Sunt convins că doar acţionând concertat va reuşi UE, pe viitor, să asigure alimentarea neîntreruptă şi sigură cu gaze şi petrol a statelor membre şi să crească independenţa energetică a întregii UE. Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog şi Åsa Westlund Noi, social democraţii suedezi, credem că parteneriatul între UE şi NATO nu ar trebui dezvoltat doar pe baza Cartei ONU. Prin urmare, credem că este important ca formularea să includă perspectiva statelor membre privind această problemă şi să ţină cont de tradiţiile şi poziţiile diferite ale statelor membre cu privire la politica externă, de securitate şi de apărare. Diogo Feio La fel ca multe dintre statele membre (dacă nu toate), UE se confruntă cu un buget care este mult mai mic decât ambiţiile sale şi care nu este suficient pentru tot ceea ce şi-ar dori să întreprindă. Lista valorilor şi speranţelor europene multiple în această privinţă scoate în evidenţă această asimetrie. Faptul că, pentru a obţine excelenţa, politica este o activitate în care este necesară prevenirea şi adoptarea de măsuri presupune o relevanţă particulară când problemele în cauză sunt atât de esenţiale vieţilor noastre comune, precum politica externă şi de securitate. Tratatul de la Lisabona şi crearea în consecinţă a postului de Înalt Reprezentant indică convingerea statelor membre că există o necesitate reală pentru promptitudine, coordonare şi convergenţă în acţiunea europeană privind aspecte de politică externă şi de securitate. Doar după punerea în practică vom putea vedea dacă prevederile tratatului sunt suficiente şi dacă ceea ce s-a stabilit în textul acestuia îşi va juca rolul cu succes. Sper că Uniunea va fi capabilă să răspundă eficient la această provocare importantă. José Manuel Fernandes Raportul referitor la aplicarea strategiei europene de securitate este un document anual al Parlamentului care evaluează politica europeană de securitate şi apărare şi prezintă propuneri pentru a îmbunătăţi eficienţa şi vizibilitatea acestei politici. Odată cu intrarea în vigoare a Tratatului de la Lisabona, acţiunea externă a UE câştigă o dimensiune şi o importanţă nouă. Parlamentul joacă un rol fundamental aici ca protector al legitimităţii democratice a acţiunii externe. Crearea unui Serviciu european pentru acţiune externă va avea rolul de corp diplomatic şi de instrument pentru Uniune care, până în prezent, se putea baza doar pe reprezentare naţională. Totuşi, este esenţial ca UE să aibă resursele bugetare necesare la dispoziţie, pentru a-şi atinge scopurile de reprezentare externă. Petru Constantin Luhan în scris. - Aş vrea să fac câteva referiri la subcapitolul "Balcanii de Vest” din raportul privind aspectele principale şi opţiunile de bază ale politicii externe şi de securitate comune în 2008. Trebuie avut în vedere că, la Reuniunea Consiliului pentru Afaceri Generale şi Relaţii Externe din februarie 2008, s-a hotărât că fiecare stat membru UE va decide, în conformitate cu practica naţională şi dreptul internaţional, relaţiile sale cu Kosovo. Totodată, în primul semestru al acestui an este aşteptat avizul consultativ al Curţii Internaţionale de Justiţie în cazul referitor la conformitatea cu dreptul internaţional a declaraţiei unilaterale de independenţă a Instituţiilor Provizorii de Autoguvernare din Kosovo. Trebuie menţinută o abordare echilibrată în evaluarea evoluţiilor în procesul de stabilizare din Kosovo, având în vedere înregistrarea unor situaţii tensionate în cursul anului 2009, inclusiv pe perioada alegerilor din noiembrie. În acest sens, consider că rămân de soluţionat numeroase provocări, în special pe linia aplicării legii, luptei împotriva corupţiei şi crimei organizate, protecţiei sârbilor şi a altor minorităţi şi reconcilierii între comunităţi, precum şi realizării reformei economico-sociale. Nuno Melo Tratatul de la Lisabona a adus Parlamentului responsabilităţi noi cu privire la politica externă şi de securitate comună şi suntem pregătiţi să acceptăm aceste responsabilităţi şi să contribuim la alegerea politicilor, cât şi a persoanelor care vor reprezenta aceste politici în toată lumea, prin examinarea celor nominalizate pentru Serviciul european pentru acţiune externă, incluzând aici şi reprezentanţii speciali ai UE. UE trebuie să demonstreze în faţa comunităţii internaţionale că are o politică externă care devine tot mai reprezentativă, coerentă, sistematică şi eficientă. UE trebuie să fie recunoscută tot mai mult ca principalul lider în crearea păcii mondiale. Willy Meyer Am votat împotriva raportului anual al Consiliului în Parlament privind aspectele principale şi opţiunile de bază ale politicii externe şi de securitate comune (PESC) în 2008, deoarece cred că obiectivul PESC trebuie să fie de a defini politica externă a UE şi nu de apărare a teritoriului acesteia. Nu sunt de acord cu legătura dintre UE şi NATO stabilită de Tratatul de la Lisabona. În schimb, susţin demilitarizarea şi dezarmarea. Condamn logica militarizării UE, care s-a intensificat odată cu adoptarea Tratatului de la Lisabona şi schimbările pe care le-a introdus acesta, precum Serviciul european pentru acţiune externă şi rolul Înaltului Reprezentant. Suntem martorii celui mai înalt grad de militarizare din istorie. Cheltuielile cu armamentul sunt mai ridicate decât au fost în timpul războiului rece. Grupul Confederal al Stângii Unite Europene - Stânga Verde Nordică solicită retragerea tuturor bazelor militare care aparţin Statelor Unite şi altor ţări, care se află pe teritoriul statelor membre ale UE şi solicităm utilizarea cheltuielilor militare în scopuri civile, pentru a atinge Obiectivele de dezvoltare ale mileniului. Andreas Mölzer Acest raport încearcă să asigure UE poziţia unui actor global mai puternic. În acest demers totuşi, UE nu oferă nicio specificaţie clară despre obiectivele sau direcţia politicii externe şi de securitate comune (PESC). Prin urmare, solicitarea unui sprijin financiar mai puternic trebuie respinsă, dat fiind acest context. Pe viitor, angajamentele internaţionale ar trebui, de fapt, să fie evaluate din punct de vedere al sensibilităţii şi al beneficiului acestora pentru UE. În cele din urmă, în cadrul PESC trebuie dezvoltată o abordare bazată pe strategie. Cred că trebuie să mă opun categoric obiectivului de abolire a principiului unanimităţii. Acesta este cazul în special dacă, aşa cum s-a declarat de mai multe ori, scopul este consolidarea parteneriatului cu NATO. UE trebuie să reuşească să-şi creeze propriile structuri şi trebuie, bineînţeles, să aibă resursele necesare disponibile pentru astfel de structuri. În ceea ce priveşte numeroasele operaţiuni şi misiuni, multe dintre cele 23 de acţiuni diferite curente în care UE este implicată ar trebuie reevaluate. În Afganistan, în particular, strategia urmată sub conducerea Statelor Unite trebuie privită ca un eşec. Prin urmare, implicarea UE trebuie reevaluată fără întârziere. În contextul Parteneriatului estic, trebuie menţionat, încă o dată, că trebuie să ţinem cont de interesele Rusiei din motive istorice, culturale şi geografice şi că acţiunea unilaterală a UE trebuie evitată. Deoarece raportul nu ţine cont de aceste aspect şi deoarece are deficienţe şi în alte domenii, am votat împotriva lui. María Muñiz De Urquiza Cu privire la rapoartele Albertini şi Danjean privind politica externă, de securitate şi de apărare a UE, aş dori să precizez clar că voturile delegaţiei spaniole a Grupului Alianţei Progresiste a Socialiştilor si Democraţilor din Parlamentul European confirmă nerecunoaşterea Kosovo ca stat independent. Kosovo nu a fost recunoscut de Spania, de alte patru state membre ale UE sau de alte 100 de state membre ale ONU. Prin urmare, atât în cadrul Comisiei pentru afaceri externe, cât şi astăzi, în această Cameră, am susţinut amendamentele ce corespundeau punctului nostru de vedere. Poziţia delegaţiei socialiste spaniole este totuşi pozitivă cu privire la procesul de stabilizare şi de extindere în care sunt implicate acum ţări din regiunea Balcanilor de Vest, Turcia şi Islanda. Raül Romeva i Rueda în scris. - Am votat, în cele din urmă, în favoarea raportului, cunoscut, de asemenea, ca raportul anual privind PESC, în principal deoarece două dintre cele cinci amendamentele noastre au fost adoptate (cel referitor la dialogul transatlantic al legislatorilor şi cel referitor la perspectivele dezvoltării unui parteneriat strategic între UE şi China). În cele din urmă, nu au existat schimbări majore faţă de proiectul original şi nici surprize privind amendamentele adoptate. Raportul a obţinut, în cele din urmă, 592 de voturi pentru (printre care şi al nostru) şi 66 împotrivă. Eva-Britt Svensson Am votat împotriva raportului, care declară că valorile şi interesele UE trebuie promovate în toată lumea prin intensificarea gândirii strategice colective a Uniunii. Aceasta pare a fi o abordare neocolonială. Conform dlui Albertini, competenţa UE ar trebui să acopere toate domeniile politicii externe şi toate chestiunile legate de securitate, inclusiv o politică de apărare comună, care poate avea ca rezultat o apărare comună. Europa este divizată în privinţa acestui aspect. Parlamentul solicită, de asemenea, alocări bugetare crescute din partea statelor membre, în special cu privire la necesitatea ca UE să instituie rapid o prezenţă largă la ONU, care să adopte o poziţie unanimă. Statele membre ale UE îşi vor păstra, bineînţeles, propriile locuri la ONU, dar UE, cu o singură voce, va avea o influenţă majoră asupra lor. Parlamentul European crede, de asemenea, că UE şi NATO trebuie să dezvolte un parteneriat intens şi eficient. Acest demers este în conflict cu politica de nealiniere a ţării mele. Cetăţenii europeni nu au avut niciodată oportunitatea să-şi exprime opinia privind acest aspect, din cauză că unele state membre au refuzat să organizeze referendumuri privind Tratatul de la Lisabona. Charalampos Angourakis Raportul UE privind PESC a UE este un apel pentru un război generalizat al centrului imperialist al UE împotriva cetăţenilor. Acesta marchează o nouă escaladare a concurenţei cu alte centre imperialiste. Raportul: salută cei 70 000 de membri ai celor 23 de misiuni militare şi "politice” ale UE din toată lumea, în majoritatea cazurilor, în cooperare cu SUA şi NATO. salută supravegherea maritimă imperialistă a Somaliei de către forţele navale ale UE şi solicită UE să instituie un "mecanism de armată regulată şi de menţinere a ordinii de stat” sudanez în străinătate, care nu trebuie să răstoarne guvernul ţării. Acesta susţine crearea unei direcţii de gestionare a crizelor și planificare civilă și militară şi crearea unui centru permanent de operaţiuni al UE. Solicită intensificarea terorismului de stat şi restrângerea drepturilor democratice în numele "combaterii terorismului” şi a "radicalizării”. Promovează organizarea rapidă a Serviciului european pentru acţiune externă, cu competenţe politice şi militare. Solicită organizarea intervenţiilor politice şi militare, chiar şi în statele membre ale UE, în cadrul presupusului sprijin reciproc furnizat prevăzut în clauza de "solidaritate” a Tratatului de la Lisabona. Singurul interes pe care îl au oamenii este să răstoarne întreaga politică imperialistă şi antisocială şi însăşi construcţia UE. Sebastian Valentin Bodu în scris. - Parlamentul European a primit, prin votul cetăţenilor Uniunii, mai multe puteri în domeniul bugetar şi al controlului asupra politicii externe, de securitate şi apărare. În aceste condiţii, deputaţii în Parlamentul European trebuie să fie implicaţi de către celelalte instituţii ale UE în procesul de luare a deciziilor şi în privinţa desemnării persoanelor care reprezintă UE pe plan internaţional. Puterile pe care le-a primit PE prin Tratatul de la Lisabona sunt menite să mărească legitimitatea deciziilor de politică externă şi de securitate şi apărare comună. Acest lucru face ca solicitarea înfiinţării unui Consiliu de apărare în cadrul Consiliului Afaceri Externe să fie legitimă, precum şi crearea unui centru permanent de operaţiuni al Uniunii, care să se ocupe cu planificările operaţionale şi desfăşurarea de operaţiuni militare. Discuţiile despre scutul antirachetă, în actuala formă propusă de către Administraţia Americană, trebuie să aibă loc la nivelul întregii Uniuni, cu implicarea activă a PE. Trebuie însă să fie clar faptul că UE are drepturi exclusive în a îşi determina politica de apărare şi securitate, iar intervenţiile unor state terţe nu sunt justificate. Uniunea decide cum asigură cel mai bine securitatea cetăţenilor săi, iar acest lucru trebuie să se facă prin consensul statelor membre, nicidecum prin implicarea unor state ne-membre. Diogo Feio UE a fost definită în fel şi chip, ca un gigant economic şi un pitic politic, şi aceasta înseamnă că nu a fost prevăzută cu mijloacele necesare pentru a-şi urmări unele dintre scopuri, în special, în ceea ce priveşte politica sa externă. Au existat multe cazuri care au demonstrat lipsa de unanimitate a voinţei şi a acţiunii printre statele membre. Mă îndoiesc că această situaţie poate fi schimbată pe termen scurt. În schimb, cred că această situaţie este în întregime conform aşteptărilor, ţinând cont de numărul de state care alcătuiesc Uniunea, precum şi de istoria şi de interesele lor. Problema politicii de apărare comune, care abordează esenţa puterilor suverane, a fost întotdeauna, din punct de vedere istoric, o chestiune de neîncredere pentru ţările europene şi necesită o atenţie particulară chiar şi în prezent, pe bună dreptate. Aceasta nu trebuie să ne împiedice să urmărim intensificarea cooperării şi coordonării cu scopul de a îmbunătăţi securitatea şi apărarea noastră comună. În ciuda naturii sale de putere de influenţă, UE trebuie să analizeze posibilitatea de a deveni un adevărat pilon secundar într-o alianţă atlantică, care nu mai poate continua să ceară SUA să facă toate sacrificiile. Ilda Figueiredo Acest raport, care reuneşte dreapta conservatoare şi social democraţii, este un simptom periculos al aspectelor pe care le-am denunţat de multe ori privind Tratatul de la Lisabona: contribuţia sa la adâncirea neoliberalismului, pe baza federalismului şi militarizării UE ca pilon european al NATO. Sub comanda marilor puteri, UE urmăreşte să-şi rezolve propriile contradicţii şi să se repoziţioneze într-un proces de organizare a forţelor la nivel internaţional, pe baza unei viziuni care implică competiţia între puteri asupra resurselor naturale şi a pieţelor şi a afirmării mai puternice a UE ca bloc economic, politic şi militar cu ambiţii pentru intervenţionismul global. Aici, majoritatea acestei Camere a oferit recomandarea pe care o susţine de mulţi ani: militarizarea relaţiilor internaţionale şi a securităţii interne pe baza luptei menţionate anterior împotriva terorismului; creşterea bugetelor în aceste domenii şi crearea de capacităţi militare noi care vor contribui la o nouă cursă a înarmării; adaptarea la conceptul SUA şi NATO de războaie preventive şi o creştere a intervenţiei sale la nivel mondial. Rezultatul acestor evoluţii ar fi mai mult conflict, mai multă exploatare şi sărăcie ca răspuns la criza în care capitalismul a aruncat lumea. Calea păcii necesită o separare de aceste politici. Charles Goerens Sub rezerva următoarelor observaţii, am votat în favoarea raportului Danjean. 1) Raportul solicită suprimarea Adunării Parlamentare a Uniunii Europei Occidentale (UEO). Prin urmare, degeaba căutăm cea mai mică referinţă din raport cu privire la activitatea desfăşurată de Adunare pentru a continua integrarea europeană. Este păcat de munca Comisiei pentru afaceri externe a Parlamentului European, deşi mereu sunt apreciate elemente care de multe ori sunt mai puţin lăudabile decât ideile pe care le-a propus până acum Adunarea din Paris. 2) Controlul parlamentar al problemelor de apărare europeană va trebui să ţină cont de contribuţia parlamentelor naţionale. Într-adevăr, aceştia sunt cei de a căror decizie va depinde punerea la dispoziţia UE a trupelor şi a capacităţilor naţionale pentru operaţiile militare ale UE şi aceasta pentru încă mult timp de acum încolo. Acelaşi lucru se aplică în cazul finanţării operaţiunilor militare, care sunt plătite din bugetele naţionale. Dorinţa de a preveni orice deficienţă democratică din aspectele de apărare europeană trebuie să ne călăuzească în căutarea unei soluţii instituţionale care este cu adevărat acceptabilă la nivel parlamentar. Richard Howitt în scris. - Deputaţii europeni laburişti salută această evaluare anuală a strategiei europene de securitate şi a politicii de securitate şi de apărare comune, în special ţinând cont de modificările adoptate prin ratificarea Tratatului de la Lisabona şi, în această privinţă, salută în mod special rolul Înaltului Reprezentant, baroana Cathy Ashton, în dezbaterea asociată din Parlament. Deşi am votat în favoarea raportului în general, am decis să votăm împotriva punctului 20, care propune înfiinţarea unui centru de operaţiuni al UE permanent. Noi, dar şi guvernul britanic, susţinem în mod tradiţional că nu este necesar un astfel de centru, care ar dubla inutil structurile existente. Am ales să ne abţinem asupra amendamentului 20 pentru că, deşi salutăm sincer acţiunile către o lume fără arme nucleare, remarcăm eroarea din acest amendament, că armele "SUA” în acest context reprezintă NATO, în loc de capacitatea SUA şi, prin urmare, credem că subiectul retragerii focoaselor nucleare din Germania sau din orice alt loc este o dezbatere care trebuie să aibă loc între aliaţii NATO, inclusiv SUA. Aceasta nu este o dezbatere pentru UE ca entitate multilaterală separată. Nuno Melo Politica externă şi de securitate comună şi politica europeană de securitate şi apărare sunt doi piloni fundamentali care permit UE să devină actorul principal al comunităţii internaţionale în lupta împotriva provocărilor şi ameninţărilor care au fost identificate în strategia europeană de securitate. În ciuda faptului că UE consideră Consiliul de Securitate al ONU ca fiind principalul responsabil cu menţinerea păcii şi securităţii mondiale, UE trebuie să aibă politici care să fie eficiente şi împărtăşite de toate statele membre, astfel încât să poată răspunde într-un mod eficient la acele provocări şi ameninţări care au un caracter global. Willy Meyer Am votat împotriva raportului Danjean deoarece acesta propune o politică externă şi de securitate comună viitoare care este concentrată pe promovarea militarizării UE şi pe intervenţionismul său. Nu propune niciun obiectiv sau nicio soluţie civilă şi paşnică la conflicte, concentrându-se, în schimb, pe apărarea şi pe militarizarea UE. Mă opun, de asemenea, acestui text deoarece se referă la Tratatul de la Lisabona şi la aplicarea lui. El promovează o mişcare către centralizarea puterilor, fără niciun mecanism de control parlamentar, care va transforma UE într-un actor militar pe scena internaţională. În locul unei cooperări permanente, structurate între UE şi NATO, susţinută de raport, sunt în favoarea desfăşurării tuturor activităţilor strict în cadrul Cartei Naţiunilor Unite şi a dreptului internaţional, cu separare strictă între cele două instituţii. Andreas Mölzer Raportul dlui Danjean referitor la punerea în aplicare a Strategiei europene de securitate şi a politicii de securitate şi apărare comune este foarte cuprinzător şi tratează numeroase subiecte care sunt importante pentru Europa. Totuşi, lipseşte o atenţie clară asupra modelării fundamentale a politicii externe a UE în următorii câţiva ani şi, de asemenea, o linie politică strictă. Pe de o parte, raportul urmăreşte să consolideze autonomia UE în ceea ce priveşte alţi actori globali, în special, în privinţa Statelor Unite, printr-o politică externă de securitate şi de apărare puternică şi salut acest demers. Şi totuşi, raportul se dovedeşte a fi din nou în favoarea unei cooperări puternice dintre UE şi NATO şi doreşte, de exemplu, să creeze structuri instituţionale comune. Solicitarea elaborării unei carte albe privind politica de securitate şi apărare comună (PSAC) care defineşte clar obiectivele politicii este, astfel, mai mult decât recomandabilă. Cu toate că sunt împotriva creşterii centralismului Uniunii Europene, susţin crearea unui centru de operaţiuni al UE permanent. Un astfel de centru ne-ar permite atât să planificăm, cât şi să executăm diverse operaţiuni mai eficient. În plus, evitarea redundanţei ar determina, de asemenea, realizarea de economii. Clauza de solidaritate în legătură cu dezastrele naturale la care se face trimitere, precum instituirea unei forţe europene civile de protecţie, este fără îndoială demnă de consideraţie şi un scop pentru care trebuie să luptăm. Cu toate acestea, ţinând cont de poziţia vagă în diferite domenii, am fost forţat să mă abţin de la vot. Raül Romeva i Rueda în scris. - În cele din urmă, m-am abţinut de la votul final privind raportul anual privind punerea în aplicare a Strategiei europene de securitate. Acesta a fost cel mai complex şi mai delicat raport pentru noi, dar l-am adoptat cu succes. Două şi jumătate dintre cele 11 amendamente ale noastre (dintre care unul foarte important, solicitând Înaltului Reprezentant/vicepreşedinte al Comisiei să elimine dezechilibrul dintre capacităţile de planificare civilă şi militară). Nu au fost votate alte schimbări majore. Raportul a fost, în cele din urmă, aprobat cu 480 de voturi pentru şi 111 împotrivă. Eu, după cum am precizat, m-am abţinut, împreună cu restul grupului meu. Eva-Britt Svensson Am votat împotriva raportului. Acest document este unul dintre cele mai militariste pe care le-am citit de când mă aflu în Parlament. Parlamentul European solicită înfiinţarea unui centru de operaţiuni permanent care va fi responsabil pentru planificarea operaţiilor şi conducerea operaţiilor militare, precum şi întărirea cooperării cu NATO. Agenţia Europeană de Apărare va dezvolta o capacitate de supraveghere militară din spaţiu. În plus, se va înfiinţa capacitatea de supraveghere maritimă care, printre altele, va limita imigraţia "ilegală”. Raportul solicită, de asemenea, ca mai multe state membre decât a fost cazul până acum să ia parte la operaţiunile militare ale UE. UE şi Parlamentul se vor implica în discuţiile privind un concept strategic pentru NATO. Ca cetăţean al unei ţări nealiniate, nu pot susţine acest raport cu repercusiuni extinse. Traian Ungureanu în scris. - Doresc să mulţumesc tuturor colegilor din Parlamentul European care mi-au acordat sprijinul în plen, votând în favoarea amendamentului 34 la Raportul Danjean referitor la Strategia europeană de securitate. Am iniţiat amendamentul 34 cu scopul de a modifica textul paragrafului 87 din acest raport, care se referea la dezvoltarea scutului antirachetă în Europa în urma unui acord bilateral între Statele Unite şi state membre, precum România. Amendamentul propune eliminarea recomandării de a dezvolta acest sistem "în dialog cu Rusia”, înlocuind această expresie cu o formulare mai echilibrată, de "dialog la nivel continental”. Noul proiect american de dezvoltare a sistemului de apărare antirachetă are un caracter strict defensiv şi garantează securitatea întregii Europe de Est şi a Balcanilor de Vest. Proiectul nu e îndreptat împotriva Rusiei şi, în consecinţă, nu cred că există motive pentru a transforma Rusia într-un participant şi, eventual, un decident în dezvoltarea proiectului. Aceste considerente au stat la baza propunerii amendamentului 34. Îmi exprim satisfacţia că acest amendament a fost aprobat cu 358 de voturi "pentru”. Numărul voturilor "pentru” dovedeşte că susţinerea a trecut de graniţele de grup politic şi de afiliere naţională, demonstrând importanţa propunerii de modificare şi existenţa unei majorităţi europene care împărtăşeşte acelaşi punct de vedere. Nikolaos Chountis Consider că intensificarea eforturilor de prevenire a proliferării armelor nucleare şi de atingere a obiectivului unei lumi fără arme nucleare este o prioritate absolută şi importantă. Consolidarea Tratatului de neproliferare a armelor nucleare (TNP) prin semnarea şi aplicarea acestuia de către toate statele membre se înscrie în acest cadru. Am optat să mă abţin de la această propunere pentru rezoluţie particulară deoarece include un punct de bază la care mă opun, pe care Grupul Confederal al Stângii Unite Europene - Stânga Verde Nordică a încercat, fără succes, să-l modifice. Mă refer la fraza şi semnificaţia punctului de vedere conform căruia UE poate "utiliza toate instrumentele pe care le are la dispoziție pentru a împiedica, descuraja, opri și, dacă este posibil, elimina programele de proliferare, care provoacă îngrijorare”. Mai exact, utilizarea sau ameninţarea cu utilizarea de mijloace militare, în special cu privire la Iran, este extrem de periculoasă, nu va avea rezultate pozitive pentru pace şi contravine percepţiei stângii privind acţiunea militară a UE. Diogo Feio Principiile care stau la baza semnării Tratatului de neproliferare a armelor nucleare şi care datează din perioada războiului rece sunt relevante şi astăzi şi au chiar o prioritate mai mare. Căderea blocului sovietic a condus la răspândirea materialului nuclear în diverse state şi sfârşitul controlului unitar asupra utilizării şi depozitării sale creează temeri privind utilizarea sa iresponsabilă sau chiar deteriorarea sa, cu consecinţe inimaginabile pentru sănătatea şi siguranţa regiunii. Creşterea numărului de membri ai "clubului nuclear”, ameninţarea teroristă şi uşurinţa relativă cu care armele de distrugere în masă pot fi construite în prezent se combină pentru a adânci climatul de nelinişte în care trăim. UE trebuie să fie capabilă să-şi asume o poziţie comună şi coerentă privind aceste aspecte, cu scopul de a crea o lume care este mai sigură şi în care există din ce în ce mai puţine arme. José Manuel Fernandes Schimbările internaţionale oferă oportunităţi noi privind chestiunea neproliferării armelor nucleare. La începutul mandatului său, preşedintele Obama şi-a declarat ambiţia pentru o lume fără arme nucleare şi s-a angajat să urmărească în mod activ ratificarea unei interdicţii complete a testelor nucleare efectuate de către Statele Unite. Uniunea trebuie să se ridice la înălţimea provocărilor neproliferării armelor nucleare, în special a celor create de Iran şi Coreea de Nord, care continuă să fie cele mai mari ameninţări la adresa securității naţionale. În ceea ce priveşte reducerea arsenalelor nucleare, prioritatea este continuarea reducerii celor două arsenale principale, adică cel al Rusiei şi cel al Statelor Unite, care deţin 95 % din armele nucleare existente în lume. Parlamentul aşteaptă o poziţie comună şi ambiţioasă din partea UE în timpul următoarei Conferinţe a părţilor de revizuire a Tratatului de neproliferare a armelor nucleare. João Ferreira Dezarmarea nucleară la nivel internaţional este de o importanţă vitală. Aceasta justifică necesitatea de a promova şi consolida Tratatul de neproliferare a armelor nucleare (TNP) şi de a asigura ratificarea acestuia de către toate statele. În climatul internaţional curent, pericolul unei noi curse a înarmării nucleare este o chestiune de îngrijorare reală. Impunerea dezarmării şi a terminării dezvoltării, producerii şi stocării armelor nucleare noi stau la baza spiritului şi literei TNP. Disputa prezentă asupra programelor nucleare ale Iranului necesită o soluţie paşnică, bazată pe negocieri a căror reluare va fi importantă. Orice acţiune militară sau ameninţare cu utilizarea forţei va fi contraproductivă şi va avea consecinţe care sunt potenţial periculoase pentru regiune. În această privinţă, trebuie să ne manifestăm opoziţia clară faţă de planuri care ar putea, sub orice formă, să deschidă calea pentru justificarea intervenţiei militare, aşa cum a fost cazul considerentului G din preambulul rezoluţiei comune adoptate. Charles Goerens Problema iraniană este în centrul dezbaterii ocazionate de pregătirile pentru Conferinţa părţilor de revizuire a Tratatului de neproliferare a armelor nucleare (TNP). Pentru a recapitula: Iranul, acceptând TNP, a abandonat cu timpul opţiunea de a avea în dotare arme nucleare. Dacă Republica Iran nu şi-ar mai onora obligaţiile, am avea două probleme. Pe termen scurt, aceasta ar constitui o ameninţare la adresa stabilităţii, într-o regiune în care majoritatea participanţilor sunt tentaţi să adopte poziţii radicale. Pe termen mediu şi lung, refuzul Iranului de a respecta prevederile TNP ar stabili un precedent grav în ceea ce priveşte securitatea regională şi, desigur, globală. Ar părea clar că agitaţia membrilor Consiliului de Securitate al ONU, care au drept de veto, plus Germania, nu mai este suficientă pentru a pune lucrurile în mişcare. Un semnal puternic din partea Statelor Unite şi a Rusiei, pentru a arăta că ambele sunt dispuse unilateral să-şi reducă arsenalul nuclear, ar putea contribui la crearea unui sentiment de responsabilitate în rândul puterilor nucleare obişnuite care sunt, de asemenea, pregătite de dezarmare. În cele din urmă, un semnal puternic din partea marilor puteri ar putea convinge, probabil, ţările care achiziţionează în prezent cunoştinţe nucleare să abandoneze aceste proiecte. Richard Howitt în scris. - Deputaţii laburişti europeni doresc să-şi exprime angajamentul ferm pentru atingerea obiectivului unei lumi fără arme nucleare. Suntem mândri că Regatul Unit, ca putere nucleară, conduce eforturile către un acord de neproliferare a armelor nucleare în luna mai, la New York, care implică consensul global. Am susţinut această rezoluţie cu scopul clar de a trimite mesajul că deputaţii europeni laburişti şi Parlamentul European vor sprijini toate eforturile pentru a ne asigura că lăsăm în urmă vremurile de tristă amintire ale impasurilor nucleare şi ale distrugerii mutuale asigurare. Am decis să ne abţinem în privinţa amendamentului 2, deoarece credem că doctrina militară este un subiect care trebuie hotărât de guvernele naţionale şi nu este de competența Parlamentului European. De asemenea, ne-am alăturat grupului nostru politic pentru susţinerea amendamentului 3, deoarece credem că toate statele au dreptul să dezvolte putere nucleară civilă, dar aceste state sunt responsabile pentru respingerea dezvoltării de arme nucleare. Deputaţii europeni laburişti vor continua să susţină dezarmarea statelor deţinătoare, să prevină proliferarea la noi state şi, în cele din urmă, să atingă obiectivul unei lumi fără arme nucleare. Sabine Lösing în scris. - Sunt pe deplin conştientă că dezarmarea nucleară internaţională şi, prin urmare, consolidarea TNP şi ratificarea acestuia de către toate statele, sunt de o importanţă vitală şi că trebuie depuse toate eforturile pentru implementarea tratatului sub toate aspectele sale. Pentru a asigura eforturi multilaterale eficiente, acestea trebuie încadrate într-o viziune bine dezvoltată a atingerii obiectivului unei lumi fără arme nucleare în cel mai scurt timp posibil. Trebuie să insistăm asupra angajamentului statelor care deţin arme nucleare, conform articolului VI din TNP de a se dezarma complet, deoarece aceasta a fost o promisiune principală şi atât de multe state au semnat TNP şi, astfel, renunţă permanent la armele nucleare. Ne opunem frazei din această rezoluţie comună (considerentul G): "... de a utiliza toate instrumentele pe care le are la dispoziţie pentru a împiedica...”. Avertizez, în special cu privire la Iran, că orice activitate militară de prevenire a proliferării este complet contraproductivă şi foarte periculoasă. Sunt convinsă că cel mai bun mod de a rezolva problema proliferării ar fi abandonarea energiei atomice odată pentru totdeauna, deoarece utilizarea acesteia în scopuri civile implică pericole mari de sine stătătoare şi, în plus, nu se poate exclude cu suficientă siguranţă faptul că tehnologia nucleară civilă nu va fi utilizată în scopuri militare. Nuno Melo Proliferarea armelor de distrugere în masă reprezintă, într-adevăr, o ameninţare gravă la adresa umanităţii, a păcii şi a securităţii internaţionale. Terorismul extrem, nestăpânit şi adesea fundamentalist, face ca lumea să se teamă şi să încerce să împiedice grupurile şi guvernele cu lideri fără scrupule să obţină această tehnologie. Prin urmare, este important ca guvernele care posedă acest tip de armă să demonstreze, în mod progresiv, că intenţionează să-şi reducă arsenalele, oferind un exemplu pozitiv. Următorul summit, programat pentru luna aprilie a anului curent, ar putea avea o contribuţie foarte importantă la acest subiect şi există aşteptări mari privind o rigurozitate şi un control sporite asupra comercializării neautorizate a materialelor nucleare. Să sperăm că SUA şi China joacă un rol important în dezarmarea nucleară a peninsulei coreene. Este, totuşi, important ca statele să nu se distanţeze de Tratatul de neproliferare a armelor nucleare, deoarece acesta ne priveşte pe toţi, nu doar pe unii. Zuzana Roithová Sunt încântată că Parlamentul European a adoptat în mod clar raportul privind neproliferarea armelor nucleare. În calitate de creştin, salut faptul că reprezentanţii civilizaţiei occidentale, după mai mult de 60 de ani de la terminarea războiului, au înțeles că existenţa armelor nucleare prezenta un risc global imens şi, prin urmare, au depus eforturi pentru a reduce numărul acestora. Faptul că Iranul şi Republica Populară Democrată Coreeană nu intenţionează să semneze Tratatul de neproliferare a armelor nucleare constituie un risc major. Aceste ţări nu respectă nici obligaţiile internaţionale în domeniul siguranţei nucleare. Faptul că Iranul interzice accesul la facilităţile sale nucleare al inspectorilor Agenţiei Internaţionale pentru Energie Atomică constituie un risc real la adresa siguranţei, nu doar pentru statele din imediata sa vecinătate, ci şi pentru UE. În concluzie, aş dori să mulţumesc deputaţilor pentru efortul lor de a face textul rezoluţiei cât mai echilibrat posibil. Raül Romeva i Rueda în scris. - În cele din urmă, am votat în favoarea acestei rezoluţii complexe (RC70137/2010) privind Tratatul de neproliferare a armelor nucleare. În principiu, sunt încântat că textul original prezentat de PPE, socialişti, ALDE şi de Verts/ALE a fost confirmat şi că unul dintre cele patru amendamente ale noastre a fost adoptat (331 pentru, 311 împotrivă), în special, în mod surprinzător, deoarece acesta a fost cel care solicita tuturor părţilor să-şi revizuiască doctrina militară în scopul renunţării la opţiunea de a ataca primii. Eforturile PPE de a elimina punctul referitor la zonele libere nucleare, inclusiv în Orientul Mijlociu, au fost respinse. Geoffrey Van Orden în scris. - Există multe elemente ale rezoluţiei cu care putem fi de acord. Susţinem ferm un Tratat de neproliferare a armelor nucleare robust şi eficient. Totuşi, rezoluţia, aşa cum se prezintă, include unele elemente inutile şi, prin urmare, Grupul ECR s-a abţinut. Considerentul L pune în discuţie prezenţa armelor nucleare tactice în cinci state nenucleare europene. Suntem în favoarea prezenţei în continuare a unor astfel de arme, deoarece acestea contribuie la partajarea sarcinii şi la garantarea angajamentului militar al SUA pentru securitatea europeană. În mai multe locuri, există critici implicite ale aliaţilor apropiaţi, în timp ce criticile noastre ar trebui să se îndrepte spre cei care sunt o ameninţare la securitatea internaţională. Nici Regatul Unit, nici Franţa şi nici SUA nu produc acum material fisibil pentru arme. Este altceva să spui că facilităţile lor de producţie pentru materiale fisibile ar trebui abandonate în acest moment. Apelul la crearea unei zone libere de arme nucleare în Orientul Mijlociu este dedicat, evident, Israelului. Israelul se confruntă cu o ameninţare existenţială din partea vecinilor, dintre care mai mulţi au antecedente de dezvoltare a armelor nucleare şi altor arme de distrugere în masă şi, într-adevăr, cel puţin unul, Iranul, continuă în această direcţie.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Estrategia coordinada de mejora de la lucha contra el fraude fiscal (debate) Presidente De conformidad con el orden del día, se procede al debate del informe de la señora Bowles, en nombre de la Comisión de Asuntos Económicos y Monetarios, sobre una estrategia coordinada para mejorar la lucha contra el fraude fiscal. Sharon Bowles ponente. - Señor Presidente, en primer lugar, permítame aprovechar esta oportunidad para agradecer a sus Señorías su aportación, especialmente en lo que atañe a una o dos cuestiones respecto a las que mantenemos aún diferencias de opinión. Creo que lo que tenemos en común es superior a lo que nos divide, y que podemos alcanzar un resultado satisfactorio si no nos apartamos demasiado del asunto primordial. Los principios generales que subyacen tras este informe sobre fraude fiscal son simples, y únicamente los propios defraudadores discreparán. Las pérdidas fiscales debidas al fraude son difíciles de evaluar. Los defraudadores y los evasores de impuestos se afanan en ocultar su actividad a las autoridades tributarias, pero las estimaciones colocan el nivel de fraude en torno a los 200 000-250 000 millones de euros, lo que supone del 2 al 2,5 % del PIB total de la UE. Mi pregunta es la siguiente: ¿dedicamos del 2 al 2,5 % de nuestro esfuerzo colectivo a resolver esta situación? Puesto que la respuesta a esa pregunta es claramente que no, sólo puede haber una conclusión. Se requiere más esfuerzo, más atención y, en particular, más interés por la cooperación colectiva por parte de los Estados miembros. Actualmente, es posible que el fraude del IVA, y en particular, el fraude carrusel, constituya la mayor causa de pérdida fiscal. Se produce, sencillamente, debido a la laguna legal en el régimen del IVA, conforme a la cuál éste no se aplica al comercio intracomunitario transfronterizo. Así, las adquisiciones exentas de IVA pueden venderse, el IVA se embolsa y el comerciante desaparece. En operaciones complejas de fraude carrusel pueden verse envueltos comerciantes inocentes, y las medidas adoptadas en los Estados miembros para combatir el fraude, como la congelación de los reembolsos, pueden perjudicar a empresas inocentes. Se trata de un problema bien conocido en mi país, el Reino Unido. Es motivo más que suficiente para abordar el problema de raíz. En la práctica, el IVA tendrá que mantenerse como un impuesto sobre el consumo basado en el devengo respecto a la autoridad tributaria del lugar final de destino. En el informe se propone que el IVA se imponga a los suministros intracomunitarios a un tipo mínimo del 15 %, y que el Estado miembro importador establezca después su propio tipo nacional respecto a fases posteriores. El 15 % recaudado por el Estado miembro de origen deberá ser entregado después al Estado miembro de consumo final con arreglo a algún método de compensación o liquidación. Tal sistema ya es técnicamente viable, tanto más cuanto que avanzamos inevitablemente al registro en tiempo real de las transacciones. Y no tiene que estar centralizado; puede operarse de un modo descentralizado o bilateral. En lo que se refiere a otras vías de combate del fraude y la evasión de impuestos, el intercambio de información y la cooperación son herramientas esenciales y, me atrevo a decir que, una actitud de "consecución inmediata de efectivo", conforme al criterio de "¿qué saco yo de esto?", que se observa en algunas instancias no propicia los avances y constituye un planteamiento con poca visión de futuro. La recompensa llega más adelante para la parte que exige. Las autoridades fiscales han de conocer los activos para facilitar el seguimiento de los ingresos ocultos que pueden quedar sin declarar, o que se originan en actividades delictivas. Tal tarea se ve perjudicada si se restringe el intercambio de información entre autoridades. En este caso, también debemos actuar en el ámbito internacional para procurar la máxima eficacia. Por último, la consideración de esta cuestión me lleva a la revisión de la Directiva sobre fiscalidad del ahorro. Es apropiado revisitar esta Directiva, por ejemplo, para corregir lagunas como la utilización de personas jurídicas alternativas como fundaciones, con el fin de eludir las disposiciones de la misma. La retención del impuesto en origen no es la solución ideal, pero, a este respecto, mantenemos opiniones divididas sobre si esta tarea puede realizarse o no sin consecuencias indeseables. Tales son los aspectos que abordamos en este informe. Se lo recomiendo, y espero con ansiedad e interés el próximo debate. László Kovács Comisario. - Señor Presidente, en primer lugar, me gustaría agradecer al Parlamento Europeo y, en particular, a la ponente, la señora Bowles, su informe, muy constructivo, acerca de una estrategia coordinada para la mejora de la lucha contra el fraude fiscal. En mayo de 2006, la Comisión presentó una comunicación encaminada a plantear un amplio debate sobre los diferentes elementos que han de tenerse en cuenta en una estrategia contra el fraude en la Comunidad. Me complace que el Parlamento Europeo reconozca y apoye las iniciativas emprendidas y el planteamiento adoptado por la Comisión en su comunicación. Del mismo modo, me satisface comprobar que el Parlamento Europeo invita a la Comisión a presentar nuevas propuestas. El informe constituye una contribución exhaustiva y de gran utilidad al debate en curso sobre la lucha contra el fraude fiscal. La Comisión conviene plenamente en que el fraude no es un problema que pueda combatirse con éxito únicamente a escala nacional. La Comisión tendrá en cuenta los numerosos comentarios y sugerencias formulados por el Parlamento Europeo en el contexto de su labor relativa a las propuestas legislativas presentes y futuras de medidas convencionales para combatir el fraude fiscal. En lo que atañe a las acciones previstas en 2008, puedo confirmar que la Comisión planea presentar tres conjuntos de propuestas legislativas: una en octubre, otra en noviembre, y la tercera en diciembre de 2008. Tales paquetes de medidas incluyen la mejora de los procedimientos de registro y cancelación de registro de personas sujetas al IVA, con el fin de garantizar las actuaciones inmediatas de detección y supresión del registro de personas imponibles falsas, y de proporcionar una mayor seguridad a las empresas honradas. Las propuestas legislativas abarcarán asimismo la responsabilidad solidaria de los comerciantes, la creación de una red europea (EUROFISC) destinada a mejorar la cooperación con el fin de detectar a los defraudadores en etapas tempranas de su actuación, la determinación de las condiciones de exención de IVA en la importación, la asistencia mutua en las tareas de cobro, el acceso automatizado a los datos, la confirmación del nombre y la dirección de los contribuyentes en la base de datos del sistema de intercambio de información del IVA y la responsabilidad compartida respecto a la protección de los ingresos de todos los Estados miembros. En octubre, la Comisión presentará una comunicación en la que se expondrá la coherencia del planteamiento formulado, junto con un calendario de acciones ulteriores. En la comunicación se abordarán además cuestiones relativas a un enfoque a largo plazo, y en especial, la necesidad de examinar el mejor uso de las nuevas tecnologías, lo que se ha subrayado igualmente en su informe. La Comisión sigue dispuesta a examinar sistemas alternativos al que rige actualmente el IVA, siempre que se cumplan ciertas condiciones. En el informe se menciona, en este contexto, un mecanismo de inversión impositiva, y la tributación de los suministros intracomunitarios. La Comisión ha ofrecido estas dos opciones radicales para su consideración al Consejo del ECOFIN, pero, hasta la fecha, los Estados miembros no han mostrado la voluntad política para adoptar tales medidas de amplio alcance. En lo que atañe a los impuestos directos, la Comisión trabaja en la revisión de la Directiva sobre fiscalidad del ahorro, y se propone presentar el informe sobre el funcionamiento de la misma antes de que concluya septiembre, conforme a lo solicitado por el Consejo del ECOFIN el 14 de mayo de 2008. Durante el proceso de revisión, hemos analizado con detenimiento el alcance actual de la Directiva, así como la necesidad de enmiendas con el fin de mejorar su eficacia. Al informe le seguirá una propuesta relativa a las enmiendas a la Directiva sobre fiscalidad del ahorro respecto a las que se compruebe que son necesarias y pertinentes. La Comisión ha tomado buena nota además de las conclusiones del Consejo del ECOFIN de la misma fecha, en las que se hace hincapié en la importancia de promover los principios de la buena gobernanza en el área fiscal: a saber, la transparencia, el intercambio de información y la competencia fiscal justa, y la inclusión de disposiciones afines en los acuerdos con terceros países y con agrupaciones de éstos. Gracias a la estrecha cooperación con los Estados miembros en el grupo de expertos en la estrategia de lucha contra el fraude fiscal de la Comisión, la idea de una estrategia de lucha contra el fraude a escala de la UE va tomando forma concreta. Las medidas anunciadas supondrán un gran paso adelante, aún cuando tengan que emprenderse iniciativas ulteriores. En cuanto a su debate sobre la competencia fiscal, sabrán que hemos venido trabajando en el Grupo del código de conducta en la supresión en la UE de los regímenes del impuesto de sociedades que resultan perjudiciales. En total, el Grupo evaluó más de 400 medidas adoptadas por los 27 Estados miembros actuales y sus dependencias y territorios de ultramar, de las que más de 100 se consideraron perjudiciales. La práctica totalidad de ese centenar se han abolido ya, y está prevista la supresión del resto, con sujeción a mecanismos de transición. La labor efectuada de conformidad con el Código ha sido fructífera. Ha dado lugar a la supresión de casi todas las medidas fiscales perniciosas en los Estados miembros y sus territorios dependientes o asociados. En conclusión, me gustaría agradecer al Parlamento Europeo su constructiva aportación al debate sobre la estrategia coordinada para la mejora de la lucha contra el fraude fiscal. Othmar Karas Señor Presidente, Comisario, ponente, gracias por su eficaz cooperación y su informe. Me gustaría comentar cuatro asuntos. En primer lugar, creemos que debemos subrayar que el fraude fiscal no es algo que pueda combatirse aisladamente, y que un enfoque coordinado resulta esencial, tanto entre los distintos Estados miembros, como con terceros países. En segundo lugar, los proyectos piloto previstos para luchar contra el fraude en cascada son una buena idea y tomamos nota de los mismos, pero queremos señalar que no deben dar lugar a un deterioro de las condiciones marco de las pequeñas y medianas empresas. En tercer lugar, apoyamos expresamente las propuestas de la Comisión respecto a la enmienda de la Directiva sobre el IVA y el Reglamento del Consejo sobre cooperación administrativa en este ámbito. En cuarto lugar, me complace que el debate sobre una supresión general del secreto bancario sea algo que no obtuvo un respaldo mayoritario en ninguna comisión, y que haya sido rechazado ahora de manera categórica por una mayoría amplia. Werner Langen en nombre del Grupo del PPE-DE. - (DE) Señor Presidente, me gustaría unirme a las felicitaciones dirigidas a la ponente. La lucha contra el fraude fiscal ha sido una cuestión objeto de consideración por la Cámara durante años y, por desgracia, a pesar de numerosas iniciativas y el apoyo mayoritario del Parlamento, el Comisario sigue sin poder ofrecer muchos datos que hagan pensar en un éxito (a pesar de la urgencia con que se requiere éste) debido al bloqueo, en mayor o menor medida, que ejercen los Estados miembros. Podría pensarse que serviría los intereses de los Estados miembros la consecución de avances en la lucha contra el fraude fiscal, dado que hablamos de recuperar una cifra que supera los 200.000 millones de euros al año (en otras palabras, una suma superior al presupuesto de la UE), sin necesidad de elevar los tipos impositivos aplicados a los contribuyentes honrados. En este sentido, en todo debate sobre la cuestión, resulta esencial subrayar que parte de la responsabilidad recae en los propios Estados miembros. La aprobación del informe resultó más bien difícil, debido a los problemas planteados inicialmente respecto a una determinada cuestión en la comisión, si bien este asunto se ha resuelto ya. La señora Bowles demostró una enorme disposición a cooperar. Desde nuestra perspectiva, ha sido un informe difícil porque conlleva una enmienda que no podemos respaldar. Incluso ahora, existen propuestas encaminadas a exprimir hasta la última gota del contribuyente y las fuentes tributarias. Si ésta es una opción prudente o no, o si, sencillamente, dará lugar a la comisión de nuevos delitos, queda por ver. En particular, la enmienda 4, propuesta por dos diputados del Grupo Socialista, y encaminada a la revocación de la Directiva sobre fiscalidad del ahorro, no es una medida que podamos apoyar. En definitiva, nuestra postura es la que sigue: respaldamos plenamente el informe de la señora Bowles en todos sus aspectos, pero si la enmienda 4 relativa a la revocación de la Directiva sobre la fiscalidad del ahorro obtiene un apoyo mayoritario, rechazaremos el informe en su totalidad. Benoît Hamon en nombre del Grupo del PSE. - (FR) Señor Presidente, yo también deseo agradecer a la señor Bowles la calidad de su trabajo y el resultado que pudimos alcanzar en la Comisión de Asuntos Económicos y Monetarios respecto a un texto tan importante como el que nos ocupa. Me gustaría recordar a mis colegas diputados que las arcas públicas pierden actualmente entre 200.000 y 250.000 millones de euros a causa del fraude fiscal en el mercado interior. Estos miles de millones perdidos equivalen a una menor inversión pública, menos escuelas, menos servicios públicos, más necesidades sociales que no pueden atenderse y, obviamente, y con frecuencia, como compensación, impuestos más elevados a los contribuyentes honrados y humildes que no disponen de tiempo para emplearlo en la evasión fiscal o el tax shopping (búsqueda de la jurisdicción con las mejores condiciones fiscales). Me complace observar que, en lo que atañe al IVA, existe un amplio consenso en esta Cámara respecto a la opción de acabar con el fraude y las prácticas que aprovechan la fragilidad del sistema transitorio establecido en 1993. Todos sabemos bien, desde el escándalo de Liechtenstein, que el mayor fraude fiscal es el que cometen los grandes ahorradores que colocan considerables sumas de efectivo en terceros países, a menudo paraísos fiscales, para evadir impuestos. La Unión Europea dispone de un instrumento para combatir este fraude: la Directiva sobre la fiscalidad del ahorro. No obstante, como subraya la señora Bowles, existen igualmente numerosas lagunas en dicha Directiva, y ésta sólo cubre los rendimientos del ahorro que se concretan en forma de intereses a pagar a personas físicas. Por tanto, en la actualidad, resulta demasiado fácil constituir artificialmente una entidad jurídica, en ocasiones con un único socio o accionista, o inventarse ingresos financieros que no consisten estrictamente en intereses, con el fin de eludir impuestos. En consecuencia, es primordial ampliar el alcance de dicha Directiva, como se propone en el informe, de manera que, al menos, el fraude fiscal no resulte tan sencillo. Se trata de hecho de un imperativo moral. Debo expresar mi asombro y mi decepción por la enmienda presentada por el Grupo del PPE-DE que, debido tanto a su timidez, como a su orientación, acaba por proponer que no cambie nada y que, en lo que atañe al fraude fiscal, nos atengamos a la situación actual. Sometamos estas posturas a la opinión de la población europea, y en particular, de la población alemana, y veamos el modo en que una y otra juzgan las elecciones realizadas aquí. He escuchado grandes declaraciones en los medios de comunicación, y en especial en los medios alemanes, acerca de esta cuestión del fraude fiscal. Aquí, en el silencio del Parlamento Europeo, se eligen otras opciones. Confío en que el pueblo europeo sea el juez de las mismas. Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk en nombre del Grupo UEN. - (PL) Señor Presidente, Comisario, me gustaría destacar tres cuestiones en el curso del presente debate. En primer lugar, se ha estimado que las pérdidas debidas al fraude fiscal relacionado con el IVA y los impuestos especiales ascienden a más del 2 % del PIB de la Unión Europea. El total de tales pérdidas oscila entre los 200.000 y los 250.000 millones de euros. Se trata de inmensas sumas de dinero. Las rentas nacionales se reducen, y se produce asimismo una repercusión en la estructura de los ingresos presupuestarios, ya que la proporción de los ingresos propios basada en la RNB aumenta. En segundo lugar, a pesar de este diagnóstico, las soluciones propuestas en el informe podrían resultar más perjudiciales que beneficiosas. Me refiero, por ejemplo, a las soluciones relativas a las transacciones intracomunitarias, como el mecanismo de inversión impositiva con arreglo al cuál, el impuesto es abonado por el receptor, no por el proveedor. Me preocupa asimismo la propuesta de unificación de los tipos del IVA, que equivale en la práctica a la eliminación de los tipos reducidos, así como la propuesta de establecimiento de un sistema de compensación para repartir los impuestos entre los Estados miembros. En tercer lugar, parece que, lo que se necesita en realidad para combatir el fraude fiscal, es una cooperación más estrecha entre las administraciones tributarias de los Estados miembros. Tal colaboración requiere una mayor celeridad en el intercambio de información, y quizás incluso un acceso automático a ciertos datos relativos a los contribuyentes del IVA y los pagadores de impuestos especiales Hans-Peter Martin (DE) Señor Presidente, tomo la palabra por dos motivos: en primer lugar, porque se trata de una cuestión, como ha señalado el señor Langen, que lleva muchos años en nuestro temario de acción y, verdaderamente, deberíamos preguntarnos por qué no se obtienen avances, sobre todo en lo que atañe a la evasión del IVA. En segundo lugar, resulta inaceptable para la gran mayoría de europeos que debatamos en esta Cámara la evasión y el fraude fiscal (dinero de los contribuyentes) de una manera tan hipócrita, sin abordar los problemas presentes aquí entre nosotros. El Parlamento Europeo, representado por un gran número de diputados, es un semillero de fraude. Hemos podido leer al respecto en el informe Galvin y en otros documentos y, sin embargo, se producen intentos de ocultar esta situación bajo la alfombra. Sólo tengo que mencionar a Chichester, Purvis o ciertos diputados liberales. Es un escándalo. Si no abordamos los casos de fraude en nuestras propias filas, careceremos de credibilidad y no tendremos derecho alguno de criticar a los demás. Insto a la OLAF, y en particular, a la administración y los grupos parlamentarios, a obrar con claridad en este tema. Resulta increíble que se intente echar tierra sobre el asunto, precisamente aquí. Zsolt László Becsey (HU) Gracias, señor Presidente. Me complace enormemente que emerja una estrategia comunitaria de este asunto, aunque sea de manera lenta, quizá demasiado lenta. Convengo en que, por un lado, la lucha contra el fraude fiscal debe incorporarse a las obligaciones nacionales individuales de los Estados miembros, pero también ha de integrarse en el programa comunitario de Lisboa. Mis observaciones son las que siguen: en primer lugar no estoy de acuerdo con el texto del informe del Parlamento, en el que se afirma que el refuerzo de la competencia fiscal distorsionaría el mercado interior innecesariamente y socavaría el modelo social. Ésto refleja la obsesión con la estipulación de niveles de tributación mínimos respecto a cada una de las áreas fiscales existentes, lo que causaría de hecho falta de equidad, así como un efecto de inflación, puesto que repercutiría en aquéllos que, de otro modo, habrían puesto orden en sus casas y están en condiciones de reducir los impuestos. En lo que se refiere a los impuestos indirectos sujetos igualmente a la jurisdicción de la Comunidad, la política de referirse exclusivamente a valores mínimos, sin que regulemos los máximos, resulta inaceptable. Me gustaría que se tome nota de que el semillero de abusos que ocurren con los impuestos especiales se debe al incremento de los niveles mínimos, ya que éste estimula la propagación de la economía de mercado negro y la fabricación casera de productos, lo que contradice todas las políticas comunitarias. Por otra parte, en lo que atañe al IVA, me complace la política de adoptar medidas graduales y la idea experimental de la inversión impositiva, aunque también son necesarios en este caso pasos adelante decididos. En mi opinión, dado el nivel de tecnología de que disponemos hoy, tales objetivos podrían alcanzarse fácilmente en el caso de las transacciones transfronterizas en el mercado interior, y el IVA del proveedor para el país de destino podría cobrarse fácilmente y transferirse al mismo. A tal efecto, lógicamente, debería existir una mayor disposición a la cooperación entre las autoridades fiscales de los Estados miembros, que sigue siendo escasa, y podríamos tomárnoslo con calma y procurar la consecución de este objetivo, ahora que se ha adoptado el euro y ha entrado en vigor la Directiva sobre pagos. Por último, considero importante que se emprendan acciones relativas a las operaciones de sociedades fundamentalmente offshore fuera de la Unión, puesto que la base imponible suele canalizarse fuera de la misma antes de la tributación, y posteriormente se reincorpora a las empresas en la Unión mediante transacciones turbias con el fin de evadir impuestos, y estas prácticas no redundan en interés de la selección de una ubicación fiscal favorable. Gracias. Antolín Sánchez Presedo (ES) Señor Presidente, señor Comisario Kovács, queridos colegas, el fraude fiscal, que, según estimaciones, sobrepasa en Europa el 6 % de los ingresos fiscales, tiene un carácter corrosivo sobre la confianza en los sistemas fiscales, la capacidad y la equidad de las haciendas públicas y el bienestar de los ciudadanos. Es caldo de cultivo para la economía informal y la delincuencia organizada. En el ámbito comunitario afecta al buen funcionamiento del mercado interior, distorsiona la competencia y perjudica los intereses financieros de la Unión Europea, así como el cumplimiento de la Estrategia de Lisboa. Si la cuarta parte de la riqueza mundial, que, según datos del Fondo Monetario Internacional, se oculta paraísos fiscales, pagara impuestos, se cubrirían de sobra los Objetivos del Milenio de las Naciones Unidas. La Unión Europea debe combatir sin contemplaciones el fraude fiscal. Es posible hacerlo con seguridad, responsabilidad y sin crear cargas exorbitantes para nuestra economía. El aumento del comercio transfronterizo y los efectos de la globalización exigen impulsar decididamente una estrategia contra el fraude fiscal a escala europea; ya no basta con las acciones nacionales. Esta estrategia debe tener una dimensión interna, abordando los problemas que plantea el fraude en el IVA y en los impuestos especiales, y también los problemas de evasión fiscal en los impuestos directos, así como una dimensión exterior, haciendo valer el peso económico de la Unión Europea. No podemos decepcionar a nuestros ciudadanos, a quienes cumplen escrupulosamente sus obligaciones fiscales y a quienes esperan un liderazgo de la Unión Europea. En este contexto, reclamamos que el paquete de medidas contra el fraude en el IVA que la Comisión va a presentar el próximo mes de octubre sea ambicioso y que el informe anunciado para finales de este mes sobre la aplicación de la imposición sobre el ahorro sea útil para avanzar definitivamente en la lucha contra el fraude en este terreno en Europa. Valoramos positivamente el contenido general del informe Bowles, a quien felicitamos confiando en que se pueda aprobar en el Pleno y en que, si no se mejora, al menos no quede desvirtuado. Desislav Chukolov (BG) Señora Bowles, admiro su deseo de derrotar al fraude fiscal a escala europea. Consideremos, sin embargo, lo que ésto causará a los que gobiernan Bulgaria en la actualidad. Si se detienen los casos de fraude fiscal en Bulgaria, les aseguro que, en las próximas elecciones, los liberales del partido musulmán Movimiento para los Derechos y las Libertades (MDL) no obtendrá ni la mitad del porcentaje que mantienen actualmente. Si se acaba con el robo de fondos públicos en mi país de una vez por todas, los socialistas no podrán seguir patrocinando sus campañas, ni sus absurdas iniciativas. Como miembro del partido Attack, apoyaré el informe que nos ocupa, puesto que Attack es el único partido de Bulgaria que trabaja para detener el desvío de fondos estatales, y es el partido cuya plataforma incluye el firme compromiso de revisar todos los tratados turbios y corruptos que dan lugar a perjuicios para el presupuesto del Estado y que, hasta la fecha, han beneficiado a una o dos fuerzas políticas. Gracias. Astrid Lulling (FR) Señor Presidente, permítame en primer lugar decirle al señor Hamon que su chantaje no nos impresiona en absoluto, y lamento que haya sido claramente víctima de un enorme malentendido. Señor Presidente, aunque convengo con las líneas generales del informe de la señora Bowles, creo que deben destacarse dos aspectos. En primer lugar, el sistema transitorio del IVA, que se remonta a 1993, muestra ahora sus limitaciones. No creo que podamos seguir aceptando la continuación de dicho sistema transitorio. El fraude fiscal, que todos condenamos debido a sus efectos directos e indirectos, es atribuible en parte a las deficiencias del sistema actual que, por tanto, debe modificarse. Obviamente, soy consciente de que existen ciertos problemas. Por ese motivo, recomiendo a la Comisión que promueva la solución formulada por la organización RTvat, que debería posibilitar que se evite una pérdida fiscal de 275 millones de euros al día, reduciendo a su vez los costes administrativos para las PYME. La segunda cuestión atañe a la evasión fiscal, en relación con la Directiva sobre la fiscalidad del ahorro. En el informe figuran observaciones injustificadas que me han llevado a presentar enmiendas con el fin de rectificar la situación. La lucha legítima y necesaria contra el fraude fiscal no debe llevarnos a poner en cuestión el principio de la competencia fiscal. Rechazo de plano este extremo, puesto que no existe conexión entre ambos. Por otra parte, la experiencia nos demuestra que el sistema de retención fiscal en origen respecto a la tributación del ahorro es el más eficaz, más que el intento de imponer, de manera general, un sistema de intercambio de información que adolece de sus propios problemas. Por último, las demandas de reforma de esta Directiva, en lo que se refiere a la ampliación de su ámbito de aplicación a todas las personas jurídicas y a todas las fuentes de ingresos financieros, tampoco han sido objeto de una gran reflexión, puesto que, sencillamente, ejercerán un efecto de expulsión del ahorro de la Unión Europea. Por este motivo, deseo que se modifiquen tales aspectos. Si no se enmiendan, no podremos votar a favor del informe. Andrzej Jan Szejna (PL) Señor Presidente, hace tiempo ya que el fraude fiscal constituye un problema de alcance mundial. Las estimaciones indican que las pérdidas en que se incurre por este motivo oscilan del 2 al 2,5 % del PIB, es decir, entre los 200.000 y los 250.000 millones de euros en el ámbito europeo. Por tanto, existe una necesidad urgente de coordinar acciones a escala comunitaria, así como de reforzar la cooperación entre los Estados miembros. En los artículos 10 y 280 del Tratado constitutivo de la Comunidad Europea se dispone que los Estados miembros adoptarán todas las medidas pertinentes para garantizar el cumplimiento de las obligaciones que se deriven del Tratado, y para coordinar sus acciones encaminadas a proteger los intereses financieros de la Comunidad. No obstante, es importante tener en cuenta que, aunque la libre circulación de bienes y servicios en el mercado comunitario dificulta a los países la lucha contra este tipo de fraude por si solos, las acciones emprendidas no deben entorpercer la actividad económica, ni imponer cargas innecesarias a los contribuyentes. László Kovács Comisario. - Señor Presidente, en primer lugar, deseo agradecer a los diputados los comentarios y puntos de vista expresados a lo largo del debate. Como señalé en mi intervención inicial, la Comisión valora enormemente la contribución realizada por el Parlamento Europeo al debate sobre una estrategia coordinada para la mejora de la lucha contra el fraude fiscal. La Comisión ha asumido su responsabilidad, y emprenderá nuevas iniciativas encaminadas a consolidar el marco jurídico y la cooperación administrativa entre los Estados miembros. Indudablemente, éstos han de obrar del mismo modo. Algunos de ustedes han aludido a la revisión de la Directiva sobre la fiscalidad del ahorro, y puedo asegurarles que la revisión en curso es exhaustiva, y que, en su ejecución, examinamos con detenimiento si el ámbito de aplicación vigente resulta efectivo, así como las ventajas y los inconvenientes de su ampliación. Es un asunto complejo en el que han de tenerse en cuenta numerosos factores: la eficacia desde el punto de vista del cumplimiento de las obligaciones fiscales, la carga administrativa para los agentes del mercado, así como para la administración tributaria; la necesidad de disponer de condiciones equitativas en la UE, y en relación con el mundo exterior; por mencionar únicamente unos cuantos. Como señalé anteriormente, presentaremos el informe en breve. Le seguirá una propuesta de enmiendas a la Directiva sobre fiscalidad del ahorro, y haremos cuanto esté en nuestra mano por lograr un equilibrio adecuado. No cabe duda de que no existe una sola solución global para la erradicación del fraude fiscal. Cada medida individual debe generar un valor añadido, pero sólo la ejecución de todas en conjunto proporcionará a las autoridades tributarias un marco optimizado para combatir contra la evasión de impuestos y el fraude fiscal. Sharon Bowles ponente. - Señor Presidente, el fraude fiscal concierne a la UE porque los defraudadores utilizan lagunas transfronterizas, y es este problema el que tratamos de corregir. Como ha señalado el Comisario, las cuestiones de la fiscalidad del ahorro son complejas. Creo que es posible que alcancemos un acuerdo mediante votación respecto a que no nos anticipemos demasiado a los debates más detallados que vamos a celebrar sobre el tema cuando la Comisión presente sus nuevas propuestas. Del mismo modo, creo que también podemos evitar la referencia a la competencia fiscal, cuestión respecto a la que estamos divididos, pero que no constituye el objeto básico de este informe. Por tanto, creo que podemos lograr cierta armonía entre todos. En todos estos frentes, colegas y Comisario, no creo que la omisión ni una actuación vacilante constituyan una respuesta adecuada. Está en juego el 2,5 % del PIB. Se trata de una porción sustancial de la base imponible. Como destaca nuestro colega, el señor Sánchez Presedo, éso equivale posiblemente al 5 % de los impuestos. Si un político, aquí o en cualquier Estado miembro, basara su campaña en elevar los impuestos en un 5 %, a cambio de nada, no llegaría muy lejos. Por tanto, y me refiero a los Estados miembros en particular, ponerse quisquilloso por el intercambio de información, hacer lo mínimo, o actuar con temor equivale a establecer un impuesto del 5 % a cambio de nada, puesto que éso es lo que le cuesta al contribuyente honrado. Tal es el mensaje que deseo transmitir en el informe, y creo que es un mensaje colectivo que este Parlamento desea enviar en dicho informe, en apoyo al Comisario en sus esfuerzos, e instándole a actuar con valentía. Presidente Se cierra el debate. La votación tendrá lugar el martes. Declaraciones por escrito (Artículo 142) Siiri Oviir por escrito. - (ET) El fraude fiscal es un problema, tanto para la UE, como para los Estados miembros, que distorsiona la competencia y reduce la base de ingresos de la Unión y de los Estados. Se señala que una de las raíces del problema consiste en el sistema transitorio vigente del IVA, que es complejo y obsoleto. Necesita una actualización. En ese sentido, la propuesta del PE respecto a la conveniencia de que la Comisión Europea presente una decisión sobre un nuevo sistema del IVA en 2010 se recibe, indudablemente, de manera favorable. La articulación de un nuevo sistema del IVA exige obviamente que se garantice que el sistema impositivo actual no sea sustituido por otro más complejo y burocrático. Lógicamente, también es relevante subrayar que, antes de que se aplique en toda Europa, debe comprobarse para garantizar que funcionará en la práctica, ya que, de este modo, se evitarán muchos problemas que pueden surgir más adelante. Un paso igualmente importante en la lucha contra el fraude fiscal consiste en actualizar la disponibilidad de información interestatal, un proceso al que contribuiría el establecimiento de un centro paneuropeo de información y administración electrónica de impuestos. El equilibrio entre el interés público y los derechos y libertades fundamentales individuales no se pasará por alto cuando se procesen datos personales. Por último, dada la cuestión que nos ocupa, el término "paraíso fiscal" debe considerarse importante. Acojo favorablemente las ideas expuestas en el informe respecto a que la UE debe abordar de manera prioritaria la erradicación de paraísos fiscales en todo el mundo.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Zlepšení kvality života seniorů (rozprava) Předsedající . - Dalším bodem jednání je zpráva paní Neeny Gillové, jménem Výboru pro průmysl, výzkum a energetiku, o návrhu rozhodnutí Evropského parlamentu a Rady o účasti Společenství na programu výzkumu a vývoje zaměřeného na zvýšení kvality života starších lidí využíváním nových informačních a komunikačních technologií (IKT) uskutečňovaném několika členskými státy - C6-0178/2007 -. László Kovács člen Komise. - Vážený pane předsedající, jsem velmi rád, že mohu nahradit svou kolegyni, paní komisařku Vivian Redingovou, a představit vám toto velmi důležité a velmi dobré téma. Stárnutí evropské populace s sebou přináší důležité výzvy pro naši společnost a pro naše hospodářství. V současnosti připadá na jednoho důchodce ještě stále pět lidí, kteří platí daně. Do roku 2025 však tento poměr klesne na úroveň tři ku jedné a do roce 2050 to bude už jen dva ku jedné. Náklady na péči, především péči pro rostoucí skupinu lidí ve věku nad 80 let, rostou velmi rychlým tempem. Velmi oprávněně se proto zabýváme zabezpečením dobré kvality života a finanční udržitelnosti zdravotní a sociální péče pro starší lidí. Zároveň bych však chtěl zdůraznit, že stárnutí populace představuje i velkou příležitost a slibný trh pro nové produkty a služby pro zdravé stárnutí a nezávislý způsob života. Všichni jsme přesvědčení o tom, že můžeme a měli bychom mobilizovat informační a komunikační technologie pro kvalitní stárnutí v Evropě. Společný program s názvem Asistovaného žití v domácím prostředí pomůže při řešení těchto problémů a využívaní nových příležitostí. Evropskou podporu si zaslouží i inovační spolupráce členských států na tržně orientovaném výzkumu a vývoji. Kompromisní pozměňující a doplňující návrhy, které jste předložili, jednoznačně přispěly k posílení evropského rozměru pro tuto iniciativu objasněním rozsahu i úloh a závazků ze strany členských států. Tato skutečnost pomůže dosáhnout úspěchu v tomto důležitém evropském úsilí v prospěch nás všech. Neena Gill zpravodajka. - Vážený pane předsedající, zlepšení kvality života rostoucího počtu starších lidí v Evropě je, jak jsme právě slyšeli, jednou z největších výzev, kterým Evropa čelí. Složení naší společnosti se mění a my se tomuto vývoji potřebujeme přizpůsobit, potřebujeme zabezpečit kvalitní a nezávislý způsob života pro starší lidí, kterým by v opačném případě hrozilo riziko vyloučení. Potřebujeme zabezpečit, aby byla tato nová vznikající společnost inkluzívní. Potřebujeme se postarat o to, aby se rostoucí počet starších lidí mohl plně zapojit do společnosti, protože v období mezi roky 2010 a 2030 se počet občanů EU ve věku od 65 do 80 let zvýší o 40 %. Tato stárnoucí populace významným způsobem ovlivní množství politických oblastí: sociální, zaměstnanosti, bydlení, vzdělávání, odborné přípravy, zdravotní péče a sociální podpory. Z toho důvodu potřebujeme komplexní, ne částečný přístup k stárnutí. Tato zpráva je výsledkem iniciativ členských států podle článku 169, které jsou spolufinancované Komisí sumou až 150 milionů EUR během období pěti let. Tyto prostředky pomohou evropskému průmyslu a výzkumným institucím v rozvoji nových a špičkových služeb, výrobků a řešení v oblasti informačních a komunikačních technologií, které pomohou zvýšit kvalitu života starších lidí. Už v současnosti se vyvíjejí technologie, které pomohou vyřešit ztrátu paměti, zraku, sluchu a mobility. V tomto směru se už začaly podnikat důležité kroky, často však v této souvislosti existuje nedostatečná informovanost a málo rozšířené použití. Proto doufám, že tato iniciativa bude mít reálné využití a pomůže při řešení společenských problémů. Jsem skutečně ráda, že mohu říci, že jsem se mohla na mnoha místech z první ruky přesvědčit, především ve svém regionu West Midlands, jak se může tradiční domácnost naučit používat tyto podpůrné technologie, které pomáhají vytvořit bezpečnější a přístupnější domácí prostředí. Jsem také hrdá, že můj region udává tempo v používaní podpůrných technologií, a to nejen v souvislosti se staršími lidmi - vyvíjejí se i technologie, které ulehčují život lidem s různými postiženími. Program Asistovaného žití v domácím prostředí (AAL) by měl z toho důvodu vytvořit skutečný impuls pro tento typ aktivit, a to v třech oblastech. Za prvé, dosáhne se koordinace výzkumu na úrovni EU, což umožní vývoj realizovatelných produktů a jejich uvedení na trh. Našim cílem by mělo byt dosažení skutečné dokonalosti v této oblasti, přičemž v rámci Evropy by mělo docházet k výměně poznatků a nejlepších postupů. Tento cíl je dosažitelný jedině při skutečném závazku ze strany všech zúčastněných zemí. Proto jsem velmi ráda, že Rada souhlasila se sumou 0,2 milionu EUR, jako minimálním příspěvkem ze strany každé zúčastněné země, spolu s jednotným společným hodnotícím mechanismem a kritérii oprávněnosti, s nadějí, že tato opatření zvýší koordinaci, transparentnost a důvěryhodnost tohoto programu. Za druhé, přinese prospěch průmyslovým odvětvím EU, kde existuje pro tuto oblast obrovský potenciál. Proto vyzývám asociaci AAL, aby vytvořila účinné obchodní modely pro tyto produkty a služby z oblasti informačních a komunikačních technologií, které jsou základem pro zabezpečení nižších cen a uvedení těchto produktů a služeb na trh. Tato asociace potřebuje také zabezpečit, aby se na tomto programu mohly zúčastnit i malé a střední podniky, a aby měly spravedlivý přístup k výzkumu a možnostem financování. Chceme-li, aby byl tento program úspěšný, je nezbytné, aby vyvíjel úsilí směrem k vytvoření celoevropských norem a interoperability s cílem dosáhnout vedoucího světového postavení v oblasti podpůrných technologií. Existuje naléhavá potřeba odstranit technická a regulační omezení, která brzdí vývoj v této oblasti. Nezapomínejme na to, že i zbytek světa, například Spojené státy, Japonsko, ba i Čína, čelí stejným demografickým výzvám. Proto je na nás, abychom dosáhli globální konkurenční výhody. Program Asistovaného žití v domácím prostředí není jen o zlepšení nezávislého způsobu života, ale může také přispět k dosažení cílů Lisabonské strategie. Chceme-li toho dosáhnout, musíme propojit naše poznatky a činnosti s dalšími programy v tomto sektoru zaměřenými na vytváření nových pracovních míst a hospodářsky růst. Za třetí, i když technologie dokáží zlepšit kvalitu života starších lidí, tento fakt bude mít význam jedině tehdy, pokud se současně zaměříme i na některé další oblasti: zabezpečení cenové dostupnosti těchto technologií s cílem zpřístupnit je každému, zabezpečení uživatelské přístupnosti nových technologií (a zabezpečení, aby starší lidé a jejich opatrovatelé byli poučení o tom, jak je používat) a řešení problému vyloučení, protože, i když žijeme v informační společnosti, tato společnost ještě stále není inkluzívní a velká část starších lidí musí čelit vyloučení. Proto musíme zabezpečit lepší přístup k internetu a organizovat v této oblasti školení s cílem umožnit starším lidem být nadále součástí společnosti a ulehčit jim vykonávání některých každodenních činností, jako jsou například nakupování, placení účtů nebo dohodnutí schůzky. Přístupnost těchto služeb by se však neměla lišit v rámci geografického rozdělení Evropy. Nechtěla bych vidět Evropu postupující dvěma rozdílnými rychlostmi v souvislosti s Evropskou demografickou výzvou. Je to jen začátek. Máme před sebou ještě vela práce, přičemž doufám, že tento program vytvoří precedens pro budoucí aktivity a iniciativy ze strany Komise a Rady. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg navrhovatelka stanoviska Výboru pro práva žen a rovnost pohlaví. - (PL) Vážený pane předsedající, stárnutí evropské populace představuje výzvu pro celou evropskou společnost. Průměrná očekávaná délka života je v současnosti 80 let a do roku 2030 se očekává 40% nárůst počtu lidí v důchodovém věku. Evropská unie by měla přijmout rozsáhlý přístup k této výzvě, protože demografické tendence ovlivňují mnohé oblasti politiky včetně zaměstnanosti, bydlení, vzdělávání, sociální pomoci a zdravotní péče. Souhrnným cílem zmíněného programu výzkumu a vývoje je zlepšení kvality života starších lidí a posílení evropské průmyslové základny. Tohoto cíle hodláme dosáhnout zaváděním informačních a komunikačních technologií, které pomohou starším lidem zlepšit kvalitu života, nadále se těšit z dobrého zdravotního stavu a aktivně se zúčastňovat pracovního a společenského života. Zručnosti a zkušenosti, kterými disponují starší lidé, představují významné aktivum, především ve společnosti založené na vědomostech. Je také potřebné zdůraznit, že stárnoucí společnost obsahuje vyšší procento žen než mužů z důvodu vyšší průměrné očekávané délky života u žen. Z toho důvodu se při přípravě a hodnocení tohoto programu musí zohlednit i genderový aspekt. Nakonec bych chtěla poděkovat paní zpravodajce Gillové za velmi kvalitně připravenou zprávu. Lambert van Nistelrooij jménem skupiny PPE-DE. - (NL) Je dobře, že aspoň jednou diskutujeme o demografických změnách v Evropě trochu odlišným způsobem, tj. ne jako o něčem, co stojí mnoho peněz a produkuje lidi, o které se potom bude třeba postarat, ale o něčem, co s sebou přináší i velmi důležité příležitosti. Já osobně budu velmi rád diskutovat o "seniorské ekonomice": když se podrobně seznámíte s tímto programem, zjistíte, že se zabývá otázkou kvality života. Co je teda evropským dilematem? Na jedné straně máme velmi dobré základní vědomosti, inovace na trhu však trvají příliš dlouho. Internet a širokopásmové služby máme k dispozici už delší dobu a nyní už i lidé s omezenou mobilitou mají prostřednictvím internetu normální přístup k službám. To může mnoho věcí změnit a představuje to skutečnou příležitost. Na druhé straně jsem rád, že bylo v rámci sedmého rámcového programu vyčleněno půl miliardy eur na základní výzkum, přičemž Evropské společenství bude tyto prostředky vymáhat od členských států a podniků. Je velmi dobré, že tyto vědomosti se rozvíjejí, protože otvírají bránu k trhu. Jak už řekla paní Gillová, je velmi důležité, abychom v Evropě sjednotili zdeformovaný a rozkouskovaný trh a zavedli lepší normy na zvýšení začlenění. V Americe nebo Číně tento problém vůbec neexistuje. Máme velmi odlišné finanční systémy. Z toho důvodu je potřebné zavést technologie a konzultace s partnery na národní úrovni. K tomuto účelu by bylo prospěšné sjednotit členské státy a vždy zapojit tři země do každého projektu. Někdy je to složité, domnívám se však, že je to potřebné, abychom mohli těchto poznatků využívat co nejrychleji. Některé body tohoto programu musí být posouzené, přičemž mě zvlášť zajímají už existující technologie a zda se podaří účinně využít uplatňování informačních a komunikačních technologií. Věřím a doufám, že uživatelé budou v tomto programu hrát důležitou úlohu. Chci poděkovat paní zpravodajce za obrovské úsilí, které vynaložila v souvislosti s touto otázkou, a především za obsah její zprávy. Silvia-Adriana Ţicău jménem skupiny PSE. - (RO) V důsledku nedostatku politik na podporu zvýšení porodnosti a určitých zařízení pro dětskou výchovu a péči se do roku 2025 zvýší podíl lidí ve věku nad 65 let na celkové populaci ze současných 20 % na 28 %. Starší občané mají specifické potřeby a společnost musí pro uspokojení těchto potřeb projít určitými změnami. Potřebujeme přizpůsobit bydlení a rozvinout lékařskou péči a pečovatelské služby starších lidí. V tomto kontextu je úloha informačních a komunikačních technologií o to důležitější. Digitální televize, mobilní telefony, počítače a dokonce i internet - všechny tyto technologie už využívá určité procento starších lidí. Mnoho starších občanů komunikuje se svými dětmi v jiných zemích prostřednictvím internetu a webových kamer, nezávisle na tom, zda se nacházejí v městských nebo venkovských oblastech. Internet však využívá jen 10 % Evropanů ve věku nad 65 let. Je potřeba si uvědomit, že přes 21 % evropských občanů ve věku nad 50 let má vážný sluchový, zrakový nebo pohybový handicap, který jim do velké míry znemožňuje využívat standardní informační a komunikační technologie. V červnu 2007 se Komise obrátila na členské státy a příslušná průmyslová odvětví, aby podpořily vykonávání akčního plánu s názvem Integrace starších lidí do informační společnosti. V tomto kontextu bude mít program pomoci pro samostatné bydlení, který se bude rozvíjet v rámci sedmého rámcového programu výzkumu, rozpočet ve výši 150 milionů EUR vyčleněných z rozpočtu Společenství, přičemž členské státy použijí během let 2008-2013 minimálně dalších 150 milionů EUR - samozřejmě tím mám na mysli ty členské státy, které se budou tohoto programu zúčastňovat. Cíle tohoto programu jsou následující: podpora vývoje inovačních produktů, služeb a systémů pro starší lidi založených na informačních a komunikačních technologiích, vytvoření zásadních kapacit ve výzkumu, konkrétním vývoji a inovacích na evropské úrovni v oblasti technologií a služeb pro starší lidi v informační společnosti, zlepšení podmínek využití výsledků výzkumu v podnikové sféře. Tohoto programu se může zúčastnit každý členský stát. V průběhu prvních dvou let od začátku programu vypracuje Komise přechodnou zprávu a v roce 2013 vypracuje jeho konečné zhodnocení. Jsem přesvědčená, že starší lidé si zaslouží dostat šanci a je naší povinností jim tuto šanci poskytnout! Blahopřeji paní zpravodajce. Jorgo Chatzimarkakis jménem skupiny ALDE. - (DE) Vážený pane předsedající, vážený pane komisaři, dnes jsem tu měl opět skupinu návštěvníků. Mnozí moji kolegové zřejmě zažívají podobnou situaci. Máme tu skupiny návštěvníků, některé velké, některé zase malé, ale největší z těchto skupin tvoří seniorská generace. Byl to i případ dnešní skupiny. Tvořilo ji 60 lidí, kteří projevovali velký zájem, byli skutečně zaangažovaní, velmi aktivní, přičemž tento přístup zažíváme stále častěji. Toto je skutečně výzva pro Evropu. Demografické změny se často označují jako hrozba. Čísla hovoří samy za sebe. V období mezi roky 2010 a 2030 se čeká zvýšení počtu obyvatel Evropy ve věku od 65 do 80 let o 40 %. Navzdory tomu však tuto situaci, podobně jako pan Nistelrooij, nevnímám jako hrozbu. Domnívám se, že je to pro Evropany velká příležitost ukázat, že jsme světovým regionem, který má největší závazek vůči vysoké kvalitě života v každé etapě lidského života a v každé věkové skupině. Potřebujeme ukázat větší závazek ke starším lidem a musíme zabezpečit, abychom tak činili jako Evropané, jako světový region, který ochraňuje život. Chtěl bych Komisi poblahopřát k tomuto návrhu. Programu Asistovaného žití v domácím prostředí (AAL) se daří spojovat hlavní trendy, konkrétně demografické změny, o kterých se v Evropě mluví víc než v jiných světových regionech, a naše silné stránky v oblasti výzkumu a inovací. Máme silný závazek k informačním a komunikačním technologiím, přičemž programu AAL se daří spojit tyto technologie dohromady. Dámy a pánové, je celkem jasné, že Evropská unie nemá žádné přímé pravomoci v oblasti norem pro starší lidi, výstavbu domů atd. Využitím těchto pilotních programů však můžeme podporovat nejlepší postupy a můžeme dát dohromady to, co už některé členské státy s velkým úspěchem dělají, přičemž tomu můžeme dát evropskou pečeť kvality, aby to mohlo sloužit jako vzor pro ostatní. Dámy a pánové, tímto programem se Komise snaží uzavřít takzvanou digitální propast mezi generacemi v rámci naší společnosti. Chtěl bych poděkovat paní zpravodajce Neeně Gillové za to, že tento vzkaz doručila skutečně velmi jasně, musím říci, že mnohem jasněji než jiní zpravodajové. Chtěl bych jí za to upřímně poděkovat. Velmi odvážně také obhajovala stanovisko Parlamentu v trialogu a postarala se o to, aby byly naše argumenty přednesené účinným způsobem. Není žádny důvod, proč bychom se měli skrývat. Jako poslanci tohoto Parlamentu mi dovolte říci, že přeji programu AAL velký úspěch. Přeji mu skutečně mnoho úspěchů. Guntars Krasts jménem skupiny UEN. - (LV) Děkuji vám, pane předsedající. Demografické, hospodářské a sociální faktory v Evropě si žádají řešení, které zlepší profesionální a kulturní zkušenosti starších lidí, zabezpečí nejvyšší možnou kvalitu jejich životních podmínek a minimalizují výdaje, které vznikají v důsledku demografických změn. Komisí předložený program je reakcí na potřebu a zčásti i na úlohu najít způsoby dalšího rozvoje technologického pokroku v této oblasti. Digitální propast - konkrétně, omezení pro využívání informačních a komunikačních technologií, v některých případech dokonce i velmi triviální omezení - ve skutečnosti vylučuje významné procento starší populace z aktivního sociálně-hospodářského života a omezuje její možnosti používání nových technologických služeb a podpůrných technologií. I když podporuji návrh Komise v každém ohledu, je potřeba si přiznat, že vývoj nových informačních a komunikačních technologií v odvětvích, v kterých existuje komerční poptávka, postupuje rychle dopředu. Podobně, i když souhlasím s argumentem Komise, že kupní síla starších lidí se zvyšuje, musíme také připustit, že mezi jednotlivými členskými státy existují významné rozdíly ve výšce příjmu. I v rámci jednotlivých zemí však existují významné regionální rozdíly v příležitostech, které jsou přístupné pro lidí v starších věkových kategoriích v oblasti informačních a komunikačních technologií. Chtěl bych zdůraznit, že dosažené úspěchy v souvislosti s návrhem Komise nebudou měřené jen samotnými technologiemi, ale i mírou jejich dostupnosti a příležitostmi a stimuly pro starší lidí v oblasti vzdělávání, především v těch oblastech Evropy, kde je to zvláště důležité pro snížení příjmových a regionálních rozdílů. Nejtěžší úlohou však bude překonání digitální propasti v informační oblasti. V současné době, kdy přetrvává digitální propast mezi malými a velkými národy a mezi malými a velkými hospodářstvími, představuje překonání této propasti mezi generacemi z ekonomického pohledu tu nejsložitější úlohu. Pane předsedající, i když prohlášení ministrů o elektronickém začlenění, které sloužilo jako základ pro vytvoření dokumentu, o kterém dnes diskutujeme, bylo přijaté v roce 2006 v lotyšském hlavním městě Riga, Lotyšsko se do tohoto programu nezapojilo. V této souvislosti bych chtěl položit otázku, které se ve svém projevu dotkla i paní zpravodajky, která se týká toho, je-li skutečně v zájmu států zúčastňujících se tohoto programu, aby byly sedmým rámcovým programem financované i další členské státy, když výška tohoto financování zůstane nezměněná. Kathy Sinnott jménem skupiny IND/DEM. - Vážený pane předsedající, žijeme ve skutečně zábavném světě. Na jedné straně se v zprávě Světové zdravotnické organizace snažíme přijít na to, jak přinutit naše děti, aby se šly bavit a hrát ven, pryč od počítačů, a na straně druhé se snažíme přemlouvat naše starší občany, aby si sedli za počítač a naučili se ho používat. Počítače však skutečně mají starším lidem co nabídnout, především obyvatelům venkova a těm, kteří jsou kvůli svému zdravotnímu stavu v izolaci. Chcete-li však, aby se starší lidé zapojili do komunity používající informační technologie, tyto technologie musí být především uživatelsky a cenově dostupné, lehce dostupné a s nízkou potřebou údržby. Vzhledem k rostoucímu počtu starších lidí v Evropě může vývoj technologií přístupných pro starší lidi zlepšit kvalitu jejich života a pomoci jim žít delší nezávislý život. Vývoj počítačů pro starší lidi je určitě vynikající obchodní myšlenka. I když jim možná chybějí technické zručnosti, mají na používání počítačů množství volného času a chuť udržet krok s ostatními. Představují trh, který jen čeká na své objevení. Desislav Chukolov (BG) Vážené kolegyně a kolegové, moje země, Bulharsko, patří, bohužel, mezi vedoucí národy v oblasti stárnutí populace v Evropě. Po skončení studené války mladí lidé z mojí země, lákaní sliby dobrého života na západě, masově chvátali vykonávat práce umývačů nádobí a doma zůstávali jen jejich staří rodiče. Váš návrh na prodloužení života našich starších občanů je vynikající. Kdo by mohl být proti takovému návrhu? Předtím, než začnete přemýšlet nad používáním nových informačních a komunikačních technologií, vás však vyzývám, abyste si uvědomili i fakt, že bulharští důchodci musí žít z důchodů rovnajících se sumě 50 EUR měsíčně. Tuto sumu jim totiž vyčlenila socialistická vláda Bulharské socialistické strany. Taková je skutečnost. Chtěl bych oslovit zástupce PSE v této místnosti: dámy a pánové internacionalisti, dokážete si představit, co znamená suma 50 EUR měsíčně pro důchodce nebo důchodkyni, kteří celý svůj život poctivě pracovali? Uvědomujete si, že důchodci musí z těchto 50 EUR každý měsíc vyžít a nakupovat potraviny za ceny odpovídající evropské úrovni? Uvědomujete si, že bulharští důchodci musí odpojovat svoje telefony, protože si nemohou dovolit platit zlodějské ceny Bulharské telekomunikační společnosti, která byla nezákonně zprivatizovaná? Je skutečně výsměch navrhovat způsoby zlepšení informačních služeb pro tyto lidi. Nejprve je potřeba přemýšlet jak zlepšit jejich finanční nezávislost, protože většina důchodců v Bulharsku nemá romský původ a z toho důvodu se nemůže spoléhat na bezplatný oběd. Ivo Belet (NL) i Navzdory tomu, že jde o kvalitní program, mám vůči němu několik námitek. První se samozřejmě týká rozpočtu: 150 milionů EUR pro odvětví, o kterém jste sami řekli, že se stane jedním z nejrychleji se rozvíjejících odvětví budoucnosti, zdaleka nestačí, přičemž tento fakt tu už byl zmiňovaný. Rychlé zavádění těchto nástrojů je nesmírně důležité pro blaho starších lidí, je však stejně důležité i pro národní hospodářství a národní rozpočty a má vynikající hospodářské vyhlídky.Pan van Nistelrooij to tu už zmínil: z toho důvodu vyzývám, aby Evropská unie během nejbližších let výrazně zvýšila tyto investice a stimuly, možná už během hodnocení rozpočtu v polovině tohoto roku. Moje druhá připomínka, přičemž úplně souhlasím s prohlášeními paní zpravodajky, je, jak řekl už pan Chatzimarkakis, že nesmí existovat žádná dichotomie, žádné rozdělení mezi staršími lidmi, kteří byli odborně vyškolení a jsou schopní používat tyto nové technologie, a ostatními, u kterých to nebylo možné uskutečnit, a kteří jednoduše nemají potřebné finanční prostředky na instalaci těchto technologií u sebe doma. Tato skutečnost by ve velké míře protiřečila hlavnímu cíli tohoto programu, kterým je umožnit co největšímu počtu starších lidí žít co nejdéle ve svých domovech. Je to mnohem lacinější, než jejich pobyt v nemocnicích nebo pečovatelských domech, a je to také, samozřejmě, nejlepší pro jejich duševní pohodu. A v konečném důsledku přesně o to nám všem jde. Nakonec je také nesmírně důležité, aby všechny tyto inovační nástroje byly pro starší lidi cenově dostupné, bez ohledu na jejich finanční situaci. Justas Vincas Paleckis - (LT) Vítám iniciativu Komise a oceňuji zprávu paní Gillové, která bude nepochybně velmi prospěšná při řešení otázek týkajících se starších lidí. Rostoucí počet starší populace v Evropě s sebou přináší problémy a důležité výzvy. V současnosti se vyvíjejí nové podpůrné technologie, které dokáží zabezpečit vysokou kvalitu života starším lidem umožnit jim v závislosti na jejich přáních a schopnostech vést aktivní život. Členské státy EU by se z toho důvodu měly připravit na okamžitou revoluci v poskytovaní společenských a podpůrných služeb. Výrobci moderních informačních a komunikačních technologií si všimli rostoucí poptávky po svých výrobcích. Nové podpůrné technologie dokáží pomoci při řešení zrakových, sluchových, pohybových a jiných problémů, čímž umožní starším lidem, aby se i nadále cítili a skutečně byli užiteční pro společnost. Fakt, že členské státy Evropské unie plánují do roku 2013 investovat víc než 1 miliardu EUR do vývoje nových technologií, které by uspokojovaly potřeby starších lidí, je skutečně chvályhodný. Informační a komunikační technologie mohou zvýšit, a nepochybně i zvýší, kvalitu života a sebeúctu mezi staršími lidmi. Vyvstává však otázka: budou mít z tohoto vývoje prospěch všichni, nebo jen hrstka "vyvolených"? Oceňuji obavy paní zpravodajka týkající se možného budoucího vývoje, v kterém inovace v oblasti informačních a komunikačních technologií přinesou prospěch jen malému počtu starších lidí, kteří se už nyní těší z vysoké kvality života. Některé země EU se pyšní svými šestihvězdičkovými rezidencemi pro starší lidi, které jsou podobné luxusním hotelům. Ne velmi daleko od těchto zařízení však můžeme najít chudobou poznamenané domy starých lidí, jejichž obyvatelé musí bojovat o přežití. Těmto lidem nebyly nikdy dostupné žádné inovace, podpůrné technologie nebo jakékoli moderní vybavení. Tato situace se musí bezodkladně změnit. Vítám názor vyjádřený ve zprávě, že produkty informačních a komunikačních technologií pro starší lidi by měly být cenově a uživatelsky přístupné. Evropská unie není vedoucím subjektem v mnoha oblastech. Je skutečně potřebné a úctyhodné, aby se stala vedoucí silou i v oblasti, o které právě diskutujeme. DanutBudreikait - (LT) V současnosti je každému pátému občanu EU více než 60 let, při průměrné očekávané délce života 80 let. Kvalita života rostoucího počtu starších lidí v Evropě však není dostatečně vysoká. Například, každý čtvrtý starší člověk v mé zemi, Litvě, popisuje svůj zdravotní stav jako špatný, přičemž míra zapojení těchto lidí do společnosti je jen 57 %. Zvyšování kvality života stárnoucí populace by mělo být jedním ze základních cílů Evropské unie. Iniciativa Komise na aktivizování informačních a komunikačních technologií představuje velmi důležitý krok směrem k řešení problémů ztráty paměti, zraku, sluchu a mobility u starších lidí. Navzdory tomu se však Komisi nepodařilo úplně vyřešit otázku spravedlivého přístupu k informačním a komunikačním technologiím. Jednou z hlavních otázek v souvislosti se spravedlivým přístupem k informačním a komunikačním technologiím je zabezpečení jejich cenové přístupnosti. Nejdůležitějším zdrojem příjmu starších lidí je jejich důchod, který je nízký, především v nových členských státech. Je nesmírně důležité, aby byly produkty založené na nových informačních a komunikačních technologiích cenově přístupné pro všechny občany EU. Dalším důležitým prvkem, který se týká přístupnosti, je uživatelská přístupnost nových technologií. Jen 18 % populace EU ve věku od 65 do 74 let používá internet, přičemž celkově ho využívá až 60 % populace EU. Z toho důvodu musíme zabezpečit, aby byly produkty založené na nových informačních a komunikačních technologiích uživatelsky přístupné. Sylwester Chruszcz (PL) Vážený pane předsedající, stárnutí evropské společnosti je faktem, který pro naši společnost představuje základní výzvu. Při přijímání opatření na evropské úrovni bychom měli vždy zohledňovat demografické tendence a zvažovat sociální a ekonomické dopady těchto opatření z demografického hlediska. V průběhu let 2010-2030 se počet lidí ve věku 65 až 80 let zvýší o 40 %. Zabezpečení slušného života, co nejvyšší míry pohodlí a přístupu ke všem základním službám pro tyto lidí by mělo byt naší prioritou. Stárnutí populace samozřejmě vytváří tlak na poskytování zdravotní a sociální péči z pohledu finančních možností i z pohledu dostupnosti pracovníků v zdravotnických a sociálních službách. V souvislosti s touto situací bych chtěl upozornit na nebezpečný jev přehlížení a izolace starších lidí. Pokusy o odstranění nemocných a starých lidí prostřednictvím eutanázie představují pro současnou Evropu velmi vážné nebezpečí. Velmi mě znepokojuje skutečnost, že Evropská unie a Evropský parlament, i navzdory tomu, že se angažují v oblasti ochrany základních lidských práv, mlčí v souvislosti s touto záležitostí. Ljudmila Novak (SL) Neexistuje nic, co by bylo víc destruktivní a ponižující, než pocit vyloučení, bezvýznamnosti a neschopnosti. Z toho důvodu podporuji návrh Evropské komise, aby se Společenství zapojilo do společného programu zaměřeného na pomoc a začlenění starších lidí a zlepšení jejich kvality života využíváním informačních a komunikačních technologií. Představuje to další díl mozaiky lisabonské strategie budování Evropy založené na informacích, digitální gramotnosti a vyšší hospodářské konkurenceschopnosti. Chceme-li skutečně zlepšit začlenění a gramotnost starších lidí, musíme k tomuto účelu vhodně přizpůsobit naše opatření a zabezpečit, aby byla těmto lidem skutečně přístupná. Tato opatření musí byt srozumitelná, uživatelsky přístupná, jednoduše pochopitelná a cenově dostupná. Musí zahrnovat stárnoucí populaci a lidi se zdravotním postižením ve městech i na venkově. V opačném případě hrozí, že výsledkem těchto opatření nebude začlenění, ale naopak vyloučení. Vzhledem k širokému využití informačních a komunikačních technologií bude mít starší generace v konečném důsledku prospěch z inovací moderní doby. Kvalita jejich života se zvýší, protože budou víc nezávislí, mobilní, aktivní a začlenění do společnosti a hospodářského života. Opatření, podpůrné prostředky a mnohé moderní elektronické systémy přizpůsobené k tomuto účelu umožňují řídit životní prostor. Zároveň umožňují tento prostor kontrolovat, čímž svým uživatelům zabezpečují vyšší bezpečnost a lepší pocit ze života. Tento typ opatření umožňuje lidem se zdravotním postižením a starším lidem komunikovat s vnějším světem a využívat možnosti vzdálené péče, práce a zábavy. Každý z nás se chce dožít zralého veku, nechce se však ocitnout sám a na okraji společnosti. Proto myslíme na svou budoucnost už nyní a podnikáme v tomto směru příslušné kroky. Roberta Alma Anastase (RO) Na základě statistických údajů se v průběhu let 2010 až 2030 zvýší počet starších občanů v Evropě o 40 %. Tento jev se sebou přináší výzvy, ale i příležitosti pro veřejné politiky a evropskou budoucnost. Skutečně prosperující a konkurenceschopná Evropa by měla být schopná najít správnou odpověď na tyto výzvy a naplno využít potenciálu nových demografických trendů. Starší evropští občané musí mít užitek z kvalitních služeb a podmínek a jejich poznatky by se měly využít při probíhajícím rozvoji společnosti. Vzhledem k tomu, že cílem Evropské unie není dosažení hospodářství a společnosti založené na informacích, informační technologie představují inovační řešení dosažení tohoto cíle, přičemž angažovanost Evropského společenství v těchto důležitých programech je víc než potřebná. Chtěla bych upozornit na dva důležité aspekty týkající se používání nových technologií s cílem zlepšit životní úroveň starších lidí. Po prvé, evropští občané by měli být odborně vyškolení a poučení o nových technologických možnostech, které mají k dispozici. Starší lidé, především v nových členských státech, nemají v této oblasti žádné, případně jen částečné informace, přičemž ztráty, které tím společnost utrpí, jsou lehce viditelné. Úspěch rozhodnutí, o kterém tu dnes diskutujeme, proto do velké míry závisí na evropské mobilizační schopnosti v oblasti vzdělávání a poskytování informací pro tyto lidi. Za druhé, zvláštní pozornost by se měla věnovat ženám, protože, vzhledem k jejich vyšší průměrné očekávané délce života, tvoří větší část starší populace. Tyto aspekty musí byt zohledněné ve vědeckém výzkumu procesu stárnutí, jakož i při konkrétním vykonávaní veřejných politik. Nakonec bych chtěla znovu zdůraznit důležitost věnování pozornosti situaci v nových členských státech, v kterých se starší lidé nacházejí v méně příznivé situaci. Nižší životní úroveň, ale i nedostatek vědomostí v oblasti používání nových technologií, dělají z této kategorie prioritní skupinu pro budoucí opatření na evropské úrovni. Zita Pleštinská (SK) "Fórum pro pomoc starším", "Parlament seniorů" nebo časopis "Fórum seniorů" vydávaný na Slovensku s podporou Komise, to jsou aktivity, s kterými jsem se měla možnost seznámit na setkáních se seniory, protože už tradičně s nimi začíná můj kalendářní rok. Tyto aktivity mě přesvědčily, že důchodci chtějí být aktivní a jsou velmi učenliví. Například mobilní telefon už přestal být pro ně velkou neznámou a stal se jejich důležitým společníkem. Bohužel, na počítačovou gramotnost seniorů se věnuje málo zdrojů, proto vítám zprávu paní zpravodajky Gillové, která přináší důležité poselství Evropského parlamentu pro zkvalitnění života stárnoucího nebo hendikepovaného obyvatelstva. Využívání nových informačních a komunikačních technologií může byt efektivním nástrojem, aby tato skupina evropských občanů, která je zdrojem moudrosti, zkušeností, tradic a zručnosti nebyla vytlačovaná ze společnosti. Důležité je však poskytnout všem důchodcům v Evropské unii stejný přístup k informačním a komunikačním technologiím. Zuzana Roithová Pane předsedo, já velice oceňuji iniciativu těch třinácti členských států, které vytvořily společný výzkumný program asistovaného žití pro starší občany tak, aby mohla i tato generace plně využívat informačních technologií. Bezpochyby by jim to umožnilo lepší komunikaci a prodlouží jim to aktivní pracovní život. Plně tedy podporuji, aby tento program AAL se stal naším zítřejším rozhodnutím, společným programem Evropské unie a věřím, že se tím skutečně podaří zdvojnásobit prostředky až na těch 600 milionů eur. Náš požadavek na 20% kofinancování z vnitrostátních zdrojů považuji za dostatečně motivující pro členské státy věnovat se těmto cílům. Tedy dejme zelenou programu, který umožní efektivní vývoj inovačních produktů a specifických služeb využívajících informační, komunikační technologie orientované na zajištěné důstojného stáří. Je to také příležitost pro malé a střední podnikání a je to plně v souladu s cíly Lisabonské strategie a našimi hodnotami. Czesław Adam Siekierski (PL) Vážený pane předsedající, měli bychom přivítat navrhovanou účast ze strany Unie v společném programu výzkumu a vývoje zaměřeného na zvýšení kvality života starších lidí. Nové druhy informačních a komunikačních technologií dokáží ulehčit život lidem v pokročilém věku a pomoci jim i nadále se aktivně podílet na pracovním a osobním životě. Měli bychom pamatovat, že počet starších lidí se v důsledku příznivějších životních podmínek zvyšuje. Během příprav podrobných operačních zásad tohoto programu bychom však měli vzít na vědomí, že finanční situace a životní podmínky starších lidí jsou v rámci jednotlivých členských států odlišné. Existují mezi nimi významné rozdíly v životní úrovni. V důsledku toho existují i různé potřeby v oblasti služeb a různé úrovně připravenosti na aktivní život, především v případě lidí žijících ve venkovských oblastech. Nové technologie, nové příležitosti práce s internetem a využívání nových technologií ve svůj prospěch mohou starším lidem dopomoci k tomu, aby i nadále zůstávali na trhu práce. Všechny tyto vymoženosti mohou také lidem umožnit klidné stárnutí. Tento problém má nesmírný význam především ve vztahu k stárnoucí evropské populaci. Monica Maria Iacob-Ridzi (RO) Vyloučení starších občanů z výhod, které přinášejí informační technologie, představuje problém, obzvláště v souvislosti s tím, že podíl lidí ve věku od 65 do 80 let na celkové evropské populaci brzy dosáhne 40 %. Z toho důvodu vítám účast Evropské unie na společném programu výzkumu a vývoje zaměřeného na zlepšení kvality života této skupiny lidí. Chtěla bych však upozornit na fakt, že finanční účast ze strany Společenství na tomto projektu je omezená. Příspěvek ze strany Společenství představuje sumu v maximální výšce 150 milionů EUR v případě, že budou tyto prostředky vyčleněné v rámci rozpočtu pro rámcový program výzkumu a vývoje, jehož celkový rozpočet je víc než 50 miliard EUR. Kromě toho, příspěvek ze strany Společenství nesmí tvořit víc než 50 % celkových veřejných fondů vyčleněných pro tento projekt, což je pro tak důležitý projekt skutečně nezvykle malé procento. Kromě konkrétních výhod, jejichž řešení z oblasti informačních technologií vyvinutých v rámci tohoto programu přinesou starším lidem, představuje účast Evropské unie na tomto projektu dobrou příležitost přispět k zlepšení kvality života Evropanů a z toho důvodu by finanční příspěvek ze strany Společenství měl přesahovat sumu národních prostředků vyčleněných na tento typ výzkumu. László Kovács člen Komise. - Vážený pane předsedající, jménem paní Viviany Redingové bych chtěl ocenit velmi konstruktivní přístup ze strany Evropského parlamentu a především ze strany paní zpravodajky Gillové během jednacího procesu o návrhu programu s názvem Pomoc starším nebo nemocným osobám při samostatném bydlení. Protože tato oblast nepatří do mé kompetence, tato diskuse byla pro mě nejen velmi zajímavá, ale i velmi poučná. Můžete se spolehnout, že paní Viviane Redingové zprostředkuji nejen vaše gratulace, ale i vaše obavy a návrhy. Pochopil jsem, že jednu z klíčových otázek představuje používání informačních a komunikačních technologií generací seniorů, s čímž úplně souhlasím. Tato oblast si jednoznačně žádá vědomosti i finanční prostředky. Odborná příprava starších lidí, především lidí žijících ve venkovských oblastech, je nepochybně důležitá, tuto oblast však náležitým způsobem řeší akční program s názvem Důstojné stárnutí v informační společnosti. Další důležitý aspekt představuje cenová dostupnost, přičemž tuto oblast bude řešit program AAL. Pokud jde o další země, které by měly zájem zapojit se do tohoto programu, mohou tak učinit, vždyť přesně z toho důvodu byl navržený relativně nízký vstupní příspěvek. Na závěr bych chtěl zdůraznit, že Komise vítá a podporuje kompromisní pozměňující a doplňující návrhy předložené paní zpravodajkou, které umožní dosažení dohody v prvním čtení. Díky závazku z vaší strany bude možné tuto důležitou iniciativu spustit už v průběhu jara. Vaše pokračující podpora bude nesmírně důležitá i během realizace této iniciativy. Chtěl bych zdůraznit, že řešení tohoto problému není jen naší morální povinností, ale představuje také ekonomickou příležitost, což je názor, který dnes zazněl z úst mnohých řečníků. Jeho cílem je dosažení budoucího blahobytu našich starších občanů a naši budoucí konkurenceschopnost. Neena Gill zpravodajka. - Vážený pane předsedající, chtěla bych poděkovat všem svým kolegům a kolegyním za jejich připomínky a příspěvky. Pan Krasts mi položil otázku, zda by mě potěšilo, kdyby této iniciativy zúčastnily i další země. Naším záměrem je, aby byl tento program otevřený pro co největší počet účastníků. Může dokonce zasahovat i za hranice členských států Evropské unie, což se už v současnosti i děje. Otázka, která dnes byla zmíněná v mnohých projevech, je otázka financování. Problém je v tom, že maximální velikost finančního příspěvku je 150 milionů EUR. Potřebujeme zjistit, jak by se tato suma, v případě, že bude o tento program velký zájem, mohla v budoucnosti revidovat, případně, zda by se tato oblast mohla řešit i prostřednictvím jiných iniciativ v rámci sedmého rámcového programu. Dnes jsem slyšela někoho říci, že stárnutí populace představuje spolu s klimatickými změnami jednu z největších výzev 21. století. Je důležité, aby Komise pokračovala v řešení této otázky nejen přes velmi důležité individuální programy, jakým je například tento, ale také v rámci jiných oblastí, přičemž - a toto bych chtěla znovu zdůraznit - by se to mělo uskutečňovat pomocí společného propojení poznatků. Domnívám se, že Komise musí byt také ostražitá, protože je očividné, že některé členské státy se v této oblasti nacházejí mnohem dál než jiné. Existuje tu naléhavá potřeba zabezpečit, aby po skončení tohoto programu neexistovaly mezi členskými státy žádné velké rozdíly. Chtěla bych říci pár slov v souvislosti s několika klíčovými body, které tu zmínili moji kolegové, především moji dva stínoví zpravodaji. Pan van Nistelrooij poukázal na to, že trvá příliš dlouhou dobu, než se produkty dostanou na trh, a že pokud skutečně chce, aby tento program přinesl žádané výsledky, je nezbytné tento problém vyřešit. Pán Chatzimarkakis zase řekl, že jsme světovým regionem, který projevuje největší odhodlání řešit kvalitu lidského života nezávisle na věku člověka. Myslím, že je důležité, aby byla naše slova podložená i konkrétními skutky. Chtěla bych také poděkovat paní Geringerové de Oedenbergové, zpravodajka Výboru pro práva žen a rovnost pohlaví, jakož i všem pracovníkům sekretariátu, sekretariátu skupiny PSE a své kanceláři za jejich příspěvek a zároveň bych chtěla poděkovat i Komisi a oběma předsednictvím Rady - portugalskému i slovinskému. (potlesk) Předsedající . - Rozprava je ukončena. Hlasování se uskuteční ve čtvrtek, 13. března 2008.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
13. Cinquième Forum mondial de l'eau, Istanbul, 16-22 mars 2009 (vote) - Après le vote sur l'amendement 5: Inés Ayala Sender au nom du groupe PSE. - (ES) Monsieur le Président, l'exposition universelle 2008 à Saragosse s'est terminée le 14 septembre 2008. Il s'agissait de la première exposition consacrée exclusivement à l'eau et au développement durable, et à laquelle le Parlement européen participait sur un pied d'égalité avec la Commission. Les débats constants, qui ont duré trois mois et ont rassemblé plus de 2 000 experts et ONG, ont débouché sur la charte de Saragosse, qui reflète précisément l'état d'avancement de la discussion entre les forums de Mexico 2006 et d'Istanbul. Dès lors, nous proposons le considérant suivant, formulé comme suit en anglais: (EN) "vu la charte de Zaragoza 2008 intitulée "Une nouvelle vision intégrée de l'eau" et les recommandations de la Tribune de l'eau adoptées le 14 septembre 2008, le jour de clôture de l'exposition internationale Zaragoza 2008, et transmises au secrétaire général des Nations unies,".
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
22. Адаптиране на някои актове към процедура по регулиране с контрол - част пета ( Ставрос Димас Г-н председател, считам, че не трябва да оттегляме предложението.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Předání textů přijatých během zasedání: viz zápis Robert Sturdy Pane předsedající, proběhla jen dvě jmenovitá hlasování. Dnes dopoledne do oběda proběhla jen dvě jmenovitá hlasování. V tomto Parlamentu platí předpis, že musíte hlasovat více než 50 % času a účastnit se 50 % jmenovitých hlasování, abyste měli zajištěno, že obdržíte plat za celý den. Je to v tomto případě tak, nebo jak je to? Předsedající To je správně. Musíte být přítomen 50 % času.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Vorbereitung des Europäischen Rates (14. und 15. Dezember 2006) (Fortsetzung der Aussprache) Daniel Cohn-Bendit im Namen der Verts/ALE-Fraktion. - Herr Präsident, verehrte Kollegen! Ich begrüße die Präsidentschaften! Ich möchte angesichts des nächsten Gipfels ein paar Bemerkungen loswerden und hoffe, dass die Energie, die ich da hineinstecken kann, auch bei Ihnen ankommen wird. Das wäre ein erster Schritt zur Energieeffizienz und für den Gipfel gar nicht schlecht. Fangen wir einmal mit der Türkei an. Ich möchte hierzu eines sagen, was hier auch schon angedeutet wurde: Das Problem des Beitritts der Türkei hat mit Zypern nichts zu tun. Tun wir nur nicht so, als könnte das Problem des Türkeibeitritts mit Zypern gelöst werden. Ja, die Türkei muss die Zollunion anerkennen. Wir als Europäische Union müssen endlich die Blockade von Nordzypern aufbrechen, wir dürfen den griechischen Zyprioten nicht ermöglichen, dass sie weiterhin Nordzypern derartig erpressen, denn die Menschen in Nordzypern sind Opfer des türkischen und des griechisch-zypriotischen Nationalismus. Das müssen wir als Europäer sagen! Ich hoffe, dass dies den Gipfel endlich zum Gipfel machen wird. Zweitens: Klimapolitik. Wunderbar, Hans-Gert, ich sehe ihr seid angekommen in der Klimarealität. Das ist sehr gut und sehr angenehm. Aber dann machen wir es auch richtig! Wir vereinbaren hier in Europa eine CO2-Reduzierung und dann vereinbaren wir einen Stabilitätspakt. Wer sich nicht an die Reduzierung hält, bekommt von der Kommission ein Strafverfahren eingeleitet. Ich habe das Geschwätz satt, dass wir ständig etwas sagen müssen; aber wenn wir etwas beschließen müssen, sind wir nicht da, sondern beim nächsten Fußballspiel. Also, machen wir den Pakt. Sagen wir, Europa muss soundsoviel reduzieren. Ich habe gehört, Sie wollen 20% erneuerbare Energien ab 2012 beschließen. Bitte sehr! Aber dann sollen diejenigen Länder, ob groß oder klein, die das nicht schaffen wollen oder können, auch von der Europäischen Union in die Zange genommen werden. Das wäre endlich mal etwas, von dem wir was hätten. Thema Einwanderung: Jawohl, die Einwanderung müssen wir regeln. Aber dann auch richtig. Wir haben ein Haus gebaut, das gemeinsame europäische Haus. Leider haben wir nur Fenster gebaut, wir haben die Türen vergessen! Wenn wir in einem Haus keine Türen haben, dann kommen die Menschen durch das Fenster. Wenn wir nicht mehr wollen, dass die Menschen durch das Fenster reinkommen, dann müssen wir Türen bauen. Türen heißt auf gut Deutsch, sie können aufgehen oder zu bleiben. Wir müssen regeln, wie die Türen aufgehen, wie Menschen legal nach Europa kommen können, nicht nur Flüchtlinge, nicht nur Migranten, sondern es muss eine legale Arbeitseinwanderung geben. Dies müssen wir positiv regeln, damit die Menschen auch wissen, wie in Europa eine Tür auf- oder zugeht. Machen wir Nägel mit Köpfen! Thema Frontex. Wunderbar. Frontex hat Menschen aus dem Wasser gerettet. Aber seit drei Jahren versprechen wir den Menschen in Afrika, dass wir ihnen Schiffe liefern werden, damit sie das illegale Fischen von Seiten der Chinesen und anderen an ihren Grenzen verhindern. Haben wir diese Schiffe geliefert? Nein. Aber Frontex haben wir gemacht. Machen wir Nägel mit Köpfen und helfen wir den Menschen, damit sie auch überleben können. Das ist eine europäische Aufgabe. Der Gipfel kann wirklich zu einem Gipfel werden, und er kann gut werden, wenn ein bisschen mehr Energie eingebracht wird und weniger blumige Wörter, dafür aber reale Taten! Der Präsident Vielen Dank, Herr Cohn-Bendit. Der europäische Energieverbrauch wird im Verlaufe Ihrer Rede leicht angestiegen sein. Esko Seppänen im Namen der GUE/NGL-Fraktion. - (FI) Herr Präsident, Frau Ministerin Lehtomäki, Herr Kommissar! Mit der zu Ende gehenden finnischen Präsidentschaft wird der Staffelstab auf dem Gipfel diese Woche an Deutschland weitergegeben. Während seiner Amtszeit hat Finnland seine wichtigste Arbeit im Geheimen für Deutschland geleistet. Finnland hat nämlich bilaterale Gespräche mit allen Mitgliedstaaten über die Möglichkeit geführt, im Zusammenhang mit dem EU-Verfassungsvertrag Tote wieder zum Leben zu erwecken. Über die Gespräche wird Finnland auf dem Gipfel Bericht erstatten. Die heimlich erfolgende Erarbeitung des Verfassungsvertrages läuft einer der Prioritäten der Präsidentschaft zuwider, die darin bestand, für mehr Offenheit und Transparenz in der EU zu sorgen. Wenn Dinge im Geheimen erarbeitet werden, vermittelt dies ein bestimmtes Bild von der Gemeinschaft, als wenn hier die politische Elite ihre Eigeninteressen befördert und dabei die nationale Meinung und die Ergebnisse von Volksabstimmungen ignoriert. Besonders skandalös war die Entscheidung der Regierung des Präsidentschaftslandes, die überholte EU-Verfassung im finnischen Parlament zu ratifizieren. Viele Abgeordnete der Regierungsparteien stimmten dabei gegen die Ratifizierung. Jeder weiß, dass die von Finnland ratifizierte Verfassung nirgendwo in Kraft treten wird. Auf dem Gipfel setzt Finnland Themen auf die Tagesordnung, die einen Raum der Freiheit, der Sicherheit und des Rechts betreffen. Letztendlich geht es darum, bei Angelegenheiten, die den dritten Pfeiler anbelangen, zu Entscheidungen mit qualifizierter Mehrheit überzugehen und das "Passerelle"Verfahren zu nutzen. Auf der Tagung der Justizminister in Tampere erhielt der Vorschlag nicht die erforderliche Unterstützung. Es gibt Länder in der EU, die die Rechtsbasis ihrer eigenen Gesetze in Angelegenheiten, die nicht an die Zuständigkeit der EU abgegeben wurden, wertschätzen. Bedauerlicherweise gehört Finnland nicht dazu. Finnland hofft, dass auf den Gipfeltreffen die Erweiterung erörtert wird, nicht aber der Beitritt der Türkei oder die Position Zyperns. Es bleibt abzuwarten, wie wohl künftig mit der Erweiterung umgegangen wird und ob man weiter um den heißen Brei herumredet, ohne die Dinge beim Namen zu nennen. Das Türkei-Zypern-Problem ist nun mal Realität.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Europæisk initiativ vedrørende Alzheimers sygdom og andre demenssygdomme - Astmainhalatorer (forhandling) Formanden Det næste punkt er, må jeg sige, en underlig forhandling under ét om følgende: betænkning af Matias for Udvalget om Miljø, Folkesundhed og Fødevaresikkerhed om et europæisk initiativ vedrørende Alzheimers sygdom og andre demenssygdomme og mundtlig forespørgsel (B7-0666/2010) af Mazzoni for Udvalget for Andragender, om astmainhalatorer. Marisa Matias Hr. formand! Jeg vil gerne begynde med at give et efter min mening klart eksempel på, hvorfor dette initiativ er presserende. Vi begyndte arbejdet i Parlamentet for præcis seks måneder siden. Der er gået seks måneder mellem det tidspunkt, hvor vi påbegyndte arbejdet med betænkningen, og afstemningstidspunktet, og i den tid har over 700 000 mennesker udviklet Alzheimers eller en anden form for demens. Dette tal i sig selv viser, hvor vigtigt og presserende det er at handle på dette område. Det er derfor, Kommissionens meddelelse kommer i rette tid. Alle mennesker, der lider af Alzheimers og andre demenssygdomme i Europa, skal behandles ens. Der er over 7 mio. mennesker med Alzheimers og næsten 10 mio., der lider af demenssygdomme som helhed. Hvis vi talte om tal, ville vi tale om en størrelsesorden som et mellemstort land. Vi kan ikke forskelsbehandle en sygdom, ligesom vi ikke kan forskelsbehandle et land. Vi skal behandle dem alle ens. Det er netop af den grund, det er presserende nødvendigt at træffe foranstaltninger på flere områder. Fra forskningsområdet ved vi, at antallet af personer, der lider af denne sygdom, fordobles hvert 20. år. Hvis den betragtede aldersgruppe er over 65 år, ved vi, at antallet fordobles hvert fjerde år, og det er præcis derfor, vi skal gøre noget ved årsagerne og afdække årsagerne, for vi kan ikke træffe foranstaltninger mod et problem, hvis vi ikke har et godt kendskab til det. For at få det har vi brug for mere forskning, mere samarbejde og flere epidemiologiske data. Vi skal vide mere om, hvordan vi skrider til handling i form af forebyggelse og kontrol af risikofaktorer. Vi har brug for tidlig diagnose, vi har brug for specialiseret pleje, og vi har brug for at uddanne plejere. Vi skal yde støtte til familier og ikke stigmatisere de sygdomsramte. Vi skal derimod give dem rettigheder og værdighed. Vi har brug for, at alle lande har nationale handlingsplaner, således at vi kan samarbejde på EU-niveau. Vi skal bekæmpe uligheder mellem medlemsstaterne og inden for medlemsstaterne. Vi kan ikke acceptere, at der skal være et A- og et B-hold af patienter. De skal alle være lige uanset køn, alder, bopæl eller ethvert andet kriterium. Derfor er det meget meget vigtigt, at vores sundhedstjenester har den størst mulige dækning. Vi kan ikke undgå at tale om disse presserende behov, bare fordi vi er i krise og altid taler om sygdommens omkostninger. De sociale og økonomiske omkostninger ved at undlade at behandle dette problem er langt større, langt større end ved at konfrontere det. Derfor er vi nødt til at tage hånd om dette problem og investere, investere i mennesker, investere, som jeg sagde, i forebyggelse og støtte til familier og plejere, der så ofte bliver glemt. Vi ved, at der for hver person, som lider af Alzheimers, er brug for tre personer til at pleje dem. En person med Alzheimers kan ikke være alene i bare én time. Det skal være en lektie for os, vi kan ikke fortsætte, uden at medlemsstaterne koordinerer deres indsats mod dette problem, uden samarbejde og endvidere samarbejde på grundlag af solidaritet. Derfor vil jeg gerne sige følgende. Vedrørende samarbejde ved vi alle, at intet af dette arbejde kan udføres isoleret, og også her i Parlamentet er det iværksat i samarbejde med alle skyggeordførerne fra alle parlamentsgrupper, med støtte fra de tre kvinder, der hjalp mig i Udvalget om Miljø, Folkesundhed og Fødevaresikkerhed, i min parlamentsgruppe og i min delegation. Derfor vil jeg gerne takke alle disse kvinder, og måske er det ikke nogen tilfældighed, at det kun var kvinder, der arbejdede på denne betænkning. Det skyldes, at kvinder er mest ramt, idet de både tager sig af betænkninger om Alzheimers og af personer, der er ramt af Alzheimers, herunder mænd. Jeg ønsker derfor også at gøre opmærksom på de typer af forskelsbehandling, der skjules på grund af manglende behandling eller reaktion på disse spørgsmål. Jeg vil slutte af med at spørge kommissær Dalli direkte, hvilke af forslagene i betænkningen Kommissionen er parat til at godkende, og hvornår den vil være klar til at træffe foranstaltninger mod et presserende problem af det omfang, som vi i øjeblikket står over for. Erminia Mazzoni Hr. formand, mine damer og herrer! Jeg må sige, at også jeg er forvirret over, hvorfor denne forespørgsel er blevet kombineret med den foregående betænkning, men det vigtige for mig er, at Parlamentet i dag fokuserer på sagen i den forespørgsel, jeg fremsatte for Udvalget for Andragender. Forespørgslen omhandler en sag, hvor en lille europæisk virksomhed er blevet nægtet retfærdighed på grund af den passivitet, Kommissionen desværre har udvist fra 1997 og indtil nu. Denne konstatering støttes af Retsudvalget, som blev bedt om at fremsætte en udtalelse af det udvalg, jeg er formand for. Sagen vedrører en medicinsk anordning - nærmere bestemt en astmainhalator - der blev patenteret i 1990 og lovligt markedsført. Dette produkt er reguleret af direktiv 93/42/EØF, hvori det fastsættes, at producenterne skal erklære, at de har overholdt kravene, og som bemyndiger de nationale myndigheder til gennem overvågning og stikprøvekontroller at kontrollere, at denne fabrikanterklæring er gyldig. Det produkt, der blev distribueret på markedet med succes i seks år - dvs. indtil 1996 - og som der ikke blev registreret en eneste klage over eller kommentar til i over 15 år, blev fremlagt til inspektion af regeringen for Oberbayern, der bad Magdeburg-kommissionen om at revidere den tilladelse, virksomheden havde fået bevilget. I december det år foretog sundhedskommissionen og -ministeriet i Sachsen-Anhalt denne inspektion og afsluttede proceduren med at erklære, at produktet fuldt ud opfyldte de gældende lovfæstede krav. Ved afslutningen af proceduren satte de også spørgsmålstegn ved lovligheden af den forespørgsel, Oberbayerns regering havde fremsat, og opfordrede den til at iværksætte beskyttelsesklausulproceduren i henhold til førnævnte direktiv, hvis den fortsat var i tvivl. Det følgende år var der en række udokumenterede aktiviteter, som vi kun blev indirekte informeret om, og så beordrede forbundssundhedsministeren pludselig, i 1997, produktet trukket tilbage fra markedet uden nogen kommunikation med producenten. Ministeriet indledte proceduren - proceduren i medfør af artikel 8 i førnævnte direktiv - ved udgangen af 1997, men der kom intet ud af det, for der ikke blev fremlagt nogen information, og processen med høring af producenten blev ikke iværksat. Midt i den generelle tavshed i midten af 2003 bragte producenten produktet tilbage på markedet i den tro, at tavsheden betød, at de tyske myndigheders uforklarede kommentarer var blevet afvist. Desværre gav de tyske myndigheder i 2005 - og igen uden nogen kommunikation - ordre til, at produktet atter en gang skulle trækkes tilbage fra markedet. For at gøre det helt klart - er der til trods for gentagne forespørgsler til dato ikke givet nogen forklaring på, hvorfor produktet blev trukket tilbage. Siden har der ikke været nogen kommunikation, ingen undersøgelse og ingen lejlighed for producenten til rimeligt at udfordre den anden parts resultater. Det har haft alvorlige økonomiske konsekvenser for producenten, fordi han har ventet på et svar i over 15 år og ikke kan bringe sit produkt i omsætning. Jeg vil også tilføje, at det i de seks år, hvor produktet blev distribueret kunne konstateres - og det kan dokumenteres, også med dokumenter fra Kommissionen - at der skete betydelige besparelser i de offentlige sundhedsudgifter på grund af de lave omkostninger til produktet, og at produktet havde en positiv virkning for astmatikere. Da producenten, hr. Klein, i 2008 havde oplevet, at alle hans forsøg på at komme nogen vegne med de øvrige myndigheder var mislykkedes, henvendte han sig til Udvalget for Andragender. Udvalget iværksætter proceduren i løbet af denne valgperiode. På baggrund af den lange tid, den i andragendet omhandlede sag har været i gang, lancerer det endvidere en uformel høringsproces med kommissæren for at anmode om, at der gives et svar inden for en kortere tidshorisont, fordi andrageren beder om en bekræftelse på, at hans produkt lever op til EU-lovgivningen, eller i modsat fald i det mindste om en afgørelse, han kan indbringe for Domstolen, og som kan give ham mulighed for at se retfærdigheden ske fyldest. Intet af dette er sket, og under forhandlingen med Udvalget for Andragender undgik Europa-Kommissionen desværre endnu en gang at besvare vores spørgsmål. Derfor har Udvalget truffet den enstemmige beslutning at komme til Parlamentet og bede Kommissionen om at give klare svar i Parlamentet, fordi denne sag unægtelig rejser alvorlig tvivl om krænkelse af chartret om grundlæggende rettigheder. Det skyldes ikke kun Kommissionens passivitet, men også og frem for alt andrageren, hr. Kleins, manglende mulighed for at anlægge sag. Sagen rejser indlysende tvivl om krænkelse af markedsregler og beskyttelse af små virksomheder, og derfor insisterer vi på, at der gives svar her på de punkter, vi har taget op i vores forespørgsel. Formanden Fru Mazzoni! Først og fremmest tak, fordi De delte min forvirring over, hvordan de to emner hang sammen. Det er naturligvis ikke udtryk for foragt fra min side for et vigtigt spørgsmål, som De desuden rejser i Deres egenskab af formand for Udvalget for Andragender, som jeg også sidder i, og jeg er derfor særdeles interesseret i, hvad det laver. Det vil være meget vanskeligt for både kommissæren og talerne at kombinere de to emner, der er af så forskellig karakter, og det er derfor værd at sætte spørgsmålstegn ved, om det er rimeligt at planlægge forhandlingen, således som den er planlagt på dagsordenen. John Dalli Hr. formand, mine damer og herrer! Lad mig for det første hylde Parlamentet og især ordføreren fru Matias for Deres engagement med hensyn til at tage fat på Alzheimers og andre demenssygdomme. Kommissionen deler fuldt ud Deres bekymring. Demenssygdomme betyder megen lidelse for millioner af europæere og deres familier. Med en hastigt aldrende befolkning er det nu på tide, at Europa handler. Derfor fremlagde Kommissionen i 2009 en meddelelse om Alzheimers og andre demenssygdomme med en foranstaltning til at forbedre forebyggelse og diagnose, forskning og udveksling af god praksis. Jeg er glad for, at Parlamentet støtter det igangværende arbejde i den forbindelse og fremsætter en omfattende række henstillinger. Denne betænkning og henstillingerne heri er meget aktuelle på et tidspunkt, hvor Kommissionen skal til at iværksætte en fælles aktion med medlemsstaterne om Alzheimers i april, den såkaldte ALCOVE (ALzheimer COoperative Valuation in Europe). Jeg er overbevist om, at denne fælles aktion vil følge mange af de henstillinger, De vedtager her i dag. Den fælles aktion vil fokusere på forebyggelse - et område, som Parlamentet understreger i betænkningen - og også på forbedring af viden og data og udveksling af god praksis. Den skal også tackle et andet område, hvor Parlamentet opfordrer til handling, rettigheder for personer, der lever med demens. Jeg er enig med Dem i, at vi har brug for fuldt koordineret forskning for bedre at forstå, hvordan vi forebygger eller forsinker udbruddet af demens. Derfor har Kommissionen iværksat et fælles programlægningsinitiativ om bekæmpelse af neurodegenerative sygdomme, navnlig Alzheimers. For første gang arbejder 23 lande sammen om at gøre noget ved Alzheimers. Der findes god praksis i hele Europa vedrørende diagnose og behandling af Alzheimers, og Kommissionen udvikler udveksling af viden og god praksis. Som anbefalet af Parlamentet kan jeg også bekræfte, at initiativet Innovation i EU under Europa 2020-strategien som sit første pilotområde til det nye europæiske innovationspartnerskab vil tage fat på emnet sund og aktiv alderdom. Man kunne i den forbindelse udvikle en aktion til at støtte mennesker, der lider af demens. Et godt eksempel kunne være det igangværende parlamentsinitiativ om plejere. Vi håber at kunne støtte flere nyskabende aktioner på dette område, der også kan omfatte spørgsmål om Alzheimers og andre demenssygdomme. Endelig ser Kommissionen positivt på en række andre henstillinger, bl.a. om at gøre 2014 til europæisk hjerneår. Lad mig forsikre Dem om, at Kommissionen er forpligtet til at gøre sit for at gøre noget ved demens. Jeg vil nemlig nu tage fat på det andet emne i denne forhandling, det andragende, der er indgivet af hr. Klein, som har opfundet og producerer inhalatoren "Effecto". Markedsføringen af den pågældende anordning blev oprindelig nægtet i Tyskland i 1997. Denne beslutning blev ikke forfulgt yderligere, hverken af Kommissionen, de tyske myndigheder eller producenten. Den daværende distributør anførte dengang, at den ville gennemføre yderligere undersøgelser, før produktet blev bragt på markedet igen. Anordningen blev sendt på markedet igen i 2002 under et nyt navn. Da produktet igen blev forbudt af de tyske myndigheder i 2005, analyserede Kommissionen sagen omhyggeligt og afsluttede proceduren med et officielt brev til de tyske myndigheder og producenten i juli 2007. Kommissionens analyse var, at de tyske myndigheders forbud var berettiget, fordi de kliniske data, producenten fremlagde, var utilstrækkelige til at påvise anordningens sikkerhed. Ifølge direktivet om medicinske anordninger skal sikkerheden påvises af producenten, hvis han skal have lov til at bruge EF-mærkning. Det betød, at den gældende lovbestemmelse var direktivets artikel 18, der omhandler tilfælde, hvor et produkt markedsføres med uretmæssigt anbragt EF-mærkning. I det tilfælde er der ingen formel Kommissionsafgørelse. Da beskyttelsesklausulproceduren efter Kommissionens mening ikke gælder for denne sag, har Kommissionen ingen grund til at anmode om at få meddelt det forbud, de tyske myndigheder fremsatte i 2005. Den hindring, andrageren står over for med hensyn til at markedsføre produktet, er de tyske myndigheders afgørelse (forbuddet fra 2005) og ikke en Kommissionsafgørelse. Andrageren havde klare juridiske muligheder, som han kunne forfølge på nationalt plan, og han har faktisk også benyttet disse muligheder. Hans krav blev imidlertid afvist af de tyske domstole. Jeg vil gerne understrege, at Kommissionen siden 2007 har opfordret andrageren til at bringe anordningen i overensstemmelse med kravene ved at fremlægge de manglende kliniske data og har fremmet kontakter mellem ham og de tyske myndigheder med henblik herpå. Så vidt Kommissionen ved, har andrageren indtil videre ikke foretaget sig noget. Elena Oana Antonescu Hr. formand! Jeg vil tale om Alzheimers sygdom og andre former for demens. Jeg vil gerne rose ordføreren, fru Matias, for det fine stykke arbejde, hun har gjort. Som skyggeordfører for Gruppen for Det Europæiske Folkeparti (Kristelige Demokrater) i denne sag ønsker jeg også at takke mine kolleger, der ydede deres bidrag. Den opmærksomhed, denne sag har fået, viser, hvor vigtigt et emne det er, og samtidig hvor alvorligt dette fænomen er. Antallet af mennesker, der lider af demens, er op til 9,9 mio., hvoraf de fleste patienter har Alzheimers. Inden 2020 forventer vi, at dette antal stiger dramatisk på et tidspunkt, hvor sygdommen stadig er underdiagnosticeret i EU. Der er uligheder mellem medlemsstaterne med hensyn til forebyggelse, adgang til behandling og pleje. Indsatsen er opsplittet og foranstaltningerne er ulige, for så vidt angår forskning i og bekæmpelse af denne sygdom. Betænkningen er et vigtigt skridt i bekæmpelsen af denne sygdom i EU og er væsentlig for indførelsen af en ny form for samarbejde mellem medlemsstaterne, idet det bliver muligt at træffe samordnede foranstaltninger for at bekæmpe visse problemer, der berører hele Europa. Betænkningen støtter solidaritet mellem staterne og udveksling af god praksis for at undgå dobbeltarbejde og spild af ressourcer. Jeg vil gerne understrege betydningen af forebyggende diagnose og tidlig indsats i sygdommens første stadier. Jeg mener, at dette er afgørende for at gøre fremskridt i bekæmpelsen af denne sygdom. Endvidere vil jeg også gerne minde om betydningen af at indføre en tværfaglig tilgang til forskning i dette område. Opsplitningen mellem fag og den svage forbindelse mellem primær og klinisk forskning, folkesundhed og socialforskning påvirker den måde, hvorpå videnskabelige opdagelser overføres til medicinsk praksis og behandlingsudbud. Det forhold, at alle disse gennemføres på nationalt plan øger opsplitningen. Derfor skal vi fokusere på den tværfaglige tilgang og på at overføre opdagelser og viden på EU-niveau. Nessa Childers for S&D-Gruppen. - (EN) Hr. formand! Næsten 10 mio. europæere lider i dag af demens, hvor Alzheimers er den mest almindelige form. En af disse personer i statistikken var min egen mor, der døde sidste år. Jeg hilser derfor dette EU-initiativ om demens meget velkommen. Vi bør være meget bekymrede over, at kun halvdelen af tilfældene anslås at være blevet diagnosticeret. Vi bør være meget bekymrede over, at dobbelt så mange kvinder som mænd lider af demens, og vi bør være meget bekymrede over, at antallet af syge - med en aldrende europæisk befolkning - vil fordobles over de næste 20 år. I betragtning af at en udskydelse af Alzheimers indtræden i fem år betyder 50 % lavere forekomst, ser jeg positivt på Kommissionens fokus på forebyggelse og tidlig opsporing. Jeg ser positivt på fokuseringen på bedre forskning i Europa, især da vi ved, at 85 % af forskningen i dag sker uden EU-koordinering. Jeg er også glad for fokuseringen på udveksling af god praksis og på patienters og deres familiers rettigheder. De øvrige socialdemokratiske medlemmer af Europa-Parlamentet og jeg selv fokuserede på de sociale aspekter af demens i vores ændringsforslag og vi anmoder indtrængende om følgende: Vi opfordrer til, at man inden for den medicinske og sociale forskning og i forbindelse med sundheds-, beskæftigelses- og socialpolitikker fokuserer stærkt på kvinders særlige behov, idet dobbelt så mange patienter og et uforholdsmæssigt stort antal plejere er kvinder. Vi opfordrer atter Kommissionen til at lovgive om politikker for mental sundhed på arbejdspladsen som led i deres arbejdsmiljøansvar for at integrere personer med mentale forstyrrelser på arbejdsmarkedet på den bedst mulige måde. Vi anbefaler en undersøgelse af brugen af livstestamenter på tværs af europæiske grænser, som der er så hårdt brug for. Endelig vil vi også i alle bevidstgørelses- og oplysningskampagner understrege betydningen af evnen til at opdage symptomer på demens. Afslutningsvis vil jeg gerne lykønske ordføreren, Maria Matias, og takke hende og mine medskyggeordførere for deres arbejde med denne betænkning. Frédérique Ries Hr. formand! Kampen mod Alzheimers sygdom er blevet en europæisk prioritet i de seneste år, og det er ikke for tidligt! Jeg vil gerne tilføje, at jeg hilser alle de initiativer, der netop er blevet bebudet af kommissær Dalli, velkommen. Denne form for cerebral aldring vokser eksplosivt i Europa og over hele verden. Således er over 7 mio. mennesker ramt, og det tal stiger til 10 mio., hvis man betragter andre former for neurodegenerative sygdomme. Vi kan og bør hilse den nuværende EU-finansiering af 32 forskningsprojekter velkommen, men vi skal gøre det bedre, meget bedre, især med hensyn til samordning af forskning i Alzheimers inden for det ottende forskningsrammeprogram allerede i 2014. Det er klart udtrykt i pkt. 21 i vores beslutning. Det er også afgørende at fokusere på en tværfaglig tilgang, der omfatter diagnose, forebyggelse, behandling og støtte til behandlingsmodtagerne og til deres familier. Det er dækket i pkt. 2 og 20, som er meget vigtige. I den forbindelse viser en ny undersøgelse, der netop er blevet offentliggjort i Frankrig, de betydelige socioøkonomiske omkostninger som følge af disse sygdomme, over 10 mio. EUR om måneden alene til medicinsk behandling og overvågning af patienter. Og her er ikke medtaget den enorme pligtopfyldenhed hos patienternes elskede og familier, der bruger over seks timer om dagen på pleje og håndtering af patienten. At hjælpe disse patienter betyder også, at diagnosen kan stilles rigtigt. Den videnskabelige verden fortæller os, at de internationale kriterier nu skal ændres, fordi den strenge anvendelse af ofte forældede kriterier gør, at for mange patienter, der har andre former for demens, ofte inkluderes. På EU-niveau, der er dækket af pkt. 64 i vores beslutning, er det afgørende, at Parlamentet endelig reagerer på forskernes appel. Der er brug for flere frivillige til de kliniske undersøgelser, hvis vi skal håbe en dag at finde en kur, hvilket vi skal. Den kommende revision af direktivet om forsøg med lægemidler er derfor en gylden lejlighed til at give et konkret svar og give berørte familier håb. Gerald Häfner for Verts/ALE-Gruppen. - (DE) Hr. formand! Den, der sørgede for, at disse forhandlinger skulle kombineres, har næppe gjort Parlamentet en tjeneste - og det gælder endnu mindre de berørte emner. Over hele Europa stiger omkostningerne til medicin og sundhedsforsikring, og alle forsøger at finde måder, hvorpå de kan bringes ned. Medicinske fremskridt gør lægemidler dyrere og dyrere. Den sag, vi har med at gøre her, er anderledes. Der er 30 mio. astmatikere i Europa, og vi har en lille producent, der har udviklet en anordning, som gør det bedre, hurtigere, mere effektivt og frem for alt billigere at inhalere - hvilket kan redde liv for astmatikere og er særdeles vigtig i deres behandling. Denne producent er blevet nægtet adgang til markedet i 14 år. Producenten henvendte sig til Kommissionen tilbage i 1996, og Udvalget om Andragendet har behandlet sagen siden 2006. Det er Kommissionens job, kommissær Dalli, at hjælpe med at håndhæve loven og være på borgernes side. I denne sag sker det ikke, i stedet nægter Kommissionen at træffe en klar afgørelse - en afgørelse, der kunne hjælpe andrageren. Jeg vil gerne henvende mig direkte til kommissær Dalli, for De vil erindre, at vi inviterede Dem til at mødes med Udvalget for Andragender for at drøfte sagen. De fortalte os, at De ikke havde tid til det, men at De kunne finde tid til en personlig samtale. Vi kom til Dem og talte med Dem personligt. De lovede mig personligt, at De ville tage Dem af sagen og finde en løsning meget hurtigt. Til dato har jeg ingenting hørt. Jeg skrev et andet brev til Dem, men jeg har ikke modtaget noget svar. De har også forsøgt at forhindre den næste forhandling. Det er ikke den måde, Kommissionen bør handle på. Jeg vil gerne sige det helt klart, at Europa-Parlamentet forventer, at Kommissionen er på lovens og borgerens side - og vi skal stemme sammen om denne beslutning i morgen. Vi forventer, at De garanterer, at den slags små producenter beskyttes mod dem, der ønsker at nægte dem adgang til markedet. Der er mange penge på spil her, men mere specielt handler det også om menneskers helbred. Vi er bevidste om problemerne. Vi kan ikke forstå Deres handlinger, kommissær Dalli. Vi kender alle Deres argumenter. Jeg har gennemset bjerge af dokumenter, men jeg mangler endnu at finde et klart argument, der kan støtte Deres holdning. Vi taler om et medicinsk produkt. Hele 30 000 er i brug - mennesker har inhaleret i millionvis af gange, med fortræffelige resultater. Vi har breve fra forsikringsselskaber, hvori vi bliver bedt om at give adgang til markedet, således at der kan spares omkostninger her. Jeg forventer, at Kommissionen endelig gør sit arbejde og når frem til en positiv afgørelse af denne sag. (Taleren accepterede at tage et spørgsmål, jf. proceduren med blåt kort, i henhold til art. 149, stk. 8) William (EN) Hr. formand! Jeg vil gerne spørge hr. Häfner, om han er enig i, at kommissærens bemærkninger om BronchoAir-sagen, som vi hørte tidligere, har været gennemført undvigende og ikke til nogen hjælp for astmapatienter i almindelighed og for virksomheden i særdeleshed? Gerald Häfner (DE) Hr. formand! Hvis jeg må give et kort, men personligt svar, er det mit indtryk, at kommissæren endnu ikke har haft lejlighed til personligt at sætte sig ind i sagen og danne sit eget nye indtryk. Imidlertid er det den perfekte mulighed for kommissær Dalli til at se på sagen med friske øjne og drage en ny konklusion efter de mange års forhaling - og jeg vil foreslå, at De benytter andre medarbejdere i Deres stab end dem, der har været ansvarlige for den langvarige sagsbehandling indtil nu. Det skulle glæde mig at drøfte det med Dem eller, endnu bedre, se Dem mødes med andrageren og finde en løsning. Jeg er helt enig med min kollega. Marina Yannakoudakis for ECR-Gruppen. - (EN) Hr. formand! 750 000 mennesker i Det Forenede Kongerige lider af demens, og over 50 % af dem har Alzheimers. Virkningerne er fælles, men alle har hver deres erfaringer. Der findes ingen helbredelse for denne sygdom, der ofte holder både patient og plejer som gidsel uanset alder. Men hvad kan der gøres i EU? Lovgivningen er klart sekundær, idet der primært er brug for lokal opbakning. Imidlertid kan vi ved først og fremmest at bringe dette emne op i Parlamentet få det frem i første række, åbne drøftelser og øge offentlighedens opmærksomhed. Herfra kan medlemsstaterne beslutte, hvordan det skal prioriteres og hvordan vi skal dele god praksis. For det andet kan opmærksomhed føre til større forståelse af symptomerne og som følge heraf tidlig diagnose. Der findes lægemidler på markedet, som kan hjælpe her, og hvis de tages i tide, kan de bremse processen. Det vigtige er, at patienterne hjælpes, at familier får information og støtte, og i sidste ende at patienterne hjælpes til at bevare deres værdighed gennem denne vanskelige sygdom. William Dartmouth Hr. formand! Tilsyneladende har en lille tysk virksomhed, BronchoAir i München, fremstillet en inhalator, der faktisk kan forbedre livet for astmapatienter, som er afhængige af den slags anordninger for at kunne trække vejret. Dette produkt har været udelukket fra markedet i over 14 år, og kommissærens redegørelse for, hvorfor det er sket, var meget forskellig fra redegørelsen fra formanden for Udvalget for Andragender, der indledte forhandlingen. Retsudvalget har udtalt, og jeg citerer, virksomheden har været offer for "et oplagt tilfælde af, at Kommissionen har nægtet ham adgang til domstolsprøvelse". Hvorfor favoriserer Kommissionen store lægemiddelvirksomheder og deres lobbyister? I dette tilfælde går det britiske Independence Party, som jeg har den ære at repræsentere, stærkt ind for, at der omgående iværksættes en undersøgelse af Kommissionens håndtering af denne sag. Diane Dodds (EN) Hr. formand! Som det allerede er blevet sagt her i Parlamentet i dag, lider næsten trekvart million mennesker i Det Forenede Kongerige i øjeblikket af en eller anden form for demens. 16 000 af dem bor i min valgkreds i Nordirland. Alzheimers er en grusom sygdom. Det fratager patienterne deres personlighed, det fjerner deres uafhængighed og berøver dem deres forhold til familie og venner. Det er en ødelæggende sygdom, der lægger enorme byrder på familier og plejere, som ofte er isolerede og har et dårligt helbred på grund af de byrder, de må bære. Som det allerede er nævnt her i Parlamentet, er mange af plejerne kvinder. I Det Forenede Kongerige anslås antallet af personer med demens at stige til omkring 1,7 mio. i 2050. De anslåede udgifter, der er forbundet med sundhedsmæssig og social omsorg vil inden 2018 være på 27 mia. GBP. Det er kolossale tal, der gør forskning helt afgørende og en omhyggelig målretning af ressourcer til lægebehandling og social omsorg til et absolut krav. Jeg mener også, vi bør anerkende bidraget fra den frivillige sektor og fællesskabet heri. Kommissæren har gjort meget ud af sund og aktiv aldring, og jeg er stolt af at fremhæve arbejdet under Mullen Mews-ordningen i Belfast, som har vundet priser over internationale konkurrenter for sin sociale integration og forbedring af livet for dem, der lever med demens, og deres familier og plejere. Peter Jahr (DE) Hr. formand, hr. kommissær! Jeg er enig i, at det er ærgerligt, at vi hele tiden skal skifte mellem to emner. Jeg kunne have ønsket, at disse emner i det mindste blev behandlet efter hinanden. Jeg vender tilbage til hr. Kleins andragende. Det glæder mig, at vi har lejlighed til at tale om det, for Udvalget for Andragender har beskæftiget sig med dette andragende i en rum tid. Hvad er der sket i den tid? Her var en innovativ producent, der udviklede en inhalator til astmatikere. Den var god for patienterne, fordi den var lettere at bruge. Den var god for forsikringsselskaberne, fordi den var billigere. Producenten vandt med rette en pris for den. Men pludselig blev han ramt af et slag - inhalatoren blev forbudt af de tyske myndigheder, hvorefter Europa-Kommissionen indledte en beskyttelsesklausulprocedure. Uden at gå ind i alle detaljerne endnu engang er jeg overbevist om, at det ikke var lovligt at indføre det oprindelige forbud mod inhalatoren i 1996. Kommissionen skulle have afsluttet beskyttelsesklausulproceduren med et resultat, så den berørte part kunne få mulighed for at klage. Som følge heraf har hr. Klein - og her citerer jeg vores eget Retsudvalg - været offer for et oplagt tilfælde af, at Kommissionen har nægtet ham adgang til domstolsprøvelse. Jeg er ikke ude på at skyde skylden på nogen, hr. kommissær. Det vigtige her er at finde en løsning så snart som muligt for at afgøre sagen en gang for alle. Jeg anmoder Dem simpelthen om at respektere Udvalget for Andragenders enstemmige vedtagelse. Jeg håber og regner med Deres samarbejde og bistand - ikke kun af hensyn til andrageren, men også af hensyn til patienterne i hele EU. Daciana Octavia Sârbu (RO) Hr. formand! Der er stadig megen usikkerhed og meget, vi ikke ved nu om dage om Alzheimers sygdom. Desværre bliver situationen fortsat værre nu, hvor den europæiske befolkning bliver stadig ældre. Vi har tydeligvis brug for at gennemføre forskning i og flere undersøgelser af årsagerne til og behandlingen af demens. Som i tilfælde af ikkeoverførbare sygdomme er der imidlertid dokumentation for, at en række enkle foranstaltninger i form af livsstilsvalg kan forebygge mange forstyrrelser. Derfor har jeg i de ændringsforslag, der er fremsat, bedt om, at der lægges meget mere vægt på at gennemføre forskning i, hvilken virkning ernæring har på forekomsten af Alzheimers sygdom. Mange af os kender sikkert mindst én person, der er ramt af denne sygdom eller af en anden form for demens. Vi ved, at de personlige omkostninger faktisk er meget højere end de sociale eller finansielle omkostninger. Vi er alle bekymrede over de meget udbredte, ødelæggende virkninger af demens for en lang række mennesker. Som følge heraf har vi en særdeles omfattende betænkning, der indeholder alle centrale spørgsmål. Det, vi ønsker, er en positiv reaktion, ikke kun fra Kommissionen, men også fra medlemsstaterne. Antonyia Parvanova (EN) Hr. formand! Også jeg beklager, at vi kæder to forhandlinger sammen. Det er som at have en forhandling under ét om søfart og fiskeri, fordi de begge foregår i havmiljøet. Jeg vil imidlertid gerne rose ordføreren, Marisa Matias, og det er virkelig af yderste vigtighed, at EU gør noget helt konkret ved udfordringen med Alzheimers sygdom som en af sine sundhedsprioriteter. Den aktuelle medicinske og sociale byrde, denne sygdom udgør, er en alvorlig trussel mod vores social- og sundhedssystemers bæredygtighed. Mange andre kroniske sygdomme vil øges væsentligt i de kommende år, og det er afgørende, at vi også behandler dem på en helhedsorienteret måde med en passende beredskabsplan. Jeg håber oprigtigt, at Kommissionen vil være primus motor i opbygningen af et EU-initiativ om Alzheimers sygdom og vil støtte medlemsstaterne med hensyn til at løfte de folkesundhedsmæssige udfordringer ved vores aldrende befolkning. Jeg ser særlig positivt på fremhævelsen af en tværfaglig tilgang. Endelig vil jeg gerne understrege behovet for at fokusere på forskning og på målrettet investering i dette område under hensyntagen til én væsentlig ting. Vi skal ikke tjene erhvervsinteresser, men levere konkrete folkesundhedsmæssige resultater til patienter og borgere. Med hensyn til mundtlige forespørgsler tror jeg, vi her er vidner til en form for lobbyisme med det formål at øge presset på de tyske myndigheder og anfægte EU's sikkerhedskrav og -regler. Det betyder ikke noget, om de berørte virksomheder er store eller små, det eneste, der er vigtigt for os, er patienternes sikkerhed. Satu Hassi (FI) Hr. formand, mine damer og herrer! Min oprigtigste tak til ordføreren, fru Matias, for hendes fortræffelige arbejde med Alzheimers-betænkningen. Alzheimers sygdom og demenssygdomme er et meget stort problem for samfundet. De menneskelige og økonomiske omkostninger er enorme. Det anslås, at det koster over 100 mia. EUR om året at behandle Alzheimers sygdom. Det er mere, end Kommissionen anslår, at det ville koste, hvis vi strammede op på vores mål om at nedskære drivhusgasudledningerne til 30 %. Antallet af patienter med Alzheimers menes at blive fordoblet hver 20. år. Jeg ønsker at understrege betydningen af tidlig diagnose og af at prioritere forebyggelse. Især håber jeg, at der vil blive forsket mere i, hvordan kemikalier, der hindrer udviklingen af nervesystemet, kan øge forekomsten af Alzheimers og risikoen for andre sygdomme, som forårsager ødelæggelse af nervesystemet. Under alle omstændigheder tilsiger forsigtighedsprincippet, at der bør ske en reduktion i brugen af disse kemikalier som pesticider i vores haver og på marker. Miroslav Ouzký (CS) Hr. formand! Jeg vil også gerne tale om Alzheimers sygdom. Vi ved, at denne betænkning ikke har en lovgivningsmæssig indvirkning, og den er heller ikke for omtvistet. Jeg håber, at den ikke vil dele dette møde. Vi ved imidlertid, at det er en meget alvorlig sundhedstilstand med meget alvorlige økonomiske konsekvenser, og det er derfor også et meget alvorligt socialt problem. Det hænger meget tæt sammen med den europæiske befolknings aldring, og stigningen af forekomsten heraf i Europa begynder at ligne en form for neurologisk epidemi. Hvad kan vi gøre ved det? Vi kan understrege forebyggelse, der sparer ressourcer og forbedrer sundheden, vi kan forbedre europæernes kostvaner, vi kan forene vores videnskabelige grundlag i Europa og samordne de enkelte medlemsstaters arbejde, vi kan støtte frivillige organisationer og organisationer for familiemedlemmer, og vi kan hjælpe med at oprette specialiserede centre i Europa. Philippe Juvin (FR) Hr. formand, mine damer og herrer! Der er så meget at sige om Alzheimers sygdom. Lad mig fokusere på to aspekter. Det første er spørgsmålet om hjemmestøtte til alvorligt syge patienter. Vi ved, at det af medicinske årsager er vigtigt for patienterne ikke at opleve omvæltninger i deres miljø, hvilket kan forværre sygdommen og dens symptomer og gøre tingene meget vanskeligere. En af vores prioriteringer skal være at gøre det muligt for patienterne at blive så længe som muligt i deres vante omgivelser. Hvis det skal ske, skal familierne og de familiemedlemmer, der hjælper patienterne, derfor hjælpes. Med andre ord må familierne ikke lades i stikken. Det er min første pointe. Min anden pointe vedrører forskning. Hvorfor? Fordi håbet for Alzheimers sygdom i sidste ende er at finde et lægemiddel, og for at finde dette lægemiddel er der brug for effektiv forskning. Jeg har hørt folk sige, at der er brug for flere ressourcer til forskning. Det er uden tvivl sandt! Men før vi taler om ressourcer, har vi dog mest af alt brug for at tale om anvendelsen af disse ressourcer. Forskningen har indtil nu været alt for opsplittet og har været bredt alt for tyndt ud. Der har ikke været defineret nogen prioriterede områder. Folk arbejder ikke sammen og taler ikke sammen. I fremtiden skal cellebiologen tale med fysiologen, med radiologen, med neurologen. Vi må få folk til at arbejde bedre sammen. Jeg opfordrer derfor Kommissionen til at lægge hele sin vægt bag det fælles forskningsprogram, der blev iværksat under det franske formandskab. Endelig vil jeg gerne slutte af med at sige til patienterne og deres familier, at det går fremad. De må tro på det, de er ikke alene. De er ikke længere alene! Glenis Willmott (EN) Hr. formand! Jeg vil gerne takke ordføreren og skyggeordførerne for deres gode arbejde med denne betænkning. Selv om betænkningen om Alzheimers er meget vigtig, ved vi, at magten til at implementere politik hovedsagelig ligger hos medlemsstaterne. Men den aldrende befolkning er en af de mest presserende udfordringer for fremtiden, og vi ved, at demens er en af hovedårsagerne til handikap og afhængighed blandt ældre. I øjeblikket ligger hovedansvaret for omsorgen normalt hos ægtefællen eller barnet til den demensramte patient, hvilket kan være et særdeles hårdt og følelsesmæssigt meget krævende arbejde. Derfor er vores ændringsforslag, hvori Kommissionen opfordres til at overveje mulighederne for at skabe job til en bedre omsorgssektor i Europa 2020-strategien, så vigtige. Det er også vigtigt, at vi ikke kun fokuserer på at skaffe forskningsmidler til nye præparater til at behandle sygdommene, men også ser på enkle forebyggelsesforanstaltninger, som alle kan træffe som f.eks. en ændring i kost og livsstil. Ernæring viser sig i stigende grad at være en vigtig faktor for udviklingen af Alzheimers og andre demenssygdomme, og vi må afsætte nogle af vores ressourcer til en nærmere undersøgelse af dette. Omkostningerne til demenssygdomme i EU var 130 mia. EU i 2005, og sygdommene berørte 19 mio. mennesker - dvs. patienter og plejere. Så det giver mening - både moralsk og økonomisk - at sikre, at vi sætter flere midler ind på denne forfærdelige sygdom. Jorgo Chatzimarkakis (DE) Hr. formand! Meddelelsen og betænkningen er rigtig gode, og jeg vil derfor gerne udtrykke min tak til kommissær Dalli og fru Matias. Alzheimers er vor tids pest, og vores største problem er, at vi simpelthen ved for lidt om Alzheimers. Derfor har vi brug for forskning, forskning og atter forskning. Vi har brug for at forene vores kræfter, og jeg hilser derfor Kommissionens initiativ til at skabe et innovationspartnerskab om sund aldring velkommen. Her passer Alzheimers perfekt ind. For mange år siden udpegede den amerikanske regering kampen mod kræft til et fyrtårnsprojekt. De har ikke bekæmpet kræften, men der er kommet rigtig mange lægemidler og rigtig mange behandlinger ud af det. Det er sådan noget, vi har brug for her, og jeg ser derfor positivt på, at vi skal koncentrere os om Alzheimers. Vi har brug for at vide, hvordan vi træffer forebyggende foranstaltninger. Hvad kan vi gøre i fremtiden for at bekæmpe Alzheimers? Derfor kan vi ikke fortsætte med at skyde med spredehagl i europæisk forskningspolitik. Vi må koncentrere os om specifikke områder. Alzheimers kunne være et af de vigtige temaer, vi tager fat på. Frieda Brepoels (NL) Hr. formand! Som næstformand i Den Europæiske Alzheimersalliance i Europa-Parlamentet hilser jeg fru Matias' betænkning hjertelig velkommen. Den indeholder de vigtigste spørgsmål, der skal prioriteres højst. Jeg vil gerne komme ind på to ting på denne korte tid. For det første betydningen af forebyggelse og tidlig diagnose. Kampagner, der øger bevidstheden om de første symptomer, er væsentlige, således at patienter og deres plejere på det tidligst mulige tidspunkt kan drage fordel af en evt. behandling og den støtte, der allerede er tilgængelig. Endvidere kan betydningen af en fælles programmering af forskningsressourcer dog ikke overvurderes. Mange har allerede nævnt, at 85 % af de offentlige investeringer i forskning nu til dags sker uden nogen europæisk samordning, og det fører uundgåeligt til opsplitning og overlapning. Derfor kan en fælles strategisk forskningsdagsorden sikre en mere effektiv udnyttelse af ressourcer og en større forståelse af årsager til, behandlingsmuligheder for og den sociale indvirkning af sygdomme som Alzheimers. Miroslav Mikolášik (SK) Hr. formand! Kommissionens meddelelse om et europæisk initiativ vedrørende Alzheimers sygdom og andre demenssygdomme forbedrer de nuværende spredte foranstaltninger og eksisterende forskelle, for så vidt angår adgang til behandling, og medfører bedre sundhedsmæssige og sociale vilkår for det stadig stigende antal af disse patienter, hvis andel af Europas aldrende befolkning også er stigende. Direktivet omhandler ansatte i sundhedssektoren inden for dette område og sikrer specialuddannelse, hvilket jeg ser meget positivt på, og støtte til familiemedlemmer. Vi har allerede problemer med op til 1,4 mio. nye tilfælde af en form for demens hvert år, og vi må træffe energiske foranstaltninger for hurtig diagnose, forebyggelse og andre relaterede spørgsmål såsom patientværdighed. Også her bliver mennesker ramt, især familiemedlemmer, der oplever megen social stigmatisering. Samfundet bør også yde bistand og økonomisk hjælp til dem, der passer demenspatienter hjemme. Justas Vincas Paleckis (LT) Hr. formand! Jeg vil gerne lykønske ordførerne, der har gjort et fortræffeligt stykke arbejde. Det må erkendes, at Alzheimers og andre former for demenssygdomme - med aldringen af Europas befolkning - spreder sig med en farlig hastighed. Ofte diagnosticeres symptomerne på disse sygdomme ikke korrekt eller opspores for sent, og patienterne får ikke den relevante behandling. Opfordringen til at erklære demenssygdomme for et prioriteret område i sundhedsplejen er rigtig. Kun ved at formidle information så bredt som muligt og øge samfundets bevidsthed om sygdommen, dens symptomer og tidlige diagnosticeringsmetoder vil vi kunne dæmme op for den stigende bølge af demenssygdomme. Desværre er plejen af demenspatienter i flertallet af de nye EU-medlemsstater, bl.a. Litauen, særdeles utilfredsstillende. Den største byrde ligger sædvanligvis på patienternes slægtninge og familiemedlemmer. Medlemsstaterne bør honorere deres arbejde ved så vidt muligt at betragte den tid, der bruges til at pleje slægtninge, som en beskæftigelsesperiode og sørge for sociale garantier. Gay Mitchell (EN) Hr. formand! Jeg ønsker blot at sige, at vi taler om Alzheimers sygdom og gamle mennesker, men jeg kender et tilfælde fra min egen valgkreds, hvor en 48-årig mand skulle passes af sin far, en ældre enkemand, fordi den yngre mand havde Alzheimers. Jeg vil ikke misbruge lejligheden til at tale, men sige, at jeg støtter nyskabelsen i forbindelse med aldring. Det er især et aldringsrelateret spørgsmål, men ikke kun et aldringsrelateret spørgsmål. Wolfgang Kreissl-Dörfler (DE) Hr. formand, hr. kommissær, mine damer og herrer! Mine bemærkninger vedrører andragendet. Jeg har arbejdet med denne sag siden foråret 2007. I efteråret 2007 fremsatte jeg et spørgsmål til Kommissionen. Svaret var mere end utilfredsstillende. Jeg har haft mange diskussioner med det tyske sundhedsministerium og med andre myndigheder. Alt var altid meget vagt og uldent. Af Deres svar, kommissær Dalli - af det, De læste højt - går jeg ud fra, at De ikke har nogen som helst lyst til at undersøge denne sag nærmere. Det skete ikke i Deres embedsperiode, men der findes sådan noget som kollektivt ansvar, og jeg vil gerne - også på vegne af Retsudvalget og Udvalget for Andragender - bede Dem om at stille al den dokumentation til rådighed for os, som Deres afgørelse byggede på. Når jeg ser på anordningen, vil jeg desuden gerne vide, hvorfor nogle virksomheder ikke har interesse i, at der kommer et andet produkt på markedet - selv om jeg kan forestille mig Deres svar. Det er relativt billigt at indsætte denne plastikdel i inhalatoren, men fortjenesten ligger i det samlede salg. Når jeg ser på det lobbyarbejde, lægemiddelindustrien har lagt for dagen, og ser omhyggeligt på de finansielle interesser, visse parter har i at holde små virksomheder ude af markedet, er svarene undertiden alt for indlysende. Jeg beder Dem indtrængende om at gøre Deres stilling klar her og nu om, hvorvidt De vil stille dokumentationen til rådighed for os, og om De er rede til at tage en ordentlig drøftelse med os i Udvalget for Andragender og i Retsudvalget i stedet for bare at skubbe sagen til side. Vores borgere har ret til at blive behandlet ordentligt - og det gælder også dem, der måske ikke er særlig velhavende eller store. Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PL) Hr. formand! EU har en aldrende befolkning, og procentdelen af mennesker, der lider af aldersrelaterede sygdomme er stigende. Statistikkerne viser, at hver femte person over 80 år lider af Alzheimers sygdom. Ikke alle er klar over, at det er en uhelbredelig sygdom, men med de rette forebyggende foranstaltninger og tidlig diagnose kan dens virkninger bremses. Ifølge World Alzheimer Report 2009 bor 28 % af den samlede population, der lider af demenssygdomme, i Europa, idet kun Asien har flere. I Polen, som jeg repræsenterer, lider omkring 250 000 mennesker af Alzheimers, og specialister anslår, at dette tal vil være tredoblet inden 2040. Som man kan forstå, er disse statistikker foruroligende. Demenssygdomme skaber ikke kun sociale og økonomiske følger, men påvirker også patienterne og deres familier. Derfor er jeg glad for, at vi har drøftet dette vigtige problem i dag. Kun samarbejde, højt specialiseret forskning og en udbredt informationskampagne vil muliggøre hurtig diagnose og bedre forebyggelse. Vilija Blinkevičiūt (LT) Hr. formand! Jeg er enig i den specifikke foranstaltning, der foreslås i initiativet om Alzheimers sygdom, nemlig at det er væsentligt at fremme tidlig diagnose og livskvalitet, at støtte samarbejdet mellem medlemsstater gennem deling af god praksis og kliniske undersøgelser og at respektere rettighederne for de mennesker, der lever med denne vanskelige sygdom. Da EU ikke i øjeblikket har tilstrækkelig præcise statistikker til rådighed vedrørende Alzheimers sygdom, bør der udføres undersøgelser på grundlag af fælles strengt definerede indikatorer. Endvidere er det nødvendigt at investere i videnskabelig forskning og effektive tilgange til omsorgssystemet. Der skal lægges særlig vægt på medarbejdere i sundhedssektoren, leverandører samt uddannelse af og støtte til familier, der er berørt af Alzheimers sygdom i dagligdagen. Jeg vil gerne understrege, at det i kampen mod denne vanskelige sygdom er afgørende at lægge meget vægt på forebyggelse og på at målrette indsatsen mod at opnå den tidligst mulige diagnose. Derfor er der behov for at opstille en forebyggelsesstrategi vedrørende Alzheimers sygdom og samtidig tilskynde til en sundere livsstil, informere mennesker om denne sygdom og udveksle medicinsk praksis. Pat the Cope Gallagher (GA) Hr. formand! Jeg vil gerne takke for lejligheden til at tale om Alzheimers sygdom. Alzheimers er en sygdom, der er den mest almindelige årsag til demens, som rammer 44 000 mennesker i Irland og næsten 10 mio. mennesker i hele Europa. Det er en fremadskridende sygdom, hvilket betyder, at flere dele af hjernen vil blive beskadiget over tid, og i takt med at dette sker, bliver symptomerne værre. På grund af den aldrende befolkning i Europa vil flere og flere mennesker desværre sandsynligvis blive ramt af sygdommen i fremtiden. Derfor er det væsentligt at sikre en bedre samordning mellem EU-medlemsstaterne af forskningen i årsagerne til demenssygdomme og god praksis i plejesystemet. Omsorgsbyrden lægges ofte på de nærmeste familiemedlemmers skuldre, og i Irland plejer 50 000 mennesker dagligt personer med demens. Afslutningsvis vil jeg gerne hylde de plejere og Alzheimer's Society of Ireland, som yder en utrolig støtte til personer, der er ramt af demens. Margrete Auken (DA) Hr. formand! Jeg henvender mig til kommissær Dalli. Her ser De den plastikdims, det drejer sig om. Det er den store multinationale medicinalindustri, der i den tyske sag har sagt, at plastikdimsen og medicinen hører sammen. Her ser De medicinen. Den skal have den store test! Plastikdimsen svarer til, at man bruger en kanyle. Men det er klart, at medicinalindustrien tjener styrtende med penge på, at de to produkter altid skal sælges sammen. Samfundet, derimod, sparer en masse penge ved at man kan genbruge og genbruge og genbruge. Jeg mener, at det er en ren skandale, at Kommissionen bliver ved med at henholde sig til, at dette simple produkt skal underkastes samme store testprocedure - som om det nødvendigvis hørte med i det samme testsystem - som medicinen. Ikke fuldstændig det samme som medicinen selv, det ved jeg godt, men stadigvæk som en anordning, der hører til der. Det er simpelthen så forfærdeligt, at vi ikke har fået et klart svar på denne sag! Der er så mange mennesker, inklusive mange samfund og sygeforsikringer, der lider under, at denne simple plastikting ikke er blevet godkendt for længst. Den har aldrig skabt andre problemer end økon... (Formanden tog ordet fra taleren) Paolo Bartolozzi (IT) Hr. formand, mine damer og herrer! Neurodegenerative sygdomme og især Alzheimers sygdom er en sundhedsprioritet for EU. Den pågældende sygdom har alvorlige konsekvenser for patienterne og ikke blot rent sundhedsmæssigt. Omkostningerne til direkte og uformel pleje er faktisk høje. Alzheimers sygdom påvirker nemlig ikke kun patienterne, men også alle, der plejer dem. Derfor har vi brug for et europæisk svar på problemet, et koordineret svar fra alle medlemsstater, en synergi af samordnede foranstaltninger, der især vedrører videnskabs- og forskningsområderne, og som kan styrke forebyggelse og diagnose for således at forbedre den behandling - herunder nyskabende behandling - der er tilgængelig, samt formidlingen af information blandt medlemsstaterne om de resultater, der opnås nationalt, og derved øge offentlighedens bevidsthed om sygdommen. John Dalli Hr. formand, mine damer og herrer! Jeg takker igen Parlamentet og de medlemmer, der har taget ordet, for deres engagement i denne vigtige sag, nemlig Alzheimers og andre demenssygdomme. Kommissionen hilser Parlamentets betænkning og henstillingerne heri velkommen. Lad mig benytte lejligheden til at understrege, at Kommissionen er fuldt ud forpligtet til at gøre sit for at gøre noget ved Alzheimers og andre former for demens. Disse sygdomme er desværre en del af aldringsprocessen for mange europæiske borgere. Jeg mener, det er vores kollektive ansvar at arbejde sammen om at minimere byrden heraf og investere i innovation for at forebygge, diagnosticere, behandle og håndtere disse sygdomme. Jeg ser frem til at støtte medlemsstaterne i deres bestræbelser for at arbejde tæt sammen med Parlamentet om at gøre noget ved Alzheimers sygdom og andre former for demens. Vedrørende hr. Kleins andragende om "Effecto" må jeg først og fremmest sige - under henvisning til fru Mazzonis erklæring om, at Kommissionens opgave er at bistå borgerne - at jeg kan forsikre om, at min opgave er at bistå patienten. Det er meget vigtigt for mig som kommissær med ansvar for sundhed ikke at bringe patientsikkerheden i fare, ikke at skyde genvej og kortslutte de processer og procedurer, vi har etableret for at sikre, at en anordning, der skal bruges medicinsk, bliver ordentlig afprøvet og sikkerheden garanteret. Spørgsmålet her er ikke, hvordan et lægemiddel kan indgives med et stykke plastik, som det er blevet sagt. Sagen er, at vi har brug for klinisk dokumentation for, at produktet er sikkert, og med henblik herpå blev andrageren, hr. Klein, bedt om at gennemføre kliniske undersøgelser på 24 patienter. Det er omfanget af de kliniske test, der blev krævet. Hvorfor er der modstand imod at foretage disse kliniske test? Hvad er årsagen til denne modstand? Det er noget, jeg spørger mig selv om. Vi har f.eks. brug for at vide, om produktets anvendelse er universel, skal det bruges med et bestemt lægemiddel, skal det bruges med forskellige typer lægemidler? Hvis det skal det, skal disse lægemidler så doseres forskelligt? Er der et justeringssystem i anordningen, så man kan justere dosis? Som lægmand er det sådanne spørgsmål, jeg ville stille mig selv, hvis jeg skulle bruge en sådan anordning. Det er sådan noget, myndighederne har spurgt sig selv om. De har bedt om bevis for, at denne anordning ville være sikker i hænderne på patienter i almindelighed. Der er som sagt en egentlig sikringsprocedure, og den vil jeg ikke kortslutte. Det er blevet sagt, at jeg lovede at undersøge sagen. Jeg lovede at undersøge sagen, og jeg har undersøgt sagen. Jeg har fået en masse oplysninger om sagen. Naturligvis er det oplysninger, jeg måtte have fra andre, der har været her i Kommissionen siden 1987. Da hr. Klein bad om et møde med mig eller mit kabinet, sagde jeg omgående ja. Min kabinetschef meddelte ham, at vi var rede til at holde et møde for at forklare det. Han sendte en e-mail tilbage og fastsatte en masse betingelser, bl.a. satte han som betingelse for mødet, at Europa-Kommissionen fuldstændig skulle påtage sig udgifterne. Det omfattede flyrejse og overnatninger i Bruxelles for ham selv og hans medarbejdere, og det kunne jeg ikke imødekomme. Marisa Matias Hr. formand, hr. kommissær, mine damer og herrer! Jeg vil gerne begynde med at give udtryk for min taknemmelighed for alt det, der er sagt om betænkningen, som Parlamentet fremsætter om Alzheimers og andre demenssygdomme. Vi ved alle, at den situation, vi står over for er meget tragisk, og at den også er meget underdiagnosticeret, hvilket allerede er blevet nævnt her. Jeg ønsker blot at nævne et emne, der går på tværs af alle indlæggene, men som formentlig ikke er blevet understreget nok, og det er spørgsmålet om patienternes værdighed og deres rettigheder, men ikke kun patienternes rettigheder, også deres familiemedlemmers, deres plejeres, hvad enten det er formelle eller uformelle plejere, og de fagfolks, der arbejder med denne type sygdom. Jeg er glad, virkelig glad, for det De sagde, hr. kommissær, om at dele de samme bekymringer som Europa-Parlamentet, og om at Europa-Kommissionen ser positivt på alle de henstillinger, Parlamentet har fremsat i betænkningen, og vil gøre alt, hvad der står i dens magt for at gennemføre dem. Vi ved, at hver dag, der går, er en dag for meget, fordi det, vi står over for, er så presserende. Derfor ved vi også, at Parlamentet vil fremsætte en meddelelse om dette emne i morgen. Vi vil afvente resultatet af afstemningen, hr. kommissær, men vi ved, at den europæiske offentlighed forventer en hel del mere af os end solidaritet og moralsk beroligelse. Europæerne forventer specifikke og passende foranstaltninger, hr. kommissær, og jeg håber virkelig, at De og Kommissionen - som har den initiativret, Parlamentet desværre mangler - vil prioritere dette spørgsmål så højt, som De siger, De vil, og at De vil gøre det til et lovgivningsinitiativ, således at europæerne og deres familiers rettigheder respekteres, og de alle behandles med den lighed og værdighed, de fortjener. Formanden Forhandlingen er afsluttet. Afstemningen finder sted i morgen (onsdag, den 19. januar 2011). Skriftlige erklæringer (artikel 149) Liam Aylward Det anslås, at 9,9 mio. mennesker i Europa lider af en neurodegenerativ sygdom såsom Alzheimers sygdom. Med Europas befolkningsaldring anslår Eurostat, at dobbelt så mange mennesker vil lide af en neurodegenerativ sygdom i 2050 som i 1995. Eftersom omsorgsbyrden rammer familiemedlemmerne, anslås det endvidere, at sygdommen berører tre medlemmer af en patients familie. I den forbindelse skal det sikres, at der tages skridt på EU-niveau til at hjælpe medlemsstaterne med at yde relevant bistand til patienter og deres familier. Jeg er helt enig i, at EU's sundhedspolitik skal prioritere demenssygdomme. Patient- og plejeorganisationer skal anerkendes behørigt, og de samme organisationer skal inddrages i informationskampagner og i forberedelsen af forskningsprogrammer. EU giver et betydeligt beløb - 159 mio. EUR - til 34 forskningsprogrammer for neurodegenerative sygdomme, men eftersom der kommer en enorm stigning i disse sygdomme, må forskningsprojekterne under det ottende rammeprogram udvides til at omfatte forskning i adfærdsterapi, kognitiv terapi og ikke-medicinsk behandling. Vasilica Viorica Dăncilă Data om prævalensen af Alzheimers sygdom og andre former for demenssygdomme er tilgængelige i EU-landene og blev indsamlet af Alzheimer Europe. Alzheimers sygdom var - og er - hovedårsagen til demens i alle lande. Den tegner sig for 74,5 % af demenstilfældene i Nordamerika, 61,4 % i Europa og 46,5 % i Asien. Der findes dog udiagnosticerede tilfælde af Alzheimers sygdom i EU. Ifølge de seneste tilgængelige epidemiologiske data er kun halvdelen af de mennesker, der lider af denne sygdom, i øjeblikket blevet identificeret. I den forbindelse synes jeg, medlemsstaterne skal udvikle langsigtede politikker og handlingsplaner for at fremskynde adgangen til forskningsmidler på området demenssygdomme og Alzheimers, herunder forskning i forebyggelse på et niveau, der svarer til disse sygdommes økonomiske indvirkning på samfundet. De skal også foregribe og forebygge sociale og demografiske tendenser og fokusere på støtten til familier og de patienter, de plejer, og derved yde social beskyttelse til sårbare personer, der lider af demens. Elisabetta Gardini Den fremlagte beslutning fornyer vores forpligtelse til at bekæmpe en alvorlig sygdom, der stadig rammer hver femte person over 85 år. Jeg er af den opfattelse, at en effektiv samordnet EU-aktion er nødvendig for at gøre yderligere fremskridt med forskning og indsamling af epidemiologiske data om denne sygdom. En ordentlig koordination mellem medlemsstaterne kan bidrage til at dele god praksis inden for patientbehandling og hjælpe med til at gøre borgerne mere bevidste om betydningen af forebyggelse og tidligt indgreb. Investering og samarbejde er væsentlig på dette område, ikke kun for at nedbringe de sociale omkostninger ved disse sygdomme, men også, og frem for alt, for at sikre, at de ramte kan få håb om at føre et stadig mere værdigt liv. I den forbindelse vil jeg gerne understrege, at demenssygdomme naturligvis ikke kun berører patienterne, de berører også menneskene omkring dem såsom familiemedlemmer og sundhedspersonale. EU-strategien bør derfor have til formål at sikre mere effektiv og praktisk støtte til dem, der står over for den daglige opgave med at hjælpe disse mennesker, lukke hullerne i den faglige uddannelse og iværksætte kampagner for at øge bevidstheden om, hvordan det faktisk er at leve med Alzheimers. Louis Grech skriftlig. - Til dato har EU stadig ikke noget passende svar på Alzheimers og har heller ikke truffet en eneste beslutning om politik til forebyggelse heraf. Endvidere er det bekymrende, at lande som Malta stadig ikke tilbyder nogen refusion til den medicin, patienter med sygdommen har brug for. Bortset fra at Kommissionen ikke kan blande sig i organiseringen af de nationale sundhedsforsikringsordninger, bør Kommissionen optrappe sine bestræbelser på at lægge pres på medlemsstaterne for at garantere, at alle, der lider af Alzheimers, får den nødvendige behandling. Jeg opfordrer Kommissionen til virkelig at gøre kampen mod demens til en prioriteret opgave i EU og træffe beslutning om nedennævnte forslag inden for en rimelig tidshorisont: 1) fremme hjertekarsundhed og investere i en sundere arbejdsstyrke, 2) fremme initiativer, der sikrer social og intellektuel aktivering af de ældre, 3) tilskynde medlemsstaterne til at gennemføre systematisk rutinemæssig screening, der giver mulighed for tidlig diagnosticering af sygdommen, og give adgang til medicinering og behandling, når sygdommen er brudt ud, 4) sikre, at der gennemføres regelmæssige epidemiologiske undersøgelser på EU-niveau, 5) tilskynde medlemsstaterne til at udnytte teknologiske hjælpemidler bedre. Jim Higgins skriftlig. - (EN) Jeg hilser denne betænkning velkommen som et vigtigt skridt fremad i kampen mod demens. I dag lider hver 20. over 65 år og hver femte over 80 år af demens. Det anslås, at over 8 mio. europæere mellem 30 og 99 år lider af neurodegenerative sygdomme, og videnskabsfolk forudser, at dette antal kan blive fordoblet hvert 20. år. Alzheimers sygdom udgør 50 % af disse tilfælde. Næsten 10 mio. europæere lider i dag af demens, hvor Alzheimers er den mest almindelige form. Der er 44 000 mennesker i Irland med demens. Der er over 50 000 plejere af demenspatienter, og anslået 100 000 personer er direkte berørt af demens. I betragtning af at en udskydelse af Alzheimers indtræden i fem år betyder 50 % lavere forekomst, ser jeg positivt på Kommissionens fokus på forebyggelse og tidlig opsporing. Jeg ser positivt på fokuseringen på bedre forskning i Europa, især da vi ved, at 85 % af forskningen i dag sker uden EU-koordinering. Hvis en EU-strategi på dette område skal fungere, er det afgørende, at de forskellige lande prioriterer det højt at udarbejde nationale handlingsplaner. En EU-strategi skal også tilstræbe et serviceniveau, som sikrer den størst mulige dækning og ligestilling og behandling for alle patienter. Anneli Jäätteenmäki Sygdomme, der forårsager hukommelsestab, er et almindeligt problem i Europa. Næsten 10 mio. europæere lider af dem i øjeblikket. Flertallet af dem har Alzheimers sygdom. Mange faktorer påvirker folks evne til at huske ting og lære noget nyt. Det gælder stress, depression, sorg, kraftigt drikkeri, en dårlig ernæringstilstand og medicinsk behandling. Der skal rettes større opmærksomhed mod forebyggelse af disse sygdomme lige fra teenageårene. Motion, mental aktivitet, sunde fødevaremuligheder og undgåelse af rusmidler vil beskytte folk mod at udvikle sygdomme, der forårsager hukommelsestab. Ved at gøre noget ved de risikofaktorer, der knytter sig til disse sygdomme, vil vi samtidig gøre noget ved dem, som knytter sig til kardio-/cerebrovaskulære sygdomme. I fremtiden skal betydningen af information og ngo'er i bekæmpelsen af sygdomme, der medfører hukommelsestab, understreges. Organisationerne gør et meget værdifuldt arbejde. De bør have mere støtte, så personer, der lider af disse sygdomme, kan få hjælp på mere tilfredsstillende vis. Endvidere skal der i fremtiden rettes større opmærksomhed mod behandlingscentre og deres kvalitet. Desværre opfylder de, som findes nu, ikke efterspørgslen. I Finland f.eks. mangler der gensidig støtte og egnede centre med dagtilbud og langvarig pleje. Endelig vil jeg gerne gøre alle opmærksom på betydningen af støtte til professionelle medarbejdere med speciale i behandling af sygdomme, der medfører hukommelsestab, af deres uddannelse og udvikling af deres færdigheder og kompetence. Sirpa Pietikäinen Jeg vil gerne takke fru Matias for hendes rosværdige initiativbetænkning om et europæisk initiativ vedrørende Alzheimers sygdom og andre demenssygdomme. Hver femte europæer vil få en sygdom, der forårsager hukommelsestab. Disse sygdomme lægger stadig mere pres på sundhedssystemerne, der kæmper for at klare en aldrende befolkning, men også på patienter og deres pårørende, når de står i en situation, som er ny for dem. Der er ingen enighed om disse sygdommes opståen og udvikling, men det anses for afgørende at gribe tidligt ind i deres progression. Denne betænkning vil bidrage til at gøre sygdomme med hukommelsestab til en prioriteret opgave blandt EU's sundhedsmål. Resultatet af afstemningen vil sende det rette budskab, som er, at forskning i disse sygdomme og behandlingen heraf vil kræve samarbejde på paneuropæisk plan. Skønt det hovedsagelig er ældre mennesker, der bliver ramt, vil man - med forbedringer i diagnosen - stadig oftere kunne opspore de tidlige symptomer på disse sygdomme hos den arbejdende befolkning. Med henblik på at øge samarbejdet i Europa har vi også brug for nationale hukommelsesprogrammer, som allerede er startet i nogle medlemsstater. Nationale hukommelsesprogrammer spiller en væsentlig rolle for udbredelsen af viden og god praksis og for nedbringelse af antallet af aktioner, der overlapper hinanden. Richard Seeber 10 mio. mennesker i Europa lider af demens, og halvdelen af dem er Alzheimerpatienter. Disse tal vil fortsætte med at stige som resultat af den stigende forventede levealder. Initiativbetænkningen går med sin opfordring til en mere effektiv tilgang til behandlingen af demenssygdomme, og især Alzheimers, i den rigtige retning. Man bør her være særlig opmærksom på forebyggelse. Tidlig diagnose, gratis screeninger til risikogrupper og frem for alt bedre information til befolkningen spiller en central rolle i dette, eftersom Alzheimers generelt identificeres på for sent et tidspunkt i EU. Den fortsatte spredning af demenssygdomme kræver en EU-strategi, der så vidt muligt tilbyder omfattende strukturer, som sikrer patienter lige adgang til information og behandlingsmuligheder. Det skal ikke glemmes, at støtte til pårørende og plejere også er en del af det. Endvidere er brede epidemiologiske og kliniske undersøgelser samt bedre forskning i demens og Alzheimers vigtige faktorer i kampen mod demenssygdomme. Olga Sehnalová Demenssygdomme og især Alzheimers sygdom er ikke kun alvorlige medicinske problemer, men også et enormt følsomt etisk og socialt problem, som vil blive stadig mere alvorligt i forbindelse med den europæiske befolknings aldring. I det fremlagte dokument rettes opmærksomheden med rette på forskellige aspekter af denne sygdom og især på støtten til tidlig diagnose, forskning og forbedringer i den faktiske patientpleje. Imidlertid er støtte til familier til demenspatienter efter min mening ikke mindre vigtig, og betydningen af lige adgang til sundhed og social omsorg af høj kvalitet er grundlæggende. De lokale myndigheders rolle, både de kommunale og regionale, er af central betydning her, og det gælder også de frivillige organisationer, som kan svare operationelt på det voksende behov for disse tjenester. Det europæiske initiativ vedrørende Alzheimers sygdom og andre demenssygdomme er også meget vigtig for indledningen af en seriøs og åben samfundsdebat om denne sygdom i ordets bredeste forstand. Jeg hilser derfor dette initiativ hjertelig velkommen og støtter det.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Balsavimo ketinimai ir pataisymai (žr. protokolą) Pirmininkas Paaiškinimai dėl balsavimo baigti. Darbą atnaujinsime 15 val. ir pradėsime nuo pranešimų dėl pasirengimo Didžiojo dvidešimtuko aukščiausiojo lygio susitikimui. (Posėdis nutrauktas 13.35 val. ir tęsiamas 15.05 val.)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
- Nové vízové pravidlá pre krajiny západného Balkánu (Bývalá juhoslovanská republika Macedónsko, Čierna Hora, Srbsko) (rozprava) Predsedajúca Ďalším bodom programu sú vyhlásenia Rady a Komisie o nových vízových pravidlách pre krajiny západného Balkánu (Bývalá juhoslovanská republika Macedónsko, Čierna Hora, Srbsko). Cecilia Malmström Vážená pani predsedajúca, zemepisne sa rýchlo presuniem ďalej a prediskutujem ďalšiu tému, ktorou by som sa veľmi rada chcela zaoberať: vyhliadky na liberalizáciu vízovej povinnosti pre niektoré krajiny v balkánskom regióne. Je vynikajúce, že Európsky parlament sa týmto zaoberá hneď na začiatku svojho funkčného obdobia. Dokazuje to, že všetci považujeme za dôležité, aby sa obyvatelia krajín západného Balkánu priblížili k Európskej únii. Nepochybne ide o najdôležitejšiu otázku pre občanov balkánskeho regiónu, pokiaľ ide o ich súčasné vzťahy s EÚ. Liberalizácia vízovej povinnosti v prvom rade umožní ľuďom slobodnejšie sa pohybovať v rámci Európy a vytvorí otvorenejšie spoločnosti. Mnohí ľudia z tohto regiónu, najmä mladí ľudia, nikdy neboli v západnej Európe, a, prirodzene, liberalizácia vízovej povinnosti by otvorila dvere mnohým príležitostiam pre kontakty a výmeny. Toto je skutočný prínos tejto iniciatívy. V roku 2007 začala EÚ proces, ktorého cieľom bolo zrušiť vízovú povinnosť pre krajiny západného Balkánu. Tento proces má dva aspekty: samotné krajiny museli dosiahnuť výrazný pokrok v spoľahlivosti dokumentácie, zlepšení právnych predpisov v oblasti migrácie, zlepšení práv menšín a v neposlednom rade v boji proti korupcii a organizovanému zločinu. EÚ za to ponúka bezvízový styk. Vízová povinnosť bola opätovne zavedená v januári 2008 vo vzťahu k záväzkom v oblastiach, ktorými je potrebné sa zaoberať. Iba skutočná liberalizácia víz však umožní odstrániť hospodárske a byrokratické bariéry, ktoré vznikli v dôsledku vízovej povinnosti. Liberalizácia vízovej povinnosti, ktorá platí pre občanov krajín západného Balkánu, je dôležitým opatrením, ktoré posilní vzťahy medzi týmto regiónom a Európskou úniou. Môžeme očakávať, že povzbudí proeurópsky postoj vlád a ľudí v tomto regióne, pretože dokazuje, že proces európskej integrácie má skutočné výhody. Pretrvávajúca izolácia by naopak viedla k pocitu vylúčenia a zabránila by výmene názorov a v najhoršom prípade by mohla posilniť úzkoprsý nacionalizmus. Samozrejme, naším cieľom je pravý opak: otvoriť EÚ, poskytnúť krajinám prístup k programom Spoločenstva, uľahčiť ľuďom udržiavanie kontaktov a podporiť rozvoj a výmenu nielen medzi jednotlivými krajinami západného Balkánu, ale aj medzi týmito krajinami a EÚ. V neposlednom rade vytvorí liberalizácia vízovej povinnosti nové možnosti pre obchod, priemysel a transfer know-how. Tieto prvky sú veľmi dôležité pri zmierňovaní dôsledkov hospodárskej krízy. Preto je návrh Komisie predložený 15. júla veľmi vítaný. V ňom sa v prvom kroku navrhuje, aby sa vízová povinnosť zrušila pre občanov Bývalej juhoslovanskej republiky Macedónsko, Čiernej Hory a Srbska, ktorí majú biometrické pasy. Cieľom je, aby sme 1. januára 2010 zrušili vízovú povinnosť pre týchto občanov a neskôr aj pre iné krajiny, ak tiež splnia požadované podmienky. Komisia zhodnotila, že tieto tri krajiny - Srbsko, Čierna Hora a Bývalá juhoslovanská republika Macedónsko - vcelku spĺňajú podmienky na liberalizáciu vízovej povinnosti. Hodnotenie Srbska a Čiernej Hory ešte pokračuje a dúfame, že do jesene tohto roku Komisia potvrdí, že všetky podmienky sú splnené, a teda môžeme uskutočniť ďalší krok. Musím zdôrazniť, že mnohé z podmienok, ktoré sme stanovili pre liberalizáciu, napríklad reforma policajných zložiek a boj proti korupcii, budú prínosné pre krajiny aj v ich príprave na vstup do EÚ, a teda vznikne situácia, v ktorej každý získa, pokiaľ ide o zosúladenie pravidiel. Slúži to aj ako dobrý príklad toho, že princíp podmienečnosti môže na západnom Balkáne fungovať. Albánsko a Bosna a Hercegovina sa nebudú nachádzať v tomto prvom rozhodnutí o oslobodení od vízovej povinnosti, ale neostanú bokom. Viem, že toto je dôvodom pre obavy mnohých poslancov a poslankýň EP. Je len otázkou času, kedy aj tieto krajiny splnia potrebné podmienky v zmysle plánu Komisie. S cieľom zavŕšiť proces čo najskôr ďalej dôrazne podporujeme a povzbudzujeme Albánsko a Bosnu a Hercegovinu k ďalším pokrokom v plnení zvyšných cieľov a dúfam, že aj tieto krajiny budú môcť v blízkej budúcnosti využiť liberalizáciu vízovej povinnosti. EÚ bude všemožne nápomocná pri podpore týchto dvoch krajín v ich úsilí pri plnení cieľov, najmä pokiaľ ide o princípy právneho štátu. V prípade Kosova návrh Komisie neobsahuje žiadnu zmenu. Tu naďalej platí vízová povinnosť. V budúcnosti sa budeme musieť pozrieť na to, ako čo najlepšie rozšíriť opatrenia s cieľom zabezpečiť pre občanov Kosova rovnaké práva, aké majú ostatní v regióne. V októbri očakávame oznámenie Komisie, ktoré bude obsahovať myšlienky na podporu intenzívnejšej spolupráce a vzťahov s Kosovom. Rada práve začala rokovať o návrhu Komisie, ale predsedníctvo bude usilovne pracovať na tom, aby sa čo najskôr dosiahla dohoda. Vítame veľký záujem o tento návrh, ktorý prejavil Európsky parlament, aj skutočnosť, že vo vašich výboroch už prebiehajú úvodné rokovania. Vzhľadom na obrovský politický význam tohto návrhu som presvedčená, že sme sa zhodli na cieli, ktorým je zavŕšiť tento proces čo najrýchlejšie s uspokojivými výsledkami, aby sa liberalizácia vízovej povinnosti mohla stať realitou čo najskôr. Jacques Barrot Vážená pani predsedajúca, rád by som sa poďakoval pani ministerke Malmströmovej za všetko, čo nám povedala, a čo sa budem snažiť potvrdiť v mene Komisie. Komisia 15. júla navrhla zrušenie krátkodobých víz pre občanov Bývalej juhoslovanskej republiky Macedónsko, Čiernej Hory a Srbska. Ako ste zdôraznili, pani ministerka, toto je očividne historický okamih v našich vzťahoch s krajinami západného Balkánu. Tento návrh na zrušenie vízovej povinnosti vychádza z pokroku, ktorý sa dosiahol za posledných šesť rokov v oblasti spravodlivosti a vnútorných vecí v súlade so záväzkami prijatými v Solúne v roku 2003. Návrh Komisie bol predložený Rade. Členské štáty podporujú prístup navrhovaný Komisiou a potvrdzujú svoj úmysel úzko spolupracovať s Európskym parlamentom s cieľom dosiahnuť formálne prijatie textu počas vášho predsedníctva, pani ministerka, počas švédskeho predsedníctva. Ďakujem Európskemu parlamentu za vymenovanie spravodajcov v rámci Výboru pre občianske slobody, spravodlivosť a vnútorné veci a za stanovenie predpokladaného termínu predloženia správy koncom septembra a hlasovanie v rámci Výboru pre občianske slobody, spravodlivosť a vnútorné veci a potom v Parlamente v októbri a v novembri. V skutočnosti je cieľom dosiahnuť oslobodenie od vízovej povinnosti pre občanov Macedónska, Srbska a Čiernej Hory od 1. januára 2010. Návrh Komisie vychádza z výsledkov dialógu, ktorý začal v prvej polovici roku 2008 s piatimi krajinami západného Balkánu. Boli vypracované plány stanovujúce kritériá, realizácia ktorých zahŕňa prijatie štrukturálnych reforiem v kľúčových oblastiach spravodlivosti, slobody a bezpečnosti. Táto metóda sa osvedčila ako veľmi dôležitý podnet pre krajiny daného regiónu, aby napredovali smerom k reformám, najmä vo vzťahu k bezpečnosti dokumentov, so zavádzaním biometrických pasov a dokladov totožnosti pre hraničnú kontrolu a celosvetovú migračnú politiku a tiež v súvislosti s verejným poriadkom a bezpečnostnou politikou: boj proti organizovanému zločinu, korupcii, obchodovaniu s ľuďmi a napokon, samozrejme, základné práva vrátane otázok občianstva. Po preštudovaní týchto správ môžeme konštatovať, že Bývalá juhoslovanská republika Macedónsko spĺňa všetky kritériá svojho plánu. Čierna Hora a Srbsko dosiahli veľmi výrazný pokrok. Avšak v prípade Srbska sú ešte stále niektoré nesplnené podmienky, najmä vo vzťahu k overovaniu dokladov totožnosti predkladaných občanmi s trvalým pobytom v Kosove a obyvateľmi kosovského pôvodu žijúcimi v zahraničí pri predkladaní žiadostí o srbský biometrický pas. Druhou podmienkou pre Srbsko je kontrola hraníc s Kosovom a spolupráca s misiou EULEX a treťou podmienkou je vytvorenie vnútroštátnej stratégie pre migráciu. Pokiaľ ide o Čiernu Horu, je potrebné nájsť trvalé riešenie pre vysídlené osoby. Ešte je potrebné uplatniť opatrenia v zmysle účinného zavedenia právnych predpisov týkajúcich sa cudzincov, ako aj opatrenia na zlepšenie kapacity verejnej správy a na efektívnejší boj proti korupcii a organizovanému zločinu. Takáto je situácia v týchto troch krajinách. Napriek veľmi výraznému pokroku dosiahnutému počas niekoľkých uplynulých mesiacov sa Bosne ani Albánsku zatiaľ nepodarilo ukončiť potrebné reformy, ktoré sa vyžadujú v zmysle plánu pre zrušenie vízovej povinnosti. Na základe tejto analýzy Komisia preto v reakcii na výzvu Rady pre všeobecné záležitosti a vonkajšie vzťahy z júna 2009 navrhla zrušenie víz pre občanov Macedónska, Čiernej Hory a Srbska. V prípade Srbska budú osoby s trvalým pobytom v Kosove alebo osoby s kosovským pôvodom, ktoré majú trvalý pobyt v zahraničí a ktoré sú držiteľmi srbského pasu vydaného ústredným orgánom v Belehrade, vylúčené z liberalizácie a bude sa na ne vzťahovať vízová povinnosť. Od roku 1999 Srbsko nebolo schopné zabezpečiť overovanie dokladov totožnosti, ktorých držiteľmi sú obyvatelia Kosova. Komisia zvážila bezpečnostné riziko, ktoré predstavuje táto skupina obyvateľstva pre Spoločenstvo, ako aj skutočnosť, že doteraz sa neuskutočnil dialóg s Kosovom na tému liberalizácie vízovej povinnosti. Preto rozhodnutie zahrnúť určité krajiny do tejto liberalizácie vízovej povinnosti vychádza zo zásluh každej jednotlivej krajiny. Pokiaľ ide o Srbsko a Čiernu Horu, budeme pozorne sledovať opatrenia prijímané týmito dvoma krajinami s cieľom v plnej miere splniť všetky kritériá. Vzhľadom na pokrok, ktorý doteraz dosiahlo Albánsko a Bosna a Hercegovina, je Komisia presvedčená, že tieto dve krajiny budú schopné splniť všetky kritériá v blízkej budúcnosti. V októbri ich orgány predložia Komisii doplňujúce informácie o pokroku dosiahnutom v nedávnych mesiacoch. Na základe týchto informácií sa začiatkom budúceho roku uskutočnia hodnotiace misie a potom Komisia vypracuje nové hodnotiace správy, o ktorých bude diskutovať s členskými štátmi. V nadväznosti na toto Komisia dúfa, že bude môcť navrhnúť zrušenie vízovej povinnosti v roku 2010. V súlade s platnými postupmi sa návrh prerokuje v Rade a následne bude podliehať stanovisku Európskeho parlamentu. Formálne prijatie textu väčšinou schengenských krajín by sa preto malo uskutočniť počas švédskeho predsedníctva, čo umožní účinné zavedenie zrušenia vízovej povinnosti pre občanov týchto troch krajín od januára 2010. Ako ste povedali, pani ministerka, všetko toto znamená príležitosti, najmä pre mladú generáciu v týchto balkánskych krajinách, aby sa oveľa viac zapájali do európskeho života, aby sa doň začlenili, a myslíme si, že všetko toto môže mať mimoriadny prínos pre obidve tieto krajiny aj pre našu Európu. To je všetko. Toto sú poznámky, ktoré som chcel uviesť po vynikajúcich postrehoch predsedníctva. Manfred Weber Vážená pani predsedajúca, pani úradujúca predsedníčka Rady, pán komisár, západný Balkán potrebuje Európu a my Európania potrebujeme stabilitu na západnom Balkáne. Krajiny západného Balkánu sú centrálnou časťou Európy a musíme urobiť všetko, čo je v našich silách, aby boli opäť súčasťou Európy. Preto sú tieto návrhy správne. Realita života v tomto regióne bola opísaná: depresívne dlhé rady na vízových úradoch, mladí ľudia bez akejkoľvek vyhliadky na udelenie víz, aby mohli opustiť krajinu a okúsiť život v Európe. Veľa ľudí sa v tomto regióne cíti ako vo väzení bez akéhokoľvek kontaktu s okolitým svetom. S tým chceme všetci skoncovať. Pani Packová, pani Bildtová a pán Posselt z našej skupiny na tom intenzívne pracujú. My všetci sa o to usilujeme. Trápi nás, že v dôsledku rozdielneho prístupu k štátom v tomto regióne budú vznikať separatistické hnutia a v regióne západného Balkánu sa vytvoria rôzne triedy obyvateľstva, čo by určite mohlo viesť k problémom. Občania Európskej únie však rovnako očakávajú bezpečnosť. To znamená, že normy, ktoré tu dnes opísal pán komisár Barrot, a to bezpečnostné normy pre policajnú spoluprácu v boji proti nezákonnému prisťahovalectvu a hospodárskej migrácii a pre biometrické údaje sú dohodnuté minimálne normy, ktoré predstavujú pravidlá hry. Naši občania očakávajú, že tieto pravidlá hry sa budú dodržiavať. Tým sa dostávam k druhej pripomienke: v zahraničnej politike sa nesmú robiť žiadne ústupky v otázke zrušenia vízovej povinnosti. Nemali by sme týmto štátom dávať voľnú ruku. Pravidlá hry sú jasné a kto ich dodrží, má šancu na zrušenie vízovej povinnosti. Tlak na štáty, ktoré napriek pomoci Európskej únie doposiaľ neboli schopné zlepšiť svoje normy, by nemal poľaviť. Toto sú dve veci, ktoré my v rámci Európskej ľudovej strany (kresťanských demokratov) považujeme za správne. Veríme hodnoteniu, ktoré vypracovala Európska komisia, preto je možné schváliť terajší krok. Kristian Vigenin Vážená pani predsedajúca, pani úradujúca predsedníčka Rady, pán komisár, samozrejme podporujeme návrhy Komisie, pretože znamenajú veľmi dôležitý krok pre práve spomenuté tri krajiny v tomto regióne, ktoré budú od 1. januára 2010 využívať bezvízový styk. Ja sám pochádzam z krajiny a z generácie, ktorá s nadšením uvítala zrušenie vízovej povinnosti pred tým, ako sa stala členským štátom Európskej únie. Tiež by som chcel povedať, že toto je prvý a najdôležitejší signál toho, že veci sa ozaj posunuli správnym smerom a že jedného dňa sa tieto krajiny dostanú do cieľovej stanice, ktorou je Európska únia. Zároveň musím vyjadriť, že ma do istej miery prekvapil prehnane administratívny prístup Komisie k tejto otázke. Hoci na jednej strane sú technické záležitosti dôležité, v tom zmysle, že ich dodržiavanie je potrebné a že krajiny budú musieť splniť nevyhnutné podmienky, aby sa stali súčasťou Európskej únie, a teda aby im bol umožnený bezvízový styk, rozhodnutie Komisie vylúčiť Albánsko a Bosnu a Hercegovinu je do istej miery nepochopiteľné. Neberie do úvahy citlivosť tejto otázky v danom regióne. Podceňuje vplyv, ktorý by to mohlo mať na budúci vývoj vzťahov medzi krajinami v regióne a na postoj radových občanov v regióne k tomuto rozhodnutiu Európskej komisie. Preto sa domnievame, že rozhodnutie Európskej komisie by sa malo prehodnotiť a mali by sa doň zahrnúť aj Albánsko a Bosna a Hercegovina, s jednoznačným časovým plánom, ktorý by stanovoval, kedy budú tieto krajiny mať bezvízový styk pod podmienkou, že splnia príslušné požiadavky. Z tohto hľadiska je táto otázka mimoriadne citlivá pre obyvateľov Kosova. Naša otázka preto znie: kedy zamýšľa Európska komisia začať dialóg o vízach s Kosovom, a zohľadnila, aké dôsledky by to malo pre stabilitu Kosova, keby tento dialóg nezačal v najskoršom možnom termíne? Sarah Ludford v mene skupiny ALDE. - Vážená pani predsedajúca, skupina ALDE rozhodne a dôsledne podporuje cieľ vstupu krajín západného Balkánu do EÚ. Naším zámerom je umožniť ich občanom vstup do integrovaného priestoru voľného pohybu s jednotným trhom a spoločnými hodnotami. Sloboda krátkodobého cestovania je kľúčovou súčasťou prípravy naň. Komisia a Rada očividne majú tento cieľ spoločný, tak prečo, preboha, Komisia predložila takýto nesprávne vyhodnotený a rozvratný návrh? Skupina liberálov určite nechce oslabiť tlak na vysokú úroveň noriem pasovej a hraničnej bezpečnosti a na princípy právneho štátu vo všeobecnosti, ale tento proces musí byť spravodlivý, dôsledný a účinný. Nie je pravda, že by v súčasnosti neexistovali žiadne anomálie. Napríklad Srbsko a Čierna Hora boli zahrnuté v júlovom návrhu: hoci nesplnili referenčné kritériá v čase predloženia návrhu, očakáva sa, že ich splnia v budúcnosti. Ďalej existuje požiadavka na biometrické pasy, ktorých, mimochodom, Bosna doteraz vydala 40 000, ale Chorváti, ktorí určitý čas využívajú výhody bezvízového styku, ich nepotrebujú. Hovoríme, že napredovanie v Dohode o stabilizácii a pridružení Srbska nie je možné, pokým Ratko Mladič ostáva v úkryte, keďže to poukazuje na nedostatočnú kontrolu nad bezpečnostnými službami. Ale na zrušenie vízovej povinnosti sa musia splniť požiadavky bloku 3: Verejný poriadok a bezpečnosť - je v tom určitý rozpor. Bosna a Albánsko by sa dali udržať na danej úrovni, keby sa zahrnuli do právneho rozsahu navrhovaného právneho predpisu, pričom samotné uskutočnenie zrušenia vízovej povinnosti by bolo podmienečné a záviselo by od vyjadrenia Komisie o dodržaní podmienok - na podobnom princípe ako vyjadrenie o Srbsku a Čiernej Hore, ktoré Komisia vydá na jeseň tohto roku. Postup by bol presne taký istý, hoci trochu neskôr. Akékoľvek výrazné oddialenie pre Bosnu a Albánsko a úplné vylúčenie Kosova bude mať veľmi rozvratné a škodlivé dôsledky, posilní snahu o vydanie chorvátskych, srbských a v prípade Kosovčanov macedónskych pasov a oslabí celistvosť a správu vecí verejných, najmä v Bosne a Kosove. Neverím tomu, že Komisia a Rada sa rozhodli vydať touto škodlivou cestou. Marije Cornelissen v mene skupiny Verts/ALE. - Vážená pani predsedajúca, som za liberalizáciu vízovej povinnosti a som aj za to, aby sa spájala s istými kritériami, ale mier a stabilita na západnom Balkáne sú pre mňa prednejšie. Čo si myslíte, že to spôsobí, najmä mladým ľuďom, bosnianskym Moslimom, ak uvidia ich chorvátsko-bosnianskych a srbsko-bosnianskych rovesníkov s dvoma pasmi a možnosťou odskočiť si na víkend do EÚ a späť? Naozaj chceme podporiť nacionalistické nálady a prehĺbiť rozdiely v krajine, kde je stabilita stále taká krehká? A načo? Bosna a Hercegovina skutočne veľmi nezaostáva za Srbskom v plnení kritérií. Už vydáva biometrické pasy a dosiahla približne rovnaký pokrok v plnení ostatných kritérií. Preto vás dôrazne žiadam, aby ste Bosnu a Hercegovinu zaradili do súčasného návrhu v prospech obyvateľov tejto krajiny, ktorí sa veľmi snažia o lepšiu budúcnosť a ktorých spomienky na vojnu sú ešte stále príliš čerstvé. Ryszard Czarnecki Som veľmi šťastný, že dnes v mene Rady vystúpila naša bývalá kolegyňa, pani ministerka Cecilia Malmströmová. Tento Parlament bol ochudobnený o jej prítomnosť, ale švédske predsedníctvo z toho určite ťaží. Rád by som povedal po švédsky "tack" - alebo "ďakujem" - za jej prejav, čo v mojom jazyku, v poľštine, znamená "áno" - a preto je to vhodný výraz, keďže úplne súhlasím s tým, čo nám dnes povedala v mene Rady, hoci mám isté drobné, ale dôležité pripomienky. V prvom rade, skutočne nechcem, aby táto vhodná iniciatíva Rady s podporou Komisie, poviem to rovno, bola určitou alternatívou rýchleho vstupu Srbska, Macedónska a Čiernej Hory do Európskej únie. Toto očakávajú spoločnosti v týchto krajinách a toto si aj zaslúžia. Nemyslím si, že by sme mali nahrádzať perspektívu rýchleho vstupu týchto krajín do Európskej únie zrušením vízovej povinnosti. Po druhé sa domnievam, že obyvatelia Bosny a Hercegoviny, Albánska a Kosova si tiež zaslúžia bezvízový styk čo najskôr. V tejto súvislosti im musíme dôsledne dávať najavo, že majú jednoznačné vyhliadky na členstvo v Európskej únii. Nikolaos Chountis Vážená pani predsedajúca, v mene Konfederatívnej skupiny Európskej zjednotenej ľavice - Nordickej zelenej ľavice sa domnievame, že návrh Komisie na zrušenie vízovej povinnosti pre občanov Srbska, Čiernej Hory a Bývalej juhoslovanskej republiky Macedónsko (FYROM), ktorí majú biometrické pasy, je krok správnym smerom a Európska únia ním plní svoj záväzok voči obyvateľom tohto regiónu, takže si môžu plánovať výlety a cestovať do Európy bez potreby víz. Musím poukázať na to, že pokiaľ ide o západný Balkán, hovoríme o traumatizovanom regióne, ktorý nedávno zažil vojnu a občiansky konflikt, za čo nesú zodpovednosť Európska únia a niektoré jej členské štáty. Rany sa v tomto regióne hoja pomaly. Preto sa domnievame, že zrušenie vízovej povinnosti pre občanov všetkých týchto krajín je veľmi dôležitý krok, ktorý im umožní komunikovať s ostatnými obyvateľmi Európy. Nemôžem však nepoukázať na podmienky, ktoré, ak som tomu správne porozumel, prinášajú istú neistotu v tom, či Rada schváli zrušenie vízovej povinnosti pre Čiernu Horu a Srbsko v októbri alebo nie. Po prvé, Kosovo, ak som tomu správne porozumel, podlieha rezolúcii Bezpečnostnej rady OSN č. 1244 a najmä v prípade srbskej menšiny, ktorá žije ako uväznená na vidieku v izolovaných enklávach, v podstate odmietame slobodnú komunikáciu. Dvojitá pohroma: nedovolíme im cestovať v rámci ich vlastnej krajiny, ani im nedovolíme vycestovať do krajín Európskej únie. Po druhé, mám mnohé výhrady k tomu, či sa určité kritériá, ktoré požadujeme od Srbska a Čiernej Hory, týkajú tejto konkrétnej otázky a či neslúžia iným politickým cieľom. Preto si myslím, že by ste mali v októbri zrušiť vízovú povinnosť pre občanov Čiernej Hory a Srbska a aj pre ostatné krajiny západného Balkánu. Athanasios Plevris Vážená pani predsedajúca, v prvom rade, mier, pokoj a stabilita na západnom Balkáne sú určite v záujme celej Európy a, samozrejme, pretože pochádzam z Grécka, je logické, že ešte viac v našom záujme, pretože susedíme s niektorými z týchto štátov. Preto by sme mali považovať smer, ktorým sa vydávate, za ten správny smer. Chcel by som však poukázať na Bývalú juhoslovanskú republiku Macedónsko (FYROM). Vláda v Skopje podporuje extrémny nacionalizmus proti jednému z členských štátov Európskej únie, proti Grécku. V obehu sú mapy, ktoré zobrazujú časť Grécka, Macedóniu, spolu so Solúnom a mnohými ďalšími mestami v okupácii, čím v zásade podporuje nálady, že tieto územia, ktoré sú údajne okupované Gréckom, treba oslobodiť. Nechcem sa sústrediť na otázku názvu, ktorá vám môže byť ľahostajná, hoci Gréci sú veľmi citliví na krádež tohto názvu. Určite však rozumiete tomu, že sa nemôžeme vracať k nacionalizmu, nemôžeme podporovať nacionalizmus v týchto krajinách na úkor iných členských štátov Európskej únie. Andreas Mölzer (DE) Vážená pani predsedajúca, to, že sa má zrušiť vízová povinnosť pre Srbsko, Macedónsko a Čiernu Horu, dokazuje, že reformné úsilie týchto krajín jednoznačne prináša ovocie. Avšak desať rokov od konca konfliktu sú rany ešte vždy hlboké a pod povrchom stále cítiť trpkosť. Jednoznačne to má do činenia so skutočnosťou, že krajiny ako Albánsko, Kosovo a Bosna, ktoré boli tentoraz vylúčené, sa cítia znevýhodnené. Ľudia tam jednoznačne uprednostňujú podnecovanie starých antagonizmov, namiesto toho, aby si položili otázku, čo ich susedia urobili lepšie a ako možno dosiahnuť pokrok, aby získali zrušenie vízovej povinnosti. V každom prípade by Srbsko malo v blízkej dobe získať status kandidátskej krajiny, keďže smeruje k vstupu do EÚ vo viacerých aspektoch. Ešte dlho potrvá, kým sa rany zacelia, a každé opatrenie EÚ je potrebné v tomto zmysle prehodnotiť. Preto musíme na jednej strane lepšie tlmočiť dôvody našich rozhodnutí a na druhej strane dať Albánsku, Kosovu a Bosne jednoznačne najavo, že ešte musia vynaložiť obrovské úsilie, aby sa rovnako priblížili k vstupu do EÚ. V každom prípade sa mier na Balkáne, ktorý je na prahu EÚ, stal oveľa dôležitejším ako vstup Turecka, ktorý mnohé strany tak odhodlane presadzujú. Anna Maria Corazza Bildt Vážená pani predsedajúca, dnes my v skupine PPE hovoríme obyvateľom Bosny, Albánska a Srbska: nezabudli sme na vás, neopustili sme vás. Rozumieme vašej frustrácii, najmä pokiaľ ide o obyvateľov Sarajeva. Ale zároveň hovoríme obyvateľom Európskej únie, že nebudeme meniť referenčné kritériá. Pravidlá musia byť rovnaké pre všetkých. Vaša bezpečnosť je pre nás dôležitá. Väčšinou orgánom Bosny a Hercegoviny hovoríme: prevezmite zodpovednosť, pozametajte si pred vlastným prahom, urobte si domáce úlohy. Oceňujeme pokrok, ktorý sa dosiahol v poslednej dobe. Požiadame Komisiu, aby vás naďalej podporovala, ale ak som sa za tých šesť rokov vojny a mieru na Balkáne niečo naučila, a verte mi, že táto vec je môjmu srdcu veľmi blízka, tak to bola skutočnosť, že porazenectvo, obviňovanie a hľadanie obetných baránkov patrí minulosti. Toto je záležitosť európskej integrácie. Musíme sa na to pozerať z európskej perspektívy a ako povedala pani Cecilia Malmströmová, najlepším spôsobom, ako začať obrat o 180 stupňov a zbaviť sa závislosti a porazenectva, je pre nich vziať krajinu do vlastných rúk a začať tie vízové reformy, ktoré sú v každom prípade nesmierne potrebné. Dúfam, že sa zhodneme na jasnom posolstve pre orgány v regióne, že ich podporíme, ale nebudeme robiť ústupky v bezpečnosti pre našich občanov - že budú musieť prevziať svoju zodpovednosť. Myslím, že by sme mali podporiť návrh Komisie, a ľuďom, ktorí si myslia, že by to mohlo byť destabilizačné, by som chcela povedať, že stabilita príde ruka v ruke s európskou integráciou. Je veľmi poľutovaniahodné, že pasy sa vydávajú v Záhrebe a v Belehrade, a určite by sme sa mali snažiť čo najviac to minimalizovať, ale nemôžeme pre obyvateľov Bosny vytvoriť nové pravidlá. Nie je to v ich záujme. My v tomto Parlamente môžeme prispieť svojím dielom k tomu, aby sa urýchlil postup a prijatie rozhodnutia a konať tak, aby mohla Rada rozhodnúť ešte v tomto roku. Tanja Fajon (SL) Ako pravdepodobne viete, som spravodajkyňou Výboru pre občianske slobody, spravodlivosť a vnútorné veci pre liberalizáciu vízovej povinnosti pre krajiny západného Balkánu. V júli nám Európska komisia poslala návrh s odporúčaním zrušiť vízovú povinnosť pre občanov Srbska, Macedónska a Čiernej Hory. Macedónsko už splnilo všetky požiadavky, na rozdiel od Čiernej Hory a Srbska, ktoré musia čo najskôr splniť zostávajúce podmienky. Hoci veľmi vítam návrh Komisie a oceňujem náročnosť tejto práce, som sklamaná zo skutočnosti, že tento dokument úplne opomenul ostatné krajiny, dokonca bez toho, aby im dal akýkoľvek časový plán. Bosna a Hercegovina a Albánsko sa riadia jasným plánom na zrušenie vízovej povinnosti a vedia o všetkých podmienkach, ktoré musia splniť pred tým, ako sa to môže stať. Najmä Bosna a Hercegovina dosiahla podľa správ nezávislých organizácií obrovský pokrok v ich plnení počas leta. Rozhodnutie vynechať Bosnu a Hercegovinu a Albánsko zo zoznamu je predovšetkým technické. Všetci veľmi dobre vieme, že dokonca aj tie najlepšie technické rozhodnutia môžu mať závažné politické dôsledky. V skutočnosti boli práve Bosniaci vylúčení z procesu liberalizácie vízovej povinnosti. Všetci musíme prevziať svoj podiel politickej zodpovednosti za realizáciu tohto procesu, ktorý bude základným predpokladom pre mier a stabilitu na západnom Balkáne. Taktiež je naliehavo potrebné zvážiť začatie dialógu o vízach s Kosovom, keďže to pomôže napredovať v štrukturálnych reformách. Dámy a páni, nesmieme sa stavať do pozície tých, ktorí brzdia proces rušenia vízovej povinnosti pre všetky krajiny západného Balkánu, ktoré majú jednoznačnú európsku perspektívu. Liberalizácia vízovej povinnosti na západnom Balkáne nie je skladačka, ktorá slúži pre vaše pobavenie. Rozhodujeme tu o ľuďoch, o kvalite ich života a mobilite a o podpore čo najužšej možnej spolupráce a v neposlednom rade aj hospodárskej spolupráce. Jelko Kacin (SL) Gratulujem Macedónsku a dúfam, že Čiernej Hore a Srbsku sa takisto podarí dostať sa na rovnakú úroveň. Bolo by to dobré pre všetky tri krajiny, ako aj pre celý západný Balkán. Je však poľutovaniahodné, že Bosna bola z tohto balíka vynechaná. Vynaložené úsilie, pokiaľ ide o Bosnu, bolo neadekvátne a nedostatočné, a tým myslím nielen ich, ale aj naše úsilie. Hlavnou prekážkou pokroku v Bosne je duševné rozpoloženie, pocit bezmocnosti, ktorý paralyzuje tamojších ľudí a inštitúcie. Bosniaci sú jediní obyvatelia Bosny, ktorí nemôžu slobodne cestovať v rámci Európy. Nemajú druhý štát, do ktorého by sa uchýlili, a preto došlo k ich getizácii. Sú jediní, ktorí sa nemôžu utiekať k snom o dvojitom občianstve. Toto je ponižujúce. Cítia sa prehliadaní, znevažovaní a potrestaní Európskou úniou. Musíme Bosne a Hercegovine poskytnúť politickú pomoc, aby tento štát bol schopný pomôcť sebe a svojim občanom. Európska únia nesie spoluzodpovednosť za situáciu v Bosne a za stabilitu v regióne. Túto zodpovednosť nesie Rada, Komisia a Parlament. Bosna je blízko k zrušeniu vízovej povinnosti. Jediný problém, ktorý ostáva, je problém v hlavách ľudí - v ich hlavách a v našich hlavách. Medzi nami a nimi vyrastá múr vyšší ako berlínsky múr. Zbúrajme ho a pomôžme Bosne pri zrušení jej vízovej povinnosti teraz, čo najskôr, v rovnakom balíku, v ktorom sa nachádzajú ostatné tri krajiny tohto regiónu. Ulrike Lunacek (DE) Vážená pani predsedajúca, pani Malmströmová, pán komisár, my Zelení, samozrejme, vítame liberalizáciu vízovej povinnosti pre Čiernu Horu, Macedónsko a Srbsko. V posledných rokoch, keď som ešte bola členkou rakúskeho národného zhromaždenia, som za to veľmi dôrazne viedla kampaň. Je to dôležitý krok smerom k plneniu sna o zjednotenej a mierovej Európe. Avšak na ceste, na ktorú ste sa vydali, je mnoho kameňov úrazu. Dôsledkom bude predovšetkým to, že moslimskí obyvatelia Bosny sa budú cítiť diskriminovaní. Bolo to tak už vtedy, keď ste iba oznámili, že liberalizácia bude platiť pre ostatné štáty. Argumentujete na základe technických podmienok, ktoré Bosna a Hercegovina ešte nesplnila, ale zjavne prehliadate skutočnosť, že v ostatných štátoch, v ktorých teraz bude liberalizácia, sú stále problémy. Bosna už vydala 40 000 biometrických pasov a prijala aj nariadenie pre vysídlené osoby, ktoré ostatné štáty ešte neprijali, a zaviedla protikorupčný program, ktorý napríklad Srbsko ešte nemá. Mám dojem, že tu ide aj o politickú diskrimináciu a považujem to za veľmi nebezpečné pre mier v regióne a pre mnohonárodnostnú Bosnu a Hercegovinu. Takže ešte raz k pomenovaniu tohto nebezpečenstva: existuje nebezpečenstvo, že etnické deliace čiary sa aj tu budú formalizovať. Preto vás žiadam, aby ste podpísali spoločný balík aj s Bosnou a Albánskom a aby ste začali rokovania o vízach s Kosovom. Fiorello Provera (IT) Vážená pani predsedajúca, dámy a páni, dnes sú určité časti Balkánu ešte stále nestabilné a fungujú ako trasy pre nezákonnú dopravu, ktorú kontrolujú siete organizovaného zločinu. Mimoriadne vážne je obchodovanie s ľuďmi, ktoré sa často spája s vykorisťovaním vo forme nezákonnej práce alebo prostitúcie. Liberalizáciu vízovej povinnosti musí preto sprevádzať dôsledné uplatňovanie bezpečnostných pravidiel, jedným z ktorých je zavedenie biometrických pasov. Pokiaľ sme si vedomí, Albánsko a Bosna a Hercegovina ešte v plnej miere nezaviedli tieto technické opatrenia. Je preto kľúčové, aby sme neumožnili liberalizáciu vízovej povinnosti pre tieto dve krajiny, pokiaľ ich vlády nebudú v plnej miere spolupracovať a pokiaľ nebudú zavedené technické opatrenia zaručujúce identitu zúčastnených strán. Neschopnosť splniť požiadavky z môjho pohľadu neznamená diskrimináciu. George Becali (RO) Teší ma, že dnes vedieme rozpravu o zrušení vízovej povinnosti pre niektoré balkánske krajiny a musím vám povedať prečo: moji starí rodičia sa narodili v Macedónsku, môj otec v Albánsku, moja stará mama v Grécku a moja mama v Bulharsku, zatiaľ čo ja som sa narodil v Rumunsku. Dnes som, vďakabohu, tu a môžem sa opýtať pána komisára Rehna, či je možné zrušiť vízovú povinnosť pre Albánsko do polovice roku 2010, ako bolo prisľúbené. Toto je otázka, na ktorú by som chcel odpoveď, pretože sa dotýka mojich citov, mojich príbuzných, mojej rodiny a mojich koreňov, ktoré idú naprieč takmer celým Balkánom. Nech nám Boh pomáha. Doris Pack (DE) Vážená pani predsedajúca, pani Malmströmová, pán komisár, dámy a páni, my všetci sme boli nadšení z navrhovanej liberalizácie vízovej povinnosti. Už sme za to v tomto Parlamente bojovali dlho a teraz sa proces začal. To nám nestačí. Myslím si, že júnové znenie bolo nesprávne. Dnes, ako sme počuli, sú stále problémy v Srbsku a Čiernej Hore. Prečo sa teda Albánsko a Bosna nedostali do tohto znenia, prečo sa nepovedalo, že aj tu sú problémy, ktoré sa musia prekonať? To by nespôsobilo až tak veľa škody. Je, samozrejme, skutočnosťou, že politici v Bosne a Hercegovine majú malý záujem na zlepšovaní tejto z každého hľadiska nepríjemnej situácie svojich krajanov. Prečo by mali? Majú zamestnanie, môžu cestovať, mrhajú svoj čas zbytočnými nacionalistickými konfliktami namiesto toho, aby sa zasadzovali napríklad o lepší školský systém, lepšiu infraštruktúru, lepší systém zdravotníctva. Nezabezpečili ani splnenie referenčných kritérií pre liberalizáciu vízovej povinnosti. Liberalizácia vízovej povinnosti by konečne priniesla závan čerstvého vzduchu do nacionalistického dusna v Bosne a Hercegovine a konečne by dala nádej mladej generácii. Avšak od ohlásenia hodnotenia Komisie sa v Bosne a Hercegovine zaviedli opatrenia na boj proti korupcii a prijalo sa viacero dôležitých zákonov, takže technické predpoklady možno splniť na jeseň. Nie je to však iba otázka technických predpokladov, je to aj otázka politického hľadiska veci. Je tu otázka biometrických pasov a viem, že ich zatiaľ nebolo vydaných veľa. Úprimne vyzývam Komisiu a niektoré členské štáty, aby pomohli vydávať tieto biometrické pasy. Technická pomoc znamená veľmi veľa. Rada, Komisia a miestni politici musia vynaložiť všetko možné úsilie, aby zabránili ďalšiemu prehlbovaniu etnických rozdielov v tejto krajine. Odmietnutie liberalizácie vízovej povinnosti pre Bosnu a Hercegovinu by viedlo ku getizácii Moslimov, keďže Chorváti a Srbi sa môžu dostať von z krajiny. Bosniansky pas - zvyčajne je pas nepochybným dôkazom štátu - bude bezcenný v očiach jeho držiteľov, ak neotvorí dvere do EÚ. Preto by som chcela požiadať Komisiu a Radu o pomoc týmto krajinám. Albánsko si poradí. Má novú vládu, zvládne to, ale Kosovo to zvládne iba s pomocou vás všetkých. Máte našu podporu. Netreba zatvárať oči, ale stanoviť politické normy, nie iba policajné. Monika Flašíková Beňová (SK) Liberalizácia vízovej politiky vo vzťahu k západnému Balkánu je politicky, ale pre občanov týchto štátov a tohto regiónu aj mimoriadne ľudsky citlivá záležitosť. V súčasnosti hovoríme o Čiernej Hore, Macedónsku a Srbsku, čo je v historickom kontexte veľmi dôležité, ale nemali by sme na dlhú dobu zavádzať akúsi dvojrýchlosť na západnom Balkáne a mali by sme čo najskôr do tohto procesu vrátiť najmä Bosnu a Hercegovinu, ako samozrejme aj Albánsko. Západný Balkán je geograficky, kultúrne aj historicky úzko spätý s Európskou úniou, s našimi členskými štátmi, a napriek tomu, že ešte nedávno prebiehali veľmi turbulentné udalosti v tejto časti, treba povedať, že reformy, ale aj naše očakávania sú postupne naplňované, a že skutočne politické reprezentácie týchto štátov vyvíjajú veľké úsilie, aby naše očakávanie splnili. Možnože aj v tomto svojom vystúpení by som preto chcela požiadať nielen Radu, Komisiu, ale aj nás tu v Európskom parlamente, aby sme v tomto úsilí podporili predstaviteľov jednotlivých štátov a aby sme im boli nápomocní v tých otázkach, ktoré ešte nie sú doriešené. Netreba si tiež zakrývať oči pred tým, že krajiny západného Balkánu sú pre nás mimoriadne geopoliticky dôležité z mnohých dôvodov. Tak ako Srbsko a Čierna Hora majú teraz dôležité domáce úlohy, ktoré, ako všetci dúfame, čoskoro splnia, chcela by som ešte raz zdôrazniť, že by bolo veľmi vhodné, aby sa čo najskôr vytýčil termín aj pre tie krajiny, ktoré teraz boli z procesu vyradené a mám na mysli práve Bosnu a Hercegovinu a Albánsko. Gerard Batten Vážená pani predsedajúca, tieto opatrenia umožnia bezvízový vstup do skupiny schengenských členských štátov EÚ zo Srbska, Čiernej Hory a Macedónska od januára 2010. Komisia predpokladá umožnenie bezvízového styku pre Albánsko a Bosnu a Hercegovinu do polovice roku 2010. Takže do 12 mesiacov by sme mohli mať ďalších 20,7 miliónov ľudí s voľným prístupom do EÚ. Prísne vzaté, toto by sa nemalo dotknúť Spojeného kráľovstva, ktoré nie je členom skupiny schengenských členských štátov, ale v skutočnosti sa ho to dotkne. Prístup do EÚ pre milióny nových ľudí z krajín, ktoré patria medzi najchudobnejšie a najskorumpovanejšie v Európe, im umožní prekonať prvú bariéru v snahe o nezákonný vstup do Británie. Tieto krajiny sa nakoniec tak či tak stanú plnoprávnymi členmi EÚ s plnohodnotným, legálnym prístupom do EÚ. Tieto opatrenia však ďalej oslabia schopnosť Británie kontrolovať svoje vlastné hranice, čo je ďalším dôvodom, prečo by Británia mala vystúpiť z Európskej únie. Dimitar Stoyanov (BG) Vážená pani predsedajúca, všetkým sú nám jasné výhody a nevýhody voľného pohybu, ale pozrime sa na to z iného hľadiska. Plnia tieto tri krajiny skutočne základné kritériá požadované na udelenie týchto privilégií, ako je zrušenie vízovej povinnosti? Bulharská menšina v Srbsku bola absolútne zanedbávaná a diskriminovaná už takmer celé storočie, zatiaľ čo Macedónsko už svojho vzniku sústavne a dôsledne praktizovalo protibulharskú politiku. Posledný čin, ktorý spáchalo Macedónsko v tejto súvislosti, bolo zatknutie bulharskej občianky Spasky Mitrovovej, ktorá dostala mimoriadne prísny trest. Mitrovová je členkou bulharského združenia "Ratko". Toto združenie bola zakázané v Macedónsku, a preto muselo Macedónsko zaplatiť pokutu za porušenie ľudských práv. Bulharská verejnosť považuje za neprijateľné, že sa robia ústupky týmto krajinám, ktoré porušujú práva bulharských občanov, inými slovami občanov Európskej únie. Kinga Gál (HU) Považujem za dôležité, že sme sa dočkali chvíle, keď môžeme konečne riadne diskutovať o otázke bezvízového styku v súvislosti s krajinami západného Balkánu. Teší nás, že tieto krajiny, ktoré si splnili svoje záväzky k dnešnému dňu, môžu byť nápomocné pri uľahčovaní procesu prekračovania hraníc, aby bol čo najmenej problémový. Ako maďarská poslankyňa EP musím podporiť toto úsilie, pretože umožní napríklad Maďarom žijúcim vo Vojvodine v Srbsku, aby si vytvorili tesnejšie väzby s materskou krajinou. Občania, ktorí žijú na obidvoch stranách týchto hraníc a ktorí hovoria tým istým jazykom a majú blízke rodinné a kultúrne väzby, nebudú schopní nájsť dostatočné slová, ktorými by vyjadrili dôležitosť možnosti prekročiť hranice bez akejkoľvek prekážky alebo víz. V tomto bode, hoci nie priamo v súvislosti s bezvízovým stykom, sa vykonali aj určité perspektívne rozhodnutia, ako napríklad nedávno prijatý zákon v Srbsku, ktorým sa riadi činnosť menšinových národných rád. Tieto rozhodnutia dokazujú výrazný pokrok v súvislosti s inštitucionálnou ochranou práv menšín. Umožnenie bezvízového styku jednoducho nemožno pokladať za technickú záležitosť. Jednoznačne ide o politickú záležitosť. Znamená to významný prínos k politickej stabilite vzhľadom na to, aké práva im budú udelené spolu s pasom od ich vlastných štátov a do akej miery je uznávaný Európskou úniou. Bolo by neprijateľné, keby negatívne rozdiely medzi štátmi v tomto regióne pretrvávali dlhodobo. Preto sa obraciam na kľúčovú zodpovednosť Komisie a Rady v týchto otázkach. Európska únia má politickú zodpovednosť ponúknuť krajinám západného Balkánu perspektívu vstupu do Európskej únie. Mala by pomôcť týmto krajinám dobehnúť ostatné a mala by podporiť vytváranie a posilňovanie ich demokratických inštitúcií, kam patria aj práva menšín. Kinga Göncz (HU) Veľmi pekne vám ďakujem, pani predsedajúca. Tiež by som chcela privítať pani Ceciliu Malmströmovú a pána komisára Barrota. Aj mňa teší tento návrh, ktorý bol predložený. Ako bývalá ministerka zahraničných vecí Maďarska som intenzívne pracovala spolu s ostatnými na priblížení krajín západného Balkánu k Európskej únii, aby uskutočnili ďalší krok na ceste k pristúpeniu. Taktiež vieme, že z tejto perspektívy je bezvízový styk niečo, čomu ľudia možno najlepšie rozumejú a čo najviac pociťujú. Teraz im pripravuje cestu, aby mohli využívať slobodu pohybu a vytvárať užšie ľudské vzťahy. Možno im to pomôže aj s tým, čo podľa mňa my všetci považujeme za dôležité, a to podporiť motiváciu týchto krajín počas veľmi náročného procesu, ktorý súvisí s pristúpením. Vieme, že musíme podniknúť určité veľmi vážne kroky. Veľmi často je potrebné prekonať isté tradície, o ktorých vieme, že ich nie je jednoduché prekonať. Je veľmi dôležité, aby týmto trom krajinám bol teraz umožnený bezvízový styk. Tiež by som chcela upriamiť vašu pozornosť na názor, ktorý už dnes mnohokrát odznel, a to, že rovnováha v krajinách západného Balkánu je veľmi krehká. Už pred vojnou tam existovalo etnické napätie, ktoré ostalo aj po vojne. Preto musíme hodnotiť každé opatrenie z perspektívy toho, či zníži alebo zvýši toto napätie. V prípade Bosny, ako už dnes bolo niekoľkokrát spomenuté, je toto rozhodnutie nielen prínosné a dôležité preto, že Bosna bola teraz vylúčená, ale aj preto, že mnoho bosnianskych občanov, ktorí majú chorvátsky alebo srbský pas, bude môcť využiť bezvízový styk, zatiaľ čo ostatní nie. V rovnakej situácii sa ocitli aj kosovskí občania, takže kto môže získať pas v Srbsku, bude môcť využívať bezvízový styk. Domnievam sa, že je pre nás dôležité opäť raz zdôrazniť, že je potrebné prijať politické rozhodnutie, nie technické. Preto je našou zodpovednosťou pomôcť týmto krajinám dosiahnuť bezvízový styk čo najskôr, v rámci veľmi konkrétneho časového plánu. Bernd Posselt (DE) Vážená pani predsedajúca, pani úradujúca predsedníčka Rady, pán komisár, aj ja sa stotožňujem s obavami pána poslanca Webera o bezpečnosť, keďže som vo Výbore pre občianske slobody, spravodlivosť a vnútorné veci strávil desať rokov. Táto otázka má zásadný zahraničnopolitický rozmer. Som z generácie, ktorá vyrastala so státisícmi takzvaných juhoslovanských zahraničných pracovníkov. Počas komunistickej diktatúry mohli ľudia z juhovýchodnej Európy žijúci na hraniciach Juhoslávie slobodne cestovať napriek tejto komunistickej diktatúre. Dnes hovoríme o europeizácii, vysielame vojenské jednotky a úradníkov, míňame obrovské finančné sumy a zároveň väzníme mladých ľudí v týchto krajinách. To je dôvod, prečo je liberalizácia tohto vízového režimu naliehavo potrebná. Aj ja mám však niekoľko kritických pripomienok: po prvé, som nadšený z toho, že Macedónsko bolo zohľadnené v návrhu. Macedónsko je príkladné v plnení kritérií, ale nemali by sme mu dávať toto ako náhradu namiesto jeho oprávnenej žiadosti konečne stanoviť dátum prístupových rokovaní. Po druhé, Kosovo: odznelo tu, že musí dodržiavať pravidlá hry, ale hráč môže pravidlá hry dodržiavať jedine vtedy, ak môže vstúpiť na ihrisko. Kosovo na ihrisko nemohlo vstúpiť. Zasiahli sme vojensky, aby sme Kosovčanov oslobodili spod útlaku. Teraz sa má krajina bývalých utláčateľov tešiť z bezvízového režimu - a ja to vítam, pretože kolektívna vina neexistuje - a Kosovo to nemôže dosiahnuť. Hoci sú tam isté nedostatky, my by sme si mali sypať popol na hlavu, pretože v zásade túto krajinu spravujeme my. Inými slovami, Kosovo musí mať šancu využiť každú možnú príležitosť, pretože ak bude mať Srbsko dlhodobo bezvízový styk a Kosovo sa úplne vylúči, povedie to k neprijateľným deformáciám. Po tretie, Bosna a Hercegovina: spolu s mnohými ďalšími poslancami EP som podpísal protest proti vylúčeniu Bosny a Hercegoviny. Táto krajina troch národov - zle navrhnutá na základe Daytonskej mierovej dohody, ktorú je konečne potrebné revidovať - s medzinárodnou správou, ktorá je rovnako vinná z neefektívnosti, musí konečne dostať príležitosť vydať sa na cestu do Európy bez toho, aby sa rozpadla. Rozpad Kosova alebo Bosny by ohrozil našu bezpečnosť viac ako akékoľvek technické detaily. Maria Eleni Koppa (EL) Vážená pani predsedajúca, musíme uznať, že zrušenie vízovej povinnosti pre Srbsko, Bývalú juhoslovanskú republiku Macedónsko a Čiernu Horu je dôležitým krokom smerom k európskej integrácii západného Balkánu. Malo by však platiť pre všetky krajiny západného Balkánu a malo by sa zabrániť vytváraniu nových deliacich čiar v tomto regióne. Samozrejme, nikto nemôže právom tvrdiť, že Európska komisia je zaujatá voči moslimským obyvateľom Bosny a Hercegoviny. Na druhej strane my sme nemali zabúdať na výnimočný status Kosova, ktorého nezávislosť neuznali všetky členské štáty Európskej únie. Chceme, aby obyvatelia Kosova mohli využívať výhody zrušenia vízovej povinnosti, avšak riešenie, ktoré nájdeme, nesmie uškodiť konečným podmienkam v súvislosti s jeho statusom. Komisia konala správne, keď nezatvorila dvere pre Bosnu a Hercegovinu a Albánsko. Musí však konať rýchlo, aby stabilitu v regióne nenarušili nové rozpory. Samotné štáty musia, samozrejme, uskutočniť potrebné reformy, ktoré, aby sme nezabudli, sa týkajú otázky bezpečnosti a boja proti organizovanému zločinu. Tento Parlament niekoľko rokov zdôrazňoval, že jednoduchší kontakt s okolitým svetom a väčšia možnosť cestovať posilní mier, výmenu na všetkých úrovniach a v konečnom dôsledku aj stabilitu. Otázka víz nie je iba výlučne technická otázka, je to zásadná politická otázka, ktorá sa dotýka európskej budúcnosti v tomto regióne, a všetky národy tohto regiónu majú právo na túto budúcnosť. Anna Ibrisagic (SV) Vážená pani predsedajúca, myslím si, že v tomto štádiu rozpravy niet pochybností o dôležitosti liberalizácie vízovej povinnosti pre občanov Balkánu. Možnosť slobodne cestovať je spolu so vzdelaním hádam najdôležitejším nástrojom, ktorý môžeme ponúknuť mladým generáciám, od ktorých očakávame, aby sa čo najviac zapojili do demokratizačného procesu v rámci celého regiónu. Preto vítam návrh o liberalizácii vízovej povinnosti pre Srbsko, Macedónsko a Čiernu Horu. Pokrok každej jednotlivej krajiny na jej ceste do EÚ znamená pokrok pre celý Balkán. Niektoré z týchto krajín museli čakať dlho, niektoré možno dlhšie, ako je potrebné. My v Európskom parlamente, aj tie dve krajiny, ktoré boli vylúčené z procesu liberalizácie vízovej povinnosti, by sme si z tohto mali vziať ponaučenie. Hoci ide o vysoko citlivú politickú otázku, rada by som poukázala na to, že pravidlá pre liberalizáciu vízovej povinnosti sú jednoznačné a univerzálne. Podmienky sa musia plniť. Nerobme však z toho politickejšiu záležitosť, ako si vyžaduje situácia. Pozrime sa na to, čo ešte ostáva urobiť a ako môžeme čo najrýchlejšie zabezpečiť, aby sa Bosna a Hercegovina a Albánsko čo najskôr mohli pridať ku skupine krajín s bezvízovým stykom. Bosna a Hercegovina v poslednej dobe dosiahli obrovský pokrok a čoskoro splnia väčšinu ostávajúcich požiadaviek v zmysle plánu. Preto vyzývam politických predstaviteľov Bosny a Hercegoviny, aby prijali protikorupčný zákon a aby čo najskôr stanovili pravidlá pre výmenu informácií medzi jednotlivými súčasťami policajných zložiek. Vyzývam ich, aby sa pokúsili dokončiť tieto úlohy do konca septembra pred zaslaním správy späť Komisii. V novej analýze potom očakávam, že Komisia opäť zváži, aký skutočný pokrok sa dosiahol, a ak požiadavky EÚ budú splnené, navrhne Rade schváliť liberalizáciu vízovej povinnosti pre Bosnu a Hercegovinu. Dúfam, že táto liberalizácia vstúpi do platnosti v júli 2010. Marian-Jean Marinescu (RO) Vážená pani predsedajúca, pán komisár, zrušenie vízovej povinnosti pre niektoré krajiny, ktoré sa nachádzajú v regióne západného Balkánu, predstavuje prvé potvrdenie odhodlania Európskej únie vytrvať v procese európskej integrácie. Domnievam sa však, že návrh Komisie je neúplný. Prístup k občanom z Albánska a Bosny a Hercegoviny nebude rovnaký, čo spôsobí rozdiely medzi obyvateľmi Balkánu. Rád by som vám pripomenul, že už existuje rozdiel medzi predchádzajúcou generáciou, ktorá mala výhody z otvorenia bývalej Juhoslovanskej republiky Európe, a súčasnou generáciou, ku ktorej Európska únia nemala rovnaký prístup. Tento návrh však spôsobí to, že občania krajín bývalej Juhoslovanskej republiky, ktorí nebudú môcť využívať zrušenie vízovej povinnosti, sa budú snažiť získať druhý pas v krajine patriacej do bývalej Juhoslovanskej federácie, ktorá má bezvízový styk s Európskou úniou. Už sme sa stretli s týmto scenárom v prípade moldavských alebo gruzínskych pasov verzus ruských pasov. Domnievam sa, že logickým riešením je uplatniť rovnaký prístup ku všetkým balkánskym krajinám a zároveň vyzývam Komisiu, aby zvážila aj zahrnutie Moldavska do skupiny krajín na juhovýchode Európy. Victor Boştinaru (RO) Ako poslanec EP a socialista vítam oznámenie Rady a Komisie o vízovom režime pre tri krajiny západného Balkánu. Je to prvý rozhodný krok smerom k ich integrácii do Európskej únie, prvý úspech pre budúcich občanov EÚ na západnom Balkáne. Uznávam však aj to, že jasná perspektíva vo forme plánu pre Bosnu a Hercegovinu, Albánsko a Kosovo musí byť pre nás maximálne dôležitou záležitosťou. Nehovorím iba o sklamaní medzi širokou verejnosťou, ale predovšetkým o riziku pre politickú stabilitu v týchto troch krajinách. Predovšetkým očakávam od Európskeho parlamentu a novovytvorenej Európskej komisie, že dodržia predvídateľný plán integrácie krajín západného Balkánu do Európskej únie. Je to jediný spôsob, ako môžeme naplniť mandát, pre ktorý sme boli zvolení: zjednotiť Európu. Norica Niculai (RO) Vážená pani predsedajúca, jedna minúta bude pre mňa viac ako dosť, aby som uvítala historické rozhodnutie pre Balkán aj pre Európu. Domnievam sa, že sloboda pohybu je bránou k demokracii a poznatkom. Týmto trom krajinám ste dali túto príležitosť. Zároveň si však myslím, že Európa je aj Európou nariadení, ktoré ako európski občania musíme všetci dodržiavať. Predložili ste tento návrh, pretože ste usúdili, že pravidlá a podmienky, ktoré sme stanovili, boli splnené. Som toho názoru, že predložíte návrh na rozšírenie o Albánsko a Bulharsko, ak tieto európske nariadenia budú splnené. Vo svojom rozhodnutí určite vypracujete odporúčanie na urýchlenie tohto procesu. Patrím medzi tých, čo si myslia, že toto nie je vec diskriminácie. V skutočnosti je opak pravdou. Myslím si, že tento proces pomôže povzbudiť ostatné dve krajiny k lepším výkonom a k plneniu týchto podmienok, pretože od prijatia tohto rozhodnutia uvedené tri krajiny dokázali, že ak chcú, aby ich občania mohli mať výhodu iného statusu, sú ochotné urobiť, čo treba. Antonio Cancian (IT) Vážená pani predsedajúca, pán komisár, pani ministerka, dámy a páni, musím povedať, že som za liberalizáciu a za európsku integráciu vrátane doplnenia tejto mozaiky o krajiny západného Balkánu, pretože, ako niekto predo mnou spomenul, potrebujeme, aby bol Balkán stabilný. Preto je táto integrácia rozhodujúca a musí nastať čo najskôr. V súvislosti s otázkou prisťahovalectva, o ktorej sme diskutovali včera a ktorá zahŕňa bezpečnosť a ľudské práva, musíme však byť veľmi opatrní, pretože sa domnievam, že kontroly sa musia vykonávať dôkladne a nie sa zjednodušovať. Časové harmonogramy musia korešpondovať s týmito kontrolami, ktoré je potrebné podľa možností urýchliť. Ďalej chcem poznamenať, že v tejto oblasti existuje medzera, o ktorej sa povedalo veľmi málo, a tou medzerou je Kosovo. Určite mi budete rozumieť, keď poviem, že táto medzera veľmi uľahčuje ľuďom z iných krajín cestovanie medzi Kosovom a Macedónskom. Viem, že správa, ktorá je v procese prípravy, nám niečo povie v nasledujúcich dňoch, ale prosíme vás o poskytnutie ďalších informácií o Kosove dnes večer. Emine Bozkurt (NL) Vážená pani predsedajúca, pani ministerka to vyjadrila veľmi dobre: liberalizácia víz je potrebná, aby sme posilnili puto s EÚ, zabránili posilňovaniu nacionalizmu a predišli izolácii. Ako je potom možné, že návrhy predstavujú riziko izolácie pre bosnianskych Moslimov? V rámci jednej krajiny by vznikla veľká nerovnosť, keďže srbskí a chorvátski Bosniaci dostanú pasy. Moslimovia však, bohužiaľ, nemajú susednú krajinu, ktorá im vydá pasy. Kto sa zastane bosnianskych Moslimov? Urobí to Komisia? Urobí to Rada? Viete mi s určitosťou povedať, či Komisia alebo Rada rokovala s Chorvátskom a Srbskom o rozvážnom postupe pri vydávaní pasov? Malo by byť totiž jasné, že ich postup spôsobí veľké nepokoje. Nadezhda Nikolova Mikhaylova (BG) Chcela by som zablahoželať pánovi Barrotovi k stanovisku Európskej komisie o liberalizácii vízového režimu pre krajiny západného Balkánu. Ako ministerka zahraničných vecí v čase, keď bola zrušená vízová povinnosť pre Bulharsko, viem, aký obrovský emocionálny účinok malo zrušenie vízovej povinnosti a skončenie ponižovania na našich občanov. Zároveň však ako poslankyňa EP musím súhlasiť s pani Packovou a s pani Bildtovou, že skutočná európska solidarita znamená, že Európska únia má poskytnúť logistickú pomoc pri plnení kritérií namiesto ich nerešpektovania, keďže toto má demoralizačný účinok na spoločnosť a zbavuje to vlády zodpovednosti. Zmena musí prísť ako odmena za vynaložené úsilie, nie ako dvojitý meter. Spoločnosti krajín západného Balkánu si musia zvyknúť na to, že od svojich vlád musia žiadať, aby si robili svoju prácu. Musia vedieť o tom, že liberalizácia vízového režimu sa odďaľuje, nie pretože Európska únia puntičkársky hľadá chyby, ale pretože vlády nesplnili svoju úlohu. Solidarita by sa mala poskytnúť ako reakcia na prevzatie zodpovednosti. Keď ide o princíp, nezáleží na vierovyznaní ani národnosti jednotlivca. Elena Băsescu (RO) Podporujem rozhodnutie Európskej komisie, ktoré stelesňuje roky trvajúce úsilie o zrušenie vízovej povinnosti pre občanov krajín západného Balkánu. Domnievam sa však, že občania Moldavskej republiky by mali mať rovnaké práva na voľný pohyb v EÚ čo najskôr. Európska únia musí pokračovať v budovaní politiky otvorených dverí k týmto krajinám a zrušenie vízovej povinnosti je dôležitým krokom na ceste k európskej integrácii týchto národov. Na doplnenie tohto rozhodnutia, ktoré povedie k rozvoju cezhraničných obchodných príležitostí a ktoré umožní ľuďom slobodu pohybu, musia európske inštitúcie zvážiť organizovanie kultúrnych a vzdelávacích programov, ktoré spropagujú európske hodnoty v týchto krajinách. V tejto súvislosti musí posilnenie bezpečnosti hraníc a boj s medzinárodným zločinom zostať naďalej prioritou. Na záver by som chcela znovu potvrdiť, že Rumunsko neuznalo nezávislosť Kosova. Zoran Thaler (SL) Chcel by som vyjadriť svoju spokojnosť s pokrokom v procese liberalizácie vízovej povinnosti počas uplynulých 18 mesiacov. Toto je veľký úspech a vyzývam vás, aby ste podnikli urýchlené kroky a pokračovali v tomto duchu. Počas niekoľkých posledných dní sme dostali správy zo Sarajeva o tom, že proces plnenia požiadaviek plánu naberá na intenzite napriek všetkým ťažkostiam. To platí aj pre také citlivé oblasti, ako je koordinácia polície medzi Banja Lukou a Sarajevom. Vyzývam Komisiu a Radu, aby tento pokrok dlhodobo sledovali a aby naň reagovali. Európska únia musí byť schopná uplatniť svoj vplyv na rôzne politické sily v Bosne a Hercegovine, ktoré by sa snažili sabotovať tento proces. Občania Bosny a Hercegoviny nesmú trpieť pre nezodpovednosť svojich politikov a my im v tejto súvislosti musíme pomôcť. Vyzývam Komisiu, aby čo najskôr začlenila Bosnu a Hercegovinu do bezvízovej zóny. Alojz Peterle Selektívny prístup k zrušeniu víz neposilní európske vyhliadky pre žiadnu krajinu západného Balkánu, ktorej spoločenstvá sú rozdelené, pretože selektívnosť spôsobuje nové rozdelenia. Vítam každý krok, ktorý je proti selektívnosti, a som pevne presvedčený o tom, že zrušenie vízovej povinnosti pre všetky tieto krajiny by určite pomohlo zlepšiť obraz Európskej únie v očiach ľudí z týchto krajín, ktorí sa po rokoch konfliktov potrebujú otvoriť svetu. Ešte by som rád upozornil, že v týchto krajinách žijú tisíce mladých ľudí, ktorí nikdy nemohli cestovať do zahraničia. Ich jediným zdrojom poznatkov o Európe a o svete je televízia. Máme povinnosť posilniť aj ich európske vyhliadky. Som si vedomý bezpečnostných faktorov, ale tí, ktorí z krajiny odchádzajú so zlými úmyslami, si v každom prípade nájdu cestu, ako sa dostať do EÚ. Bránime však státisícom tých, ktorí majú dobré úmysly. Preto by som chcel vyzvať Radu a Komisiu, aby čo najskôr na základe pokroku týchto krajín prehodnotili svoje stanoviská a aby zrušili vízovú povinnosť pre krajiny, ktoré neboli zaradené do prvej skupiny. Ďakujem veľmi pekne. Samozrejme, vyzývam vlády týchto krajín západného Balkánu, aby si svoje povinnosti splnili čo najskôr v záujme svojich občanov a v záujme svojich vyhliadok na vstup do EÚ. Petru Constantin Luhan Vážená pani predsedajúca, liberalizácia vízovej povinnosti pre krajiny západného Balkánu je dôležitá, keďže toto opatrenie sa najviac týka bežných občanov žijúcich v tomto regióne a jasne ukáže prínosy procesu zblíženia s EÚ. Som presvedčený o tom, že podmienečné zahrnutie Albánska a Bosny a Hercegoviny do bieleho zoznamu sa ukáže ako silný motív pre splnenie ostatných referenčných kritérií v zmysle plánu. V našom prípade bol takýto silný signál vyslaný v roku 2001 a o niekoľko mesiacov sa nám podarilo splniť všetky zvyšné podmienky. Je nevyhnutné, aby sa Albánsko a Bosna a Hercegovina čo najskôr doplnili do schengenského bieleho zoznamu a Komisia by mala poskytnúť všetku potrebnú pomoc orgánom týchto dvoch krajín, aby v krátkej dobe splnili potrebné podmienky. Cecilia Malmström Vážená pani predsedajúca, niet pochybností o tom, že liberalizácia vízovej povinnosti je pre obyvateľov Balkánu nesmierne dôležitá. Aj ja som stretla veľa frustrovaných ľudí, najmä mladých ľudí, ktorí nemôžu cestovať po Európe, ako by chceli, nemôžu navštíviť svojich priateľov, nemôžu si užívať slobody, ktoré máme my všetci. Je úplne samozrejmé, že dosiahnutie oslobodenia od vízovej povinnosti by bolo pre týchto ľudí dobré, bolo by to dobré pre ich krajiny, bolo by to dobré pre celý región a aj pre EÚ. Preto ma teší, že už sú na svete podmienky pre spomenuté tri krajiny - Bývalú juhoslovanskú republiku Macedónsko, Čiernu Horu a Srbsko - aby koncom roka dostali túto príležitosť. Je poľutovaniahodné, že nie všetky krajiny západného Balkánu možno v súčasnosti zahrnúť do tohto návrhu, ale nepochybujme o tom, že švédske predsedníctvo má mimoriadny záujem na posilnení integračného procesu - a v konečnom dôsledku aj procesu rozšírenia - v balkánskom regióne. Tí z vás, ktorí ma poznajú, vedia o tom, ako veľmi mi na tejto veci záleží. Ak však má byť tento záväzok dôveryhodný a ak sa má stať skutočnosťou, musíme trvať na splnení podmienok. Je nevyhnutné, aby sme to urobili v prospech obyvateľov krajín západného Balkánu, ako aj v prospech našich vlastných občanov. Musíme zabezpečiť, aby stanovené kritériá boli splnené. Ako povedal pán poslanec Weber, nemôžeme robiť ústupky v súvislosti so zahraničnou politikou len preto, aby sme boli milí. To platí rovnako, či hovoríme o vízach, alebo o pristúpení. Viem, že obyvatelia Albánska a Bosny a Hercegoviny sú sklamaní. Rozumiem tomu. Predsa len sa na nich nezabudlo. Urobíme všetko, čo je v našich silách, aby sme im pomohli a aby sme umožnili liberalizáciu vízovej povinnosti, čo sa týka technických podmienok. Musíme vyslať jasný politický signál, že majú možnosť byť súčasťou liberalizácie. Práve to dnes robíme. Je však na orgánoch a politikoch v týchto krajinách, aby dokončili svoju úlohu. Nemyslím si, že časový odstup medzi zrušením víz pre prvé tri krajiny a pre Albánsko a Bosnu a Hercegovinu spôsobí nestabilitu. Naopak, dokazuje to, že EÚ dodrží svoje slovo a že ak splnia potrebné podmienky, potom my splníme náš sľub. Musíme ich podporiť a musíme im pomôcť. Domnievam sa, že v roku 2010 dostanú od Komisie pozitívnu správu. To isté vyjadril aj pán komisár Barrot. Pokiaľ ide o Kosovo, diskusie o vízovom režime začali ešte vtedy, keď Kosovo bolo súčasťou Srbska, ale riešenie ešte stále hľadáme. Dúfam, že Komisia vo svojej správe ukáže, ako ďalej postupovať, aby sme v dlhodobom časovom horizonte mohli dosiahnuť liberalizáciu vízovej povinnosti aj pre obyvateľov Kosova. Navrhovaná liberalizácia vízovej povinnosti pre Bývalú juhoslovanskú republiku Macedónsko, Čiernu Horu a Srbsko je veľmi dôležitý prvý krok. Dúfam, že nám pomôžete uskutočniť ho. Taktiež dúfam, že čoskoro budeme schopní posunúť sa ďalej a urobiť ďalší krok pre zvyšok regiónu. Jacques Barrot Vážená pani predsedajúca, najprv by som chcel povedať, že ide o priekopnícky krok. Je to po prvýkrát, čo sme skutočne uplatnili regionálny prístup. Chcel by som doplniť, že metodika plánu je založená na veľmi objektívnych, veľmi precíznych kritériách, ktoré nám pomôžu aj povzbudiť tieto budúce členské štáty, aby si skutočne uvedomili, že máme Európu pravidiel a Európu hodnôt. Chcel by som zdôrazniť tento bod. Neprekvapí vás, že Komisia je osobitne vnímavá ku všetkému, čo prispieva k boju proti obchodovaniu s ľuďmi a k boju proti korupcii. Táto Európa hodnôt je dôležitá. To si musíme osobitne uvedomovať. Neviem, či mi niektorí z vás správne porozumeli. Jednoznačne som vyjadril nádej, že v priebehu roku 2010 predložíme návrh pre Bosnu a Hercegovinu a pre Albánsko. Veci sú teda v pohybe a cieľom nie je kohokoľvek diskriminovať. Jednoducho chceme, aby sa vo zvýšenej miere dodržiavali objektívne kritériá plánu. Je pravda, že v prípade Albánska je ešte potrebné zlepšiť vydávanie biometrických pasov. Ja osobne som bol v Albánsku predstaviť prvý biometrický pas v krajine a môžem vám povedať, že som urobil všetko, čo bolo v mojich silách, aby si Albánsko, jeho politickí predstavitelia a tiež politickí predstavitelia Bosny a Hercegoviny boli plne vedomí požiadaviek. Pomáhame im zavádzať napríklad občianske registre, pretože bez ohľadu na to, aká veľká je snaha zabezpečiť biometrické pasy, ak nie je k dispozícii občiansky register, nie je to možné. Pomáhame im teda technicky. Z toho všetkého jasne vyplýva, že predovšetkým Albánsko musí zaviesť fungujúci systém na boj proti organizovanému zločinu a korupcii. V Bosne a Hercegovine musí byť aj dobre fungujúca hraničná kontrola a užšia spolupráca medzi policajnými zložkami. To chceme dosiahnuť. Myslím si, že máme dobrý dôvod domnievať sa, že v roku 2010 budú aj tieto dve krajiny môcť využívať výhody zrušenia vízovej povinnosti. Chcel by som vám celkom jednoducho povedať aj to, že pre nás to nie je otázka národnostnej ani náboženskej diskriminácie. Mimochodom, v Bývalej juhoslovanskej republike Macedónsko je početná moslimská menšina. Niet pochýb, že to nie je otázka diskriminácie 25 % alebo 30 % moslimských Albáncov v Macedónsku. Preto by som vás skutočne rád ubezpečil o tom, že toto je súčasť procesu, ktorý sme naplánovali a ktorý Rada ochotne prijala. Dám vám aj odpoveď pre Kosovo. Misia odborníkov v marci 2009 financovaná Komisiou priniesla isté pozitívne zistenia. Je pravda, že Komisia tiež povzbudzuje členské štáty, aby zaviedli účinné konzulárne misie v Prištine. Môžem potvrdiť, že čoskoro budeme mať k dispozícii správu o presnej situácii v Kosove. Je celkom zrejmé, že týmto všetkým chceme otvoriť európsku perspektívu pre všetky balkánske krajiny a máme na mysli najmä mladú generáciu. Niektorí z vás kládli mimoriadny dôraz na skutočnosť, že cestovanie a oveľa jednoduchšie výmeny s ostatnými členskými štátmi Európskej únie sú, samozrejme, veľmi prínosné. Dámy a páni, opakujem, z tohto dôvodu budeme budovať Európu nariadení a hodnôt, ktoré sú pre nás veľmi cenné. Poviem vám to úplne jednoducho: sme na správnej ceste, ale očividne nám ešte stále chýba posledný krok zo strany dvoch štátov. Dúfam, že v roku 2010 budú aj tieto štáty môcť dosiahnuť zrušenie vízovej povinnosti. Toto vám môžem povedať a môžem vás uistiť o tom, že postup Komisie je v každom prípade objektívny, skutočne veľmi ohľaduplný a vôbec sa nevykonáva v duchu akéhokoľvek druhu diskriminácie, ale naopak v duchu spolupráce. Ja osobne sa v tejto súvislosti veľmi angažujem. Predsedajúca Rozprava sa skončila. Písomné vyhlásenia (článok 149) Sebastian Valentin Bodu Od Európskej komisie a Európskej rady sa žiada, aby v blízkej dobe vydali oznámenie o otvorení zóny EÚ občanom Macedónska, Srbska a Čiernej Hory. Toto je veľmi dôležitý okamih pre viac ako 10 miliónov obyvateľov Európy, ktorí by radi mali víza na prekročenie hranice EÚ. Macedónsko bolo na strane Európy, keď ho Európa potrebovala. Dokonca aj Srbsko si uvedomilo, že Európa chce, aby sa dostalo na palubu, ale musí sa vyrovnať so svojou nedávnou minulosťou, aby sa tak stalo. Srbsko úzko spolupracuje s medzinárodnými inštitúciami, ako je Medzinárodný trestný tribunál, a uznalo chyby minulosti. Prišiel čas, aby Európa odmenila úsilie týchto štátov splniť demokratické a hospodárske požiadavky, ktoré sú typické pre 27 štátov EÚ. Ich cesta nebola jednoduchá, ale úsilie, ktoré vynaložili, je potrebné v plnej miere uznať. Macedónsko, Srbsko a Čierna Hora rozhodne smerujú do Európskej únie. Preto si myslím, že EÚ musí rozhodnúť v prospech zrušenia vízovej povinnosti, ktorá platí pre občanov týchto troch krajín. Ich vlády dokázali, že sa stotožňujú s tými istými hodnotami ako my. Kladné rozhodnutie by preto poskytlo nový stimul pre vnútorné reformy, ktoré sú v Macedónsku, Srbsku a Čiernej Hore veľmi potrebné. Cătălin Sorin Ivan Vítam iniciatívu Komisie za zrušenie vízovej povinnosti pre občanov krajín západného Balkánu, konkrétne pre Bývalú juhoslovanskú republiku Macedónsko, Srbsko a Čiernu Horu. Takéto opatrenia, ktorých zámerom je priblížiť tieto štáty k EÚ spolu s vyhliadkou na integráciu, výrazne znížia pravdepodobnosť konfliktu v regióne. Pokiaľ ide o Rumunsko, ktoré má spoločnú hranicu so Srbskom, tento druh opatrenia môže slúžiť iba ako ďalšia záruka priateľských cezhraničných vzťahov. Toto opatrenie prispeje k väčšej slobode pohybu pre rumunských obyvateľov v Rumunsku a Srbsku, ako aj k podpore rozvoja obchodných vzťahov medzi našou krajinou a Srbskom a Čiernou Horou. Som presvedčený o tom, že zrušenie vízového režimu pre spomenuté tri krajiny je iba začiatok procesu, pričom toto opatrenie sa neskôr rozšíri aj na Albánsko a Bosnu a Hercegovinu. Hoci ešte nesplnili požiadavky Komisie, domnievam sa, že pri koordinovanom úsilí budú výsledky zrejmé v krátkej dobe. Na záver by som chcel zdôrazniť, že zrušenie vízovej povinnosti a sloboda pohybu pre obyvateľov krajín západného Balkánu nemusí vyvolávať strach, ale naopak: posilniť presvedčenie, že bezpečná zóna Európy sa rozšíri v prospech nás všetkých. Iuliu Winkler písomne. - (HU) Európska únia zosilnela po každom rozšírení, nie iba preto, že vytvorila spoločný trh pre takmer 500 miliónov obyvateľov, ale aj preto, že zaručila stabilitu v strednej a východnej Európe. Balkánske krajiny sú neoddeliteľnou súčasťou Európy. Hospodárska kríza ani ratifikácia Lisabonskej zmluvy nesmú oddialiť proces vedúci k pristúpeniu týchto krajín do Európskej únie. Som pevne presvedčený o tom, že proces rozšírenia o balkánske krajiny je nevyhnutným procesom, ktorý Európska únia musí podporiť, aby posilnila svoju celosvetovú úlohu. Nesmieme zabúdať, že proces dobiehania balkánskych krajín, spolu s hojením rán po krvavej vojne na konci 20. storočia, zaručí stabilitu pre Európsku úniu a prosperitu pre tento región. Zrušenie vízovej povinnosti pre Srbsko, Čiernu Horu a Bývalú juhoslovanskú republiku Macedónsko je pre tieto krajiny mimoriadne dôležitou udalosťou ako súčasť procesu dobiehania, pričom odráža aj zodpovednosť Európskej únie za tento región. V tomto procese je rozhodne potrebné pokračovať. Tento proces následne umožní Bosne a Hercegovine, Albánsku a vo vhodnom čase aj Kosovu využívať čo najskôr, po splnení príslušných podmienok, výhody bezvízového styku. Bez výhrad podporujem stanovisko tých európskych politikov, ktorí si myslia, že potláčanie ambícií balkánskych krajín vstúpiť do EÚ by spôsobilo nepredvídateľné a škodlivé dôsledky.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Pöytäkirjan hyväksyminen Puhemies Eilisen istunnon pöytäkirja on jaettu. Onko huomautettavaa? Rübig Arvoisa puhemies, haluaisin ilmoittaa, että postimaksuille varatusta lippaastani on hävinnyt 100 frangia. Tämä on nyt jo toinen kerta. Pyytäisin vetoamaan parlamentin turvallisuuspalveluihin, jotta parlamentin tiloissa keskimäärin 10-15 kertaa kuukaudessa tapahtuvat varkaudet saadaan loppumaan. Kiitos, arvoisa puhemies! Puhemies Kuten tiedätte, herra Rübig, pyrimme takaamaan kaikilla työpaikoillamme mahdollisimman korkean turvallisuustason. Kiitän teitä tästä tiedosta. Takaan teille, että tehostamme ponnistelujamme vielä entisestään. Falconer Arvoisa puhemies, esitin eilen parlamentille lausunnon, joka kirjattiin rainbow 'hun, sanatarkkojen istuntoselostusten monikieliseen versioon. Siitä ei kuitenkaan ollut mainintaa pöytäkirjassa, lukuun ottamatta huomautusta, jonka mukaan olin läsnä istuntosalissa, mutta en äänestänyt. Osallistuin eilen kaikkiin äänestyksiin. Tämän vuoksi haluaisin, että pöytäkirjaa korjataan vastaavasti. Puhemies Kiitos, herra Falconer. Lupaan teille, että korjaamme tämän kaksinkertaisen virheen. Rack Arvoisa puhemies, minulla on kysymys, johon haluaisimme saada puhemiehistöltä vastauksen niin pian kuin mahdollista. Parlamentista on julkaistu ja julkaistaan edelleen ajankohtaista " Plenum aktuell" -nimistä lehdistöosaston julkaisua. Saksankielistä tekstiä - muunkielisiä versioita en ole vielä tarkistanut - on nyt lyhennetty ja lyhennetään rajusti. Esimerkiksi Spaakin mietintöä koskevassa selostuksessa ei komissaarin ja esittelijän lisäksi mainittu ketään muuta. Haluaisin saada selityksen, koskeeko tämä vain saksankielistä versiota vai ovatko syynä yleiset säästötoimenpiteet. Koska on tärkeää tiedottaa parlamentin työstä yleisölle, uskon, että tällaiset toimenpiteet eivät ole oikeutettuja. Puhemies Herra Rack, en voi kuvitella, että kyse olisi taloudellisista syistä. Joka tapauksessa tarkistamme asian. Mielestäni on erittäin tärkeää, että lehdistöosaston julkaisut ovat mahdollisimman luotettavia. Kreissl-Dörfler Arvoisa puhemies, haluaisin yhtyä edelliseen puheenvuoroon, joka koski " Plenum aktuell" - julkaisussa käsiteltyä eilistä istuntoa. Latinalaisen Amerikan rahoituskriisin yhteydessä mainitaan juuri ja juuri komissaari Bangemann, mutta ei ketään muuta. Jos tämä on vastedes yleinen käytäntö, voidaan lehti yhtä hyvin lakkauttaa kokonaan, koska se on jo menettänyt merkityksensä. Näin ei myöskään edistetä jäsenten mielipiteiden julkistamista. Sen pyytäisin toki varmistamaan! Puhemies Aivan. Kiitän teitä näistä huomautuksista. Vakuutan toistamiseen, että asia tarkistetaan. Wijsenbeek Arvoisa puhemies, yhdyn kahteen edelliseen puhujaan ja haluaisin huomauttaa siitä, ettei puolen Euroopan parlamentin henkilökunnasta sallittu tulla Strasbourgiin tätä lokakuun toista istuntoviikkoa varten, koska näin säästetään hallintokuluja. Koska meidän on tultava Strasbourgiin, arvoisa puhemies, meillä on myös oltava riittävästi henkilökuntaa, jotta voimme työskennellä asianmukaisesti. (Pöytäkirja hyväksyttiin.) Äänestykset Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, ennen kuin aloitamme tämän tärkeän äänestyksen, haluan esittää kolme huomiota. Ensinnäkin parlamentti äänestää ensin tarkistuksesta 888, joka koskee strategista varausta, jonka määrärahoja on mahdollisesti korjattava äänestyksen lopussa. Toiseksi neljään budjettikohtaan - kohtiin B2-517, B3-4003, B7-6201 ja B7-6211 - täytyy tehdä pieniä korjauksia määrien osalta, ja kerron yksityiskohdista sitten, kun tulemme näitä kohtia koskevaan äänestykseen. Kolmanneksi kahdessa budjettikohdassa, kohdassa B3-301 ja B3-309, on selvitysosien oltava täsmällisempiä. Lopuksi on tehtävä joitakin teknisiä muutoksia budjettikohtia B3-4304, B7-500 ja B7-6602 koskevien tarkistusten selvitysosiin. Puhemies Kiitän teitä, hyvä jäsen. Mielestäni olisi tosiaankin parempi, jos antaisitte kussakin kohdassa tarvittavat täsmennykset, jotta kollegat tietävät, mistä oikein äänestävät. Samland Arvoisa puhemies, jotta sanottavani ei myöhemmin äänestyksessä hukkuisi hälinään, haluaisin käyttää paikoilleen asettumiseen menevän ajan hyväksi kiittääkseni parlamentin osastoja esikuvallisesta yhteistyöstä, jota ne ovat tehneet saadakseen tarkistukset ja asiakirjat ajoissa kaikilla kielillä valmiiksi. Meillä on sentään käsiteltävänä yli 1 000 tarkistusta, ja olen näin ollen sitä mieltä, että on syytä edes kerran esittää osastoille ja parlamentille onnittelut sen johdosta, että kaikki on saatu ajoissa valmiiksi. Tarkistusluonnoksesta 714: Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, ehdotan, että maksusitoumusmäärärahoja lisätään 400 000 eurolla, toisin sanoen, että äänestetään yhteensä 3 miljoonan suuruisista maksusitoumusmäärärahoista tässä budjettikohdassa. Tarkistusluonnoksesta 844: Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, haluaisin, että selvitysosaan kirjataan, että 1, 7 miljoonan euron summa on siirretty kansainväliselle Eurooppa-talojen liitolle. Tarkistusluonnoksesta 738: Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, pyytäisin lisäämään seuraavan selityksen: tämä määräraha on osoitettu myös vuonna 1999 järjestettävään naisiin kohdistuvan väkivallan vastaiseen kampanjaan. Tarkistusluonnoksesta 741: Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, pyydän, että äänestäisimme 3 miljoonaa euroa suuremmasta summasta maksusitoumusmäärärahojen osalta, eli yhteensä 5 miljoonan euron summasta tässä budjettikohdassa. Tarkistusehdotus 584: Müller Arvoisa puhemies, luulen, että kyse on erehdyksestä. Tarkistus, joka koskee 30 %: n lisäämistä varaukseen, on alun perin minun ryhmäni esittämä tarkistus, ja haluaisin korostaa, ettei ole kyse varauksen uudelleen sijoittamiseen liittyvästä ehdosta vaan niistä ehdoista, joita meillä oli 100 %: n varauksen yhteydessä, koska yksi ehto - asiakirjojen toimittaminen Belgian syyttäjäviranomaisille - on yhä jäänyt täyttämättä. Dell'Alba Arvoisa puhemies, en oikein ymmärtänyt rouva Müllerin puheenvuoroa. Jos hän haluaa esittää suullisen tarkistuksen erittäin monimutkaisessa ja pitkässä äänestysmenettelyssä, vastustan tätä, ja uskon, että myös muut kollegat ovat tätä vastaan. Äänestäkäämme hänen tarkistuksestaan sellaisena kuin se on laadittu. Tämä on ainoa menettelytapa näin monimutkaisessa äänestyksessä. Pyydän siten, että suoritatte äänestyksen rouva Müllerin alkuperäisestä tarkistuksesta sellaisena kuin se on laadittu. Puhemies Kyllä, tarjouduin tekemään juuri tämän, herra Dell'Alba. Kiitän teitä avustanne. Maij-Weggen Arvoisa puhemies, eikö meidän pitäisi kysyä talousarvion valvontavaliokunnan puheenjohtajan mielipidettä asiasta? Hän voi mielestäni selvittää parhaiten, mikä tähän tarkistukseen liittyvä tilanne tarkalleen ottaen on. Puhemies Ei, rouva Maij-Weggen, en pidä tätä tarpeellisena. Siirrymme äänestykseen. Tarkistusluonnoksesta 808: Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, pyydän, että äänestäisimme 5 miljoonaa euroa suuremmasta maksusitoumusmäärärahasta sen osalta, mitä budjettivaliokunnan tarkistuksessa ehdotetaan, toisin sanoen yhteensä 45 miljoonan euron maksusitoumusmäärärahasta tässä budjettikohdassa. Tarkistusluonnoksesta 810: Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, pyydän, että sen sijaan, mitä budjettivaliokunnan tarkistuksessa ehdotetaan, äänestäisimme tässä budjettikohdassa 16, 5 miljoonan euron maksusitoumusmäärärahasta. Puhemies Siirrymme pääluokan I tarkistuksia koskevaan äänestykseen. Herra Martens, teillä on puheenvuoro. Martens Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, pyydän ryhmäni nimissä, että äänestettäisiin 115 artiklan 3 kohdan nojalla ensin tarkistuksen 899 viidennestä kohdasta, jossa esitetään asian yhdistämistä jäsenten ohjesääntöön. Sallikaa minun selittää kahdessa minuutissa syy tähän. Matkakorvausjärjestelmä on ollut olemassa jo 20 vuotta. Tilintarkastustuomioistuimen kertomuksen mukaan tätä järjestelmää ei voi enää puolustaa. Mutta meidän on pyrittävä löytämään oikeudenmukainen ratkaisu ja se voidaan löytää vain yhdistämällä matkakorvaukset jäsenten ohjesääntöön. Ryhmämme vastustaa monimutkaista ja suljettua järjestelmää, jonka puolustaminen yleisen mielipiteen edessä on osoittautunut erittäin vaikeaksi viime aikoina. Toiseksi, ja pyydän huomiota tähän, pelkäämme, että mikäli hyväksymme väliaikaisen järjestelmän, se voi antaa tietyille neuvoston jäsenille syyn olla hyväksymättä asetusta. Asetus on hyväksyttävä yksimielisesti. Parlamentin on tehtävä esitys, komission on annettava lausunto ja neuvoston on tehtävä yksimielinen päätös. Pelkäämme, että oikeudenmukaista ratkaisua, joka saadaan aikaan vain yhdistämällä matkakorvaukset jäsenten ohjesääntöön, ei saavuteta, mikäli hyväksymme väliaikaisen järjestelmän. Meidän on päinvastoin - kuten ryhmämme onkin päättänyt - laadittava Rothleyn mietinnön pohjalta esitys, jonka parlamentti voi esittää Wienissä 11. ja 12. joulukuuta kokoontuvalle Eurooppa-neuvostolle. Hyväksymme siis Rothleyn mietinnön toimielinten välisen sopimuksen perustana. Ainoa tae, joka meillä on, on se, että te, hyvät kollegat, suostutte äänestämään viidennestä kohdasta etukäteen ja hyväksymään sen. Silloin olemme mielestäni oikealla tiellä, jolloin voimme ensiksikin purkaa järjestelmän, jota ei voida enää puolustaa ja toiseksi saada aikaan asiaa koskevan asetuksen. (Suosionosoituksia) Green Arvoisa puhemies, Itävallan liittokansleri Klima teki eilen parlamentissa selväksi, että jos parlamentti tekee ajoissa ehdotuksen joulukuussa järjestettävään Wienin huippukokoukseen, hän tulee esittämään ehdotuksen Wienin huippukokoukselle. Hän teki sen ehdottoman selväksi, ja hän esitti sen myös epävirallisessa yhteydessä ryhmänjohtajille, kun hän tapasi meidät edellisenä päivänä teidän pyynnöstänne, arvoisa puhemies. Näemme tässä yrityksen hämätä ja piiloutua tällaisen lähestymistavan taakse. Ryhmäni on asiassa samaa mieltä. (Vastustavaa mutinaa) Kuuntelin herra Martensia hiljaisena. Odotan, kunnes ulvova väkijoukko hiljenee. Ryhmäni kannattaa äänestystä. Tulemme äänestämään vapaan äänestyksen puolesta, niin että ryhmäni jokainen jäsen voi tehdä oman päätöksensä tästä tärkeästä aiheesta. Pyydämme, että äänestys toimitetaan siinä järjestyksessä kuin esityslistassa on esitetty. Kannatamme kaikki tässä asiassa jäsenten ohjesääntöä. Ainoa keino, jolla saimme sen esityslistalle Amsterdamissa - jolloin muutettiin perustamissopimusta - oli muuttaa neuvoston poliittista tasapainoa. Tämän vuoksi otamme itsellemme osan siitä kunniasta, että saimme sen sisällytettyä ainakin Amsterdamin esityslistalle ja perustamissopimukseen. Uskomme, että olemme nyt valinneet oikean tien jäsenten ohjesäännön toteuttamiseksi. Se on päämäärämme oikeusasioita ja kansalaisten oikeuksia käsittelevässä valiokunnassa. Kuten tiedätte, olemme muuttaneet aikataulua niin, että sitä voitaisiin tarkastella Wienin huippukokouksessa. Uskomme kuitenkin olevan tärkeää, että laadimme poliittisen lausunnon valtakirjoistamme ja halustamme varmistaa ensinnäkin, että toimimme kuten tilintarkastustuomioistuin vaatii, ja toiseksi, että olemme täysin selkeitä ja avoimia tässä asiassa. Tiedän, että muutamat parlamentin vastapuolen jäsenistä säntäilivät tänä aamuna ympäriinsä ja toivoivat saavansa ääniä tätä pyyntöä koskevaa salaista äänestystä varten, ja mielestäni on jokseenkin naurettavaa, että juuri herra Martens esittää tällaisen pyynnön. Haluaisimme säilyttää äänestysjärjestyksen aikataulun mukaisena. Fabre-Aubrespy Arvoisa puhemies, jos oikein ymmärrän, tämä pyyntö on esitetty teille tarkistusten äänestysjärjestystä koskevan 115 artiklan perusteella. En käsitä, minkä takia äänestysjärjestystä olisi muutettava äänestyslistassa ilmoitetusta. Ongelma on jo tullut esille budjettivaliokunnassa. Äänestimme toiseksi alamomentista, ja nyt teiltä pyydetään, että siitä äänestettäisiin ensin. Ensimmäinen äänestys ja parlamentin jäsenten ohjesääntöä koskeva äänestys eivät liity toisiinsa. Meitä pyydetään äänestämään ensin periaatekysymyksestä eli korvausten maksamista koskevien yksityiskohtaisten määräysten luonteesta. Parlamentin jäsenten ohjesääntö on eri kysymys. Ei ole siten olemassa mitään oikeudellista tai poliittista syytä pyytää äänestysjärjestyksen muuttamista. Cox Arvoisa puhemies, esitän työjärjestystä koskevan puheenvuoron. Haluan ilmaista selvästi ELDR-ryhmän puolesta, että haluamme säilyttää äänestysjärjestyksen ennallaan. Tiedämme kaikki omissa ryhmissämme, että tämä on vaikea kysymys. On vaikeaa luoda tasapainoa, mutta meidän on kunnioitettava toisiamme ja suvaittava toistemme näkemyksiä. Meidän on kuitenkin tehtävä tämä siten, että jokainen meistä ottaa selvästi, avoimesti ja läpinäkyvästi vastuun velvollisuuksistaan tämän parlamentin ja kansalaisten edessä julkisesti, ei siksi, että emme kunnioittaisi yksilöllisiä eroja, vaan koska meidän on tuotava ilmi nämä erot. Meillä on oltava rohkeutta ja vakaumusta puolustaa näitä eroja. Ryhmäni kannattaa ja haluaa edistää jäsenten ohjesäännön ja matkakorvausjärjestelmän uudistamisen yhdenmukaisuutta ja niiden voimakasta toisiaan täydentävää luonnetta. Asioiden kulun kannalta itse parlamentti on kuitenkin vastuussa matkakorvausjärjestelmänsä määrittämisestä, kun taas ohjesäännön osalta muiden velvollisuutena on varmistaa, että parlamentti järjestää asiat kuntoon ajoissa Wienin huippukokousta varten. Ottakaamme vastuu velvollisuuksistamme parlamenttina tällä alueella, jolla meillä on täysi toimivalta tehdä näin, ja äänestäkäämme annetussa järjestyksessä. Puhemies Mielestäni on tarpeetonta jatkaa tätä keskustelua, koska työjärjestyksen 115 artiklan 3 kohdan toisessa kappaleessa sanotaan, herra Martens, että puhemiehen on varmistettava se, ettei vähintään 29 jäsentä vastusta menettelyä. Minä kysyn teiltä, pysyttekö kannassanne, sillä minusta näyttää selvältä, että vähintään 29 jäsentä vastustaa menettelyä, mutta voin aivan hyvin myös laskea heidät. Jos te sanotte minulle pysyvänne kannassanne, pyydän niitä jäseniä, jotka vastustavat menettelyä, nousemaan seisomaan, ja laskemme heidän lukumääränsä hetkessä. Sanokaa, herra Martens, pysyttekö kannassanne. Martens Arvoisa puhemies, on selvää, että enemmän kuin 25 jäsentä vastustaa äänestyksen muuttamista. Pyydän vain, että ainakin 5 kohdasta äänestettäisiin erikseen. Puhemies Kyllä, herra Martens. Ryhmät ovat pyytäneet kohta kohdalta -äänestystä ajoissa, ja se tullaan pitämään. Tarkistusluonnoksia 899 ja 537 koskevan äänestyksen jälkeen: Pasty Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, jotta hälventäisimme hieman vallitsevaa epäselvyyttä, haluaisin, että tekisitte ja tekisimme johtopäätökset äsken toimitetuista äänestyksistä. Tämä tarkoittaa - ja kannatan täysin tätä tulkintaa - että sovelletaan puhemiehistön 19. lokakuuta tekemää päätöstä korvausten siirtymäjärjestelmästä. Haluaisin, että tämä tehtäisiin selväksi. Puhemies Aivan niin, herra Pasty. On päätetty, että puhemiehistön päätöstä muuttavia selvitysosia ei lisätä. Puhemiehistön päätöstä siis sovelletaan myös jatkossa. Summa on hyväksytty ja sitä aletaan soveltaa puhemiehistön päätöksen mukaisesti. Tarkistusluonnoksesta 899: Colom I Naval Arvoisa puhemies, osa tiettyjen budjettikohtien selvitysosista hylättiin. Nämä samat selvitysosat on kirjoitettu myös päätöslauselmaluonnoksen tarkistusluonnoksen muotoon. Voiko edellisen äänestyksen tulosta soveltaa myös päätöslauselmaluonnokseen? Puhemies Totta kai. Parlamentti on jo ilmaissut kantansa. Samanlaisista teksteistä ei äänestetä kahta kertaa sen takia, että ne sijaitsevat eri paikoissa. Esittelijä Viola pyytää ryhmää 28 koskevaa puheenvuoroa. Viola Arvoisa puhemies, nyt kun valmistaudumme äänestämään ryhmästä 28, haluaisin sanoa, että budjettivaliokunnan tarkistus 697, joka kuuluu tähän ryhmään, koskee erityisesti lukuun 21 " Tietojenkäsittely ja televiestintä" kuuluvia määrärahoja. Tämä tarkistus esti osin varaukseen otettujen määrärahojen käytön. Nyt kaikkien lukuun 21 " Tietojenkäsittely ja televiestintä" osalta varaukseen otettujen määrärahojen käyttö voidaan estää budjettivaliokunnan puoltavalla lausunnolla. Lisäksi lukua 37 koskevissa tarkistuksissa 900 ja 901 otetaan huomioon talousarvion erityisyyden periaate sekä uusi tilisuunnitelma, josta ryhmien johtajat ovat jo päässeet yksimieliseen sopimukseen. Pyydän siis, arvoisa puhemies, että nämä tarkistukset, tarkistukset 900 ja 901, voitaisiin myös sisällyttää ryhmään 28. Puhemies Esittelijä pyytää puheenvuoroa. Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, ennen kuin siirrymme päätöslauselmaehdotusta koskevaan äänestykseen, haluaisin esittää kolme huomiota, jotka liittyvät juuri toimitettuun pääluokkaa III koskevaan äänestykseen. Ensinnäkin haluan toistaa sen, mitä totesin ennen äänestystä, ja sanoa, että parlamentti äänesti ensinnäkin tarkistuksesta 888 - joka koskee strategista varausta - ja sen vuoksi ehdotetut maksumäärärahat ja maksusitoumusmäärärahat on nyt korjattava rahoitusnäkymien asettamien rajojen mukaisiksi, ja otsakkeisiin 3, 4 ja 5 on jätettävä liikkumavaraa. Ehdottamani määrät ovat: 400 miljoonaa euroa otsakkeeseen 3; 990 miljoonaa euroa otsakkeeseen 4; ja 150 miljoonaa euroa otsakkeeseen 5. Toiseksi haluan kiittää, arvoisa puhemies, paitsi läsnä olevaa - kuten sanomme Espanjassa - puhemiestä, myös rouva Fontainea siitä, että hän johti tätä talousarviota koskevaa keskustelua ja edesauttoi sen kulkua todella erinomaisesti. Haluan kiittää myös parlamentin yksikköjä sekä budjettivaliokunnan sihteeristöä heidän erinomaisesta työskentelystään, jota ilman tämä talousarviota koskeva äänestys ei olisi sujunut näin helposti. Haluan sanoa myös neuvostolle, että mielestäni olemme äänestäneet talousarviosta Euroopan kansalaisia varten ja haluan pyytää neuvostoa jälleen tukemaan parlamentin kantaa. Samland Arvoisa puhemies, haluaisin pitää kiinni siitä - tämä on kaikkien ryhmien ehdottama rakenne tarkistusten käsittelyä varten - että hyväksyimme talousarviosta toimitetun äänestyksen myötä myös alamomentteja 3307 ja 3308 koskevat tarkistukset. Niissä oli kysymys niin sanotusta putkesta, joka saatiin uudelleen aikaan tiedotuspolitiikkaa koskevan alamomentin 3307 ja alamomentin 3308 välille. Kaikkien ryhmien puheenjohtajat olivat pyytäneet meitä hyväksymään tämän tarkistuksen jälkikäteen. Teimme niin, ja asiasta sovittiin kaikkien ryhmien välillä. Haluaisin vain korostaa, että edellä kuvattu myös tapahtui täällä toimitetun äänestyksen myötä. 21 kohdasta: Dell'Alba Arvoisa puhemies, tähän ryhmään kuuluu 21 kohta, joka on ristiriidassa talousarviosta toimitetun äänestyksen kanssa. Haluaisinkin pyytää esittelijää peruuttamaan sen, koska se on ristiriidassa äskeisen äänestystuloksen kanssa. Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, totta kai se on ristiriidassa toimittamamme äänestyksen kanssa; tämä ristiriita on poistettava kyseisestä kohdasta. 30 kohdasta: Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, 30 kohta on mielestäni ristiriidassa myös aikaisemmin toimittamamme äänestyksen kanssa, ja minun mielestäni se on jätettävä pois päätöslauselmasta. Samland Arvoisa puhemies, tässä on kysymys banaaneista. Rouva Dührkop totesi aivan oikein, ettei parlamentin tekemällä päätöksellä kyseenalaisteta määrärahojen suuntaamista banaaneille myös talousarviosta. Näillä muotoiluilla ilmaistaan juuri, että talousarvion määrärahojen ohella annetaan käyttöön myös EKR: n varoja. Tältä osin tämä käsiteltävänä oleva teksti ei ole ristiriidassa äänestyksessä tehdyn päätöksemme kanssa. Pyydän teitä siksi puoltamaan sitä. Tarkistuksesta 4: Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, mielestäni se ei ole ollenkaan ristiriitainen, ja sen vuoksi minusta olisi parempi, että parlamentti äänestäisi siitä. 39 kohdasta: Viola Arvoisa puhemies, liittyen 39 kohtaan, josta kohta äänestämme, haluaisin, että komissio antaisi budjettiviranomaiselle toimittamassaan kertomuksessa toimielinten välisen yhteistyön rajoissa tarpeellisia tietoja myös muiden toimielinten tilanteesta. Luulen, että tilan säästämiseksi tätä kohtaa ei tarvitse mainita muita toimielimiä koskevassa päätöslauselmassa. Puhemies Rouva Dührkop, mikä on teidän kantanne herra Violan pyyntöön? Dührkop Dührkop Olen samaa mieltä herra Violan kanssa. Tarkistuksesta 6: Dührkop Dührkop Arvoisa puhemies, tämä tarkistus on mielestäni ylimääräinen, koska se sisältyy jo herra Violan laatimaan päätöslauselmaan, jossa mainitaan kaikki toimielimet. Sen vuoksi haluaisin, että mielipiteeni merkittäisiin muistiin, mutta päätöksenteon jätän tietenkin viisaan parlamentin tehtäväksi. (Parlamentti hyväksyi päätöslauselman näin muutettuna.) Viola Arvoisa puhemies, kuten te hetki sitten aivan oikein totesitte, tarkistukset 1, 4 ja 5, jotka liittyvät talousarviosta hetki sitten toimitettuun äänestykseen, on katsottava rauenneiksi, koska ne eivät nyt enää ole äskeisen äänestyksen mukaisia. Jos tuette tätä näkemystä, ehdottaisin, että parlamentti yhtyisi budjettivaliokunnan koordinointiyksikön eli kaikkien eri ryhmien koordinaattorien tekemään päätökseen, joka koskee juuri tällaisia tapauksia, joissa yhtään tarkistusta ei hyväksytä. Talousarviota koskevaan päätöslauselmaan on kuitenkin lisättävä suullinen tarkistus, jossa vain viitataan kahteen tosiseikkaan eikä lisätä mitään. Jos sallitte, arvoisa puhemies, luen tämän suullisen tarkistuksen. 8 kohdan uusi teksti kuuluu seuraavasti: " Muistuttaa, että se oli pyytänyt neuvostoa tukemaan varauksetta Euroopan parlamentin jäsenten ohjesäännön periaatetta Amsterdamin sopimuksen mukaisesti; palauttaa mieliin 15. ja 16. kesäkuuta 1998 pidetystä Cardiffin Eurooppa-neuvostosta antamansa päätöslauselman ja erityisesti sen 20 kohdan" . Fabre-Aubrespy Arvoisa puhemies, esittelijämme puolustama tarkistusta 1 koskeva väite on kiistaton. Tarkistuksen on tehnyt budjettivaliokunta, ja tarkistuksessa otetaan uudestaan esille juuri äsken kohta kohdalta -äänestyksessä hylätty teksti kokonaisuudessaan. Sitä vastoin esittelijän tarkistuksia 4 ja 5, eli oman ryhmämme esittämää tarkistusta ja ELDR-ryhmän esittämää tarkistusta koskevat väitteet voidaan asettaa kyseenalaisiksi. Näihin tarkistuksiin sisältyy määräyksiä, joita ei mainittu äsken lainkaan. Puhemiehistölle annetaan tarkistuksessa 4 tehtävä, joka poikkeaa täysin tarkistuksessa 1 ilmoitetusta tehtävästä, ja tarkistuksessa 5 - pyydän anteeksi, että puhun ELDR-ryhmän puolesta - määrätään uusista korvauksista ja toisista ehdoista. Mielestäni tarkistuksia ei siten pitäisi pitää rauenneina. Mitä tulee herra Violan suulliseen tarkistukseen, pidätän itselleni oikeuden vastustaa sitä, kun sen aika tulee. Puhemies Tämä tulkinta on selvästikin oikea, ja puhemiehistön yksiköt ovat vahvistaneet sen. Aikaisempi äänestys ei vaikuttanut tarkistuksiin 4 ja 5 ja toimitan niistä äänestyksen sen jälkeen, kun tarkistusta 1 koskeva ongelma on ratkaistu. Tarkistus 1 raukesi, mutta nyt esitetään suullista tarkistusta. Kysyn, vastustetaanko tätä suullista tarkistusta. Green Arvoisa puhemies, kun otetaan huomioon, että kysymyksessä on hyvin vaikea ja arkaluonteinen aihe, voisin itse hyvinkin haluta äänestää asian puolesta. Tämä koko asia on kuitenkin niin ristiriitainen, että olisi parempi, jos emme äänestäisi lainkaan tässä yhteydessä. Jos hyväksymme sen, että budjettivaliokunnan tarkistus 1 hylättiin, kuten se hylättiin aiemmin, meidän pitäisi yksinkertaisesti hyväksyä sen hylkääminen ja olla tekemättä mitään. Puhemies On selvää, että yli 12 jäsentä vastustaa tätä suullista tarkistusta, minkä vuoksi en voi toimittaa sitä koskevaa äänestystä. Cox Arvoisa puhemies, on selvää, kuten rouva Green sanoi, että olemme nyt vahvistaneet aiemman äänestyksen periaatteet, ja meidän olisi yritettävä sopeutua siihen tässä vaiheessa. Tiedämme asiaintilan; olemme kirjanneet budjettiäänestyksen perusperiaatteita koskevat äänet, ja olisi järkevää, jos välttäisimme yritystä toistaa jotakin, josta olemme jo pääkohdittain päättäneet. Puhemies Kyllä, näyttää selvästi siltä, että tätä suullista tarkistusta vastustetaan. 31 kohdasta: Viola Arvoisa puhemies, katson, että tämä sosialistiryhmän esittämä 31 kohtaa koskeva tarkistus ei ole äänestyksen jälkeen käytännössä ajan tasalla. Katsonkin, että päätöslauselmani eli toisin sanoen budjettivaliokunnan tekstin 31 kohtaa on muutettava siten, että poistetaan sanat " neljän pysyvän B5-viran luomisesta oikolukijan nimikkeellä" , koska niiden luominen hylättiin talousarviosta äsken toimitetussa äänestyksessä. (Parlamentti hvyäksyi päätöslauselman.) Viola Arvoisa puhemies, sallinette minun yhtyä - hetki sitten se ei ollut mahdollista - kollega Dührkopin budjettivaliokunnan koko henkilökunnalle esittämiin kiitoksiin, sillä sen apu on ollut työni kannalta ehdottoman hyödyllistä ja korvaamatonta. Voggenhuber Arvoisa puhemies, haluaisin vain huomauttaa teille, että olemme hylänneet tämän kolmannen luetelmakohdan sisällön jo talousarviosta toimitetussa äänestyksessä. Puhemies Kyseessä on kaksi eri päätöslauselmaa, vaikka niiden merkitys onkin sama, ja minun on toimitettava äänestys niistä molemmista. (Parlamentti hyväksyi päätöslauselman.) Ojala Arvoisa puhemies, haluaisin kysyä, että sanoitteko, että eräissä kieliversioissa on virhe. Esimerkiksi suomenkielisessä versiossa on virhe. Siinä puhutaan kovista puista ja havupuista. Kuitenkin valiokunta on lähtenyt koko ajan siitä, että puhumme vain kaikista lehtipuista, emme havupuista. Halusin tehdä selväksi kaikille, että suomenkielisessä versiossa on virhe. Puhemies Olette aivan oikeassa, rouva Ojala. Saksan-, suomen-, espanjan- ja ruotsinkielisistä versiosta on olemassa korjattu versio ja toinen korjattu versio tanskankielisestä versiosta. Kaikki tarkistetaan erittäin huolellisesti. (Parlamentti hyväksyi lainsäädäntöpäätöslauselman.) Andrews Euroopan parlamentin eri poliittiset ryhmät tulevat aina olemaan eri mieltä siitä, miten Euroopan yhteisön budjettivarat olisi kulloinkin kulutettava. Minä itse haluaisin merkittävän parlamentin pöytäkirjaan, että mielestäni meidän olisi aina varattava asianmukaiset taloudelliset varat yhteiskunnassamme syrjäytyneiden ja huonossa asemassa olevien auttamiseksi. Esitän teille yhden esimerkin: Irlannin hallitus laatii parhaillaan kansallista kehittämissuunnitelmaa, jossa määritetään ensisijaiset sosiaaliset ja taloudelliset investointitavoitteemme kaudeksi 2000-2006. Meille on kerrottu, että Irlanti on kuluttanut rakennerahaston varoja hyvin viisaasti yhteisön nykyisen tukikehyksen puitteissa kaudella 1994-1999, ja tästä on ollut taloudellista etua. Euroopan unionissa on useita ihmisiä, etenkin Saksassa ja Alankomaissa, jotka katsovat, että Irlannille ei pitäisi antaa lisävaroja seuraavaksi EU: n rakennerahastojen kaudeksi 2000-2006. Henkilö, joka keksi ilmaisun " kelttiläinen tiikeri" , ei tehnyt Irlannille palvelusta. Dublinin kaupungin ja kreivikunnan, johon minä kuulun, toimeentulorekisterissä on tällä hetkellä yhä 70 000 henkilöä. Irlannin hallituksen on sisällytettävä konkreettisia ehdotuksia kansalliseen kehittämissuunnitelmaan, joka lähetetään Euroopan komissiolle, jotta tämän Dublinin kaupungin ja kreivikunnan alueelle voimakkaasti keskittyneen ongelman torjumista voitaisiin helpottaa. Yhden ensisijaisista tavoitteista on koskettava useampien innovatiivisten koulutusohjelmien käyttöönoton edistämistä, jotta pitkäaikaistyöttömyys voitaisiin poistaa lopullisesti. Huolimatta siitä, että Irlanti ei tule maana saavuttamaan tavoite 1 -asemaa vuoden 1999 jälkeisellä seitsenvuotiskaudella, Dublinin kaupunki ja kreivikunta ovat silti oikeutettuja saamaan EU: n rakennerahaston varoja erityishankkeita varten. Sen on kuvastuttava EU: n kulloisestakin talousarviosta. Ensisijaisesti on varmistettava, että Euroopan sosiaalirahaston varoja voidaan myöntää nuoriso- ja pitkäaikaistyöttömyyden torjumiseen tähtääviä toimenpiteitä varten. Muilla alueilla, jotka ovat oikeutettuja EU: n aluerahaston apuun, on kuitenkin tarve toteuttaa yhteensovitettu liikennejärjestelmä ja ottaa käyttöön innovatiivisia toimenpiteitä, joilla käsitellään lisääntyviä jäteongelmia. Gahrton, Holm, Lindholm ja Schörling Talousarviota koskevassa äänestyksessä tavoitteenamme on ollut EU: n kokonaistalousarvion supistaminen, koska se on mielestämme aivan liian kattava. Tämä koskee muun muassa rakennerahastoja ja maatalouspolitiikkaa. Olemme myös äänestäneet kaikkia niitä ehdotuksia vastaan, jotka käsittelevät propagandaan, muun muassa Prince-ohjelmaan, suunnattuja rahoja. Mitä tulee äänestykseen Euroopan parlamentin jäsenten matkakulukorvauksista, enemmistö ei taaskaan kyennyt äänestämään ainoan moraalisesti oikean ratkaisun puolesta, nimittäin sen puolesta, että korvausta maksetaan vain todellisista kuluista. Järjestelmä, jossa jäsenet voivat pistää rahaa omiin taskuihinsa, voi siis jatkua, mitä vastustamme erittäin voimakkaasti. Pitäisi olla itsestään selvää, että me jäsenet saamme korvausta vain matkojen todellisista kuluista. Parlamentin puhemiehistön tekemä uusi päätös, joka astuu kohta voimaan, merkitsee karkeasti ottaen samanlaista järjestelmää, joka meillä nykyään on. Euroopan parlamentin enemmistö on jälleen kerran osoittanut kypsymättömyytensä ryhtyä toimenpiteisiin tässä tärkeässä kysymyksessä, mikä kenties kertoo enemmän jäsenistä kuin Euroopan parlamentista toimielimenä... Mielestämme ei ole hyvä, että jäsenet saavat samansuuruista palkkaa, ja olemme sen vuoksi äänestäneet tätä ehdotusta, toisin sanoen tarkistuksen 899 viidettä luetelmakohtaa, vastaan. Pidämme hyvin arvokkaana tarkistusta, joka koskee varojen myöntämistä naisiin kohdistuvan väkivallan torjumiseksi suunnattuun hankkeeseen, ja olemme sen vuoksi äänestäneet sen puolesta. Graenitz Vaikka vastustankin joitakin talousarvion kohtia, etenkin ydinenergian ja fuusiotutkimuksen tukemista, NATOn 50-vuotisjuhlaan osallistumista sekä eräitä maatalouden palkkioita, annoin talousarviolle kannatukseni, koska sen kautta rahoitettavat järkevät toimenpiteet painottuvat edellä mainittuja enemmän. Grosch Äänestin nimenomaan todellisista kulukorvauksista yhdistämättä tätä päätöstä kuitenkaan parlamentin jäsenten uuteen ohjesääntöön. Tämä ohjesääntö on välttämätön asian selkeyttämiseksi, mutta näitä kahta aihetta ei voi liittää toisiinsa. Olen pahoillani siitä, että puhemiehistön päätöstä aiotaan nyt tämän parlamentin äänestyksen perusteella soveltaa. Päätös on virheellinen ainakin kahdesta syystä. Ensiksi sitä sovelletaan vasta 1. toukokuuta 1999 alkaen (viikkoa ennen istuntojakson päättämistä). Toiseksi jäsenille, joille maksetaan nyt jo suurimmat korvaukset, myönnetään ylimääräinen kiinteä hyvitys. Lindqvist Olen äänestänyt sellaisia ehdotuksia vastaan, jotka merkitsevät " enemmän unionia" . Organisaatiossa täytyy olla jotakin vikaa, jos sen kansalaisten tuen puuttumisen vuoksi täytyy jatkuvasti pitää suuria propagandakampanjoita omasta toiminnastaan, esimerkiksi eurosta. Olen tukenut ehdotuksia, jotka koskevat maatalous- ja rakennerahastopolitiikan muutosta kohti vähempää sääntelyä ja yksinkertaisempia sääntöjä, esimerkiksi suurta osaa Agenda 2000 -ohjelman sisällöstä. Olen äänestänyt sitä vastaan, että Turkille myönnettäisiin EU-varoja, koska Turkki ei ole täyttänyt EU: n kanssa tehdyn tulliliittosopimuksen ehtoja, jotka koskevat kurdeihin kohdistuvan sodan, kidutuksen ja vainon lopettamista sekä ihmisoikeuksien, demokratian ja sananvapauden toteuttamista. Olen äänestänyt sen ehdotuksen puolesta, jossa sanotaan, että matkakulukorvaukset on maksettava kuittia ja maksettuja kuluja vastaan. Olen äänestänyt yhteistä ohjesääntöä vastaan ja hylännyt siten ehdotuksen parlamentaarikkojen samansuuruisista EUpalkoista, joiden EU-vero on alhainen. Reding Epäselvät tilitykset, valesopimukset ja suhteiden hyväksi käyttö humanitaarisen avun alalla (ECHO-ohjelma) ovat syystäkin aiheuttaneet hälyä. Euroopan parlamentti reagoi valvonta- ja tiedotusvelvollisuutensa nojalla välittömästi ja jäädytti humanitaarisen avun määrärahat ensivaiheessa sataprosenttisesti komission riittämättömien reaktioiden ja ilmeisen tiedonpuutteen takia. Komissio antoi periksi tämän painostuksen tähden ja lupasi luovuttaa parlamentille petostentorjunnan yksikön UCLAFin kaikki asiakirjat. Lisäksi komissio sitoutui antamaan oikeusviranomaisille valesopimuksia koskevat asiakirjat. Ongelmia ei kuitenkaan vielä läheskään ole ratkaistu. Siksi nyt olisi vastuutonta luopua komission painostamisesta. On päinvastoin hyödynnettävä kaikkia käytettävissä olevia parlamentaarisia keinoja täyden selvyyden aikaansaamiseksi tässä kiusallisessa asiassa. Tästä syystä puolsin vihreän ryhmän tarkistusta 584, jonka mukaan 30 % Tacis-määrärahoista pitäisi ottaa varantoon, kunnes selvittämättömät kysymykset (ECHOn riippumaton tilintarkastus, kurinpitomenettely, asiakirjojen välittäminen) on selvitetty. Komissiolta olisi näin vaadittu avoimuuden aikaansaamista ja selvyyden luomista (tämän vuoden joulukuussa pidettävään) talousarvion toiseen käsittelyyn mennessä. Olen syvästi pahoillani siitä, että sosialistinen oppositio kaatoi tämän tarkistuksen. Näin parlamentti luopui tehokkaasta keinosta rehellisen ja avoimen Eurooppa-politiikan etuja vastaavien vaatimusten läpiviemiseksi. Swoboda Vaikka vastustankin joitakin talousarvion kohtia, etenkin ydinenergian ja fuusiotutkimuksen tukemista, osallistumista NATOn 50-vuotisjuhlaan sekä eräitä maatalouden palkkioita (kuten esimerkiksi " Herodes-palkkiota" ), annoin talousarviolle kannatukseni, koska sen kautta rahoitettavat järkevät toimeenpiteet painottuvat edellä mainittuja enemmän. Willockx 1) Matkakorvauksista käytyjen kiihkeiden keskustelujen valossa haluan sanoa seuraavaa: sosialistipuolueen valtuuskunta kannattaa järjestelmää, jossa korvataan vain tosiasialliset ja todistettavissa olevat kulut. Olemme jo muuten ottaneet käyttöön sellaisen järjestelmän omalta osaltamme. Anne Van Lancker, Philippe De Coene ja minä emme ota kassasta enempää kuin todellisten kulujen verran. 2) On totta, että eri jäsenvaltioista tulevien parlamentin jäsenten väliset palkkaerot ovat suuria. Siirryttäessä todelliset matkakulut korvaavaan järjestelmään voi olla toivottavaa ottaa käyttöön korvaava väliaikainen järjestelmä tietyistä jäsenvaltioista tulevia kollegoita varten. Parlamentin puhemiehistön päätöksessä esitetty järjestelmä on liioiteltu, verotuslainsäädännöllisesti epäilyttävä eikä sosialistipuolueen valtuuskunta voi siksi hyväksyä sitä. 3) Samanaikaisesti matkakorvausjärjestelmän uudistamisen kanssa tarvitaan uusi parlamentin jäsenten ohjesääntö. Jotta saataisiin aikaan tehokas ratkaisu, näitä kahta asiaa ei saa yhdistää toisiinsa. Dührkop Dührkopin mietintö (A4-0360/98) Fabre-Aubrespy Arvoisa puhemies, äänestimme talousarvioita vastaan, ja haluaisin mainita syyt, jotka tulevat yleiskeskustelussa jo ilmoittamieni syiden lisäksi. On totta, että olemme hyväksyneet kolme äänestystä. Äänestyksen tarkistuksesta 439: olemme poistaneet varaukseen otetut määrärahat Turkin osalta; äänestyksen tarkistuksesta 866: olemme myöntäneet AKT-maiden banaanintuottajien tukemiseen jälleen rahoitusta; tämä on hyvä asia. Olemme poistaneet ulkopolitiikkoja koskevat erityiset varaukset ja olemme tähän tyytyväisiä. Sitä vastoin kaksi päätöstä näyttävät meistä tuomittavilta. Poistimme ensiksikin humanitaarista apua varten tarkoitetun varauksen: tarkistus 784. Ja päätöslauselmaan sisältyvä tarkistuksemme 1 hylättiin. Totean humanitaarisen avun osalta, että Euroopan parlamentti, osoitettuaan taistelutahtonsa ECHOa koskevassa skandaalissa, tyytyy jälleen kerran selityksiin ja pelkkään kirjeeseen, vaikka, arvoisa puhemies, meillä ei ole vieläkään UCLAFin selontekoa, josta koko juttu alkoi. Lopuksi tietojenvaihtoa kansallisten parlamenttien toimivaltaisten valiokuntien kanssa koskeva tarkistuksemme 1 perustui rouva Dürhkop Dürhkopin mietinnön alkuperäiseen versioon. Tarkistuksessa mainittiin ainoastaan samat asiat kuin hänen alkuperäisessä mietinnössäänkin. Huomaan kuitenkin, että kaikki puhuvat lakkaamatta minulle ja meille lähentymisestä kansallisiin parlamentteihin. Tähän mietintöön sisältyi yksinkertainen määräys, jonka mukaan kansallisten parlamenttien toimivaltaiset valiokunnat olisi otettava mukaan talousarvion suunnitteluun. Hetkellä, jolloin talousarvio aiheuttaa yhä enemmän ongelmia, hetkellä, jolloin jäsenvaltioilta vaaditaan yhä enemmän, hetkellä, jolloin jotkut jopa harkitsevat pyytävänsä jäsenvaltioilta uudestaan tiettyjen menojen rahoittamista, miten voimme hyväksyä sen, että kieltäydymme tästä välttämättömästä yhteistyöstä kansallisten parlamenttien kanssa? Näiden lisäsyiden takia vastustamme tätä mietintöä. Flemming Arvoisa puhemies, en kannattanut maatalouteen liittyviä talousarvion lukuja. Ei siksi, että en haluaisi maataloutta koskevaa talousarviota. Pidän sitä jopa erittäin hyvänä, lukuun ottamatta rahoja, jotka maksetaan tavoitteena tukea tiettyjä toimenpiteitä, joihin minun ohellani yhä useammat Euroopan unionin kansalaiset suhtautuvat torjuvasti, haluttomina ymmärtämään ja kerta kaikkiaan vastahakoisesti. Rahoitamme taas Herodes-palkkiot ja tuemme elävien eläinten kuljetuksia vuoden 1999 talousarviolla. Annan täyden tukeni Euroopan maanviljelijöille, joiden on erittäin vaikeaa ansaita toimeentuloaan Euroopan unionin kansalaisten palveluksessa. Maanviljelijöiltä ei pidä riistää ainoatakaan ecua! Mutta etsikäämme toki keinoja ja mahdollisuuksia, joilla maanviljelijöiden edut voidaan ottaa huomioon rahoittamatta julmia Lähiitään suuntautuvia eläinten kuljetuksia ja Herodes-palkkiota. Halusin omalla äänestyskäyttäytymiselläni saada niiden ihmisten äänen kuuluville, joilla ei muuten ole äänivaltaa parlamentissa. Alavanos Komissio, komission puheenjohtaja ja ulkosuhteista vastaava komissaari saivat tänään talousarviota koskevassa äänestyksessä Euroopan parlamentilta voimakkaan poliittisen vastauksen esitykseen Turkille annettavasta rahoituksesta. Äänin 365 puolesta ja 135 vastaan täysistunto ei vain laittanut Turkille annettavaa rahoitustukea varaukseksi, vaan pyyhki yli koko varauksen. Toivon, että annamme saman vastauksen, kun äänestykseen tulevat komission uudet asetukset, jotka valitettavasti merkitsevät institutionaalista vallankaappausta. Lisäksi toivon, että Turkki pian toteuttaa ne demokratiaan ja kansainväliseen oikeuteen liittyvät ennakkoehdot, jotka Euroopan parlamentti on asettanut tämän rahoituksen lopulliselle vapauttamiselle. Andersson, Hulthén, Lööw ja Sandberg-Fries Yli puolet yhteisön talousarviosta kuluu jäsenmaiden maatalouden tukemiseen. Pidämme sen vuoksi myönteisenä EU: n budjettiviranomaisen ehdottamia muutoksia, jotka koskevat yhteisen maatalouspolitiikan leikkauksia. Se on askel oikeaan suuntaan. Neuvoston tehtäväksi jää nyt ratkaista se ongelma, että maatalouden suuntaviivoista on muodostunut ylimääräisten menojen yläraja, joka on paljon todellisia tarpeita korkeammalla. Maatalousmenojen kasvamista pitäisi sen sijaan rajoittaa suuntaviivojen avulla. Olemme vakuuttuneita siitä, että nykyisen yhteisen maatalouspolitiikan pitkälle menevä uudistus on välttämätön, jos Euroopan unioni haluaa selvitä seuraavan vuosituhannen suurista haasteista. Tämä on erittäin tärkeää, kun ajatellaan unionin tehostamista ja laajentamista. On vaarana, että voimassa olevista tukijärjestelmistä voi muuten aiheutua ongelmia uusille maille, jotka haluavat liittyä unioniin. EU: n ei pidä ainoastaan edistää kestävää maataloutta huolellisesti sovittujen operationaalisten ympäristönormien avulla, vaan sen on myös otettava huomioon kuluttajien edut. Mielestämme on periaatteessa väärin, että unioni tukee tupakan viljelyä. Mielestämme on myönteistä, että Euroopan parlamentti, talousarvionsa prioriteettien kautta, jatkaa unionin työllisyyttä lisäävien toimenpiteiden rahoittamista ja että ympäristönäkökulmaa vahvistetaan niissä ohjelmissa ja hankkeissa, jotka viedään läpi rakennerahastojen avulla. Pidämme myös erittäin myönteisenä ehdotusta Itämeren aluetta koskevan erityisen budjettikohdan perustamisesta. Toivomme nyt, että neuvosto löytää oikeudellisen perustan myöntääkseen tälle kohdalle varoja talousarviosta. Lopuksi olemme hyvin huolestuneita siitä, ettei komissio ole tietyissä tapauksissa kyennyt hoitamaan yhteisön varoja oikein. On huolestuttavaa, ettei komissio ole löytänyt menettelytapaa, jonka avulla Euroopan parlamentille voitaisiin tiedottaa sen omissa riveissä tapahtuneista EU: n kansalaisten rahoihin kohdistuvista petoksista ja huonosta hallinnosta. Gahrton, Holm, Lindholm ja Schörling Mielestämme Euroopan parlamentin päätöslauselma on useilta kohdiltaan liian " sovinnollinen" komissiossa käsiteltävinä olevia hankkeita kohtaan. Mielestämme siinä olisi pitänyt mainita jotakin ECHOsta ja komission puutteista ja epäonnistumisista tällä alueella ja siitä, että tällä olisi luonnollisesti vaikutusta talousarvioon. Meillä on lisäksi mielipiteitä siitä, että EU ryhtyy harjoittamaan erityistä pakolaispolitiikkaa, koska EU: n ei mielestämme pidä puuttua sellaisiin kysymyksiin. Pakolaispolitiikan pitäisi kuulua jäsenmaille. Pelkäämme, ettei EU: n pakolaispolitiikka toimi hyvin pakolaisten kannalta kaikkine valvontajärjestelmineen ja henkilökohtaisen koskemattomuuden rajoituksineen. Olemme syvästi pahoillamme siitä, ettei tarkistus 1 mennyt läpi. Pitäisi olla EU: n etujen mukaista, että jäsenmaiden parlamentit otetaan mukaan EU: n talousarvioon liittyvään työhön. Lisäksi tuntuu siltä, että Euroopan parlamentin enemmistö haluaa estää sekä tavallisia kansalaisia että kyseisten parlamenttien kansallisia päättäjiä tarkkailemasta EU: n laajaa talousarviota koskevaa työtä. Suhtaudumme lopuksi kriittisesti EMUa käsitteleviin kohtiin, 3 kohtaan ja kappaleisiin, joissa käsitellään EU: n " propagandakoneistoa" , Prince-ohjelmaa. Edellä mainituista syistä olemme äänestäneet koko tätä mietintöä vastaan. Mendes Bota Äänestin vuoden 1999 talousarviomenettelyä koskevaa päätöslauselmaesitystä vastaan (asiakirja A4-0360/98), koska halusin esittää vastalauseeni sille, että matkailuala on tyystin sivuutettu ja syrjäytetty hylkäämällä tarkistus 75 ja estämällä matkailua saamasta edes omaa budjettikohtaansa, vaikkei tuohon budjettikohtaan eli matkailun edistämiseksi tarkoitettuihin yhteisön toimenpiteisiin edes sisältynyt minkäänlaisia erityisesti matkailua varten osoitettuja määrärahoja. Tämä kanta, jonka Euroopan parlamentin enemmistö on nyt omaksunut, on jatkoa budjettivaliokunnan päätökselle hylätä ehdotus 3, 5 miljoonan ecun määrärahan osalta, ja sama kanta tulee näkyviin myös ehdotuksessa parlamentin valiokuntien uudelleenjärjestämisestä, sillä tuon ehdotuksen mukaan matkailu yksinkertaisesti poistettaisiin erillisenä alueena valiokuntien toiminnasta (nykyään on olemassa liikenne- ja matkailuvaliokunta). Tämä torjuva asenne, joka ilmentää neuvoston enemmistön näkemystä ja johon Euroopan parlamentin enemmistökin on nyt yhtynyt, on suuri loukkaus alaa kohtaan, joka on niin työllisyyden, sijoitustoiminnan kuin bruttokansantuotteenkin osalta Euroopan unionin merkittävin, mutta joka vaatii erityistä eurooppalaista lähestymistapaa alaa koettelevien ongelmien ratkaisemiseksi. Euroopan parlamentti on huolehtinut ainoastaan siitä, että kolmansiin maihin suuntautuvan seksimatkailun vastaiset toimenpiteet saavat oman budjettikohtansa (B7-663), ja jättänyt Euroopan oman matkailualan ilman sellaisia keinoja ja oikeudellista perustaa, joiden turvin voitaisiin käynnistää matkailun edistämiseksi tarkoitettuja yhteisön toimenpiteitä. Koska tulen Portugalista, jossa matkailun taloudellinen merkitys on elintärkeä, ja koska olen lisäksi kotoisin Algarvesta, joka on leimallisesti matkailusta elävä alue, en voi olla ilmaisematta pettymystäni unionin toimielinten osoittamaan asenteeseen ja toimimatta tunteeni mukaisesti. Sen vuoksi äänestin päätöslauselmaesitystä vastaan. Palm, Theorin ja Wibe Maatalousalueeseen liittyvät kustannukset ja alueelliset rakennerahastot kuuluvat pakollisiin kustannuksiin ja niistä päättää ministerineuvosto, vaikka parlamentin puhemies lopuksi allekirjoittaakin talousarvion. Mielestämme kyseiseen kahteen alueeseen liittyviin EU: n kustannuksiin sisältyy paljon kyseenalaisia asioita. Valitettavasti meillä ei ole mahdollisuuksia vaikuttaa äänillämme niihin maatalous- ja aluepolitiikan kustannuksiin, joita emme kannata. Mielestämme aluepolitiikan hoito on palautettava jäsenmaille. Samoin nykyisen yhteisen maatalouspolitiikan pitkälle menevät uudistukset on vietävä läpi mahdollisimman nopeasti sekä tehokkuussyistä että unionin laajentumisen helpottamiseksi. Lisäksi viinin ja tupakan viljelylle maksettava tuki on lopetettava mahdollisimman nopeasti. Lisäksi on joukko epäilyttäviä budjettikohtia, joiden tavoite on perustelujen mukaan vahvistaa " Eurooppa-ajatusta" . Vastustamme ennen kaikkea budjettikohtia, joilla tuetaan organisaatioita ja joilla edistetään Eurooppa-aatetta, ja vastustamme tukia hankkeille, joita järjestävät eurooppalaisia etuja ajavat yhteenliittymät ja liitot sekä vastustamme valmisteluja ja tukia talous- ja rahaliiton toteuttamiseksi. Vastustamme näitä budjettikohtia. Violan mietintö (A4-0361/98) Fabre-Aubrespy Arvoisa puhemies, äänestimme Violan mietintöä vastaan, ja haluaisin korostaa tätä mietintöä koskevan kantamme olennaisinta syytä: sitä, mitä tapahtui matkakulukorvauksia koskevien äänestysten aikana. Budjettivaliokunnan tarkistuksen 899 selvitysosa hylättiin. Se sai vain 224 ääntä. Liberaaliryhmän todellisia menoja puoltava tarkistus sai 214 ääntä. Päätöslausemaa koskeva tarkistuksemme 4 sai 143 ääntä ja liberaaliryhmän tarkistus 188 ääntä. Olemme pyytäneet joka vuosi talousarviokeskustelun aikana, että matkakulukorvaukset vastaisivat jäsenten todellisia menoja. Näiden tarkistusten hylkääminen, kuten tänään tapahtui, osoittaa kollegoidemme vastuuttomuuden asteen. Miten voimme oikein säilyttää järjestelmän, jonka mukaan tulojen suuruus riippuu jäsenten matkan pituudesta Strasbourgiin ja Brysseliin, tulon, josta ei ole määrätty missään perustamissopimuksessa tai yhteisön säädöksessä ja josta ei makseta veroa? Meille on puhuttu jäsenten ohjesääntöä koskevasta ongelmasta ja epätasa-arvoisuudesta, mutta jäsenvaltiot ovat itse vastuussa parlamentin jäsentensä tilanteesta. Jäsenvaltioiden on itse päätettävä siitä, onko heitä käsiteltävä eri tavalla kuin kansallisten parlamenttien jäseniä. Ei ole Euroopan parlamentin tehtävä, etenkään kun sitä ei tähän mitenkään velvoiteta, määrätä korvausjärjestelmästä, joka sitä paitsi lisää epätasa-arvoisuutta, koska korvaus nousee sitä mukaa, mitä kauempana ollaan maantieteellisesti. Se ei riipu jokaisen maan parlamentin korvaussummasta. Tämän takia olemme vastustaneet tätä mietintöä. On väärin teeskennellä, että puhemiehistön päätös on hyvä päätös. Puhemiehistön päätös vahvistaa kuviteltujen menojen korvausjärjestelmää. Vastustamme tätä nyt ja tulemme vastustamaan tätä tulevaisuudessa. Lulling Arvoisa puhemies, en äänestänyt herra Violan Euroopan parlamentin talousarviota koskevan mietinnön puolesta, koska suurin osa jäsenistä äänesti niitä tarkistuksia vastaan, joissa määrättiin todellisten matkakulujen korvauksesta todisteasiakirjojen perusteella. Äänestin henkilökohtaisesti näiden tarkistusten puolesta. Äänestyksen tulos on, että Euroopan parlamentin puhemiehistön 19. lokakuuta tekemä päätös, joka on yhtä epäoikeudenmukainen kuin tekopyhäkin ja joka kohentaa entisestään niiden jäsenten tilannetta, joille maksetaan jo liikaa matkakuluja, tulee voimaan. Jäsenille maksetaan tämän päätöksen mukaisesti välimatkakorvaus, joka on itse asiassa niiden jäsenten saama ylimääräinen palkka, joille maksetaan jo heidän kansallisten parlamenttiensa määräämiä kaikkein korkeimpia parlamentin korvauksia. Äänestin siten Euroopan parlamentin talousarviota käsittelevään päätöslauselmaesitykseen tehdyn tarkistuksen 4 puolesta, jonka hyväksyminen olisi voinut korjata vahingot. Tämän tarkistuksen tavoitteenahan oli valtuuttaa puhemiehistö hylkäämään todelliset menot ylittävät matkakulukorvaukset. Valitettavasti vain 143 jäsentä äänesti puolesta. Ne 275 jäsentä, jotka äänestivät vastaan, ovat onneksi näin paljastaneet tekopyhyytensä, jonka aion tuoda tässä asiassa jatkuvasti esille. Tämä ei paranna tämän parlamentin kuvaa, ja vielä vähemmän puhemiehistön enemmistön kuvaa, joka 19. lokakuuta tekemänsä tekopyhän ja salailevan päätöksen takia on luonut todellisen itsepalvelun veronmaksajien rahojen kustannuksella. Andersson, Hulthén, Lööw ja Sandberg-Fries Vuoden budjettikäsittelyn yhteydessä kysymys Euroopan parlamentin jäsenten matkakulukorvauksista on noussut jälleen esiin. Matkakulukorvauksia koskevat nykyiset säännöt sallivat sen, että halvalla matkustavat jäsenet voivat pitää itsellään todellisten matkakulujen ja vakiomäärän erotuksen. Olemme aikaisemmin puoltaneet ja tukeneet ehdotuksia, jotka ovat perustuneet siihen, että nykyiset matkakulukorvaukset korvattaisiin järjestelmällä, jossa korvausten maksu pohjautuu matkan todellisiin kuluihin eikä matkalle laskettuun vakiosummaan. Olemme aikaisemmin yrittäneet löytää kunnollisia kaiken kattavia ratkaisuja. Olemme kuitenkin sitä mieltä, etteivät nykyiset ratkaisut ole tyydyttäviä. Kysymys parlamentaarikkojen korvauksista on luottamuskysymys, joka on kerta kaikkiaan ratkaistava. Olemme sen vuoksi omasta aloitteestamme päättäneet ottaa vuodenvaihteesta lähtien käyttöön järjestelmän, joka merkitsee sitä, että korvaukset perustuvat todellisiin matkakuluihin. Ylijääneet rahat on maksettava takaisin yhteisön talousarvioon. Tämän järjestelmän avulla pyritään luomaan selvyyttä ja vähentämään sen riskiä, että korvauksia käytetään muuhun kuin ne on tarkoitettu. Gahrton, Holm, Lindholm ja Schörling Mitä tulee paljon keskustelua herättäneeseen kysymykseen matkakulukorvauksista, olemme luonnollisesti, aivan kuten aikaisemminkin, äänestäneet sen puolesta, että korvauksia maksettaisiin vain todellisten kulujen perusteella. Kaikki muu on moraalitonta. Tarkistusehdotus 1, joka poistettiin aikaisemman äänestyksen perusteella ja joka suureksi osaksi rakentuu V-ryhmän ehdotukselle, olisi ollut meistä paras mahdollinen äänestyksen kohde, lukuun ottamatta kohtaa, jossa käsitellään jäsenten yhteisen oikeussäännön käyttöönottoa, mitä emme tue. Äänestimme niiden kahden tarkistusehdotuksen 4 ja 5 puolesta, joista täysistunnossa äänestettiin. Suhtaudumme kuitenkin epäilevästi tarkistusehdotuksessa 5 olevaan ehdotukseen, jonka mukaan käyttöön otettaisiin vielä yksi korvaus, joka kattaisi kotimaan matkat. Olisimme kuitenkin hyväksyneet sen, jos matkakulukorvaukset olisi maksettu todellisten kulujen perusteella. Euroopan parlamentti on siis jälleen kerran osoittautunut kykenemättömäksi tekemään välttämättömiä päätöksiä. Ainoa järkevä ja moraalisesti oikea päätös olisi ollut ottaa käyttöön matkakulukorvaukset, jotka perustuvat todellisiin kuluihin. Nyt tuloksena on se, että jäsenet voivat pistää korvauksista matkojen jälkeen ylijäävän osan omiin taskuihinsa. Pahoittelemme syvästi sitä, ettei myöskään tarkistusehdotus 3, jonka mukaan EU: n toimielinten on mukautettava hallintonsa ympäristönäkökohtiin, mennyt läpi. Koska tämän mietinnön tärkeitä kohtia ei otettu mukaan, olemme päättäneet äänestää koko mietintöä vastaan. Ojala Äänestin täysistunnossa tarkistuksen 899 kappaleiden 1-4 ja tarkistuksen 537 puolesta luottaen siihen, että parlamentti olisi vihdoin valmis siirtymään käytäntöön, jossa matkakulut korvataan todellisten kulujen perusteella. Tällainen käytäntö vastaisi kansalaisten oikeustajua ja odotuksia. Nyt syntynyt tilanne, eli että puhemiehistön päätös tulee voimaan, ei tuo kaivattua parannusta, vaan päinvastoin sekoittaa tilannetta entisestään. Parlamentti ei tunnu ymmärtävän sitä, että tällaiset näytelmät ja ratkaisut murentavat uskottavuuttamme entisestään, mitä pahoittelen suuresti. Palm, Theorin ja Wibe EU: n jäsenvaltioita ovat jo usean vuoden ajan koetelleet sosiaalialan, hoitoalan ja julkisten palvelujen leikkaukset, jotka johtuvat lähentymisohjelmasta. Samaan aikaan näyttää siltä, että yhteensä noin 20 miljoonan työttömän määrä on jäänyt pysyväksi 15 jäsenmaassa. Olemme myös sitä mieltä, että EU: n talousarvio on nyt arvioitava huolellisesti ja että se on kyseenalaistettava. EU: ssa on useita toimialueita, jotka sosiaalisiin toimialueisiin verrattuna, joita jäsenmaissa nyt leikataan, ovat hyvin merkityksettömiä ja jotka on poistettava ensin, jos kohdat pannaan tärkeysjärjestykseen. Kun nyt Ruotsin sairaaloiden pitkäaikaissairaiden osastoja suljetaan, pidämme erittäin valitettavana, että EU: ssa on toimielimiä, joiden työ maksaa paljon ja joiden tulokset, ehkä jopa olemassaolo, ovat erittäin kyseenalaisia. On taloudellista tuhlausta, että parlamentti muuttaa Brysselin ja Strasbourgin välillä. Näissä molemmissa paikoissa tällä hetkellä rakennettavat uudisrakennukset aiheuttavat suunnattomia kustannuksia. Se on taloudellista tuhlausta, joka heikentää vakavasti unionin arvostusta kansalaisten silmissä. Parlamentin Brysselissä, Luxemburgissa ja Strasbourgissa sijaitseviin rakennuksiin liittyvät kustannukset nousevat yhteensä 149 610 706 ecuun. Tilanne on muuttunut järjettömäksi korkeiden ja tarpeettomien paikalliskustannusten myötä. Tämän ongelman hoitamiseen ei kuitenkaan kenelläkään tunnu olevan valtaa. Muita alueita, joista meillä on huomautettavaa Euroopan parlamentin talousarvioon liittyen ja joita haluamme muuttaa, ovat: Euroopan parlamentin jäsenille maksettavia matkakulukorvauksia voidaan leikata, jos otetaan käyttöön matkakortti sen sijaan, että nykyiseen tapaan maksettaisiin runsaskätisesti yleisiä korvauksia. Luonnollisesti vaaditaan selvityksiä kuittien muodossa.-Euroopan parlamentin jäsenten eläkerahastoa ei pidä millään ehdoin tukea yleisillä EU: n varoilla, jos se ei taloudellisesti käy päinsä. Ne, jotka kuuluvat eläkerahastoon, eivät voi vain saada osinkoa, kun rahasto on voitollinen, vaan heidän on myös osallistuttava mahdollisten tappioiden peittämiseen. Ne rahat, jotka EU: n talousarviosta on tähän mennessä maksettu eläkerahastolle, on vaadittava takaisin.Olemme lisäksi sitä mieltä, että kaikki ehdotukset taloudellisten määrärahojen myöntämisestä Euroopan tason puolueille on hylättävä. Leikkausten aikakautena näyttää pahalta, että poliitikot myöntävät omille järjestöilleen lisäetuja. Puolueiden on huolehdittava siitä, että osallistuvat osapuolet rahoittavat poliittisten puolueiden välisiä " Euroopan tason" toimenpiteitä. Olemme myös sitä mieltä, että talous- ja sosiaalikomitean olemassaolo on kyseenalaistettavissa. Onko tämän komitean työ sen kustannusten arvoista? Valtioiden ja hallitusten päämiesten kokous McKenna Arvoisa puhemies, äänestin tätä päätöslauselmaa vastaan, koska se johtaa täysin väärään suuntaan ja koska siinä jätetään täysin huomiotta jäsenvaltioiden kansalaiset ja heidän oikeutensa sekä kansallisten parlamenttien oikeudet, vaikka nämä ovat paljon lähempänä kansalaisia kuin Euroopan parlamentti ja eurooppalaiset toimielimet. On ensisijaisen tärkeää, että jäsenvaltiot sallivat kansalaistensa mahdollisimman laajan osallistumisen päätöksentekoon ja että kansallisilla parlamenteilla olisi oikeus tutkia tarkoin kaikkien EU: n toimielinten toimintaa. Eritoten on täysin uskomatonta, että parlamentti ei arvostelisi - sillä se on usein arvostellut - rooliaan suhteessa komissioon ja että emme voisi erottaa yksittäisiä komissaareja vaan koko komission kollegiaalisena toimielimenä, sillä parlamentti ei tule koskaan käyttämään tätä toimivaltaa. Yhteisen ulko- ja turvallisuuspolitiikan merkityksen osalta on selvää, että yhteisen puolustuspolitiikan kehittämisestä on muodostunut parlamentille ja EU: n toimielimille pakkomielle, vaikka kysymykseen siitä, ketä vastaan me puolustaudumme, ei ole koskaan annettu selkeää vastausta. Se on periaatteessa Euroopan aseistamisen etujen mukaista, mikä ei pitkällä aikavälillä ole kansalaisten etujen mukaista. Meidän on tarkasteltava Euroopan ja maailman aseistariisuntaa sen sijaan, että kulkisimme tähän suuntaan. Tässä päätöslauselmassa ei kuitenkaan käsitellä Euroopan unionin demokratiavajetta, ja siinä jätetään täysin huomiotta unionin tavallisten ihmisten oikeudet. Berthu Arvoisa puhemies, Euroopan parlamentin puhemies, herra Gil-Robles oli eilisaamuna pitämässään unionin tilannetta käsittelevän keskustelun alustuksessa huolissaan neuvoston töiden täydellisestä pysähtyneisyydestä Schengenin säännöstön perustamissopimukseen sisällyttämistä koskevien yksityiskohtaisten määräysten osalta. Tiedämme, että Schengenin säännöstön sisältämän pöytäkirjan, siten kuin Amsterdamin Eurooppa-neuvosto sen hyväksyi, 2 artiklassa määrätään, että neuvosto määrittää yksimielisellä päätöksellä Schengenin säännöstön jokaisen säännöksen keskeisen oikeudellisen perustan eli jaottelee ne itsenäisellä päätöksellä ensimmäiseen ja kolmanteen pilariin. Tämä menettely on hyvin erikoinen ja mielestäni Ranskan perustuslain vastainen, koska se antaa ministerineuvostolle vallan määrittää itse, ilman parlamentaarista ratifiointia tai perustuslaillisuuden valvontaa, ne Schengenin säännöstöä koskevat näkökohdat, joista voidaan tehdä enemmistöpäätös ja muut näkökohdat, joista päätetään edelleen yksimielisesti. Tämä on yksi niistä monista syistä, jonka takia me ranskalaiset vastustamme Amsterdamin sopimusta. Neuvoston työryhmä on kuitenkin pohtinut jo vuoden ajan tätä jaottelua, eikä se ole saanut aikaan mitään näkyvää tulosta. Jos tilanne näin ollen vielä säilyy samana Amsterdamin sopimuksen ratifioinnin jälkeenkin, koko Schengenin säännöstö sisällytetään kolmanteen pilariin. Tästä on seurauksena uskomaton oikeudellinen sekasotku vapauden, turvallisuuden ja oikeuden alueella, joka on Amsterdamin sopimuksessa sisällytetty automaattisesti ensimmäiseen pilariin. Näissä oloissa on ymmärrettävää, että puhemies Gil-Robles pyytää seuraavaa Wienin Eurooppa-neuvostoa antamaan näille töille uuden sysäyksen. Mutta mitä Eurooppa-neuvosto voi oikein tehdä? Todellisuudessa työryhmän lukkiutuminen osoittaa, että Amsterdamin sopimusta, siten kuin se on allekirjoitettu, ei voida mitenkään tältä osin soveltaa käytännössä. Miten valtioiden ja hallitusten päämiehet ovat voineet allekirjoittaa tällaiset säännökset? Tämä asia on selvitettävä myöhemmin. Tällä hetkellä olisi todellakin helpotus, jos Ranska ei ratifioisi Amsterdamin sopimusta. Andersson ja Lööw Jos enemmistö kannattaa alkuperäistekstiä: Haluamme huomauttaa, että emme tulkitse 3 kohdan muotoilua " ett så kallat rättvist återflöde" (oikeudenmukainen hyöty) sanatarkasti. " Rättvist återflöde" (ranskaksi juste retour ) olisi tässä yhteydessä käännettävä sanoilla exakt återflöde (tarkka hyöty) tai precist återflöde (täsmällinen hyöty). Barros Moura Nyt kun Saksan vaalien tulos on muuttanut Chiracin ja Kohlin kirjeen johdosta järjestettävän tapaamisen oloja, mitähän hyötyä tuosta tapaamisesta voi olla, paitsi että Schröder ja muut 14 voivat tutustua toisiinsa? Kaikesta huolimatta institutionaalisten asioiden valiokunnan laatimaan ehdotukseen sisältyy huomionarvoisia näkökohtia. Niiden avulla - jos ne vain otetaan huomioon - " huippukokouksessa" voidaan kenties tehdä päätelmiä, jotka ovat omiaan johtamaan erityiseen eurooppalaiseen aloitteeseen vastauksena viime aikoina ilmenneisiin kriisin ja taantumuksen merkkeihin, jotka mutkistavat entisestään poliittiseen esityslistaan sisältyviä jo sinänsä vaikeita kysymyksiä, kuten kansainvälinen talouskriisi, laajentuminen itään, Agenda 2000 ja EU: n tuleva rahoitus. Kiintoisaksi tämän päätöslauselman - jossa toisin kuin monissa muissa ei vesitetä Euroopan parlamentin ikuisia vaatimuksia toimielinuudistuksesta - tekee minun näkökulmastani se, että siinä esitetään neljä keskeistä edellytystä Euroopan unionin poliittiselle tulevaisuudelle: EU: n on omaksuttava näkyvä poliittinen rooli, jossa se yhtenäismarkkinoiden toteutumisen ja yhtenäisvaluutan käyttöönoton lisäksi pyrkii myös kohti kauaskantoisempia tavoitteita eli pyrkii puuttumaan ulkopolitiikkaan ihmisoikeuksien ja rauhan puolustamiseksi, osallistumaan kansainväliseen rahoitukselliseen ja taloudelliseen sääntelyyn taloudellisen kehityksen ja sosiaalisen oikeudenmukaisuuden edistämiseksi (ks. António Guterresin ehdotus, jonka hän esitti Portossa Etelä-Amerikan valtionpäämiesten ja pääministerien puolesta näiden kokoonnuttua viime viikonloppuna huippukokoukseen, jonka tarkoituksena oli varmistaa, että EU: n huippukokouksessa 24. ja 25. lokakuuta kiinnitettäisiin huomiota kansainväliseen rahoituskriisiin) ja luomaan vapauteen, turvallisuuteen ja oikeudenmukaisuuteen perustuvan alueen; -laajentumisen on perustuttava tasa-arvoon ja koheesion ylläpitämiseen entisten ja uusien jäsenvaltioiden välillä; -toissijaisuus ei saa olla veruke yhteisöpolitiikkojen uudelleen kansallistamiselle eikä myöskään muodostua kierteeksi, joka lopulta johtaa keskittämiseen, vaan sen on oltava eräänlainen " dynaaminen peruste" , jonka avulla voidaan määrätä, kuka - jäsenvaltiot vai EU - on kulloinkin toimivaltainen toteutettaessa perustamissopimusten tavoitteita käytännössä; -on saatava aikaan toimielinuudistus, jonka avulla demokratiaa, avoimuutta, kansalaisten osallistumismahdollisuuksia ja tehokkuutta voidaan lisätä - ja tässä päätöslauselmassa tuodaan aivan oikein nimenomaisesti esiin, että nämä näkökohdat on pidettävä erillään äänten painottamista koskevasta kysymyksestä sekä muista suurten jäsenvaltioiden valta-asemaa koskevista kysymyksistä.Kyse on päätöslauselmasta, jossa korostetaan toissijaisuuden merkitystä, pidetään kansallisten parlamenttien osallistumista välttämättömänä ja arvioidaan realistisesti neuvoston määräävää asemaa itsenäisten valtioiden muodostamassa unionissa. Päätöslauselma on siis huomattavasti korkeatasoisempi kuin liittovaltiomallia koskeva tähänastinen pohdinta, joka yksinkertaistaa asioita eikä johda mihinkään, vaan loihtii yhä uudestaan eteemme haamuja, joista on hyötyä vain kansallismielisyyden kannattajille; sen sijaan päätöslauselmassa puolustetaan aitoa valtioiden liittoa, jonka mallia voidaan soveltaa unionille jo siirrettyihin toimivaltuuksiin ja joka takaa myös niiden osalta osallistumismahdollisuuden ja demokratian etenkin vahvistamalla Euroopan parlamentin asemaa ja parlamentille tosiasiallisesti vastuuvelvollisen komission poliittista aloitteellisuutta. Päätöslauselmassa ei kuitenkaan jätetä huomiotta sitä, että sysäykset, joita Euroopan yhdentymiskehityksessä nyt tarvitaan enemmän kuin koskaan ennen, riippuvat toisaalta niistä institutionaalisista ja rahoituksellisista keinoista, joita meillä on käytettävissämme voidaksemme toteuttaa perustamissopimusten tavoitteet. Tämä tarkoittaa sitä, että hallitusten on osoitettava poliittista tahtoa! Ja viimeisenä vaan ei vähäisimpänä päätöslauselmassa katsotaan, että taloudellisen ja sosiaalisen yhteenkuuluvuuden ja eurooppalaisen yhteiskuntamallin on yhdessä demokratian, ihmisoikeuksien ja markkinatalouden kanssa muodostettava Euroopan unionin uuden, muotoutumassa olevan perustan ydin. Tässä on riittävästi syitä äänestää päätöslauselman puolesta ja paljastaa ne pikkusieluiset etunäkökohdat, joita kannattavat haluavat korvata politiikan kirjanpidolla ja puolustaa hinnalla millä hyvänsä niin sanotun oikeudenmukaisen hyödyn teoriaa, joka on täysin vastoin yhteisön periaatteita. Delcroix Missä tahansa valiokunnassa toimimmekin, Euroopan poliittinen tulevaisuus koskettaa meitä kaikkia Euroopan parlamentin jäseninä. Samalla kun Pörtschachin Eurooppa-neuvostoa luonnehditaan epäviralliseksi ja kun jäsenvaltiot eivät ole vielä ratifioineet Amsterdamin sopimusta, institutionaalisten asioiden valiokunta on viisaasti keskittynyt päätöslauselmassaan huippukokouksessa ilmoitettuihin aiheisiin - toissijaisuusperiaatteeseen ja toimielinten demokraattiseen legitiimiyteen - jotta viidentoista valtion ja hallitusten päämiehille annettaisiin selkeä ja painokas poliittinen viesti. Tämä käytännöllinen lähestymistapa ei saa estää meitä sosialistijäseniä katsomasta pidemmälle kokonaisvaltaisen toimielinuudistuksen saavuttamiseksi ja muistuttamasta meitä siitä, että unionin seuraavina kuutena puheenjohtajana toimivat hallitukset, joissa vallassa ovat sosialistit. Meidän on siten kysyttävä itseltämme, mitä tarkoittavat päätöslauselmamme sanat: " edettävä sisämarkkinoiden toteutumisen ja yhtenäisvaluutan käyttöönoton lisäksi kohti aitoa poliittista unionia" . Kaksikymmentä vuotta kestänyt uusliberaalinen utopia on opettanut meille kovan läksyn: rahoituksen ja kaupan maailmanlaajuistuminen, rahavirtojen säännöstelyn purkaminen ja rahoituksellinen kiihkoilu edellyttävät, jotta pystyisimme vastaamaan niihin, nykyään poliittista maailmanlaajuistumista. Euroopan unionin kehittäminen on tämän takia olennainen edistysaskel alueellisen maailmanlaajuisen vallan luomiseksi. Talous, teknologia ja tietoyhteiskunta kehittyvät nykyään yhä kansainvälisemmässä ympäristössä. Yhteiskunnan uudistamista haluavilla on oltava käytössään ylikansallinen poliittinen rakenne, joka korvaa valtioiden näitä kehityksiä koskevan vaikutusvallan vähenemisen. Voimme Euroopan unionin ansiosta hyötyä enemmän maailmanlaajuistumisesta, samalla kun suojaudumme sen haitoilta. Unionista on muodostunut vahva talousalue, mikä tehostaa yritysten toimintaa. On luotu yhtenäismarkkinat, jotka takaavat - vaikkakin viivästyksin, tämä on myönnettävä - tavaroiden, palvelujen, pääomien ja henkilöiden vapaan liikkuvuuden. Kaupankäyntiä haittaavat kansalliset esteet on poistettu. Kansalliset valuutat alkavat kadota vuonna 1999 euron hyväksi. Unionista on tullut yksi maailman suurimmista kauppavalloista, ja sillä on käytössään monia välineitä, joiden avulla se voi vastata kansainvälisen talouden haasteisiin. Euroopan unionista tulee euron ansiosta myös maailmanlaajuinen rahavalta. Kehityksessä jälkeenjääneiden eurooppalaisten alueiden tukemiseksi on myös laadittu erityinen politiikka, ja tämä rakennepolitiikka on menestynyt erittäin hyvin. Euroopan unioni turvaa samaan aikaan rauhaa Euroopassa. Kaikista unionin saavutuksista tämä on kaikkein arvokkain, vaikka se onkin vielä keskeneräinen. Jäsenvaltiot ovat eläneet rauhassa jo puoli vuosisataa. Yhteenotot ovat antaneet sijaa yhteistyölle. Yleinen mielipide on kuitenkin etääntynyt eurooppalaisesta hankkeesta, koska yhtenäismarkkinoiden toteuttama yhdentyminen on ollut luonteeltaan epätasapainoista. Eurooppalaiset kuluttajina, työntekijöinä, työttöminä ja kansalaisina on usein sivuutettu. Vaikka eurooppalaisille toimielimille onkin perustamissopimuksissa annettu selkeä tehtävä, sitä ei ole toteutettu sosiaali-, työllisyys-, ympäristö-, vero- ja turvallisuuspolitiikassa. Eurooppalainen politiikka on näillä aloilla jäänyt hyvin rajalliseksi. Näitä politiikkoja on kuitenkin kiireesti kehitettävä. Yhtenäisvaluutan käyttöönotto lisää vielä tätä tarvetta sosiaalialalla ja verotuksessa. Vasta kun kansalaiset huomaavat Euroopan unionin ratkaisevan heidän ongelmansa, he luottavat jälleen Eurooppaan. Kansalaisten Euroopalla on merkitystä vain siinä tapauksessa, että kyse on hankkeesta, jonka avulla Eurooppa voi vastata kansalaisten jokapäiväisiin huolenaiheisiin. Raymonde Duryllä, joka oli edeltäjäni Euroopan parlamentin jäsenenä, oli tapana sanoa, että jos Euroopan unioni hakisi - kokonaisuutena - unionin jäsenyyttä, sen hakemus hylättäisiin, koska unioni ei ole riittävän demokraattinen. Tilanteemme on historiallisesti ainutlaatuinen: kokonaisuus - Euroopan unioni - on vähemmän demokraattinen kuin jokainen sen osatekijöistä - jäsenvaltiot. Siksi toimielinuudistusten olennaisena tavoitteena on oltava todellisen demokratian rakentaminen ja toiminnan tehostaminen. Eurooppa voi saavuttaa tämän demokratian ja tehokkuuden vain liittovaltiomallin avulla. Komissiosta tulisi tässä mallissa todellinen hallitus. Euroopan parlamentista tulisi ensimmäinen kansan edustuslaitos. Neuvostosta tulisi jäsenvaltioiden ja niiden oikeushenkilöiden toinen edustuslaitos. Koko tämä rakenne perustuisi todelliseen eurooppalaiseen perustuslakiin. Tuomioistuimesta tulisi eurooppalainen perustuslakituomioistuin. Demokratisoituminen edellyttää, että eurooppalaiset päätökset tehdään sellaisessa kehyksessä, jossa demokratian takuut ovat olemassa: enemmistöperiaate, viranomaisten poliittinen vastuu, parlamentaaristen toimielinten valvonta, päätösmenettelyjen avoimuus. Toimielinten demokraattisen luonteen vahvistamisen avulla voitaisiin samalla lisätä niiden tehokkuutta ja vähentää byrokratian painolastia. Tämä edellyttää ensiksikin ensimmäisen pilarin demokraattisen valvonnan tehostamista, ja sen jälkeen kahden hallitusten välisen pilarin yhteisöllistämistä. Tämä yhteisöllistäminen vahvistaisi lisäksi tuomioistuimen asemaa. Demokratisoitumiseen on siten yhdistettävä rationalisointi, joka perustuu kolmen eurooppalaisen suuren toimielimen olennaisiin muutoksiin. Eurooppalaisten politiikkojen uudistamisen olennaisena tavoitteena on tehokkuuden lisääminen. Euroopan unionin on laajenemisen takia tarkasteltava uudestaan politiikkojaan. Koko mantereen kattavassa Euroopan unionissa on 500 miljoonaa asukasta, ja siksi kaikkia eurooppalaisia aloitteita on tarkasteltava uudestaan. Tehokkuuden tarve on otettava paremmin huomioon. Tämä on sitä paitsi toissijaisuusperiaatteen keskeinen merkitys. Euroopan unionin roolia on toisissa tapauksissa vähennettävä ja toisissa lisättävä. Euroopan unioni on muuten liian heikko torjumaan kansainvälistymisen sosiaalisia ja kulttuuriin liittyviä kielteisiä vaikutuksia. Sitä vastoin jotkin interventiomuodot ja joskus tietyt toimivaltuudet ovat menettäneet paljon merkitystään. Ne lisäävät byrokratian painolastia ja budjettimenoja ilman suuriakaan tuloksia. Joitakin interventiomuotoja on tarkasteltava uudelleen: sosiaalisen syrjäytymisen torjunnassa, sosiaalialalla, ympäristön ja verotuksen aloilla, maatalouspolitiikassa. Koheesiorahastolla ei ole enää merkitystä sen nykyisessä muodossa; siitä on tultava kasvurahasto, josta myönnetään jäsenvaltioille talousarvion mukauttamispolitiikkaa helpottavia lainoja. Nämä voivat siten paremmin noudattaa konvergenssikriteerejä rahoituskriisin tapauksessa. Gahrton, Holm, Lindholm ja Schörling De Giovannin ja institutionaalisen valiokunnan päätöslauselma sisältää useita kohtia lokakuussa pidettävää ylimääräistä valtion ja hallitusten päämiesten kokousta ajatellen. Useat näistä kohdista menevät liian pitkälle integraatio- ja federalismikysymyksissä. 22 kohdassa sanotaan esimerkiksi, että meidän on nyt luotava perusta Länsi-Euroopan unionin valtuuksien sisällyttämiseksi EU: hun, mikä luonnollisesti merkitsee EU: n militarisoimista ja mikä on vastoin toivomustamme rauhanomaisesta ja aseettomasta Euroopasta. I-EDN-ryhmän vaihtoehtoinen päätöslauselma on huomattavasti parempi, koska siinä on ilmaistu tahto demokratian ja toissijaisuusperiaatteen vahvistamishalu, niin kuin asia muotoiltiin Cardiffin huippukokouksessa. Palm, Theorin ja Wibe Koko päätöslauselma puhuu ylivaltiollisuuden lisäämisen ja " Euroopan yhdysvaltojen" puolesta. Muun muassa 10 kohdassa varoitetaan Euroopan neuvostoa antamasta periksi " houkutukselle käyttää toissijaisuutta alibina yhteisöpolitiikkojen kansallistamiselle uudelleen" . 11 kohdassa korostetaan, " että pelot liiallisesta keskittymisestä ovat liioiteltuja" . Perusnäkemyksemme on, että EU: n on oltava itsenäisten valtioiden välisen yhteistyön muoto. Sen vuoksi tämän päätöslauselman puolesta ei voi äänestää. On myös moitittavaa, että Euroopan parlamentilla on oltava oma ohjesääntö. Euroopan parlamentin jäsenten ja kansallisten parlamenttien välinen yhteys on periaatteellisesti tärkeä. Euroopan parlamentin jäsenten yhteinen ohjesääntö vahvistaa entisestään federalistisia pyrkimyksiä. Lisäksi se tulee väistämättä johtamaan merkittäviin palkankorotuksiin useimpien Euroopan parlamentin jäsenten kohdalla. Se tulee tuntumaan pahalta monista niistä kansalaisista, joilla on tällä hetkellä hyvin vaikeaa. Spiers Euroopan parlamentin Labour-puolueen edustajat kannattivat De Giovannin päätöslauselmaa, mutta huomattavin varauksin. Kuluvan kuukauden Eurooppa-neuvoston ylimääräinen kokous on myönteinen yritys tarkastella kuilua, jonka on havaittu vallitsevan Euroopan unionin toimielinten ja EU: n kansalaisten välillä. Kokouksessa on tarkoitus tutkia keinoja yhdistää EU ja sen kansalaiset uudelleen sekä tarkastella Euroopan kansalaisten huolia eikä niinkään näperrellä edelleen toimielinjärjestelmän parissa. Keskittymällä EU: n toimielimiin ja ehdottamalla tulevia hallitusten välisiä konferensseja koskevaa toimielinuudistusta - kun tiedämme, että edelliset HVK: t ovat vahingoittaneet EU: n legitimiteettiä saaden sen näyttämään siltä, että se on etääntynyt yhä kauemmaksi kansalaistensa huolenaiheista - menetämme tämän neuvoston erityiskokouksen keskeisen ajatuksen. Päätöslauselman yksityiskohtien osalta Labour-puolueen edustajat pidättäytyivät äänestämästä 5 kohdasta, jossa ehdotetaan EMUn jäsenmaiden yksimielistä osallistumista kansainvälisiin elimiin. Labour-puolue äänesti 18 kohdan neljättä luetelmakohtaa koskevaa tarkistusta 40 vastaan, jossa ehdotetaan tuomioistuimen lainkäyttövallan laajentamista kaikille EU: n toimivallan alueille. Labour-puolue äänesti 21 kohdan toista luetelmakohtaa vastaan, jossa ehdotetaan määräenemmistöpäätösten ulottamista kaikkiin säädöksiin. Äänestimme tätä kohtaa koskevaa tarkistusta 35 vastaan, jossa ehdotetaan, että määräenemmistöpäätökset ulotettaisiin kaikkiin neuvoston nimityksiin. Labour-puolue kannatti 22 kohtaa koskevaa tarkistusta 19, jossa ehdotetaan tehokkaampaa keskittymistä kriisienhallintaan ja konfliktien ratkaisuun ja EU: n jäsenvaltioiden puolustuspolitiikoiden parempaa yhteensovittamista, jotta Petersbergin tehtävät voidaan panna tehokkaasti täytäntöön. Labour-puolue äänesti 23 kohtaa vastaan, jossa ehdotetaan, että yhteisön menetelmää käytettäisiin perustamissopimusten seuraavan tarkistamisen valmistelemiseen. Correian mietintö (A4-0353/98) Bébéar Maailman terveysjärjestön (WHO) viimeisimmät lääketieteelliset tulokset osoittavat, että työstä johtuvat syöpäsairaudet lisääntyvät jatkuvasti Euroopan unionissa. Niiden osuus kuolleisuustilastoissa on merkittävä. Enää ei aliarvioida tiettyjen ympäristötekijöiden vaikutuksia syöpään; teollisuuteen olisi suhtauduttava samalla tavalla. Kun näihin epäedullisiin oloihin lisätään vielä perinnölliset taipumukset, tiedämme syöpien kehittyvän laajassa mittakaavassa. Minulla on lääkärinä ollut tilaisuus tarkastella tätä terveysongelmaa. Inhimillisen näkökohdan lisäksi sillä on väistämättä myös taloudellisia ja sosiaalisia vaikutuksia. Syytetyn penkillä on nykyään erityisesti metsäteollisuus. Kyse ei ole kuitenkaan liian ankarien ja todellisuudessa toteuttamiskelvottomien toimenpiteiden määräämisestä. On erittäin tärkeää käsitellä tätä ongelmaa taloudellista näkökulmasta. Sen rahoitukselliset ja työllisyysvaikutukset koskettavat useita satoja metsäteollisuuden yrityksiä. On siten osattava toimia tältä kannalta siten, että ryhdytään ihmiselämää suojaaviin toimenpiteisiin tuomitsematta kuitenkaan voimakkaasti työllistävää alaa. Jos toimimme hätiköiden ja harkitsematta, vaarannamme tuhansia työpaikkoja. Euroopan parlamentin tehtävänä on puhua puupölyn syntymisen ehkäisemistä koskevien tiukempien normien asteittaisen hyväksymisen puolesta. Tällä alalla on myös tärkeää, että taataan varotoimenpiteiden yhdenmukaistaminen kaikille Euroopan unionin maille ja yrityksille niiden koosta riippumatta. Tämän suojajärjestelmän tehokkuus perustuu suureksi osaksi määräaikoihin, jotka koskevat järjestelmän sisällyttämistä ja soveltamista eri kansallisiin oikeusjärjestyksiin. Ehdotuksemme on tarpeeksi joustava, jotta sitä voidaan vastedes mukauttaa. Äänestin Correian mietinnön puolesta. Blak, Iversen, Kirsten Jensen ja Sindal Tanskan sosiaalidemokraatit ovat äänestäneet syöpäsairauksia aiheuttavia aineita koskevan direktiivin muuttamisen puolesta. Komission ehdotus ei ole tarpeeksi hyvä. Siinä ehdotetaan pelkästään, että direktiivi on ulotettava kattamaan työ, jossa työntekijä joutuu alttiiksi tammi- ja pyökkipölylle. On olemassa riittävästi tieteellistä tietoa, jonka nojalla kaikkien puulajien, sekä pehmeiden että kovien, olisi kuuluttava direktiivin piiriin. Yritysten käytännön työtä vaikeuttaa myös se, jos eri puulajeja koskevat turvallisuusmääräykset ovat erilaisia. Olemme sen vuoksi äänestäneet sen puolesta, että direktiivi kattaisi kaikki kovat ja pehmeät puulajit. Komission ehdotusta 5 milligramman kuutiometrikohtaisesta raja-arvosta ei myöskään voi hyväksyä. Monien maiden rajaarvot ovat alhaisempia, eikä komissio ole tieteellisesti perustellut, miksi se on päätynyt sellaiseen raja-arvoon kuin 5 milligramma kuutiometriä kohden. Olemme äänestäneet sen puolesta, että raja-arvo on muutettava 1 milligrammaan kuutiometriä kohden ja että raja-arvokysymys on lisäksi otettava arvioitavaksi 2 vuotta direktiivin täytäntöönpanon jälkeen. Paasilinnan mietintö (A4-0328/98) Titley Kuluttajana olen iloinen siitä, että uusilla tekniikoilla kehitetään sellaisia uusia mahdollisuuksia kuten mahdollisuus käyttää Internetiä puhelinkeskusteluissa. Mahdollisuudet tämäntyyppiseen " lähentymiseen" tietoliikenteen eri alojen välillä ovat hyvin mielenkiintoisia. Ehkä tällaiset teknologiset kehitykset avaavat vammaisille ja muille, joiden on ollut vaikea käyttää vanhoja järjestelmiä, pääsyn tällaisiin palveluihin. Meidän on epäilyksettä säänneltävä helläkätisesti kansallisesta tai alueellisesta valvonnasta riippumattoman Internetin tarjoamia palveluja. Se, että meidän on nykyisin lainsäätäjinä usein turvauduttava toimialojen itsesääntelyyn kuluttajien etujen suojelemisessa, ei pitäisi tarkoittaa sitä, että me yksinkertaisesti unohdamme kuluttajien tarpeet. Voimme, ja meidän pitäisikin tarvittaessa, vastustaa monopoleja, jotka voivat rajoittaa kuluttajien valintoja. Uusien tietoliikennepalvelujen tuottajien olisi myös muistettava, että samalla tavoin kuin teknologiaa voidaan käyttää hyödyn maksimoimiseen, mahdollisesti julkisen alan työllistämiä muita asiantuntijoita voitaisiin pyytää luomaan järjestelmiä, joilla tarkistetaan maksavien asiakkaiden palvelujen laatu. Toivon, että tietoliikennealan uusien palvelujen alalla toimivat teollisuudenalat palvelevat kaikkia asiakkaitaan korkeimpien normien mukaisesti ja poistavat tarpeen tarkistaa säännöksiä, joita nämä kutsuisivat byrokraattisiksi säännöksiksi - jos ne eivät tee näin, meidän pitäisi varautua toimimaan sen varmistamiseksi, että kaikki hyötyvät uusista tietoliikennemuodoista. Wolf Minun on selvyyden vuoksi varmaankin hyvä tässä yhteydessä hahmotella tarkistuksiin liittyvää tilannetta omalta kannaltani. Tarkistuksissa 1-15 on vain ja ainoastaan suoritettu ne korjaukset, jotka ovat tarpeen talous- ja raha-asioita käsittelevän valiokunnan enemmistön Paasilinnan mietinnössä järjestämien konservatiivis-liberaalisten " teurastuspitojen" jälkien korjaamiseksi. Vasemmisto- ja ympäristöpuolueista muodostuva enemmistö, joka on mahdollinen parlamentissa, korjaa toivottavasti asian. Mietinnön teksti tai mainitut tarkistukset kattavat jo Euroopan yhtyneen vasemmiston konfederaatioryhmän/Pohjoismaiden vihreän vasemmiston esittämät tarkistukset 18, 19, 20, 21 ja 23. Näiden tarkistusten hylkääminen suurella enemmistöllä ei sen tähden merkitse käsiteltäviin asioihin liittyvää parlamentin kannan ilmaisua. Me vihreät hylkäämme ne joka tapauksessa, koska emme hyväksy menettelyä, jossa pyritään - ehdottamalla jälkikäteen tarkistuksia, jotka eivät tuo tullessaan mitään uutta - vain profiloitumaan poliittisesti kotitarvekäyttöön. Ehkä näin onkin tapahtunut vain " täysin harkitsematta" - mutta silloin tarkistusesitykset voitaisiin yhtä lailla harkitsematta peruuttaa. Tämä ei koske tarkistuksia 16 ja 17, joissa toistetaan oikeita näkökohtia aiemmista mietinnöistä, eikä tarkistusta 22, joka on asiasisällöltään kiistaton. Kannatamme näitä tarkistuksia. Giansilyn mietintö (A4-0341/98) Blak, Iversen, Kirsten Jensen ja Sindal Tanskan sosiaalidemokraatit ovat tänään äänestäneet Giansilyn mietinnön puolesta, jossa käsitellään valuuttavarantoja EMUn kolmannessa vaiheessa. Se ei kuitenkaan tarkoita sitä, että olemme luopuneet EMUn kolmanteen vaiheeseen liittyvästä Tanskan erityisehdosta, joka on edelleen olemassa, vaan että olemme kiinnostuneita siitä, mitä tässä asiassa tapahtuu, koska EMUn kolmas vaihe vaikuttaa merkittävästi Tanskaan, osallistumme me EMUun tai emme. Ehdotuksen avulla halutaan nimittäin varmistaa, että Euroopan keskuspankkijärjestelmällä on merkittävä valuuttavaranto euron käyttöönottamisen ja sen lopullisen toimeenpanon välisen ylimenovaiheen aikana. Siten osallistujamaille taataan se, että niiden valuuttakurssit pysyvät vakaina ylimenovaiheessa. Fourçans Herra Giansilyn mietinnössä esitetään valuuttavarantojen käsittelyä koskeva ongelma talous- ja rahaliiton kolmannessa vaiheessa. Euro otetaan käyttöön 1. tammikuuta 1999, ja sen seurauksena osaa kansallisten keskuspankkien hallussa tällä hetkellä olevista valuuttavarannoista ei enää pidetä valuuttavarantosaamisina, vaan niistä tulee automaattisesti sisäisiä saatavia. Kansallisilla keskuspankeilla on kuitenkin vielä runsaasti valuuttavarantosaamisia etenkin Yhdysvaltain dollarien ja kullan muodossa, mutta myös Kansainvälisen valuuttarahaston varanto-osuuksina ja erityisinä nosto-oikeuksina. Näiden varojen kokonaissummaksi arvioidaan 400 miljardia Yhdysvaltain dollaria koko euroalueella. Kun tiedetään, että kansalliset keskuspankit siirtävät 50 miljardia euroa EKP: lle, kansallisiin keskuspankkeihin jää vielä merkittävä valuuttavaranto. Näitä varantoja voidaan nykyään käyttää valuuttamarkkinoiden tasapainottamiseksi tai maksutaseen mahdollisten vajeiden kattamiseksi. Yhtenäisvaluutan käyttöönoton jälkeen euroalueeseen kuuluvat maat eivät enää suorita valuuttainterventioita. Mitä näille ylijäämäisille varannoille pitäisi sitten tehdä? Voimme ensiksikin ajatella, että tämän huomattavan summan avulla lujitetaan euron vakautta välttämällä mahdolliset keinotteluhyökkäykset. Sen jälkeen, jotta euron vakautta ei horjutettaisi, on tärkeää, ettei näitä ylijäämiä vähennetä liian nopeasti. Tällainen toimenpide alentaisi merkittävästi euron vaihtokurssia Yhdysvaltain dollariin nähden ja vahingoittaisi talouksiemme kilpailukykyä. Koska eurosta halutaan tehdä kansainvälinen valuutta, olisi myös viisasta välttää kaikkea tarpeetonta häiriötä valuuttamarkkinoilla. Lopuksi haluan palata kohtaan, johon esittelijämme ei mielestäni ole riittävästi paneutunut: EKPJ: n perussäännössä määrätään, että kansalliset keskuspankit voivat edelleen suorittaa toimia hallussaan olevilla valuuttavarantosaamisillaan, erityisesti kansainvälisiin järjestöihin kohdistuvien velvoitteidensa täyttämiseksi. Jos nämä interventiot ylittävät tietyn rajan, jokaisen kansallisen keskuspankin on pyydettävä lupa EKP: lta. Esittelijämme olisi epäilemättä pitänyt korostaa tällaiseen menettelyyn liittyviä mahdollisia poikkeamisia koskevia riskejä ja näiden interventioiden tiukan valvonnan tarvetta. Tätä huomautusta lukuun ottamatta herra Giansilyn mietintö on hyvä mietintö, ja äänestän sen puolesta. Palm, Theorin ja Wibe Koska Ruotsi ei osallistu euron käyttöönottoon 1999-2002, olemme päättäneet olla osallistumatta tätä mietintöä koskevaan äänestykseen. Tämä kysymys kuuluu niille jäsenmaille, jotka tulevat kuulumaan euroalueeseen. On kuitenkin mielenkiintoista panna merkille, että kultavarantoa pidetään tunteenomaisesti itsenäisen valtion varmimpana varantona hätätilanteita varten. Kultavarantojen yhteensovittaminen on jälleen askel kohti demokraattisten valtioiden itsenäisyyden löyhtymistä. De Rose Kollega Giansilyn meille tarkasteltavaksi jättämässä päätöslauselmassa pohditaan, mitä vaikutuksia euron liikkeelle laskemisella 1. tammikuuta 1999 on euroalueeseen kuuluvien jäsenvaltioiden tällä hetkellä hallussa oleviin valuuttavarantoihin. EY: n perustamissopimukseen liitetyn Euroopan keskuspankin perussääntöä käsittelevän pöytäkirjan 30 artiklan mukaan kansalliset keskuspankit siirtävät EKP: lle valuuttavarantosaamisia 50: tä miljardia ecua vastaavaan määrään asti, ja jokaisen keskuspankin osuus vahvistetaan suhteessa sen osuuteen EKP: n merkitystä pääomasta (osuus BKT: sta ja yhteisön väkiluvusta). Kun järjestelmän tavoite on näin asetettu, on toimittava siten, että toisaalta estetään häiriöt ja toisaalta katetaan maksutaseiden mahdolliset ulkoiset vajeet. Mutta kuten herra Giansily selvittää, EMUn kolmannessa vaiheessa perustettu talous- ja raha-alue vähentänee tarvetta valuuttavarantojen ylläpitoon, vaikka meidän onkin oltava erittäin varovaisia siirtymäkauden aikana, jotta eurolle taataan tietty uskottavuus kansainvälisillä markkinoilla. Jos esimerkiksi otetaan Ranska, nopea laskutoimitus osoittaa, että Ranskan on siirrettävä hieman yli 50 miljardia frangia EKP: lle; Ranskan valtion viralliset valuuttavarantosaamiset olivat helmikuun 1998 lopussa kuitenkin 400 miljardia frangia (joista 150 miljardia kultavarantoina Ranskan keskuspankin talletuslokeroissa). Euron käyttöönoton jälkeen Ranskan valtiolla on siten hieman alle 350 miljardia frangia ylijäämäisiä valuuttavarantosaamisia, joista on vähennettävä ecuina olevat saamiset (noin 67 miljardia frangia) ja kansallisina valuuttoina (euroalueeseen kuuluvan 11 maan) olevat saamiset, jotka muunnetaan euroiksi. Kun tiedetään, että EKP: n ei pitäisi käyttää näitä valuuttavarantosaamisia euron käyttöönottamisen yhteydessä, herää perustava kysymys näiden varantojen käytöstä. Lisäksi on tiedettävä, että tarvittavien varantojen tasoa on arvioitava ulkoisen kaupan määrän mukaan; mitä suurempi on ulkoisen kaupan määrä, sitä suurempia ovat riskit ja sitä enemmän on oltava varantoja. Kun sitten tiedetään, että Euroopan taloudellinen yhdentyminen ja euron käyttöönotto vähentävät yhteisön ulkopuolista kaupankäyntiä ja valuutanvaihtoa, 80 miljardiksi ecuksi arvioitu osuus tuntuu tarpeettomalta! Mitä näiden lukujen perusteella on todettava? Konkreettiset tulokset jäsenvaltioille: varantojen menetys, mikä vastaa tulojen menetystä, koska varannoista maksetaan korkoja. Sen lisäksi, koska EKP ei tyydy vain riistämään jäsenvaltioilta rahoituslähteitä, joita käytetään myös keinoina budjettivajeiden vähentämiseksi, EKP tulee hallitsemaan todellista " sotasaalista" . Mitä se aikoo sille tehdä? Siksi emme voi puoltaa herra Giansilyn mietintöä, koska meistä näyttää siltä, että keskeistä kysymystä näiden varantojen käytöstä ei ole mainittu eikä myöskään kysymystä EKP: lle myönnettyjen rahoituslähteiden käytöstä, näiden rahoituslähteiden vastatessa jäsenvaltioiden tosiasiallisen rahallisen itsenäisyyden menetystä. Siten on loppujen lopuksi selvää, että rahoituslähteiden siirtämistä kaikkivoimaiselle EKP: lle koskevan tavoitteen avulla ei voida peitellä jäsenvaltioiden rahallisen itsenäisyyden osittaista siirtämistä tälle yhteisön elimelle, jolla ei ole mitään demokraattista oikeutusta. Wolf Tämä keskustelu pitäisi oikeastaan käydä kahden laajemman asian yhteydessä: 1.uuden euroalueen tulevan kansainvälisen roolin määrittelyn, ennen kaikkea maailman rahoitusjärjestelmässä, ja2. sen eurooppalaisen luottopolitiikan määrittelyn yhteydessä, joka on välttämätön osa rahoituskehystä, jota tarvitaan kestäville ja sosiaalis-ekologisille tulevaisuuden investoinneille.Esittelijä toimii molemmissa asioissa liian varovaisesti. Eihän 200 miljardin Yhdysvaltain dollarin rahavarojen käyttö keskipitkällä aikavälillä ole mikään mitätön sivuseikka! Olemme yrittäneet tarkistusehdotuksissamme ainakin aloittaa jäsennellyn keskustelun siitä, miten - mahdollisimman varovasti ja hätiköimättä - voidaan vaiheittain panna vireille mainittujen varojen mahdollistamat tukitoimenpiteet massatyöttömyyden voittamiseksi. Sehän on toki vähintä, mitä yli 27 miljoonaa työtöntä voi vaatia meiltä ja itse asiassa koko parlamentilta ja komissiolta! Olisi tietysti myös mielekästä käyttää näitä varantoja - eurooppalaisten hyvin ymmärtämän oman edun nimessä - osaksi maailman rahoitusarkkitehtuurin jäsennellyn ja ohjatun vahvistamisen rahoittamiseen. (Istunto keskeytettiin klo 13.00 ja sitä jatkettiin klo 15.00.) Tärkeät, ajankohtaiset ja kiireelliset aiheet: Kenraali Pinochetin pidättäminen Puhemies Esityslistalla on seuraavana keskustelu seuraavista päätöslauselmaesityksistä: B4-0975/98 Green PSE-ryhmän puolesta, Cox ELDR-ryhmän puolesta, Puerta GUE/NGL-ryhmän puolesta, Aelvoet Vryhmän puolesta, Lalumière ja Escolá Hernando ARE-ryhmän puolesta kenraali Pinochetin pidättämisestä Lontoossa; -B4-0976/98 Galeote Quecedo, Salafranca Sánchez-Neyra ja Palacio Vallelersundi PPE-ryhmän puolesta kenraali Pinochetin pidättämisestä Lontoossa. Medina Ortega Arvoisa puhemies, aion puhua Euroopan sosiaalidemokraattisen puolueen ryhmän puolesta puolustaakseni kuitenkin päätöslauselmaesitystä, jota viisi parlamentin poliittista ryhmää yhdessä esittävät; Euroopan yhtyneen vasemmiston konfederaatioryhmä - Pohjoismaiden vihreä vasemmisto -ryhmä, Euroopan radikaaliallianssin ryhmä, Euroopan liberaalipuolueen ryhmä, Vihreä ryhmä ja itse Sosiaalidemokraattisen puolueen ryhmä. Mielestäni kyseessä on hyvin varovaisesti muotoiltu päätöslauselma, jossa vain ilmaisemme tyytyväisyytemme kenraali Pinochetin Lontoossa suoritetun pidätyksen johdosta ja jossa kehotamme Espanjan hallitusta nopeuttamaan luovutusprosessia heti, kun oikeusviranomaiset sitä virallisesti pyytävät, jotta varmistetaan se, että kenraali Augusto Pinochet saatetaan Espanjan tuomioistuinten eteen. Tähän on olemassa syy, joka on se, että niiden lukuisten Pinochetin valtakaudella murhattujen ihmisten joukossa - puhutaan, että tämän niin ihastuttavan maan, Chilen, historian mustalla kaudella murhattiin runsaat 3 000 ihmistä - on useita kymmeniä espanjalaisia. Tällä hetkellä kuulumme Euroopan oikeuden alueeseen. Unionin rajoja on laajennettu, koska sekä vuoden 1992 Maastrichtin sopimukseen että uuteen vuoden 1997 Amsterdamin sopimukseen sisältyy oikeudellinen yhteistyö, ja ennen kaikkea uuden Amsterdamin sopimuksen 31 artiklaan sisältyy yhteistyö rikoksen johdosta tapahtuvassa luovuttamisessa. Luvuista ja tuhansista kadonneista puhuminen ei varmastikaan tuo esille sen tragedian todellista inhimillistä ulottuvuutta, jonka Pinochetin diktatuuri sai aikaan Chilessä. Kerron vain yhdestä tapauksesta. Kerron tästä tapauksesta, koska se koskee erästä henkilöä, johon olin yhteydessä. Kyseessä on Carmelo Soria, Yhdistyneiden kansakuntien kansainvälinen virkailija. Tutustuin häneen henkilökohtaisesti Yhdistyneissä kansakunnissa vähän ennen hänen lähtöään Chileen. Hän oli todella innoissaan, se oli Chilelle parempaa aikaa. Hän aikoi työskennellä kansainvälisenä virkailijana. Tämä mies, jonka suurin rikos oli se, että hän oli Yhdistyneiden kansakuntien palveluksessa ja että hänen ajatusmaailmansa oli hiukan vapaamielinen, katosi, häntä kidutettiin, pahoinpideltiin, hänet murhattiin, ja lisäksi hänen ruumiinsa jäänteet tuhottiin siten, että hänen kuolemansa näyttäisi onnettomuudella. Häneltä jäi perhe; hän oli Espanjan kansalainen; kansainvälisenä virkailijana toimiessaan hän kuului kansainvälisen suojelun piiriin. Parlamentin yritykset saada rikoksen tekijät syytteeseen eivät tietyistä lupauksista huolimatta ole johtaneet mihinkään, ja nyt meillä on unionin valtioiden viranomaisten välisen yhteistyön avulla mahdollisuus saada hänet, joka on pääasiallisesti vastuussa tästä ja muista yli 3 000 murhasta, yhteisön tuomarin eteen, espanjalaisen tuomarin eteen. Vähintä, mitä tässä parlamentissa voimme tehdä, on mielestäni se, että pyydämme kenraali Pinochetia vastaamaan näistä rikoksista espanjalaisen tuomarin edessä. Galeote Quecedo Herra Medina, te tiedätte, että meidän ryhmämme on tuominnut kaikkein selvimmin diktaattori Pinochetin hallintokauden, mutta siinä päätöslauselmaehdotuksessa, jota sosiaalidemokraattinen ryhmä esittää, vaaditaan Espanjan hallitusta kiirehtimään mahdollisen luovutuspyynnön esittämistä, ja tämä on yksinkertaisesti tarpeetonta, koska Espanjan hallitus - tiedätte sen varsin hyvin - on pääministerin välityksellä jo ilmaissut kunnioittavansa asianomaisissa tuomioistuimissa tehtyjä päätöksiä. Kun se on ajankohtaista, ne, joiden on suostuttava luovutukseen - oletan, ettei Pinochet pääse keneltäkään karkuun - ovat Ison-Britannian viranomaisia, ja sen vuoksi uskon, ettei kukaan tässä parlamentissa vastusta sitä, että pyydämme oikeudellista yhteistyötä myös Yhdistyneen kuningaskunnan taholta, ja uskon, ettei kukaan vastusta myöskään sitä, että vahvistamme ja noudatamme puuttumattomuusperiaatetta oikeudellisissa toimenpiteissä, ja yhtä lailla uskon siihen, ettei kenelläkään ole mitään sitä vastaan, että vahvistamme uudelleen tukevamme Chilen demokraattisia toimielimiä oikeusvaltion lujittamisprosessissa. Uskon ja toivon, että kaikki nämä ja ne toiset päätökset, jotka sisältyvät ryhmäni esittämiin tarkistuksiin, mutta erityisesti nämä, saavat parlamentin enemmistön tuen. Jos sitä vastoin joku nyt kätkee tämän aloitteen taakse salatun ja häpeällisen aikomuksen saattaa Espanjan hallitus vaikeuksiin, haluan hänen tietävän, että se on hyvin surullista, hyvin paljastavaa ja samalla täysin hyödytöntä. Goerens Arvoisa puhemies, Pinochetia kuten myös hänen kannattajiaan vastaan esitettyjä peruuttamattomia syytöksiä ei voida mitenkään vastustaa, ellei sitten vedota hänen diplomaattiseen koskemattomuuteensa, jolla ei IsonBritannian viranomaisten mielestä tässä tapauksessa ole mitään arvoa. Muuten esimerkiksi Belgia olisi voinut toisen maailmansodan jälkeen nimittää Léon Degrellen senaatin elinikäiseksi jäseneksi, jotta hän olisi tällä tavoin voinut välttää oikeudelliset kanteet. Yhteisessä päätöslauselmassamme pyydetään, että Ison-Britannian viranomaiset hyväksyisivät kenraali Pinochetin mahdollisen luovutuspyynnön. Siten oikeudenkäyntiä voitaisiin jatkaa, ja tämä olisi sitä paitsi hieno voitto niille, jotka ovat Nürnbergin prosessista, Eichmannin prosessista, entisen Jugoslavian ja Ruandan kansainvälisten tuomioistuinten perustamisesta - kansainvälistä rikostuomioistuinta unohtamatta - asti jatkuvasti taistelleet sitä vastaan, että ihmiskuntaa vastaan tehdyistä rikoksista vastuussa olevat jäisivät rankaisematta. Pinochetin pidättäminen ja sitä seuraava oikeudenkäynti ovat alan kansainvälisen oikeuden määräysten soveltamista koskeva uskottavuustesti. Siksi ryhmäni tukee yhteistä päätöslauselmaa. Puerta Arvoisa puhemies, kenraali Pinochetin pidätys Lontoossa espanjalaisten tuomarien pyynnöstä on herättänyt toivon siitä, ettei häntä jätetä rankaisematta. 25 vuotta sitten Pinochet tuhosi väkivaltaisesti Chilen demokraattisen järjestelmän aiheuttaen presidentti Salvador Allenden sekä tuhansien Chilen kansalaisten ja ulkomaalaisten kuoleman, joiden joukossa oli myös kymmeniä espanjalaisia. Suunnitelmallisesti ja järjestelmällisesti toteutettiin laajamittainen kansan ja sen älymystöjohtajien, poliitikkojen ja ammattiyhdistysten kukistaminen. Palauttakaamme mieliin symbolisia tapauksia: laulaja Víctor Jara, Yhdistyneiden kansakuntien virkailija Carmelo Soria, kenraali Carlos Prat Argentiinassa ja diplomaatti Orlando Letelier Yhdysvalloissa. Pinochetin rikollisella toiminnalla ei ollut rajoja, hän ei kunnioittanut ihmisoikeuksia, ei demokraattista laillisuutta eikä minkäänlaisia ekstraterritoriaalisuuden säännöksiä. Nykyisin espanjalaisten ja brittiläisten tuomarien toimenpiteet antavat mahdollisuuden taistella tätä kauan jatkunutta rankaisemattomuutta vastaan. Se on mahdollista, koska ihmiset ja järjestöt ovat jo kauan työskennelleet sitkeästi ja toivoaan menettämättä. Ihmisoikeusjärjestöt, Salvador Allenden säätiö ja sen puheenjohtaja Joan Garcés sekä Espanjan yhtynyt vasemmistopuolue ovat alusta lähtien osallistuneet Espanjan kansalaisten katoamisia Chilessä ja Argentiinassa koskeviin kiistoihin. Pyyntö Pinochetin pidättämisestä ja luovuttamisesta perustuu Espanjan korkeimman asteen rikostuomioistuimen alaisuudessa toimivan paikallisen rikostuomioistuimen numero 5 antamaan erillismääräykseen, jota yhtynyt vasemmistopuolue on pyytänyt Latinalaisen Amerikan eteläosissa toteutettua niin sanottua Cóndor-ohjelmaa koskevan asiakirjan pohjalta. Tämän perusteella ja Euroopan parlamentin peräkkäisten päätöslauselmien ja Euroopan unionin perustamissopimusten, sekä Maastrichtin että nykyisen ratifiointivaiheessa olevan Amsterdamin sopimuksen, mukaisesti meidän ryhmämme esittää ja tukee yhteistä päätöslauselmaa ja pyytää oikeusviranomaisia ja asianomaisia hallituksia täyttämään velvollisuutensa sekä tekemään mahdolliseksi sen, että kenraali Pinochet saa oikeudenmukaisen tuomion, joka tekee lopun hänen törkeästä rankaisemattomuudestaan. Toivottavasti tämä tapaus on alku yleismaailmalliselle ja tehokkaalle ihmisoikeuksien puolustamiselle, jonka on löydettävä paikkansa kansainvälisen rikostuomioistuimen toiminnassa. Toivottavasti tämä sanoma auttaa Chilen kansaa saattamaan demokratisoitumisprosessinsa päätökseen. Euroopan parlamentti ei voi sallia sitä, että toivo tukahdutettaisiin jälleen kerran. Kreissl-Dörfler Arvoisa puhemies, me vihreät ilmaisemme tyytyväisyytemme Chilen entisen diktaattorin Augusto Pinochetin pidätyksestä Lontoossa. Voidaan todella olla sitä mieltä, että Pinochetin diktatuurin aikaiset veriteot on katsottava ihmiskunnan vastaisiksi rikoksiksi, ja että mikä tahansa maailman tuomioistuimista voi rangaista niistä. Chilessä nyt puhjenneet kiistat osoittavat kuitenkin myös, miten suuri vaikutus tällä julmalla diktaattorilla ja hänen apureillaan edelleenkin on. Meidän Euroopan parlamentin jäsenten on nyt sitäkin tärkeämpää tukea Chilen demokraattisia voimia, jotta ne voivat paikata tämän diktatuurin jättämät arvet. Pidätys on myös tärkeä voitto Chilen ihmisoikeusryhmille. Kuinka paljon Chilen kansalaisten ja etenkin uhrien omaisten oikeustaju mahtaneekaan kärsiä siitä, että entinen diktaattori Pinochet istuu parlamentissa vieläpä elinikäisenä senaattorina ja voi matkustaa ympäri maailmaa, kun taas uhreja ei voida enää herättää henkiin. Tässä asiassa on vielä paljon tekemistä! Tämä pidätys merkitsee kuitenkin myös sitä, että koko maailmassa useat veritekoihin ja diktatuureihin osallistuneet apurit ja kenraalit eivät oikeastaan enää voi nukkua öitään rauhassa, sillä heidät voidaan nyt todellakin myös pidättää. Roomassahan on kansainvälinen rikostuomioistuin, joka voisi olla myös päätöksentekoelimenä tällaisten rikosten jatkokäsittelyssä, vaikka Pinochetin luovuttaminen Espanjaan ja hänen tuomitsemisensa siellä - mitä me hartaasti toivomme - ei onnistuisikaan. On myös esitettävä kysymys, miksi diktaattorien itse asiassa täytyy aina kuolla kotona, omissa vuoteissaan, omilla huviloillaan. Tämän kysymyksen haluaisin kerrankin tuoda esille. Eräs toinenkin kohta on ehkä myös vielä varsin tärkeä: uskon, että voi olla kuolemaa edeltävää tuomitsemista ja oikeudenmukaisuutta! Pradier Arvoisa puhemies, Augusto Pinochetin tapaus on kaikilta osin hyvä esimerkki. On varsin todennäköistä, ettei hän ole omin käsin murhannut ketään, ainakaan vallankaappauksensa jälkeen. Sitä vastoin on täysin varmaa, että hän on kehottanut ja rohkaissut siihen sekä antanut luvan ja nimenomaisesti käskenyt kiduttaa ja murhata maansa tuhansia kansalaisia, jopa ulkomaiden kansalaisia, joilla ei ole ollut samanlaista maailmankatsomusta kuin hänellä. Eräs espanjalainen tuomioistuin, joka on enemmän huolissaan kansalaistensa kohtalosta kuin konsanaan eurooppalaisista toimielimistä, on antanut epäilyksenalaisena olevaa Pinochetia koskevan kansainvälisen pidätysmääräyksen, jonka Interpol on välittänyt, eikä se ole mitenkään hyväntahtoisesti leikkiä laskevan järjestön maineessa. Pinochetia vastaan esitetyt syytekirjelmän pääkohdat eivät ole kaikki yhtä painavia, etenkin kansanmurhaa koskeva kohta saatetaan todennäköisesti kiistää. Kaikista ponnisteluistaan huolimatta Pinochetista ei ole tullut toista Adolf Hitleriä. Tämä pidätys, sen lisäksi, että se lämmittää niiden sydäntä, jotka janoavat kiihkotonta oikeutta, on myös mielenkiintoinen varoitus niille, jotka ovat mantereellamme määränneet, tukeneet ja rohkaisseet ihmiskuntaa vastaan tehtyjä muita rikoksia. Heidän ei ole hyvä lähteä omista maistaan tulevina vuosina, tämä on sanottava. Espanjan oikeus käsittelee juttua niin hyvin kuin se kykenee, mutta on pakko myöntää, että oikeus ja politiikka sotkeutuvat tässä jutussa ikävällä tavalla toisiinsa. Koskaan aikaisemmin ei ole ollut yhtä ilmeistä se, miten välttämätöntä on perustaa pysyvä kansainvälinen tuomioistuin, joka ei ole minkään tahon painostuksen alainen ja jonka avulla tämänkaltaiset tilanteet voitaisiin parhaiten tulevaisuudessa hoitaa. Nicholson Arvoisa puhemies, ensimmäiseksi haluaisin sanoa, että suhtaudun hyvin varauksellisesti tästä aiheesta tänään iltapäivällä järjestettävään keskusteluun. Kyse on lainsäädännöllisestä eikä poliittisesta aiheesta. Sitä pitäisi käsitellä eri tavalla. Vaikka me parlamentissa voimmekin ilmaista näkemyksiämme tänään iltapäivällä, niillä ei tule olemaan suurta vaikutusta lopulliseen tulokseen. Kysymys kuuluu Yhdistyneen kuningaskunnan viranomaisten toimivaltaan ja he tulevat toimimaan yhteistyössä Espanjan viranomaisten kanssa; olen varma siitä, että he noudattavat asianmukaista menettelytapaa. Otamme huomioon kansalaisten voimakkaat mielipiteet Pinochetista. Ymmärrän oikein hyvin parlamentin espanjalaisten kollegoideni tunteet. Olen tietoinen heidän näkemyksistään. Kuten hekin, haluan tehdä selväksi sen, että monista hänen aikanaan tehdyistä pahoista teoista on langetettava rangaistus. Ymmärrän oikein hyvin tunteita niissä perheissä, joiden jokin jäsen on " kadonnut" . Omalla alueellani on viimeisten kolmenkymmenen vuoden ajan ollut perheitä, jotka ovat vaatineet rakkaittensa ruumiita palautettaviksi hautajaisia varten. Tämän vuoksi ymmärrän heitä. Asia pitäisi nyt kuitenkin jättää Espanjan ja Yhdistyneen kuningaskunnan hallitusten käsiin, niin että ne voivat noudattaa asiaan kuuluvaa oikeusprosessia. Olen varma siitä, että he tulevat hoitamaan sen perusteellisesti. McNally Arvoisa puhemies, on soveliasta, että keskustelemme täällä näistä tapahtumista; ne ovat hyvin merkityksellisiä tapahtumia, ja ne liittyvät aiheeseen, josta olemme olleet huolissamme parlamentissa yli 20 vuoden ajan: ihmisoikeudet. Chilen tapahtumat vaikuttivat myös EU: n kansalaisiin, miltei jokaisen jäsenvaltion kansalaisiin. Useat jäsenvaltiot ottivat vastaan pakolaisia Chilestä. Meillä on täysi oikeus keskustella asiasta. Tapahtumat ovat yksinkertaiset: espanjalaisen tuomarin aloitteesta kenraali Pinochet pidätettiin Yhdistyneessä kuningaskunnassa kansainvälisen luovutusmääräyksen nojalla; hänellä ei ole diplomaattista loukkaamattomuutta kyseisessä maassa; Espanjan hallituksella on 40 päivää aikaa toimia. Tämä on asianmukainen oikeusprosessi. Asianmukainen oikeusprosessi on toisinaan sitkeä työväline, jolla saavutetaan oikeus. Tässä tapauksessa oikeus on ollut hidas. Tästä huolimatta jokaisella on oikeus oikeudenmukaiseen oikeudenkäyntiin. Rouva Thatcher on pyrkinyt häpeällisellä väliintulollaan tekemään tästä asiasta poliittisen pelin Yhdistyneessä kuningaskunnassa. Tätä ei voida sallia. Yhdistyneen kuningaskunnan ja Espanjan oikeusviranomaisten on noudatettava asiaankuuluvaa prosessia. Tehtiinkö rikoksia? Kyllä vain, ja nämä rikokset järkyttivät koko maailmaa! Chilessä on ollut kidutuksia, murhia, vangitsemisia, kidnappauksia, pakkovallan käyttöä ja kiristystä, jotka ovat vaikuttaneet Chilen kansalaisten lisäksi myös omien maittemme asukkaisiin. Euroopan parlamentti ei ole tuomioistuin. Keskustelumme aikana ei tulla langettamaan tuomiota mistään, mitä kenraali Pinochet on mahdollisesti tehnyt tai ollut tekemättä. Me emme ole se toimielin, joka käy oikeutta tätä miestä vastaan. Näistä rangaistuksista on kuitenkin joskus langetettava rangaistus jollekulle jossakin vaiheessa. Jos tämä prosessi - joka toteutetaan, ja olen tyytyväinen voidessani sanoa tämän, näillä näkymin yhteistyössä Espanjan ja Yhdistyneen kuningaskunnan hallitusten kesken ja jonka jatkumisesta olen varma - on keino saada oikeutta ihmisille, jotka kuolivat, joita kidutettiin ja joiden elämä on muuttunut, olen mielissäni siitä, että näin käy. Kannatan ehdottomasti kaikkien asianomaisten ryhmien laatiman päätöslauselman jokaista osaa. Maij-Weggen Arvoisa puhemies, Pinochetin pidätys Lontoossa on nostattanut tunnekuohun ja se on saanut laajaa tukea Euroopan ja Etelä-Amerikan väestöltä. Se, joka on 1970- ja 1980-luvuilla laillani tukenut Chilen oppositiota ja ollut laillani monta kertaa Chilessä auttaakseen oppositiossa olleita poliittisia ystäviämme, tietää, kuinka Chile on kärsinyt noina vuosina ja kuinka revitty maa on ollut. Pinochetin hallinnosta voidaan vain sanoa, että se oli pahanlaatuinen sotilasdiktatuuri, joka polki demokratian jalkoihinsa ja vangitsi, kidutti ja murhautti tuhansia ihmisiä ja jonka aikana tuhansia ihmisiä katosi. Sitä ei voida antaa anteeksi. Espanjalaiset tuomarit, jotka haluavat oikeutta tälle vääryydelle, joka on kohdistunut myös Espanjan kansalaisiin, ansaitsevat tukemme. Se, että pääministeri Aznar on sanonut, että mikäli espanjalaiset tuomarit pyytävät Pinochetin luovutusta, hän suhtautuu asiaan myönteisesti, ansaitsee todellakin myös tukemme ja kunnioituksemme. Siinä mielessä englantilaisten aikaansaama Pinochetin pidätys on hyvä teko. Tällä tavalla oikeus voittaa vastauksena sille hirvittävälle vääryydelle, jolla Pinochet on kohdellut kotimaassaan tuhansia kansalaisia. Arvoisa puhemies, monet ihmiset ihmettelevät Chilen hallituksen asennoitumista; näyttää siltä kuin se ottaisi Pinochetin suojelukseensa. Mutta eriskummallinen pulma on siinä, että Chilen viranomaiset eivät voi perustuslakinsa nojalla, jonka avulla Pinochet ikään kuin pitää hallitusta panttivankinaan, tehdä valitettavasti mitään muuta. Muuten heidän asennoitumisensa olisi perustuslain vastainen. Sen vuoksi on hyvä, että Yhdistynyt kuningaskunta ja Espanja ratkaisevat Pinochetin kysymyksen Chilen puolesta. Sama kristillisdemokraattien ja sosiaalidemokraattien koalitio palautti demokratian Chileen 1990-luvulla. Arvoisa puhemies, tuemme esillä olevaa päätöslauselmaa, mutta pyydämme sosialistiryhmän kollegoita myös tukemaan tarkistuksiamme samassa yhteistyön hengessä, joka on aina vallinnut tässä asiassa. Tarkistukset eivät poista mitään päätöslauselman poliittisesta sisällöstä. Niissä pyydetään ennen kaikkea oikeuden soveltamista, niin että Pinochet tuomitaan sen sijaan, että hän saa matkustella ja vanheta rangaistuksetta. Pinochet kuuluu mielestäni vankilaan, kuten muuten monet vasemmistolaiset väkivaltaiset sotilasdiktaattoritkin. Ihmisoikeudet eivät kuulu vasemmistolle tai oikeistolle, ne ovat yleisiä asioita. Meidän pitää tukea niitä aina ja kaikkialla, missä niitä loukataan. (Suosionosoituksia ) Vallvé Arvoisa puhemies, mielestäni se, että diktaattori Pinochet on pidätetty ja että häntä koskevan pidätysmääräyksen ovat antaneet espanjalaiset tuomarit, on merkittävä ja suurenmoinen uutinen, sillä on jo korkea aika estää useita rikoksia - tässä tapauksessa Chilessä - aiheuttanutta diktaattoria kulkemasta maassaan ja maailmalla rangaistuksetta. Tässä mielessä päätös oli mielestäni erittäin tärkeä. Ryhmämme on tukenut aina ja tukee jatkossakin kansainvälisen tuomioistuimen perustamista inhimillisyyttä vastaan tehtyjä rikoksia varten, mutta niin kauan kuin tällaista tuomioistuinta ei ole olemassa tehokkaassa muodossa, kaikki ne menetelmät, joilla pyritään vainoamaan diktaattoreja, ovat tässä mielessä erittäin myönteisiä. Omasta puolestani haluan tässä Euroopan parlamentin keskustelussa tukea toteutettuja toimenpiteitä, ja pyytää, että laadittu luovutuspyyntö täytetään tuomioistuimen päätösten mukaisesti. Haluan palauttaa mieliin nimiä: Joan Alsinan, joka oli katalonialainen pappi ja joka ammuttiin kuoliaaksi konekiväärillä Santiago de Chilessä kenraali Pinochetin diktatuurin aikana, samoin kuin Joan Olidonin, joka oli kotoisin Valenciasta ja joka katosi Pinochetin diktaattorikauden ensimmäisten päivien aikana. Mielestäni näiden nimien mieliin palauttamisen on saatava meidät kaikki tuomitsemaan se, mitä noiden vuosien aikana tapahtui Chilessä. Carnero González Arvoisa puhemies, tuomari Baltasar Garzónin määräämä chileläisen diktaattorin Augusto Pinochetin pidätys Lontoossa auttaa saavuttamaan ne kaksi päämäärää, joita Euroopan yleisen mielipiteen valtaisa enemmistö on tavoitellut: ihmisyyttä vastaan toimineen rikollisen saattaminen oikeuden eteen ja tähän saakka peitetyn rankaisemattomuuden lasiseinän pirstomisen aloittaminen. Euroopan parlamentin on tuettava täydellisesti tuomari Garzónia hänen toimenpiteissään, pyydettävä Yhdistyneeltä kuningaskunnalta yhteistyön ja oikeudenmukaisuuden jatkumista sen tehtävien osalta, ja ennen kaikkea on vaadittava Espanjan hallituksen puheenjohtajalta José María Aznarilta, että hän luopuu nykyisestä moniselitteisestä asenteestaan, jota ei voida hyväksyä, ja että hän sitoutuu julkisesti ja virallisesti esittämään pyynnön Pinochetin luovuttamisesta Madridiin välittömästi ja ilman ehtoja. Aznarin pitäisi sanoa yleisille syyttäjille, Cardenalille ja Fungairiñolle, jotka ovat luoneet todellisen opin Chilen sotilashallinnon syyttömyydestä, etteivät he kiistäisi niin ehdottomasti Espanjan oikeusjärjestelmän toimivaltaa tässä tapauksessa, ja Aznarin pitäisi itse puolustaa tätä hallituksesta käsin poliittisin keinoin. Meidän pitäisi myös välittää kaksi sanomaa Chileen: maan presidentille, että hän ei puolustaisi tarmokkaasti sellaista henkilöä, joka olisi murhannut hänet, jos vain olisi pystynyt, kuten Salvador Allenden kohdalla; ja maan hallitukselle ja kansalle, että Pinochetin tuomio ei tule olemaan esteenä Euroopan unionin ja Chilen väliselle yhä tiiviimmälle yhteistyölle, vaan päinvastoin. Toivottavasti näiden tapahtumien jälkeen tehdään selväksi se, että kun on kyse ihmisoikeuksien puolustamisesta, ei minkäänlaisesta kansallisesta eikä diplomaattisesta koskemattomuudesta ole hyötyä. Kerr Arvoisa puhemies, haluaisin aloittaa sanomalla, että olemme kuulleet paljon oikeusvaltioperiaatteesta tänä iltapäivänä. Toivon, että kenraali Pinochet, lontoolaisen sairaalan yltäkylläisyyden jälkeen, pohtii sitä, miksi hän ei soveltanut oikeusvaltioperiaatetta Chilen kansalaisiin vuonna 1973, kun Amerikan tiedustelupalvelu CIA - tosin minun on sanottava, että Ison-Britannian avustuksella - asetti hänet tehtäväänsä vallankaappauksessa. Ehkä meidän olisi mietittävä, mitä tapahtui presidentti Allendelle, Chilen laillisesti valitulle presidentille, jonka palatsia Chilen ilmavoimat tulittivat ja pommittivat. Tämä voi saada meidät miettimään sitä, miten Pinochetia kohdellaan tällä hetkellä. Tuhansille ihmisille, jotka vangittiin jalkapallostadionilla Santiagossa ja joita kidutettiin sekä hakattiin ja jotka tämän jälkeen katosivat, nämä teot merkitsivät Pinochetin laillisuusperiaatetta, joten mielestäni meidän ei pitäisi olla hänelle nyt liian armollisia. Kysymys kuuluu: mitä me nyt teemme hänen kanssaan? Olen juuri puhunut herra Medinan kanssa, joka kertoi minulle, että Espanjassa on laki, jonka mukaan yli 80-vuotiaita ei voida tuomita vankilaan. Tämän vuoksi olen hieman huolissani hänen luovuttamisestaan Espanjaan. Ehkä meidän pitäisi yrittää löytää luovempia perinpohjaisia ratkaisuja. Voisimme pitää häntä Englannissa jonkin aikaa, viedä hänet joka viikko jalkapallostadionille ja antaa hänet englantilaisten jalkapallohuligaanien käsiin. Tämä voisi antaa hänelle hieman miettimisen aihetta. Vakavasti puhuen meidän on vaadittava, että hänet tuodaan oikeuden eteen joko Ison-Britannian tai Espanjan tuomioistuimessa ja että hänelle langetetaan asianmukainen tuomio. Olen hieman huolissani siitä, että amerikkalaiset voivat painostaa Ison-Britannian hallitusta. Amerikan tiedustelupalvelu CIA, joka asetti Pinochetin alun perin tehtäväänsä 1970luvulla, haluaa pitää huolta omistaan, ja epäilyksenä on, että amerikkalaiset painostavat Ison-Britannian hallitusta, jotta se antaisi Pinochetin livahtaa yön aikana rauhassa takaisin Chileen. Jos näin tapahtuu, parlamentin pitäisi palata asiaan ja miettiä uudelleen näitä toimenpiteitä. Hänet on tuotava oikeuden eteen, ja häntä on rangaistava ankarimmalla mahdollisella tavalla! Marinho Arvoisa puhemies, herra Pinochetin ja monet muut pyövelit, jotka ovat historian kuluessa henkisesti tai fyysisesti tuhonneet tuhansia ihmishenkiä, erottaa toisistaan se seikka, että tehtyään rikoksensa tämä herra on osannut pitää tarkasti huolta myös siitä, että hänen jälkensä peitellään ja että hän saa perustuslaillisen koskemattomuuden suojan. Pinochet olisi tehnyt täydellisen rikoksen, ellei hän olisi halunnut kammottavan poliittisen uransa huipennukseksi vielä viimeisen kerran uhmata Euroopan oikeudellisia toimielimiä, jotka vaalivat oikeutta ja vainoavat rikollisia. Jos Pinochet nauttisi Euroopassakin koskemattomuutta, jos hän olisi täälläkin tuomion ja rangaistuksen ulottumattomissa vain siksi, että hän on se, joka on, osoittaisimme sellaista säädyllisyydentajun puutetta, että joutuisimme luopumaan kaikista niistä perusteista, joiden takia olemme ainakin toisen maailmansodan päättymisestä pitäneet valtioitamme oikeuden ja oikeudenmukaisuuden tyyssijoina. Oikeudenmukaisuuden, joka Pinochetille on aina ollut tuntematon, vieras, tunnistamaton käsite. Onneksi historia johtaa lopulta oikeuteen mutkaisia, mutta ei sen tähden vähemmän oikeudenmukaisia teitä pitkin. Elämänsä loppupuolella Pinochetkin joutui kohtaamaan oikeuden, jota hän, joka on aina käyttänyt voimaa, ei ole koskaan tuntenut. Päättyipä hänen pidätyksensä Lontoossa tosiasiallisesti miten tahansa, historiaan jää ainakin muistin voitto unohduksesta, ja juuri tuo voitto on kenties omiaan tekemään vaikkapa vain vertauskuvallisesti oikeutta vanhurskaille ja viattomille, Pinochetin ideologisen pahuuden uhreille, jotka ovat jo 25 vuotta odottaneet, arvoisa puhemies, että he saisivat hivenen oikeutta. Robles Piquer Arvoisa puhemies, minulla oli kunnia tuntea Chilen perustuslaillinen presidentti Salvador Allende ja jopa osallistua vaatimattomalla tavalla eräisiin neuvotteluihin, joiden ensimmäisen vaiheen hän aloitti Chilen puolesta ja joiden lopussa hän myönsi minulle allekirjoituksellaan varustetun kunniamaininnan, joka nostaa vaatimattoman elämäkertani arvoa. Ymmärrätte varmaan, arvoisa puhemies, että tunnen syvää liikutusta aina kun käsittelemme näitä aiheita ja kun perustellusti pyrimme siihen, että oikeus tapahtuisi sen henkilön kohdalla, joka väkivalloin syöksi Allenden vallasta, ajoi hänet kuolemaan ja sai aikaan niin paljon murhia. Tämä ei kuitenkaan estä minua kantamasta huolta myös muista asioista: ensinnäkin siitä, että ei ainoastaan Espanjan viranomaisille, vaan ennen kaikkea Britannian viranomaisille on muistutettava - tätä ei muuten mainita käsiteltävänä olevassa päätöslauselmaluonnoksessa - että juuri heidän on viime kädessä kannettava vastuu, jos he saavat luovutuspyynnön käsiteltäväkseen. Toinen huolenaiheeni on se, että meidän on pystyttävä kunnioittamaan tuomioistuinten riippumattomuutta. Juuri tuomioistuinten on tehtävä tarkoituksenmukainen päätös, ja me kaikki toivomme, että tämä päätös todellakin olisi oikeudenmukainen. Mitä eräisiin juuri kuulemiini selvästi Espanjan sisäpolitiikkaan liittyviin huomioihin tulee, minun on sanottava, että hallituksen puheenjohtaja Aznar on jo todennut harvinaisen selvästi, että hän kunnioittaa tuomioistuinten päätöstä. Arvoisa puhemies, kolmas - ja ehkä kaikkein syvin - huolenaiheeni on se, että parlamentti tukee - vastustamisesta ei nimittäin ole hyötyä - Chilen poliittisen siirtymäkauden vahvistumista. Me, jotka olemme käyneet läpi vaikean poliittisen siirtymäkauden ja jotka joissakin tapauksissa olemme joutuneet myös puuttumaan siihen, tiedämme hyvin, että jokaisella maalla on omat sääntönsä, tarpeensa ja ongelmansa. Esimerkiksi se, että tuemme Chilen vaikean prosessin ja sen yhteiselon muodon heikentämistä sisältä päin, jonka chileläiset ovat saavuttaneet maksamalla hinnan, jota he eivät todellakaan olisi halunneet maksaa, ei varmasti ole paras keino auttaa Chilen demokratiaa. Tämän vuoksi pyydän, että olisimme varovaisia ja rauhallisia hyväksyessämme muutamia järkeviä vaatimuksia, joita ryhmäni esittää tarkistusten muodossa. Bertens Arvoisa puhemies, me kohtaamme joka päivä uusia haasteita, jotka seuraavat johdonmukaisesti aiempia päätöksiä. Tänään haasteena on kenraali Pinochetin pidätys, miehen, joka tullaan mainitsemaan ensi vuosisadan historiankirjoissa alistamisen, ihmisoikeuksien loukkauksen ja diktatuurin symbolina Latinalaisessa Amerikassa. Hän ansaitsee syytteeseen asettamisensa. Voisimme antaa koskemattomuuteen liittyvän oikeudellisen hiustenhalkomisen estää meitä, mutta emme tee niin. Tietenkin tällaisiin uusiin askeliin liittyy ristiriitaisuuksia. Monet juristit tekevät niistä ehkä väitöskirjoja. Mutta meidän pitää uskaltaa ottaa se askel nyt. Onhan meillä Karad&#x017E;iia ja Mladiia koskevat pidätysmääräykset. Meillä on myös kansainvälinen tuomioistuin. Pinochet on asetettava syytteeseen ihmisyyttä ja ihmiskuntaa vastaan tehdyistä rikoksista ja ihmisoikeudet, kuten rouva Maij-Weggen jo sanoi, ovat maailmanlaajuisia asioita - myös Latinalaisessa Amerikassa. Siksi ryhmäni onnittelee, kuten jo on sanottu, espanjalaisia ja brittiläisiä viranomaisia näistä rohkeista askelista. Toivomme, että saadaan aikaan tehokas yhteistyö, ei vain näiden kahden maan vaan myös unionin jäsenvaltioiden välillä. Tässä ei ole tarkoituksena vaikuttaa oikeuden kulkuun. Oikeusvaltio on etusijalla, mutta loppujen lopuksi brittihallituksen päätös luovutuksen sallimisesta on poliittinen päätös. Toivotamme hallitukselle rohkeutta ja viisautta. Olen myös ilahtunut Norjan ja Kanadan ulkoministerien reaktiosta International Herald Tribune -lehdessä, jossa he toivottavat meille rohkeutta. Voin vakuuttaa rouva Maij-Weggenille, että liberaalitkin tulevat tukemaan asiaa koskevia tarkistuksia. Sauquillo Pérez del Arco Arvoisa puhemies, kenraali Pinochetin pidätyksellä Lontoossa on oikeusteknisten asioiden ohella myös syvällisempi merkitys demokratialle: se merkitsee rankaisemattomuuden loppumista niille, jotka valtaasemansa turvin loukkaavat hallitsemiensa kansojen ihmisoikeuksia. Itsemääräämisoikeuden ja valtion sisäisiin asioihin puuttumattomuuden periaatteet eivät koske näitä oletettuja ihmisyyttä vastaan tehtyjä rikoksia. Itse asiassa tästä hetkestä lähtien ihmisyyttä suojellaan itsemääräämisoikeuden väärinkäyttöjä vastaan. Kerrottakoon diktaattoreille, että nämä asiat saadaan aina selville. Eurooppalainen oikeuden alue, joka käytännössä perustetaan tämän tapauksen myötä, ei voisi saada enää parempaa alkua toiminnalleen. Oikeudellinen yhteistyö, jolla puolustetaan Euroopan rakentamiseen erottamattomasti kuuluvia arvoja, on askel kohti sitä, mitä tapahtuu, kun kansainvälisestä rikostuomioistuimesta tulee tehokas ja kun oikeuden toteutuminen ei enää ole riippuvainen siitä, että palveluksessa oleva diktaattori matkustaa Eurooppaan. Meidän on oltava tähän tyytyväisiä ja vaadittava hallituksia osoittamaan, että ne tunnustavat nämä arvot myös käytännössä eikä vain periaatteessa sitten, kun luovutuspyyntö on lopulta esitettävä oikeusviranomaisten pyynnöstä. Eikä tämä tarkoita sitä, että sekaannumme - kuten kansanpuolueen ryhmä pelkää - oikeudellisiin toimenpiteisiin, vaan että toteutamme poliittista tehtäväämme. Arvoisa puhemies, tämä tapaus antaa meille mahdollisuuden osoittaa kansalle selvästi, kummalla puolella kukin meistä on, olemmeko ihmisoikeuksien puolella vai ihmisoikeuksien loukkaajien puolesta esitettävien oikeudellisten verukkeiden puolella. Me sosialistit olemme oikeudenmukaisuuden puolella, ja sen mukaisesti äänestämme myös Euroopan sosiaalidemokraattisen puolueen sekä muiden parlamentin poliittisten ryhmien yhteisestä päätöslauselmasta. Imaz San Miguel Arvoisa puhemies, murhista ei pidä jättää rankaisematta. Kenraali Pinochet on kaikkein suurimmassa vastuussa siitä diktatuurista, joka sai aikaan tuhansien ihmisten murhaamisen, kiduttamisen ja katoamisen. Näin räikeistä ihmisoikeusloukkauksista ei voi eikä pidä jättää rankaisematta. Valitettavasti kansainvälinen oikeus on suojellut tällaisia tilanteita jo kauan, mutta yhteistyö on päivä päivältä tiiviimpää, ja rakennamme vähitellen maailmaa, jossa henkilöiden vapaaseen liikkuvuuteen liittyy yhä vahvempi poliisi- ja oikeudellinen yhteistyö, jolla rikollisuutta voidaan jarruttaa. Pinochet on lisäksi vastuussa kymmenien ja enimmäkseen espanjalaisten yhteisön kansalaisten murhista ja katoamisista. Tässä mielessä - ja minä olen siihen tietenkin erittäin tyytyväinen - Espanjan oikeusviranomaisten toiminta sekä niiden tehokas yhteistyö Britannian oikeusviranomaisten kanssa on kiitettävää. Augusto Pinochetin pidättäminen on hyvä uutinen, varsinkin hänen uhreilleen sekä hänen perheelleen. Toivon, että oikeus suo heille sen voiton, jota historia ei rikoksen vuoksi voinut heille suoda. Kunnioitamme tietenkin oikeuden päätöstä, mutta siinä puolueessa, jota edustan - baskien kansallispuolueessa - haluaisimme, että tällä päätöksellä löydettäisiin myös ne tarkoituksenmukaiset oikeudelliset keinot, joilla voitaisiin vaatia kenraali Pinochetin luovuttamista ja joilla hänet voidaan saattaa oikeuden eteen Espanjassa eri syistä käynnissä olevissa oikeustapauksissa. Toivon myös Espanjan ja Britannian hallitusten parasta mahdollista yhteistyötä siinä tapauksessa, että tämä mahdollinen luovutuspyyntö tehdään. Runoilija Neruda olisi voinut tässä tilanteessa muokata hieman erästä runoaan ja lausua sen, jossa sanotaan: " Tänä iltana voin kirjoittaa kaikkein iloisimmat säkeet" . Toivon, että oikeus ja kansainvälinen yhteistyö löytävät syyt, joiden perusteella voimme todellakin sanoa näin. Lopuksi, ja vaikka odotankin vielä sitä, että luovutuspyyntö esitetään, yhdyn niihin, jotka vaativat kansainvälistä rikostuomioistuinta, jolla on toimivalta näissä asioissa, jotta vereen kätensä tahrineet diktaattorit pidätetään ja jotta heille langetetaan oikeudenmukainen tuomio, johon heidän uhreillaan ei koskaan ollut mahdollisuutta. Newens Arvoisa puhemies, kenraali Pinochetin oikeudellisten edustajien esittämällä väitteellä, jonka mukaan hänen pidätyksensä Lontoossa ja hänen mahdollinen luovuttamisensa Espanjaan rikkovat tiettyjä oikeudellisia muotoseikkoja, ei olisi ollut suurtakaan merkitystä hänen hallinnolleen Chilessä vuonna 1973. Presidentti Allenden asema demokraattisesti valittuna valtion päämiehenä, jota hänen, kenraali Pinochetin, taattiin tukevan, ei estänyt häntä tekemästä pommi-iskua presidentin palatsiin, mikä johti presidentin kuolemaan. Chilen kansalaisten ja valittujen edustajien oikeuksia ei kunnioitettu, kun heidät vangittiin urheilustadionille, kun heitä kidutettiin ja kun heidät tapettiin. Yli 2 000 henkilöä katosi, eikä heitä nähty enää koskaan. Edes ulkomaalaisille tai kaksoiskansalaisuuden haltijoille ei myönnetty heille kuuluvia oikeuksia, ja monia Euroopan kansalaisia pahoinpideltiin ja muutamia surmattiin. Autoin ensimmäisen vallankaappauksen vastaisen mielenosoituksen järjestämisessä Lontoossa vuonna 1973, enkä ole koskaan unohtanut Isoon-Britanniaan saapuneiden pakolaisten sydäntä vihlovia kertomuksia kärsimyksistä, menetyksistä ja raa'asti surmatuista sukulaisista. Jos ihmisoikeuksilla on minkäänlaista merkitystä, hirmuvaltiaita ei pidä jättää rangaistuksetta. Kenraali Pinochetin omia oikeuksia kunnioitetaan pikkutarkasti, kun hänen oikeusprosessinsa täällä Euroopassa alkaa, toisin kuin hänen tuhansien uhriensa oikeuksia. Kannatan voimakkaasti toimenpiteitä, joihin on ryhdytty. Spencer Arvoisa puhemies, olen parlamentaarikko, en lakimies. Haluaisin, että me kaikki mietimme hetken aikeitamme, ennen kuin osallistumme keskusteluun tänään iltapäivällä. Haemmeko yksilöllistä oikeutta, kollektiivista kostoa vai etsimmekö keinoa, jolla luodaan tulevaisuudessa pelotteita sotilasdiktaattoreita vastaan? Minusta näyttää siltä, että iltapäivän poliittinen kysymys ei koske oikeusvaltioperiaatetta vaan lainsäädännöllisten toimielinten tehokkuutta maailmanlaajuisella tasolla. Onko meillä todellista maailmanlaajuista lainsäädäntöä ihmisoikeuksien alalla? Melkein. Onko meillä toimielimiä, joissa maailmanlaajuista lainsäädäntöä pannaan täytäntöön? Todennäköisesti ei. Jos aiomme yhdistää kaikki halumme ja kaikki toiveemme näihin toimielimiin, meidän on varmistettava, että maailmanlaajuinen oikeus on sokea; että maailmanlaajuista oikeutta sovelletaan kaikkiin; että maailmanlaajuinen oikeus voidaan panna täytäntöön; että se ei kurki silmäsiteen raosta yhdellä silmällä, joko vasemmalla tai oikealla. En ole vakuuttunut siitä, että meillä olisi vielä toimielimiä, joilla tällaiset diktaattorit saatetaan vastuuseen. Meidän on syytä olla hyvin varovaisia, jotta emme tuhoa tätä maailmanlaajuista oikeutta jonkin erityistapauksen tunnekuohussa, koska jos sovellamme tätä Pinochetiin, pidätämmekö seuraavaksi Castron, kun hän saapuu Euroopan alueelle, tai Kiinan johtajan tai tusinan afrikkalaisia diktaattoreita, jotka ovat yhä vallassa tai jotka ovat vetäytyneet asemastaan? Uskon, että Ison-Britannian hallitus tulee huomaamaan, että se on kompuroinut hyvin vaikeaan lainsäädännölliseen miinakenttään. Jos sillä olisi edes puolet ranskalaisten viisaudesta, se ei olisi päästänyt Pinochetia maahan alun perinkään. Odotan kiinnostuneena, miten Ison-Britannian hallitus toimii. Uskon, että se toimii oikeusvaltioperiaatteen mukaisesti eikä seuraa politiikkaa, johon herra Mandelson lankesi puheessaan viikonloppuna. Tässä yhteydessä tärkeää ei ole yhden miehen tai hallituksen maine, vaan se, että tämän planeetan toimielinten rakenteita muutetaan asianmukaisesti tulevaisuudessa. Oikeutta voidaan hakea tuomioistuimissa. Poliitikkoina me voimme tehdä jotakin tulevaisuuden pelotteille, mutta kosto on Herran. Pons Grau Arvoisa puhemies, Euroopan parlamentti on poliittinen elin. Sen vuoksi Euroopan unioni tarvitsee ulkopolitiikkaa, joka perustuu vapauden, demokratian ja oikeusvaltion puolustamiseen. Tämän vuoksi parlamentti on aloittanut demokratiaa koskevien ehtolausekkeiden sisällyttämisen kaikkiin unionin kolmansien maiden kanssa allekirjoittamiin sopimuksiin. Siksi kannatamme kansainvälisen rikostuomioistuimen perustamista, sen vuoksi kaikkiin päätöslauselmiimme sisältyy se väite, että ihmisyyttä vastaan tehdyt rikokset eivät vanhene koskaan. Rankaisemattomuuden lopettaminen tässä asiassa on paras lääke, paras keino välttää tulevia diktatuurin mukanaan tuomia kiusauksia. On säälittävää sanoa, että niillä toimenpiteillä, joihin Euroopan parlamentti nyt ryhtyy vastustaakseen rankaisemattomuutta, vaikeutamme uusien demokratioiden syntymistä, kuten on myös väärin sanoa, että tällä päätöslauselmalla sekaannuttaisiin sen ja sen Euroopan maan oikeusjärjestelmään tai painostettaisiin sitä. Tämä on poliittinen kannanotto, joka ei velvoita mihinkään muihin toimenpiteisiin. Ehkä joillakin muilla on houkutus painostaa oikeusviranomaisia joko suoraan tai asetusten, tekosyiden tai tulkintojen avulla, joilla yritetään kätkeä jotakin, mitä ei voi kätkeä, eli poliittista kantaa. Kuinka todellinen eurooppalainen pääministeri voi pyytää, ettei politikoitaisi sellaisesta asiasta, joka jo sinänsä on poliittinen? Politiikka tarkoittaa kannanottamista, puolueen valitsemista, osallistumista, ja Euroopan parlamentti asettuu demokraattisten menetelmien puolelle valtion hämäriä menetelmiä vastaan. Sillä, arvoisa puhemies, kun valtion menetelmillä vastustetaan ihmisoikeuksia, niillä puolustetaan valtiota, mutta ei oikeusvaltiota. Parlamentti asettuu niiden kansalaisten puolelle, jotka kukistettiin ja nöyryytettiin, joiden on aina annettava periksi ja jotka nyt näkevät oikeudenmukaisuuden - eikä koston - valon pilkottavan tunnelin päässä, jotka eivät vieläkään voi Chilessä näyttää avoimesti iloitsevansa Pinochetin pidätyksestä, koska he pelkäävät niitä, jotka eivät koskaan anna periksi. Jos heitä pyydetään nyt vaikenemaan, olisi se sama asia kuin uhria pyydettäisiin olemaan vaikeroimatta, koska hänen huutonsa käy pyövelin korviin. Kannatamme rauhaa, joka merkitsee vain sitä, että ihmiset voivat ilmaista itseään vapaasti, rauhassa ja ilman pelkoa. Olemme tietoisia niistä vaikeista hetkistä, joita Chile on käymässä läpi, maa, joka kohtaa riisutun ja karun todellisuutensa, mutta joka on pääsemässä vapauteen tuskallisesta vankeudestaan kohdatakseen elämän ja muistot. Tiedämme täällä parlamentissa, että monet tulevat syyttämään meitä asioihin puuttumisesta, mutta vaikka kansan enemmistö olisikin Pinochetin puolella, se ei vapauta häntä vastuusta rikoksiensa osalta. Rikoksia ei mitata enemmistöjen tai vähemmistöjen perusteella. Kuolleilla on nimet, sukulaisia ja ystäviä. Joillakin heistä oli jopa diplomaatin passi. Nämä perheet ja ystävät ovat niitä, joiden on annettava anteeksi, jos he haluavat antaa anteeksi. Tänään konkretisoituu kansainvälinen oikeudenmukaisuuden äänekäs vaatimus oikeuden määräyksellä ja niiden kahden aseettoman poliisin toimesta, jotka vartioivat vanhan kuolemaa kylväneen herran ovea. Ehkä nyt ovat avautumassa ne leveät kadut, joita pitkin kulkevat vapaat miehet ja naiset, jotka muistavat kaikki ne Amandat, Manuelat, Victorit, Maríat, Carmelot ja Salvadorit, joita maailmassa on ollut. Palacio Vallelersundi Arvoisa puhemies, tämän keskustelun lopuksi ja joidenkin sellaisten vaatimusten lisäksi, jotka ovat yhtä kohtuuttomia kuin järjettömiä: mitkä ovat ne seikat, joiden voidaan päätellä muodostavan tämän päätöslauselman punaisen langan? Se, arvoisa puhemies, että ihmisoikeuksien puolustaminen on niin Euroopan unionin kuin jäsenvaltioidenkin aatemaailman ja oikeusjärjestelmän perusta. Se, että unionin perustamissopimuksen tälle toimielimelle myöntämä valta ja vastuu edellyttävät meiltä nykyisin taipumattomuutta. Se, että parlamentin on todellakin kartettava kaikkea tahallista moraalitonta hyväksikäyttöä, joka heikentää julistusta, johon loppujen lopuksi on sitoutunut melkein 300 miljoonaa Euroopan kansalaista. Tämän vuoksi on tärkeää sanoa - ja erityisesti parlamentin on sanottava se selvästi ja kovaan ääneen - että oikeusvaltio perustuu tuomioistuinten riippumattomuuteen, että tämän periaatteen ja siitä johtuvan tuomioistuimen päätösten perusteellisen kunnioittamisen on oltava tärkeämpää kuin kaikkien muiden etunäkökohtien, olivatpa ne kuinka oikeutettuja tahansa. Tämän toimielimen on puolustettava jatkuvasti yleismaailmallisen oikeuslaitoksen periaatetta sekä kansainvälistä rikostuomioistuinta, ja lisäksi meidän on jälleen vahvistettava tukevamme selvästi Chilen yhteiskuntaa ja viranomaisia maan demokratian lujittamisprosessissa. Keskustelun tasoa on todellakin nostettava halpamaisesta politikoinnista tämän parlamentin arvolle sopivaksi mielipiteiden ilmaisuksi. Tämän vuoksi meidän on oltava peräänantamattomia siinä, että vastuu luovutusasian käsittelyssä lankeaa tasavertaisesti sekä Espanjan että Britannian hallitusten osalle ja että meidän on sen vuoksi turvauduttava niihin molempiin. Ja oikeastaan vieläkin enemmän Britannian hallitukseen, sillä kaikki ne, jotka tuntevat perustamissopimukset, tietävät, että kolmannessa maassa tehdyissä rikostapauksissa sovellettavan oikeuden mukaan luovutuspyynnön vastaanottanut valtio voi poliittisessa mielessä ja lähes harkinnanvaraisesti vastustaa sitä ekstraterritoriaalista toimivaltaa, johon pyynnön esittänyt valtio turvautuu. Onko tämä syynä siihen, että sosialistiryhmä vastustaa sanojen " Britannian hallitus" mainitsemista päätöslauselmassa? No, arvoisa puhemies, jos New Labour -puolue ja se kolmas tie on tätä, niin olemme pulassa. Fischler Arvoisa puhemies, arvoisat jäsenet, haluaisin heti aluksi tehdä selväksi yhden asian: Euroopan komissio vastustaa kaikkia totalitaarisia valtiojärjestelmiä riippumatta niiden poliittisesta suuntautumisesta. Kollegani ja minä olemme täysin vakuuttuneita siitä, että yhteiskunta voi todella kehittyä vain demokraattiselta pohjalta. On yleisesti tunnettua, että ihmisoikeuksia loukattiin Chilessä kenraali Pinochetin 15 vuoden valtakauden aikana osittain erittäin karkealla tavalla. Syvä myötätuntomme kuuluu sen tähden kaikille niille, jotka ovat joutuneet kärsimään tai ovat jopa menehtyneet, ja niille, joiden on täytynyt lähteä kotiseudultaan paetakseen mielivaltaista vainoa. Euroopan unionista tehdyn sopimuksen mukaisesti Euroopan komissiolla ei ole välitöntä toimivaltaa oikeudellisen yhteistyön alalla rikosasioissa. Tämä toimivalta kuuluu ainoastaan jäsenvaltioille. Asianomaisten jäsenvaltioiden kuuluu siis tehdä ja käsitellä luovutusanomuksia noudattamalla sovellettaviin luovutussopimuksiin ja omien kansallisten oikeusjärjestystensä määräyksiin sisältyviä velvoitteita. On tosin otettava huomioon, että tähän mennessä on hyväksytty kaksi luovutusta koskevaa sopimusta, jotka ovat kuitenkin jääneet kuolleiksi kirjaimiksi, koska jäsenvaltiot ovat jättäneet ne ratifioimatta. Puhemies Kiitän teitä, arvoisa komissaari. Kuten tiedätte, puhemiehen ei yleensä pidä esittää huomautuksia. Sallinette minun kuitenkin sanoa, että mielestäni parlamentti teki oikein ottaessaan tämän asian esityslistalle ja että käytimme tämän ajan oikein hyvin. (Istunto keskeytettiin klo 15.50 ja sitä jatkettiin klo 16.00.) Ydinvoimaloiden käytöstä poistaminen Puhemies Esityslistalla on seuraavana Chichesterin laatima tutkimusta, teknologista kehittämistä ja energia-asioita käsittelevän valiokunnan mietintö (A4-0354/98) ydinvoimaloiden ja muiden ydinlaitosten käytöstä poistamisesta. Chichester Arvoisa puhemies, tämän mietinnön tavoitteena on tarkastella ydinenergiateollisuuden nykyistä tilannetta käytöstä poistamisen osalta, parantaa tietoisuutta ydinenergian kierron tämän vaiheen strategioista, tekniikoista ja kustannuksista ja tehdä ehdotuksia Euroopan tasolla toteutettavista lisätoimenpiteistä. Vierailin kuudessa eri puolilla Eurooppaa sijaitsevassa laitoksessa, joissa toteutettiin käytöstä poistamiseen liittyviä toimenpiteitä ja niihin liittyvää tutkimusta. Ennen kuin sain tietää tämän alan eurooppalaisesta asiantuntemuksesta ja kokemuksista, sain kuulla muutamista vääristä käsityksistä ja peloista, jotka ovat syntyneet usein toistetuista myyteistä, joiden mukaan kukaan ei tiedä, mitä ydinvoimalaitoksille pitäisi tehdä niiden käyttöiän täytyttyä ja paljonko käytöstä poistaminen tulee maksamaan. Totuus on ensinnäkin, että teollisuudessa tiedetään, miten ydinvoimalaitos puretaan, ja toiseksi, että ydinvoimalaitoksia on jo purettu turvallisesti ja menestyksekkäästi alkuperäistilaan. Useista toteutetuista käytöstä poistamiseen liittyvistä hankkeista saatu kokemus osoittaa, että kustannukset ovat tiedossa, ja niiden on laskettu olevan noin 15 % rakennuskustannuksista. Tämä on hyvin kaukana kansalaisten mielikuvasta. Mitä siis pitäisi tehdä? Mietinnössä vaaditaan toimenpiteitä useilla aloilla, jotka liittyvät kansalaisten tietoisuutta koskevan yleisotsakkeen alle. Ydinvoimateollisuuden on täytettävä velvollisuutensa, jotka koskevat aktiivisen ja edistävän roolin omaksumista koulutus- ja tiedotuskysymyksissä. Komission on tehtävä enemmän parantaakseen kansalaisten tietämystä, helpottaakseen tutkimustulosten saantia ja saadakseen kansalaiset vakuuttuneiksi. Mietinnössä meitä muistutetaan myös siitä, että vastuu käytöstä poistamisesta ja sen rahoittamisesta on jäsenvaltioiden laitosten käyttäjillä. Mielestäni kansalaisten luottamuksen kannalta on ensisijaisen tärkeää, että ihmiset tietävät, että näistä asioista otetaan vastuu ja että riippumattomat tarkastuslaitokset säätelevät alaa tiukoilla säännöksillä. Mietinnössä korostetaan voimakkaasti turvallisuutta ja terveyttä koskevia korkean tason vaatimuksia. Kansalaiset huolestuvat puhuttaessa säteilystä ja radioaktiivisuudesta, joten on oikein vaatia, että suojatoimenpiteisiin sovelletaan kaikkein tiukoimpia vaatimuksia. Tosiasia kuitenkin on, että kun polttoaine on poistettu reaktorista, selvä valtaosa radioaktiivisesta materiaalista on poistettu, ja 90 % siitä, mitä on jäljellä voimalaitoksen rakenteesta, ei ole radioaktiivista, ja se voidaan kierrättää turvallisesti. Siitä, mikä strategia pitäisi omaksua, käydään keskusteluja, toisin sanoen, pitäisikö edetä vaiheittain pidemmän aikaa, niin että jäännösaktiivisuus alenee ja purkaminen tehdään vielä vaarattomammaksi, vai toteutetaanko välitön tai nopeutettu käytöstä poistaminen, jotta alkuperäistila voitaisiin palauttaa mahdollisimman nopeasti. Molemmilla lähestymistavoilla on omat etunsa, ja meidän olisi viisasta pidättäytyä sanomasta, että tämä voidaan toteuttaa vain yhdellä tavalla. Joka tapauksessa laitosten käyttäjillä ja valvontaviranomaisilla on velvollisuus varmistaa, että käytöstä poistamisen kustannuksia varten on varattu riittävästi taloudellisia varoja. Mietinnössä kehotetaan komissiota tutkimaan eri vaihtoehtoja, jotta tiedetään, miten niitä voidaan parhaiten soveltaa Keski- ja Itä-Euroopan maihin, joihin olisi kohdennettava valtaosa avusta. Tässä yhteydessä emme saa suhtautua omahyväisesti Länsi-Euroopan tietoihin ja ammattitaitoon: tekniikoita voidaan aina parantaa, niin että löydetään uusi, turvallisempi ja edullisempi tapa ratkaista käytöstä poistaminen. Tämä toimiala merkitsee suurta mahdollisuutta teollisuuden työllisyydelle tulevina vuosikymmeninä. Se on valtavan tärkeä tilaisuus eurooppalaisille yrityksille ja insinööritaidoille. Huolimatta siitä, minkälaiset näkemykset ihmisillä on ydinenergiasta, tätä kierron vaihetta ei voida unohtaa tai laiminlyödä. Meidän velvollisuutemme on huolehtia siitä, että jokainen ydinvoimalaitos, joka tulee käyttöikänsä päähän, poistetaan turvallisesti ja tehokkaasti käytöstä. Haluan olevan näin, niin että ihmisiä kannustetaan tekemään valmiita suunnitelmia ja rakentamaan uusia, nykyaikaisia ydinvoimalaitoksia tulevaisuudessa. Saamme aivan liian suuren osan sähköstämme ydinenergiasta, että voisimme kääntää sille selkämme. Jotta meillä olisi mahdollisuus täyttää Kiotossa annetut hiilidioksidipäästöjä koskevat tavoitteet, meidän on edelleen tuotettava ydinenergiaa, ja voimme tehdä sen turvallisesti, koska tiedämme, miten ydinvoimalaitokset poistetaan käytöstä. McNally Arvoisa puhemies, olen melko pahoillani siitä, että herra Chichester päätti lopettaa puheensa vetoomukseen sen puolesta, että rakennettaisiin lisää ydinvoimalaitoksia. Hänen mietinnössään ei ollut tarkoitus käsitellä tätä aihetta, ja hän on tuhlannut hänelle annettua aikaa sopimattomaan tarkoitukseen. Euratomin perustamissopimuksen aikoihin 1950-luvulla ydinvoimaan suhtauduttiin optimistisesti, mikä oli suoraan sanottuna epärealistista. Sen piti olla " sähköä, joka on liian halpaa mitattavaksi" . Useita ongelmia olisi pitänyt ajatella, mutta niitä ei ajateltu. Ensinnäkin suhteellisen pientä riskiä hyvin vakavista onnettomuuksista, joilla on valtavat seuraukset. Toiseksi kysymystä siitä, miten ydinjäte hävitetään. Kolmanneksi käytöstä poistamisen tekniikoita, kustannuksia, rahoitusta ja niin edelleen. Jos kaikista näistä kysymyksistä olisi keskusteltu, optimismi olisi ollut paljon vähäisempää. Ei ole oikein sanoa, kuten herra Chichester vihjaa, että asia on täysin ratkaistu, että jokainen tietää tarkkaan, miten se hoidetaan ja mitä se maksaa. Haluaisin huomauttaa hänelle syntymäpaikkani lähellä sijaitsevasta alueesta, Trawsfynyddistä Pohjois-Walesissa. Alueella ei ole tehty selvää päätöstä siitä, miten pitäisi toimia: ydinvoimalaitosta ei ole vielä palautettu siihen tilaan, jossa sitä voidaan käyttää muihin tarkoituksiin, ja olemme saaneet perintönä ydinjätettä, joka säilyy vuorissa vielä pitkään. Kannatamme tietenkin voimakkaasti selvyyttä ja avoimuutta. Ydinvoimateollisuuden ja ydinaseteollisuuden väliset monivuotiset yhteydet johtivat valtavaan salamyhkäisyyteen, ja kieltäydyttiin myöntämästä, että mitään väärää voisi koskaan tapahtua. On viitteitä siitä, että tilanne on muuttumassa, mutta herra Chichester on oikeassa sanoessaan, että jos selvyys ja avoimuus puuttuvat, on varmaa, että kansalaiset eivät tunne minkäänlaista luottamusta. Euroopan unionin tehtävänä ei sattumoisin kuitenkaan ole kertoa jäsenvaltioille, onko niiden kannalta asianmukaista poistaa niiden ydinvoimalaitoksia käytöstä jo varhaisessa vaiheessa. Se, poistetaanko ydinvoimalaitokset käytöstä suunniteltuna päivänä vai aikaisemmin, on täysin asianomaisen jäsenvaltion vastuulla. Tätä asiaa ei pitäisi olla hänen mietinnössään. Tiedämme, miten metallin paloja leikataan osiksi ja miten niitä kuljetetaan; meillä ei kuitenkaan ole kansalaisten hyväksymää ratkaisua sille, mitä tapahtuu ydinvoimalaitosten radioaktiiviselle osalle. Meillä on Euroopan unionissa tällä alalla ongelma: miten poistaa käytöstä yhteisen tutkimuskeskuksemme ydinlaitokset. Emme ole laskeneet käytöstä poistamisen kustannuksia oikeassa yhteydessä, ja tällä hetkellä niitä ollaan sisällyttämässä, täysin sääntöjenvastaisesti, tutkimustalousarvioon. Ydinvoimalaitosten käytöstä poistaminen ei ole tutkimusta. Se ei ole oikea paikka yhteisen tutkimuskeskuksen laitosten käytöstä poistamiselle. Yksi asia, joka huolestuttaa minua valtavasti - ja mainitsin asiasta tutkimusta, teknologista kehittämistä ja energia-asioita käsittelevän valiokunnan keskustelussa - on se, että jotkin ydinlaitokset käyttävät alihankkijoita käytöstä poistamisen vaarallisimpiin tehtäviin ja onnettomuuksille alttiisiin töihin. Tämä on valitettavaa. Jos alihankkijoiden käyttämisen tarkoitus on se, että valvonta, jonka on oltava pitkän aikavälin valvontaa, voidaan jättää toteuttamatta, tätä ei voida hyväksyä. En myöskään katso asianmukaiseksi sitä, että tässä mietinnössä puhutaan ydinvoimalaitosten käyttöiän pidentämisestä 50-60 vuodella. Herra Chichester voi olla tätä mieltä, mutta sitä ei olisi pitänyt esittää tässä mietinnössä. Hänen viimeiset huomautuksensa, kuten jo sanoin, koskevat useampien ydinvoimalaitosten rakentamista: tämä on täysin sopimatonta, eikä sillä ole mitään tekemistä sen aiheen kanssa, josta häntä pyydettiin laatimaan mietintö. Ratkaiskaamme ensimmäinen ongelma, ennen kuin teemme mitään sellaista. Estevan Bolea Arvoisa puhemies, minä kyllä haluan onnitella herra Chichesteriä kahdesta syystä. Ensinnäkin hänen tekemästään aloitteesta tämän mietinnön - joka on valiokunta-aloitteinen mietintö - osalta, sillä se on mielestäni erinomaisen ajankohtainen, toiseksi, koska mietintö on erittäin laadukas, ja lisäksi tuen alusta loppuun saakka kaikkea mitä hän sanoi; mielestäni esittely jäi lyhyeksi. Ikävää, että rouva McNally, jonka työtä - sekä kauniilta kuulostavaa englantia - ihailen suuresti, lähtee pois, mutta en kuitenkaan ihaile niitä monia epämääräisyyksiä, joita hän juuri esitti ja joiden vuoksi en - suoraan sanottuna - pystynyt ymmärtämään häntä, koska kaikki oli sekavaa. Mielestäni kaikki voimaloiden käytöstä poistamiseksi ja purkamiseksi tehtävä työ merkitsee ympyrän sulkeutumista. Arvoisa puhemies, kunpa muissakin toimenpiteissämme tietäisimme yhtä hyvin kuin ydinenergian kohdalla, mitä olemme tekemässä. Jotkut maat sanovat aikovansa sulkea voimaloita, mutta epäilen vahvasti, että siihen menee heiltä vielä ainakin 30 tai 40 vuotta. Yhdysvalloissa ydinvoimaloiden käyttöaikaa ollaan juuri pidentämässä jopa 40: llä tai 60 vuodella. Myös Euroopassa tullaan tekemään niin, myös Japanissa tullaan tekemään niin. Miksi? No siksi, että se on puhdas energiamuoto, se on varma energiamuoto, se on halpa energiamuoto, ja juuri tätä tarvitsemme vapautetuilla sähkömarkkinoilla. Olisi todella tärkeää, että kaikessa sähköntuotannossa voimalaitosten käytöstä poistamisesta aiheutuvat kustannukset sisäistettäisiin. Esimerkiksi öljynporauslautat aiotaan purkaa, jotkut Pohjanmerellä toimivien yritysten toimenpiteet on jo hyväksytty, ja komissio on laatinut joitakin tätä asiaa koskevia tiedonantoja. Niissä kahdeksassa Euroopan unionin maassa, joissa sähköä tuotetaan ydinvoimalla, hyvät jäsenet, kaikki ydinjätteen käsittelystä ja ydinvoimaloiden käytöstä poistamisesta aiheutuvat kustannukset on sisäistetty, ja kuten herra Chichester osuvasti sanoi, ne ovat melko pieniä summia, reilusti pienempiä kuin mitä näihin asioihin perehtymättömät ihmiset väittävät. Miksi voin sanoa summien olevan pieniä? Koska Espanja on poistanut käytöstä suuren ydinvoimalan, sillä sen käyttämä teknologia oli vanhentunutta - ranskalainen luonnonuraania hyödyntävä teknologia, joka ei ollut kiinnostava, ei siis sen vuoksi, että meillä olisi ollut ydinvoiman osalta ongelmia - kyseessä on 460 megawatin ydinvoimala Vandellós 1. Se on tärkeä voimala. Käytöstä poistamisen kustannukset ovat jopa reilusti pienemmät kuin Chichesterin mainitsemat 15 %, ja ne ovat myös huomattavasti pienemmät kuin - nyt puhun ylimalkaisesti, koska en tunne tapausta hyvin, en ole perehtynyt siihen - jätteiden käsittelykustannukset. Mielestäni Chichester niin sanotusti tyrehdytti verenvuodon sanoessaan, että tämä käyttöön otettava korkea teknologia tarjoaa uuden mahdollisuuden teollisuudellemme; se on uusi teollisuuden alue, jota meidän kaikkien on hyödynnettävä, sillä meidän on odotettava 40 tai 60 vuotta, mutta jotkut tutkimuskeskukset ja voimalat on jossakin vaiheessa poistettava käytöstä. Onneksi olkoon, herra Chichester, ja työskennelkää jatkossakin yhtä tarmokkaasti. Lindqvist Arvoisa puhemies, ydinvoima on vanhentunutta energiatekniikkaa. Chichesterin mietintö on osoittanut sen oivalla tavalla. Sen vuoksi on turhaa ryhtyä puhumaan uudesta ydinvoimasta, sillä mietinnössä kuvataan samanaikaisesti, kuinka sen poistamista kiirehditään ympäri maailmaa. Ydinvoimaan liittyy useita vaaroja - aina radioaktiivisista päästöistä uraaninlouhinnan yhteydessä uraanin käyttöön ja loppusijoituspaikkaan tapahtuviin kuljetuksiin asti. Lisäksi on vaarana, että plutoniumjätteiden käyttö leviää ydinasetarkoituksiin. Kysymystä ydinjätteiden loppusijoituksesta ei ole ratkaistu. Ydinvoima on siis lakkautettava energiamuotona sen käyttöön, kuljetuksiin ynnä muihin liittyvien vaarojen vuoksi sekä siksi, että se tuottaa koko ajan uutta jätettä. Jokaisen maan on itse päätettävä ydinvoimasta luopumisesta - milloin se tapahtuu ja miten. Jokaisen maan on myös itse huolehdittava ja vastattava omasta radioaktiivisesta jätteestään. Ruotsista ja muista maista, jotka ovat päässeet pitkälle jätteisiin liittyvien toimenpiteiden tutkimuksessa, ei saa tulla koko Euroopan ydinvoimaloiden jätteiden kaatopaikkoja, vaan jokaiselle valtiolle on sen vuoksi annettava oikeus päättää itse jätteiden tuonnista ja viennistä. Ydinjätteitä on käsiteltävä ydinjätteinä eikä minkälaisena tuotteena tahansa. Mietintö on hyvä monilta osin. Tuen suurinta osaa siitä, mikä koskee tutkimusta, ennalta ehkäiseviä toimenpiteitä, suojaa, avoimuutta, läheisiä yhteyksiä kansalaisiin sekä ydinvoimaloiden käytöstä poistamiseen liittyvän tiedon vientiä Itä- ja KeskiEurooppaan, mikä on erittäin tärkeää. Yhä useammat ydinvoimalat suljetaan. Ruotsissa olemme päättäneet luopua ydinvoimasta. Kaksi meidän 12 reaktoristamme poistetaan käytöstä tänä vuonna, 1998. Sen vuoksi myös Euratom-sopimus on lakkautettava pitkällä aikavälillä ja muutettava sopimukseksi uusiutuvien ja ympäristöystävällisten energialähteiden kehittämisestä. Mitä tarkistuksiin tulee, tuen omalta osaltani kaikkia tarkistuksia lukuun ottamatta tarkistuksia 6 ja 9. Ainardi Arvoisa puhemies, Euroopan unionissa oli vuonna 1997 käytössä 128 ydinvoimalaitosta ja 39: ää oltiin poistamassa käytöstä. Chichesterin laatimassa tutkimusta, teknologista kehittämistä ja energia-asioita käsittelevän valiokunnan mietinnössä korostetaan, että yhteisön jatkuvat pyrkimykset erityisesti ydinvoimalaitosten käytöstä poistamista koskevan tutkimuksen alalla ovat johtaneet korkeatasoisen asiantuntemuksen kehittymiseen. Mutta kuten mietinnössä osoitetaan, näitä pyrkimyksiä voidaan vielä tehostaa terveysriskien vähentämiseksi ja käytöstä poistetun materiaalin kierrättämisen suosimiseksi. Mietinnössä huomautetaan lisäksi perustellusti, että ydinlaitosten pysäyttäminen ja käytöstä poistaminen poliittisista syistä, ennen niiden käyttöiän täyttymistä, ei ole taloudellisesti perusteltua. Mielestäni tällä nykyisin hyvin kiistellyllä ydinvoiman alalla on mainittava kaksi salakaria: sokea luottamus ja liiallinen pelko. Noin 35 % Euroopassa kulutettavasta sähköstä tuotetaan ydinvoimalaitoksissa - yli 75 % Ranskassa - ja tämä on valttikortti, jota ei pidä parjata vaan päinvastoin pitää arvossa. Ympäristöön liittyvät rajoitukset, erityisesti kasvihuonekaasujen vähentämiselle annettava ensisijaisuus, luovat vähemmän saastuttavalle ydinvoimalle uusia mahdollisuuksia. Ympäristön, turvallisuuden ja ihmisten terveyden alalla on ryhdyttävä lisäponnisteluihin tukeutumalla teknologiseen kehitykseen ja eurooppalaiseen taitotietoon. Lisäksi ydinlaitosten työntekijät ja väestö on otettava tähän toimintaan yhä tiiviimmin mukaan. Merkittävät investoinnit ovat tarpeellisia etenkin radioaktiivisten jätteiden hävittämisessä ja niiden radioaktiivisuustason vähentämisessä loppusijoitusta varten, jotta tulevia sukupolvia ei mitenkään vaarannettaisi. Kun lopuksi otetaan huomioon ne uhat, joita energiaa ja kaasua koskevat direktiivit aiheuttavat energia-alan vapauttamisprosessille, mielestäni on hyvin tärkeää, että jäsenvaltiot voivat edelleenkin valita itse haluamansa energiamuodon. Mielestäni tätä valintaa on kunnioitettava. Bloch von Blottnitz Arvoisa puhemies, on tietysti huomionarvoista ja myönteistä, että kun ydinteknologiaa on vuosikymmenien ajan tuettu sumeilematta, pohditaan edes kerran, mitä teemme käyttöiän päättymisen jälkeen! Olisi tietysti ollut vielä paljon parempi, jos olisimme ennen toiminnan aloittamista hiukkasen harkinneet, mitä toiminnasta syntyvälle jätteelle aiotaan tehdä, sillä koko maailmassa ei vieläkään ole turvallista loppuvarastointikeinoa erittäin aktiiviselle ja keskiaktiiviselle jätteelle. Kiistaa on vieläpä siitäkin, millainen peruskallio valitaan sijoituspaikaksi ja millaiseen muottiin jäte sulatetaan. Jos Chichester nyt väittää, että voimaloita on jo purettu ja ne on palautettu alkuperäiseen tilaan, se ei kerta kaikkiaan ole totta! EU: ssa on purettu yksi ainoa ydinvoimala, joka sijaitsi Niedereichbachissa ja jota oli käytetty 14 päivän ajan, eikä se ollut lainkaan saastunut. Sitten purettiin Greifswaldissa Lugminin ydinvoimala, jota ei ollut ollenkaan liitetty verkkoon, ja Reinsbergin ydinvoimala, johon olette ehkä lisäksi tutustunut, oli tutkimusreaktori eikä siis vertailukelpoinen. Voin näin ollen esittää teille havaintoni, että emme tiedä, millaista teknologiaa meidän pitää käyttää, eikä meillä ole loppuvarastointikeinoa. Käänteisesti tämä siis tarkoittaa sitä, että mietimme edes kerran ennen purkamisen aloittamista, mihin jäte sijoitetaan, ja koska emme vielä tällä hetkellä tiedä sitä, pitäisi käytetyt ydinvoimalat voida sulkea turvallisesti, tietysti ennen polttoainesauvojen poistamista, ja näiden pitäisikin pysyä ydinvoimalassa, jotta mieletön kuljettelu ympäri Eurooppaa saadaan loppumaan. Tarvitsemme sitä paitsi tietysti vielä kierrätys- ja yhdistämiskiellon. Ei voida sallia, että saastuneista aineksista on tarkoitus rakentaa esimerkiksi teitä. Emme voi vaatia työntekijöiltä kohtuuttomia. Haluan sanoa teille, että terästeollisuudessa sekä koko hienomekaniikan ja hienotekniikan alalla ei voi ollenkaan käyttää saastunutta terästä. Tämä on vielä otettava huomioon. Eurooppalaista säteilysuojeluasetusta on lisäksi muutettava. Kyseisellä asetuksella voidaan nimittäin parantaa laitosten vapauttamiseen liittyviä mittauksia. Tarvitsemme lisäksi tietysti välttämättä aiheuttajaperiaatteelle perustuvan käytöstä poistamisen rahaston. Se ei tarkoita sitä, että meidän pitää nyt yhtäkkiä maksaa kulut. Tietyt tahot ovat vuosikausia korjanneet suunnattomia voittoja veronmaksajien kustannuksella, heillähän oli monopoli, heidän hintansa oli pakko maksaa, ja he muodostivat verottomilla miljardeilla suuria suhdannevarauksia, mistä on tietysti tultava loppu. Tarvitsemme kuitenkin käytöstä poistamisen rahaston säteilysuojelua varten. Voisimme ottaa rahat myös EHTY: n talousarviosta, joka lakkautetaan vuonna 2000 ja joka käsittää yli 100 miljoonaa. Mahdollisuuksia ei siis puutu. Mutta ensisijaisen tärkeää on kuitenkin aina, että meidän on - jos annamme jätteen syntyä - tiedettävä myös, mitä sille tehdään! Teidän tehtävänne on löytää vastaus tähän ongelmaan, eikä sitä ole ratkaistu vielä nytkään. Sanotte aina, että asia järjestyy kyllä, palautamme kaiken alkuperäiseen tilaan, vihreäksi niityksi, ei se tule ollenkaan kalliiksi, kierrätys ei aiheuta ongelmia - mutta todellisuus ja totuus näyttävät aivan toisenlaisilta, muuten meillä ei olisi kaikkialla ylipursuavia välivarastoja eikä suunnattomia ydinjätevuoria jälleenkäsittelylaitosten yhteydessä. Uskon, että meidän on vihdoin katsottava totuutta silmiin, ennen kuin jatkamme tuotantoa loputtomiin. Maes Arvoisa puhemies, se, joka kuuntelee täällä ydinvoiman kannattajien ja vastustajien keskustelua, voi tehdäsen johtopäätöksen, että ei ole mahdollista tehdä mitään sopimuksia siltä väliltä. Silti esillä on mietintö, jossa meitä muistutetaan yhteisestä tarpeesta, nimittäin ydinvoimaloiden käytöstä poistamisesta turvallisissa oloissa, sillä kyseessä on väestön terveys. Minun on sanottava teille, herra Chichester, että rauhoittava Belgiaa koskeva selvitys mietinnössänne on liioiteltu, sillä tosiasiassa jäteongelman käsittelyä on heitelty kuin kuumaa perunaa hallitukselta toiselle. Toistaiseksi oikeaa ratkaisua ei ole löydetty. Vahvan ydinvoimaa kannattavan painostusryhmän vaikutuksesta ydinvoimaloita on rakennettu joka puolelle huolimatta siitä tosiasiasta, että radioaktiivisen jätteen ongelmaan ei ole löydetty ratkaisua, mistä edellinen puhuja puhui erinomaisella tavalla. Tulevina vuosina on kuitenkin suljettava joitakin voimaloita, kylmä sota on ohi, sotilaallisia laitteistoja ei tarvita enää, minun puolestani ei enää ollenkaan; on myös toivoa, että sähköä ryhdytään tuottamaan muulla tavalla ja niin edelleen. Lopuksi ydinvoimaloiden elinikä on rajoitettu, vaikka tästä ollaankin luonnollisesti eri mieltä. Mutta loppujen lopuksi ydinvoimalat on purettava. Asiaa koskevia yleisiä sääntöjä ei valitettavasti ole olemassa. Mietinnössä puhutaan välittömästi tapahtuvan purkamisen mahdollisuudesta, mutta myös asteittain tapahtuvasta purkamisesta, jonka yhteydessä asia voidaan päättää lopullisesti - kukaan meistä ei ole enää näkemässä sitä - vasta 135 vuoden kuluttua. Tämä on mielestäni vastuutonta. Tässä vedotaan tietenkin taloudellisiin väitteisiin, sillä on totta, että varoituksista huolimatta voimaloiden purkamiskustannuksia ei ole laskettu mukaan voimaloiden tai sähkön hintaan. Ydinvoiman kehityksen arvostelijat ovat toistuvasti muistuttaneet näistä taloudellisista riskeistä. Purkamisen on silti oltava hyvin huolellista ja siinä haluamme tukea mietintöä, vaikka meidän onkin sanottava, että jokainen käytöstä poistaminen tuottaa luonnollisesti suuria määriä uutta jätettä, jopa sellaista, jonka radioaktiivisuuspitoisuus on korkea. Haluan muistuttaa tässä siitä vastuuttomasta riskistä, joka syntyy, kun vanhat, käytöstä poistetut voimalat ovat vielä käytössä olevien voimaloiden vieressä. Kansainvälisen lainsäädännön ja lyhyen ja pitkän aikavälin varastoinnin on oltava valvottavissa, kunnes riski on kokonaan poistunut. Kolmannen eurooppalaisen ydinvoimaloiden purkamista koskevan ohjelman puitteissa saadusta kokemuksesta käy ilmi, että tämä on teknisesti mahdollista 15 vuoden sisällä sulkemisesta. Se on kallista ja siksi on yhdistettävä rahastoja. Siksi haluamme saada kansainväliset järjestöt vastuuseen, ja olemme esittäneet tarkistuksen eurooppalaisesta rahastosta ydinvoimaloiden käytöstä poistamisen rahoittamiseksi. Meidän päätöksemme on, että voimme tukea suurinta osaa päätöslauselman suosituksista, mutta katsomme välttämättömäksi, arvoisa puhemies, esittää joukon tarkistuksia, vaikka koko ARE-ryhmä ei tuekaan niitä. Mutta demokraattisina kansallismielisyyden ja alueellisuuden kannattajina haluamme korostaa sitä, että me valmistelemme tulevaisuutta ilman ydinvoimaloita ja vastustamme siksi myös kierrätystä. Eihän toistaiseksi ole löydetty ratkaisua jätteelle, jonka radioaktiivisuuspitoisuus on korkea. Puhemies Rouva Maes, olen pahoillani, mutta minun täytyy nyt tosiaan keskeyttää puheenvuoronne. Olette ylittänyt puheaikanne jo puolellatoista minuutilla! Pinel Arvoisa puhemies, ydinvoimaa koskeneen edellisen keskustelun aikana ilmaisin joitakin tähän energiamuotoon liittyviä huolenaiheita. Eräs niistä koski huolta, jota kutsuin silloin taloudelliseksi riskiksi, eli houkutusta käyttää kriisitapauksissa ydinvoimaloita vielä niiden normaalin käyttöiän jälkeenkin. Lukiessani 14 kohtaa huomaan, että totuus on mainitsemaani synkempi, koska tämä houkutus on olemassa jo tällä hetkellä, suhteellisen hyvinvoinnin aikana. Meidän on vastustettava hyvin tiukasti tätä pyrkimystä, jota ei voida hyväksyä. Joitakin vuosia sitten tietyille huolimattomille lentoyhtiöille sattui useita onnettomuuksia. Huomattavan vanhentuneet Boeinglentokoneet, jotka olivat jo aikaa sitten saavuttaneet käyttöikänsä takarajan, putoilivat maahan dramaattisen säännöllisesti. Jos teemme saman virheen ydinvoimaloiden kanssa, tulokset ovat väistämättä samankaltaisia. Toivon siten hartaasti, ettemme valitse tätä tietä. Lisäksi olisi erittäin hyvä, jos tiedottaisimme kansalaisille paremmin tai vielä mieluummin kouluttaisimme kansalaisia paremmin siihen, mitä tehdä hätätapauksessa. Olisi esimerkiksi erinomaisen hyvä asia, jos jakaisimme etukäteen joditabletteja kilpirauhassyövän riskien ehkäisemiseksi. On myös puhuttava kustannusten avoimuudesta, koska niin kauan kuin ydinvoiman kokonaiskustannuksia ei ole tarkkaan määritetty, emme voi verrata sitä kunnolla toisiin energiamuotoihin. Valittelen sitä, että johdanto-osan M kohdassa tuetaan avoimesti, lainaan: ydinvoiman kehittämistä tulevaisuudessa. Tarkistuksessa 4 esitetään päinvastainen ylilyönti, koska siinä mainitaan saavutettuna asiana, lainaan: ydinvoiman pakollinen hylkääminen. En tiedä, onko kyseessä käännösvirhe, olisimme voineet odottaa esimerkiksi ilmausta: " toivottava hylkääminen" , jonka olisin hyväksynyt. Jos kyse ei ole virheestä, haluaisin, että rouva Bloch von Blottnitz tarkentaisi meille, mihin pakollisuuteen hän oikein viittaa? Lopuksi sanoisin, että saman esittelijän tarkistus 7 on erinomainen, koska meidän on vastustettava päättäväisesti radioaktiivisten, ja jopa heikosti radioaktiivisten, materiaalien uudelleenkäyttöä kaupan tavanomaisissa jakeluportaissa. Muuten radioaktiivisia materiaaleja aletaan levittää ja niiden käytöstä tulee arkipäivää. Lange Arvoisa puhemies, kun arkeologit nykyään kiertelevät paikasta toiseen ja löytävät muinaisten dinosaurusten luita, he ilahtuvat löydöistään ja voivat preparoida ja asettaa ne näytteille, koska ne ovat vaarattomia. Luulen, että tien avaaminen nykyisille energiadinosauruksille on huomattavasti hankalampaa; emme voi väittää, ettei mitään tapahdu, vaan meidän täytyy huolehtia niistä, koska niihin todella sisältyy riski, joka uhkaa meidän ohellamme myös tulevia sukupolvia. Nykyiset dinosaurukset edellyttävät siis täysin erilaista kohtelua kuin muinaiset. Kiitän herra Chichesteriä siitä, että hän on tehnyt aloitteen tämän mietinnön laatimiseksi, vaikka hänen käsityksensä poikkeavat paljolti omista nykyisistä käsityksistäni. Tarve huolehtia näistä energiadinosauruksista syntyvästä jätteestä lopultakin siten, ettei se aiheuta vaaraa tuleville sukupolville, on ilmeinen. Olen iloinen siitä, että mainittu tarve lisääntyy. Euroopan unionissa on noin 130 ydinvoimalaa, joista 19 Saksan liittotasavallassa. Uusi liittohallitus on onneksi päättänyt poistaa nämä riskitekijät lopultakin käytöstä. Tarvetta on myös käytöstä poistamisen tekniikalle ja menettelytavoille, ja kehittynyt teknologia puuttuu vielä toistaiseksi. Tarvitsemme siis tutkimusta ja myös eri ydinvoimalatyypeille sopivia käytöstä poistamisen tekniikoita. Tarvitsemme kyllä todellisia tekniikoita. Meidän ei pitäisi yrittää vain jotenkin keksiä jotakin porsaanreikää. Herra Chichester, vastustan siis ehdottomasti sitä, että jäljellä olevan käyttöiän pidentämisen sanotaan myös osaltaan olevan käytöstä poistamista. Ei, vaan meidän on johdonmukaisesti tuotava ilmi, että haluamme lopullisesti tehdä lopun tästä dinosaurusteknologiasta. Lisäksi on tietysti vielä päästävä yhteisymmärrykseen kustannuksista ja pyrittävä myös niiden yhteydessä rehellisyyteen. On energiahuoltoyrityksiä, jotka vuosien ja vuosikymmenien ajan ovat keränneet voittoja näistä laitoksista. Niistä on tehty poistoja ja yritykset sijoittavat ne tietoliikenteeseen ja muuhun sellaiseen. Nyt tehdään ehdotus, joka koskee jätteestä huolehtimista, ja meidän on nyt vielä määrä perustaa julkisista varoista käytöstä poistamisen rahasto! Ei, se ei käy, sanon minä. Ydinvoimaloiden käytöstä poistamisen rahasto on perustettava niiden laskuun, joille ydinvoimalat ovat tuoneet rahaa. Periaatteessa ongelmallisin kysymys kuuluu tietysti: mitä jätteelle tapahtuu? Tätä kysymystä ei ole ratkaistu. Loppusijoitus on keskeinen kysymys, jota meidän on pohdittava. Emme saa kiinnittää huomiotamme enää turvallisuusteknologian edelleen kehittämiseen, joka tähtää ydinvoimaloiden käyttämiseen vielä 100 vuoden kuluttua. Ei, vaan meidän on tutkittava, millainen tekniikka on loppusijoituksen osalta turvallisinta. Tähän kysymykseen liittyy tietysti myös se, että meillä ei ole enää varaa kuljetella ydinjätettä ristiin rastiin Eurooppaa aivan kuin olisi kyse matkailusta, ja että loppusijoituspaikan on oltava alusta asti tiedossa. Ei, vaan meidän on ryhdyttävä konkreettisiin toimenpiteisiin turvallisen loppuvarastoinnin aikaansaamiseksi. Tämä on merkittävin ongelma. Vasta kun olemme pystyneet ratkaisemaan sen tulevien sukupolvien, lastemme edut huomioon ottaen, voimme myös olla varmoja siitä, että tulevat sukupolvet voivat silloin taas huoletta harrastaa arkeologiaa. Trakatellis Arvoisa puhemies, haluaisin kiinnittää teidän ja kollegoiden huomion tiettyihin neuvostovalmisteisiin jo vanhentuneisiin reaktoreihin, jotka ovat yhä toiminnassa ja jotka muodostavat nykyään uhan Euroopan kansoille. Esimerkiksi Bulgarian Kozloduin ydinvoimalan toiminta muodostaa maalleni jatkuvan painajaisen, mutta myös välittömän uhan koko Euroopalle, koska sen toiminnan turvallisuuteen sisältyy valtavia vaaroja. Voimala käsittää kuusi neuvostovalmisteista painevesireaktoria, joista ensimmäiset neljä VVR 440 230 -tyyppistä reaktoria ovat kaikista vanhimpia ja vaarallisimpia. Jäljelle jääviä kahta VVR 1320 -tyyppistä reaktoria ei pidetä niin vaarallisina, koska niitä rakennettaessa turvallisuusmääräykset olivat tiukemmat. Tästä huolimatta näissäkin reaktoreissa on todettu olevan ongelmia, ja asiantuntijat ennustavat, että vaikka ne nostettaisiin länsimaiselle tasolle, ne eivät toimisi turvallisesti kahta vuotta pitempään ilman jatkuvia valvontatöitä. Kannattaa panna merkille, että viimeksi toukokuussa voimalassa havaittiin onnettomuus, joka alustavasti luokiteltiin vakavuusasteen 2 onnettomuudeksi. Vuodesta 1991 lähtien Euroopan unioni on myöntänyt Phareohjelman kautta yli 50 miljoonaa ecua ydinvoimalan turvallisuuden parantamiseen ja yli 70 miljoonaa ecua lyhyen aikavälin kiireellisiin toimenpiteisiin perinteisellä energia-alalla. On siis olemassa selvä tarve poistaa voimala välittömästi käytöstä ja purkaa neljä vaarallisinta reaktoria. Tähän on sitä paitsi sitoutunut myös Bulgarian hallitus sopimuksessa Euroopan investointipankin tuesta yksiköiden 5 ja 6 uudistamiseen. Kaikki vaatimukset lisäajasta tai poikkeamisista tältä tieltä ovat äärimmäisen vaarallisia, näin toimimalla Bulgaria miinoittaisi oman tiensä unioniin, ja Bulgarian ja Euroopan unionin väliset suhteet huonontuisivat dramaattisesti. Puheenjohtaja Santer teki tämän jo selväksi myös kirjeessään Bulgarian viranomaisille. Euroopan unionin pitää kuitenkin olla Bulgarian tukena ja ottaa aktiivinen rooli auttaakseen Bulgariaa vähentämään riippuvuuttaan ydinenergiasta. Tätä varten komission, sen sijaan, että se toimettomana jatkaa Phare-ohjelman valtavien käyttämättömien määrärahojen kasaamista, pitää ryhtyä välittömästi toimenpiteisiin sopivien toimenpiteiden kehittämiseksi ja rahoittamiseksi. Vaaroja liittyy myös uraanin louhinta- ja käsittelylaitoksiin, polttoaineen tuotantolaitoksiin, käytetyn polttoaineen käsittelylaitoksiin sekä Kozloduin jätteiden varastointiin. Kyky varastoida radioaktiivisia jätteitä on jo ylitetty, minkä johdosta ne varastoidaan alustavasti alueelle, missä Kozloduin voimala sijaitsee. Lisäksi rajan yli kulkeutuva Nestos-joen radioaktiivinen saaste on kiistämätön tosiasia. Komission pitää vihdoinkin ryhtyä konkreettisiin toimenpiteisiin Bulgarian hallitusta kohtaan, jotta yhteistyössä Bulgarian kanssa voitaisiin poistaa rajat ylittävä radioaktiivinen saaste. Arvoisa puhemies, nykyään mikään ei ole tärkeämpää Euroopan kansalaisille kuin välttää uusi Tsernobyl, jonka voi aiheuttaa jatkoajan myöntäminen Kozloduin vaarallisille reaktoreille samoin kuin muille nykyään Euroopassa toiminnassa oleville neuvostovalmisteisille ydinreaktoreille, sekä kaikki mahdolliseen onnettomuuteen liittyvät seuraukset, jotka tunnemme jo erittäin hyvin. Näin ollen meidän pitää toimia mahdollisimman nopeasti, ennen kuin on liian myöhäistä. On siis hyvä asia, että komissio kertoo meille, mitä se aikoo tehdä Kozloduin ja kaikkien muiden neuvostomallisten ydinreaktoreiden suhteen ja yleensä elinkaarensa loppuun tulleiden ja Euroopan kansoille hengenvaarallisten ydinreaktoreiden suhteen. Papayannakis Arvoisa puhemies, tänään käsittelyssä olevaan esitykseen sisältyy varmastikin hyödyllisiä ehdotuksia siitä, mitä pitäisi tehdä, kun tulee aika poistaa ydinvoimala käytöstä. Joka tapauksessa minua huolettava perusongelma on koko ydinvoiman valinta energiamuodoksi, sen vaarat ja todelliset kustannukset. Näitä kysymyksiä herra Chichesterin mietintö auttaa pohtimaan vain välillisesti ja tarjoaa vain välillisiä vastauksia. Siihen sisältyy toteamuksia, jotka vähintäänkin oudoksuttavat, kuten toteamukset, joissa halutaan ydinvoimateollisuuden kouluttavan meitä ja kasvattavan meidän tietoisuuttamme, samoin kuin toteamus, jossa kehotetaan rohkaisemaan niiden ydinvoimaloiden käytöstä poistamista, jotka eivät ole turvallisia. Mutta kuinka turvallisia ovat muut, muutkin kuin neuvostovalmisteiset? Mikä on hyväksyttävä todennäköisyys onnettomuudelle, mihin hintaan, ja onko toipumisesta toivoa, kuinka monta sataa tai tuhatta vuotta se vie? Onko komissiolla jotain sanottavaa tästä asiasta? Lisäksi olen sitä mieltä, että keskustelemme mietinnöstä, jossa käytöstä poistamisen kustannukset aliarvioidaan. Olemme saaneet Ranskasta ja Espanjasta tietoja, joiden mukaan kustannukset nousevat kymmeniin miljardeihin frangeihin, ja varsinkin tietoja, joiden mukaan käytöstä poistamiseen menee monia vuosia, jopa kymmenen vuotta, eikä tämän kustannuksia edes arvioida. Arvoisa puhemies, on odotettavissa tarve uudelle strategialle, jolla korvataan kaikki ydinvoimalat, edistetään ajoissa muita energialähteitä, joita varten on olemassa nykyaikaista teknologiaa ja joiden kehitykseen tarvitaan sijoituksia. Nämä sijoitukset ovat varmastikin paljon pienempiä kuin ne, joita tarvittiin ydinenergian kehittämisessä, joka on lopulta osoittautunut kalliiksi. Mielestäni meidän pitää olla tyytyväisiä unionin hallituksiin, ainakin niihin, jotka ilmoittavat valitsevansa tämän tulevaisuudenkuvan, kuten äskettäin tapahtui Saksassa. Cushnahan Arvoisa puhemies, suhtaudun myönteisesti kollegani, herra Chichesterin mietintöön. Tsernobylin onnettomuus muutti kansalaisten mielikuvaa ydinvoimasta, ja monet niistä, jotka asuvat ydinvoimalaitosten varjossa, ovat huolissaan nykyisestä turvallisuustasosta. Tämä on erityisen huolestuttavaa niille Euroopan kansalaisille, joilla on yhteinen raja Keski- ja Itä-Euroopan maiden kanssa. Se, että teollisuus itse toimii salamyhkäisesti, kun jokin ongelma ilmenee, ei paranna tilannetta. Jos se toimisi avoimemmin ja läpinäkyvämmin, se olisi vakuuttavampi niiden silmissä, joilla on varsinainen syy olla huolissaan. Tämä keskustelu käytöstä poistamisesta käydään otolliseen aikaan, ja laajenemisprosessia koskevissa keskusteluissamme hakijamaiden kanssa meidän on vaadittava, että vaaralliset laitokset poistetaan käytöstä. Haluaisin joka tapauksessa huomauttaa, että tämä koskee yhtäläisesti Euroopan unionin jäsenvaltioita kuin niitäkin maita, joilla on kanssamme yhteinen raja. Erityisesti haluaisin toistaa irlantilaisten maanmiesteni huolet, jotka liittyvät Sellafield-THORPin ydinlaitokseen. Irlannin itäisellä rannikolla on sattunut liian monia välikohtauksia, liian monia pelottavia tilanteita ja liian monia terveysongelmia. Saksan hallituksen vaihtumisen myötä, kuten te tietänette, arvoisa puhemies, Saksan ydinvoimapolitiikkaa tullaan todennäköisesti tarkastelemaan uudelleen. Tämä voi tarkoittaa sitä, että jälleenkäsittelytoimitukset, jotka ovat yleensä menneet Sellafield-THORPin ydinlaitokseen, lakkautetaan, mikä herättää kysymyksiä tämän laitoksen taloudellisesta kannattavuudesta. Niiden huolenaiheiden lisäksi, jotka on jo ilmaistu, haluaisin kiinnittää komission huomion kollegani mietinnön 15 kohtaan, jossa kehotetaan neuvostoa ja komissiota vaatimaan Euroopassa olevien vaarallisten ydinvoimalaitosten sulkemista. Tältä osin haluaisin pyytää komissaaria tutkimaan vakavasti, pitäisikö Sellafield-THORP sijoittaa kyseiseen luokkaan. Fischler Arvoisa puhemies, arvoisat jäsenet, haluaisin ensinnäkin esittää herra Chichesterille sydämelliset kiitokset hänen seikkaperäisestä mietinnöstään, mutta haluaisin myös kiittää tutkimusta, teknologista kehittämistä ja energia-asioita käsittelevää valiokuntaa tämän mietinnön käsittelystä, ennen kaikkea myös siitä, että yhteistyö komission yksiköiden kanssa on ollut varsin hyvää, mikä on merkittävästi edistänyt ajankohtaisten ongelmien ymmärtämistä tällä tosiaankin erittäin pulmallisella alalla. Komissio on selvillä siitä, millaisiin haasteisiin jäsenvaltioidemme teollisuuden ja ympäristönsuojelun on vastattava ydinvoimaloiden ja muiden ydinlaitosten käytöstä poistamisen yhteydessä. Euroopan unionissa ollaan tällä hetkellä poistamassa käytöstä noin 110 ydinlaitosta, joissa käytöstä poistamisen valmistelutyöt ovat edistyneet keskenään huomattavasti erilaisiin vaiheisiin. Kun käännetään katse Länsi-Euroopan nykyisiin ydinlaitoksiin, tullaan väistämättä siihen lopputulokseen, että ensi vuosisadan ensimmäisinä vuosikymmeninä on poistettava käytöstä entisestään lisääntyvä määrä kaikentyyppisiä ydinlaitoksia. Vuoteen 2020 mennessä on todennäköisesti purettava vähintään 150 ydinlaitosta lisää. Euroopan unionin suunnitellun laajenemisen myötä ongelmat kärjistyvät vielä enemmän, sillä silloin on poistettava käytöstä ydinlaitoksia, jotka eivät välttämättä vastaa yleisesti tunnustettuja turvallisuuskriteereitä. Komission yksiköiden ensimmäisten arvioiden mukaisesti kyseisissä maissa on samoin poistettava käytöstä noin 50 laitosta. Käytöstä poistaminen ei silloin enää kuitenkaan ole toimenpide, johon voidaan soveltaa tapauskohtaisesti erilaisia toimintasuunnitelmia. Siitä tulee pikemminkin teolliset mittasuhteet saava tapahtuma, johon osallistuu kymmeniätuhansia eurooppalaisia työntekijöitä ja jonka yhteydessä syntyy huomattavia määriä erityisesti heikosti radioaktiivista materiaalia. Kun otetaan huomioon toiminnan laajuus ja kun pyrkimyksenä on kehittää edelleen jäsenvaltioiden välistä yhteistyötä samoin kuin yhteisön sisäistä yhdenmukaistamista, on komission käsityksen mukaan laadittava joitakin yleisiä suuntaviivoja ydinlaitosten käytöstä poistamista varten. Siksi komissio voi yleisesti hyväksyä suurimman osan herra Chichesterin esittämistä käytöstä poistamista koskevista näkemyksistä. Haluaisin kuitenkin käsitellä hieman tarkemmin joitakin kohtia, jotka jo on mainittu. 3 ja 5 kohdissa komissiota kehotetaan ylläpitämään Euroopan unionin korkeaa asiantuntemustasoa ja ryhtymään toimenpiteisiin tämän alan osaamisen levittämiseksi ja edelleen välittämiseksi. Tähän asiaan haluaisin sanoa, että komissio perustaa edelleenkin tietopankkeja ja jatkaa niiden kehittämistä nykyisen ydinlaitosten käytöstä poistamista koskevan TTK-ohjelmansa puitteissa, tavoitteenaan yksinkertaistaa toteutusvaiheessa olevien käytöstä poistamiseen liittyvien hankkeiden välistä, teknologiaa ja kustannuksia koskevaa tietojen vaihtoa. Esittelijä tähdentää 6 kohdassa, että Keski- ja Itä-Euroopan maille on tärkeää antaa pitkäaikaista teknistä apua. Tässä yhteydessä komissio rahoittaa nykyisin lukuisia tutkimuksia, jotka käsittelevät käytöstä poistamisen strategioita ja teknisiä näkökohtia Keski- ja Itä-Euroopan maissa ja uusissa itsenäisissä valtioissa ja jotka ovat asianosaisille suureksi avuksi, kun he kehittävät omia strategioitaan. 8 ja 11 kohdista huomauttaisin, että komissio on tietysti samaa mieltä siitä, että tiedon antaminen kansalaisille on välttämätöntä. Komissio panostaa siihen myös tulevaisuudessa. Komission neljäs kertomus radioaktiivisesta jätteestä huolehtivan alan nykytilanteesta ja tulevaisuudennäkymistä Euroopan unionissa julkaistaneen vielä ennen tämän vuoden päättymistä. Komissio yhtyy teidän, hyvät jäsenet, käsitykseenne siitä, että rahoituskysymys samoin kuin jätemäärän pienentämisen mahdollisuudet ja käytön lopettamisen kustannusten vähentäminen ovat tärkeitä aiheita, kuten 9 kohdassa mainitaan. Komissio ottaa huomioon nämä tosiasiat laatiessaan käytöstä poistamista koskevaa tiedonantoaan. Komissio ei kylläkään nykyisin pysty tekemään ennusteita ydinvoimaloiden käyttöiän pidentämisestä, jota käsitellään 14 kohdassa. Viidennen tutkimuspuiteohjelman yhteydessä tehdään tosin tutkimuksia, jotka liittyvät ydinreaktorien käyttöiän pidentämiseen. Tulokset auttavat toivottavasti komissiota arvioimaan tilannetta ja tulevaisuudennäkymiä vastaavasti oikealla tavalla. Puhemies Paljon kiitoksia, komissaari Fischler! Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan klo 17.30. Maataloustuotanto ja ympäristö - Maatalouden metsitystoimenpiteitä koskeva tuki - Vuoristoalueet Puhemies Esityslistalla on seuraavana yhteiskeskustelu seuraavista mietinnöistä: Iversenin laatima maataloutta ja maaseudun kehittämistä käsittelevän valiokunnan mietintö (A4-0345/98) komission kertomuksesta neuvostolle ja Euroopan parlamentille ympäristösuojelun vaatimusten ja maaseutuympäristön hoidon vaatimusten kanssa sopusointuisista maatalouden tuotantomenetelmistä annetun neuvoston asetuksen (ETY) N: o 2078/92 soveltamisesta (KOM(97)0620 - C4-0075/98), -Otilan laatima maataloutta ja maaseudun kehittämistä käsittelevän valiokunnan mietintö (A4-0346/98) komission kertomuksesta neuvostolle ja Euroopan parlamentille maatalouden metsitystoimenpiteitä koskevasta yhteisön tukijärjestelmästä annetun asetuksen (ETY) N: o 2080/92 soveltamissuunnitelmasta (KOM(97)0630 - C4-0076/98), -Santinin laatima maataloutta ja maaseudun kehittämistä käsittelevän valiokunnan mietintö (A4-0368/98) vuoristoseutuja koskevasta uudesta toimintasuunnitelmasta. Iversen Arvoisa puhemies, olen sitä mieltä, että olemme päässeet hyvään kompromissiin tämän mietinnön osalta. Tehtävämmehän täällä parlamentissa on tarkastella, olemmeko saavuttaneet haluamamme tavoitteet. Toisaalta meidän on panostettava niihin ohjelmiin, jotka edistävät ympäristöä säästäviä toimintoja. Toisaalta meidän on tarkasteltava, saammeko käyttämillemme rahoille kunnon vastineen. Näkyykö näihin järjestelyihin käyttämiemme rahojen vaikutus luonnossa? Kysehän ei ole pikkurahoista. Tälle järjestelmälle on yhteensä 3, 8 miljardin ecun EU-tuki vuodelle 1997 ja lisäksi tulevat jäsenmaiden tuet, jotka nousevat 2, 5 miljardiin ecuun. Kyse on siis merkittävästä summasta ja meidän on luonnollisesti tarkasteltava sitä, miten nämä varat käytetään. Näkyykö käyttämiemme rahojen vaikutus ympäristössä? Kyseessä ovat EU-kansalaisten verorahat ja sen vuoksi on tärkeää tietää, miten hyvin tämä järjestelmä toimii käytännössä. On valitettavaa, ettei kyse ole varsinaisesta arviointikertomuksesta, mutta se ei ollut tarkoituskaan - se on sanottava komission puolustukseksi. Koska tilanne on kuitenkin mikä on, esittelijänä on ollut vaikea tehdä lopullisia johtopäätöksiä tämän järjestelmän ympäristövaikutuksista. Olen komissiolta - jonka kanssa tekemäni yhteistyö tätä mietintöä laatiessani on sujunut loistavasti, mistä haluaisin kiittää komissiota - saamieni tietojen perusteella ymmärtänyt, että se odottaa vielä kahta kansallista arviointikertomusta ja että se laatii yhteenvetokertomuksen valmiiksi ensi vuoden huhtikuuhun mennessä. Se on hyvä, mutta olisi luonnollisesti ollut paljon parempi, jos olisimme voineet laatia mietintömme komission tekemän varsinaisen arvioinnin perusteella. Tällaisen järjestelmän arviointi on nimittäin hyvin vaikeaa, koska siitä puuttuvat varsinaiset tavoitteet tai menestystä mittaavat kriteerit. Mitä me oikein haluamme? Kuinka pitkälle olemme valmiita menemään? Mihin meidän pitäisi päästä ennen kuin olemme päässeet tarpeeksi pitkälle? Mielestäni on ajateltava sitä, että hyvä arviointi vaatii selviä arviointikriteerejä ja mielestäni myös tavoitteet on tulevaisuudessa asetettava selkeämmin kuin tähän mennessä. Haluaisin myös sanoa, että komission kertomuksella on useita hyvin, hyvin myönteisiä vaikutuksia erittäin monilla alueilla. Muun muassa osaa maanviljelijöistä on kannustettu siirtymään ekologiseen maatalouteen - sehän ei ole huono asia. Ne luvut, jotka meillä on, osoittavat kuitenkin sen, että järjestelmiä on hyödynnetty liian vähän. Siihen voi olla useita syitä. Jäsenmaat ovat kertoneet, että se voi muun muassa johtua käynnistysvaikeuksista, puutteellisista ohjelmia koskevista tiedoista, kansallisen yhteisrahoituksen puutteesta, siitä, että maanviljelijöillä ei ole rohkeutta sitoutua niin pitkäksi aikaa kuin on tarpeen, jotta he voisivat olla mukana näissä järjestelyissä, ja on myös valitettu sitä, että korvaukset eivät kata tuotannon muuttamisesta aiheutuvia kuluja. Mielestäni komission on siis tehtävä ehdotus siitä, miten järjestelystä voidaan tehdä tulevaisuudessa avoimempi maanviljelijöiden kannalta. Nykyään yksittäisille tuotantomenetelmille on kolme erilaista tukijärjestelyä, ja yksittäisen maanviljelijän voi olla vaikea tietää, mikä järjestely on hänelle kaikkein tuottavin tietyssä tilanteessa. Sen vuoksi kehottaisin komissiota ajattelemaan myös sitä, että järjestelyjä koskeva tieto on tärkeä järjestelmän menestyksekkään toimeenpanon edellytys jäsenmaissa. Tiedottaminen ja tiedot eivät välttämättä kuitenkaan riitä siihen, että maanviljelijät, jotka ovat mahdollisesti kiinnostuneita järjestelmästä, päättävät osallistua siihen. Järjestelmän heikko hyödyntäminen näkyy parhaiten - mistä olen hyvin pahoillani - alueilla, joissa maatalous on voimaperäistä. Olemme siis sellaisessa tilanteessa, että alueilla, joilla nämä asiat pitäisi toteuttaa, ei tapahdu oikein mitään. Olemme selvillä siitä, ettei oikein ole mitään mahdollisuutta muuttaa voimaperäisiä maatalouksia laajaperäisiksi maatalouksiksi. Se on mielestäni ohjelmien suurin puute, koska juuri niillä alueilla ympäristövaikutus olisi kaikkein suurin. Nykyisen järjestelyn ongelmanahan on se, että voimaperäistä maataloutta harjoittavien maanviljelijöiden ei ilmeisestikään kannata hyödyntää näitä järjestelmiä. Luulen, että joudumme pohtimaan uudestaan, mihin menestykseen liittyviin kriteereihin ja mihin tavoitteisiin pyrimme. Olen nyt hieman kriittinen sanoessani, että komissiolta, joka on ollut hyvin avoin tämän asian osalta, saamieni tietojen perusteella minusta tuntuu, että osa näiden ohjelmien ansiosta toteutetuista asioista, muun muassa ympäristönhoito, olisi toteutunut muutenkin. Toisin sanoen, jotkut ovat saaneet rahaa tehdäkseen jotakin, mitä ne olisivat muutenkin tehneet. Sen vuoksi olen sitä mieltä, että meidän on välttämättä - kuten aikaisemmin sanoin - arvioitava menestykseen liittyvät kriteerit ja tavoitteet uudestaan. Tarkoitan lisäksi, että on oltava mahdollista porrastaa tukia niin, että taloudellisen tuen ja maanviljelijän menojen suuruuden välillä on oltava parempi yhteys ympäristövaikutuksien osalta. Parlamentin tehtävä - ja tähän aion lopettaa - tässä yhteydessä on toisaalta kantaa huolta ympäristöstä ja seurata, saammeko aikaan minkäänlaisia ympäristön parannuksia. Olen sitä mieltä, että saamme niitä aikaan. Toisaalta meidän on myös tutkittava, ovatko aikaansaamamme ympäristön parannukset järkevässä suhteessa käyttämiimme kustannuksiin nähden. Voi olla vaikea sanoa aivan tarkkaan, päteekö sellainen tilanne näihin järjestelyihin, ja sen vuoksi haluan sanoa vielä kerran, että odotamme varsinaisen arvioinnin syntymistä. Olen ollut mielissäni myös vallinneesta avuliaisuudesta ja toivon, että komissaari Fischler voi täällä tänään vahvistaa, että hän antaa maatalousvaliokunnalle ensimmäisen arvioinnin jo ennen kuin joulurauha laskeutuu unionin ylle. Otila Arvoisa puhemies, neuvoston asetus N: o 2080/92/ETY oli vuoden 1992 yhteisen maatalouspolitiikan uudistuksen liitännäistoimi. Sen tärkeimpänä tavoitteena oli järjestää metsitystä maatalousmaan vaihtoehtoisena käyttömuotona, jotta voitaisiin vähentää yhteisölle poliittisesti ja taloudellisesti vahingollisia maataloustuotteiden ylijäämiä. Maanviljelijöille oli määrä maksaa korvausta tulonmenetyksistä, jotka aiheutuvat alhaisemmista hinnoista ja tuotannon vähentämisestä. Samalla yhteisö parantaisi metsävarojaan ja ekologista tasapainoa ja taistelisi kasvihuoneilmiötä vastaan. Järjestelmässä oli siis kaksi puolta: maataloustuotannon vähentäminen sekä yhteisön metsäalan lisääminen ja metsänparannus. Tukea maksetaan metsityksen ja alkuvaiheen taimikonhoidon kustannuksiin sekä maatilojen metsänparannukseen. Aluepoliittisen tavoitteen 1 alueella yhteisön rahoituksen osuus on 75 % ja muualla 50 %. Komission parlamentille antama toimintakertomus ei kuitenkaan vastaa kysymykseen, onko asetuksen yleiset tavoitteet saavutettu. Kertomuksessa ei ole mitään tietoja maataloustuotannon vähentymisestä eikä maanviljelijöille vuoden 1992 uudistuksista aiheutuneista tulon menetyksistä, jotka on korvattu metsitystuella. Kertomuksessa todetaan, että käytössä oleva maatalousmaa on kolmessa maassa vähentynyt noin 0, 95 % - 1, 35 % ja muissa maissa tätä vielä huomattavasti vähemmän. Arvioinnin puuttuminen merkitsee sitä, että Euroopan parlamentti ei pysty antamaan selvää kuvaa niiden toimien tehokkuudesta, jotka ovat tulleet maksamaan yhteisölle noin 0, 8 miljardia ecua vuosina 1993-1997 ja joiden kokonaiskustannukset jäsenvaltioiden osuus mukaan lukien ovat olleet noin 1, 8 miljardia ecua. Järjestelmän luomisesta on kulunut vasta lyhyt aika, joten ymmärrän, ettei kokonaisvaltaista arviointia vielä ole ollut mahdollista tehdä. Maataloutta ja maaseudun kehittämistä käsittelevän valiokunnan mietinnön esittelijänä tässä asiassa kuitenkin vaadin, että järjestelmän täytäntöönpanosta ja toimivuudesta on laadittava asianmukainen arviointi. Mielestäni tilintarkastustuomioistuimen tulee antaa parlamentille kertomus asetuksella aiheutetuista kustannuksista ja hyödyistä, jotta saadaan kokonaisvaltainen kuva Euroopan unionille jo miljardeja ecuja maksaneen järjestelmän toimivuudesta. Lisäksi on suoritettava vertaileva analyysi etenkin maatalouden ympäristötoimia koskevan asetuksen N: o 2078/92/ETY ja pellonmetsitysasetuksen tarjoamista mahdollisuuksista. Kollega Iversen on tehnyt tästä edellä mainitusta asetuksesta oman ansiokkaan mietintönsä. Järjestelmän kenties merkittävin ominaisuus tuntuu olevan tuen epätasainen jakautuminen. Jäsenvaltiot ovat velvollisia noudattamaan asetusta läheisyysperiaatteen puitteissa, mutta ne voivat soveltaa sitä itse omien prioriteettiensa mukaan. Käytännössä asetus on ollut huomattavan merkittävä tekijä neljässä jäsenvaltiossa, Espanjassa, Britanniassa, Irlannissa ja Portugalissa, joissa on metsitetty 81 % koko EU: n määrästä eli noin 500 000 hehtaarista. Koko EU: n metsänparannuspinta-ala on toteutusajalla ollut noin 185 000 hehtaaria ja metsäautoteitä on tehty 7 312 kilometriä. Vaikuttaa siltä, että jäsenvaltiot ovat todellakin soveltaneet asetusta oman metsätaloutensa ja ympäristöpolitiikkansa tavoitteiden mukaisesti kiinnittämättä suurempaa huomiota asetuksen alkuperäiseen tarkoitukseen ja maatalouspolitiikkaan. Tuntuu ihmeelliseltä, että komissio on edes halunnut laatia tämän toimintakertomuksen jo näin aikaisessa vaiheessa ilman riittävää tietoa. Useimmat jäsenvaltiothan hyväksyivät järjestelmän vasta vuonna 1994. Lisäksi toimintakertomuksessa esitetyt luvut osoittautuivat maatalousvaliokunnan mietintöä laatiessani puutteellisiksi ja jopa virheellisiksi johtuen kai lähinnä asetuksen toimeenpanon viivästymisestä. Tämä ei kuitenkaan osoita sitä, että järjestelmän kustannukset olisivat luultua pienemmät, vaan lähinnä sitä, että järjestelmä ei ole toiminut eikä toimi tarkoituksenmukaisesti. Mielestäni on oikeutettua kysyä, onko asetuksen mukaista toimintaa tällaisenaan jatkettava, kun muutamaa poikkeusta lukuunottamatta haluttuja tavoitteita ei ole saavutettu. Tähän asiaan pitää vielä palata Agenda 2000: n lakiesityksiin liittyvien keskustelujen yhteydessä. Euroopan parlamentti hyväksyi yhteisön metsästrategiaa koskevan päätöslauselman tammikuussa 1997. Päätöslauselmassa todetaan, että metsäpolitiikka ei sisälly Rooman sopimukseen, minkä vuoksi se ei myöskään kuulu yhteisön toimivaltaan. Haluan tämänkin mietinnön yhteydessä muistuttaa mieliin tämän tärkeän tosiasian. Olen sitä mieltä, että metsätalouden on jatkossakin toimittava ensi sijassa markkinatalouden ehdoilla eikä sille pidä antaa tukea uusilla toiminnoilla. Kiivasta metsäkeskustelua käydään parhaillaankin myös EU: n tasolla mahdollisesta metsästrategiasta ja lähinnä erilaisista metsien sertifiointijärjestelmistä. Tässäkin keskustelussa tulee pitää jalat tiukasti maan pinnalla ja tosiasiat hyvin esillä eikä lähteä mukaan ympäristöjärjestöjen rahastusmekanismeihin. Santini Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, haluan ennen kaikkea huomauttaa, että tällä Euroopan vuoristoseutuja koskevasta uudesta toimintasuunnitelmasta laaditulla mietinnöllä on takanaan melko pitkä historia ja että se perustuu aiempiin töihin, joita mitä ilmeisimmin oli tarpeen päivittää. Sillä on takanaan pitkä historia myös tämän vaalikauden osalta. Muistan, että järjestimme vuoristoseutujen ja erityisesti vuoristossa harjoitettavan maanviljelyksen ongelmista kuulemistilaisuuden 27. tammikuuta 1997 maataloutta ja maaseudun kehittämistä käsittelevän valiokunnan töiden yhteydessä. Sen jälkeen Euroopan parlamentin tutkimuksesta vastaava pääosasto on laatinut mitä ansiokkaimman ajantasaisen tutkimuksen. Se on ajan tasalla, sillä se esiteltiin alle kuukausi sitten, ja haluan kiittää kaikkia, jotka ovat osallistuneet sen laatimiseen. Minulla on se nyt kädessäni, ja kuten voitte todeta, se on myös hyvin johdonmukainen: se antaa erittäin arvokasta ajantasaista tietoa kaikille, jotka haluavat perehtyä Euroopan vuoristoseutuihin muutenkin kuin maanviljelyksen kautta. Lopuksi totean, että asian etenemistä on edistänyt merkittävästi myös asialle omistettu huomio sekä tutkimukset, jotka talousja sosiaalikomitea ja alueiden komitea julkaisevat aivan näinä päivinä. Juuri tästä syystä olemme halunneet, että mekin Euroopan parlamenttina otamme osaa tähän analyysien ja ennen kaikkea ehdotusten vyöryyn, jonka tarkoituksena on tuoda hieman järjestystä kannanottoihin, joita vuoriston puolesta on esitetty. Vuoristo - kiinnittäkää huomiota tähän, sillä tässä piilee myös epäselvyyden siemen - on keskeinen osa yleistä ongelmaa, joka liittyy " Euroopan unionin epäsuotuisiin tai heikommassa asemassa oleviin alueisiin" . Palaan kuitenkin tähän aiheeseen, kun käsittelen lyhyesti esitettyjä tarkistuksia. Tämän tutkimuksen - kuten myös tämän aloitteenkin - lähtökohtana on se, että vuoristoseudut kattavat 30 % unionin maapintaalasta ja 20 % käytetystä maatalousmaasta ja ovat siten unionissa merkittävä alue, jolla elämä kaiken lisäksi on äärimmäisen vaikeaa. Muistutan teitä vain muutamista seikoista, jotka tekevät siitä vaikean: ennen muuta korkeus, rinteiden jyrkkyys, joka vaikeuttaa maatalouskoneiden käyttöä, maa-alueiden hajanaisuus, maaperän köyhyys, väestön vähentyminen ja pysyvän väestön ikääntyminen, kuljetus- ja liikenneyhteyksiin liittyvät vaikeudet, välimatkat asutuskeskuksiin, jatkuva ympäristöriski - ja siitä johtuva tulevaisuuden suunnittelun vaikeus - sekä perusinfrastruktuurien, teiden, koulujen ja yleisten palvelujen, puute. Vuoristoseuduilla on alojen välinen rooli, joka koskee muitakin kuin siellä asuvia: se liittyy ympäristönsuojeluun ja maankäytön hallintaan, hydrogeologiseen valvontaan, maaseutumatkailutoimintojen edistämiseen, voimavarojen yleisen käytön rationalisointiin, tasapainottaviin toimenpiteisiin tasankoalueiden suojelemiseksi - eikö sanotakin tavallisesti, että kaupunkia puolustetaan usein nimenomaan vuorilta - sekä tarvittaessa rajat ylittävään yhteistyöhön ja metsänhoito- ja karjankasvatustoimintaan. Näiden lähtökohtien perusteella on tehty joitakin ehdotuksia, etten sanoisi pieniä uudistuksia, jotka tähtäävät yleisesti kahteen tavoitteeseen, jotka ovat keskeisellä sijalla Euroopan toimielinjärjestelmässä: ensimmäinen on työpaikkojen suojelu - yritämme siis varjella jo olemassa olevia työpaikkoja, koska tutkimme uutterasti mahdollisuuksia luoda uusia työpaikkoja - ja toinen on ympäristönsuojelu kaikkia uudistuksia yhdistävänä tekijänä. Jotta lähestymistapa voisi onnistua, sen on kuitenkin oltava ennen kaikkea kattava, integroitu, johdonmukainen ja kestävä, ei tilapäinen. On todettava, kuten olen sanonut aikaisemminkin, että Euroopan unioni on jo hyväksynyt toimintasuunnitelman epäsuotuisia alueita varten, joihin kuuluvat paitsi vuoristoseudut myös arktiset alueet ja rannikkoalueet, joita uhkaa autioituminen. Voisimme sanoa, että tällä mietinnöllä raivataan tietä kahdelle muulle mahdolliselle syventävälle toimenpiteelle ja vahvistetaan siten se, että lainsäätäjän työ on raivata pääväylä, josta sitten erkanee polkuja, jotka käyvät suoremmin ongelman ytimeen. Vuoristoseudut ovat yksi osa ongelmaa ja arktiset alueet - sen mietinnön aihe, jonka rouva Anttila piakkoin esittelee - ovat toinen osa. Tulevaisuudessa, kenties seuraavan vaalikauden aikana, joku saattaa tarkastella myös autioitumisen uhkaamia rannikkovyöhykkeitä. Aina ei siis ole ehdottoman välttämätöntä ottaa käsittelyyn ongelmaa koko sen laajuudessa: se olisi askel taaksepäin, keino jatkaa hienojen periaatteellisten julkilausumien ja hienojen toimenpiteitä koskevien ehdotusten esittämistä ehdottamatta kuitenkaan konkreettisesti ja yksityiskohtaisesti välineitä, joilla ongelman ytimeen voitaisiin pureutua ja joilla voitaisiin luoda konkreettisia toimenpiteitä. Mitä konkreettisia toimenpiteitä? Luettelen niistä nopeasti vain muutamia. Ennen kaikkea tarvitaan integroitu lähestymistapa. On kannustettava pysyvää asutusta alueella mahdollistamalla kiinteät - ei satunnaiset - tulot ekologisten ja sosiaalisten palveluiden kaltaisista palveluista, jotka täydentävät toimintaa, joka on ensisijaista ja pääasiallista ja jonka täytyy säilyäkin sellaisena, eli maataloutta. On koottava yhteen teokseen vuoristoseutuja koskevat keskeiset asetukset ja luotava siten oikea Euroopan unionin " vuoristoseutuja koskeva sääntökokoelma" . Tarvitaan seminaareja, joissa käsitellään syvällisesti ongelmia, tarvitaan komission tiedonanto neuvostolle aiheesta " Euroopan unionin vuoristoseudut" ja alojen välinen toimintasuunnitelma, jolla tämä uusi lähestymistapa toteutetaan käytännössä. On edistettävä pilottihankkeita Terra- ja Leader-ohjelmien välityksellä, ja lisäksi tarvitaan useita muita aloitteita, joita voi yksityiskohtaisemmin tutkia komissaari Fischler, jolle luovutan esittelijänä tämän tutkimuksen, jotta hän voi ottaa sen huomioon viitoittaessaan Agenda 2000: n yhteydessä uusia linjauksia maaseudun kehitystä varten. Fantuzzi Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, ryhmämme suhtautuu myönteisesti näihin kahteen komission kertomukseen asetuksista 2078 ja 2080. Kollega Otila sanoi, että nämä kaksi kertomusta on tehty liian hätiköiden. Pelkäänpä, että totuus on päinvastainen ja että kertomukset ovat hieman myöhässä. Nämä asetukset, jotka koskevat YMP: n liitännäistoimia, ovat itse asiassa vuodelta 1992, ja nyt, vuonna 1998, kuusi vuotta myöhemmin, olemme ensimmäistä kertaa laatimassa arviota kaikista näistä toimenpiteistä. Luulen, että näin innovatiivisia toimenpiteitä, jotka esittelyhetkellään olivat niin kovin merkityksellisiä, on hyvä valvoa säännöllisemmin ottaen huomioon, että kyseessä on ala, joka tekee tuloaan nyt enemmän kuin koskaan ja joka kaipaa jatkuvia päivityksiä ja tarkistuksia. Kuten herra Iversen sanoi, ongelma on se, että näiden toimenpiteiden tehokkuutta ei ole arvioitu kriittisesti. Meidän on siis poistettava tämä epäkohta, koska tällaiset arviot on asetettava saataville. Meillä on oltava kaikki tarpeelliset tiedot siitä, miten näitä pysyväluonteisia rahoitusvoimavaroja on käytetty, myös siitä syystä, että meidän täytyy jo alkaa tarkastella uusia ehdotuksia, ja luulen, että ympäristönäkökohtien sisällyttämistä YMP: hen kannattavat tarvitsevat erittäin käypiä perusteluja ja tietoja, koska monet vastustavat perinteisten markkinapolitiikkojen uudistamista ympäristönäkökohtien huomioon ottamiseksi. Haluaisin kannustaa herra komissaaria jatkamaan eteenpäin näiden ensimmäisten kokemusten pohjalta. Tiedämme, että uuteen maaseudun kehittämistä koskevaan asetukseen on sisällytetty asetusten 2078 ja 2080 toimenpiteet, mutta kolme asiaa ovat meistä epäilyttäviä. Ensimmäinen on se, että uusille liitännäistoimille osoitettu rahoitus on yhä hieman alhainen, ja herra Iversen toteaakin tämän mietinnössään. On tapauksia, joissa korvaukset eivät todennäköisesti vastaa tarpeita, mistä syystä näille toimenpiteille voitaisiin ajatella myös jonkin suuruista yhteisrahoitusta. Toinen epäilyttävä seikka on se, että asetusta 2080 rasittaa edelleen epäselvyys yhteisön metsäalaan selkeästi kuuluvista eri toimenpiteistä - on totta, että yhteisötasolla ei ole suoraa toimivaltaa, mutta Theonasin mietinnössä olemme todenneet, että yhteisötasolla voitaisiin toteuttaa monenlaisia toimenpiteitä - ja toisaalta muiden tuotteiden kuin elintarvikkeiden, kuten puun, tuotannosta saatavista korvaustuista. Mielestäni komission on siksi kiinnitettävä huomiota tarpeeseen esitellä ehdotuksia juuri metsäpolitiikan alalla. Kolmas epäilyttävä seikka on, että uusissa " Agenda 2000" -ehdotuksissa kaavaillaan ympäristönormien noudattamista koskevia sääntöjä, joiden osalta jäsenvaltioille jätetään hieman liian paljon harkinnanvaraa. Katson, että toissijaisuus on hyvä asia, mutta ei näin pitkälle vietynä. On nostettava arvoonsa asetuksista 2078 ja 2080 saadut kokemukset varjelemalla yhteisiä sääntöjä, joiden rajoissa voidaan sitten antaa tilaa jäsenvaltioiden itsenäisille aloitteille. Mitä vuoristoseutuihin tulee, haluaisin onnitella herra Santinia. Mielestäni hän hahmottelee mietinnössään vuoristosta kuvan, joka kertoo enemmän kuin postikortit, ja jota tarvitsemme nyt kipeämmin kuin koskaan. Monet seikat ovat keskeisiä, ja haluan yksinkertaisesti lisätä, että näiden aloitteiden toteuttamisen ei tarvitse tapahtua vain yhteisötasolla. Oikeastaan minusta on aina vaikuttanut vähän siltä, että yhteisötasolta vaaditaan liikaa. Toimenpiteitä on toteutettava johdonmukaisesti jäsenvaltioiden ja alueiden tasolla, sillä YMP: n uutena ajattelutapana on antaa alueille mahdollisuus suunnitella vapaammin oman alueensa asioita, koska kaikilla alueilla on fyysisiä ja luonnon aiheuttamia epäsuotuisuustekijöitä, ja alueita on siksi autettava ja käsiteltävä yksittäistapauksina. Keppelhoff-Wiechert Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari Fischler, Euroopan unionin maatalouden ympäristöohjelmat on vastaanotettu eri jäsenvaltioissa hyvin eri tavalla. EU: n maatalouden ympäristöohjelmien hyväksymistä koskeva Saksassa tehty tieteellinen analyysi osoittaa tämän varsin selkeästi. Teidän kotiseudullanne, arvoisa komissaari, sanotaan 86 %: n maanviljelijöistä hyväksyvän kyseiset ohjelmat. Meillä Saksassa vastaava luku on 30 % ja Ranskassa 17 %. Komissio on nyt, kun on kulunut kolme vuotta kyseisen ympäristöasetuksen voimaantulosta, esittänyt Euroopan parlamentille ja neuvostolle asetuksen soveltamista koskevan selvityksen. Esittelijä Iversen, johon vetoan pääasiassa, on minun näkökulmastani tuonut hieman kielteisen sävyn koko mietintöön. Hän viittaa tavoitteisiin liittyviin puutteisiin - tavoitteet pitäisi hänen mielestään määritellä tiukemmin - ja vaatii myös niiden määrällisten parannusten, jotka maanviljelijöiden on saavutettava ohjelmaa sovellettaessa, selvempää toteamista. Hän vaatii muun muassa, että maatalouden ympäristöohjelmat olisi suunnattava paljon enemmän tuloksiin; tämän vuoksi voi olla taas tarpeen lisätä palkkioita ja kannustimia joillakin alueilla, myös demokratian vahvistaminen saattaa vielä olla jossakin määrin tarpeen. Yhteisön määrärahoista yhteisrahoitettaville palkkioille sovelletaan nykyään ylärajoja. Voi kuitenkin olla tarpeen mukauttaa näitä ylärajoja todellisiin tarpeisiin. Katsoisin, että niillä jäsenvaltioilla, jotka ovat kehittäneet ja toteuttaneet itsenäisiä maatalouden ympäristöohjelmia jo ennen maatalousuudistusta, on kokemukseen perustuva tietty etumatka. Syynä maatalouden ympäristöohjelmien erilaiseen hyväksymiseen EU: ssa ei ensisijaisesti voida pitää maanviljelijöiden osittain puuttuvaa valmiutta osallistua ohjelmiin, vaan pikemminkin yhteisön jäsenvaltioiden rahoituksen painottumista ja järjestelymahdollisuuksia vastaavien ohjelmien luomisen ja muotoilemisen yhteydessä. Omalla kotiseudullani maanviljelijöillä on jo kohtalaisen paljon kokemusta näistä asioista. Vastatuulta lienee ollut alussa melkoisesti, mutta luulen, että asioihin on nykyään perehdytty varsin laajalti. Suurin osa uutena muodostuvasta pohjavedestä syntyy maatalouskäytössä olevien alueiden alapuolella. Eikä tässä vielä kaikki. Juomaveden tuottaminen on maan kattavan viljelykäytön säilyttämisen yhteydessä yksi maatalouden tärkeistä aikaansaannoksista elintarvikkeiden tuotannon ja usein käsittelemämme kulttuurimaiseman hoidon ja säilyttämisen ohella. Sen tähden uskon myös, että on järkevää käsitellä näitä metsä- ja vuoristoseutuja koskevia mietintöjä yhteisesti myös näistä näkökulmista. Näiden tärkeiden syiden vuoksi kannatan myös sitä, että maatalous säilyy niilläkin seuduilla, joiden luonnonolot ovat epäsuotuisat. Siirtomaksujen käyttäminen tähän tarkoitukseen on tarpeellista ja oikeutettua. Lopuksi haluaisin sanoa, että maatalouden ympäristöohjelmat tähtäävät muun muassa siihen tavoitteeseen, että maataloudelle ja sen monimuotoisille toiminnoille annetaan rahallista vahvistusta myös syrjäseuduilla. Asetus 2078/92 myötävaikuttaa siis tällä tavoin varsin merkittävästi maaseudun vakauttamiseen. Anttila Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, onnittelut kollegoille ansiokkaista mietinnöistä. CAP-uudistukseen sisältyneiden ympäristötoimenpiteiden sopimukset kattavat vain 17 % kaikista EU-tiloista. Ympäristötuki on käytössä vain viidessä jäsenmaassa. Siksi järjestelmän houkuttelevuutta tulee lisätä esimerkiksi sitomalla se tukien saamisen ehdoksi. Ympäristötukea on jatkossa voitava käyttää myös ympäristöä kuormittavan tuotannon vähentämiseen. Ympäristön suojelu ja kestävä kehitys nousevat yhä tärkeämmiksi kuluttajien elintarvikkeiden ostopäätöksissä. Hyvän eurooppalaisen maataloustuotannon käytännön periaatteilla saadaan kestävä perusta eurooppalaisille laatuluokan elintarvikkeille, kuten kollega Mulderin elintarvikkeiden laatupolitiikkaa käsittelevässä mietinnössäkin esitetään. Euroopan unioni menestyy globaaleilla elintarvikemarkkinoilla vain laadukkailla tuotteilla. Kollega Otilan mietinnön mukaan metsitystoimenpidejärjestelmä ei ole toiminut odotetusti. Suomen ja Ruotsin liityttyä unionin jäseneksi kokonaan uutena alueena tuli pohjoinen havumetsävyöhyke, missä metsien uudistaminen ja kestävä käyttö ovat olleet yksi kansantalouden selkäranka vuosikymmenien ajan. Aivan kuten kollega Otila jo totesikin, metsätalouden tulee toimia jatkossakin vapaan kilpailun periaatteilla. Yhteisöpolitiikalla tulee koordinoida sellaisia asioita, joista on hyötyä ja arvonlisää unionin alueen metsien kestävälle käytölle ja hyödyntämiselle. EU: n toimintaa tarvitaan muun muassa varmistamaan WTO-neuvotteluissa puunjalostusteollisuuden tuotteille esteetön pääsy globaaleille markkinoille. Unionin tulee myös huolehtia kestävän metsänhoidon ja -uudistamisen kriteereiden määrittelystä unionin alueen metsätalouden tuotteille, koska vain siten voidaan estää liian yksipuolisen ympäristöjärjestöjen vaikutusvaltaa lisäävän sertifikaatin käyttöönotto. Sertifiointijärjestelmiähän kehitetään koko ajan jäsenmaiden omasta toimesta ja siksi tarvitaankin EU-tason kattojärjestelmä jäsenmaiden sertifikaateille. Teille, herra komissaari, on tästä asiasta tehty ehdotuksiakin, ja kysyn: milloin saamme teiltä esityksen EU: n tason kattojärjestelmästä jäsenmaiden sertifikaateille? Kollega Santinin mietintö käsittelee kattavasti vuoristoalueiden erilaisia ongelmia. Näen hyvin paljon yhteisiä ongelmia maatalouden harjoittamisessa vuoristoisilla ja arktisilla alueilla. Molemmissahan on lyhyt kasvukausi, pitkät etäisyydet, harva asutus, vaikeat viljelyolosuhteet ja niin edelleen. Euroopan unioni voi toimia kestävällä tavalla vain kunnioittamalla erilaisuutta ja ottamalla vielä nykyistäkin enemmän huomioon alueiden erityistarpeet. Mielestäni nämä nyt käsittelyssä olevat mietinnöt antavat erinomaisen mahdollisuuden antaa enemmän painoa nimenomaan alueiden erityistarpeille, joita kieltämättä laajan unionin alueella on, aivan kuten vuoristoalueita käsittelevässä mietinnössä ansiokkaasti todetaan. Rosado Fernandes Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, minulle on annettu todella pitkä puheaika, mutten tahdo käyttää sitä kokonaan, jotta kuulijat eivät väsyisi kesken kaiken. Aion silti puhua kaikista kolmesta mietinnöstä: Iversenin, Otilan ja Santinin. On selvää, että Iversenin mietintö ilmentää syvällistä asiantuntemusta etenkin sellaisten maatalousalueiden osalta, joissa voidaan harjoittaa voimaperäistä viljelyä. Näin ei ole minun maassani tai esimerkiksi Kreikassa, sillä näissä maissa on alueita, joissa voimaperäinen maatalous - ellei nyt sitten kyse ole sikojen teollisesta kasvattamisesta - ei ole mahdollista, vaikka sitä haluttaisiinkin harjoittaa. Erilaiset ympäristöolot ja ympäristövaikutukset synnyttävät maiden välille valtaisia eroja. Miten sellaisia tekijöitä voidaan arvioida? Tutkimalla, pyytämällä yliopistollisia ja muita tutkimuslaitoksia tekemään tutkimuksia siitä, minkälaisiin tuloksiin erilaiset toimenpiteet ovat johtaneet. Sillä ei ole epäilystäkään siitä, että kaikki maat eivät voi yhdistää kehitystä luonnonsuojeluun. On myös sellaisia maita, joiden kehitys on liian nopeaa ja jotka sen vuoksi vaurioittavat luontoa. Joten kuka näistä asioista oikeastaan päättää? Tämä ongelma meillä on jatkuvasti. Virkavaltako päättää, millä tavoin minä harjoitan hyvää maataloutta? Luonnollisestikin yhdyn kyllä kollega Fantusin toteamukseen siitä, että on laadittava yleisiä sääntöjä, joita sovelletaan koko Euroopassa. Mitä tulee Otilan mietintöön, sen aiheena on muuan liitännäistoimi, jonka hyöty on erittäin suuri. Tosin me kaikki tiedämme, ettei sillä pystytä ratkaisemaan Euroopan metsäongelmaa, mutta ainakin omani kaltaisissa maissa tuotantoa voidaan sen avulla kuitenkin vähentää eräillä marginaalisilla alueilla. Mutta tässäkin asiassa vaaditaan jonkin verran tutkimusta: on ratkaistava, mitä lajeja istutetaan alueille, joiden maaperä on köyhä, on nähtävä, onko noilla lajeilla tosiasiallisesti mitään taloudellista arvoa tulevaisuuden kannalta, ja on ratkaistava, kuka näistä asioista päättää, paitsi itse maanviljelijät, jotka joutuvat jättämään alueensa kesannolle. Kuka tästä kaikesta päättää? Siinä tarvitaan rahaa, ja lisäksi on arvioitava erilaisia toimenpiteitä, joita kussakin maassa on toteutettu. Enkä ole täysin samaa mieltä siitä, että ne rahat, jotka on yhdessä maassa käytetty huonosti, olisi otettava pois kyseiseltä maalta ja annettava jollekin toiselle maalle, joka osaa käyttää ne paremmin. Ja kerron, miksi: koska komissiolla voi olla myös pedagoginen tehtävä samalla kun se tekee yhteistyötä kansallisten hallitusten kanssa. Mitä ystäväni Santinin mietintöön tulee, minun on todettava, että ystäväni Santini on enemmän tirolilainen kuin italialainen. Hän on tosiaankin kotoisin pikemminkin komissaari Fischlerin jodlausalueelta kuin varsinaisen italialaisen laulun alueelta. Niinpä hän onkin tehnyt mietinnön, jossa käsitellään vuoristoalueita, ei tosin suoranaisesti Tirolia, mutta kylläkin Italian vuoristoalueita, jotka ovat Tirolin jatke. Ja tunnen tuon köyhän ja kuivan vuoriston, jossa ei ole lunta; noilla vuorilla asuva maanviljelijä ei voi toimia hiihdonopettajana. Niinpä rohkeninkin, kaikella kunnioituksella meidän välistämme ystävyyttä ja hänen parlamentissa tekemäänsä työtä kohtaan, ehdottaa, että hän ottaisi vuoristoalueiden lisäksi huomioon myös vähäsateiset alueet. Minun onnistuikin saada mietintöön mukaan eräitä tarkistuksia, jotka hän ystävällisesti hyväksyi. On totta, että herra Görlach laati jo edellisen vaalikauden aikana vähäsateisia alueita koskevan mietinnön. Siitä huolimatta mielestäni oli aiheellista kiinnittää niihin enemmän huomiota, sillä yleensä tiede on kiinnostunut vain rikkaista alueista, joilla on varaa maksaa. Tieteen alalla ei kanneta huolta köyhistä alueista, koska niillä ei ole rahaa, millä maksaa. Juuri sen vuoksi rohkenenkin pyytää, että komissio suvaitsisi edistää hiukan laajempiakin tutkimuksia Euroopan todellisesta tilanteesta. Ja nyt olen päässyt tien päähän, tämä riittää. Jätän viimeisen minuutin käyttämättä kiitokseksi kaikille niille, jotka hyväntahtoisesti kuuntelivat puheeni loppuun asti. Querbes Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, meille esitetyt kolme mietintöä tuntuvat mielestäni erityisen tärkeiltä, jotta voimme tarkastella unionin politiikkoja. Niissä pohditaan sellaisia maatalous- ja metsätalouspolitiikkoja, jotka olisivat ympäristöystävällisempiä ja takaisivat maankäytön sekä inhimillisten toimintojen säilyttämisen ja kehittämisen. Nämä kysymykset ovat yhteiskuntiemme tärkeimpiä huolenaiheita. Ne ovat nousseet päällimmäisiksi huolenaiheiksi, kun on hylätty tuottavuutta korostavat politiikat, jotka ovat huonontaneet tuotteiden laatua ja ympäristön tilaa, aiheuttaneet työttömyyttä ja herkkien alueiden autioitumista. Vaihtoehtoisilla politiikoilla oli siten kaikki edellytykset menestyä, mutta esittelijöidemme tekemät yhteenvedot osoittavat muuta, komission antamien tietojen puutteellisuudesta huolimatta. Niissä todetaan, että tavoitteita ei ole saavutettu. Maataloustoiminnan taantuminen on muuttanut usein maatalousalueet kesannoiksi ja hoitamattomiksi metsiksi, joita ei hyödynnetä ja jotka ovat erittäin alttiita tulipaloille etenkin Etelä-Euroopassa. Vuoristoiset ja hankalat alueet autioituvat koko ajan. Maanviljelyyn liittyviä ympäristönsuojelutoimenpiteitä ei ole sovellettu ympäristöä raiskaaviin tehotuotantoalueisiin. Tämä epäonnistuminen johtuu YMP: stä, jonka takia maatalous- ja metsätaloustuotannossa on pakko noudattaa sellaisten markkinoiden sääntöjä, joilla hinnat ja ihmiset jäävät jalkoihin. Vaihtoehtoisia politiikkoja on olemassa. Parlamenttimme hyväksymässä Cunhan mietinnössä, samoin kuin laissa ranskalaisen maanviljelyn suuntaviivoiksi, kehotetaan YMP: n uudistamiseen siten, että julkinen rahoitus käytettäisiin laadukkaan tuotannon kehittämiseksi, ja siten, että alueet otettaisiin käyttöön, ympäristöä kunnioitettaisiin ja työllisyyttä edistettäisiin. Hankalilla vuoristoalueilla sijaitseville pienille tuotantorakenteille olisi hintojen ja palkkioiden avulla taattava riittävä toimeentulo. Palkkioiden suuruus olisi kaikkialla määritettävä maatilojen mukaan, jotta voitaisiin hidastaa tuotantokilpailua ja rahoittaa maatalousalueiden hyödyntämistä koskevia sopimuksia, joissa tavoitteiksi on otettu laatu, työllisyys ja ympäristö. Unionin suurimmassa viljelysmetsässä, joka sijaitsee Ranskan lounaisosassa, kuten myös Välimeren alueen metsissä, voitaisiin kansoittaa tällä hetkellä autioituneet alueet uusien pihkantuotantoon liittyvien tuotantotekniikoiden toteuttamisen avulla. Tässä vain kolme tarkasti rajattua hanketta sellaisen politiikan hengessä, joka mahdollistaisi sen, että unionin varaama rahoitus vastaisi yhteiskuntamme tarpeisiin. Graefe zu Baringdorf Arvoisa puhemies, paljon kiitoksia kymmenestä minuutista. Sain kollegalta jo yhden, se tekee 11. Aloitan nyt omat kolme minuuttiani. Ensimmäinen kohta: meidän on vielä kerran tehtävä selväksi näiden liitännäistoimien, siis asetusten 2078 ja 2080, tavoitteenasettelu. Herra Fischler, ette siihen aikaan vielä ollut komissaari, eikä Itävalta vielä ollut EU: n jäsenvaltio. Tavoitteena ei ollut saada aikaan innovaatio-ohjelmaa, vaan - kuten jo nimikin sanoo - "liitännäistoimet" hintojen laskemiselle, joka suoritettiin virheellisesti interventiojärjestelmässä ja joka painoi tietyt korkean tuotannon ulkopuoliset alueet taloudellisessa mielessä äärialueille. Näin oli tarkoitus saada aikaan tasaus ja mahdollisuus suorittaa maatalousmaan metsitys asetuksen 2080 avulla siellä, missä maataloustuotantoa on vähennetty. Tämä tavoitteenasettelu oli siis perustana kyseisille ympäristötoimenpiteille. Liitännäistoimista on nyt kehkeytynyt innovaatio-ohjelma - ja nyt käsittelen toista kohtaa, herra Fischler - millä ei ole mitään tekemistä tavoitteenasettelun kanssa, vaan asianomaiset tahot ovat hyödyntäneet toimia tällä tavoin. Itävalta on hyvänä esimerkkinä tästä. Liittymisenne tapahtui myöhemmin, ja olette heti käyttäneet tätä ohjelmaa hyödyntämällä ympäristövaatimuksista aiheutuvaa erityistä tuotantotapaa tuotteiden erityislaatuna markkinoinnissa. Sama koskee biologiseen tuotantoon erikoistuneita tiloja, jotka ovat tulleet mukaan tähän ohjelmaan myös suotuisilta alueilta, ja jotka ovat pystyneet sen tähden tulemaan toimeen näiden pikemminkin vähäisten ympäristöalan tasausmaksujen kanssa, koska ne ovat voineet saada markkinoilla parempia hintoja. Herra Iversenin mietinnössä sanotaan, että suotuisilla alueilla eivät tilat ja seudut ole muuten panneet tätä ohjelmaa täytäntöön, mikä selittyy juuri sillä, että nämä toimenpiteet ja niistä aiheutavat maksut eivät olisi pystyneet tasoittamaan satojen vähenemistä näillä alueilla. On siis kyse liitännäisohjelmasta. Sitä hyödyntäneet tahot ovat tehneet siitä innovaatio-ohjelman. Kolmantena kohtana on rahoituskysymys. Ohjelmahan kuului pakollisiin menoihin. Olen hiljattain puhunut Baskimaan maatalousministerin kanssa. Hän oli vierailulla Itävallassa ja oli todella hämmästynyt siitä, kuinka paljon Itävalta hyötyy tästä ohjelmasta. Ihmettelenpä, miksi ette ole tehneet samoin viime vuosina? Oli kyse ohjelmasta, josta komission oli ilmoitettava. Se olisi täytynyt maksaa, koska se kuului pakollisiin toimenpiteisiin ja tuli EMOTR-takuista. Näin olisi voitu laajentaa rahoitusta, ja meillä olisi nyt suurempi talousarvio eikä meidän olisi tänään ponnisteltava tämän laajentamisen hyväksi. Viimeinen kohta: on kyse tämän ohjelman näkökulmasta. Tässä olen samaa mieltä kanssanne. Tämä ohjelma on sisällytettävä toiseen pilariin siten, että yhdistetään nyt toisaalta se, mikä on jo pantu käytännössä toimeen ja toisaalta se, mikä on aloitettu ympäristöohjelmana ja mistä on tullut erityistuotannon avulla toimiva innovaatio- ja markkinointiohjelma, maaseudun integroidun kehittämisen rakenneohjelmaan. Tässä siis olen samaa mieltä kanssanne. Eri mieltä olen kanssanne tietysti siitä, että teette komissaarinakin sen virheen... (Puhemies keskeytti puheenvuoron.) Barthet-Mayer Arvoisa puhemies, hyvät kollegat, arvoisa komissaari, tämä keskustelu on asetettava YMP: n uudistusta koskevaan yleisempään asiayhteyteen. Maanviljelyyn liittyviä ympäristönsuojelu- ja metsitystoimenpiteitä koskeville olemassa oleville asetuksille on annettava tässä merkittävä asema. Yhtä lailla kuin pitää paikkansa, että nämä asetukset vastasivat vuonna 1992 todellisiin pyrkimyksiin sisällyttää vähemmän tuotantoa korostavia näkökohtia, yhtä huolestuttavaa on nykyään huomata, että niitä koskeva yhteenveto on ristiriitainen, jopa kielteinen. Toimintaa olisi muutettava perusteellisesti Agenda 2000: n myötä elintarviketurvallisuuden tehostamiseksi etenkin lihatalouden alalla. Euroopan unionilla on 70 %: n alijäämä eläinruokinnassa käytettävien proteiinien alalla, ja se on siten yhä mahdollisten kansainvälisten kauppasaartojen armoilla. Lisäksi yhä useammat maanviljelijät ovat ryhtyneet tuottamaan uusia ja laadukkaita paikallisia tuotteita, jotka ovat ympäristöystävällisempiä. Tässä tuotannossa alueelliset markkinat ja paikalliset alueet asetetaan anonyymien tuontimäärien edelle. Asiaa on tarkasteltava syvällisesti, sillä maataloustyöpaikat, elintarviketurvallisuus, tuotteiden laatu ja maatalousympäristön suojelu ovat YMP: n uudistuksessa keskeisellä sijalla. Enää ei pidä tyytyä tukitoimenpiteisiin, jotka ovat usein vain naamio tuotantoa korostavalle maataloudelle, hintojen jatkuvalle alentamiselle, sääntelyn purkamiselle ja maailmanmarkkinoille. YMP: hen on sisällytettävä yhtä hyvin taloudelliset ja sosiaaliset kuin ympäristöön ja unionin maatalousalueiden maankäytön suunnitteluunkin liittyvät näkökohdat. Kyllä, herra Iversen, teillä on syytä pahoitella sitä, että komissio tyytyi tekemään vain pelkän yhteenvedon ilman todellista arviointia. Komissio ei ole halunnut tehdä toiminnallisia johtopäätöksiä, jotka ovat välttämättömiä tulevaisuudessa. Maanviljelyyn liittyviä ympäristönsuojelutoimenpiteitä ei saa rajoittaa pelkiksi maanviljelijöiden saamiksi lisätuloiksi. Jos eurooppalaisten tuottajien on myytävä maataloustuotteita alle tuotantohintojen, se ei edistä kestävää kehitystä. Sen sijaan, että moninkertaistaisimme maanviljelijöille tarkoitetut ympäristön ehdoilla noudatettavat velvoittavat säännöt, meidän olisi heti alusta alkaen sisällytettävä toimitusasiakirjoihin ehdot sellaisten tukien maksamisesta, jotka suhteutetaan yrityksen uudentyyppisestä maataloudestaan saamaan terveydelliseen, sosiaaliseen ja ympäristölliseen hyötyyn, esimerkiksi vuoristoalueille tarkoitetut erityiset määräykset, kuten herra Santini ehdottaa, tai epäsuotuisille alueille tarkoitetut erityiset määräykset. Mitä tulee teollisuustyyppisiin maatiloihin, jotka usein saastuttavat, soveltakaamme niihin " saastuttaja maksaa" -järjestelmiä, joihin sisältyy ympäristön ehdoilla noudatettavia sääntöjä ja tuille asetettava katto. Voimme lopuksi tehdä saman huolestuttavan johtopäätöksen maatalouteen sisältyvän metsätalouden tukijärjestelmän epäonnistumisesta. Maat ovat soveltaneet sitä hyvin eri tavoin, eikä sillä ole ollut todellista vaikutusta maatalousalueiden kehittymiseen, vaikka se onkin täyttänyt maankäyttöä ja viljellyn maapinta-alan vähentämistä koskevan tehtävänsä. Riittäisi, jos otettaisiin käyttöön yksinkertainen eurooppalainen metsätalousstrategia, joka innostaisi meitä tuottamaan kestävällä tavalla metsää Euroopassa ja kieltäytymään trooppisen tai pohjoisen puun tuonnista, puiden, jotka ovat usein peräisin avohakkuista. Meidän on luonnollisesti puolustettava rahoituslähteiden huomattavaa lisäämistä, mutta on välttämätöntä kehittää unionin todellista poliittista tahtoa näiden toimenpiteiden takaamiseksi ja käytön yleistämiseksi. Nicholson Arvoisa puhemies, ympäristöystävällisemmän viljelyn edistäminen ei ole helppoa. Se on jopa entistä vaikeampaa, kun voittomarginaalit on otettava huomioon. Se vaatii ylimääräisiä varoja, joilla voidaan kehittää uusia tuotantoaloja uusien rakennusten kustannusten vuoksi. Tämän vuoksi meidän on oltava realistisia ja järkeviä toivomamme lopullisen päämäärän osalta. Lisäksi on täysin selvää, että jos syrjäänvetäytymislauseke on mahdollinen, useat kansalliset hallitukset eivät aseta käyttöön tarpeellista rahoitusta, ja siitä seuraa se, että ehdotusta ei panna täytäntöön. Tämä on todellinen ongelma, joka on ratkaistava, kun tarkastelemme uudistuspakettia. Mielestäni vaarana on, että luomme hyvin epätasa-arvoisen pelikentän. Meidän on varmistettava se, että näin ei tapahdu Euroopan unionissa. Herra Santinin mietinnössä - johon suhtaudun myönteisesti - keskitytään vuoristoalueisiin. Tämä on hyvä asia. Minulla ei ole mitään sitä vastaan. Minusta näyttää kuitenkin siltä, että nämä vuoristoalueet ovat hyvin samankaltaisia epäsuotuisten alueiden kanssa. Parlamentti ja sen valiokunnat näyttävät nyt kehittävän uusia keinoja, joilla saada tukea saarten, syrjäisten alueiden ja vuoristoalueiden kaltaisille alueille, mutta vaarana on, että keskitymme liian suppealle alueelle ja että emme oikeastaan autakaan niitä. Käyttöönotetuilla yleisillä rakenteilla pitäisi varmastikin voida ratkaista ongelma. Syrjäisillä alueilla toteutettavien toimenpiteiden on oltava laaja-alaisempia. Epäsuotuisten alueiden tulevaisuus on tällä hetkellä erittäin synkkä, sillä niiden tulot vähentyvät merkittävästi. Meidän on tarkasteltava tätä kysymystä ja meidän on tehtävä sitä koskevia ehdotuksia tulevaisuudessa. Puhemies Paljon kiitoksia. Keskeytämme nyt yhteiskeskustelun, jota jatketaan äänestysten jälkeen. Äänestykset Bertens Arvoisa puhemies, minulla on kunnia puhua niiden viiden ryhmän puolesta, jotka ovat laatineet esillä olevan päätöslauselman; kyseessä ovat sosialistit, vihreät, GUE-ryhmä, ARE-ryhmä ja tietenkin liberaalit. Haluan ilmoittaa teille, että nämä ryhmät hyväksyvät vain kaksi PPE-ryhmän esittämää tarkistusta, nimittäin tarkistukset 5 ja 8. Tarkistus 8 hyväksytään vain sillä ehdolla, että tämä uusi teksti muodostaa 2 kohdan. Bourlanges Arvoisa puhemies, haluaisin viitata työjärjestyksen 102 artiklaan, koska tätä päätöslauselmaa koskevia tarkistuksia ei ole saatavilla ranskaksi. Sanon tämän sitäkin kärkkäämmin, koska äänestäisin mielelläni tämän päätöslauselman puolesta, mutta mielestäni on täysin mahdotonta kertoa mielipidettään, kun tarkistuksia ei ole saatavilla kaikilla kielillä. Odotin asiakirjojen jakoa kymmenen minuuttia. Minulle kerrottiin, ettei tarkistuksia ollut enää saatavilla ranskaksi, ja että niitä oli mahdotonta löytää, ja neuvottiin odottamaan. Odotin vaadittavan ajan istunnon alkamiseen asti. Eli meillä ei ole siten tarkistuksia yhdellä Euroopan unionissa käytettävällä kielellä. Posselt Arvoisa puhemies, olen yhdessä herra Dupuis'n ja muiden kanssa allekirjoittanut useita tarkistuksia, joissa vaaditaan ryhtymään toimenpiteisiin lukuisia muita diktaattoreja ja entisiä diktaattoreja vastaan. En löydä papereistamme ainoatakaan näistä tarkistusehdotuksista ja kuulen nyt, että hallinto on julistanut ne niin sanotusti epäasianmukaisiksi. Kysymykseni kuuluu: milloin hallinto on alkanut päättää, keitä diktaattoreja ja entisiä diktaattoreja vastaan saamme ryhtyä toimenpiteisiin ja keitä vastaan taas emme? Puhemies Herra Posselt, olette ymmärtänyt asian väärin. Hallinto ei päätä, otetaanko tarkistus käsiteltäväksi vai ei, vaan puhemies itse. Tässä yhteydessä on kyse vain kenraali Pinochetin pidättämisestä eikä mistään muusta. Kaikki tarkistukset, jotka eivät liity tähän aiheeseen, hylätään näin ollen. Tarkistusten esittäjät ovat tietääkseni saaneet myös asiasta. Bourlanges Arvoisa puhemies, en ole koskaan kiistänyt, etteikö tarkistuksista olisi olemassa ranskankielistä versiota. Sanoin vain, ettei tätä versiota ollut saatavilla. Onneksi yksi kollegoistamme on hyväntahtoisesti muuttunut vahtimestariksi, ja olen juuri saanut puheenvuoroni jälkeen asiakirjan ranskankielisenä. Olen tästä iloinen. Mutta tästä kaikesta riippumatta ihmettelen päätökseen johtaneita syitä ja pohdin, kuka on se viranomainen, jonka päätöksen mukaan tiettyjä diktaattoreita koskevat tarkistukset ovat kelvollisia ja tiettyjä diktaattoreita koskevat tarkistukset eivät. (Suosionosoituksia) Puhemies Voitte jättää niin monta päätöslauselmaesitystä kuin vain haluatte, mutta tällä kertaa on kyse yhdestä ainoasta henkilöstä eikä mistään muusta. Galeote Quecedo Arvoisa puhemies, hyväksyn herra Bertensin ehdotuksen, mutta kun nyt äänestämme tästä tekstistä, haluaisin esittää suullisen tarkistuksen, jonka sosialistiryhmä varmasti hyväksyy, ja siksi pyydän, että saan lausua sen tässä kohdin. (Ennen tarkistusta 8 koskevaa äänestystä.) Galeote Quecedo Arvoisa puhemies, koska vahvistamme täällä sitoumuksemme yleismaailmallisen oikeuslaitoksen periaatteeseen, ja sen perusteella vaadimme toimivaltaisia viranomaisia tulkitsemaan sitä Euroopan unionista tehdyn sopimuksen periaatteiden mukaisesti, haluaisin lisätä sanojen " toimivaltaisia viranomaisia" jälkeen sanat " ja erityisesti Espanjan ja Ison-Britannian viranomaisia" , jotka ovat asianosaisia tahoja. Olen vakuuttunut siitä, että koska se on täysin johdonmukaista, sosialistinen ryhmä ymmärtää sen, että Espanjan viranomaiset, sekä oikeus- että hallitusviranomaiset - jotka voivat lykätä tuomareiden esittämää pyyntöä - ja brittiläiset viranomaiset - jotka voivat suostua luovutukseen - ovat tämän tapauksen asianosaisia tahoja, ja sen vuoksi he tulevat hyväksymään tämän selvän maininnan. (Parlamentti hyväksyi päätöslauselmaesityksen.) Bloch von Blottnitz Nyt oli kyseessä johdanto-osan kappale G. Sen osalta pyysimme kohta kohdalta pidettävää äänestystä. Haluaisin kysyä herra Chichesteriltä - voihan olla, että tässä on käännetty jotakin väärin, sillä täällä on nyt sanamuoto: " Tähän mennessä esiintyvä radioaktiivinen jäte on pääosin lääketieteeseen liittyvää jätettä." Tämä on tietysti sataprosenttinen asiavirhe. Jos kyse on väärästä käännöksestä, on asia kunnossa, jos ei, meidän on tietysti poistettava ilmaisu " pääosin lääketieteeseen liittyvää jätettä" . Sillä se ei pidä paikkaansa, se on pötypuhetta, ja sen tietää jokainen! Chichester Arvoisa puhemies, vihreä ryhmä esitti alun perin tämän tarkistuksen valiokuntavaiheessa, joten en tiedä, mitä tällä hetkellä on tekeillä. Emme varmastikaan ole vielä päässeet äänestysvaiheeseen. Järjestämme siis erillisen äänestyksen johdanto-osan G kappaleen kolmesta osasta, joten miksi emme yksinkertaisesti äänestä? (Parlamentti hyväksyi päätöslauselman.) Blokland Arvoisa puhemies, päätöslauselma ja mietintö, jossa herra Chichester kuvaa ongelmaa realistisesti ja objektiivisesti, tekivät meihin vaikutuksen. Siksi voimmekin kannattaa päätöslauselmaa. Ydinvoimaloiden käytöstä poistamisesta tulee tulevaisuudessa yhä merkittävämpi teollinen toiminto. Päätöslauselmassa painotetaan oikeutetusti kansanterveyden ennalta ehkäisevää suojelua kaikkien ydinvoimaloiden käytöstä poistamiseen liittyvien toimintojen yhteydessä. Monien unionin sisäisten ja ulkoisten suurien erojen vuoksi ydinvoimaloiden käytöstä poistamisen yhdenmukaistamista ei voida toteuttaa. Vastuu käytöstä poistamisessa on siis ennen kaikkea jäsenvaltioilla ja ydinvoimaloiden omistajilla. Ne tekevät itse valinnan välittömän ja kokonaisvaltaisen tai vaiheittain tapahtuvan käytöstä poistamisen välillä. Laskettaessa sähkön hintaa otetaan tietenkin huomioon myös voimaloiden käytöstä poistamisesta aiheutuvat kustannukset. Tietojen ja kokemusten vaihtoa on kehitettävä, kuten myös tutkimus-, opetus- ja tiedotustoimintaa. Kun suurelle yleisölle tehdään selväksi se, miksi ydinvoimala on poistettava käytöstä, yhteisö saa paremman käsityksen käytöstä poistamiseen liittyvistä ongelmista ja radioaktiivisen jätteen varastoinnista. Esitämme kuitenkin kriittisen huomion N kohdasta: se, että käytöstä poistamisen ja radioaktiivisen jätteen loppusijoituksen yhteiskunnallinen hyväksyttävyys on ennakkoehtona ydinvoiman kehittämiselle tulevaisuudessa, menee mielestämme liian pitkälle. Siksi äänestimme sitä vastaan. Holm Mietinnön pitäisi otsikon mukaan käsitellä ydinvoiman käytöstä luopumista, mutta sisältö on pikemminkin ydinvoiman puolustamista . Sitä ei mielestäni voi hyväksyä. Ydinvoima ei ole turvallista, ja siitä on siksi luovuttava. Tässä mietinnössä olisi sen vuoksi käsiteltävä enemmän sitä, kuinka luopuminen tapahtuu, etenkin puhtaan teknisesti, ja kuinka luopumisesta tehdään turvallista muun muassa säteilyä ajatellen. Olen sen vuoksi pahoillani siitä, että Euroopan parlamentin enemmistö ei halunnut tukea V-ryhmän laatimia tärkeitä tarkistuksia. Useat EU: n jäsenmaat ovat päättäneet aloittaa ydinvoimasta luopumisen, muun muassa Ruotsi ja Saksa, mutta sitä ei mietinnössä mainita. Olen sen vuoksi äänestänyt koko mietintöä vastaan. Titley Koska edustamani vaalipiiri sijaitsee alueella, jolla on useiden vuosien ajan ollut johtava asema ydinenergian siviilikäytössä, otan tyytyväisenä vastaan herra Chichesterin aloitteen laatia tämä mietintö ydinlaitosten käytöstä poistamisesta. Ydinenergia herättää sekä voimakasta kannatusta että voimakasta arvostelua. Tämä voisi olla ydinenergiaa käsittelevä kysymys - miten ydinlaitokset poistetaan turvallisesti käytöstä niiden käyttöiän täytyttyä - joka voi yhdistää meidät kaikki! Annan tunnustusta taidoille, joita ydinvoimatyöntekijöillä on, esimerkiksi useilla Luoteis-Englannin työntekijöillä, jotka työskentelevät tällä alalla ja auttavat nykyaikaista taloutta toimimaan. Luotan heidän kykyynsä poistaa vanhat laitokset käytöstä tulevaisuudessa, aivan kuten he ovat vastanneet haasteeseen uudelleenkäsitellä käytettyä polttoainetta aikaisemmin. Kannatan tämän mietinnön periaatetta, jonka mukaan kyseinen työ on syytä jättää kansallisten viranomaisten ja teollisuuden asiantuntijoiden vastuulle eikä EU: lle. Tässä mietinnössä ollaan kuitenkin oikeassa, kun pyydetään, että EU: n, jolla voi olla hyödyllinen rooli tutkimuksen alalla käytöstä poistamisessa, pitäisi sisällyttää työkenttäänsä tietenkin myös useat Keski- ja Itä-Euroopan maat, jotka tarvitsevat apua kommunistiajan ydinlaitosten turvallisessa käytöstä poistamisessa. Puhemies Julistan äänestyksen päättyneeksi. Maataloustuotanto ja ympäristö - Maatalouden metsitystoimenpiteitä koskeva tuki - Vuoristoalueet (jatkoa) Puhemies Jatkamme nyt aiemmin keskeytynyttä yhteiskeskustelua. Wilson Arvoisa puhemies, maatalouden ja eri vyöhykkeiden ympäristövaikutusten osalta minun on sanottava, että kaikki herra Santinin esittämät väitteet koskevat yhtäläisesti epäsuotuisia alueita. Maaseudun väkiluvun pieneneminen on ongelma, etenkin omassa maakunnassani Walesissa. Nuoret ihmiset - perheelliset - jättävät maaseutualueet lähteäkseen kaupunkeihin ja heidän tilalleen tulevat eläkeläiset tai henkilöt, jotka käyttävät maaseutualueita nukkumalähiöinä ja käyvät samalla töissä kaupungeissa. Tällä on tuhoisia seurauksia. Nuorten taloudellisen aktiivisuuden korvaa vanhempien ihmisten harrastustoiminta. Koulut ja kaupat sulkevat ovensa, ja linja-autoreitit lakkautetaan. Meidän on tarkasteltava uusia keinoja, joilla pitää nuoret ihmiset maaseutualueilla. Meidän on varmistettava, että kaikkien maaseutualueiden julkiset palvelut ovat kohtuuhintaisia. Yksi tapa auttaa on löytää parempia menetelmiä korvata maaseudulla asuvien ihmisten tuottamat ympäristöpalvelut. Karjasta vuoristoalueilla maksettavia tasaushyvityksiä (Hill Livestock Compensatory Allowances, HLCA) pitäisi käyttää korvaamaan luonnon epäsuotuisuudesta aiheutuvia haittoja eikä ympäristötavoitteiden saavuttamiseen. Erilliset ohjelmat, joilla kannustetaan voimaperäistä viljelyä, kuten Tircymen-ohjelma Walesissa, olisi rahoitettava erillisillä maatalous- ja ympäristöohjelmilla. Harvaan asuttujen alueiden ihmisten identiteettiä on myös kunnioitettava. Meidän ei pidä kuvitella maaseutualueita kaupungista tulleiden vierailijoiden pelikentäksi. Haluamme matkailun tuomat taloudelliset edut, mutta meidän on myös sijoitettava perheellisten työpaikkoihin. Meidän on aina varottava kaikenlaisen kehityksen ympäristövaikutuksia. Meidän on kuitenkin myös arvioitava kaikkien ympäristöseikkojen taloudellista vaikutusta. Funk Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, hyvät kollegat, puhuessani käsiteltävänä olevasta ohjelmasta puhun omasta kokemuksestani, koska maatilallani on vuodesta 1993 lähtien käytetty hyväksi asetuksen 2078 mukaista ohjelmaa. Täällä esille tuomani asiat pohjautuvat näin ollen käytäntöön, ja haluaisinkin heti käsitellä joitakin kohtia, joita voisimme ehkä parantaa. Omalla kotiseudullani, Baden-Württembergin osavaltiossa, kyseinen ohjelma on saavuttanut laajaa hyväksyntää, mutta 50 %: n yhteisrahoitusosuus on hyvin suuri. Mainittu osuus merkitsee raskasta taakkaa osavaltion hallitukselle. Hallitus väittää myös, ja voin yhtyä sen mielipiteeseen tässä asiassa, herra Fischler, että sillä on aivan liian heikot mahdollisuudet vaikuttaa asioihin. Koska sen maksuosuus on 50 % ja sen tehtävänä on myös tarkastuksen suorittaminen, sillä pitäisi olla enemmän sananvaltaa. Haluaisinkin myötävaikuttaa tähän. Toissijaisuusperiaatetta voidaan tässä asiassa soveltaa käytäntöön. Paikallisviranomaisilla on aiemmin ollut enemmän liikkumavaraa ohjelman soveltamisessa. Komissio lisää kuitenkin jatkuvasti ehtoja ja byrokratiaa ja panostaa ennen kaikkea uuden hyväksymiskäytännön osalta liian vahvasti luonnonsuojeluun ja jättää epäsuotuisten maa-alueiden hoidon vähemmälle huomiolle. Arvoisa komissaari, lienette samaa mieltä kanssani, kun sanon, että Schwarzwaldille ja keskivuoristoseuduillemme tyypillisten niittyjen osuus pitäisi säilyttää muuttumattomana. Luulen, että yhdytte mielipiteeseeni myös, kun sanon, että laajaperäinen maatalous tulee paljon halvemmaksi kuin ammattimainen maisemanhoito. Siksi meidän pitäisi tukea sitä. Ohjelmaan osallistuvien maanviljelijöiden on sitouduttava siihen viideksi vuodeksi. Suunnitteluun saadaan tällä tavoin myös varmuutta. Meillä on kuitenkin maanviljelijöitä, joilla on hyvin paljon vuokramaita ja jotka eivät pysty vaikuttamaan näiden vuokramaiden vaihtumiseen. Ohjelmaa pitäisi siksi voida muokata paikallisella tasolla hieman paremmin. Maanviljelijät tuottavat meillä ennakkosuorituksia. Niitä ei vielä kukaan ole maininnut. He luopuvat korsien lyhentämisestä ja myöhäislannoituksesta, sillä niin todella suojellaan maisemaa ja pohjavettä. Ennen kaikkea he luopuvat mahdollisimman suurista sadoista. Haraamme maissin, mikä tulee kalliimmaksi, mutta emme tarvitse kasvinsuojelua. Kutsuisin tällaista toimintaa oikeastaan ympäristöä säästäväksi maanviljelyksi tarvitsematta heti mennä äärimmäisyyksiin. Haluaisin vielä mainita neljä kohtaa. Asetus 2078/92 on osoittautunut hyväksi. Alueellisen liikkumavaran pitää johtaa laajaan hyväksyntään, ja hyödyn on oltava havaittavissa paikan päällä. Toiseksi rajoittavasti sovellettavalla komission hyväksymiskäytännöllä laiminlyödään jossakin määrin erästä tärkeää alaa, nimittäin kulttuurimaiseman hoitoa ja säilyttämistä laajaperäisten maankäyttömuotojen avulla. Kolmanneksi muutamilla aloilla pitäisi saada voimaan joustavampia soveltamissäännöksiä, jotta ohjelmaa voidaan mukauttaa paremmin paikallisiin oloihin. Maatalouden ympäristötoimenpiteiden ei pitäisi sulkea pois lakisääteisiä ympäristömääräyksiä. Neljänneksi - tämä on varsin tärkeä asia, arvoisa komissaari - monien toimenpiteiden hyväksymistä heikentää se, että asetuksessa 746/96 säädetään ankarasti, että ohjelmat saavat vaikuttaa tuloihin korkeintaan 20 %: n osalta. Laajempi liikkumavara olisi siksi toivottava. Paljon kiitoksia, arvoisa puhemies, suopeudestanne, vaikka ylitinkin puheaikani, mutta minulla nyt vain on paljon tietoa, ja haluan antaa tietojani eteenpäin, ainakin komissaarille! Ryynänen Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, komission kertomusta metsitystoimenpiteistä maatalousmaan vaihtoehtoisena käyttömuotona on todella tarpeen käsitellä ennen kuin päätetään metsitystukien merkittävästä laajentamisesta Agenda 2000 -esityksessä osana maaseudun kehittämistä. Esittelijä Jyrki Otila on täysin oikeassa todetessaan, että komissio jättää vastaamatta oleelliseen kysymykseen siitä, onko mittavilla tuilla myös saavutettu asetetut tavoitteet maataloustuotannon vähentämiseksi. Kaiken kaikkiaan tarvitaan kattava ja perusteellinen selvitys metsitysohjelman kustannusten ja hyötyjen välisestä suhteesta, todellisista palkkioista ja niiden kohdentumisesta sekä ympäristövaikutuksista laajemminkin. Eli järjestelmän epäselvyydet ja heikkoudet on korjattava ennen kuin tukipolitiikkaa laajennetaan. Toivon todella, että komissio nyt vastaa esitettyihin kysymyksiin selkeämmin kuin esimerkiksi siinä vastauksessa, jonka sain pari viikkoa sitten kirjalliseen kysymykseeni metsätukien arvioinneista. Esittelijä viittaa mietintönsä perusteluissa useaan kertaan parlamentin metsästrategiaesitykseen. Parlamentin esityksessähän korostetaan, että metsätalouden on edelleenkin toimittava markkinatalouden ehdoilla ilman kilpailua vääristäviä tukia ja ensisijaisesti kansallisen päätäntävallan alaisena. Euroopan unionin lisäarvoa antava rooli metsäpolitiikassa on rajattava tarkasti toimiin, jotka tukevat metsien monimuotoista käyttöä ja kestävän kehityksen mukaista taloudellista hyödyntämistä. Esimerkki tällaisista toimista voisi olla puunkäyttöä edistävän eurooppalaisen perhemetsätalouden sertifioinnin tukeminen vaihtoehtona monopoliasemaan pyrkivälle FSC-järjestelmälle. Ephremidis Arvoisa puhemies, ei ole olemassa yhteisön yhteistä metsäpolitiikkaa, ei vain siksi, että sitä ei mainita perustamissopimuksista seuranneissa uudistuksissa, vaan koska kolmikymmenvuotinen käytännön kokemus on osoittanut tämän: yhteisö - sen toimielimet - ryhtyy aina suoralta kädeltä ja vähän miten sattuu toimenpiteisiin paikatakseen reikiä, joita se on aiheuttanut. Haluan sanoa, että tämä yhteisön metsä- ja metsänhoitopolitiikka on pannut metsien tuhopoltot alkuun. Joka vuosi koko unionin alueella tuhoutuu kymmeniä tuhansia hehtaareja, erityisesti eteläisillä alueilla, ja mikä vielä katkerampaa, tuhoisin tilanne on Kreikassa. Arvoisa puhemies, Otilan mietintö, jossa yritetään lähestyä tätä kysymystä, liikkuu samoissa puitteissa, mutta lähinnä kielteisesti, koska siinä sanotaan, että uudelleenmetsitys on vaihtoehtoinen ratkaisu viljelymaan käytölle, siis että uudelleenmetsitystä laajennetaan sinne, missä viljellään maata. Tämä on tekopyhyyttä, arvoisa puhemies, sillä kymmenien tuhansien neliökilometrien uudelleenmetsitystä saadaan turhaan odottaa, ja me haluamme metsittää viljeltyä maata! Arvoisa puhemies, jos ei tehdä päätöstä jäsennellyn metsäpolitiikan luomisesta ja vastaavista varoista metsäpalojen tieteelliseen tutkimukseen ja ehkäisy- ja torjuntateknologiaan, kaikki se, mitä täällä puhutaan, on raikasta ilmaa ja seurauksena tulee olemaan tuskallisia ja taloudellisesti, sosiaalisesti ja ekologisesti katastrofaalisia onnettomuuksia, katastrofeja, joista voi kehittyä eräänlaisia joukkotuhoja. Lindholm Arvoisa puhemies, kiitos, Santini, erittäin hyvästä mietinnöstä. EU: n pinta-alasta yksi neljäsosa on vuoristoa. Maaperä on köyhää, vain harvat ihmiset asuvat vuoristoseuduilla - Ruotsissa vain viisi asukasta neliökilometrillä. Kyse on pienistä maatalouskiinteistöistä, maa- ja metsätalouden yhdistelmästä, usein osa-aikaisesta maanviljelyksestä, jotta ylipäätään pysyttäisiin hengissä. Poismuutto on voimakasta, seuduilla asuu paljon vanhuksia, nuoret muuttavat kovien elinolojen vuoksi. Alueilla on lisäksi ilmastollisia vaikeuksia. Skandinaviassa talvi kestää seitsemän kuukautta, neljä kuukautta vuodesta on pimeää ja kasvukausi on vain 160 päivää. Ympäristö on kuitenkin ainutlaatuinen biologisen monimuotoisuuden kannalta. Alueen maanviljelys on ympäristöä säästävää, alueella on paljon luontoa ja kulttuuria sekä paljon, paljon muuta. On kuitenkin tärkeää, että ymmärrämme, ettei vuoristoseutujen maatalous ole kilpailukykyinen verrattuna tasankoalueella harjoitettuun maatalouteen. Tarvitaan erityisiä ja joustavia toimenpiteitä, ja on otettava huomioon vuoristoseuduilla vallitsevat olot, jotka ovat täysin erilaiset kuin muilla maatalousalueilla. Van Dam Arvoisa puhemies, hyvä komissaari, sellaisten maatalouden tuotantomenetelmien edistäminen, jotka eivät ole haitallisia ympäristölle, luonnolle eivätkä maaseutuympäristölle, ansaitsee suuren huomion. Unionin maatalouden ympäristötoimenpiteet voivat edistää asiaa. Varainhoitovuoden 1997 puolivälissä oli 17 % jäsenvaltioiden maatalousyrityksistä sellaisia, joiden kanssa oli solmittu sopimus. Näin tämä asetus on laajentunut merkittäväksi politiikan osa-alueeksi Euroopan maatalouspolitiikan sisällä. Komission selvitys osoittaa, että järjestelmä potee joitakin lastentauteja. Varoja on käytetty paljon suunniteltua vähemmän, mikä johtuu muun muassa ohjelmien hitaasta käynnistymisestä. Monet jäsenvaltiot eivät käytä vieläkään mainittavasti hyväkseen järjestelmää. Se on ilman muuta huolestuttavaa, ja syyt onkin analysoitava perusteellisesti, etenkin tutkimalla sitä, onko tässä merkittävä tekijä se, että jäsenvaltioiden on itse osallistuttava kuluihin. Se on mielestäni tärkeää tietää etenkin kun otetaan huomioon keskustelu mahdollisuudesta ottaa käyttöön yhteisrahoitus myös maataloustukien yhteydessä. Komission selvitys ei valitettavasti sisällä analyysiä maatalouden ympäristötoimenpiteiden myönteisestä vaikutuksesta luontoon ja maaseutuympäristöön. Mikäli on totta, kuten esittelijä arvelee, että tuetaan sellaisia maataloustoimintoja, jotka olisi toteutettu ilman tukia, asetusta on muutettava. Vaadinkin, että komissio laatii mahdollisimman nopeasti perusteellisen arviointiselonteon, joka tapauksessa ennen kuin päätetään lopullisesti uudesta ohjelmasta. Maatalouden ympäristötuet eivät saa muuttua peitetyiksi maataloustuiksi. Tässä yhteydessä pidän tärkeänä sitä, että asetuksen vaatimuksia selvennetään ja että sen noudattamista valvotaan paremmin. Tällainen maatalouden ympäristötoimenpiteiden vaikutuksia kartoittava selvitys on välttämätön myös tulevien WTOneuvottelujen kannalta. Unionin on pystyttävä todistamaan, että tukien antaminen on myönteistä ympäristön kannalta, jotta ne voivat jäädä niin sanottuun vihreään laatikkoon. Tässä on syitä kerrakseen ottaa nämä tuet kokonaisuudessaan käyttöön luonnon ja maaseutuympäristön tervehdyttämiseksi. Hallam Arvoisa puhemies, lienee sopivaa, että meillä on tänään yleisölehterillä ryhmä vierailijoita kauniista Skotlannista, joka on tärkein metsäalueemme Yhdistyneessä kuningaskunnassa. Haluaisin vain asettaa yhden pienen seikan kyseenalaiseksi herra Otilan mietinnössä, nimittäin sen, että pidämme aina itsestään selvänä, että haluamme enemmän puita. Minun puutarhassani on puita, olen istuttanut sinne puita, ja haluan nähdä puita, kun ajelen autolla. Haluaisin esittää yksinkertaisen kysymyksen: olemmeko todella varmoja siitä, että tarvitsemme näitä puita tulevaisuudessa metsäntuotantoa varten? Minun vaalipiirissäni Shropshiressä ja Herefordshiressä on aivan selvää, että metsäteollisuudellamme on tällä hetkellä valtavia paineita. Itse asiassa muutamat sahalaitoksista vastuussa olevat ihmiset sanovat, että tämä on pahin heidän kokemansa tilanne metsäteollisuudessa 45 vuoteen. Brittiläisen puun markkinat - ja ainoastaan pieni osa Ison-Britannian markkinoilla olevasta puusta on peräisin Yhdistyneestä kuningaskunnasta - ovat itse asiassa pienentyneet noin 25 %. Etelä-Englannissa kahdeksan sahalaitosta on lopettanut toimintansa viimeisten kolmen kuukauden aikana. Olemme todella huolestuneita metsäteollisuutemme tulevaisuudesta. Näyttää siltä, että osa ongelmasta johtuu rautaesiripun murtumisesta. Näyttää siltä, että entinen Neuvostoliitto myy markkinoille puuta naurettavan alhaiseen hintaan ainoastaan saadakseen ulkomaista valuuttaa. Haluaisin sanoa " kyllä" , istuttakaamme kaikin mokomin lisää puita, mutta kehittäkäämme edes joitakin konkreettisia ajatuksia siitä, onko tulevaisuudessa markkinoita tuotetulle puulle. Jossakin vaiheessa tulevaisuudessa voi olla tarpeen pidentää maksuaikaa tämän ohjelman mukaisesti markkinoille tuoduille puille, jotta emme tulevaisuudessa vahingoita metsäteollisuutta. Ehkä meidän pitäisi asettaa tuontitulli EU: n ulkopuolisista maista tuodulle puulle varmistaaksemme, että suojelemme omia markkinoitamme. Olen huolissani siitä, että jos seuraamme tätä tietä, aiheutamme ylituotannon vaaran, ja haluaisin mielelläni kuulla komissaarin vastauksen tähän asiaan. Tämä saattaa olla aivan ensimmäinen kerta, kun joku on puheenvuorossaan asettanut kyseenalaiseksi sen, pitäisikö meidän istuttaa enemmän puita. Kun otetaan huomioon nykyiset olot, jotka koskettavat ainakin brittiläistä metsäteollisuutta ja metsäteollisuutta EU: n muissa osissa, tämä on kysymys, joka meidän on esitettävä. McCartin Arvoisa puhemies, suhtaudun myönteisesti kaikkiin kolmeen mietintöön, ja haluaisin sanoa, että kaikki nämä ohjelmat täydentävät maatalouspolitiikan yleistavoitteita. Ympäristöohjelma tuo lisätuloja - kuten sen mielestäni pitäisikin tuoda - alueille, joilla tulot ovat niin alhaiset, että yhä useammat ihmiset muuttaisivat pois, jos kyseistä ohjelmaa ei olisi. Ympäristöohjelmalla on oma merkityksensä matkailun kannalta, sillä se lisää maaseudun viehättävyyttä, ja ohjelmasta saamani kokemuksen perusteella se alkaa todellakin tehota. Sen käynnistyminen oli hidasta, kuten herra Iversen totesi, ainakin Irlannissa, mutta tämä johtui siitä, että meillä ei ollut tarpeeksi koulutusta tai kokemusta, ja me tarvitsimme ihmisiä, jotka osaavat neuvoa maanviljelijöitä. Ohjelma on käynnistetty ja sillä alkaa olla huomattava vaikutus maaseutuun. Se vaikuttaa myös maataloustuloihin. En kuulu niihin ihmisiin, jotka uskovat, että meidän pitäisi ohjata varamme luonnonmukaisten elintarvikkeiden tuotantoon. En usko, että luonnonmukaiset elintarvikkeet ovat ilman muuta terveellisempiä ja parempia kuin tehoviljelyllä tuotetut elintarvikkeet. En usko, että vaikka alkaisimme soveltaa aiemmin käytettyjä luonnonmukaisia menetelmiä kaikkialla, ympäristö kokonaisuudessaan välttämättä paranisi. Muistan ajan, jolloin melkein kaikki viljely oli luonnonmukaista. Tuolloin maailma ei ollut miellyttävä - nälkäisiä oli enemmän kuin nykyisin. On esimerkiksi ympäristöystävällisempää viljellä hehtaarin suuruista aluetta, jotta saataisiin neljä tonnia viljaa, kuin viljellä neljän hehtaarin aluetta, jotta saataisiin neljä tonnia viljaa. Meidän ei pitäisi ilman muuta olettaa, että koska käytämme enemmän energiaa ja traktoreita ja koska tehomaatalous aiheuttaa enemmän eroosiota, se rasittaa ympäristöä enemmän. Voimme päätellä Alankomaiden esimerkistä, että tarvitaan ainoastaan Ranskan, Hollannin ja Belgian kokoinen alue koko Euroopan väestön ruokkimiseksi, joten koko muuta osaa Euroopasta voidaan käyttää ympäristötarkoituksiin. En ehdota sitä, että asia olisi järjestettävä tällä tavalla, mutta tämä ei välttämättä ole vaarallista tai huono asia ympäristön kannalta. Metsänistutuksen osalta haluaisin sanoa, että maaseudun väestö kannattaa joitakin metsänistutuksen näkökohtia. Irlannissa me surimme metsiemme menetystä 200 vuotta sitten, ja nykyään maanviljelijät vastustavat metsänistutusta ikään kuin se olisi huono asia. Tästä huolimatta komission käyttöön ottamalla metsitysohjelmalla on edistetty maatalousalan metsänhoitoa ja parannettu - ja parannetaan edelleen - ympäristöä sekä autetaan vähentämään ylijäämiä kaikkialla yhteisössä. Virrankoski Arvoisa puhemies, käsittelyssä oleva maatalouden ympäristöpaketti, kolme mietintöä, on erittäin mielenkiintoinen kokonaisuus. Haluan kiittää esittelijöitä perusteellisista mietinnöistä. Tässä haluan kiinnittää huomiota vain Otilan metsiä käsittelevään mietintöön. Sanalla " metsä" on eri sisältö eri puolilla Euroopan unionia. Suomessa ja Ruotsissa metsät ovat normaali elinympäristö. Peltoalueet ovat vain saarekkeita metsän sisällä. Metsä on myös erittäin arvokas uusiutuva luonnonvara. Maa-alueet, jotka jätetään viljelemättä, metsittyvät itsestään, samoin hakatut tai palaneet alueet. Keski-Euroopassa metsät ovat lähinnä virkistysalueita ja puistoja, joiden kautta ihmiset ja maisema elävät. Välimeren maissa metsä on luonnon- ja maisemansuojelun kannalta keskeinen tekijä. Metsä suojelee maaperää eroosiolta, tasaa sateita ja niiden vaikutuksia sekä parantaa ilmastoa. Näistä syistä metsien hoito on eri maissa erilaista. Siihen vaikuttavat ekologiset, sosiaaliset ja taloudelliset tekijät. Tästä syystä myös metsäpolitiikka on eri maissa erilaista. Perustavoitteet, perusteet ja keinot eivät voi olla samanlaisia. Siksi metsäpolitiikkoja ei voida myöskään harmonisoida, vaan eri olosuhteet vaativat erilaista metsäpolitiikkaa. Tässä lienee myös se perussyy, miksi Rooman sopimus ei sisällä metsäpolitiikkaa EU: n toimivaltaan sisällytettävänä. Edellä mainituista syistä en voi yhtyä Otilan mietinnön kohtaan kahdeksan, jossa suositellaan pyrkimyksiä kansallisten metsäpolitiikkojen harmonisoimiseksi, vaan tuen hänen omaa tarkistustaan numero kolme, samoin kuten hänen muitakin tarkistuksiaan. Metsäalan yhteistä kehittämistä tulee edistää, mutta sen saattaminen yhteisöpolitiikan osaksi merkitsisi alan byrokratisoitumista ja rahoituksen sekamelskaa. Alavanos Arvoisa puhemies, huolestuin suuresti lukiessani herra Otilan mietinnön ja hänen tekemänsä huomiot. Ensimmäinen huolenaiheeni on, että asetuksen menestys näyttää olevan pieni ja maakohtaisesti täysin erilainen, ja mielestäni tämä on luonnollista siitä näkökulmasta, että kyseessä oli maataloustuotannon pienentämistoimenpide, ja metsien kehittämistä käytettiin tässä välineenä. Keskeinen tavoite siis oli joidenkin viljelijöiden tulojen kasvattaminen. Tätä taustaa vasten asetus oli mielestäni alun perin metsien ja Euroopan unionin metsien kehittämisen menestyksen kannalta rajoittunut toimenpide. Toinen asia, jonka haluaisin sanoa, on, että on valitettavaa, että Euroopan unionilta puuttuu metsäpolitiikka, ja että on olemassa myös Kreikan kaltaisia maita, joiden metsät palavat ja joilta myös puuttuu metsäpolitiikka. Edellinen kollega sanoi, että on olemassa erilaisia tilanteita. Tietenkin on erilaisuutta. Mutta Euroopan unionilla on esimerkiksi saaria koskeva politiikka. Iso-Britannia on saari, Irlanti on saari ja saari on myös oma pieni Egeanmeren saareni. Tämä ei tarkoita sitä, että kaikkiin näihin saariin sovellettaisiin samaa politiikkaa. Tämä on vakava puute erityisesti nyt, kun Välimeren alueen metsät tuhoutuvat ja puolen Euroopan ympäristön laatu huonontuu matkailun, sivistyksen ja historian rapistumisen kautta, mikä vaikuttaa koko Eurooppaan. Tätä taustaa vasten en voi yhtyä Otilan mietintöön enkä varsinkaan 8 kohtaan, jossa pidetään itsestään selvänä sitä, että Euroopan unionissa ei ole metsäpolitiikkaa. Päinvastoin, olen sitä mieltä, että meidän pitää viedä kysymys metsistä perustamissopimuksiin. Tämä ei tietenkään tarkoita, että Suomessa ja Kreikassa sovellettaisiin samoja toimenpiteitä! Sonneveld Arvoisa puhemies, haluan tehdä puheenvuoroni aikana muutamia huomautuksia ympäristön ja luonnonsuojelun hyväksi suoritettavista liitännäistoimista. Jäsenvaltiot toteuttavat yhä enemmän tällaisia toimia, joiden tarkoituksena on palkita sellaisia maanviljelijöitä, jotka suojelevat erityisesti ympäristöä ja luontoa soveltamalla laajaperäisiä maatalousmenetelmiä. Muun muassa Itävalta, Suomi ja Ruotsi ovat maita, jotka käyttävät tätä järjestelmää hyväkseen keskimääräistä enemmän. Näille maille on tiettävästi mainittu erityisesti tällaisesta tukimahdollisuudesta liittymisneuvottelujen yhteydessä. Merkittävä ehto tämän yhteisön tuen saamiseksi on se, että sitä varten on myös myönnettävä huomattavat kansalliset varat. Koska valmius tähän ei ole joka puolella yhtä suuri, EU: n tätä tarkoitusta varten varattujen varojen käyttö vaihtelee myös. Oikeastaan tämä on hyvä esimerkki jaetusta poliittisesta ja taloudellisesta vastuusta erään maatalouspolitiikan osan kannalta EU: n ja sen jäsenvaltioiden välillä. Tässä on kyse tuesta maanviljelijöille, jotka antavat ylimääräisen panoksen ympäristön ja luonnon hyväksi. Mutta tämä on myös maatalouspolitiikkaa. Tässä on kyse kohtalaisen pitkälle edistyneistä laajaperäisistä maatalouden tuotantomenetelmistä. On kuitenkin mahdollista ajatella, että säilyttämällä tämä tuki, josta tänään keskustelemme, tätä jaettua poliittista ja taloudellista vastuuta EU: n ja sen jäsenvaltioiden välillä voitaisiin soveltaa osaan maataloustukia vuonna 1992 sovitun hintatukien alentamisen puitteissa ja Agenda 2000 -asiakirjan mukaisesti. Siinä tapauksessa niiden ympäristöehtojen ei pitäisi liittyä niin jyrkästi laajaperäiseen maatalouteen, vaan kaikkiin maatalousyrityksiin, jotka noudattavat sitä käytäntöä, jota kutsutaan nykyään hyväksi maatalouskäytännöksi. Niihin voitaisiin lisätä myös sosiaalisia kriteereitä. Voimme nimittäin oppia asetuksesta 2078 seuraavaa: mittatilaustyönä kehitetty järjestelmä, joka sisältää yhteisrahoituksen ja kansalliset ympäristöä ja sosiaalisia toiveita koskevat kriteerit, on parempi kuin yhtenäinen järjestelmä maataloustukineen, jotka myönnetään yksinomaan Brysselistä käsin. Muuten, asetus 2078 ei vaikuta syntyneen vain ympäristö- ja luontokriteerien inspiroimana, vaan myös sosiaalisesta välttämättömyydestä. Tällainen lähestymistapa saa aikaan lisäksi sen, että nämä toimenpiteet sisällytetään automaattisesti niin sanottuun WTO: n vihreään laatikkoon. Happart Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, eurooppalaisesta politiikasta puuttuu ennen kaikkea kykyä katsoa maaseudulla asuvien kansalaisten ongelmaa silmästä silmään, ja vuoristoalueet ovat osa tätä ongelmaa. Maanviljelijäväestön säilyttäminen muun muassa näillä hankalilla alueilla on hyvin, hyvin kallista. Mutta kansalaisten maaltapako heidän jättäessään köyhät alueet muuttaakseen kaupunkeihin ja niiden esikaupunkeihin, joissa on vain hyvin vähän työpaikkoja, on myös hyvin, hyvin kallista. Mitä enemmän köyhiä on kaupungeissa ja niiden esikaupungeissa, joita kutsutaan usein köyhälistön kaupunginosiksi, sitä enemmän on turvattomuutta ja sitä enemmän palkataan poliiseja ja vartijoita, mikä on myös erittäin kallista. Maanviljelyn hylkääminen vuoristoalueilla lisää myös maanvyörymiä ja aiheuttaa inhimillisiä murhenäytelmiä: maanvyörymät tappavat joka vuosi useita ihmisiä. Laitumien ja aluskasvillisuuden hoidon hylkääminen lisää sellaisten metsäpalojen riskiä, jotka aiheuttavat yhä enemmän vahinkoa ja joita on yhä enemmän pääasiassa Etelä-Euroopassa. Kuvitelkaa, kuinka paljon tämä kaikki oikein maksaa. Paimenille on maksettava korvaus siitä palveluksesta, jonka he tekevät ympäristölle, heille on maksettava, jos halutaan saavuttaa merkittäviä säästöjä. On myös harkittava metsäalueiden hyödyntämistä ennen kaikkea vihreän vaihtoehtoisen energiantuotannon näkökulmasta. Asiaa on tutkittava, jotta saataisiin nopeakasvuisia puulajeja, kuten eukalyptuksia, ja kehitettävä voimaloita, joissa hyödynnetään näiden kasvien suoraa palamista ja biokaasua, metaania, jota voitaisiin eristää muiden lämpövoimaloiden luomiseksi. Entä jos näiden vailla myönteisiä tulevaisuudennäkymiä olevien budjettisäästöjen sijaan sääntönä olisikin yhdentää mittavan rahallisen tuen avulla epäsuotuisat alueet taloudellisen kehityksen alueeseen, kuten teillä Itävallassa niin hienosti tehdään, arvoisa komissaari? Lisäksi viestintä- ja tiedonsiirtotekniikoiden nykyisen valtavan kehityksen ansiosta voitaisiin kannustaa laadukkaiden työpaikkojen luomista näille alueille esimerkiksi etätyön kautta, ja miksipä ei voitaisi lähettää osaa komission eri pääosastojen henkilökunnasta näille vaikeuksista kärsiville alueille ja tehdä siellä yksinkertaisia toimistotöitä. Arvoisa komissaari, luotan myös teihin ja kollektiiviseen viisauteen asian edistämisessä, ja siihen, että maatalousalueista yleensä ja etenkin epäsuotuisista alueista, jotka ovat kuolemispisteessä, tehtäisiin kaikkien kansojemme sopusointuisen kehityksen katalysaattori kaikkialla Euroopassa. Cushnahan Arvoisa puhemies, haluaisin sanoa lyhyesti jotakin herra Iversenin ja herra Otilan mietinnöistä. On huomattava, että vaikka molemmat tukevat maatalouden vaihtoehtoisia käyttömuotoja, molemmat esittelijät toteavat lopuksi, että komissio ei ole antanut arviota. Tämä on valitettavaa, sillä niitä on vaikea kannattaa toimenpiteinä, ennen kuin olemme saaneet jonkinlaisen arvion. Kannatan tietenkin ympäristöystävällistä viljelyä. Uskon, että osa ongelmaa on kuitenkin se, että sen toteuttaminen on varsin kallista. Ehkäpä komission pitäisi tarkistaa tukitasoja. Olen aina kannattanut metsätaloutta. Kannatan sitä siksi, että mielestäni sillä voidaan täydentää maanviljelijöiden tuloja, erityisesti niiden maanviljelijöiden, joiden maa on huono. Jos tämä on päämäärä, meidän on kuitenkin kysyttävä, hyötyvätkö he tästä? Minusta näyttää siltä, että monet Irlannin metsitysohjelmista hyödyttävät lähinnä keinottelijoita, erityisesti maaseudun ulkopuolella. Epäilen, onko tämä järkevä suunta metsäpolitiikalle. Haluaisin mieluummin, että tulot annetaan itse maanviljelijöille. Myös suunnitteluun liittyy joitakin vakavia kysymyksiä, sillä osa metsityksistä on epäonnistunut. Ehkäpä paikallisten viranomaisten pitäisi tutkia sitä, pitäisiko metsitysohjelmille vaatia kaavoituslupaa. Halusin esittää nämä huomautukset näistä kahdesta mietinnöstä. Kehotan komissiota suorittamaan arvion näillä kahdella alueella, jotta nähtäisiin, tarjoavatko ne enemmän mahdollisuuksia aloitteina maatalousalalta. Fischler Arvoisa puhemies, hyvät naiset ja herrat, haluaisin selvyyden vuoksi edetä kolmen käsiteltävänä olevan mietinnön järjestystä noudattaen, toisin sanoen aloitan Iversenin mietinnöstä ja käsittelen sitten esitykseni toisessa osassa Otilan mietintöä ja lopuksi otan kantaa Santinin mietintöön. Iversenin mietintö osoittaa yhtäältä siihen liittyvien mutkallisten ongelmanasettelujen perinpohjaista ymmärtämistä. Toisaalta se on kuitenkin myös varsin kriittinen mietintö, ja sen kritiikki kohdistuu sekä jäsenvaltioiden viranomaisiin, jotka laativat ja toteuttavat ohjelmat, että komissioon. Mietinnön tärkein huolenaihe on toki arviointikysymys. Se on samalla myös komission itsensä suurimpana murheena. Ennen kuin käsittelen tarkemmin tätä kysymystä, haluaisin kuitenkin ensiksi ottaa puheeksi muutamia maatalouden ympäristöpolitiikan perustosiseikkoja, jotka myös tunnustetaan ja vahvistetaan Iversenin mietinnössä. Ensinnäkin politiikkamme tärkein periaate on, että meidän pitäisi myös maksaa maanviljelijöille heidän ympäristölle tuottamastaan hyödystä, ei niin sanottujen tulotukien muodossa, vaan maksuna suoritetusta työstä, korvauksena lisäkustannuksista ja tulonmenetyksen tasauksena. Toiseksi meillä on ohjelmien valvonnan ansiosta konkreettisia todisteita siitä, että ympäristötoimenpiteitemme avulla on epäilemättä saavutettu menestystä ravinnekuormituksen vähentämisen ja luonnonsuojelun alalla. Se tunnustetaan myös mietinnössä. Kolmanneksi ohjelmien järjestämistä ja hallinnointia on parannettava edelleen. Neljänneksi maaseudun kehittämiseen tähtäävien toimenpiteiden ja yhteisen maatalouspolitiikan markkinapoliittisten toimenpiteiden nivoutumista toisiinsa ja koordinointia on yleisesti parannettava sillä tavoin kuin olemme suunnitelleet Agenda 2000 -ohjelmaa koskevissa ehdotuksissammekin. Näihin mietinnössä mainittuihin ydinkohtiin haluaisin vielä lisätä muutamia muita kohtia, nimittäin viidenneksi, että Euroopan kulttuurimaisema on paljolti riippuvainen maa- ja metsätaloudesta. Uusimmat tutkimustulokset vahvistavat, että lajien monimuotoisuus ja vuosisatojen ajan leimautunut kulttuurimaisema voidaan säilyttää vain sopivien maa- ja metsätaloudellisten menetelmien avulla. Kuudenneksi sekä eurooppalaisen yhteiskunnan että myös maanviljelijöiden asenteiden on muututtava, meidän on tehtävä selväksi ympäristönsuojelun tehostamista koskeva kantamme, sillä vain kun toimimme näin, voimme puolustaa syntyviä kuluja myös pitkällä aikavälillä. Tuleva strategiamme perustuu periaatteessa kahteen ajatukseen: maanviljelijöiden täytyy yhtäältä saavuttaa tietty tasausmaksujen saamiseksi edellytettävä vähimmäistaso. Tällainen käytäntö on itsestään selvä kaikilla toimialoilla ja vastaa myös kansalaisten odotuksia. Käsitykseni mukaan tämän vähimmäistason täytyy olla hyvä viljelykäytäntö. Toisaalta yhteiskunnan on korvattava niille viljelijöille, jotka ovat valmiita menemään kyseistä vähimmäistasoa pitemmälle ja tuottamaan lisähyötyä ympäristölle, tästä syntyvät tulonmenetykset tai lisäkustannukset. Maailmassa, jota yhä voimakkaammin leimaa kilpailu, maanviljelijöiden on pakostakin minimoitava kustannuksensa. Tämä voisi johtaa siihen, että heidän toimintansa ympäristönsuojelun hyväksi, mikä on aiemmin ollut tavallaan ilmaista ja ylimääräistä suoritusta, ei vastedes enää ole mahdollista. Maatalouden ympäristötoimenpiteiden korvaaminen on siksi tarpeen. Monet maanviljelijät ovat valmiita solmimaan sopimuksen tämän ympäristönsuojelulle tuotettavan hyödyn aikaansaamisesta - kuitenkin vain siinä tapauksessa, että heille maksetaan siitä kohtuullinen korvaus. Haluaisin nyt käsitellä äsken mainitsemaani arvioinnin kysymystä. Suhtaudun tässä yhteydessä myönteisesti parlamentin mielenkiintoon tätä kysymystä kohtaan, sillä se auttaa meitä huomattavasti panemaan omille näkökannoillemme lisää painoa, kun olemme tekemisissä kansallisten ja alueellisten viranomaisten kanssa. Komissio on jo ryhtynyt tärkeisiin toimenpiteisiin maatalouden ympäristötoimenpiteiden arvioimiseksi. Olemme pyrkineet kansallisten ja alueellisten viranomaisten osalta ponnekkaasti siihen, että kyseiset arvioinnit suoritetaan ensimmäisinä. Olemme myös antaneet viranomaisille vastaavat ohjeet. Olemme lisäksi vielä ottaneet soveltamisasetukseen määräyksen, jolla määritellään selkeästi arviointiin liittyvät jäsenvaltioiden velvollisuudet. Olemme lopuksi työskennelleet jatkuvasti arviointikysymysten parissa Phare-ohjelmaan ja muihin tutkimuksiin liittyvien tutkimusvarojen avulla. Ymmärrän tietysti kansallisten ja alueellisten viranomaisten osittain kriittisen näkökannan. Aloitettiinhan useimmat niiden toteuttamista ohjelmista vasta vuonna 1995 tai 1996, ja on johdonmukaista, että kuluu jonkin aikaa, ennen kuin tulokset ovat todellakin mitattavissa. Lisäksi on myönnettävä, että ympäristönsuojelu on mutkikas asia ja esimerkiksi lajien monimuotoisuuden valvontaa tai ravinnekuormituksen valvontaa tai rekisteröintiä on myös teknisesti hankala toteuttaa. Olemme silti saaneet jäsenvaltioilta peräti 158 arviointikertomusta. Tosin 53 niistä valmistui vasta tänä vuonna tai on jätetty toistaiseksi vasta luonnoksina. Sen tähden odotamme ensi vuodelta lukuisia uusia kertomuksia. Mitä tulee näiden kertomusten tuloksiin, voin ymmärtää parlamenttia hyvin, kun se odottaa kärsimättömästi näiden tärkeiden toimenpiteiden tuloksia. Voin kuitenkin ilmoittaa teille tänään, että tämä ylimääräinen kertomus valmistuu jo lähipäivinä ja ne välitetään sitten pikaisesti maataloutta ja maaseudun kehittämistä käsittelevän valiokunnan ja budjettivaliokunnan puheenjohtajille. Herra Funk mainitsi, että hän vaatii enemmän sananvaltaa jäsenvaltioille tai aluehallinnolle. Herra Funk, minun täytyy huomauttaa teille, että ohjelmien laatiminen on jo jäsenvaltioiden tai alueiden tehtävänä. Jos joku tässä asiassa käyttää ainoastaan sananvaltaa, niin se on komissio, mutta itse ohjelmien laatiminen on alueiden tehtävänä. Näin on asia, herra Funk! Seuraavaksi siirryn toiseen osaan, nimittäin Otilan mietintöön. Se sisältää lukuisia tärkeitä kohtia, joista muutamat on jo sisällytetty Agenda 2000 -ohjelmaa koskeviin komission ehdotuksiin. Ehdotuksessaan maaseudun kehittämistä koskevaksi uudeksi asetukseksi komissio on ottanut harkittavaksi joukon tukijärjestelmään liittyviä muutoksia, jotka vastaavat eräitä mietinnön johtopäätöksiä. Komissio ehdottaa erityisesti, että nykyisessä asetuksessa oleva maanviljelijöiden jako päätoimisiin ja sivutoimisiin poistettaisiin, koska se on usein haitannut säännöksen tuloksellista soveltamista. Lisäksi komissio ehdottaa, että toimenpiteiden täytäntöönpanon pitää jäsenvaltioissa olla vapaaehtoista eikä enää pakollista kuten nykyään. Komissio ei tosin voi yhtyä parlamentin mietinnön kaikkiin johtopäätöksiin. Olemme sitä mieltä, että asetuksen 2080 soveltamista koskeviin lopullisiin johtopäätöksiin olisi suhtauduttava harkiten. Kuten olemme myös esittäneet kertomuksessamme, maatalousmaiden metsitys on pitkäaikainen kehityskulku. Lienee siksi todella liian aikaista haluta nyt jo, kun vuosia on vasta vähän takana päin, arvioida, miten asetus vaikuttaa tai erityisesti missä määrin se myötävaikuttaa maataloustuotannon vähentämiseen ja metsätalouden varojen parantamiseen. Muuten haluaisin tässä kohden huomauttaa, että Euroopan unionin puuvarastot eivät ole taantuvia, vaan lisääntyvät vuosi vuodelta. Kenenkään ei siis tarvitse pelätä metsätalouden resurssien liiallista hyödyntämistä. Olemme sitä mieltä, että maatalousmaiden metsitystoimet myötävaikuttavat pitkällä aikavälillä maaseudun kehittämiseen siten, että ne edistävät monipuolista ammattitoimintaa, maankäytön dynaamista suunnittelukehystä ja maiseman kohtuudenmukaista säilyttämistä. Lisäksi olemme vakuuttuneita siitä, että säännöksellä on myönteinen vaikutus ympäristöön. Komissio yhtyy parlamentin käsitykseen siitä, että asetuksen 2080 soveltamisen arviointi on tarpeellinen. Voin vakuuttaa teille myös, että teemme parhaamme selviytyäksemme asiaankuuluvista tehtävistä ja esittääksemme tulokset parlamentille. Tarvitsemme kuitenkin ensiksi luotettavia ja edustavia tietoja. Mutta mitä tulee yhteisön metsästrategiaan kokonaisuudessaan ja erityisesti myös kysymykseen, ovatko yhteisöoikeudelliset säännökset tarpeen metsätalouden osalta, komissio tekee samoin lähitulevaisuudessa tarkoituksenmukaisen päätöksen mainitusta metsästrategiasta ja välittää sen sitten myös parlamentille. Haluaisin kuitenkin sanoa jo nyt, etten itse - haluamatta tässä pyrkiä etuilemaan komissioon nähden - kannata metsäpolitiikan yhteisöllistämistä. Siirryn nyt kolmanteen osaan, nimittäin herra Santinin mietintöön. Uskon, että herra Santini on tarttunut hyvin tärkeään aiheeseen, ja haluaisin kiittää sydämellisesti häntä, kuten kaikkia muitakin esittelijöitä. Kaivostoiminta ja vuoristoseudut otettiin yhteisössä ensimmäistä kertaa käsiteltäväksi nyt jo yli 20 vuotta sitten, ja jo silloin luotiin toimintakehys epäsuotuisia alueita varten. Tässä kehyksessä annettiin erityisesti vuoristoalueille tärkeä asema. Koska vuoristoalueiden maanviljelijöiden työolot ovat vaikeat, on perusteltua ottaa kyseiset alueet erityisesti huomioon yhteisessä maatalouspolitiikassa. Huomiotta ei kuitenkaan saa jäädä sekään, että on muitakin alueita, joiden on kamppailtava erityisongelmien kanssa, esimerkiksi juuri pohjoiset alueet, kuivat alueet ja erilaiset muut epäsuotuisat alueet. Emme siksi saa tehdä sitä virhettä, että tarkastelemme kyseistä aihetta käsitellessämme vuoristoalueiden maanviljelijöiden tarpeita ja toiveita erillään kaikista muista epäsuotuisista alueista. Tämä käy selvästi ilmi myös eräiden jäsenten toivomuksesta ulottaa käsiteltävänä oleva mietintö koskemaan kuivia ja vähäsateisia tai arktisia vyöhykkeitä. Maaseudun erityispiirteiden liian yksilöllinen tarkastelutapa vaikuttaisi muuten haitallisesti politiikkamme yksinkertaistamisen tarpeeseen. Vastauksena käsiteltävänä olevaan mietintöön haluaisin esittää sen, miten aiomme perehtyä vuoristoalueiden ongelmiin Agenda 2000 -ohjelmassa, ja mitä ratkaisuja tarjoamme. Haluamme tuoda maaseudun kehittämispolitiikkaan lisää joustavuutta ja toissijaisuutta, jotta jäsenvaltioiden on helpompi saavuttaa maaseutualueiden edistämiseen tähtäävät tavoitteensa. Molemmat periaatteet avaavat mielestäni kiinnostavia näköaloja vuoristoalueille. Vastedes on nimittäin mahdollista asettaa asiat tärkeysjärjestykseen yhdistämällä aiempia osaohjelmia ja toimia yhdeksi ainoaksi ohjelmaksi, jolloin voidaan valita monista mahdollisuuksista ne, jotka takaavat parhaan kehittämisen. Näin voidaan saavuttaa synergiavaikutuksia ja ottaa vuoristoalueiden erityistarpeet paremmin huomioon. Tasausmaksun uusi rakenne ja lisääminen laajentavat lisäksi liikkumavaraa epäsuotuisilla alueilla asuvien maanviljelijöiden erityisten työpanosten korvaamisen yhteydessä. Vuoristoalueilla on siksi oma turvattu paikkansa myös uusissa maaseudun kehittämistä koskevissa määräyksissä. Graefe zu Baringdorf Arvoisa puhemies, herra Fischler, ette ollenkaan puhunut rahoituskysymyksestä. Olemme esittäneet tarkistusehdotuksen, jossa sanotaan, että yhteisrahoituksessa on kaiken kaikkiaan vahvistettava jäsenvaltioiden osuudeksi 25 % ja vastaavasti EU: n osuudeksi 75 %, ja olemme käyneet samalla tavalla keskusteluja muiden maksujen osalta, tasausmaksujen osalta, jotka tähän mennessä onkin aina maksettu sataprosenttisesti. Olen sitä mieltä, että puheena olevien toimien poliittinen arviointi riippuu usein kyseisistä 50 %: n osuuksista, ja meidän pitäisi tältä osin päästä jäsenvaltioiden alhaisempaan yhteisrahoitusosuuteen, jotta ohjelmat myös hyväksytään. Fischler Arvoisa puhemies, haluaisin ensinnäkin aivan yleisesti huomauttaa, että maatalouden ympäristöpolitiikka ja ympäristötoimet eivät toki voi olla vain yhteisön huolenaihe, vaan myös jäsenvaltioiden ja alueiden huolenaihe. Kansalaisemmehan asuvat kyseisillä alueilla. Mitä tulee siis yhteisrahoitukseen, haluaisin huomauttaa, että tavoitteen 1 alueilla yhteisörahoituksen osuus on jo 75 % ja muilla alueilla 50 %. Koska pyrimme laajentamaan kyseisiä toimia ja koska minusta myös vaikuttaa siltä, että asia ymmärretään jäsenvaltioissa yhä paremmin, olemme suunnitelleet, että Agenda 2000 -ohjelmaa koskevissa ehdotuksissa - joiden perusteella käsiteltävinä olevat ympäristötoimet on tarkoitus sisällyttää koko maaseudun kehittämisohjelmaan - kyseiset ympäristötoimet säilyttävät joka tapauksessa 50 %: n yhteisrahoituksen, koska yhteisön yhteisrahoitusosuudet muilla aloilla, esimerkiksi epäsuotuisien alueiden tai vuoristoseutujen yhteydessä, ovat monissa maissa paljon pienemmät kuin 50 %. Tulevaisuudessa tavoitteen 1 alueiden ulkopuolisten ympäristötoimien yhteisrahoitusosuus on näin ollen joka tapauksessa parempi kuin muiden maaseudun kehittämistoimien. Puhemies Paljon kiitoksia, arvoisa komissaari Fischler! Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan huomenna klo 9.00. EMOTR: tukirahaston 26. vuosikertomus Puhemies Esityslistalla on seuraavana Rehderin laatima maataloutta ja maaseudun kehittämistä käsittelevän valiokunnan mietintö (A4-0298/98) Euroopan maatalouden ohjaus- ja tukirahaston (EMOTR) 26. vuosikertomuksesta (varainhoitovuosi 1996) (KOM(97)0589 - C4-0112/98). Rehder Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, hyvät kollegat, mietinnön jossakin määrin arvoituksellinen otsikko herättää varmasti kummastusta, mutta nyt käsiteltävänä oleva mietintö on paljon kiinnostavampi kuin otsikosta voi päätellä. Mietintö on laadittu, koska Euroopan parlamentilla on Euroopan veronmaksajien puolesta oikeus ja velvollisuus valvoa aukottomasti yhteisön taloudenhoitoa. Etevyys talousasioissa - oli se sitten naisten tai miesten hyve - merkitsee tässä asiassa sitä, että varmistetaan veronmaksajien rahojen säästäväinen käyttö, havaitaan väärinkäytökset ja rangaistaan niistä, toisin sanoen tehdään jotakin niiden torjumiseksi. Kyseistä maatalouden talousarviota tarkastellaan julkisuudessa erityisen kiinnostuneina jo sen tähden, että se muodostaa lähes puolet Euroopan unionin talousarviosta ja koska mainittua säästäväisen ja asianmukaisen verorahojen käytön taloudenhoitoperiaatetta ei aikaisemmin valitettavasti aina ole kunnioitettu riittävästi. Tiedämme, että tilintarkastustuomioistuin käyttää aina erityisen ankaraa mittapuuta, ei ainoastaan Euroopan unionissa vaan myös jäsenvaltioissa. Tästä tarpeellisesta ankaruudesta huolimatta voidaan vieläkin havaita selviä virheitä. Osaan valituksista ja epäkohdista on epäilemättä syynä läpipääsemätön hakemusviidakko, joka saa monet hakijat tekemään myös tahattomia virheitä. Arvoisa komissaari, tällainen byrokratiametsä kaipaisi oikeastaan raivausta, jolle varmasti saisitte kaikkien ympäristönsuojelijoiden kannatuksen. Sen jälkeen voisimme istuttaa sinne vapaasti kukkivia kasveja, jotka myös luovat itselleen oman ympäristönsä ja joita varten ei jatkuvasti tarvita roskakoreja. Pyytäisin teitä kuitenkin osoittamaan myötätuntoa niille ihmisille, joita ei varsinaisesti ole koulutettu lomakkeiden täyttäjiksi, vaan joilla on maatalouselinkeinon harjoittajina oikeus siihen. Myös tukeen liittyvillä petoksilla on olennainen osuus mainittujen epäkohtien joukossa ja usein myös - tämä unohdetaan toisinaan täällä parlamentissa käydyssä keskustelussa - jäsenvaltioiden heikolla valmiudella jäljittää ja tarpeen vaatiessa rangaista EU-rahojen väärinkäyttöä aivan yhtä ankarasti kuin kansallisen lainsäädännön vastaisia rikkomuksia. Näin on asianlaita, vaikka Euroopan unioni antaa jäsenvaltioiden käyttöön jopa rahaakin näiden toimien valvontaa varten. Tämä on täysin kestämätön tilanne. Kestämätöntä on sekin, että valvontakeinoilla, jotka vieläkin ovat puutteellisia, kuten Euroopan tilintarkastustuomioistuin on todennut, vaaditaan siis vain murto-osa perusteettomasti saaduista tukirahoista myös takaisin. Jos näin tapahtuisi tavallisessa kunnassa, piirikunnan pääkaupungissa tai tavallisessa kaupungissa, pitäisi kaupungin pormestarin tai hallituksen varautua virasta erottamiseen, jos se vain on mahdollista. Tässä yhteydessä olisi jo kasvatuksellisista syistä viisasta säätää vastedes myös EMOTR: n alalla yhteisrahoituksesta. Kasvatuksellisista syistä siksi, että jäsenvaltioille voitaisiin näin tehdä selväksi vielä aiempaa painokkaammin, että periaatteessa onkin kyse niiden omista rahoista tai kansalaisten, veronmaksajien rahoista, joita käytetään tässä yhteydessä huolettomasti ja - minun täytyy sanoa näin jyrkästi - usein myös holtittomasti. Kritiikkiä ansaitsee myös periaatteessa se seikka, että talousarvion määrärahoja ei käytetä vieläkään merkittävässä määrin. Kun tarkastelemme käsiteltävänä olevaa kertomusta, voimme todeta, että käyttämättömien määrärahojen summa oli kertomuksen kattaman vuoden 1996 aikana vain 1, 3 miljardia ecua, mihin vaikutti ainoastaan huomattavia lisämäärärahoja vaatinut BSE-kriisi; vuonna 1995 vastaava summa oli 3, 5 miljardia ecua. Veronmaksajien kannalta tämä on melkoinen rahasumma. Nyt palaan taas metsäpolitiikkaan. Kahdeksan viime vuoden aikana meillä olisi Saksassa ollut sille varmasti parempaa käyttöä. Nämä runsaat ylijäämät osoittavat, että välttämättömät varotoimet, joista on huolehdittava kaikilla politiikan aloilla, ovat olleet liian tehokkaita. Nykyisen oikeudellisen tilanteen mukaisesti kyseiset varat on palautettava jäsenvaltioille, mikä on oikeastaan koko asiaa haittaava epäkohta. Monet jäsenvaltiot - joista yksi on oma maani - ovat saaneet maatalouden talousarviosta näin ollen eräänlaisen säästölippaan, joka on vuosittain antanut mahdollisuuden täyttää itse aiheutetut verovajaukset uudelleen mainittujen palautusten avulla ja antaa se vaikutelma, että juuri kansallinen veropolitiikka sentään antaa jossakin määrin tilaisuuden hengissä pysymiseen. Maatalouden talousarvio ei kuitenkaan ole säästölipas, vaan tärkein keino säilyttää maaseutu Euroopassa myös sen asukkaita varten. Tähän tarkoitukseen tarvitaan todella joka penni, sillä meidän täytyy myös yrittää korjata menneisyydessä tehtyjä rikkeitä. Mietinnössä olin ehdottanut, että maatalouden talousarviosta siirrettäisiin sen tähden vuosittain 1 miljardi ecua varaukseen. Tätä varausta pitäisi näet, mikäli sitä ei tarvita, käyttää maaseudun infrastruktuurin kehittämiseen kokonaisuudessaan ja ennen kaikkea tietysti myös maaseudulla esiintyvän työttömyyden torjumiseen. Kollega Mulder on tarttunut tähän ajatukseen ja kokeneena talousasiantuntijana vielä parannellut sitä. Sydämelliset kiitokset siitä. Tämä osoittaa oikeastaan, että tällainen yhteinen työskentely, joka ylittää puolueryhmien rajat, kollega Mulder, on tehokasta ja vie meitä myös eteenpäin, jos luovumme kyseisistä rajoista ajatuksissamme ja työssämme. Euroopan parlamentissa tilanne on tässä suhteessa paljon parempi kuin valitettavasti toisinaan muissa parlamenteissa. Parlamentin muut jäsenet ovat - ja näin siirryn erääseen kielteiseen asiaan - kaikin voimin, mutta Luojan kiitos toistaiseksi tuloksetta, vastustaneet sitä, että maatalouden alan tukipolitiikan varsinainen syöpäkasvain mainittaisiin toistamiseen julkisesti nimeltä. Tarkoitan nimittäin sitä tosiasiaa, että nykyäänkin vielä noin 80 % maatalouden tuesta annetaan vain 20 %: lle maanviljelijöistä, ja nimenomaan varakkaimmille eikä niille, jotka tarvitsisivat sitä eniten. Tällä ei enää ole oikeastaan yhtään mitään tekemistä sosiaalisen tasapuolisuuden kanssa. Olen oikeastaan kiitollinen teille, arvoisa komissaari, siitä, että olette vahvistanut eräälle CDU-ryhmään kuuluvalle epäilevälle Tuomaalle, joka ei ole Tuomas etunimeltään, hänen kirjalliseen kysymykseensä toistamiseen vielä viime vuonnakin, että tämä kestämätön tilanne ei periaatteessa ole yhtään muuttunut. Vasta kun olemme poistaneet tämän syöpäkasvaimen, saamme Euroopan veronmaksajienkin keskuudesta kannatusta uudelle ja varman tulevaisuuden omaavalle maaseutupolitiikalle. Tarvitsemme sitä, kun otetaan huomioon myös 20 miljoonaa työtöntä, ja tarvitsemme tukijärjestelmän, joka vihdoin tekee lopun tästä mielettömyydestä; eihän viljelijämiljonääri - jonka miljoonia en kadehdi, koska tiedän että hänen päiviensä pää on samanlainen kuin minunkin - tarvitse verotustukia, kun maaseutualueilla kuitenkin on muita, välttämättä tuen tarpeessa olevia, kuten esimerkiksi pienviljelijät, jotka periaatteessa joutuvat työskentelemään enää vain itsensä riistämisen periaatteella. Sen jälkeen tarvitsemme tehokasta tuen ylärajaa, jota pitäisi korottaa ainoastaan silloin, kun vanhat yhteisvastuullisuuden vaatimukset saatetaan taas voimaan, toisin sanoen vaatimukset, jotka koskevat jokaisen oikeutta kunnolliseen työpaikkaan. Kun vaatimukset vielä täytetään, voimme ajatella asiaa eteenpäin. Tarvitsemme - ja tänään olemme keskustelleetkin tästä asiasta - myös uuden integroidun politiikan epäsuotuisia alueita varten. Tässä korostan kaikkea sitä, arvoisa komissaari, mitä tekin ja muut kollegat olette sanoneet, nimittäin sitä, että emme voi tässä taas aloittaa nurkkakuntaista ajattelua, kuten että otetaanpa täältä vuoristoalue ja tuolta taas järvialue, täältä suoalue ja tuolta vesialue. Aivan oikein. Näillä alueilla on kaikilla yhteinen ongelma. Niiltä puuttuu nimenomaan kilpailukyky ja ne täytyy siitä huolimatta pitää hengissä. Varoitan sen tähden tällaisesta lobbauksen suosimisen jatkamisesta. Komission käsityksistä tähän mennessä ymmärtämäni lähtökohdat ovat oikeastaan järkeviä. Maaseudun integroidun politiikan on lisäksi varmistettava, että maaseudulle luodaan lisää työpaikkoja. En tarkoita vain maatalouteen liittyviä työpaikkoja, vaan myös kehittyneen tekniikan työpaikkoja. Kehittynyt tekniikka ei ole pahitteeksi maaseudulle. Sen tähden voidaan periaatteessa ajatella myös, että kotiseudullani sijaitsevaan Untermagerbeiniin perustettaisiin sirutehdas. Ei aina tarvitse sijoittautua keskuksiin, muutkin sijainnit ovat mahdollisia. Olemme oikeastaan jo puhuneet tarpeeksi kaikista näistä periaatteista. Olemme vuonna 1996 hyväksyneet mietintöni suurella enemmistöllä, ja olisin iloinen, jos kaikki kollegat suostuisivat - ei vain äänestämään näistä asioista ja väittämään jälkeenpäin puoltaneensa asiaa vain siksi, että keskustelu saataisiin päätökseen - vaan vihdoinkin toteuttamaan kotiseudullaan kouriintuntuvana politiikkana niitä asioita, joista täällä on keskusteltu. Eräille jäsenille, jotka äsken vielä istuivat täällä, olisi oikeastaan hyvä neuvo toimia kotiseudullaan tällä tavoin. Monien kylien hiljainen kuolema, teidän kotiseudullanne ja omalla kotiseudullani, johtaa lopulta myös maaseudun taantumiseen kokonaisuudessaan. Euroopastamme 80 % on maaseutua. Ja Euroopallamme on tulevaisuutta vain siinä tapauksessa, että maaseudullakin on tulevaisuutta. Se onnistuu vain, jos lopultakin lakkaamme tehtailemasta papereita. Luokaamme maaseudulle tulevaisuus, silloin säilytämme Euroopan. Iversen Arvoisa puhemies, Klaus Rehder on laatinut jännittävän ja hienon mietinnön Euroopan maatalouden ohjaus- ja tukirahaston vuosikertomuksesta. On aina tärkeää varmistaa - siitä keskustelimme myös aikaisemmin tänään - että EU: n veronmaksajien rahoja käytetään oikein. Olen myös sitä mieltä, että on olennaista, että juuri me täällä parlamentissa suhtaudumme kriittisesti siihen, mitä näemme. Se on meidän tehtävämme kansan valitsemina edustajina, ja siitä puhutaan myös Klaus Rehderin mietinnössä. Komission kertomus maatalousmenoista varainhoitovuonna 1996 on monessa mielessä loistava kertomus. Siinä selvitetään tekijöitä, jotka ovat vaikuttaneet maatalouden kustannuksiin asianomaisena vuonna: unionin laajentuminen käsittämään 15 maata, vuoden 1992 uudistuksen aikana toteutettu apu ja BSE-kriisiin liittyvät kustannukset. Lisäksi komissio tekee selkoa mielestäni tärkeän uuden tekijän toteuttamisesta, nimittäin suunnitelmasta, jolla vältetään maataloustukiin liittyvät petokset. Suunnitelma sisältää tietokannan perustamisen, tukihakemusten rekisteröinnin, valvontajärjestelmien rekisteröinnin, määrien tunnistuksen ja perusteellisen rekisteröinnin. Hyvä juttu! Luonnollisestikin jotkut joutuvat ahtaalle, myös omassa maassani niin kutsutun liioitellun byrokratian vuoksi, mutta nämä asiat ovat meille todella tärkeitä. Kun me myönnämme rahaa, meidän on myös varmistettava, että valvonta toimii. Toisaalta olen sitä mieltä, ettei kertomuksessa oteta kunnolla kantaa jäsenmaissa tapahtuvaan varojen käytön valvontaan. Valvonnan ongelmana on, että se vaihtelee edelleenkin jäsenmaasta toiseen. Toisin sanoen ei voida odottaa, että unionin eri maissa tapahtuva kohtelu olisi samanlaista, vaikka vallitsevat säännöt ovat todellakin samat. Ja sellainenhan ei siis vetele! Se ei saa jatkua pitemmän päälle. Joudumme valvomaan huolellisesti näiden varojen käyttöä. Tiedän varsin hyvin, että komissio sanoo siitä: haluammeko lisää byrokratiaa? Haluammeko vaikeuttaa tilannetta entisestään? Tässä asiassahan olemme luonnollisesti hieman pulassa. Meidän on rakennettava järjestelmä, joka myös toimii. Sen vuoksi on tietenkin myös tärkeää, että maatalousuudistuksen myötä järjestelmästä tulee nykyistä avoimempi. Lopuksi haluan sanoa - myös Klaus Rehder puhui tästä - että sosiaalinen varojen jaon vinoutuma on aivan ilmeinen. On selvää, että voimme nähdä - ja siitä ei kertomuksessa sanota mitään, mutta senhän me voimme itse nähdä - että 80 % varoista menee 20 %: lle maanviljelijöistä. Mistä se johtuu? Siihen on varmasti useita selityksiä, mutta olen sitä mieltä, että komissio on meille selityksen velkaa siitä, mitä se pitää syynä. Redondo Jiménez Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, kuultuani herra Rehderin pohdintoja hänen esitellessä mietintöään haluaisin toistaa vielä kerran keskustelumme aiheena olevan mietinnön nimen. Puhumme parhaillaan Euroopan maatalouden ohjaus- ja tukirahaston 26. vuosikertomuksesta varainhoitovuodelta 1996, jota komissio esittää asetuksen 729 10 artiklaan perustuen, ja lisäksi se on muuttanut varainhoitovuotta, sillä se ei ole enää sama kuin kalenterivuosi, vaan vuodesta 1987 lähtien se alkaa ja päättyy 15. lokakuuta. Näin ollen viittaamme siis varsinaiseen keskustelun aiheeseen. Mistä tässä on nimittäin kysymys? Periaatteessa kyse on siitä, että katsomme, vastaavatko menomme laadittua talousarviota ja olemmeko lisäksi ratkaisseet yllättäen eteen tulleet tilanteet. Luulen, että näiltä osin olemme onnistuneet yleisissä ja tärkeimmissä budjettikohdissa. Näin siis yhdyn siihen, mitä komission esittämässä tiedonannossa sanotaan maatalouden päälinjauksen lopullisten määrärahojen 40 828 miljoonan ecun kokonaissummasta vuodelle 1996, joka on kyseessä oleva vuosi. Mitä menoihin tulee, 39 107, 8 miljoonaa ecua jakautuivat kolmelle tärkeälle osa-alueelle seuraavasti: Ensimmäiseksi: YMP: n tukien täysimääräinen maksu. Toiseksi: laajentuminen 12 jäsenvaltiosta 15 jäsenvaltioon. Kolmanneksi: odottamaton BSE-kriisi. Kaikesta huolimatta maatalousmenojen osuus yleisestä talousarviosta on kuitenkin pienentynyt 1, 2 %: lla, koska se laskenut 51, 7 %: sta 50, 5 %: iin. Kannatan myös menojen erittelyä niiden taloudellisten ominaispiirteiden mukaan: vientituet, interventiot ja niin edelleen, samoin kun joidenkin sektoreiden valvontajärjestelmien tarkistamista. Tässä kohdin, kun tarkistamme komission meille toimittamaa tekstiä, löytyy pieniä samankaltaisuuksia. Esimerkiksi minä kysyisin komissaarilta, miten Itävalta on kolmessa vuodessa lähes saavuttanut Saksan asetuksen 2078 osalta, se lähestyy vaarallisesti Saksan tasoa maatalouden ympäristötoimia koskevien liitännäistoimien osalta, ja on jo ohittanut riittävässä määrin Ranskan sekä muut maat. No niin, tämä oli pieni sivujuoni. Kaikesta huolimatta esittelijä on jo kertonut kaiken tämän ja paljon muutakin, mutta olen pahoillani siitä, etten voi olla esittelijän kanssa samaa mieltä hänen mietintönsä 11, 12, 13, 14 ja 15 kohdasta, joita minä ja ryhmäni emme kannata, koska mielestämme ne eivät liity siihen vuosikertomukseen, jota käsittelemme, ja lisäksi niissä pyritään esittämään subjektiivisia väitteitä, jotka ovat kielteisiä yhteisen maatalouspolitiikan, maanviljelijöidemme ja karjankasvattajiemme kannalta, sekä myös suuntaviivoja uudelle YMP: lle, kuten yhteisrahoitukseen liittyviä suuntaviivoja, jotka eivät kuulu tämän mietinnön aihepiiriin. Arvoisa komissaari, kiitän teitä aina läsnäolostanne tässä salissa, koska te saavutte aina paikalle ja kestätte ne pitkät ja kyllästyttävät istunnot, jollaiselta tämäkin meistä paikalla olijoista saattaa tuntua, ja haluaisin lopuksi lainata lausetta tiedonantonne sivulta 43, jossa sanotaan, että yhteisö muodostaa maataloustuotteiden yhtenäisen talousalueen. Arvoisa komissaari, nyt jos koskaan sen täytyy olla sellainen, ja toivon, että se pysyy sellaisena myös jatkossa. Mulder Arvoisa puhemies, haluan sanoa ensiksi, että minusta on hyvä, että myös maataloutta ja maaseudun kehittämistä käsittelevä valiokunta puuttuu vuoden 1996 maatalousmenoihin; normaalisti se kuuluu talousarvion valvontavaliokunnan toimivaltuuksiin. Mielestäni on hyvin tärkeää, että myös itse maatalousala tekee kaikkensa maatalousmenojen pitämiseksi tarkoituksenmukaisina, sillä uskon, että kun puhumme häiriöistä ja petoksista maataloudessa, maanviljelijät ja puutarhatuottajat eivät ensisijaisesti aiheuta niitä, vaan ennen kaikkea muut maatalouden alat. Mikäli haluamme parantaa maatalouden kannatusta Euroopassa, ja sitähän koko maataloutta ja maaseudun kehittämistä käsittelevä valiokunta haluaa, meidän on valvottava sitä, että rahan antaminen tapahtuu asianmukaisesti. Mielestäni herra Rehderin mietintö antaa panoksen tähän. Edellinen puhuja onnitteli jo herra Fischleriä siitä, että hän on ollut täällä läsnä niin kauan; lisään siihen vielä toisen kohteliaisuuden. Hän ei ole tottunut siihen tässä salissa, mutta teen sen silti. Arvostamme suuresti sitä, että komissio täytti talousarvion valvontavaliokunnan vuoden 1992 vastuuvapautta koskevat vaatimukset, jotka tulevat epäsuorasti esille vuoden 1996 rahoituskertomuksessa, siitä, että on nimitetty 15 ylimääräistä virkamiestä valvonnan parantamiseksi ja siitä, että siinä tapauksessa, että jäsenvaltiot eivät hoida maatalousmenojaan asianmukaisesti, niille langetetaan vielä ylimääräinen 25 %: n sakko. Mielestäni tämä on yksi tapa parantaa valvontaa. Mitä tulee muihin herra Rehderin mietinnön kohtiin, olen samaa mieltä edellisen puhujan kanssa siitä - huolimatta siitä, että hän osoitti minulle ystävällisiä sanoja - että mietinnössä on muutamia kohtia, joilla ei ole oikeastaan mitään tekemistä vuoden 1996 rahoituskertomuksen kanssa. Tulemme pohtimaan tulevina kuukausina vakavasti kaikkia Agenda 2000 -asiakirjan ongelmia, sitä, onko suhde 80/20 oikea vai ei; mielestäni on välttämätöntä, että tietyt alat saavat aina enemmän kuin toiset. Sillä on yksinkertaisesti niin, että tietyt alat ovat riippuvaisia maasta. Mikäli haluamme säilyttää maaseutuympäristön, sitä varten on annettava enemmän rahaa kuin kukkakasvihuoneelle tai muuhun vastaavaan. Ei voida sanoa ilman muuta: kaikkien alojen pitää saada yhtä suuri osuus maatalouden talousarviosta. Vastustan tällaista laskutapaa. Vielä viimeinen kohta liitännäistoimista. Kuulin juuri, että mietintö ilmestyy näinä päivinä, ehkä jo ensi viikolla. Se on minusta erinomaista. Mielestäni yksi tärkeimmistä asioista tulevaisuuden keskustelussa tulee olemaan se, kuinka voimme yhdistää ympäristön ja maatalouden. Olenkin utelias kuulemaan, kuinka on selitettävissä, että vain viisi jäsenvaltiosta 15: stä käyttää hyväkseen täydentäviä toimenpiteitä. Itävalta on hyvä esimerkki, mutta se voidaan selittää ehkä sillä, että komissaari on sieltä kotoisin. Haluaisin mielelläni tietää, kuinka on mahdollista, että toisissa maissa tietyt ympäristötoimenpiteet onnistuvat ja toisissa eivät. Mikäli me voimme saada selville salaisuuden, kuinka niitä pitää soveltaa maissa, joissa ne eivät onnistu, uskon, että olemme oikealla tiellä maatalousvarojen käytön suhteen. Nicholson Arvoisa puhemies, en halua kuumentaa tilannetta liikaa, mutta haluaisin jatkaa siitä, mihin herra Mulder jäi, ja osoittaa kunnioitusta herra komissaarille hänen kärsivällisyydestään ja mielenlujuudestaan, koska hän on vielä näin myöhään paikalla kuuntelemassa meidän puhettamme hänestä. Onnittelen esittelijää siitä, että hän on esittänyt ajatuksia herättävän mietinnön EMOTR: sta. Herra Rehder asettaa kyseenalaiseksi monta tärkeää seikkaa, ja olemme halukkaita keskustelemaan niistä tänä iltana. Yksi asia, johon kiinnitin välittömästi huomiota, on maanviljelijän nykyinen monimutkainen elämä, mikä johtuu siitä, että hänen on täytettävä lukuisia lomakkeita. Useimmat maanviljelijät ovat valmiit täyttämään niin monta lomaketta kuin on tarpeen, jotta he saavat tarvitsemansa tuet tai avustukset, mutta lomakkeiden täyttäminen voisi epäilemättä olla helpompaa. Olen varma, että komissaari tietää, että jotkin lomakkeet ovat erittäin monimutkaisia ja teknisiä. Tiedän, että näillä lomakkeilla helpotetaan petosten valvontaa, mutta paikallisella tasolla pitäisi olla enemmän joustavuutta. Saan säännöllisesti valituksia äänestäjiltä, jotka ovat vahingossa tehneet pahaa aavistamattomia virheitä hakemuksiinsa tai korvauslomakkeisiinsa, mikä on johtanut tuen epäämiseen. He kääntyvät minun, oman parlamentin jäsenensä puoleen, sillä heille on kerrottu, että paikallisella tasolla ei pystytä tunnistamaan aitoja virheitä. Tämä on yksi alue, jota voisimme tarkastella muuttaaksemme järjestelmää maanviljelijöiden kannalta käyttäjäystävällisemmäksi. Tällä hetkellä Pohjois-Irlanti ei saa rakennetukea. Kyseinen ohjelma oli niin suosittu, että hakijoita oli liikaa, eikä uusia hakemuksia enää voitu hyväksyä. Tämä osoittaa, miten tärkeää tällainen tuki on maaseutuyhteisöille ja maanviljelijöille erityisesti näinä vaikeina aikoina. Meidän on yritettävä käsitellä joitakin herra Rehderin ja herra Mulderin esille tuomia asioita, jotka koskevat uudistuspaketin tulevaisuutta pitkällä aikavälillä. Herra Mulder esitti mielenkiintoisen kysymyksen siitä, miksi toiset kansalliset hallitukset onnistuvat ympäristötoimenpiteiden toteuttamisessa muita paremmin. Vastaus on, että jotkut hallitukset eivät yksinkertaisesti halua ottaa näitä toimenpiteitä käyttöön. Näin yksinkertaista tämä on. Ne eivät ole halukkaita myöntämään rahoitusta, jota tarvitaan toimenpiteiden käynnistämiseen. Me kuulimme tästä aiemmin käydyssä keskustelussa. Meillä on näin ollen hyvä tilaisuus keskustella asiasta ja löytää paras tapa edetä. McCartin Arvoisa puhemies, haluaisin kiittää herra Rehderiä hänen mietinnöstään. Hän korostaa yhteisen maatalouspolitiikan kustannuksia. Kyllä, ne ovat tällä hetkellä noin 40 % yhteisön talousarviosta, mutta tämä kertoo enemmän yhteisön talousarvion koosta kuin maatalouden menoista. Kun otetaan huomioon Euroopan unionin koko, maanviljelijöiden määrä sekä pinta-ala ja ongelmat, käytämme 0, 4 % bruttokansantuotteesta yhteiseen maatalouspolitiikkaan. Tämä on hinta, jonka meidän on maksettava siitä, että yritämme saada Euroopan unionin väestön pysymään maaseudulla. Jos tätä politiikkaa ei olisi, jos olisimme jättäneet asian kokonaan markkinavoimille, ei olisi epäilystäkään siitä, että maaltapako olisi kiihtynyt entisestään. On tietenkin valitettavaa, että emme ole onnistuneet vakiinnuttamaan maaseudulla asuvien ihmisten määrää. Vastaavasti käytämme nykyisin yhtä paljon rahaa tähän politiikkaan kuin viisitoista vuotta sitten, mutta maanviljelijöiden määrä on puolittunut. Ennustan, että kymmenen vuoden kuluessa - sanokaamme seuraavan ohjelman loppupuolella - maanviljelijöiden määrä on pudonnut seitsemästä miljoonasta neljään miljoonaan, ja silti me kulutamme enemmän rahaa. Kun harkitsette tätä ja sitä, että 80 % rahoista menee 20 %: lle maanviljelijöistä, meidän on todettava, että ehkä nyt on aika - en halua erottaa niitä kokonaan tuotannosta - harkita suurempaa valikoimaa ohjelmia - ja rahat voitaisiin epäilemättä jakaa laajemmin. Liian pieni määrä ihmisiä saa ehkä liikaa rahaa, kun koko teollisuudenalan rakennetta uudistetaan, ja uudistetussa politiikassa varattua korvausta annetaan muutamille erittäin suurille tuottajille. Olen hieman huolestunut tästä. Haluaisin, että meillä olisi suuri valikoima politiikkoja, jotka perustuisivat enemmän Leaderohjelman kaltaisiin ohjelmiin - tiedän, että tämä ohjelma tulee säilymään ja että sitä tullaan vahvistamaan. Jotta väestö pysyisi maaseudulla, meidän on tehtävä muutakin kuin yhdistettävä se suoraan tuotantomääriin. Klaß Arvoisa puhemies, arvoisa komissaari, olen tämän illan viimeinen puhuja, mutta haluaisin myös vielä käyttää omat kaksi minuuttiani ja kiittää siitä, että olette vielä täällä. Mistä puhumme tänä iltana? Puhumme maataloutemme tukitoimista ja tasaustoimista Euroopassa. EMOTR: n tukiosastosta rahoitetaan pääasiassa yhteiseen maatalousmarkkina- ja maataloushintapolitiikkaan liittyvät menot. Suuri osa niistä käytetään maatalousmarkkinoiden sääntelyn edellyttämiin interventioihin. Varainhoitovuoden 1996 maatalouden päälinjauksen määrärahat olivat 40 828 miljoonaa ecua, mikä merkitsee 50, 5 % EU: n kokonaisbudjetista. Menot tosin nousivat maatalouden päälinjauksessa siksi, että - mainittujen kriteerien tähden - YMP: n uudistuksen johdosta käyttöön otetut jäsenvaltioille suunnatut tuet käytettiin vuonna 1996 ensimmäistä kertaa kokonaisuudessaan ja että Euroopan unioni laajentui 12 jäsenvaltiosta 15 jäsenvaltioon 1. tammikuuta 1995. Mutta suhteessa kokonaisbudjettiin, joka on myös kasvanut, voimme todeta maatalousmenojen vähentyneen 1, 2 %. Julkisten varojen säästeliäs käyttö on aina aiheellista, ja menot on nähtävä suhteessa suoritettavaan tehtävään. Yhteisen eurooppalaisen maatalouspolitiikan mutkikkaan kentän hoitaminen edellyttää myös asianmukaista rahoitusta; maatalouspolitiikka on se politiikan ala, jota Euroopan unioni seuraa laajimmin ja jossa se valtaa lisää jalansijaa. Tuotantotiloille annettavien tasaustukien ohella liitännäistoimissa nähdään myös vastuu rakennemuutokselle alttiina olevista ihmisistä ja ympäristöstä. Nämä toimet ovat tärkeitä, ja suhtaudun myönteisesti tätä alaa koskeviin ehdotuksiinne, herra komissaari, joita olette tehnyt Agenda 2000 -ohjelmassa. Kannatan esittelijän vaatimusta, joka koskee avoimuuden lisäämistä ja ennen kaikkea mutkikkaan hakumenettelyn yksinkertaistamista. Voimme varmasti vielä keskustella perinpohjaisesti täällä parlamentissakin EMOTR: n tulevasta muokkaamisesta Agenda 2000 -ohjelman puitteissa, ja olen siksi sitä mieltä, että 11 ja 12 kohta eivät kuulu tähän varainhoitovuotta 1996 koskevaan mietintöön. Puhemies Paljon kiitoksia, rouva Klaß, on todella hämmästyttävää, mitä olen saanut kokea tänä iltana ollessani täällä varapuhemiehenä. Kaikki läsnäolijat ovat tänä iltana suhtautuneet asioihin niin huomaavaisesti, että suurempi huomaavaisuus tuskin olisi mahdollista! Nyt lopuksi annan puheenvuoron komissaari Fischlerille. Fischler Arvoisa puhemies, arvoisat jäsenet, en haluaisi nytkään liiaksi rasittaa kärsivällisyyttänne. Haluaisin ensinnäkin kiittää herra Rehderiä sydämellisesti mietinnöstä ja maataloutta käsittelevää valiokuntaa siitä mielenkiinnosta, jota se on osoittanut EMOTR-tukirahaston 26. vuosikertomusta varainhoitovuodelta 1996 kohtaan. Hyvä esittelijä, kiitän teitä myös siitä, että kannatatte yhteisen maatalouspolitiikan uudistamista. Mutta luulen, ettei tämänpäiväisen asiayhteyden osalta ole tarpeellista käydä vielä keskustelua Agenda 2000 -ohjelmasta. Siihen meillä on vielä paljon tilaisuuksia ja sama koskee omiin varoihin liittyvää kertomusta. Minulta kysyttiin, miksi siinä maassa, jonka tunnen todennäköisesti parhaiten, ympäristötoimet ja liitännäistoimet ovat menestyneet niin hyvin, mihin vastaisin, että pidän kahta tärkeää perustetta ratkaisevina. Ensimmäinen peruste on, että aloitimme täydellisen tiedotuksen ja keskustelun moniulotteisen maatalouden tarpeellisuudesta jo vuonna 1987 ja että olemme siksi kehittäneet eräitä asioita ehkä hieman aikaisemmin kuin muut. Haluaisin vain mainita pienen esimerkin: olen vastannut muutamia vuosia Itävallan maatalousalasta. Kun itse aloitin ministerinä vuonna 1989, oli talousarvioon varattu kaksi miljoonaa Itävallan sillinkiä luonnonmukaista maataloustuotantoa varten ja kun lähdin ministeriöstä, tälle sektorille oli varattu talousarviosta noin 270 miljoonaa sillinkiä. Toinen seikka, jolla on tässä yhteydessä merkitystä, on yksinkertaisesti se tosiasia, että maassa vallitsee yhteiskunnallinen yksimielisyys sen osalta, että myös maiseman ylläpitämisestä ja kestävän maatalouden turvaamisesta on tunnettava asianmukaista kansallista vastuuta. Tarpeellisten yhteisrahoitusmäärärahojen antaminen näille toimille ei Itävallassa ole oikeastaan koskaan ollut ongelmana. Siirryn nyt varsinaiseen aiheeseen. Haluaisin rajoittua käsittelemään siinä eräitä pääkohtia, joilla on suora yhteys vuosikertomukseen. Ensinnäkin käsittelen käyttämättömien määrärahojen laajuutta koskevaa kysymystä. Tähän asiaan haluaisin todeta, että se on vuonna 1996 sentään puolittunut edelliseen vuoteen verrattuna, ja seuraavana vuonna, eli varainhoitovuonna 1997 käyttämättömät määrärahat ovat vähentyneet edelleen noin 400 miljoonaan ecuun. Määrä vastaa yhteisön noin kahden päivän maksusitoumuksia maatalouden alalla. Mitä tulee menoja koskeviin ennusteisiin, juuri tällä alalla esiintyy erilaisten ennalta-arvaamattomien seikkojen takia tiettyjä heilahteluja, sillä kukaan ei voi etukäteen ehdottoman tarkasti ennustaa säätä tai markkinoiden kehitystä. Mitä tulee menojen valvontaan, olen täysin samaa mieltä esittelijän kanssa. Haluaisin myöntää, että huomattavien menoerien hylkääminen tilinpäätöksen yhteydessä johtuu osittain monimutkaisista hakemusmenettelyistä sekä valvonnan riittämättömyydestä jäsenvaltioissa. Suuri osa hylkäämisistä johtuu kuitenkin myös siitä, että jäsenvaltiot ovat tulkinneet yhteisen maatalouspolitiikan soveltamissäännöksiä eri tavalla kuin komissio. Haluamme poistaa nämä ongelmat ja olemme siksi myös ryhtyneet lukuisiin asiaan liittyviin toimenpiteisiin. Pyrimme yksinkertaistamaan ja selventämään asiaan liittyviä määräyksiä, jotta näitä arveluttavia tulkintoja voidaan välttää, mikäli mahdollista. Tämä tapahtuu yhtäältä Agenda 2000 - ohjelman puitteissa, mutta toisaalta ennen kaikkea myös SEM 2000 -hankkeen puitteissa. Tuemme sitten jäsenvaltioita niissä esiintyvien valvontaongelmien ratkaisemisessa rahoittamalla asianmukaisia toimia budjettikohdan B1-3600 puitteissa. Lisäksi meillä on tilintarkastusmenettelyn yhteydessä muitakin pyrkimyksiä, ja jatkamme vastaisuudessa tavanomaisten korjausten ja suuntaviivojen soveltamista tilintarkastuksen osalta. Sen kysymyksen osalta, joka koskee useiden puhujien mainitsemaa rahoitustukien epätasapainoa, haluaisin korostaa, että olemme uudistusehdotuksissamme käyneet tämän ongelman kimppuun. Emme yksinkertaisesti enää siedä sitä, että pieni prosenttimäärä maatiloista saa suurimman osan tuista. Haluaisin korostaa, että kohtuullisten tulojen takaaminen tuottajille on yksi yhteisen maatalouspolitiikan tavoitteista. Tämän tavoitteen saavuttamiseksi tilat eivät tosin saa olla ainoastaan tukien varassa. Tarvitsemme voimakkaampaa markkinasuuntautumista, ennen kaikkea voidaksemme hyödyntää yrittäjinä toimivien maanviljelijöiden ja jalostusyritysten mahdollisuudet kokonaisuudessaan. Useilla tuotteilla, esimerkiksi juuri viinillä, hedelmillä, vihanneksilla tai muilla, etupäässä erityistuotteilla, on hyvä ja tasapainoinen markkinatilanne, joka tarjoaa tuottajille kohtuulliset tulot tuotteiden myynnistä. Talousarvion linjausta koskevien rahoitusteknisempien kysymysten osalta pidän kiinnostavana ehdotusta yleisen budjettivarauksen perustamisesta yli suunnitellun keskimääräisen tarpeen, mutta linjauksen puitteissa. Kysymyksessä, joka koskee käyttämättömien varojen palauttamista jäsenvaltioille, on lopulta otettava huomioon, että EMOTR: n määrärahat ovat maatalousmarkkinoiden erityistilanteen tähden väliaikaisia määrärahoja. Asetuksissa säädetty palautussäännös on tässä mielessä oikeutettu ja olisi varmaankin hyvin vaikeaa muuttaa kyseistä säännöstä. Puhemies Paljon kiitoksia, arvoisa komissaari Fischler! Keskustelu on päättynyt. Äänestys toimitetaan huomenna aamulla klo 9.00. (Istunto päättyi klo 19.45.)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Mediterrane Ernährungsweise (Aussprache) Der Präsident Als nächster Punkt folgt die von Herrn Parish im Namen des Ausschusses für Landwirtschaft und ländliche Entwicklung eingereichte mündliche Anfrage zur mediterranen Ernährungsweise. Die Grundsätze dieser Ernährungsweise werden übrigens vom Präsidenten dieser Plenarsitzung angemessen konsequent eingehalten, was bisher zu mehr als akzeptablen Ergebnissen führte. Neil Parish Verfasser. - Herr Präsident! Es freut mich, dass Sie die Grundsätze der mediterranen Ernährungsweise einhalten, und ich sehe die großen Erfolge, die Sie damit erreichen! Mir als dem Vorsitzenden des Ausschusses für Landwirtschaft und ländliche Entwicklung hat der heutige Vormittag gezeigt, dass wir die unterschiedlichsten Themen zu besprechen haben. Soeben sprachen wir noch über Tiertransporte - ein sehr wichtiges Thema -, um nun über ein weiteres wichtiges Thema zu debattieren: die mediterrane Ernährungsweise. Am 16. Juli 2007 hat die Kommission anlässlich der Zusammenkunft des Ministerrats in Brüssel ihre volle Unterstützung für die Nominierung der mediterranen Ernährungsweise als Immaterielles Kulturerbe der Menschheit durch die UNESCO wiederholt. Die in diesem Zusammenhang notwendigen Arbeiten gehören zu meinen Aufgaben als Vorsitzender des Landwirtschaftsausschusses, und wir arbeiten mit aller Kraft an der Erreichung dieses Ziels. Im Jahr 2009 wird diese Nominierung durch den verantwortlichen Ausschuss der UNESCO geprüft. Die entsprechenden Arbeiten laufen bereits. Plant die Kommission die Verabschiedung einer konkreten, koordinierten Strategie zur Unterstützung dieser Nominierung, da wir nun sehr schnell vorankommen? Wie ich bereits sagte, repräsentiere ich hier den Landwirtschaftsausschuss. Da wir über Fragen der Ernährungsweise sprechen, repräsentiere ich darüber hinaus wahrscheinlich alle Abgeordneten, denn einer der großen Vorzüge Europas ist seine Vielfalt und seine Kultur, und dazu gehören selbstverständlich auch unsere Nahrungsmittel. Die mediterrane Ernährungsweise ist eine außerordentlich positive Art und Weise der Ernährung. Wodurch ist diese Ernährungsweise geprägt? Ich bin sicher, dass wir darüber heute Vormittag in aller Ausführlichkeit diskutieren könnten. Allgemein zusammengefasst, wird diese Ernährungsweise durch fetten Fisch, Olivenöl, Obst und Gemüse bestimmt. Zweifellos ist diese Ernährungsweise auch sehr schmackhaft, und wie Sie an meinen Ausmaßen sehen können, bin ich ein sehr großer Fan dieser Ernährungsweise. Sie ist jedoch nicht nur schmackhaft, sondern auch gesund, denn sie ist eine bedeutende Quelle für essenzielle Fettsäuren und Antioxidantien. Diese Kombination unterstützt die Optimierung des Cholesterinspiegels und den Schutz der Herzgesundheit. Neueste medizinische Forschungen legen auch den Schluss nahe, dass durch eine mediterrane Ernährungsweise das Risiko bestimmter Erkrankungen, beispielsweise Demenz, verringert werden kann. Wer in ein Mittelmeerland reist, sieht, wie die Menschen diese Ernährungsweise genießen, und zwar nicht nur die Einheimischen, sondern auch wir als Gäste, die wir in diesen Ländern vor allem die Sonne und das sehr gute Essen zu schätzen wissen. Diesen Aspekt müssen wir in einer Welt, in der alles immer einheitlicher zu werden scheint, ernsthaft berücksichtigen. Wir sehen, wie die junge Generation von den Fastfood-Ketten regelrecht bombardiert wird. Ich möchte sie hier und heute nicht alle beim Namen nennen, doch ihre Verbreitung nimmt innerhalb der Europäischen Union immer mehr zu. Ja, auch Fastfood-Ketten haben ihre Funktion. Es wäre jedoch schrecklich, wenn wir in späteren Jahren bei der Fahrt durch Europa nur noch Fastfood konsumieren könnten. In bestimmten Teilen der USA - insbesondere an der Westküste - scheint es fast ausschließlich Fastfood-Restaurants zu geben, und das ist das Letzte, was wir uns hier in der Europäischen Union wünschen. Wie ich bereits gesagt habe, müssen wir die mediterrane Ernährungsweise unterstützen, um die Kultur und Vielfalt unseres Kontinents zu schützen. Ich denke, dass wir uns zukünftig auch mit anderen Ernährungsweisen innerhalb der Europäischen Union beschäftigen werden. Denn eines möchte ich an diesem Vormittag sehr deutlich erklären: Ich bin zwar ein großer Unterstützer der mediterranen Ernährungsweise, doch ich spreche hier zu Ihnen nicht ausschließlich deshalb in meiner Eigenschaft als Vorsitzender des Landwirtschaftsausschusses, um die mediterrane Ernährungsweise zu unterstützen. Schließlich gibt es europaweit noch weitere Arten der Ernährung, die nicht weniger gut sind, sondern sich durch andere Qualitäten und Nahrungsmittel auszeichnen. Deshalb ist dieser Moment der Ausgangspunkt für eine ganze Reihe zukünftiger Maßnahmen. Wie ich bereits sagte, möchte ich von der Kommission gerne wissen, wie sie diesen Antrag in diesem Jahr unterstützen möchte. Wir freuen uns doch darauf, dass die mediterrane Ernährungsweise eine solche Würdigung erfährt, und wir freuen uns auch darauf, auch in Zukunft sehr gute Mittelmeerkost konsumieren zu können. Vladimír Špidla Herr Präsident, sehr verehrte Damen und Herren! Ich möchte meine Ausführungen damit beginnen, zu unterstreichen, wie wichtig eine gesunde Ernährungsweise für die Vermeidung von Krankheiten ist. Sie als Abgeordnete wissen, dass in dem von der Europäischen Kommission am 30. Mai 2007 verabschiedeten Weißbuch "Ernährung, Übergewicht, Adipositas: Eine Strategie für Europa" alle Grundsätze der Europäischen Union zusammengefasst sind, die zu einer Verbesserung der Essgewohnheiten und zur Vermeidung von Adipositas beitragen sollen. Dazu gehören hauptsächlich Maßnahmen auf dem Gebiet des Gesundheitswesens, des Catering, des Verkehrswesens, der Regionalpolitik, des Sports, der Bildung, der Statistik und der Landwirtschaftspolitik. Eines der besten Beispiele ist die Initiative der Kommission für ein europaweites Programm zur Versorgung der Schulen mit Obst und Gemüse. Ziel des Programms ist es, unseren Kindern einen gesunden Start ins Leben zu erleichtern. Das Programm wird mit dem Beginn des Schuljahres 2009/2010 erstmalig umgesetzt. Das Jahresbudget von 90 Millionen Euro ist für den Kauf von frischem Obst und Gemüse für die Schulen vorgesehen. Was die konkrete Frage zum Antrag auf Aufnahme der mediterranen Ernährung in die Weltkulturerbeliste der UNESCO betrifft, so hat der Vorgänger der heutigen Kommissarin, Herr Markos Kyprianou, dieses Thema auf einem Treffen des Landwirtschaftsausschusses im Juli 2007 bereits angesprochen. Die Kommission begrüßt diese Initiative, da sie dazu beitragen kann, gesunde Ernährungsgewohnheiten in der EU zu unterstützen. Die Europäische Kommission ist aber selbstverständlich formell nicht berechtigt, einen solchen Antrag im Rahmen der UNESCO zu unterstützen, da sie selbst kein Mitglied der UNESCO ist und folglich auch nicht an ihren Prozessen der Entscheidungsfindung mitwirken kann. Dennoch hoffe ich, dass die teilnehmenden Staaten mit ihrem Antrag bei der UNESCO Erfolg haben und in ihren Bemühungen von den anderen Mitgliedstaaten der EU angemessen unterstützt werden. Rosa Miguélez Ramos Herr Präsident! Zunächst möchte ich der Kommission für ihre wiederholte explizite Unterstützung des Antrags auf Anerkennung der mediterranen Ernährungsweise als Kulturelles Erbe der Menschheit durch die UNESCO danken. Bezug nehmend auf die Antwort des Kommissars möchte ich daran erinnern, dass Ernährung ein kultureller Wert ist und der Begriff der Ernährung weit mehr als die Art der von einer bestimmten Person konsumierten Nahrung umfasst. Selbstverständlich hat die mediterrane Ernährungsweise, wie Herr Parish bereits sagte, für einen gesunden Lebensstil eine sehr große Bedeutung, darunter auch für die Verhinderung von Krankheiten, die mit Ernährungsfehlern und einem Mangel an körperlicher Bewegung verbunden sind. Der Begriff der mediterranen Ernährungsweise geht jedoch weit darüber hinaus, und in dieser Hinsicht möchte ich die Ausführungen von Herrn Parish ergänzen. Dieser Begriff umfasst auch einen bestimmten Lebensstil, der dadurch gekennzeichnet ist, dass man Lebensmittel gemeinsam nutzt und sie in der Gemeinschaft genießt. Dieser Lebensstil ist mit einem bestimmten Landschaftstyp und einer bestimmten Region sowie Gesellschaften verbunden, die im Laufe der Jahrhunderte bestimmte kulturelle und künstlerische Traditionen entwickelt haben, die ebenfalls in einem Zusammenhang mit dem Begriff der mediterranen Ernährungsweise stehen. Wir haben inzwischen geklärt, was mediterrane Ernährungsweise für mich und die Mehrzahl der auf diesem Gebiet tätigen Menschen bedeutet und welche Motive dem bei der UNESCO eingereichten Antrag zugrunde liegen. Die Kommission hat ihre Bereitschaft zur Zusammenarbeit erklärt. Wir wissen, dass die Kommission nicht Mitglied der UNESCO ist, und wir wissen auch, dass sie nicht in die Prozesse der Entscheidungsfindung bei der UNESCO involviert ist. Trotzdem sollten wir, Herr Kommissar, überlegen, wie die Kommission diesen Antrag durch indirekte Maßnahmen unterstützen kann, die zweifellos eine positive Wirkung auf die Wahrnehmung der am Abstimmungsprozess Beteiligten hätten. Hierfür gibt es mehrere Möglichkeiten. Ich schlage vor, dass die Europäische Union formell ihre Unterstützung des Antrags erklärt. Auch andere internationale Organisationen wie die FAO, die Weltgesundheitsorganisation sowie wissenschaftliche und akademische Gemeinschaften geben solche Unterstützungserklärungen ab. Was den zukünftigen Managementplan betrifft, sind wir selbstverständlich der Meinung, dass die Kommission involviert werden sollte, indem sie konkret vorgeschlagene transnationale Maßnahmen unterstützt bzw. sich an solchen Maßnahmen beteiligt. Dies war das Jahr des interkulturellen Dialogs. Zu den Staaten, die den Antrag unterstützen, gehört auch einer unserer Nachbarn im Mittelmeerraum, das Königreich Marokko. Alle diese Punkte sind besonders wichtig, wenn man das von Ihnen zum Ausdruck gebrachte Interesse der Kommission an einer Förderung gesunder Lebensstile und Ernährungsweisen in Europa unterstützt. Die Kommission könnte auch dadurch helfen, dass sie nach Möglichkeiten zu Unterstützung und Zusammenarbeit sucht und ihr Ansehen für diplomatische Bemühungen nutzt, insbesondere in den Mittelmeerstaaten außerhalb der EU, aber auch außerhalb des Mittelmeerraums und der Europäischen Union. Selbstverständlich, Herr Kommissar, könnte sich die Kommission auch bereiterklären, mögliche Aktivitäten, die in diesen Monaten auf einigen Gebieten anstehen, zu organisieren bzw. bei solchen Aktivitäten mitzuwirken. Jorgo Chatzimarkakis Herr Präsident! Vielen Dank, Neil Parish, für die Anfrage, danke auch an die Kommission für die Beantwortung. Europa wird in der Welt um viele Dinge beneidet, um unsere Mode, um unseren Lifestyle, um unsere Sozialversicherungssysteme, und zunehmend werden wir auch um unsere Ernährungsweise beneidet. Wir als Europäer tun gut daran, die gesündeste Ernährungsweise, nämlich die Mittelmeerdiät, in den Vordergrund zu stellen. Zur Klärung der Definition: Die Mittelmeerdiät geht auf ein Ernährungsmuster zurück, das für die Insel Kreta, für große Teile Griechenlands und für Süditalien typisch ist. Da kommt dieser Begriff her. Hauptbestandteil - der Kommissar hat es schon gesagt - ist das Olivenöl. Ein Grund mehr, lieber Herr Špidla - das geht an die gesamte Kommission -, dieses ureuropäische Produkt noch besser zu schützen. Zur mediterranen Diät gehören weiterhin faserreiches Brot, große Mengen an Gemüse und an Obst - deswegen begrüßen wir das Schulobstprogramm der Kommission -, Fisch und Milchprodukte in moderater Menge, aber auch Wein. Es ist wissenschaftlich erwiesen - und das ist ein Ergebnis des British Medical Journal vom September 2008 -, dass die Mittelmeerdiät dazu beiträgt, Herz-Kreislauf-Erkrankungen zu senken. Die moderne Epidemie Europas, nämlich Typ-2-Diabetes herunterzufahren, Krebserkrankungen zu verringern, und Alzheimer und Parkinson in ihren Auswirkungen abzuschwächen. Ein Besuch auf Friedhöfen der Insel Kreta zeigt Ihnen das. Wenn Sie sehen, wie alt die Menschen dort werden - und mein Vater kommt aus Kreta -, dann wird Ihnen das bewusst. Daher müssen wir alles dafür tun, dass die Mittelmeerdiät auch in Europa und darüber hinaus mehr Anhänger gewinnt, und die Aufnahme in die Liste des Weltkulturerbes ist ein wichtiger Schritt. Ich danke der Kommission für ihre Bemühungen. Aber wir müssen auch sehen, wenn China und Indien die amerikanische Ernährungsweise übernehmen, was sie zunehmend tun, dann hat das dreifache negative Auswirkungen. Erstens wird der Gesundheitszustand der Weltbevölkerung schlechter. Zweitens kommt es zu mehr Massentierhaltung mit all den negativen Auswirkungen für die Umwelt, und drittens ist die Methanproduktion zu nennen, denn das meiste Fleisch wird Rindfleisch sein. Rinder produzieren Methan und das ist schlecht für das Weltklima. Deswegen ist es so wichtig, genau diesen Schritt zu tun. Ich danke noch einmal Neil Parish. Sebastiano Musumeci im Namen der UEN-Fraktion. - (IT) Herr Präsident, Herr Kommissar, sehr verehrte Damen und Herren! Die Entscheidung der Europäischen Union, die Anerkennung der mediterranen Ernährungsweise als Kulturelles Erbe der Menschheit durch die UNESCO zu unterstützen, erinnert uns in erster Linie daran, dass die Menschen ein Recht darauf haben, ihre Identität und ihre enge Verbundenheit mit ihrer Heimat zu schützen. Das von Italien, Spanien, Griechenland und Marokko gezeigte institutionelle Engagement kann jedoch nicht nur auf das Erreichen dieser prestigeträchtigen Anerkennung begrenzt werden. Ich denke, wir müssen die heutzutage immer schwächer und fragiler werdende Verbindung zwischen der landwirtschaftlichen Produktion und den Nahrungsmitteln für den alltäglichen Verzehr wieder herstellen. Das bedeutet, wir müssen die Verbraucher ermutigen, sich Wissen über die Prinzipien einer gesunden Ernährung sowie über die saisonale Produktion von Nahrungsmitteln anzueignen. Die Produkte müssen wieder natürlich und ohne Zusätze und chemische Konservierungsstoffe hergestellt werden. Von der internationalen wissenschaftlichen Gemeinschaft wird uns versichert, dass der Verzehr natürlicher Produkte die Sterblichkeitsrate deutlich senkt. In diesem Zusammenhang denke ich beispielsweise an natives Olivenöl extra, Wein, Obst sowie insbesondere an die sizilianischen Blutorangen, deren Pigmentierung weltweit einzigartig und reich an Antioxidantien ist. Abschließend möchte ich meine Hoffnung zum Ausdruck bringen, dass auch andere Mittelmeerländer dieses Ziel verfolgen. Da hierfür eine konkrete Strategie erforderlich ist, kann nur die Kommission eine führende Rolle übernehmen und als Mittler auf diesem Gebiet agieren. Pedro Guerreiro im Namen der GUE/NGL-Fraktion .- (PT) Initiativen, die auf eine Sicherung und Förderung menschlicher Kulturen abzielen, sind generell zu begrüßen. Ganz besonders gilt dies jedoch für Nahrungsmittel. Ein Beispiel ist die Nominierung der Mittelmeerdiät als Immaterielles Kulturerbe der Menschheit. Die Überprüfung dieses Antrags durch den verantwortlichen Ausschuss der UNESCO wird im Jahr 2009 erfolgen. Das Erreichen eines solchen Ziels kann zur Bewahrung, zu einem größeren Bekanntheitsgrad und zur Förderung einer Ernährungsweise beitragen, die in den Mittelmeerländern dominiert und die von Ernährungswissenschaftlern und anderen Fachleuten als nachweislich gesund bezeichnet wird. Wie hier bereits erwähnt wurde, basiert diese Ernährungsweise auf den traditionellen Produkten der Mittelmeerregion, beispielsweise Obst und Gemüse, Olivenöl, Fisch, Getreide, Nüssen, aromatischen Kräutern, Milchprodukten, Schaf- und Ziegenfleisch sowie Wein. Die Anzahl der Menschen, die diese gesunden Ernährungsgewohnheiten pflegen, sinkt jedoch. Deshalb sind wir der Meinung, dass neben anderen folgerichtigen und notwendigen Initiativen effektive Maßnahmen ergriffen werden müssen, um die traditionelle Produktion im Mittelmeerraum zu unterstützen. Das gilt insbesondere im Rahmen der gemeinsamen Agrar- und Fischereipolitik. Ziel dieser Maßnahmen sollten kleine und familiengeführte Landwirtschaftsbetriebe sowie die Fischer der Region sein, um deren Produktion zu garantieren. Durch diese Maßnahmen sollte der Wert von traditionellen Produkten und Handwerksprodukten erhöht und die Entwicklung regionaler Märkte gefördert werden. Vor allem müssen Maßnahmen gegen den zunehmenden Rückgang landwirtschaftlicher Aktivitäten sowie die sinkenden Bevölkerungszahlen ergriffen werden. Nur die Menschen mit ihrem Wissen können die Produktion dieser traditionellen Qualitätsprodukte sichern und an andere Generationen weitervermitteln. Alle diese Probleme und Maßnahmen liegen im Aufgabenbereich der Europäischen Kommission. Luis Manuel Capoulas Santos (PT) Herr Präsident, sehr verehrte Damen und Herren! Es ist alles andere als üblich, dass ein einzelnes Thema zu gleicher Zeit und positiv die drei überaus wichtigen Bereiche Gesundheit, Kultur und Wirtschaft vereint. Mit der mediterranen Ernährung als Gegenstand der Debatte ist das möglich. Aus der Perspektive der Gesundheit betrachtet, bestehen offensichtlich keine wissenschaftlichen Zweifel an den Vorteilen, die eine auf frischen, natürlichen Nahrungsmitteln basierende Ernährungsweise für die menschliche Gesundheit hat. Wie hier bereits erwähnt wurde, gehören dazu Getreide, Reis, Hülsenfrüchte, Nüsse, Obst und Gemüse, der häufige Verzehr von Fisch, Olivenöl als Hauptfettart sowie ein moderater Weingenuss. Kulturell betrachtet, sind die Systeme der Produktion und Verarbeitung sowie des Verzehrs dieser Produkte auf von Generation zu Generation weitervermittelte Techniken und Traditionen zurückzuführen, deren Wurzeln bis in die griechisch-römische Kultur zurückreichen und die in vielfältiger Hinsicht in den Praktiken, Bräuchen und Techniken der Gesellschaften im Mittelmeerraum noch vorhanden sind. In wirtschaftlicher Hinsicht sind diese Aktivitäten insbesondere mit der Landwirtschaft, dem Fischereiwesen und dem ländlichen Tourismus verbunden. Alle diese Branchen sind außerordentlich wichtig, um Entvölkerung zu verhindern und die Vitalität der ländlichen Gebiete und der Küstenregionen zu sichern. Damit haben diese Maßnahmen auch erhebliche sozioökonomische Auswirkungen. Gleichzeitig repräsentieren diese Branchen, zu denen auch die Landwirtschaft gehört (was auf den ersten Blick leicht verwundert), die wettbewerbsstärksten Formen der Produktion in der Europäischen Union, die immer von den finanziellen Unterstützungen im Rahmen der gemeinsamen Agrarpolitik profitiert haben, und seien diese Unterstützungen auch noch so gering. Aus allen diesen Gründen hat die Initiative der spanischen Behörden, die mediterrane Ernährungsweise von der UNESCO als Kulturerbe der Menschheit anerkennen zu lassen, bereitwillige Unterstützung verdient. Meines Erachtens ist es die Pflicht der Europäischen Union, das in ihren Kräften Stehende zu unternehmen, um diese Entscheidung zu beeinflussen, denn eine solche Unterstützung dient nicht den speziellen Interessen eines Landes oder einer Gruppe von Ländern, sondern sie dient den Interessen der gesamten Union. Salvatore Tatarella (IT) Herr Präsident, Herr Kommissar, sehr verehrte Damen und Herren! Adipositas hat sich zu einem schwerwiegenden und meines Erachtens bedeutenden Problem in Europa entwickelt, insbesondere unter der Jugend. Wenn uns die Gesundheit unserer Kinder am Herzen liegt, ist es nach Expertenmeinung das Beste, die täglichen Mahlzeiten nach den Traditionen der mediterranen Küche zuzubereiten. Das ist die einzige Lebensversicherung, die jeder Finanzkrise widersteht. Alfonso Iaccarino, ein bekannter italienischer Küchenmeister und Mitglied des Expertenausschusses zur Anerkennung der mediterranen Ernährung als Immaterielles Kulturerbe der Menschheit, empfiehlt die Rückkehr zu natürlichen, einfachen Speisen sowie zu Tradition, Vielfalt und Qualität beim Kochen. Die mediterrane Ernährung umfasst nicht nur Brot und Pasta. Auch viel Bewegung, körperliche Aktivitäten und ein bestimmter Lebensstil sind unter diesem Oberbegriff zusammenzufassen. Die auf nativem Olivenöl extra und gutem Wein basierende mediterrane Ernährung wirkt sich außerordentlich positiv auf die Gesundheit aus: Durch das Olivenöl wird der Cholesterinspiegel im Blut gesenkt, und Wein wirkt, moderat genossen, als Antioxidans. Die mediterrane Ernährungsweise hat den Italienern dabei geholfen, den europäischen Langlebigkeitsrekord zu brechen. Darüber hinaus führt Italien die Wertung zum Body-Mass-Index an, einer Verhältniszahl aus Körpergröße und Gewicht. Abschließend möchte ich noch erwähnen, dass der italienische Senat kürzlich einstimmig ein Papier zugunsten der Anerkennung der mediterranen Ernährungsweise als Erbe der Menschheit gebilligt hat. Ich hoffe, dass das Europäische Parlament derselben Meinung ist und die Kommission dementsprechend handelt. (Der Präsident entzieht dem Redner das Wort.) Vincenzo Lavarra (IT) Herr Präsident, Herr Kommissar, sehr verehrte Damen und Herren! Ich möchte dem Vorsitzenden des Ausschusses für Landwirtschaft und ländliche Entwicklung, Herrn Parish, für seine Unterstützung danken, die er nach der wertvollen Expertenanhörung im Ausschuss gezeigt hat. Die mediterrane Ernährungsweise ist unstrittig ein Teil des historischen und kulturellen Erbes unseres Kontinents. Die positiven Auswirkungen dieser Ernährungsweise auf die Gesundheit sind unstrittig. Im Weißbuch der Kommission zu Adipositas wird die mediterrane Ernährungsweise als exzellente Naturmedizin gewürdigt. Die positiven Auswirkungen auf die Gesundheit sind wissenschaftlich belegt und werden auch in anderen Ländern, insbesondere in den Vereinigten Staaten, ausdrücklich gewürdigt. Damit steht dieser Begriff nun auf einer so breiten Grundlage, dass er von seiner ursprünglichen Bedeutung abweicht. Eine Anerkennung durch die UNESCO würde auch die Erarbeitung einer Definition unterstützen, um diese besondere Ernährungsweise zu schützen. Herrn Parish möchte ich sagen, dass wir im Kontext der speziellen Ernährungsweisen in der europäischen gastronomischen Kultur derzeit über mediterrane Nahrungsmittel sprechen, doch das ist mit Sicherheit nicht die einzige Ernährungsweise, die die außerordentlich reiche europäische Gastronomie zu bieten hat. Herr Kommissar, Sie haben die Verpflichtung Ihres Vorgängers zur Anerkennung der Bedeutung dieser Initiative eingehalten, wofür ich Ihnen danken möchte. Sie haben betont, dass Sie in Bezug auf das bei der UNESCO ablaufende Verfahren keine Entscheidungsbefugnisse haben. Meines Erachtens könnten Sie jedoch eine Erklärung abgeben und diplomatische Anstrengungen unternehmen ... (Der Präsident entzieht dem Redner das Wort.) Alessandro Battilocchio (IT) Herr Präsident, Herr Kommissar, sehr verehrte Damen und Herren! Wir alle kennen den Begriff der mediterranen Ernährungsweise. Wie in vielen Studien bestätigt wurde, kann sie im Kampf gegen Adipositas und kardiovaskuläre Erkrankungen helfen. Auch allgemein hat sie mannigfaltige positive Auswirkungen auf die menschliche Gesundheit. Hierbei geht es jedoch nicht darum, die mediterrane Ernährungsweise in der gesamten EU verbindlich einzuführen. Es soll auch nicht versucht werden, durchzusetzen, dass sie gegenüber anderen Ernährungsweisen, die besser an andere klimatische Verhältnisse und Regionen angepasst sind, bevorzugt wird. Wir haben jedoch die Aufgabe, diese Ernährungsweise zu schützen sowie ihre Substanz und ihre Eigenschaften zu definieren, um sie vor externen Imitationen und Verfälschungen zu schützen, die ihr Image und ihren Wert schädigen könnten. Folglich sollte diese Ernährungsweise ebenso wie alle anderen Ausdrucksformen der europäischen Kultur geschätzt werden, die einen weltweiten Schutz und die Förderung ihres Bekanntheitsgrades verdient haben. Weltweit wurden bereits Versuche unternommen, dieses Modell zu imitieren. Deshalb ist es wichtig, den speziellen Charakter dieser Ernährungsweise zu definieren und zu schützen, um zu vermeiden, dass ein wichtiger Teil des europäischen Erbes im Meer der Globalisierung versinkt. Czesław Adam Siekierski (PL) Auch aus anderen Gründen verdient die mediterrane Ernährungsweise den Schutz und die Förderung ihres Bekanntheitsgrades. Die heutige Welt wird von Supermarktkost und Fastfood dominiert. Vor diesem Hintergrund stellt die mediterrane Ernährungsweise eine empfehlenswerte Ausnahme dar, denn sie ist sowohl populär als auch gesund. Sie ist keine Erfindung von Ernährungswissenschaftlern, sondern das Ergebnis jahrhundertealter Traditionen, die von Generation zu Generation weitergegeben wurden. Mehr als die Hälfte der Bevölkerung der Europäischen Union ist übergewichtig. Sage und schreibe 15 % sind adipös. Auch ich bin von diesem Problem betroffen. Diese Statistik ist alarmierend. Wir sollten Maßnahmen zum Kampf gegen diesen negativen Trend ergreifen. Eine Möglichkeit zur Bewältigung des Problems ist die Förderung gesunder Essgewohnheiten, wozu die mediterrane Ernährungsweise mit Sicherheit gehört. Wissenschaftliche Forschungen haben gezeigt, dass sie zu einer Verringerung des Risikos kardiovaskulärer Erkrankungen, insbesondere der ischämischen Herzkrankheit und verschiedener Krebsarten, beiträgt und auch positive Auswirkungen auf die durchschnittliche Lebenserwartung hat. Marios Matsakis Herr Präsident! Es ist bekannt, dass die Ernährung wesentlich zu einer guten Gesundheit beiträgt. Mittlerweile ist wissenschaftlich zweifelsfrei belegt, dass die auf den traditionellen Ernährungsgewohnheiten der Bewohner der südlichen Teile Europas wie Kreta und Zypern basierende mediterrane Ernährungsweise zu einem längeren und gesünderen Leben führt. Der amerikanisch beeinflusste Ernährungsstil des Junkfood, zu dem industriell hergestellte Hamburger, Pommes frites und Süßigkeiten gehören, verkürzt hingegen die Lebenserwartung und erhöht die Anfälligkeit für Krankheiten. Eine gute Ernährung ist insbesondere für Kinder wichtig. Wird also die Kommission mehr - und zwar wesentlich mehr - unternehmen, um sicherzustellen, dass die Mitgliedstaaten die mediterrane Ernährung in den Schulen effektiv fördern und andere Ernährungsweisen, die nachweislich die Gesundheit der Kinder schädigen, verbieten? Übrigens, Herr Kommissar, ich habe nicht richtig verstanden, warum die EU kein Mitglied der UNESCO ist. Sollte sie nicht Mitglied dieser Organisation sein? (Der Präsident entzieht dem Redner das Wort.) Ewa Tomaszewska (PL) Herr Präsident! Es ist besser, sich gesund zu ernähren und Krankheiten zu vermeiden, als sich einer möglichst effektiven und modernen medizinischen Behandlung zu unterziehen. Medizinische Behandlungen, darunter auch die bei Patienten mit übermäßig hohem Cholesterinspiegel erforderlichen komplizierten chirurgischen Eingriffe, sind darüber hinaus wesentlich teurer als einfache, traditionelle Nahrungsmittel. Eine solche Vorgehensweise ist vernünftig, denn sie basiert auf guten, erprobten, bewährten Traditionen. Die mediterrane Ernährungsweise bringt uns Gesundheit und Lebensfreude und verhindert darüber hinaus übermäßige Gewichtszunahmen. Ich begrüße die Tatsache, dass die UNESCO die mediterrane Ernährung in ihre Welterbeliste aufgenommen hat. Jean-Claude Martinez (FR) Herr Präsident! Ich freue mich darüber, dass es mit Herrn Parish ein Brite ist, der diesen Text eingebracht hat. Das zeigt Ihnen, dass die römischen Soldaten vor zweitausend Jahren richtig handelten, als sie ihre mit Olivenöl und Wein gefüllten Amphoren mit nach Großbritannien brachten. Dieser Umstand zog zwei Konsequenzen unvermeidlich nach sich. Erstens, dass es eher seltsam ist, die Lebensmittelbehörde in Helsinki anzusiedeln, und zweitens, dass es unvernünftig ist, dass die Europäische Kommission nicht nochmals die folgenden Themen aufgegriffen hat: die Wiederaufnahme der Hilfen für die Anpflanzung von Mandelbäumen, den Stopp der Abholzung von Olivenbäumen, insbesondere in Andalusien, aber auch in anderen europäischen Regionen, den Stopp der Angriffe auf die Fischer, die im Mittelmeerraum den Roten Thun fangen sowie den Stopp der Attacken auf europäische Weinfelder und -berge, wodurch Weinstöcke vernichtet werden. Ich schlage dem Kommissar und Herrn Barroso vor, dass sie in Portugal ein großes Bankett organisieren und Schafskäse sowie Wein aus Samos servieren. (Der Präsident entzieht dem Redner das Wort.) Vladimír Špidla Sehr verehrte Damen und Herren! Auf der Grundlage der im Weißbuch formulierten Strategie unterstützt die Kommission alle Vorschläge und Verfahren, die zur Verbreitung gesunder Essgewohnheiten beitragen. Diese Initiativen werden von der Kommission nachdrücklich befürwortet. Sie ist jedoch nicht in der Lage, solch eine eng definierte Zusammenstellung von Essgewohnheiten zu unterstützen, da zwischen den einzelnen Mitgliedstaaten und Regionen, aber beispielsweise auch zwischen einzelnen Mittelmeerländern erhebliche Unterschiede bestehen. Selbstverständlich möchte ich damit in keiner Weise meine einleitenden Worte zur Unterstützung des Antrags auf Anerkennung der mediterranen Ernährungsweise als Teil des kulturellen Erbes der Menschheit durch die Kommission widerlegen. Wir erreichen Fortschritte auf diesem Gebiet, und es ist selbstverständlich klar, dass wir zwar nicht Mitglied der UNESCO sind, es aber definitiv Möglichkeiten zur Unterstützung dieses Antrags gibt. Sehr verehrte Damen und Herren, ich möchte noch speziell auf einen Redebeitrag eingehen, mit dem ich absolut nicht einverstanden bin. Ich sehe absolut keinen Grund dafür, warum die genannte Behörde nicht in Finnland ansässig sein sollte. Ich habe keinen Zweifel, dass die Mitarbeiter dieser Behörde uneingeschränkt in der Lage sind, ihre Aufgaben zu erfüllen. Meines Erachtens war die Entscheidung für den Sitz dieser Behörde richtig und vernünftig. Der Präsident Ich weiß nicht, ob zwischen bestimmten Mitgliedstaaten oder Gruppen große Unterschiede bestehen. Sicher ist jedoch, dass in der Debatte, die wir hier geführt haben, keine Differenzen zu verzeichnen waren, ungeachtet dessen, ob die Redner aus Deutschland oder Polen, aus dem Vereinigten Königreich oder Portugal, aus Spanien oder Zypern stammten. Ich glaube, bezüglich der Unterstützung dieser Initiative besteht große Einigkeit. Vielen Dank. Wir unterbrechen die Sitzung für einige Minuten. Es ist uns gelungen, die Debatte pünktlich und vor allem in einer ruhigen Atmosphäre zu führen, sodass wir einander zuhören konnten. Das ist ein guter Start in dieses neue Sitzungsjahr. Die Sitzung wird um 12.00 Uhr zur Durchführung der Abstimmungen wieder aufgenommen. (Die Sitzung wird um 11.50 Uhr unterbrochen und um 12.00 Uhr wieder aufgenommen.) Francis Wurtz (FR) Herr Präsident, sehr verehrte Damen und Herren! Leider muss ich Sie darüber informieren, dass wir soeben erfahren haben, dass das für die Unterstützung von Flüchtlingen verantwortliche Hauptquartier der Vereinten Nationen in Gaza von Granaten getroffen wurde, die von israelischen Panzern abgefeuert wurden. Drei Personen wurden verletzt. Die UN haben beschlossen, alle ihre Operationen einzustellen. Angesichts der Tatsache, dass dort bald Wahlen stattfinden sollen, hielt ich es für wichtig, Sie alle über diese Tatsache zu informieren. (Beifall) Der Präsident Vielen Dank, Herr Kollege Wurtz, für diese Information. Wenn das zutreffen sollte, ist die Abstimmung, die wir gleich vornehmen werden, umso dringlicher.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Budgetriktlinjer för 2008 Talmannen Nästa punkt är ett betänkande av Ville Itälä, för budgetutskottet, om riktlinjer för budgetförfarandet för 2008 - avsnitt II, IV, V, VI, VII, VIII och IX - och om Europaparlamentets preliminära förslag till budgetberäkning (avsnitt I) för budgetförfarandet för 2008. Avsnitt I - Europaparlamentet Avsnitt II - Rådet Avsnitt IV - Domstolen Avsnitt V - Revisionsrätten Avsnitt VI - Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Avsnitt VII - Regionkommittén Avsnitt VIII - Europeiska ombudsmannen Avsnitt IX - Europeiska datatillsynsmannen, Ville Itälä föredragande. - (FI) Herr talman! Huvudidén bakom 2008 års budget är att vi kan se till att 2008 blir skattebetalarnas år, vilket i praktiken innebär att utgifterna mer eller mindre bevaras på 2007 års nivåer. Inflationsnivån måste höjas till 2007 års nivå. Det måste dock påpekas att detta inte kan gälla byggnader. Byggnadspolitiken måste behandlas separat, eftersom vi nu har så många åtaganden för byggnader att utgifterna på detta område måste öka utöver denna nivå, men det är också så frågan har presenterats i förslaget och i betänkandet. Det är dock viktigt för parlamentets rykte att vi vårdar skattebetalarnas pengar och inte nödvändigtvis genomför alla de underbara projekt som har föreslagits. Människor kan inte ha förtroende för parlamentet om vi varje år spenderar pengar enligt 20-procentsregeln. Men nu, 2008, när det inte kommer att ske någon ytterligare utvidgning och vi inte kommer att få fler nya språk, har vi en verklig möjlighet att hålla oss till 2007 års nivåer och visa skattebetalarna att vi verkligen bryr oss om hur mycket pengar som spenderas. Vi behöver ett antal fler projekt. Beträffande informationspolitiken måste vi sända ett tydligt budskap till människor om vad som händer här, och detta kan bäst genomföras genom besöksgrupper, vilket har varit en prioritering i många år. Det är säkerligen den bästa sortens informationspolitik, även om en annan fråga är de små lokala medierna, som inte har resurser att betala för resor till parlamentet. De lokala medierna borde kunna besöka parlamentet oftare, och vi måste hitta en lösning där vi parlamentsledamöter kan bjuda in fler företrädare för de lokala medierna, eftersom det är just den typen av medier som människor läser och lyssnar till, och om den lokala pressen rapporterar positivt om oss kommer parlamentets rykte och hela EU:s rykte säkerligen att förbättras. Vi måste också i högre grad uppmärksamma hur vi utarbetar lagar, vilket innebär att vi måste ha goda och tillräckliga tekniska möjligheter. I detta sammanhang finns till exempel ett förslag om att vi ledamöter borde kunna koppla våra datorer till våra mobiltelefoner. Denna möjlighet finns i nästan alla nationella parlament, men inte i Europaparlamentet, och detta måste ordnas till 2008. Översättningstjänsterna är något vi talar om dagligen, och det handlar naturligtvis till stor del om hur likvärdigt alla ledamöter behandlas oavsett vilket språkområde de kommer från, och detta är något som verkligen måste genomgå en stor, och framför allt strukturell förändring. Dessa tjänster måste dock alltid vara funktionella. Jag vill vidare betona att vi skulle kunna stanna på den nuvarande nivån, och beträffande byggnader är listan verkligen mycket lång, även om vissa hävdar att 2008 är det sista år som pengarna kan användas för detta ändamål. Vi har talat om externa kontor i London, Stockholm och Paris. Vi inleder KAD-byggnadsprojektet i Luxemburg samtidigt som en annan institution, Europeiska revisionsrätten, inleder ett omfattande byggnadsprojekt där. Här i Bryssel har vi det slutförande arbetet med nya byggnader, vi måste avsluta förvärv av fastigheter nära oss här i ”banan”-byggnaden, och vi måste slutföra idrottscentrumet ... Listan är lång, men detta visar bara att inte alla dessa projekt kan inledas eller genomföras 2008: i stället borde en prioriteringslista utarbetas för byggnaderna, och sedan måste vi arbeta utifrån denna. Jag anser att det förberedande arbetet har utförts i rätt anda och tror att vi alla vill tala om för skattebetalarna att 2008 specifikt har utropats till skattebetalarnas år. Valdis Dombrovskis för PPE-DE-gruppen. - (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag som talesman för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater framföra mitt stöd för föredragandens synsätt, nämligen att Europaparlamentets utgiftsnivå borde baseras på berättigade krav som bygger på en noggrann utvärdering. I detta anförande vill jag dock uppmärksamma mitt förslag om att minska förbrukningen av papper och energiresurser i Europaparlamentet. EU-institutionerna måste föregå med gott exempel när det gäller miljövänlig politik och minska förbrukningen av energiresurser. Europaparlamentets resursförbrukning är tyvärr olämplig på många områden, och man använder till exempel papper i alltför stor utsträckning och onödigt intensiv luftkonditionering på sommaren. Att minska pappersförbrukningen och använda luftkonditioneringen mer rationellt skulle leda till förtjänster från miljösynpunkt såväl som till betydande besparingar i Europaparlamentets budget. Alla Europaparlamentets handlingar finns i praktiken tillgängliga i elektroniskt format. I mitt förslag föreslår jag att utdelningen av handlingar i pappersversion skall minskas genom att besluta att pappersversioner av många handlingar skall finnas tillgängliga på begäran, i stället för att automatiskt delas ut till alla ledamöter och tjänstemän. Varje arbetsdag får ledamöterna och parlamentstjänstemännen en enorm mängd handlingar på papper. Merparten av dessa slängs sedan, eftersom det finns elektroniska versioner av handlingarna om man skulle behöva dem. Det vore mycket mer rationellt att låta ledamöterna och parlamentstjänstemännen besluta vilka handlingar de i framtiden vill ha på papper och vilka de vill läsa elektroniskt. Den potentiella besparingen är avsevärd, med tanke på att Europaparlamentets nuvarande pappersförbrukning uppgår till nästan 850 ton per år, eller till 3,4 miljoner pappersblad i veckan. Beträffande luftkonditioneringen föreslår jag att man höjer Europaparlamentets lufttemperatur med ett par grader på sommaren. Hittills har temperaturen hållits onödigt och till och med obehagligt låg. Tack för er uppmärksamhet. Vladimír Maňka för PSE-gruppen. - (SK) Upphovsmännen till idén med ett enat Europa visste inte vad som skulle hända 50 år senare, men en sak visste de med säkerhet: om vi ska bygga ett Europa måste vi göra det tillsammans. Vi har infört dessa ord av Robert Schuman på ett slående sätt i EU:s slogan och logo, som lyder ”Tillsammans”. I 2008 års budget betonar vi den politiska vikten av de instrument som vi vill använda för att informera EU-medborgarna bättre. Ett av våra mål är att avskaffa de brister som undergräver bilden av Europeiska unionen, framför allt inför valet 2009. Mina damer och herrar! I lördags tittade många av er tillsammans med miljontals andra på den stora konsert som ägde rum i Bryssel för att högtidlighålla 50-årsdagen av undertecknandet av Romfördragen. Det övergripande intrycket var dock inte främst ett högtidlighållande, utan snarare en känsla av förlägenhet. Hela evenemanget kunde ha fått en mycket större symbolik om artister från alla medlemsstater hade bjudits in. Om vi vill hantera problemen med framgång måste vi inta en övergripande ståndpunkt. Det är inte tillräckligt att vi i Europaparlamentet gör framsteg beträffande kommunikations- och informationspolitiken. Vi måste utarbeta effektiva kommunikationsåtgärder i samarbete med kommissionen och med Europahusen i medlemsstaterna, och sedan regelbundet utvärdera processens effektivitet. Vår betoning av en övergripande strategi och ett förstärkt samarbete mellan institutionerna kommer att leda till större öppenhet och en mer effektiv resursanvändning. Parlamentet beslutade nyligen att anta en betydelsefull stadga för Europaparlamentarikernas assistenter. Jag vill därför be er att anta ett ändringsförslag där rådet uppmanas att fatta ett definitivt beslut i frågan. Som vi alla vet kommer denna stadga i slutändan att bidra till att förbättra kvaliteten på vårt arbete. Anne E. Jensen för ALDE-gruppen. - (DA) Herr talman! Jag vill tacka Ville Itälä för hans konstruktiva arbete med betänkandet om parlamentets budget för 2008. Han föreslår att nästa års utgifter i princip skall bevaras på 2007 års nivå, och det är något som vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa i princip med glädje kan stödja. Efter utvidgningen är 2008 naturligtvis ett befästandets år, och det kommer att behövas mycket goda argument för att möta ytterligare behov om det innebär att det får konsekvenser för budgeten. Samtidigt instämmer vi i iakttagelsen att 2008 troligen kommer att vara det sista år då vi kan använda överskottet på upp till 20 procent i EU:s administrativa utgifter för förvärv av byggnader. Sist men inte minst vill jag betona vad Vladimír Maňka också sa, nämligen att nu när vi får en ledamotsstadga måste den backas upp av en stadga för ledamöternas assistenter här i parlamentet. På den punkten har vi inte rådets stöd, och utan deras stöd kan vi inte ordna detta. Låt oss göra något åt det. Esko Seppänen för GUE/NGL-gruppen. - (FI) Herr talman! Europaparlamentets utgifter har ökat mycket snabbt. Denna ökning kan förklaras genom unionsutvidgningen och det därav följande behovet av tolkning och översättning, såväl som av utrymme. Det har uppskattats att 60 procent av kostnaderna kommer av efterfrågan på flerspråkighet och av praxisen med flera arbetsorter. Hittills har alla utgifter finansierats med de 20 procenten av unionens administrativa kostnader, vars användning inofficiellt fastställts tillsammans med den andra budgetmyndigheten, rådet. Inom ramen för parlamentets utgifter är 2008 ett slags mellanår. Finansieringen för nya fastigheter är ordnad, och det finns ingen ny utvidgningsrunda i sikte. Följaktligen är föredragandens åsikt att parlamentet inte borde skapa nya, artificiella utgifter och inte nödvändigtvis borde sikta på nivån med 20 procent korrekt. Om vi gör det finns en risk för att parlamentets stora grupper kommer att finansiera sina egna politiska mål med gemensamma administrativa utgifter, och det kommer att utgöra en finansiell börda för parlamentet efter 2008. Louis Grech (EN) Herr talman! Jag delar föredragandens uppfattning att institutionerna bör basera sina budgetberäkningar på väldefinierade behov, vilket bör leda till att man kan använda medlen på ett effektivare sätt och undvika dubbelarbete. I detta hänseende förväntar vi oss att man under 2007 enas om ett slutgiltigt förslag till ett interinstitutionellt avtal för de båda kommittéerna, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, så att en rättvis förvaltning av de sammanslagna avdelningarna säkerställs. Vid första anblick verkar det rimligt att begära att parlamentet behåller samma budgetnivå som under 2007. Vi måste dock säkerställa att parlamentets ekonomiska oberoende inte äventyras på något sätt, särskilt med tanke på att ledamotsstadgan, som motsvarar över 100 miljoner euro, träder i kraft 2009. Vi bör hålla fast vid riktmärket på 20 procent av rubrik fem som den övre gränsen för budgeten. Denna gräns bör ge den nödvändiga stabilitet och disciplin som krävs för att utforma budgeten för 2008. Slutligen vill jag uttrycka min uppskattning till Ville Itälä för hans betänkande. Nathalie Griesbeck (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Detta betänkande är nödvändigt, inte bara för att det behandlar de finansiella resurser som används för att driva EU-institutionerna, utan också för att det understryker parlamentets roll som kontrollorgan och för att det konkret uttrycker hur vårt EU fungerar. Precis som det sägs i betänkandet måste vi stabilisera våra finanser och ha en försiktig budgetstrategi för 2008. För att åstadkomma detta måste vi bland annat prioritera en ökad effektivitet i våra tjänsteavdelningar och omfördelning av personal. Jag ska göra tre korta anmärkningar. För det första vill jag, samtidigt som jag betonar den mycket höga kvaliteten i översättningstjänstens arbete, lyfta fram de allt oftare förekommande förseningarna i distributionen av olika språkversioner, vilket påverkar det fortsatta arbetet negativt. För det andra vill jag upprepa min begäran om att få likvärdiga tekniska resurser och IT-resurser på de olika arbetsorterna Strasbourg och Bryssel. Under denna period då vi firar Romfördraget vill jag också understryka att parlamentet kan utarbeta en ambitiös plan för kommunikation med medierna. Jag vill också betona behovet av att förbättra informationen till medborgarna, till exempel genom att göra mer för att ta emot dem under sammanträdesperioderna. Medborgarnas besök är ofta ett effektivt sätt för dem att upptäcka EU. Därför skulle jag vilja att kapaciteten att ta emot besökare utökades, särskilt i Strasbourg, vid Europaparlamentets säte. Talmannen . Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Gyula Hegyi , skriftlig. - (EN) Förra veckan höll kommissionen en viktig och intressant konferens om miljövänlig beskattning, så kallade miljöskatter. För en hållbar utveckling och en god klimatpolitik krävs politiska och administrativa regler - stränga bestämmelser, direktiv, lagar och förordningar. Men eftersom vi lever i en marknadsekonomi måste vi också inse vikten av finansiella instrument. Genom ett sådant skattesystem kan vi minska föroreningarna, miljöförstöringen och användningen av naturtillgångarna, och samtidigt främja energieffektiviteten och användningen av förnybar energi. Kommissionsledamot László Kovács sa att han under den andra halvan av sin mandatperiod kommer att fokusera på att utnyttja skattesystemen för att främja EU:s energimål och bekämpa klimatförändringen. Parlamentet bör uppmana till en stabil och miljömedveten beskattning på EU-nivå, vilket kan bidra till hållbar utveckling och energisparande.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
1. Absolutorium za rok 2008: Europejskie Kolegium Policyjne ( Véronique Mathieu Panie przewodniczący, panie i panowie! W następstwie jednogłośnego głosowania w Komisji Kontroli Budżetowej decyzja o odmowie udzielenia absolutorium, która została dzisiaj państwu przedłożona, ma zasadnicze znaczenie dla naszej instytucji. Po pierwsze, chcę państwu przypomnieć profesjonalizm innych agencji regulacyjnych i ich wysiłki podjęte w celu dostosowania się do standardów dobrego zarządzania. Tych wysiłków nie można podważać złym przykładem ze strony Europejskiego Kolegium Policyjnego. Dlatego Parlament musi zachować się odpowiedzialnie jako organ udzielający absolutorium i odmówić Kolegium udzielenia absolutorium za rok budżetowy 2008 w znanych nam okolicznościach. Parlament nie może akceptować poważnych niedociągnięć kierowniczych byłego dyrektora, a co więcej, nie może przyjąć do wiadomości faktu, że zarząd nie dopełnił swoich obowiązków i nie podjął niezbędnych środków. I wreszcie, mając na uwadze, że Kolegium doświadcza poważnych problemów od 2006 roku, a postępów nie można spodziewać się do 2014 roku, nie można dłużej akceptować faktu, że Kolegium potrzebuje co najmniej dziewięciu lat, aby osiągnąć odpowiedni poziom dobrego zarządzania. Kończąc, chciałabym podziękować kontrsprawozdawcom za ich wkład w tę sprawę.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
3. Euroopan unionin katastrofivalmiuksien lujittaminen (äänestys) - Tarkistuksesta 37 toimitetun äänestyksen jälkeen Iratxe García Pérez (ES) Arvoisa puhemies, tarkistus 37 on peruutettu, joten emme esitä sitä äänestykseen. Puhemies Valitettavasti en tiennyt, että se oli peruutettu, joten se esitettiin äänestykseen joka tapauksessa. - Ennen tarkistuksesta 15 toimitettua äänestystä John Bowis (EN) Arvoisa puhemies, ryhmämme puolesta ja kompromissin saavuttamiseksi ja sopimukseen pääsemiseksi tästä seikasta olisimme valmiit peruuttamaan kyseisen tarkistuksen, jos esittelijä hyväksyisi pienen suullisen tarkistuksen, sellaisena kuin se on kirjoitettuna luetteloon, vain jottei asiakirjaa ilmaistaisi kovin erityistermein kutsumalla sitä laillisesti sitovaksi ”direktiiviksi”, vaan edistäväksi ”toimenpiteeksi”. Jos esittelijä suostuu tähän, voimme vetää pois kyseisen tarkistuksen. Dimitrios Papadimoulis (EL) Arvoisa puhemies, ympäristön, kansanterveyden ja elintarvikkeiden turvallisuuden valiokunnassa lähes yksimielisesti hyväksytyn päätöslauselmaesityksen laatijana pahoittelen asiaa, mutten voi hyväksyä John Bowisin ehdotusta, koska hänen ehdottamassaan suullisessa tarkistuksessa horjutetaan vakavasti tekstin peruspilareita. Saisinko pyytää parlamentin jäseniä, jotka kannattavat tätä näkemystä, nousemaan ylös. Puhemies (EN) Hyvä John Bowis, näyttäisi siltä, että yli 40 parlamentin jäsentä on noussut ylös, joten emme voi käsitellä suullista tarkistusta. (Suullinen tarkistus hylättiin.) - Ennen tarkistuksesta 35 toimitettua äänestystä John Bowis (EN) Arvoisa puhemies, saatiinpahan ainakin vähän liikuntaa. Sosialistien tarkistukseen esitetty suullinen tarkistus on esityslistalla, ja esitän sitä nyt ryhmämme puolesta. Katsotaanpa, saadaanko saliin hieman aerobiciä. Puhemies (EN) Kyseessä on liikkuminen salin toisesta päästä toiseen! (Suullinen tarkistus hylättiin.)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Organisation commune du marché vitivinicole (débat) Le Président (EN) L'ordre du jour appelle le rapport élaboré par Giuseppe Castiglione au nom de la commission de l'agriculture et du développement rural, sur la proposition de règlement du Conseil portant organisation commune du marché vitivinicole et modifiant certains règlements - C6-0254/2007 -. Mariann Fischer Boel membre de la Commission. - (EN) Monsieur le Président, je vous remercie de m'avoir donné cette occasion de faire quelques commentaires sur la réforme de notre secteur vitivinicole. Je tiens tout particulièrement à remercier le rapporteur, M. Castiglione, pour son travail remarquable et difficile qui a permis d'élaborer ce projet. Le Parlement a fourni une précieuse contribution à un débat qui, je dois le dire, a parfois été le théâtre d'émotions fortes. Je suis prête à suivre vos suggestions dans un certain nombre de domaines, du moins dans une certaine mesure. Par exemple, par rapport au programme d'arrachage, je vois certains avantages à passer de cinq ans à trois, comme le suggère le rapport. J'ai aussi écouté vos inquiétudes quant à l'intégration de certaines dépenses liées au secteur du vin dans le budget de développement rural. Mais permettez-moi de vous rappeler que le budget pour le vin ne sera pas totalement alloué de manière spécifique aux régions vitivinicoles. Néanmoins, je serai disposée à proposer un transfert réduit des dépenses dans le budget de développement rural. Trois questions principales subsistent pour lesquelles la Commission, la présidence et la plupart des États membres doivent encore trouver un consensus en vue de la finalisation de la réforme ce mois-ci. La première est celle des enveloppes nationales. Il y aurait toujours débat au sujet de quelles mesures exactes devaient être incluses dans cette enveloppe, c'est-à-dire quel menu nous devrions inclure dans l'enveloppe. Je suis prête à me montrer flexible dans ce dossier. Par exemple, je suis ouverte à une inclusion dans l'enveloppe de certaines idées concernant l'innovation et la restructuration des vendeurs de vins, mais je pense que nous devons maintenir une ligne de démarcation claire entre ce qui est possible au sein des enveloppes nationales et ce qui est possible au sein de la politique de développement rural, afin d'éviter une situation dans laquelle on pourrait dans les faits financer un investissement des deux côtés, ce que l'on appelle le "double guichet". D'un autre côté, les enveloppes nationales ne sont pas l'endroit pour des mesures permanentes de distillation de crise. Le soutien à la distillation de crise entrave la concurrence et nous devons procéder à son abolition complète, sans tenter de le réintroduire par la porte de derrière. De la même manière, il n'y a aucune possibilité de réouverture d'une discussion générale sur la taille des enveloppes des différents États membres. Si nous rouvrons ce débat - une boîte de Pandore -, je peux vous garantir que nous ne parviendrons à aucun accord à la fin de cette année. Je prévois une discussion très longue et très difficile si cela devait avoir lieu. La deuxième question est celle de la chaptalisation. Ce point a fait l'objet de désaccords considérables auxquels je ne suis bien évidemment pas restée sourde. Toutefois, le statu quo constitue une réelle difficulté qu'il convient de résoudre. L'aide à l'enrichissement au moyen de moûts ne peut être maintenue au même niveau et selon les mêmes modalités; il s'agit d'un soutien obsolète, inefficace, coûteux et générateur de distorsions commerciales. Je suis cependant bien consciente de l'importance de maintenir l'équilibre entre l'aide à l'enrichissement au moyen de sucre et l'aide aux moûts afin de parvenir à un compromis soutenu par les producteurs du Sud comme du Nord de l'Europe. Nous passerons ce cap. J'ai entendu les appels qui se sont exprimés massivement en faveur du maintien de l'enrichissement au moyen de sucre, mais je ne suis pas disposée à accepter le statu quo; tout compromis impliquera par conséquent la mise en place de conditions nouvelles. La troisième grande question concerne les discussions au sujet de la fin du système des droits de plantation. J'entends bien les arguments sur le délai de suppression de ce système. Nous ne pouvons toutefois pas nous permettre de remiser cette problématique. Il faut au secteur vitivinicole une plus grande liberté pour répondre au plus tôt à l'évolution de la demande. Ma suggestion de prolonger le système des droits de plantation jusqu'à la fin 2013 était donc basée sur une approche claire en deux temps pour équilibrer le secteur - d'abord un arrachage pour réduire la production, suivi d'une libéralisation pour laisser aux producteurs ayant réussi la liberté de se développer. J'ai écouté les commentaires émanant du secteur, mais une chose est certaine: il est indispensable de fixer un délai pour la suppression du régime des droits de plantation. La date exacte sera indiquée dans le compromis final. Dans l'ensemble donc, j'ai entendu les arguments des différentes parties, dont tous ceux issus du Parlement européen, mais un point essentiel n'a pas changé: notre secteur vitivinicole a encore besoin d'une réforme si nous voulons le maintenir sur le devant de la scène. Nous devons saisir notre chance aujourd'hui et parvenir à un accord sur une réforme réelle. L'application de celle-ci va nous demander des efforts, mais je suis convaincue que le rendement sera bon pour nous. Nous ne pouvons pas accepter le coût de l'inaction et j'espère que nous serons tous d'accord sur ce point-là. Giuseppe Castiglione rapporteur. - (IT) Monsieur le Président, Mesdames et Messieurs, je suis reconnaissant à Madame la commissaire d'avoir coopéré avec le Parlement tout au long de ce processus. Je la remercie également pour son appréciation du travail du Parlement européen, un travail considérable et intéressant qui a bénéficié d'une contribution majeure de la commission de l'agriculture mais auquel ont aussi participé l'ensemble du Parlement et tous les collègues. Je vous remercie, Madame la Commissaire, d'avoir proposé une réforme très ambitieuse, dont les objectifs ne peuvent que recueillir notre approbation. La consommation étant en baisse et les importations en hausse, il est indispensable de prendre des mesures radicales. Notre marché vitivinicole a besoin d'un nouveau départ: une nouvelle vitalité, une nouvelle énergie et de nouvelles propositions. Vous avez raison de dire que si nous tenons à rester compétitifs, si nous tenons à rester des leaders mondiaux sur le marché vitivinicole, nous devons investir dans ce secteur. Nous devons rester attentifs au marché, produire pour ce dernier et y pénétrer en proposant des produits de la meilleure qualité. Pour cette raison, Madame la Commissaire, j'ai tâché - avec mes collègues de la commission de l'agriculture et du Parlement européen, que je remercie encore une fois - d'envisager dans ce rapport une réforme complète, cohérente et, surtout, transparente. Le système doit être capable de répondre aux besoins des producteurs et de leur donner les moyens d'être compétitifs et de connaître la réussite. En somme, nous avons cherché à élaborer un texte qui apporte des réponses adéquates à des besoins communs, mais aussi à respecter et à encourager les divers systèmes nationaux et, dans certains cas, à réduire leurs différences. Je voudrais faire une remarque préliminaire: nous avons besoin d'un changement radical de mentalité, de stratégie de production. Nous devons rompre avec la logique de la quantité et viser plutôt une production de qualité - l'excellence - d'une manière qui fasse honneur aux spécificités nationales, régionales et locales de la production de vin en Europe. C'est pourquoi, Madame la Commissaire, nous approuvons l'idée d'abolir les mécanismes de marché qui se sont avérés inopérants et inefficaces et n'ont fait qu'ajouter des stocks à la production excédentaire de piètre qualité. Je ne citerai qu'un exemple: la distillation de crise, qui est devenue une mesure structurelle routinière et n'est plus un moyen de réagir à des situations d'urgence. Accorder 500 millions d'euros par an à la distillation était devenu intenable. Nous sommes donc favorables à une utilisation plus efficace des ressources économiques: pour des programmes de développement nationaux et pour la mise en œuvre de mesures répondant mieux aux besoins spécifiques de chaque pays producteur. Pour cette raison, Madame la Commissaire, nous avons jugé bon, dans le rapport, d'étendre la liste des mesures disponibles: nous avons décidé d'y inclure la restructuration du secteur, la recherche, l'innovation et les améliorations qualitatives. Toutes ces actions auront pour effet d'encourager cette créativité entrepreneuriale dont notre secteur vitivinicole a tant besoin. Dans le même ordre d'idées, il est crucial d'encourager les campagnes de promotion, non seulement sur les marchés internationaux mais aussi sur les marchés nationaux. C'est là une chose que nous avons déjà dite, et elle ressort de l'analyse menée par la commission de l'agriculture. Il est absurde de croire que nous pourrons être compétitifs hors de nos frontières si nous ne le sommes pas chez nous, si nous ne parvenons pas à convaincre nos citoyens de la qualité des vins que nous produisons. C'est pourquoi le rapport préconise, pour protéger les appellations d'origine et les indications géographiques, un système harmonisé d'étiquetage clair et transparent et des pratiques œnologiques nettement identifiées. Ce n'est qu'ainsi que les consommateurs, qui sont notre préoccupation principale, pourront croire en ce qu'ils achètent. Il est donc essentiel, Madame la Commissaire, de protéger efficacement les appellations d'origine et les indications géographiques, qui symbolisent la qualité des produits vitivinicoles de l'Europe. La protection suppose l'obligation de produire dans la région désignée mais aussi la limitation exclusive de la mention du millésime de l'étiquette aux vins dotés d'une appellation d'origine et d'une indication géographique. Comme seuls ces vins font l'objet de contrôles réguliers, ils sont les seuls pour lesquels il est possible d'assurer la véracité des informations indiquées. Sans cette limitation, les producteurs de vins de qualité seraient défavorisés et les consommateurs trompés. Selon la même logique et par un souci de cohérence, le rapport soutient la proposition relative à un régime volontaire d'arrachage assorti du versement d'une prime, qui permettrait aux producteurs désireux de quitter le marché de le faire dignement. De plus, je ne peux m'empêcher d'exprimer ma satisfaction devant le fait que la commissaire Fischer Boel vient d'approuver mon idée de réduire les cinq années à trois. Il semblerait en fait que le nombre d'hectares éligibles à l'arrachage soit passé de 200 000 à 175 000. Contrairement à notre proposition initiale, le rapport tâche également de répondre au besoin de certitude future des viticulteurs. Étant donné ce besoin de certitude, nous ne pouvons décider de libéraliser les droits de plantation dès à présent, sans encore avoir vu si - et surtout dans quelle mesure - le nouveau régime fonctionne. C'est pour cette raison que le rapport prévoit le maintien des droits de plantation au moins jusqu'en 2013, et appelle la Commission à présenter une évaluation d'impact de la première phase de la réforme, de façon à pouvoir décider de la marche à suivre en connaissance de cause. Il faut bien sûr avoir à l'esprit que les décisions relatives aux régions dotées d'indications géographiques doivent être prises non seulement en tenant dûment compte de ceux qui ont investi leur capital et leur travail dans ces projets mais aussi sous leur supervision. S'il s'avère alors que ce système entrave le développement des producteurs compétitifs, nous pourrons intensifier la circulation à l'échelon communautaire et veiller, là où elles existent, à l'utilisation correcte des réserves. J'aurais une dernière remarque à formuler, Madame la Commissaire: il est indéniable que le débat a été dominé par la question du sucrage. Venant d'un pays comme l'Italie, où l'utilisation du saccharose est interdite, et encore plus de Sicile, où l'on produit du moût, je comprends mieux que personne la déception de la commissaire Fischer Boel à ce sujet. Néanmoins, nous sommes occupés à débattre de la nécessité de donner une nouvelle vigueur aux vins européens et de les rendre compétitifs sur le marché. Tel est notre objectif. Afin de l'atteindre, nous avons tenté de regarder au-delà des différences nationales. Merci, Madame la Commissaire, pour votre coopération et surtout pour votre appréciation du travail du Parlement européen. Nous avons mis cette réforme... (Le Président retire la parole à l'orateur) Elisabeth Jeggle au nom du groupe PPE-DE. - (DE) Monsieur le Président, Madame la Commissaire, Mesdames et Messieurs, nous avons mené sur ce sujet un débat long et parfois orageux. Permettez-moi d'exprimer mes remerciements au rapporteur. Celui-ci a suscité beaucoup de respect pour son travail, qu'il a réalisé en maintenant le cap assigné et dans un esprit de coopération positive avec tous ses collègues de commission. C'est vrai, l'organisation commune du marché vitivinicole a besoin d'une réforme. Elle doit être adaptée pour prendre en compte la conjoncture actuelle et la situation future des marchés. En même temps, Madame la Commissaire, cette proposition soulève la question de savoir si la Commission doit se mêler des petites choses qui contribuent à la création d'une identité régionale, des méthodes pratiquées dans des régions précises depuis des siècles et inhérentes à la culture de ces régions? Une telle ingérence n'est certainement pas bénéfique pour les gens ordinaires. Parfois, les gens ne comprennent pas ce qui se passe. Il est incompréhensible d'interdire le saccharose et en même temps de signer des accords pour importer de pays extérieurs à l'Union européenne des vins produits avec du saccharose. Madame la Commissaire, en tant que troisième institution aux côtés du Conseil et du Parlement, la Commission devrait se concentrer sur sa mission spécifique, c.-à-d. émettre des propositions qui favorisent le développement continu de la Communauté, qui encouragent tout son processus de développement. L'organisation commune du marché vitivinicole fait partie de ce processus. Sur ce point, je dirai que les compromis que nous avons atteints en commission, pour lesquels nous avons lutté et, dans certains cas, sommes encore en train de lutter, sont positifs pour l'ensemble du Parlement. Je les approuve au nom groupe PPE-DE: nous soutenons tous ces compromis. Nous rejetterons tout amendement qui s'y opposerait. Katerina Batzeli au nom du groupe PSE. - (EL) Monsieur le Président, Madame la Commissaire, aujourd'hui, le Parlement européen, le Conseil et la Commission vont décider de l'avenir de l'une des organisations communes les plus complexes des marchés agricoles de l'Europe. Le Parlement européen a donné son avis en temps utile, avant celui du Conseil, grâce aux efforts intenses de notre rapporteur, M. Castiglione, et de ceux des groupes politiques. Madame la Commissaire, je voudrais souligner certains points dont vous devrez tenir compte dans la décision finale du Conseil concernant la réforme de l'organisation commune du marché vitivinicole. Tout d'abord, la réforme de ce marché ne peut s'opérer selon un modèle linéaire et comptable, comme celui que vous avez utilisé pour l'organisation commune du marché du sucre, que nous avons été appelés, voici deux mois, à réexaminer en raison de l'impasse où elle se trouvait. La réforme du marché vitivinicole ne peut se baser sur le modèle désastreux de l'organisation commune du coton et du tabac, qui a vu le transfert de fonds vers le second pilier et, par voie de conséquence, le déclin de la production de ces deux produits, parallèlement au dépeuplement des zones rurales. Le marché vitivinicole a besoin d'un budget solide relevant du premier pilier afin de pouvoir renforcer les mesures dont bénéficient directement les viticulteurs, qui seront appelés à améliorer la qualité de leur production et de surveiller celle-ci. Ce budget permettra également de renforcer la politique de promotion de tous les vins, à l'intérieur et à l'extérieur de l'Europe, qui donnera un coup de fouet à leur distribution commerciale sur les marchés. Madame la Commissaire, le Parlement européen veut une nouvelle organisation commune du marché dont la priorité sera une politique de promotion agressive et non une politique d'importation défensive. Le rapport du Parlement européen garantira une aide aux viticulteurs qui adoptent des mesures pour stabiliser l'offre, augmenter la qualité et protéger l'environnement. Les mesures de réglementation du marché sont maintenues et adaptées aux besoins actuels, par exemple la distillation de sous-produits. Cette politique opère comme un mécanisme d'amélioration de la qualité et en même temps de réglementation du marché et de l'offre. Le rapport propose un régime d'arrachage rationalisé qui ne gaspille pas les précieux fonds communautaires en amoindrissant la dynamique du secteur vitivinicole européen. De plus, il fixe, pour les viticulteurs, des aides se situant dans la moyenne régionale en la matière, sans se restreindre au plafond de 350 euros par hectare. Madame la Commissaire, nous estimons que des restrictions doivent être appliquées à toutes les mesures qui créent des excédents, perturbent l'équilibre du marché et induisent des prix faussés et injustes au détriment d'autres vins. Ici même, au nom du groupe socialiste et aussi à titre personnel, j'applaudirai à toute mesure que la Commission proposera dans le but de maintenir l'équilibre autour de la question de l'enrichissement du vin par sucrage. En effet, comme l'a dit le groupe socialiste, nous avons contribué à une proposition équilibrée afin d'éviter de créer des problèmes de transition. Néanmoins, la nouvelle organisation commune du marché devrait enrichir mais aussi respecter les connaissances œnologiques du consommateur, et améliorer la protection du consommateur grâce à une politique d'étiquetage. La commission de l'agriculture a spécifié, entre autres choses: dans l'amendement 166, l'indication du pourcentage de CO2; dans l'amendement 157, les informations relatives aux questions de santé publique et, dans l'amendement zu Baringdorf, les informations sur la production de vin à partir de vignes hybrides ou génétiquement modifiées. Nous devrions renforcer ce respect du consommateur en imposant un étiquetage comprenant des informations sur les pratiques viticoles appliquées pour la production. Madame la Commissaire, nous voudrions attirer l'attention sur une nouvelle politique concernant deux catégories de vin: la catégorie qui utilise des indications géographiques ou des appellations d'origine, et les vins de table. Ce sont deux produits différents qui ont chacun leur place sur le marché européen et international. Je ne pense pas que nous devions faire des différences qui auraient un impact régional. Pour conclure, je tiens à dire que la complexité de la réforme de la politique agricole commune ne peut être traitée comme une impasse ni comme un défaut des organismes institutionnels. Elle est due, Madame la Commissaire, à la dimension culturelle de ce produit, que nous devrions respecter dans nos propositions. Jorgo Chatzimarkakis au nom du groupe ALDE. - (DE) Monsieur le Président, in vino veritas ou, pour citer Goethe, la vie est trop courte pour boire du mauvais vin. Ces proverbes résument le point essentiel de la nécessité de réformer le marché communautaire du vin. L'objet de notre rapport, c'est la qualité du vin européen, qui peut assurément souffrir la comparaison avec le vin importé du Nouveau monde. Ainsi, qu'est-ce que le statu quo? En 2006, la production de vin représentait 5 % de la valeur totale de la production agricole de l'UE. Avec 45 % de la superficie de vignes du monde, 65 % de sa production, 57 % de sa consommation et 70 % du volume d'exportations, le vin européen jouit d'une position de leader sur le marché mondial. Dans le monde du vin, nous sommes une superpuissance planétaire! En conséquence, il était nécessaire d'agir pour consolider notre statut de superpuissance et, en particulier, pour rehausser la qualité de nos vins. Les réformes que vous avez proposées, Madame la Commissaire, prévoyaient notamment de mettre fin immédiatement à la distillation de crise. Je crois qu'un grand nombre des mesures que vous avez évoquées, par exemple le stockage privé ou la fin des subventions à l'exportation, pourront effectivement améliorer la situation. Bien sûr, l'enrichissement du vin par sucrage figure parmi les points centraux de vos propositions. Nous tenons cependant à dire que les mesures proposées reflètent d'emblée une perspective plutôt technocratique, qui examinent des questions comme celle de savoir s'il est pertinent d'établir un lien entre le sucrage et l'aide accordée au moût. À mon avis, ce Parlement a négocié un compromis tout à fait acceptable entre le Nord et le Sud, étant donné que leurs préoccupations respectives ont dominé cette question. En commission de l'agriculture et du développement rural, nous avons atteint un excellent équilibre avec nos compromis. Dans ce contexte, je tiens tout spécialement à remercier le rapporteur, M. Castiglione, qui a accompli de gros efforts pour la négociation de ces compromis. Nous sommes parvenus à prendre en compte les préoccupations de chacun. Je crois que nous avons donné une nouvelle forme élégante à la solution technocratique initiale. Nous avons équilibré les revendications du nord et du sud. Je tiens également à vous remercier, Madame la Commissaire, pour avoir dit dans votre intervention que vous comptiez, pour l'essentiel, suivre cette ligne de conduite. Quels sont les points principaux? Outre le compromis qui autorise le maintien du sucrage, l'un des aspects clés de notre rapport est la protection des produits régionaux. À la lumière de cet effort de qualité en faveur du vin européen, s'est également dégagé un besoin incessant de mesures d'aide nationales, lesquelles ont été fixées à 1,3 milliard d'euros. Nous estimons que ces questions devraient continuer à faire partie du premier pilier, de manière à ce que les paiements puissent être versés directement aux viticulteurs. De plus, il fallait évoquer - et je crois que c'est là une de nos grandes réussites - la nécessité d'accorder une attention particulière aux appellations d'origine et aux indications géographiques sur les étiquettes. Nous considérons cela comme très important car les indications sur l'origine géographique des vins relèvent évidemment du domaine de la propriété intellectuelle. Ces indications doivent être protégées. Je pense que nous sommes arrivés à un très bon compromis sur ce point. Le groupe ALDE soutiendra ces compromis, c.-à-d. tout l'ensemble des compromis, parce que nous croyons qu'ils constituent une bonne solution. Nous espérons que le Conseil va maintenant adopter nos suggestions. La voix du Parlement européen est la voix du peuple mais aussi la voix des producteurs et consommateurs de vin. Nous vous demandons, Madame la Commissaire, de vous battre également pour ces choses dans vos négociations avec le Conseil ainsi que dans le domaine public en général. Sergio Berlato au nom du groupe UEN. - (IT) Monsieur le Président, Madame la Commissaire, Mesdames et Messieurs, le texte sur lequel nous allons voter constitue un bon compromis et améliore de beaucoup la proposition initiale de la Commission. Notre but est toujours de lancer une réforme capable de revitaliser la position du secteur sur les marchés tant domestiques qu'internationaux. La demande mondiale n'est pas en diminution mais en augmentation. L'approche correcte ne consiste donc pas à produire moins mais à investir dans la qualité et le caractère des vins européens, à réduire les coûts, à promouvoir le vin de manière à étendre le marché, et à aider les jeunes à créer des vignobles. Il est également nécessaire de limiter la réduction de la production de vins européens, comme le propose la Commission, en accordant aux États membres davantage d'autonomie pour gouverner le régime d'arrachage. Nous devons éviter de détruire des vignobles qui, même s'ils n'occupent pas une position de marché particulièrement forte, produisent des vins régionaux de haute qualité, sont porteurs de traditions historiques bien implantées et forment, même de nos jours, le tissu social de régions entières. Même si elle crée des conditions propices à une plus grande compétitivité, cette réforme doit conserver les liens avec le passé et promouvoir le maintien de la vitiviniculture comme facteur de protection du paysage et de l'environnement. Nous sommes par conséquent favorables à l'affectation des ressources réservées sur une période de trois ans au lieu de cinq, et au fait que ces ressources soient distribuées au premier chef sur la base de données historiques, selon les mêmes critères qui ont été utilisés pour toutes les autres réformes adoptées jusqu'à présent. Madame la Commissaire, nous nous opposons à la libéralisation de nouvelles pratiques œnologiques et à l'utilisation de moûts importés pour enrichir nos vins ou les mélanger avec des vins de pays tiers. En effet, nous estimons que ces mesures pourraient nuire à l'image du vin et compromettre la confiance du consommateur dans ce produit, situation qui aurait des répercussions des plus graves sur la consommation. Par ailleurs, nous estimons qu'il est vital de fournir des aides concernant les moûts concentrés et les moûts concentrés rectifiés que l'on utilise à des fins d'enrichissement. Nous pourrions ainsi préserver une pratique œnologique courante dans un grand nombre de régions de la Communauté. Nous croyons qu'il faut tenir compte des investissements faits par les producteurs et éviter toute perturbation des flux commerciaux susceptibles d'augmenter les stocks disponibles. Cette réforme doit encourager la protection des indications géographiques et des appellations d'origine afin de mieux garantir et protéger les vins européens dans le contexte des négociations multilatérales et des accords commerciaux bilatéraux. Enfin, Madame la Commissaire, nous sommes contre la libéralisation complète des droits de plantation à partir de 2014. En revanche, nous pouvons soutenir la proposition du rapporteur de fixer au 1er août 2009 l'entrée en vigueur de la nouvelle réforme. Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf au nom du groupe des Verts/ALE. - (DE) Monsieur le Président, Madame la Commissaire, nous voulons que le vin soit une boisson unique, tant du point de vue de sa production que de sa consommation. Ce que je veux dire, c'est que nous ne voulons pas d'une méthode œnologique qui nous ferait prendre la direction de Coca-Cola; nous voulons que soit garanti l'avenir des appellations d'origine et des indications géographiques. Nous voulons que soient soutenues les méthodes de production biologique, et nous souhaitons également - nous avons proposé un amendement à cet effet - que les régions puissent décider, par un vote à la majorité, que leurs vins ne puissent être commercialisés qu'en bouteilles. Nous sommes d'accord avec vous quand vous dites que les mesures permanentes de distillation du vin sont inappropriées. Il faut éviter de les introduire par la petite porte qu'est la distillation de crise. Nous partageons votre avis sur ce point. Sur la question des droits de plantation, nous estimons qu'il doit y avoir une option d'arrachage. En fait, si l'on ne donne aucune indication qu'une nouvelle plantation sera autorisée à un moment donné et à un endroit précis, la décision d'arracher à cet endroit n'est pas basée sur la quantité de vin susceptible d'être vendue. En deux mots, ce lien est impératif, et nous le soutenons. Lorsque vous parlez d'enrichissement au moyen de moût de raisin ou de sucre en disant qu'il faut modifier l'équilibre entre ces deux méthodes, nous sommes bien d'accord avec vous car cela revient à dire que le sucrage restera légal. Si un compromis devait être atteint sur cette base, nous le considérerions comme un résultat acceptable. Le sucrage est une méthode œnologique ancienne. Nous devrions donc préserver cette méthode et rejeter les nombreuses demandes déraisonnables des Américains concernant nos processus de vinification. Du moment que nos amendements soient retenus, nous accorderons notre soutien à la totalité du projet de rapport du rapporteur. Vincenzo Aita au nom du groupe GUE/NGL. - (IT) Monsieur le Président, Mesdames et Messieurs, je voudrais dire à M. Castiglione - comme le ministre De Castro l'a dit - que la proposition qui a émergé de la commission compétente et qui se trouve maintenant sur la table du Parlement est pire que la proposition initialement présentée par la commissaire Fischer Boel. N'oublions pas ceci: nous parlons de millions de personnes qui se consacrent à un produit qui a fait le renom de l'Europe grâce à sa qualité et à ses liens avec le terroir. Le premier point que je souhaite aborder concerne l'arrachage. On nous dit que la superficie concernée diminuera pour se situer entre 175 000 et 200 000 hectares. Mes premières questions sont celles-ci: qui arrachera les vignes et qui récupérera les terres libérées; quel est le problème avec la proposition d'utiliser les fonds - peut-être même des fonds réduits et non augmentés - pour restructurer ces vignobles en vue d'en améliorer la qualité? Je voudrais poser cette question au Parlement: pourquoi devons-nous nous renvoyer des douzaines, voire des centaines de travailleurs et d'agriculteurs pour laisser la voie libre aux grandes multinationales, comme cela se passe en Sicile, Monsieur Castiglione? La question se résume donc à ceci: pourquoi utiliser des fonds européens pour arracher des vignes, au lieu de les mettre à profit pour améliorer la qualité et restructurer les entreprises? Nous avons adopté un si grand nombre de mesures au sein du Parlement et dans le cadre des politiques communautaires ces dernières années! Le second point que je tiens à évoquer concerne le marché libre relatif aux droits des régions viticoles. Pourquoi le marché devrait-il être libéralisé dans l'ensemble de l'Europe? À quoi cela rime-t-il d'acheter un hectare de vigne en Sicile, Campanie, Grèce ou ailleurs et de le transférer à une autre région? Cet hectare de vigne est lié à une qualité et une production données, à un produit typique, un écotype établi dans cette région. À quoi sert ce type de proposition? Cherchons-nous aussi, dans ce cas, à encourager les rachats à grande échelle, que l'on observe dans certains parties de la région méditerranéenne? Tel est le point crucial qui nous fait dire que la proposition de la Commission était meilleure que la proposition actuelle. Si nous voulons une réforme qui améliore la qualité et laisse en place les agriculteurs et les autres travailleurs, la proposition qui se dégage du Parlement est pire que la proposition préconisée par la Commission. C'est pourquoi nous voterons contre une réforme de ce type. Vladimír Železný au nom du groupe IND/DEM. - (CS) Monsieur le Président, la réforme proposée pour le secteur vitivinicole place la République tchèque en situation de désavantage et lui fait subir une discrimination. L'Union européenne, qui n'avait pas vu d'objection à la dilution - avec jusque 30 % d'eau - des vins américains qui accèdent maintenant en toute légalité au marché communautaire; l'Union européenne qui tolère l'adjonction d'acide aux vins trop doux de la partie sud de l'Europe, cette même Union européenne propose d'interdire l'emploi du saccharose dans ses États membres situés plus au nord. Dans notre pays, l'emploi du saccharose est une tradition qui remonte à plus de 200 ans. L'UE veut le remplacer par du moût concentré, que les pays du sud de l'Europe fourniront volontiers à un prix exagéré. La subvention accordée à la République tchèque revient à 85 euros par hectare de vignes, alors que certains pays favorisés reçoivent jusqu'à 245 euros. Cette situation s'explique par le fait que l'Union européenne essaie d'établir un prétendu principe historique, qui constituera une discrimination à l'encontre des nouveaux États membres. Néanmoins, le vin produit en République tchèque est également consommé dans ce pays. Il ne contribue en aucune façon à l'excédent de la production européenne. De plus, cette même Union exige maintenant de la République tchèque qu'elle contribue financièrement à la promotion du vin européen excédentaire dans les pays tiers. C'est pourquoi nous demandons que les fonds destinés à la réforme du secteur vitivinicole soient mis dans les enveloppes nationales, cela afin que les États membres puissent les affecter selon leurs besoins spécifiques. L'Union dispose de deux options pour s'occuper de sa production de vin excédentaire. L'une est la distillation insensée et barbare du vin en alcool industriel et l'autre est l'arrachage des vignes. Il s'agit de procéder à l'arrachage partout mais surtout où cela s'impose. En réalité, pour réaliser l'ensemble de la réforme, il serait suffisant de procéder à l'arrachage de tous les vignobles plantés illégalement dans les pays traditionnels du sud, et dans l'un d'eux en particulier. La superficie totale de ces vignobles illégaux correspond en fait au nombre d'hectares que l'UE doit arracher. Ce n'est pas comme si l'UE ne connaissait pas l'emplacement exact ou ne disposait pas des photos prises par satellite des vignobles italiens qui ont été plantés en secret et constituent un dépassement des quotas attribués. En conclusion, voilà encore un thème favori des Eurocrates qui apparaît dans la réforme proposée: le transfert de compétences entre le Conseil et la Commission, c.-à-d. à des fonctionnaires de l'UE non élus. De la sorte, les plus petits pays seront dépouillés de leur droit de décision, et le vin traditionnellement produit en République tchèque depuis l'époque des légions romaines deviendra le prochain produit à nous être enlevé pour favoriser la production souvent illégale des pays du sud de l'UE. Nous n'avons cependant pas l'intention de nous laisser dépouiller de cette belle tradition de notre pays. Peter Baco (SK) Je me demande si cette réforme a réellement trait au bon vin. Comme nous le savons, le bon vin est celui qui se vend bien. Cela signifie que le client accepte sa qualité pour le prix demandé. Néanmoins, certains États membres produisent des vins invendables pour un coût annuel de 500 millions d'euros. La Slovaquie et d'autres États membres ont opéré une réduction drastique de leur secteur vitivinicole, raison pour laquelle ils ne produisent plus de vins invendables. La création des enveloppes nationales d'aide financière en se basant sur le prétendu "principe historique" est contraire aux règles du marché. Elle nous fait subir une discrimination en nous pénalisant en permanence pour ne pas avoir appuyé la production de vins invendables. Selon la réforme proposée, nous ne recevrions jamais qu'une fraction de l'aide allouée aux producteurs de vins invendables. C'est pour cette raison que nous exigeons que l'aide ne soit accordée que sur la base de la superficie de vignobles, et c'est pour ce même motif de discrimination que nous nous opposons aux modifications d'étiquetage des vins et tenons au maintien du système actuel. Esther Herranz García (ES) Monsieur le Président, la semaine prochaine, le Conseil des ministres de l'agriculture prendra probablement la décision relative à cette réforme de l'organisation commune du marché. Le vin n'est pas qu'une boisson: c'est aussi un atout économique du secteur agricole, qui a été gravement pénalisé par les décisions de la Commission au cours des dernières années. Pour la première fois depuis très longtemps, nous sommes dans les délais: le Parlement va élaborer un rapport que le Conseil pourra utiliser pour déterminer sa décision politique finale ce week-end. Je m'en réjouis vivement et souhaite féliciter le rapporteur pour son travail. En effet, pour la première fois, le PE a pris la résolution de se concentrer sur la qualité, la culture et la tradition, sur un produit méditerranéen également exporté vers d'autres parties de l'Europe, un produit qui renforce notre prestige non seulement sur notre continent mais aussi aux quatre coins du monde. Notre vin - soyez en assurés, Mesdames et Messieurs - est le meilleur du monde; le vin de l'Europe est le meilleur vin du monde. C'est pourquoi nous devons le protéger et nous centrer sur sa promotion. Nous devons le promouvoir non seulement hors de l'UE mais aussi en son sein car, en Europe, les jeunes gens ont arrêté de boire du vin depuis quelques années. Pourquoi ont-ils arrêté de boire du vin? Parce que nous ne nous sommes pas souciés d'en faire la promotion ni d'encourager les gens à en boire. Pour que notre secteur vitivinicole reste compétitif à l'intérieur et à l'extérieur de l'Union européenne, nous devons lui donner les moyens de l'être. Nous devons promouvoir la consommation de vin et associer les jeunes gens et l'ensemble de la société européenne à une culture: la culture du tourisme du vin, la culture de la consommation de vin, la culture du savoir-faire œnologique et la culture du débat et de la participation à la société. Mesdames et Messieurs, le développement rural connaît une pénurie de fonds parce qu'une décision politique prise en décembre 2005 n'a pas prévu de fonds suffisants pour le second pilier. Les financements ne doivent cependant pas être accordés au détriment des organisations communes du marché; ils doivent avoir pour but d'encourager les États membres à affecter une partie un peu plus importante de leur budget national au budget communautaire. Ce n'est pas en enlevant l'argent des agriculteurs que nous comblerons les énormes lacunes du développement rural dans le cadre de la présente perspective du budget européen. Concernant les droits de plantation, Mesdames et Messieurs, il faut de toute évidence donner au secteur les outils qui lui permettront de se réglementer lui-même. Il doit s'agir d'outils juridiques conçus ici de manière à protéger les droits de plantation, lesquels permettent de contrôler la production. Il y a déjà des indications des bénéfices à retirer du contrôle de cette production, au même titre que les appellations d'origine sont soumises à des contrôles stricts. Les engagements devant être maintenus, nous voterons contre tous les amendements proposés, surtout ceux qui ne respectent pas les engagements déjà pris, et je pense en particulier aux amendements proposés par le groupe socialiste. Luis Manuel Capoulas Santos (PT) Monsieur le Président, je tiens moi aussi à commencer mon intervention en félicitant le rapporteur pour son travail. Je voudrais aussi féliciter le rapporteur fictif du groupe PSE, non seulement pour son rôle de rapporteur fictif de ce rapport mais également pour le rapport d'initiative qui a précédé ce débat. Son travail est un exemple de l'esprit de compromis et d'attitude constructive manifesté par les socialistes pour tenter de trouver une solution équilibrée. Ces longs mois de débat ont confirmé trois choses: la grande importance économique et sociale de ce secteur, qui a pourtant été précédemment fort maltraité par la politique agricole commune; le fait que les règles communes ne sont pas en phase avec la conjoncture du marché et les modifications des schémas de consommation; et la nécessité d'introduire des réformes pour résoudre ces problèmes. Ce débat a également révélé le degré élevé de consensus concernant la liste de problèmes affectant le secteur. Néanmoins, nous ne sommes pas tous d'accord sur les solutions proposées par la Commission. C'est pourquoi l'attitude constructive du Parlement européen ressort du large compromis atteint en commission de l'agriculture et du développement rural ainsi que des propositions détaillées du groupe PSE. Ces propositions visent à compléter ce compromis sur les questions les plus sensibles comme la libéralisation des droits de plantation; l'arrachage de vignes; l'adjonction de sucre et l'aide aux moûts; le maintien de l'alcool destiné à l'alimentation, si important pour certains vins prestigieux comme le porto, dont la compétitivité doit être garantie; la prévention des crises; la promotion et ainsi de suite. La position du Parlement apporte donc un véritable élan dans ce domaine et constitue pour le Conseil et la Commission une bonne indication de la voie à suivre. Les grandes lignes de cette position montrent qu'il est possible de trouver finalement une solution apte à remédier aux problèmes généraux du secteur mais aussi aux difficultés spécifiques des régions productrices. Madame la Commissaire, à un moment où nous nous apprêtons à examiner le bilan de santé de la PAC et - chose qui nous intéresse particulièrement - le scénario de l'agriculture après 2013, il est vital d'achever cette réforme au plus vite. J'espère que le Parlement inspirera le Conseil pour les décisions à prendre car l'attitude du Parlement et l'orientation générale de ses recommandations sont un bon signe pour la vigne et le vin européens. Donato Tommaso Veraldi (IT) Monsieur le Président, Mesdames et Messieurs, outre ma reconnaissance à la commissaire Fischer Boel, je tiens à adresser des remerciements en particulier au rapporteur, M. Castiglione, pour son travail excellent, approfondi et de grande valeur. Répondre aux défis de la concurrence internationale par des régimes visant à améliorer la qualité et à protéger les spécificités est l'objectif essentiel qui doit être poursuivi par la réforme du marché vitivinicole européen. Néanmoins, il est important de maintenir l'aide au moût de raisins concentré et au moût de raisins concentré rectifié produits par la Communauté européenne, car il s'agit là d'une pratique œnologique commune à de nombreuses régions de la Communauté. Pour ce qui est du sucrage, toute utilisation de saccharose à des fins d'enrichissement devrait être indiquée sur l'étiquette, cela afin de renforcer la transparence et l'information au bénéfice du consommateur. Les programmes d'aide nationaux doivent être utilisés pour mener des campagnes de promotion au sein de l'Union européenne ainsi que pour atteindre les objectifs en matière de prévention des crises, de recherche et développement et surtout d'amélioration de la qualité des vins. En ce qui concerne la libéralisation des droits de plantation, un report jusqu'en 2013 pourrait être acceptable pour les vins protégés par des appellations d'origine et des indications géographiques. Dans le but d'atteindre une situation équilibrée pour les autres vins, il ne faudrait autoriser la libéralisation qu'après l'évaluation d'impact de la Commission, qui sera menée avant la fin 2012. Andrzej Tomasz Zapałowski (PL) Monsieur le Président, l'un des problèmes fondamentaux du marché vitivinicole est constitué par les importations croissantes de vins de pays tiers. Nous pourrions nous demander si le vin de ces pays est meilleur que le nôtre. La réponse est "non". La qualité des vins importés de pays tiers n'est pas meilleure que celle de nos vins, mais ces vins importés sont beaucoup moins chers. Mon pays natal est, pour l'essentiel, un pays consommateur de vin. En la matière, mes compatriotes s'intéressent à deux critères: le prix et la qualité. Ils n'accordent pas beaucoup d'importance à l'étiquette d'identification du vin, bien qu'il soit courant de voir des gens payer davantage pour la marque que pour la qualité du vin. La promotion seule ne permet pas d'atteindre des résultats. Elle n'attirera pas non plus les clients attentifs au prix dans les plus anciens États membres de l'UE-15. J'ai moi-même observé ce phénomène dans des magasins à Bruxelles. Je me réjouis beaucoup que l'on ait gardé la possibilité d'utiliser l'expression "vin de fruits". En effet, ce segment spécifique du marché traditionnel ne concurrence pas le marché du vin de raisins. Comme dans le cas de la définition de la vodka, il n'est pas acceptable d'agir au détriment des traditions de certains pays, marques ou qualités au seul motif que le secteur vitivinicole est en difficulté. Marie-Hélène Aubert (FR) Monsieur le Président, Madame la Commissaire, que vous vouliez mettre un terme aux subventions qui encouragent la surproduction et comportent des effets pervers inacceptables, nous en sommes bien d'accord, mais que vous proposiez de faire du vin, qui est d'abord une culture ancrée dans un terroir, un produit de plus en plus standardisé, commercialisable sur toute la planète, modifiable au gré des modes et du marketing, cela, nous ne pouvons l'accepter! J'insisterai sur deux points. D'abord, la nécessité absolue de protéger les indications géographiques et les appellations d'origine régulièrement mises en cause et qui consacrent pourtant le lien au sol qui caractérise le modèle agricole européen. Nous vous demandons de mettre ce modèle en valeur et de ne pas le brader sur l'autel du grand marché pour le seul bénéfice des marchands de soupe. Ensuite, une attention beaucoup plus grande portée à la culture écologique de la vigne, aujourd'hui encore grande consommatrice d'intrants et de produits chimiques. À cet égard, nous vous demandons un soutien spécifique pour le vin biologique dont le cahier des charges est en cours d'élaboration. Biodiversité des terroirs, des cultures et des goûts, développement et promotion de la qualité et de l'extraordinaire richesse des vignes européennes, voilà l'avenir et les principes qui devraient constituer la base de cette réforme. Ilda Figueiredo (PT) Monsieur le Président, nous avons beaucoup à redire de la proposition de la Commission européenne visant à réformer l'organisation commune du marché vitivinicole. Outre l'arrachage de vignes, la proposition de libéralisation des droits de plantation nous semble particulièrement préoccupante. Nous estimons que le rapport adopté par la commission de l'agriculture et du développement rural ne prévoit aucune protection à ce sujet. L'enjeu n'est autre que l'héritage vitivinicole européen ainsi que l'avenir de vastes régions qui forment non seulement des zones de production de vins à appellations d'origine ou indications géographiques mais aussi des zones productrices de bons vins de table. C'est pourquoi, afin de défendre la culture traditionnelle de la vigne et du vin, l'emploi et la biodiversité, nous insistons sur la préservation des droits de plantation, le maintien des aides à la restructuration des vignobles, le suivi de la production et le maintien de la qualité. Dans ce cadre, nous soulignons la nécessité d'accorder une attention particulière à l'agriculture familiale et aux producteurs regroupés en coopératives, à l'aide à la distillation de vins destinés à la consommation et à l'utilisation de moûts de raisins produits dans la région. Néanmoins, nous ne soutenons pas le concept de l'adjonction de sucre. Jean-Claude Martinez (FR) Madame la Commissaire, au-delà de sa technique sur les enveloppes, les primes ou les plantations, ce projet - le troisième en quinze ans - se réduit en fait à trois idées au service d'un objectif. La première idée, c'est le malthusianisme. La Commission n'aime pas les vignerons, alors elle veut arracher, jeter les grappes, interdire la chaptalisation, brider la production, comme on a créé la pénurie de lait ou de blé. De fait, la deuxième idée, c'est le capitalisme du laisser-faire pour le profit, du laisser-faire des plantations, des importations, des mélanges d'eau, de copeaux de bois, de "vin Pinocchio", de moût importé pour faire une soupe viticole planétaire. De fait, la troisième idée, c'est le mondialisme: après le marché unique, la monnaie unique, le vin unique; un Coca-Cola viticole aromatisé, boisé, "parkerisé", qui n'aurait même pas besoin de vigneron, parce que le vrai objectif consiste à récupérer le foncier viticole de la Méditerranée, notamment les 250 000 hectares du Languedoc-Roussillon, soit deux milliards et demi de mètres carrés, où l'on va arracher les vignes pour planter des maisons, ce qui représente un marché de mille milliards d'euros. L'OCM viticole finira par devenir une OCM immobilière. Je suis donc ici le député des indiens des vignerons. Je ne veux pas, Madame la Commissaire, de votre scalp, je veux simplement qu'on laisse vivre en paix le peuple des vignerons qui produit du bonheur depuis plus de 2 000 ans. Agnes Schierhuber (DE) Monsieur le Président, Madame la Commissaire, Mesdames et Messieurs, permettez-moi de commencer mon intervention en remerciant notre rapporteur, qui a fait tout ce qui était humainement possible pour arriver à ce compromis. Depuis le moment où la Commission a présenté pour la première fois un document sur la réforme de l'organisation commune du marché vitivinicole, et à nouveau dans notre débat d'aujourd'hui, nous constatons que le vin est l'un des produits agricoles les plus sensibles. L'un des produits agricoles les plus élaborés, le vin suscite des passions comme peu d'autres sont capables de le faire. Je crois que le Parlement européen, en particulier la commission de l'agriculture et du développement rural, a réussi à assembler et à présenter un paquet de compromis qui reflète un choix judicieux d'approches. Grâce à cet ensemble, on peut faire en sorte, par exemple, que les méthodes œnologiques traditionnelles employées dans les États membres soient clairement expliquées sur la base des différences vitivinicoles en Europe et aussi - chose que je juge très importante - que les vins de qualité soient bien distingués des vins de table. Les appellations d'origine doivent impérativement être maintenues car elles sont bénéfiques pour les producteurs de vins mais surtout pour les consommateurs. Le maintien des limites d'enrichissement soutient la production traditionnelle de vins en Europe. Les diverses conditions climatiques, géographiques et structurelles entourant la culture de la vigne en Europe doivent être prises en considération. En tant qu'Australienne, je sais à quel point certaines mesures sont nécessaires, mais je m'oppose à l'arrachage obligatoire car il importe d'observer de très près les choix des consommateurs de vins et de déterminer où sont les perspectives d'accroissement futur de la consommation. Les économies que nous réalisons grâce à ces réformes - je tiens moi aussi à ce que des économies soient faites - doivent rester dans le premier pilier et continuer à soutenir la viticulture et les producteurs de vins d'une façon ou d'une autre. Pour conclure, je dirai que, à mon sens, la commission de l'agriculture et du développement rural a réussi à présenter un paquet cohérent et prudent. J'espère que le vote parlementaire de demain enverra au Conseil et à la Commission un signal clair pour leur signifier ceci: nous voulons que le secteur vitivinicole ait lui aussi un avenir en Europe. Rosa Miguélez Ramos (ES) Monsieur le Président, je tiens tout d'abord à féliciter le rapporteur du PE, M. Castiglione, pour son excellent travail. La vertu de ce rapport tient en ce qu'il contient un grand nombre des préoccupations exprimées non seulement par nous-mêmes, membres du Parlement européen, mais aussi par l'industrie vitivinicole européenne. Madame la Commissaire, certains changements sont apparus depuis que vous avez soumis cette proposition relative à une nouvelle organisation commune du marché vitivinicole. Certains aspects ont très peu changé et d'autres considérablement, mais je pense que, pour la plupart, ces changements sont positifs. Par exemple, l'arrachage n'est plus la grande priorité de la réforme; j'ai également eu le plaisir de vous entendre dire plus tôt que la Commission allait maintenant travailler avec un calendrier de trois ans, comme demandé par le Parlement, et non plus de cinq ans, comme vous l'aviez suggéré. Cette réforme d'une organisation commune du marché revêt une très grande importance pour l'agriculture européenne, comme cela a été souligné d'emblée, et comporte des aspects extrêmement positifs, ce pour quoi je tiens à vous remercier. Ainsi, les réglementations ont été simplifiées et assouplies, ce qui nous aidera à devenir plus compétitifs. Ce point a déjà été évoqué par Mme Herranz quand elle a parlé de la promotion des vins européens à l'intérieur et à l'extérieur de l'Europe. Un grand nombre d'amendements ont été proposés pour modifier votre proposition de supprimer les actuels arrangements de marché et de les remplacer par un menu d'enveloppes nationales. Il est évident que les mesures de marché ont déjà contribué à maintenir le revenu des agriculteurs et l'activité économique dans les zones rurales, et qu'elles continuent à le faire. Par conséquent, sans remettre en question le compromis atteint par M. Castiglione, je souhaite proposer un nouvel amendement visant à fournir une aide directe à la diversification, une aide que les États membres pourraient inclure dans leurs allocations nationales destinées à aider les agriculteurs dans la période de transition vers la nouvelle organisation commune du marché. La durée de cette aide et les méthodes à employer seraient déterminées par le comité de gestion. Madame la Commissaire, je pense que, pour les parties prenantes habituées à l'actuelle organisation commune du marché, avec l'appui des mesures de marché existantes, la solution proposée serait le moyen de faciliter la transition vers la diversification et de les guider dans la nouvelle organisation commune du marché qui, je l'espère, sera adoptée par le Parlement demain. Anne Laperrouze (FR) Madame la Commissaire, je souhaite que vous entendiez le message de la commission de l'agriculture, qui a apporté d'importantes modifications à votre proposition de réforme. Je soutiens le refus de la libéralisation automatique des droits de plantation en 2014, notamment pour les vins protégés par des appellations d'origine et des indications géographiques. Pour les autres vins, la décision de libéraliser les droits de plantation devrait seulement être prise après que les effets de la réforme de l'OCM auront été mesurés. Concernant la chaptalisation, il me semble important de ne pas perdre nos forces sur cette question. Ce qui compte, c'est de maintenir les pratiques œnologiques qui font la qualité et l'identité des vins européens. Je souhaite plus particulièrement intervenir sur la question des vins de table. La proposition de la Commission européenne offre, pour les vins de table, la possibilité de se référer à une provenance spécifique: par exemple, vin des côtes de Provence, vin d'Andalousie, vin de Toscane, etc. Cela ne manquera pas de créer une confusion dans l'esprit des consommateurs et une concurrence déloyale entre les vins d'appellation d'origine, qui respectent un cahier des charges strict, et les vins de tables, qui bénéficient d'une grande liberté de production. Restons-en donc à la législation actuelle, la seule référence devant être celle de l'État dans lequel le vin est produit: vin d'Espagne, vin d'Italie, vin de France. Pour la question des informations figurant sur l'étiquette, il me semble important de mentionner la qualité de l'embouteilleur: vigneron indépendant, groupement de producteurs ou autre. Le métier de vigneron tel qu'il est pratiqué en Europe bénéficie d'une image positive, ce qui n'est pas nécessairement le cas des vins produits dans d'autres parties du monde. Dès lors, pouvoir communiquer sur cet aspect me paraît important. En conclusion, je tiens surtout à féliciter notre rapporteur qui a réuni très largement les députés sur un texte de compromis, dans un débat souvent passionné, donnant des messages clairs pour que l'Union européenne demeure le premier producteur mondial de vin, assure l'avenir de plus d'un million et demi d'entreprises vitivinicoles et conserve sa place de premier exportateur. Mikel Irujo Amezaga (ES) Monsieur le Président, Madame la Commissaire, je voudrais centrer mon intervention sur les droits de plantation. En effet, personne ne l'ignore, la réforme vise à libéraliser le marché à partir de 2013 en supprimant les droits de plantation et en gelant les fonds, sans véritable alternative pour 2,4 millions de viticulteurs d'Europe. Elle aurait pour effet de faire disparaître d'un seul coup des petites et moyennes entreprises vitivinicoles et, encore une fois, de laisser un marché si empreint de notre culture aux mains d'une demi-douzaine de multinationales. Pour ma part, je trouve cette perspective inacceptable. La Commission ne comprend-elle pas que les plus ardents défenseurs des droits de plantation sont les producteurs de vin à appellations d'origine - La Rioja, dans mon cas, par exemple - et que ce sont eux qui produisent, vendent et exportent le plus de vins et les vins de meilleure qualité? Je viens de Navarre, où la libéralisation est déjà appliquée: les droits de plantation ne valent rien mais, alors que dans cette région un kilo de raisin se vend à 15 cents, le même kilo de raisin vaut plus d'un euro dans La Rioja, à seulement dix kilomètres de distance. Alors que La Rioja vend tout ce qu'elle a, la Navarre doit recourir à la distillation de crise. Par conséquent, on ne peut nier que la suppression progressive du protectionnisme soit une bonne chose, mais elle ne doit pas devenir un dogme. La Commission ne nous a pas soumis un seul rapport sérieux pour démontrer que la libéralisation, la suppression de ces droits, en 2013 ou n'importe quand, bénéficiera au marché vitivinicole. Diamanto Manolakou (EL) Monsieur le Président, la proposition de la Commission vise à réduire le financement et à concentrer ce secteur dans les mains des grands cartels. Nous savons très bien ce qui en ressortira: nous l'avons déjà vu dans le cas d'autres cultures. Avec l'arrachage de milliers d'hectares, des milliers de petits et moyens viticulteurs seront balayés, et des régions - surtout des régions montagneuses ou défavorisées - seront désertées et dépeuplées, sans parler de l'impact sur la biodiversité. Les répercussions de cette réforme seront dramatiques: l'emploi et les problèmes environnementaux augmenteront. Il faudra accroître l'importation de vins, y compris de qualité douteuse, au détriment de la santé. Nous rejetons la proposition de la Commission ainsi que le rapport de la commission de l'agriculture car ils introduisent des mesures qui sont encore pires: autoriser l'adjonction de sucre, avec des matières étrangères, afin d'augmenter le titre alcoométrique, alors que nous pourrions obtenir le même résultat avec du moût. De plus, cette proposition accepte l'emploi du terme "vin" pour des produits qui ne sont pas fabriqués à partir de raisin, ce qui revient à dévaloriser la qualité du vin de l'Europe, leader mondial en termes d'exportations. Cette politique insidieuse et rétrograde nuit aux vins européens et aux petits et moyens viticulteurs, et renforce les grandes entreprises. Ces propositions sont donc à rejeter et à condamner. Dimitar Stoyanov (BG) Madame la Commissaire, dans votre discours, vous avez souligné à plusieurs reprises la nécessité de réformer notre marché vitivinicole. J'aimerais que vous m'expliquiez de quel marché vitivinicole il s'agit car la proposition de la Commission que vous nous soumettez n'offre aucune protection au marché de la Bulgarie. En effet, cette proposition contient une discrimination flagrante, induit une politique du type "deux poids, deux mesures" au détriment des pays d'Europe de l'est, où les conditions sont moins propices à la production de vin. Lorsqu'il est entré dans l'Union européenne, mon pays s'attendait à un libre marché et à la croissance économique, mais n'a récolté que des augmentations de prix, des taux d'inflation élevés et une réglementation plus présente, ce que mes compatriotes n'avaient pas vu auparavant, même à l'époque du socialisme et de l'économie planifiée. Je vous remercie. Ioannis Gklavakis (EL) Madame la Présidente, je félicite le rapporteur, M. Castiglione, pour son rapport. Beaucoup a déjà été dit sur la réforme du marché vitivinicole. Pourtant, même si j'ai toujours été d'avis que les vins de la Communauté devaient conserver leur qualité, leur tradition et leur authenticité s'ils voulaient progresser et gagner une position compétitive, je trouve que l'avantage d'ensoleillement dont jouit l'Europe du sud ne devrait pas constituer un obstacle à la production en Europe du nord. Je suis convaincu que chaque personne ici présente souhaite voir une décision équilibrée. Je crois donc que, puisque le Conseil s'oriente vers l'autorisation de l'adjonction de sucre, il est juste qu'il prévoie le maintien du statu quo, c.-à-d. l'aide aux moûts pour enrichir les vins. De la sorte, la grosse différence de prix entre le sucre et les moûts ne nuira pas gravement aux producteurs qui, par tradition, utilisent des moûts concentrés pour augmenter le titre alcoométrique, d'autant plus que nous parlons d'un vin authentique. Enfin, je voudrais ajouter que la mesure consistant à arracher des vignes peut être considérée comme une façon de limiter la production communautaire, mais nous devons tenir compte des petites zones insulaires, où les États membres doivent pouvoir limiter l'arrachage pour des motifs sociaux, économiques et, surtout, environnementaux. D'ailleurs, ce ne sont pas les vignobles de ces zones qui sont responsables de la surproduction de la Communauté; au contraire, dans la plupart des cas, ils produisent des vins d'excellente qualité. Je conclurai mon intervention en affirmant que le vin européen est le meilleur du monde. C'est du vin fort d'une longue tradition, du vin bien d'ici! Nous devons donc en maintenir la qualité et la tradition mais aussi adopter une politique plus agressive. Nous devrions faire la promotion de notre vin car ce n'est qu'ici, en Europe, que les jeunes gens consomment de plus en plus d'alcool - un fait extrêmement fâcheux - mais consomment de moins en moins de vin. Cette situation indique un manque d'information. Vincenzo Lavarra (IT) Madame la Présidente, Madame la Commissaire, Mesdames et Messieurs, cette réforme remanie sans aucun doute les principes fondamentaux du secteur vitivinicole afin de le rendre compétitif sur les marchés mondiaux. Par l'intermédiaire du rapport Castiglione, nous soulignons le fait que la qualité du vin européen est son atout compétitif et ce qui lui a permis de vaincre la concurrence des produits du Nouveau monde. De plus, c'est au nom de la qualité que nous avons amélioré la proposition de la Commission sur certains points, comme l'arrachage en rapport avec le calendrier fixé et les contraintes écologiques, ainsi que sur la libéralisation des droits de plantation, cela au moyen des stipulations évoquées au cours de ce débat. Nous avons soutenu l'idée de réaliser des contrôles plus stricts pour veiller à ce que l'approbation des pratiques œnologiques ne devienne pas trop facile, et nous nous sommes exprimés pour une augmentation du cofinancement communautaire en faveur des campagnes de promotion. Néanmoins, nous ne pouvons concilier notre soutien de la qualité avec la pratique du sucrage. Nous comprenons très bien, Mesdames et Messieurs, que dans certains pays cette pratique est encouragée pour des raisons économiques mais, dans ce cas, nous demandons l'application de la même norme, du même régime d'aide au moût, comme sous la législation antérieure. Par-dessus tout, nous estimons qu'il est essentiel, dans le but d'offrir une information transparente et précise au consommateur, qu'en cas d'utilisation de saccharose, l'étiquette en fasse obligatoirement mention. Mesdames et Messieurs, je m'adresse à certains de vous en particulier, il s'agit en fait de respecter le principe de traçabilité, une cause pour laquelle notre Parlement a lutté et qui s'inscrit dans notre volonté de protéger les consommateurs. La Présidente (EN) Qualité et santé: en ce qui me concerne, le sucre me rend malade. N'oublions pas que ces deux éléments vont main dans la main. Olle Schmidt (SV) Le vin est une boisson dotée d'une tradition séculaire, une boisson qui appartient à la culture européenne. In vino veritas, disait-on dans la Rome antique. Néanmoins, le vin est aussi une boisson alcoolisée qui nuit à la santé publique, surtout en cas de grande consommation. La viticulture est un secteur important dans un grand nombre d'États membres de l'UE, un secteur qui donne des emplois et de la vitalité à des zones rurales. Je vois le vin comme un produit qui, dans une large mesure, devrait pouvoir se vendre tout seul s'il est de bonne qualité. C'est pourquoi j'ai du mal à comprendre les propositions du rapport concernant l'accroissement de l'aide déjà substantielle accordée pour la commercialisation du vin. On ne peut imposer au contribuable européen la prise en charge des coûts des viticulteurs de l'Europe pour permettre à ceux-ci de vendre des produits qui ne seraient pas compétitifs dans des conditions de marché libre. D'un côté, l'UE parle de consommer avec modération; d'un autre côté, elle veut vendre davantage de vin. Ces deux objectifs ne sont pas conciliables. Le marché vitivinicole de l'UE a bien sûr besoin d'une réforme, mais faisons-en une réforme sensée. Les marchés du vin sont variés et, par tradition, fonctionnent de diverses façons; qui plus est, les désirs et demandes du public de l'UE varient également. Adamos Adamou (EL) Madame la Présidente, Madame la Commissaire, parmi les mesures proposées, il y en a deux qui ressortent: l'arrachage de vignes et l'adjonction de sucre au vin. La première est une mesure contreproductive et défavorable à l'environnement qui entraînera la perte de l'emploi pour des milliers de petits et moyens cultivateurs. Ceux-ci, au lieu de recevoir une aide leur permettant de garder leur emploi, seront forcés d'aller voir ailleurs pour offrir une main-d'œuvre bon marché. Pour ce qui est de l'adjonction de sucre, si nous rejetons cette mesure, c'est parce que l'autorisation d'augmentation à 4,5 % et l'emploi du terme "vin" pour des boissons non fabriquées avec du raisin dévaloriseront la qualité et les spécificités du vin. De plus, la prétendue "simplification de l'étiquetage" ajoutera encore à la dévalorisation de la qualité car elle ne comprendra pas l'obligation d'indiquer la région de production du vin. J'aimerais ici attirer l'attention sur le fait que, à tort ou à raison, par exemple précédemment dans mon pays, des opérations massives d'arrachage ont été menées, pour lesquelles aucune mesure d'aide financière n'est pourtant prévue au niveau européen. En âme et conscience, nous voterons contre cette proposition et soutiendrons la proposition minoritaire qui prend en compte les préoccupations sociales et économiques des producteurs de mon pays, Chypre, ainsi que celles des autres producteurs européens. Le temps est venu d'aider les producteurs, au lieu de les précipiter dans une spirale de chômage et de réduction des revenus. Struan Stevenson Madame la Présidente, je viens d'une circonscription en Écosse qui ne produit pas de vin. En effet, le réchauffement climatique devra changer considérablement les choses avant de permettre à mon pays de produire du vin. Cela dit, nous produisons du très bon whisky, que je recommande. Je m'exprime au nom de mon collègue, M. Parish, qui doit assister à une réunion avec M. Michel Barnier à Paris, et au nom du secteur vitivinicole du Royaume-Uni, qui est très modeste, les membres de cette assemblée le savent - il représente 0,01 % de la totalité de la production de l'UE -, mais qui ne demande aucun subside ni aucune assistance financière à l'Europe. Néanmoins, à moins d'une augmentation du niveau de minimis de la production à 50 000 hl, le Royaume-Uni devra imposer une interdiction de plantation jusqu'en 2014. Dans un secteur si réduit que celui-ci et qui a besoin d'expansion, il serait profondément inéquitable de nous imposer cela. Même si notre secteur devait quadrupler sa production à la fin du système de droits de plantation, ce qui semble très improbable, nous ne représenterions encore que 0,05 % de la production européenne totale, soit un deux millième de celle-ci. J'espère donc que les députés seront favorables à l'amendement de M. Parish. Je n'essaie en aucun cas de miner le compromis. M. Castiglione a fourni un travail merveilleux - nous avons eu 795 amendements - et en cherchant un compromis, il a réduit ces amendements à des niveaux gérables. Je ne veux rien faire qui pourrait entraver ce processus, mais je compte sur une sympathie envers la position britannique. Gilles Savary (FR) Madame la Présidente, je voudrais d'abord remercier notre rapporteur, M. Castiglione, pour avoir sensiblement infléchi les positions de la Commission. Nous sommes effectivement face à un paradoxe: d'une part on n'a jamais bu autant de vin dans le monde et, d'autre part, d'ici dix à quinze ans, on va assister à une progression jamais vue de la consommation de vin dans le monde et, pourtant, on nous dit qu'il y a surproduction européenne. J'ai donc le sentiment que, plutôt qu'une surproduction, il y a une crise de commercialisation, et de marketing essentiellement, et c'est la raison pour laquelle je ne voudrais pas que la réforme qu'on nous propose aujourd'hui soit tentée par le moindre nivellement par le bas pour s'aligner sur les nouveaux pays producteurs. Rappelons-nous ce qui est advenu de l'industrie européenne. Aujourd'hui, la première puissance industrielle européenne à fabriquer du haut de gamme, c'est l'Allemagne. Elle est restée dans le haut de gamme, elle a refusé de niveler par le bas sa production et elle est aujourd'hui le premier pays exportateur du monde, malgré l'arrivée de la Chine et de l'Inde sur la scène internationale. Je crois que nous ne pouvons pas brader la qualité de notre vignoble et son image de marque. Donc, nous ne devons pas céder à l'industrialisation grossière du vin qui ferait que, demain, il y aurait un vin Heineken, un vin Danone, un vin Coca-Cola, un vin Pepsi-Cola. J'ai pourtant le sentiment que c'est la tentation de la Commission qui se dit: liquidons les petits et libérons les gros. Je suis sûr que nous y perdrions notre âme! C'est la raison pour laquelle je vous demande, Madame la Commissaire, de veiller à ce que tout ce qui fait la qualité du vin et tout ce qui peut faire progresser cette qualité - la réduction des rendements, les aides à la commercialisation, la protection sourcilleuse des indications géographiques et des appellations d'origine - soit préservé, non seulement à l'intérieur de l'Union mais également à l'extérieur, à l'occasion des grandes négociations commerciales multilatérales. Je crois que c'est absolument important, autrement nous perdrions sans doute un des éléments les plus importants de notre agriculture mais aussi de notre civilisation européenne: le vin est un produit de culture et de civilisation. C'est la raison pour laquelle on ne peut pas céder aux mirages du marché et de l'industrialisation. Astrid Lulling (DE) Madame la Présidente, la politique est l'art du possible. Cette maxime s'applique aussi à cette nouvelle réforme de l'organisation commune du marché vitivinicole. Il convient toutefois de signaler que, en 2006, l'hypothèse de la Commission portait sur la présence d'excédents de vins invendables dans l'UE, lesquels ne se sont finalement pas concrétisés, et que sa proposition législative a largement ignoré l'avis émis par le Parlement en février. Comme cela a été le cas en 1999, nous avons réussi, à force de ténacité et d'inventivité, et en étroite coopération avec le secteur, en particulier dans le cadre du groupe de travail interpartis sur le vin, à élaborer un compromis dont le secteur vitivinicole tant du sud que du nord de l'Europe devrait pouvoir s'accommoder, pour autant que les cultivateurs produisent de bons vins et que les négociants soient capables de commercialiser efficacement les vins à l'intérieur et à l'extérieur de l'UE. Nous avons l'intention de créer l'ensemble d'instruments nécessaire et de rendre les régions responsables de son utilisation dans un cadre financier approprié. Dans l'ennuyeuse discussion sur les procédés de vinification qui a été inutilement alimentée par la Commission, nous avons une fois de plus atteint un accord, en très grande partie sur la base du compromis de 1999, même si la commissaire Fischer Boel n'en est toujours pas satisfaite. Le bon sens et la compréhension du fait que les problèmes de vente du sud ne se résoudront pas en rendant impossible la production de vins vendables dans le nord l'ont emporté et, je l'espère, permettront aussi d'atteindre une large majorité dans notre assemblée. Les problèmes, comme toujours, se trouvent dans les détails. Je respecte le compromis, pour lequel même le rapporteur a dû faire des concessions, ce qui est tout à son honneur. Pour cette raison, je ne compte pas soumettre de nouveaux amendements, bien que je ne me priverai pas de donner mon avis quand il s'agira de voter sur certaines propositions désastreuses qui n'ont rien à voir avec le compromis. Il est tout à fait contreproductif, par exemple, d'insister pour que les étiquettes de vin portent l'indication de l'origine du moût de raisin de l'UE utilisé pour enrichir le vin, si le but est d'encourager cette forme d'enrichissement. L'important, c'est de faire en sorte que les réformes aident à garantir un potentiel de production suffisant en termes de quantité et de qualité pour maintenir notre leadership sur le marché mondial, et que nous buvions, dans l'UE et ailleurs, beaucoup plus de vin pour le bien de notre santé! (Applaudissements) Bogdan Golik (PL) Madame la Présidente, je souhaite commencer mon intervention en remerciant le rapporteur. De plus, je tiens aussi à exprimer ma gratitude à tous les membres de la commission de l'agriculture, qui n'ont pas ménagé leurs efforts pour atteindre un consensus sur ce sujet essentiel mais aussi très compliqué qu'est la réforme du marché vitivinicole. Je pense que nous sommes tous d'accord pour dire que le secteur a besoin de changements pour pouvoir répondre à la mondialisation et à la libéralisation du commerce. Toutefois, nous ne parvenons pas toujours à nous mettre d'accord sur les façons de susciter ces changements. C'est pourquoi nous pouvons d'autant plus considérer comme une réussite commune l'accord atteint sur des questions cruciales pour les producteurs de vins. Cet accord prend en compte les besoins et situations des diverses régions de la Communauté, qui présentent des différences dues à l'environnement naturel et au climat, et dont les méthodes de production des vins diffèrent en conséquence. Je souhaite en particulier revenir sur l'amendement qui permet aux États membres d'employer le terme "vin" pour désigner des vins autres que les vins de raisins. Dans certaines parties de l'Europe, la tradition viticole remonte jusqu'au 12e siècle. Elle appartient à notre patrimoine culturel commun. Il importe donc de ne pas apporter de changements à l'étiquetage des vins de fruits qui pourraient semer la confusion dans l'esprit du consommateur. Les vins produits au moyen de fruits tels que des pommes ou des groseilles sont commercialisés sous l'appellation de vins de fruits ou vins nommés en fonction du fruit en question. Ces vins ont pris leur place sur le marché européen voici de nombreuses années, et je me réjouis que la disposition relative aux vins de fruits ait été conservée. Béla Glattfelder (HU) Merci beaucoup. Je souhaiterais n'évoquer que trois questions, le secteur vitivinicole étant beaucoup trop étendu pour que j'en soulève tous les thèmes actuels. La première question concerne les aides à l'arrachage, la seconde l'aide à la restructuration pour la modernisation des vignobles et la troisième la distillation obligatoire des sous-produits. Je suis d'accord avec les motifs justifiant la réforme. Les règles actuellement applicables au secteur vitivinicole sont devenues insoutenables. L'aide à la distillation doit être arrêtée car elle est peu rentable. Au lieu de cela, des surplus sont créés et, pour y mettre fin, nous devons arracher une proportion considérable des vignobles. Jusqu'ici, tout va bien. Le problème apparaît avec le fait que cela ne peut se faire correctement que si nous arrachons les vignobles et concentrons l'aide à l'arrachage dans les régions qui ont produit les excédents. Ce n'est pas cela qui se passe. En réalité, les États membres et les régions qui ne produisent pas d'excédents devront supporter un fardeau injustement lourd au titre de cette réforme. Cette situation est particulièrement inacceptable pour les nouveaux États membres car, avant leur adhésion, quand ces pays étaient encore hors de l'UE, ils ne recevaient pas d'aide à la distillation ni ne produisaient d'excédents. Depuis lors, environ 10 % des vignobles de Hongrie ont été arrachés. Cette situation n'est pas prise en considération par la réforme, qui en plus a lieu maintenant, à un moment où mon pays ne produit pas d'excédent mais est devenu un importateur net. Cette réforme pèse le plus sur les pays qui se caractérisaient par une production de vins équilibrée, ce qui était le cas de la Hongrie puisqu'elle produisait à peu près la quantité de vins qu'elle consommait. La deuxième question que je voudrais évoquer est celle de l'aide à la modernisation des vignobles. Il est particulièrement inacceptable que ce type d'aide soit réduit dans le cas de la Hongrie. Madame la Commissaire ne devrait pas avoir peur d'ouvrir la boîte de Pandore! Il est bien mieux de mener un débat que de prendre une décision injuste. La décision du Parlement offrira une solution appropriée. Elle recommandera que l'aide à la modernisation accordée à tout État membre ne soit pas inférieure à son niveau de 2007-2008, ce qui constitue une bonne solution. Je soutiens aussi l'annulation des règles relatives à la distillation obligatoire des sous-produits car celles-ci constituent une mesure superflue et peu rentable, non durable dans une perspective de protection de l'environnement. Merci beaucoup. Csaba Sándor Tabajdi (HU) Mesdames et Messieurs, je suis d'accord pour dire que la réglementation vitivinicole a laissé à désirer jusqu'à présent mais, en même temps, je doute beaucoup que la réforme en question soit positive. Des questions innombrables se posent car cette réforme, tout en étant évidemment nécessaire, s'opérera au détriment des régions vitivinicoles les plus pauvres. La répartition appliquée pour le système des enveloppes nationales - évoquée par la commissaire Fischer Boel - lèse énormément les nouveaux États membres. Cette réforme vitivinicole est discriminatoire en récompensant ceux qui, jusqu'à présent, ont produit des vins de piètre qualité pour la distillation. En effet, ces producteurs reçoivent quand même leur argent. Le Parlement a bougé dans la bonne direction. Le compromis final pourrait être formé, pour deux tiers, de la région et de la quantité et, pour un tiers, de la mention historique. Il sera très utile d'encore avoir la possibilité d'augmenter la teneur en alcool pour le sucrage. La commercialisation est un facteur extrêmement important mais elle doit être assurée également au sein de l'Union. Je suis tout à fait d'accord avec l'annulation de la distillation, qui est l'élément le plus positif de la réforme, mais je répète que les fonds en question seront reçus par ceux qui jusqu'à présent ont produit pour la distillation. Le concept d'aide à l'arrachage est imparfait car il est très attrayant pour les États membres les plus pauvres. Nous, les nouveaux États membres, devront aussi arracher des vignobles qui produisent du vin de bonne qualité. Je vous remercie pour votre attention. Czesław Adam Siekierski (PL) Madame la Présidente, le but principal de cette réforme devrait être la durabilité et l'accroissement de la compétitivité du secteur vitivinicole de l'Union. Il importe également de renforcer la position des vins européens renommés et forts d'une tradition séculaire, afin que ceux-ci ne succombent pas à la concurrence de ce qu'il est convenu d'appeler le Nouveau monde. Le budget alloué à ce marché devrait être utilisé à meilleur escient. Au lieu de promouvoir la distillation, nous ferions mieux de promouvoir les vins européens dans le but de reconquérir les marchés perdus et d'en gagner de nouveaux. Je voudrais évoquer trois questions importantes. D'abord, pour ce qui concerne la possibilité d'ajouter du sucre, il faut maintenir le statu quo. Deuxièmement, le statu quo devrait aussi être maintenu concernant les vins de fruits. En d'autres termes, il devrait rester possible d'employer le terme "vin" pour désigner des vins de fruits. Troisièmement, le niveau de minimis devrait être augmenté à 50 000 hectolitres, par exemple. Cette mesure stimulerait la production et contribuerait au développement de la production vitivinicole locale dans les pays qui ne produisent pas de grandes quantités de vins. Ce changement n'aurait aucun impact sur le marché vitivinicole de la Communauté. Christa Prets (DE) Madame la Présidente, Madame la Commissaire, comme nous l'avons entendu aujourd'hui, la tradition de la viniculture remonte à des centaines d'années. Depuis plusieurs décennies, nous essayons d'améliorer la qualité de nos vins, et ces efforts ont été couronnés de succès. En tant qu'Autrichienne, je peux en dire autant de mon pays, en particulier des efforts accomplis par la province de Burgenland, dont je suis originaire. Il faut cependant savoir que ce succès s'explique en partie par l'utilisation de saccharose, le cas échéant. Le fait de devoir rajouter du concentré de moûts d'autres régions à la teneur en sucre du vin aura pour effet d'influencer et même d'altérer le caractère des vins de nos régions. Nous ne pouvons certainement pas accepter une telle mesure, qui n'aurait aucun sens pour nos producteurs, lesquels maintiennent de hautes normes de qualité depuis de nombreuses années. Il est impensable de supprimer le saccharose en tant qu'additif et de le remplacer par du concentré de moûts pour compenser l'abandon de la pratique - très coûteuse - de la distillation de crise. Pour cette raison, je crois que nous devrions soutenir l'ancien paquet de compromis, ce qui nous permettrait, entre autres choses, de préserver les cultures et traditions vitivinicoles régionales. Oldřich Vlasák - (CS) Madame la Présidente, Madame la Commissaire, il ne fait aucun doute que de nouvelles règles du jeu sont nécessaires dans le secteur vitivinicole. En Europe, ce secteur est le dernier élément de notre politique agricole qui n'a pas encore été réformé et fonctionne toujours sur le principe du "plus le rendement est élevé, plus Bruxelles donne des fonds". Cette situation pousse souvent des producteurs de vins à accorder plus d'importance à la quantité qu'à la qualité, ce qui n'a pas échappé à nos clients européens. Ceux-ci choisissent de plus en plus des vins originaires de Californie, du Chili ou d'Afrique du Sud, par préférence à nos vins moraves, tchèques, français ou italiens. Nous devrions donc soutenir la qualité et la compétitivité. Néanmoins, cet objectif ne doit pas impliquer de discrimination pour certains États membres ni de traitement de faveur pour d'autres. Si nous tenons réellement à nous mettre d'accord sur une réforme du secteur vitivinicole, celle-ci ne peut inclure l'interdiction proposée concernant l'utilisation de betteraves sucrières pour l'enrichissement du vin. Chacun de nos pays a des conditions climatiques et des traditions qui lui sont propres. L'environnement géographique des pays du nord de l'Europe présente des différences énormes par comparaison avec ceux du sud de l'Europe. À cause de notre climat plus froid, il est souvent nécessaire d'enrichir nos vins au moyen de sucre. Dans mon pays, cela fait plus de 200 ans que l'on utilise du sucre pour enrichir le vin; c'est une méthode traditionnelle. La Commission européenne suggère d'interdire l'enrichissement au sucre et d'utiliser des moûts de raisins concentrés à la place. Ces concentrés, s'ils ne bénéficient pas de subventions, coûtent au moins le double du prix du sucre. De plus, ils ne sont produits que par quelques pays. Si nous devions utiliser des moûts de raisins concentrés ou des moûts de raisins concentrés rectifiés, nous devrions les importer d'autres pays, ce qui violerait l'un des principes fondamentaux de la viticulture européenne: la définition de l'origine du vin par l'origine du raisin. Outre cela, cette mesure aurait pour effet d'augmenter le prix du vin et, en conséquence, de le rendre moins compétitif sur le marché. À mon sens, cela reviendrait à de la discrimination. Alors que la Commission critique l'adoucissement des vins, personne ne semble se préoccuper de son acidification, c.-à-d. de l'adjonction de l'acide tartrique, qui se pratique surtout dans les pays d'Europe du sud. J'aimerais lever mon verre de vin honnête à une réforme honnête, exempte de discrimination et de favoritisme. La Présidente (EN) J'ai l'impression que le vin devrait être fabriqué avec du raisin! Gábor Harangozó (HU) Merci de m'accorder la parole, Madame la Présidente. Madame la Commissaire, Mesdames et Messieurs, le but de la réforme du marché du vin est d'encourager la production de vins acceptables, de bonne qualité. Nous saluons le fait que, grâce à la recommandation, il sera encore possible d'augmenter la teneur en alcool par adjonction de sucre dans les régions où ce procédé reçoit le statut de méthode traditionnelle. Il y a de bons vins dans les nouveaux États membres, y compris en Hongrie, pays qui ne produit habituellement pas d'excédent. Si un vin est de bonne qualité, peu importe qu'il ait ou non reçu une adjonction de sucre. Néanmoins, la modernisation et la restructuration sont nécessaires pour rendre les vins plus vendables. Le rôle du marketing et la mise à disposition d'un cadre budgétaire national plus vaste sont particulièrement importants pour les investissements à réaliser en vue de promouvoir le changement de structures, surtout dans les nouveaux États membres. C'est précisément pour cette raison que nous ne pouvons accepter la recommandation voulant que la distribution sur critère historique soit prioritaire dans l'élaboration des enveloppes nationales. En effet, cette disposition reviendrait à de la discrimination et bénéficierait principalement aux pays responsables de la surproduction. Je vous remercie de votre aimable attention. Zita Pleštinská (SK) L'Union européenne est un producteur de vin à dimension mondiale. En produisant des vins de haute qualité, elle a acquis une position dominante sur le marché international. Toutefois, en raison de la mondialisation, la production européenne de vin est menacée par les importations de vins bon marché des États-Unis, d'Amérique du Sud, d'Afrique du Sud et de Nouvelle-Zélande. Les vins moins chers venant des pays tiers sont peut-être bien accueillis par les consommateurs mais ils sont un casse-tête pour les producteurs européens. À cause de leurs coûts de production plus élevés, ces derniers devront se battre sur un marché tout à fait ouvert, d'où la nécessité de réformer notre secteur vitivinicole. Dans le budget de l'UE, un montant de 1,3 milliard d'euros est alloué au secteur vitivinicole. Nous devons utiliser ces fonds pour adopter des mesures positives visant à accroître la qualité et l'attrait de nos vins ainsi que pour favoriser la recherche et le développement dans ce secteur. En Slovaquie, la viticulture a une longue histoire et a toujours été une activité économique difficile. Les négociants en vins faisant pression sur les producteurs pour qu'ils baissent leurs prix, ces derniers ne peuvent se permettre de donner aux cultivateurs des prix corrects pour leur raisin. On craint à juste titre que, dans leur lutte pour survivre, les viticulteurs, attirés par les subventions, ne soient tentés de détruire leurs vignobles. Le danger est que des vignobles seront détruits dans des régions qui ne produisent pas d'excédent de vin. Essayer de limiter l'arrachage au sud de l'Europe, où il existe des excédents qui sont gérés par la distillation de crise subventionnée, est une solution politiquement irréalisable, tout comme l'est l'interdiction pure et simple du sucrage dans le nord de l'Europe. En Slovaquie, comme en Allemagne et aussi en Autriche, on a une tradition très ancienne d'enrichissement du vin par l'adjonction de sucre. Je tiens à dire combien j'apprécie le travail du rapporteur, M. Castiglione, qui a adopté une approche très équilibrée pour ce sujet si sensible qu'est le vin. Le rapporteur a réussi à négocier un compromis viable, qui prend en compte les divers aspects du secteur vitivinicole. Par-dessus tout, M. Castiglione s'est efforcé de concilier les intérêts de tous les producteurs, du nord comme du sud. Seule une bonne réforme du secteur vitivinicole pourra contribuer à préserver les meilleures traditions de ce secteur de l'UE, à renforcer les structures sociales ainsi qu'à améliorer la qualité et l'attrait de nos campagnes, tout en protégeant l'environnement. Je suis sûre que les visiteurs de diverses régions vitivinicoles de l'Europe seront heureux de goûter aux vins caractéristiques produits à partir de raisin cultivé sur place. Christine De Veyrac (FR) Madame la Présidente, Madame la Commissaire, oui, une réforme de l'OCM vin est souhaitable, mais les moyens avancés par la Commission sont-ils les plus adéquats? Vu de Bruxelles, on peut comprendre l'équation mathématique entre baisse de la production et baisse du nombre de producteurs, mais vu du Sud-ouest de la France, vu des plaines d'Italie, des côtes espagnoles ou portugaises, Madame la Commissaire, je vous l'assure, il n'en va pas de même et c'est un sujet qui ne doit pas être regardé à travers le prisme des lunettes de l'économiste. La viticulture, ce sont des hommes et des femmes qui vivent du fruit de leur travail. La vigne c'est leur vie, et on ne peut pas les pousser vers la sortie sans se soucier de ce que sera leur quotidien. D'ailleurs, quelle logique y-a-t'il à vouloir, d'un côté, arracher et, de l'autre, proposer de libéraliser totalement les droits de plantation à partir de 2013? Deuxième interrogation: pourquoi supprimer cet outil de régulation alors même qu'il n'existe aucune assurance sur ce que sera l'évolution du marché? Si l'on veut véritablement lutter contre la surproduction viticole, je propose, pour ma part, que l'on commence par ordonner l'arrachage des plantations illégales. Or, vous le savez comme moi, il y en a quelques hectares en Europe. Le rapport prévoit d'autre part une plus grande variété des mesures accessibles au travers des programmes de soutien nationaux. C'est une bonne chose car la proposition de la Commission sur ce point est très limitative. Celà étant, je regrette l'insuffisance de la part consacrée à la prévention des crises. Nous savons combien la production viticole est soumise à variations d'une année sur l'autre en fonction des aléas climatiques, et les mesures de prévention des crises permettront seulement d'atténuer les fluctuations. Enfin, je conclurai en indiquant que je comprends la prudence du rapporteur sur la question de l'enrichissement, qui est sensible, mais il est regrettable que ne soit pas proposée l'autorisation de cumuler les méthodes d'enrichissement additives et soustractives, lesquelles permettraient de réduire le recours aux saccharoses. Pour le reste, l'orientation générale du rapport me semble aller dans le bon sens et je soutiendrai l'excellent travail du rapporteur. Mariann Fischer Boel membre de la Commission. - Madame la Présidente, j'entends que vous, ainsi que le reste des membres du Parlement européen, vous intéressez énormément à l'avenir du secteur vitivinicole européen. Je n'ai pas assez de temps à l'heure actuelle pour aller dans les détails et nous avons déjà eu des discussions approfondies avec la commission de l'agriculture et du développement rural; je vais donc vous adresser un message assez simple concernant l'avenir de notre réforme du secteur vitivinicole. Il est temps de parvenir à un accord. Je suis certaine qu'une réforme fera une grosse différence pour notre secteur vitivinicole et il est temps de parvenir à un accord parce que, comme cela a été mentionné ici à juste titre, nous constatons une augmentation des importations et de la production, mais nous constatons une réduction de la consommation intérieure. Il est temps de parvenir à un accord parce que nous pouvons dépenser le budget du secteur vitivinicole de manière plus intelligente ou de bien meilleure manière que nous le faisons aujourd'hui, d'une manière nous permettant de renforcer le secteur et beaucoup plus pertinente pour la population et les contribuables. Je pense qu'un accord est envisageable, mais je dis évidemment dans un même temps qu'il faut que cet accord soit le bon. Nous vivons dans le monde réel, j'ai fait preuve de beaucoup de souplesse pour nombre de mes propositions originales, mais je ne permettrai pas qu'on édulcore la proposition à un point tel que le produit final perde toute sa saveur et toute sa valeur. Le compromis que trouverons devra nous permettre d'effectuer une réforme digne de ce nom et nous offrir une véritable occasion d'atteindre les buts que nous nous sommes fixés. Nous pouvons renforcer la compétitivité de notre secteur du vin, nous pouvons parvenir à un meilleur équilibre entre l'offre et la demande et nous pouvons apporter des améliorations significatives dans la réglementation sur l'étiquetage et bien d'autres questions, et cela de manière à ce que la production de vin reste un des joyaux de l'agriculture européenne, comme l'a très justement dit M. Herranz García aujourd'hui. L'heure n'est pas aux excuses pour l'inaction et nous ne pouvons pas laisser des opportunités émergentes nous échapper. Il est temps de mettre notre secteur vitivinicole sur la voie de nouveaux succès. Je sais que je peux compter sur les décideurs qui ont à cœur les meilleurs intérêts du secteur pour agir comme il se doit et je sais que je peux compter sur la coopération du Parlement européen. Je tiens à vous remercier, ainsi que M. Castiglione, une nouvelle fois, pour avoir entrepris cette tâche difficile de réunir toutes les opinions divergentes au sein du Parlement européen. La Présidente (EN) Merci, Madame la Commissaire. Je me suis permis de faire cette remarque étrange parce que nous ne sommes pas en retard. Vous avez fait mouche: quand j'étais petite, il m'arrivait d'être au bord de l'asphyxie lorsque je respirais les vapeurs émises par le raisin foulé aux pieds dans une cuve. Il existe donc un lien étroit entre la vie et la mort. Le débat est clos. Le vote se déroulera mercredi à 11 heures. Déclarations écrites (article 142) Alessandro Battilocchio par écrit. - (IT) L'Italie et les membres italiens du Parlement ont toujours défendu le projet européen, dans l'intérêt des droits sociaux, de la protection du consommateur et de la qualité de vie de nos citoyens. La politique agricole européenne a été conçue pour soutenir nos agriculteurs et améliorer la qualité des produits européens, en vue de renforcer la position de l'UE sur les marchés mondiaux. Aujourd'hui, toutefois, avec le vote sur la réforme du marché vitivinicole, nous avons reculé de plusieurs pas dans ce secteur, surtout pour les pays et régions de Méditerranée auxquels l'Europe doit le renom et le succès laborieusement acquis par les vins européens de par le monde. Soutenir l'enrichissement au saccharose sans même en exiger la mention sur l'étiquette pour informer le consommateur; préférer l'arrachage à la réhabilitation des terres; permettre la circulation des droits de plantation dans l'UE: ce sont là toutes des pratiques que nous, Européens et en particulier Italiens, trouvons inacceptables. Ces mesures nuiront en effet à la qualité et à l'image de l'un des produits qui représentent le mieux la qualité de l'agriculture européenne aux yeux du monde. J'espère que mes collègues du Conseil auront davantage à cœur de défendre l'avenir de notre vin et de tous nos viticulteurs. Robert Navarro par écrit. - (FR) La Commission européenne a décidément des difficultés à sortir des approches stéréotypées qu'elle applique à tous les secteurs sans distinction. Le vin ne peut pas être traité comme les pièces détachées automobiles ou je ne sais quel autre type de produit manufacturier industriel. C'est une production qui façonne les régions, les cultures, les modes de vie. Concernant la réforme de l'OCM, si elle est nécessaire, elle doit permettre de préserver la viticulture européenne, pas la faire disparaître ou la défigurer. Elle doit soutenir l'adaptation des producteurs - notamment, la restructuration des filières d'aval - et doit avoir pour objectif de leur permettre de reconquérir le marché intérieur. D'autre part, les restrictions en matière de droits de plantation ne devraient pas être levées. Elles sont la garantie d'un contrôle de la production et d'un maintien de sa qualité. Enfin, concernant les outils de gestion de crise, si le Parlement améliore la situation par rapport à la proposition initiale de la Commission, je ne peux que regretter que la distillation de crise - qui, rendue obligatoire, ne donnerait plus lieu aux excès que nous avons connus - ne figure plus dans la palette des instruments possibles pour gérer les crises conjoncturelles.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Szavazások órája Elnök A következő napirendi pont a Környezetvédelmi, Közegészségügyi és Élelmiszer-biztonsági Bizottság nevében Marisa Matias által kidolgozott jelentés a 2001/83/EK irányelv azonosság, előtörténet vagy eredet szempontjából hamisított gyógyszerek legális ellátási láncba való bekerülésének megakadályozása tekintetében történő módosításáról szóló európai parlamenti és tanácsi irányelvre irányuló javaslatról. - C6-0513/2008 -.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Aplicación de las disposiciones del acervo de Schengen - Aplicación del acervo de Schengen en la República Checa, Estonia, Letonia, Lituania, Hungría, Malta, Polonia, Eslovenia y Eslovaquia (debate) El Presidente El siguiente punto es el debate conjunto sobre la Declaración del Consejo sobre la aplicación de las disposiciones del acervo de Schengen, y el informe de Carlos Coelho, en nombre de la Comisión de Libertades Civiles, Justicia y Asuntos de Interior, sobre el proyecto de Decisión del Consejo relativo a la plena aplicación de las disposiciones del acervo de Schengen en la República Checa, la República de Estonia, la República de Letonia, la República de Lituania, la República de Hungría, la República de Malta, la República de Polonia, la República de Eslovenia y la República Eslovaca (11722/2007 - C6-0244/2007 -. José Magalhães Presidente en ejercicio del Consejo. - (PT) Señor Presidente, señorías, me complace inmensamente encontrarme hoy aquí, en esta Cámara, en nombre de la Presidencia y la República de Portugal, con el fin de debatir la inminente ampliación del espacio Schengen. Hace tan sólo un año, negros nubarrones se cernían sobre Europa con el riesgo de una crisis política extremadamente grave debida a la imposibilidad técnica de poner en funcionamiento el Sistema de Información de Schengen (SIS) de segunda generación en 2007. Posponer de manera indefinida la satisfacción de las razonables expectativas de libre circulación de los ciudadanos de los Estados miembros que se incorporaron a la Unión Europea en 2004 no sólo habría constituido una intolerable demostración de incapacidad tecnológica, sino también, y en particular, una severa derrota del ideal europeo y la evidencia de la impotencia y la incompetencia de nuestras instituciones y Estados miembros. Podríamos haber dado a estos ciudadanos miles de explicaciones, pero todas habrían sonado a excusas poco convincentes y habrían dado lugar a una búsqueda de culpables, evitando así la solución práctica del problema. Por fortuna, tomamos otra dirección con una celeridad y una cohesión verdaderamente sin precedentes. En primer lugar, encontramos en Lisboa la respuesta apropiada a la crisis tecnológica. SISone4all fue un proyecto concebido en unos 30 días, y su estudio de viabilidad fue examinado por destacados expertos europeos en un plazo similar. En diciembre de 2006, el Consejo JAI pudo dar luz verde al inicio del proceso, con un calendario de operaciones digno de una versión europea de la película "Misión Imposible", así como con un presupuesto minúsculo, cifrado en poco más de medio millón de euros. En marzo, con arreglo a lo prometido, la aplicación informática, un clon del N.SIS (SIS nacional) portugués, estaba preparada y se entregó a los socios del nuevo proyecto. El C.SIS (SIS central) fue objeto asimismo de una importante mejora, gracias al compromiso total de la República Francesa, que debemos agradecer. La Presidencia alemana llevó adelante las medidas jurídicas pertinentes con una gestión de los plazos impecable. El 31 de agosto, conseguimos finalizar la instalación de las aplicaciones y la migración de los datos, lo que constituyó un proceso difícil y complejo. Al día siguiente, las fuerzas de seguridad de los nuevos Estados miembros obtuvieron el acceso a las nuevas herramientas, que comenzaron a utilizar con enorme éxito. Sólo restaba comprobar si todas las demás medidas necesarias para la admisión al espacio Schengen se habían adoptado con éxito equivalente, como las relativas a las fronteras terrestres y marítimas, la cooperación policial, la protección de datos y la expedición de visados. Por suerte, todas se han adoptado. La semana pasada, el 8 de noviembre, el Consejo JIA tuvo conocimiento de que los Estados miembros en cuestión habían demostrado un grado de preparación suficiente para aplicar de manera satisfactoria tanto las disposiciones no relativas al SIS, como las que atañen al Sistema de Información de Schengen del acervo de Schengen. Me gustaría manifestar mi agradecimiento, aquí en esta Cámara, a todos los que han llevado a la práctica los cambios y han realizado el programa de evaluación en los últimos meses. Cabe mencionar en particular la importante labor efectuada por los numerosos expertos que participaron en las visitas que hicieron posible que las transformaciones logradas en sólo unos meses se confirmaran sin lugar a duda. Ahora disponemos, en lo que será la nueva frontera exterior de nuestra Unión Europea, de algunos de los equipos y soluciones organizativas más sofisticados y modernos, que merecen premios a la innovación, así como de procedimientos apropiados para garantizar un nivel muy elevado en la lucha contra la delincuencia. Estos recursos se complementarán con medidas policiales especiales, convenidas ya a escala bilateral y multilateral, de manera que, en el "día después" de la supresión de los controles, exista más libertad, pero no menos seguridad. Debo subrayar asimismo que la preocupación por lograr la máxima transparencia llevó a la Presidencia portuguesa a adoptar medidas de gran eficacia para que el Parlamento Europeo pudiera acceder a la información que se derive del enorme esfuerzo realizado. En este sentido, esta Cámara pudo comprobar el absoluto rigor del resumen de la evaluación del impacto, que también quisimos facilitar como documento específico. Debo felicitar al ponente, el señor Coelho, por su compromiso pleno con el cumplimiento de los plazos límite fijados, así como por la excelente calidad de su informe. Señorías, éste es el método que hemos de utilizar para superar en el futuro el reto de establecer y gestionar, de una manera integrada, el SIS II, el VIS (Sistema de Información de Visados), y los nuevos sistemas de información sobre viajeros que el Vicepresidente Frattini acaba de anunciar. Nadie debe hacerse ilusiones, puesto que megaproyectos de esta índole pueden devenir en éxitos enormes, o en sonados fracasos. El éxito sólo podrá alcanzarse con estructuras de mando sólidas, un liderazgo firme y calendarios rigurosos. No necesitamos un gran regulador tecnológico, sino más bien una gran cantidad de trabajo en una red democrática en la que participen la Comisión, los Estados miembros y el Parlamento Europeo, como ha quedado demostrado de manera ejemplar en este caso. También me gustaría agradecer oficialmente su labor a todos lo que han contribuido a este éxito. Tal es el secreto del éxito de SISone4all, y únicamente de este modo podremos ahorrar recursos, crear sinergias entre proyectos y, en particular, señorías, cumplir los plazos límite establecidos. Sólo hay un requisito por cumplir antes de que el Consejo pueda tomar una decisión, prevista para diciembre de 2007, respecto a la plena aplicación de las disposiciones del acervo de Schengen en los nuevos Estados miembros. Ése requisito es su voto, el voto del Parlamento Europeo. Espero poder contar con un resultado favorable en la votación, y confío en que se dé esta circunstancia, dado el contenido muy positivo de la propuesta de Resolución que figura ya en el orden del día. Para finalizar, permítanme agradecer sinceramente los elogiosos comentarios que, a través de dicha propuesta de Resolución, el Parlamento Europeo ha dirigido a la Presidencia y a la República de Portugal. En nombre de los hombres y mujeres que, en los últimos meses, se han dedicado a la tarea de prepararnos para esta decisión histórica que enterrará definitivamente el telón de acero, debo decir que no sólo nos inspiró un deseo de victoria y la intención de evitar una grave crisis. Movilizamos los mejores activos en cuanto a conocimientos especializados en Europa, aprovechamos las herramientas de la nueva Europa digital para analizar con rapidez nuestros planes y dificultades, y creamos una fantástica red de expertos y un servicio de asistencia permanente para encontrar soluciones. Todo esto se acompañó de una relación estrecha y sin precedentes entre expertos y políticos, y los ministros del ramo, que se reunieron periódicamente en sesiones especiales para dirigir el proceso con la solidaridad plena de la Comisión. Debo destacar en particular el papel desempeñado por el Vicepresidente Frattini. Tampoco olvidaremos nunca, señorías, que Europa cuenta con sus representantes parlamentarios, cuya opinión ha de influir en lo que hacemos. Tomamos nota debidamente de sus recomendaciones, y contamos con su representación en las ceremonias conmemorativas para celebrar la histórica ampliación del espacio europeo de libre circulación, que tendrán lugar el 21 y el 22 de noviembre. Gracias a ustedes también, señorías, por su contribución a este resultado histórico. Franco Frattini Vicepresidente de la Comisión. - Señor Presidente, en primer lugar, me gustaría felicitar a todos los Estados miembros por su éxito a la hora de hacer posible que los ciudadanos de Polonia, Estonia, Lituania, Letonia, República Checa, Eslovenia, Hungría, Eslovaquia, Malta y los países que actualmente se encuentran en la zona Schengen puedan finalmente beneficiarse plenamente de la libre circulación de personas, que es uno de los pilares de la Unión Europea. Se trata de una auténtica ventaja para los ciudadanos de los Estados miembros que se adhirieron a la UE en 2004. Esto permitirá que se pueda viajar de forma más rápida y sencilla. Para todos los Estados miembros de la Unión Europea, esto demuestra la ventaja que supone actuar conjuntamente en el marco comunitario. El hecho de contar con una zona sin control fronterizo interior es un logro sorprendente sin precedentes. A partir del 21 de diciembre se podrá viajar, por ejemplo, desde la Península Ibérica a los Estados bálticos y desde Grecia a Finlandia sin controles fronterizos. Esto constituye un auténtico símbolo de una Europa unida y un derecho fundamental para todos los ciudadanos europeos. Como todos ustedes saben, este logro histórico se debe a una gran preparación. Entrar a formar parte del espacio Schengen no es una tarea fácil. Es un reto y debemos encontrar el equilibrio adecuado entre libertad y seguridad. Atenuar los controles fronterizos internos es también una cuestión de confianza entre Estados miembros. A través de un proceso de evaluación exhaustivo, la Evaluación de Schengen, los Estados miembros adquirieron confianza en la capacidad de cada uno de proteger las fronteras exteriores en nombre del resto y de emitir visados válidos para todo el espacio Schengen. Los Estados miembros también mejorarán la cooperación policial y los controles de seguridad dentro de un espacio Schengen más amplio con el fin de evitar que los delincuentes gocen de libertad de movimiento y de más posibilidades de actuar de forma ilícita. Esto no habría sido posible sin la solidaridad financiera. El instrumento financiero para Schengen, que proporciona casi 1 000 millones de euros, permitió que los nuevos Estados miembros, en concreto, afrontaran el reto de crear un control fronterizo eficaz y llegaran a ser miembros de pleno derecho del espacio Schengen. Me gustaría asimismo dar las gracias al ponente, el señor Coelho, así como al Parlamento Europeo, por su positivo apoyo para alcanzar este logro fundamental y, por último, aunque no menos importante, me gustaría también dar la enhorabuena a la Presidencia portuguesa. Les felicito a ustedes personalmente y a los Ministros de Interior, el Ministro Costa y el Ministro Pereira, por su asociación estratégica y su claridad en cuanto a los fines para lograr la aplicación exitosa del proyecto del sistema de información de Schengen, conocido como "SIS One For All". Hemos trabajado duro junto a la anterior Presidencia alemana y la futura Presidencia eslovena para apoyar a nuestros colegas portugueses y lo hemos logrado. Esto demuestra lo que puede conseguirse si todo el mundo se compromete íntegramente en un proyecto complejo. Ahora, Señorías, no se ha terminado el trabajo. Nuestro último objetivo es conseguir que el Sistema de Información de Schengen II esté plenamente operativo en diciembre de 2008. Tendremos que volver a trabajar duro juntos de nuevo. Carlos Coelho ponente. - (PT) Señor Presidente, señor Vicepresidente de la Comisión, señor Presidente en ejercicio del Consejo, señorías, el espacio Schengen constituye uno de los grandes éxitos en la historia de la integración europea. La abolición de las fronteras interiores y la ejecución de diversas medidas compensatorias, como el refuerzo de los controles en las fronteras exteriores, la cooperación policial y judicial y la creación del sistema de información de Schengen, representan la mejora manera de posibilitar la libertad de circulación. Al igual que la Unión Europea, Schengen ha crecido. De los cinco Estados miembros originales, hemos pasado a ser 15, incluidos dos países no comunitarios, como Islandia y Noruega, y con la participación parcial de Irlanda y el Reino Unido. Nos enfrentamos ahora a un acontecimiento histórico: la mayor ampliación de la historia de Schengen, con la supresión simultánea de las fronteras interiores de nueve Estados miembros: la República Checa, Estonia, Hungría, Letonia, Polonia, Lituania, Eslovenia, Eslovaquia y Malta. Se trata de un evento pleno de significación para Europa, para la libre circulación, y para estos nuevos Estados miembros y sus ciudadanos. Debo comenzar por darles la bienvenida y felicitarles. Quiero felicitarles no sólo por su incorporación a este espacio, sino también, y en particular, por el esfuerzo sistemático y comprometido que han dedicado a satisfacer todos los requisitos establecidos en la rigurosa normativa de Schengen. En los informes de diciembre de 2006, mencionados previamente por el ministro Magalhães, se pusieron de relieve diversos problemas que, en términos generales, han sido superados. Los equipos de evaluación se compusieron de expertos procedentes de todos los Estados miembros. Acudieron a las fronteras y los consulados, y elaboraron informes exhaustivos que contienen evaluaciones, recomendaciones y descripciones objetivas, muchas de las cuales requirieron medidas adicionales y visitas de seguimiento, a causa de los problemas que siguen existiendo en la gran mayoría de los Estados miembros. Quiero felicitar al equipo de evaluación, dirigido por el Dr. Carlos Moreira, no sólo por el riguroso trabajo realizado en un breve plazo, sino también porque no se limitó a desempeñar su labor de inspección, sino que también sugirió frecuentemente medidas y soluciones que permitieron la resolución de los problemas identificados. Señor Presidente, la ausencia de fronteras interiores no sólo requiere mejores controles en las fronteras exteriores y un adecuado intercambio de información y de datos a través del sistema de información de Schengen (SIS), sino que constituye en particular un ejercicio de confianza mutua en el que todos debemos cumplir estrictamente las normas adoptadas. La ejecución de un control eficaz en nuestras fronteras permite garantizar la seguridad de todos los ciudadanos europeos. De hecho, la seguridad del espacio Schengen depende del rigor y la eficacia que aplique cada Estado miembro a los controles en sus fronteras exteriores, así como de la calidad y la rapidez del intercambio de información a través del SIS. Toda deficiencia o incorrección en el funcionamiento de cualquiera de estos elementos puede poner en peligro la seguridad de la Unión. Por este motivo, los problemas menores que restan deben resolverse. Aunque no constituyan un obstáculo para la abolición de las fronteras interiores, han de corregirse. Por esta razón, el Parlamento Europeo, en la resolución política pendiente de aprobación, que ha sido firmada conjuntamente por cinco grupos políticos, así como en la resolución legislativa, solicita que se le informe con detalle en el plazo de seis meses de todas las cuestiones pendientes. Por ello solicitamos asimismo que se lleve a cabo una evaluación global del funcionamiento del espacio Schengen en el plazo de dos años, con la participación de todos los Estados miembros, tanto los nuevos, como los antiguos. Por último, quiero manifestar mi agradecimiento a la Presidencia portuguesa, por su compromiso y espíritu de cooperación, y en particular, al Gobierno portugués y a José Magalhães, Secretario de Estado portugués, que se encuentra aquí hoy, así como por la solución encontrada con SISone4all, como ha subrayado ya el Vicepresidente Frattini. Tal solución ha habilitado a los nuevos Estados miembros para conectarse al SIS. Si esto no hubiera ocurrido, dado el retraso con el SIS II, no habría sido posible ampliar el espacio Schengen este año. Ministro Magalhães, soy plenamente consciente de su firme compromiso personal, y deseo felicitar asimismo al Dr. Eduardo Peixeiro, al que mucho debemos en lo que se refiere a la solución adoptada. Dos comentarios más para terminar. El primero, dirigido a la Comisión Europea. Me gustaría recordarle una vez más que la creación de SIS II sigue siendo una prioridad para el Parlamento Europeo, no necesariamente para permitir a los nuevos Estados miembros el acceso al sistema, ya que esto se ha resuelto con SISone4all, sino principalmente porque, en el marco comunitario, permitirá un uso más eficaz de los datos, mejorando así la seguridad mediante la inclusión de datos biométricos y la interconexión de las alertas. Mi segundo comentario va dirigido al Consejo. Debe expresar mi pesar porque, al comienzo de este proceso de consulta, el Consejo no respetó el principio de cooperación razonable con el Parlamento, ya que se negó a enviar los informes de evaluación preparados por los expertos, aduciendo motivos de seguridad. Aunque se encontró una solución de compromiso para resolver la situación temporalmente, ha de procurarse una solución a largo plazo. Resulta absurdo negarle al Parlamento materiales con los que éste ejerce sus competencias legislativas. Señor Presidente, hemos dado un nuevo paso hacia la integración europea. Depende de todos nosotros garantizar que tal paso propicie un mayor grado de libertad y seguridad. József Szájer en nombre del Grupo del PPE-DE. - (HU) Señor Presidente, señorías, en nombre del Grupo del Partido Popular Europeo y los Demócratas Europeos, me gustaría celebrar la adopción del sistema Schengen, y aprovechar la ocasión en nombre de los nueve Estados miembros para agradecer a las Presidencias alemana y portuguesa, al Consejo y a la Comisión, y en especial, al señor Coelho, el enorme volumen de trabajo requerido para alcanzar este objetivo. Debo mencionar asimismo los esfuerzos de los nuevos Estados miembros, puesto que su labor nos ha permitido encontrarnos en la situación en que nos hallamos hoy. La libre circulación de personas es una de las cuatro libertades de la Unión. Ahora, extendemos este logro, este nuevo espacio de libertad, a muchos millones de nuevos ciudadanos de la Unión. Se trata de un logro conjunto de todos nosotros: los europeos hemos creado esto juntos, y debemos estar orgullosos de ello. Señorías, yo procedo de una localidad situada en la frontera entre Austria y Hungría. Durante décadas, mi pueblo, Sopron, se mantuvo separado de su entorno inmediato y de Austria por un telón de acero. He traído un trozo de este telón de acero al Parlamento, como he hecho en muchas otras ocasiones. Fue este telón el que imposibilitó ejercer la libertad en Europa. Con la adopción del sistema Schengen, eliminamos sus últimos vestigios. Esta pieza de acero debe recordarnos que, en nuestro pasado reciente, no había libertad, y que nunca debemos permitir que nos la arrebaten. Con la libertad llega la responsabilidad. Los nuevos Estados miembros asumen la responsabilidad de custodiar las fronteras exteriores europeas comunes con rigor, puesto que la seguridad de todos nosotros depende de ello. Por otra parte, no debemos permitirnos minar el apoyo social generalizado al derecho a la libre circulación. Por esta razón, todos los ciudadanos de la Unión deben atenerse a las leyes de la misma; como acaba de señalar el Comisario Frattini, la libertad de circulación no equivale a la libre delincuencia sin fronteras. No se puede ni se debe abusar de la libertad, porque ello pone en peligro la libertad en sí, además del derecho a circular sin barreras. Tampoco puede permitirse que ciertas fuerzas revitalicen el principio de la culpa colectiva, que trae malos recuerdos, con el fin de socavar el derecho a la libre circulación. No podemos permitir que aquéllos que cometen delitos queden impunes. Por este motivo, me gustaría expresar mi agradecimiento nuevamente por que el sistema Schengen pueda ampliarse a estos nueve nuevos Estados miembros. Es un acontecimiento histórico. Jan Marinus Wiersma en nombre del Grupo del PSE. - (NL) Señor Presidente, en nombre de mi grupo, a mi también me gustaría felicitar a los ciudadanos de los nueve nuevos Estados miembros por el regalo que les entregará la Presidencia portuguesa los días 21 y 22 de diciembre. Estoy completamente de acuerdo con el Ministro y la Presidencia, que están desmantelando en la práctica los últimos vestigios del telón de acero. La libre circulación de ciudadanos sin fronteras interiores es un logro muy positivo, y una de las libertades más importantes de la Unión Europea, y celebro el hecho de que los habitantes de los nueve nuevos Estados miembros puedan disfrutar de la misma a partir de ahora. No obstante, el Acuerdo de Schengen atañe a algo más que la mera supresión de fronteras interiores. Conlleva asimismo que las fronteras exteriores de la Unión deben ser objeto de vigilancia por parte de estos nuevos países, en beneficio de todos los demás Estados miembros. Es muy importante que la ampliación del espacio Schengen no ponga en peligro nuestra seguridad. El señor Frattini y el Ministro han dicho los dos lo mismo. En definitiva, unos controles fronterizos eficientes y eficaces resultan esenciales. La evaluación del Consejo y de la Comisión ponen de relieve que los nueve países se encuentran, en principio, preparados para asumir tal tarea, pero que podrían efectuarse mejoras en diversos terrenos, por ejemplo, en lo que atañe a la dotación de personal y a la infraestructura aeroportuaria, y han despertado nuestra curiosidad las evaluaciones y el seguimiento que se llevarán a cabo en consecuencia. Confiamos además en que el Parlamento sea informado con prontitud de esta circunstancia. Lógicamente, el contenido de Schengen va mucho más allá de los controles fronterizos. Conlleva una mayor cooperación policial y judicial de los países suscriptores del Acuerdo. Nos complace que, en el caso de estos nueve Estados miembros, la Presidencia portuguesa haya encontrado una solución con una especie de SIS 1+, aunque mantenemos que deben obtenerse avances tan pronto como sea posible en lo que respecta a SIS II. Me complace asimismo la promesa del señor Frattini de disponer de tal sistema para diciembre de 2008 y, obviamente, velaremos por su cumplimiento. Comprendemos que Bulgaria y Rumanía tengan que esperar aún varios años, pero también confiamos en que estos países sigan trabajando arduamente, con nuestra ayuda, para que, en unos años, puedan incorporarse también al espacio Schengen. Lo mismo vale en el caso de Chipre. Es una lástima que el problema que lleva tanto tiempo entorpeciendo el progreso del país le impida ahora también incorporarse al espacio Schengen. Ése es otro argumento para colaborar en la determinación de una solución al problema que lleva ya tanto tiempo afectando a este país. También en otras áreas, como la de las relaciones con Turquía, esta cuestión da lugar a problemas. Naturalmente, se requiere asimismo una solución para la propia población de Chipre. Por último, quiero volverme a referir al debate de ayer. Se ha indicado, y con razón, que la ampliación del espacio Schengen, y del sistema Schengen en su conjunto, requiere la solidaridad mutua de los Estados miembros. Como he señalado previamente, el control de las fronteras exteriores es una tarea que afecta a toda nuestra seguridad, y en la que participan ahora los nueve países en cuestión. Me gustaría comentarles este hecho. La seguridad y la necesidad de cooperación constituyen en si futuros problemas potenciales, en lo que respecta, por ejemplo, a las migraciones internas. Hemos de convenir además en que no trataremos de resolver los problemas unilateralmente, sino que procuraremos cooperar con todos los países que pertenecen al espacio Schengen, colaborando para resolver las dificultades que surjan en el futuro. Como he señalado, hemos de garantizar que lo que sucede actualmente en Italia no ocurra; a saber, que un país trate de resolver por su cuenta lo que, de hecho, constituye un problema compartido. Henrik Lax Señor Presidente, deseo unirme también a las felicitaciones. Felicito a los nuevos miembros de Schengen por haber culminado con éxito la empresa de satisfacer los requisitos de las normas de Schengen en un plazo tan breve. También me gustaría felicitar a Portugal, doblemente. Portugal fue el primer país en presentar la propuesta de un "SIS I para todos". Ahora, bajo su Presidencia, ha tenido la capacidad y la energía para impulsar la ejecución del proceso de evaluación. Hemos oído ya aquí el histórico paso adelante que representa este hecho. Reunir Europa también de esta forma, con la libre circulación, es un logro que no puede sobrestimarse. El camino ha sido difícil. En particular, el problema con el SIS II, que se ha retrasado por razones que resultan inaceptables y han sido objeto de numerosas críticas por parte del Parlamento. Como se ha referido anteriormente, necesitamos el SIS II para reforzar la seguridad en el nuevo espacio ampliado. El Parlamento también se ha mostrado crítico por no haber dispuesto de inmediato de una transparencia y un acceso plenos a los documentos de evaluación. Me gustaría manifestar mi especial agradecimiento a mi amigo y colega, el señor Coelho. Sin su esfuerzo, no habríamos podido completar nuestro control parlamentario. Por último, me gustaría recordar que muchos de los nuevos Estados miembros mantienen lazos históricos desde hace mucho tiempo con sus vecinos europeos. Debemos garantizar ahora que la ampliación de Schengen no dé lugar a que se levante un telón de acero contra estos países. Son nuestros vecinos, y deben disponer también de acceso al conocimiento con el que contamos aquí si han de ser capaces de seguir nuestros pasos y construir una sociedad regida por el Estado de Derecho, la democracia y la economía de mercado. Una vez más felicidades a las tres partes que han culminado en esta ocasión su labor con éxito. Brian Crowley en nombre del Grupo UEN. - Señor Presidente, me gustaría unirme a mis colegas para felicitar a la Presidencia portuguesa por ser capaz de crear un acuerdo y un entendimiento con respecto a la ampliación de Schengen que, efectivamente, es un hecho histórico. Se suma a la ampliación de la Unión Europea y es algo que deberíamos acoger con satisfacción. Sin embargo, existe cierta preocupación, como bien han dicho otros colegas, con respecto a nuestras fronteras externas y lo que podemos hacer y cómo podemos hacerlo, sobre la cuestión de la solidaridad y cómo mostrarla con otros Estados miembros. En concreto, desde mi propia posición procedente de Irlanda, teniendo en cuenta el área de transporte común existente entre Irlanda y el Reino Unido, surgen algunas dificultades con respecto a la adhesión de Irlanda al Acuerdo Schengen, puede que sin ningún motivo, salvo uno fundamental: que reintroduciría una frontera entre el norte y el sur de Irlanda. Por tanto, existe un problema en este sentido pero no queremos que obstaculice el progreso que se está haciendo. Ahora, con su permiso, me gustaría continuar en irlandés. (GA) La UE seguirá abordando los problemas de las importaciones de drogas a su territorio, y del tráfico ilícito de menores, y aplicándose en la gestión de las políticas comunes de migración y asilo, la cooperación policial a escala de la UE, y la lucha contra la delincuencia organizada. Europol lleva a cabo una extraordinaria labor en el combate contra la delincuencia internacional en Europa. Y, juntos, podemos realmente conseguir el doble resultado de la libre circulación de ciudadanos y la seguridad para todos los países. Tatjana Ždanoka en nombre del Grupo Verts/ALE. - Señor Presidente, en primer lugar, me gustaría felicitar en nombre de mi grupo a los nuevos Estados miembros, incluido el mío, Letonia, por su adhesión al espacio Schengen. También quiero dar las gracias a Portugal por su iniciativa SIS I, que ha abierto el camino para la libre circulación de muchos europeos. Muchas gracias a todos los que participaron en esta tarea e hicieron todo lo que estaba en su mano para que este regalo de Navidad fuera posible. Mientras tanto, todavía sigue habiendo muchos problemas en este ámbito. ¿Qué ha pasado con SIS II? ¿Cuándo puede empezar a funcionar? También nos preocupa el uso de los datos sensibles por parte de SIS II. El régimen de protección de datos aplicable a estas normas de SIS II es demasiado complejo. ¿Tendremos un acuerdo político sobre la Decisión marco sobre la protección de datos en el tercer pilar a finales de este año? ¿Solucionará la Decisión marco todos los problemas? ¿Las autoridades responsables de la protección de datos cuentan con los medios necesarios para aplicar las normas sobre la protección de datos con respecto a SIS II? ¿Actuarán de buena fe todos los Estados miembros a la hora de procesar los datos de Schengen? ¿Por qué me planteo tantas preguntas ahora? Sólo quiero recordarles que queda mucho para dar por concluido el sistema Schengen. Se ha hecho un buen trabajo para ampliar el espacio Schengen, pero ahora tenemos una nueva tarea -puede que la más difícil- para conseguir que el espacio de libertad se garantice a todos. Giusto Catania en nombre del Grupo GUE/NGL. - (IT) Señor Presidente, señorías, yo también, en nombre de mi Grupo, creo que hoy es un día muy importante porque vamos a ampliar la posibilidad de libre circulación para muchos ciudadanos comunitarios. Este hecho supone un paso adelante revolucionario, que nos complace enormemente porque garantiza la extensión de la libertad de circulación. Supone un gran logro, al situarnos en la dirección de un espacio único europeo. No obstante, mi Grupo alberga ciertas dudas respecto a otros aspectos, sobre todo en lo que atañe a la dimensión exterior del espacio Schengen. De hecho, estamos fortaleciendo tal dimensión exterior, al reforzar, y en cierto sentido, militarizar, nuestras fronteras exteriores. Mantenemos serias dudas al respecto: mientras garantizamos una libertad de circulación cada vez mayor a los ciudadanos comunitarios pertenecientes al espacio Schengen, dificultamos al mismo tiempo el acceso a los ciudadanos no comunitarios. Por este motivo, no estamos satisfechos con el proceso en su conjunto. Por otra parte, también albergamos dudas respecto a la ejecución del SIS II: estamos muy preocupados, y creemos que, en ciertos casos, estos intercambios de información no permiten una protección adecuada de datos sensibles. Por tanto, consideramos que hoy se ha dado un paso adelante significativo en la construcción de la Unión Europea, y que, sin embargo, al mismo tiempo, hemos transmitido un mensaje muy negativo en cuanto a la forma y la sustancia de la misma. Bastiaan Belder en nombre del Grupo IND/DEM. - (NL) Señor Presidente, me gustaría hablar en nombre de mi colega, el señor Blokland. En las últimas semanas, se ha dejado claro en los medios de comunicación que, desde la adhesión de Rumanía a la Unión Europea, se han desplazado ya a Italia 500 000 rumanos. Existe por tanto un elevado grado de libertad de circulación en la Unión Europea, incluso sin la aplicación del acervo de Schengen. En este sentido, me preocupan enormemente los controles aplicados a las personas poco recomendables que atraviesan nuestras fronteras interiores. La decisión de Italia de rechazar a ciudadanos europeos constituye una medida extrema que pone de relieve claramente que las fronteras abiertas pueden tener también consecuencias negativas. Por tanto, se requieren controles específicos. Tales controles son posibles en las fronteras, pero también pueden efectuarse en aeropuertos y estaciones de ferrocarril. Por este motivo, es necesario que comience a operar un SIS funcional en un plazo breve. En su evaluación de Schengen, ¿puede la Comisión ocuparse también de la libre circulación de personas procedentes de países que pertenecen a la Unión, pero no al espacio Schengen? Andreas Mölzer en nombre del Grupo ITS. - (DE) Señor Presidente, a nosotros también nos complace que el telón de acero que tendieron los comunistas a lo largo de Europa durante más de medio siglo, con tal desprecio por la dignidad humana, se derribe por fin. Digo esto como austríaco, para el que el acceso a nuestros vecinos, los checos, eslovacos, húngaros y eslovenos, vuelve a estar disponible, como lo estaba hace cien años. No obstante, permítanme formular una crítica: en una decisión de tanta gravedad, el hecho de que el sistema de información de Schengen funcione debidamente no es suficiente en absoluto. En mi opinión, los nuevos custodios de las fronteras exteriores deben contar en la práctica con las capacidades necesarias para desempeñar su papel. Si consideramos que algunos Estados de la UE en Europa central y oriental eran aún importantes países de tránsito en 2006, y que las cifras de detención de inmigrantes ilegales en las anteriores fronteras de Schengen de la UE en Austria y Alemania eran muy superiores a las registradas en las fronteras exteriores de la UE, no podemos permitirnos pasar por alto este motivo de preocupación. Con todo, es un hecho muy positivo que el telón de acero haya quedado relegado por fin a la Historia. Irena Belohorská (SK) Creo que todos los nuevos Estados miembros, incluida la República Eslovaca, se encuentran bien preparados para incorporarse al espacio Schengen. La República Eslovaca ha cumplido los criterios específicos en el área de la cooperación de Schengen y, por tanto, ha satisfecho todas las condiciones básicas, de manera que los ciudadanos eslovacos podrán disfrutar de la supresión de controles en las fronteras interiores terrestres desde diciembre de 2007, y también aéreas desde marzo de 2008. La República Eslovaca aplica el acervo de Schengen en lo que respecta al sistema de información de Schengen desde el 1 de septiembre de 2007, y la información policial fluye ya a través del sistema en las dos direcciones. Hemos creado una red de puntos de contacto para facilitar el intercambio de datos entre los sistemas de información policiales. Nuestros mecanismos de protección y control fronterizo cumplen ya los requisitos del código de fronteras de Schengen. Las deficiencias identificadas en la protección de datos personales y en el aeropuerto de Bratislava se han corregido. Después de tres años y medio tras la adhesión a la UE, ya no hay obstáculos para que los ciudadanos eslovacos disfruten finalmente del derecho que les asiste con arreglo al Tratado CE, el derecho a la libre circulación de las personas. Confío en que la Unión Europea conceda pronto a nuestros ciudadanos otro derecho que también les asiste: el derecho a trabajar sin restricciones en otros países de la UE, y que ésta deje de otorgar prioridad a los trabajadores de terceros países y, por el contrario, conceda tal prioridad a los ciudadanos de la Unión procedentes del este de Europa. Manfred Weber (DE) Señor Presidente, señorías, represento aquí en el Parlamento Europeo a Baja Baviera, que tiene frontera con la República Checa. Cuando era aún más joven que ahora, esta área era verdaderamente el fin del mundo. Mirando a la galería, veo tantos jóvenes entre el público asistente, y creo que podemos recordar que nos encontramos ante una jornada histórica en la que se suprimen de manera definitiva estas fronteras y estamos unidos en el marco de Europa. Por esa razón, sí, ¡es motivo de celebración! Como representante político, puedo afirmar con toda sinceridad que muchos no estaban convencidos de que esto fuera a funcionar tan bien como lo ha hecho, ni de que nuestros amigos de Europa Oriental fueran a procurar la ejecución del SIS "One For All" de este modo. Permítanme manifestar mi felicitación y respeto por tal logro. También me gustaría expresar mi agradecimiento a Carlos Coelho. El hecho de que el Parlamento Europeo desempeñe un papel tan significativo en lo que atañe a Schengen se debe a nuestro ponente. Deseo asimismo hacer hincapié en ese punto. En cualquier caso, los políticos siempre tienen que pensar en el día de mañana, y en los que nos aguarda en el futuro. En esta ocasión, me gustaría recordar a todos lo que declaró Ilkka Laitinen, Director Ejecutivo de Frontex, en la última reunión del Consejo de Justicia y Asuntos de Interior (JAI): dijo que los flujos de migración están cambiando de manera manifiesta, alejándose de la frontera meridional a lo largo del Mediterráneo y desplazándose a la frontera oriental. Es un hecho para el que debemos prepararnos ya. Asimismo, debemos abordar los problemas identificados en los informes de evaluación. Por esa razón es tan importante la cláusula de evaluación propuesta por el Parlamento. Necesitamos el SIS II, y quiero dirigir un llamamiento al Vicepresidente de la Comisión para que no deje de ejercer presión a este respecto, porque es importante que los Estados miembros resistan toda tentación de sentarse y decir, "ya está, lo hemos conseguido". Necesitamos el mismo nivel de compromiso de ellos cuando llegue la hora de la ejecución del SIS II. Una vez que hayamos abierto las fronteras para los ciudadanos, éstas quedarán abiertas igualmente para los delincuentes, y así las cosas, tendremos que mantenerlas abiertas también para nuestra policía. Por esa razón, no puede debilitarse ahora el compromiso asumido en lo que se refiere al Tratado de Prüm; hemos de reforzar la cooperación también a este respecto. En quinto lugar, debo señalar que se requiere una consolidación de Frontex. Me gustaría ver que, en el futuro, Frontex asume la responsabilidad relativa a la evaluación de estándares en las fronteras exteriores. Tendremos una celebración en diciembre, y confío en que lo que venga después no sea una resaca, sino un recuerdo positivo de la celebración en si, y de las razones que la motivaron. Irena Belohorská (SK) Discúlpeme, señor Presidente, disculpe, pero me han informado de que el intérprete inglés ha dicho la República Checa en lugar de la República Eslovaca. Me gustaría dirigir un llamamiento a nuestros intérpretes para que se acostumbren al hecho de que Checoslovaquia se dividió en dos Estados soberanos, lo que significa además que, en el contexto de mi discurso, quise decir que fue la República Eslovaca la que satisfizo las condiciones. El Presidente Gracias, señora Belohorská. Tenemos conciencia de la situación que usted describe y usted sabe bien que nos tocó ser testigos de excepción de aquella situación. En cualquier caso, tomamos nota y, si hay que corregir, se corregirá. La verdad es que no sé claramente a quién se refiere usted, quién ha hablado de Checoslovaquia. Ciertamente, no creo que haya sido la Presidencia. Magda Kósáné Kovács (HU) Gracias, señor Presidente. La decisión de hoy es verdaderamente simbólica, y pueden experimentarla con mayor intensidad aquéllos que crecieron detrás de una alambrada de espino, que podían cruzar la frontera a Occidente cada tres años, y que hoy pueden recordar cómo se les revolvía el estómago en el momento de traspasar la frontera. Hungría adoptó la legislación necesaria en 2004, la fecha de la adhesión. Desde entonces, ha desarrollado su sistema de instrumentos necesarios para la protección de Schengen. Las inspecciones han clasificado los preparativos como excelentes, en lo que respecta a las fronteras tanto terrestres, como aéreas. Además, Hungría asumirá la responsabilidad correspondiente al 15 % de la frontera oriental. Nos gustaría manifestar nuestro agradecimiento a los Estados miembros que nos han mostrado su solidaridad, y en especial a la Presidencia portuguesa, por esta oportunidad que viene acompañada de una gran responsabilidad. Asimismo, deseamos agradecer al Consejo su flexibilidad, que nos ha permitido resolver el problema que tuvimos con Croacia, y que también ha hecho posible solucionar la situación de los húngaros que residen en el extranjero mediante convenios bilaterales, de conformidad con sus deseos y la aprobación de los países vecinos. ¡Gracias a todos! Gracias por el uso de la palabra, señor Presidente. Toomas Savi Señor Presidente, con la adhesión de nueve Estados miembros nuevos al espacio Schengen, que representa la verdadera y definitiva caída del telón de acero, la UE realmente ha concedido a sus ciudadanos europeos la oportunidad de viajar y confraternizar de forma recíproca. El pasado otoño llamé la atención de los ciudadanos de Estonia sobre la amenaza de que la adhesión de los nuevos Estados miembros pudiera ser retrasada hasta finales de 2009. Me complace que la Comisión Europea haya encontrado la forma de agilizar el proceso y confío en que no haya afectado a la pertinencia del sistema. Sin embargo, además de los efectos positivos de esta adhesión, la UE debe ocuparse del reto que supone gestionar las posibles amenazas que podrían derivarse de dicha unidad administrativa tan amplia. El sistema SIS constituye una salvaguarda necesaria para garantizar el normal funcionamiento del espacio Schengen y, definitivamente, debería seguir abierto a futuros complementos. Ahora, la práctica podría dar lugar a nuevos problemas. Combatir las amenazas y mantener la naturaleza flexible resulta fundamental para que SIS pueda afrontar los retos que esta ampliación trae consigo. Mario Borghezio (IT) Señor Presidente, señorías, el espíritu del Tratado de Schengen es el de salvaguardar la seguridad de los ciudadanos europeos. A tal efecto, resulta indudablemente mejor que haya que guardar alguna cola en las fronteras y en los aeropuertos, que permitir el libre acceso no sólo a las personas decentes, sino también a los criminales más reincidentes, a los que no queremos tener en nuestros países. Deseamos que se efectúen controles en las fronteras, por ejemplo, de los romaníes rumanos, con detección obligatoria de los datos biométricos, incluidas las huellas dactilares digitales. Debemos saber a quién dejamos entrar en nuestro país, así como la fecha exacta de la entrada, para poder, por ejemplo, aplicar escrupulosamente la Directiva europea que nos permite (como se ha señalado hace un momento) expulsar después de tres meses a todo aquél que carezca de fondos para mantenerse. La Comisión de Romano Prodi asumió compromisos con los nuevos Estados miembros sin tener en consideración en absoluto las situaciones de emergencia, de las que se han producido varias desde entonces. Estas situaciones dan lugar ahora a problemas de seguridad atroces, y la Unión Europea debe pensar no sólo en los derechos de los ciudadanos europeos, sino también en su seguridad. La seguridad es un derecho inalienable, un derecho natural. Es necesario que se emprendan acciones, y el Comisario Frattini tiene toda la razón al transmitir mensajes equilibrados y positivos a este respecto, pero no debemos olvidar que Schengen también tiene que ocuparse de los controles en las fronteras exteriores de la Unión Europea, y ha de abordar esta tarea con una eficacia creciente. No tenemos nada en contra de ningún grupo étnico ni de población, y menos aún contra nuestros hermanos de Europa oriental; sin embargo, no queremos que haya delincuentes circulando libremente por nuestro territorio. Padania es una tierra de gente honesta y trabajadora. Sus puertas están abiertas únicamente para aquéllos que vienen a trabajar, que se comportan debidamente y que (como corresponde al espacio de justicia y libertad de la Unión Europea) se atienen a las normas, en concreto, a las de honestidad, y a las de orden público. Miloslav Ransdorf (CS) La historia de la ampliación del espacio Schengen viene marcada por la duplicidad de estándares. En 1995, los tres nuevos Estados de Schengen sólo tenían que cumplir unas cuantas formalidades. En 2004, sin embargo, los nuevos Estados miembros fueron sometidos a un conjunto de controles y evaluaciones humillantes que duraron tres años y medio. Se formularon objeciones por parte de Alemania y de Austria en particular, que mantuvieron que la ampliación del sistema de información de Schengen existente para incluir a los nuevos países no resultaba posible. Finalmente, este problema se superó gracias a la Presidencia portuguesa, a la que debemos elogiar enormemente por haber sido capaz de hacer caso omiso de tales voces. SISone4all satisface ya todos los requisitos. Los nuevos Miembros se encuentran preparados para garantizar una seguridad adecuada en el espacio Schengen. Quedan aún por resolver algunas cuestiones, como las de la protección de datos, y quizás incluso la protección de los nuevos Estados miembros frente al transporte de sustancias tóxicas, como en el caso de Alemania y la República Checa. No obstante, creo que todas estas dificultades se abordarán con éxito, y que Europa, en el proceso, no se convertirá en una especie de fortaleza cercada. Confío en que Europa siga dispuesta a colaborar con otras naciones de Europa central, oriental y sudoriental. Sin el este de Euroa y los Balcanes, nuestro continente no está, y nunca estará, completo. Koenraad Dillen (NL) Señor Presidente, al igual que los ministros europeos de Asuntos de Interior, este Parlamento concede ahora luz verde a la extensión del sistema de Schengen a los Estados miembros que se incorporaron a la Unión en 2004. Este hecho constituirá un alivio para muchos. No obstante, yo no mantengo una actitud tan eufórica respecto a Schengen en si: el hecho es que la política europea de fronteras abiertas también refuerza sensiblemente el ámbito de actuación de la delincuencia organizada internacional. Como consecuencia, Schengen ejerce un efecto indirecto. El sistema de fronteras abiertas siempre ha exigido una transferencia adicional de competencias, y una cooperación policial cada vez más estrecha, lo que, en última instancia, dará lugar a un cuerpo de policía, una fiscalía y un derecho penal europeos plenamente constituidos, con sus aspectos positivos, pero también negativos. En cualquier caso, la política de fronteras abiertas deja a los Estados miembros por separado indefensos frente a los programas de regularización de migrantes ilegales adoptados en ciertos países (pienso en España e Italia en particular), lo que siempre atrae a un mayor número de migrantes a las fronteras europeas deficientemente protegidas. La célebre solidaridad europea brilla por su ausencia en este caso, y esto hay que decirlo. Barbara Kudrycka (PL) Señor Presidente, la decisión sobre la cuestión de Schengen era una misión imposible, como ha señalado el señor Magalhães. Prueba que, si existe realmente voluntad para ello, es posible interconectar en la práctica los espacios de libertad para los ciudadanos de Europa, incluida la libertad de circulación, y reforzar simultáneamente la seguridad de esos mismos ciudadanos, es decir, la seguridad interior. Los preparativos para la toma de esta decisión han durado al menos diez años, y se han intensificado enormemente en los dos últimos. En su forma actual, el proyecto Schengen difiere en gran medida de lo que era a mediados del decenio de 1980. La principal diferencia radica en que ahora se encuentra plenamente consagrado en el orden jurídico y organizativo de la Comunidad. En otras palabras, en lo que atañe a los nuevos países, la cuestión no es si nos beneficiaremos plenamente del espacio Schengen, sino cuándo comenzaremos a beneficiarnos. En esta coyuntura, uno tiende a dejarse llevar por los recuerdos históricos y simbólicos. Después de la Segunda Guerra Mundial, la cuestión de las fronteras y su control dieron lugar a que se trazaran cruentas líneas de división en el mapa de Europa. Traspasar una frontera equivalía a menudo a arriesgar la vida. En el estado de cosas actual, podemos afirmar que parte de nuestro legado de posguerra ha desaparecido para siempre. Los nuevos países han superado la etapa preparatoria con éxito. Ha quedado meridianamente claro que muchas de las soluciones adoptadas por Polonia y otros nuevos Estados miembros pueden servir, y sirven en realidad, como ejemplos para los miembros actuales del espacio Schengen. Los vientos de cambio procedentes de los nuevos países serán una inspiración para la vieja Unión, y no una amenaza. También contribuirán a reforzar la confianza mutua. El proceso de ampliación de Schengen constituye asimismo un reto, y una labor ardua para nosotros en el Parlamento. En el terreno de lo personal, tuve el honor de poder colaborar con un ponente tan eminente como el señor Coelho, con mis colegas del grupo, y con la Comisión de Libertades Civiles, Justicia y Asuntos de Interior. Me gustaría agradecer a la Presidencia portuguesa su enorme determinación. También deseo agradecer al señor Frattini su actitud favorable y su compromiso con este espléndido logro, que carece de precedentes en el curso de la Historia. Wolfgang Kreissl-Dörfler (DE) Señor Presidente, extender el espacio Schengen para incluir a nueve nuevos Estados miembros constituye un paso histórico que completa la ampliación de la Unión Europea y desmantela las fronteras en las que, en su momento, el telón de acero separaba nuestras naciones. Hubo los que creyeron, antes del inicio del proceso, que era demasiado pronto para abordarlo, pero ahora podemos descartar tales temores. La evaluación más reciente ha puesto de manifiesto que los nuevos miembros aplican el acervo de Schengen a satisfacción de todos. Seamos sinceros: los controles fronterizos y los atascos de tráfico que provocan sólo han contruibuido de manera limitada a la seguridad de nuestros países. La verdadera delincuencia organizada transfronteriza sólo puede combatirse eficazmente mediante la cooperación intensiva de nuestra policía y demás órganos de seguridad. Esta cooperación ha de optimizarse en el futuro, y todos están invitados a desempeñar un papel en este ámbito. Después de todo, entre los antiguos Estados miembros, Alemania es uno de los países cuyas fronteras se han visto más afectadas por la supresión de los controles. Por tanto, me gustaría dar la bienvenida a los ciudadanos de nuestros países vecinos a nuestro espacio común de libre circulación. Deseo añadir que la población de nuestros propios países, en Alemania, Italia, Francia y España, se beneficiará igualmente de la libertad recién adquirida, ya sea en sus vacaciones, o al visitar a amigos. El 21 de diciembre, Europa dará un paso más en su proceso de integración. Es un hecho positivo para su población, y para Europa en su conjunto. (PT) Una vez más, muchas gracias al señor Coelho, nuestro Presidente en ejercicio, y al Comisario Frattini. Jan Jerzy Kułakowski (PL) Señor Presidente, Polonia se incorporará al espacio Schengen el 21 de diciembre del presente año, junto con otros nuevos Estados miembros. Este hecho representará un significativo paso adelante hacia la plena integración en la Unión Europea. Por tanto, me gustaría señalar lo mucho que celebramos este proceso. La siguiente etapa consistirá en el acceso a la zona euro. La incorporación al espacio Schengen no significa que vayamos a darle la espalda a nuestros vecinos del este. Trataremos de facilitar la entrada en Polonia de sus ciudadanos, en el marco de los compromisos de Schengen. En cualquier caso, permítanme subrayar que abordaremos tal tarea únicamente de conformidad con los compromisos que hemos asumido como miembros del espacio Schengen. Kinga Gál (HU) Gracias por permitirme hacer uso de la palabra, señor Presidente. La nueva Europa se pone ahora a nuestro alcance, en cuanto que las líneas divisorias que se trazaron con tanta destreza en el pasado han dejado de existir, y esto ejercerá una repercusión superior a cualquier otra cosa en las vidas diarias de todos los que residimos en la zona. Me gustaría felicitar y agradecer a la Presidencia portuguesa que haya generado la oportunidad y el marco técnico para que se den los acontecimientos de hoy. Asimismo, nos gustaría agradecer al Comisario Frattini la ayuda que han recibido estos Estados miembros. Por último, pero no por ello menos importante, me gustaría agradecer a mi colega, el señor Coelho, su sentido de vocación en la gestión de este asunto. Ahora podremos sentir las ventajas de la ampliación como una realidad física, y también la importancia simbólica y práctica de poder, por ejemplo, cruzar los puentes del Danubio sin controles, o cruzar este río a remo, lo que constituía un sueño inconcebible para nuestros padres. Los ansiados deseos de generaciones devienen reales. De este modo, la Historia admite ahora que nuestros jóvenes héroes de 1956 tenían razón. Al mismo tiempo, debemos hacer cuanto esté en nuestra mano para ampliar este espacio, tan pronto como sea posible, a Bulgaria y Rumanía, que se incorporaron recientemente a la Unión. En este último caso (por ejemplo, en el de Transilvania), la frontera entre Rumanía y Hungría será tan importante, que sólo puede compararse a lo que debió sentir, cuando se suprimió la frontera franco-alemana, la población residente en esta región. Tampoco podemos olvidar que los controles serán aún más rigurosos en las fronteras exteriores de la zona Schengen. Por esta razón, los grupos étnicos que residen fuera de nuestras fronteras, los húngaros que viven en Voivodina y Subcarpacia, se encontrarán en situación de desventaja: nuestro contacto estrecho con ellos constituye una condición para su permanencia en dichas regiones, y una obligación constitucional para nosotros. Las fronteras exteriores no pueden convertirse en un nuevo telón de acero para estas comunidades. Sólo de este modo, prestando atención a los que permanecen en el exterior, las celebraciones por la apertura de las fronteras pueden ser plenas para nosotros. Gracias por permitirme hacer uso de la palabra. Genowefa Grabowska (PL) Señor Presidente, al igual que los anteriores oradores, me gustaría agradecer a la Presidencia portuguesa su labor, de gran determinación, respecto a la ampliación del sistema de Schengen. Celebro el hecho de que una de las últimas diferencias restantes en cuanto al trato entre los ciudadanos de los antiguos y los nuevos miembros de la Unión desaparecerá el 21 de diciembre de este año. En particular, como polaco, me siento orgulloso de que mi país sea responsable del control de más de 1.200 kilómetros de la frontera terrestre exterior de la Unión, y de que la agencia FRONTEX se ubique en Varsovia. Al mismo tiempo, me gustaría subrayar que el sistema de Schengen no se ha concebido para aislar a la Unión de sus vecinos. Su fin no es crear la denominada fortaleza europea. Creo que debemos aprovechar esta oportunidad para transmitir un mensaje desde esta Cámara a nuestros vecinos más allá de las fronteras de la Unión, incluidos los ciudadanos de Rusia, Ucrania y Belarrús, dejando claro que, indudablemente, la frontera de la Unión no es un muro erigido para defendernos de ellos. Hemos de comunicar que se trata simplemente de un elemento más de nuestra seguridad como Unión, y que no dejaremos de ejercer como buenos vecinos. István Szent-Iványi (HU) La incorporación de los nueve Estados miembros constituye un paso adelante significativo en el terreno de la integración, tanto para la Unión Europea, como para los propios países en cuestión. Finalmente, los ciudadanos obtendrán un beneficio tangible de la adhesión a la Unión Europea. Debemos agradecer este avance a la Presidencia portuguesa, que ha hecho todo lo posible para que nos incorporáramos en la fecha prevista, en 2007, aunque hubo intentos de impedir este logro. Los Estados miembros en cuestión también merecen reconocimiento por dedicar un enorme esfuerzo a cumplir los rigurosos criterios y condiciones aplicados. Es muy importante que no se erija un nuevo telón de acero entre los países que se acaban de incorporar y sus países vecinos. Los acuerdos sobre facilitación de procedimientos de visado y tráfico fronterizo local pueden resultar de gran ayuda a tal efecto, pero el objetivo último en cualquier caso consiste en lograr la exención de visado. Para ello es necesario establecer un calendario realista que haga posible la formulación de una exención de visados a la mayor brevedad posible. Gracias.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
De Voorzitter.    Ik verklaar de zitting van het Europees Parlement, die op 16 september (1) werd onderbroken, te zijn hervat. De Voorzitter.    Aan de orde zijn de opmerkingen van één minuut over kwesties van politiek belang. McCarthy (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik wil u persoonlijk bedanken voor uw inspanningen en steun bij de pogingen om Ken Bigley vrij te krijgen, die afkomstig is uit mijn kiesdistrict Liverpool en gegijzeld was in Irak. Wij ontvingen vrijdag het uiterst tragische bericht van zijn executie. Ik zou u zeer erkentelijk zijn, mijnheer de Voorzitter, indien u namens de afgevaardigden van dit Parlement ons medeleven en onze condoleances aan zijn familie zou willen overbrengen. Ik doe dit verzoek tevens uit naam van alle andere afgevaardigden die namens de Labourpartij in het Europees Parlement zetelen. De Voorzitter.    Hartelijk dank, mevrouw McCarthy. Ik kan u zeggen dat de condoleancebrief al verstuurd is, en dat ik daarvoor al mijn medeleven met de nabestaanden en met het volk van Groot-Brittannië heb betuigd. In de condoleancebrief die ik aan de familie Bigley heb gestuurd verklaar ik dat wij allen zeer aangeslagen zijn door de brute moord. Wij hadden reeds een oproep gedaan aan de ontvoerders om de heer Bigley vrij te laten, maar deze oproep was, zoals zoveel van zulke oproepen die over de hele wereld worden gedaan, tevergeefs. Het enige wat ons nu overblijft is treuren om zijn dood en eensgezind ons medeleven betonen aan zijn familie. Deze brief is dus verstuurd. Ik dank u dat u op deze mogelijkheid hebt gewezen. De Rossa (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik vraag het woord om de schendingen van de mensenrechten in Colombia aan de orde te stellen. Ik ben benaderd door Frontline, een internationale organisatie die zich inzet voor de bescherming van mensenrechtenactivisten. Deze organisatie komt op voor mensenrechtenactivisten die in hun land betrokken zijn bij vreedzame acties op het gebied van mensenrechten. In februari van dit jaar is een aantal vakbondsleden opgepakt. Het betrof hier leden van een landbouwassociatie. Tot op heden zijn er geen officiële aanklachten tegen hen ingediend en er is ook geen enkele grond voor een eventuele serieuze aanklacht. Alleen al dit jaar zijn er in Colombia dertig vakbondsleden vermoord. De Europese Unie heeft van tijd tot tijd aandacht besteed aan deze kwestie, maar mensenrechtenactivisten in Europa en in Colombia hebben ernstige zorgen dat de Europese Unie de zaak uiteindelijk gewoon laat rusten. Ik zal u de brief doorsturen waarin Frontline u dringend verzoekt om er bij de Colombiaanse autoriteiten op aan te dringen, ten eerste, dat ze de leden van Fensuagro onmiddellijk vrijlaten, omdat er geen enkele legitieme aanklacht tegen hen is, en, ten tweede, dat ze garanderen dat officiële vakbonden zonder door de overheid geïntimideerd te worden hun werk kunnen doen. De Voorzitter.    Hartelijk dank, mijnheer De Rossa. Er zullen maatregelen worden getroffen in reactie op datgene wat u aan de orde hebt gesteld. Ludford (ALDE ).    – Mijnheer de Voorzitter, het Engelse milieuagentschap heeft onthuld dat er dit jaar in vijf maanden tijd twaalf miljoen kubieke liter ongezuiverd rioolwater in de Theems is geloosd, de rivier die door Londen stroomt. De situatie kan alleen maar verslechteren nu zich ten gevolge van de opwarming van de aarde steeds vaker extreme stormen voordoen. Als gevolg van deze lozingen sterven niet alleen duizenden vissen, maar ontstaan ook gevaarlijk hoge concentraties van de colibacterie en andere schadelijke bacteriën. Dit is een Europese kwestie, omdat dergelijke concentraties ver boven de EU-normen voor zwemwater liggen, en het is overigens ook een grensoverschrijdende kwestie, omdat het bedrijf Thames Water in Duitse handen is. De Britse regering weigert de anderhalf miljoen Britse pond te verstrekken die nodig is om een tunnelbuis te bouwen die deze lozingen tegenhoudt. Mijn collega in het parlement in Londen heeft al verklaard dat de naar buiten gebrachte cijfers ronduit beschamend zijn voor ons land. Deze toestand is slecht voor het milieu, schadelijk voor de volksgezondheid en doet het imago van de Theems bepaald geen goed. Ik verzoek mijn collega’s van de Commissie milieubeheer, volksgezondheid en voedselveiligheid in het geweer te komen tegen deze inbreuk op de EU-wetgeving door de Britse regering en ik verzoek de Commissie deze kwestie nader te onderzoeken. Angelilli (UEN ).    - Mijnheer de Voorzitter, mijns inziens is het de plicht van dit Parlement om formeel uiting te geven aan zijn diepe ontroering en verontwaardiging over de terreuraanslag van Taba van afgelopen week waarbij zoveel slachtoffers vielen. Wij moeten de nabestaanden van de slachtoffers ons medeleven betuigen en hen duidelijk maken dat wij in gedachten bij hen zijn. Ik wil in het bijzonder herinneren aan de twee jonge Italiaanse vrouwen, Jessica en Sabrina, die zich onder de slachtoffers bevonden en wier enige schuld het was dat zij na een jaar werken van hun langverwachte vakantie wilden genieten. McAvan (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik zou het Parlement er graag aan willen herinneren dat het volgende week, de week van 17 tot 24 oktober, week is. Dit biedt ons allen de mogelijkheid om in actie te komen en iets te doen aan de armoede en het onrecht in de wereld. Het kopen van Fair Trade-producten is een praktische bijdrage daaraan. Ook het Parlement is begonnen met het kopen vanFair Trade-producten: in Straatsburg krijgen we nu Fair Trade-thee. In Brussel drinken we echter nog steedsLipton-thee. Misschien zouden de quaestoren kunnen onderzoeken waarom we in het ene geval Fair Trade-thee krijgen en in het andere geval niet en wat er in dit Huis nog meer ondernomen kan worden als het gaat om de aanschaf van Fair Trade-producten. Hiermee kan het juiste voorbeeld aan andere openbare instellingen gegeven worden. Ik hoop dat u dit initiatief zult steunen. De Voorzitter.    Hartelijk dank, mevrouw McAvan, uw boodschap is zeer relevant. Protasiewicz (PPE-DE ).    Ik wil wijzen op een geval van schending van de Verdragen door een aantal lidstaten. Ik hoef u er niet aan te herinneren dat Poolse ondernemers overeenkomstig de bepalingen van het Toetredingsverdrag, mede ondertekend door de Europese Unie, het recht hebben om vrij diensten te verlenen in alle lidstaten. Dit is een van de fundamentele vrijheden van de Unie waarvoor in de toetredingsonderhandelingen geen overgangstermijn is vastgelegd en waarvan alle Poolse burgers vanaf de eerste dag van het lidmaatschap van de Europese Unie kunnen genieten. De geldende overgangstermijnen hebben uitsluitend betrekking op personen die op basis van een arbeidscontract willen werken, niet op diegenen die diensten verlenen of als zelfstandigen werkzaam zijn. In veel lidstaten krijgen Poolse dienstenaanbieders die opdrachten van lokale klanten uitvoeren, alsmede personen die eigen dienstverlenende ondernemingen willen oprichten te maken met bijkomende administratieve vereisten die dergelijke activiteiten bemoeilijken. Zonodig kan ik u vertellen in welke landen dit het geval is. Ik ben van mening dat wij de Europese Commissie moeten vragen welke stappen zij denkt te ondernemen om deze praktijken te controleren en handelingen te voorkomen die gelijkstaan aan een schending van de Verdragen. Agnoletto (GUE/NGL ).    Mijnheer de Voorzitter, ik wil het Parlement in kennis stellen van een zeer ernstig feit. Op donderdag 7 oktober jongsleden heeft de FBI op federaal bevel Rack Space, een providerin de VS, gelast de hardware van twee servers ter beschikking te stellen. Daarin was al het materiaal van Indymedia opgeslagen, met andere woorden het materiaal van tientallen vestigingen van dit internationale netwerk, dat samenwerkt met groepen en verenigingen zonder winstoogmerk. Al het materiaal is ter beschikking gesteld zonder dat Indymedia ook maar enige reden heeft ontvangen voor dit optreden. Dit is regelrechte censuur. Mijns inziens moet het Europees Parlement altijd de ruimte verdedigen waarbinnen eenieder zijn recht op vrije meningsuiting en discussie kan uitoefenen. Daarom verzoek ik dringend om maatregelen die een oplossing bieden voor de situatie waarin Indymedia verkeert, of tenminste te vragen naar de redenen van dit optreden. McGuinness (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijn opmerkingen hebben betrekking op hetgeen zojuist is gezegd over eerlijke handel en Faire Trade-producten. De Europese Unie staat op het punt een hervorming van het suikerbeleid door te voeren die, indien alles inderdaad doorgaat, grote gevolgen zal hebben voor de Europese boeren en arbeiders in de suikersector. Er zijn in dit verband echter meer zaken die een rol spelen. Ik heb gehoord dat in Brazilië het handjevol suikerbaronnen dat de suikerindustrie in handen heeft likkebaardend wacht op de door ons voorgestelde hervormingen. Tegelijkertijd leven degenen die deze industrie draaiende houden, de arbeiders en de mensen die geen land bezitten, in angst en vrees dat hun situatie zal verslechteren. Deze toestand moeten wij niet bevorderen. Wanneer we uitvoerig gaan onderhandelen over het suikerbeleid moeten wij daarom niet alleen kwesties op het gebied van handel en economie in aanmerking nemen. Ik wil met klem benadrukken dat we ook stil moeten staan bij de sociale gevolgen en de morele dimensie van onze besluiten. De Voorzitter.    Het onderdeel voor opmerkingen over kwesties van politiek belang is afgesloten. De Voorzitter.    Aan de orde is de verklaring van de voorzitter van de Commissie over de balans van de Commissie Prodi. Prodi, Romano,    Mijnheer de Voorzitter, geachte afgevaardigden, het is niet zonder enige ontroering dat ik mij voor het laatst als voorzitter van de Europese Commissie tot u richt. De weg die wij de afgelopen vijf jaar gezamenlijk hebben afgelegd zal over enkele dagen een eindpunt bereiken. Deze vijf jaar stonden in het teken van ingrijpende politieke en institutionele veranderingen en van belangrijke gebeurtenissen in Europa en heel de wereld. Om te beginnen wil ik u herinneren aan de situatie waarin de Europese Unie zich in 1999 bevond. Bij de institutionele hervormingen wilden velen zich beperken tot de zogenaamde van Amsterdam. Zij stelden een beperkte institutionele agenda voor die zeker niet was opgewassen tegen de nieuwe uitdagingen van de Unie. De economische situatie was niet rooskleurig, en de reële mogelijkheid om de euro als fysieke munt in te voeren werd tegemoet gezien met grote twijfel, scepsis en zelfs angst. Groot was ook de onzekerheid over het tijdstip van de uitbreiding en het aantal daarbij te betrekken landen. Velen drongen aan op een beperkte uitbreiding met op zijn hoogst zes landen. Het tijdspad was niet afgebakend en er waren geen duidelijke regels. Onder de publieke opinie en in de pers bestond er grote angst. Nog groter was echter de dreiging die over het hele continent hing ten gevolge van de situatie op de Balkan en de afwezigheid van een duidelijke en overtuigende Europese strategie voor het gebied. Tot slot verkeerde ook de Commissie in een crisis sedert de gebeurtenissen van 1998 en 1999. Haar geloofwaardigheid en gezag waren tot een dieptepunt gezonken, en daarom moest haar imago worden hersteld. Aldus werd besloten voor het eerst serieuze en ingrijpende hervormingen van het administratieve bestel door te voeren. Geachte afgevaardigden, dat was de situatie waarin wij ons bevonden. Wij hebben de uitdaging op ons genomen en samen met u een ambitieuze agenda opgesteld voor Europa. De spil van deze agenda, de bindende kracht waardoor ons optreden elan en coherentie verkreeg, was de uitbreiding. De hereniging van Europa via de uitbreiding met tien nieuwe lidstaten, een duidelijk tijdspad voor de andere kandidaat-lidstaten, en concrete vooruitzichten voor een volledige opneming van alle Balkanlanden vormen de grootste bijdrage die de Unie kon geven aan de stabilisering en de politieke, economische en culturele groei van heel het continent. Om de uitdaging van de uitbreiding echter met succes te kunnen bekronen moesten wij het juiste evenwicht zien te vinden. Enerzijds mochten wij niet te langzaam vorderen, omdat dan de stuwkracht richting Europa, die heel sterk was in de kandidaat-lidstaten, verloren zou kunnen gaan, en anderzijds mochten wij ook niet te hard van stapel lopen, omdat wij de steun van de burgers van de Unie moesten zien te behouden. Daarom hebben wij krachtige steun gegeven aan de in Midden- en Oost-Europa op gang gebrachte hervormingsprocessen en deze begeleid. Tegelijkertijd hebben wij de zorgen van de Europeanen ter harte genomen. Deze zorgen hielden verband met de uitbreidingskosten, de bevolkingsverplaatsingen, de milieurisico’s, de nucleaire veiligheid en de corruptie. De steun van de publieke opinie in de nieuwe lidstaten overtrof alle verwachtingen, zoals bleek uit de succesvolle referenda. Aldus hebben wij aangetoond dat onderhandelingen en dialoog, hoe moeilijk, gecompliceerd en gedetailleerd deze soms ook mogen zijn, het enige democratische middel zijn om democratie en stabiliteit te exporteren. De ambitieuze uitbreiding van de Unie teneinde de roep te beantwoorden van een half continent om vrijheid, veiligheid en democratie, hield tegelijkertijd in dat wij met net zoveel ambitie de hervorming van ons institutioneel bestel moesten aanpakken. Wij besloten te streven naar een hervorming waarmee tegemoet kon worden gekomen aan de bestuursbehoeften van een Europa met vijfentwintig of zelfs meer lidstaten. Ofschoon wij aanvankelijk alleen stonden in dat streven, ondervonden wij geleidelijk aan meer steun en consensus. Vijf jaar lang waren wij verwikkeld in een ononderbroken institutioneel onderhandelingsproces: eerst de uitvoering van het Verdrag van Amsterdam, toen de conferentie van Nice, het eerste Ierse “nee” tegen het nieuwe Verdrag en zijn gevolgen, de Europese Conventie en tot slot het Grondwettelijk Verdrag. Dankzij de gezamenlijke inspanningen van het Parlement en de Commissie kon de methode van de Conventie worden ingevoerd, waarmee Europa meer democratie en meer transparantie kreeg. De scepsis ten aanzien van dit voorstel, waarvoor ik mij sedert de nacht van Nice heb ingezet, was echter groot. Nooit tevoren waren twee verschillende visies op Europa zo sterk met elkaar in aanvaring gekomen: enerzijds de visie van een sterk, politiek Europa, dat is opgewassen tegen de uitdagingen in de wereld en anderzijds de visie van een zwak Europa, dat enkel een ruimte van welvaart, stabiliteit en regelgeving is, en geen echte politieke entiteit. Europa is trouwens sterk veranderd ten opzichte van de jaren tachtig en negentig. Ook de houding en het beleid van de regeringen ten opzichte van Europa zijn sterk veranderd. In deze jaren waren de bondgenootschappen tussen de regeringen vaak occasioneel en pragmatisch van aard, al naar gelang de te behandelen voorstellen of de interne en internationale politieke situatie. Bovendien was er geen enkele groep van landen die op coherente wijze aanstuurde op meer integratie. Wij hebben altijd gevochten voor een sterker, democratischer en efficiënter Europa. Wij hebben sterk innoverende voorstellen gedaan aan zowel de Europese Conventie als de daaropvolgende Intergouvernementele Conferentie. Denkt u maar aan de minister van Buitenlandse Zaken van de Unie. Nu loopt ons werk ten einde. Over enkele dagen zal in Rome het Grondwettelijk Verdrag worden ondertekend. Dit is ongetwijfeld een belangrijke gebeurtenis voor Europa. Daarmee komt er meer democratie, meer eenvoud en meer transparantie, ook al zijn er andere aspecten die te wensen overlaten. Ik denk bijvoorbeeld aan de gevallen waarin besluiten alsnog met eenparigheid van stemmen moeten worden goedgekeurd. Samen met ons hebt u, geachte afgevaardigden, aan al dit werk een fundamentele bijdrage geleverd. Geachte afgevaardigden, ik heb gesproken over de uitbreiding, over de institutionele hervorming, over het groei- en vredesbeleid. Van dit alles zou niets zijn terechtgekomen als wij naast deze inspanningen niet tegelijkertijd hadden geprobeerd orde op zaken te stellen in onze eigen instelling, in de Europese Commissie, als wij haar prestige, haar slagvaardigheid en haar trots niet hadden hersteld. Zonder een ingrijpende hervorming van de structuren en het administratieve apparaat zou geen enkele verandering mogelijk zijn geweest. In een aantal sectoren, zoals de gedecentraliseerde financiële controle en de programma’s voor externe hulpverlening, oogsten wij reeds de eerste, tastbare resultaten. De hervorming deed echter vooral een krachtige politieke boodschap uitgaan. Het doel van de hervorming was de Commissie haar legitimiteit, onafhankelijkheid en efficiëntie terug te geven. Ik noem bijvoorbeeld het toerbeurtsysteem voor de directeuren-generaal. Jarenlang werden bepaalde directoraten telkens weer doorgeschoven naar ambtenaren van dezelfde nationaliteit. Ook noem ik de nationaliteitsregels voor de commissarissen en hun kabinetten en tenslotte het besluit om de commissarissen nauwer te betrekken bij de aan hen ondergeschikte diensten. Er is echter nog iets anders waar mijn Commissie zich door onderscheidde en waar ik ook bijzonder trots op ben: de collegialiteit. Ik had een eendrachtig en zeer professioneel team achter mij, een team dat zeer harmonieus heeft samengewerkt. Enkele leden van mijn Commissie vervullen nu belangrijke taken in de regering of het parlement van hun land. Ook dat is mijns inziens een concreet en onmiskenbaar teken van herstel en groei van de instelling die ik tot mijn eer vijf jaar lang mocht voorzitten. Ik ben er zeker van dat de Commissie onder het voorzitterschap van de heer Barroso - die ik bij deze veel succes wens - nog sterker zal worden. Mijnheer de Voorzitter, geachte afgevaardigden, het eenwordingsproces van dit continent is een uitstekende gelegenheid om de stabiliteit en de welvaart van de Unie uit te breiden tot heel het omringend gebied. Daarom hebben wij ons er niet toe beperkt om de scheidslijn, de “muur”, enkele honderden kilometers oostwaarts of zuidwaarts te verleggen. Jarenlang werd gesproken over de grenzen van Europa, maar er was nooit een operationeel voorstel gedaan. Wij hebben een nieuwe visie op de grenzen van de Unie ontwikkeld en het nabuurschapsbeleid voorgesteld, dat tot doel heeft een speciale relatie tot stand te brengen met de boog van landen om ons heen, van Rusland tot Marokko. Ook in de Europese Grondwet wordt nota genomen van de door ons met klem naar voren gebrachte noodzaak om een nieuwe relatie tot stand te brengen tussen de Unie en haar buurlanden. In een tijd waarin alom gesproken wordt over een “botsing tussen beschavingen” - alhoewel het mijns inziens eerder gaat om een “botsing tussen onwetendheden” - hebben wij een sterke impuls willen geven aan de interculturele dialoog en de verbetering van de wederzijdse kennis, met name in het Euro-mediterraan gebied. Wat het Middellandse-Zeegebied betreft kan ik mij nog goed herinneren hoe fel ik bekritiseerd werd toen ik besloot een opening tot stand te brengen naar het Libië van kolonel Gaddafi. Thans, twee dagen nadat de sancties tegen Libië zijn opgeheven, lijkt dat moment ver in het verleden te liggen, maar toch zijn slechts vier jaar verstreken, vier jaar van discreet maar gestaag en intensief werken, waardoor in dat land belangrijke veranderingen teweeg zijn gebracht en de weg werd vrijgemaakt voor zijn heropname in de internationale gemeenschap. Mijnheer de Voorzitter, geachte afgevaardigden, wij hebben gedurende deze jaren altijd duidelijk en welbewust gekozen voor multilateralisme. Meer mondiale en regionale , een nauwer partnerschap met de Verenigde Naties en minder verschillen tussen Noord en Zuid: dat waren onze doelstellingen. Wij hebben niet enkel “gesproken” over multilateralisme, maar het multilateralisme veeleer in dienst gesteld van onze doelstellingen en onze politieke keuzes. Ik zal u enkele voorbeelden noemen. Wij hebben het streven naar handelsliberalisering verbonden met de noodzaak om sterker rekening te houden met de legitieme verzoeken van het maatschappelijk middenveld en de ontwikkelingslanden. Wij hebben een centrale rol gespeeld in de uitbreiding van de Wereldhandelsorganisatie, teneinde een efficiëntere op wereldniveau te kunnen bevorderen. Wij hebben armoedebestrijding in het middelpunt geplaatst van onze samenwerkings- en ontwikkelingsprogramma’s en onze humanitaire acties. Wij hebben de banden met de andere gebieden in de wereld, zoals Latijns Amerika en Azië, versterkt en hebben steun gegeven aan nieuwe regionale integratieprocessen, zoals de Afrikaanse Unie. Tot slot hebben wij een concrete bijdrage geleverd aan de versterking van de transatlantische betrekkingen. Na de oorlog in Irak zeiden velen dat de kloof tussen de twee continenten onoverbrugbaar was geworden. Ik heb nooit geloofd in die these. Ik ben er namelijk van overtuigd dat Europa in de sectoren waarin het een identiteit heeft ontwikkeld, waarin het niet wordt verlamd door nationale veto’s, als een gelijkwaardige partner samen met Washington belangrijke resultaten kan bereiken. Wij hebben dan ook samen met onze Amerikaanse partners gewerkt aan concrete en zeer belangrijke thema’s, zowel op het gebied van de veiligheid en de terrorismebestrijding als in bepaalde gebieden van de wereld, zoals bijvoorbeeld de Balkan. Nogmaals, in deze gecompliceerde en vaak tragische wereld is Europa, als enige, in staat geweest om democratie te exporteren. Op economisch gebied was de euro ongetwijfeld de ster van ons mandaat. De euro moest van meet af aan de hoeksteen zijn van het nieuwe Europa. Daarom hebben wij ook van meet af aan de euro opgevat als een groots politiek, en niet enkel economisch project, als een project van mensen met politieke verantwoordelijkheden en niet alleen van gouverneurs van centrale banken, als een project waaraan visie en gezag moest worden gegeven en dat gecoördineerd moest worden. Gedurende heel ons mandaat hebben wij aangedrongen op de noodzaak de economische te versterken. De kosten van een niet eendrachtig Europa op dit gebied zijn namelijk nog steeds te hoog. Daarom hebben wij voorstellen gedaan voor de aanpassing van het Stabiliteits- en Groeipact aan de nieuwe vereisten en aan de nieuwe economische realiteit in Europa. Wij hebben eindelijk een begin gemaakt met het debat waarop van verschillende kanten was aangedrongen maar waartoe niemand de moed had opgebracht. Eerlijk gezegd kon ik nauwelijks een glimlach onderdrukken toen ik - na zoveel kritiek op mijn standpunt - in een Franse krant las dat: “de Commissie met haar recente voorstellen het Pact ‘intelligenter’ maakt….”. Wij hebben eveneens op standvastige wijze bijgedragen aan de strategie van Lissabon en talrijke voorstellen gedaan die noodzakelijk waren om de Unie in staat te stellen haar doel voor 2010 te verwezenlijken en de meest concurrerende en dynamische economie van de wereld te worden. Ik zal slechts enkele voorbeelden noemen: de Europese ruimte voor onderzoek, de beklemtoning van bedrijfsinnovatie en de informatiemaatschappij, de nieuwe onderwijs- en opleidingsprogramma’s voor levenslang leren en de openstelling van onze universiteiten naar de wereld. De hervorming van ons mededingingsbeleid is een van de belangrijkste bijdragen die wij hebben geleverd tot de verbetering van het mededingingsvermogen. Op sociaal gebied was de “Agenda voor het sociaal beleid” een referentiekader voor een hele reeks maatregelen op het gebied van de werkgelegenheid, de sociale bescherming, de gezondheid en de veiligheid op de werkplek, gelijke kansen en sociale insluiting. Als wij echter eerlijk zijn moeten wij toegeven dat veel doelstellingen niet zijn bereikt. Zo hebben wij met name niet de doelstellingen bereikt op de buiten de communautaire methode vallende gebieden, op de gebieden dus waar met eenparigheid van stemmen moet worden besloten. Een van de meest sprekende voorbeelden is hier het communautair octrooi. Telkens weer stuitte dit op moeilijkheden en struikelde het over taalkundige problemen. Als de lidstaten niet van houding veranderen zal de strategie van Lissabon in gevaar worden gebracht. Er zijn verder talloze voorstellen gedaan voor, en resultaten geboekt bij de verwezenlijking van de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid, bij de verbetering van de milieubescherming, bij de inspanningen op energie- en vervoersgebied en bij de versterking van de gezondheids- en consumentenbescherming. Denkt u maar aan de uitvoering van de agenda van Tampere en hetgeen gedaan is om het hoofd te bieden aan de nieuwe uitdagingen waarvoor wij geplaatst zijn door het internationaal terrorisme na de aanslagen van 11 september 2001. Denkt u ook aan de te Göteborg besloten strategie voor duurzame ontwikkeling, aan de Top van Johannesburg en aan de Europese inspanningen voor het Protocol van Kyoto, die nu definitief vruchten lijken af te werpen. Op die gebieden hebben wij echt het voortouw genomen in de wereld en op concrete wijze aangetoond dat een Europees optreden in een multilaterale context een echte toegevoegde waarde oplevert. Wij hebben de strategische keuzes, de keuzes die van cruciaal belang zijn voor de toekomst van de Unie - zoals het Europees satellietnavigatiesysteem GALILEO of de allesomvattende strategie voor een gemeenschappelijk Europees luchtruim - gekoppeld aan prompte reacties op noodsituaties - zoals de scheepsbreuken van de in 1999 en van de in 2002. Aan het begin van ons mandaat was er echter een ander gebied waarop het, na de gekkekoeiencrisis, absoluut noodzakelijk was het vertrouwen van de consumenten te herstellen: de voedselsector. De geïntegreerde strategie “van de boerderij tot de tafel”, was samen met andere instrumenten, zoals de Europese Autoriteit voor de voedselveiligheid, ons antwoord daarop. Ook de hervorming van het gemeenschappelijk landbouwbeleid had trouwens tot doel een antwoord te geven op de nieuwe interne en internationale uitdagingen. Daartoe werd een strategie met meer duurzaamheid en meer aandacht voor plattelandsontwikkeling opgezet. Tot slot hebben wij ons politiek project, onze visie op de Unie na de uitbreiding, gepresenteerd en voorstellen gedaan voor de nieuwe financiële vooruitzichten. Het doel van dit politiek project is een echt en concreet Europees burgerschap te verwezenlijken. Daarmee streven wij naar een Unie van continentale omvang, naar een Unie met nieuwe verantwoordelijkheden jegens haar burgers en met een eigen verantwoordelijkheid op het wereldtoneel. Ook dat is namelijk onze ambitie: van Europa een hoofdrolspeler maken op het wereldtoneel en Europa in staat stellen zijn stem te laten horen en zich in te zetten voor een wereld van vrede, veiligheid en evenwichtige ontwikkeling. Mijnheer de Voorzitter, geachte afgevaardigden, tot slot wil ik nog een laatste thema aanstippen dat mijns inziens op het conto moet worden geschreven van deze Commissie en het Europees Parlement: de sluiting van een kaderakkoord tussen de twee instellingen voor de duur van heel de legislatuur. Ons akkoord heeft de initiatieven waar beide instellingen achter staan, meer waarde verleend. Zo is het bijvoorbeeld praktijk geworden dat de Commissie het Europees Parlement bij voorbaat en formeel op de hoogte stelt van haar grote initiatieven. Deze akkoorden hebben de politieke rol van en de verbinding tussen de Commissie en de basis van de democratische legitimiteit, die voor een groot deel is gelegen in het Europees Parlement, versterkt. Dit is een onmiskenbare democratische vooruitgang, waaraan ik grote waarde hecht en waarvoor ik u wil bedanken. Tot slot wil ik nog wijzen op de grote mate van overeenstemming tussen het Europees Parlement en de Commissie op wetgevingsgebied. De conflictsituaties zijn op de vingers van een hand te tellen. Daar zijn wij verheugd over. Dit is een van de grote verdiensten van de medebeslissingsprocedure en van het correcte beheer van deze procedure door de drie betrokken instellingen. Nu lopen de vijf jaar ten einde, en ik moet zeggen dat ik voldaan ben over de opbouwende betrekkingen die wij tussen de Commissie en het Parlement hebben kunnen ontwikkelen. Ik hoop - en geloof - dat deze in de toekomst voortgezet kunnen worden. Als dit inderdaad het geval is, betekent dit dat de aftredende Commissie niet alleen de betrekkingen met dit Parlement heeft ontwikkeld maar ook de voorwaarden heeft gecreëerd voor een versterking van de democratie in Europa. Ik ben er namelijk rotsvast van overtuigd dat Europa behoefte heeft aan “meer Europa” en “meer Unie”. Wij moeten onze volledige steun geven aan het Europees politiek project en dit met kracht, overtuiging en moed verwezenlijken. Dat hebben wij de afgelopen vijf jaar ook gedaan. Mijn oprechte dank voor uw nooit aflatende hulp en steun! De Voorzitter.    Hartelijk dank, mijnheer Prodi. Voordat ik het woord geef aan de woordvoerders van de fracties, zou ik u graag, namens het Parlement en namens mijzelf, willen bedanken voor uw werk voor de Commissie, en hierbij in herinnering brengen dat u uw taak op een bijzonder moeilijk moment in de geschiedenis van Europa hebt aanvaard maar dat het continent, nu u vijf jaar later uw functie neerlegt, een aantal historische veranderingen heeft ondergaan. En dan bedoel ik écht historisch. Want dat is het woord dat, zonder gebruik van retoriek, het meest van toepassing is op de gebeurtenissen die in Europa tijdens uw mandaat hebben plaatsgevonden. De feitelijke invoering van de euro, de instelling van de monetaire unie – waar zo lang over is gedroomd en die na zoveel inspanningen werkelijkheid is geworden – zal de naam van de "Commissie Prodi" dragen. Ook de grootste uitbreiding van de Europese Unie – die zeker nooit meer herhaald zal worden – is onder uw voorzitterschap verwezenlijkt. Dit is een van de structurele metamorfosen van Europa die door de geschiedenis aan uw naam en aan de Commissie die u hebt voorgezeten zal worden verbonden, en ook aan uw vruchtbare en intensieve deelname aan het werk aangaande de Grondwet, die onderwerp zal zijn van een referendum. Alleen al op basis van deze drie onderwerpen, mijnheer Prodi, zult u het voorzitterschap van de Commissie verlaten met een uitstekende staat van dienst, met veel successen, politieke successen die de realiteit van Europa drastisch hebben veranderd en hebben bijgedragen aan zijn eenheid. Mijn voorgangers hebben me verteld dat u altijd hebt willen luisteren naar het Europees Parlement, dat zij in u altijd een aandachtig oor hebben gevonden. Ook al hebben wij uw raadgevingen niet altijd gevolgd, u hebt zich bij de parlementsleden in ieder geval in positieve zin onderscheiden door uw vriendelijkheid en uw constante toegankelijkheid. En, op de allereerste plaats door uw toewijding aan Europa. Deze toewijding aan Europa, die algemeen bekend is, is de reden geweest dat u het voorzitterschap van de Commissie ging bekleden. U kunt vooral tevreden zijn omdat deze toewijding aan Europa bij het verlaten van uw functie nog veel bekender is dan voorheen. Poettering (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de voorzitter van de Commissie, dames en heren, dit is een belangrijk debat en het zou goed geweest zijn als zowel het Raadsvoorzitterschap als de hele Commissie daarbij aanwezig was geweest. Ik hoop voor de toekomst dat de voltallige Commissie de plenaire vergadering niet alleen zal bijwonen wanneer ze ons vertrouwen nodig heeft, maar ook wanneer wij de balans opmaken, want van de balans hangt ook onze toekomst af. Daarom had ik het op prijs gesteld wanneer de Commissie hier in voltallige bezetting aanwezig was geweest en dat geldt ook voor de Raad. De Commissie onder voorzitterschap van Romano Prodi kende - zoals normaal is in het politieke en persoonlijke leven - zon- en schaduwzijden. Onze rol in de communicatie met de Commissie is tweeledig: aan de ene kant zijn wij bondgenoten van de Commissie, omdat wij staan voor het communautaire model, aan de andere kant zijn wij ook degenen die de Commissie controleren en we zijn vastbesloten die rol ook in de toekomst te vervullen. Ik ben het met de scheidende Commissievoorzitter eens wanneer hij zegt dat het Interinstitutioneel Akkoord de parlementaire democratie heeft versterkt. Voor ons is ook de nieuwe Commissie gebonden aan wat wij met de Commissie Prodi zijn overeengekomen. We hebben samen met succes een historische opdracht volbracht, namelijk de uitbreiding. Onze fractie is altijd een van de drijvende krachten geweest achter het lidmaatschap van de landen uit Midden-Europa en van Malta en Cyprus. Dat er vandaag bij dit debat ook collega’s zijn uit de tien nieuwe landen die sinds de laatste Europese verkiezingen in juni in ons Parlement vertegenwoordigd zijn, is dan ook iets waarop wij samen trots kunnen zijn. Dames en heren, de scheidende voorzitter van de Commissie heeft de term “intelligent” gebruikt om aan te geven dat hij iets dom vond, en wel in verband met de Maastricht-criteria. Voor ons blijft deze uitspraak, deze opmerking van Romano Prodi iets wat we niet tot de hoogtepunten rekenen. Toch hebben we uitdrukkelijk respect voor het werk van het inmiddels afgetreden Commissielid dat verantwoordelijk was voor het monetaire beleid. Ik noem geen naam, want dan zou ik vele namen moeten noemen, maar we hebben waardering voor de manier waarop de voormalige commissaris de stabiliteit van de Europese munt heeft verdedigd. Ik hoop dat ook het nieuwe lid van de Commissie dat daarvoor verantwoordelijk is en de nieuwe Commissie als geheel pal zullen staan voor het Stabiliteitspact en de stabiliteit van de Europese munt. Zo tevreden waren we niet over de voorstellen met betrekking tot het beleid inzake chemische stoffen. Daarmee zullen we ons de komende maanden, misschien zelfs de komende jaren moeten bezighouden. Ik wil niet op de details ingaan, maar het is belangrijk dat we het concurrerend vermogen van Europa vergroten. We moeten niet een beleid voeren waardoor Europa uiteindelijk zal deïndustrialiseren en arbeidsplaatsen zal verliezen. We hebben een redelijk evenwicht nodig tussen ecologie en economie. Het beste sociaal beleid is, banen te behouden en nieuwe banen te creëren. Daarom is het wellicht ons beide, het Parlement en zeker ook de Commissie, aan te rekenen dat we met het oog op de strategie van Lissabon geen ambitieuze, heel concrete doelen hebben gesteld. Bij de totstandkoming van de interne markt hadden we concrete doelen en concrete data. Daaruit moeten we gezamenlijk lering trekken: wanneer we in de toekomst het concurrentievermogen van Europa willen vergroten, moeten we strategische doelen formuleren met de data erbij. Een afscheid stemt natuurlijk altijd enigszins weemoedig en daarom wil ik u, voorzitter Prodi, het volgende zeggen: U weet hoe groot mijn persoonlijke waardering voor u is en ik vond het jammer - het zou niet eerlijk zijn om dat vandaag onvermeld te laten - dat u de afgelopen maanden, zo niet de afgelopen anderhalf tot twee jaar, prioriteit hebt gegeven aan de binnenlandse politiek van Italië. Ik had gewild dat u al uw energie op het Europese beleid, op uw werk als voorzitter van de Commissie had gericht. Al met al kunnen we echter met een positieve instelling afscheid van elkaar nemen. Ik wil u allemaal bedanken en als ik dan toch een naam moet noemen, dan die van de vice-voorzitter van de Commissie, die verantwoordelijk was voor de contacten met het Europees Parlement: mevrouw Loyola de Palacio. Ik wil echter alle leden van de Commissie danken voor hun inzet en ik wens hun persoonlijk alle goeds toe. Deze goede wensen slaan nu niet direct op ieders politieke rol, maar persoonlijk wens ik u allemaal het beste. Ik ga voor de hele Commissie van de positieve veronderstelling uit dat ze haar best heeft willen doen voor het communautaire Europa en dat moeten we als Commissie en Parlement gezamenlijk blijven doen. Daarom een hartelijk woord van dank en alle goeds voor u persoonlijk. Schulz (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de voorzitter van de Commissie, ik wil u namens mijn fractie bedanken voor het werk dat u de afgelopen vijf jaar samen met de hele Commissie voor de Europese Unie hebt gedaan. Zowel de Voorzitter van het Parlement als collega Poettering hebben al enkele mijlpalen uit de afgelopen ambtsperiode genoemd. Toen u deze functie aanvaardde was er sprake van een moeilijke situatie; na het einde van de door Jacques Santer geleide Commissie waren de betrekkingen tussen Parlement en Commissie gespannen. U hebt voor ontspanning gezorgd! U hebt dat gedaan door naar dit Parlement toe te komen. Door de wijze waarop u en uw hele Commissie ons tegemoet traden, hebt u als Commissievoorzitter duidelijk gemaakt dat u binnen het interinstitutionele kader respect hebt voor het Parlement als de vertegenwoordiging van de Europese volken. Daarvoor zijn we u dankbaar, omdat u daarmee een mijlpaal hebt gezet in de geschiedenis van de Europese Unie. Uw opvolger zal gemeten worden met de maatstaf die u in de omgang met het Parlement hebt aangelegd. Wie als voorzitter van de Commissie het vertrouwen van dit Parlement wil hebben, kan niet bij Romano Prodi achterblijven. Er is een tweede punt, mijnheer de voorzitter van de Commissie, waarop u trots kunt zijn en waarvoor we u dankbaar zijn. In een zeer moeilijke fase van het Europese en internationale beleid van Europa hebt u een standpunt ingenomen dat ik hier nog een keer wil aanhalen. Romano Prodi verklaarde in dit Parlement: Het terugvallen op wapens mag voor de politiek altijd slechts het laatste middel zijn. Men mag alleen naar de wapens grijpen wanneer alle alternatieve en alle politieke instrumenten zijn uitgeput. Het enige legitieme kader voor het besluit daartoe bieden de Verenigde Naties. De gevolgen van een oorlog zouden desastreus en niet te overzien zijn. Het was een profetische toespraak die u toen hield. De Irak-oorlog was fout en namens mijn hele fractie ben ik u dankbaar dat u als voorzitter van de Europese Commissie de juiste conclusies hebt getrokken. De invoering van de euro is al genoemd. Uw strijd en de strijd van uw medecommissarissen voor de Grondwet - en het zal een strijd blijven, want ze wordt dan wel op 29 oktober in Rome ondertekend, maar daarmee is ze nog niet geratificeerd - was een zaak waarvoor u stond. In het kader van de uitbreiding bent u samen met commissaris Verheugen, die ik hier noemen wil, op voorbeeldige wijze te werk gegaan. Alles bij elkaar opgeteld kan Romano Prodi denk ik trots zijn op zijn ambtsperiode, waarin er zoals bij alles hoogte- en dieptepunten zijn geweest, dat willen we niet verhelen. Als sociaal-democraten hadden ook wij soms reden tot kritiek. Wanneer ik echter de toespraak die de heer Poettering bij het begin van uw ambtsperiode hield, vergelijk met de toespraak die hij vandaag heeft gehouden, dan is de euforie in die vijf jaar enigszins getemperd, maar zo gaat het in de politiek nu eenmaal. Mijnheer Prodi, u gaat nu terug naar Italië. U hebt nog niet definitief besloten wat u in Italië wilt doen en wat u gaat doen. Ik zeg u echter namens de Sociaal-democratische Fractie: welke beslissing u ook neemt - en ik hoop dat het de juiste beslissing zal zijn -, de Sociaal-democratische Fractie in het Europees Parlement blijft u steunen bij wat u gaat doen, niet alleen in gedachten en vanuit het hart, maar ook vanuit haar politieke wil. Hartelijk dank voor de samenwerking in de afgelopen vijf jaar. Watson (ALDE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer Prodi, vijf jaar en een maand geleden sprak u dit Parlement toe als kandidaat-voorzitter van een Commissie die zich nog moest bewijzen. U sprak erover dat u Europa in dienst van zijn burgers wilde stellen. Destijds werd u gesteund door onze fractie van liberalen en democraten. Ook vandaag, na vijf intensieve jaren, steunen wij u. Wij liberalen en democraten zijn ervan overtuigd dat een aantal prestaties van de Commissie Prodi op de lange termijn onderscheidend zal zijn. Uw Commissie heeft de Lissabon-agenda gelanceerd en het eurotijdperk ingeluid. Uw Commissie heeft een eerste aanzet gegeven tot interne hervormingen en de uitbreiding van Europa van 15 naar 25 lidstaten begeleid en aangestuurd. Europa is door uw Commissie voorbereid op een gemeenschappelijk Europees veiligheidsbeleid tegen terrorisme. U erfde destijds een Commissie die ernstig beschadigd was door de nodige schandalen. U beloofde dit Parlement dat u orde op zaken zou stellen bij de Commissie. Commissaris Kinnock heeft deze taak moedig op zich genomen, en hoewel dit werk nog niet voltooid is, laat u nu een Commissie achter waar een ingrijpend proces van hervormingen in gang is gezet. Onderdeel daarvan is de totstandbrenging van een open en vruchtbare relatie met dit Parlement, een relatie die wordt gekenmerkt door wederzijds respect. Uw opvolger doet er goed aan op deze voet verder te gaan. Uw Commissie werd erfgenaam van een Europa dat de weg zocht naar economische hervormingen. Ze laat een Europa achter dat die weg vond, in Lissabon, hoe aarzelend we die weg ook zijn ingeslagen. Uw Commissie bleek bij het uitvoeren van de Lissabon-agenda verstandig, creatief en hervormingsgezind waar het gaat om het scheppen van wetgeving voor de interne markt. Wij liberalen en democraten erkennen en waarderen de zeer persoonlijke stempel die commissaris Bolkestein op die werkzaamheden heeft gedrukt. Met name de introductie van de euro, de grootste logistieke operatie in Europa van de afgelopen zestig jaar, was een praktische en politieke triomf. Wij liberalen en democraten zijn ervan overtuigd dat we nog niet ver genoeg zijn als het gaat om economische hervormingen en dat we nog niet hebben bereikt wat we hadden kunnen bereiken. Maar als Europa er niet in slaagt om de Lissabon-doelstellingen te realiseren - en daar ziet het inderdaad naar uit -, dan komt dat niet doordat uw Commissie niet in staat is geweest om regels vast te stellen, maar doordat bepaalde lidstaten zich te vaak niet aan die regels gehouden hebben. De Lissabon-agenda is te vaak opzij geschoven ten behoeve van de agenda van Parijs, Berlijn of Londen. Uw Commissie werd erfgenaam van het beschadigde maar hoopvol gestemde Europa van 1989, een Europa dat ook toen nog verdeeld was door een lijn van Triëste naar Gdansk. Vandaag is die lijn verdwenen, uitgewist door een historische uitbreiding die deze Commissie met recht op haar conto mag schrijven. Wij zijn dankbaar voor uw werk, voor het werk van commissaris Verheugen en voor het werk van de honderden toegewijde ambtenaren bij de Commissie die zich voor deze zaak hebben ingezet. Mijnheer Prodi, de politici in mijn land raken maar al te vaak verstrikt in conflicten met de andere sekse! In uw geval kan ik er twee noemen: Penelope en Marta. U heeft de eerste snel laten vallen en ik ben verheugd vandaag te kunnen constateren dat u eindelijk ook de tweede aan de kant heeft gezet. De Alliantie van Liberalen en Democraten voor Europa is ervan overtuigd dat de Commissie Prodi zich heeft gehouden aan de beloften die ze vijf jaar geleden aan dit Parlement heeft gedaan. Ook vandaag zal het vaak herhaalde verwijt wel weer te horen zijn dat u meer met de Italiaanse politiek dan met het leiden van de Europese Commissie bezig bent geweest. Gezien de prestaties van deze Commissie kan echter niemand blijven volhouden dat u slechts met één been in Brussel heeft gestaan. Van een andere Italiaan met een Europese lotsbestemming, de Romeinse keizer Augustus, werd wel gezegd dat hij een stad van baksteen erfde, maar een stad van marmer naliet. Wij liberalen en democraten zijn van mening dat uw Commissie een stad van baksteen aantrof, maar een groter, beter en verstandiger Europa nalaat. Mijnheer Prodi, laat ik het in één Italiaans woord samenvatten: ! Frassoni (Verts/ALE ).    - Mijnheer de Voorzitter, voorzitter Prodi, in deze vijf jaar hebben uw betrekkingen met de Fractie De Groenen/Vrije Europese Alliantie ups en downs gehad, en dat is ook niet meer dan normaal. Ik moet u echter zeggen dat ik, gezien de hoorzittingen van de afgelopen weken, er zeker van ben - of liever gezegd: vrees - dat velen onder ons uw Commissie, en met name enkele leden daarvan, nog zullen gaan missen. Dat is zeker geen goed bericht, noch voor Europa noch voor ons. Wij erkennen dat gedurende de hervormingen van de Europese Unie en de werkzaamheden van de Conventie u en uw Commissie de rug recht hebben gehouden. U hebt aangedrongen op de versterking en de democratisering van de Europese Unie, alhoewel u van alle kanten werd aangevallen. Die aanvallen betroffen niet alleen uzelf, of niet zozeer uzelf, maar vooral het bestaan van de Commissie als zelfstandige en echt Europese instelling. Ik moet zeggen - en wat dat betreft ga ik akkoord met hetgeen de heer Schulz zei - dat uw standpunt ten aanzien van Irak duidelijk was, en wij daarachter konden staan. Helaas kon de oorlog daarmee niet worden voorkomen. De Europese Unie weigert namelijk om met één stem te spreken, of zich zo in te richten dat zij met één stem kàn spreken over vraagstukken als oorlog en vrede. Wij erkennen ook dat uw Commissie weerstand heeft weten te bieden aan de druk van de - volgens mij gierige en kortzichtige - regeringen die denken dat zij Europa draaiende kunnen houden met een begroting van minder dan één procent. Laten wij hopen dat uw opvolger voet bij stuk zal weten te houden. Zoals reeds gezegd is uw Commissie de Commissie van de uitbreiding. Ook wij erkennen dat enorm veel werk is verzet bij de voorbereiding van de toekomstige uitbreidingen en met name wat Turkije betreft. Ik zal u echter niet verhelen, mijnheer de voorzitter, dat wij teleurgesteld zijn over het uitblijven van een oplossing voor Cyprus. Lang geleden hadden wij de Commissie al gevraagd om een standvastiger initiatief, maar dat is er helaas niet gekomen. Wij hebben zeker waardering voor het leiderschap waarvan u en het merendeel van uw Commissie blijk heeft gegeven - alhoewel helaas niet heel uw Commissie, en ik heb het met name over commissaris de Palacio - wat het vraagstuk van het Protocol van Kyoto en meer in het algemeen de klimaatveranderingen betreft. Natuurlijk hadden wij graag van de Commissie een voorstel gehad met een stabiliteitspact voor klimaatveranderingen. Wij hadden graag een daadwerkelijk plan gehad met duidelijke cijfers en sancties, maar dat is er niet gekomen. Laten wij hopen dat dit in de toekomst alsnog opgelegd kan worden. Wat het Stabiliteitspact betreft zult u zich nog wel herinneren dat wij het roerend met u eens waren toen u zei dat dit een dom pact was. Daarop is echter niet onmiddellijk een initiatief gevolgd. Wij stemmen in met het voorstel dat uw Commissie nu heeft gedaan, en wij zijn daar ook redelijk voldaan over, maar het komt veel te laat, gezien de ernstige crisis in de Europese Unie. Er waren echter drie vraagstukken ten aanzien waarvan onze standpunten lijnrecht tegenover elkaar stonden. Dat vinden wij spijtig en alsnog hopen wij niet alleen u maar ook uw opvolger te kunnen overtuigen. Het eerste vraagstuk was het conflict met onze fractie over de genetisch gemodificeerde organismen. Het was een fout het moratorium in te trekken, en ik geloof dat de burgers zich daarvan bewust zijn. Dan is er het energie- en milieuvraagstuk. Er is heel weinig gedaan voor de bevordering van de hernieuwbare energiebronnen, die vijf jaar lang min of meer de assepoester zijn geweest in de discussie. Tot slot, mijnheer de voorzitter, het PNR-dossier. Volgens ons heeft de Commissie een grote fout gemaakt door zich toe te leggen op een procedure waarmee het Parlement definitief en totaal buitenspel werd gezet in een zaak die de rechten van onze burgers rechtstreeks aangaat. Hopelijk krijgen wij nooit meer te maken met een Commissie die van mening is dat het Parlement niets te zeggen heeft over dergelijke vraagstukken. Wurtz (GUE/NGL ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de voorzitter van de Commissie, om het werk dat de Commissie in vijf jaar heeft verricht in drie minuten te evalueren is bijna zoiets als te proberen de kwadratuur van de cirkel te berekenen. Daarom zal ik volstaan met enkele treffende voorbeelden die onzes inziens tekenend zijn voor belangrijke tendensen die kenmerkend waren en nog steeds zijn voor het optreden van de uitvoerende macht van de Unie en van de Unie in het algemeen. Ik wil benadrukken dat ik geen personen bekritiseer maar een politiek. De huidige Commissie heeft, los van de politieke en nationale tegenstellingen, van de heer Lamy tot de heer Patten, briljante persoonlijkheden in haar gelederen; het probleem is gelegen in de gevolgde koers. Als eerste voorbeeld: de agenda van Lissabon. Hoever zijn we, vier jaar na de aanneming van hetgeen de Europese Commissie een nieuw strategisch doel voor het decennium noemde? Een van de doelstellingen was, herinner ik me, het realiseren van volledige werkgelegenheid. Welnu, de cijfers van de Commissie zelf laten vandaag zien dat we voor het eerst in tien jaar meer banen vernietigen dan we er scheppen. De andere doelstelling was het opbouwen van de meest dynamische kenniseconomie ter wereld. Welnu, de Commissie constateert een algemene achteruitgang van de investeringen op kernterreinen als onderzoek, onderwijs en beroepsopleidingen. Eén getal dat de Commissie noemt is zelfs ronduit huiveringwekkend: meer dan 17 procent van de Europese jongeren van vijftien jaar beschikt niet over het minimum aan vereiste vaardigheden op het gebied van lezen, schrijven en rekenen. Men zou dan ook verwachten dat toch tenminste een paar eerste voorzichtige vraagtekens werden geplaatst of een zweem van twijfel ontstond ten aanzien van de gegrondheid van de liberale vlucht naar voren van de afgelopen jaren, waarvan deze mislukkingen de wrange vruchten zouden kunnen zijn. Maar nee, die vraag wordt nooit gesteld. Tijdens de crisis is de liberale ontwikkeling niet tot staan gebracht maar juist versterkt. Als tweede voorbeeld: het programma van Tampere 1999, in het bijzonder het Europees asiel- en migratiebeleid. Heeft datgene dat de mensenrechtenactivisten het fort Europa hebben genoemd, bevredigende resultaten opgeleverd als het gaat om de befaamde beheersing van de migratiestromen? Nee, getuige de terugkerende tragedies aan de Siciliaanse kusten. Heeft men dan besloten de problemen van de andere kant te lijf te gaan, namelijk door de onverbiddelijke regels van de wereldeconomie te veranderen om te trachten deze migraties uit lijfsbehoud bij de bron te stuiten? Nee! Zonder zich te bekommeren over de ethische, humanitaire en juridische problemen, start de Commissie proefprojecten om op de zuidkust van de Middellandse Zee opvangcentra neer te zetten voor de opvang van vluchtelingen die op zee zijn onderschept. Wat wordt de volgende stap? Als laatste voorbeeld: de transatlantische betrekkingen. Na 11 september heeft het idee post gevat dat onze uitdrukking van solidariteit met het Amerikaanse volk niet hoefde te betekenen dat we gedwee de opvattingen van zijn leiders op het gebied van internationale veiligheid moesten overnemen. Wel bondgenoten, maar niet gebonden, zei men toen. Dat heeft de Commissie er echter niet van weerhouden om tijdens de transatlantische top van juni 2003, oftewel na het begin van de oorlog in Irak, aan president Bush te verklaren, ik citeer: “Wanneer Europa en de Verenigde Staten verenigd zijn kan geen enkele vijand tegen ons in verzet komen”. De geschiedenis heeft die boude bewering sindsdien niet bepaald waargemaakt. Maar welke lering is daar naar buiten toe uit getrokken? Daar wringt hem de schoen, mijnheer de Voorzitter. Er worden nooit opties tegen elkaar afgewogen; het is steeds weer . Het wordt tijd dat we onze instellingen weer wat kritische geest inblazen: de tegenspraak is de motor van de vooruitgang. Giertych (IND/DEM ).    Mijnheer de Voorzitter, het valt niet te ontkennen dat de vertrekkende Europese Commissie de nieuwe lidstaten van de Europese Unie uiterst onrechtvaardig heeft behandeld. Alle vorige uitbreidingen van de Unie vonden plaats op basis van het beginsel dat voor de nieuwe landen dezelfde voorwaarden gelden als voor de landen die reeds tot de EU behoorden. Dit gold niet alleen voor landen als Griekenland, Portugal en Ierland, landen met net als wij een laag nationaal inkomen, maar die reeds een markteconomie hadden en derhalve snel van de mechanismen van de Unie konden profiteren. Dit gold tevens voor Oost-Duitsland, dat net als wij een transformatie van het politieke stelsel moest ondergaan. De Duitse Democratische Republiek kreeg vanaf de eerste dag na de toetreding landbouwsubsidies op het niveau van 100 procent van wat de West-Duitse landbouwers kregen en productielimieten op het niveau van de eigen consumptie. De toetredingsvoorwaarden voor Polen en de overige landen van het voormalige Oostblok waren veel ongunstiger en uiterst onrechtvaardig. Deze onrechtvaardigheid blijft het visitekaartje van het werk van uw Commissie, mijnheer Prodi. De Europese Unie stuurt missies naar verschillende landen buiten de Unie die geen enkel toetredingsperspectief hebben, om op de democratie toe te zien, maar het ontbrak aan de moed om te controleren of de referenda over de toetreding democratisch werden gehouden. Of dat de tegenstanders van de toetreding evenveel tijd in de publieke media kregen als de voorstanders. Helaas was er noch gelijkheid, noch democratie. De Unie keek liever de andere kant op. Ook dit is een onrechtvaardigheid die het mandaat van de uittredende Commissie karakteriseert. Maar er zijn nog meer redenen tot ontevredenheid over de Commissie onder uw voorzitterschap. Tijdens uw mandaat werd de Ontwerpgrondwet voorgelegd. De steun van de Commissie voor dit project betekent dat de Unie zich met rasse schreden ontwikkelt tot een eenheidsstaat. Er wordt gesproken over het subsidiariteitsbeginsel, maar tegelijkertijd wordt de lidstaten de bevoegdheid ontnomen over zaken die zij uitstekend zelf kunnen regelen. Stap voor stap wordt de vorming van een Europees leger gepland, een eenvormig buitenlands beleid, een gemeenschappelijke munt, gemeenschappelijk recht en een gemeenschappelijke jurisdictie. De Commissie wordt geleidelijk een Europese regering, zonder dat daar een consensus over bestaat. Muscardini (UEN ).    - Mijnheer de voorzitter, aan het begin van uw mandaat hebben wij voor u gestemd, in de hoop dat u enkele cruciale problemen zou oplossen. Helaas zijn er nog talrijke problemen niet opgelost. De Commissie is niet bij machte gebleken om samen met de Raad de overgang naar de euro minder duur te maken voor onze burgers. Verder waren tot voor kort nog steeds niet de criteria voor het systeem van algemene preferenties vastgesteld, hetgeen betekent dat het vraagstuk van een correcte ontwikkeling en samenwerking tussen Europa en de armste landen nog jarenlang open blijft staan. De Autoriteit voor de voedselveiligheid, waar wij aan het begin van uw mandaat over gesproken hebben, is helaas gedeeltelijk - ook door de schuld van de Raad - nog dode letter. Met andere woorden, zij is nog steeds niet operationeel, ondanks alle beloftes. Bovendien worden de maatregelen ter bestrijding van illegale immigratie en mensenhandel slechts beschouwd als, laten we zeggen, iets bijkomstigs. De strijd tegen het terrorisme was geen echte prioriteit, ondanks het feit dat er reeds voor de elfde september aanwijzingen waren dat er in politiek en organisatorisch opzicht krachtiger optreden geboden was. Telkens als wij wezen op de noodzaak van een reglementering van de informaticasector, tenminste voor de landen van de Unie, viel ons verzoek in dovemansoren. Daarom is het internationaal terrorisme nu ook een mediaterrorisme geworden. De terroristen hebben namelijk geleerd hoe zij de nieuwe technologieën - die niet alleen voor economische doeleinden maar ook voor de verspreiding van de beginselen van vrijheid, democratie en mensenrechten ingezet zouden moeten worden - tegen ons kunnen gebruiken. Er zijn regels voor de pers, voor televisie en kranten, maar niet voor internet. Daar is het probleem nog onopgelost. Ik noem nu slechts enkele van de vraagstukken waarvoor de afgelopen jaren geen oplossing is gevonden. Het lijdt geen twijfel dat dit jaren waren van grootse en positieve vernieuwingen: van de euro tot de Europese hereniging en het Grondwettelijk Verdrag. Wij danken dan ook heel de Commissie en u, mijnheer de voorzitter, voor uw inzet. Helaas is men er echter niet in geslaagd om in Europa de ommezwaai te bewerkstelligen waar de burgers om vroegen, dat wil zeggen meer subsidiariteit, minder bureaucratie en meer beleid. Verder spijt het ons als Italianen, mijnheer de voorzitter, dat u in de afgelopen tijd uw onpartijdige rol hebt opgegeven en u aldus hebt blootgesteld aan kritiek van verschillende kanten. Zoals uit de verslagen van deze vergadering blijkt, hebben wij vaak de Commissie verdedigd en geholpen, toen zij aan het begin van haar mandaat het mikpunt was van kritiek. Nu staan wij met lege handen omdat u, mijnheer de voorzitter, een dubbele rol bent gaan vervullen: die van voorzitter van de Commissie in Brussel en leider van centrumlinks in Italië. Czarnecki, Ryszard (NI ).    Mijnheer de Voorzitter van het Parlement, mijnheer de voorzitter van de Commissie, ik herinner mij mijn eerste ontmoeting met de toenmalige Italiaanse premier Romano Prodi zes jaar geleden in Rome. Deze ontmoeting vond plaats tijdens een officieel bezoek van de Poolse premier Jerzy Buzek, thans lid van het Europees Parlement, die ik begeleidde als minister van Europese Zaken. Na al deze jaren heb ik nog altijd goede herinneringen aan uw welwillendheid en openheid tegenover mijn land. Hier wil ik u hartelijk voor bedanken. U was voorzitter van de Europese Commissie in historische tijden waarin de vijfde en omvangrijkste uitbreiding van de Europese Unie haar beslag kreeg. U heeft geschiedenis geschreven en maakt deel uit van de geschiedenis. De Europese Unie is Europeser en representatiever voor ons continent geworden. Ik hoop dat wij in de loop der jaren beter met de Verenigde Staten en Azië zullen kunnen concurreren. Uw mandaat werd evenwel niet uitsluitend gekenmerkt door een grote ommekeer, maar tevens door vele vraagtekens, waar uw Portugese opvolger een antwoord op zal moeten vinden. De hoge werkloosheid, het concept van een Europa met twee snelheden, dat wil zeggen een superieur en een inferieur Europa, behoren eveneens tot uw nalatenschap. Het is niet gemakkelijk om in de voetsporen van Jacques Delors te treden. Veel gemakkelijker is het in de voetsporen van Jacques Santer te treden, want die zette geen reuzenstappen. Maar ten slotte zitten wij hier in een Parlement dat 25 landen vertegenwoordigt en niet 15 en dat is ook uw verdienste, mijnheer de voorzitter. Grossetête (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de voorzitter van de Commissie, het is welhaast een belevenis u hier in dit Huis aan te treffen, zozeer is uw frequente afwezigheid dit jaar opgemerkt en ervaren als een teken van desinteresse ten aanzien van ons Parlement. Ik vrees dat we wanneer we de balans gaan opmaken, zullen moeten vaststellen dat uw rol niet aan onze verwachtingen heeft kunnen voldoen. Zeker, meerdere commissarissen hebben uitstekend werk gedaan en het spijt ons hen te zien vertrekken. Er is velerlei vooruitgang geboekt op het terrein van veiligheid in al haar vormen. Onze dank gaat uit naar mevrouw de Palacio, wier moed wij zeer op prijs hebben gesteld, naar de heer Liikanen, die erin geslaagd is vooruitgang te boeken op enkele belangrijke dossiers, naar de heer Busquin, voor zijn inzet voor het onderzoek, naar de heer Barnier, die ons een nieuwe visie op de regionale fondsen heeft weten voor te stellen. En niet te vergeten de moeilijkheden die de heer Byrne heeft overwonnen om de problemen inzake voedselveiligheid het hoofd te bieden. Ik denk ook aan mevrouw Reding en de heer Vitorino; hun bekwaamheid hebben wij zeer gewaardeerd. Echter, mijnheer Prodi, waar was de bezieling waar de Europese afgevaardigden zo naar uitzagen? U mag dan de uitbreiding tot een goed einde hebben gebracht, u hebt nooit op een duidelijke manier het debat aangezwengeld over de grenzen van Europa en over de migratiestromen. Het heeft u aan de ambitie ontbroken om de strategie van Lissabon ten uitvoer te leggen, de economische governance verder te brengen en het jongerenbeleid te bevorderen. Mijnheer Prodi, waarom is het imago dat de Europese Commissie geniet bij onze medeburgers zo tanende? Laat ik een concreet voorbeeld geven. Vanmorgen hoorde ik dat uw Commissie zich, op instigatie van de heer Bolkestein, buitengewoon en onbegrijpelijk streng opstelt door, met betrekking tot de Europese as Genève- Lyon-Bordeaux, te eisen dat de Europese aanbesteding voor de voltooiing van de 50 resterende kilometers wordt overgedaan, terwijl er al een toewijzing heeft plaatsgevonden voor de as Lyon-Bordeaux. Voor 50 kilometer een Europese aanbesteding overdoen, dat is puur tijdsverlies en zonde van het geld: dergelijke besluiten zijn puur technocratisch en in tegenspraak met het gezond verstand. Hoe moet ik aan mijn medeburgers uitleggen dat dit besluit meer geld gaat kosten en dat het meer vertraging gaat opleveren? Ik weet al wat ze me over Europa zullen zeggen. Mijnheer Prodi, we kunnen alle communicatiestrategieën van de wereld inzetten, maar als de Commissie op die manier handelt zullen uw en onze inspanningen in de praktijk tevergeefs zijn. Om vertrouwen te wekken in een sterk Europa dat dichter bij de burger staat moet er op dit gebied nog heel veel gebeuren. Swoboda (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de voorzitter van de Commissie, u moet zich niet gekwetst voelen, u moet zich eerder verbazen – ook ik verbaas me – over het feit dat sommigen niet de moed hebben noch in staat zijn op dit moment objectief te zijn. Ze moeten, zoals de vorige spreekster zojuist deed, zo nodig een partijpolitiek standpunt innemen. Ik verzeker u namens mijn fractie en namens vele collega’s in het Parlement dat u juist met het Parlement heel nauw en heel goed hebt samengewerkt. Dat geldt ook voor de vice-voorzitters Loyola de Palacio en Neil Kinnock en voor alle leden van deze Commissie. Er zijn mijlpalen bereikt en standaarden vastgesteld en die zullen niet veranderen. Ik vraag me af, mevrouw Grossetête, of de Commissie Barroso zich aan deze standaarden zal houden. De heer Barroso heeft dat tot nu toe niet laten zien, de heer Prodi daarentegen wel. Ten tweede: de uitbreiding die plaatsgevonden heeft en het beleid inzake het Middellandse-Zeegebied geven u gelijk – in weerwil van wat sommige parlementsleden hebben gezegd. We verwachten van de heer Barroso hetzelfde en vragen hem, beide in dezelfde omvang en met dezelfde zorgvuldigheid uit te voeren als de Commissie Prodi gedaan heeft. Ik noem in dit verband ook de dialoog met de islam. Commissievoorzitter Prodi heeft ons erop gewezen dat we voor meer veiligheid niet meer wapens nodig hebben, maar bereid moeten zijn tot dialoog, juist met onze buurlanden in het kader van het nabuurschapsbeleid. Waar kwam dit nabuurschapsbeleid vandaan? Van de Commissie Prodi. Dat was een geweldige prestatie, waarvoor we niet alleen dankjewel moeten zeggen, maar waaraan we ook in de toekomst een vervolg moeten geven. Ten aanzien van het werkgelegenheidsbeleid en vele andere zaken had ik meer gewild, maar het was niet de Commissie doch de Raad die zich op deze terreinen helaas uiterst voorzichtig en terughoudend opstelde. Voorzitter Prodi wees daar al op. Hij had als eerste de moed om te zeggen, misschien in wat provocerende bewoordingen, dat het Stabiliteitspact in de vorm waarin het uiteindelijk is vastgesteld, niet bijzonder intelligent kan worden genoemd. Nu liggen er voorstellen en ik ben ervan overtuigd dat we voor deze voorstellen een meerderheid zullen vinden, ook bij de ministers van Financiën. Juist als econoom zeg ik dat iedere economische regel met verstand en niet dogmatisch en bureaucratisch moet worden toegepast. Dat is iets wat professor Prodi waarschijnlijk als eerste goed heeft ingezien. Laat u mij tot slot nog iets zeggen over een onderwerp waarover juist nu een discussie gaande is. Mijnheer Bourlanges zit naast me en hij kan erover meepraten. Het gaat er niet om, zoals de journalisten willen, een man of een persoon af te wijzen omdat hij tot een bepaalde regering of politieke stroming behoort. Het gaat erom dat wij als sociaal-democraten evenals de meerderheid in het Parlement de normen willen handhaven die deze Commissie ten aanzien van de grondrechten en fundamentele vrijheden en ten aanzien van de vrijwaring van discriminatie heeft vastgesteld. Daarop willen wij een duidelijk antwoord. Het gaat de komende dagen om de vraag of de Commissie Barroso in staat is deze normen overeind te houden, met name waar het gaat om de grondrechten en vrijheidsrechten – bij de opstelling van de catalogus van grondrechten was u ook actief betrokken. De positie van de vrouw moet verder worden verbeterd, er mag niet worden gediscrimineerd op grond van geslacht of seksuele oriëntatie. Om deze standaarden van de Commissie Prodi gaat het. De heer Barroso moet nog bewijzen dat hij zich aan deze standaarden kan houden. De Sarnez (ALDE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de voorzitter van de Commissie, u bent aan het einde gekomen van een mandaat dat u gekleurd hebt, naar ik meen, met uw menselijkheid en met de hoge achting die u koestert, en die wij delen, voor het Europees project. Ik wil hier benadrukken dat u veel goed werk hebt geleverd. U had de verantwoordelijkheid voor de invoering van de euro in klinkende munt. Dat was een zware taak en u bent erin geslaagd deze tot een goed einde te brengen. Men voorspelde ons dat het een puinhoop zou worden, maar dankzij uw gedegen voorbereiding hebben onze medeburgers zich de Europese eenheidsmunt vanaf dag één van januari 2002 eigen gemaakt. Op milieugebied konden belangrijke vorderingen worden gemaakt dankzij de inwerkingstelling van het protocol van Kyoto, de Kaderrichtlijn Water en de richtlijn over het terugdringen van de hoeveelheid afval en recycling. Het uitwerken van een echt gemeenschappelijk asiel- en immigratiebeleid en de intensifiëring van de strijd tegen de misdaad op communautaire schaal hebben bijgedragen aan het bevorderen van de vrijheid van verkeer en van vestiging binnen de Unie, nog afgezien van de maatregelen die zijn genomen ten bate van de mobiliteit van studenten, onderzoekers en arbeidskrachten. Al die vorderingen tonen aan hoezeer u de Europese burger in het middelpunt van uw aandacht hebt weten te plaatsen, teneinde hem te verzekeren van een betere leefomgeving. U moest de moeilijke onderhandelingen voeren over de uitbreiding van de Unie, de grote hereniging van de Europese familie. Ondanks de druk van de Europese Raad bent u erin geslaagd het roer onverbiddelijk recht te houden, zodat de ontvangst van tien nieuwe lidstaten niet zou resulteren in een vleugellamme Unie. Op het institutionele vlak kunnen we niet anders dan tevreden zijn met de opstelling van het Handvest van de grondrechten en met de noodzakelijke en moedige hervorming van de Commissie. Overigens, de standpunten die u tijdens de IGC hebt verdedigd zijn in aanmerking genomen in het ontwerp voor een Europese Grondwet, die ons straks hopelijk in staat zal stellen deze uitgebreide Unie beter te laten functioneren. Uw begrotingsvoorstellen voor de toekomst vormen wat dat aangaat eveneens een heldere kijk op onze behoeften. Mijnheer de voorzitter van de Commissie, de belangrijkste doelstellingen die u op 15 februari 2000 aan dit Parlement hebt voorgelegd zijn bereikt. U hebt zich op bezielde en rechtvaardige wijze van uw taak gekweten. Namens de Europese burgers die wij hier vertegenwoordigen wil ik u daar alleen maar voor bedanken. Hudghton (Verts/ALE ).    Mijnheer de voorzitter, uw Commissie is met recht trots op haar rol in de uitbreiding van de Europese Unie. De partijen van de Vrije Europese Alliantie heten onze nieuwe buren welkom en zien uit naar de dag dat onze eigen landen – Schotland, Wales en Catalonië, bijvoorbeeld – als onafhankelijke lidstaten hun plaats aan de hoofdtafel kunnen innemen. Vijf jaar geleden heeft u, mijnheer Prodi, uitvoerig gesproken over de noodzaak dat de Europese Unie weer aansluiting zou vinden bij haar burgers. Tot vijf jaar geleden bleek uit opiniepeilingen dat de EU op meer publieke steun kon rekenen in Schotland dan in andere delen van het Verenigd Koninkrijk. Dit draagvlak is nu echter danig afgenomen. Een van de belangrijkste redenen daarvoor is een van de grootste mislukkingen van de Europese Unie: het gemeenschappelijk visserijbeleid. Uw Commissie had tot taak het GVB te hervormen. U had de kans de visserijgemeenschappen van Schotland hoop te bieden, maar in plaats daarvan bood u wanhoop. U had kunnen ingaan op voorstellen van dit Parlement om een zinvol, gedelegeerd, regionaal visserijbeheer op te zetten, maar in plaats daarvan riep u tandeloze adviescommissies in het leven. Dit alles is niet alleen de Europese Commissie aan te rekenen: achtereenvolgende Britse regeringen hebben immers de belangen van Schotland herhaaldelijk opgeofferd. De druppel die de emmer echter deed overlopen voor mijn partij – een pro-Europese partij – was het onlogische besluit dat dit jaar genomen is om het GVB in de ontwerp-Grondwet op te nemen als een van slechts een handjevol exclusieve bevoegdheden. Zolang die clausule gehandhaafd blijft, zullen wij in elk referendum tegen de Grondwet stemmen. De Commissie heeft voor het vak “visserij” dan ook een dikke onvoldoende op haar eindrapport! Musacchio (GUE/NGL ).    - Mijnheer de voorzitter, u weet dat wij in deze jaren voortdurend kritiek, en soms felle kritiek, hebben uitgeoefend op de wending die de opbouw van ons Europa nam. Ik zeg “ons” Europa omdat wij net als u voor Europa zijn. Daarom zal ik onze kritiek op het werk van uw Commissie niet herhalen - u kent die trouwens - maar u veeleer een vraag stellen waar wij samen met u over moeten nadenken: hoe is de verhouding tussen de Europese opbouw en de liberalistische globalisering? Men kan wel denken dat een geleidelijk proces beter is en de globalisering anders kan, maar ziet men dan niet dat de geleidelijk aan in de verzorgingsstaat verworven rechten door de globalisering worden opgeslorpt, en dat zich nieuwe dynamische ontwikkelingen op wereldschaal voordoen waarin onrechtvaardigheid en democratische onteigening hoogtij vieren? Zelfs oorlog en terrorisme zijn terug. Werknemers worden tegen elkaar uitgespeeld. Daartoe wordt momenteel in de automobielindustrie een poging ondernomen. Waar is Europa in dit beeld? Is de Grondwet in feite ook geen stap terug ten opzichte van bijvoorbeeld de Italiaanse grondwet, die gegrondvest is op werk en op de verwerping van oorlog? Is deze Grondwet eigenlijk niet een soort van berusting in de voorschriften van de globalisering op basis van ? Daarom kan Europa voor ons pas de hoop op een andere toekomst worden als het - in tegenstelling tot hetgeen het tot nu toe was - een reëel alternatief weet te zijn. Angelilli (UEN ).    - Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de voorzitter van de Commissie, in een tijd van balans opmaken moet men niet alleen zijn genoegen uiten over de gemaakte vooruitgang maar ook de gemiste of niet geheel bereikte doelstellingen noemen, als men opbouwend wil zijn voor de toekomst. Ten eerste is met de invoering van de euro een belangrijk doel bereikt. De Commissie had evenwel veel meer kunnen doen om de lidstaten te helpen bij de bestrijding van de prijsstijgingen, en om de bedrijven te helpen bij het aanpakken van de problemen ten gevolge van de te sterke euro. Ten tweede zijn de met de uitbreiding verband houdende problemen nog lang niet opgelost. De nieuwe landen beklagen zich erover dat zij nog steeds als tweederangs landen worden beschouwd, en de oude landen zijn geconfronteerd met minder beschikbare financiële middelen en met het probleem van de veel lagere arbeidskosten in de toegetreden landen. Tot slot betreuren wij het dat de hervorming van het Stabiliteitspact nog steeds niet rond is. Dit werd al als een urgente noodzaak gezien in 2001, in het bijzonder na de crisis die volgde op 11 september. Net als vele andere collega’s wil ook ik eraan herinneren dat voorzitter Prodi in deze zaal, of liever gezegd in de zaal van Straatsburg, het Pact - terecht - als een dom pact betitelde. Wij verwachten van de toekomstige Commissie dat zij snelle en concrete antwoorden geeft op al deze problemen, en dat zij hiertoe de raderen van de Europese bureaucratie flink sneller laat draaien. Tot slot vinden wij het buitengewoon spijtig, mijnheer de voorzitter - misschien ook omdat wij u in 1999 ons vertrouwen hebben gegeven - dat u soms wat al te partijdig bent opgetreden in de Italiaanse nationale politiek. Daarover kan ons oordeel alleen maar negatief zijn. Vanhecke (NI ).    – Voorzitter, het is op de keper beschouwd eigenlijk niet echt nodig om een balans op te maken van de werkzaamheden van de huidige Commissie Prodi, hoewel daarover veel gezegd zou kunnen worden. Ik denk bijvoorbeeld dat we alleen al met het dossier-Eurostat een zitting kunnen vullen. Doch dit is niet nodig omdat de Commissie Prodi vorige week over zichzelf een in mijn ogen vernietigend eindoordeel heeft geveld en wel met haar eigen advies over de mogelijke toetreding van Turkije tot de Europese Unie. Daarmee heeft de Commissie inderdaad in mijn ogen de ergst mogelijke anti-Europese daad gesteld. De vorige uitbreiding van de Europese Unie met landen van het voormalige Oost-Europa kan men eventueel bekritiseren wat het tijdstip of wat een aantal modaliteiten betreft, maar niemand betwist ten gronde dat die landen van Oost-Europa tot de gemeenschappelijke Europese beschaving behoren. Dit positieve advies nu echter voor Turkije, een land dat noch geografisch, noch politiek, noch cultureel, noch historisch, noch godsdienstig een Europees land is, is erger dan een fout. Het is een misdaad tegen de echte Europese gedachte. Thyssen (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, voorzitter van de Commissie, ik heb de toespraak van februari 2000 van de Commissievoorzitter over de strategische doelstellingen en het wetgevingsprogramma eens herlezen en helemaal aan het eind daarvan, mijnheer de voorzitter van de Commissie, gaf u zelf de parameter aan waarop u afgerekend wilde worden bij het einde van uw mandaat. U zei toen: "Als de opkomst bij de Europese verkiezingen van 2004 hoger is dan in 1999 dan zullen we onze opdracht met succes volbracht hebben". Helaas kent u zelf de uitslag van die verkiezingen. U weet ook wat de opkomst was: 45,7 procent van de mensen is gaan stemmen. Dat is niet alleen een bijzonder laag cijfer, maar dat is vooral ook 4 procent lager dan in 1999. Natuurlijk oordelen wij niet als ouderwetse machines, werken wij niet met één enkele maatstaf en zeker als aanhanger van de communautaire methode zou ik me daar absoluut niet aan willen wagen. Dus ik geef toe dat er veel positieve dingen gebeurd zijn op elk van de vier terreinen waarvoor u destijds strategische doelstellingen heef opgesomd en ik wil u daarvoor ook danken. Ook dank aan alle leden van de Commissie die waarschijnlijk vijf jaar aan een stuk door keihard gewerkt hebben. Maar als ik me afvraag of de voordelen van de Unie door de burgers gevoeld en begrepen worden, als ik kijk hoe de mensen zich opstellen tegenover de uitbreiding, als ik zie hoe de Commissie en meteen alle Europese instellingen steeds weer geassocieerd worden met fraude, als ik vaststel dat het imago van de Europese instellingen er niet beter op geworden is - kijk naar de laatste Eurobarometers - dan moet ik toch zeggen dat het beleid op één punt zeker tekortgeschoten is en dat is de brug die gebouwd moest worden naar de mensen. Heeft dat te maken met de inhoud van het beleid? Heeft dat te maken met gebrek aan contacten, aan het consulteren van het representatief middenveld? Heeft dat te maken met een niet-professionele communicatiemethode of is het een combinatie van de drie? Ik had graag geweten van de Commissievoorzitter hoe hij hiermee zelf omgaat en of hij terzake aanbevelingen heeft aan zijn opvolger om het op dit vlak beter te doen. D’Alema (PSE ).    - Mijnheer de Voorzitter, voorzitter Prodi, na vijf moeilijke jaren, met een soms sterke tegenwind en onstuimige zee, kan men zeggen dat de balans van de Commissie Prodi grote successen en onbetwistbare resultaten laat zien. Ik begin met de historische ommezwaai die werd bewerkstelligd door de hereniging van Europa, of van een groot deel van Europa, na de koude oorlog. Dit was een groot succes, een succes van de democratie en de stabiliteit. Er zijn concrete resultaten geboekt, die men zonder enige moeite kan opsommen, maar het belangrijkste politieke element van de balans van de Commissie Prodi moet mijns inziens gezocht worden in het concept dat ten grondslag ligt aan de rol van de Commissie. Volgens dit concept is de Commissie geen bureaucratisch maar politiek orgaan, het orgaan dat heel het Europees proces een impuls en elan heeft gegeven. Met de dialoog en de samenwerking tussen de Commissie en het Parlement kon de politieke kern, de politieke motor versterkt worden die voor iemand met een Europees en federalistisch georiënteerde visie, zoals ik, de enige mogelijkheid is om van Europa een echte supranationale realiteit te maken. Dit was, ondanks de irritatie die daardoor soms werd opgewekt bij bepaalde nationale regeringen, zonder meer een grote stap vooruit van de Unie, een stap die ook werd verankerd in de nieuwe beginselen van het Grondwettelijk Verdrag. Er staan Europa ongetwijfeld nog moeilijke uitdagingen te wachten als het vrede en veiligheid wil opbouwen, als het terrorisme niet met oorlog maar met efficiëntie wil bestrijden, als het onze samenlevingen weer elan wil geven en onze economieën op het in Lissabon uitgezette spoor wil zetten. Deze uitdagingen kunnen echter alleen worden overwonnen als de instellingen worden versterkt, zoals je zojuist zelf ook zei, en als er meer eendracht komt in Europa. De Commissie Prodi heeft geduldig en standvastig in die richting gewerkt. Daarom zou ik jou en alle commissarissen de erkenning en dankbaarheid van het Parlement willen doen toekomen. Aangezien ik vijf jaar geleden, tijdens de Europese Raad van Berlijn, de eer had om samen met kanselier Schröder je naam te mogen noemen voor het voorzitterschap van de Commissie, en aangezien ik toen Mario Monti als commissaris aanwees, zou ik jou, Romano, en Mario Monti, willen verzekeren dat er een Italië is dat zich vereerd voelt door de wijze waarop jullie, bij de vervulling van jullie Europese taken, de beste Europees gezinde en democratische traditie van ons land hoog hebben gehouden. Pistelli (ALDE ).    - Mijnheer de Voorzitter, voorzitter Prodi, de laatste vijf jaar waren jaren vol veranderingen en soms dramatische gebeurtenissen: de oorlogen in Afghanistan en Irak, de 11e september en het internationaal terrorisme, dat zelfs het hart van Europa heeft bereikt met de aanslagen in Madrid. De lidstaten hebben deze uitdagingen niet altijd met één stem beantwoord. De door u geleide Commissie heeft echter het roer stevig in handen gehouden en aangestuurd op een steeds groter en hechter Europa. Niemand kan ontkennen dat u doelstellingen van historische draagwijdte hebt bereikt, die de idee over Europa en de rol van Europa op het wereldtoneel met zekerheid voor altijd hebben veranderd. Dankzij uw optreden heeft de Commissie haar elan, aanzien en gezag teruggevonden. Met de eenmaking van Europa en de toetreding van tien nieuwe landen - de belangrijkste uitbreiding van de geschiedenis - konden de wonden van vijftig jaar verdeling worden geheeld en kon een politiek antwoord worden gegeven op het einde van de koude oorlog. De invoering van de euro en de versterking van zijn positie op de internationale markten hebben het economisch gewicht van Europa in de wereld verhoogd. Zij zijn in deze tijd van economische onderlinge afhankelijkheid en globalisering de fundamentele elementen voor de versterking van ons continent. Dankzij het nabuurschapsbeleid konden de Balkan en de grenzen in Europa worden gestabiliseerd. Tot slot is het Verdrag tot invoering van een Europese Grondwet een historische stap vooruit, een stap van waaruit wij nieuwe inspanningen kunnen ondernemen voor onze politieke integratie. Deze doelstellingen waren nooit bereikt zonder uw leiderschap, zonder uw morele integriteit en toewijding aan de zaak van de Europese Unie. Onze fractie wil u derhalve bedanken voor de visie en moed waarvan u blijk hebt gegeven tijdens de afgelopen vijf jaar, waarin de fundamenten zijn gelegd voor een Europa dat intern hechter is en in de wereld een hoofdrol speelt. Als ik alles zou moeten samenvatten in twee woorden, zou ik zonder meer zeggen: Rizzo (GUE/NGL ).    - Mijnheer de Voorzitter, voorzitter Prodi, geachte collega’s, er loopt een rode draad door uw werk, mijnheer Prodi, en het werk van uw Commissie, namelijk de wil om een politiek Europa op te bouwen. Dit was ook het ambitieuze doel dat wij samen met u nastreefden toen wij probeerden de toetreding van Italië tot de euro mogelijk te maken. Dankzij u, voorzitter Prodi, kunnen wij vandaag zeggen dat de politieke vereniging van Europa dichterbij is gekomen, en juist daarom geloof ik dat het weinig zinvol is om de politieke en institutionele doelstellingen te herhalen die zijn bereikt. Het is veel zinvoller om dat te noemen wat nog ontbreekt voordat vrede het doel en instrument kan worden waarmee de politieke geschillen in de wereld worden opgelost en zo snel mogelijk een echt multipolaire wereld kan worden bereikt met het oog op de bestrijding van de botsing tussen beschavingen, de vrucht van de preventieve oorlog en het terrorisme. Ons doel is een Europa van de sociale en individuele rechten, met werk voor iedereen, met een moderne verzorgingsstaat en een efficiënte, multiraciale en multiculturele samenleving, een Europa waarin het recht van elk individueel mens de rijkdom is van het geheel. Hartelijk dank, voorzitter Prodi, voor hetgeen u gedaan hebt. Wij waren vaak kritisch ten aanzien van talrijke vraagstukken, en zullen dat blijven. Wij hebben vaak meningsverschillen gehad en ook dat zal zo blijven, maar wij zijn eensgezind als het gaat om de opbouw van een Europa van vrede en vooruitgang. Gezien de recente gebeurtenissen zullen wij uw vertrek zeker nog betreuren. Evans, Jonathan (PPE-DE ).    Mijnheer de voorzitter, om te beginnen wil ik u graag mijn gelukwensen aanbieden. Een van uw belangrijkste doelstellingen was de uitbreiding van de Europese Unie tot een succes te maken. Afgelopen mei verwelkomde de EU tien nieuwe lidstaten, in de grootste uitbreiding sinds haar ontstaan. Dit was een historisch moment in de geschiedenis van ons continent na de Koude Oorlog en het is niet meer dan terecht dat wij u onze erkentelijkheid betuigen voor uw rol bij het bereiken van deze politieke mijlpaal. Ook wil ik noemen dat de Commissie ten minste enkele van de meer liberale economische strategieën heeft ontwikkeld die uw opvolger thans beloofd heeft te zullen voortzetten. De strategie van Lissabon is onder uw toeziend oog van start gegaan, maar helaas is er te weinig vooruitgang geboekt, hetgeen waarschijnlijk ook zal blijken uit het verslag dat de heer Wim Kok in november aan de Raad zal voorleggen. Hiermee hebben we de positieve opmerkingen over de Commissie echter wel gehad. In de afgelopen vijf jaar heeft de Commissie een rampzalige verslaving aan constitutionele hervorming ontwikkeld. Toen u in 2000 uw prioriteiten als Commissievoorzitter uiteenzette voor het Parlement, zei u: “De burgers van Europa zijn ontgoocheld en angstig. Zij hebben hun vertrouwen in de Europese instellingen verloren.” In de tussentijd is daar helaas de Conventie over de Grondwet bij gekomen, alsmede de IGC en wat uiteindelijk misschien een EU-Grondwet wordt. De opkomst bij de Europese verkiezingen van dit jaar maakt duidelijk dat dit proces geen enthousiasme bij de burger heeft weten te wekken. Sterker nog, de in heel Europa heersende opvatting dat instellingen als de Commissie te veel op hun eigen belangen gericht zijn, is er alleen maar door versterkt. In die redevoering in 2000 verklaarde u ook dat een hogere opkomst bij de verkiezingen voor het Europees Parlement in 2004 een eenvoudige maatstaf zou zijn voor de concrete resultaten van de EU. Een van de voornaamste redenen waarom uw doel niet bereikt is, is die obsessie voor constitutionele verandering, die onze kiezers zeer weinig zegt. Tegelijkertijd is er – en ik vind het jammer dit te moeten zeggen, vooral omdat vice-voorzitter Kinnock naast u zit in deze vergaderzaal – te weinig vooruitgang geboekt in de hervorming van de Commissie. Het spijt me te moeten zeggen dat dit alles onvermijdelijk was, aangezien de Commissie de afgelopen twaalf maanden stuurloos is geweest. Dit is in hoge mate te wijten aan uw besluit – en ik verontschuldig mij er niet voor dat ik dit zeg – om een aanzienlijk deel van uw tijd te besteden aan het aanvallen van de heer Berlusconi, de Italiaanse premier, en aan het smeden van bondgenootschappen om hem dwars te zitten. Deze activiteiten hebben de onpartijdigheid die verbonden is aan het ambt van Commissievoorzitter ondermijnd en de geloofwaardigheid van de Commissie beschadigd. Alle voorzitters hebben recht op hun politieke opvattingen, maar helaas hebben uw politieke interventies … Berès (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de voorzitter van de Commissie, ik herinner mij de stemming die vijf jaar geleden in dit Huis heerste op het moment dat u de verantwoordelijkheden aanging die de uwe zijn. Dit Parlement verkeerde toen in een ietwat paradoxale toestand. In wezen was het te lang te toegeeflijk geweest jegens de instelling waarmee het het nauwst samenwerkt: de uwe. En omdat het te toegeeflijk geweest was heeft dit Parlement plotseling met de vuist op tafel moeten slaan en bijna een motie van wantrouwen tegen uw voorganger moeten aannemen. Toen u aankwam stond u wantrouwend tegenover onze instelling aangezien wij – daar wij niet langer toegeeflijk waren en wij met de vuist op tafel hadden geslagen – een bedreiging leken te vormen voor de Commissie, die leek te sidderen, telkens wanneer onze instelling ook maar het minste initiatief nam. De grondgedachte waarmee u aan uw mandaat was begonnen was de volgende: u zou de regering van Europa worden. Sindsdien hebben de dingen weer hun oude beloop gevonden, dunkt me. U heeft de verstandhouding die tussen onze twee instellingen bestond hersteld en u bent niet de regering van Europa geworden, met of zonder het ontwerpverdrag voor een Grondwet waarover onze volken nu moeten gaan beslissen. U heeft een college voorgezeten; ik wil graag mijn waardering uitspreken voor de resultaten van meerdere van de leden daarvan, en in het bijzonder, dat zal u niet verbazen van de heren Vitorino, Lamy, Verheugen, Almunia en zijn voorganger, of de heer Busquin. Mijns inzien is het aan de kracht van die commissarissen en enkele anderen te danken dat het college dat u heeft voorgezeten tot het resultatenlijstje heeft kunnen komen dat vandaag op uw naam staat. Ik wil bovendien mijn waardering uitspreken voor een bepaalde dimensie van uw mandaat. Het gaat, paradoxaal genoeg, om een soms te visionaire vorm van, wellicht, ongerechtvaardigde intelligentie. Ik verwijs naar drie van uw experimenten. De eerste betreft de aanstelling van een groep van wijzen rondom de heer Dehaene, die met het verstandige voorstel kwam onze teksten in twee delen op te splitsen en onze gezamenlijke beleidsvormen zodanig te herzien dat ze de opvattingen van de meerderheid weerspiegelen. Daarnaast waren er het verslag-Sapir en het Penelope-document ... Duff (ALDE ).    Mijnheer de voorzitter, allereerst wil ik u feliciteren met het feit dat u een Commissie hebt geleid die zoveel heeft bijgedragen aan de politieke eenwording van Europa. De oude vraag of Europa tegelijkertijd “uitgebreid” en “verdiept” kan worden, een vraag waarover de meeste van uw voorgangers zich het hoofd hebben gebroken, is onder uw voorzitterschap resoluut en bevestigend beantwoord. Ik vraag mij af wat u, op grond van uw vijfjarige ervaring aan het hoofd van het uitvoerend orgaan, als belangrijkste raad aan uw opvolger zou geven wat betreft het onderhouden van de betrekkingen met dit Parlement. Tot besluit wil ik u succes in uw privé-leven wensen. Er is slechts één voormalige voorzitter van de Commissie die erin geslaagd is zijn politieke loopbaan voort te zetten nadat hij dit ambt had neergelegd. Dat was Roy Jenkins, die de Britten liet zien dat Europa zo belangrijk is voor het leven in hun eigen land, dat ook in het VK radicale politieke veranderingen moesten plaatsvinden. Tajani (PPE-DE ).    - Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de voorzitter van de Commissie, Europa heeft in de afgelopen jaren vele stappen vooruit gezet en enkele belangrijke doelstellingen bereikt, zoals de hereniging met de Oost-Europese landen, de geboorte van de euro en de ondertekening van de eerste Grondwet. Deze resultaten konden worden bereikt dankzij de inzet van alle instellingen van de Unie, van de Commissie, de Raad en het Parlement. Wij moeten echter met evenveel oprechtheid duidelijk maken dat andere doelstellingen waarvoor de Commissie bevoegd was, zijn veronachtzaamd. Ten eerste zijn de inspanningen voor Lissabon verworden tot een haast banale aangelegenheid en waren wij vaak teleurgesteld over de voorjaarsverslagen; ten tweede zijn er niet voldoende voorstellen gedaan en plannen opgesteld voor het industriebeleid; ten derde is men op wetgevingsgebied met de jaarprogramma’s nooit verder gekomen dan 50 procent; ten vierde is bij de hervorming van de Commissie een veel te groot aantal benoemingen als het ware uit de lucht komen vallen. Kortom, in deze vijf jaar ging het goede werk van talrijke commissarissen, om te beginnen van mevrouw Loyola de Palacio, schuil achter een hoop wolken. Toch begon, mijnheer Prodi, uw mandaat onder een uitermate goed gesternte. Het Parlement had u bijna unaniem het vertrouwen gegeven. Ook wij hadden u, alhoewel wij in Italië uw politieke tegenstanders zijn, het vertrouwen gegeven in naam van de overkoepelende belangen van de Unie en ons land. Wij wilden u aantonen dat de nationale polemiek iets heel anders is dan de leiding over de Europese instellingen. Wij hebben altijd blijk gegeven van een groot verantwoordelijkheidsbesef en u onze steun in deze zaal nooit onthouden. U gaf er evenwel de voorkeur aan om munt te slaan uit uw prestigieuze functie en politiek te ageren tegen de regering in Italië door de leiding van de oppositie op u te nemen. Dat hebben wij diep betreurd. Wij hadden liever gehad dat u dezelfde houding had aangenomen als Jacques Delors, die van de leiding over de gemeente Clichy afzag voordat hij het voorzitterschap van de Commissie op zich nam. Op die manier maakte hij op onmiskenbare wijze duidelijk dat het voorzitterschap van de Commissie niet verward mocht worden met de uitoefening van politieke activiteiten in eigen land. Paasilinna (PSE ).    - Mijnheer de Voorzitter, commissarissen, dames en heren, in deze in economisch en politiek opzicht moeilijke tijden is het van groot belang de Lissabon-strategie te verdedigen. Ik wil ook wijzen op de hervorming van de telecomsector: het gaat om een zeer uitgebreid wetgevingspakket dat ons bijvoorbeeld op het gebied van de regelgeving weer op de kaart heeft gezet en ons weer concurrerend heeft gemaakt ten opzichte van de Verenigde Staten. Het is belangrijk dat met het oog op de consumenten en de gebruikers monopolies en duopolies zijn opgeheven. Dat is een grote prestatie. Ook op het gebied van energie hebben wij het een en ander bereikt. Wij krijgen en bouwen nu trans-Europese energienetwerken en een ieder van ons begrijpt hoe belangrijk dat is voor de veiligheid en consumentvriendelijkheid. Wij zouden nog beter moeten zorgen voor de mensen die, nu de grenzen vervagen, aan de verkeerde kant van onze interne grenzen terechtkomen. Het is een feit dat de wetenschappelijke en de sociale kloof groter worden. De uitbreiding is een belangrijke gebeurtenis die nu haar vruchten afwerpt en voor gelijkwaardigheid en rechtvaardigheid zorgt. Zij zou deze kwaliteiten ook buiten Europa zichtbaar moeten maken. Ik ben daarom van mening dat bijvoorbeeld discriminatie op grond van sekse door de Commissie onaanvaardbaar is en dat dit Parlement niet met zo'n Commissie kan samenwerken. Andria (ALDE ).    - Mijnheer de Voorzitter, inhakend op de ervaringen die ik in de afgelopen jaren heb opgedaan als hoofd van een lokale instantie in Zuid-Italië, wil ik wijzen op een eigenschap van de Commissie Prodi die van onbetwistbare waarde is, namelijk de niet aflatende aandacht voor de lokale autoriteiten en met name de regio’s, die met Agenda 2000 de echte hoofdrolspelers zijn geworden in het Europees cohesiebeleid. De regio’s hebben waardering voor de manier waarop is gewerkt. Er was een constante dialoog met de regio’s en de lokale autoriteiten. Deze aanpak werd bevestigd in de mededeling van de Commissie van december 2003 en kwam eveneens tot uiting in het appel aan de vertegenwoordigers van de lokale autoriteiten, “Duizend debatten voor Europa” genaamd, dat ging over het vraagstuk van de Grondwet en waartoe u, voorzitter Prodi, samen met onze voormalige voorzitter, de heer Cox, en de voorzitter van het Comité van de Regio’s, het initiatief hebt genomen. In deze jaren heeft de Commissie met het Witboek over het nieuwe systeem van governance het probleem van het democratische tekort in de Unie aangepakt en opnieuw het concept ingevoerd van een dicht bij de burger staande democratie. Met de communautaire beleidsvormen hebt u de zwakste Europese regio’s geholpen bij de opzet van instellingen voor hun ontwikkeling, en hebt u een cultuur van planning, evaluatie en integratie van de ondernomen acties geïntroduceerd. Andrikienė (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, de Europese Commissie onder leiding van Romano Prodi nadert het einde van haar zittingstermijn. Het is waar dat tijdens de ambtsperiode van juist deze Commissie de grootste uitbreiding van de EU met succes tot stand is gebracht en dat mijn land, Litouwen, een volwaardig lid is geworden van de Europese Unie. Hoogstwaarschijnlijk zullen Litouwse kinderen binnenkort in hun schoolboeken de naam Romano Prodi tegenkomen. Niettemin zou ik enkele opmerkingen willen maken over een van de verantwoordelijkheden van de Commissie: externe betrekkingen, en in het bijzonder het Europees nabuurschapsbeleid waarover de heer Prodi het eerder vandaag had. Dit beleid, dat van het hoogste belang is, beoogt niet alleen de grenzen van de EU te verleggen, maar ook de ruimte van vrede en stabiliteit in Europa uit te breiden. Het is een feit dat onze buren in sommige gevallen landen zijn met een sterk ontwikkelde bureaucratie en een gecontroleerde democratie. Soms zijn het landen waar de mensenrechten iedere dag ondermijnd en geschonden worden, bijvoorbeeld Wit-Rusland. In zijn resolutie over het beleid van de EU ten aanzien van Rusland stelt het Europees Parlement dat dit beleid zeer te wensen overlaat: de doelstellingen zijn niet duidelijk omlijnd, er is te weinig innerlijke samenhang, en belangen en waarden worden niet doeltreffend behartigd. Als je vergelijkt wat de Verenigde Staten van Amerika en de EU aan financiële bijstand hebben gegeven om de democratie in Wit-Rusland te versterken en de burger- en mensenrechten te waarborgen, dan zou je je kunnen afvragen of Wit-Rusland aan de oostgrens van de VS ligt of aan die van de EU. Ik zou Moldavië nog aan de lijst willen toevoegen, aangezien de EU in dat land tot nu toe geen permanente vertegenwoordiging heeft. Slechts zes EU-lidstaten hebben daar een ambassade, wat niet indrukwekkend is in vergelijking met de aanwezigheid van EU-vertegenwoordigers in veel verre, tamelijk onbelangrijke landen. Tot besluit wil ik nog de oprechte hoop uitspreken dat de strategie van Lissabon, met alle hoge verwachtingen die men daarvan heeft, niet net als bepaalde veelbelovende strategieën in het verleden onvoltooid blijft. Ik wens de leden van de Commissie succes. Wojciechowski (PPE-DE ).    Mijnheer de voorzitter van de Europese Commissie, dames en heren, de ambtstermijn van de Europese Commissie onder leiding van de heer Prodi gaat de geschiedenis in als het tijdperk van de omvangrijkste uitbreiding in de geschiedenis van de Europese Unie. Tegelijkertijd betekent deze uitbreiding een keerpunt, want nu behoren landen tot de Unie die er ooit door het IJzeren Gordijn van werden gescheiden. Hoewel de uitbreiding op zichzelf een succes is van de Commissie van de heer Prodi, kan hetzelfde niet worden gezegd van de voorwaarden waaronder zij plaatsvond. De Commissie heeft de kandidaat-lidstaten harde en onrechtvaardige onderhandelingsvoorwaarden opgelegd en het zal lang duren voordat deze landen volwaardige lidstaten zullen zijn en voordat de ontwikkelingskloof zal zijn overbrugd. Het aanhoudende onderscheid tussen oude en nieuwe lidstaten zal ons allemaal moeilijkheden opleveren. Het is jammer dat deze kans niet volledig is aangegrepen. Het ontbrak aan politieke verbeeldingskracht, aan visie en aan echte solidariteit in Europa. Als Pools afgevaardigde maak ik mij zorgen over de tendensen in de hervorming van het landbouwbeleid. Liberalisering en het loslaten van de bescherming van de markt voor landbouwproducten van de Unie betekenen een zware klap voor de Europese landbouw, met name in de nieuwe lidstaten. De Poolse boeren moeten een dubbele oneerlijke concurrentie het hoofd bieden. Zij moeten binnen de Unie onder oneerlijke omstandigheden concurreren, aangezien Polen aanzienlijk lagere subsidies ontvangt, en daarnaast op de wereldmarkt, waarvoor de EU zich op grote schaal openstelt. Wij mogen de armoede in de wereld niet bestrijden ten koste van het bestendigen of verergeren van de armoede binnen de EU. De door de Commissie voorgestelde hervorming van de suikermarkt betekent het failliet van een aanzienlijk deel van de Europese suikerindustrie en kan in Polen een ware catastrofe voor boeren en producenten tot gevolg hebben. Wij, de Poolse afgevaardigden van de Volkspartij, wijzen dergelijke hervormingen en een dergelijk beleid resoluut van de hand. Daarentegen zijn wij blij dat de Commissie niet toegeeft aan de druk om de begroting te verlagen. Een dergelijke verlaging zou de uitbreiding haar economische en uiteindelijk ook politieke zin ontnemen. Mijn gelukwensen aan de heer Prodi met het volbrengen van zijn opdracht. Hökmark (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, we hebben een historische uitbreiding achter ons, die ertoe bijdraagt dat we vandaag in een Europa leven dat beter is dan ooit en beter voor onze generatie dan voor enige eerdere generatie. Ik vind dat de Commissie en de lidstaten hiervoor dank en gelukwensen verdienen. Tegelijkertijd is het een nieuw Europa, dat voor nieuwe uitdagingen staat, en het moet ook gezegd dat de zittende Commissie er bij veel van die uitdagingen niet in geslaagd is om ze even goed aan te pakken, speciaal als het erom gaat boven de verleidingen van de nationale partijpolitiek te kunnen staan. Als men dat niet doet, dan heeft men onvoldoende kracht om het Europese verenigingsproces door te voeren. Het gaat erom dat het proces van Lissabon wordt voortgezet. We staan thans voor de uitdaging om te zorgen dat de uitbreiding in reële zin een succes wordt, en niet alleen in formele zin. Dat vraagt om een Lissabon-proces dat ervoor zorgt dat het concurrentievermogen zich in alle delen van de Unie kan ontwikkelen en dat de nieuwe lidstaten op hun eigen voorwaarden kunnen groeien en niet op voorwaarden van een ander. Er worden ook eisen gesteld aan ons vermogen om in internationaal verband actief te zijn. De Europese Unie moet een geloofwaardig Midden-Oostenbeleid hebben, en daarom is het belangrijk dat de Unie de kracht en het vermogen heeft om de bedreigingen voor de vrede te herkennen. De grote bedreiging van de vrede in het Midden-Oosten zit hem niet in de kleine democratie maar in de grote dictaturen. Dat geldt vooral voor een land dat openlijk het terrorisme steunt, dat het openlijke doel heeft om een ander land te vernietigen en dat voortdurend laat zien hoe het zich bewapent met kernwapens en wapens voor de middellange afstand. Ik vind dat de Europese Unie ook een Midden-Oostenbeleid moet ontwikkelen, dat de problemen aanpakt die Iran ons vandaag oplevert. Peterle, Alojz (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, in de tijd dat de heer Delors aan het roer stond van de Commissie, was Europa getuige van de val van het communisme, het herstel van de democratie in het Oosten, het ontstaan van nieuwe staten, en, tegelijkertijd, het begin van het politieke proces dat zou leiden tot de vereniging van Europa. Tijdens het voorzitterschap van de heer Santer ontwikkelde dit proces waarbij de kandidaat-lidstaten bij de grootste uitbreiding van de Europese Unie in haar geschiedenis werden betrokken, zich verder. Mijnheer de voorzitter, onder uw voorzitterschap en na veeleisende onderhandelingen en aanpassingen zijn de tien nieuwe lidstaten volwaardige leden van de Europese Unie geworden, met de verwachting dat nu de basis is ontstaan voor een echt verenigd Europa, dat niet alleen door professionele Europeanen zal worden gebouwd, maar door zijn burgers, mannen en vrouwen. Aangezien ik bij diverse gelegenheden en in verschillende functies de gelegenheid heb gehad om van de kant van Slovenië aan dit proces deel te nemen, ben ik mij er ten volle van bewust hoeveel wilskracht, samenwerking en wederzijdse aandacht dit project vergt. Mijnheer de voorzitter, het doet mij deugd dat de Commissie de visie en de prioriteiten die u direct bij aanvang van uw voorzitterschap hebt vastgelegd, is blijven volgen, en het doet mij ook genoegen te zien dat uw inspanningen een duidelijk spoor hebben achtergelaten in de ontwikkeling van de Europese Unie en in de Europese geschiedenis. Staat u mij als leider van de Sloveense delegatie binnen de PPE-DE-fractie alstublieft toe mijn oprechte dankbaarheid uit te spreken voor uw bijdragen en in het bijzonder voor de aandacht die u aan Slovenië hebt gegeven. Ik zou u ook willen bedanken voor het feit dat u door uw aanwezigheid op 1 mei 2004 bij de viering van de uitbreiding van Europa op de Sloveens-Italiaanse grens, de zuidwestelijke grens van het voormalige IJzeren Gordijn, hebt benadrukt dat het tijdperk van totalitarisme en de verdeling van Europa voorbij is. Staat u mij toe, als voormalig lid van het voorzitterschap van de Europese Conventie, om mijn waardering uit te spreken over de uitstekende bijdrage die de Europese Commissie heeft geleverd aan de overeenkomst die is bereikt betreffende de Europese Grondwet. Prodi, Romano,    Mijnheer de Voorzitter, ik zal het kort houden want ik heb nota genomen van de opmerkingen en adviezen aan mijn adres en het lijkt me niet noodzakelijk daar nu een analytisch antwoord op te geven. Ik heb uw woorden over industriële ontwikkeling, de noodzaak tot een economisch herstel in Europa en het feit dat de regels die gelden voor de industriële sector geen belemmering voor deze ontwikkeling mogen vormen, aangehoord en in mij opgenomen. Hetzelfde geldt voor de voorstellen aangaande energie, het milieu en de nog te boeken progressie. Ik zou daarentegen simpelweg willen eindigen met een opmerking en mijn dankbetuiging. De opmerking luidt als volgt: al uw toespraken, zelfs al bevatten ze kritiek of bijzondere standpunten, droegen het idee uit dat het Europees model een bijzonder karakter heeft en dat we de rest van de wereld een les hebben geleerd over hoe progressie geboekt kan worden op een manier die niet alleen de traditionele weg van de machtspolitiek behelst, zonder illusies te koesteren, zonder te geloven dat we iemand anders zijn dan we in werkelijkheid zijn en zonder te geloven dat de wereld anders is dan zij is. De prioriteit die we geven aan multilaterale betrekkingen, onze visie van de wereld als één geheel - voor de eerste keer ooit op zoveel verschillende gebieden; het milieu, de economie, energie - waarvoor we derhalve trachten methodes te vinden die recht doen aan deze visie: dit is de buitengewone bijdrage die Europa tracht te leveren aan de geglobaliseerde wereld. Niet ten onrechte heb ik kritiek vernomen met betrekking tot de globalisering. Globalisering is echter een gegeven dat zich uitbreidt. Het probleem is de betekenis ervan te begrijpen en tot dusver is alleen de Europese methode daarin geslaagd. Hoe kan dat? Omdat wij een voorbeeld hebben gesteld met de manier waarop wij ons verenigen. Thans, aan het eind van mijn mandaat, wil ik de echte, unieke en verheven definitie van Europa herhalen, welke ik tijdens mijn eerste onderhandelingsgesprekken binnen het Roemeense parlement heb vernomen. Tijdens deze gelegenheid werd mij gezegd: “Wij willen deel uitmaken van Europa, omdat Europa een unie van minderheden is; het is een unie waar niemand scheidsrechter speelt over de anderen, niemand heeft macht over de anderen”. Wij zijn voorwaar kleine en grote landen die deelnemen aan dit grote, moeilijke evenwichtsspel en dit is een les voor de wereld, een verheven les die we geven. Verder zijn er overduidelijk ook mislukkingen, individuele aspecten, de moeilijkheden die komen kijken bij het vertalen van deze ambities en dit gevoel naar dagelijkse politiek. De inspanningen hiervoor worden echter steeds beter begrepen. Gedurende de afgelopen weken ben ik in de landen van de Kaukasus geweest en zag daar de nationale vlag wapperen naast de Europese vlag, om geen enkele reden, behalve dan het gevoel veilig te zijn naast een grote structuur die geen koloniale aspiraties koestert en niet streeft naar overheersing of suprematie: dit is de les die we de wereld kunnen geven. Dit is hetgeen we hebben getracht te doen in de Commissie, binnen de grenzen en met tekortkomingen uiteraard, maar met een enorm gevoel voor harmonie. In deze Commissie bent u nooit getuige geweest van ruzies of spanningen; we hebben elkaar nooit hatelijk bejegend. Wellicht dat ook wij beïnvloed zijn door dat Europese gevoel om een unie van minderheden in de Commissie zelf te zijn, en dat ook wij deze les ter harte hebben genomen die, mijns inziens, onze grootste nalatenschap is die wij alle burgers ter wereld kunnen geven. Ik zou graag af willen sluiten met een woord van dank voor uw medewerking, uw begrip, en ook voor het tolereren van sommige buitensporigheden en bepaalde keuzes waar u niet achterstond, maar waarvan u weet in welke geest ze zijn gemaakt: als we namelijk in de toekomst niet beschikken over een sterk en politiek robuust Parlement en een sterke en politiek robuuste Commissie zal het voor ons moeilijk zijn onze doelen te verwezenlijken. Doelen waar we naar mijn mening met zijn allen pal achter staan. De Voorzitter.    Hartelijk dank, mijnheer Prodi. Het debat is gesloten. Pafilis (GUE/NGL ).    - De beleidsvormen die de uittredende Commissie ten uitvoer heeft gelegd, hebben negatieve gevolgen gehad voor de werknemers en de volksklasse. De EU is snel gaan militariseren en heeft deelgenomen aan oorlogen of oorlogen geduld, omdat zij een graantje wilde meepikken van de oorlogsbuit. Onder het mom van de strijd tegen het “terrorisme” heeft zij nieuwe repressieve, tegen de mensenrechten en vrijheden gerichte mechanismen ingevoerd, of de reeds bestaande versterkt. Zij heeft het Amerikaanse dogma van de “preventieve oorlog” overgenomen. De Commissie heeft bijgedragen aan de totstandkoming van een uitermate reactionair Grondwettelijk Verdrag, dat voor de werknemers alleen nog maar meer moeilijkheden in petto heeft. De EU heeft stappen gezet om de macht en de winst van het grootkapitaal te versterken. De gevolgen daarvan voor de werknemers en de volksklasse zijn ondraaglijk. Het “wonder” van de EMU heeft geleid tot nieuwe bezuinigingsprogramma’s, vermindering van de koopkracht van de volksgezinnen, vernietiging van de sociale en politieke verworvenheden van de volksklasse, handhaving van de hoge werkloosheid en beperking van de sociale uitgaven in het kader van het Stabiliteitspact. De toepassing van de strategie van Lissabon heeft bevestigd wat het doel is: verveelvoudiging van de winst van het kapitaal door lagere arbeidskosten en de totstandbrenging van een klimaat van onzekerheid voor de werknemers. De heer Barroso heeft aangekondigd dat hij de tenuitvoerlegging van dit volksonvriendelijk beleid wil versnellen. De volksbeweging in Europa die zich hiertegen verzet, is echter groeiende. Zij is de enige hoop die de volkeren kunnen koesteren op een Europa van vrede, volksrechten en socialisme. De Voorzitter.    Aan de orde zijn de verklaringen van de Raad en de Commissie over de situatie in het Midden-Oosten. Solana,    . Mijnheer de Voorzitter, ik verschijn hier vandaag voor het eerst voor het Parlement dat in de aanloop naar de zomer is gekozen. Voordat ik inga op het agendapunt wil ik dan ook graag even herhalen wat ik vijf jaar geleden - de eerste keer dat ik hier in het Parlement was - ook al heb gezegd: namelijk dat de leden van dit Parlement kunnen rekenen op mijn absolute steun en samenwerking voor wat betreft de onderwerpen die onder mijn bevoegdheid vallen. Ik maak van de gelegenheid gebruik om u allen veel succes toe te wensen. Ik hoop dat wij er met ons allen, alle instellingen tezamen, in zullen slagen onze gemeenschappelijke droom waar te maken: een beter Europa ten dienste van de burgers en een beter Europa ook ten dienste van de wereld. Mijnheer de Voorzitter, het spijt mij dat ik hier tijdens mijn eerste toespraak ten overstaan van het nieuwe Parlement een onderwerp moet behandelen dat de laatste jaren zoveel emotie, zoveel frustratie en zoveel passionele reacties heeft veroorzaakt. De situatie in het Midden-Oosten gaat alle Europese burgers aan het hart en het lijden van de mensen in deze nabijgelegen gebieden is ook ons lijden. Vorige maandag, 11 oktober, heeft de Raad van ministers van de Europese Unie dit onderwerp - zoals u weet - uitvoerig besproken tijdens zijn bijeenkomst in Luxemburg. De ministers hebben een resolutie goedgekeurd die ik hier niet ga herhalen omdat ik hoop en veronderstel dat alle afgevaardigden de tekst hebben gelezen. Binnen de beperkte spreektijd die het Voorzitterschap mij heeft toegekend, zal ik echter drie duidelijke, welomlijnde punten behandelen waarover wij dan naderhand in debat kunnen treden als u dat wenst. Ten eerste, onze visie op de jongste ontwikkelingen die zich in de regio hebben voorgedaan; ten tweede, de huidige politieke situatie in zowel Palestina als Israël; en ten derde, het standpunt van de Europese Unie ten aanzien van de huidige situatie en de noodzaak om allen samen een manier te vinden om het vredesproces te bespoedigen, zodat er een einde kan worden gemaakt aan de spiraal van geweld waarin wij ons thans bevinden. Mijnheer de Voorzitter, met betrekking tot het eerste punt - de jongste ontwikkelingen in de regio - herinner ik aan de vergadering van het Kwartet van 22 september in New York. In dit verband zou ik uw aandacht willen vestigen op vier elementen die in het slotdocument van de vergadering vervat zijn, aangezien sommige van deze elementen belangrijk zijn voor het verdere verloop van het debat. De bedoelde punten waren kennelijk in de vergeethoek geraakt of op non-actief gesteld, maar dankzij de bijeenkomst van het Kwartet op 22 september leven zij nu weer in het hart van de mensen. Van die vier punten wil ik er hier enkele onderstrepen: de noodzakelijke hervorming van de Palestijnse Autoriteit - daarover zijn wij het allen eens - en de onvoorwaardelijke en absolute veroordeling van het terrorisme. In de voornoemde resolutie wordt echter ook gezegd dat het nederzettingenbeleid moet worden stopgezet, dat de leden van het Kwartet nota nemen van het besluit van het Internationaal Strafhof over de muur en dat diezelfde leden wensen dat de terugtrekking uit Gaza waarmee Israël een begin heeft gemaakt binnen een breder politiek proces wordt geplaatst, zodat het probleem volledig kan worden opgelost. Helaas is de situatie in Gaza sinds 22 september verslechterd. De gebeurtenissen die zich daar de laatste dagen en weken hebben afgespeeld, hebben ons niet alleen veel verdriet berokkend; zij hebben ons ook doen nadenken over de zin van bepaalde acties die ter plaatse worden ondernomen. Het is een feit dat Palestijnse terroristen op een zeker moment Qassam-raketten vanaf het noorden van de Gazastrook hebben gelanceerd en daarmee het geweld hebben doen losbarsten, maar het is ook een feit dat wij, Europese democraten, van Israël een ander antwoord hadden verwacht. Volgens ons gaat de reactie van Israël te ver en beantwoordt ze absoluut niet aan het beginsel van proportionaliteit: 119 doden, van wie een derde jonger dan 18 jaar, aan Palestijnse zijde; vijf doden aan Israëlische zijde, onder wie twee kinderen. Deze spiraal van geweld is onhoudbaar, het is volkomen zinloos dat er mensen sterven, het is volkomen zinloos dat er mensen blíjven sterven. Al dit geweld helpt ons geen millimeter vooruit bij het vredesproces. Hoe kunnen wij dit geweld een halt toeroepen? Hoe kunnen wij voorkomen dat deze strijd voortduurt? De Europese Unie heeft tijdens de afgelopen weken alles gedaan wat in haar macht ligt - in permanent overleg met de autoriteiten van Israël, Palestina, Egypte en Jordanië - om een algehele vrede en een algeheel staakt-het-vuren tot stand te brengen. Dat is helaas onmogelijk gebleken. Wij zijn niet in onze opzet geslaagd, wij zijn er niet eens in geslaagd om een kleine pauze in te lassen en toch tenminste de humanitaire problemen te verhelpen. Daarom zijn de ontwikkelingen van de laatste dagen voor ons een bron van frustratie, ontreddering en verdriet. Bovendien heeft de gruwelijke terreuraanslag van donderdagnacht in Taba de toestand en situatie nog verergerd. De aanslag was des te gruwelijker omdat hij een duidelijke bedoeling had, omdat er dodelijke slachtoffers zijn gevallen, Israëlische vakantiegangers, Egyptische werknemers uit de hotels en enkele Europese toeristen. Ik veroordeel deze afschuwelijke daad dan ook met klem. De terroristen hadden een duidelijk doel voor ogen: de destabilisatie van Egypte, een land dat zich op bewonderenswaardige wijze inzet voor de verwezenlijking van het vredesproces. Daarom roep ik al degenen die via dit Europees Parlement naar ons luisteren nogmaals op hun gezond verstand te gebruiken, de vrede te bevorderen en een einde te maken aan het geweld, zodat de terugtrekking uit Gaza van de Israëlische troepen vreedzaam en rustig kan verlopen, zonder dat er Palestijnse of Israëlische slachtoffers vallen. Dan ga ik nu over naar het tweede punt: de situatie in Palestina. U kent die maar al te goed en u weet ook wat het standpunt van de Europese Unie terzake is. Palestina heeft een regering nodig, een Palestijnse Autoriteit die in staat is om op te treden als een echte regering. Vandaar ons verzoek en onze verwoede pogingen om president Arafat ertoe te bewegen de regels die hij min of meer heeft vastgesteld te ondertekenen en ook echt in de praktijk te brengen. Daarvoor is het van wezenlijk belang dat hij zijn premier reële bevoegdheden toekent op terreinen die het wezen van de staat bepalen, namelijk veiligheid en economie. Wat de economie betreft, mijnheer de Voorzitter, meen ik te mogen affirmeren dat onze goede vriend, de minister van Financiën, uitstekend werk verricht. Iedereen is zich daarvan bewust. Op veiligheidsgebied is er echter nog heel wat werk aan de winkel. Het is aan president Arafat om de bevoegdheden inzake veiligheid daadwerkelijk over te dragen aan zijn premier, zodat de premier deze taken op zijn beurt kan delegeren aan zijn minister van Binnenlandse Zaken en dat ook werkelijk doet. Zolang deze bevoegdheidsoverdracht uitblijft, zal het moeilijk zijn om het terrorisme te bestrijden en de situatie in de bezette gebieden met betrekking tot het terrorisme, de vrede en de openbare orde weer in goede banen te leiden. Het is tevens van essentieel belang dat Palestina over een duidelijke gesprekspartner beschikt. Israël herhaalt dag in dag uit dat het geen gesprekspartner vindt om te onderhandelen over het vredesproces. Wellicht is dat slechts een excuus om geen vorderingen te hoeven maken. De Palestijnen moeten er echter voor zorgen dat zij hun eigen politieke leven inrichten, zodat degenen die het vredesproces niet wensen voort te zetten zich niet langer van het voornoemde excuus kunnen bedienen. Daarom wil ik hier vanuit de Europese Unie - net zoals mijn persoonlijke afgevaardigde, de heer Otte, thans in Palestina doet - nogmaals aandringen op het belang van een Palestijnse Autoriteit die is opgewassen tegen haar verantwoordelijkheden en de nodige interne hervormingen doorvoert. Dit soort zaken beperkt zich echter niet tot Palestina. Ook Israël verkeert momenteel in een enigszins onstabiele politieke situatie, hetgeen gevolgen kan hebben voor de geplande maatregelen. De negatieve uitslag van de stemming van twee dagen geleden in de Knesset stelt premier Sharon voor een politiek probleem met betrekking tot de op stapel staande beslissingen over het plan voor terugtrekking uit de Gazastrook: de fundamentele stemming over de financiering en over het zogenaamde -proces voor terugtrekking uit Gaza. Ik heb de indruk dat al deze elementen ook in Israëlische politieke kringen nogal wat stof doen opwaaien. Het is dan ook best mogelijk dat er in de komende weken in Israël nieuwe politieke verhoudingen tot stand zullen komen die zelfs tot de vorming van een coalitieregering kunnen leiden. Wat er ook gebeurt, het is in elk geval bijzonder waarschijnlijk dat de verkiezingen van 2006 zullen moeten worden vervroegd naar 2005 om de redenen die ik hier net heb aangehaald. Hoe het ook zij, zaak is dat het vredesproces niet trager evolueert dan het nu doet. Geachte afgevaardigden, in de routekaart was sprake van een vredesproces dat eind 2005 moest uitmonden in de coëxistentie van twee staten. In 2005 zullen wij ten hoogste bereiken dat de Israëlische troepen zich terugtrekken uit Gaza, meer niet. Dat moet in alle opzichten beschouwd worden als een enorme mislukking, niet alleen van Israël en Palestina, maar ook van het Kwartet en de internationale gemeenschap. Ik moet u er tevens op attenderen, geachte afgevaardigden, dat de Europese Unie in geen geval kan instemmen met de recente verklaringen die door bepaalde Israëlische politici zijn afgelegd. De bedoelde verklaringen geven immers blijk van een - althans in onze ogen - onaanvaardbare schaamteloosheid. De commentaar op de betekenis van het -plan - de terugtrekking uit Gaza -, komt neer op een totale en absolute afwijzing van de routekaart, die medeondertekend is door de Israëlische regering. Ik ben van oordeel dat wij deze uitspraken nadrukkelijk aan de kaak moeten stellen. Wij mogen dergelijke politieke praktijken onder geen beding dulden, aangezien zij het vertrouwen in Israël doen wankelen, niet alleen bij ons, maar in de gehele Arabische wereld, in de buurlanden, bij de Palestijnen en in een groot deel van de Israëlische maatschappij. Zo kan het niet langer. Het is niet eerlijk om eerst een uitspraak te doen en dan later in de krant het tegenovergestelde te beweren. Dat is geen zuivere politiek. Bovendien gaat het hierbij niet om de eerste de beste politicus, maar om een politiek zwaargewicht, een belangrijk en invloedrijk persoon, een van de nauwste medewerkers van de Israëlische premier. Wij stellen ons dan ook allen de vraag: wat kunnen wij doen, of liever gezegd, wat kunnen wij doen vanuit Europees perspectief? Geachte afgevaardigden, mijnheer de Voorzitter, de Europese Unie volgt een duidelijke koers, zoals bepaald in de routekaart, die onder meer ook het resultaat is van de inspanningen van Europa, de Verenigde Staten, de Verenigde Naties en de Russische Federatie. Wij onderschrijven de routekaart van het begin tot het einde en wij kunnen onmogelijk akkoord gaan met degenen die dat niet doen. De routekaart is ons richtsnoer. Daarom moet al wat wij in de huidige omstandigheden kunnen of willen doen in het kader van de routekaart gebeuren. Wat kunnen wij doen om dit proces op de korte en de middellange termijn te bespoedigen? Ik ben van oordeel dat wij onze werkzaamheden op de korte termijn moeten toespitsen op vier actieterreinen, zodat het resultaat in de maand maart, tijdens de Ministerraad en zeker tijdens de Europese Raad, kan worden geratificeerd en in de praktijk kan worden gebracht. Het eerste punt betreft de veiligheid. Op dit vlak heeft de Europese Unie reeds een idee en een plan klaar. Wij zijn bereid om de Palestijnse Autoriteit te helpen bij het verbeteren van haar politiële capaciteiten, zodat ze haar functie in alle ernst en met de nodige precisie kan uitoefenen en garanties kan bieden voor de naleving van de wet, de handhaving van de orde en de bestrijding van het terrorisme. Wij zijn bereid om onze steun te verlenen. Wij hebben een plan en wij beschikken over de mensen en de wil die nodig zijn om het plan uit te voeren. Ten tweede zijn er de hervormingen. De Europese Unie zal al het mogelijke doen om de Palestijnse Autoriteit in de gelegenheid te stellen het aan de gang zijnde hervormingsproces tot een goed einde te brengen. De leiders van de Palestijnse Autoriteit kunnen ervan op aan dat wij hen zullen blijven steunen zolang zij zich ertoe verbinden de hervormingen voort te zetten. Het derde punt heeft betrekking op de economische acties. Commissaris Patten zal hier later nog uitvoeriger op ingaan, maar u moet in elk geval weten dat wij ook nu weer bereid zijn ervoor te zorgen dat het vredesproces, wat de Europese Unie betreft, vanuit economisch oogpunt geen geld te kort komt. Anderzijds mogen wij van de Europese burgers, die in Europa belastingen betalen, niet verwachten dat zij geld blijven aandragen als de acties die zij financieren niet tot de beoogde doelstelling leiden, namelijk het herstel van de vrede. In dit verband moeten de burgers en de leiders van Israël goed beseffen dat zij geen aanspraak zullen kunnen maken op Europese steun als het -plan of het plan voor terugtrekking uit Gaza enkel en alleen tot Gaza beperkt blijft. Het Gaza-plan moet deel uitmaken van een breder proces, een proces dat werkelijk uitmondt in de vreedzame coëxistentie van twee staten, zoals in de routekaart wordt nagestreefd. Het vierde en laatste punt heeft te maken met het kiesproces. Ik denk dat wij daar serieus werk van moeten maken. Wij moeten er mede voor zorgen dat er in de Palestijnse gebieden een kiesproces op gang komt onder leiding van de Palestijnen zelf. Er moet een betrouwbare kiescommissie worden ingesteld die het vertrouwen van de bevolking geniet. Alleen dan kan het kiesproces uitmonden in een leiderschap - naar keuze van de Palestijnse burgers - dat dit land naar de vervulling van zijn gouden droom brengt, een droom die ook velen onder ons koesteren, de droom van twee staten. Tot hier mijn voorstellen voor de korte termijn, mijnheer de Voorzitter. Volstaat het om deze stapsgewijze methode voort te zetten of is er meer nodig? Is het moment aangebroken om een grotere sprong te wagen, om meer risico’s te nemen en op die manier sneller tot een definitieve oplossing te komen? Wij denken van wel. De progressieve aanpak - stap voor stap, stapje voor stapje - loopt op zijn laatste benen. In het kader van de routekaart kan er wel degelijk vooruitgang worden geboekt, en zelfs heel snel, als de betrokken partijen maar de nodige politieke wil aan de dag leggen. In de Europese Unie bestaat die wil alvast. Zodra de verkiezingen in de Verenigde Staten achter de rug zijn, zullen wij dan ook ons uiterste best doen om de samenwerking met onze Amerikaanse vrienden, onze Russische vrienden en onze vrienden van de Verenigde Naties voort te zetten. Wij zullen nagaan of het mogelijk is de tenuitvoerlegging van de routekaart te bespoedigen. Het is immers van essentieel belang dat er een einde komt aan de huidige slakkengang. Die brengt alleen maar verdriet en frustratie teweeg en levert geen enkel positief resultaat op, noch voor de Palestijnen, noch voor de Israëliërs; en de rest van de regio, de buurlanden, wijzelf en onze burgers zijn er al evenmin mee gebaat. Het vredesproces heeft een stevige impuls nodig die onze droom van twee staten - ik heb het al gezegd - snel in vervulling moet doen gaan. Wij hebben het vaak gehad over de coëxistentie van twee staten, maar wij hebben nooit bepaald wat voor Palestijnse staat wij nu eigenlijk willen en welke grenzen er moeten worden gehanteerd. Dat zijn allemaal open vragen waarop nog geen definitief antwoord is gegeven. Desondanks heeft de Europese Unie reeds een duidelijke kijk op een aantal van de elementen die deel uitmaken van het slotdebat over deze parameters. Dat wil ik hier nogmaals onderstrepen. Zo zijn wij bijvoorbeeld van oordeel dat bij de oprichting van de Palestijnse staat de grenzen van 1967 moeten worden geëerbiedigd. Dat is voor ons een uitgemaakte zaak. Wij hebben hierover afgelopen maandag tijdens de bijeenkomst van de ministers van Buitenlandse Zaken geen twijfel laten bestaan. Wij hebben het herhaald bij monde van de Europese Raad en wij beamen het hier nogmaals plechtig in dit Parlement. Met inachtneming van de grenzen van 1967 kunnen beide partijen dan naar goeddunken onderhandelen over de uitwisseling van gebieden, maar aan het uitgangspunt van de onderhandelingen mag niet getornd worden. Uitgaande van deze basis moet voortgang worden gemaakt - ik hoop nog voor eind dit jaar - met de vraag hoe wij efficiënt en snel tot een definitie van de eindparameters kunnen komen, zodat de droom van heel veel mensen in vervulling kan gaan en een doeltreffend politiek proces op gang kan worden gebracht. Dat is de enige manier om de overigens verantwoordelijke en respectabele personen die deze dagen namens Israël onaanvaardbare uitspraken hebben gedaan in het ongelijk te stellen. De afgelopen dagen hebben wij overleg gepleegd met de leiders van Jordanië, Egypte en Saudi-Arabië. Zolang zij niet precies weten wat het eindresultaat zal zijn, welke grenzen de nieuwe Palestijnse staat zal hebben en op welk moment de sprong zal worden gemaakt, hebben zij allen het gevoel dat de stabiliteit in hun land gevaar loopt. Jordanië heeft zelf nog altijd geen duidelijke grenzen en het weet niet hoe zijn buurland eruit zal zien. Het vraagt zich af welke grenzen de Palestijnse staat, zijn nieuwe buur, zal hebben. Jordanië heeft het recht om op deze vragen een antwoord te krijgen. Mijnheer de Voorzitter, zoals ik al zei, is de huidige situatie bijzonder droevig en frustrerend voor al degenen die ontelbare uren van hun leven hebben besteed aan het vinden van een vreedzame oplossing. Het is van fundamenteel belang dat wij uit deze impasse geraken, aangezien het gehele Midden-Oosten - niet alleen het vredesproces, maar het Midden-Oosten als zodanig - in een diepe crisis verzonken is en wij allen wensen dat aan deze diepe crisis zo spoedig mogelijk een einde komt. Het ziet ernaar uit dat wij onze toevlucht zullen moeten nemen tot een sneller en efficiënter vredesproces, waarbij zowel de internationale gemeenschap als de hoofdrolspelers, Israël en Palestina, alles op alles moeten zetten. Mijnheer de Voorzitter, tot hier mijn toespraak van vanmiddag. U kunt ervan op aan dat wij onze werkzaamheden zullen voortzetten met het oog op de komende Ministerraad. Wij zullen proberen om in het kader van de routekaart een klein plan ten uitvoer te leggen waarmee het proces kan worden bespoedigd op de wijze die ik hier zojuist heb uiteengezet. Mijnheer de Voorzitter, geachte afgevaardigden, net zoals u allen voel ik mij verdrietig, gefrustreerd en vooral ook bijzonder aangedaan. Ik beloof u nogmaals dat wij dag en nacht zullen werken om onze doelstelling te bereiken. Patten,    . – Mijnheer de Voorzitter, tenzij de goden anders beslissen, is dit waarschijnlijk de laatste redevoering – zeker met betrekking tot het Midden-Oosten – die ik in dit Parlement zal houden. Sinds ik aantrad als commissaris zijn er ik weet niet hoeveel debatten over dit onderwerp gevoerd. Gezien de gevoelige aard van het onderwerp is het niet meer dan vanzelfsprekend dat onze gedachtewisselingen nu en dan wat moeizaam verliepen. Ik hoop dat ze wel enig nut hebben gehad. Ik hoop in ieder geval dat ze geen schade hebben aangericht. Nu het einde van mijn termijn als commissaris in zicht is – en ik zeg met nadruk ‘als commissaris’ – ga ik weer eens wat vaker naar het theater. Onlangs heb ik een nieuwe interpretatie van het stuk “Hecuba” van Euripides gezien, van Frank McGuinness, die uitmuntende Ierse toneelschrijver. De classici en theaterbezoekers onder u zullen zich herinneren dat dit een somber en bloederig drama is van dood, haat en wraak. Het achterdoek was misschien maar al te toepasselijk voor deze productie: een hoge, zwarte wand waarop de namen stonden geschreven van de Israëli’s en Palestijnen die de afgelopen jaren gestorven zijn – haat, wraak en bloed. Het is zonder meer waar dat er, als we terugkijken, helaas maar weinig vooruitgang te melden is, ondanks de heldhaftige pogingen van mijn vriend en collega, de Hoge Vertegenwoordiger, en anderen. Nog maar kort geleden, zoals de Hoge Vertegenwoordiger al zei, vond in Egypte het vreselijke bloedbad onder Israëlische toeristen plaats. Keer op keer wordt iedere hoop de bodem ingeslagen. We hebben Camp David gehad en Taba en de akkoorden die daar bereikt werden, Mitchell, Tennet en Zinni hebben uitstekende verslagen opgesteld, allemaal tevergeefs. De treurige waarheid is dat sinds Taba er in totaal zelfs 4 360 mensen zijn gestorven: 1 026 Israëli’s en 3 334 Palestijnen. Oog om oog, tand om tand – wat, zoals Gandhi zei, als eindresultaat heeft dat iedereen blind is. Onschuldige kinderen om onschuldige kinderen. Het meest recente initiatief is dat van premier Sharon, die voorstellen heeft gedaan voor unilaterale terugtrekking uit Gaza. Iedere stap in de richting van terugtrekking uit bezet gebied – hoe beperkt ook – moet worden toegejuicht. Er zijn echter, zoals de Hoge Vertegenwoordiger aangaf, vele punten die om opheldering vragen, niet in de laatste plaats in het bredere kader van de routekaart. Ofschoon we onze bedenkingen hebben, voorziet dit voorstel wel in het begin van het ontmantelen van nederzettingen – een belangrijk aspect, dat in overeenstemming is met waar wij al heel lang op hameren. Om die reden zijn wij bereid de voorstellen een kans te geven, maar we moeten dan wel zeker weten, zoals de Hoge Vertegenwoordiger zei, dat de vijf elementen die volgens de Europese Raad essentieel zijn voor het welslagen van het plan, niet buiten beschouwing worden gelaten door de partijen. Wij moeten erop aandringen dat deze punten in aanmerking worden genomen. Het scepticisme waarmee dit initiatief zonder twijfel omgeven is, is versterkt, zoals de Hoge Vertegenwoordiger het diplomatiek stelde, door de buitengewone uitspraken die recentelijk zijn gedaan door de chef-staf en hoofdadviseur van de Israëlische premier, uitspraken die zeer veel schade hebben aangericht. Ik hoop dat men desondanks blijft inzien dat de tweestatenoplossing de enige hoop is op beëindiging van het conflict. We moeten realistisch zijn en niet te veel verwachten – behalve, helaas, misschien nog meer dood en verderf – tot na de Amerikaanse presidentsverkiezingen. En dan nog is het niet verstandig om wonderen te verwachten. De internationale gemeenschap moet evenwel resoluut de Israëlische regering manen zich te committeren aan de tweestatenoplossing en de Palestijnen aansporen ernst te maken met het werken aan veiligheid en hervorming. Dat is de enige manier waarop het conflict kan worden beëindigd. De routekaart toont de te bewandelen weg, en het is dus de taak van de Europese Unie de partijen en anderen in de internationale gemeenschap in de richting van de routekaart te leiden. Zo niet, dan gaan mensen wellicht denken dat de heer Weisglass gelijk had en dat zijn enige fout was dat hij uit de school heeft geklapt. In de loop van mijn mandaat heb ik getracht, met de steun van de meerderheid van het Parlement, een hervormde Palestijnse Autoriteit te creëren die te zijner tijd in staat zou zijn Palestina te besturen en met Israël te onderhandelen en tot een akkoord te komen. Gedurende die periode heeft de Israëlische regering geprobeerd president Arafat zelf op een zijspoor te zetten. Het eind van het liedje is dat president Arafat er nog is, maar dat de Palestijnse Autoriteit zelf helaas volledig uit elkaar geslagen is. Ik geef toe dat president Arafat deel is van het probleem, maar hij is niet het enige probleem. Ik heb er nooit een misverstand over laten bestaan dat een hervormde Palestijnse Autoriteit deel is van de oplossing. Het is niet duidelijk of de Palestijnse Autoriteit onder de huidige interne en externe omstandigheden wel in staat is een tweestatenoplossing waar te maken. Door de fatale combinatie van te weinig actie aan Palestijnse zijde en wat misschien te veel actie is geweest aan Israëlische zijde, is het gezag dat de Palestijnse Autoriteit anders zou hebben gehad, grotendeels tenietgedaan. We moeten een manier vinden waarop we de Palestijnse Autoriteit meer politieke bewegingsruimte kunnen geven, in ruil voor spijkerharde garanties aangaande veiligheid en hervorming. De Hoge Vertegenwoordiger wees op de algemene inspanningen die wij hebben verricht ter ondersteuning van de economische en institutionele ontwikkeling en de humanitaire bijstand in Palestina. Deze Unie heeft veel meer gedaan dan wie dan ook. Dit Parlement heeft zijn goedkeuring en steun gehecht aan veel meer hulp dan wie dan ook heeft verleend. Ik verwacht dat het Parlement zich nu ernstig gaat afvragen of het die hulp op de huidige schaal moet voortzetten. Laat ik één voor de hand liggende opmerking maken. Wij zijn de grootste donor van het ontwikkelingsfonds van de Wereldbank voor Palestina. En “grootste donor” is in feite nog zwak uitgedrukt: er is vrijwel niemand anders die ook maar enigszins een financiële bijdrage levert. Wij willen dat dat geld gebruikt wordt om de basis te leggen voor een economie in de Palestijnse gebieden die werkgelegenheid, inkomsten en op zijn minst enige economische groei kan creëren, zodat mensen een beter, waardiger leven kunnen leiden, meer kans op werk hebben, enzovoort. We hebben allemaal het recht ons af te vragen of dat geld niet een zinloze uitgave zal zijn en of het überhaupt wel de moeite waard is geld te geven als we niet bepaalde garanties krijgen van Israël over zijn terugtrekking uit Gaza, over de wijze waarop die terugtrekking wordt uitgevoerd en over de vooruitzichten voor de middellange en lange termijn voor Gaza. Ik twijfel er niet aan dat het Parlement niet het gevoel zou willen hebben dat wij alleen maar opdraaien voor de gevolgen van alles wat de Israëlische defensietroepen uitrichten. We moeten er duidelijk over zijn dat onze rol – de ondersteunende rol die wij willen spelen bij de wederopbouw – afhankelijk is van een daadwerkelijke politieke dialoog met de Israëlische autoriteiten. Anders is het alleen maar geldverspilling, zoals te veel van wat wij al gedaan hebben geldverspilling is geweest. Nogmaals, op basis van het verslag van de Raad Externe Betrekkingen, op basis van het werk dat door de heer Rocard en zijn collega’s in die Raadsformatie in gang is gezet, hebben wij meer dan wie dan ook gedaan om hervormde instellingen in Palestina mogelijk te maken. Ik heb groot respect voor het werk van mensen als de heer Salam Fayyad, die moedig streeft naar een fatsoenlijke en transparante regering voor Palestina. Het moet echter gezegd dat het ongelooflijk moeilijk zal worden dit soort steun en dit soort uitgaven voort te zetten als er geen politieke vooruitgang geboekt wordt, als de veiligheidssituatie niet verbetert en als de dialoog met Israël niet effectiever wordt. Dit is het belangrijkste probleem waarvoor de internationale gemeenschap zich gesteld ziet, niet alleen vanwege het aanhoudende bloedvergieten dat ermee gepaard gaat, zonder dat er een oplossing gevonden wordt, maar ook omdat de verhoudingen tussen het Westen en de moslimwereld erdoor beschadigd raken. Laat er bij niemand twijfel bestaan over de impact van de strijd tussen Israël en Palestina en over het effect ervan op het denken in de moslimwereld. We moeten ons zelfs nog meer moeite getroosten om een kader te creëren voor een oplossing van dit bloedige conflict. Als we daarin niet slagen, keren we terug naar wat – als ik het goed heb – de laatste regel is van Euripides’ toneelstuk Hecuba: “het lot drijft ons voort en niemand kan het weerstaan”. Bloedvergieten na bloedvergieten na bloedvergieten, wraak na wraak na wraak, zolang mensen in Washington, Europa en bovenal in Israël en Palestina niet de politieke moed hebben datgene tot stand te brengen wat hun volken verdienen en wat de gehele wereld verlangt. Laschet (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de Hoge Vertegenwoordiger, mijnheer de commissaris, u zei dat dit uw laatste toespraak was in dit Parlement. Ik denk dat velen van ons het gevoel hebben – dat geldt ook voor mijzelf, ondanks menig verschil van mening – dat u tot de belangrijkste en meest eminente personen in deze Commissie behoorde en aan het terrein van het buitenlands beleid een heel eigen gezicht hebt gegeven. Daarvoor wil ik u namens onze fractie heel hartelijk danken. De aanleiding voor het debat van vandaag is er een waarover het bij actuele kwesties altijd gaat, namelijk een escalatie van geweld. We hebben over het Midden-Oosten zelden goed nieuws te melden; meestal is er sprake van een zeer ernstige situatie. Raketten die door Hamas op Israëlische steden worden afgevuurd, buitensporige militaire acties en dan ook nog de aanslag in Taba, uitgerekend in een plaats die met zoveel vredesakkoorden, vredesonderhandelingen en vredesbegrippen geassocieerd werd. Deze nieuwe dimensie van terreur, in een aangrenzend land als Egypte, gericht tegen onschuldige burgers, Europeanen, Egyptenaren en Israëli’s, maakt het dramatische karakter van de situatie in één keer duidelijk. Daarom ben ik het eens met wat de Hoge Vertegenwoordiger hier vandaag heeft gezegd: de enige weg is en blijft de routekaart. Ook premier Sharon heeft zich daar afgelopen maandag in de Knesset voor uitgesproken. Ik vind dat we hieraan als Europeanen moeten blijven vasthouden; dat is het standpunt dat Raad, Commissie en Parlement verenigt. Routekaart wil zeggen: een tweestatenoplossing met uiteindelijk een Palestijnse en een Israëlische staat. Wat moet er nu in de komende weken gebeuren? Ik ben de Hoge Vertegenwoordiger erg dankbaar dat hij vandaag in zeer duidelijke bewoordingen op de verantwoordelijkheid van Arafat heeft gewezen. Hij heeft erop gewezen dat de minister-president onafhankelijk zijn werk moet kunnen doen. Hij zei ook dat de veiligheidsdiensten aan het gezag van de heer Arafat moeten worden onttrokken en moeten ressorteren onder een onafhankelijke politiedienst, met alle bevoegdheden die erbij horen om terrorisme te kunnen bestrijden. U had het ook over het geld en over de economische samenwerking. De afgelopen jaren hadden we de indruk: hoe meer de situatie escaleert, des te meer geld geeft Europa om de sociale situatie te stabiliseren. Het zou echter goed zijn wanneer Europa na de reorganisatie van de politie meer geld geeft voor de wederopbouw, zodat de mensen merken: als er vrede is, dan is er ook Europese hulp, maar niet onvoorwaardelijk en niet tegen elke prijs. Daarom hebben de stappen die u hebt voorgesteld, de steun van onze fractie. Wij wensen u veel succes bij de uitvoering ervan. Schulz (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, de burgers van Europa vragen zich bij debatten over buitenlands beleid af: waarom maken wij ons daar druk over, wat hebben wij als burgers van Europa eigenlijk met het onderwerp te maken? Het gevoel dat het niet over hen gaat is een gevoel dat ik vaak tegenkom wanneer ik bezoekers ontmoet die hier in het Parlement naar onze debatten komen luisteren. Wat gaat het ons eigenlijk aan? Laat ik aansluiten bij een zin van commissaris Patten: doordat vrede in het Midden-Oosten niet haalbaar is of maar heel moeilijk tot stand kan komen en daardoor mensen steeds verder radicaliseren, wordt op de lange termijn ook de veiligheidssituatie bij ons gedestabiliseerd. Er is een oorzakelijk verband tussen dit regionale conflict en een wereldwijde radicalisering. Daarom zijn wij er als Europeanen direct bij betrokken en daarom maken wij deel uit van de routekaart, waarvoor – dat is door iedereen gezegd – geen alternatief mogelijk is. Het is goed dat de Israëlische minister-president maandag heeft verklaard dat hij erachter staat. Commissaris Patten, u refereerde aan Hecuba. Ik wil niet zo diep graven in de toneelliteratuur, maar wel een zin citeren die me niet loslaat en over terrorisme en marteling gaat. Die zin luidt: “Aan het eind van een proces van wreedheden is het niet meer belangrijk waar die wreedheden vandaan komen, maar alleen dat ze ophouden.” Dat gevoel hebben veel mensen die er het slachtoffer van zijn en dat is begrijpelijk. Het is echter niet voldoende. Deze constatering alleen is niet voldoende, want aan degenen die de wreedheden begaan moet worden duidelijk gemaakt dat er grenzen zijn. Degenen die alleen maar de taal van het geweld kennen, moeten worden geïsoleerd en die mensen zijn er aan beide kanten. Het is juist dat de reorganisatie van de veiligheidsdiensten met dit fenomeen samenhangt. Het reorganiseren en onder controle brengen van de veiligheidsdiensten en de politie draagt er ook toe bij dat de geweldplegers in hun mogelijkheden worden beperkt. De invloed van de extremisten kan met name worden beperkt door met de gematigde krachten samen te werken. Het aanbod van Egypte en andere gematigde Arabische landen om nu met Israël samen te werken om tot een wapenstilstand te komen, is een goed signaal. Israël moet dat signaal echter wel oppakken. Er moet dan wel sprake zijn van een dialoog op gelijke voet en niet uitsluitend van onderhandelingen waarin slechts eisen worden gesteld en waarbij men aan de dialoog een einde maakt als die eisen niet worden ingewilligd. We moeten als Europeanen dus de moed hebben om die mensen in de regio aan te moedigen en te steunen, die bereid zijn met elkaar een dialoog aan te gaan, liefst zonder voorwaarden vooraf. Dat is een substantiële bijdrage die we als Europeanen kunnen en ook moeten leveren. Daarbij hoort dat wij ons voor de tweestatenoplossing uitspreken. Ik wil daar nog aan toevoegen dat de tweestatenoplossing niet beperkt kan blijven tot terugtrekking uit de Westelijke Jordaanoever. De levensvatbaarheid van een tweede staat moet ook gegarandeerd zijn. Collega Laschet heeft gelijk dat er dan ook middelen voor de wederopbouw beschikbaar moeten worden gesteld. Het is in het belang van onze eigen veiligheid dat we ons daarvoor uitspreken. Malmström (ALDE ).    Mijnheer de Voorzitter, de situatie in het Midden-Oosten lijkt volledig in een impasse te zijn beland. Arafat zit in zijn hoofdkwartier, oud, geïsoleerd, ziekelijk en niet in staat zijn volk te leiden. Sharon krijgt de ene na de andere afwijzing van zijn plan om zich uit de Gazastrook terug te trekken. Hij lijkt het contact met zowel zijn partij als zijn kiezers kwijt te zijn. De vraag is of hij de man is die Israël vrede kan brengen. Ik denk van niet. De toekomst van het Gaza-plan is nu zeer onzeker, en het geweld in het gebied lijkt toe te nemen.. De situatie is erger dan ze in lange tijd geweest is. Ik denk niet dat deze heren voor een waarachtige vrede in het Midden-Oosten kunnen zorgen. Ze kunnen geen einde maken aan het doden, aan de terreurdaden, en ze kunnen niet teweegbrengen wat wij allen in dit Parlement willen: twee staten die vreedzaam naast elkaar leven en elkaar respecteren. Dit conflict duurt nu al zoveel decennia en heeft zoveel lijden veroorzaakt. Voor het Palestijnse volk natuurlijk, maar ook voor de Israëli’s, die voortdurend in angst leven voor terreurdaden en zelfmoordbommen. We hebben zoveel plannen gemaakt en zoveel conferenties, zoveel vergaderingen en zoveel debatten gehouden in dit Parlement, maar er gebeurt niets. We moeten een concrete internationale aanwezigheid in het gebied overwegen, die de terugtrekking uit de Gazastrook kan bewaken, maar die misschien ook op langere termijn kan blijven. Na de Amerikaanse presidentsverkiezingen – ongeacht wie er wint – moeten de EU en de VS bijeenkomen om een gemeenschappelijke strategie te formuleren, misschien gebaseerd op de , waarin men dezelfde taal spreekt en dezelfde signalen aan deze twee leiders afgeeft. De hele wereld wint erbij als er vrede in het Midden-Oosten komt, en dat vormt ook een belangrijk onderdeel in de strijd tegen het internationale terrorisme. Romeva i Rueda (Verts/ALE ).    – Mijnheer de Voorzitter, zoals de School voor cultuur en vrede van de Autonome Universiteit van Barcelona terecht onderstreept, is de situatie in Israël en Palestina er de laatste maanden helemaal niet beter op geworden, integendeel. De uitspraak van het Internationaal Strafhof over de bouw van de scheidingsmuur door Israël, de weigering van Israël om die uitspraak te erkennen, de in diplomatieke kringen overheersende indruk dat de routekaart van het Kwartet op sterven na dood is en de protestacties van boze Palestijnen tegen de corruptie in Gaza zijn slechts enkele voorbeelden van deze achteruitgang. Anderzijds spreekt het vanzelf dat wij de delicate situatie in Palestina en Israël niet los kunnen zien van de internationale context en de nefaste gevolgen van de absurde manier waarop de Verenigde Staten en sommigen van hun Europese bondgenoten het internationale terrorisme bestrijden. Mijns inziens leidt hun houding alleen maar tot een versterking van het fanatisme van Al-Qaeda. Daarom is het absoluut noodzakelijk dat de Europese Unie krachtdadiger optreedt ten aanzien van de gebeurtenissen in het Midden-Oosten. Ik doe in dit verband twee suggesties: ten eerste moeten wij onze steun verlenen voor het voorstel om met alle mogelijke middelen bij te dragen aan de totstandkoming van een normaal en transparant kiesproces in Palestina, zodat Sharon zich niet langer kan bedienen van het argument dat er aan Palestijnse zijde geen legitieme en geschikte gesprekspartner voorhanden is. Aangezien Sharon de mensenrechten en de internationale rechtsorde op schandalige wijze aan zijn laars lapt, is het mijns inziens hoog tijd dat de Europese Unie de huidige Israëlische regering onder druk zet met krachtdadige maatregelen, eventueel zelfs met de opschorting van de samenwerkingsovereenkomst, in plaats van wapens te blijven uitvoeren naar dit land, zoals heel wat Europese landen de laatste jaren hebben gedaan. Laat ik u er enkele noemen: Oostenrijk, België, Frankrijk, Duitsland, Griekenland, Italië, Spanje en het Verenigd Koninkrijk. In de film zegt Charles Chaplin helder en duidelijk: wie vijf mensen doodt is een moordenaar, wie er 5000 doodt is een held. Laten we de heer Sharon toch alstublieft niet als een held beschouwen. Adamou (GUE/NGL ).    - Mijnheer de Voorzitter, ik betreur de nieuwe operaties van het Israëlisch leger ten zeerste en ben daar zeer bezorgd over. Weer eens zijn de resultaten tragisch: tientallen Palestijnen, met name burgers en kinderen, zijn gedood of gewond. Ik vind het afschuwelijk dat de regering van Israël, ondanks de verontwaardigde protesten van de internationale gemeenschap, gewoon doorgaat met deze nooit verklaarde oorlog en met het bloedvergieten. Wat hier gebeurt onder de ogen van de wereld zijn misdaden tegen de mensheid. Ook het Europees Parlement moet bij de regering van Israël erop aandringen dat de aanvallen en moorden op de burgerbevolking van de Gazastrook onmiddellijk worden stopgezet, dat de bouw van de muur, die enkel tot doel heeft de Palestijnse bevolking af te sluiten van de wereld, wordt stopgezet, dat men ophoudt met het slopen van huizen en zich voegt naar de besluiten van het Europees Hof voor de Rechten van de Mens en het Verdrag van Genève. Tegelijkertijd moeten wij het afschieten van raketten ten strengste veroordelen, evenals de bomaanslagen in Egypte van de afgelopen week waarbij talrijke Israëlische en Egyptische burgers om het leven zijn gekomen. Dergelijke dingen dragen allesbehalve bij aan het vredesproces. Bovendien moeten wij er bij beide partijen op aandringen dat ze met de toepassing van de routekaart beginnen. Tot slot wil ik namens mijn fractie mijn volledige steun uitspreken aan het Palestijnse volk dat zich blijft verzetten en blijft strijden voor zijn onafhankelijkheid, evenals aan de vredelievende krachten in Israël die een einde proberen te maken aan het bloedvergieten. Belder (IND/DEM ).    - Dank u wel, mijnheer de Voorzitter. Terreur en trauma, een onafscheidelijk begrippenpaar in het Israëlisch/Palestijns conflict, de tweezijdige resultanten van de eenzijdige vernietigingsdrang van de terreurorganisaties Hamas, de Islamitische Jihad en Hezbollah. Ondertussen lees ik van de Palestijnse politicus Mustafa Barghouti dat "de zwijgende meerderheid van de Palestijnse bevolking zich niet met de terroristen noch met de Palestijnse autoriteit identificeert" (letterlijk citaat). Met het oog op de cruciale lokale verkiezingen van december maant Barghouti Europa eindelijk eens serieus de democratische krachten en processen in de Palestijnse gebieden te ondersteunen in plaats van Arafats reusachtige onderdrukkingsapparaat. Graag hoor ik een reactie van de Hoge Vertegenwoordiger van de Raad op dit indringende beroep. Het Palestijnse appèl is tegelijkertijd een test voor de wil van de Europese Unie tot effectieve terreurbestrijding. Achten de Raad en Commissie het sluiten van een associatieovereenkomst met Syrië daarmee verenigbaar? Mijn tweede vraag. Het is toch genoegzaam bekend dat het regime van Assad Hamas, de Islamitische Jihad en Hezbollah faciliteert bij terreuroperaties tegen de staat Israël. In de Duitse pers, om precies te zijn "Die Welt", stond gisteren een artikel over de wijze waarop de terreur de Israëlische bevolking in een getraumatiseerde natie verandert. Een trauma-expert verzekert dat Israël nog altijd een land is dat uit overlevenden bestaat. Dat moet ons in Europa - niet alleen historisch - aanspreken. Ryan (UEN ).    – Mijnheer de Voorzitter, de Israëlische defensietroepen gaan op dit moment door met de grootste invasie in Gaza sinds het begin van de Intifada en het dodental blijft maar stijgen. Volgens sommige schattingen bestond minstens de helft van de honderden omgebrachte Palestijnen uit burgers. De acties van het Israëlische leger zijn gewoonweg buiten alle proportie en deze visie wordt gedeeld door Kofi Annan, de EU-ministers van Buitenlandse Zaken en vele anderen. Met voorzichtige instemming begroet ik het door premier Sharon aangekondigde voornemen dat Israël zich volledig zal terugtrekken uit de Gazastrook, maar er moet in dat verband wel aan een aantal voorwaarden worden voldaan. Deze terugtrekking moet geschieden in de context van de routekaart van het Kwartet. Zij moet een stap zijn in de richting van een tweestatenoplossing. Het is niet de bedoeling dat ze gecompenseerd wordt door een verhoogde nederzettingenactiviteit op de Westelijke Jordaanoever. Er moet sprake zijn van een goed georganiseerde, in overleg overeengekomen overdracht van de verantwoordelijkheid aan de Palestijnse Autoriteit. Israël moet tevens hulp bieden bij het herstel en de wederopbouw van Gaza. Simpel gezegd komt het hierop neer: de routekaart blijft het kader dat de beste kans biedt op een oplossing van het Israëlisch-Palestijnse conflict. De leden van het internationale Kwartet, te weten de Europese Unie, Rusland, de Verenigde Staten en de Verenigde Naties, houden alle vast aan deze routekaart. De huidige spiraal van geweld veroorzaakt lijden op grote schaal, waardoor een akkoord tussen beide partijen alleen maar verder uit het zicht raakt. Waar het nu in de allereerste plaats op aankomt, is dat beide partijen afzien van verdere gewelddaden. Aan beide kanten is leiderschap nodig, en dat is niet eenvoudig. Ik ben een Iers lid van het Europees Parlement en in Ierland weten we hoe moeilijk het kan zijn. We zijn maar al te vertrouwd met de geweldsspiraal, het met gelijke munt betalen, het oog om oog, tand om tand. Maar wij weten ook maar al te goed hoezeer iedereen ervan profiteert wanneer er een einde komt aan het geweld en er daadwerkelijke onderhandelingen en een echte dialoog plaatsvinden. Dat vergt moed aan beide zijden. Mijns inziens moeten wij beide partijen in dit conflict vragen die moed op te brengen en hun leiderschap te tonen. Het is niet gemakkelijk om aan het roer te staan, het vraagt om veel moed. In dit conflict wordt, naar mijn mening, vaak geen moed betoond. Zoals ik al zei, weten wij Ieren hoeveel goeds het de mensen in het Midden-Oosten kan opleveren als zij moed en leiderschap laten zien. Czarnecki, Ryszard (NI ).    Mijnheer de Voorzitter, ik wil u gelukwensen met uw voorzitterschap van het Europees Parlement. U bent de juiste man op de juiste plaats. Wij behandelen thans de toestand in het Midden-Oosten, net zoals een paar maanden geleden, net zoals een jaar geleden, net zoals vijftien jaar geleden, zoals commissaris Patten zojuist heeft gezegd. Overigens heeft de heer Patten een eredoctoraat van een Poolse universiteit gekregen. Wellicht is de tijd gekomen om niet meer de beleefde taal van de diplomatie te spreken, maar de taal van de harde feiten te gebruiken. Het is een misvatting dat de waarheid in het Midden-Oosten in het midden zou liggen en dat beide partijen in het conflict in gelijke mate schuld dragen. Wij hebben te maken met een nieuwe situatie. Sinds begin dit jaar zijn er op Israëlische steden 150 raketten afgevuurd die ter plaatse door Hamas zijn gefabriceerd. Sinds enkele jaren richten dit soort raketten materiële schade aan en zaaien zij paniek, maar nu doden zij ook mensen en zelfs kinderen. Dit toont aan dat er sprake is van een escalatie van het conflict waarvoor de Palestijnen verantwoordelijk zijn. Hoe moeten wij hierop reageren? Moeten wij passief blijven of willen wij wellicht doen alsof wij scheidsrechter zijn en de Israëlische regering en Arafat als op een schaakbord heen en weer schuiven? Noch de ene, noch de andere aanpak is correct. Wij hebben het voortdurend over grootse plannen en routekaarten. Wellicht zouden wij eerst ernstig moeten bekijken wat er met het geld van de Europese Unie gebeurt en of ons geld niet af en toe, tegen onze bedoelingen in, direct terechtkomt bij diegenen die in het Midden-Oosten dood en verderf zaaien. Dit punt is tijdens de vorige zittingsperiode reeds aan de orde gekomen. Kortom, laten wij gul zijn, maar laten wij goed in de gaten houden waar ons geld naartoe gaat. Klich (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, de heer Javier Solana bracht in zijn verklaring de radeloosheid van Europa tegenover het Israëlisch-Palestijnse conflict tot uiting, maar niet alleen Europa is radeloos. Hetzelfde geldt voor de Verenigde Naties en de Verenigde Staten. De heer Solana vraagt evenwel wat wij in een dergelijke situatie moeten doen. En hij geeft het juiste antwoord op deze vraag. De routekaart moet worden aangehouden want deze routekaart wijst ook ons, de Europese Unie, de weg. Dat is alles goed en wel, maar onze houding moet opener en flexibeler worden en wij moeten ons beleid aanpassen aan de veranderende politieke situatie. Ons beleid in het Midden-Oosten moet genuanceerder worden. Wanneer een serieus project in gang wordt gezet, zoals de eenzijdige terugtrekking door Israël uit de Gazastrook, dan moeten wij dat met voldoening begroeten en niet slechts beschouwen als een, om de verklaring van de Raad te citeren "belangrijke stap". Voorts moeten wij erover nadenken, welke stappen en welke maatregelen wij moeten nemen om dit project te steunen. Als wij de Palestijnse Autoriteit willen blijven steunen, zoals u heeft aangegeven in uw vierpuntenprogramma, dan moeten wij oog hebben voor een punt dat zojuist aan de orde is gesteld. Ik heb het over het feit dat wij ervoor moeten zorgen dat, aangezien in het verleden een gedeelte van ons geld werd verkwist, het geld dat wij geven ter stabilisatie van de Palestijnse Autoriteit niet opnieuw wordt verkwist. Met andere woorden, er zijn adequate controlemechanismen nodig voor een effectief beheer van deze hulp. Mijnheer Solana, in uw verklaring miste ik de regionale benadering. De oplossing van het Israëlisch-Palestijnse conflict is immers een kwestie van de gehele regio, die wij het ruimere of grotere Midden-Oosten noemen. Dit punt hebben wij reeds naar voren gebracht tijdens eerdere debatten over de versterking van het vredesproces en de stabilisatie van Irak. Dit is ook de juiste beleidsaanpak tegenover Iran en tegenover Libië. Wij boeken succes met betrekking tot de bestrijding van het terrorisme en de proliferatie van massavernietigingswapens, zoals bij Libië. Daarnaast zijn er helaas ook mislukkingen, zoals onlangs met betrekking tot Iran. Wij moeten ons beleid rationaliseren. Het voorzitterschap heeft reeds goed werk geleverd. Ik hoop dat het voorzitterschap, de Commissie en het secretariaat deze oproep van het Parlement ter harte zullen nemen. Napoletano (PSE ).    –Mevrouw de Voorzitter, er zijn mensen die hebben beweerd dat de oorlog in Irak een snelle oplossing zou kunnen bieden voor het conflict in het Midden-Oosten. Een cynische voorspelling die gebruikt wordt om de foutieve en illegale oorlog te rechtvaardigen. Een voorspelling die wordt gelogenstraft door het verschrikkelijke tafereel dat zich onder onze ogen afspeelt: wanhoop in het Palestijnse kamp, toenemend terrorisme en fundamentalisme, crisis bij de Palestijnse overheid en angst binnen de Israëlische gemeenschap, wat premier Sharon het voorwendsel biedt de Palestijnen keihard en zonder aanziens des persoons aan te pakken en onverstoorbaar verder te gaan met de opbouw van de muur. Met de aangekondigde terugtrekking uit de Gazastrook wordt geenszins de weg gebaand voor de teruggave van de bezette gebieden op de Westelijke Jordaanoever. Integendeel, door de toename van het aantal nederzettingen zou het zelfs het begin kunnen betekenen van de definitieve overname door Israël van een groot deel van deze gebieden. Een territorium van enclaves die zo aan de Palestijnen worden overgelaten, heeft niets te maken met de soevereine staat waar ze recht op hebben. De heeft niet voorzien in de middelen waarmee voorkomen kan worden dat het onderhandelingsproces opnieuw door geweld werd verstoord. De internationale gemeenschap en, met name, het Kwartet voor het Midden-Oosten zouden toch consequenties moeten trekken uit dit alles en eens goed bij dit feit moeten stilstaan. Wat betreft de mogelijkheid tot een oplossing voor het conflict hebben de onderhandelaars van Genève, in tegenstelling tot Camp David, laten zien dat het mogelijk is om waardige oplossingen te vinden die gesteund worden op alle controversiële punten, zelfs de meest gevoelige en netelige onderwerpen, zoals de status van Jeruzalem en het recht op terugkeer tot aan de eindstatus. Verder zou het Midden-Oostenvraagstuk absolute prioriteit moeten hebben in de verhoudingen tussen de Europese Unie en de Verenigde Staten - in de hoop dat daar een andere regering komt. Vandaag de dag kunnen we tevens rekenen op de positieve bijdrage van enkele Arabische landen, Egypte en Jordanië, en op de verbeteringen binnen onze relatie met Syrië en de normalisatie van onze relaties met Libië. Morgen zou dit scenario wel eens anders kunnen zijn. Hing Europa's veiligheid gisteren nog van de ontwikkeling in het oosten af, vandaag hangt het af van de situatie in het zuiden en zuidoosten. Ook daarom is het Midden-Oostenconflict geen conflict waarmee wij niets te maken hebben; het is het centrale thema in de toekomst van de Europese veiligheid. Auken (Verts/ALE ).    Mevrouw de Voorzitter, de heer Solana zei dat we niet aan de gang konden blijven met geld geven. Er moest iets gebeuren. Men vraagt zich natuurlijk af wat de EU nu eigenlijk zal doen. De EU heeft feitelijk niets anders gedaan dan betalen, en verder nog verklaringen aannemen. Ik beveel ten eerste ten sterkste aan dat men luistert naar het voorstel van de heer Romeva i Rueda om de samenwerkingsovereenkomst op te zeggen zodat deze permanente schendingen van de overeenkomsten in elk geval een minimaal gevolg hebben. Ten tweede steun ik hetgeen zojuist gezegd is, namelijk dat het Verdrag van Genève een veel duidelijker plaats op deze moet krijgen, zodat men kan zien welke kant het opgaat, en ten slotte wil ik oproepen tot een helderder discussie over dit onderwerp. Het lijkt erop dat een terrorist wordt gedefinieerd als: iemand die zichzelf doodt. Als je echter gevechtshelikopters en raketten gebruikt, dan ben je geen terrorist, maar een soldaat, en dan maakt het niet uit of je daarmee veel meer burgers doodt dan met zelfmoordbommen. Het heeft geen zin dat wij in dit verband met twee tongen spreken. We moeten tegenover Israël dezelfde taal gebruiken als tegenover andere volwassen staten, en van een democratisch land verlangen dat het alert is op dit soort zaken. Op de huidige manier krijgen we geen twee levensvatbare staten. We krijgen geen levensvatbare staten, want Israël zal in dit proces ten onder gaan, en daarom is het voor zowel Israël als Palestina noodzakelijk dat we ook tegen de Israëli’s gaan praten alsof ze ertegen kunnen om als volwassenen te worden aangesproken. Morgantini (GUE/NGL ).    –Mevrouw de Voorzitter, 3500 dode Palestijnen en meer dan 1000 slachtoffers aan Israëlische kant: beste mijnheer Solana, u spreekt over een ‘appèl’ en zegt te hopen op terugtrekking van de Israëlische strijdkrachten uit de Gazastrook. Eerlijk gezegd luister ik nu al zes jaar naar wijze woorden, welke de verantwoordelijkheid voor de situatie aan de een of de ander toeschrijven, maar elke dag sterven er weer Palestijnen, gedood door een bezettend leger. Bezettend. Maar de waarheid is simpel: er is geen asymmetrie maar symmetrie. We staan oog in oog met een bezet land en het internationale recht wordt volledig aan de laars gelapt. U moet Sharon geloven wanneer hij tegen de zoon van Winston Churchill zegt de Palestijnen uit de Gazastrook en de Westelijke Jordaanoever te zullen pletten als een sandwich. Dove Weisglass liegt niet wanneer hij duidelijk bevestigt dat terugtrekking uit de Gazastrook simpelweg inhoudt dat het vredesproces in de ijskast wordt gezet. Dit zijn geen leugens; het is de waarheid en dit is de politieke weg die Sharon bewandelt. Vast staat dat er geen rechtvaardiging kan zijn voor de criminele daden die de Palestijnse terroristen kunnen plegen tegenover de Israëlische burgers. Maar is het doen van oproepen werkelijk het enige wat we kunnen bijdragen? Heeft Europa echt niet het gezag om tegen Israël te zeggen: “Het is tijd om te stoppen met de Israëlische militaire bezetting.” Dit is niet simplistisch of naïef: dit is de waarheid. Ik ben onze hypocrisie beu, ik ben het beu om op deze manier verder te gaan, want elke dag worden er weer huizen verwoest en kinderen vermoord. Ayman is dertien jaar oud en ging met zijn rugzakje om naar school en werd doodgeschoten. Hij staat symbool voor de gruweldaden die het leger tijdens een militaire bezetting uitvoert, net als dat het overduidelijk barbaars is als Hamas Palestijnse kinderen erop uit zou sturen om bommen naar Israëlische burgers te gooien. Toch geloof ik dat wij niet alleen het gezag en de macht hebben om een appèl te doen, maar ook om een halt toe te roepen aan de Israëlische militaire bezetting. Laten we liever de Palestijnen en de Israëli’s die samen vechten voor vrede een stem geven: dat zijn er veel! Dit zijn de stemmen waar wij gehoor aan moeten geven. Tannock (PPE-DE ).    Mevrouw de Voorzitter, in tegenstelling tot de voorgaande spreker weiger ik de regering van Israël of de Israëlische defensiemacht zo krachtig te veroordelen wegens de operatie die op 29 september in Gaza is uitgevoerd om te voorkomen dat Hamas – een organisatie die door zowel de VS als de EU verboden is – Qassam-raketten zou afvuren, raketten waardoor onlangs nog twee Israëlische kinderen om het leven kwamen en tien burgers gewond raakten in Sderot. Geen enkele regering, waar ook ter wereld, kan het over haar kant laten gaan dat een meedogenloze doodsvijand dodelijke slachtoffers onder haar burgers maakt, zonder zich het recht voor te behouden terug te slaan met alle middelen die zij tot haar beschikking heeft, en het mag duidelijk zijn dat de Palestijnse Autoriteit haar terroristen niet in bedwang heeft. Jarenlang leken de raketten van Hamas gelukkig meer op voetzoekers dan op bommen, maar sinds het begin van 2004 zijn er 149 uiterst explosieve raketten gelanceerd vanuit Gaza. De BBC, die niet bepaald beticht kan worden van een pro-Israëlische houding, heeft bericht dat vijftien van de zestien Palestijnen die door de Israëlische defensiemacht zijn gedood, bekend stonden als terroristische strijders. Wij hebben allemaal een gemeenschappelijke vijand in onze strijd tegen het internationale moslimterrorisme. Vorige week eiste een bomaanslag die alle kenmerken van Al-Qaeda draagt in Taba het leven van onschuldige toeristen. Er moet ook beklemtoond worden dat Israël zich tijdens de operatie in Gaza ten zeerste heeft ingespannen om medische en humanitaire steun te bieden zowel aan alle slachtoffers als aan onschuldige Palestijnse burgers. Ondanks hevig verzet van de Likud-oppositie, drukt premier Sharon de ontmanteling van nederzettingen in Gaza door, om op die manier de routekaart naar vrede in het Midden-Oosten een nieuwe impuls te geven en een tweestatenoplossing dichterbij te brengen. Ik doe echter een appel op de Palestijnse Autoriteit om met harde hand op te treden tegen Hamas, de Islamitische Jihad en de Al-Aqsa-Martelarenbrigades; Israël zal anders allerminst geneigd zijn zich terug te trekken uit de Westelijke Jordaanoever, en dat is een veel grotere uitdaging die uiteindelijk veel meer de moeite waard is. De Keyser (PSE ).    – Mevrouw de Voorzitter, mijnheer de commissaris, mijnheer de Hoge Vertegenwoordiger, het is nu een jaar na de presentatie van de akkoorden van Genève, die wij hoopvol hebben begroet aangezien de routekaart vastliep, een jaar na de plenaire debatten over de tenuitvoerlegging van het associatieverdrag tussen Israël en de Europese Unie, en een paar maanden na de veroordeling van de muur, zowel door de Mensenrechtencommissie van de Verenigde Naties in Genève als door het Hof van Den Haag; welke balans kunnen wij als leden van het Europees Parlement opmaken van de situatie in het Midden-Oosten? Zoals gezegd is het eindresultaat een bloedbad. En, zoals de heer Patten al zei: wie naar het zwaard grijpt, zal door het zwaard omkomen. Sinds het begin van de tweede intifada zijn er al 4350 doden gevallen, waarvan 3500 aan Palestijnse zijde, en zijn er 33 600 huizen verwoest; sinds het begin van de operatie “Dagen van Berouw”, op touw gezet door de regering Sharon, zijn 120 Palestijnen gedood en 3 Israëliërs. Dat zijn er te veel, mijnheer Tannock; drie Israëliërs, dat zijn er drie te veel. Maar die anderen, de 120 Palestijnen, dat zijn er óók te veel, en ik zou niet, zoals u, durven aanvoeren dat er twee Israëlische kinderen zijn gedood, terwijl we ook weten dat twee dagen geleden een Palestijns meisje dat een schooltas droeg door Israëlische soldaten is vermoord en door een officier is afgemaakt met kogels in het hoofd. Ik zou het niet hebben durven zeggen, maar ik zeg het vandaag toch. Dus, wat kunnen wij doen, wij als Europees Parlement? We hebben het met u over de rol die de Europese Unie kan spelen op het niveau van het Kwartet. Maar wat kunnen wij verder nog doen, wij als Europese afgevaardigden, afgezien van voortdurend hier terugkomen op die associatieovereenkomsten, terugkomen met onze veroordelingen van wat onverdedigbaar is op het niveau van het internationaal recht. Wat kunnen wij doen? Onze onmacht vermengt zich met woede. Velen van ons gaan naar Palestina. Ik heb de helft van mijn vakantie in Palestina doorgebracht, met Palestijnse pedagogen die zich bezighouden met de behandeling van Palestijnse kinderen die lijden aan oorlogstrauma’s. We zijn hier in dit Parlement noch een NGO noch een groep mensen die blanco cheques tekenen, want wij houden toezicht op de uitgifte van onze cheques. Wij kunnen ons echter niet neerleggen bij deze machteloosheid en bij het idee dat het internationaal recht door Europa zou worden vergeten. Hammerstein Mintz (Verts/ALE ).    – Mevrouw de Voorzitter, ik ben het met de heer Solana eens dat de stapsgewijze aanpak niet langer opgaat. Maar welk alternatief stelt hij voor om een beter resultaat te waarborgen? Wij hebben hier immers te maken met een harde realiteit. Ten eerste ontsnappen de gebieden in hoge mate aan de controle en de invloed van de Palestijnse Autoriteit. Sterker nog, door de carte blanche van de Verenigde Staten is de routekaart op sterven na dood, en het zal moeilijk zijn om haar nieuw leven in te blazen. De politiek van voldongen feiten, die onder meer tot uiting komt in het nederzettingenbeleid, de bouw van de muur en de gruwelijke gewelddaden van Israëliërs en Palestijnen heeft het plan van het Kwartet aan diggelen gegooid. Erger kan bijna niet. Niets wijst erop dat Israël bereid is rekening te houden met de voorwaarden die de Raad heeft gesteld om de terugtrekking uit Gaza te steunen. Sterker nog, Sharon heeft reeds verklaard dat Israël weigert nieuwe concessies te doen en dat de Israëlische vredesintenties niet verder reiken dan de terugtrekking uit Gaza. Wij moeten beseffen dat de tijd dringt en dat er nog maar weinig armslag overblijft voor de totstandkoming van een enigszins rechtvaardige en haalbare oplossing voor het Palestijnse volk en de veiligheid van Israël. Als de Europese Unie er niet snel in slaagt het vredesproces in het Midden-Oosten weer op de rails te krijgen, zal deze kwestie de vrede en veiligheid in zowel het Midden-Oosten als het gehele Middellandse-Zeegebied blijven vergiftigen. Gahler (PPE-DE ).    – Mevrouw de Voorzitter, de frustratie en radeloosheid in Europa is groot omdat er geen vooruitgang zit in het vredesproces in het Midden-Oosten. En dat terwijl we allemaal denken te weten hoe de uitkomst van dit proces eruitziet: twee staten en een regeling van territoriale vraagstukken die de instemming van beide partijen heeft. Gedurende dat proces verlangen we van Israël dat het geen nieuwe nederzettingen sticht en bestaande nederzettingen niet uitbreidt. Met de muur op de Westelijke Jordaanoever moeten geen politieke feiten worden gecreëerd waarmee de loop van de grenzen voor de toekomst wordt vastgelegd. Als ik echter hoor dat door dit akelige bouwwerk het aantal zelfmoordaanslagen substantieel is afgenomen en daardoor mensenlevens zijn gered, kan ik Israël moeilijk bekritiseren vanwege de bouw als zodanig, hoogstens vanwege het feit dat de muur niet langs de officiële grens loopt. Helaas zal de muur er moeten blijven totdat de Palestijnse Autoriteit zelf bereid is plegers van aanslagen met haar eigen politie- en veiligheidsdiensten gevangen te zetten. De heer Arafat staat een daarvoor benodigde reorganisatie in de weg. Een tweede punt betreft Gaza. Het is voor mij onbegrijpelijk dat uitgerekend na de aankondiging dat Israël militairen en burgers zal terugtrekken, in verhevigde mate Qassamraketten op Israël worden afgevuurd. Kennelijk zijn bepaalde Palestijnse groeperingen haast bang dat Israël zich terugtrekt, want dan moeten de Palestijnen in Gaza eindelijk zelf de organisatie ter hand nemen en met de civiele opbouw van de stad en haar omgeving beginnen. Tot nu toe diende Israël ook steeds als excuus: door de strijd tegen de bezetting kon men niet echt voortgang maken met al die noodzakelijke maatregelen. Terugtrekking zou ook de weg weer moeten vrijmaken voor het uitvoeren van de routekaart, waarop ook het Kwartet op 22 september heeft aangedrongen. Als ik echter zie dat duizenden Palestijnse politiemensen en veiligheidstroepen op dit kleine stukje land in Gaza blijkbaar niet bij machte zijn om het afvuren van Qassamraketten te voorkomen, rijst bij mij echt het vermoeden dat een voortzetting van de aanwezigheid van Israël in Gaza welhaast wordt uitgelokt. Dat mogen we niet toestaan, want ook in Israël zijn er mensen die zelfs tegen de terugtrekking uit Gaza zijn. Ook die groeperingen moeten niet worden aangemoedigd. Het is in het belang van iedereen dat er zo snel mogelijk met de uitvoering van de routekaart wordt begonnen. Die is door iedereen ondertekend en iedereen moet zijn verplichtingen dan ook nakomen. Menéndez del Valle (PSE ).    – Mevrouw de Voorzitter, de Spaanse minister van Buitenlandse Zaken heeft verklaard dat er met betrekking tot het conflict in het Midden-Oosten te veel gepalaverd wordt en te weinig actie wordt ondernomen, en dat het tijd is om de daad bij het woord te voegen. In afwachting daarvan wil ik alvast onderstrepen dat bepaalde vertegenwoordigers van de Unie in dit verband mijns inziens allesbehalve passende verklaringen afleggen. Ik denk bijvoorbeeld aan de uitspraak van de vertegenwoordiger voor het Midden-Oosten, de heer Marc Otte, die aan de heeft gezegd - ik citeer letterlijk -: "De Israëlische scheidingsmuur vervult een taak". Is het misschien de bedoeling dat de muur de oprichting van een levensvatbare Palestijnse staat belemmert? Punt 2 van de conclusies van de Raad Externe Betrekkingen van 11 oktober lijkt mij al even onaanvaardbaar, aangezien daaruit nog maar eens blijkt dat er met twee maten wordt gemeten. Waarom veroordeelt de Raad alle vormen van geweld "met inbegrip van de raketaanvallen op Israël"? Waarom wordt aan de veroordeling van alle vormen van geweld niet toegevoegd: "met inbegrip van het geweld dat in Gaza in nauwelijks 12 dagen tijd meer dan 40 doden en meer dan 120 gewonden heeft veroorzaakt onder de Palestijnse kinderen"? Waarom affirmeert de Raad dat Israël het recht heeft zijn burgers te beschermen tegen terreuraanslagen zonder toe te voegen dat ook de Palestijnen dat recht hebben? Als het verwijt van de Raad aan Israël luidt dat de Israëlische militaire acties in Gaza niet proportioneel zijn, waarom gebruikt hij dan niet hetzelfde afgezaagde eufemisme voor de Palestijnen? Dubbele moraal? Gebrek aan efficiëntie? Ja, volgens mij wel. Bovendien denk ik dat het inderdaad geen zin heeft om nog meer verklaringen af te leggen. En de Palestijnen maar wachten. Hoelang nog? Ze wachten al sinds onze Verklaring van Venetië van 13 juni 1980. Swoboda (PSE ).    – Mevrouw de Voorzitter, mijnheer de Hoge Vertegenwoordiger, mijnheer de commissaris, laat ik me direct verontschuldigen voor het feit dat ik wegens andere verplichtingen genoodzaakt ben spoedig na mijn bijdrage de vergadering te verlaten. Ik wilde u, Hoge Vertegenwoordiger, een concrete vraag stellen en een opmerking maken in aansluiting op hetgeen commissaris Patten gezegd heeft. Ik ben het met uw plannen, met de vier punten, volledig eens. Ze lijken me evenwichtig en juist. Alleen: zijn beide partijen bereid eraan mee te werken, zodat we deze plannen ook echt kunnen uitvoeren? Er moet veiligheid worden gecreëerd, daarin geef ik collega Gahler gelijk, maar hoeveel veiligheidsvoorzieningen zijn er de afgelopen jaren niet door Israël vernietigd? Was er echt sprake van bereidheid, zodat de Palestijnen, voor zover ze wilden – ze wilden niet allemaal – werkelijk voor veiligheid konden zorgen? Dan over de hervorming van het overheidsapparaat: hoe kan een overheidsapparaat worden hervormd als men van Arafat een held maakt door hem in te sluiten? Zijn aanzien bij de Palestijnen was al gedaald en daar kwam Israël hem te hulp. Economische steun? Ik zal er in dit Parlement alleen voor stemmen als ik er zeker van ben of er in ieder geval van uit kan gaan dat de investeringen in de infrastructuur niet weer door Israël teniet worden gedaan. Dat is een voorwaarde, want we mogen van de belastingbetaler, aan wie u beiden terecht hebt gerefereerd, niet verlangen dat hij een infrastructuur opnieuw opbouwt die vervolgens weer wordt vernietigd. Hetzelfde geldt voor de verkiezingen. Ik ben er absoluut voor dat er verkiezingen komen. Ik heb daarover ook met de eveneens door u gewaardeerde minister van Financiën gesproken. Hij hoopt dat er nieuwe, jonge mensen in de Palestijnse Autoriteit komen. Er moet dan echter wel een infrastructuur zijn die de verkiezingen mogelijk maakt en dat betekent weer dat er een beroep op Israël moet worden gedaan om die verkiezingen mogelijk te maken. Daarom steun ik uw programma volledig: ik vind het goed, ik vind het evenwichtig, ik vind het juist. Voor de uitvoering ervan hebben we echter beide partijen nodig, want anders is het programma wederom niet meer dan een lege huls. Daarom moet Israël zich er echt toe verbinden; het moet bereid zijn deze punten uit te voeren. Dan zal ik er ook voor zijn dat wij ons in alle opzichten kritisch en onverbiddelijk jegens de Palestijnse Autoriteit opstellen. Solana,    Mevrouw de Voorzitter, ik zal het kort houden en beginnen met antwoord te geven op de laatste opmerkingen van mijn goede vriend de heer Swoboda. De vier punten waaraan ik gerefereerd heb, behoeven zonder enige twijfel de participatie van beide partijen, niet alleen van de Palestijnse Autoriteit – die moet participeren –, maar ook van Israël. Dat is waarom we in die richting aan het werk zijn. Maar we geloven oprecht – om het verzoek dat de heer Menéndez del Valle zojuist gedaan heeft gestand te doen – dat woorden alleen niet genoeg zijn, maar dat het nodig is om initiatieven te nemen, dat het noodzakelijk is dat we proberen te handelen. Dat is wat we gaan proberen te doen. Wat ik u vanmiddag voorgelegd heb, is een klein programma – klein, niet vanwege de omvang maar vanwege de diepgang – voor het boeken van vooruitgang in de zin van het dichterbij brengen van wat ons fundamentele doel is: de routekaart, tot de voltooiing ervan, en dat binnen werkbare tijd, niet pas over honderd jaar. Weest u er zeker van dat we alle ons ter beschikking staande maatregelen zullen aanwenden. Ik zou er ook graag nog een keer op willen wijzen dat de terugtrekking uit Gaza, als dit gebeurt in het kader van het proces van de routekaart, iets is dat wij steunen en dat goed zou zijn. Het zou goed zijn dat er een wet zou worden aangenomen door de die regelt dat de nederzettingen worden ontmanteld en de mensen die er wonen een vertrekpremie krijgen. Voorheen kregen ze juist geld om nederzettingen te stichten. Als het waar is dat we binnen twee weken bereiken dat er een wet wordt aangenomen die het tegendeel doet, zal dat een succes zijn voor Gaza en voor de toekomst van de . We zullen dat over enkele dagen zien. Zullen er voldoende stemmen vóór zijn? Ik denk van wel omdat ik denk dat de Arbeiderspartij in dit geval premier Sharon zal steunen om die wet er doorheen te krijgen. Maar ik zeg nadrukkelijk, deze vier punten die ik heb genoemd vereisen de medewerking, de steun en het begrip van de Palestijnen en van de Israëlische regering. Maar ik zou ook willen onderstrepen dat ik heb gesproken over nog iets meer; we kunnen geen genoegen meer nemen met een geleidelijk proces. Ik denk dat er een moedigere sprong voorwaarts nodig is en dat we moeten beginnen met het definiëren van de parameters waarover de beide partijen het uiteindelijk eens moeten worden. Daarvoor is het, en dat is logisch, van fundamenteel belang dat er voor allebei de partijen een acceptabele gesprekspartner is. Om die reden is de steun die wij aan de Palestijnen gaan geven zo belangrijk, om ervoor te zorgen dat zij werkelijk, in de omstandigheden waarin zij zich nu bevinden, de mogelijkheid kunnen ontwikkelen om een formule te vinden om een solide, representatieve Palestijnse Autoriteit te vestigen die een levensvatbare gesprekspartner voor Israël kan zijn. Dat is wat we een rationele aanpak noemen. Dat is wat anders dan een irrationele aanpak. In het slechtste geval domineert, helaas, de irrationaliteit de rationaliteit. Helaas hebben we dat in een groot aantal gevallen kunnen zien. Wij, politici, moeten de rationele handelingen blijven ondersteunen. Als, spijtig genoeg, de personen die belast zijn met de leiding over andere landen daar niet hetzelfde over denken, zouden we moeten bekijken wat de beste manier is om in dergelijke omstandigheden te opereren. Ik zou nog drie dingen willen zeggen, meer niet. Het eerste is dat ik niet geprobeerd heb te vermijden om over de regionale kwestie te praten. Het leek mij dat er, gezien de tijd die er voor het debat was uitgetrokken, niet genoeg tijd was om alle regionale onderwerpen te bespreken. Het lijdt geen twijfel dat Irak, Iran en alle andere onderwerpen die u op tafel heeft gelegd onderwerpen zijn die met prioriteit op onze agenda staan. Het leek mij dat het vandaag niet de dag was om daar op in te gaan en daarom heb ik dat ook niet gedaan. Het tweede wat ik wil zeggen is, met alle respect voor mijn goede vriendin, dat ik geen oproepen heb gedaan of appèls op de goede wil. We zijn geen mensen die voor liefdadigheidsinstellingen werken. We zijn allemaal politici die willen dat de problemen worden opgelost. Aan het slot van mijn interventie heb ik een appèl gedaan van morele aard, maar de rest ervan is gevuld geweest met concrete, specifieke maatregelen, die – als ze in de praktijk gebracht worden – moeten leiden tot positieve resultaten. Ten slotte zou ik het willen opnemen voor mijn persoonlijke vertegenwoordiger en de vertegenwoordiger van de hele Europese Unie, de heer Marc Otte, en de heer Menéndez del Valle willen verzoeken om zijn verklaringen in hun geheel te lezen. Mevrouw de Voorzitter, als u mij toestaat van onderwerp te veranderen, ik denk dat dit de laatste keer is dat ik in dit Huis, in het Europees Parlement, zal zijn met een goede vriend als commissaris Chris Patten. We hebben vijf jaar met elkaar doorgebracht. Veel mensen die hier vandaag zitten dachten dat we allebei, hij en ik, een ramp zouden worden, vermenigvuldigd met twee omdat we gingen samenwerken. Het tegendeel is gebleken, en we hebben aangetoond dat twee plus twee niet per se vier maar in feite ook zes kan zijn. We moeten dan ook naar mijn mening dank betuigen aan Chris Patten voor zijn medewerking en in het bijzonder voor zijn intelligentie. Zijn gezond verstand en zijn intelligentie zijn een voorbeeld geweest voor iedereen – in ieder geval voor mij, Chris – en ik hoop dat vanuit Oxford jouw raad ons blijft bereiken, via radio en tv, internet, het woord, de boeken, op welke wijze dan ook. Ik hoop dat jouw raad ons zal blijven bereiken. Bedankt, Chris, voor je samenwerking in deze vijf jaren. We zullen je niet vergeten. De Voorzitter.    – Het debat is gesloten. Figueiredo (GUE/NGL ).    – De toestand in het Midden-Oosten is rampzalig, en dat geldt eerst en vooral voor Palestina, waar de regering-Sharon de ergst mogelijke misdaden tegen het Palestijnse volk begaat. De provocerende arrogantie van Israël en het staatsterrorisme van de regering van dit land – dat steeds op de steun van de regering-Bush heeft kunnen rekenen – mogen niet ongestraft blijven. Er worden hier dagelijks ouden van dagen, vrouwen en kinderen omgebracht, op precies dezelfde wijze als dat in Irak onder de bezettingstroepen gebeurt. De Europese Unie kan niet langer een zwak standpunt innemen. De Europese Raad moet nu energieke maatregelen nemen, het besluit van het Europees Parlement in praktijk brengen en de associatieovereenkomst met Israël opschorten en eisen dat de beslissingen van de VN ten uitvoer worden gelegd. De provocerende arrogantie van Sharon en zijn regering is ontstellend. Ze kunnen echter rekenen op de steun van de regering-Bush, die een ontwerpresolutie waarin het Israëlisch staatsterrorisme veroordeeld wordt met een veto heeft geblokkeerd, en dat terwijl de mensen in Palestina strijden voor hun recht op vrijheid en waardigheid. Het Palestijnse volk heeft net als het Iraakse volk recht op een staat, het recht om over het eigen lot te beschikken en het recht om in vrede te leven. Toussas (GUE/NGL ).    - Wij betreuren de voortdurende misdaden van de Israëlische regering tegen het Palestijnse volk en veroordelen deze ten zeerste. 111 doden onder de Palestijnen in twee weken tijd, waaronder talrijke kleine kinderen en scholieren, zijn de tragische balans van de Boetedagen. Wij veroordelen degenen die olie op het vuur van de Israëlische agressiviteit gooien: de VS die de Israëlische regering steunt en bewapent; de EU die zich weliswaar in woorden verzet tegen de volkerenmoord op de Palestijnen maar in de praktijk slachtoffer en beul op voet van gelijkheid plaatst. De verbale veroordelingen zijn schijnheilig. De EU blijft immers economische steun bieden via de samenwerkingsovereenkomsten en de bewapening van Israël. Geen enkele vertegenwoordiger van de EU heeft in het Hof van Den Haag een verklaring afgelegd toen de zaak van de Israëlische muur aanhangig was. De “heilige familie” heeft tijdens de bijeenkomst van de NAVO in Istanbul ingestemd met de plannen van de Amerikaanse imperialisten voor een nieuw “Groot Midden-Oosten”, waarmee de betrekkingen van de NAVO met Israël op een hoger plan getild moeten worden. Wij vragen derhalve dat onmiddellijk economische en politieke maatregelen worden genomen. Onder meer moet de associatie- en samenwerkingsovereenkomst met Israël worden opgeschort om de Israëlische regering onder druk te zetten en haar te dwingen een einde te maken aan de moord op het Palestijnse volk, zijn bezettingstroepen terug te trekken uit Palestijns grondgebied, de schandmuur af te breken en een onafhankelijke Palestijnse staat met als hoofdstad Oost-Jeruzalem te accepteren. De Voorzitter.    – Aan de orde is het debat over de verklaring van de Raad over de situatie in Georgië. Solana,    . – Mevrouw de Voorzitter, ik ga het hebben over Georgië, een uitermate belangrijk onderwerp, en ik twijfel er niet aan dat de situatie in dat land de meerderheid van de aanwezigen hier ernstig zorgen baart. Vanaf het begin van de politieke veranderingen in Georgië heeft de Europese Unie in nauw contact gestaan met degenen die in Georgië sinds de zogeheten “rozenrevolutie” de nieuwe regering en de nieuwe politieke leiders vormen. Gaarne vertel ik u wat wij tot nu toe hebben gedaan. Ten eerste hebben wij een speciale vertegenwoordiger aangesteld, de heer Heikki Talvitie, die in de regio, en met name in Georgië, namens ons optreedt. De rol die hij heeft gespeeld, is hogelijk gewaardeerd door iedereen: president Saakasjvili, de minister van Buitenlandse Zaken, de regering als geheel en de landen in de regio. Hij is erin geslaagd te fungeren als een link tussen Georgië en Rusland, hetgeen in de huidige situatie buitengewoon belangrijk is, zoals u zich zult kunnen voorstellen. Ten tweede hebben wij, en dat is van grote betekenis, het nabuurschapsbeleid uitgebreid tot Georgië en twee andere landen in de regio, namelijk Azerbeidzjan en Armenië. Dit is de voornaamste manier waarop wij deze landen hebben kunnen helpen zich in de richting van de Europese Unie te ontwikkelen. Wij hebben hier haast achter gezet, en het zal u niet verbazen dat het volk en de leiders van Georgië verheugd waren over dit besluit. Ik wil er voorts op wijzen dat de Europese Unie reeds een donorconferentie voor Georgië heeft georganiseerd. Deze vond direct na de regeringswisseling plaats en was zeer geslaagd. In juli hebben we het startsein gegeven voor de eerste operatie in het kader van het Europees veiligheids- en defensiebeleid ten behoeve van de rechtsstaat in Georgië. Die operatie verloopt uitstekend. Het betreft hier een nieuwe maatregel, een van de vele operaties en acties in het arsenaal aan mogelijkheden die de Europese Unie ter beschikking staan bij het helpen van landen in een overgangssituatie. Vanuit economisch oogpunt is de stand van zaken in Georgië niet gunstig. Het bbp is met bijna 60 procent gedaald en dat geeft reden tot grote zorg. 60 procent van de bevolking leeft waarschijnlijk onder de armoedegrens en er zijn nog altijd circa 300 000 ontheemden als gevolg van de oorlogen in Georgië. Ik kan mijn interventie over Georgië niet afsluiten zonder iets gezegd te hebben over de conflicten en problemen waarvoor het land gesteld wordt. Georgië heeft met de onafhankelijkheidsverklaring van Adzjarië één obstakel uit de weg geruimd, maar er zijn nog twee aanzienlijke hindernissen die niet zo gemakkelijk genomen zullen kunnen worden: het probleem Zuid-Ossetië en het probleem Abchazië. Daar is een rol weggelegd voor de OESO. De heer Talvitie, die ons vertegenwoordigt, zal zich aan de situatie blijven wijden. Die problemen zullen zich echter niet zo simpel en gemakkelijk laten oplossen als het vraagstuk dat ik als eerste noemde en waarvoor dankzij het onafhankelijkheidsproces tamelijk vlot een antwoord is gevonden. Dit gaat een stuk moeilijker worden. We zullen de positie van Rusland goed moeten inschatten. We zijn bereid die rol indien nodig te spelen, maar we hebben de indruk dat deze twee kwesties meer tijd zullen vergen en met meer problemen gepaard zullen gaan. Maar ze zullen hoe dan ook moeten worden opgelost. Zo niet, dan zal de integriteit van Georgië altijd een illusie blijven. Tot slot nog een opmerking over regionale samenwerking. Georgië kan niet los gezien worden van zijn twee andere buurlanden in de zuidelijke Kaukasus: Azerbeidzjan en Armenië. We onderhouden betrekkingen met alledrie de landen. We willen een krachtige, belangrijke relatie met ze opbouwen die de Europese Unie en haar droom dichterbij brengt. Ik wil president Saakasjvili dan ook verzekeren van de steun van de Europese Unie. Het was van meet af aan duidelijk dat hij enorme problemen voor de boeg had. Wij zullen hem helpen bij de binnenlandse hervormingen die hij moet doorvoeren en bij de betrekkingen van Georgië met zijn buurlanden, in het bijzonder met Rusland, een relatie die van cruciale betekenis zal zijn. Zoals u weet zijn er nog steeds Russische troepen gelegerd in Georgië. President Saakasjvili heeft verklaard geen enkele buitenlandse troepenmacht in zijn land te zullen dulden en hij zal dus garanties aan de Russen geven dat zij Georgië kunnen verlaten zonder te hoeven vrezen dat er troepen van enig ander land in Georgië zullen verschijnen. Georgië staat een zware tijd te wachten en heeft de hulp van zijn vrienden nodig. Hier zijn wij. Wij zijn vrienden van Georgië. Patten,    . – Mevrouw de Voorzitter, ik wil graag kort ingaan op drie vragen. Wat heeft Georgië bereikt sinds de “rozenrevolutie” van elf maanden geleden? Hoe hebben wij getracht Georgië bij te staan in dit proces? Welke uitdagingen liggen in het verschiet wat betreft de betrekkingen tussen de EU en Georgië? Allereerst, de prestaties van Georgië. Bovenaan de lijst staat uiteraard dat alle waarnemers van mening waren dat de presidents- en parlementsverkiezingen die respectievelijk in januari en maart dit jaar zijn gehouden, de meest vrije en eerlijke verkiezingen waren die sinds het sovjettijdperk in Georgië gehouden zijn. Georgië beschikt nu over een president en een regering met een zeer duidelijke volmacht van de bevolking om de ingrijpende politieke en economische hervormingen door te voeren die, zoals wij allen weten, zo noodzakelijk zijn. Er is een goed begin gemaakt met het aanpakken van de structurele problemen waarmee Georgië te maken heeft, bijvoorbeeld de endemische corruptie die alle facetten van het leven in Georgië heeft aangetast. Er wordt een meer solide koers gevaren om de overheidsfinanciën te herstellen. Er worden meer belastingen geïnd, waardoor de Georgische regering op tijd salarissen kan uitbetalen. De hervorming van wetshandhavingsinstanties heeft een aanvang genomen en er is een nieuw belastingwetboek voorgelegd aan het parlement. Het is nog maar een begin, maar Georgië heeft het de afgelopen elf maanden goed gedaan. Welke hulp hebben wij sinds november vorig jaar verleend? Ten eerste hebben wij constante politieke ondersteuning geboden aan het nieuwe leiderschap en we hebben het gestimuleerd bij het uitvoeren van hervormingen. We hebben in nauw contact gestaan met de leiders en met de speciale vertegenwoordiger, die zulk fantastisch werk heeft verricht. Nog maar kort geleden, eerder deze maand, heeft voorzitter Prodi een bezoek gebracht aan zowel Georgië als Armenië en Azerbeidzjan. Het was de eerste keer dat een Commissievoorzitter de zuidelijke Kaukasus bezocht en het was een zichtbare bevestiging van de steun van de Commissie voor Georgië. Wij hebben tevens geholpen aanmerkelijke internationale financiële steun te mobiliseren voor de hervormingsagenda van de Georgische regering. De geachte afgevaardigden zullen zich de geslaagde conferentie nog wel herinneren die wij samen met de Wereldbank in juni hebben voorgezeten. Die conferentie was een groot succes. In juni hebben wij onze financiële toezegging aan Georgië verdubbeld tot een totaal van 137 miljoen euro in de periode 2004-2006. Wij hebben dus een aanzienlijk hogere bijdrage geleverd aan de hervormingen in Georgië. Ten derde hebben wij Georgië bijgestaan door Georgië, Armenië en Azerbeidzjan te betrekken in het Europees nabuurschapsbeleid. Daarvoor bestond in heel dit Parlement brede steun. Welke uitdagingen kunnen wij nog verwachten? In de eerste plaats moet Georgië het tempo waarin de hervormingen plaatsvinden, volhouden. Hervormingsbeloften omzetten in concrete realiteit is uiteraard de zwaarste opgave, vooral voor een land als Georgië waarvan de staatsinstellingen in de loop der jaren zozeer zijn uitgehold en verzwakt. In de tweede plaats moeten we de mogelijkheden uitbuiten die zijn geschapen doordat het nabuurschapsbeleid nu ook van toepassing is op de landen van de zuidelijke Kaukasus, zoals ik zojuist aangaf. Wat Georgië betreft: het is aan dat land om te laten zien dat het oprecht streeft naar politieke en economische hervorming, de enige manier waarop de stabiliteit van Georgië op de lange termijn gegarandeerd kan worden. Dat zal centraal staan in het actieplan waarover wij te zijner tijd hopen te onderhandelen met de Georgische autoriteiten. De andere uitdaging is gelegen in de conflicten die op het grondgebied van Georgië worden uitgevochten. Wij zijn verheugd over de toespraak van president Saakasjvili in de Algemene Vergadering van de Verenigde Naties - en de Hoge Vertegenwoordiger wees hier zojuist al op – waarin hij onderstreepte dat Georgië eraan hecht de conflicten zuiver en alleen op vreedzame wijze op te lossen. Het standpunt van de EU is duidelijk: wij steunen de soevereiniteit en de territoriale integriteit van Georgië; we doen een beroep op alle partijen om toe te werken naar een oplossing voor de conflicten via onderhandelingen, het creëren van vertrouwen en uitsluitend vreedzame middelen. Onze wederopbouwprogramma’s in Zuid-Ossetië en Abchazië kunnen helpen het vertrouwen tussen de gemeenschappen te laten groeien. Als we de conflicten tot een oplossing willen brengen en de stabiliteit van Georgië op de lange termijn willen waarborgen, dan is het essentieel dat de betrekkingen tussen Georgië en Rusland beduidend beter worden. Wij hopen dat de presidenten en de regeringen van die landen de bilaterale geschillen kunnen beslechten met volledige eerbiediging van elkaars soevereiniteit. Vanuit de EU gezien is de zuidelijke Kaukasus een buitengewoon belangrijk deel van de gemeenschappelijke omgeving van de Europese Unie en Rusland. Wij zullen deze regio hoog op de agenda van onze dialoog met Rusland blijven plaatsen. Zoals u weet, huldigen wij het standpunt dat de beste buren sterke, stabiele en welvarende buren zijn. Dat is wat we bedoelen als we het hebben over het werken aan een betere gemeenschappelijke omgeving. Ik hoop dat de regering van de Russische Federatie daar net zo over denkt. Dat is de verstandigste benaderingswijze van manieren waarop we een vreedzaam Europa en een vreedzaam Europees nabuurschap kunnen waarborgen voor de komende jaren. Tot besluit wil ik mijn dankbaarheid betuigen aan mijn vriend de Hoge Vertegenwoordiger, om zijn woorden waarvan – om maar eens een uitdrukking te lenen – mijn vader zeer zou hebben genoten en die mijn moeder geloofd zou hebben. Het is mij een groot genoegen geweest de afgelopen vijf jaar met Javier Solana samen te werken. Men zou met recht kunnen stellen dat het zelfs de meest geleerde pedagogen en academici niet zou meevallen een onderwerp te vinden waarover de standpunten van de Hoge Vertegenwoordiger en die van mij de afgelopen vijf jaar ook maar enigszins verschilden. Het was een aangename samenwerking. Over politiek wordt nogal eens cynisch gedaan, maar ik wil slechts benadrukken dat hij gedurende deze vijf jaar een vriend is geweest en dat zal hij in de toekomst ook blijven. Ik wens hem heel veel succes wanneer het Constitutioneel Verdrag in werking treedt en hij minister van Buitenlandse Zaken wordt. Mijn opvolgers in de Europese Commissie die de verantwoordelijkheid krijgen over de portefeuille die ik beheerd heb, wens ik eveneens alle goeds. Ik wil de geachte afgevaardigden tot slot nog mijn verontschuldigingen aanbieden voor het feit dat ik niet tot het einde van dit debat kan blijven. Ik heb een medische afspraak in verband met de behandeling van mijn nek – hoewel die behandeling niet zo definitief zal zijn als sommige leden van dit Parlement misschien gewenst zouden hebben! De Voorzitter.    – Wel, mijnheer Patten, dan kan ik alleen maar hopen dat de dokter de juiste greep toepast en stel ik voor dat we gezamenlijk aan het debat beginnen. Landsbergis (PPE-DE ).    – Mevrouw de Voorzitter, geachte vertegenwoordiger van de Europese Unie, wij kijken vol hoop naar Georgië dat een grote vastberadenheid aan de dag legt om een democratische rechtsstaat te vestigen. Het Georgische volk, onze Europese buur, heeft dit nodig. Gedurende vele jaren hebben de mensen gezucht onder de Sovjetdictatuur, en daarna hebben zij binnenlandse conflicten, bemoeienis van buitenaf en corruptie moeten doorstaan. Als een land dat blijk heeft gegeven van Europees-Atlantische aspiraties en dat al begonnen is concrete stappen te nemen in de richting van de beginselen en normen van de Europese Unie, moeten wij Georgië steunen. Het kan zijn dat Georgië voor één hard alternatief zal moeten kiezen, wanneer de twee belangrijkste uitdagingen te moeilijk zullen blijken om tegelijkertijd te kunnen worden aangegaan. Vanwege de bekende gedwongen opdeling van Georgië in één hoofdzone en twee afzonderlijke -zones, zijn de alternatieven voor dit land als volgt: óf er wordt een Europese democratie gevestigd in het gedeelte van Georgië dat loyaal is aan en geregeerd wordt door Tbilisi, met andere woorden, een wetgevende macht met een vrije economie en eerbiediging van de rechten voor minderheden, óf er wordt gestreefd naar een zo spoedig mogelijke beëindiging van de verdeling en naar herstel van de wetgevende macht en bestuurlijke controle van de Georgische staat over het gehele grondgebied van het land. Ik zou aanbevelen om van de twee mogelijkheden prioriteit te geven aan de eerste – de bouw van een democratische staat in het grondgebied dat momenteel door de Georgische regering wordt bestuurd. Georgiës blik op het westen, naar zijn Europese buren en de Europese Unie, vormt ook een test voor de Europese Unie. Dat is het beginsel van de Europese openheid. Wanneer we kijken naar het Europese continent zelf, dat de oorsprong is van antieke legenden en van het Gulden Vlies, dan zien we dat Georgië een van de oudste christelijke landen is. Laten we hopen dat de landen die onze idealen accepteren in alle opzichten dichterbij ons komen te staan. Door haar goede wil te tonen kan de Europese Unie de vooruitgang van deze landen bevorderen. Dank u. Wiersma (PSE ).    - Dank u wel, mevrouw de voorzitter. Vanaf het moment van de onafhankelijkheidsverklaring in 1991 heeft Georgië grote problemen gehad met de waarborging van de soevereiniteit in haar hele grondgebied. Afscheidingsbewegingen in Zuid-Ossetië en Abchazië hebben via gewapende conflicten al snel belangrijke delen van het land aan de controle van de centrale regering onttrokken. Ondanks vrijwel permanente pogingen van zowel de VN in Abchazië als de OCE in Zuid-Ossetië om tot een vreedzame politieke oplossing van deze conflicten te komen is er tot nu niet al te veel vooruitgang geboekt. Het voortbestaan van deze conflicthaarden vormt een permanente bedreiging voor de stabiliteit in Georgië. Het oplaaien van de gevechten in Zuid-Ossetië in augustus van dit jaar is daarvan slechts een schrijnende illustratie, evenals de onwettige, zogenaamde presidentsverkiezingen in Abchazië, die een bedreiging vormen voor de ontwikkeling van de democratie in Georgië. Ik wil naar aanleiding van het thema van vandaag een paar meer algemene opmerkingen maken over de rol van de Europese Unie. Wij steunen de lijn zoals uiteengezet door de heer Solana en de heer Patten, en andere collega's zullen ongetwijfeld specifiekere opmerkingen maken. Na de toetreding tot de Europese Unie van acht nieuwe lidstaten uit Centraal-Europa zijn de problemen van de aangrenzende landen, in het bijzonder van de staten die vroeger deel uitmaakten van de Sovjetunie, voor ons een stuk dichterbij gekomen. Met de aanstaande toetreding van Roemenië zal ook het zich voortslepende conflict over Moldavië om de afscheiding van Transdnjestrië een voortdurende bedreiging vormen voor de veiligheid en de stabiliteit aan een van de nieuwe buitengrenzen van de Europese Unie. En ik kan u zeggen, de situatie in Transdnjestrië is heel erg vergelijkbaar met die in Georgië. Door deze ontwikkelingen worden we ertoe gedwongen om met veel meer aandacht de ontwikkelingen in de ons omringende landen te volgen. De Europese Unie wordt ertoe verplicht om in veel sterkere mate dan voorheen een veel grotere verantwoordelijkheid op zich te nemen voor de versterking van de democratie en de stabiliteit in deze landen. Een plotseling oplaaien van conflicten en een permanente onderdrukking van de mensenrechten direct voor onze huisdeur vormt ook een bedreiging voor de stabiliteit en de democratie in de landen van de EU zelf. Een eerste stap in de richting van het nemen van die grotere verantwoordelijkheid is gezet met het afsluiten van partnerschaps- en samenwerkingsovereenkomsten en met de ontwikkeling door de Commissie van de strategie voor de nieuwe buren en de actieplannen die daaruit voortvloeien. Namens de Socialistische Fractie dring ik er bij de Commissie en de Raad op aan dat deze initiatieven ook snel tot concrete maatregelen zullen leiden, zowel op het terrein van een versterking van de democratie alsook bij een grondige hervorming van het economisch en sociaal beleid in de betreffende landen. Maar de verantwoordelijkheid van de Europese Unie zal verder moeten gaan. Zij dient zich ook uit te strekken tot een grotere bemoeienis met het vinden van een vreedzame oplossing voor de conflicten in Zuid-Ossetië en Abchazië en niet alleen daar, maar ook in Transdnjestrië en dan ook nog in Nagorno-Karabach. De Europese Unie kan dit niet alleen doen. Ze zal de samenwerking moeten zoeken met Rusland, maar de Russische regering zal dan ook een einde moeten maken aan de dubbele rol die zij in vele van deze conflictgebieden speelt. Rusland kan niet tegelijk optreden als bemiddelaar en tegelijk op de achtergrond partij kiezen voor en steun verlenen aan een van de bij de conflicten betrokken partijen. Dat geldt zowel voor Transdnjestrië als voor Georgië. Voor de Europese Unie gaat het er niet om Rusland uit dit deel van Europa te verdringen en haar eigen geostrategische belang in Oost-Europa uit te breiden. De Europese Unie heeft er belang bij om - waar mogelijk samen met Rusland - te zorgen voor vrede, stabiliteit, economische en sociale vooruitgang aan of dichtbij haar grenzen. Dank u. Newton Dunn (ALDE ).    Mevrouw de Voorzitter, toen ik met de delegatie van het Parlement aan Georgië en de zuidelijke Kaukasus een bezoek bracht aan Tbilisi, werd ik niet alleen getroffen door de beleefdheid en vriendelijkheid van het Georgische volk, maar ook door het besef dat er nog zoveel moet veranderen in dat land, dat in een zo moeilijke situatie verkeert. Er heerst volstrekte wetteloosheid en er is behoefte aan een sterker gezag; de Russische troepen moeten hun belofte nakomen en zich terugtrekken; en bovenal is er behoefte aan verdraagzaamheid tussen de buurlanden in de zuidelijke Kaukasus. Zij moeten het EU-model overnemen – de manier om te leren leven in vrede en verdraagzaamheid en met wederzijds respect, zoals ze moeten doen. We zijn het er allemaal over eens dat het overduidelijk ten zeerste in ons belang is de Georgische volken te helpen, omdat zij onze buren zijn en wij een gezamenlijke toekomst hebben. Ik wil mijn grote waardering betuigen aan mijn vriend de heer Patten, die reeds op weg is naar zijn arts, zie ik. Hij is een uitermate succesvol commissaris geweest. We zijn hem veel dank verschuldigd en ik vind het jammer dat wij hem verliezen. Isler Béguin (Verts/ALE ).    – Mevrouw de Voorzitter, mijnheer de Hoge Vertegenwoordiger, de eensgezinde geestdrift waarmee het Georgische volk zijn eigen fluwelen revolutie voltrok, heeft onder de verschillende bevolkingsgroepen torenhoge verwachtingen gewekt: een drang naar betere levensomstandigheden, bestrijding van de corruptie, vestiging van een rechtsstaat en politieke stabiliteit. Dat nieuwe elan mag niet verslappen en wij hebben allen de verantwoordelijkheid deze vreedzame beweging te ondersteunen. Welnu, de explosie van geweld, de doden en de gewonden die deze zomer te betreuren waren in Zuid-Ossetië tonen aan hoe kwetsbaar Georgië blijft, evenals de rest van de regio van de zuidelijke Kaukasus, en hoe groot het risico is dat de situatie omslaat in een gewapend conflict. Die vrees wordt helaas gevoed door de recente verklaringen van de Russische autoriteiten, die zouden kunnen leiden tot preventieve militaire acties in de zuidelijke Kaukasus uit hoofde van hun veiligheidsdoctrine. Wij hebben zulks in Irak veroordeeld, wij wijzen het ook hier af. We kunnen niet zonder Rusland een oplossing bereiken van de regionale conflicten, niet alleen in Georgië, maar het kan niet blijven doorgaan met het spelen van een dubbelspel door enerzijds de internationale gemeenschap te steunen in haar inspanningen om de Georgische autoriteiten te helpen een rechtsstaat te vestigen en anderzijds de Abchazische en Ossetische separatisten, door hun bijvoorbeeld Russische paspoorten te verlenen of door een spoorwegverbinding te openen tussen Soechoemi en Rusland. Mijn eerste vraag is dan ook simpel: wat voor toezeggingen wil de Europese Unie van Rusland vragen voor het bewerkstelligen van een duurzame vrede in die regio vol sluimerende conflicten? De aandacht van de Unie voor die regio is zeker toegenomen, zoals u al zei, met de komst van een speciale vertegenwoordiger van de Unie en de rechtsstaatmissie: een primeur, zoals u al benadrukte. Maar de urgentie van de situatie vergt dat de Unie verder gaat. Zij moet een heuse routekaart opstellen voor haar vertegenwoordiger, die zou kunnen optreden als wegbereider en onderhandelaar om een succesvolle, vreedzame oplossing te bereiken van de conflicten. Zijn hulp zou bijvoorbeeld waardevol kunnen zijn bij de komende ontmoeting tussen de Georgische premier Zjvania en de Zuid-Ossetische separatistenleider Kokoiti. Georgië is één stukje van een reusachtige Kaukasuspuzzel en laten we niet vergeten dat het hier om Europese landen gaat; zij zullen de laatste toetredingskandidaten zijn voor een succesvolle voltooiing van de Unie. In dat verband betreft mijn andere vraag de integratie: zal de Unie doof blijven voor het openbare verzoek van de heer Saakasjvili, president van Georgië, om toe te treden tot de Europese Unie? Dat is een serieuze, legitieme vraag. We zullen ons niet tevreden stellen met een toezegging met betrekking tot het nieuwe nabuurschapsbeleid, waarvoor wij als Europees Parlement de Raad voor het blok hebben gezet om de zuidelijke Kaukasus daarin opgenomen te zien. Wij mogen die landen niet alleen laten met de vraag van de grenzen van Europa, mijnheer de Hoge Vertegenwoordiger; kunnen wij de deuren openen voor de Balkan en ze sluiten voor de Kaukasus? Fotyga (UEN ).    Mevrouw de Voorzitter, mijnheer de Hoge Vertegenwoordiger, met groot genoegen heb ik geluisterd naar de verklaringen van de Hoge Vertegenwoordiger en commissaris Patten over Georgië. Op 4 januari 2004 werd het staatshoofd van Georgië verkozen. President Saakasjvili kreeg een in onze streken ongekend democratisch mandaat. Hij heeft belangrijke taken voor de boeg. Niet alleen het herstel van de territoriale integriteit van Georgië, maar tevens de hervorming van de overheid. Het mandaat van president Saakasjvili luidt een tijdperk in van hoop voor de gehele Georgische bevolking. Als vertegenwoordiger van Polen weet ik maar al te goed hoe moeilijk het kan zijn de hoop te bewaren, maar zonder hoop zijn zo ingrijpende hervormingen als Georgië te wachten staan onmogelijk. Ik heb met bijzondere aandacht geluisterd naar wat commissaris Patten zei, namelijk dat wij steun moeten geven aan Georgië en aan de wens van president Saakasjvili om met Rusland tot een bilaterale dialoog te komen. Wat deze dialoog aangaat moet onze aanpak zeer beslist zijn, want de houding van Rusland is in de nabije toekomst van doorslaggevend belang voor de oplossing van de problemen van Georgië. De houding van Rusland is tevens van doorslaggevend belang voor het doorbreken van wat – daar zijn wij het blijkens de resolutie over eens – ondanks de inspanningen van de internationale gemeenschap nog altijd een patstelling is. Wij zouden graag zien dat de druk vanuit Rusland zou afnemen en dat de samenwerking met de separatisten, zowel… Battilocchio (NI ).    –Mevrouw de Voorzitter, ik spreek namens de nieuwe Italiaanse Socialistische Partij, vertegenwoordigd in deze Kamer door mijzelf en de heer De Michelis. De Kaukasus is een gebied dat, vanwege geopolitieke en economische redenen, het risico loopt om geëxploiteerd te worden. Een gebied waar verschillende culturen en etnische groeperingen, christenen en moslims, dezelfde lucht inademen, met alle moeilijkheden van dien. Beslan, de “rozenrevolutie” in november 2003 en de ongeregeldheden in Georgië afgelopen zomer zijn slechts het topje van de ijsberg. We begrijpen de bezorgdheid van de Russen om de nationale veiligheid en hun eigen grenzen te verdedigen en het terrorisme te bestrijden. Dit zal echter niet middels wapens en represailles gebeuren, en al helemaal niet met veronachtzaming van een vreedzame en transparante dialoog met alle betrokken partijen. Daarom is het van belang dat de Europese Unie zich per direct inzet om een hervorming te bewerkstelligen van het rechtssysteem, het gevangeniswezen en het belastingstelsel teneinde de corruptie te kunnen bestrijden en het gebied doeltreffend onder controle te kunnen krijgen. Daarnaast moeten er meer middelen worden uitgetrokken ten behoeve van de speciale vertegenwoordiger van de Europese Unie in de Kaukasus. Voorts moet er steun worden verleend aan de herdefiniëring van de verhouding tussen het centrum en de omringende gebieden door openbare goederen vanuit het centrum naar deze gebieden over te brengen. Het gaat daarbij om economisch minder bedeelde gebieden die tevens worden gekenmerkt door etnische verscheidenheid waardoor weerstand bestaat tegen nieuwe centralisatie. Ook moet de rol van het maatschappelijk middenveld worden versterkt, met name in de separatistische regio’s. Ten slotte moet, in samenwerking met de OESO, alles in het werk worden gesteld om nieuw militair optreden te voorkomen. Paasilinna (PSE ).    - Mevrouw de Voorzitter, mijnheer de Hoge Vertegenwoordiger, wij willen dat deze regio volledig wordt gedemilitariseerd en dat Rusland zich er uit terugtrekt. Ik vraag mij af aan wat voor vrede de Amerikanen werken nu zij daar Georgische soldaten opleiden en wie momenteel het meeste belang heeft bij het oliepijpleidingproject. De Europese Unie propageert de rechtsstaat en geen wapengekletter en dit verschil moeten wij onze vrienden steeds duidelijk maken. De gehouden verkiezingen waren een goed voorbeeld van vooruitgang. De speciale vertegenwoordiger Heikki Talvitie heeft daar goed werk verricht, maar in de Kaukasus zijn alle voorwaarden aanwezig voor een verergering en voortduring van de etnische, economische, religieuze, militaire en politieke conflicten. In feite heeft niemand meer greep op de situatie, ook de Russen niet en al helemaal niet aan hun grens. Dat is ons grote probleem, dat maar blijft voortduren en moeilijk te stoppen is. Het is goed dat Georgië, Armenië en Azerbeidzjan betrokken zijn bij ons beleid inzake goed nabuurschap, maar het is niet genoeg. Naar mijn mening ligt de sleutel in dit geval dus bij de betrekkingen tussen Georgië en Rusland. Ik wil u vragen, mijnheer de Hoge Vertegenwoordiger: als u straks president Poetin ontmoet, brengt u dan de betrekkingen tussen Georgië en Rusland ter sprake? Beglitis (PSE ).    - Mevrouw de Voorzitter, ik wil de Hoge Vertegenwoordiger bedanken voor zijn informatie. Het aanhoudende conflict in Georgië gaat ons allen aan. De situatie die daardoor ontstaat, kan leiden tot destabilisatie van heel het Kaukasusgebied, met alle gevolgen van dien voor de strategische veiligheidsbelangen van de Europese Unie en haar lidstaten, de Balkan en heel het zuidoostelijke gebied van de Middellandse Zee en het Midden-Oosten. Er staan energiebelangen op het spel in dit gebied en daarom moet de Europese Unie onmiddellijk concrete initiatieven nemen voor een vreedzame oplossing van de conflicten in Abchazië en Zuid-Ossetië. De bijeenroeping van een internationale conferentie onder het beschermheerschap van de VN zou een bijdrage kunnen zijn aan een vreedzame en diplomatieke oplossing. Daarnaast moet de Europese Unie echter concrete initiatieven uitwerken in het kader van het Europees nabuurschapsbeleid en haar strategische aanwezigheid in het gebied zichtbaarder maken. Er moet een strategisch plan komen en er moet krachtige economische steun worden gegeven via de Europese Investeringsbank en via de toekenning van een preferentiële handelsrelatie aan Georgië en de andere Kaukasuslanden. Mevrouw de Voorzitter, de ontwikkelingen in Georgië gaan ook Griekenland rechtstreeks aan, aangezien de duizenden Georgische burgers van Griekse oorsprong in grote onzekerheid leven. De laatste jaren heeft mijn land belangrijke initiatieven genomen op bilateraal vlak en infrastructuurprojecten gefinancierd op het gebied van de gezondheid, het onderwijs en de culturele en educatieve uitwisseling, opdat een democratische civiele maatschappij kan worden opgebouwd. Tot slot wil ik, mevrouw de Voorzitter, nog wijzen op de cruciale rol van Rusland in dit gebied. De Europese Unie moet op dynamische wijze de betrekkingen met het Kaukasusgebied in de politieke dialoog met Rusland opnemen. Tegelijkertijd moeten wij duidelijk maken dat wij het nooit eens zullen zijn met de opvattingen van de regering-Poetin omtrent preventief militair ingrijpen, zoals wij ook op consequente wijze hebben gedaan ten aanzien van het Amerikaanse dogma van de regering-Bush. Deze opvattingen zijn zeer gevaarlijk voor de vrede, want zij zijn olie op het vuur van de conflicten en houden de vicieuze cirkel van terreur en georganiseerde criminaliteit in stand. Solana,    . Mevrouw de Voorzitter, ik zal het kort houden, daar ik meen dat we het allen eens zijn over wat er gedaan en gezegd moet worden naar aanleiding van Georgië en van de buurlanden van onze uitgebreide Europese Unie. Ik zou drie punten willen benadrukken, die mijns inziens van betekenis en belangrijk zijn. De hervormingen van politieke aard zijn onontbeerlijk; wij moeten deze steunen. We moeten ook samenwerken met deze landen als het gaat om economische hervormingen, met name in Georgië. Tot slot moeten we hen helpen de problemen in de regio op te lossen. Maar ik zou nog twee punten in het bijzonder onder de aandacht willen brengen, om te beginnen de betrekkingen met Rusland waar menigeen van u over gesproken heeft. Ik kan u zeggen dat het vraagstuk inzake de betrekkingen met de landen in de regio telkens als wij met onze Russische vrienden bijeenkomen aan bod komt en zulks op alle niveaus: met president Poetin, met minister Ivanov, met iedereen. Ik kan u zeggen dat we bij de bijeenkomsten in New York goede gesprekken hebben gehad met onze Russische vrienden, we hebben de kwestie van de landen die grenzen aan Rusland en het uitgebreide Europa vanuit alle mogelijke invalshoeken en op alle mogelijke manieren besproken. Overigens zou ik de nadruk willen leggen op de rol van de OVSE, waar niemand over gesproken heeft. De OVSE is de organisatie met de bevoegdheid om de kwesties tussen deze regio’s te regelen en, in het bijzonder, met de verantwoordelijkheid om de toezeggingen in het kader van de verklaring van Istanbul over de terugtrekking van de Russische troepen uit Georgië ten uitvoer te brengen. Mijn vriend de heer Wiersma heeft daarover gesproken. Ik kan u zeggen dat wij het allen eens zijn over de noodzaak met deze landen samen te werken, en hun alle politieke en economische steun te geven die nodig is. Deze landen hebben Europese waarden en een Europese roeping. Voorlopig moeten we echter opereren binnen het kader van het nabuurschapsbeleid en alle mogelijkheden blijven aangrijpen die dat mechanisme ons biedt. De Voorzitter.    Ik dank de Raad en allen die aan dit debat hebben deelgenomen. Ik wil afsluiten met de mededeling aan het Parlement dat het Bureau zes ontwerpresoluties heeft ontvangen en dat de stemming morgen zal plaatsvinden. De Voorzitter.    Aan de orde zijn de verklaringen van de Raad en de Commissie over de toekomst van de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid, een onderwerp waarover ook morgen zal worden gestemd in het verslag van de heer Bourlanges. Ik geef het woord aan de heer Donner die tien minuten zal spreken namens de Raad. Donner,    . Dank u, voorzitter. Dank ook voor de uitnodiging aan het voorzitterschap om met u van gedachten te kunnen wisselen over het meerjarenprogramma inzake Justitie en Binnenlandse Zaken. Belangstelling is verheugend en vormt een welkome aanvulling op de contacten die er al zijn geweest. Zo hebben de heren Bourlanges en Gargani op 30 september en 1 oktober de informele vergadering van de ministers van Justitie en Binnenlandse Zaken bijgewoond, die geheel gewijd was aan het meerjarenprogramma. Het voorzitterschap heeft uiteraard kennis genomen van het verslag van de Commissie burgerlijke vrijheden, justitie en binnenlandse zaken, opgesteld door de rapporteur, de heer Bourlanges. Zoals ik ook in de Raad heb gezegd, biedt deze voorbereiding de mogelijkheid om wat afstand te nemen van de lopende zaken en na te denken over de middellange termijn. De vraag die naar de mening van het voorzitterschap centraal staat is: "Wat moeten we over vijf jaar kunnen als Europese Unie?" of "Hoe moet de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid er dan uitzien, opdat we aan de eisen van de tijd en van onze burgers voldoen?" Dat laatste is cruciaal. De ruimte is er immers voor de burgers en niet andersom. Als ik de besprekingen die in de Raad zijn gevoerd en het verslag van de heer Bourlanges bezie, dan is het duidelijk dat de aandacht van de Raad en het Europees Parlement zich voor een groot deel op dezelfde punten richt. Ik kan u dan ook berichten dat de voorstellen voor de politieke richtsnoeren, die het voorzitterschap thans in bespreking brengt, op een aanzienlijk aantal punten die in de resolutie worden genoemd, ingaan. Van belang is inderdaad het gegeven dat we op deze wijze bij de afronding met deze resolutie rekening kunnen houden. Ik wil niet op die bespreking vooruitlopen. Tot dusver heeft er alleen een informele bespreking plaatsgevonden. Maar ik wijs in dit verband op punten zoals de uitbreiding van de werkingssfeer van de medebeslissingsprocedure, de grondrechten, de opleiding van politiële en justitiële autoriteiten, wederzijdse erkenning met daaraan gekoppeld gemeenschappelijke minimumnormen, rampenbestrijding, versterking van Europol en Eurojust en ook de punten over immigratie, bestrijding van illegale immigratie, asiel, terugkeer en grensbeheer. Ook die komen alle aan de orde in de zin zoals die in de resolutie wordt genoemd. Uiteraard komt ook het voorkómen en bestrijden van terrorisme aan de orde. Tegelijkertijd - dat heb ik ook bij de inleiding van de Raad gezegd - is terrorisme op dit moment een acute dreiging, maar kan de samenwerking in het kader van de ruimte voor vrede, veiligheid en rechtvaardigheid niet daarop gebouwd worden. Die zal moeten berusten op de positieve belangen en de meerwaarde van samenwerking. Met betrekking tot de resolutie zou ik nog graag op één punt willen ingaan, en dat is de voorgestelde uitbreiding van de bevoegdheden van het Europese Hof van Justitie. Dat punt heeft het voorzitterschap welbewust niet overgenomen. De reden daarvan is dat met de al toegenomen werklast ten gevolge van de uitbreiding, het niet verantwoord is het Hof nu onmiddellijk ook te belasten met de rechtspraak op het gehele terrein van Justitie en Binnenlandse Zaken. Zoals u allen weet, bedraagt de behandelingsduur van prejudiciële vragen op dit moment ruim twee jaar. Met de aanvaarding van de besluiten op het terrein van asiel en eventueel ook op het terrein van strafzaken kunnen in lopende beleidszaken prejudiciële vragen gesteld worden over de uitleg van Gemeenschapsrichtlijnen. Het is niet aanvaardbaar dat in die procedures termijnen van twee jaar gehanteerd moeten worden voor de loop van het rechtsproces, als eventueel personen in die tijd vastgehouden moeten worden. In het Constitutionele Verdrag is daarvoor begrip getoond door in artikel III-369 aan te dringen op een voorspoedige behandeling wanneer de zaak een gedetineerde persoon of een in bewaring genomen vreemdeling betreft. Er zullen naar het oordeel van het voorzitterschap dan ook aanvullende maatregelen nodig zijn om het Hof in staat te stellen aan die bepaling uitvoering te geven. Die noodzaak wordt ook in de ontwerpconclusies aan de orde gesteld. Er is dus geen sprake van afwijzing van de uitbreiding van de bevoegdheden van het Hof als zodanig maar wel van een andere keuze ten aanzien van de prioriteiten. Overigens heb ik met veel interesse gelezen wat in de resolutie wordt gesteld met betrekking tot de besluitvorming met gekwalificeerde meerderheid op de terreinen waarin dat ook al voorzien is in de eerdere verdragen. Er zijn voorstellen die gaan in de richting die ook in ieder geval door Nederland en het Nederlands voorzitterschap wordt ondersteund, en ik hoop dan ook dat bij de Raad Justitie en Binnenlandse Zaken en eventueel later bij de Europese Raad een belangrijke stap in die richting gezet zal kunnen worden. De besprekingen over de ontwerpconclusies zullen in de komende weken worden gevoerd. Er wordt naar gestreefd dat de Raad in de samenstelling van de ministers van Justitie en Binnenlandse Zaken op 26 oktober een politiek akkoord bereikt over het totale pakket, waarna de vaststelling door de Europese Raad op 5 november zal kunnen volgen. Mag ik het hier bij wijze van inleiding bij laten? Vitorino,    – Mijnheer de Voorzitter, dames en heren afgevaardigden, dit zal vermoedelijk de laatste keer zijn dat ik dit Parlement als commissaris voor justitie en binnenlandse zaken toespreek. Ik wil van deze gelegenheid graag gebruik maken om het Parlement, en dan met name de Commissie burgerlijke vrijheden, justitie en binnenlandse zaken en de voorzitter van deze commissie, afgevaardigde Bourlanges, te bedanken voor de steun die ik de afgelopen vijf jaar bij het uitwerken van de Agenda van Tampere heb mogen ontvangen. Mijn deelname aan het debat van vandaag is uitermate eenvoudig. Ik zou namelijk kunnen volstaan met te zeggen dat ik de door de heer Bourlanges voorgestelde ontwerpresolutie vrijwel volledig onderschrijf. Maar dan zou ik met betrekking tot de beknoptheid waartoe de Voorzitter heeft opgeroepen een record vestigen, en ik zou op die manier, door zo beknopt te zijn, een heel onaangenaam precedent voor mijn collega’s scheppen. Ik wil drie punten kort aanroeren. Het eerste punt heeft betrekking op hetgeen de fungerend voorzitter van de Raad zojuist heeft gezegd. Ook ik geloof dat de volgende Europese Raad het besluit dat artikel 67 van het huidige Verdrag volledig kan worden uitgevoerd met instemming zou moeten begroeten. Er kan immers over al die onderwerpen waarvoor de verdragen dat nu reeds toestaan bij meerderheid dan wel via medebeslissing gestemd worden. Zo’n besluit zal de politieke rol van dit Parlement versterken en de democratische legitimiteit ervan waarborgen. Dat is van fundamenteel belang voor het kunnen goedkeuren van normen op gevoelige gebieden zoals het immigratie- en asielbeleid en alle andere beleidsterreinen waar de grondrechten van de burgers in het geding zijn. Ik ben heel blij met de initiatieven die het Nederlands voorzitterschap op dit gebied heeft genomen en ik hoop dat deze bij de Europese Raad van 5 november een succes zullen worden. Mij tweede punt heeft betrekking op de kwestie inzake prioriteiten. Het probleem met een over vijf jaren uitgespreid meerjarenprogramma is dat zo’n programma steeds meer op een kerstboom zal beginnen te lijken: iedereen ziet daarin een beetje van datgene waar men het meest aan hecht. Dit meerjarenprogramma moet een duidelijk politiek profiel hebben, en dat profiel zal het resultaat moeten zijn van de vastlegging van een aantal basisprioriteiten, zodanig dat ze voor de burgers begrijpelijk zijn. Ik geloof dat de heer Bourlanges hier de vinger op de zere plek legt. Ik geloof dat op dit moment de versterking van de samenwerking op operationeel vlak de eerste prioriteit moet zijn, en dan bedoel ik de samenwerking tussen de veiligheidsdiensten en het politiële en justitiële apparaat in het kader van de terrorismebestrijding. We kunnen niet efficiënt optreden als we er niet in slagen tussen de 25 lidstaten een klimaat van vertrouwen te scheppen. Dat zal ertoe bijdragen dat de veiligheidsdiensten op een doeltreffende wijze kunnen samenwerken bij het voorkomen van terroristische aanslagen en het bestrijden van het terrorisme in algemene zin. De tweede prioriteit bestaat volgens mij in de omzetting van reeds aangenomen wetgeving in nationale wetgeving. De afgelopen vijf jaar hebben we een belangrijk corpus aan wetteksten geschapen. Nu is het zaak dat we de termijnen voor omzetting van deze wetgeving in de nationale rechtsorde van elke lidstaat respecteren. Van belang is ook dat we de mechanismen die de kwaliteit van deze omzetting moeten waarborgen aanhouden. Dat betekent dat de concrete uitwerking van de nationale wetten op basis van de Europese wetgeving moet gebeuren naar de geest van de Europese wetten alsmede dat de kwaliteit van de nationale wetten onderworpen moet worden aan een adequate controle. Ik geloof dus, mijnheer de Voorzitter, dames en heren afgevaardigden, dat het belangrijk is dat dit Parlement een duidelijke boodschap laat uitgaan met betrekking tot de onderwerpen die in de Raad aan de orde moeten worden gesteld. De Commissie heeft in de mededeling die ze in juni dit jaar heeft uitgebracht duidelijk aangegeven wat haar prioriteiten zijn. In het kader van de dialoog die we ondertussen met de Commissie burgerlijke vrijheden, justitie en binnenlandse zaken en de Commissie juridische zaken hebben gevoerd zijn we erin geslaagd wat gedetailleerder op de materie in te gaan. Daarom wil ik tijdens dit afsluitend debat graag herhalen dat de Commissie heeft vastgesteld – gebaseerd op de openbare raadpleging die we hebben gehouden en gedurende de voorbereiding van onze eigen voorstellen – dat de burgers zich om drie fundamentele kwesties zorgen maken. Om te beginnen moet er prioriteit worden gegeven aan de rechtspleging op burgerlijk en handelsgebied, aan samenwerking op het gebied van het strafrecht, aan de strijd tegen het terrorisme – maar dan wel met inachtneming van de gemeenschappelijke garanties binnen het kader van de strafrechtprocedures, trouw aan de waarden van de democratische rechtsstaat –, en aan proactief beleid voor de bescherming van de slachtoffers van misdrijven in het algemeen, en slachtoffers van terrorisme in het bijzonder. Ten tweede wenst men van harte dat de tweede fase wordt afgerond van de ontwikkeling van een Europees asielsysteem gebaseerd op een gemeenschappelijke procedure en een gemeenschappelijk statuut voor de erkenning van vluchtelingen en asielzoekers. Ten derde is men bezorgd over veiligheid. De burgers geven duidelijk aan dat ze erkennen dat Europa bij de strijd tegen het terrorisme een belangrijke rol kan spelen, maar er moet nog heel wat worden gedaan om het belang aan te tonen van bepaalde communautaire instrumenten – zoals Europol en Eurojust – die voor dit doel zijn uitgewerkt. Bovendien moet worden gewaarborgd dat de wetgeving die voor de bestrijding van georganiseerde misdaad en terrorisme is uitgevaardigd, garanties biedt voor de bescherming van de grondrechten van de burgers, ook als het gaat om de bescherming van persoonlijke gegevens van de burgers. Tot slot, mijnheer de Voorzitter, wil ik graag zeggen dat de regeling van de legale immigratie een gebied is waarop we de laatste vijf jaar vermoedelijk het minst productief zijn geweest. Ik erken dat wij met betrekking tot deze kwestie nog ver verwijderd zijn van het creëren van de voorwaarden die nodig zijn om te komen tot gezamenlijke wetgeving. We mogen onszelf echter niet voor de gek houden: de eerstvolgende vijf jaar zal er prioriteit moeten worden gegeven aan het vastleggen van een gemeenschappelijke verordening en een gemeenschappelijke regeling op het gebied van de legale immigratie voor de landen van de Europese Unie. Mijnheer de Voorzitter, dames en heren afgevaardigden, mijn laatste opmerking luidt daarom dat ik er zeker van ben dat dit meerjarenprogramma voor de volgende vijf jaren door mijn opvolger met succes zal worden uitgewerkt – het Nederlands voorzitterschap heeft bewezen efficiënt te zijn, en dit Parlement heeft aangetoond dat het in staat is uiterst belangrijke en positieve bijdragen te leveren. Ik wens mijn opvolger dan ook het allerbeste bij de constructie van Europa als een ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid. Hartelijk dank. De Voorzitter.    Hartelijk dank voor uw bondigheid, mijnheer Vitorino, maar staat u mij toe te zeggen dat alleen de tijd zal leren of dit inderdaad uw laatste toespraak voor dit Parlement is, of dat het slechts uw laatste is voordat u op een dag dit Huis bij uw terugkeer weer zult toespreken. Ik geef nu gedurende vijf minuten het woord aan de heer Bourlanges, voorzitter van de Commissie burgerlijke vrijheden, justitie en binnenlandse zaken. Bourlanges (ALDE ),    . – Mijnheer de Voorzitter, er is iets verkeerd gegaan: ik heb mijn aantekeningen vergeten. De afgelopen vijf minuten heb ik geprobeerd ze opnieuw te schrijven; mijn betoog zal er niet minder levendig om zijn, ook al zal het misschien wat aan samenhang inboeten. Staat u mij toe allereerst commissaris Vitorino te bedanken voor zijn mooie woorden. Ik denk inderdaad dat de betrekkingen tussen de Commissie burgerlijke vrijheden, justitie en binnenlandse zaken en uw persoon voortreffelijk en zeer tevredenstellend zijn geweest. U hebt gezegd dat het de laatste keer was dat u in de hoedanigheid van commissaris dit Huis hebt toegesproken. Ik zeg u: morgen is er weer een dag. Ik zou tevens het Nederlands voorzitterschap willen bedanken, daar het, sinds het is aangetreden, een zeer groot vermogen tot luisteren aan de dag heeft gelegd ten aanzien van het Europees Parlement. Met name de heer Donner heeft zich zeer gevoelig getoond voor de argumenten die wij hebben aangevoerd ten faveure van de toepassing van artikel 67, lid 2, teneinde de gekwalificeerde meerderheid, de medebeslissing en – naar ik hoop – de garanties die zijn verbonden aan het Hof van Justitie uit te breiden naar het geheel van titel IV van het EG-Verdrag. Mijnheer de fungerend voorzitter, u hebt gezegd dat wat het Hof van Justitie aangaat nog even geduld moet worden geoefend. Ik begrijp uw argumentatie, ik begrijp de moeilijkheid van uw kant, maar staat u mij toe u erop opmerkzaam te maken hoe een vreemd argument het is. Als een ziekenhuis vol is, zegt men dan tegen de mensen dat ze dan maar elders moeten sterven? Het Hof van Justitie heeft inderdaad problemen. Welaan, laten we trachten deze op te lossen, maar dat wil niet zeggen dat degenen die wachten op een terechtzitting geen recht hebben op rechtspraak. Dames en heren, laten we niet verhelen dat het verslag dat ik u voorleg getuigt van de zeer grote eensgezindheid van de commissie die ik voorzit, hetgeen niet altijd het geval is geweest. Het kernpunt van dit verslag, het punt waar wij de nadruk op leggen, is de uitbreiding van de gekwalificeerde meerderheid en van de medebeslissing tot titel IV van het EG-Verdrag. Onzes inziens is de gekwalificeerde meerderheid een waarborg voor doeltreffendheid en is de medebeslissing een waarborg voor de democratie. Wij voegen daaraan toe dat het toezicht van het Hof van Justitie een waarborg is voor rechtszekerheid. Mijnheer de Voorzitter, wat is in dezen het standpunt van de Raad? Uit juridisch oogpunt heeft u met de Verdragen van Amsterdam en Nice de mogelijkheid deze uitbreiding door te voeren. Aangezien alle regeringen hebben ingestemd met een ontwerp-Grondwet, een ontwerp voor een grondwettelijk verdrag dat voorziet in de uitbreiding, zou men kunnen denken dat de politieke wil er ook is. Welnu, indien u er de mogelijkheid en de wil toe hebt, staat u mij dan toe u te zeggen dat u er ook de plicht toe hebt, tenzij u, mijnheer de fungerend voorzitter – en dat zou allesbehalve typerend voor u zijn –, zwicht voor een zekere vorm van schizofrenie die kennelijk binnen de Raad enige bezorgdheid wekt. Aangezien u dus op het institutionele vlak nog heel wat werk moet verzetten ter ondersteuning van het grondwettelijk verdrag, staat u op dit specifieke gebied iets heel concreets te doen om in april, zoals u het uitdrukte, de grote omslag te doen plaatsvinden. Dan is er ook nog de kwestie van transparantie in de Raad. Er zijn tal van dingen die ik er zou kunnen uitlichten. Ik noem de bescherming van de grondrechten. Dit Parlement is niet alleen geporteerd voor de bescherming van de grondrechten, maar ook voor de bevordering ervan. Het geheel van de Europese wetgeving moet er juist op gericht zijn deze breder ingang te doen vinden, opdat ze niet uitsluitend in acht worden genomen met het oog op eventuele inbreuken die erop zouden kunnen worden gemaakt. Die verandering van richting brengt ons er ook toe de snelle oprichting te eisen van het Europees agentschap voor de mensenrechten. Aangaande asielverlening en immigratie – vandaag de dag een hoogst delicaat onderwerp dat zeker, veel meer nog dan andere onderwerpen die op de agenda staan, ten grondslag ligt aan een zekere ongerustheid bij leden van mijn commissie – wil ik er, namens de Commissie burgerlijke vrijheden, heel duidelijk over zijn dat, als er opvanggelegenheden moeten komen voor asielzoekers, de centrale vraag waar alles om draait moet zijn onder welk bestuurlijk gezag en onder welk juridisch gezag deze asielzoekers komen te vallen. Wij in onze commissie zien niet in hoe dit een ander gezag kan zijn dan dat van een lidstaat of van de Europese Unie zelf. Veel oplossingen moeten in dat kader worden overwogen, op voorwaarde dat mensen die in deze opvanggelegenheden zijn geplaatst geen quasi-gevangenisomstandigheden krijgen opgelegd, hetgeen nu hier en daar wel het geval is. Hoe dan ook, onze overtuiging op dat punt is dat het probleem niet kan worden opgelost zonder meer financiële solidariteit. De heer Vitorino heeft dan ook bij de Raad Justitie en Binnenlandse Zaken bepleit dat voor deze solidariteit geld nodig is. Tot slot wil ik nog iets zeggen over het terrorisme en de grondrechten. Ik wil wijzen op de volgende paradox waar ik me over verbaas. Vandaag de dag, nu iedereen zou willen dat de politiediensten informatie kunnen uitwisselen, maar aan de andere kant voorzichtigheid geboden is met betrekking tot de overdracht van gegevens, is de volgende situatie ontstaan: de politiediensten wordt het duidelijk heel moeilijk gemaakt om informatie uit te wisselen, terwijl gegevens langs andere wegen over de hele wereld worden uitgestrooid onder juridisch onbevredigende omstandigheden. Van de Raad van november aanstaande verwachten wij dat deze de logica in ere herstelt en dat de grondrechten van de mensen op het gebied van de gegevensbescherming worden gewaarborgd. De Voorzitter.    – Ik kan u niet bedanken voor de bondigheid van uw toespraak, maar wel voor de passie waarmee u gesproken hebt. Klamt (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, gelet op de korte spreektijd beperk ik me tot een belangrijke aanbeveling met betrekking tot de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid: de bestrijding van iedere vorm van discriminatie. De heer Bourlanges doet in zijn verslag terecht de aanbeveling het Handvest van de grondrechten tot pijler van het toekomstige beleid te maken en – ik citeer de rapporteur – “ze”, de grondrechten, “overal en altijd met dezelfde krachtdadigheid toe te passen”. Deze verheven beginselen sneuvelen bij veel afgevaardigden in dit Parlement echter al bij beslissingen over onze eigen instellingen. Vrijheid van meningsuiting? Vanzelfsprekend, als die mening maar wel overeenkomt met de mening van de desbetreffende afgevaardigde. Zo niet, dan is het maar beter andersdenkenden iedere rol in de Europese Unie te ontzeggen. Ze mogen zich dan misschien hoogstens nog – om met de woorden van onze Voorzitter Josep Borrell te spreken – met suikerbieten bezighouden. Vrijheid van godsdienst? Uiteraard, dat is een van onze fundamentele vrijheden, maar u moet dan liefst wel shintoïst, confucianist, moslim, boeddhist of wahabiet zijn. Bent u christen, bent u katholiek? Dan verklaren sociaal-democraten, liberalen, groenen en communisten dat u met een dergelijk achterhaald gedachtegoed niet geschikt bent om de waarden van de Europese Unie gestalte te geven. Bestrijding van discriminatie? Iemand mag wel onbekwaam zijn, maar geen christen. Als dat geen discriminatie is, wat is discriminatie dan? Het is een tragische ironie dat sommige leden van de Commissie burgerlijke vrijheden, justitie en binnenlandse zaken die zichzelf graag zien als een bastion van de vrijheidsrechten en grondrechten, diezelfde rechten momenteel met voeten treden. Het goede verslag van collega Jean-Louis Bourlanges zou een aansporing moeten zijn. We kunnen immers wel van alles eisen, maar het is aan ieder van ons als individu om te handelen overeenkomstig de normen die we zelf opleggen. Roure (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, tijdens de Raad van 5 november aanstaande zullen de lidstaten besluiten tot nieuwe politieke keuzen met betrekking tot de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid. Gegeven de steeds hogere verwachtingen op dit gebied van de Europese burgers, is het essentieel dat we ambitieus zijn bij het vaststellen van onze nieuwe prioriteiten. Wij zijn op een cruciaal punt aanbeland voor de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid. Er is op talrijke punten vooruitgang geboekt sinds Tampere, zoveel is zeker. De ambitieuze doelen die toen zijn gesteld hebben geleid tot de goedkeuring, al ging dat niet gemakkelijk, van het Europees arrestatiebevel, een essentieel instrument in de strijd tegen de georganiseerde misdaad en het terrorisme. Wij zijn ook aanbeland bij het vaststellen van minimumnormen op het gebied van asielverlening, al betreuren wij dat deze normen op het laagste niveau zijn gesteld. Toch blijft deze balans onbevredigend. De bereikte resultaten zijn beduidend inferieur aan wat we mochten verwachten na de Top van Tampere. Er is een schreeuwend gebrek aan politieke wil van de kant van de lidstaten en de regel van eenparigheid van stemmen heeft ons in vele gevallen vleugellam gemaakt. Daardoor hebben de lidstaten verzuimd de Europese besluiten tijdig om te zetten. De tenuitvoerlegging van een groot deel van de Europese wetgeving heeft in het beste geval onaanvaardbare vertraging opgelopen. Op het gebied van asielverlening leidt de regel van eenparigheid van stemmen ertoe dat we niet meer kunnen doen dan genoegen nemen met de kleinste gemene deler. Het Europese kader zou echter juist een opwaartse harmonisering mogelijk moeten maken, in het bijzonder als het gaat om de bescherming van de grondrechten, de strijd tegen discriminatie en de asielprocedures. Uiteindelijk hebben de lidstaten het Europese immigratiebeleid teruggebracht tot louter het repressieapparaat ervan. Zo heeft de Raad, in weerwil van het advies van het Parlement, de bepalingen goedgekeurd voor gezamenlijke chartervluchten voor de verwijdering van illegale immigranten. De inspanningen ten behoeve van legale immigratie zijn onvoldoende, zoals wij allen gezegd hebben. Helaas vormt de Raad Justitie en Binnenlandse Zaken geen goed voorteken. Door de medewerking van de Unie ter ondersteuning van het opzetten van nationale asielsystemen in Mauritanië, Marokko, Algerije, Tunesië en Libië wordt andermaal de indruk gewekt dat de lidstaten in de eerste plaats de problemen tot buiten hun grenzen willen terugdrijven. Overigens mag het debat over de behandeling van asielaanvragen en over de doorreiskampen buiten de Unie er in geen geval toe leiden dat de asielkwestie extern wordt behandeld. De nieuwe prioriteiten in de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid moeten er bovenal voor zorgen dat alle Europese besluitvorming die tot nu toe is aangenomen ten uitvoer kan worden gelegd. De nieuwe doelstellingen moeten onder andere gericht zijn op een betere bevordering van de grondrechten en een werkelijke harmonisering van de asielverlening. Ik verzoek de Raad en de Commissie dan ook hoe het staat met de richtlijn betreffende minimumnormen voor de procedures in de lidstaten voor de toekenning of intrekking van de vluchtelingenstatus. Bovendien zou er in de toekomst voor moeten worden gezorgd dat de lidstaten gedwongen worden Europese besluiten binnen de gestelde termijn om te zetten in intern recht. Ten slotte is het onontbeerlijk dat het Europees Parlement volledig betrokken is bij de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid. Ik roep de Raad dan ook op zich achter onze rapporteur, de voorzitter van onze commissie, te scharen in zijn verzoek aan de lidstaten om de noodzakelijke besluiten te nemen teneinde op dit gebied de medebeslissingsprocedure te kunnen toepassen. Mijnheer de Voorzitter, ik profiteer van de enkele seconden die mij nog resten om commissaris Vitorino te bedanken voor het uitstekende werk dat hij samen met het Europees Parlement heeft weten te verzetten en heeft weten voort te zetten. Men pleegt te zeggen dat niemand onmisbaar is, maar als mensen ergens echt op hun plaats zijn dan mist men hen wanneer zij daar niet meer zijn. Ludford (ALDE ).    - (EN) Mijnheer de Voorzitter, voordat ik begin met de opmerkingen die ik heb voorbereid, wil ik graag een stokje steken voor de poging van de PPE om de geschiedenis te herschrijven: de PPE en haar bondgenoten ter rechterzijde hebben maandag met hun stemgedrag getracht te voorkomen dat de heer Buttiglione überhaupt commissaris zou worden. In de komende vijf jaar waarin wij zullen werken aan een ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid, moeten we zorgen voor effectieve en samenhangende maatregelen, democratische legitimiteit, rechtszekerheid en eerbiediging van de grondrechten. Dat zou een hele vooruitgang betekenen ten opzichte van de afgelopen vijf jaar. De heer Vitorino – die ik mijn hulde betuig en die ik zeer zal missen – heeft zich weliswaar dapper geweerd, maar zelfs hij kan geen wonderen verrichten in de Raad. Laten we eens kijken naar de effectiviteit. Zoals de Commissie in haar mededeling verklaarde, is nu duidelijk vastgesteld dat de dimensie “justitie en binnenlandse zaken” een van de prioritaire beleidsterreinen van de Unie is. Wanneer de Commissie echter het cruciale belang ervan probeert aan te tonen door te wijzen op de hoeveelheid werk op het gebied van justitie en binnenlandse zaken die verricht wordt in de Europese instellingen en op het feit dat onderwerpen die ermee te maken hebben regelmatig op de agenda van de Europese Raad verschijnen, heeft zij, vrees ik, de verkeerde criteria gekozen. Immers, justitie en binnenlandse zaken mag dan wel 30 procent van het vertaalwerk van de Raad genereren, het neemt slechts 5 procent van de besluiten voor zijn rekening. We weten ook dat de inlichtingen- en politiediensten onvoldoende op elkaar zijn afgestemd: de Duitse en Spaanse autoriteiten beschikten over verschillende stukjes informatie waarmee de plegers van de aanslagen van 11 september geïdentificeerd hadden kunnen worden, al had die vreselijke gebeurtenis er niet mee kunnen worden voorkomen. Met de tenuitvoerlegging van EU-besluiten is het droevig gesteld. Italië, het land waar de heer Buttiglione nog minister is, heeft geen uitvoering gegeven aan het Europees arrestatiebevel. Ondertussen schendt dat land het Vluchtelingenverdrag van de Verenigde Naties door migranten uit te zetten naar Libië en hun de toegang tot een asielprocedure te beletten. De regering die voornemens is de volgende commissaris voor de portefeuille Vrijheid, Veiligheid en Rechtvaardigheid te leveren, veegt dus de vloer aan met de rechtsstaat. De staat van dienst van de EU wat betreft het handhaven van de grondrechten, die al niet indrukwekkend is, is nu in de gevarenzone en moet radicaal verbeterd worden. De maatregelen van de afgelopen vijf jaar aangaande asiel en immigratie zijn onvolledig en onevenwichtig en bevatten een aantal van de ergste elementen van nationale beleidsvormen. We hebben nauwelijks vooruitgang geboekt wat betreft de mogelijkheden voor legale immigratie. Geen wonder dat smokkelaars en mensenhandelaars in hun vuistje lachen terwijl ze hun banksaldo zien groeien. We hebben te maken met steeds meer bedreigingen van de persoonlijke levenssfeer vanuit diverse richtingen; daarbij kan men denken aan voorstellen voor het bewaren van dataverkeersgegevens, het doorsturen van gegevens van luchtvaartpassagiers, het aanmaken van profielen, het samenvoegen van verschillende gegevensbestanden, enzovoort. Intussen hebben de gegevensbeschermingsautoriteiten te weinig personeel en te weinig geld en ontbreekt het aan Europese regelgeving die specifiek op het strafrecht is gericht. Wij moeten onze normen en waarden in de toekomst hoog houden, in plaats van ze verder uit te hollen. De EU dient uitdrukkelijk te streven naar hogere standaarden voor de bescherming van de burgerrechten en een cultuur van eerbiediging van de grondrechten, teneinde het wederzijdse vertrouwen te creëren dat onontbeerlijk is als we wederzijdse erkenning willen bewerkstelligen. Het Mensenrechtenbureau, dat naar ik hoop binnenkort zal worden opgericht, zou dan toezicht moeten houden en de situatie moeten beoordelen aan de hand van de standaarden in de Verdragen. Tot slot, en dit is geenszins het onbelangrijkste punt, is er dringend behoefte aan transparantie en democratische controle. Waarom – de heer Bourlanges vroeg het zich al af – traineert de Raad de zaak en lapt hij het Verdrag van Nice aan zijn laars, waarin een semi-automatische overgang naar medebeslissing wordt voorgeschreven, alsmede stemming bij gekwalificeerde meerderheid? De talloze regelingen inzake justitiële en politiële samenwerking tussen nationale functionarissen – let wel, dat zijn geen eurocraten – moeten onderworpen worden aan toezicht door het Parlement, evenals de werkzaamheden van de coördinator voor terrorismebestrijding. Flautre (Verts/ALE ).    – Mijnheer de voorzitter, ik zou uw aandacht willen vestigen op de risico’s die kleven aan uw beschamende, ja uiterst afkeurenswaardige stilzwijgen over hetgeen op dit ogenblik gaande is op het eiland Lampedusa, en wel met de uitdrukkelijke zegen van de Raad, de Commissie en alle bevoegde instanties, terwijl die praktijken – collectieve uitzettingen zonder enige beroepsmogelijkheid – plaatsvinden op een manier die ontegenzeglijk contrair is aan, tegenstrijdig is met en een flagrante schending is van buitengewoon belangrijke verbintenissen. Ik kan dan ook niet geloven, wanneer ik u hoor spreken, commissarissen en leden van de Raad, dat wij op weg zijn naar een versterking van ons gezamenlijk asielbeleid en de bevordering van onze grondrechten, terwijl wij onder onze ogen en zonder in te grijpen iets zien gebeuren dat niets anders is dan een volstrekt onrechtmatige , en dat onze wil en onze – o zo naarstige – inspanningen om tot een gezamenlijk asiel- en immigratiebeleid te komen fnuikt. En tot welk land richt de betreffende EU-lidstaat zich om de uitgezette personen heen te sturen? Tot een land dat berucht is om zijn inbreuken op de vrijheden, om het aanhouden en bestraffen van personen los van ieder rechterlijk kader, om het feit dat het immigranten zo slecht als maar mogelijk is opvangt, om martelingen; dat land wordt overigens met regelmaat bedoeld en genoemd in internationale rapporten. Het betreft dus, om tal van redenen, een schending van meerdere Europese en internationale verbintenissen. Ik denk werkelijk niet dat onze wil om tot een gezamenlijk asiel- en immigratiebeleid te komen ons stilzwijgen – een mijns inziens zeer afkeurenswaardig stilzwijgen – ten aanzien van wat er zich afspeelt, kan overleven. Dat stilzwijgen zou iedere staat het recht geven om uit puur opportunisme bilaterale overeenkomsten te sluiten, die de moeite die wij ons getroosten om een gezamenlijk beleid op te bouwen volledig teniet zouden doen. Ik dring er dus bij u op aan, voorzitters van de Commissie en de Raad, dit soort overeenkomsten zonder voorbehoud af te keuren. Krarup (GUE/NGL ).    Mijnheer de Voorzitter, in dit verslag wordt een beroep gedaan op democratie en rechtszekerheid. Maar de fraaie buitenkant van dit verslag is een gevel uit een juridisch Potemkin-dorp. Ten eerste is het hele project om een ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid te vestigen allereerst een motor voor een federale EU. Het is dit effect en niet de zorg voor de rechtszekerheid, die zorgt voor de voortgang van dit project hier in het Parlement. Federalisme met supranationale macht betekent echter een verzwakking van rechtsordes die hun democratische grondslag in de lidstaten hebben. Ten tweede ziet het verslag de bedreigingen van de rechtszekerheid over het hoofd, die gelegen zijn in de enorme, onoverzichtelijke en oncontroleerbare politie- en bewakingssystemen die de laatste jaren zijn opgebouwd – Schengen, Europol enzovoort. Daar ligt de werkelijke bedreiging van de rechtsstaat. Daarover staat niets in het verslag. Kortom, in het verslag wordt nagelaten om een evenwicht te herstellen tussen de veiligheidseisen en het respect voor de fundamentele rechten, ten gunste van laatstgenoemde. Dit is een citaat uit een van de in totaal elf amendementen van de Confederale Fractie Europees Unitair Links / Noords Groen Links, die samen tot doel hebben om de opvallende gebreken op een concreet gebied te verhelpen, namelijk het respect voor immigranten en asielzoekers. Borghezio (IND/DEM ).    –Mijnheer de Voorzitter, de woorden die recentelijk zijn uitgesproken over de situatie in Lampedusa zouden slecht ontvangen zijn afgelopen zaterdag en zondag tijdens het internationale colloquium waar belangrijke afgevaardigden van Afrikaanse landen van de Ecowas aan deelnamen, die ons, leden van het Europees Parlement, ontmoetten om over deze onderwerpen te discussiëren. Ik heb de indruk dat het nieuwe Afrikaanse leiderschap veel duidelijkere ideeën heeft over deze kwesties dan iemand die puur uit theoretisch oogpunt over deze onderwerpen spreekt. Ze kunnen met eigen ogen de activiteiten van criminele en maffiaorganisaties zien, die illegale immigratie organiseren en uitvoeren. Deze organisaties bedienen zich in feite van manieren gericht op misbruik van de methodes en regels betreffende het recht op asiel, om zo illegale immigratie te kunnen organiseren. De Afrikaanse leiders waarschuwen ons voor dergelijke slinkse handelwijzen en praktijken en zeggen dat ze klaar zijn, mits ze gesteund worden door de Europese landen vanuit een sociaal en economisch perspectief, om op Afrikaans gebied controleprocedures en -beleid in werking te stellen, waaronder politiële procedures. Dat is wat de nieuwe Afrikaanse leiders verkondigen. Het is duidelijk dat zij meer dan wij een realistische, praktische en serieuze kijk hebben op het probleem. Daarom zijn wij het op veel punten niet eens met dit verslag, met name als wij, aanhangers van de soevereiniteit van de afzonderlijke lidstaten, horen dat er zelfs bij een zo gevoelig onderwerp wordt verzocht om een stemming met gekwalificeerde meerderheid en dat een en ander nog zou moeten plaatsvinden voordat de Grondwet van kracht wordt. Wij geloven echter dat Lampedusa eigenlijk laat zien welke belangrijke rol de landen van herkomst nog steeds spelen. Ter afsluiting vraag ik mij af waar de Europese Unie was en waar de Commissie was toen we een crisiscentrum moesten opzetten om de slachtoffers van terrorisme te beschermen. Waar was de Commissie Prodi op het moment dat de Europese burgers waren, en nog steeds zijn, overgeleverd aan criminele terroristen, hun afpersingen, hun moorddadige methodes, hun bedreigingen en hun barbaarse acties? Waar was de Europese Commissie? Libicki (UEN ).    Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, bij elk wezenlijk besluit moeten wij altijd het criterium van de vrijheid in het oog houden. De Europese Unie heeft haar bestaan immers aan het verlangen naar vrijheid te danken, want vrijheid is het fundament waarop zij is opgericht. Het is aan het verlangen naar vrijheid te danken dat zeven nieuwe lidstaten na een halve eeuw van eerst Duitse en vervolgens communistische onderdrukking deel kunnen uitmaken van deze instellingen en volwaardige leden van de Europese Unie zijn geworden. Thans wordt onze vrijheid in de eerste plaats bedreigd door het terrorisme, en in de tweede plaats door de immigratie. Wij kunnen deze bedreigingen evenwel ook opvatten als uitdagingen. Wij moeten een antwoord vinden op het probleem van de immigratie. Daarnaast vormt de toenemende misdaad een duidelijke bedreiging voor de vrijheid. Met name wil ik de aandacht vestigen op de bedreiging van de vrijheid door het binnendringen van de staat in gebieden van het leven waartoe de staat geen toegang zou mogen hebben, en wel de persoonlijke levenssfeer. Dit is een zeer ernstig probleem, dat een zeer wezenlijke bedreiging van de vrijheid vormt. De nieuwe technologieën zijn een ernstige bedreiging, want zij maken het mogelijk om de burgers in aanzienlijk sterkere mate dan voorheen te controleren. De afweging tussen een leven in rust en veiligheid en een leven in vrijheid vormt een uitdaging voor de Europese instellingen en voor alle Europeanen. Tot slot wil ik vragen of sommige leden van de Commissie die tegen de heer Buttiglione hebben gestemd, niet werden geleid door overwegingen van godsdienstige aard en daarmee de zeer belangrijke verworvenheid van de vrijheid van godsdienst niet hebben geschonden. Dillen (NI ).    – Mijnheer de Voorzitter, beste collega's, zoals u weet oordeelde de Europese Commissie in haar aanbeveling over Turkije dat dit land in voldoende mate de politieke criteria van Kopenhagen respecteert. Daarbij werd voor onze ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid een zeer nieuw en origineel concept uitgedokterd als toetredingscriterium. Folter mag namelijk vandaag op voorwaarde dat het niet systematisch gebeurt. Voor de Commissie is er in Turkije dus geen fundamenteel probleem meer met de mensenrechten. Zo lees ik in de aanbeveling dat Turkije de voorrang van het internationaal recht respecteert, dat de rechten van de Koerdische minderheid eindelijk worden gerespecteerd - weliswaar alleen met de lippen - en dat de Turken eindelijk genieten van de fundamentele rechten en vrijheden. Maar wat blijkt nu? Op dezelfde dag waarop de Commissie Turkije als rechtsstaat kwalificeert, wordt in de Oostenrijkse krant "Der Standard" gemeld dat 14 procent van de asielaanvragen uit Turkije worden erkend, en zoals Reinhard Müller twee dagen geleden nog in de Frankfurter Allgemeine stelde, zijn vluchtelingen personen die uit gegronde vrees voor vervolging uit hun land van herkomst zijn gevlucht. Dus ofwel zijn deze asielaanvragen terecht en worden de mensenrechten nog geschonden in Turkije, ofwel heeft Erdoğan gelijk in zijn cynisme, en zijn organisaties zoals Amnesty International en Human Rights Watch gelieerd aan het internationale terrorisme, zoals hij vorige week voor de Raad van Europa beweerde. Mayor Oreja (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, in de eerste plaats wil ik mijn dankbaarheid uitspreken aan de heer Bourlanges en hem feliciteren met zijn verslag, niet alleen vanwege de inhoud daarvan, maar ook vanwege zijn vermogen om de talrijke amendementen te aanvaarden die wij hem hebben aangereikt. Hartelijk dank hiervoor, mijnheer Bourlanges. Ik zal mij beperken tot twee overpeinzingen over wat deze nieuwe etappe in de ontwikkeling van de politiële ruimte van vrijheid en van Europese rechtvaardigheid kan betekenen. De eerste is dat ik, met betrekking tot het onderwerp veiligheid van de Top van Tampere, twee initiatieven voor het voetlicht zou willen brengen die, naar mijn mening, zeer relevant zijn geweest bij het opbouwen van deze ruimte. In de eerste plaats het Europese arrestatiebevel, dat zonder twijfel het gevolg was van de verschrikkelijke aanslagen van 11 september, en in de tweede plaats het actieplan tegen het terrorisme, dat op zijn beurt het gevolg was van de gruwelijke aanslagen van Madrid, initiatieven die we voor een belangrijk deel te danken hebben aan de heer Vitorino. Vandaag is –denk ik – een goede dag om daar onze erkentelijkheid voor uit te spreken. Maar een ruimte van vrijheid en van rechtvaardigheid kan niet geconstrueerd worden op basis van een antwoord of reactie op de aanslagen en wij zouden niet willen dat het derde relevante initiatief voor deze ruimte pas na aanslagen gelanceerd werd. In plaats van te reageren moeten we initiatieven kunnen ontplooien en we moeten geïsoleerde maatregelen, ook al zijn ze onderdeel van een programma, weten te vervangen door een concreet politiek plan. De tweede overpeinzing dient ons te brengen bij de methodologie die deze tweede fase in de ontwikkeling van de ruimte leven moet inblazen. Ten eerste, de diagnose: de Raad dient aan de regeringen te vragen wat het belangrijkste probleem op het terrein van veiligheid is die hun landen hebben en het is nodig dat we weten wat het belangrijkste probleem is dat de veiligheid van de Europeanen aantast. Ik denk, net als de heer Vitorino, dat dit vandaag de dag het islamitische terrorisme is en dat dit – naar mijn mening – het belangrijkste veiligheidsprobleem van de Europeanen is. Het tweede punt, na het diagnosticeren van het project, is dat een politiek project meer is dan een actieplan; het is niet simpelweg een geheel van maatregelen, het houdt in dat de regeringen, de Raad en de Commissie een inspanning dienen te verrichten om het probleem aan te pakken. Het terrorisme kan niet aangepakt worden op algemene wijze. Er dient aangegeven te worden hoe de strijd tegen een specifieke terroristische organisatie in concreto gevoerd wordt. En na de diagnose en na het politieke project zullen we exact weten hoe een Europese politiële en justitiële ruimte van rechtvaardigheid er uitziet en gedefinieerd wordt. Maar dat is de volgorde van aanpak, en niet andersom, wat soms wel gebeurt. Ten slotte eindig ik met te zeggen dat de Europese ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid verbonden moet zijn met de diagnose van een probleem en effectief dient te zijn bij het oplossen van een probleem. En als wij niet in staat zijn om effectief op te treden en de ruimte niet verbinden met de oplossing van het probleem, zal er geen gemeenschappelijke politiële en justitiële ruimte zijn. Hazan (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, nu deze uiterst belangrijke, essentiële Europese Raad over de verwezenlijking van een Europese juridische ruimte met rasse schreden nadert, zou ik allereerst een wens willen uitspreken, namelijk dat er nu eindelijk eens een echt debat komt met de Raad en dat de Raad nu eindelijk eens luistert naar wat het Europees Parlement te zeggen heeft. Met mijn interventie beoog ik in de eerste plaats onze elementaire eisen onder uw aandacht te brengen, in het licht van onze nieuwe politieke agenda. In de eerste plaats lijkt het me essentieel dat eindelijk een echt proactief beleid wordt aangenomen inzake de legale immigratie. Tot op heden is vooral de nadruk gelegd op de repressieve kant van het asiel- en immigratiebeleid – de heer Vitorino is daar enkele minuten geleden eerlijk voor uitgekomen – met als gevolg dat meerdere kanten van dat legale-immigratiebeleid worden verwaarloosd. Dat kan absoluut niet zo doorgaan. Ten aanzien van het plan om aan de poorten van Europa zogeheten hulpverleningscentra voor vluchtelingen te bouwen, terwijl het puur om kampen gaat, wil ik u graag mededelen dat ik mordicus tegen een dergelijk plan ben. Het zou werkelijk een niet eerder vertoonde terugval betekenen in de manier waarop Europa met zijn verantwoordelijkheden jegens bevolkingsgroepen die brandhaarden ontvluchten omgaat. Hieruit blijkt een totale minachting voor de mensenrechten, hetgeen volstrekt onaanvaardbaar is. En de recente uitlatingen van beoogd commissaris Buttiglione maken ons er niet geruster op, noch hetgeen ik vanavond mevrouw Klamt heb horen verklaren. Afgezien van strikte regels voor het beheersen van de migratiestromen zijn er immers ook even zo elementaire regels omtrent het eerbiedigen van individuele rechten. Wat betreft het geven van prioriteit aan de strijd tegen het terrorisme, zijn we het allicht eens over de hoofdlijnen van die strijd. We verwachten echter nog twee dingen van de Raad. Ten eerste verwachten wij dat de Raad middelen inzet die echt effect sorteren, en die dus verder gaan dan intentieverklaringen of de benoeming van de heer De Vries na de aanslagen van Madrid. Die werd immers niet voorzien van de middelen om op te kunnen treden. Ten tweede willen wij dat in deze strijd een evenwicht wordt gezocht tussen de veiligheid van de burgers en hun vrijheid, en dat we niet het voorbeeld volgen van onze Amerikaanse vrienden, die in hun gevecht tegen de terroristische vijand de meest elementaire grondrechten met voeten treden. Ter afronding, mijnheer de Voorzitter, wil ik zeggen dat de eisen die wij stellen ons absoluut noodzakelijk voorkomen en dat wij hopen dat de volgende Raad Justitie en Binnenlandse Zaken hier eindelijk eens echt naar zal weten te luisteren. In 't Veld (ALDE ).    – Dank u wel, Voorzitter. Onder onze neus verdrinken medemensen die op zoek zijn naar een beter bestaan en omdat wij gevoelige Europeanen de aanblik van verdrinkende mensen niet kunnen verdragen, wordt voorgesteld om het probleem maar op de stoep van Noord-Afrika te dumpen. Dat is geen oplossing, dat is wegkijken, want wat er echt nodig is, dat is het langverwachte Europese immigratiebeleid, zodat mensen legaal de Europese Unie kunnen binnenkomen. Ik heb ook een heel concrete vraag, Voorzitter, die ik al eerder heb gesteld en inmiddels ook in schriftelijke vorm aan de Raad heb voorgelegd, met betrekking tot de grondrechten en vrij verkeer. Welke initiatieven gaat het Nederlandse voorzitterschap nemen voor de erkenning van getrouwde homoparen, zodat homoseksuelen bij vestiging in een andere EU-staat niet langer het risico lopen om hun sociale zekerheid, pensioen, eigendomsrechten en het recht op gezinshereniging te verliezen? Clark (IND/DEM ).    Mijnheer de Voorzitter, ik spreek specifiek namens de Independence Party van het Verenigd Koninkrijk. Het is met het recht en de veiligheid in Europa bergafwaarts gegaan sinds de binnengrenzen zijn afgeschaft. Dit heeft geleid tot grootschalige verplaatsingen van mensen over het gehele continent, om niet te zeggen tot veel illegale immigratie, hetgeen allemaal een volmaakte dekmantel en situatie vormt voor degenen waarvoor je het bangst bent: criminelen zoals de mensenhandelaars, en terroristen. Die kunnen nu vrijelijk hun gang gaan. De Britse Independence Party is er fervent voorstander van de grenscontroles in Groot-Brittannië weer in te voeren en ons het recht weer toe te eigenen zelf te bepalen wie ons land binnenkomt. Eeuwenlang hebben wij mensen uit de hele wereld toegelaten, maar in kleine aantallen, zodat zij zich vreedzaam konden vestigen en een bijdrage konden leveren aan de maatschappij. Nu zijn onze dichtbevolkte eilanden vol en we streven naar een evenwicht tussen het aantal personen dat het land binnenkomt en het aantal personen dat het verlaat. Wij geloven in de soevereiniteit van de democratische natiestaat. Landen zijn heel goed in staat hun eigen humane criteria voor asielzoekers vast te stellen en hun eigen beveiligingssystemen te beheren. Het ene land heeft andere mogelijkheden en behoeften dan het andere. Wij geloven niet in harmonisatie volgens het EU-model! Allister (NI ).    Mijnheer de Voorzitter, ik wil de aandacht in dit debat richten op georganiseerde criminaliteit en een aantal lessen trekken uit onze ervaring in Noord-Ierland. Na het staakt-het-vuren in Noord-Ierland hebben wij een duidelijke verschuiving van het terrorisme waargenomen, van zowel Loyalistische als Republikeinse zijde, in de richting van georganiseerde criminaliteit. De extremistische vleugel van de IRA speelt nu een hoofdrol op dit gebied. De georganiseerde criminaliteit is de voornaamste bron van inkomsten en bezittingen geworden voor Sinn Féin/IRA. ‘Slab’ Murphy, lid van het hoogste orgaan van de IRA, is een vooraanstaand bendeleider in Ierland, en staat aan het hoofd van een organisatie die oliesmokkel in het grensgebied als kernactiviteit heeft. De minister van Justitie in Dublin heeft onthuld dat de IRA nauw betrokken is bij georganiseerde misdaad die zich concentreert rond de haven van Dublin. Het is bekend dat de IRA achter een hele reeks overvallen op zendingen sigaretten zit. We kunnen niet om de waarheid heen: Sinn Féin, dat zich voordoet als een democratische partij en dat in dit Parlement twee schaamteloze afgevaardigden heeft, wordt grotendeels gefinancierd door middel van georganiseerde misdaad. Het hoeft dan ook niemand te verbazen dat het de rijkste partij in Ierland is. Loyalistische terroristen hebben zich ook gespecialiseerd in georganiseerde criminaliteit, in het bijzonder in de verachtelijke drugshandel. Ook zij staan te kijk als de miezerige gangsters die ze zijn. In geheel Europa moet, onder auspiciën van iedere natiestaat, meedogenloos jacht worden gemaakt op de georganiseerde misdaad. De Voorzitter.    Ik geef nu het woord aan de heer Donner, fungerend voorzitter van de Raad, aangezien hij conform het reglement van de Raad het recht heeft om het woord te voeren wanneer hij daarom verzoekt. Voor ik hem het woord geef wil ik het Nederlands voorzitterschap er echter op wijzen dat in vergaderingen waar de Raad spreekt en verklaringen aflegt, de agenda van het voorzitterschap zodanig moet zijn opgezet dat het alle debatten kan bijwonen. Dit is omdat debatten met het Parlement niet slechts formaliteiten zijn, maar een wezenlijk onderdeel vormen van de relatie tussen de Raad en het Parlement. De heer Donner heeft het woord. Donner,    . Dank u, voorzitter. Wat uw laatste opmerking betreft, heb ik ook zo goed mogelijk geprobeerd dat te doen en mij op voorhand vergewist van de tijd die hiervoor nodig was en die tijd ook gekregen, waarmee ik verder met mijn afspraken rekening gehouden heb. Dat dat door het verstrijken van de tijd verkeerd gaat, spijt mij oprecht, maar dat kan ik op dit moment niet meer veranderen. Dus ik moet inderdaad weg. In ieder geval zal het Nederlandse voorzitterschap ook verder vertegenwoordigd zijn. Ik denk dat het mij op deze plaats past om, hoewel het voor mij niet de laatste vergadering met de heer Vitorino zal zijn, ook namens de Raad aan hem bijzondere dank uit te spreken voor de samenwerking tussen Raad en Commissie op dit hele terrein. De Europese Unie heeft dankzij zijn inzet veel vooruitgang kunnen boeken. Het was niet in de laatste plaats dankzij zijn persoonlijke charme dat men in de Raad tot compromissen kon komen en zijn inzicht heeft tot innovatieve oplossingen geleid. Ik denk inderdaad dat de Unie aan hem een goed commissaris heeft gehad. Mijnheer de voorzitter, er is van verschillende zijden gesproken over de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid die we aan het opbouwen zijn. Er waren vele geluiden te horen en er is gesteld dat het hier gaat om stappen in de richting van een federaal Europa hetgeen afbreuk zou doen aan de vrijheid en de democratie, omdat de democratie van onderop komt. Ik kom zelf uit een land waar de democratie ooit in de middeleeuwen is uitgevonden en een hele tijd nodig heeft gehad om naar boven te komen. Maar één voorwaarde voor democratie is dat onze gemeenschappen in veiligheid kunnen leven hetgeen we hier proberen te realiseren. Want bij de samenwerking tussen de landen van Europa gaat het erom een nieuw alternatief te vinden om aan onze burgers te waarborgen dat zij inderdaad in vrijheid hun rechten kunnen uitoefenen en in veiligheid kunnen leven. Deze vrijheid en veiligheid worden bedreigd, niet in de eerste plaats door overheden, maar in de regel door medeburgers. Overheden zijn in een goed georganiseerde samenleving de eerste waarborg voor de vrijheden en de rechten van burgers. Uiteraard zullen die overheden bewaakt moeten worden en er zullen grenzen aan gesteld moeten worden, maar de afwezigheid van een overheid is doorgaans de beste garantie voor chaos waarin de rechten van de burger het eerste slachtoffer vormen. Doch als het overheidshandelen wordt ingegeven door vrees dan zijn de rechten vaak ook het eerste slachtoffer. We constateren echter dat we als landen afzonderlijk die waarborgen steeds minder kunnen geven en dat dwingt ons tot samenwerking, echter met respect voor de diversiteit en de traditie die op dit terrein bestaan. Zoals gezegd, zijn de belangrijkste vrijheden die in het gedrang komen, de vrijheden die ten offer vallen aan misdrijven tegen het leven van de medemens. Er is in dit verband gesproken over terrorisme. Ik heb daarover al gezegd dat dit thans een belangrijk punt is, maar dat wij niet de fout mogen maken de samenwerking op dit terrein binnen Europa op de vrees voor het terrorisme te baseren. Wij moeten bouwen op de meerwaarde van samenwerking, op de reële belangen en de behoeften in de samenleving. Uiteraard moet het terrorisme op de korte termijn met volle inzet worden bestreden. De Raad heeft in maart naar aanleiding van de aanslagen in Madrid een lange lijst met de nodige maatregelen opgesteld. De Raad heeft op een gegeven moment ook wel degelijk, maar dan in een andere capaciteit, een richtlijn en verschillende maatregelen op het punt van de bescherming van onder andere de persoonlijke levenssfeer aangenomen. Die regels gelden en worden ook binnen de Unie gehandhaafd. Dan zijn er nog enerzijds de samenwerking op het terrein van Justitie en Binnenlandse Zaken en anderzijds de bredere samenwerking binnen de Unie. Die twee moeten niet als schizofreen uit elkaar gehouden worden, zodat we op het terrein van Justitie en Binnenlandse Zaken alles moeten dupliceren wat al in de Europese Unie gerealiseerd is. Dan kom ik op een aantal opmerkingen die hier gemaakt zijn over de ontwikkeling en de toekomst van het asiel- en het immigratiebeleid. Dat is zonder meer een belangríjk punt en uw commissievertegenwoordigers die aanwezig waren, weten dat het voorzitterschap ook op dit punt ernaar streeft om in de komende tijd belangrijke stappen vooruit te doen. Dat gaat in een eerste fase onvermijdelijk via het vinden van een compromis en een basis die voor sommigen op het eerste gezicht een kleinste gemene veelvoud zal zijn. Maar juist door die basis op dat niveau te leggen wordt het vervolgens mogelijk om dankzij verfijning verder te gaan. Ik heb al aangegeven en ik erken zonder meer dat het Nederlands voorzitterschap voornemens is op dat terrein te komen tot besluitvorming met gekwalificeerde meerderheid, juist om dat mogelijk te maken. Maar dat zal slechts kunnen geschieden dankzij het feit dat de eerste basis is gelegd met unanimiteit en dat we op die basis verder kunnen bouwen. Er zijn hier uiteenlopende dingen gezegd, onder andere over hetgeen besloten zou zijn tijdens de informele Raad over opvangcentra in Noord-Afrika. Mag ik op dat punt erop wijzen dat onze eerste verantwoordelijkheid en eerste prioriteit worden ingegeven door het feit dat er ook nu nog dagelijks mensen in de Middellandse Zee verdrinken bij hun poging naar Europa te komen. Europa heeft legale migratie geregeld, maar Europa heeft niet de illegale immigratie geregeld en daarover hebben we het hier. De verantwoordelijkheid van de lidstaten - dat is ook besproken tijdens de informele Raad - is een antwoord te vinden op de vraag hoe wij hiervoor een oplossing kunnen vinden. In dat verband is tijdens de Raad Justitie en Binnenlandse Zaken onder andere gesproken met de Hoge Commissaris voor de vluchtelingen, de heer Lubbers, maar ook commissaris Vitorino heeft daar zijn visie gegeven op de externe dimensie van het asiel- en migratiebeleid. Bij deze drie bronnen bleek de zorg om een oplossing te vinden voor de problematiek in de Middellandse Zee en wel op een effectieve en zorgvuldige manier. Dat werd ook door de aanwezige ministers onderkend. Tevens werd duidelijk dat er voor veel punten aansluiting kan worden gevonden bij de reeds bestaande initiatieven. Er zijn hier dingen gezegd met betrekking tot de Italiaanse staat en in ieder geval heeft het voorzitterschap bij Italië geïnformeerd naar de benadering van de problematiek en gevraagd hoe gehandeld wordt in het geval van personen die asielverzoeken indienen. Het voorzitterschap heeft van de Italiaanse overheid ook de garantie gekregen dat dezen tot de nationale asielprocedure worden toegelaten en dat ook de Hoge Commissaris betrokken is bij de behandeling daarvan. Het is echter wel zo dat, als er geen asielverzoek wordt ingediend, personen weer kunnen worden geretourneerd naar het land van herkomst, althans van doortocht. Als personen op volle zee worden opgepikt, dan kunnen ze eventueel naar het land van doortocht teruggebracht worden. Dan is het onze verantwoordelijkheid om juist in die landen van doortocht te zorgen dat opvang mogelijk is hetgeen ook kan onder verantwoordelijkheid van de Hoge Commissaris voor de vluchtelingen. Dat is niet per definitie een kwestie van nationale staten. Dan was er nog de vraag over de richtlijn voor de minimumnormen met betrekking tot de asielprocedure. Het voorzitterschap streeft ernaar om de besluitvorming onder Nederlands voorzitterschap af te ronden. Nog een paar afzonderlijke kanttekeningen, in het bijzonder ten aanzien van de opmerkingen van de heer Bourlanges met betrekking, in de eerste plaats, tot mijn opmerking over het Hof van Justitie. Het is niet zo dat door de uitbreiding van de bevoegdheid van het Hof van Justitie op een terrein waar helemaal geen rechters fungeren, nu pas rechters zullen optreden. Vreemdelingenrecht en strafrecht zijn terreinen waarop de rechtsbescherming in alle lidstaten van oudsher vrij omvangrijk is. Dus in dat opzicht is de functie van het Hof vooral de eenvormige uitleg van bepalingen. Ik heb aangegeven dat, als de Unie met besluiten het terrein van de immigratie en van het strafrecht betreedt, daardoor de noodzaak ontstaat van een uniforme uitleg. Dan is het de eerste verantwoordelijkheid van de Unie om ervoor te zorgen dat de uitleg van dat soort bepalingen in de procedures waarin de vrijheid van personen in het geding is, snel verloopt. Anders geldt immers zoals het in het Engels gezegd wordt: "Justice delayed, is justice denied". Dat is de eerste verantwoordelijkheid van de Unie en daarom heb ik daarop gewezen. Wat betreft uw opmerkingen over besluitvorming met gekwalificeerde meerderheid heb ik eerder aangegeven waarnaar het voorzitterschap in elk geval streeft. In dit verband zullen we het verdere verloop moeten afwachten. Ten aanzien van uw opmerking over het Agentschap voor de mensenrechten het volgende. Zoals u weet, heeft de Europese Raad in september jongstleden daarover een besluit genomen en het Nederlandse voorzitterschap zal ervoor zorgen dat zo snel mogelijk .... De Voorzitter.    Mijnheer Donner, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, bij wijze van institutionele hoffelijkheid legt het Bureau uiteraard geen tijdslimieten vast voor de Raad of de Commissie, maar de tijd moet worden toegewezen op basis van een eerlijke verdeling van de spreektijd. Dat is in ieder geval de manier waarop de tijd wordt toegewezen aan de leden van dit Parlement. De Raad zou volgens de planning aan het eind van het debat vijf minuten het woord voeren. Ik ben mij er goed van bewust dat u in het midden van het debat spreekt en niet aan het eind ervan, maar laat mij u eraan herinneren dat we nu al aan de twaalf minuten komen. Ik wil u daarom verzoeken om het enigszins kort te houden, zodat de leden van dit Parlement ook nog enige tijd hebben om te spreken. Hartelijk dank. Donner,    . Ik heb getracht zo beknopt te zijn, als ik moest zijn en was dan ook aan een natuurlijk einde van mijn opmerkingen gekomen voorzover de vragen zich aan de Raad richtten. Dank u. De Voorzitter.    In dat geval excuseer ik mij voor het onderbreken van deze langverwachte afsluiting. Laten wij verdergaan met de agenda. Het woord is aan mevrouw Kudrycka. Kudrycka (PPE-DE ).    Dank u wel, mijnheer de Voorzitter, voor het beschermen van de rechten van de parlementsleden. Mijnheer de Voorzitter, de lidstaten die in 2004 tot de Europese Unie zijn toegetreden, waren de eersten die de strenge regels op het gebied van de bescherming van de buitengrenzen moesten naleven. Hun inspanningen werden door de Europese Commissie tijdens de toetredingsonderhandelingen uiterst positief beoordeeld. Sinds 1 mei 2004 zijn 10 nieuwe landen betrokken bij de samenwerking in het kader van Schengen. Het feit dat zij geen toegang hebben tot het Schengen Informatie Systeem blijft evenwel een fundamentele belemmering voor volwaardige deelname. Dit bemoeilijkt de wederzijdse tenuitvoerlegging van de verdragsbepalingen op het gebied van de justitiële bijstand in strafzaken, zoals het Europees aanhoudingsbevel, de politiesamenwerking en het gemeenschappelijk immigratiebeleid. Hierdoor kunnen de nieuwe lidstaten bijvoorbeeld geen uniforme Schengenlijsten publiceren en, erger nog, hierdoor zal aanzienlijk langer aan de binnengrenzen van de Unie moeten worden gecontroleerd. Dit probleem wordt door een meerderheid van de burgers van Polen en van de andere nieuwe landen negatief beoordeeld. Zij kunnen moeilijk begrijpen waarom er in de loop van de pretoetredingsstrategie, die de Unie en de kandidaat-lidstaten bijna tien jaar hebben uitgevoerd, niet voor is gezorgd dat het informatiesysteem klaar zou zijn om er per 1 januari 2004 nieuwe gebruikers aan te koppelen. In 2003 hebben de Europese Commissie en de lidstaten eind 2006 vastgelegd als datum waarop het Schengen Informatie Systeem van de tweede generatie gereed zou zijn. Thans gaat men ervan uit dat het 1 mei 2007 zal worden. Ik ben van mening dat de Commissie en de Raad de oorspronkelijke datum van 31 december 2006 moeten aanhouden als datum waarop het Schengen Informatie Systeem van de tweede generatie operationeel moet kunnen zijn. Tegen die tijd moet de integratie van de IT-systemen van de nieuwe lidstaten en de overdracht van de gegevens van het oude naar het nieuwe systeem voltooid zijn. De Europese Commissie moet het positieve verslag van deskundigen van de Europese Unie betreffende een evaluatie en beoordeling van de oostelijke buitengrens op basis van objectieve indicatoren aan de Raad voorleggen. Met spijt stel ik vast dat noch altijd de stereotype en de mythe in de pers wordt verbreid dat de nieuwe lidstaten de gemeenschappelijke grenzen nog op onbevredigende wijze zouden beschermen. Ik ben van mening dat verspreiding van adequate informatie door de Commissie niet alleen zou leiden tot erkenning van de inspanningen die de nieuwe lidstaten zich hebben getroost, maar tevens tot de erkenning van de positieve gevolgen van hun inspanningen. Tijdens de hoorzitting in onze commissie heeft professor Buttiglione de stand van de voorbereidingen voor de tenuitvoerlegging van het Schengen Informatie Systeem van de tweede generatie aan de oostgrens van de Europese Unie zeer positief beoordeeld. Tegelijkertijd heeft hij beloofd de operationele maatregelen op dit gebied te zullen versnellen. Ik hoop dat de Commissie en de Raad er bij de planning van de toekomst van de ruimte van vrijheid in zullen slagen dat het vrije verkeer voor de Europese burgers, een van de fundamentele vrijheden van de Europese Unie, zo spoedig mogelijk zonder enige discriminatie wordt gerealiseerd. Dit is de snelste manier om de hoogste mate van veiligheid te bewerkstelligen en stelt ons beter in staat het terrorisme te bestrijden. Dank u wel. De Voorzitter.      Bij het plaatsnemen in de voorzittersstoel wil ik alle leden opnieuw verzoeken zich strikt aan hun spreektijd te houden. Het is al laat, er is een lange sprekerslijst en we hebben nog een onderwerp te behandelen. Díez González (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, bij iedere toekomstige ontwikkeling van de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid zal rekening gehouden moeten worden, naast andere overwegingen, met het binnendringen in Europa van het islamitisch-fundamentalistische terrorisme, dat een slag heeft toegebracht aan de Unie in het hart van Madrid. Een dreiging die zich voegt bij de dreiging die gevormd wordt door het nationalistische terrorisme van de ETA, die zwakker is dan ooit, inderdaad, maar die nog steeds het vermogen bezit om te moorden. Het islamitisch-fundamentalistische terrorisme komt overeen met de ETA wat betreft het doel om de democratie een nederlaag toe te brengen en het fanatisme waarmee het zich tegen altijd onschuldige slachtoffers richt, maar verschilt van de ETA wat betreft strategie, organisatie, manier van optreden en wat betreft zijn steunpunten. Welnu, om beide te bestrijden dienen we deze ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid op te bouwen met één en hetzelfde oogmerk: ze te verslaan, door de aanstichters en de daders van de misdaden aan te houden en ter beschikking van justitie te stellen en door de tactiek, en zelfs de strategie, aan te passen aan de dimensie, de context en de structuur van iedere terroristische organisatie. De recente geschiedenis heeft ons laten zien dat we in staat zijn gezamenlijk op te treden na een aanslag, maar dat we daarentegen niet in staat zijn alle instrumenten van de rechtsstaat te mobiliseren om een aanslag te voorkomen. Ik zal u een voorbeeld geven: de Raad heeft een reeks kaderbesluiten genomen die nog niet zijn omgezet in de nationale wetgeving van bepaalde landen, met als gevolg dat deze besluiten, ondanks alle mooie woorden van solidariteit van de betreffende staatshoofden en regeringsleiders, niet operationeel zijn. Waar wachten ze op? Wat moet er gebeuren? Hoeveel meer treinen moeten er in de lucht vliegen voordat we begrijpen dat de strijd tegen de terreur onze verantwoordelijkheid is, dat het een tragedie is voor de direct getroffenen, maar dat het beleid om het te voorkomen en te verslaan Europees moet zijn? Ik vraag mij af, geachte afgevaardigden, of niet het moment gekomen is waarop, in voorkomende gevallen, een staat die de veiligheid van zijn buren in gevaar brengt omdat hij de gemeenschappelijke regelgeving in de strijd tegen het terrorisme niet toepast, een sanctie opgelegd zou kunnen worden. Ik weet dat het hier de derde pijler betreft, maar het gaat erom of de politieke wil aanwezig is. Deze situatie is te veranderen. Nogmaals, er is alleen politieke wil voor nodig. Waarom is het wel mogelijk om een sanctie op te leggen aan een staat die zich niet houdt aan het stabiliteitspact en niet aan een staat die het leven van zijn buren in de waagschaal stelt omdat het de Europese regelgeving niet toepast? Dat is een treurige paradox. Geachte afgevaardigden, het zou bijzonder nuttig zijn als de nieuwe Commissie een evaluatieverslag zou opstellen en aan het Parlement zou doen toekomen over de wijze waarop de kaderbesluiten zijn omgezet in nationale wetgeving en over de toegevoegde waarde die daarbij is gerealiseerd. Mijnheer de Voorzitter, ik sluit af, maar staat u mij toe dat ik mij heel kort tot de heer Vitorino richt: ik weet dat een mens soms, achter zijn bureau, vergeet dat degenen die uiteindelijk de gevolgen van politiek handelen dragen burgers zijn, met gezichten en ogen. Ik weet dat dit bij u niet het geval was, en ik wil u meegeven dat dankzij uw doorzettingsvermogen, uw inzet en uw intelligentie vele Europese burgers, veel van mijn buren, zich vrijer hebben gevoeld. Guardans Cambó (ALDE ).    Mijnheer de Voorzitter, dit document, het rapport van de commissie die onderzoek heeft gedaan naar de aanslagen van 11 september, is door velen van ons gelezen of zelfs aandachtig bestudeerd. We weten allemaal wat het inhoudt, we weten wat er in staat. Het is de reactie – de veelzijdige, objectieve, zorgvuldige reactie – van de politici van een samenleving die proberen die samenleving te beschermen, die proberen hun eigen instellingen met kritische ogen te bekijken en vast te stellen wat in die instellingen niet werkte. Als we vervolgens naar Europa kijken, zien we deze documenten, waarvan er één gisteren is gepubliceerd door de Raad. Het is het verslag van 12 oktober van de Raad dat volgt op het verslag van de Commissie van 8 juni 2004, en het is bedoeld om de lacune op te vullen. Wat is er gebeurd met het kaderbesluit inzake terrorisme? Deze documenten zijn bijna stiekem te noemen: grote politieke beslissingen worden immers in het openbaar genomen, maar dit besluit niet. Dit is ontmoedigend. Er blijkt uit dat zelfs het Nederlands voorzitterschap de Commissie niet de antwoorden heeft gegeven die zij nodig heeft om deze documenten op tafel te leggen. Maar het Nederlands voorzitterschap is niet de enige op wie iets aan te merken valt: slechts 13 van de 25 landen hebben hun huiswerk gedaan. Minder gepraat en meer actie: wetgeving is werk. Het is allemaal goed en wel om met mooie praatjes te komen en te proberen de staten en hun imago’s te beschermen in plaats van burgers te beschermen. Maar zo werkt het niet. Pęk (IND/DEM ).      Mijnheer de Voorzitter, met ontsteltenis heb ik geluisterd naar wat hier vandaag in het Parlement is gezegd. De ene spreker na de andere gaf uiting aan zijn tevredenheid en overtuiging ten aanzien van de verworvenheden van de Europese Unie. Wat is er inderdaad prachtiger dan gelijkheid, vrijheid, broederschap en een ruimte van vrijheid, gelijkheid en rechtvaardigheid. Maar, zo vraag ik, waar is deze ruimte? Waar is de rechtvaardigheid, waar zijn de gelijke rechten als jullie niet eens kunnen voorzien in vertolking bij de commissievergaderingen, terwijl alle lidstaten en alle leden van dit Parlement daar overeenkomstig de Verdragen recht op hebben? Waar zijn de rechtvaardigheid, de ethiek en de moraal, als jullie kinderporno op Internet bestrijden, maar tegelijkertijd, in naam van de zogenaamde burgerlijke vrijheden, de toegang tot pornografie in het algemeen bevorderen? Is hier geen sprake van een gespleten persoonlijkheid en een merkwaardige schizofrenie? Mijns inziens bevindt de Europese Unie zich thans op een tweesprong. Jullie proberen op drijfzand te bouwen. Jullie hebben immers de beginselen van de ethiek van de beschaving, de christelijke ethiek, verworpen die duizenden jaren het fundament hebben gevormd. Nu wordt gezegd dat de geest van dit oude fundament behouden blijft nu het wordt vervangen door het nieuwe fundament van recht en de zogenaamde mensenrechten. Maar ik heb zorgwekkende debatten beluisterd, zelfs in mijn commissie, die de Commissie burgerlijke vrijheden, justitie en binnenlandse zaken heet. Er wordt gesproken over de noodzaak om de criminele handelingen van pedofielen op Internet te bestrijden. Tegelijkertijd wordt in naam van diezelfde vrijheid aan allerlei seksuele afwijkingen ruim baan gegeven. Nu vraag ik mij af of een dergelijk bouwwerk niet gedoemd is in te storten. Mijnheer de Voorzitter, in naam van deze beginselen wil ik tot slot de woorden van een Poolse dichter aanhalen die zei, dat wie vonken uit de oven van de duivel neemt om de kracht van de duivel te verzengen, de eeuwige wijsheid bespot en de wereld in duisternis stort. Dit bij wijze van waarschuwing! Cederschiöld (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, ik zal enige algemeen beschouwende woorden spreken. De EU staat nu voor de zware uitdaging om met succes tot gemeenschappelijke rechtsregels te komen voor de zojuist uitgebreide EU en weldra de nog verder uitgebreide EU. De eis inzake rechtszekerheid moet voor een EU met 30 lidstaten dezelfde zijn als voor een EU met 25 lidstaten. Van ons Zweden wordt nu verwacht dat we een 21-jarige, Kalle Jonsson, aan Griekenland uitleveren, op grond van een arrestatiebevel. Kalle Jonsson wacht al sinds 2001 op een proces. Drie jaar wachten voor een jong iemand, is dat redelijk? Het rechtsstelsel van de EU is gebaseerd op wederzijds vertrouwen – vertrouwen in elkaars rechtsstelsel. De meeste mensen in mijn land denken dat de EU gaat over handel en de interne markt. Ze hebben er geen idee van dat we elkaars vonnissen moeten erkennen – ook in de nogmaals uitgebreide EU van morgen – ongeacht bijvoorbeeld de omstandigheden van die erkenning. De EU heeft reeds problematische gebieden binnen haar eigen buitengrenzen, en zal er nog meer krijgen. Tegelijkertijd moeten we zorgen voor het nodige vertrouwen van de burgers in het rechtsstelsel van alle lidstaten. Dat is moeilijker dan bij de burgers steun voor het Verdrag krijgen. Als die steun van de burgers binnen de geplande tijd niet wordt verworven, wordt de uitbreiding vertraagd of de gerechtelijke samenwerking verzwakt of zelfs de rechtszekerheid aangetast. Heel eenvoudig gezegd: hoe kan de commissie deze opdracht vervullen, of hebben we het over een droom, hebben we het over een utopie? Ten slotte: hartelijk dank, mijnheer Vitorino, voor uw hulp om ons dichter bij die droom te brengen, en hartelijk dank, mijnheer Bourlanges, omdat u laat zien dat u van plan bent te proberen dit proces te versnellen. Kreissl-Dörfler (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, hoe kunnen we in de toekomst de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid zo inrichten, dat deze voldoet aan de behoeften van de Europese burgers van de 21e eeuw? We moeten garanderen dat de EU blijft staan voor internationale betrokkenheid, ruimdenkendheid en verdraagzaamheid. Wij zijn het erover eens dat we het internationale terrorisme en de georganiseerde misdaad krachtig moeten bestrijden. We moeten daartoe wel de juiste maatregelen treffen. Wij zijn bijvoorbeeld een warm voorstander van het Europees arrestatiebevel. Dat is helaas niet overal zo. Wij moeten echter helemaal niets hebben van de wilde maatregelen en de blinde ijver, bedoeld om alle mogelijke gegevens over burgers te verzamelen, die voor onbepaalde tijd op te slaan en aan alle mogelijke instanties door te geven. Dat leidt alleen in schijn tot meer veiligheid. De met veel pijn en moeite bevochten burgerlijke vrijheden en de bescherming van het individu mogen daaraan niet worden opgeofferd. Deze waarden moeten het fundament zijn van alle maatregelen op het gebied van justitie en binnenlandse zaken. Dat hebben we met Tampere I duidelijk gemaakt en daaraan moeten we blijven vasthouden. Verder moet er een gemeenschappelijk asielbeleid komen en een beleid waardoor we greep kunnen krijgen op illegale immigratie en mensenhandel kunnen tegengaan, zonder het solidariteitsbeginsel uit te hollen of zelfs op te geven. Door welk mensbeeld, door welke visie op de vrouw en door welke visie op vrijheid wordt Europa straks gekenmerkt? Door een visie uit de 19e eeuw of door een visie die past bij de 21e eeuw en recht doet aan de behoeften van de burgers? Wij als sociaal-democraten zijn voor de 21e-eeuwse visie. Mevrouw Klamt, u hebt een briljante toespraak gehouden, maar een Beierse voetbalwijsheid luidt: net naast is ook naast! Tot slot wil ik enige woorden tot u richten, mijnheer de commissaris. Ik dank u hartelijk voor het uitstekende werk dat u verricht heeft. Ik wens u het allerbeste voor de toekomst. En ik kan u namens mijn fractie verzekeren dat we u hier node zullen missen. Hartelijk dank. Wallis (ALDE ).    Mijnheer de Voorzitter, wanneer we ons bezighouden met de toekomst van een ruimte van rechtvaardigheid, kunnen we dan ook meer aandacht besteden aan samenwerking en toegang tot justitie in burgerlijke en handelsaangelegenheden? Dit gebied wordt namelijk nogal stiefmoederlijk behandeld en naar de achtergrond geschoven door actuelere vraagstukken, maar onze burgers en bedrijven hebben er wel dagelijks mee te maken. Een coherente rechtsorde op burgerlijk en handelsgebied is nodig om de interne markt goed te laten functioneren en dus om de doelstellingen van Lissabon te verwezenlijken. Ons grondbeginsel dient wederzijdse erkenning te zijn, het respecteren van onze verschillende juridische tradities en culturen. We moeten ons evenwel ook afvragen of we niet onze verzameling wetten te ingewikkeld maken en een tweeledig juridisch stelsel creëren, met een gedeelte dat van toepassing is op buitenlandse gevallen en een gedeelte dat voor interne zaken geldt, zoals dat met de richtlijn inzake rechtsbijstand het geval is. Een aanvullend, optioneel, Europees juridisch stelsel voor grensoverschrijdende zaken, dat kan voortvloeien uit het voorstel voor een Europese betalingsorder, zou kunnen leiden tot minder zekerheid en meer verwarring. Het is de bedoeling dat wij op 25 oktober de Europese Dag van het burgerlijk recht vieren. Ik vraag me af of veel mensen iets van de feestelijkheden zullen merken. Laten we deze feestdag in de komende jaren meer in de schijnwerpers zetten. Kirkhope (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, het is enigszins lachwekkend dat de voorgestelde ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid waarover we hier debatteren, kennelijk betrekking heeft op heel Europa, behalve op dit Europees Parlement. Het feit dat leden van het Parlement felle kritiek uitoefenen op de zuiver persoonlijke opvattingen – en het recht om die opvattingen uit te dragen – van kandidaat-commissarissen, omdat die opvattingen niet met de hunne stroken, is een voorbeeld van onverdraagzaamheid die onze Vergadering en de betrokken partijen geen eer aandoet. Als dat de principes zijn van het socialisme en het liberalisme, dan horen ze hier beslist niet thuis. Wat de belangrijkste vraagstukken betreft, hebben we geen kader nodig waar alles in moet passen. Het is soms juist productiever, in onze ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid, om met meer bilaterale en multilaterale overeenkomsten te werken. Ik denk bijvoorbeeld aan de overeenkomst inzake gemeenschappelijke onderzoeksteams, een initiatief waaraan ik destijds, en daar ben ik trots op, heb meegewerkt. We werken echter niet genoeg samen. Men zou kunnen stellen dat we meer praktische resultaten zouden behalen voor onze burgers wanneer we ons niet zozeer zouden bezighouden met het creëren van ingewikkelde structuren die hun doel voorbijschieten, als wel met de samenwerking tussen lidstaten en organisaties. Op die manier zouden we ook een breder draagvlak creëren voor Europa, waar de burgers dan immers daadwerkelijk achter zouden kunnen staan en van zouden kunnen profiteren. Tot slot, ik geloof niet dat ik voor de heer Vitorino gestemd heb. Ik geloof dat ik hem in eerste instantie zelfs niet erg mocht. Ik wil er echter geen misverstand over laten bestaan dat hij mijns inziens een buitengewoon effectieve en coöperatieve commissaris is geweest en dit Parlement met respect bejegend heeft. Daarmee heeft hij, in mijn ogen, zonder meer een plaats in de eredivisie verdiend en ik wens hem het beste voor de toekomst. Díaz De Mera García Consuegra (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer Vitorino, in deze nieuwe fase van de Unie moet de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid worden versterkt om een grotere effectiviteit en legitimiteit te bereiken in het licht van de nieuwe gevaren die op ons afkomen en die in een aantal gevallen echte, acute, bewezen, sluimerende of latente bedreigingen van onze essentiële waarden vormen. Wij vinden het van fundamenteel belang dat de Europese Unie zich vastlegt op een gemeenschappelijke antiterroristische politieke strategie die haar in staat stelt om volgens de wet en op basis van verstand en de wens om levens te beschermen onverdroten en vastberaden elke terroristische organisatie te neutraliseren die opereert in onze ruimte van vrijheden of vanuit onze ruimte van vrijheden. Zo versterken wij de geloofwaardigheid van onze democratische instellingen en het vertrouwen van onze burgers in die instellingen. Wij kunnen onze vrijheden en onze rechten niet bevorderen of versterken, mijnheer de Voorzitter, als we niet in staat zijn ze te verdedigen. En die rechten en die vrijheden vormen ons grootste bezit. Mijnheer de Voorzitter, om bij te dragen aan dat voornemen en aan die verplichting, waar we ons onder geen enkel beding aan mogen onttrekken, zullen we ook een antwoord moeten vinden op een aantal problemen, zoals het asielprobleem. We hebben een gemeenschappelijke procedure en doeltreffende maatregelen nodig om vluchtelingen te beschermen en de maffia’s aan te pakken die hen op wrede wijze als handelswaar gebruiken. We moeten gemeenschappelijk onze buitengrenzen bewaken, en ten slotte is het onontbeerlijk dat wij grote vooruitgang boeken op het terrein van de justitiële en strafrechtelijke samenwerking, met name op strafrechtelijk gebied. Ik ben blij met de punten waarop de Raad en het Parlement op dezelfde lijn zitten, los van de reserves omtrent de bevoegdheden van het Hof van Justitie. Ik prijs de gevoeligheid van het Nederlandse voorzitterschap en corrigeer haar: jawel, het terrorisme is ons belangrijkste en meest fundamentele probleem. Ik eindig, mijnheer de Voorzitter, met het feliciteren van de heer Bourlanges en in het bijzonder van commissaris Vitorino, in wiens rede ik mij van A tot Z kan vinden. Coelho (PPE-DE ).    – Dit uitstekende verslag van de heer Bourlanges verschijnt op een moment dat er sinds Tampere – 1999 – bijna vijf jaren verstreken zijn. Met Tampere is geprobeerd een ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid te scheppen. De wijze waarop het debat vandaag plaatsvindt is in zekere zin een afspiegeling van de wijze waarop we de afgelopen vijf jaren hebben gewerkt. De Commissie is altijd aanwezig, met het verstand en de volharding van commissaris Vitorino, die ik bij dezen begroet en gelukwens. De Raad is – indien niet afwezig – onmachtig een besluit te nemen. Als ik naar de lege stoel van de Raad kijk, zie ik daar het beeld van al hetgeen zich de afgelopen vijf jaar rond de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid heeft afgespeeld. Ik hoop dat de Europese Raad van 5 november de Raad wordt waar het Parlement in de resolutie van onze collega Ribeiro e Castro om heeft gevraagd. Wij hebben voorgesteld een Tampere II te organiseren ter evaluatie van de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid en om nieuwe doelen en tijdsschema’s vast te leggen. We moeten daarbij snel en vastberaden te werk gaan. Ik kan u vertellen, mijnheer Vitorino, dat ik de agenda zoals die voor de Raad van 5 november is vastgelegd – een agenda waar de Commissie veel toe heeft bijgedragen – vind getuigen van een zeer praktische aanpak. Ik ben het eens met de algemene beginselen die ten grondslag liggen aan de politieke richtsnoeren van het meerjarenprogramma. De eerste prioriteit moet de bestrijding van het internationale terrorisme zijn door middel van een algemene antiterreurstrategie, niet alleen op communautair niveau, maar ook op mondiale schaal. Er zal tegelijk een beleid moeten worden ontwikkeld voor de bescherming en bevordering van de fundamentele rechten en vrijheden. Er zal ook bijzondere aandacht moeten worden besteed aan aspecten als het toezicht op de migratiestromen, het functioneren van het agentschap voor grensbeheer, het operationeel maken van het visa-informatiesysteem (VIS) en de tweede generatie van het Schengen Informatie Systeem, en het verbeteren van de veiligheid op het gebied van reisdocumenten en visa. Tot slot wil ik de afwezige Raad dit zeggen: als het opzetten van deze ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid één van de grote politieke prioriteiten van de Europese Unie is, dan moet dat uitdrukking krijgen in de toewijzing van adequate financiële middelen bij de eerstvolgende Financiële Vooruitzichten. Hartelijk dank. Busuttil (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, allereerst wil ik ten scherpste protesteren tegen het feit dat er te weinig tolkfaciliteiten voor het Maltees beschikbaar zijn. Het is een officiële taal van de Europese Unie en toch is de tolkcabine daarboven leeg. Dit zijn tekortkomingen die erg lastig en eerlijk gezegd ook onaanvaardbaar zijn. Ik heb het woord gevraagd om de aandacht te vestigen op de hoogst ernstige situatie waarmee mijn land te maken heeft in verband met illegale immigratie. Alleen al in de eerste negen maanden van dit jaar zijn er 1200 bootvluchtelingen in Malta aangekomen. Sommigen zullen 1200 misschien niet zo’n indrukwekkend aantal vinden, maar als je de oppervlakte en de zeer grote bevolkingsdichtheid van Malta in aanmerking neemt, wordt onmiddellijk duidelijk dat we hier wel degelijk met een uitermate ernstig probleem te maken hebben. Ter illustratie: 1200 immigranten in Malta staat – wat impact betreft – ongeveer gelijk aan 140 000 mensen die op Sicilië aankomen. En we hebben het nu alleen nog maar over de eerste negen maanden van dit jaar. Kortom, de impact is enorm en het mag duidelijk zijn dat mijn land steun nodig heeft om deze ernstige situatie het hoofd te kunnen bieden. Als het om het vraagstuk van de illegale immigratie gaat, is het maar al te gemakkelijk om met de beschuldigende vinger naar anderen te wijzen. Het is minder gemakkelijk om de verantwoordelijkheid te dragen als het erom gaat de continue stroom van bootvluchtelingen te verwerken wanneer je niet voldoende middelen hebt om hen te helpen. Wij moeten daarom op zijn minst erkennen dat dit niet het probleem van slechts één land is, of van een paar landen: het is een gemeenschappelijk, Europees probleem, dat om een gemeenschappelijke, Europese oplossing vraagt. De Europese Unie moet het niet bij mooie woorden laten, maar de betrokken landen daadwerkelijk helpen zich beter op de situatie voor te bereiden. Er moeten in het bijzonder voldoende financiële middelen beschikbaar worden gesteld om hen te helpen hun infrastructuur en hun diensten te verbeteren, zodat ze beter op de situatie kunnen inspelen. We zeggen dat de Europese Unie gegrondvest is op het subsidiariteitsbeginsel. Het is tijd dat we, wat dit vraagstuk betreft, tot daden overgaan en solidariteit betuigen in de praktijk. De Voorzitter.      Ik wil mij verontschuldigen voor het ontbreken van een Maltese vertaling, hetgeen te wijten is aan een tekort aan tolken. Dit is uiteraard geen rechtvaardiging en ik hoop dat deze situatie snel zal worden rechtgezet. Kelam, Tunne (PPE-DE ).    –Mijnheer de Voorzitter, ik zou me in mijn verklaring willen richten op de vrijheid van verkeer van burgers van de Europese Unie. De ruimte van vrijheid en gerechtigheid zal zijn naam de komende jaren eer moeten aandoen, en niet alleen op papier maar ook in de praktijk. Met name de burgers van de nieuwe lidstaten zullen pas het gevoel hebben volwaardige burgers van de Europese Unie te zijn wanneer de grenzen voor alle EU-burgers zijn opgeheven. Helaas bieden de huidige documenten geen adequate oplossing voor de bestaande problemen met betrekking tot de invoering van de vrijheden voor burgers van de Europese Unie, zoals de toepassing van het zogenaamde “variabele geometrieschema”. Ik ben van mening dat de bestaande tweedelingen ook in het Tampere II-programma van de Europese Raad uitdrukkelijker moeten worden aangepakt. Wij dienen te waken voor situaties waarin burgers van derde landen, op wie bijzondere regelingen en bepalingen van toepassing zijn, zich in een gunstiger positie bevinden dan burgers van de nieuwe lidstaten. Een praktische kwestie die in de nabije toekomst een serieuze inspanning vergt, is de uitbreiding van het Schengensysteem met de nieuwe lidstaten, hetgeen zo spoedig mogelijk dient te gebeuren. Wij moeten onze politieke wil hierop concentreren zodat een en ander voor 2007 kan zijn verwezenlijkt, en niet alleen in theorie maar ook in de praktijk. De Raad en de Commissie dienen hiervoor fondsen beschikbaar te stellen, zodat het noodzakelijke visa-informatiesysteem kan worden opgezet en er voldoende deskundigen beschikbaar zijn om missies naar de nieuwe lidstaten uit te voeren. Dit proces omvat ook doelgericht beleid van de kant van de Europese Unie om het proces van onderhandelingen over de grensovereenkomsten tussen de nieuwe lidstaten en hun buren te voltooien, een proces waarvoor de nieuwe leden alles hebben gedaan wat binnen hun macht ligt. Tot slot zou ik commissaris Vitorino willen bedanken voor zijn zeer effectieve en waardevolle werk in verband met de binnenlandse zaken van de EU en zijn belangrijke bijdrage aan de Europese Conventie. Schierhuber (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de commissaris, dames en heren, het doet mij werkelijk goed dat dit voor iedere Europese burger zo belangrijke onderwerp vandaag op de agenda staat en ik vind het dan ook erg jammer dat veel fracties de zaal al hebben verlaten. In onze uitgebreide Unie staan we ook op dit terrein voor nieuwe uitdagingen, alleen al door de verschuiving van de buitengrenzen. We moeten een goede beveiliging van onze buitengrenzen kunnen garanderen. Er moet prioriteit worden gegeven aan een gecoördineerd grensbeleid en de beveiliging van onze buitengrenzen moet gemeenschappelijk worden gefinancierd. In dit verband kijk ik echter met een zekere scepsis naar de oprichting van een Europese grensbewakingsdienst. Ons doel voor de toekomst moet zijn, een gemeenschappelijk asielrecht en duidelijke migratieregels tot stand te brengen, waarbij het vaststellen van quota is voorbehouden aan de lidstaten. In dit verband is het belangrijk dat illegale immigratie wordt tegengegaan. Het asielrecht is onaantastbaar, maar er kan geen sprake zijn van een recht op immigratie. We moeten op het gebied van asiel en migratiestromen ook streven naar een intensievere samenwerking met de buurlanden. Om onze burgers te beschermen moeten we optreden tegen het terrorisme en de georganiseerde misdaad; daarbij is het belangrijk in de kwestie van de bescherming van persoonsgegevens een goed compromis te vinden tussen de strijd tegen het terrorisme, de economische belangen en de rechten van de burgers. Andere speerpunten van ons beleid die extra aandacht verdienen zijn de bestrijding van kinderporno, vrouwenhandel, drugs en corruptie en de stabilisering van de Balkan. Tot slot wil ik op deze plaats formeel namens mijn land commissaris Vitorino nadrukkelijk bedanken voor zijn betrokkenheid en voor zijn zeer positieve bijdrage aan het communautaire Europa. Sonik (PPE-DE ).      Ik wil het hebben over het asielbeleid in verband met de nieuwe lidstaten. Met de uitbreiding van de Europese Unie in 2004 is het aantal asielaanvragen in de nieuwe lidstaten sterk gestegen. Volgens de prognoses van de Hoge Commissaris voor de vluchtelingen van de Verenigde Naties, die onlangs voor een studiebezoek in Polen, Slowakije en Hongarije was, zal de stijging in deze landen ten minste enkele jaren aanhouden. Sinds de opflakkering van het conflict in de noordelijke Kaukasus neemt Polen het grootste aantal Tsjetsjeense vluchtelingen op. Sinds half september is hun aantal met honderden procenten gestegen. Dagelijks passeren ongeveer vijftig personen van Tsjetsjeense afkomst de Poolse oostgrens. Hierbij gaat het hoofdzakelijk om moeders met kinderen, maar een grote groep wordt gevormd door kinderen zonder begeleiders. Wij moeten de werkzaamheden op het gebied van het gemeenschappelijk asielbeleid versterken en financieringsmechanismen instellen die de last solidair over de lidstaten verdelen. Daarnaast moeten wij organisatiemechanismen instellen voor de integratie van diegenen die als vluchteling worden erkend. Er moet snel een geïntegreerd systeem voor het beheer van de grenzen komen, evenals een Europees agentschap voor het beheer van de operationele samenwerking aan de buitengrenzen. Dit agentschap zou zo spoedig mogelijk zijn werkzaamheden moeten aanvatten en uniforme normen voor de bescherming van de buitengrenzen van de Europese Unie moeten uitwerken. Aangezien het de langste landgrens van de Europese Unie heeft zou Polen het aangewezen land zijn voor de vestiging van het agentschap. De Voorzitter.      Het debat over het verslag is gesloten. Ik wil de heer Vitorino vragen het woord te nemen. Vitorino,    Mijnheer de Voorzitter, naar aanleiding van de opmerkingen van parlementsleden over de nieuwe generatie van het Schengen-informatiesysteem, zou ik in de eerste plaats willen herhalen dat de Commissie, volgens de aanvankelijke planning, volkomen op schema ligt wat betreft haar werkzaamheden om ervoor te zorgen dat de nieuwe generatie van het systeem tegen 2007 operationeel is. Wij hopen dat de nieuwe lidstaten maximaal gebruik zullen maken van de Schengen-faciliteit bij hun voorbereiding op het belangrijke moment dat de binnenlandse grenscontroles worden afgeschaft. In de tweede plaats wil ik ingaan op de situatie op Lampedusa. Wij onderkennen dat de Italiaanse autoriteiten onder enorme druk staan, maar de Italiaanse regering heeft ons verzekerd dat iedereen die in Lampedusa aankomt en asiel aanvraagt, behandeld wordt in overeenstemming met de internationale conventies, met name de Conventie van Genève. Hun asielaanvragen zijn derhalve behandeld door de autoriteiten ter plaatse. Ik zou willen benadrukken dat het aan de hoge commissaris van de Verenigde Naties voor vluchtelingen is de situatie aldaar te controleren. In de derde plaats wil ik er nogmaals op wijzen dat er geen sprake is van kampen in het proefproject dat de Commissie en de hoge commissaris van de Verenigde Naties voor vluchtelingen voornemens zijn op te zetten in Marokko, Mauritanië, Algerije, Tunesië en Libië. Er bestaat enige verwarring over dit punt: het doel van het project is de nationale asielsystemen te versterken. Het heeft niets te maken met kampen. Ik ben het eens met diverse leden van het Parlement die onderstreepten dat in de volgende financiële vooruitzichten voldoende financiële middelen moeten worden vrijgemaakt om een grotere solidariteit in het beheer van de binnengrenzen en in het beheer van de migratie- en asielstromen mogelijk te maken. Ik hoop dat wij kunnen rekenen op de steun van het Parlement voor het Commissievoorstel in dezen. Tot besluit wil ik graag mijn dank uitspreken voor de bijzonder vriendelijke woorden die verschillende parlementsleden tot mij gericht hebben. Tien jaar geleden nam ik afscheid van dit Huis als afgevaardigde van het Parlement, en nu als lid van de Commissie. Wie weet in welke hoedanigheid ik wellicht terug zal keren! De Voorzitter.    Het debat is gesloten. De stemming vindt donderdag om 11.30 uur plaats. De Voorzitter.      Aan de orde is het verslag (A6-0013/2004) van mevrouw Gill over het ontwerp van gewijzigde begroting nr. 9 van de Europese Unie voor het financieel jaar 2004. Gill (PSE ),    Mijnheer de Voorzitter, ik wil graag om te beginnen ingaan op de geschiedenis en de rol van de Europese Toezichthouder voor gegevensbescherming en op de redenen voor het ontwerp van gewijzigde begroting nr. 9. Eerder dit jaar zijn de Europese Toezichthouder voor gegevensbescherming en de adjunct-Toezichthouder aangesteld. Dat is drie jaar nadat de verordening in werking is getreden. Afgelopen februari legde de Commissie het voorlopige ontwerp van gewijzigde begroting nr. 2 ter tafel, met daarin de kredieten voor de begrotingslijnen die onder afdeling VIII (B) van de begroting voor 2004 vallen. De Commissie stelde voor in totaal 1,2 miljoen euro uit te trekken voor het opstarten van activiteiten van de Toezichthouder voor gegevensbescherming. Het voorstel werd destijds gesteund door de Raad en het Parlement, en de nieuwe Toezichthouder voor gegevensbescherming, de heer Hustinx, en zijn adjunct-Toezichthouder, de heer Delgado, zijn inmiddels met hun werkzaamheden begonnen; hun bureau is gevestigd in een gebouw van het Europees Parlement. In deze gewijzigde begroting nr. 9 zullen dus de kredieten voor de Europese Toezichthouder worden aangepast, met een extra bedrag boven de kredieten van gewijzigde begroting nr. 2, die eerder dit jaar is aangenomen. Ik wil er echter op wijzen dat de cijfers die oorspronkelijk voorzien waren in gewijzigde begroting nr. 2 slechts betrekking hadden op negen maanden. Ze zijn in 2001 voorspeld en de functie van Toezichthouder voor gegevensbescherming is in 2004 ingesteld. Deze vertraging van twee jaar maakt deze specifieke gewijzigde begroting noodzakelijk, omdat we de kredieten voor vastleggingen met meer dan 670 000 euro moeten verhogen en de inkomsten met 170 000 euro. Voorts is er nog een extra bedrag van circa 300 000 euro nodig om de kosten van doorlopende juridische verbintenissen te dekken. Hieronder wordt onder meer de bezoldiging van de leden van de instelling gerekend; de kredieten voor personeel worden aangepast; en er zijn ook nog punten die verband houden met postdoctorale stageplaatsen en het uitwisselen van ambtenaren. Daarnaast is er nog geld nodig voor de huurkosten, gegevensverwerking en telecommunicatie. Ik stel tevens voor dat wij 200 000 euro reserveren. Een aantal van de kredieten voor dienstreizen, secretariaatstoeslagen, kosten voor vertalingen en vertolking zullen wij verlagen, alsmede de uitgaven ten behoeve van publicaties en voorlichting. Zoals ik reeds gezegd heb, zijn deze problemen ontstaan doordat het Europees Parlement en de Raad de verordening in 2001 hebben aangenomen. Deze verordening heeft in de eerste plaats tot doel personen te beschermen waar het gaat om de verwerking van persoonlijke gegevens door de instellingen en organen van de Gemeenschap. Voor zaken die het vrij verkeer van dergelijke gegevens betreffen, is via deze verordening een onafhankelijke toezichthoudende autoriteit in het leven geroepen, namelijk de Europese Toezichthouder voor gegevensbescherming. Deze Toezichthouder dient het verwerken van persoonlijke gegevens door communautaire instellingen te controleren en zal samenwerken met elke instelling en de functionaris die binnen elke instelling belast is met het toezicht op gegevensbescherming. De Toezichthouder zal zich bezighouden met gevoelige persoonsgegevens, bijvoorbeeld gegevens die te maken hebben met gezondheidsmethoden en de beoordeling van personeelsleden. Tot mijn voldoening kan ik het Parlement meedelen dat de Raad dit ontwerp van gewijzigde begroting heeft goedgekeurd. Ik moet er echter op wijzen dat tijdens het debat in de Begrotingscommissie enige bedenkingen zijn gerezen over de kosten. Aangezien het hier om een nieuwe instelling gaat, zijn wij bereid deze specifieke begroting te aanvaarden in haar huidige vorm. Ik wil echter wel duidelijk stellen dat wij in de toekomst een grotere begrotingsdiscipline, een betere planning en betere prognoses willen zien van de kant van zowel de Commissie als deze nieuwe instellingen die wij oprichten. Ik erken dat er beperkingen zijn wat betreft de wijze waarop het geld kan worden besteed, de rechtsgrondslag, enzovoort. Maar we moeten zorgen voor betere prognoses. Het aantal gewijzigde begrotingen en dergelijke in aanmerking genomen, moeten wij niet vergeten dat we op een kritiek punt zijn aanbeland en dat het Parlement een nieuwe, tijdelijke commissie voor de financiële vooruitzichten gaat instellen. Het is dan ook zaak dat we, terwijl we strijden voor onze belangrijkste politieke doelstellingen – die in de nieuwe financiële vooruitzichten zullen zijn vervat – ook een aantal van de interne structuren en interinstitutionele regelingen onder de loep leggen. Onze interne procedures zijn vaak te ingewikkeld voor de EU-burger om ze nog te kunnen begrijpen. We moeten de begrotingsprocedure vereenvoudigen. Het is belangrijk om in gedachten te houden dat het bij wat we hier vandaag doen niet alleen maar gaat om de technische informatie in het verslag: het raakt mijn kiezers in de West Midlands en het raakt de kiezers van iedereen in heel Europa. Deze nieuwe instelling zal onze burgers beschermen waar het gegevensverwerking betreft, en dat is een gebied dat zich steeds verder uitbreidt. Dat is een goede zaak en ik beveel deze gewijzigde begroting in haar huidige vorm dan ook met groot genoegen aan bij het Parlement. Schreyer,    – Mijnheer de Voorzitter, mevrouw de rapporteur, geachte afgevaardigden, het gepresenteerde verslag behelst de uitwerking van artikel 8 van het Handvest van de grondrechten van de Unie met het oog op de bescherming van natuurlijke personen bij de verwerking van persoonsgegevens. Ook dat is een resultaat van de Europese Unie uit de afgelopen jaren. Reeds het Verdrag van Amsterdam uit 1997 voorzag in een Europese Toezichthouder voor gegevensbescherming. Met de aanvaarding van het Handvest van de grondrechten in 2000 werd een belangrijke bijdrage geleverd aan de bescherming van de grondrechten, waaronder de bescherming van persoonsgegevens. Het Europees Parlement en de Raad gaven op 22 december 2003 hun goedkeuring aan de benoeming van de Europese Toezichthouder voor gegevensbescherming; het besluit inzake de benoeming trad op 17 januari 2004 in werking. De Europese Toezichthouder voor gegevensbescherming heeft tot taak zorg te dragen voor de bescherming van natuurlijke personen bij de verwerking van persoonsgegevens en voor het vrije verkeer van die gegevens tussen de communautaire instellingen en organen die door dit Verdrag of op grond van dit Verdrag zijn opgericht. Voor de derde keer dit jaar is deze nieuwe toezichthoudende instantie het onderwerp van een gewijzigde begroting. Op 9 mei keurde het Europees Parlement het ontwerp van gewijzigde begroting nr. 2 goed, waardoor voor de toezichthouder een bedrag van 1272 miljoen euro en vijftien nieuwe posten in de begroting van 2004 werden opgenomen. Het organisatieplan gaat nu uit van de gewijzigde begroting nr. 4 die verband houdt met de invoering van het nieuwe statuut voor ambtenaren en medewerkers in tijdelijke dienst. Het verslag van mevrouw Gill stelt voor het ontwerp van gewijzigde begroting nr. 9 zonder wijzigingen goed te keuren. De gewijzigde begroting voor 2004 gaat uit van uitgaven ten bedrage van 670 279 euro en van inkomsten ter grootte van 172 443 euro. Afdeling VIII (B) heeft voor het begrotingsjaar 2004 een totaal budget van 1,9 miljoen euro en voorziet in de omzetting van drie vaste posten in tijdelijke posten. Daarbij wordt het aantal medewerkers gehandhaafd op het niveau waarvoor in de gewijzigde begroting nr. 2 van dit jaar goedkeuring was gegeven. Ik wil de rapporteur heel hartelijk danken voor haar steun voor dit ontwerp en voor het verslag. Ook bedank ik het Parlement voor zijn steun op dit terrein. Dover (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, ik voer het woord namens de heer Ferber, die vanavond niet aanwezig kan zijn, en tevens in mijn hoedanigheid van schaduwrapporteur van de PPE-DE-Fractie naast mevrouw Gill. De commissie betreurt het door haar waargenomen onvermogen om de begroting voor het orgaan in kwestie binnen de perken te houden, al geef ik toe dat dit ook te maken heeft met het feit dat de instelling pas dit jaar is opgericht. Ik was zeer verheugd toen de Commissie, de Raad en het Parlement in juni een overeenkomst ondertekenden betreffende administratieve samenwerking tussen de instellingen. Deze beoogde in de eerste plaats ervoor te zorgen dat de Toezichthouder zijn voordeel zou doen met de ervaring die is opgedaan in andere instellingen op administratief en financieel gebied door knowhow over te dragen. In de tweede plaats was het de bedoeling dat de instelling onmiddellijk als zodanig haar taken en voorrechten zou kunnen uitoefenen. En in de laatste plaats zou de instelling moeten voldoen aan de gulden regel van goed financieel beheer dankzij de schaalvoordelen die zouden worden geïntroduceerd. Van dat laatste hebben wij niet voldoende gemerkt, en dat is de reden waarom de PPE-DE-Fractie zich heeft onthouden van stemming over deze specifieke aanvullende en gewijzigde begroting. Wij wilden de behandeling en de aanneming van de begroting niet obstrueren, maar wat wij wel hebben gedaan – en mevrouw Gill zal dit bevestigen – is tot uiterste voorzichtigheid manen ten aanzien van de begroting van 2005. Daarover zal een andere rapporteur verslag uitbrengen, dat weet ik, maar gezien het feit dat de aanvankelijk gevraagde 1,2 miljoen euro is gestegen tot 1,9 miljoen euro, zoals de commissaris zojuist gezegd heeft, en voor volgend jaar 2,8 miljoen euro gevraagd wordt, zou ik willen aandringen op de grootst mogelijke waakzaamheid. We verwachten immers een beter financieel beheer dan we nu zien. Op de werkzaamheden van deze organisatie op zich hebben wij niets aan te merken – daar is grote behoefte aan – maar we maken ons wel zorgen over de wijze waarop zij te werk gaat. Seppänen (GUE/NGL ).    - Mijnheer de Voorzitter, mevrouw de commissaris, ik richt mij hierbij tot de Commissie. De oprichting van het bureau van de Europese Toezichthouder voor gegevensbescherming is een juiste en noodzakelijke maatregel. Het onderhavige ontwerp van gewijzigde begroting is wat dit betreft een routinezaak, die wij overeenkomstig het voorstel van mevrouw Gill moeten aannemen. Ik wil in dit verband de Commissie erop wijzen, dat zij krachtiger maatregelen moet nemen om de activiteiten van het Europees Chemicaliënagentschap direct van start te kunnen laten gaan, zodra de chemicaliënwetgeving is aangenomen. De Europese Raad heeft tot de oprichting van het Chemicaliënagentschap besloten, maar de activiteiten ervan zullen niet op tijd kunnen beginnen als er geen voorbereidende maatregelen worden genomen inzake huisvesting en andere oprichtingsactiviteiten in Helsinki. Dat moet sneller gebeuren dan nu het geval is bij de oprichting van het bureau van de Europese Toezichthouder voor gegevensbescherming. Hierbij wordt op ongelofelijke wijze getreuzeld. Het aantal agentschappen is in dit millennium al gegroeid van zeven naar 23 en net zoals wij nu in Griekenland het bureau van de Europese Toezichthouder voor gegevensbescherming opstarten, moet ook de aan Finland gedane belofte op geloofwaardige wijze worden ingelost en moeten de activiteiten van het Chemicaliënbureau zo snel mogelijk van start gaan. Titford (IND/DEM ).    Mijnheer de Voorzitter, wat kunnen we hier anders van zeggen dan dat het weer hetzelfde oude liedje is: de ongelooflijke bureaucraten van Brussel laten nog maar eens 1,2 miljoen pond aan belastinggeld in een oogwenk verdwijnen. Wat kunnen we anders dan met verbazing toezien hoe zij alweer een instelling in het leven roepen waar niemand op zit te wachten en die bedoeld is om de zakenwereld, die het al zwaar genoeg heeft, te bedelven onder nog weer nieuwe bergen formulieren en documenten. Wij zien de Europese Unie voor onze ogen groter en groter worden. Met één pennenstreek wordt ervoor gezorgd dat de zoveelste bemoeial een gigantisch budget krijgt toebedeeld waarmee hij zijn eigen toko kan uitbreiden en de administratieve rompslomp nog eens flink kan vergroten. Mijnheer de Voorzitter, de natiestaten kunnen hun eigen regelingen treffen in verband met gegevensbescherming, en dat doen ze ook. Het Verenigd Koninkrijk heeft zijn eigen register voor gegevensbescherming en daarmee gepaard gaande, zeer gedetailleerde regelgeving. Wij hebben dit ambt van Europees toezichthouder voor gegevensbescherming eenvoudig niet nodig en ik doe dan ook een klemmend beroep op de collega’s tegen dit ontwerp van gewijzigde begroting te stemmen en voor deze ene keer nu eens “nee” te zeggen tegen de bouwers van het EU-imperium. Martin, Hans-Peter (NI ).    – Mijnheer de Voorzitter, mevrouw de commissaris, wie aan het eind van een debat aan de beurt is, heeft altijd het voordeel dat hij aandachtig kan luisteren. Persoonlijk vind ik dat er voor iedere bijdrage die ik heb gehoord wel iets te zeggen valt. Laat ik het echter toespitsen: mijn standpunt is dat het me zeker nuttig lijkt om bij al die Europese regels een Europese Toezichthouder aan te stellen. Ik vind echter dat het weinig zin heeft om het op de manier te doen zoals nu geprobeerd wordt. Ik denk dat de conservatieven zich op goede gronden van stemming hebben onthouden; ik denk dat men er ook om zeer goede redenen tegen kan stemmen. In plaats van de mogelijkheden die we hebben veel efficiënter te benutten en er uit te halen wat er al lang in zit, probeert men er weer iets nieuws aan toe te voegen. Daar ben ik inderdaad tegen. Ook bij de Europese Toezichthouder geldt dat een efficiënte aanpak met veel minder middelen mogelijk is. Kozlík (NI ).    Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, om te beginnen wil ik mijn steun uitspreken voor het voorontwerp van gewijzigde begroting van de Europese Unie voor 2004 betreffende de post voor de Europese Toezichthouder voor gegevensbescherming. Daarnaast wil ik echter, in verband met het begrotingsbeheer van de Europese Unie in de eerste zeven maanden van 2004, mijn bezorgdheid uitspreken over de duidelijke discrepantie tussen de overschrijving van bijdragen, waarvan 74 procent is uitgevoerd, en de overschrijving van betalingen, waarvan slechts 54 procent is uitgevoerd en waar sprake is van een aanmerkelijke achterstand. Indien we een en ander projecteren op de begroting van Slowakije voor de eerste negen maanden van 2004 komt het erop neer dat de bijdrage aan de begroting van de Europese Unie voor 70 procent betaald is terwijl de geplande jaarlijkse betalingen uit de begroting van de Europese Unie slechts voor 15 procent gedaan zijn. Deze situatie houdt in dat Slowakije en de andere nieuwe lidstaten, in plaats van dat zij steun krijgen na hun toetreding, nettocontribuanten van de begroting van de Europese Unie zijn geworden. Deze stand van zaken dient dringend te worden onderzocht, zowel op het niveau van de Europese Commissie als op dat van de Europese Raad en de nationale overheden. Hartelijk dank voor uw aandacht. De Voorzitter.      De sprekerslijst is afgehandeld. De vergadering van vandaag is gesloten. (1)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
1. Modificarea Regulamentului (CE) nr. 1234/2007 de instituire a unei organizări comune a piețelor agricole, în ceea ce privește standardele de comercializare a cărnii de pasăre ( - Înainte de votare: Ilda Figueiredo Domnule Preşedinte, doamnelor şi domnilor, aş dori să vă explic pe scurt că acest raport include amendamentele adoptate în unanimitate de către Comisia pentru agricultură şi dezvoltare rurală, ca urmare a rezoluţiei adoptate în plen la data de 19 iunie 2008, prin care s-a respins propunerea Comisiei privind autorizarea comercializării cărnii de pasăre destinată consumului uman, chiar după ce aceasta a făcut obiectul unui tratament antimicrobian. Prin urmare, aş dori să le mulţumesc tuturor acelora care au lucrat împreună cu mine la acest raport, inclusiv deputaţilor şi raportorului pentru aviz din partea Comisiei pentru mediu, sănătate publică şi siguranţă alimentară. Sperăm că atât Comisia Europeană, cât şi Consiliul vor lua în considerare acest raport şi avizul Parlamentului European în apărarea sănătăţii publice, a siguranţei alimentare şi a producătorilor de carne de pasăre din cadrul Uniunii Europene.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Informace o léčivých přípravcích (kodex Společenství týkající se humánních léčivých přípravků ) - Informace o léčivých přípravcích (postupy Společenství pro registraci léčivých přípravků a dozor nad nimi) (rozprava) Předsedající Dalším bodem je společná rozprava o zprávě, kterou předkládá Christofer Fjellner jménem Výboru pro životní prostředí, veřejné zdraví a bezpečnost potravin o návrhu směrnice Evropského parlamentu a Rady, kterou se mění směrnice 2001/83/ES o kodexu Společenství týkajícím se humánních léčivých přípravků, pokud jde o poskytování informací široké veřejnosti o léčivých přípravcích podléhajících omezení výdeje na lékařský předpis - C6-0516/2008 -, a zprávě, kterou předkládá Christofer Fjellner jménem Výboru pro životní prostředí, veřejné zdraví a bezpečnost potravin o návrhu nařízení Evropského parlamentu a Rady, kterým se mění nařízení (ES) č. 726/2004, kterým se stanoví postupy Společenství pro registraci humánních a veterinárních léčivých přípravků a dozor nad nimi a kterým se zřizuje Evropská agentura pro léčivé přípravky, pokud jde o poskytování informací široké veřejnosti o humánních léčivých přípravcích podléhajících omezení výdeje na lékařský předpis - C6-0517/2008 -. Christofer Fjellner Pane předsedající, pane Komisaři, dámy a pánové, konečně jsme se dostali k plenární rozpravě o novém právním předpisu týkajícím se informací o léčivých přípravcích. Budeme projednávat závěrečnou část toho, co někteří označují za nejkontroverznější otázku balíčku o léčivých přípravcích, konkrétně informace o léčivých přípravcích. Přiznávám, že ještě před rokem bych byl asi nikdy nevěřil, že společně dospějeme k plenárnímu zasedání v takové shodě, jíž se nám zde v Parlamentu nicméně podařilo dosáhnout. Skutečně je tomu tak, a hlavní zásluhu na tom mají mí stínoví zpravodajové. Právě jejich konstruktivní návrhy a ochota ke kompromisům nám pomohla dospět k dohodě a doufejme, že i ke schválení této zprávy převážnou většinou v plenárním hlasování. Není to jenom otázka ochoty ke kompromisům. Za patrně ještě důležitější pokládám fakt, že jsme si uvědomili, co chceme, a že zde v Parlamentu usilujeme o stejné věci. Za prvé, my všichni v prvé řadě chceme, aby evropští pacienti měli lepší a dostupnější informace o léčivých přípravcích. Za druhé, nikdo z nás si nepřeje reklamu na léčivé přípravky vydávané pouze na lékařský předpis. A za třetí, informace, které se dostanou k pacientům a jsou šířeny společnostmi, musí být kontrolovány a schváleny příslušnými orgány. Takové jsou principy, které sdílí všichni a jež nám usnadnily dosažení dohody. Z těchto důvodů jsme se však rovněž cítili do jisté míry nuceni návrh Komise přepracovat. Rád bych upozornil na pět věcí, na které jsme se při přepracovávání původního legislativního návrhu Komise zaměřili. Za prvé, snažili jsme se změnit perspektivu tohoto právního předpisu - od zaměření na právo farmaceutických společností šířit informace přejít k novému zaměření na právo pacientů na přístup k informacím, a s tím také na povinnost společností tyto informace zveřejňovat a zpřístupňovat. Za druhé, usilovali jsme o zpřísnění všech stávajících výjimek, abychom zabránili případným mezerám umožňujícím reklamu - něčemu, co si nikdo z nás nepřeje. Za třetí, zajistili jsme, aby informace o léčivých přípravcích pocházející od společností procházely kontrolou a aby byly spolehlivé, tím, že je nejprve musí schválit některý farmaceutický úřad. Za čtvrté, stanovili jsme, že pacienti či široká veřejnost by neměli dostávat informace, jež by mohly pocházet od farmaceutických společností, aniž by o ně předtím požádali. Nikdo by neměl dostávat nevyžádané informace o léčivých přípravcích. Proto jsme odmítli jakékoli takzvané "push channels" (prostředky, jimiž lze pacientům poskytovat nevyžádané informace), jako je reklama v rádiu, televizi nebo v novinách. Posledním bodem, na který bych rád upozornil, je skutečnost, že společnosti jsou pouze jedním článkem v informačním řetězci. V mnoha zemích Evropy musí zdravotnictví a společnost převzít mnohem větší díl odpovědnosti, než jaký nesou nyní. Jsou tu rovněž body, na kterých se neshodneme. V této souvislosti bych rád vznesl dotaz a vyzval své kolegy, aby přijali výjimku týkající se informací, které lékaři sdělují pacientům, jež jsou v jejich péči, jinými slovy, že takové informace nemusí procházet stejným kontrolním procesem jako ostatní informace. Uvedu konkrétní příklad, který by mohl představovat problém, pokud by tato výjimka nebyla přijata. Konkrétně by lékař ve Švédsku například nemohl pacientovi, jenž nehovoří švédsky, dát příbalový leták v angličtině kvůli tomu, že by nikdy nemohl být ve Švédsku schválen, jelikož zde angličtina není úředním jazykem. Na závěr bych se rád obrátil na Radu, jejíž zástupce zde bohužel není přítomen, což je v této záležitosti docela výmluvné. Této nepřítomnosti Rady skutečně lituji. Chtěl jsem přihlédnout k názorům a argumentům Rady, abych usnadnil průběh debaty, avšak dosud jsem se téměř pokaždé setkal s jednoznačně zamítavým postojem. Je obtížné naslouchat někomu, kdo žádné informace nesděluje. V této záležitosti se nám podařilo dosáhnout dohody. Jsem si jist, že také Rada, pokud se začne touto věcí podrobně zabývat, nalezne přibližně stejné podmínky pro dohodu, jaké jsme tu vytvořili my. Rada se nicméně nesmí snažit omezovat poskytování informací, aby se ušetřily finanční prostředky. S tím bychom se setkali neradi. Nedomníváme se, že s nedostatečně informovanými pacienty lze jaksi lépe jednat, ani že je levnější informace neposkytovat. Vyzývám Radu, aby převzala odpovědnost, a my mohli společně zajistit, že Evropané budou mít, v zájmu pacientů, lepší informace o léčivých přípravcích.. John Dalli člen Komise. - Pane předsedající, během svého slyšení jsem dal jakožto navržený kandidát na komisaře jasně najevo, že poskytování informací pacientům považuji za velice důležité téma. Pacienti mají značný zájem na svém zdraví a své pohodě. V současné době je však v Evropě dostupnost informací o léčivých přípravcích značně rozdílná: mohli bychom ji dokonce označit za velmi nespravedlivou. To, jestli pacienti obdrží příslušné informace, závisí na jejich jazykových znalostech, dovednostech v oblasti informačních technologií a často dokonce i na jejich sociálním postavení a vazbách. Pro Evropu, jež usiluje o překonání stávajících nerovností v oblasti zdraví, je tato skutečnost dále neudržitelná. Hlavní ambice prvotního návrhu Komise proto zůstává nadále oprávněná a já tleskám Parlamentu, a především panu zpravodajovi Fjellnerovi, za to, že s tímto významným návrhem pokročil. Jsem však jednoznačně přesvědčen, což jsem během svého slyšení také zdůraznil, že k tomuto dokumentu musíme přistupovat z hlediska pacientů. Musíme si položit otázku, jaké informace pacient potřebuje, nikoli jaké informace chce dané odvětví poskytnout. Musíme zajistit, abychom se vyhnuli přímé reklamě, kterou pacienti evidentně nechtějí. Opět Parlamentu tleskám k tomu, že zaujal právě tento postoj. Komisi to umožní přijmout mnohé z vašich klíčových pozměňovacích návrhů, až předložíme naše upravené návrhy. Týká se to zejména povinnosti zveřejňovat informace, otázky, jaké informace jsou zahrnuty, kanálů pro šíření informací a kontrolních mechanismů. Za prvé, podporují pozměňovací návrh, který stanoví, že dané odvětví musí mít povinnost a nikoli pouze právo zpřístupnit určité informace o léčivých přípravcích. To je velmi významná změna. Za druhé, pokud se týká otázky, jaké informace jsou zveřejňovány, obecně souhlasím, že tyto informace by neměly zahrnovat srovnání mezi léčivými přípravky, neboť by to mohlo být považováno za propagaci. Tyto informace jsou samozřejmě pro pacienty i zdravotnické pracovníky nanejvýš důležité, avšak kvůli jejich možnému zneužití k propagaci potřebují přesně vymezený rámec. Spolu s členskými státy na takovém rámci v oblasti hodnocení zdravotnických technologií pracujeme. Sdílím rovněž názor, že návrhy by se měly týkat informací zpřístupněných odvětvím a nikoli třetími stranami, jako jsou novináři a vědci. Víme však, že tu existuje šedá zóna, jež dává prostor k možnému zneužití. Proto se domnívám, že tyto strany by měly mít povinnost oznámit, zda od odvětví získaly finanční nebo jiné výhody. Za třetí, pokud se týká informačních kanálů, částečně s vašimi pozměňovacími návrhy souhlasím. Ne každý však používá internet; musíme zabránit tomu, abychom podporovali stávající nerovnosti tím, že těm, kdo nepoužívají nástroje digitální komunikace, znemožníme přístup k informacím o léčivých přípravcích. Domnívám se proto, že odvětví by mělo mít možnost vytvořit tištěný materiál z vlastní iniciativy a nikoli pouze na žádost. Takto sestavené informace by mohla na požádání využívat veřejnost nebo zdravotničtí pracovníci. Za čtvrté, pokud jde o kontrolu informací, souhlasím, že informace, které nebyly schváleny již během registračního procesu, musí být ze zásady předem schváleny příslušnými orgány. Jsem nicméně přesvědčen, že by Evropa měla věnovat větší pozornost právním výhradám, jež vznášejí některé členské státy a které se týkají slučitelnosti předchozího prověřování se svobodou projevu. Tyto členské státy by měly mít možnost provést exponovanou kontrolu bez ohledu na to, zda již byla taková exponovaná kontrola provedena. Několik pozměňovacích návrhů Parlamentu se týká informací z jiných zdrojů než z daného odvětví. V této souvislosti mi dovolte zdůraznit, že plně souhlasím s politickým cílem začlenit návrhy o informacích o léčivých přípravcích předložených odvětvím, kterými se dnes zabýváme, do širšího a komplexnějšího programu podávání informací pacientům. Existují ještě další velice důležité zdroje, jež je nutné co nejvíce využívat, avšak tyto návrhy by se jimi zabývat neměly. Komise se již zavázala vypracovat zprávu o srozumitelnosti příbalových letáků. Jakékoli změny týkající se této otázky by proto byly předčasné. Vytvořit u každé klinické studie zmíněné ve shrnutí evropské veřejné hodnotící zprávy odkaz na databázi Eurydice o klinických hodnoceních rovněž není proveditelné. Standardní spojení mezi databázemi by mělo být dostačující. Veřejné shrnutí hodnotící zprávy by nemělo být součástí evropského registračního procesu, protože již je veřejně přístupné prostřednictvím internetové stránky Evropské agentury pro léčivé přípravky (EMA). Jsem si vědom toho, že vedle informací poskytovaných odvětvím již existuje celá řada evropských a národních databází a portálů poskytujících informace o léčivých přípravcích. Postrádáme však jejich vzájemné propojení. Navrhuji, aby byl budoucí evropský internetový portál o léčivých přípravcích nedávno vytvořený směrnicí o farmakovigilanci využíván jako ústřední kontaktní místo pro přístup k informacím. V této souvislosti zcela uznávám, že je třeba podrobnějších informací o nemocích a jejich předcházení. Pacienti mají zájem o nejrůznější možnosti léčby, nejen o informace ohledně léčivých přípravků. To však nelze vyřešit současnými návrhy, které se zaměřují na léčivé přípravky. Komise má nicméně dobré předpoklady k tomu, aby působila jako evropská informační centrála. Naši úlohu vidím v propojování ostatních spolehlivých poskytovatelů informací, jako jsou členské státy či organizace pacientů. Kroky evropských institucí mohou být přidanou hodnotou a mnohé informační nástroje jako například portál EU o zdraví jsou již v provozu. Jistě vás, vážení poslanci, nepřekvapí, že Komise některé pozměňovací návrhy po pečlivém zvážení nemůže podpořit. Právo občanů podávat stížnosti je například základním principem EU. Není tedy vhodné ani nezbytné ho znovu formulovat. Výše postihů by měla být stanovena na vnitrostátní úrovni a nikoli na úrovni evropské legislativy. Seznam postojů Komise ke všem navrhovaným pozměňovacím návrhům byl dán Parlamentu k dispozici. Dovolte mi, abych na závěr opět poděkoval Parlamentu i panu Fjellnerovi a stínovým zpravodajům za jejich významný podíl na tomto dokumentu. Doufám, že hlasování, jež se uskuteční tento týden, pomůže zlepšit přístup pacientů k informacím a přesvědčí Radu o nezbytnosti zahájit podrobnou diskuzi o těchto návrzích. António Fernando Correia De Campos Pane předsedající, dámy a pánové, pane komisaři Dalli, pacienti by měli mít právo dozvědět se co nejvíce o svém onemocnění i o dostupných přípravcích k jeho léčbě. Jak lze však odlišit informace od reklamy? Kde a jakým způsobem lze získat objektivní a nezkreslené informace? Texty, jež v současné době platí, se vykládají různým způsobem, z čehož vyplývá, že je nutné je sladit a posílit tak nezávislost jednotlivce. Informace musí být spolehlivé, potvrzené příslušnými orgány, nezávislé, dostupné a zacílené na průměrné, laické příjemce. Záměrem je zajistit větší informovanost a odpovědnost konečných uživatelů. Lhůta pro udělení tichého souhlasu Evropské agentury pro léčivé přípravky (EMA) by měla být prodloužena z 60 na 120 dnů. Požadavek udat důvody pro zamítnutí zvyšuje význam těchto odmítnutí a zajišťuje vyváženost konečného výsledku. EMA plní klíčovou úlohu jakožto preferovaný zdroj informací. Rád bych závěrem poblahopřál zpravodajovi, panu Fjellnerovi, k jeho práci a prohlásil, že mne těší, že přijal téměř všechny návrhy, které jsem jakožto zpravodaj pro stanovisko Výboru pro vnitřní trh a ochranu spotřebitelů předložil. Cristian Silviu Buşoi zpravodaj pro stanovisko Výboru pro vnitřní trh a ochranu spotřebitelů. - Pane předsedající, chtěl bych poblahopřát zpravodajovi a ostatním kolegům, kteří přispěli k vytvoření tohoto dokumentu. Rád bych pogratuloval rovněž panu komisařovi Dallimu. Myslím, že jsme dosáhli dobrého výsledku a zpráva je nyní zaměřena na pacienty mnohem více než původní návrh. V současné době pacienti stále častěji požadují informace související se zdravím, aby se mohli aktivně podílet na rozhodnutích týkajících se jejich zdraví. Pacienti mají také tendenci vyhledávat informace na internetu. Kontrolovat tyto informace na internetu není snadné, ale dříve či později se tímto problémem budeme muset zabývat, jelikož pokud neuděláme nic jenom proto, že to je příliš složité, sám od sebe nezmizí. Podporuji proto zavedení přísných pravidel pro registraci a kontrolování internetových stránek jakož i zpřístupnění seznamu registrovaných internetových stránek, aby si pacienti mohli být jisti spolehlivostí svých zdrojů. Potřebujeme také ochranná opatření a tato zpráva je poskytuje tím, že omezuje informace, které lze zpřístupnit, na informace, jež jsou schváleny příslušnými orgány. S tímto záměrem jsme ve Výboru pro vnitřní trh a ochranu spotřebitelů přijali několik pozměňovacích návrhů týkajících se reklamy. U nepropagačních informací jsme se zaměřili na změnu formulace a výraz "šířit" nahradili výrazem "zpřístupnit" na základě tzv. "pull principle" (zásada, že informace by měly být poskytovány jen pacientům, kteří je sami vyhledávají), podle něhož mají pacienti přístup k informacím, jestliže je potřebují. Horst Schnellhardt Pane předsedající, pane komisaři, dámy a pánové, když uvážíte, jakým způsobem jsme o tomto návrhu Komise debatovali během minulého zasedání - naprostým odmítáním počínaje a oslavováním všech dosažených úspěchů konče - potom musím prohlásit, že jsem velice nadšen tím, co zde bylo předloženo. Dlužíme velký dík zpravodajovi a stínovým zpravodajům za to, že sjednotili toto široké spektrum názorů do koherentního postoje. Mám pocit, že ona klíčová slova jsou "zaměřený na pacienty". Jinými slovy řečeno, nenechali jsme se rozptylovat detaily a položili si otázku, co pacient potřebuje. Pokládám za správné, že jsme stanovili, aby pacienti mohli získávat informace z několika kanálů, ne jenom z jediného. Rád bych nicméně zopakoval, že lékaři musí pro pacienta nadále zůstat důvěryhodnou kontaktní osobou a musí mít nepochybně vliv na rozhodování. To garantujeme tím, že zakazujeme reklamu a zajišťujeme, aby informace, které pacienti dostávají, byly kontrolovány a schváleny některým orgánem. To znamená, že informace vycházejí především z vědeckých faktů, takže se na ně pacienti mohou spolehnout. Samozřejmě platí, že ne každý je schopen si přes internet tyto věci najít. Právě proto však máme různé kanály a navíc se domnívám, že internet je tak rozšířený, že si s tím nemusíme dělat starosti. Jenom doufám, že Rada konečně najde odvahu k tomu, aby se touto záležitostí zabývala. Jedná se totiž o velice důležitou věc a je třeba jednat rychle. Naši pacienti to od nás očekávají. Jedině tak odvedeme dobrou práci. Gilles Pargneaux Pane předsedající, pane komisaři, dámy a pánové, na počátku 21. století potřebují pacienti především patřičné informace, aby se mohli plně podílet na léčebném procesu, vědět, kde najít léčbu, rozhodovat spolu se zdravotnickými pracovníky o nejlepším způsobu léčby a důsledně dodržovat naplánovanou léčbu. V současné době pacienti požadují nezávislé srovnávací informace přizpůsobené individuálním potřebám. Návrhy na změnu směrnice předložené Evropskou komisí bohužel dostatečně nevyhovovaly potřebám vyjádřeným evropskými občany. Tyto návrhy otevřely dveře přímé propagaci farmaceutických společností, kterou považujeme za nesmyslnou, neboť vůbec nereaguje na skutečné potřeby pacientů. Tento krok nepřináší prospěch ani veřejnosti ani členským státům. Znamená naopak více byrokracie, zvýšené náklady a rizika pro pacienty. Právě z těchto důvodů jsme na začátku předložili návrh na zamítnutí těchto textů a Komisi tím požádali, aby své návrhy přepracovala. Tento přístup, který zaujal také můj kolega, pan Schlyter, ze skupiny Zelených/Evropské svobodné aliance umožnil našemu zpravodajovi, panu Fjellnerovi, jemuž vzdávám hold, aby návrhy Komise důkladně přezkoumal. Zároveň jsme předložili zhruba 60 pozměňovacích návrhů s cílem lépe chránit zdraví našich občanů a usnadnit přístup pacientů k nezávislým srovnávacím informacím přizpůsobeným individuálním potřebám. Přijetí těchto pozměňovacích návrhů Výborem pro životní prostředí nám umožnilo více zdůraznit právo pacientů na informace, spíše než abychom z poskytování těchto informací učinili pouze jednu z možností pro farmaceutický průmysl. Ve světle dojednaných kompromisních pozměňovacích návrhů a s ohledem na pozitivní změny provedené v obsahu textu během posledních měsíců jsme se rozhodli stáhnout náš návrh na odmítnutí zmíněných textů. Návrh zprávy ve svém nynějším znění s úspěchem vyvážil původní návrhy Evropské komise. Budeme nicméně nadále protestovat proti využívání zdravotnických pracovníků k tomu, aby svým pacientům rozdávali brožury a jiné informační materiály poskytované farmaceutickými společnostmi bez kontroly ze strany zdravotnických orgánů. Stejně tak budeme vystupovat proti povolování kampaní farmaceutického průmyslu, zejména informačních kampaní, jež se týkají očkování. Informace nesmí být farmaceutickými společnostmi rozšiřovány bez jakéhokoliv omezení. Zkušenosti ukazují, že musíme být velice ostražití - a případ léčivých přípravků Mediator ukazuje, jak moc ostražití - a zajistit, abychom dosáhli vyváženosti, o což jsme usilovali v tomto návrhu zprávy. Antonyia Parvanova jménem skupiny ALDE. - Pane předsedající, jakožto stínová zpravodajka své skupiny bych chtěla panu Fjellnerovi pogratulovat ke skvělé práci, kterou odvedl. Skupina ALDE vítá tuto zprávu, jež pro informování pacientů o léčivých přípravcích konečně stanoví jasný rámec. Pacienti potřebují objektivní informace a je nutné určit zřetelnou hranici mezi informacemi a reklamou. Informace o přípravcích vydávaných na lékařský předpis by proto měly být přísně kontrolovány. Zvláštní pozornost byla věnována také novým médiím, hlavně internetovým stránkám. Byla jasně definována ochranná opatření, vyvinuty mechanismy pro sledování obsahu a prosazena opatření pro řádné plnění. Ráda bych také učinila osobní poznámku týkající se materiálů poskytovaných zdravotnickým pracovníkům za účelem jejich distribuce mezi pacienty. Neexistuje žádný objektivní důvod pro vynětí těchto materiálů z ustanovení zahrnujícího ostatní materiály, zvláště když víme, že lékaři jsou pro pacienty nejdůvěryhodnějším zdrojem informací. Proto budu sama hlasovat proti pozměňovacímu návrhu 88 a doufám, že naše hlasování bude koherentní, aby zůstal zachován hlavní přínos této zprávy oproti návrhu Komise. Miroslav Ouzký Na začátek bych chtěl zdůraznit, že tato zpráva patří mezi ty, které plně podporuji. Celý svůj profesní život bojuji za to, aby se každý občan stal manažerem svého zdraví, a tím se může stát pouze v případě, že bude řádně informován Jak zde bylo zmíněno již kolegou Horstem Schnellhardtem, již od minulého legislativního období bojujeme za to, aby se tato norma pohnula. Ty věčné debaty o tom, že neumíme odlišit reklamu od informací mi dnes, nezlobte se, připadají směšné. Každý z nás dokáže odlišit informaci vyžádanou od informace, která je nám vnucována. Měli bychom otevřít plně dveře všem informacím, které žádány jsou. Uvědomme si, že žijeme v globalizovaném světě, a nenuťme občany Evropy, aby vyhledávali informace na webových stránkách Spojených států. Jiří Maštálka I já stejně jako můj kolega Ouzký se za svůj profesní život lékaře věnuji tomu, jak lépe informovat své pacienty. Ale na začátku bývá zvykem ocenit dobrou práci zpravodaje, já bych tak chtěl učinit, ovšem s malou výtkou, kterou řeknu později. Když jsme začali projednávat tento návrh, stáli jsme po zvolení nové Komise před dvěma problémy. Zaprvé, problematika přešla do gesce nového komisaře, zadruhé, stáli jsme před problémem, zda pokračovat v započaté práci anebo bývalý dokument smést ze stolu a začít znova. Stejně jako většina z vás a komisař Dalli jsme se shodli na tom, že původní návrh Komise nebyl dobrý, nevycházel vstříc potřebám pacientů a spotřebitelům. Proto jsme nechtěli ztrácet čas a pracovali společně nad dokumentem starým. Shodli jsme se na tom, že odmítáme komerční kampaně vedené farmaceutickými společnostmi. Vyloučili jsme tištěná média jako komunikační kanál a shodli jsme se na tom, že právem pacientů je vědět, kdo poskytuje informace, a že společnosti jsou odpovědné za veškeré informace, které šíří. Jsem poněkud zaskočen tím, že kolega Fjellner znovu předkládá na plenární zasedání pozměňovací návrh, který jsme ve výboru odmítli a který by byl krokem zpět a byl v kontradikci s pozměněným zněním návrhu. Pokud by takový návrh byl přijat, měl bych problém pro celkově dobrý dokument hlasovat. Anna Rosbach Paní předsedající, pane komisaři, souhlasím se zpravodajem, že bychom se měli zaměřit na bezpečnost pacientů a na poskytování informací pacientům. Pacienti, sestry a lékaři by všichni měli mít přístup k těm nejlepším možným informacím o daném léčivém přípravku. Lékaři, s nimiž hovořím, požadují větší dostupnost nestranných informací o léčivých přípravcích jako pro sebe, tak pro pacienty a další zdravotnické pracovníky. Žádají také, aby byl standardizován popis přípravků, neboť informace o účincích léčivých přípravků hledají převážně na internetu. Tam porovnávají léčivé složky téhož léčiva od různých společností domácích i zahraničních. Je tedy nesmírně důležité, aby si farmaceutické společnosti uvědomily svou odpovědnost a význam toho, aby byly jejich informace fakticky i technicky správné a nebyly vykládány jako reklama. Víme, že farmaceutické společnosti musí prodávat své produkty, avšak odpovědnost ve skutečnosti zvyšuje důvěru spotřebitele v určitý přípravek. Franz Obermayr (DE) Paní předsedající, klíčovým je v tomto případě blaho pacientů. Aby se pojistily, farmaceutické společnosti často do příbalových letáků zahrnují každý drobný vedlejší účinek, což věci pochopitelně značně komplikuje. Zmatení pacienti mají sklon měnit dávkování podle svého či přestat přípravek užívat. Záplava informací na internetu, z nichž některé jsou spolehlivé a jiné nikoli, zmatek a nejistotu značně zvyšuje. Prověřené internetové stránky jsou krokem správným směrem, avšak samy o sobě nestačí. Další prioritou je učinit informace srozumitelnými i pro ty, kdo nemají lékařské či farmaceutické vzdělání. Příbalový leták nesmí klamat a musí být čitelný. Velikost písma by se měla zvětšit, především s ohledem na starší osoby. Musím bohužel prohlásit, že některé třetí země těží z vysoké úrovně ochrany v evropském farmaceutickém odvětví. Originální i padělaná léčiva jsou tak ve velkém množství volně dostupná v tureckých bazarech. Proto musíme uložit povinnosti také těmto třetím zemím, abychom s tímto černým trhem nadobro skoncovali. Salvatore Tatarella (IT) Paní předsedající, dámy a pánové, záměrem směrnice, o níž diskutujeme, je sladit obsah a kvalitu farmaceutických informací dostupných všem občanům Unie. Ačkoliv zdůrazňuje právo na reklamu, směrnice především prosazuje právo pacientů na informace. Musíme dát všem evropským občanům stejnou příležitost dostat se k informacím o léčivých přípravcích. Hlavním cílem této směrnice je zajistit, aby byli evropští pacienti informovanější a mohli tak k léčivům zaujmout zasvěcenější přístup. Každý z nás, a především farmaceutický průmysl, musí mít stejný cíl, jímž je poskytovat informace, které jsou přesné a užitečné a zároveň dostupné všem občanům bez rozdílu. Za zvlášť významné pokládám dva body této směrnice. Za prvé, občané musí, prostřednictvím přesných informací, dostat příležitost léčiva správně užívat, aby měla blahodárnější účinek na jejich zdraví a aby byla v co největší míře snížena rizika spojená s jejich nesprávným užíváním. Za druhé, přesné a efektivní informace mohou zvýšit informovanost občanů o tom, jak náklady na farmaceutický průmysl zatěžují veřejné výdaje. V každém případě musíme být v některých věcech velmi pozorní a přísní. Mám tím na mysli zejména nebezpečí, že se informace o léčivých přípravcích změní ve skrytou reklamu. Musíme zabránit riziku, že se za údajnými vědeckými informacemi budou skrývat mnohem méně ušlechtilé úmysly, tj. ovlivnit pacienty a přimět je, aby si zakoupili konkrétní léčivo. Je proto nezbytné mít účinné nástroje pro kontrolu informací, především těch, které mohou občané získat z internetu. Závěrem tedy doufám, že Komise zajistí možnosti kontroly informací takovým způsobem, aby zaručila jejich přesnost. Těmito kontrolami by měly být pověřeny specializované nezávislé organizace, aby byla zajištěna větší záruka nestrannosti. Karin Kadenbach (DE) Paní předsedající, pane komisaři, dámy a pánové, ve svém projevu sám pan komisař Dalli prohlásil, že se musíme zaměřit na pacienta. Ačkoliv původní návrh Komise kladl spíše důraz na trh, podařilo se nám - prostřednictvím široké škály pozměňovacích návrhů přijatých výraznou většinou - obrátit pozornost na občany a přihlédnout tak k tomu, co říkal pan komisař Dalli. Právo pacienta na prvotřídní nepropagační informace o přínosech a rizicích přípravků vydávaných pouze na lékařský předpis jsme naléhavě potřebovali. Toto nařízení potřebujeme. Sama pocházím z prostředí reklamy - moji profesí je reklama a PR - a vím, že reklama má jediný cíl a tím je prodávat. Naším úkolem však je poskytovat informace. Domnívám se, že nynější zpráva a jí odpovídající pozměňovací návrhy náležitě zohledňují naši odpovědnost poskytovat informace. Pane komisaři, náklady na léčivé přípravky tvoří značnou část výdajů na zdravotnictví, a proto Vás vyzývám, abyste zajistil, že pacienti budou dobře informováni, a abyste nadále pokračoval ve Vašich iniciativách, v prevenci a podpoře zdraví. Jedině společně totiž můžeme uspět. Marina Yannakoudakis Paní předsedající, jak často se zajímáme o vedlejší účinky léčivých přípravků, které užíváme? Jak často si přejeme více informací o produktech a onemocněních? Tato zpráva se zabývá těmito otázkami i poptávkou veřejnosti po informacích. Změna zaměření oproti původním návrhům Rady byla důležitá, stejně tak i důraz na právo pacienta na přístup k informacím oproti možnosti farmaceutických společností poskytovat informace. Toho jsme dosáhli zákazem přímé reklamy na léčivé přípravky vydávané pouze na lékařský předpis. Další důležitou otázkou bylo potvrzení příslušných vnitrostátních orgánů a zdravotnických pracovníků jakožto hlavních zdrojů informací. I toho se nám podařilo dosáhnout. Směrnice o informacích pro pacienty vysílá jasný signál, pokud jde o práva pacientů. Blahopřeji zpravodaji k tomu, že se vypořádal s obtížným materiálem a vytvořil komplexní směrnici, kterou, jak doufám, všichni společně podpoříme. RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien (LT) Paní předsedající, v Evropské unii zastáváme zásadu informovanosti spotřebitele, jímž je v tomto případě pacient, a usilujeme o to, aby občané částečně převzali odpovědnost za své vlastní zdraví. Jakožto politici máme nicméně povinnost chránit občany před nesprávnými a zavádějícími informacemi. A právě to dnes činíme. Pokud se týká přístupu veřejnosti k informacím o léčivých přípravcích, zdá se, že se situace napříč Evropskou unií liší. Rozlišit mezi informacemi a reklamou je stále obtížnější. Podporuji proto postoj Parlamentu, který usiluje o přesnější definici informací a reklamy. Je důležité, aby pacienti získávali spolehlivé objektivní informace ve svém mateřském jazyce, aby tyto informace byly určeny laické veřejnosti, byly srozumitelné a snadno dostupné a přihlížely ke konkrétním potřebám spotřebitelů. I lékaře musíme, stejně jako pacienty, chránit před skrytou reklamou, neboť jejich vzájemný vztah je v léčebném procesu zvlášť důležitý. Žijeme v době, kdy hranice mizí a informace se mohou svobodně pohybovat stejně jako my. Musíme proto uplatňovat určitá ochranná opatření, abychom zajistili blaho evropských pacientů. Blahopřeji tedy zpravodajovi k jeho vynikající práci a doufám, že my všichni budeme zdravější a budeme mít snazší přístup k informacím. Milan Cabrnoch (CS) Směrnice o léčivých přípravcích nebyla významně upravována téměř deset let, a proto je její revize více než nutná. Plně podporuji, aby byl pacient úplně informován a zároveň aby byl pro lékaře plnohodnotným partnerem a aby se mohl podílet na rozhodování a také za tato rozhodování nést svůj díl odpovědnosti. Zásadní úlohu v této změně bezpochyby sehraje dostupnost informací. Mezi tyto informace zcela jistě patří i informace o léčivých přípravcích i o těch, které podléhají omezení výdeje na lékařský předpis. Pacienti by měli mít přístup k údajům o přípravku a to nejen v podobě tištěné, ale také v podobě elektronické. Měli by mít přístup k informacím, které budou nezávislé, objektivní, úplné, pravdivé, dostupné ve srozumitelné formě a ve srozumitelném jazyce. Děkuji panu zpravodaji za jeho dobře odvedenou práci a jeho návrh podpořím. Anja Weisgerber (DE) Paní přesedající, chtěla bych poděkovat zpravodajovi, Christoferovi Fjellnerovi, i jeho stínovým zpravodajům. V obtížných podmínkách a navzdory silnému protivětru tato zpráva dosáhla opravdu dobrého výsledku. Návrh Komise byl podstatně vylepšen. Striktní zákaz reklamy zůstává v platnosti: v rozhlase, televizi ani v časopisech nebudou žádné informace, místo toho musí pacienti dané informace sami aktivně vyhledávat. Můj postoj vychází z myšlenky, že pacienti jsou zodpovědní lidé. Chtějí být informováni a já bych jim velice ráda pomohla toho dosáhnout. Proto také požaduji, aby byl pacient při poskytování informací na prvním místě. Ráda bych se zaměřila na dva klíčové body. Sama jsem zcela jasně prohlásila, jak ve Výboru pro vnitřní trh a ochranu spotřebitelů, tak ve Výboru pro životní prostředí, veřejné zdraví a bezpečnost potravin, že bych uvítala portály o zdraví na internetu a podobné informace v tištěných médiích. Naši občané si informace často vyhledávají na internetu, kde často narazí na neúplné a neověřené informace. Musíme tomu proto čelit pomocí alternativy: ověřených informací. Farmakovigilance byla prvním úspěchem v podobě portálů o bezpečnosti léků, které obsahovaly příbalové letáky a informace o léčivých přípravcích. Chtěla bych však, pane komisaři, jít ještě dál a uvítala bych souborné internetové portály, které budou poskytovat rovněž informace o onemocněních a o jejich předcházení. Pokud jsem Vám správně rozuměla, tak je v zásadě podporujete, ale nejspíš jste to neřekl v tomto dokumentu. Ráda bych, aby pan komisař jasně prohlásil, zda je rovněž podporuje. Pokládám to za nanejvýš důležité. Françoise Grossetête (FR) Paní předsedající, chtěla bych pogratulovat našemu zpravodajovi, panu Fjellnerovi, k vynikající práci, kterou po několik měsíců odvádí na těchto dvou zprávách. Říkám to především proto, že na tento text jsme čekali již celé roky. Ti služebně nejstarší z nás si vzpomenou, že když jsme kdysi měnili farmaceutickou legislativu, chtěli jsme hovořit o tom, jak informovat pacienty o léčivých přípravcích a léčbě, ale bohužel nebylo jasné, jak odlišit informace a reklamu. V současné době nesmíme dovolit, aby se za informacemi skrývala reklama, a tyto zprávy již nekladou důraz na právo společností předávat informace, nýbrž na právo pacientů se k nim dostat. Princip je tedy naprosto odlišný, a proto jsou pacienti prioritou. Mimoto říkáme "ne" nevyžádaným informacím, což je krok, který omezí distribuční kanály a tím i riziko reklamy. Pacienti si sami vyhledají informaci, kterou potřebují a jež jim nebude vnucena rádiem či televizí, novinami nebo časopisy. Právě to totiž odlišuje informace od reklamy. Některé informace bude proto třeba předem prověřit. Toto předchozí prověřování musí být prováděno vnitrostátními orgány a musí umožnit vytváření specializovaných objektivních internetových stránek a využívání specifických tištěných materiálů, jak to vysvětlil pan komisař Dalli. Existují tedy všechny podmínky pro to, abychom zajistili kvalitní a objektivní informace, na které pacienti tak dlouho čekali. Z tohoto důvodu musí Rada dostát svým povinnostem a vyjádřit souhlas, jelikož nemůžeme dovolit, aby se na internetových stránkách objevily jakékoli informace. Čekáme už 10 let, celých 10 let, na to, až Rada učiní rozhodnutí. Alajos Mészáros (HU) Paní předsedající, pan Fjellner si za tuto zprávu zaslouží poděkování, jelikož jsme již dlouho potřebovali návrh, aby bylo pacientům poskytováno více kvalitnějších informací o léčivých přípravcích vydávaných pouze na lékařský předpis, jež jsou pacientům předepisovány a které jsou jimi užívány. Kvalitní informace jsou velmi důležité a přispívají ke zlepšení podmínek ve zdravotnictví. Pokud jsou pacienti náležitě informováni, budou spíše dodržovat nezbytnou léčbu a lépe porozumí rozhodnutím týkajícím se jejich léčení. Samotná harmonizace evropských právních předpisů nestačí. Poskytováním správných informací musíme rovněž zajistit zlepšení veřejného zdraví. Významnou úlohu zde hrají také farmaceutické společnosti. Musíme nicméně rovněž zajistit, že komerční propagace nepovede k nadměrnému užívání léků. Poskytování informací o léčivých přípravcích v členských státech EU v současnosti naráží na řadu problémů. V některých členských státech se pacienti obtížně dostávají i k těm nejzákladnějším informacím o předepsaných léčivých přípravcích. To způsobuje zásadní rozdíly v kvalitě zdravotní péče poskytované v EU. Vedle informací dostupných na internetu bychom měli poskytovat poučení rovněž prostřednictvím tradičních kanálů. Naším záměrem však není zajistit, aby farmaceutické společnosti měly právo poskytovat informace, nýbrž dát pacientům příležitost, aby informace získali. Potřebujeme rozlišovat informace a reklamu. Komunikace mezi pacienty a lékaři je podle mého názoru také důležitá, neboť primárním zdrojem informací musí být pro pacienta lékař, který dané léčivo předepisuje. Ostatní informační kanály by měly sloužit pouze k doplnění těchto informací. Zuzana Roithová (CS) Velmi oceňuji práci zpravodaje na pravidlech pro zlepšení dostupnosti a kvality informací o lécích pro evropské pacienty. Jako lékařka mohu hodnotit, že informace na příbalových letácích bývají spolehlivé a srozumitelné lékařům. Nyní budou muset být psány také tak, aby jim rozuměli i laici. Máme však i ambici skoncovat se zavádějící reklamou na internetu lákající ke koupi přípravků, které nejen že neléčí, ale mohou pacientům i škodit. Regulovat obsah webu v globalizovaném digitálním prostředí je však problém. Chci znovu zdůraznit, že řešením je co nejdříve uvést do života návrh na zavedení značky důvěryhodnosti pro bezpečné internetové stránky. Pak teprve bude možné zajistit i spolehlivý obsah o lécích na internetu, a to bez ohledu na světadíl, v němž sídlí provozovatel stránek. Tato koncepce byla obsažena také v mé zprávě o důvěře spotřebitelů v digitálním prostředí. Mario Pirillo (IT) Paní předsedající, pane komisaři, dámy a pánové, zpráva, o níž diskutujeme, je nesmírně důležitá, jelikož umožní sladění evropských právních předpisů o přístupu k informacím o léčivých přípravcích a především proto, že zajistí, aby pacienti dostávali více informací o léčivých přípravcích vydávaných na lékařský předpis. Zveřejňování těchto informací na internetových stránkách musí být transparentní a nezávislé. Abychom to zajistili, musí být všechny informace prověřeny příslušnými vnitrostátními či evropskými orgány, aby se zabránilo tomu, že se stanou skrytou reklamou na léčivé přípravky, nejspíš v důsledku jednání výrobních společností. Na závěr žádám, aby byla stejná pozornost věnována také informacím obsaženým v brožurách o léčivých přípravcích vydávaných na lékařský předpis. V této souvislosti dávám přednost tomu, aby detailní informace pacientům poskytovali lékaři nebo lékárníci, s cílem zajistit, že plně porozumí požadovanému způsobu podávání léčivého přípravku. Oreste Rossi (IT) Paní předsedající, dámy a pánové, domníváme se, že tento právní předpis je přínosný, protože jeho cílem je vytvoření harmonizovaného legislativního rámce pro nepropagační informace o léčivých přípravcích vydávaných na lékařský předpis, které smějí farmaceutické společnosti sdělovat veřejnosti, přičemž zákaz reklamy ponechává beze změn. Návrh zdůrazňuje rozdíl mezi reklamou a informacemi. Poskytování informací vychází z principu aktivního vyhledávání. Hlavním zdrojem informací o léčivých přípravcích musí nadále zůstat lékaři. Ostatní zdroje, jež jsou považovány za doplňující a zahrnují časopisy a noviny, by měly být podporovány. Ústředním hlediskem je právo pacienta na informace spolu s aktivní účastí organizací zastupující občany, především pacienty. Hlasovali jsme pro tento právní předpis. Mairead McGuinness Paní předsedající, všichni bychom uvítali, kdyby pacienti využívali stávající informace, které jsou jim dostupné. Potřebujeme mezi občany vytvořit povědomí o využívání nyní dostupných informací. Podporuji ty kolegy, kteří prohlašují, že bychom neměli přípravkům dělat reklamu, a zainteresovaným společnostem bych chtěla říci, že sdělování kvalitních informací spotřebitelům představuje ten nejlepší druh reklamy, protože pokud nějaký přípravek občanovi poslouží, pak je to jasné sdělení, že bude užíván, kde ho bude třeba. Je samozřejmě třeba, aby praktičtí lékaři svým pacientům sdělovali lékařské a odborné informace. Často k tomu nedochází právě nejlepším způsobem. Konečně musíme také jasně stanovit, jak mají být léčivé přípravky přidělovány občanům různých věkových skupin. V současné době jsou předepisovány s tím, že kontrola daného případu proběhne až za rok. To je velmi nebezpečné. Proto potřebujeme mnohem důkladnější a pravidelná hodnocení toho, jak je o pacienty pečováno. Jinak budeme čelit zdravotním problémům. John Dalli člen Komise. - Je vskutku příjemné vidět tolik pozitivních postojů k tak významnému dokumentu a všeobecně sdílenou důvěru v základní principy a koncepty, na jejichž základě by tento návrh měl postupovat. Jak jsem již dříve prohlásil, bylo velice důležité, že jsme změnili zaměření původního návrhu a učinili z něj návrh orientovaný na pacienty a vycházející z hlediska pacienta. Debatu v Parlamentu jsem velmi pečlivě sledoval. Hovořil jsem s mnohými z vás, abych zjistil, o čem se diskutuje, a jsem přesvědčen, že jsme, jak jsem prohlásil ve svém prvním vystoupení, vytvořili velmi přínosný dokument, na kterém bychom nyní měli stavět, abychom dospěli ke konečné dohodě. Rád bych učinil několik stručných poznámek k tomu, co jste řekli. Co se týká předběžných kontrol ze strany EMA zmíněných panem Correiou, domnívám se, že 120 dnů by byla nepřiměřeně dlouhá doba, a lhůta, kterou budeme navrhovat, se bude pohybovat okolo 60 dnů. Internet představuje nelehký úkol. Kontrola internetových stránek obsahujících informace pro pacienty je nezbytná, ale všichni si uvědomujeme, že je také obtížná. Poznámky pronesené panem Buşoiem a paní Grossetêtovou, které se týkají striktních pravidel pro internet, jsou velice důležité. Právě na těchto pravidlech bychom měli pracovat. Stejně tak je důležité zachovat ústřední význam lékaře ve vztahu s pacientem, jak prohlásil pan Schnellhardt a svým způsobem i pan Pargneaux a paní Parvanová. Souhlasím, že lékaři by neměli být nástrojem farmaceutického průmyslu, na druhé straně by však lékař měl být dobrým médiem pro předávání informací. V této souvislosti musíme zajistit, jak uvedla paní Rosbachová, aby informace, které se dostávají do rukou lékařů, byly také objektivní. Můj poslední bod se týká souborného portálu o nemocích, který zmínila paní Weisgerberová. Musím říci, že co se týče léčivých přípravků, ty jsou již zahrnuty do legislativy o farmakovigilanci, kterou předkládáme. Pokud jde o nemoci, věc je poněkud složitější. Portál o vzácných onemocněních již existuje, avšak co se týká celkové škály nemocí, tam jsme teprve začali a pokoušíme se tuto otázku řešit. Ukazuje se však, že se jedná o velice složitý a nesmírně obsáhlý úkol, což jistě pochopíte. Rád bych vám tedy poděkoval za práci, kterou jste na tomto dokumentu odvedli. Chtěl bych znovu poděkovat zpravodajovi a stínovým zpravodajům, za jejich práci, a doufám, jak jsem již řekl, že konečně budeme mít dokument, na němž budeme moci dál společně pracovat. Postoj Komise k pozměňovacím návrhům předloženým Parlamentem: - C6-0156/2008 - Pozměňovací návrhy: Přímo přijatelné: 1, 3, 4, 10, 11, 12, 22, 26, 35, 39, 40, 42, 56, 60, 63, 64, 65, 67 a 69 V zásadě přijatelné: 9, 13, 14, 16, 19, 20, 21, 23, 27, 32, 34, 36, 37, 41, 46, 48, 50, 52, 58, 62, 66, 72, 74, 75, 76, 77 a 78. Přijatelné po změně některých formulací: 5, 6, 7, 8, 15, 24, 25, 28, 33, 44, 49, 53, 59 a 70. Částečně přijatelné: 2, 29, 31, 43, 54, 55, 61 a 79. Nepřijatelné: 17, 18, 30, 38, 45, 47, 51, 57, 68, 71 a 73 - C6-0517/2008 - Pozměňovací návrhy: Přijatelné: 2 a 7 V zásadě přijatelné: 6 Přijatelné po změně některých formulací: 1 Částečně přijatelné: 9, 10 a 12 Nepřijatelné: 3, 4, 5, 8 a 11 Christofer Fjellner Paní předsedající, jsem potěšen, že představitel Komise na úvod zdůraznil právě skutečnost, že přístup k informacím o léčivých přípravcích je v současné době v Evropě značně rozdílný, protože jsme se velmi usilovně snažili zajistit, aby k nim měl dobrý přístup každý a tento přístup harmonizovat. Zároveň jsem měl vlastní požadavek, že v žádné konkrétní zemi nesmí být informace horší nebo omezenější. Jsem si vědom, že právě toho se obávalo mnoho lidí v některých zemích včetně Švédska, kde již dlouho existuje systém nazvaný Fass. Nyní se obracím přímo na tyto lidi a prohlašuji, že způsob, jakým Parlament hlasoval, znamená nejen, že je možné Fass zachovat, ale také to, že podobné systémy mohou zavést i další země. V jiných ohledech jsou dnes pravidla v Evropě dosti zvláštní v tom, že o léčivých přípravcích podléhajících omezení výdeje na lékařský předpis si může každý říkat, co chce, kromě těch, kdo tyto léčivé přípravky vyrábějí; jinými slovy kromě těch, kteří by o nich měli vědět nejvíc. Jsem proto potěšen, že jsme stanovili, aby měli nejen toto právo, nýbrž aby měli povinnost šířit některé základní informace. Také oni musejí něčím přispět, neboť koneckonců právě oni mají pod palcem velké množství informací. Panu komisaři bych pouze rád řekl, že mne velice těší, že se patrně shodneme na všech bodech, které v této práci považuji za klíčové. Jsem přesvědčen, že Komise a Parlament nyní nalezly shodu. To vyvíjí na Radu značný tlak, aby se touto záležitostí konstruktivně zabývala a dále na ní pracovala. Abych řekl pravdu, i u těch bodů návrhu, vůči nimž Komise vyjádřila své námitky, trvám na tom, že podstata našich kýžených cílů je velmi podobná, například pokud jde o tištěné materiály a o možnost pomoci zemím s ústavními problémy, k nimž patří i Švédsko, aby je pomocí tohoto návrhu vyřešily. Na závěr bych se chtěl obrátit na ty poslance, kteří si myslí, že by neměla existovat výjimka pro lékaře a pro informace, jež mají lékaři poskytovat. Osobně zastávám názor, že lékař, který spatří klinické hodnocení vydané farmaceutickou společností, by měl mít právo dát ho pacientovi, pokud dané informace považuje za relevantní, nebo, že lékař, který objeví příbalový leták psaný v jiném než v úředním jazyce daného členského státu, by měl mít právo tyto informace vytisknout a dát ji pacientovi. V těchto případech však musíme hlasovat pro to, aby se lékař mohl sám rozhodnout, a nikoli, aby tato směrnice určovala, co mají lékaři pacientům dávat. To je vždy odpovědností lékaře a my bychom to neměli právně upravovat. Předsedající Společná rozprava je ukončena. Hlasování se bude konat ve středu 24. listopadu 2010. Písemná prohlášení (článek 149) John Attard-Montalto písemně. - Informace o spotřebitelských produktech se staly nezbytností. Informace o léčivých přípravcích jsou zvláště citlivé. Musíme přitom především rozlišovat mezi informacemi a reklamou. V rámci diskuse o této zprávě vytváří Evropský parlament ochranná opatření pro oblast léčivých přípravků. Jedním takovým příkladem je, že tištěné materiály musí být předloženy Evropské agentuře pro léčivé přípravky (EMA) k analýze 90 dní předtím, než jsou zasílány spotřebitelům. Jednou z dosud neřešených otázek jsou informace o cenách. Během tohoto legislativního období jsem upozorňoval na vysoké ceny léčivých přípravků na Maltě v porovnání s cenami týchž přípravků jinde v Evropské unii. Cenové rozdíly nejenže nejsou minimální, jsou naprosto neuvěřitelné. Ceny některých léčivých přípravků jsou na Maltě nejméně dvakrát vyšší než ceny jinde v Evropě. Když jsem Komisi předložil otázky týkající se této věci, pokaždé mi naznačili, že tímto problémem by se měly zabývat vnitrostátní vlády. Pevně věřím, že by EMA měla působit jako ochranný štít pro spotřebitele nejen v oblasti informací o léčivých přípravcích, ale měla by mít možnost zasáhnout i v případech, kdy jsou přípravky nehorázně předražené a národní vlády tento problém nedokáží vyřešit. Slavi Binev písemně. - Ve zprávě o informacích o léčivých přípravcích vítám ustanovení, jež zdůrazňují právo spotřebitelů na informace. V souvislosti s tím bych vás rád upozornil na on-line konzultaci, kterou zahájila Komise na téma nadcházejících pozměňovacích návrhů ke směrnici o tabákových výrobcích. Tato iniciativa je nepochybně chvályhodná a já ji podporuji. Rád bych však znal postoj Parlamentu a Rady, neboť poté, co jsem se s oněmi návrhy seznámil, považuji některé z nich za extrémní a nerozumné a jsem do jisté míry překvapen tím, že byly do diskuze vůbec zařazeny. Mám zde na mysli některé navrhované možnosti, jako je zavedení zjednodušeného jednotného balení bez označení, zákaz vystavování prodávaných výrobků a zákaz užívání přídatných látek při výrobě tabákových produktů. Domnívám se, že při vytváření nových právních předpisů musíme brát v úvahu realitu. S krajními zákazy a s omezujícími regulačními opatřeními vztahujícími se na tabákové výrobky bychom měli zacházet opatrně. Jedná se o narůstající problém a já bych chtěl, abychom o tomto signálu diskutovali. Komise předkládá legislativní návrhy, avšak tyto vždy nejsou pro všechny členské státy tím nejlepším. V tomto případě je debata zcela nezbytná! Siiri Oviir Považuji za správné, že díky tomuto návrhu se směrnice a nařízení místo na výrobce léčiv zaměřily na pacienty. Je nesmírně důležité zvýšit informovanost o léčivech vydávaných na lékařský předpis, abychom zabránili nadměrnému užívání léků v důsledku obchodních zřetelů. V mnoha členských státech se bohužel stalo běžnou praxí, že farmaceutické společnosti tvrdě lobbují a nabízejí řadu výhod, což má jistě vliv na rozhodování lékařů. Není třeba podotýkat, že zájmy tohoto průmyslu vždycky neodpovídají zájmům pacientů. Změna směrnice 2001/83/ES a nařízení (ES) č. 726/2004 je tedy nezbytná k tomu, abychom vytvořili jasný rámec pro poskytování informací o lécích na lékařský předpis. Jasný rámec by pomohl podpořit racionální užívání léků a vyhovoval by zájmům pacientů. Nepochybně bychom měli jednoznačněji rozlišit reklamu a informace, ačkoliv přímá propagace léků vydávaných na předpis zaměřená na spotřebitele zůstane dle příslušných návrhů i nadále zakázána. Daciana Octavia Sârbu písemně. - Výbor pro životní prostředí učinil několik významných vylepšení návrhu Komise, jehož původní znění by bývalo nezabránilo všem formám reklamy na léky vydávané na lékařský předpis, která je zaměřená přímo na pacienty. Léčivé přípravky vydávané na lékařský předpis se od běžného spotřebního zboží liší. Měly by být poskytovány klinickými experty, ne prodávány na trhu jako automobily nebo kosmetika. Proto vítám zachování zákazu reklamy na léčivé přípravky vydávané na lékařský předpis v televizi, rádiu a v tištěných médiích. Zdravotničtí pracovníci zůstávají nejdůvěryhodnějším zdrojem informací o léčivech. Nemohu proto podpořit zpravodajův pozměňovací návrh, jenž by zdravotnickým pracovníkům umožnil distribuovat doplňující, neschválené materiály od farmaceutických společností přímo mezi pacienty. To by společnostem poskytlo jednoznačnou příležitost k reklamě, čemuž chceme zabránit, a neodpovídalo by to našemu odmítavému postoji vůči přímé reklamě zaměřené na pacienty. Je to nevhodné především proto, že materiály pocházející přímo od farmaceutických společností by v očích pacienta získaly legitimitu právě tím, že je rozdává lékař. Obecně vzato, tato zpráva představuje, v porovnání s návrhem Komise, pro pacienty pokrok a my bychom jej neměli narušit tím, že farmaceutickým společnostem umožníme, aby si před pacienty dělaly reklamu přímo v lékařské ordinaci.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Oficialus pasveikinimas Pirmininkas Mums malonu pasveikinti šiandien mūsų galerijoje esančią ponios Katrín Júlíusdóttir vadovaujamą EFTA delegaciją, kurią sudaro nariai iš Islandijos, Norvegijos ir Lichtenšteino bei stebėtojai iš Šveicarijos. Delegacija lankosi Parlamente kaip Europos Ekonominės erdvės jungtinio parlamentinio komiteto 29-tos sesijos, kuri įvyks lapkričio 14-15 d. Strasbūre, dalyvė. Linkiu mūsų kolegoms didelės sėkmės dirbant į darbotvarkę įtrauktais EEE sutarties, erdvės perspektyvų, energetikos ir klimato kaitos klausimais bei su Komisijos nariu Borg svarstant ES jūros politiką. Man taip pat labai malonu, kad jie nusprendapsilankyti Europos Parlamente mūsų sesijos metu. Dėkoju jums ir sveikinu čia atvykus. (Plojimai)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Rapport annuel de la BCE pour 2007 (débat) Le Président (DE) L'ordre du jour appelle le rapport d'Olle Schmidt au nom de la commission des affaires économiques et monétaires sur le rapport annuel de la BCE pour 2007. Olle Schmidt rapporteur. - (SV) Monsieur le Président, M. Trichet, M. Juncker, tous les regards sont tournés vers la Banque centrale européenne. La situation économique incertaine et les troubles financiers que nous connaissons actuellement soumettent la BCE à une grande pression. Je suis convaincu que la décision prise la semaine dernière de relever les taux d'intérêts était la bonne. L'inflation est un fléau qui redistribue les richesses de manière injuste. Les dirigeants politiques européens devraient se réjouir de disposer d'une banque centrale indépendante prête à agir afin d'éviter à l'Europe de sombrer dans la stagflation, une faible croissance et une inflation en hausse. Dix ans après son introduction, l'euro est devenu une devise mondiale. Personne n'aurait pu soupçonner la sécurité et la stabilité qu'il a apportées à la zone euro, à l'Union dans son ensemble, y compris à mon pays, et même à l'économie mondiale. Le "non" de l'Irlande lors du référendum n'était pas une réaction à la force de l'euro. Le développement asymétrique des économies des pays de l'euro peut constituer un risque mais ce risque peut être résolu en s'en tenant aux exigences du pacte de stabilité concernant des finances publiques saines et une poursuite des changements structurels dans les États membres. Il est par ailleurs pertinent de réexaminer le fonctionnement de la BCE au bout de dix ans; le contrôle, la transparence, la prise de décisions et le rôle international de l'euro pourraient être améliorés. La commission propose donc que la BCE présente une nouvelle proposition sur la manière de rendre la prise de décisions plus transparente et plus efficace alors que l'Eurogroupe grandit. La BCE devrait rendre compte des discussions qui se tiennent entre les membres du conseil des gouverneurs lorsque ceux-ci prennent des décisions concernant le taux d'intérêt directeur afin d'augmenter la transparence et d'améliorer la prévisibilité. Son rôle en tant que dirigeant de l'Eurogroupe devrait être renforcé afin d'également mieux refléter l'importance de l'euro dans le contexte international. Vu l'état du marché, le Parlement a absolument besoin depuis longtemps d'informations quant aux décisions sur les taux d'intérêts ainsi que d'une publication du procès-verbal et du résultat des votes. La BCE a cependant rejeté cette demande, en soulignant que cela créerait des divisions nationales entre les dirigeants de la BCE. M. Trichet, nous avons écouté votre point de vue et la commission présente maintenant un amendement. Les dirigeants de la BCE doivent fournir des informations plus claires quand ils prennent une décision concernant les taux d'intérêt. C'est-à-dire qu'ils doivent préciser si l'unanimité a été atteinte sans discussion ou s'il a été difficile de dégager une position commune. Ceci constituerait un pas important afin d'améliorer le dialogue entre le marché, nous, représentants politiques, et la BCE. L'inflation a atteint des taux record et tourne aujourd'hui autour de 4 %, ce qui est largement supérieur à l'objectif d'environ 2 % à moyen terme. Le dollar n'est pas la seule devise à s'être trouvée très affaiblie face à l'euro, ce qui a relancé la discussion sur le taux de change. L'élargissement de la zone euro confère à cette zone davantage de poids, mais pose plusieurs problèmes, dans la mesure où il devient plus difficile de prendre des décisions et où les écarts de développement économique entre les membres se creusent. La crise du marché des crédits hypothécaires a montré que la stabilité financière est une question mondiale dans la mesure où les crises ne sont plus limitées à un pays ou une région. Les efforts conjoints de la Réserve fédérale américaine et de la Banque d'Angleterre ont largement permis d'éviter que le système financier ne sombre, mais ils n'ont pas résolu la crise. Cela a également fait apparaître le besoin d'une coopération plus étroite entre les banques centrales et d'autres institutions. Le fait que le BCE et la Fed aient toutes deux déclaré sans grand succès qu'il ne fallait pas sous-estimer le risque d'une crise sur le marché des crédits hypothécaires montre la vulnérabilité croissante des marchés financiers mondiaux. Nous avons ici une bonne raison d'agir, ce que fait notamment le Parlement, par exemple en donnant suite au processus Lamfalussy visant à moderniser la structure européenne en matière de surveillance. La politique monétaire commune et la BCE seront confrontées à de grands défis au cours des années à venir. Je suis persuadé que les dirigeants de l'Union européenne et la BCE seront à la hauteur. Cependant, tous ces dirigeants doivent comprendre que des prix stables et des finances publiques saines sont les piliers de la croissance et de la création d'emplois. Il est donc incroyable que le président français remette en cause les objectifs de stabilité de la BCE, surtout en sa qualité de président actuel du Conseil. À mon sens, les dirigeants européens devraient plutôt expliquer les buts et objectifs de la politique monétaire dans le cadre d'un dialogue ouvert avec leurs citoyens. La flambée des prix et les augmentations salariales compensatoires sont les pires ennemis de la prospérité. Jean-Claude Trichet Président de la Banque centrale européenne. - Monsieur le Président, Monsieur le rapporteur, Mesdames et Messieurs les membres du Parlement européen, c'est pour moi un honneur de vous présenter, comme le prévoit le traité, le rapport annuel 2007 de la Banque centrale européenne. Nos relations vont bien au-delà des obligations imposées par le traité, et la Banque centrale européenne se félicite des rapports très étroits que nous entretenons avec le Parlement. C'est la quatrième fois, cette année, que j'interviens devant vous. Mes collègues du directoire ont été aussi en contact étroit avec le Parlement européen, particulièrement sur des sujets tels que l'élargissement de la zone euro, les systèmes de paiement et le dixième anniversaire de l'Union économique et monétaire. (DE) Avant tout, je vais vous livrer un bref résumé des tendances économiques pour la période allant de 2007 à 2008 et vous expliquer les mesures de politique monétaire adoptées par la BCE. Ensuite, je ferai quelques commentaires sur des points et propositions que vous avez formulés dans votre proposition de résolution sur le rapport annuel de la BCE pour 2007. (EN) En 2007, la BCE a travaillé dans un contexte difficile d'augmentation et d'instabilité des prix des produits de base et, depuis le second semestre de 2007, dans une plus grande incertitude découlant de la correction en cours sur les marchés financiers mondiaux mentionnée par le rapporteur. Malgré ces changements, l'économie de la zone euro a continué de connaître une croissance élevée en 2007, le PIB réel augmentant de 2,7 % par an. Au premier semestre de 2008, la croissance modérée et constante du PIB réel s'est poursuivie, bien qu'il soit probable que le profil trimestriel montre une assez grande volatilité en raison de facteurs provisoires, notamment météorologiques. Il est donc important de se concentrer sur la tendance à moyen terme lors de l'examen de l'évolution de la croissance. À l'avenir, en dehors de l'Union, la croissance des pays émergents devrait rester forte, ce qui soutiendra la demande extérieure dans la zone euro. À l'intérieur de la zone, les fondamentaux économiques restent sains et la zone euro ne souffre pas de grands déséquilibres. Les taux de chômage et la participation au marché du travail ont fortement augmenté au cours des dernières années et les taux de chômage sont tombés à leur point le plus bas en 25 ans. Cela étant dit, l'incertitude reste grande quant à cette perspective de croissance, les risques baissiers étant essentiellement liés à de nouvelles augmentations inattendues des produits de base, à d'éventuelles retombées des tensions continues sur les marchés financiers sur l'économie réelle et à des tendances protectionnistes de plus en plus marquées. Quant à l'évolution des prix, en 2007, l'inflation annuelle moyenne mesurée sur la base de l'IPCH dans la zone euro était de 2,1 %, soit légèrement au dessus de la définition de stabilité des prix de la BCE. Cependant, à la fin de l'année, une augmentation considérable des prix du pétrole et des denrées alimentaires a fait passer l'inflation bien au dessus de la barre des 2 %. Depuis lors, l'inflation dans la zone euro n'a cessé d'augmenter et, suite aux fortes hausses des prix des produits de base, a atteint le niveau inquiétant de 4 % au milieu de 2008. À l'avenir, le taux annuel d'inflation mesurée sur la base de l'IPCH restera probablement pendant un certain temps bien au dessus du niveau correspondant à une stabilité des prix, ne s'atténuant que petit à petit en 2009. Les risques à moyen terme pour la stabilité des prix sont restés très présents en 2007 et se sont renforcés au cours des derniers mois. Il s'agit notamment du risque de nouvelles augmentations des prix des produits de base et d'augmentations inattendues des impôts indirects et des prix administrés. En outre, le conseil des gouverneurs craint véritablement que les comportements en matière de fixation des prix et des salaires ajoutent à la pression inflationniste via d'importants effets secondaires. Les premiers signes sont déjà visibles dans certaines régions de la zone euro. Dans ce contexte, les plans d'indexation des salaires nominaux sont particulièrement préoccupants et devraient être évités. Comme en 2007, l'analyse monétaire du premier semestre de 2008 confirme à nouveau les risques haussiers qui pèsent à moyen et long terme sur la stabilité des prix. Conformément à notre stratégie de politique monétaire, nous pensons que la force sous-jacente soutenue de l'expansion monétaire et des crédits dans la zone euro au cours des dernières années a entraîné des risques pour la stabilité des prix. Afin de contenir des risques de hausse des prix à moyen terme, le conseil des gouverneurs a procédé à de nouvelles adaptations de la politique monétaire en mars et en juin 2007. Après une période d'incertitude particulièrement élevée dans le contexte des corrections des marchés financiers, le conseil des gouverneurs a décidé en juillet 2008 de fixer le taux de soumission minimal dans les principales opérations de refinancement de la zone euro à 4,25 %. Cette action souligne la réelle détermination du conseil des gouverneurs de prévenir les effets secondaires et de maintenir les attentes en matière d'inflation à long terme étroitement liées à la stabilité des prix. C'est là la contribution de la politique monétaire de la BCE au maintien du pouvoir d'achat à moyen terme ainsi qu'à la croissance et à l'emploi durables dans la zone euro. Suite à la décision de la semaine dernière de relever les taux d'intérêts, le conseil des gouverneurs estime actuellement que la situation monétaire contribuera à la stabilité des prix à moyen terme. Nous continuerons de suivre très attentivement toutes les évolutions dans les temps à venir. Dans le projet de résolution, vous soulignez un certain nombre de points pertinents pour la BCE. Je tiens à vous assurer que nous examinerons très attentivement les remarques que vous venez de faire ainsi que celles qui figurent dans la résolution et que nous y réagirons comme il se doit. Permettez-moi peut-être d'évoquer brièvement certains de ces points. En ce qui concerne la stratégie de politique monétaire de la BCE, j'aimerais commencer par saluer l'évaluation positive de la commission des affaires économiques et monétaires. Notre cadre qui repose sur deux piliers garantit que toute information pertinente pour l'évaluation des risques à la stabilité des prix est prise en compte de manière constante et systématique dans le processus de décision en matière de politique monétaire. En 2007, le conseil des gouverneurs a lancé au sein de l'Eurosystème un programme de recherche afin d'affiner encore son analyse monétaire. La proposition de résolution suggère également de continuer à améliorer l'infrastructure analytique de la BCE. En matière de transparence, je tiens également à saluer le fait que la commission reconnaisse qu'il ne serait pas forcément opportun de diffuser publiquement les comptes rendus du conseil des gouverneurs de la BCE. Une telle mesure attirerait l'attention sur des positions individuelles alors que ce qui compte, dans une zone euro à 15 et très bientôt à 16 membres, c'est la position de l'organe collégial décisionnel, le conseil des gouverneurs, le collège. Une publication pourrait également entraîner des pressions sur les membres du conseil des gouverneurs pour qu'ils abandonnent leur point de vue évidemment lié à la zone euro lorsqu'ils prennent des décisions en matière de politique monétaire. Comme je l'ai déjà souligné à d'autres occasions, je considère la déclaration introductive que je fais au nom du conseil des gouverneurs lors de la conférence de presse mensuelle comme l'équivalent de ce que d'autres banques centrales appellent "les comptes rendus sommaires". Combinée à la séance de questions et réponses qui s'ensuit, cette déclaration offre en temps réel un aperçu complet de la situation en matière de politique monétaire de la part du conseil des gouverneurs. Cet instrument de communication nous a été bien utile pour orienter les attentes des marchés financiers. En ce qui concerne les politiques budgétaires, la BCE partage l'avis selon lequel tous les États membres doivent pleinement respecter le pacte de stabilité et de croissance. On s'attend à une nouvelle augmentation du taux de déficit budgétaire agrégé pour l'ensemble de la zone euro en 2008. Certains pays risquent clairement de ne pas respecter les dispositions du bras préventif du pacte de stabilité et de croissance. D'après nous, la meilleure contribution que la politique budgétaire puisse offrir à la stabilité macroéconomique est d'arriver à des positions budgétaires saines et durables et de permettre ainsi le libre fonctionnement de stabilisateurs automatiques. Le projet de résolution fait également référence aux risques posés par les différentiels économiques entre les pays de la zone euro, qui reflètent dans une certaine mesure des rigidités structurelles et/ou des politiques nationales inadaptées. Il va sans dire que les écarts économiques entre les pays de la zone euro ne peuvent pas être comblés par une politique monétaire. Afin d'éviter une période prolongée soit de faible croissance et de chômage élevé soit de surchauffe en réponse des États aux chocs asymétriques, des réformes devraient être entreprises au niveau national afin d'améliorer la résistance à de tels chocs. Citons par exemple des réformes structurelles visant à renforcer la concurrence, augmenter la productivité et encourager la flexibilité du marché de l'emploi. Permettez-moi de souligner une fois de plus qu'il faut surveiller en toute lucidité l'évolution de la compétitivité nationale - y compris des coûts unitaires du travail - dans la mesure où il est difficile de récupérer après coup les pertes en compétitivité. À ce titre, nous soutenons l'appel lancé par le Parlement européen en faveur de politiques de salaires et de prix responsables. Permettez-moi maintenant de passer aux questions mises en exergue par la correction des marchés financiers afin de prévenir et de gérer la crise, ce qui figure également en bonne place dans l'analyse du Parlement. Concernant la prévention des crises, la correction du marché a mis en évidence des questions pertinentes à la fois pour les superviseurs et les banques centrales. Les superviseurs devraient poursuivre leurs efforts afin de renforcer la coopération et l'échange d'informations au niveau transfrontalier. Il est crucial de continuer d'exploiter le potentiel qu'offre le cadre Lamfalussy. Le Conseil Ecofin est convenu de certaines mesures à cette fin et il faudrait maintenant se concentrer sur la mise en œuvre de ces orientations. D'après nous, la correction de marché n'a fourni aucune preuve convaincante en faveur d'une réforme de tout le cadre actuel de surveillance, par exemple via la création d'une nouvelle autorité de surveillance de l'Union européenne. Les banques centrales, dont la BCE, ont largement contribué à identifier les faiblesses du système financier et les risques qu'il court, qui se sont concrétisés lorsque les troubles sont apparus. Je ne m'étendrai pas sur le sujet. Lorsque nous avons voulu tirer les leçons de la gestion de la crise, l'élément principal qui est ressorti lors des turbulences concerne la nécessité de garantir un flux continu d'informations entre les banques centrales et les superviseurs lorsqu'une crise se déclare. Les banques centrales peuvent avoir besoin d'informations issues de la surveillance afin d'exécuter leur tâche efficacement dans la gestion d'une crise. Ceci s'applique à l'Eurosystème comme à toutes les banques centrales. Les superviseurs, quant à eux, peuvent tirer avantage d'informations des banques centrales. Par conséquent, le renforcement envisagé de la base juridique de l'Union européenne en matière d'échange d'informations entre banques centrales et superviseurs, bénéficie du très large soutien de la BCE. Je voudrais conclure par quelques remarques concernant l'intégration des systèmes européens de paiement. Nous avons noté avec satisfaction l'évaluation positive dans le projet de résolution sur SEPA et TARGET2. En ce qui concerne l'initiative TARGET2-Securities de l'Eurosystème, le conseil des gouverneurs statuera au cours des prochaines semaines sur la poursuite du projet T2S. Il est important de noter que tous les grands CSD ont répondu positivement à notre initiative. Jean-Claude Juncker Président de l'Eurogroupe et membre du Conseil européen. - Monsieur le Président, Monsieur le rapporteur, Mesdames et Messieurs les députés, je voudrais d'abord rendre hommage à votre rapporteur pour la qualité de son travail. C'est un rapport qui est d'une haute tenue, dont le contenu reflète l'essentiel de ce qu'il fallait dire. Je note avec satisfaction que se dégage des travaux de votre commission et du rapport de votre rapporteur, une large identité de vues entre ce que pense votre Parlement et les opinions émises de nombreuses fois par l'Eurogroupe, que j'ai l'honneur de présider. Cette identité de vues, cette large convergence d'opinions concernent notamment l'activité et les activités de la Banque centrale qui, comme toujours, croule sous les compliments de votre Assemblée et des gouvernements que je représente ici. Cette remarque a toute son importance lorsque nous songeons aux nombreuses critiques dont fut l'objet la Banque centrale pendant les semaines, les mois derniers, lorsqu'il s'agissait de mettre en place tout un arsenal dans le cadre de la crise financière qui, alors, s'abattait sur le monde entier. Critiquée d'abord pour avoir été hyperactive, la Banque centrale européenne a pu constater avec satisfaction que toutes les autres autorités monétaires d'importance avaient suivi et les instruments et les méthodes employés par la Banque centrale. Nous sommes d'accord également avec le rapporteur lorsqu'il nous incite, l'Eurogroupe, le Conseil ECOFIN d'une façon générale, et notre Banque, à tirer les bonnes conséquences financières des crises auxquelles nous avons assisté, notamment en ce qui concerne la surveillance des marchés et la transparence qu'il faudra que nous ajoutions aux mécanismes qui sont actuellement les nôtres. La lutte contre l'inflation est la principale préoccupation de nos concitoyens. À l'heure actuelle, tous les sondages prouvent que la perte du pouvoir d'achat et la crainte de voir se réaliser les risques de la perte du pouvoir d'achat continuent à habiter les esprits et, par conséquent, la Banque est parfaitement dans ses droits et dans ses obligations en faisant tout pour assurer la stabilité des prix, objectif qui est assigné à la Banque centrale par le traité fondateur de Maastricht. Je voudrais ajouter qu'il ne faudrait pas que nous penchions vers cette idée simple qui consisterait à estimer que la Banque centrale, qui est l'Autorité monétaire, serait la seule à être en charge de la stabilité des prix et de la lutte contre l'inflation. L'inflation et la lutte contre l'inflation sont une préoccupation et une obligation également pour les gouvernements de la zone euro qui, eux aussi, en complétant la partie des politiques monétaires menée par la Banque centrale doivent mettre en place les bonnes politiques, propres à sous-tendre la stabilité des prix. Ainsi, les gouvernements de l'Eurogroupe se sont engagés d'abord à tout faire pour que, dans le cadre de la modération salariale dont nous avons besoin, nous ne dérapions pas aux niveaux des salaires et des secteurs publics. Ainsi, sommes-nous fermement déterminés à tout faire pour éviter des relèvements non nécessaires de la fiscalité indirecte; cette remarque vaut autant pour la TVA que pour les accises. Nous nous sommes fermement engagés à tout faire pour ne plus accepter que les prix administrés se dégagent du terrain qui est celui du sens commun. Qui dit inflation et stabilité des prix ne peut pas ne pas parler de l'indépendance de la Banque centrale, comme votre rapporteur l'a fait et dans son rapport écrit et dans son rapport oral. Je voulais noter une fois de plus que l'indépendance de la Banque centrale est un principe fondateur de l'Union économique et monétaire, que l'indépendance de la Banque centrale fait partie du Pacte fondateur de l'Union économique et monétaire, qu'aucun gouvernement pendant les travaux qui ont conduit au traité constitutionnel et, par la suite, au traité réformateur de Lisbonne, n'a proposé, ne fût-ce qu'un changement mineur au mandat général qui est celui de la Banque centrale et qui est concentré sur la stabilité des prix. Par conséquent, je crois qu'il faudra qu'un jour nous mettions un terme à un débat stérile, futile, qui n'a rien à voir avec la réalité des choses vécues. Cela n'exclut pas que, les uns et les autres, nous puissions avoir le droit de critiquer la Banque, d'entourer de bienveillance et de conseils l'action vertueuse qu'elle mène, mais il n'est pas question de toucher à l'indépendance de la Banque centrale. Pour le reste, je voudrais dire qu'il ne faudrait pas que nous surchargions de responsabilités la politique monétaire. Le traité assigne l'objectif de stabilité des prix à la Banque centrale; nous ne devons pas ajouter des objectifs économiques multiples au mandat de la Banque centrale mais respecter la règle de cohérence, qui nous oblige à ne pas vouloir voir la Banque s'engager dans la poursuite d'un trop grand nombre d'objectifs politiques. Elle a un instrument pour agir, c'est la politique monétaire; elle le fait avec élégance et détermination. En ce qui concerne la politique de change, Monsieur le Président, j'ai noté comme une légère ambiguïté dans le rapport de M. Schmidt, parce qu'il donne l'impression que la politique de change serait de la responsabilité unique, sinon exclusive, de la Banque centrale. Moi je veux bien que la Banque centrale ait un rôle moteur dans tout ce qui relève des changes, mais je voudrais tout de même insister auprès de vous sur les dispositions du traité qui attribuent une compétence partagée à la Banque et aux gouvernements, s'agissant de la politique de change. Pour le reste, et sur la politique de change, et sur la politique monétaire, et sur les politiques structurelles, nous entretenons avec la Banque un dialogue suivi, riche, nourri par les apports des uns et des autres. Ainsi, dans le cadre de ce dialogue si souvent renouvelé, le Président Trichet et moi-même, nous sous sommes rendus en Chine en novembre dernier pour parler de politique de change avec les autorités chinoises et nous répéterons cet exercice au cours du deuxième semestre de l'année en cours. Une légère ambiguïté que j'ai notée dans le rapport de votre commission concerne la représentation extérieure de la zone euro; là encore, et contrairement à ce que le rapport laisse entrevoir, la Banque centrale n'est pas seule compétente pour prendre les mesures nécessaires afin de renforcer la présence internationale de la zone euro; là encore, nous sommes dans le domaine des compétences partagées. Thomas Mann au nom du groupe PPE-DE. (FR) Bienvenus les deux Jean-Claude, les Présidents Trichet et Juncker! (DE) Le 2 juin, nous avons organisé une grande fête à Francfort-sur-le-Main, la ville où le deutsche mark et l'euro ont été introduits - dix années d'union économique et monétaire européenne. C'est grâce à la BCE que l'euro s'est imposé dans le monde et que la stabilité des prix est restée l'objectif principal de chaque instant. Il était logique que la BCE utilise il y a quelques jours son arme la plus efficace afin d'influencer le taux de base et de le relever d'un quart de pour cent. Le but était et demeure de limiter les risques inflationnistes créés par le coût élevé de la vie, par les prix des carburants et du pétrole en augmentation. Cette fois, la BCE a annoncé ses mesures des semaines à l'avance. Elle avait agi différemment au printemps: en menant une action de grande envergure en l'espace de quelques heures. Le rapport de M. Schmidt - un rapport excellent sur lequel nous avons bien coopéré - salue particulièrement ce fait. Au second semestre de 2007, le marché immobilier s'est effondré. Dans la crise des sub-primes, les banques et les compagnies d'assurances qui avaient spéculé se sont trouvées en difficulté. La BCE a très rapidement dégagé des fonds, prévenant ainsi un effondrement transfrontalier. Cette célérité et cette efficacité sont les preuves d'une action forte, basée sur la compétence et sur une plus grande confiance en votre institution. Je pense que les décisions de la BCE sont généralement transparentes et basées sur un bon flux d'informations ainsi que sur des objectifs annoncés. Dans le dialogue monétaire, la BCE fait régulièrement rapport aux membres de la commission des affaires économiques et monétaires sur les décisions de politique financière. D'après moi, cela n'a pas beaucoup de sens de publier les comptes rendus des réunions du directoire comme certains le demandent souvent. Il faut éviter les influences nationales. Une indépendance totale est nécessaire. Normalement, M. le Président, nous avons en tant que députés européens de nombreuses occasions d'émettre des critiques. Les entreprises et les citoyens étant en de bonnes mains, je tiens aujourd'hui à être des plus élogieux quant à ce qui a été dit, d'une part vis-à-vis de M. Trichet et de votre banque, la BCE à Francfort-sur-le-Main, et d'autre part, bien entendu, à l'admirable Jean-Claude Juncker. Manuel António dos Santos au nom du groupe PSE. - (PT) Monsieur le Président, M. Juncker, M. Trichet, j'aimerais dire tout d'abord que l'objectif principal de ce rapport était d'analyser les activités de la Banque centrale européenne en 2007. Cependant, la discussion au sein de la commission des affaires économiques et monétaires ne pouvait pas ne pas analyser les défis à venir pour la politique monétaire future de l'Union européenne et pour ses régulateurs. Concernant le mandat de la Banque centrale européenne (BCE), comme cela est prévu par les traités, nous devons reconnaître la valeur de son travail en 2007. Bien qu'il ait été impossible d'éviter les turbulences monétaires et la crise consécutive de la croissance économique que nous traversons, la BCE est parvenue à atténuer bon nombre des conséquences négatives de la situation actuelle. Je pense que la question principale reste de savoir si les politiques et les instruments actuels de l'Union européenne nous permettront de surmonter définitivement la crise grave de l'économie mondiale et ses conséquences pour l'Europe. Une crise n'est pas nécessairement une catastrophe. Cependant, nous ne pouvons empêcher une crise de devenir une catastrophe que si nous avons une vision correcte de l'avenir, dénuée de toute orthodoxie obsolète et concentrée sur la nature des nouveaux phénomènes auxquels nous devons faire face et que nous devons surmonter. Il est inacceptable de défendre le non respect des règles en vigueur et nous devons contribuer au débat d'orientation politique en élaborant des propositions qui visent à changer la situation actuelle. Le rapport de M. Schmidt présente certaines pistes: améliorer la coopération entre banques centrales et autorités de réglementation dans la lutte visant à concilier la déréglementation et la réglementation financières; créer un cadre pour le rôle de gestion financière de la BCE; promouvoir la coordination des politiques économiques entre l'Eurogroupe; la Commission et la BCE; améliorer la transparence dans la prise de décisions et surtout fournir des informations permettant au grand public de comprendre les mesures de la BCE; promouvoir la réforme structurelle de la gouvernance de la Banque; gérer les taux d'intérêt avec précaution; éviter les interventions spéculatives et les escomptes privés inappropriés afin de ne pas mettre en danger la politique d'investissement, la création d'emploi, les réformes structurelles et la croissance économique. Indépendamment de tout cela, qui n'est pas rien, nous devons également comprendre que nous sommes confrontés à une dure crise économique et sociale dont nous ne connaissons pas encore l'ampleur. Cependant, nous savons que les choses vont fortement se dégrader avant de s'améliorer. Nous ne nous berçons pas d'illusions: les solutions disponibles ne permettront pas de résoudre les problèmes actuels. Admettre la situation n'est pas du défaitisme, mais plutôt une preuve de bon sens. Nous sommes probablement sur le point d'identifier des solutions politiques à nos problèmes. Ce n'est certainement pas la fin du monde et encore moins la fin de l'Histoire. Nous ne pouvons demander à la BCE que coopération, compétence, transparence et flexibilité dans le cadre de son mandat et qu'elle ne sorte jamais de celui-ci. Wolf Klinz au nom du groupe ALDE. - (DE) Monsieur le Président, M. Trichet et M. Juncker, Mesdames et Messieurs, j'aimerais m'associer aux éloges de l'orateur précédent. La BCE a en effet agi de façon rapide et compétente au début de la crise financière. Sans cet esprit de décision, la crise se serait probablement avérée bien pire. Cette crise n'est pas encore derrière nous, mais par son esprit de décision, la Banque ne nous a pas seulement prouvé sa crédibilité mais est devenue un modèle d'action de banque centrale compétente et un exemple pour d'autres banques centrales. Néanmoins, je crains que le plus difficile reste à venir pour la Banque centrale. Les dix-huit prochains mois permettront véritablement de dire si la Banque parvient à maintenir sa crédibilité. J'espère que ce sera le cas. Nous sommes confrontés à des prix du pétrole et des matières premières qui explosent, à des denrées alimentaires de plus en plus chères et à l'inflation. M. Trichet a parlé de 4 % dans la zone euro. Dans de nombreux États membres, ce chiffre est en fait de presque 6 % et l'euro est incroyablement fort. Le risque de stagflation est donc très réel. Nous devons nous assurer que nous écartons vraiment ce risque au plus tôt. Par conséquent, dans ces conditions, je salue le fait que la Banque centrale ait pris les bonnes décisions en matière de taux d'intérêts la semaine dernière. La lutte contre l'inflation est et restera sans aucun doute notre tâche principale. Lorsque l'Allemagne traversait une période de stagflation il y a plusieurs décennies, le chancelier Schmidt a déclaré qu'il préférait 5 % d'inflation à 5 % de chômage. Il était ainsi en opposition totale avec la Bundesbank. Il s'est avéré que la politique de la Bundesbank de lutter immédiatement et résolument contre l'inflation était la bonne. L'Allemagne est ressortie de la stagflation plus rapidement que bon nombre d'autres pays. Je n'ai pas de conseil à donner à la Banque centrale. Elle sait mieux que quiconque ce qu'elle a à faire. J'ai trois souhaits à formuler. Deux d'entre eux ont déjà été exaucés. J'aimerais que le dialogue entre la Banque centrale, l'Eurogroupe et M. Juncker, le président de l'Eurogroupe, se fasse sans heurts. Je pense que c'est le cas. J'aimerais assister à une coopération plus étroite, non seulement entre les banques centrales mais également entre la Banque centrale et les autorités de surveillance. Cette perspective se dessine elle aussi. Enfin - et la réponse de M. Trichet sur ce point est malheureusement négative - j'aimerais recevoir davantage d'informations sur la prise de décisions. Nous ne voulons pas connaître de noms, mais savoir si une décision a été prise par une courte ou par une large majorité et si le débat a été long ou non. Claude Turmes au nom du groupe Verts/ALE. - Monsieur le Président, je ne suis pas un grand expert des questions monétaires, mais j'essaie de comprendre ce qui se cache derrière la crise énergétique et alimentaire qui sévit en ce moment, et mon analyse, c'est que nous entrons dans une autre ère. Nous entrons dans une ère où les ressources de la planète sont rares. Pourquoi? Parce que nous avons un modèle économique dominant, datant du XXe siècle, qui a été conçu et vécu par un milliard de citoyens issus des classes moyennes en Europe, aux États-Unis, au Japon, et par des petites élites dans le reste du monde. Cela, c'était le monde du XXe siècle. Le monde du XXIe siècle, c'est un monde où les classes moyennes vont regrouper des centaines de millions d'individus de plus, en Chine, en Inde, en Indonésie, en Afrique du Sud, au Nigeria, au Mexique, au Brésil, et dans d'autres pays. Nous vivons donc actuellement dans un modèle économique dominant qui connaît un problème de système. C'est un système qui n'a pas intégré l'idée que les ressources étaient limitées. Où trouverons-nous du poisson quand les Chinois mangeront autant de poisson que les Japonais? Où trouverons-nous du pétrole quand les Indiens rouleront tous en Tatamobile? Où trouverons-nous du charbon pour alimenter les aciéries mondiales si les pays émergents se développent sur la base des technologies existantes? C'est cela la crise profonde. J'ai donc trois questions concrètes. Premièrement: la spéculation. La spéculation n'est pas, bien sûr, le mouvement de fond. Mais que faire pour les citoyens qui croulent sous les prix qui augmentent, tandis que les actionnaires de Total, d'Eon et d'autres spéculateurs croulent, eux, sous les bénéfices? Monsieur Juncker, vous avez lancé l'idée d'une taxe sur la spéculation. Est-ce que l'on avance sur cette idée? Parce que je crois que les citoyens veulent que nous, en tant que politiques, nous agissions. Deuxième question: comment faire pour que, rapidement, nous fassions de l'économie européenne une économie moins dépendante, notamment vis-à-vis des importations de pétrole et de gaz, et de leur prix? Est-ce nous ne pourrions pas envisager un grand programme d'investissement, avec l'aide de la Banque européenne d'investissement, en faveur de la rénovation des bâtiments, des transports publics et aussi, par exemple, de l'installation de moteurs électriques et d'autres dispositifs dans les petites et moyennes entreprises? Je pense que c'est le seul moyen de réduire la consommation, car nous ne maîtrisons pas les prix. Ma troisième remarque concerne le système d'indexation des salaires. Monsieur Trichet, vous et moi, nous avons des salaires suffisamment élevés pour ne pas être très affectés par les prix de l'énergie et de l'alimentation. Votre salaire est sûrement beaucoup plus élevé que le mien. Mais vous dites en même temps qu'il faudrait supprimer les systèmes d'indexation nationale tels que nous les connaissons à Luxembourg et en Belgique. Est-ce que ce n'est pas le seul moyen, Monsieur Juncker, qui reste à la population de disposer de revenus supplémentaires à un moment où les prix flambent? Je ne comprends pas très bien votre acharnement contre les systèmes d'indexation. Johannes Blokland au nom du groupe IND/DEM. - (NL) Merci, Monsieur le Président. Je souhaite également la bienvenue à M. Trichet, Président de la Banque centrale européenne, ainsi qu'à M. Juncker. Tout d'abord, je voudrais féliciter M. Trichet pour le rapport annuel qu'il vient de présenter. N'y allons pas par quatre chemins: les choses se présentent mal pour la zone euro. Je crains que plusieurs des doutes exprimés lors du lancement de l'euro ne se vérifient dans les années à venir. Après quelques années de prospérité, nous allons maintenant voir si la Banque centrale européenne arrive à maintenir l'inflation à un faible niveau. La zone euro dispose d'une politique monétaire unique mais chacun des 16 pays qui la composent a sa propre politique économique. Cela fait seize pays, chacun avec son IPCH et sa politique de promotion de l'emploi. Avec une inflation de 4 % dans la zone euro, la dernière hausse du taux d'intérêt par la Banque centrale européenne signifie que le taux d'intérêt réel s'élève à 2,5 %. Mais ce taux n'est pas suffisant pour contrer la montée de l'inflation et la menace d'une récession dans tous les États membres. M. Trichet est-il à même de nous dire dans quelle mesure les instruments disponibles seront adaptés dans les années à venir? Sergej Kozlík (SK) Je suis d'accord pour dire que l'introduction de l'euro, l'élargissement progressif de la zone euro et la mise en œuvre de politiques économiques cohérentes combinées à l'approche prudente de la Banque centrale européenne ont mené à l'actuel développement économique relativement stable des pays de l'Union européenne. Il est aussi indéniable que, grâce à la croissance dynamique du nombre et de la variété des opérations des marchés financiers, celles-ci deviennent moins transparentes. Cela entraîne une multiplication des risques pouvant mettre à mal non seulement des groupes de fournisseurs et de consommateurs mais aussi des économies de pays tout entier. Il est donc nécessaire d'établir un cadre communautaire de surveillance financière plus large et d'impliquer plus étroitement la banque centrale européenne dans la surveillance afin de résoudre tous les problèmes du système financier. Je suis d'accord avec le rapporteur, M. Schmidt, pour dire qu'une coopération plus étroite entre les banques centrales et les autorités nationales de surveillance deviendra inévitable. L'objectif est de maintenir la stabilité des marchés financiers, en tenant surtout compte des systèmes financiers de plus en plus intégrés Par les temps qui courent, ce qui s'applique à l'écologie s'applique aussi aux marchés financiers. Sans la participation d'autres grands acteurs, dont les États-Unis, la Russie, le Japon, la Chine et l'Inde, il sera impossible d'arriver à un bon résultat à l'échelle mondiale. José Manuel García-Margallo y Marfil (ES) M. le Président, M. Trichet, M. Juncker, le président de la Banque centrale européenne et le président de l'Eurogroupe pensent tous deux que depuis dix ans, il existe un accord cohérent quant aux rôles relatifs des différentes politiques. La Banque centrale et la politique monétaire ont pour tâche de garantir la stabilité des prix, les comptes publics doivent être équilibrés à moyen terme et les autres politiques sont là pour engendrer la croissance économique et celle de l'emploi. Quand les choses tournent mal, nous nous mettons à douter de ce modèle. Nous commençons à nous décharger de nos propres responsabilités sur les institutions européennes. Certains rejettent la responsabilité sur M. Trichet, d'autres sur M. Junker. Si la situation se dégrade encore, cela finira par être la faute de M. Pöttering. Par conséquent, en ce moment, je pense qu'il est important - et M. Trichet est un bon navigateur - de garder le cap et de maintenir le modèle qui nous a permis d'en arriver aussi loin. Je voudrais ajouter quelques mots concernant les prix. Comme l'a dit M. Juncker, il est vrai que nous sommes tous responsables dans ce domaine et que les gouvernements doivent prendre des mesures; c'est un sujet qu'il faudra examiner lorsque nous nous attellerons à la flexibilité du marché quand nous élaborerons la stratégie post-Lisbonne. Il existe toutefois une question sur la quelle la Banque centrale doit mener les choses. D'aucuns disent, mais je ne dispose pas des chiffres, que jusqu'à un certain point, les augmentations des prix sont causées par la spéculation financière. Le transfert d'argent en provenance des subprimes et des marchés des taux d'intérêts variables vers les marchés à terme est partiellement responsable de cette situation et nous serons tous amenés à réagir. En ce qui concerne l'architecture institutionnelle, je rejoins le point de vue du rapporteur, M. Schmidt, selon lequel ce n'est probablement pas le bon moment de publier le procès-verbal in extenso. Cependant, je pense qu'il serait bon de publier un résumé de ce procès-verbal. Chose encore plus importante, je crois que le Banque centrale devrait nous indiquer quel est le poids relatif accordé aux deux piliers sur lesquels sa stratégie se fonde lorsqu'elle décide d'accroître la transparence et de sensibiliser le marché. Je considère également qu'une gouvernance économique accrue nécessite un contrepoids, pour faire équilibre; mais ce n'est pas la faute de M. Trichet. C'est notre faute car nous n'avons toujours pas ratifié le traité de Lisbonne, et c'est un problème que je voudrais voir résolu. Pervenche Berès Monsieur le Président, Messieurs les présidents, je veux d'abord remercier notre rapporteur pour la qualité de son travail. Je crois que la contribution des uns et des autres aboutit à un résultat où chacun peut y retrouver ses petits; le message est peut-être un peu plus flou mais il y a, je crois, des éléments utiles. Monsieur le Président de la Banque centrale européenne, chacun a salué la qualité de vos interventions au cours de l'été 2007. Nous vous remercions d'en avoir immédiatement rendu compte devant la commission économique et monétaire. Mais, aujourd'hui, vous avez augmenté les taux dans un contexte où chacun mesure que la crise n'est pas derrière nous et que les mauvaises nouvelles, y compris celles émises par les principales banques intervenant à l'échelle européenne, sont pour demain. Lorsque nous vous avions vu en décembre dernier, vous nous aviez dit : "Au fond, en 2008, nous anticipons, il y aura une inflation de 3 % et puis les choses se calmeront". Aujourd'hui, l'inflation est de 4 % et vous nous dites: "J'ai augmenté les taux d'un quart de point et c'est tout". Mais avec une inflation importée, est-ce que, si votre stratégie est effectivement de rester si vigilant sur la question de la stabilité des prix, vous pourrez tenir cette ligne sur le court et le moyen termes, avec les risques que nous savons pour la croissance, et donc pour l'emploi? Le phénomène que Claude Turmes a décrit, que nous pourrions qualifier comme étant celui de l'entrée de l'Union européenne dans la deuxième ère de la globalisation, nous conduit, me semble-t-il, à réévaluer les outils dont nous avons disposé pour faire face à la première ère de la globalisation. Cette première ère était favorable à une stabilité des prix, ou en tout cas à une réduction des prix des biens de consommation liée, notamment, aux phénomènes de délocalisation. Aujourd'hui, dans cette nouvelle ère, nous sommes dans un nouvel équilibre et dans un nouveau modèle où ces pays qui, hier, étaient émergents, ont aujourd'hui pleinement pignon sur rue, y compris dans leur accès aux matières premières, avec les conséquences que nous savons sur les prix. Alors, dans ce contexte - et là je m'adresse aux deux Jean-Claude puisque que, Monsieur Juncker, vous aviez raison de rappeler les compétences de l'Eurogroupe et de l'ECOFIN dans ce domaine, mais ceux-ci ne sont jamais présents dans cette commission et dans ce Parlement -, est-ce que la question fondamentale, à présent, n'est pas la question du rapport des taux de change, la question de l'achat des fournitures pétrolières en euros et la question de la capacité de l'Union européenne, notamment de sa zone euro, à s'exprimer d'une voix pour que, dix ans après le passage à l'euro, nous puissions enfin contribuer à un dialogue articulé et responsable entre les principales monnaies du monde pour obtenir le taux de change le plus favorable à notre croissance? Margarita Starkevičiūt (LT) Permettez-moi de signaler qu'au cours de notre mandat et grâce à son travail impressionnant, la Banque centrale européenne, qui n'était qu'une des nombreuses banques centrales du monde, a réussi à devenir le leader mondial du secteur. Actuellement, elle fait face au nouveau défi d'établir son rôle sans cesse plus important dans cette ère de la mondialisation. Nous aimerions que cette banque étende sa mission de prévision et de gestion des facteurs macroéconomiques et de la stabilité financière, puisque dans la mesure où la plupart des crises actuelles trouvent leur source dans des pays tiers, on peut dire à juste titre que la Banque centrale européenne n'a pas donné de prévision précise de l'étendue de la crise et de ses conséquences possibles. Comment améliorer la situation? Tout d'abord, permettez-moi d'évoquer un développement de la coordination entre les politiques économique et monétaire. Le tiers monde en arrive maintenant à l'étape de la libéralisation des prix, qui m'est tout à fait familière en tant que représentant de la Lituanie. Cette étape pourrait durer un certain temps et l'Europe subirait alors de fortes pressions en ce qui concerne les prix. Toutefois, ces pressions pourraient être surmontées par le biais de notre politique monétaire, ce qui serait plus difficile à supporter pour notre économie. Autre solution: nous pourrions proposer aux pays en développement de les aider à organiser leur politique des revenus et à stabiliser les prix. Cet objectif pourrait être atteint en renforçant notre participation au Fonds monétaire international et en communiquant avec la Banque mondiale. Il s'agit là d'un outil envisageable pour aider à réduire l'inflation dans les pays en développement ainsi que délester la Banque mondiale du poids de l'ajustement de la politique monétaire Une autre chose m'inquiète, à savoir le système européen de règlement. Malgré la contribution considérable de la Banque centrale européenne dans la mise en œuvre du SEPA et dans l'élaboration du système de sécurité TARGET 2, le problème s'avère encore plus compliqué. Ryszard Czarnecki (PL) Monsieur le Président, le rapport annuel de la Banque centrale européenne ne parle apparemment pas d'une certaine tendance qui s'est développée ces dernières années. Alors que jusqu'ici, on pouvait dire de la Banque européenne à Francfort qu'elle travaillait en toute indépendance, ces temps-ci, nous avons constaté des tentatives des plus grands pays de l'Union européenne visant à faire pression sur la BCE et à influencer ses décisions. Cette tendance est préoccupante car, dans les faits, elle signifie que l'UE se compose de pays qui sont égaux et d'autres qui sont plus égaux que les premiers. Cela pourrait déboucher sur une discrimination. Des pays comme la France ou l'Allemagne se voient octroyer le droit de faire pression sur la BCE mais quand ce sont des pays plus petits, le principe de l'indépendance de la Banque centrale européenne par rapport aux gouvernements des États membres s'applique de façon très stricte. Je parle de cela parce que c'est une évolution inquiétante. Pour terminer, on ne peut pas dire que l'Europe dispose d'un système financier stable et digne de ce nom. Quelque chose est en cours d'élaboration. L'exemple paradoxal de Londres illustre bien la situation. Cette ville est le centre financier le plus important de l'Union européenne alors qu'elle est la capitale d'un pays ne faisant pas partie de la zone euro. Luca Romagnoli (IT) Monsieur le Président, Mesdames et Messieurs, la zone euro souffre du niveau des prix de l'énergie que ni la BCE ni l'Union européenne ni les gouvernements ne sont en mesure de contrôler. Le ministre allemand des Finances, M. Peer Steinbrück, vous l'a dit M. Trichet, et la BCE a ensuite annoncé qu'elle avait l'intention de soutenir les banques en difficulté. Je me demande quand la BCE déclarera qu'elle souhaite aider les citoyens qui n'arrivent pas à joindre les deux bouts, en réduisant le loyer de l'argent et en obligeant les banques à appliquer des taux hypothécaires moins écrasants. Maintenir la croissance est plus important que conserver une monnaie forte. Telle est la politique du dollar, à laquelle la BCE n'oppose pas une réponse efficace. M. Schmidt tient à renforcer le rôle et le pouvoir de la BCE, alors que moi, je fais partie de ceux qui continuent à mettre en doute son indépendance. L'introduction de l'euro a indubitablement eu des avantages: certains de ceux cités par M. Schmidt sont indiscutables mais rien n'est dit des effets négatifs palpables pour tous les citoyens de la zone euro qui ont souffert d'une inflation réelle bien plus élevée que les chiffres officiels à cause de la spéculation généralisée qui a accompagné l'introduction de cette monnaie et que la BCE et les institutions n'ont pas suffisamment cherché à contrôler. Comme l'écrit M. Schmidt, la BCE est acceptée par l'opinion publique parce qu'elle poursuit des objectifs comme la stabilité des prix et la croissance économique et c'est la raison pour laquelle il estime que la transparence est moins importante. Il propose également que le principe d'égalité entre États membres soit abandonné et aimerait donner plus de pouvoir au directoire. M. Schmidt craint que dans les faits, les gouvernements exercent des pressions sur le président de leur banque centrale. En d'autres mots, il a peur que la politique finisse par prendre l'ascendant sur les finances. Je pense le contraire. M. Schmidt, M. Trichet, je ne suis absolument pas d'accord avec ces propositions. Gay Mitchell (EN) Monsieur le Président, je voudrais remercier M. Schmidt pour ce très bon rapport. Je commencerai en disant que certains pays sont en récession ou en passe de l'être, et que nous devons nous demander quelle est la chose la plus importante que nous puissions faire dans ces circonstances. Selon moi, ce que nous pouvons faire de plus important dans cette situation, c'est protéger les emplois existants et promouvoir la création d'emplois. Examinons la situation entre 1990 et 1998: cinq millions d'emplois avaient vu le jour dans ce qui est maintenant la zone euro. Mais au cours des 10 années entre 1998 et 2008, avec l'euro et M. Trichet et ses prédécesseurs menant leurs politiques, quelque 16 millions d'emploi ont été crées. Nous devons donc réfléchir à cela. C'est une réussite et il faut savoir reconnaître que les politiques de la Banque centrale européenne y ont contribué. Il faut rendre à César ce qui appartient à César. Mais pense-t-on à faire valoir ces arguments? Il est clair que ce succès est dû de manière générale à des taux d'intérêt bas et en particulier à une inflation faible, et je pense que la rengaine de M. Trichet sur ce thème est exacte. Mais faut-il que les taux d'intérêt augmentent sans cesse? Il est maintenant temps d'analyser tout cela plus en profondeur. La situation économique actuelle demande des mesures calmes et sensées. C'est pour cela que nous disposons d'une Banque centrale indépendante. Cependant, je voudrais faire une remarque sur la force de l'euro. Elle a un impact négatif sur les économies exportatrices. Le taux de change de l'euro par rapport au dollar et à la livre sterling ne baisse pas et ne baissera vraisemblablement pas, étant donné les différences entre les taux d'intérêts des États-Unis et de la zone euro. La hausse des taux, bien qu'elle vise l'inflation, peut présenter des risques supplémentaires pour le taux de change de l'euro et entraver le potentiel de croissance en cette période d'incertitude économique. Permettez-moi d'utiliser le temps qu'il me reste pour dire que l'année passée, j'ai été le rapporteur du Rapport sur le rapport annuel de la BCE et que j'ai signalé alors qu'il y avait 223 milliards d'euros en coupures de 500 euros, soit 446 millions de billets ! J'ai demandé que cela soit examiné, surtout parce qu'il me semblait que cela pouvait être utilisé à des fins criminelles. Quand M. Trichet répondra, peut-être pourrait-il nous dire quelles ont été les suites données aux inquiétudes que j'avais exprimées à l'époque. Ieke van den Burg (EN) Monsieur le Président, je voudrais me joindre aux compliments et aux félicitations adressés à la BCE pour ce qu'elle a fait l'année passée dans le cadre de la crise financière. Le rapport a insisté sur le rôle de la BCE en tant que fournisseur de liquidités en dernier ressort et teneur de marché en dernier ressort, et je partage ce point de vue. Je pense que la BCE est aussi parvenue à tenir ce rôle. Dans la même veine, M. Trichet, je pense qu'il est bon que vous souligniez la nécessité d'un meilleur accès à l'information et d'un meilleur échange des informations, domaines où je crois que la BCE pourrait jouer un rôle prépondérant. Nous avions aussi soumis cette idée dans un rapport de la commission des affaires économiques et monétaires pour le Parlement. Ce rapport porte sur la réforme du système de surveillance et sera examiné la semaine prochaine. Selon moi, il est très important que nous bénéficiions d'un meilleur lien entre, d'une part, les informations microprudentielles dont disposent les contrôleurs prudentiels du marché et des banques et, d'autre part, les informations de la BCE. À mon avis, la BCE peut endosser ici un rôle clé. Vous avez dit que vous ne souhaitiez pas remanier les systèmes de surveillance - et ce n'est pas ce que nous proposons - mais je pense qu'il devrait également être dans votre intérêt de ne pas être trop dépendant de la coopération volontaire des États membres et des autorités de surveillance des États membres dans cet échange d'information. Il est donc important que davantage d'acteurs indépendants interviennent dans ce domaine et nous connaîtrons un système et une structure plus forts au niveau européen. Un autre élément est celui des systèmes de paiement et de règlement. Je suis heureuse d'apprendre que la proposition Target 2-Securities, élaborée par la BCE et d'autres banques centrales, ait été bien accueillie par les CSD. Je pense que cela pourrait servir de base à d'autres améliorations de ce système. J'aimerais également connaître votre avis sur ce qui se passe actuellement, notamment sur le marché, dans le domaine des produits dérivés et hors bourse afin d'y créer davantage de contreparties centrales et un meilleur système de surveillance. Ma dernière remarque est un parallèle avec le discours d'hier de M. Bernanke mais je n'entrerai pas dans le détail. Daniel Dăianu (EN) Madame la Présidente, je tiens à féliciter le rapporteur pour son travail. Un rapport annuel peut en dire très long sur les résultats atteints ainsi que sur les subtilités politiques et les concessions. Les taux actuels d'inflation en Europe font souffrir les décideurs politiques et les citoyens. La Banque centrale européenne a gagné sa crédibilité grâce à des politiques cohérentes. Cette performance a été renforcée par le fait que l'inflation a été importée en surfant sur la vague de la mondialisation et de la crise économique asiatique. Malheureusement, on en arrive actuellement à la situation inverse en raison de l'énorme hausse des prix de l'énergie et des denrées alimentaires, qui reflète la raréfaction des ressources disponibles. La poussée des coûts crée des tensions sur les marchés mondiaux. Le taux d'inflation dans la zone euro est le plus élevé depuis 10 ans. C'est très inquiétant et la stagflation semble également poindre à l'horizon. En outre, la crise financière a énormément compliqué la tâche de la Banque centrale européenne. La BCE doit lutter fermement contre l'inflation, et il est essentiel à ce titre de bien stabiliser les anticipations inflationnistes. Mais les risques sont élevés. Il est difficile de prédire la durée de cette poussée exogène des prix. Il faut absolument éviter une spirale salariale. Tout comme nous parlions de modération de l'inflation au cours des dix dernières années, nous allons devoir nous efforcer d'appliquer la modération salariale et des prix pendant quelque temps. Une plus grande divergence économique dans la zone euro ne favoriserait pas un bon climat pour les décisions de la Banque centrale européenne. En outre, alors que les marchés se mondialisent de plus en plus, les actions de la Banque centrale européenne doivent être examinées à la lumière des décisions de ses homologues. Je veux parler ici de différences entre les taux d'intérêt et entre les positions de politique générale. Une dernière chose. Les risques systémiques graves que les marchés financiers comportent aujourd'hui exigent de meilleurs cadres de surveillance et une meilleure coordination entre la BCE, la Fed et les autres grandes banques centrales. Il faut souligner à ce titre les dangers que représentent les mesures qui génèrent de l'argent trop facilement. Othmar Karas (DE) Madame la Présidente, Mesdames et Messieurs, j'espère sincèrement que le message principal de ce débat sera entendu par les citoyens d'Europe. Pour moi, le premier grand message de ce débat est que la BCE et l'euro ne sont pas les causes des préoccupations et des problèmes, mais bien qu'ils font partie de la solution. Le second grand message est que l'euro offre des avantages et une protection. Il profite aux citoyens de toute l'Union européenne et pas seulement de la zone euro, au projet politique de l'Union européenne ainsi qu'à la croissance et à la politique d'emploi de l'Union. À l'exception du marché intérieur, l'euro est la réponse la plus efficace à la mondialisation. Certes, l'euro et la Banque centrale européenne ne nous protègent pas complètement des influences mondiales, mais elles nous permettent de mieux les gérer. J'aimerais donc remercier la Banque centrale européenne pour sa politique stable et équilibrée, parce qu'elle fait certainement partie de ceux qui inspire de plus en plus confiance dans une période où la confiance se perd. Toutefois, j'aimerais également profiter de cette occasion pour dire à tous les chefs d'État et de gouvernement: touche pas à mon pacte de stabilité et de croissance, touche pas à ma Banque centrale européenne. Si vous connaissez des problèmes internes et que vous ne faites pas vos devoirs, il est trop facile de rejeter la faute sur autrui. C'est pour cette raison que nous devons tout faire afin d'améliorer la sensibilisation et de combler le déficit d'information. Le grand public ne connaît généralement pas le lien entre inflation, taux d'intérêt et stabilité des prix. Je suis reconnaissant à M. Juncker d'avoir souligné qu'il ne fallait pas augmenter mais bien réduire la fiscalité indirecte quand c'est possible. Nous devons faire passer le message selon lequel l'euro n'est pas responsable de la hausse des prix de l'énergie et des matières premières. Je salue également le fait que la coopération entre la Banque centrale européenne, la Commission et le secteur des services financiers ait contribué au lancement réussi de SEPA, pour les paiements transfrontaliers. Utilisons la sensibilité et les préoccupations justifiées ainsi que les craintes des citoyens pour entamer un dialogue avec eux, apporter des réponses et expliquer les choses, plutôt que de nous contenter de prononcer ici des discours élogieux. Benoît Hamon Madame la Présidente, Mesdames, Messieurs, l'euro est une monnaie de plus en plus chère par rapport à celle de nos principaux partenaires et concurrents. C'est particulièrement vrai par rapport au dollar. Bien entendu, la politique de relèvement systématique des taux directeurs de la Banque centrale européenne conjuguée à la politique en sens inverse de la FED ne fait qu'amplifier le phénomène. Cette orientation de change qui pénalise la compétitivité de l'économie européenne fait l'objet de nombreux commentaires, notamment de leaders européens très en vue. L'opinion dominante, notamment dans cette enceinte, voudrait que l'évolution des taux de change relève de la compétence exclusive et souveraine de la BCE. Quant à la BCE elle-même, elle refuse, par la voix de son président, de s'exprimer sur ce sujet au-delà de quelques vagues déclarations internationales. Cette situation est non seulement peu transparente et peu démocratique, mais surtout contraire au traité. Selon l'article 111 du traité, je cite: "En l'absence d'un système de taux de change vis-à-vis d'une ou plusieurs monnaies non communautaires, le Conseil, statuant à la majorité qualifiée, soit sur recommandation de la Commission et après consultation de la BCE, soit sur recommandation de la BCE, peut formuler des orientations générales de politique de change vis-à-vis de ces monnaies", je répète: "peut formuler des orientations générales de politique de change". En d'autres termes, la zone euro s'est bel et bien donné les moyens de débattre, de décider démocratiquement de sa politique de change. Ma question est simple et elle s'adresse aux chefs d'État et de gouvernement, plutôt que de gémir, qu'attendent les gouvernements de l'Union pour agir? Cornelis Visser (NL) Je dois tout d'abord féliciter M. Schmidt pour son rapport. En tant que représentant de la Suède, un pays non membre de la zone euro, il a rédigé un rapport qui est très bon et très clair. À mon sens, il respecte les critères d'adhésion au nom de son pays. La semaine dernière, la Banque centrale européenne a relevé le taux d'intérêt. De toute évidence, la Banque centrale européenne et son président, M. Trichet, prennent le mandat de la banque et les critères de Maastricht au sérieux. Je suis heureux que la BCE soit indépendante. La BCE doit être protégée contre l'ingérence politique des autorités nationales, par exemple, et je suis aussi ravi d'entendre M. Juncker confirmer ce point de vue au nom de l'Eurogroupe. Et la Banque centrale européenne a bien réagi à la crise financière. Elle a réagi avec célérité afin de garantir des liquidités sur les marchés. Cela a stabilisé les taux d'intérêts pour le moment. La crise du secteur bancaire a été un avertissement. Le manque de transparence dans les risques financiers auxquels les institutions financières sont exposées entraîne des pertes qui peuvent être considérables. Un débat sur la surveillance financière est actuellement en cours au Parlement européen. La Banque centrale européenne peut jouer ici un rôle crucial puisqu'elle est bien informée par les banques centrales des États membres. Mais le traité est muet sur ce point. Je pense que nous avons besoin d'une coopération plus étroite entre les banques centrales et la Banque centrale européenne, les marchés financiers et les autorités de réglementation. La Banque centrale européenne devrait jouer un plus grand rôle dans les contrôles et la surveillance. Elle est en mesure d'organiser l'échange transfrontalier d'informations, certainement en matière de stabilité financière. La BCE a prouvé sa valeur. Nous devons utiliser ses prérogatives afin de renforcer la surveillance financière. Christoph Konrad (DE) Madame la Présidente, Mesdames et Messieurs, nous pouvons dire à la lumière de ce débat que la BCE est un peu comme un rocher dans la tempête. Il faut s'en réjouir. Il va de soi que la stabilité des prix est la priorité absolue pour l'économie. Si cette situation perdure, cela ne peut être que positif. Nous avons pris note du fait que le taux moyen d'inflation dans la zone euro est de 4 %. Dans certains pays de la zone euro, ce taux est même plus élevé. Il est par exemple de 5,8 % en Belgique et de 5,1 % en Espagne. C'est une mauvaise nouvelle. Le signal de cette semaine - à savoir la décision de la Banque centrale européenne - est donc important. Nous devons juste prendre note, y compris ici, au Parlement, du fait que la BCE ne peut évidemment rien faire pour lutter contre les prix inflationnistes du pétrole. Toutefois, les effets secondaires qui se feront sentir dans la zone euro, par exemple des hausses salariales réclamées par les syndicats, combinés à une hausse des prix, qui touchent les entreprises, présentent un risque et mènent à terme à un cercle vicieux. J'aimerais vous livrer deux observations complémentaires sur la politisation de la Banque centrale européenne. Ce thème est récurrent au sein de la commission des affaires économiques et monétaires et il a également été clairement exposé dans le présent débat. Par exemple, la question de la transparence du processus décisionnel est un signal dans ce sens, une tentative d'en savoir toujours plus et d'augmenter son influence dans le processus décisionnel. Davantage de transparence - j'hésite beaucoup sur ce point. Je pense que c'est à la Banque qu'il incombe de prendre cette décision, bien évidemment après avoir consulté le Parlement et les représentants de la zone euro. Mais qu'elle doive justifier ses décisions, c'est aller trop loin. Lors des prochains élargissements de la zone euro, nous devrions bien nous demander si nous pouvons poursuivre cette politique, et cela influencera certainement la prochaine vague. La Slovaquie a été pour moi une mise en garde. À l'avenir, nous devrions moins nous occuper de politique et accorder plus d'attention aux critères. Zuzana Roithová (CS) Mesdames et Messieurs, l'impact de la crise financière américaine sur l'économie mondiale était un cadeau inattendu et dont on se serait passé à l'occasion du 10e anniversaire de l'Union économique et monétaire. L'inflation en hausse est un autre problème actuel. La BCE a parfaitement géré les turbulences des marchés financiers mondiaux, a apporté EUR 95 milliards en liquidités et opéré de nouveaux réglages de précision afin de stabiliser les taux d'intérêt à très court terme. Ceci a démontré une fois de plus les avantages de la politique monétaire commune de l'Union européenne en période d'instabilité, tant pour l'économie européenne que pour ses citoyens. D'après l'article 105 du traité CE, la BCE apporte son soutien aux politiques économiques générales dans la Communauté. Aujourd'hui, la BCE doit relever les défis de l'inflation croissante d'une part et d'un ralentissement économique d'autre part. Ce n'est pas seulement un défi mais également un véritable test de l'indépendance de la BCE et du système européen de banques centrales. Par le biais du traité de Lisbonne, la BCE deviendra une institution jouissant d'une personnalité juridique et d'un statut indépendant clairement établi. D'autre part, l'intégration continue des systèmes financiers demande une plus étroite coopération avec les banques centrales des différents États membres. D'aucuns affirment que l'indépendance de la BCE est menacée, notamment parce que les réunions informelles des ministres des finances de la zone euro recevront un statut officiel en vertu du traité de Lisbonne. On entend déjà des arguments concernant la capacité des ministres à débattre pour savoir si l'objectif d'inflation est le bon ou non. Je pense qu'il est très important de distinguer les arguments professionnels et politiques, qui ont leur place dans une société démocratique, d'une ingérence réelle dans la politique budgétaire de la Banque centrale européenne. Étant donné l'accouchement aux forceps du traité de Lisbonne, il sera extrêmement important d'opérer une telle distinction au sein de cette Assemblée ainsi que dans les médias, bien entendu. Pour conclure, j'aimerais remercier les rapporteurs pour leur rapport équilibré et très professionnel sur le rapport annuel de la BCE. Ioannis Varvitsiotis (EL) Madame la Présidente, j'ai écouté très attentivement les interventions du président de la Banque centrale et de Jean-Claude Juncker, pour lequel j'ai beaucoup de respect. Nous sommes sans aucun doute confrontés à une crise économique majeure sans précédent depuis quelques décennies. L'augmentation effrayante des prix du pétrole et de nombreux autres produits, le taux de chômage élevé, la pauvreté généralisée et les faibles taux de croissance ont tous contribué à cette image de désolation. On a beaucoup parlé des critiques qui ont été exprimées. Je pense que ces critiques, qui proviennent également de sources officielles, avaient toutes pour but de mettre en évidence la gravité de la situation. En outre, en tant qu'hommes et femmes politiques, nous devons rechercher les critiques, parce que ce n'est que par la critique que nous pouvons progresser, comprendre les problèmes plus clairement et ainsi dégager des solutions qui profitent à tous. Enfin, je tiens à féliciter le rapporteur pour son rapport véritablement exceptionnel. Ilda Figueiredo (PT) Madame la Présidente, il ressort clairement de ce débat que la lutte prétendue contre l'inflation se limite à restreindre les augmentations salariales. Afin de justifier la neuvième augmentation du taux directeur par la Banque centrale européenne en deux ans et demi, les gestionnaires de la politique monétaire de l'Union européenne ne parlent que de la nécessité de limiter les salaires et ils ignorent l'augmentation scandaleuse des bénéfices des grandes entreprises et des grands groupes économiques et financiers, qui tournent autour de 30 % par an, alors que les augmentations salariales ne couvrent même pas l'inflation dans certains pays. C'est le cas au Portugal, où la plupart des travailleurs et des retraités ont subi une forte baisse de leur pouvoir d'achat et où les salaires et les pensions de retraite sont parmi les plus faibles de l'Union européenne. Le manque total de sensibilité sociale de ces politiques monétaires, aux taux d'intérêts élevés et à l'euro surévalué, exacerbe les inégalités sociales et territoriales, ce qui contribue à exacerber la pauvreté et à créer de plus en plus de problèmes pour les micro-entreprises et les petites entreprises, particulièrement dans les pays dont les économies sont les plus faibles. Il faudrait donc inverser totalement la politique et donner la priorité à la croissance économique et l'emploi, éradiquer la pauvreté ainsi que promouvoir le progrès et le développement social. Theodor Dumitru Stolojan (RO) La Banque centrale européenne remplit sa tâche de maintien de la stabilité des prix dans une situation de grande incertitude et de pressions inflationnistes. Nous ne savons pas encore si l'actuel niveau des prix énergétiques et des denrées alimentaires est celui sur lequel toute la structure des prix reposera. Nous ne savons pas non plus quelles mesures d'intérêt public les États membres prendront pour faciliter l'ajustement des entreprises et de l'épargne de la population ainsi que des ménages à la nouvelle structure de prix. En outre, la crise financière est bien loin d'avoir dit son dernier mot. En tant que membre du Parlement européen, j'apprécie la compétence et l'intégrité des politiques monétaires de la Banque centrale européenne ainsi que la détermination de son président à maintenir un objectif d'inflation caractérisant la mesure de la stabilité des prix. Je manifeste ma confiance quant au discernement de la Banque centrale européenne, quant à son intégrité et son indépendance et quant au fait que les hommes politiques s'abstiendront de faire ingérence dans les décisions de la Banque. Margaritis Schinas (EL) Madame la Présidente, l'Eurogroupe établit une politique économique, la Banque centrale européenne élabore une politique monétaire et nous, ici, au Parlement européen, nous nous occupons juste de politique, sans autre précision, et cela nous oblige à être responsables de toutes les décisions prises dans la zone euro. En tant que novice en politique et bien que je respecte l'indépendance de la Banque centrale, je pense pouvoir prodiguer quelques conseils. Selon moi, l'inflation importée, à savoir notre problème le plus important, ne peut pas être entièrement contrée si nous utilisons les taux d'intérêt comme seule arme. Il faut que nous nous attaquions aux causes de l'inflation. Nous devons nous battre avec les cartels pétroliers, nous devons nous battre avec les profiteurs des matières premières et nous avons besoin de plus de denrées alimentaires sur le marché. Si nous n'attaquons pas le mal à la racine, je crains que nous ne continuions à mener des débats semblables à celui-ci, dont la logique est comprise à Bruxelles et à Strasbourg mais qui ne sont pas politiquement justifiés aux yeux de l'opinion publique. Piia Noora Kauppi (EN) Madame la Présidente, je trouve que la BCE s'est acquittée de façon extraordinaire de la partie principale de son mandat, à savoir la stabilité des prix. Si nous considérons le mark entre 1948 et 1998, les résultats de la BCE en matière de stabilité des prix sont vraiment meilleurs que ceux du mark qui était la référence mondiale. Je pense que vous êtes arrivé à un très bon résultat dans ce domaine. Mais je suis tout aussi heureuse, Monsieur le Président Trichet, que vous ayez mentionné la stabilité financière. Elle fait également partie du mandat conféré par le traité à la BCE et je pense qu'il faudrait renforcer le rôle de la BCE quant à la surveillance financière. Le modèle "twin peaks" de Tommaso Padoa-Schioppa's m'enchante et je pense que c'est maintenant aux États membres et au Conseil d'adopter ce modèle et d'accroître le rôle de la BCE dans le contrôle de la stabilité financière. Au parlement européen, le rapport Van den Burg-Dãianu, qui concerne ce sujet, est actuellement en cours de rédaction. Il contient de nombreux points intéressants que l'on peut aussi utiliser lorsque l'on essaie d'exercer une meilleure surveillance de la stabilité financière en Europe. Czesław Adam Siekierski (PL) Monsieur le Président, le fonctionnement économique et financier de l'Union européenne crée une véritable stabilité pour la croissance. La Banque centrale européenne joue ici un rôle essentiel puisque son objectif fondamental est l'élaboration d'une politique monétaire. Les États membres et leurs gouvernements sont responsables de la politique économique et de la création de nouveaux emplois. Toutefois, des questions se posent quant à savoir si la BCE fonctionne convenablement et quant à son impact sur les processus économiques. La Banque centrale devrait-elle ou non prendre davantage d'initiatives, comme aux États-Unis? En outre, au vu de la crise alimentaire mondiale et des augmentations des prix de l'énergie et du carburant, un certain nombre de questions viennent à l'esprit. Premièrement, quelles mesures devraient être prises pour empêcher que la crise ne s'aggrave? Deuxièmement, comment soutenir la croissance dans les pays pauvres? Troisièmement, comment surveiller les marchés financiers afin d'éviter que la crise des crédits hypothécaires se reproduise? Enfin, à ce stade, il faudrait aussi déclarer explicitement que tous les États membres ont la même obligation de respecter les critères du pacte de stabilité et de croissance. Jean-Claude Trichet Président de la Banque centrale européenne. - (EN) Madame la Présidente, j'apprécie énormément les remarques formulées tant dans l'excellent rapport du rapporteur que dans les très nombreuses interventions rappelant l'indépendance de la Banque centrale, comme l'a dit très clairement Monsieur Jean-Claude Junker lui-même. Je pense que cette indépendance est extrêmement importante et je dois dire que personne ne la met en doute. Elle constitue une partie essentielle de la crédibilité de cette institution et c'est parce que nous disposons de cette indépendance très visible et de ce mandat fondamental - très clair sur la stabilité des prix - que nous avons jusqu'à présent réussi à stabiliser les anticipations inflationnistes. J'insiste fortement sur le fait que la stabilisation des anticipations inflationnistes est tout à fait décisive car elle nous permet de continuer à intégrer ces anticipations à moyen et à long terme dans les taux des marchés à moyen et à long terme. En Europe, certains gouvernements empruntent sur 50 ans. Ils empruntent sur 50 ans à des taux qui incluent la crédibilité de la Banque centrale quant à assurer la stabilité des prix, non seulement sur deux, cinq, dix ou vingt ans mais même beaucoup plus longtemps. C'est parce que nous nous vouons entièrement à stabiliser les anticipations inflationnistes et à préserver cette solide stabilité que nous avons pris la décision mentionnée. Selon le Conseil des gouverneurs de la BCE - et, je suppose, dans les décisions qui ont été prises par les démocraties européennes en créant la BCE, l'Eurosystème et la zone euro - il n'y a pas de contradiction entre la stabilité des prix et une solide stabilisation des attentes en matière de stabilité des prix et la création de croissance et d'emplois. Je dois dire qu'au niveau mondial, nombreux sont ceux qui pensent que la bonne manière de voir les choses est que grâce à la stabilité des prix et à la crédibilité de la stabilité des prix au fil du temps, on ouvre la voie à une croissance durable et à la création d'emplois. Les quelque 16 millions d'emplois créés depuis l'instauration de l'euro en sont un bon exemple. Ceci étant dit, je voudrais également me faire l'écho des remarques d'un grand nombre de députés sur le fait que pour arriver à la stabilité des prix, nous avons dû compter sur la coopération d'autres décideurs, d'autres autorités et du secteur privé. C'est pour cela que nos messages sont si explicites, reconnaissant entièrement que nous sommes indépendants et que ceux qui prennent ces décisions le sont aussi. Mais nous insistons toujours sur le Pacte de stabilité et de croissance parce qu'il est toujours dangereux de surcharger des politiques monétaires avec une politique fiscale laxiste. Nous en appelons aussi aux décideurs de prix en général - les entreprises, le secteur de la production, les commerces de détail - à intégrer le fait que nous assurerons la stabilité des prix à moyen terme pour ne pas avoir d'effets secondaires dans ce domaine. J'ai parlé les décideurs de prix. Je cite bien sûr aussi les partenaires sociaux. C'est la raison pour laquelle nous n'exhortons pas seulement les décideurs de prix mais aussi les partenaires sociaux à tenir compte, dans leurs décisions, du fait que nous garantirons à moyen terme une stabilité des prix conforme à notre définition. Manifestement, la situation est difficile à cause du prix du pétrole, du prix des produits de base ou de la pénurie des matières premières, facteurs qui font monter les prix. Nous devrions nous souvenir des évènements de 1973 et de 1974. Il est tout à fait évident que les économies qui ont laissé les effets secondaires prendre de l'ampleur et connu une inflation de longue durée ont souffert tant d'inflation que d'une très faible croissance; et pour un grand nombre d'économies européennes, ce fut le début du chômage massif contre lequel nous luttons toujours et que nous sommes sur le point de faire disparaître. L'enjeu est donc de taille dans ce domaine et c'est important. Comme cela me semble être un élément majeur, je voudrais également signaler ici que ce sont les plus vulnérables et les plus pauvres de nos concitoyens qui pâtissent le plus longtemps d'une inflation élevée à long terme. Par conséquent, quand nous visons la stabilité des prix à moyen terme, nous ne respectons pas seulement le traité, ni notre mandat - que nous n'avons pas élaboré nous-mêmes mais qui nous a été donné par les démocraties européennes - mais nous faisons aussi ce qui est le mieux pour nos concitoyens les plus vulnérables. Quant à la question du prix du pétrole, des produits de base et de l'énergie, de l'alimentation et plus généralement de tous les prix qui augmentent, je pense qu'il faut parler d'un triangle. Comme l'ont dit de nombreux députés de façon très éloquente, nous sommes certainement face à un phénomène axé sur la demande; les grandes économies émergentes introduisent mondialement un nouvel élément de demande soutenue et cela doit être totalement reconnu. Chose certaine, le second côté de notre triangle est assurément constitué de l'offre et ici, nous avons beaucoup de responsabilités. Les ententes ne sont pas une bonne chose et il est clair qu'il existe des ententes exerçant leurs activités dans plusieurs domaines. Outre les ententes, un certain nombre de pays et d'économies sont également en train de créer une pénurie en empêchant les forages, l'exploration et la construction de raffineries. J'attire donc aussi votre attention sur ce point. Nous devons voir si nous faisons tout ce que nous pouvons en ce qui concerne l'offre. Quant à la demande, toutes les économies d'énergie sont absolument essentielles et font partie du contrôle de cette demande, de même que la reconnaissance du prix réel et le fait de ne pas avoir de prix artificiels pour le pétrole et l'énergie, ce qui maintiendrait une demande très forte. Vient maintenant le troisième côté du triangle, à savoir la réaffectation du capital au niveau mondial vers les produits de base. Les choses ne sont pas exactement les mêmes pour le pétrole, les autres énergies ou les matières premières en tout genre. Mais nous assistons à un tel phénomène et celui-ci est manifestement significatif. Nous devons le reconnaître. Nous devons appeler les marchés à être aussi transparents que possible, à fonctionner de manière complètement transparente. C'est ainsi que je présenterais ce phénomène et je dirais que, comme c'est le cas pour certaines maladies qu'il faut traiter de façon multidimensionnelle, il faut produire tous les efforts imaginables sur les trois côtés du triangle. Beaucoup de députés ont mentionné la surveillance prudentielle et la nécessité d'améliorer la situation. Je suis tout à fait d'accord avec ce qu'un grand nombre d'entre eux à dit. Nous sommes dans une situation qui doit être améliorée, c'est tout à fait évident. Depuis la création de la BCE, nous avons expliqué que nous demanderions à toutes les autorités de coopérer aussi étroitement que possible. Nous avons également déclaré que nous étions favorables à l'existence d'un lien très fort entre les banques centrales et les autorités de surveillance. Depuis les turbulences qui ont débuté en août 2007, des évènements récents ont prouvé que cette doctrine était exacte: une relation étroite est nécessaire entre les banques centrales et les autorités compétentes en matière de surveillance. À ce stade, je dirais que nous soutenons entièrement l'orientation retenue par la commission des affaires économiques et monétaires suite à un consensus. Nous pensons que beaucoup d'ateliers sont organisés et que nous devons agir dans cette direction aussi rapidement et aussi promptement que possible. Je sais que ce Parlement examine des initiatives peut-être plus audacieuses. Je dirais que nous, nous voudrions que toutes les décisions ayant déjà été prises soient mises en œuvre, pour que personne ne puisse prétexter une seconde étape pour ne pas faire ce qui a été convenu. Ensuite, je pense que nous devons étudier avec soin les propositions existantes car nous croyons que plus nous coopérons étroitement - plus étroitement qu'aujourd'hui - mieux ce sera pour l'Europe, très certainement. Selon nous, ce que dis à propos de l'Europe est également valable pour toutes les autres parties du système des finances mondiales. Je terminerai en parlant du taux de change, mentionné par un certain nombre de députés. Je pense que le conseil des gouverneurs de la BCE est pour l'application pleine et entière du traité en l'état. Il me semble que quand nous sommes en Chine, comme l'a dit Jean-Claude Juncker, ou quand nous sommes au G7, où Jean-Claude et moi signons le communiqué du G7, nous agissons de façon adéquate, et si je suis moi-même prudent - car il a été mentionné que je suis très prudent quand je parle des taux de change - c'est parce que nous touchons à un domaine incroyablement délicat et où, selon moi, il faut respecter totalement l'orientation dont nous avons convenu. C'est la raison pour laquelle je répéterai qu'à ce stade, nous sommes d'accord avec tous les partenaires du G7 sur le message à la Chine. Il n'y a pas une once d'ambiguïté là-dessus. Nous avons expliqué cela très clairement dans le dernier communiqué du G7. Nous considérons également qu'il est important d'examiner très attentivement les effets négatifs éventuels des fluctuations excessives, tant sur la stabilité financière que sur la croissance. Je voudrais aussi ajouter qu'il est essentiel que les autorités américaines répètent qu'il est dans l'intérêt des États-Unis d'Amérique d'avoir un dollar fort. Jean-Claude Juncker Président de l'Eurogroupe et membre du Conseil européen. - Madame la Présidente, Mesdames, Messieurs, je ne vais pas revenir sur les remarques formulées au cours de nos débats par le président de la Banque centrale. Mieux vaut ne pas répéter ce qu'il a dit, puisque tout était exact, et les propos que je pourrais tenir à ce sujet pourraient être perçus comme voulant nuancer ce qui a été dit, ce qui n'a pas lieu d'être. (DE) Madame la Présidente, je m'exprime en allemand pour montrer à M. Trichet que je connais cette langue tout comme lui. Oui, il faut féliciter un Français qui a déjà bien assez de travail de prendre le temps, puisqu'il habite à Francfort, d'apprendre la langue des gens parmi lesquels il vit. Tous les Français ne font pas cela. (Applaudissements) Je m'exprimerai en allemand afin qu'il me comprenne mieux. J'aimerais livrer deux ou trois observations finales, parce que parfois, les débats en cette Assemblée semblent empreints de nostalgie des années 1970 et 1980. D'aucuns exhortent l'Eurogroupe à mieux coordonner la politique économique des États membres de l'euro. Nous faisons tous de notre mieux pour cela et avons introduit un code de conduite dans de nombreux domaines de la politique économique concrète, que nous nous efforçons de suivre. Toutefois, vous ne pouvez pas, d'une part, demander la coordination de la politique économique et, d'autre part, déplorer la situation lorsque la politique qui est coordonnée de la sorte est ensuite mise en œuvre dans la pratique. Laissez-moi vous donner quelques exemples. Nous avons réformé le pacte de stabilité et de croissance en 2005. Une partie des propositions de réforme visait à renforcer le bras préventif du pacte de stabilité, qui était sous-développé et faible. Afin de renforcer ce bras préventif, il est essentiel que les gouvernements maintiennent la consolidation budgétaire et redoublent d'efforts en la matière lorsque l'économie se porte bien, en vue de constituer des réserves pour les années de vaches maigres qui, dans le schéma cyclique normal de nos systèmes économiques, se produisent régulièrement. Nous connaissons actuellement la pire des situations. La période actuelle n'est plus favorable. Les gouvernements qui ont consolidé leurs budgets disposent de marges suffisantes pour pouvoir utiliser les stabilisateurs automatiques lorsque les revenus publics sont en baisse. Les gouvernements qui n'ont pas suffisamment consolidé lorsque la conjoncture était favorable ne peuvent évidemment pas réagir lorsqu'elle est défavorable. Lorsque nous convenons à l'Eurogroupe que les États membres qui ont atteint les objectifs financiers à moyen terme peuvent également réagir face au ralentissement économique et à l'augmentation des prix du pétrole et des denrées alimentaires, ils n'ont le droit de le faire que parce qu'ils ont dégagé par le passé les marges budgétaires nécessaires de sorte qu'ils ne sont pas affaiblis ni incapables de réagir en période de crise. Nous n'avons pas demandé un gel des salaires; ni la Banque centrale ni l'Eurogroupe n'ont jamais demandé de gel des salaires dans la zone euro. Ce que nous disons, c'est que les salaires ne devraient pas automatiquement augmenter avec l'inflation mais que les tendances salariales doivent tenir compte des gains en productivité, qui peuvent être réalisés dans l'économie. Les salaires peuvent également être augmentés en conséquence sans inflation. Nous avons dit assez clairement que ne nous ne pouvons pas du tout continuer à demander aux citoyens européens d'accepter une modération salariale alors que les dirigeants d'entreprises et autres détenteurs de capital touchent des salaires extrêmes et excessifs. Nous l'avons dit à plusieurs reprises. (Applaudissements) Les dirigeants d'entreprises européennes - particulièrement dans le secteur financier - ont des salaires qui ne sont absolument pas en rapport avec les gains de productivité qui y sont réalisés. Ils se contentent de récolter l'argent et leurs décisions ne sont ni saines d'un point de vue économique ni responsables d'un point de vue social. (Applaudissements) Parce que nous n'avons pas décrété un gel des salaires, parce que je tiens, probablement plus que tout autre, à garder à l'esprit l'aspect du contrat social de l'action européenne, nous avons lancé un appel fort pour qu'au lieu de faire payer les entreprises, nous nous demandions à la lumière de l'augmentation des prix des matières premières et du pétrole, ce que les États peuvent faire sur le plan social pour les groupes de population les moins favorisés étant donné la baisse du pouvoir d'achat. Après tout, il est vrai que les États qui ont consolidé leur position budgétaire ont maintenant les ressources nécessaires à leur disposition pour financer des programmes d'aide sociale pour ces groupes moins favorisés. Certains États ont introduit des allocations de vie chère ainsi que des allocations de chauffage et de loyer, et ils ont pu se le permettre grâce à la consolidation du passé. On trouve également des États qui ont systématiquement adapté leurs systèmes fiscaux de manière à pouvoir octroyer aux plus défavorisés des bénéfices fiscaux nets, plutôt que des allègements fiscaux ne profitant qu'aux plus aisés. À ce titre, je pense que la politique globale est probante à défaut d'être parfaite. Nous ne voulons pas et ne pouvons pas répéter les erreurs des années 1970 et 1980, même si les choses étaient un peu plus simples à court terme. Nous devons lutter contre l'inflation croissante. Dans les années 1970 et 1980, nous avons permis une inflation galopante. Dans les années 1970 et 1980, nous avons laissé les États de s'endetter de plus en plus. Dans les années 1970 et 1980, nous avons accepté des déficits publics tout en minimisant leurs effets. Il en a résulté un chômage de masse en Europe, que nous avons maintenant ramené à 7,2 % avec - et grâce à - l'euro. Il en a résulté des contributions sociales excessives dans pratiquement tous nos pays, des contributions que bon nombre d'entre nous considèrent toujours comme trop élevées, et cela n'a rien à voir avec un rejet de la solidarité sociale, mais avec le financement raisonnable de nos systèmes de sécurité sociale. Le travail était surimposé et le capital sous-imposé. Voilà quels ont été les effets des erreurs de la politique des années 1970 et 1980. Nous sommes contre l'inflation parce que nous sommes contre le chômage et pour la croissance. Croissance et lutte contre l'inflation ne sont pas contradictoires. Nous avons besoin d'une croissance dénuée d'inflation, afin que la situation soit meilleure à l'avenir pour les citoyens. C'est une erreur de distribuer aujourd'hui des cadeaux censés aider les gens et d'être célébré comme un généreux bienfaiteur social. Pour réussir le présent, il faut réfléchir aux générations futures et pas le contraire. (Applaudissements) Olle Schmidt rapporteur. - (SV) Madame la Présidente, je vous remercie pour ce débat incroyablement intéressant et stimulant. Cela montre qu'il existe un large soutien pour la logique et les conclusions que nous présentons dans le rapport. Je tiens également à vous remercier, MM. Juncker et Trichet, pour les bonnes réponses que vous nous avez apportées. Vous avez répondu d'une manière qui me donne l'impression que vous tiendrez également compte des points de vue et des idées que nous avons présentées ici. Enfin, permettez-moi de livrer ma propre expérience en tant qu'homme politique du pays quelque peu moins peuplé qu'est la Suède, dans le nord. J'étais député suédois et membre de la commission des finances dans les années 1990, lorsque la Suède est allée droit dans le mur économiquement parlant. Les expériences en politique sont salutaires, mes amis. Ceux d'entre vous qui pensent que l'inflation et une politique monétaire instable aideront ceux qui ont le plus besoin de notre soutien se trompent. Vous vous trompez! En tant que membre de la commission des finances, j'ai vu les taux d'intérêt suédois atteindre des niveaux que personne n'aurait pu imaginer: 500 %. Dans les années 1990, comme le dit M. Juncker, nous avons connu le chômage de masse, une hausse de l'inflation et la stagflation. J'ai un souvenir très net de ces expériences et elles m'ont amené à espérer que mon propre pays, la Suède, entrerait dans la zone euro et participerait pleinement à la coopération européenne. Comme l'a dit notre collègue, Mme Kauppi, et comme l'a répété M. Trichet, personne n'imaginait que l'euro serait une telle réussite. Je pense que cela démontre la valeur de la coopération européenne. M. Juncker, vous avez dit que la BCE agissait avec grâce et détermination. Je pense que l'expression était bonne. Permettez-moi de vous remercier pour ce bon débat. Je suis également reconnaissant de m'être vu confier la tâche de rédiger ce rapport alors que je ne fais pas partie du système de coopération de l'euro. La Présidente (EL) Le débat est clos. Le vote aura lieu aujourd'hui à midi. Déclarations écrites (article 142) Sebastian Valentin Bodu par écrit. - (EN) En ce qui concerne l'évolution de la situation économique, les fondamentaux de l'économie de la zone euro restent sains grâce à la croissance des investissements et à une augmentation du taux d'emploi et de l'activité sur le marché du travail. Bien que modérée, la croissance de l'économie mondiale devrait résister, profitant en particulier d'une croissance forte continue dans les pays émergents. Quant à l'évolution des prix, l'inflation annuelle calculée sur la base de l'IPCH s'est maintenue bien au-dessus du niveau allant de pair avec la stabilité des prix depuis l'automne dernier, atteignant 3,7 % en mai 2008 et 4,0 % en juin, d'après l'estimation rapide d'Eurostat. Ces taux d'inflation inquiétant sont dus en grande partie aux hausses marquées des prix du pétrole et des denrées alimentaires dans le monde entier ces derniers mois. Ces perspectives d'activité économique continuent à baigner dans une incertitude élevée et les risques baissiers sont bien présents. Les risques proviennent en particulier de l'impact modérateur sur la consommation et les investissements des augmentations supplémentaires non anticipées des prix de l'énergie et des denrées alimentaires. En outre, les risques baissiers demeurent liés au potentiel des tensions permanentes sur le marché financier à affecter l'économie réelle de manière plus négative qu'on ne l'avait prévu. Dans ces conditions, il faudrait se féliciter de la décision opportune prise par la BCE d'accroître de 25 points de base pour arriver à 4,25 % le taux de soumission minimal dans les principales opérations de refinancement de l'Eurosystème.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Entsendung von Arbeitnehmern (Aussprache) Der Präsident Als nächster Punkt folgt der Bericht von Elisabeth Schroedter im Namen des Ausschusses für Beschäftigung und soziale Angelegenheiten über die Anwendung der Richtlinie 96/71/EG über die Entsendung von Arbeitnehmern. Elisabeth Schroedter Berichterstatterin. - Herr Präsident, Herr Kommissar, liebe Kolleginnen und Kollegen! Die Entsenderichtlinie ist eine der wichtigsten Richtlinien für den freien Dienstleistungsverkehr. Auf der einen Seite ermöglicht sie europaweit fairen Wettbewerb unter den Dienstleistungsunternehmen, auf der anderen Seite enthält sie klare Regeln für den Schutz der entsandten Arbeitnehmer. Sie setzt Mindestnormen fest, die für alle gelten. Und trotzdem sieht sie ausreichend Flexibilität vor, damit diese Normen in den verschiedenen nationalen Systemen umgesetzt werden können. Ihr Kernprinzip ist gleicher Mindestlohn bzw. gleiche Mindestbedingungen für gleiche Arbeit am gleichen Ort. Sie schafft damit faire Wettbewerbsbedingungen für die Unternehmen vor Ort. Die Entsenderichtlinie braucht jedoch für ihre erfolgreiche Umsetzung das Engagement von allen, und zwar von allen Seiten und auf allen Ebenen! Ich möchte an dieser Stelle den Kolleginnen und Kollegen, die an diesem Bericht mitgearbeitet haben, für ihr Engagement und vor allem für ihre unendliche Geduld bei den Verhandlungen danken. Auch den Mitarbeiterinnen und Mitarbeitern im Sekretariat des Ausschusses, im Tabling Office, in den Fraktionen und in den Abgeordnetenbüros möchte ich für ihren Einsatz und die nicht gezählten zusätzlichen Arbeitsstunden danken. Dieser Bericht ist ein gemeinsamer Bericht. Er wird quer durch die Fraktionen mitgetragen, und das, weil sich alle bewegt haben und im Interesse der Sache letztendlich Kompromisse gefunden wurden. In seinem Engagement für die Entsenderichtlinie weist das Parlament die Versuche der Kommission zurück, in den Leitlinien Kontrollmaßnahmen der Mitgliedstaaten einzuschränken. Denn den Mitgliedstaaten kommt eine besondere Rolle zu. Sie stellen durch ihre Kontrollmechanismen sicher, dass die Mindestarbeitsbedingungen für die entsandten Arbeitnehmer eingehalten werden. Und das muss ihnen auch in Zukunft uneingeschränkt möglich sein. Die Kommission wird über unsere Kritik an den Leitlinien nicht überrascht sein. Denn mit den Leitlinien verfolgt sie nichts anderes, als den Inhalt von Artikel 24 und 25 des ursprünglichen Kommissionsentwurfs zur Dienstleistungsrichtlinie durch die Hintertür wieder einzuführen. Das Parlament hatte diese beiden Artikel jedoch mit großer Mehrheit gestrichen, und der Rat hat der Streichung zugestimmt. Denn Arbeitgeberverbände und Arbeitnehmerverbände, Regierungen und Parlamentarier wollen nicht die Dienstleistungsfreiheit gegen die Grundrechte von Arbeitnehmern austauschen. Im Gegenteil: Es gibt eine breite Allianz, die davon überzeugt ist, dass es dieser Europäischen Union gelingen kann, beides miteinander zu kombinieren, und dass diese Kombinationsleistung genau das ausmacht, was wir Soziales Europa nennen. Wir erwarten von der Kommission, dass sie das klare Votum vom Februar ebenso wie das Votum zu diesem Bericht ernst nimmt und ihre Arbeit darauf ausrichtet. Das heißt auch, wir erwarten, dass die Kommission bei der Auswertung der Fragebögen, die sie gestern an die Mitgliedstaaten geschickt hat, die Position des Parlaments, die in diesem Bericht zum Ausdruck kommt, maßgeblich berücksichtigt. Es kann nicht sein, dass die Kommission Anforderungen der Mitgliedstaaten, die darauf gerichtet sind, dass die Mindestarbeitsbedingungen auch wirklich eingehalten werden, in Frage stellt. Übrigens hat der Europäische Gerichtshof klargestellt, dass Anforderungen, die zur Sicherung der Mindestarbeitsbedingungen notwendig sind, dem freien Dienstleistungsverkehr nicht entgegenstehen. Und genau das wird in diesem Bericht deutlich gemacht. So hat zum Beispiel die Praxis bewiesen, dass anders als in den Auslegungen der Kommission neben den Arbeitszeitnachweisen Lohnunterlagen notwendig sein können, um das Recht der Arbeitnehmer auf ihren Mindestlohn sicherzustellen. So wird auch in Zukunft ein Rechtsvertreter unerlässlich sein, der als Verhandlungspartner für Tarifverhandlungen im Sinne von Artikel 3 Absatz 8 der Entsenderichtlinie zur Verfügung steht bzw. als Beauftragter für die wirksame Zustellung von amtlichen Dokumenten solche Verhandlungen ermöglicht. Maßnahmen, die zur Vorabklärung und zur Information über die Einhaltung der Mindestbeschäftigungsbedingungen dienen, sind ein wichtiges Instrument zur Umsetzung der Richtlinie. In diesem Sinne hoffe ich, dass sich das Engagement von so vielen für diesen Bericht wirklich gelohnt hat, und dass nun auch die Kommission uneingeschränkt zulässt, dass gleicher Lohn für gleiche Arbeit am gleichen Ort überall in der Europäischen Union sichergestellt werden kann! Vladimír Špidla Mitglied der Kommission. (CS) Sehr verehrte Damen und Herren! Sinn und Zweck der Richtlinie über die Entsendung von Arbeitnehmern ist die Verknüpfung des Rechts von Unternehmen, grenzüberschreitend Dienstleistungen zu erbringen, mit den Rechten zeitlich befristet entsandter Arbeitnehmer. Ziel ist die Gewährleistung der Freizügigkeit für Arbeitnehmer und des freien Dienstleistungsverkehrs. Außerdem soll sichergestellt werden, dass die sozialen Bestimmungen zum Schutz von Arbeitnehmern eingehalten werden. Zehn Jahre nach der Verabschiedung der Richtlinie gibt es noch immer Schwierigkeiten bei ihrer Anwendung. Insbesondere sind Arbeiter und Angestellte unzureichend über ihre Rechte und Pflichten informiert. Ein weiteres Problem stellt die fehlende administrative Zusammenarbeit zwischen Entsende- und Gastländern dar, die wiederum als Ausdruck mangelnden gegenseitigen Vertrauens betrachtet werden kann. Schlussendlich haben die von einigen Mitgliedstaaten verhängten Kontrollmaßnahmen Ängste vor Protektionismus wach gerufen. Die Behörden der Gastländer haben Kontrollrechte erhalten, wenngleich in beschränktem Maße. Diese Kontrollen müssen in einem angemessenen Rahmen ohne Diskriminierung und ohne Behinderung der Dienstleistungsfreiheit im Binnenmarkt durchgeführt werden. Zur Verdeutlichung dieses Punktes erachtete es die Kommission als sinnvoll, die wichtigsten Grundsätze am 4. April zu verabschieden. Nationale Behörden müssen entsandten Arbeitnehmern und Dienstleistungserbringern wirksame Mittel zur Beschaffung von Informationen über die im Gastland geltenden Arbeitsbedingungen zur Verfügung stellen. Außerdem müssen sie loyal zusammenarbeiten. In dieser Hinsicht sieht sich die Kommission in der Pflicht, die Mitgliedstaaten an ihre Verpflichtungen zu erinnern, und ruft sie auf, angemessenere Ressourcen einzusetzen. Mir ist bewusst, dass das Parlament die Entsendung von Arbeitnehmern kontrovers diskutiert hat und verschiedenste Meinungen dazu geäußert wurden. Darin zeigt sich, wie schwierig es ist, ein Gleichgewicht zwischen der Gewährleistung des Schutzes von Arbeitnehmern einerseits und der Dienstleistungsfreiheit andererseits zu finden. Erfreulicherweise habe ich im Bericht, über den das Parlament abgestimmt hat, viele Punkte gefunden, die mit dem von der Kommission in ihrer Mitteilung vom 4. April vertretenen Standpunkt übereinstimmen. Es gibt jedoch einige Aspekte, auf die ich genauer eingehen möchte und zu denen klar Stellung bezogen werden sollte. Ich teile nicht die Ansicht, die Kommission wolle die gestrichenen Artikel 24 und 25 der ursprünglichen Dienstleistungsrichtlinie mittels ihrer Mitteilung wieder einbringen. Das ist nicht der Fall. In ihrer Mitteilung legt die Kommission das fragliche Gesetz aus, schlägt aber kein neues Gesetz vor, denn über Mitteilungen der Kommission ist dies nicht möglich, nicht einmal formell, da dies Aufgabe des Gesetzgebungsverfahrens ist. Die Behauptung entspricht also nicht den Tatsachen, was die Auslegung seitens der Kommission betrifft. Ich möchte erneut unterstreichen, dass die Kommission in ihrer Mitteilung kein neues Gesetz einführt, auf das sich die genannten Artikel stützen sollen, sondern das geltende Recht auslegt, in das wichtige Gerichtsentscheidungen aus Luxemburg eingeflossen sind. Die Gerichtsurteile, auf die in der Kommissionsmitteilung Bezug genommen wird, verbieten es den nationalen Organen, von entsandten Dienstleistungsanbietern zu fordern, dass diese ein Büro bzw. einen Vertreter des Unternehmens im Aufnahmeland unterhalten. Gemäß der Rechtsprechung kann ein Mitgliedstaat, der ausländische Dienstleistungsanbieter aufnimmt, im Sinne der Einhaltung des Solidaritätsprinzips vorschreiben, dass am Arbeitsplatz Unterlagen vorliegen müssen, die sich unmittelbar auf die betreffende Arbeit beziehen, und insbesondere Arbeitsberichte oder Dokumente zu Gesundheitsschutz und Arbeitssicherheit am Arbeitsplatz. In ihrer Auslegung beschränkt die Kommission die Mitgliedstaaten in keiner Weise, wirksame Kontrollen durchzuführen, und keiner der vorstehend genannten Artikel verfolgt diese Absicht. Von meiner Warte aus hat sich die Kommission außerordentlich bemüht, in ihrer Auslegung den wahren Kern und Geist der einzelnen Urteile des Gerichtshofs zu erfassen. Die Kommission misst der ordnungsgemäßen Anwendung der Richtlinie große Bedeutung zu und hat den Rahmen über die reine Umsetzung hinaus weiter gesteckt. Man arbeitet in der Kommission bereits an einem Bericht, in dem die Situation ein Jahr nach Veröffentlichung ihrer Leitlinien geprüft wird. Dazu hat die Kommission einen Fragebogen an die Behörden auf nationaler Ebene und die Sozialpartner verschickt. Darüber hinaus hat sie eine Website entwickelt, die rechtliche und praktische Fragen zur Entsendung von Arbeitnehmern behandelt und auf der kürzlich ein Forum geschaffen wurde, in dem jeder Bürger Europas seine Vorschläge und Bemerkungen einbringen kann. Unter der Schirmherrschaft der Kommission hat zudem eine Expertengruppe aus den Mitgliedsländern Best-Practice-Prinzipien entwickelt und eine Reihe von Regeln im Bereich der administrativen Zusammenarbeit aufgestellt sowie ein einheitliches Formular entworfen, mit dem der Informationsaustausch zwischen den Verbindungsbüros vereinfacht werden kann. Die Kommission berücksichtigt natürlich alle im Parlament geäußerten Meinungen. Der uns vorliegende Bericht ist ein wichtiges Dokument für die Kommission. Małgorzata Handzlik Verfasserin der Stellungnahme des mitberatenden Ausschusses für Binnenmarkt und Verbraucherschutz. - (PL) Herr Präsident! Ich möchte Frau Schroedter für ihren Bericht danken. Leider muss ich sagen, dass der Ausschuss für Beschäftigung und soziale Angelegenheiten die meiner Ansicht nach wichtigsten Feststellungen in meiner im Namen des Ausschusses für Binnenmarkt und Verbraucherschutz verfassten Stellungnahme, die mit Stimmenmehrheit angenommen wurden, bedauerlicherweise nicht berücksichtigt hat. Außerdem hatten wir in Arbeitsgruppe B keine Gelegenheit, Informationen zu wichtigen Fragen auszutauschen oder diese zu erörtern. Der Bericht der Berichterstatterin enthält zahlreiche beunruhigende und oft gegensätzliche Aussagen. Ich werde mich heute auf die wesentlichen Probleme konzentrieren. Diese Probleme sind nicht neu und wurden bereits während der Arbeit an der Dienstleistungsrichtlinie ausführlich diskutiert. Bedauerlicherweise entschloss man sich, die entsprechenden Lösungen nicht in die Richtlinie, sondern lediglich in die Leitlinien der Kommission für die Entsendung von Arbeitnehmern aufzunehmen. Ich halte diese Leitlinien für nützlich, da sie die Probleme behandeln, mit denen sich Tausende von Unternehmern, die Arbeitnehmer entsenden, täglich konfrontiert sehen. Eines davon ist die Forderung, einen Rechtsvertreter im Gastland zu haben, anstatt einfach nur einen Arbeitnehmer zu entsenden, der als Vertreter des Arbeitgebers fungieren könnte. Diese Forderung hat weit reichende Konsequenzen, da ihre Umsetzung unter den Grundsatz der Niederlassungsfreiheit und nicht der Dienstleistungsfreiheit fällt und außerdem mit großen finanziellen Belastungen für die Arbeitgeber verbunden ist. Problematisch ist auch die vom Gastland geforderte Vorlage verschiedener Dokumente. Die Unternehmer beklagen in der Praxis, die Behörden des Gastlandes würden diese Forderung missbrauchen, indem sie auf Dokumenten bestehen, die für die betreffende Tätigkeit nicht erforderlich sind. Schwierigkeiten bereitet auch die Forderung, Erklärungen betreffend die Entsendung der Arbeitnehmer abzugeben. Einige Länder bestehen darauf, dass solche Informationen viele Monate vor der Entsendung bereitgestellt werden, und oftmals werden diese Erklärungen als Genehmigung angesehen. Solche Praktiken sind für die Dienstleistungserbringer mit großen Belastungen verbunden. Ein letzter wichtiger Punkt, auf den ich aufmerksam machen möchte und der von den Unternehmern oft angesprochen wird, ist die überaus strenge Kontrolle der polnischen Unternehmen ... (Der Präsident entzieht der Rednerin das Wort.) Raymond Langendries im Namen der PPE-DE-Fraktion. - (FR) Herr Präsident, ich möchte zunächst Frau Schroedter für ihre umfassende und ausgezeichnete Arbeit bei der Erstellung dieses Berichts danken, und vor allem für ihre Bemühungen, einen möglichst breiten Konsens zu einem Text sicherzustellen, der aus mehreren Gründen wichtig ist. Sie hat auch auf die nützliche Arbeit einer großen Mehrheit unter den Mitgliedern dieses Parlaments bei der Aussprache und der Abstimmung über den Entwurf der Dienstleistungsrichtlinie hingewiesen. Sie war nützlich, weil das Parlament durch die Billigung entscheidender Änderungsanträge, die die unbedingte Achtung der unter die Richtlinie über die Entsendung von Arbeitnehmern fallenden Zuständigkeiten und Themen gewährleisten, die wichtige Rolle gesichert hat, die diese Richtlinie in einer Zeit spielen muss, in der wir in einer Union der 25 Zeugen eines starken Anstiegs der Erbringung von Dienstleistungen und einer Zunahme der Mobilität der Arbeitskräfte sind und sein werden. Der Text hat darüber hinaus - und ich glaube, dies war der einmütige Standpunkt der Mitglieder des Ausschusses für Beschäftigung und soziale Angelegenheiten - unsere Befugnisse bei den Themen bewahrt, die wir zu Recht besitzen. Eine Richtlinie, die richtig verstanden und angewendet wurde, und deren Folgen ausreichend kontrolliert werden, sollte sicherstellen, dass zwischen lauterem Wettbewerb und einer garantierten Wahrung der Arbeitnehmerrechte das richtige Gleichgewicht besteht. Die Grundregeln müssen bei dieser Frage streng und gerecht sein. Sie müssen auch Transparenz und die Sicherheit der Arbeitnehmer gewährleisten, sowohl im Hinblick auf die Leistungserbringung als auch auf die Freizügigkeit. Damit die Richtlinie richtig verstanden wird, sind größere Anstrengungen für Erklärungen und Informationen sowie die Vereinfachung von Verwaltungsfragen nötig. Eine richtig umgesetzte Richtlinie muss merkbar sicherstellen, dass das Recht auf Freizügigkeit und die Grundsätze der Gleichbehandlung gewahrt werden, sie muss die Ziele hinsichtlich der Harmonisierung der Arbeitsbedingungen und der Sozialsysteme weiterverfolgen. Eine Richtlinie, deren Folgen richtig kontrolliert werden, ist ein wichtiges Mittel bei der Bekämpfung antieuropäischer Gefühle, die in der Bevölkerung durch die Anwesenheit von Arbeitnehmern ausgelöst werden können, die als bloße Ware behandelt werden, die ganz nach Wunsch herumgereicht und unter den elendigsten Bedingungen ausgebeutet wird. Anne Van Lancker Herr Präsident, Herr Kommissar, werte Kolleginnen und Kollegen! Zunächst möchte ich unserer Berichterstatterin für all die Arbeit, die sie geleistet hat, sowie für ihre Bereitschaft zuzuhören, danken. Ich kann ich Ihnen zum gegenwärtigen Zeitpunkt sagen, dass meine Fraktion den vorliegenden Bericht für ausgewogen hält. Herr Kommissar, mit diesem Bericht möchte meine Fraktion Sie vor allem ermuntern, Maßnahmen zu ergreifen, um für die Einhaltung der Entsenderichtlinie vor Ort zu sorgen. Wir fordern keine Überarbeitung der Richtlinie, denn der Rechtsakt an sich ist völlig in Ordnung, doch wissen wir alle, dass in der Praxis Arbeitnehmer, die vorübergehend in einem anderen Land beschäftigt sind, oft rücksichtslos ausgebeutet werden, und mit dieser Ausbeutung muss unseres Erachtens Schluss gemacht werden. Deshalb müssen die Gewerbeaufsichtsämter der verschiedenen Mitgliedstaaten zusammenarbeiten. An die Kommission ergeht daher unsere Bitte, ein gut organisiertes Netz solcher Aufsichtsbehörden einzurichten. Außerdem muss der Informationsfluss über Rechte und Pflichten an Arbeitnehmer und Unternehmen verbessert werden, und unsere Fraktion ist über Ihre Zusage, Herr Kommissar, eine gut dokumentierte Website zu erstellen, einheitliche Formulare herauszugeben und bewährte Praktiken auszutauschen, höchst erfreut. Ein weiteres Thema, das ich ansprechen möchte, betrifft die Leitlinien, mit deren Herausgabe die Kommission darauf reagiert hat, dass dieses Parlament die Aushöhlung der Entsenderichtlinie durch die Dienstleistungsrichtlinie erfolgreich zu verhindern wusste. Den Kommissar möchte ich eindringlich ersuchen, keine Verwirrung zwischen den Versuchen um Vereinfachung der Verwaltung, die von uns uneingeschränkt befürwortet wird, einerseits und der Infragestellung notwendiger Erfordernisse für die Überwachung und Kontrolle andererseits zu stiften; deshalb bleiben wir dabei, Herr Kommissar, dass die Mitgliedstaaten weiterhin das Recht zur Forderung nach Benennung eines Firmenvertreters, aber auch dazu haben müssen, Forderungen im Zusammenhang mit Dokumenten und Registrierungssystemen zu stellen. Wir müssen gemeinsam daran arbeiten, Bürokratie und Ausbeutung zu stoppen. Ona Juknevičienė im Namen der ALDE-Fraktion. - (LT) In bestimmten Mitgliedstaaten der Gemeinschaft macht sich ein Geist des Protektionismus und des wirtschaftlichen Nationalismus breit, der den internationalen Handel und den freien Kapital- und Arbeitskräfteverkehr behindert. Protektionisten sind nicht nur dem Wettbewerb aus Asien, sondern generell dem ausländischem Wettbewerb gegenüber negativ eingestellt. Das ist eine kurzsichtige Haltung. Wie jeder weiß, ist Wettbewerb ein Motor des wirtschaftlichen Fortschritts, wohingegen Wettbewerbsausschluss zu wirtschaftlichem und sozialem Niedergang führt. Protektionismus äußert sich auch darin, dass der Umsetzung und Anwendung der Entsenderichtlinie künstliche bürokratische Hürden in den Weg gestellt werden. Diese Situation ist nicht nur unseren eigenen Interessen abträglich, sondern auch denen der gesamten Gemeinschaft und verletzt die Grundrechte der Bürger, insbesondere die Dienstleistungsfreiheit und die Niederlassungsfreiheit. Diese Rechte sind im EG-Vertrag und in der Richtlinie über die Entsendung von Arbeitnehmern enthalten, werden aber von den Mitgliedstaaten ignoriert. Ein solches Verhalten höhlt die EU aus. Ich stimme für den Abbau bürokratischer Hindernisse, sodass nationale Grenzen die wirtschaftliche Entwicklung der EU nicht behindern und die Menschen frei entscheiden können, wo sie arbeiten möchten. Gleichzeitig müssen sie sichergehen können, dass sie weder ausgebeutet noch diskriminiert werden, wenn sie im Ausland arbeiten. Ilda Figueiredo im Namen der GUE/NGL-Fraktion. - (PT) Es ist allgemein bekannt, dass viele Arbeitnehmer aus EU-Mitgliedstaaten, auch aus Portugal, nach wie vor diskriminiert werden, wenn sie in anderen Ländern arbeiten, die ebenfalls der EU angehören, wo aber die Löhne höher sind. Der Richtlinie über die Entsendung von Arbeitnehmern zufolge ist das Gastland voll dafür verantwortlich, dass der Schutz und die Rechte der entsandten Arbeitnehmer garantiert sind. Dazu muss das betreffende Land Maßnahmen treffen, um zu verhindern, dass Mindeststandards umgangen werden. Dies führt zu einer wirklichen Diskriminierung, die alle Arbeitnehmer, die entsandten wie die aus dem Gastland, trifft. Die Praxis hat uns gezeigt, dass diese Richtlinie auf vielen Seiten trotz zahlloser Beschwerden entweder des Parlaments oder in Berichten über konkrete Fälle, wie wir sie bei etlichen Gelegenheiten veröffentlicht haben, ignoriert wird. Es gibt nach wie vor Beispiele für eine Nichteinhaltung, die geklärt werden müssen, und deshalb akzeptieren wir den Vorschlag der Kommission nicht, in bestimmten wichtigen Bereichen die Mindestanforderungen zu beschränken, die die Mitgliedstaaten den Unternehmen auferlegt haben und die sich aus der geplanten Richtlinie über Dienstleistungen im Binnenmarkt ergaben. Folglich unterstützen wir zwar den Bericht, müssen aber unsere Enttäuschung über den Druck und die Vorschläge seitens der Fraktion der Europäischen Volkspartei (Christdemokraten) und europäischer Demokraten kundtun, nachdem sie versucht hat, die Klarstellung wichtiger Aspekte der Umsetzung der Richtlinie zu blockieren. Sie haben beispielsweise mehrere Änderungsanträge eingereicht, um die Streichung von Punkten in dem hier vorliegenden Bericht zu bewirken, wobei die Versuche, die Abänderungen 13 und Teile der Abänderungen 26 und 29 aus dem Bericht zu streichen, von besonderem Belang sind. Was uns anbelangt, so soll die Arbeit der Berichterstatterin so bleiben wie sie ist, und wir fordern das Hohe Haus auf, eine Reihe anderer Vorschläge anzunehmen, die auf die Durchsetzung der Richtlinie gerichtet sind. Konrad Szymański im Namen der UEN-Fraktion. - (PL) Herr Präsident! Als der schwache Kompromiss bei der Dienstleistungsrichtlinie erzielt wurde, war klar, dass dies zu Lasten der neuen Mitgliedstaaten der Europäischen Union geht, deren größter Wettbewerbsvorteil eben gerade im Dienstleistungssektor liegt. Dieser Kompromiss war der Todesstoß für alle Hoffnungen auf Chancengleichheit auf dem gemeinsamen Markt, wie im ursprünglichen Richtlinienentwurf festgeschrieben. Teil dieses Kompromisses, der Anlass zu einiger Hoffnung in den neuen Ländern hätte geben können, waren die Leitlinien der Europäischen Kommission für die Entsendung von Arbeitnehmern. Mit der Präsentation des heutigen Berichts aber will der Ausschuss für Beschäftigung und soziale Angelegenheiten sogar diese kleine unverbindliche Chance völlig zunichte machen. Mit diesem Bericht will der Ausschuss den Status quo im Hinblick auf den Dienstleistungsmarkt erhalten, obwohl dieser durchweg von Protektionismus und purem Chauvinismus geprägt ist. Nach Ansicht des Europäischen Gewerkschaftsbundes zum Beispiel besteht der Vorteil dieses Chauvinismus darin, dass er sich auf die Arbeitnehmer bezieht und unter der Ägide der Gewerkschaften etabliert wurde. Ich bezweifle, dass das irgendetwas mit dem tatsächlichen Wohl der Beschäftigten zu tun hat. Im Grunde genommen dienen rigide administrative und soziale Anforderungen nur dazu, die Menschen ihrer Arbeit zu berauben. Genau das ist im Fall Vaxholm und auch im Falle des polnischen Unternehmens Zojax geschehen. Beide Unternehmen waren gezwungen, sich aus der Realisierung von Projekten zurückzuziehen, was zu Verlusten und Entlassungen führte. Die schwedischen Gewerkschafter jedoch waren voller Genugtuung, denn es wurden ja ausländische Arbeitnehmer, nämlich Letten und Polen, entlassen. Ich möchte die schwedischen Gewerkschafter und den Ausschuss für Beschäftigung und soziale Angelegenheiten daran erinnern, dass diese Ausländer vollberechtigte Bürger und Unternehmen waren, denen man bei ihrem Beitritt die gleichberechtigte Teilnahme am gemeinsamen Markt versprochen hatte. Die Anforderungen nach Artikel 3 der Richtlinie sind in der Tat minimal, aber ist der Ausschuss für Beschäftigung und soziale Angelegenheiten nicht der Ansicht, dass es höchste Zeit ist, Obergrenzen für solche Anforderungen festzulegen, mögen sie nun auf dem Gesetz oder auf Tarifverträgen basieren? Meint der Ausschuss nicht, dass diese Anforderungen meist nur als Deckmantel für ganz gewöhnlichen Protektionismus dienen? Die Pflicht, sich eintragen zu lassen, einen Rechtsvertreter im Gastland zu haben oder die Sozialversicherungsunterlagen vor Ort vorzuhalten, dient den Behörden als Vorwand, das Verfahren zu erschweren. Damit wird nur ein einziger Zweck verfolgt, nämlich den nationalen Markt vor Maurern, Bäckern, Holzschleifern und Vertretern zahlreicher anderer Berufe zu schützen, die sich nun zu Recht im Stich gelassen fühlen. Ihre Hoffnungen auf eine gleichberechtigte Teilnahme am gemeinsamen Markt werden durch die harte Realität zunichte gemacht. Mit der Annahme des Berichts des Ausschusses für Beschäftigung und soziale Angelegenheiten in seiner jetzigen Form wird an die Mitgliedstaaten ein klares Signal ausgesendet, nämlich dass sie auf dem gemeinsamen Dienstleistungsmarkt tun und lassen können, was sie wollen. Das läuft gleichzeitig auf eine Rücknahme des schwachen Kompromisses hinaus, der in puncto Dienstleistungsrichtlinie erzielt wurde. Deshalb fordere ich dazu auf, die Änderungsanträge zu unterstützen, die von einer Gruppe von Mitgliedern der Fraktion der Europäischen Volkspartei (Christdemokraten) und europäischer Demokraten sowie der Fraktion Union für das Europa der Nationen eingebracht wurden, da der Bericht ohne diese Änderungsanträge unsere Unterstützung nicht verdient. Derek Roland Clark im Namen der IND/DEM-Fraktion. - (EN) Herr Präsident! Wenn Arbeitnehmer aufgrund von Verträgen mit kurzer Laufzeit in anderen als ihren Heimatländern tätig sind, bringt das offensichtlich Vorteile für alle Seiten. Daher bin ich für die Entsendung von Arbeitnehmern - allerdings nicht auf diese Weise. Im Bericht heißt es unter Ziffer 19, dass die Durchführung nicht durch "umfangreiche Bürokratie gewährleistet werden kann", jedoch verweisen etwa 35 der 49 Ziffern auf Gesetze, Vorschriften, Vertragsverletzungsverfahren, Urteile des Gerichtshofs, Durchsetzung durch Androhung von Strafmaßnahmen. Wenn man nach diesem Vorschlag geht, überrascht es mich nicht, dass das für Unternehmen zuständige Kommissionsmitglied bei seiner Aktion, die EU-Vorschriften zu vereinfachen, so in Verzug ist! Denn wieder einmal liegt uns ein Vorschlag vor, der eine Unmenge Vorschriften und Verordnungen beinhaltet, die durch so viele Verweise auf Strafmaßnahmen und Vertragsverletzungsverfahren erhärtet werden, dass die Berichterstatterin bei ihrem Versuch mit ihrer Weisheit am Ende sein muss, einen Vorschlag zu unterbreiten, der leicht umzusetzen, fair gegenüber allen und dennoch wirksam ist. Als dieser Vorschlag vor einiger Zeit im Ausschuss für Beschäftigung und soziale Angelegenheiten diskutiert wurde, waren seine Mitglieder entsetzt, als sie von Fällen unverhohlener Ausbeutung der entsandten Arbeitnehmer hörten. Dem muss Einhalt geboten werden, aber was haben die Mitgliedstaaten getan? Was haben die Gewerkschaften getan? Übrigens ist es durchaus wahrscheinlich, dass auch einheimische Arbeitnehmer ausgenutzt werden. Wurden entsandte Arbeitnehmer beschäftigt, weil sich die einheimischen Arbeitnehmer geweigert haben, die angebotenen Bedingungen zu akzeptieren? Aufschluss gibt Erwägung L auf Seite 5 des Berichts. Hier wird vom "Umgehen von nationalen Standards" gesprochen. Wenn die nationalen Standards in dieser Weise hervorgehoben werden - weshalb brauchen wir dann überhaupt noch eine EU-Richtlinie? Weshalb wird es nicht den Mitgliedstaaten überlassen, wenn ihre Vorschriften ohnehin für die Bedingungen ausschlaggebend sind? Eine EU-Richtlinie stellt eine Belastung aller Seiten dar und führt zu Verzögerungen, wenn unser größtes Anliegen doch darin besteht, den Menschen Arbeit zu verschaffen. Außerdem ist das nichts Neues. Entsandte Arbeitnehmer gibt es nicht, weil es die EU gibt. Wir hatten sie auch schon vor der EU. Mein eigener Bruder, der wie ich auch Engländer ist, war technischer Zeichner. Er machte sich selbständig, schloss mit Volkswagen einen Vertrag und arbeitete einige Jahre in Deutschland. Er hatte keinerlei Probleme, aber das war, bevor das Vereinigte Königreich der damaligen EG beitrat. Deshalb möchte ich wiederholen: Wir brauchen diese Richtlinie nicht. Die Mitgliedstaaten sind bestens in der Lage, ihre Angelegenheiten im Rahmen der bestehenden Verordnungen der Europäischen Union selbst zu regeln - ich sage nur Subsidiarität. Erinnern Sie sich? Milan Cabrnoch (CS) Herr Kommissar! Sehr geehrte Damen und Herren! Ich möchte allen danken, die an der Erstellung des Berichts mitgewirkt haben. Die Entsendung von Arbeitnehmern ist eines der größten Probleme, das die EU lösen muss, wenn das Ziel der Vollendung des Binnenmarktes mit der Freizügigkeit von Personen und der Dienstleistungsfreiheit grenzüberschreitend erreicht werden soll. Es ist mir eine Ehre, vor hunderten Kolleginnen und Kollegen zu dieser entscheidenden Zeit zu sprechen. Ziel der Kommissionsmitteilung ist die Liberalisierung der Dienstleistungserbringung und die Entsendung von Arbeitnehmern sowie der Abbau von unnötigen Beschränkungen und von Protektionismus, der in einigen Mitgliedstaaten herrscht. Der Bericht von Elisabeth Schroedter folgt jedoch dem gegensätzlichen Ansatz. Die Berichterstatterin betont den Schutz von Arbeitnehmern übermäßig und bringt dafür protektionistische Maßnahmen ins Spiel, die der Freiheit der Entsendung von Arbeitnehmern zuwiderlaufen. Nach der gegenwärtigen Praxis werden Arbeitnehmer aus den neuen Mitgliedstaaten deutlich benachteiligt. Unternehmen aus den alten Mitgliedsländern dürfen Dienstleistungen an einem beliebigen Ort innerhalb des EU-Marktes sowie in ihrem eigenen Heimatland erbringen. Firmen aus den neuen Mitgliedstaaten haben dieses Recht auf Marktzutritt hingegen nicht bzw. unterliegen zeitlichen Beschränkungen und einer Reihe von verwaltungstechnischen Hürden und protektionistischen Maßnahmen, die in Wirklichkeit ihre entsandten Arbeitnehmer daran hindern, erfolgreich am Wettbewerb teilzunehmen und Dienstleistungen frei im Markt unter den gleichen Bedingungen wie Arbeitnehmer aus dem jeweiligen Gastland anzubieten. In diesem Hause grassiert wohl noch immer die Angst vor dem polnischen Klempner und allem, wofür er steht. Der Bericht Schroedter übergeht rücksichtslos die zentralen Werte, auf die sich die EU gründet, und bringt uns in keiner Weise unserem gemeinsamen Ziel näher, nämlich der Vollendung des Binnenmarktes. Daher möchte ich Sie, meine Damen und Herren, aufrufen, gegen diesen Bericht zu stimmen. Jan Andersson (SV) Herr Präsident, Herr Kommissar! Ich möchte zunächst der Berichterstatterin für ihre ausgezeichnete Arbeit danken. Wie viele meiner Vorredner bereits betont haben, ist diese Richtlinie von großer Bedeutung für die Freizügigkeit, aber auch für den Schutz der Arbeitnehmer. Wir wissen aus Umfragen, dass es erhebliche Mängel in Bezug auf die Information und Zusammenarbeit der Mitgliedstaaten sowie bei den Möglichkeiten für die Durchführung von Kontrollen gibt. Ich möchte ferner feststellen, dass wir nicht einem Protektionismus das Wort reden, sondern für offene Grenzen sind. Wir befürworten einen Wettbewerb zwischen den Unternehmen zu gleichen Bedingungen, aber auch eine Gleichbehandlung der Arbeitnehmer. Darum geht es hier - um Gleichbehandlung. Einige Abgeordnete, die auf den Vaxholm-Fall verwiesen haben, haben jetzt bereits den Saal verlassen. Bei diesem Fall ging es darum, dass lettische Arbeitnehmer keine schlechtere Behandlung als schwedische erhalten sollten, sondern genau die gleiche. Eine Frage, in der zwischen uns und der Kommission Uneinigkeit herrschte, war die Bedeutung eines Vertreters. Laut Ihrem Vorschlag ist eine Verbindung mit jemandem in einem anderen Land, mit dem verhandelt werden kann, ausreichend. Dies wäre äußerst bürokratisch und kompliziert. Ein Vertreter muss als Kommunikationskanal in den Ländern fungieren können, die die Verhandlungen führen, und somit ein Verhandlungsmandat besitzen. Er muss beispielsweise auch mit den Arbeitsschutz- und anderen Behörden kommunizieren können. Alles andere wäre unmöglich. Es gibt keinen Rechtsfall, der meiner Ansicht entgegensteht. Beim Arblade-Fall ging es um etwas anderes. Dieser Fall betraf Dokumente, die nach belgischem Recht fünf Jahre lang aufbewahrt werden mussten, und ist somit irrelevant in Bezug auf die Aussagen der Kommission. Dennoch hoffe ich, dass diese Entsenderichtlinie erfolgreich in der Gesellschaft funktionieren wird, wobei jedoch alle von mir genannten Aspekte einbezogen werden müssen. Marian Harkin (EN) Herr Präsident! Ich möchte die Berichterstatterin zu diesem Bericht beglückwünschen. Aus Zeitgründen werde ich mich auf die irischen Erfahrungen beschränken, aber sie sind für diese Aussprache durchaus relevant. Der Kommissar erklärte, Irland habe keine konkreten Maßnahmen für die Umsetzung ergriffen und würde nicht den Kriterien gerecht, wie sie in der Rechtsprechung des EuGH festgelegt sind. So verfügen wir in Irland - abgesehen von all den anderen Schwierigkeiten, die von der Berichterstatterin angesprochen wurden, und ich habe nicht die Zeit, sie alle aufzuzählen - offensichtlich nicht über die Rechtssicherheit, diese Richtlinie umfassend durchzusetzen. Jüngste Ereignisse in Irland zeigen, wie bitter nötig wir die vollständige Umsetzung dieser Richtlinie brauchen: GAMA, ein türkisches Bauunternehmen, betrügt einige seiner ausländischen Arbeitnehmer. Dann wäre da der irische Fährschiff-Skandal, wo die Beschäftigten einfach größtenteils durch ausländische Arbeitnehmer ersetzt wurden, die mit der Hälfte des Lohnes und schlechteren Arbeitsbedingungen abgespeist werden - ich möchte hier erwähnen, dass das einer der Gründe ist, weshalb ich eine Richtlinie über Fährschiffe begrüße. Und heute haben wir die irische Pilzindustrie, die zulässt, dass einige ihrer Unternehmen ihren ausländischen Arbeitnehmern die Hälfte des Mindestlohns bezahlen. Abschließend möchte ich noch darauf hinweisen, dass nicht nur entsandte Arbeitnehmer leiden: Alle Arbeitnehmer, einschließlich Iren, zahlen voll und ganz den Preis, da Mindestlöhne unterboten werden und Argwohn und Misstrauen die Solidarität unter den Arbeitnehmern ersetzen. Der Kommissar hat früher einmal gesagt, dass es schwierig sei, die Arbeitnehmer zu schützen und gleichzeitig den freien Dienstleistungsverkehr zu gewährleisten, aber wir müssen es tun, wie schwierig es auch ist. Gabriele Zimmer Herr Präsident! Zunächst gilt meine Anerkennung ebenfalls der Berichterstatterin für die geleistete Arbeit. Die Entsenderichtlinie ist in der Vergangenheit immer heiß umstritten gewesen und ist es auch geblieben. Nicht nur das Land, aus dem ich komme, war bisher nicht bereit, den Geltungsbereich der Richtlinie in der Gesamtwirtschaft umzusetzen. In Deutschland gilt die Richtlinie nur im Bauhaupt- und Baunebengewerbe. Ich möchte die Diskussion zum vorliegenden Bericht auf drei Aspekte lenken: Die Berichterstatterin hebt hervor, dass die Sozialpartner gestärkt werden müssen, um ein Unterlaufen von tarifvertraglich geregelten Standards zu verhindern. Das heißt aber nicht, dass diese zwischen Mitgliedstaaten und Tarifpartnern geschlossenen Verträge tatsächlich existenzsichernde Einkommen garantieren. Es ist in diesem Zusammenhang zu prüfen, inwiefern Mindeststandards dem Anspruch von decent work in den einzelnen Mitgliedstaaten überhaupt entsprechen. Nicht zu Unrecht verweist Kollegin Schroedter auch darauf, dass es schwierig ist, zwischen Selbständigen und Arbeitnehmern zu unterscheiden. Allerdings sollten wir bei der notwendigen Definition und bei der Klärung des Status von so genannten Scheinselbständigen nicht vergessen, dass es sich hierbei um Menschen handelt, die am meisten ausgegrenzt sind und am wenigsten verdienen. Sie müssen in einen Status versetzt werden, der ihnen Rechte gewährt, und dazu gehört ebenfalls das Recht auf ein existenzsicherndes, würdiges Einkommen. In den Begründungen zur Durchsetzung der Dienstleistungsfreiheit spielt in den entsprechenden Richtlinien immer das Argument eine Rolle, dass schließlich der Konsument etwas davon haben soll. Auf den ersten Blick scheint die Entsenderichtlinie mit dem Verbraucherschutz nicht viel zu tun zu haben. Perspektivisch - da bin ich sicher - wird sich das ändern. Das Interesse der Verbraucher richtet sich nicht mehr nur auf die Qualität der Ware an sich. Und so geht heute auch der Verbraucherschutz schon gegen Importprodukte vor, in denen Kinderarbeit steckt. Der Austausch von Waren und Dienstleistungen soll eine soziale Qualität haben. Wer daran beteiligt ist, muss ein Anrecht auf existenzsichernde Mindeststandards, angemessene Arbeitsbedingungen und Arbeitsschutz haben. Thomas Mann Herr Präsident! Im Februar gab es einen Kompromiss zur Dienstleistungsrichtlinie zwischen Europäischem Parlament, Rat und Kommission. In ihm wurden die Artikel 24 und 25 gestrichen, die nur eine oberflächliche Überprüfung der Entsendefirmen und der Arbeitnehmer vorsahen. Wir konnten sicherstellen, dass sowohl Schwarzarbeit als auch Lohndumping wirksamer bekämpft werden. Die Kommission hat in den letzten Monaten Federn lassen müssen. Jetzt versucht sie, durch die Hintertür der Entsenderichtlinie die abgelehnten Positionen erneut vorzulegen und geht in einigen Fällen über das hinaus, was der EuGH festgelegt hat. Und das auf dem Weg von Leitlinien, bei denen wir nur eine Stellungnahme abgeben dürfen. Das ist tückisch und läuft auf eine Entmachtung von uns Volksvertretern hinaus. Leitlinien werden bei Vertragsverletzungsverfahren vom EuGH sehr wohl zur Urteilsfindung herangezogen und erhalten damit eine rechtlich bindende Wirkung. Die deutsche Bundesregierung, unsere Parteien, Sozialpartner, Arbeitgeber- und Arbeitnehmerverbände nehmen die geplanten Einschränkungen unseres Entsendegesetzes nicht hin. Ähnliche Bedenken haben andere europäische Länder. In Polen zum Beispiel gibt es kaum Einheimische auf den Baustellen, stattdessen jede Menge Arbeitskräfte aus Nicht-EU-Staaten. Bei aller Notwendigkeit, auf dem europäischen Binnenmarkt Mobilität zuzulassen, muss es vor allem gerecht zugehen. Dies erreicht man durch wirksame Kontrollen. Jedes Gastland muss das Recht haben, Dokumente zu verlangen und Beschäftigungsbedingungen zu prüfen - Einkommen, Arbeitszeit, Ruhezeiten, Sicherheit und Gesundheitsschutz. Wer vorgibt, man brauche weniger Unterlagen, damit Bürokratie verhindert wird, will in Wahrheit keine Kontrollen und ermöglicht Illegalität. Außerdem müssen bei Gesetzesübertretungen Bescheide zugestellt werden können. Also brauchen wir bevollmächtigte Vertreter des entsendenden Unternehmens nach dem Recht des jeweiligen Aufnahmelandes. Ich begrüße den Bericht von Frau Schroedter. Sie hat meine Änderungsanträge in Kompromisse aufgenommen. In einem Punkt aber stimme ich nicht mit ihr überein, nämlich dass die Definition des Begriffs Arbeitnehmer so angepasst wird, dass wirtschaftlich abhängige Selbstständige der Gruppe der Scheinselbstständigen zugeordnet werden. Ich hoffe, die Position findet morgen eine Mehrheit. Ieke van den Burg (NL) Herr Präsident! Im Namen der Sozialdemokratischen Fraktion im Europäischen Parlament habe ich dieses Dossier mit Frau Handzlik im Ausschuss für Binnenmarkt und Verbraucherschutz erörtert - leider ist sie nicht mehr aktiv an der Aussprache beteiligt. Unterstreichen möchte ich, dass wir uns mit den von ihr sowie von zahlreichen Kolleginnen und Kollegen in meiner Fraktion vorgetragenen Problemen, mit denen die neuen Mitgliedstaaten konfrontiert sind, sehr eingehend befasst haben und dass die Notwendigkeit der Beseitigung unnötiger bürokratischer Hindernisse für den freien Dienstleistungsverkehr und die Freizügigkeit der Arbeitnehmer von uns selbstverständlich anerkannt wird. Ich verfüge jedoch auch über genügend Erfahrung zu legalen, illegalen und halblegalen Praktiken auf dem Arbeitsmarkt, um zu wissen, dass dort Menschen ausgebeutet und eben auch grenzüberschreitende Entsendungsmöglichkeiten genutzt werden, um die Vorschriften zu umgehen. Lassen Sie mich deshalb klar und deutlich wiederholen, das wir das Kind nicht mit dem Bade ausschütten dürfen, sondern vielmehr um ein vernünftiges Gleichgewicht bemüht sein müssen; Herrn Clark, der offensichtlich nicht weiß, wie diese Vorschriften funktionieren, möchte ich nochmals klarmachen, dass es so etwas wie das Subsidiaritätsprinzip gibt, dass beim Arbeitsrecht die Vorschriften des Arbeitslandes gelten, dass die Mitgliedstaaten in diesem Bereich völlig autonom sind und dass die Entsenderichtlinie lediglich als Ausnahme von dieser Regel gedacht ist, um eine Regelung für Situationen zu treffen, in denen Arbeitnehmer grenzüberschreitend entsendet werden und vorübergehend unter ihren eigenen Bedingungen arbeiten dürfen, wobei allerdings bestimmte Mindestschutzvorschriften gelten. Speziell aufgrund der diesbezüglichen Kontrollverfahren und weil diese so kompliziert sind, werden Vorschriften benötigt, um Kontrollmöglichkeiten zu schaffen, bessere Möglichkeiten für die Zusammenarbeit der Arbeitsaufsichtsbehörden, und darin liegt der Grund für die Notwendigkeit eines solchen Gleichgewichts. Ich möchte jedoch nochmals betonen, dass auch im Rahmen der Dienstleistungsrichtlinie keine Hierarchie der arbeitsrechtlichen Vorschriften gilt, dass die Mitgliedstaaten in dieser Hinsicht autonom sind und dass diese Regelung nicht durch die Bestimmungen über den freien Dienstleistungsverkehr aufgehoben wird. Jacek Protasiewicz (PL) Herr Präsident! Die Möglichkeit, Arbeitnehmer zu entsenden, ist untrennbar mit den Grundfreiheiten der Europäischen Union verbunden. Zu den wichtigsten gehören die Freizügigkeit von Personen sowie der freie Dienstleistungs- und Kapitalverkehr. Die Richtlinie über die Entsendung von Arbeitnehmern ist daher eine logische Konsequenz der Funktionsweise des Binnenmarktes der Europäischen Union. Zweifellos wird der Zustand der Wirtschaft der Union am Zustand ihrer Unternehmen, insbesondere der kleinen und mittleren Unternehmen, gemessen. Die Richtlinie von 1996 war hauptsächlich auf KMU ausgerichtet und zielte auf eine Vereinfachung der Prinzipien ab, nach denen diese Unternehmen im Wettbewerb bestehen und außerhalb ihres Herkunftslandes einer wirtschaftlichen Tätigkeit nachgehen können. Innergemeinschaftlicher Wettbewerb ist ganz entscheidend, wenn die Union im globalen Wettbewerb bestehen will, wo sie sich mit den Volkswirtschaften der Vereinigten Staaten, Chinas und Japans messen muss. Ich möchte Frau Schroedter dafür danken, dass sie sich an ein für die Zukunft Europas so wichtiges Thema gewagt hat. Ich habe ihren Bericht aufmerksam gelesen, fürchte jedoch - und ich bedauere, das sagen zu müssen -, dass der Bericht meiner Vorstellung von der Dienstleistungsfreiheit auf dem Binnenmarkt, die mir so sehr am Herzen liegt, nicht ganz entspricht. Die Lektüre von Frau Schroedters Berichtsentwurf lässt mich befürchten, dass er de facto darauf abzielt, Unternehmen die Entsendung von Arbeitnehmern zur Wahrnehmung bestimmter Arbeitsaufgaben zu erschweren. Damit werden die protektionistischen Maßnahmen, die die Regierungen der Mitgliedstaaten ergreifen, um sich vor den Folgen des Wettbewerbs zu schützen, praktisch sanktioniert. Ich möchte ganz deutlich sagen, dass ich mich hier auf die positiven Folgen des Wettbewerbs beziehe. Gleichzeitig unterstütze ich die Bemühungen der Europäischen Kommission und die persönlichen Bemühungen von Kommissar Špidla, eine bessere Umsetzung der Richtlinie in der Praxis zu gewährleisten. Ich hoffe, es gibt keinen Grund, sie zu ändern oder durch einen neuen Rechtsakt zu ersetzen. Ich hoffe, Kommissar Špidla ist der gleichen Ansicht. Proinsias De Rossa (EN) Herr Präsident! Ich möchte Frau Schroedter für ihren ausgezeichneten Bericht danken. Wir brauchen eine wirksame Richtlinie, um Arbeitnehmer, die vorübergehend in einen EU-Mitgliedstaat entsandt werden, zu schützen. Das ist unabdingbar, um einen Abwärts-Wettlauf zu verhindern. Allerdings haben wir eine Richtlinie, die voller rechtlicher schwarzer Löcher ist und in einigen Staaten überhaupt nicht angewandt wird. Trotz aller guten Bemühungen von Kommissar Špidla glaube ich nicht, dass Leitlinien diesen Mangel beheben werden. Viele unserer Mitgliedstaaten widersetzen sich den notwendigen legislativen Veränderungen. Das führt zu den bereits erwähnten Skandalen wie dem Debakel mit den irischen Fähren. Schiffsbesatzungen sind von der Richtlinie über die Entsendung von Arbeitnehmern ausgenommen, und die irische Regierung widersetzt sich auch der Umsetzung einer Richtlinie über Fährschiffe, durch die diese Arbeitnehmer geschützt würden. Wir benötigen dringend einen Rechtsrahmen, um wirksam einen Abwärts-Wettlauf, unlauteren Wettbewerb und damit auch die Entstehung des schrecklichen Fremdenhasses zu verhindern. Wir brauchen Klarheit und eindeutige Definitionen von Arbeitnehmern sowie ein Ende der Scheinselbstständigkeit. Wir brauchen das Recht, klar festgelegte höhere Mindeststandards anzuwenden, genügend Inspektoren, um die Einhaltung der Richtlinie sicherzustellen, und durchsetzbare Strafen, wenn EU-Rechtsvorschriften verletzt werden. Ferner denke ich, dass wir auch Mitarbeiter schützen müssen, die auf Missstände hinweisen, die im Rahmen der bestehenden Regelungen zutage treten. Ich möchte all diejenigen, die den Ausschuss für Beschäftigung und soziale Angelegenheiten und auch mich in dieser Sache kritisieren, daran erinnern, dass ich einen Staat vertrete, der seine Grenzen allen zehn neuen Mitgliedstaaten für den vollständigen und ungehinderten Zugang geöffnet hat. Wir waren jetzt gezwungen, unsere Grenzen aufgrund des Missbrauchs von Wanderarbeitnehmern und der sich daraus für die irischen Arbeitnehmer ergebenden Folgen für Bulgarien und Rumänien zu schließen. Das ist keinesfalls ein leicht zu klärendes Problem und gewiss nicht der Versuch, in den 15 "alten" Mitgliedstaaten Protektionismus einzuführen. José Albino Silva Peneda (PT) Herr Präsident, Herr Kommissar! Dank des dynamischen Charakters des Binnenmarkts genießen Arbeitnehmer zunehmende Mobilität und konnten europäische Unternehmen ihre Aktivitäten über nationale Grenzen hinaus entwickeln. Die Möglichkeit für Unternehmen, einige ihrer Arbeitnehmer in andere EU-Mitgliedstaaten als Leiharbeitnehmer zu entsenden, hat noch zu dieser erhöhten Mobilität beigetragen. Doch die bisherigen Erfahrungen lassen viel zu wünschen übrig. Im Falle Portugals ist die Entsendung von Arbeitnehmern nicht gut gelaufen, vor allem in der Baubranche. Es ist eine Reihe von Fällen einer Ausbeutung portugiesischer Arbeitnehmer in Spanien, Frankreich, dem Vereinigten Königreich und den Niederlanden ans Licht gekommen. Das konnte geschehen, weil zwischen der Richtlinie von 1999, die ein ausgewogenes Verhältnis zwischen der Dienstleistungsfreiheit und der Garantie der Arbeitsrechte der entsandten Arbeitnehmer festlegt, und der Umsetzung dieser Richtlinie vor Ort eine gähnende Kluft besteht. Abgesehen davon, dass die Mitgliedstaaten die Richtlinie unterschiedlich auslegen, wird auch die praktische Umsetzung verschieden gehandhabt, und das hat zu noch mehr Schranken und mehr Bürokratie geführt und den Prozess verlangsamt. Es ist mehr als deutlich, dass die Umsetzung dieser Richtlinie in keiner Weise kontrolliert wird. Die Vergabe von Unteraufträgen ist ein schreckliches Beispiel für Situationen, die sehr häufig sind, aber von der Richtlinie nicht erfasst werden. Dies hat zu einer inakzeptablen Verwässerung von Verantwortlichkeiten geführt, was immer - ich wiederhole, immer - den entsandten Arbeitnehmern zum Nachteil gereicht. Ich unterstütze den Bericht von Frau Schroedter, weil ich der Meinung bin, dass es Sache des Gastmitgliedstaates ist, in enger Zusammenarbeit mit den Behörden des Herkunftslandes sicherzustellen, dass die in der Richtlinie niedergelegten Beschäftigungsbedingungen streng eingehalten werden, um die Wirksamkeit der Überwachung zu verbessern und widerrechtliche Praktiken zu bekämpfen. Deshalb brauchen wir mehr Transparenz und mehr Informationen zu den Rechten und Pflichten, die einzuhalten sind, wenn Unternehmen Arbeitnehmer entsenden. Außerdem unterstütze ich Frau Schroedters Bericht, weil Korrekturen notwendig geworden sind, um dafür zu sorgen, dass diese Richtlinie besser und systematischer unterstützt, überwacht und ausgeführt wird. Françoise Castex (FR) Herr Präsident, Herr Kommissar, meine Damen und Herren! Wir müssen zugeben, dass der europäische Arbeitsmarkt wirklich existiert, vor allem im Bereich der Dienstleistungen, der die Entsendung von Arbeitnehmern mehr als jeder andere Bereich erfordert. Wir sind dafür, aber nicht unter allen Umständen, und nicht auf die Gefahr eines Sozialdumpings hin. Die Arbeit eines Menschen ist keine Ware und kann nicht den Regeln des freien Wettbewerbs unterworfen werden. Wir haben dieses Anliegen in der Aussprache über die Dienstleistungsrichtlinie zum Ausdruck gebracht, und das Parlament hat - Sie haben darauf hingewiesen - die Artikel 24 und 25 dieser Richtlinie abgelehnt, in denen es eben um die Abschwächung der Bedingungen für die Entsendung von Arbeitnehmern geht. Es ist nicht hinnehmbar, dass die Kommission diesen Standpunkt untergräbt und die Kritik des Parlaments ignoriert. Die Richtlinie über die Entsendung von Arbeitnehmern ist in den Mitgliedstaaten unzureichend umgesetzt und erfüllt nicht ihre Ziele. Das mag so sein, aber sollten die Rechtsvorschriften infolgedessen abgeschwächt werden oder sollte im Gegenteil mehr getan werden, um die Mitgliedstaaten darin zu bestärken, sie anzuwenden? Ich glaube nicht, dass die Verpflichtung zu Erklärungen und effizienten Kontrollen und zur Aufbewahrung von Dokumenten einen hohen Verwaltungsaufwand zur Folge hat, wenn es um den Schutz der sozialen Rechte entsandter oder einheimischer Arbeitnehmer geht. Eine laxe Haltung bei dieser Frage kommt nur Betrügern zugute. Stärkere Restriktionen und die Androhung von Geldstrafen sollten abschreckend wirken. Deshalb unterstütze ich diesen Bericht und rufe die Kommission und die Mitgliedstaaten dringend auf, die Schwierigkeiten bei der Anwendung dieser Richtlinie zu überwinden, deren Änderung wir derzeit nicht fordern. Csaba Őry (HU) Mehrere Abgeordnete haben darauf hingewiesen, dass die Richtlinie über die Entsendung von Arbeitnehmern und die Dienstleistungsrichtlinie eng zusammenhängen. Aus diesem Grunde bedauere ich, dass wir nicht beide im November behandeln, obwohl dies logisch und sinnvoll gewesen wäre. Zwischen unserem Standpunkt und dem Ansatz der Abgeordneten der sozialdemokratischen Fraktion und der Fraktion der Grünen/Freie Europäische Allianz gibt es einen entscheidenden philosophischen Unterschied. Wir setzen den Schwerpunkt auf die Stärkung und Beschleunigung des Wirtschaftswachstums, da ohne beschleunigte Entwicklung keine neuen Arbeitsplätze geschaffen werden können und die langfristige Finanzierung der wichtigsten sozialen Wohlfahrtssysteme bzw. der Schutz der europäischen Sozialwerte nicht möglich ist. Anders lassen sich Fortschritte auf dem Weg zur Vereinbarkeit von Beruf und Familie oder der Verbesserung der Wettbewerbsfähigkeit von kleinen und mittleren Unternehmen nicht erzielen. Das heißt, uns werden adäquate Ressourcen fehlen, um auf europäischer Ebene dem massiven Personalabbau durch Unternehmensverlagerungen zu begegnen. Damit stellt sich die Frage, ob wir die Leistungsfähigkeit der Wirtschaft schwächen oder stärken wollen. Im Verlauf der Debatte über die Entsenderichtlinie hatte ich den Eindruck, wir wollten Ersteres, was kein gutes Zeichen für die Zukunft ist. Um nur das augenfälligste Problem zu nennen: die Anforderung in puncto Unternehmensvertreter steht der Dienstleistungsfreiheit völlig entgegen. In der Praxis stellt dies einen entscheidenden Wettbewerbsnachteil dar. Dazu wäre es nötig, lokale Strukturen aufzubauen, was teuer, sinnlos und unpraktisch ist. Aus diesem Grund möchte ich Sie darauf aufmerksam machen, dass Änderungsantrag 7 nach unserem Dafürhalten eine äußerst wichtige Rolle spielt. Sollte dieser nicht angenommen werden, unterstützen wir die Verabschiedung der Richtlinie nicht. Bitte beachten Sie dies bei der Abstimmung. Harald Ettl Herr Präsident! Ich wünschte, wir brauchten keine Entsenderichtlinie mehr. Herr Kommissar, das würde sicher auch Ihren Vorstellungen entgegenkommen. Ich weiß auch nicht, ob die ArbeitnehmerInnen durch dieses Gesetz ausreichend vor Ausbeutung geschützt werden können. Wir haben aber kein anderes oder adäquates Instrument für den europäischen Arbeitsmarkt, um Problemen vorzubeugen. Fest steht, dass die wichtigsten Eckpunkte der Entsenderichtlinie nur bedingt funktionieren - dies gilt sowohl für die grenzüberschreitende Zustellung von Verwaltungsstrafen als auch für die Behördenzusammenarbeit. Außerdem führt die Nichterfassung von Zulagen als oft wesentlicher Lohnbestandteil zu zusätzlichem Lohndumping. Minimalerfordernis für das Funktionieren der Entsenderichtlinie wird wohl sein, dass eine Person zur Verfügung stehen sollte, die als Vertreter des Entsendeunternehmens fungieren kann, um die Anwendung der Richtlinie sicherstellen zu können. Vladimír Špidla Mitglied der Kommission. (CS) Sehr verehrte Damen und Herren! Ich werde mich sehr kurz fassen, denn es ist bereits fünf nach zwölf, und wir sollten uns meiner Meinung nach strikt an Bestimmungen wie die Arbeitszeitrichtlinie und andere geltende EU-Regelungen halten. Deshalb also in aller Kürze: Eine Schlüsselfrage, die in dieser Debatte zweimal erwähnt wurde, ist die Aussage, die Kommission habe in ihrer Mitteilung versucht, Artikel 24 und 25 wieder ins Spiel zu bringen, die aus der Dienstleistungsrichtlinie gestrichen worden waren. Ich möchte darauf hinweisen, dass dies ein Irrtum ist, da Artikel 24 und 25 auf dem Herkunftslandprinzip beruhen, wonach das Entsendeland für Kontrollen zuständig ist. Dies steht nicht in der Mitteilung, denn diese stützt sich ordnungsgemäß auf die geltende Rechtslage, wonach die Aufnahmeländer, d. h. die Gastländer der entsandten Arbeitnehmer, für Kontrollen zuständig sind. Ich möchte auch erwähnen, was mir im Verlauf der Diskussion aufgefallen ist: Es besteht Einigkeit darüber, dass die Richtlinie zu jeder beliebigen Zeit funktionieren kann, aber wir müssen unbedingt unsere Bemühungen verstärken, um ihre konsequente Anwendung zu gewährleisten. Gegenwärtig liegt das Hauptproblem in der uneinheitlichen Anwendung der Richtlinie, vor allem im Hinblick auf die grenzüberschreitende Zusammenarbeit zwischen einzelnen Mitgliedstaaten. In ihrer Mitteilung hat die Kommission Maßnahmen ergriffen, um dieses Problem zu lösen. Meiner Auffassung nach ist es unsere Pflicht, so gründlich und so schnell wie möglich zu handeln. Ich möchte mich nicht zu Einzelfällen äußern, die als Kritik an der Richtlinie oder der Kommission vorgebracht wurden - nicht, weil dies nicht möglich wäre, sondern weil ich die Arbeitszeit der Dolmetscherinnen und Dolmetscher respektiere. Gestatten Sie mir eine letzte generelle Anmerkung. In ihrer Mitteilung hat die Kommission zunächst die Gerichtsentscheidung aus Luxemburg ausgelegt und dies völlig zutreffend. Dann formulierte sie auf der Grundlage ihrer Verpflichtungen als Hüterin der Verträge ihren Standpunkt zu einer Reihe von Themenstellungen. Drittens schlug und schlägt sie Maßnahmen vor, die erforderlich sind, um die Umsetzung der Richtlinie zu verbessern. Ich komme nun zu meiner letzten Anmerkung. Es ist ein Grundprinzip der Rechtsstaatlichkeit, das jedes Gesetz - in diesem Fall die Richtlinie - nur für den Zweck angewendet werden kann, für den es erlassen wurde. Sinn und Zweck der Richtlinie ist der Schutz entsandter Arbeitnehmer, nicht die Einschränkung der Dienstleistungsfreiheit. Vor dem Hintergrund dieser allgemeinen Struktur und vom Standpunkt der Proportionalität beschneidet die Mitteilung weder die Fähigkeit der Mitgliedstaaten, eigene Kontrollen durchzuführen, noch ihr Vermögen, ihre Pflichten zu erfüllen. Die Grundregel der Verhältnismäßigkeit greift ohnehin, wobei die festgelegten Verpflichtungen der Zielsetzung angemessen sein müssen. Jeder Fall muss individuell behandelt werden, wie in der Mitteilung dargelegt wird. Meine Damen und Herren! Ich danke Ihnen für die Beachtung, die dieses Problem im Parlament erfahren hat. Ich bin überzeugt davon, dass es sich um eine der wichtigsten Richtlinien zum EU-Arbeitsmarkt handelt. Es ist unsere Aufgabe, sie richtig und genau auszulegen und so schnell und so wirksam wie möglichst umzusetzen. Ich möchte Elisabeth Schroedter für ihren Bericht danken, weil er zweifelsohne einen Schritt vorwärts auf dem von mir bereits skizzierten Weg bedeutet, nämlich die vollständige Umsetzung der Richtlinie, so dass ihr Ziel erreicht werden kann. Sehr verehrte Abgeordnete, ich danke Ihnen vielmals. Der Präsident Die Aussprache ist geschlossen. Die Abstimmung findet am Donnerstag um 11.30 Uhr statt. Schriftliche Erklärung (Artikel 142) John Attard-Montalto (EN) In unserer heutigen Aussprache geht es um den Bericht über die Anwendung einer Richtlinie über die Entsendung von Arbeitnehmern. Uns ist klar, dass die Entsenderichtlinie in erster Linie die Gewährleistung der Freizügigkeit und des freien Dienstleistungsverkehrs betrifft. Zweitens sollen entsandte Arbeitnehmer unter Bedingungen arbeiten, die mit den Mindestlöhnen, Arbeitsbedingungen, Gesundheits- und Sicherheitsstandards der Aufnahmemitgliedstaaten in Einklang stehen. Das größte Problem der Richtlinie besteht in ihrer Durchsetzung. Eines der Haupthindernisse ist die Notwendigkeit, die Definition von "Arbeitnehmer" so anzupassen, dass eine eindeutige arbeitsrechtliche Unterscheidung getroffen wird zum Status von "Selbstständigen". Eine weitere Schwierigkeit besteht darin, dass diese Richtlinie nicht von allen Mitgliedstaaten in einzelstaatliches Recht umgesetzt wurde und in einer Reihe von Mitgliedstaaten in der Praxis nicht angewandt wird. Außerdem ist offensichtlich, dass diese Arbeitnehmer nicht einmal ihre Rechte kennen, so dass das Ziel der Richtlinie nicht erreicht wird. Ich kenne zahlreiche Malteser, die in anderen Mitgliedstaaten gearbeitet haben, aber keine Ahnung von ihren Rechten haben, die sich aus dieser Richtlinie ergeben. Damit diese Richtlinie jedoch sinnvoll wird, müssen wir Zweideutigkeiten vermeiden.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Ukraine (débat) Le Président L'ordre du jour appelle la déclaration de la vice-présidente de la Commission et haute représentante de l'Union pour les affaires étrangères et la politique de sécurité sur l'Ukraine. Mme Ashton n'a pas pu rester avec nous aujourd'hui. Le commissaire Füle va présenter la question en son nom. Štefan Füle membre de la Commission. - (EN) Monsieur le Président, je vous remercie de me donner la possibilité de m'exprimer et je m'excuse au nom de Mme Ashton, qui m'a demandé de partager avec vous ce qu'elle avait l'intention de vous dire. Je suis ravi d'avoir cette possibilité de faire une déclaration sur la situation actuelle en Ukraine. Je voudrais faire mes remarques à la lumière de trois événements importants à venir: la réunion ministérielle UE-Ukraine qui se tiendra à Luxembourg le 26 octobre, les élections locales qui auront lieu le 31 octobre, et le 14e sommet UE-Ukraine qui se tiendra à Bruxelles le 22 novembre. Ces derniers temps, l'Ukraine a joui d'un degré élevé de liberté politique. Les élections successives ont été reconnues comme s'étant déroulées conformément aux normes internationales. L'Ukraine a développé une société civile et un environnement médiatique divers et dynamiques. Il y a eu de constantes améliorations dans tous les domaines en matière de respect des droits de l'homme. En conséquence de ces développements et de l'engagement des gouvernements successifs sur la voie d'un rapprochement de l'Union européenne, les relations entre l'Union européenne et l'Ukraine ont considérablement progressé. Cela apparaît le plus clairement dans le vaste et ambitieux accord d'association Union européenne-Ukraine que nous sommes actuellement en train de négocier et qui vise à atteindre les objectifs jumeaux d'association politique et d'intégration économique avec l'Union européenne. Le gouvernement du président Ianoukovitch a entrepris une série de réformes économiques importantes ces derniers mois, qu'il faut saluer. Parmi celles-ci, l'adoption d'une loi sur les marchés publics, qui devrait jouer un rôle important dans la lutte contre la corruption et dans le renforcement de la compétitivité. L'adoption d'une loi sur la réforme du secteur du gaz, qui ouvre la voie à l'adhésion imminente de l'Ukraine au traité de la Communauté de l'énergie, ainsi que l'accord auquel elle est récemment parvenue avec le FMI en vue d'un accord de confirmation, sont aussi des étapes cruciales dans la sécurisation de la stabilité macroéconomique, de la transparence et d'un retour à la croissance. Ces réformes vont dans la bonne direction et doivent se poursuivre. Le gouvernement ukrainien est aussi parvenu à atteindre un niveau de stabilité que la classe politique ukrainienne n'avait pas réussi à créer ces dernières années. C'est une avancée importante et nécessaire en vue d'assurer une gouvernance efficace du pays. Nous sommes toutefois préoccupés par les rapports réguliers et très nombreux faisant état d'une détérioration de la situation des libertés fondamentales et des principes démocratiques en Ukraine. Les plaintes relatives à la liberté des médias, à la liberté d'assemblée et à la liberté d'association sont particulièrement inquiétantes. Le respect de ces valeurs fondamentales est essentiel. Elles sont les meilleures garantes des libertés individuelles. Elles garantissent une véritable compétition d'idées. Elles constituent un élément essentiel des sociétés vraiment ouvertes, innovantes et compétitives. Le 1er octobre, la cour constitutionnelle ukrainienne a rendu un arrêt qui annulait les changements constitutionnels apportés après la révolution orange de 2004. Cette décision ne fait qu'accroître la nécessité pour l'Ukraine d'entreprendre une réforme constitutionnelle plus vaste à travers un processus participatif de réforme constitutionnelle et, dans une plus large mesure, reprend un thème essentiel de la résolution du Parlement européen du 25 février dernier. Un tel processus devrait chercher à établir un système constitutionnel efficace et durable d'équilibre des pouvoirs conforme aux normes européennes. Pour l'Union européenne et pour nos États membres, le respect des droits de l'homme, des principes démocratiques et de l'état de droit sont des principes fondamentaux qui nous lient. Ce sont des principes qui ne peuvent être mis en cause, tout comme nos relations avec des partenaires-clés tels que l'Ukraine. Le rythme et la profondeur de notre rapprochement avec l'Ukraine seront déterminés par le respect total de ces valeurs. Michael Gahler au nom du groupe PPE. - (DE) Monsieur le Président, Mesdames et Messieurs, les Ukrainiens se sont, à de nombreuses reprises, montrés remarquablement favorables à un avenir européen pour leur pays. Des rapports inquiétants en provenance d'Ukraine font cependant état de développements qui distancient le pays de l'Europe. C'est pourquoi nous tenons ce débat avant les élections municipales. Nous pourrons discuter des réformes économiques en novembre dans le cadre du sommet UE-Ukraine. Il nous faut donc parler des intimidations de la police secrète et des restrictions de la liberté de la presse et de la capacité de participer librement aux élections. Des développements comme ceux-ci ne peuvent pas être contrebalancés par des nouvelles positives dans la sphère économique. "La prospérité économique par l'autoritarisme" est une approche chinoise, pas européenne. On ne devrait pas laisser croire à ceux qui détiennent le pouvoir en Ukraine aujourd'hui qu'ils peuvent s'en tirer simplement parce que le grand public européen n'y prête pas attention ou parce que le gouvernement précédent avait, il est vrai, des faiblesses en matière de bonne gouvernance et de lutte contre la corruption. Ces choses sont vraies, pourtant personne n'avait l'impression d'être sous surveillance, il n'y avait pas de visites de la police secrète comme celle qu'a expérimenté le recteur de l'université catholique de Lviv et des jeunes gens impliqués dans des ONG et des partis d'opposition. Couper l'électricité de certaines entreprises, saisir des ordinateurs, occuper les bureaux de certains partis en raison de risques supposés d'attentats: toute la gamme du déjà vu est au programme en Ukraine. Il y a une méthode derrière tout cela. La police secrète est dirigée par M. Khoroshkovsky, qui dirige en fait un empire médiatique et est aussi désormais membre de la commission chargée de la désignation du juge le plus haut placé du pays. Cela aussi distancie l'Ukraine de l'Europe. Il reste peu d'égalité des chances dans la lutte politique avant les élections municipales. L'opposition est en train d'être partiellement exclue des élections, tandis que des partis fantoches se forment spontanément et sont autorisés à participer aux élections par des autorités locales complaisantes. À Kiev, les conseils de district sont abolis sans cérémonie, afin qu'aucune élection n'y ait lieu - le parti au pouvoir sait qu'il ne gagnera pas là-bas pour l'instant. La verticale du pouvoir a pour objectif de contrôler des régions qui ont auparavant eu tendance à être en désaccord avec elle. Nous proposons notre expérience européenne comme alternative. Nos États membres ont pris des décisions importantes dans un consensus démocratique entre le gouvernement et une opposition prête à prendre ses responsabilités - pour les réformes européennes, pour l'état de droit, pour une économie de marché compétitive, pour l'intégration européenne. Nous voulons que l'Ukraine poursuive sur cette voie avec nous. (L'orateur accepte de répondre à une question "carton bleu" (article 149, paragraphe 8, du règlement)) Marek Henryk Migalski (PL) Je vous remercie d'autoriser ma question. Il est toujours bon de pouvoir débattre. Vous avez vraiment dressé un tableau plutôt sombre de la situation actuelle en Ukraine, allant même jusqu'à la comparer à la Chine. Croyez-vous vraiment que la situation actuelle en Ukraine soit si désastreuse que nous devions porter des accusations aussi graves à l'encontre de ce pays? Quel est votre point de vue sur la Russie dans ce contexte? Mettre l'Ukraine sur le même pied que la Russie ne constitue-t-il pas une injustice pour l'Ukraine? Michael Gahler au nom du groupe PPE. - (DE) Monsieur le Président, j'ai dit que chercher à atteindre la prospérité économique au moyen de l'autoritarisme n'était pas une voie que nous pouvions emprunter en Europe. Nous le savons grâce à la Chine. Je n'ai pas fait de comparaison, j'ai simplement dit que ce serait une mauvaise voie à emprunter, que ce ne serait pas une voie européenne. Le tableau que j'ai dressé est très réaliste, je pense, pour les personnes sur le terrain. Les succès économiques supposés de l'Ukraine doivent encore démontrer leur efficacité. Adrian Severin au nom du groupe S&D. - (EN) Monsieur le Président, l'Ukraine est un pays très important pour nous. C'est un pays qui est confronté à de nombreux défis. Je voudrais remercier le commissaire pour sa description parfaite de la situation, ainsi que pour sa description parfaite de nos attentes. Un nouveau gouvernement a été élu au terme d'élections libres et justes, reconnues par nous tous. Il est aujourd'hui temps de laisser ce gouvernement tenir ses promesses et de ne pas préjuger de ses résultats ou non-résultats dès les premières minutes de son mandat. Le vrai problème de ce débat est un problème que nous avons ici. Nous avons trop rapidement divisé ce pays en pro-occidentaux et pro-orientaux. Maintenant, étant donné que les pro-occidentaux ne sont pas au pouvoir, nous avons du mal à reconnaître la capacité des pro-orientaux à obtenir des résultats et à aider le pays à promouvoir ses attentes européennes. C'est le vrai problème du débat d'aujourd'hui et nous devrions comprendre que les véritables pro-européens sont les pro-Ukrainiens: ceux qui sont en mesure d'apporter à leur pays l'état de droit, la démocratie et la modernisation européenne. Je conclurai simplement en demandant à mes collègues de reporter la résolution que nous sommes censés adopter, parce que les Ukrainiens sont sur le point de se rendre aux urnes et d'entamer des négociations avec nous. Nous ne devrions pas adopter de résolution au milieu d'un processus politique et avant de disposer de faits sur la base desquels nous pouvons véritablement tirer des conclusions. Adina-Ioana Vălean au nom du groupe ALDE. - (EN) Monsieur le Président, il semble que nous ayons des difficultés à savoir comment nous y prendre avec notre voisin de l'Est, l'Ukraine. C'est tout aussi difficile pour l'Ukraine, qui traite l'Europe un jour comme un allié, et l'autre jour comme un problème. C'est pourquoi je crois que nous devrions être pragmatiques, reconnaître les réalités sur le terrain, et trouver des points communs dans nos agendas afin de parvenir à un accord. La coopération économique a toujours été le moteur le plus puissant de l'Europe pour arriver à une plus grande intégration, et l'Europe doit son succès à son approche pragmatique depuis 1956. Nous devons donc continuer à nous concentrer sur les réformes institutionnelles et économiques que l'Ukraine doit entreprendre en parallèle. Cette approche à deux voies est la seule possible si nous voulons créer un cercle vertueux qui pourrait amener la stabilité démocratique dans ce pays et dans notre voisinage oriental. Une priorité devrait être de soutenir un environnement des affaires sain et la réalisation d'une économie de marché fonctionnelle en Ukraine en encourageant leurs réformes de la propriété et de la TVA et leurs efforts de lutte contre la corruption de haut niveau, entre autres priorités. C'est pourquoi je considère l'accord d'association comme un instrument de réforme puissant, et c'est pourquoi nous devrions poursuivre nos négociations sur l'établissement d'une zone de libre-échange approfondie et complète et sur l'adhésion de l'Ukraine au traité de la Communauté de l'énergie. Dans ce contexte, je me réjouis de l'adhésion de l'Ukraine à l'OMC, qui devrait être considérée comme une étape importante dans l'acceptation par l'Ukraine des normes économiques européennes. J'espère que nous pourrons mettre un terme aux reports incessants de l'ALE et encourager le cercle vertueux de confiance mutuelle qui sera bénéfique à toute la région et à l'Europe. Rebecca Harms au nom du groupe Verts/ALE. - (DE) Monsieur le Président, tout d'abord, je voudrais dire que je partage les inquiétudes au sujet de l'aggravation de la situation et des développements antidémocratiques en Ukraine. Il y a de plus en plus de rapports faisant état de répression de la liberté d'expression des journalistes, de menaces régulières à l'égard de différents membres engagés des ONG et de personnes œuvrant au développement démocratique. Le rôle de la police secrète est aussi une véritable source d'inquiétude. Cependant, je ne crois pas que les altercations au sujet de la liberté de la presse et du développement démocratique en général ont commencé avec les dernières élections. Je crois plutôt - et je l'ai souvent dit ici - que tous les acteurs principaux en Ukraine ont à plusieurs reprises abusé de leur pouvoir, notamment dans leur propre intérêt. Ces abus sont de plus en plus graves et cela doit vraiment nous inquiéter. Nous ne nous rendrions pas service en adoptant cette résolution sans nous préoccuper de certains développements économiques en Ukraine. J'observe avec autant d'inquiétude la manière dont l'influence de la Russie sur l'économie de l'Ukraine, sur son secteur énergétique, mais aussi sur d'autres secteurs, s'est systématiquement accrue. Je recommanderais donc également que nous ne votions pas demain, mais plutôt après la visite de la délégation à Kiev - une délégation s'y rend le week-end après le week-end prochain - et avant le sommet qui doit se tenir ici, après une préparation minutieuse dans tous les domaines, afin de nous mettre d'accord sur la position que le Parlement européen doit adopter à l'égard de la situation en Ukraine. J'ai accompagné de nombreux amis Ukrainiens sur cette voie de l'ère prédémocratique à l'ère nouvelle. L'Ukraine était sur une très bonne voie. Nous avions l'impression que les dernières élections s'étaient déroulées conformément aux conventions démocratiques. Si la situation devait à présent ne pas s'améliorer mais se dégrader, nous devrions néanmoins envisager très prudemment comment nous interviendrions et comment nous n'interviendrions pas. Quoi qu'il en soit, je recommanderais de ne pas prendre de décision avant notre prochaine visite en Ukraine. Notre voix sera plus forte si nous amenons le débat sur les choses dont nous avons parlées dans la résolution là-bas. Comme je l'ai dit, je suis vraiment inquiète. Je reçois beaucoup de rapports selon lesquels tout prend une direction négative. Cependant, nous ne nous rendrions pas service en excluant un débat là-bas sur place et en prenant une décision trop rapide et trop précipitée. Michał Tomasz Kamiński au nom du groupe ECR. - (PL) Beaucoup d'entre nous ici ont joué un rôle actif dans la révolution orange en aidant les démocrates ukrainiens dans l'épreuve. Cependant, nous avons toujours insisté sur le fait que l'objectif de notre implication en Ukraine n'était pas de soutenir une quelconque force politique, mais de contribuer à faire de l'Ukraine un pays libre et démocratique. Aujourd'hui, nous devrions nous rappeler que le Parlement européen n'a pas joué de rôle dans la politique intérieure de l'Ukraine, mais a agi en tant que gardien de deux manières très importantes: d'une part, en défendant et en assistant les aspirations européennes des Ukrainiens et, d'autre part, en défendant la démocratie, les droits de l'homme et toutes les valeurs que nous considérons comme des valeurs européennes en Ukraine. Je dis que le ton de la résolution proposée n'est pas un ton qui va aider ceux qui se considèrent comme des amis de l'Ukraine. La résolution d'aujourd'hui ne va que pousser l'Ukraine à se rapprocher de la Russie et de ceux qui disent "vous verrez, il n'y a pas de place pour nous à l'Ouest. Il nous ferme ses portes". Nous devons être ouverts à l'Ukraine, nous devons lui dire quelles sont les normes européennes, et nous devons maintenir la pression afin de garantir qu'elles soient observées, tandis que, d'un autre côté, nous devons absolument empêcher l'Ukraine de retourner à l'Est. Je voudrais demander à M. Gahler, dont j'apprécie beaucoup l'implication dans les droits de l'homme et la politique internationale, pourquoi il estime nécessaire de recourir à des mots si accablants au sujet de l'Ukraine. Je voudrais qu'il me dise si sa collègue, Mme Merkel, a employé des mots aussi accablants au sujet de la Russie lors de sa récente réunion avec M. Poutine. Bastiaan Belder au nom du groupe EFD. - (NL) Monsieur le Président, au début de cette semaine, l'Ukraine a fait les gros titres dans la presse néerlandaise - et je le dis dans cet auditorium - des gros titres pas très flatteurs, malheureusement. C'était lundi. En bref, l'Ukraine est l'Ouest sauvage de l'Europe orientale. Les investisseurs étrangers craindraient le non-droit qui règne dans ce pays où, la semaine dernière, pas moins de 3 000 immeubles et sociétés ont été expropriés par la fraude et la violence. Dans ce processus, les arnaqueurs sont de mèche avec les hommes politiques du pays pour duper les entrepreneurs. En attendant, les États membres de l'UE sont les plus gros investisseurs étrangers directs en Ukraine depuis 1991. Monsieur le Commissaire Füle, êtes-vous conscient de ces inquiétudes majeures qui accablent les investisseurs européens en Ukraine et quelles mesures concrètes la Commission a-t-elle prises pour protéger les intérêts juridiques légitimes des entreprises européennes dans l'économie ukrainienne? Cela serait faire preuve d'engagement. Nous n'avons rien contre l'Ukraine. Mon parti soutient même fortement, à terme, l'adhésion de l'Ukraine à l'Union européenne, mais nous devons rester pondérés, bien sûr. Nous assistons à des développements inquiétants, non seulement dans le domaine des droits de l'homme, mais aussi dans le domaine de l'économie et des affaires. Andreas Mölzer (DE) Monsieur le Président, quelques mois après l'élection présidentielle de février dernier, qui a vu le retour de M. Ianoukovitch, les acquis démocratiques de la révolution orange sont clairement en train d'être perdus. Quand, cependant, même les marchés financiers jugent le nouveau gouvernement plus stable et prévisible que le gouvernement mis en place par la révolution orange, c'est probablement un signe que la démocratie selon les idées préconçues occidentales - selon nos idées préconçues européennes - ne peut être transposée individuellement à chaque pays, notamment ceux de la sphère d'influence postcommuniste. L'actuelle décision de la cour constitutionnelle renforcerait effectivement la position du président et affaiblirait celle du parlement, nous pouvons en être certains. Ceux qui connaissent la région disent qu'un système présidentiel de facto était déjà en place avant l'arrêt pro forma de la cour. Les restrictions croissantes de la liberté de la presse et de la liberté d'opinion mettent en doute les assurances de M. Ianoukovitch qui prétend que les normes démocratiques seront maintenues. Si le président réussit à renforcer sa propre base de pouvoir et à obtenir une reprise économique en mettant en œuvre des réformes centrales en Ukraine, qui est, bien sûr, l'un des pays les plus pauvres de ce continent, il se maintiendra peut-être sur son trône présidentiel plus longtemps et je crois que ce serait une chose dont l'Union européenne devrait purement et simplement prendre acte. György Schöpflin (EN) Monsieur le Président, les événements d'Ukraine illustrent clairement le vieux dicton qui veut que le pouvoir corrompt et le pouvoir absolu corrompt absolument. L'élite dirigeante actuelle est au pouvoir depuis l'élection du président Ianoukovitch et beaucoup de ce qui a été fait pointe dans la direction d'une concentration du pouvoir. C'est d'autant plus frappant si l'on se rappelle les résultats des élections présidentielles qui ont donné à Ianoukovitch une faible majorité et ont démontré qu'il ne bénéficiait d'un soutien massif que dans le Sud et l'Est du pays. Pourtant, et c'est ce qui est frappe actuellement dans la politique ukrainienne, il y a eu une évolution constante vers la marginalisation des centres alternatifs du pouvoir. Les médias, l'état de droit, l'opposition, l'autonomie de l'administration publique ont tous été touchés. Ce qui est particulièrement inquiétant, c'est que la police secrète a acquis la capacité d'intervenir très largement dans les affaires du pays. Tout cela est de mauvais augure pour l'avenir, en particulier si les Ukrainiens veulent réellement un avenir européen, parce que le système qui est en train d'être mis en place par Ianoukovitch va à l'opposé de l'Europe et non vers elle. Le mieux que l'on puisse dire au sujet des changements, c'est qu'ils ont apporté une certaine stabilité au pays, mais cette stabilité présage de plus en plus stagnation et immobilisme. En même temps, il est vrai que Ianoukovitch a amélioré les relations avec la Russie, mais il a ainsi accepté une certaine subordination vis-à-vis de Moscou qui est nouvelle. Quant à savoir si la société ukrainienne acceptera cette transformation à plus long terme, la question est ouverte. Marek Siwiec (PL) Demandons-nous ce qu'il s'est réellement passé en Ukraine: un coup d'État ou un coup militaire, peut-être? Ce seraient les seules situations dans lesquelles nous devrions passer toute la nuit à rédiger des résolutions, pour nous asseoir à la table des négociations le lendemain. Nous négocions de manière telle que la majorité absolue domine simplement la manière dont les résolutions sont formulées et ce qu'elles disent. Le langage de la proposition de résolution du groupe du Parti populaire européen (Démocrates-Chrétiens) est celui utilisé pour condamner les dictateurs africains et les régimes sud-américains. Ce n'est pas un langage à utiliser dans le cas de l'Ukraine. Je voudrais que les membres du PPE décident si nous devrions décrire l'Ukraine en utilisant le langage du commissaire Füle, qui dit "oui, mais...", autrement dit, que certaines choses sont bonnes, mais qu'il y a beaucoup de choses qui ne nous plaisent pas, ou si nous devrions utiliser un langage négatif, disant que rien ne nous plaît et que tout est à condamner. L'Ukraine a connu le chaos pendant cinq ans. Nous avons été les témoins de ce chaos. Nous avons aidé les démocrates et nous avons aidé tous ceux qui voulaient prendre la voie de l'Union européenne. Nous avons eu six mois de consolidation, consolidation qui a peut-être eu des résultats négatifs, et notre tâche est de signaler ces résultats négatifs, mais pas maintenant ni de cette manière. Je comprends que le PPE regrette que Mme Timoshenko ait perdu les élections, mais je voudrais vous dire ceci: c'est malheureux, elle avait peut-être une chance de gagner, mais elle a perdu. Maintenant qu'elle a perdu, reconnaissons ce qu'il est vraiment en train de se passer et maintenons les autorités ukrainiennes sous observation minutieuse, mais ne jetons pas le bébé avec l'eau du bain. Paweł Robert Kowal (PL) Je suis très reconnaissant envers le commissaire Füle pour son attitude constructive. C'est une attitude qui apportera de grands changements dans les relations entre l'UE et l'Ukraine. Je remercie aussi Mme Harms pour sa position équilibrée et ses sages - comme toujours - paroles au sujet de l'Ukraine. Toutes les informations de l'OSCE montrent que l'Ukraine est l'un des rares pays de l'ancienne Union soviétique où des élections correctes ont, à ce jour, eu lieu. C'est une réussite pour l'Ukraine, tant pour le camp orange que pour le camp bleu. C'est une réussite que nous ne pouvons remettre en question avant la fin des prochaines élections. Ce serait une grave erreur politique de la part de l'Union européenne et de notre Parlement d'écouter la voix du groupe du Parti populaire européen (Chrétiens-Démocrates) et de jeter le doute sur le fait que des élections puissent se dérouler avec succès dans un des très rares pays de l'Est. Aidons l'Ukraine à organiser des élections normales. Ne portons pas de jugement avant qu'elles n'aient eu lieu. Je voudrais m'adresser à nos hôtes ukrainiens présents dans cette Assemblée aujourd'hui: la place de l'Ukraine est ici, dans ce Parlement, et c'est pourquoi nous vous imposons les mêmes normes que celles que nous appliquons aux pays de l'Union européenne. C'est ce pour quoi vous vous êtes battus ensemble, bleus et oranges. Chaque aspect, même le plus infime, lié aux droits de l'homme ou a la liberté de la presse sera ici passé au crible. Ne soyez pas surpris - je m'adresse à nos camarades Ukrainiens. C'est parce que vous êtes traités comme un pays européen, selon les normes européennes. La dernière chose que je voudrais vous demander est d'agir ensemble dans vos tractations avec les institutions européennes et le Parlement. Nous croyons qu'à l'avenir, vous serez des nôtres. Nous savons que ce n'est pas pour demain, mais nous voulons vous aider dans cette tâche. Je suis d'accord avec Mme Harms: les résolutions doivent attendre la fin des élections. C'est à ce moment-là, avant le sommet européen, que nous pourrons discuter de la question franchement et préparer une position avec laquelle présenter la position commune du Parlement européen. Inese Vaidere (LV) Mesdames et Messieurs, l'Ukraine est un pays d'une grande importance stratégique pour l'Union européenne. C'est pourquoi nous ne pouvons pas être indifférents à ce qu'il se passe dans ce pays. Le 1er octobre, des dizaines de milliers d'Ukrainiens sont descendus dans la rue pour protester contre les changements constitutionnels entrepris par M. Ianoukovitch et confirmés par la cour constitutionnelle, dont la composition a été modifiée peu après l'élection du président. Ces réformes ont été entreprises sans débat démocratique et sans l'accord de la commission de Venise. Ces changements affaiblissent l'équilibre du pouvoir et menacent l'indépendance de l'appareil judiciaire en Ukraine. Les réformes économiques sont aussi menacées. Nos amis Ukrainiens ont exprimé des inquiétudes quant à l'organisation des élections à venir, à la représentation excessive de la coalition dirigeante à la commission électorale centrale, aux restrictions imposées aux organisations non gouvernementales et à l'ingérence de l'État dans les activités des partis d'opposition. C'est précisément la raison pour laquelle nous avons besoin de cette résolution aujourd'hui. Malheureusement, la coalition dirigeante a rejeté la proposition de l'opposition au parlement ukrainien de faire de l'adhésion à l'Union européenne une priorité de la politique étrangère de l'Ukraine. Nous devons toutefois continuer d'insister sur l'importance de la coopération avec l'Ukraine et suivre la mise en œuvre des accords qui ont été conclus. L'Union européenne doit exiger que la corruption soit combattue et, simultanément, apporter son aide dans ce combat, et que la liberté de la presse soit garantie. Une situation dans laquelle un magnat de la presse est en même temps à la tête des services de sécurité de l'État et membre du haut conseil judiciaire, qui a le pouvoir de nommer et de destituer les juges, n'est pas caractéristique d'un État démocratique. En conclusion, nous devons aussi prendre des mesures positives, prévoyant non seulement l'introduction, à l'avenir, d'un régime sans visa, mais aussi une coopération économique, en particulier dans le domaine de l'énergie, tout en attendant dans le même temps le développement démocratique de l'Ukraine. Cela devrait être l'objectif de la prochaine résolution, que nous devrions rédiger après les élections et qui devrait concerner l'énergie, l'économie et d'autres questions importantes pour l'Ukraine. Je vous remercie. (L'oratrice accepte de répondre à une question "carton bleu" (article 149, paragraphe 8, du règlement)) Marek Siwiec (EN) Monsieur le Président, j'ai une question très simple. Peut-être est-ce un problème d'interprétation, mais vous avez dit que le gouvernement ukrainien actuel rejetait la future adhésion à l'Union européenne. Autant que je sache, selon la déclaration du président et la déclaration officielle de politique à long terme du parlement ukrainien, l'adhésion à l'Union européenne est une de leurs principales priorités. La question est donc, vous ai-je mal comprise ou avez-vous mal compris le président ukrainien? Inese Vaidere (LV) Oui, c'est avec plaisir que je vais clarifier ce point. Il est clair qu'il s'agit d'une mauvaise traduction. Le président ukrainien a fait part de sa volonté de poursuivre la convergence avec l'Union européenne. Néanmoins, l'adhésion à l'Union européenne n'est, selon la décision du parlement ukrainien, pas devenue la priorité absolue. (L'oratrice accepte de répondre à une question "carton bleu" (article 149, paragraphe 8, du règlement)) Rebecca Harms (DE) Monsieur le Président, je voudrais poser la question suivante à Mme Vaidere: maintenant que nous avons mis noir sur blanc tous les points concernant notre consternation face à l'abus de pouvoir et à la répression en Ukraine, quelle objection y a-t-il à emmener ce texte à Kiev dans deux semaines afin d'en discuter et d'ensuite décider comment nous procéderons à partir de là? Je voudrais connaître la réponse à cette question, car, d'après l'expérience de notre délégation, je pense que c'est la meilleure manière d'avancer, et la plus productive, en particulier si nous voulons acquérir une influence démocratique. Inese Vaidere (LV) Oui, je suis ravie de répondre à votre question. Personnellement, je ne sais pas pourquoi, Madame Harms, mais je suis personnellement inquiète, même après notre participation aux sommets en Ukraine, face aux signaux que nous recevons actuellement de nos amis Ukrainiens concernant la composition de la commission électorale centrale, la liberté des médias et les restrictions imposées aux organisations non gouvernementales. Tout cela existe, et c'est précisément en faisant part de nos inquiétudes à cet égard que les élections régionales pourraient, selon moi, avoir lieu dans un bien meilleur climat. Personne ne peut nous empêcher de nous rendre en Ukraine la semaine prochaine, même avec notre résolution. Personne ne nous empêche de préparer une autre résolution, comme je l'ai dit, sur les questions économiques. Nous devons absolument le faire, mais pour ce qui est des inquiétudes quant à la détérioration de la situation démocratique, nous devons malheureusement, c'est-à-dire que je pense que nous ... (Le Président retire la parole à l'oratrice) Kristian Vigenin (EN) Monsieur le Président, je voudrais dire que la qualité du débat d'aujourd'hui montre qu'il n'a pas été préparé. Nous n'avions pas besoin de ce débat et ce n'est pas le moment d'adopter des résolutions sur l'Ukraine, ni aujourd'hui, ni demain. Je dois vous rappeler qu'il y a six mois, le pays était en chute libre et au bord du chaos. Nous avions une instabilité politique, économique et financière - même une crise profonde - mais nous avons à présent un tableau très différent. Nous devons admettre qu'en l'espace de quelques mois, le gouvernement ukrainien est parvenu à ramener le pays à la normale, à la stabilité politique, économique et financière. Il y a des problèmes. Nous ne le nions pas. Mais nous devons admettre qu'ils nous écoutent: des mesures correctives ont été prises, par exemple, sur la question de la loi électorale et de certaines pratiques électorales. À cet égard, notre voix sera entendue tant que nous ne hurlons pas à chaque occasion, mais adoptons une approche décente vis-à-vis de l'Ukraine. C'est pourquoi je pense que nous ne rendons pas service à notre commission parlementaire qui va se rendre en Ukraine dans 10 jours; nous ne nous rendons pas service en compromettant notre propre rôle en adoptant de telles résolutions 10 jours avant les élections. Cette démarche est une première. C'est une tentative évidente d'influencer les élections. Nous ne devrions pas laisser notre Parlement prendre part à ce jeu. Par conséquent, je propose que nous reportions l'adoption de la résolution et que nous demandions à nos collègues de la commission de coopération parlementaire UE-Ukraine d'en référer à leurs collègues là-bas, de discuter de ces questions ... (Le Président retire la parole à l'orateur) Traian Ungureanu (EN) Monsieur le Président, les nouvelles autorités ukrainiennes n'ont de nouveau que le nom. Une régression vers des pratiques autoritaires balaye le pays. Le cadre juridique pour les prochaines élections locales a été modifié et pourrait compromettre la participation des partis d'opposition. La constitution a été modifiée et un régime présidentiel de facto a été remis en place. Les médias et la société civile sont constamment sous pression et les services secrets ukrainiens semblent revivre leur période soviétique. Il est temps pour nous de traduire notre inquiétude par une résolution. Les autorités ukrainiennes devraient comprendre que des liens étroits avec l'UE ne peuvent être garantis uniquement par des déclarations amicales. Un gouvernement ukrainien antidémocratique ne peut pas être un partenaire fiable pour l'UE, en particulier dans le domaine stratégiquement sensible de la mer Noire. Hannes Swoboda (DE) Monsieur le Président, je pense que nous devons tous assumer nos responsabilités. Le gouvernement ukrainien doit appliquer l'état de droit et la liberté des médias et il doit le faire efficacement, mais l'opposition doit elle aussi montrer qu'elle est responsable et ne doit pas donner de fausses informations. Quand je vois le nombre de plaintes figurant dans votre proposition de résolution qui ont ensuite été immédiatement réfutées par les personnes concernées, cela montre à quel point de fausses informations nous sont souvent transmises. Nous devons, nous aussi, montrer que nous sommes responsables. Nous ne pouvons pas nous permettre de nous laisser entraîner dans une querelle politique interne. Mesdames et Messieurs - et je m'adresse en particulier aux membres du groupe du Parti populaire européen (Démocrates-Chrétiens) - il ne sert à rien que nous défendions un groupe ou un autre en Ukraine pour des raisons d'affinités politiques. Ce n'est pas notre travail. La semaine prochaine, nous allons discuter avec le ministre des affaires étrangères, puis nous aurons les élections, puis la commission de coopération parlementaire UE-Ukraine se rendra en Ukraine, et nous avons toujours - M. Gahler, j'en appelle ici à votre sens de la justice - dit si les choses s'étaient bien passées ou pas après les élections, plutôt que de devancer les élections en disant que les choses n'allaient pas bien se passer. Ce n'est pas notre travail, et j'en appelle à votre sens de la justice - chose dont vous faites normalement toujours preuve - et je vous demande de rester juste dans ce cas-ci aussi. Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PL) Seuls ceux qui ont vécu sous le régime socialiste peuvent pleinement comprendre les nations qui ont connu l'absence de liberté personnelle, de liberté de la presse et de liberté des médias, et le chemin difficile que ces nations ont dû emprunter. Je comprends ceux qui, aujourd'hui, font part de leurs inquiétudes et parlent de non-respect des droits des personnes et des problèmes très divers avec lesquels l'Ukraine se débat aujourd'hui. Cependant, nous devons aussi reconnaître les changements mineurs mais positifs, tels que les récentes élections démocratiques au cours desquelles nous, représentants du Parlement européen, avons joué le rôle d'observateurs. J'en appelle à votre sensibilité face à la situation de millions de citoyens ukrainiens et de centaines de jeunes Ukrainiens. Ils comptent sur l'Union européenne, sur notre aide pour bâtir la démocratie, et sur notre aide pour bâtir une société civile. Il est très facile de critiquer, mais en tant que Polonaise, je me souviens qu'on nous a aidés un jour. (Le Président retire la parole à l'oratrice) Kyriakos Mavronikolas (EL) Monsieur le Président, je voudrais moi aussi me joindre à ceux qui ont fait valoir qu'il n'y avait aucune raison d'adopter une résolution aussi rapidement, en particulier avant les élections, avant la visite et, plus important encore, avant que le Parlement européen ne soit présent en Ukraine. Ce gouvernement n'a été élu que récemment. Il y a des problèmes, c'est un fait, mais nous devons reconnaître qu'il a été élu démocratiquement et lui permettre de poursuivre ses efforts. Une résolution n'aura de sens qu'après les prochaines élections en Ukraine. Siiri Oviir (ET) J'avais une question pour ma collègue, Mme Vaidere, mais je voudrais parler de ce qui me préoccupe. Le fait que nous voulions adopter la résolution sur l'Ukraine aujourd'hui et non demain n'est pas judicieux. Les Ukrainiens, qui se tournent vers le Parlement européen avec reconnaissance, ne nous comprendraient pas, et ce parce que la proposition que nous avons aujourd'hui n'adopte pas le meilleur ton, ce n'est pas le plus approprié, et qu'il y a aussi quelques erreurs factuelles. Mme Vaidere a mentionné ici que le président de la commission de Venise avait critiqué la modification de la constitution. J'ai une lettre de sa part datée d'aujourd'hui dans laquelle il dit qu'il est étonné que ce point apparaisse dans notre résolution, et il dit clairement qu'il n'a pas fait cela ni ici, ni là-bas, ni ailleurs. Marek Henryk Migalski (PL) Contrairement à M. Vigenin, je crois que le débat d'aujourd'hui a été excellent et très utile. Il est rare qu'un débat aussi intéressant ait lieu dans cette Assemblée, et je voudrais en remercier tout le monde. L'intervention de Mme Łukacijewska montre que même le groupe du Parti populaire européen (Démocrates-Chrétiens) est divisé sur la question, ce qui est une bonne nouvelle. Nous devrions remercier les socialistes et, en particulier, M. Swoboda, M. Severin et M. Siwiec, d'avoir compris que des décisions aussi défavorables à nos amis Ukrainiens ne devraient pas être prises avant les élections. Le commissaire Füle et Mme Harms ont aussi raison d'évoquer certains faits qui sont sources d'inquiétude, et dont nous sommes aussi conscients. Jaromír Kohlíček (CS) Ressaisissez-vous, Mesdames et Messieurs, et essayez de réfléchir pour une fois. Depuis une semaine, il n'y a pas eu de modification à la loi ni à la composition de la commission électorale. Il est intéressant de voir qu'à chaque fois que certaines forces politiques ont le sentiment que leurs alliés dans un pays extérieur à l'Union européenne n'ont pas gagné, ces forces font immédiatement part de leurs inquiétudes quant à l'état de la démocratie dans ce pays. Je suis d'accord avec ce que M. Kamiński et d'autres ont dit. Nous avons incontestablement besoin de l'action du Parlement européen pour contribuer au développement de la démocratie et à l'amélioration des conditions pour le développement de relations mutuelles. Les efforts visant à soutenir les actions de stabilisation du gouvernement ukrainien ont apparemment dérangé certains de ceux qui se délectent du chaos et de l'anarchie. Mes collègues estiment probablement qu'ils sont de meilleurs partenaires que le gouvernement actuel. Je recommande de reporter la proposition de résolution et de revenir à une discussion sur ce sujet au retour de la délégation de Kiev. Jaroslav Paška (SK) Je crois que l'Ukraine est l'un des partenaires potentiels de l'Union européenne les plus proches. Les Ukrainiens sont, du point de vue de la civilisation, bien plus proches de l'Europe que les Turcs ou les Albanais. Les Ukrainiens se sont prononcés librement pour un changement, parce que le pouvoir orange démocratique a plongé le pays dans la pauvreté, le désespoir et le délabrement. Ianoukovitch a longtemps été dans l'opposition et son attitude face à l'opposition actuelle reflète le traitement qu'il a subi de la part des dirigeants orange. De plus, nous devons aussi reconnaître qu'il se rappelle probablement la période antérieure où il a été persécuté par la ligue orange et où l'Union européenne réagissait en souriant simplement avec bienveillance. À moins que nous ne voulions perdre l'Ukraine en tant que futur membre, soyons patients et concentrons-nous sur la coopération économique; bâtissons un climat de confiance mutuelle. Nous devons expliquer au gouvernement que l'opposition à une place légitime dans une société démocratique, et à l'opposition qu'à moins qu'elle n'obtienne un soutien suffisant de la population, elle n'a pas le droit de revendiquer le pouvoir. Michael Gahler (DE) Monsieur le Président, comme j'ai été mis personnellement en cause, je voudrais répondre pendant une minute dans le cadre de la procédure catch-the-eye. Êtes-vous d'accord? Franz Obermayr (DE) Monsieur le Président, la fondation de la Communauté de l'énergie en 2006 a institué un marché européen de l'énergie pour le gaz et l'électricité, et l'intégration prévue de l'Ukraine a pour but de sécuriser l'approvisionnement en énergie de l'Europe orientale. C'est une bonne chose, car il y a assurément eu quelques sérieux problèmes ces dernières années et le conflit du gaz entre le Russie et l'Ukraine, en particulier, a eu de graves répercussions sur les fournitures de gaz des États membres de l'UE. En conséquence, il était, bien sûr, clair que la Russie allait stopper ses fournitures de gaz pendant les discussions sur les prix, et mon pays, l'Autriche, a connu à lui seul une diminution de 33 % de son approvisionnement en gaz russe, tandis que la France, la Hongrie et l'Italie enregistraient aussi des chutes de 20 à 40 %. Cela nécessite que la Commission - en tant que coordinatrice de la Communauté de l'énergie - prenne l'Ukraine par le bras afin de lui rappeler ses obligations liées à la sécurité de l'approvisionnement de l'Europe. Nous ne pouvons tout simplement pas laisser l'approvisionnement en énergie de nos États membres devenir un pion dans la guerre des prix entre la Russie et l'Ukraine. Alors, ayons une bonne discussion, mais employons aussi la manière forte et, je vous en prie, sécurisons l'approvisionnement en énergie de nos États membres. Mariya Nedelcheva (BG) Le Parlement européen a toujours soutenu l'Ukraine sur la voie de la démocratie, sur la base des principes de l'état de droit et du partage avec nous de valeurs communes sur l'intégration européenne. Les élections servent de baromètre dans toutes les démocraties. Elles nous permettent d'évaluer la qualité du processus démocratique, la stabilité des institutions, la maturité des partis politiques et le point de vue de la société civile. Je salue la décision des autorités ukrainiennes d'inviter des observateurs lors des élections qui se tiendront le 31 octobre. Je suis convaincue que leur mission nous permettra d'avoir davantage confiance dans le processus électoral et que leurs observations contribueront à confirmer la transparence et l'impartialité des travaux des institutions ukrainiennes. Outre les élections, la constitution, en tant que loi suprême en Ukraine, doit garantir l'équilibre des autorités et leur contrôle réciproque. L'Ukraine peut compter sur son partenaire européen pour soutenir invariablement ses efforts de réforme et de stabilité. L'opinion de l'Union européenne et de sa société civile donne un élan supplémentaire et une garantie de succès au final. Vilija Blinkevičiūt (LT) La semaine dernière, M. Ianoukovitch, président de l'Ukraine, s'est rendu dans mon pays, la Lituanie, et a confirmé une fois encore que l'objectif de l'Ukraine était de devenir membre de l'Union européenne. Cela prendra sans doute plusieurs années et beaucoup de devoirs sont à faire et de nombreuses réformes doivent être entreprises dans divers domaines, tels que les droits de l'homme, la lutte contre la corruption, l'éradication de la pauvreté et le renforcement de la démocratie. Cependant, je suis d'accord avec mes collègues qui se sont exprimés ici au Parlement européen: nous ne devons pas condamner immédiatement l'Ukraine en tant que pays et nous ne devrions pas l'empêcher de devenir un partenaire égal et, par conséquent, je répète que nous devons, au Parlement européen, vraiment coopérer en tant que partenaires égaux et aider l'Ukraine à prendre la voie de l'Union européenne. Ivo Vajgl (SL) L'Ukraine est un grand et important partenaire de l'Union européenne et un pays qui a indubitablement un avenir européen. Le pire service, je pense, que nous puissions rendre à l'Ukraine, un pays qui a une structure interne compliquée et une histoire difficile, serait d'en parler comme si elle était l'objet de trocs interpartis ou idéologiques. C'est pour cette raison que tous les documents que nous adoptons doivent être bien pensés et bien équilibrés. L'opposition d'hier est le gouvernement d'aujourd'hui et cela peut se produire dans n'importe quel autre pays qui organise des élections démocratiques. Il est alors facile de comprendre que l'opposition est mécontente, puisqu'elle a perdu le pouvoir. Cependant, elle aura sa chance, le moment venu, et si les électeurs le décident. Je pense que ce n'est pas une bonne chose que nous nous basions sur les arguments d'un seul camp et, surtout, je voudrais dire que je suis convaincu ... (Le Président retire la parole à l'orateur) Charles Tannock (EN) Monsieur le Président, l'Ukraine est notre principal partenaire associatif démocratique européen et j'espère moi aussi qu'elle deviendra un jour membre de l'Union européenne. Comme de nombreux orateurs, j'ai des doutes quant au bien-fondé d'une résolution du PE peu avant leurs élections locales, et mon groupe, le groupe ECR, a présenté une série d'amendements visant à rendre la résolution plus équilibrée et moins répétitive. M. Ianoukovitch a remporté les élections pour devenir président de manière démocratique, d'une courte tête il est vrai. Il y a effectivement des tendances autoritaires inquiétantes à Kiev, des tentatives de rétablir la censure temniki de la liberté de la presse au profit du service de sécurité FBU, dirigé par un oligarque à des fins politiques. Cependant, l'Ouest surveille le processus de près. Le président Ianoukovitch est maintenant sous pression. L'héritage de la révolution orange est encore fort et la société civile ukrainienne qui est née de celle-ci très robuste. Tout le monde sait que j'entretiens des relations étroites avec des figures dirigeantes de l'opposition, mais je pense moi aussi que nous devrions éviter de trop interférer dans les affaires politiques intérieures de l'Ukraine qui pourraient bien se retourner contre ce Parlement et nous devrions donner ... (Le Président retire la parole à l'orateur) Lena Kolarska-Bobińska (PL) Exactement les mêmes arguments ont été avancés avant les élections présidentielles, quand nous nous demandions, dans cette Assemblée, quelle résolution adopter et quelle devait être notre position à l'égard de ce qu'il se passait en Ukraine avant les élections présidentielles. Nous avons décidé de rendre une résolution publique après les élections, et c'est ce que nous avons fait. Nous avons demandé au gouvernement et à l'opposition de respecter les droits de l'homme, la liberté d'expression et la liberté d'association. Plusieurs mois se sont écoulés depuis cette résolution, et nous pouvons déjà constater que certaines de ses dispositions n'ont pas été observées. Je comprends donc la crainte que les élections locales, qui sont cruciales pour favoriser la démocratie, la renforcer et l'établir, puissent impliquer la violation de certains droits. C'est aussi pourquoi je suis un des auteurs de la résolution. (Le Président retire la parole à l'oratrice) Štefan Füle membre de la Commission. - (EN) Monsieur le Président, je vous remercie de me donner cette occasion de réagir à ce qui a été un débat très intéressant en effet; ma réponse se focalisera sur trois points. Premièrement, permettez-moi de répondre à une question concrète de M. Belder concernant l'environnement des investissements et des affaires. Il faut en faire plus dans ce domaine en Ukraine. C'est évident, et j'ai évoqué cette question à plusieurs reprises, que ce soit dans le cadre du Conseil d'association ou dans le cadre de diverses réunions. La dernière fois que j'ai eu l'occasion d'évoquer cette question, c'était avec le Premier ministre Azarov la semaine dernière. Il y a plusieurs questions, telles que la loi sur les marchés publics et la possibilité de revenir sur cette loi au moyen d'amendements divers qui sont examinés en ce moment au parlement ukrainien. Il faut en faire plus au niveau de l'état de droit et, bien sûr, nous avons suivi avec grand intérêt l'affaire Mittal ces derniers jours. Il faut en faire plus pour tenir les engagements et les promesses de régler la question de la TVA, qui est aussi une source d'irritation pour nos entreprises. À travers nos contacts avec les autorités ukrainiennes, et à travers des contacts réguliers avec les hommes d'affaires, nous avons toutes les chances de protéger les intérêts des investisseurs européens et des hommes d'affaires européens. La deuxième chose que je voudrais dire, c'est que le processus dans lequel nous sommes engagés avec l'Ukraine n'est pas facile. C'est un processus dans lequel les proclamations concernant l'avenir européen peuvent parfois être utiles, mais ne seront pas efficaces. Ce qui sera efficace, c'est de construire plus d'Union européenne en Ukraine. Ils ont besoin de notre aide. Ils ont aussi besoin que nous les ramenions les pieds sur terre de temps de temps. C'est ce qu'ils attendent de nous. Ce dont nous n'avons pas besoin, c'est d'être poussés dans un faux débat sur ce qui est plus important: stabilité ou adhérence et engagement par rapport à des valeurs, et cela me conduit au troisième point que je voudrais évoquer. Qui suis-je pour commenter la proposition de résolution devant cette Assemblée, mais je pense que le fait même que ce débat ait eu lieu a déjà donné un précieux signal. Je pense que le fait que des représentants de cette Assemblée se rendent en Ukraine prochainement, où ils vont transmettre la plupart de ces messages, véhicule en lui-même un message très précieux. Je pense qu'un autre message très précieux à l'égard de ce que nous devrions attendre des Ukrainiens est que les élections locales du 31 octobre reconfirmeront l'attitude démocratique de leur pays. Je m'arrêterai ici, si vous me le permettez. Le Président Je passe la parole à M. Gahler en vertu de l'article 151, paragraphe 1, en raison d'allusions personnelles. Veuillez être très bref et répondre aux allusions personnelles. Michael Gahler (DE) Monsieur le Président, je voulais répondre en détail à ce que M. Swoboda avait à dire. Il a fait une remarque qui n'était pas tout à fait correcte. Il est vrai que, dans notre résolution, nous, le groupe du Parti populaire européen (Démocrates-Chrétiens), avons incorrectement cité la commission de Venise. J'ai parlé avec M. Markert et il m'a dit ce qu'il avait effectivement dit. C'est pourquoi la résolution conjointe ne contient plus la citation. Vous pouvez donc voir que cela n'est plus un sujet de débat. Vous avez évoqué l'état de droit en général. J'aurais cependant voulu vous entendre, en tant que groupe de l'Alliance progressiste des Socialistes et Démocrates au Parlement européen, dire quelque chose de clair et de précis sur les actes de la police secrète en Ukraine. Quand des partis ne sont pas autorisés à participer aux élections, c'est quelque chose que l'on peut critiquer même avant une élection, car, dans ce cas, les résultats des élections ne peuvent évidemment pas répondre aux normes démocratiques et européennes. Hannes Swoboda (DE) Monsieur le Président, ce n'est pas censé être un dialogue. Cependant, M. Gahler, vous devriez au moins être informé du fait que j'ai indiqué très clairement dans un communiqué de presse, rien de moins, qui était aussi au nom de mon groupe, que les services secrets devaient être surveillés. J'ai aussi abordé ce point lors de mon entretien avec le Premier ministre Azarov. Nous avons une position claire sur cette question. Je vous demanderai une fois encore d'examiner d'ici demain s'il ne serait pas plus judicieux que nous adoptions une résolution ensemble, comme une grande communauté, plutôt que d'adopter une résolution à une faible majorité, comme ce serait actuellement le cas. Réfléchissez-y encore. Cela serait raisonnable. Le Président Pour conclure le débat, j'ai reçu, conformément à l'article 110, paragraphe 2, du règlement, six propositions de résolution. Le débat est clos. Le vote aura lieu demain, jeudi 21 octobre 2010, à 12 heures. Déclarations écrites (article 149) Justas Vincas Paleckis par écrit. - (LT) L'Ukraine a toujours joué un rôle particulier dans le partenariat oriental de l'UE. Sa taille, sa situation géographique et les vicissitudes de l'histoire en font un pont important entre l'Est et l'Ouest. Il n'est pas surprenant qu'aujourd'hui comme avant, l'Europe suive de près les événements politiques en Ukraine. Cependant, la situation actuelle n'est pas sans ambiguïté. Nous devons reconnaître que le nouveau gouvernement a été élu lors d'élections libres et démocratiques et qu'il a aidé l'Ukraine à se sortir du chaos économique et politique qui régnait il y a six mois. D'un autre côté, nous ne pouvons ignorer certaines tendances dans le domaine de la liberté des médias qui sont sources d'inquiétude. Je suis cependant d'accord avec mes collègues qui ont déclaré que la résolution d'aujourd'hui arrivait à un mauvais moment. Je pense que nous devons la reporter et, à la suite de la visite de la délégation du Parlement européen prévue la semaine prochaine, à la suite des élections locales à venir et du sommet de haut niveau UE-Ukraine, nous pourrons donner une position parlementaire plus équilibrée et objective. Après tout, l'Ukraine pourrait donner à d'autres pays de la Communauté des États indépendants un bon exemple de comment parcourir la route du rapprochement avec l'UE tout en favorisant de bonnes relations avec la Russie. Indrek Tarand par écrit. - (EN) J'apprécie le débat sur l'Ukraine, dans lequel les avis sont exprimés clairement. Ma conclusion est que la démocratie ukrainienne a besoin d'aide, mais pas sous la forme de ce document. Il serait plus important de mettre en place des conditions propices au développement. L'une d'elles est la baisse de la tension dans la région. Et c'est pourquoi, ceterum censeo, le projet français de vendre des navires de guerre Mistral à la Russie doit être stoppé!
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Signature d'actes adoptés en codécision: voir procès-verbal Daniel Cohn-Bendit Monsieur le Président, le parlement lituanien a voté hier une loi sur l'homosexualité, la propagande sur l'homosexualité et la bisexualité. Cette loi, le président lituanien avait déjà refusé de la signer. Elle est revenue au Parlement. Cette loi est en contradiction directe avec la charte des droits fondamentaux de l'Union européenne et l'article 6.1 du traité de Lisbonne. Je vous demande, Monsieur le Président, au nom de ce Parlement, de protester contre cette loi au nom des valeurs européennes, car la charte des droits fondamentaux, reprise par le traité de Lisbonne, prévoit la non-discrimination en matière d'orientation sexuelle et cette loi est une discrimination contre les minorités sexuelles. Au nom de ce Parlement, je vous demande d'écrire au parlement lituanien pour dire que cette loi est contre l'idée commune de l'Europe. (Applaudissements) Le Président Merci. Nous procédons maintenant à la présentation de l'ordre des travaux. Daniel Cohn-Bendit Monsieur le Président, pouvez-vous me dire si vous allez agir ou pas? Je vous ai demandé de faire quelque chose, vous devez me dire si vous allez le faire ou non. C'est ce que je vous ai demandé. Le Président Je vais m'enquérir de ce que le Parlement lituanien a voté et je déciderai ensuite de ce qu'il convient de faire. Je vous tiendrai au courant de l'évolution de cette affaire.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Talmannen.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0410/2005) av Georg Jarzembowski för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster (KOM(2004)0654 – C6-0147/2004 – 2004/0240(COD)). Jacques Barrot,    . – Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka Georg Jarzembowski samt utskottet för transport och turism för deras utförda arbete när det gäller att förbättra kommissionens förslag. Detta nya förslag från kommissionen till direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster uppfyller de krav som redan fastställdes av kommissionen 2001, då den antog sina första utkast i frågan. Det förslag som vi diskuterar lades fram av min företrädare, Loyola de Palacio. I detta förslag beaktas samma syften som i det föregående förslaget, nämligen att säkerställa att hamntjänster fritt tillhandahålls i enlighet med bestämmelserna i fördraget – som Europeiska rådet har godkänt genom Lissabonmålen – slutförandet av den inre marknaden för hamnsektorn samt genomförandet av slutsatserna i vitboken om transport från 2001, där lösningar som utformats för att minska överbelastning på vägnätet och för att öka sammanhållningen med avlägsna regioner läggs fram. Allt detta skulle naturligtvis helt och hållet genomföras i enlighet med de gällande förordningarna angående inte enbart miljön – förordningen om sjösäkerhet och sjöfartssäkerhet – men framför allt förordningarna om social sysselsättning och socialt skydd. Dessutom fastställs det i texten att kommissionen ska anta riktlinjer för statligt stöd för hamnar och att de berörda hamnarna måste uppfylla bestämmelserna i kommissionens direktiv om ekonomisk insyn. Mina damer och herrar! Jag skulle vilja understryka vikten av att ha effektiva hamnar: de är en nödvändig länk i transportkedjan och i utvecklingen av havets motorvägar. Nittio procent av vår externa trafik passerar genom våra hamnar. Vi behöver ett tydligt regelverk som främjar investeringar i våra hamnar. Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen har genomfört de ändringar som den ansåg nödvändiga med hänsyn till den text som förkastades 2003. Jag känner trots det till era reservationer när det gäller denna nya text, och av just den anledningen önskar jag noga följa den debatt som kommer att äga rum, vars huvudskäl jag har angivit: moderniseringen av våra hamnar i syfte att ytterligare utveckla hamnsektorn inom EU. Tack för er uppmärksamhet. Herr talman! Ni betonade antalet talare. Jag tror i alla fall att denna debatt kommer att bli mycket upplyftande för kommissionen. Jag tackar därför i förväg alla dem som ska inta talarstolen och vill ännu en gång uttrycka mitt tack till utskottet och dess föredragande. Georg Jarzembowski (PPE-DE ),    . – Herr talman! Jag är mycket tacksam över den tydlighet med vilken vice ordföranden yttrade sig och för hans villighet att inlåta sig i diskussion om parlamentets sakliga argument. Låt mig påminna kammaren om att alla argument för eller emot ett direktiv om kusthamnar har varit föremål för en intensiv debatt i månader, och att det finns två saker som avgjordes för så länge sedan som vid utfrågningen i utskottet för transport och turism i juni förra året. Den ena är att alla som är engagerade i det som sker i hamnarna – från hamnföretag till linjerederier – är för entydiga regler om insyn för att skapa rättvis konkurrens mellan kusthamnar. Detsamma kan sägas om alla grupper i parlamentet, och jag borde kanske nämna att ingen av dem lade fram några konkreta ändringsförslag till bestämmelserna om insyn i kommissionens förslag under transportutskottets överläggningar, och jag finner det därför ganska obegripligt att fyra grupper skulle se till att kommissionens förslag förkastas fullständigt, för genom att göra det hindrar de införandet av regler om insyn. Därav följer att ni inte kan kasta bort denna del av direktivet under några omständigheter om ni är för insyn och rättvis konkurrens. När det gäller frågan om tillträde till marknaden stod det klart efter utfrågningen att det är mycket avvikande intressen som står på spel här. Tillhandahållarna av hamntjänster, med andra ord de företag som för närvarande är verksamma i hamnarna – containerterminaler, färje- och pråmföretag och så vidare – vill naturligtvis inte att detta regleras på EU-nivå. De skulle vilja att det förblev inom den nationella sfären. De som använder hamntjänsterna, till exempel speditörer och företagssektorn som tillverkar samt skeppar gods, anser – och det tycker att de gör rätt i – att tillträde till marknaden kräver en EU-bestämmelse. Det är därför som jag anser att rätten, som mycket tydligt fastställs i EG-fördraget, att etablera sig och erbjuda tjänster måste tillämpas i kusthamnarna precis som på alla andra ställen, och att vi måste införa rättvisa och entydiga bestämmelser för att se till att det blir så. Jag ska nu fortsätta genom att i korthet fastställa fem skäl som talar för EU-bestämmelser om tillträde till marknaden. För det första är det till fördel för nya tjänsteleverantörer om tillträdet till marknaden skulle förenklas i första hand genom regelbundna anbudsinfodringar för statligt arrenderad mark, för om det inte genomförs några sådana kommer ingen ny leverantör av hamntjänster någonsin att ha en möjlighet att ta sig in på marknaden. För det andra är det till fördel för befintliga företag som hanterar gods i hamnar att dessa övergångsbestämmelser syftar till att säkerställa statliga arrenden, i teorin för en period upp till åtminstone 46 år. Det som vi föreslår ställer alltså inte alls något företag eller ens ett enda arbetstillfälle på spel, tvärtom gör långa övergångsperioder det möjligt för befintliga företag att fortsätta verksamheten. Våra förslag är riktiga när det gäller hamnarbetarnas intressen, eftersom vi vill ta bort egenhantering från direktivet. Vi är av den åsikten att det inte finns något behov av EU-regler om egenhantering, eftersom det inte ens är möjligt inom containertrafiken, som är den typiska sysselsättningen för en modern hamn. Faktum är att det inte finns ett enda containerfartyg med en lastningsutrustning som skulle möjliggöra för dess egen besättning att lasta eller lossa containrar. Jag har redan förklarat hur de långa övergångsbestämmelserna skyddar hamnarbetarnas arbeten, och när allt kommer omkring är det ingen risk för social dumpning eller någon som helst försämring av arbetsvillkoren, för det anges klart och tydligt i detta direktiv att det inte påverkar medlemsstaternas åtgärder för social trygghet eller rätten att sluta kollektivavtal. För det fjärde är våra förslag riktiga när det gäller att garantera intressena för speditörerna och de företag som anlitar dem, eftersom, om nya företag kommer in på marknaden, de kan välja bland de mest effektiva tjänsteleverantörerna som ger mest valuta för pengarna och kommer inte – som de nu måste i vissa hamnar – behöva brottas med en monopolsituation i vilken de måste nöja sig med det som erbjuds dem. För det femte är direktivet, efter dessa ändringar, riktigt från ekonomisk synpunkt och konsumentsynpunkt, eftersom det är avgörande för export och import samt till gagn för våra konsumenter att alla hamnar regleras på ett ännu mer effektivt och ekonomiskt sätt. Jag anser därför att rättvist tillträde till marknaden tillsammans med skydd av arbetstillfällen och av befintliga företagsintressen är den bästa lösningen. Ni har 140 ändringsförslag, skrivna i detta syfte, framför er, och jag uppmanar er att rösta om deras innehåll snarare än att vända er bort från att fatta ett faktagrundat beslut. Om ni förkastar kommissionens förslag med hull och hår – det vill säga inte bara den del som tar upp konkurrens, utan också den del som täcker insyn – så kommer det inte att bli någon EU-bestämmelse, och i brist på en sådan kommer ingen att ha den visshet som krävs för att planera framåt eller någon säkerhet om vilken lagstiftning som gäller. Låt er inte missledas av gårdagens strejker. Jag ansåg det obegripligt att det skulle ha kunnat vara fackföreningarna som med hjälp av falska argument förmådde dessa människor att komma hit. Låt oss inte tillåta att vredesutbrotten från några av demonstranternas sida leder till att hamnarbetarna i allmänhet framställs i dålig dager. Låt oss komma fram till ett rättvist beslut i denna fråga – detta är min vädjan till kammaren. Stephen Hughes (PSE ),    . – Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till hans arbete, som naturligtvis inte uppskattades av utskottet för transport och turism. Jag beklagar också det våld vi såg i går, men vi måste förstå den frustration som hamnarbetarna känner för tillfället. Detta är ett synnerligen dåligt förslag från kommissionen som varit illa informerad. Det är en fullkomlig förolämpning av parlamentet att förslaget nu återigen har fått så gott som samma utformning inom 18 månader efter att det först förkastades. Det är en riktig förolämpning av den enda direktvalda demokratiska institutionen på EU-nivå. Kommissionen borde ha tänkt i genom saken mycket noggrant sedan förslaget inledningsvis förkastats. I likhet med tjänstedirektivet finns det exempel på ett fullständigt felaktigt tänkande i direktivets kärna. Idén om egenhantering är skrattretande. Det är nyckeln till katastrof och är en mardröm från hälso- och säkerhetssynpunkt. Det vi behöver för att lasta och lossa är hängivna, utbildade och erfarna människor, inte en arbetsstyrka ombord som skulle bli utsatt för de faror som sammanhänger med brådskande lastning och lossning. I detta förslag inbegreps lotstjänster. Jag företräder Teesport i nordöstra England, som är en av de livligaste hamnarna i Europa och som betjänar ett omfattande kemiindustrikomplex. Mycket flyktiga laster kommer in i hamnen och lämnar den dagligen. Jag upprepar att idén om att man ska kunna genomföra en upphandling av lotstjänster för fartyg av det slaget för att säkra det lägsta priset är löjlig. Man skulle inte bara utsätta de inblandade arbetarna för fara, utan också hela befolkningen i min region. Kommissionen borde ha gjort det enda förnuftiga: den borde ha reviderat det här förslaget fullständigt innan man lade fram det. Jag hoppas att man snabbt drar tillbaka det när vi förkastar det i morgon, som jag är säker på att vi kommer att göra. Marianne Thyssen,    – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter det att parlamentet hade förkastat hamnpaketet levererade kommissionen, vilket kommissionsledamotens företrädare drog försorg om, en ny försändelse i form av en container med ett extra stänk färg för att antyda att detta var ett andra paket, trots att dess innehåll är mer eller mindre identiskt med det första. Kommissionen hade mage att lägga fram ett förslag som visar, som Stephen Hughes så riktigt påpekade, att den struntar i parlamentets röst. Vi skulle ha uppskattat lite mer respekt, men kommissionen verkar ha ansett att vår insats var något överflödig. Den kunde hantera detta på egen hand. Kommissionen har låtit provköra egenhantering, och i morgon kommer vi att se att detta kan gå fel. Egenhantering är, naturligtvis, inget problem. Vår grupp anser också att detta förslag – som vi är mycket kritiska till – förmodligen är på god väg att förkastas, och vi inser att föredraganden, som tveklöst förtjänar vår respekt, på grund av alla dessa omständigheter inte har lyckats att få en majoritet för en godtagbar, användbar och livsduglig lösning på grundval av detta förslag, trots ihärdiga försök från hans sida. Om detta inte tar kål på hamnpaketet eller hamnpaketsutflykten helt och hållet, då vet vi att vi måste byta taktik och sikta mot en helt annan strategi. Vi behöver en strategi som är inriktad på att lösa faktiska problem, en strategi som inte bara beaktar anläggningstillgångar, utan även människor. Vi behöver en strategi som erbjuder rättssäkerhet för alla, och därför är det nödvändigt att överväga detta i lugn och ro. Ned med konfrontationsmodellen. Länge leve samrådsmodellen. Herr kommissionsledamot! Ni skulle kanske, på kommissionens vägnar, vilja vara så vänlig att tala om för oss huruvida ni avser att ta er tid och överlägga med alla inblandade parter på förhand när ni lägger fram era nya förslag. Willi Piecyk,    – Herr talman! Kanske jag borde nämna, innan jag säger något annat, att det uppförande som vissa hamnarbetare hängav sig åt i går här i Strasbourg går långt utöver det som är tolerabelt eller tillåtet inom politiskt liv. Protestera och demonstrera för all del, men våld och vandalisering är uteslutet – det kan inte tillåtas och måste fördömas. Låt mig nu övergå till ärendet i fråga. Förr i tiden talade vi om rent vatten och rena hamnar och kämpade för dem. Vi antog lagstiftning i frågan, ett exempel är direktivet om mottagningsanordningar i hamnar för avfall från november 2000. Om hamnpaket hör hemma någonstans så är det där, bland hamnarnas avfall. Det är dess rätta plats. Därför kommer socialdemokraterna och många andra att förkasta detta hamnpaket II-direktiv i morgon. Vad beror detta på? Svaret är mycket enkelt. I kommissionens förslag tar man inte någon som helst hänsyn till hur det verkligen går till i de flesta av EU:s hamnar. Dess syfte att blanda sig i fungerande, ekonomiskt framgångsrika strukturer och använda en enorm och dyr byråkrati för att tvinga på hamnar en konkurrens som redan finns i nästan alla av dem är oacceptabelt. När allt kommer omkring är det viktigaste att en mängd kvalificerade arbetstillfällen står på spel. Familjer och inkomstkällor äventyras, och det är det som allt detta handlar om. Jag har inte hört en enda anledning hittills som rättfärdigar att dessa arbetstillfällen sätts på spel och att den sociala harmonin i våra hamnar äventyras i onödan. Det finns ingen anledning att göra det. De säger oss att de grundläggande friheterna – som ständigt åberopas – inte garanteras i hamnarna. Det kanske finns några sådana hamnar inom EU, men oupphörlig konkurrens är ett faktum i de flesta av dem. Det är endast naturligt att det finns begränsat utrymme i de flesta hamnar för dem som vill erbjuda hamntjänster, och långtifrån alla får en möjlighet direkt, men det är långt ifrån att påstå att någon av dem diskrimineras. Låt mig ta en gågata i den mest fashionabla delen av en stad, som ett exempel. Inte alla får möjlighet att utöva sitt yrke där heller, men vill kommissionen göra något sådant som att föreskriva ett anbudsförfarande i framtiden bara därför att en tysk frisör inte lyckas hyra en salong på Ramblas i Barcelona precis när han har lust? Det går helt enkelt inte ihop. Det här handlar inte bara om EU som en plats för sjöfartsaffärer, utan även om hur vi européer mäter oss mot de andra kontinenterna. Om vi vill behålla vår europeiska sociala modell kan vi inte erbjuda asiatiska företag EU:s hamnar på ett silverfat – och våra europeiska hamnar är för övrigt mycket mer effektiva än de asiatiska i dagsläget. Herr kommissionsledamot! Ni ärvde detta omtvistade paket från er företrädare, Loyola de Palacio. Eftersom vi vet att ni inte är den typen av person som man skulle kunna kalla för ”testamentsjägare”, föreslår vi att ni gör er av med detta – vi kommer att hjälpa er med det. Det slags förslag som vi vill ha av er är ett som i grund och botten inte kan ses som någonting annat än europeiskt. Det som behövs är en EU-politik när det gäller hamnar, och rättvis konkurrens mellan dem, tillsammans med en ordentlig politik för hamnarnas inlandsområden. Vi måste se till att EU:s hamnar konkurrerar ordentligt med resten av världen. Om det är den sortens politik som ni vill ha, herr kommissionsledamot, då står vi bakom er och kommer med nöje att samarbeta med er för att skapa den. Anne E. Jensen,    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är nästan 50 år sedan gemenskapen grundades, och det finns fortfarande ingen särskild ramlagstiftning för hamntjänster. Hamnsektorn är den enda transportsektor inom vilken problem som inbegriper fri rörlighet för tjänster måste lösas ett i taget av kommissionen och genom EG-domstolen. Hamntjänster faller naturligtvis under de grundläggande friheterna som förtecknats i EG-fördraget – det vill säga fri rörlighet och rätt att etablera sig, som ni själv nämnde, herr kommissionsledamot – och i de allmänna principerna i fördraget tas det inte full hänsyn till de särskilda villkor som gäller i hamnar. Därför behövs det en ramlagstiftning för hamnsektorn. Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är alltså för ett hamndirektiv, om än inte i den form som lades fram i kommissionens förslag. Det är faktiskt mycket få människor som stöder ett direktiv i den formen. Vi har stött föredraganden, Georg Jarzembowski, i hans ansträngningar att omforma detta direktiv till något mer förståndigt. Mot bakgrund av den utveckling som återspeglades i Georg Jarzembowskis ansträngningar förvånades jag över de våldsamma demonstrationerna mot kommissionens förslag, vilket naturligtvis inte har skuggan av en chans att antas i sin nuvarande form. Georg Jarzembowski ska ta bort egenhantering från förslaget för att göra det mindre kontroversiellt. Samtidigt måste vi lyssna till bisarra och osanna påståenden om filippinska dockarbetare som står beredda att ta över arbeten från hamnarbetare. Under tiden har hamnarbetarna återgäldat den goda vilja som finns genom att organisera oreda framför vår parlamentsbyggnad och slå sönder ett stort antal fönster i fasaden. Jag anser att detta visar på brist på förståelse, och i hög grad förakt, för den demokratiska processen. Vi behöver ett hamndirektiv som syftar till att fastställa ramverket för fri konkurrens mellan tjänsteleverantörer i hamnar och även för sådan friare konkurrens mellan hamnar som fungerar som ett skydd mot statligt stöd som snedvrider konkurrensen. Kommissionens verkliga utgångspunkt är den att vi skulle kunna få mer effektiva och bättre skötta hamnar genom att sätta stopp för monopolen. Vi skulle då få mer gods transporterat av fartyg, något som skulle minska bördan på både vägar och miljön. Detta syfte har dock helt gått förlorat i debatten. Det måste erkännas att kommissionens förslag innehåller ett antal svagheter. Vi anser att det måste tas bättre hänsyn till tjänsteleverantörernas förmåga att betala ränta på, och skriva av, de ofta mycket stora investeringar som de måste göra. Det måste skapas bättre övergångsregler när nya tjänsteleverantörer tar över efter de gamla. Om direktivet till slut förkastas – som många av oss tror, men inte hoppas, att det kommer att bli – borde dokumentet användas i det framtida arbete som innebär en ny konsekvensbedömning av lagstiftning på detta område. Med tanke på att utvecklingen hittills har varit kaotisk är det förståeligt att många skulle vilja att kommissionen drar tillbaka förslaget. Jag måste påpeka att min grupp inte har någon enhällig åsikt när det gäller den strategi som vi borde anta i denna fråga. Just med tanke på den kaotiska vändning som saker har tagit finns det många som helt enkelt kommer att rösta mot förslaget, men vi fortsätter att vara intresserade av ett hamndirektiv. Joost Lagendijk,    . – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är i sig självt en bragd att lyckas lägga fram ett kommissionsförslag som har varit föremål för så mycket och så intensiv kritik av så många, för det är fallet här. Vi kunde naturligtvis alla vittna om det som hände i går, nämligen, som Willi Piecyk sa för en kort stund sedan, att hamnarbetarna, tyvärr bara en minoritet, gick över gränsen till det som är godtagbart och försökte skjuta sig själva i foten. Detta var en helt absurd handling, eftersom den riktades mot den enda europeiska institution som har försvarat hamnarbetarnas intressen tidigare och som synes nu gör det igen. Denna absurda handling borde ändå inte förringa hamnarbetarnas huvudsakliga och ständigt framförda protest, nämligen att det är stor risk att välutbildade, erfarna personer kommer att ersättas av billiga, dåligt utbildade fartygsbesättningar om ett oförändrat förslag från kommissionen antas, och det är inget som vi bör uppmuntra till. Det som självfallet är slående är att det inte bara var fackföreningarna som visade sin bestörtning. Hamntjänstemän och hamnanställda i talrika europeiska hamnar vädjade också till oss att inte införa någon mer byråkrati i samband med nya regler. Om ni läser de konsekvensbedömningar som har genomförts, så blir slutsatsen att om detta direktiv antas oförändrat kommer det att leda till osäkerhet och färre investeringar, och det kommer att inverka ogynnsamt på hamntjänsternas kvalitet. Jag skulle vilja uppmärksamma kommissionen på ett tredje skäl. Hur kommer det sig att medan er kommission, personifierad genom ordföranden, som alltid har hävdat att EU enbart bör utarbeta lagstiftning om det är nödvändigt, om det tillför något och om det inte kan göras på nationell nivå, nu har lagt fram ett förslag som syftar till att försöka lösa ett problem i ett antal hamnar i södra Europa genom att belasta alla EU:s hamnar med enhetliga regler? Min grupp drar slutsatsen att vi borde förkasta detta förslag. Jag skulle vilja uppmana kommissionen att sluta lägga fram förslag som detta och i stället föra fram förslag som finner stöd i parlamentet. Vi borde verkligen skärpa kontrollen när det gäller förslag om statligt stöd. Jag uppmanar er att försöka lösa problemen i södra Europas hamnar på ett annat sätt. Erik Meijer    , . – Herr talman! Lagstiftning på EU-nivå eller påbud om skyldighet att harmonisera nationell lagstiftning i medlemsstaterna är enbart till nytta om det löser problem. För de personer som arbetar i hamnarna är detta hamndirektiv något som bara vållar problem. Kommissionen har öppnat möjligheten till egenhantering. Följden skulle kunna bli att utbildade specialister, som vet hur man flyttar gods på ett säkert och riktigt sätt, mycket väl skulle kunna ersättas av billiga fartygsbesättningar som kommer från länder utanför EU. Även om detta åliggande för medlemsstaterna tas bort från direktivet förblir det ändå förlustbringande för hamnarna, där regeringen äger hamnens innerhamn, kajer och angränsande industriområden. Som en följd av obligatoriska periodiska anbudsförfaranden för verksamhetsutövare skulle de personer som arbetar där kunna förlora sina arbeten när kontrakten löper ut. Det kommer sedan att bara vara möjligt med kontinuitet i privata hamnar, naturligtvis under förutsättning att de inte ställs under konkursförvaltning eller köps upp av konkurrenter. Detta förslag har mött ett enormt motstånd sedan 2003, då det slutligen förkastades vid tredje behandlingen, och det som sedan hände var att kommissionsledamot Loyola De Palacio, precis före sin avgång 2004, lämnade en upprepning av detta förslag bakom sig som en tickande tidsinställd bomb. Ett viktigt underliggande skäl kan mycket väl ha varit att det fanns parter med ekonomiska intressen utanför hamnarna som ville göra sjötransporter ännu billigare. Detta är förvånande med tanke på att priserna inom EU är lägre än de asiatiska eller amerikanska, och även eftersom de bara är en försumbar del av produktionskostnaden för industrin. Kommissionsledamot De Palacios officiella huvudargument var att gynna sjöfarten mellan Spanien och Italien som ett alternativ till den enorma ström av lastbilar som kör längs Frankrikes södra kust. Även utan ett hamndirektiv verkar denna transport på kort distans ha skjutit i höjden bara de senaste åren. Dessutom har det rapporterats att effekten skulle bli kaotisk för tyska, nederländska, belgiska och franska hamnar längs Nordsjön och Engelska kanalen med deras stora gemensamma inlandsområden. För så länge sedan som 1998 var parlamentet av den åsikten att ett eventuellt hamndirektiv borde inriktas på att låta investeringar som betalats med skattebetalarnas pengar komma till allmän kännedom och att det också borde vara fokuserat på i vilken grad som avgifterna täckte kostnaderna. I kommissionens två efterföljande förslag fanns det inget spår av detta. Även om kristdemokraterna och liberalerna, halva kammaren med andra ord, backade upp detta förslag fram till för en vecka sedan, verkar nu så gott som ingen tro på det längre. Vi kan desarmera denna tidsinställda bomb i morgondagens omröstning en gång för alla. Patrick Louis,    . – Herr talman! Den franska delegation från gruppen Självständighet/Demokrati stöder och vill främja sjötransporten. Med de nuvarande tillämpliga bestämmelserna får sjötransporter goda resultat. Under 2000 transporterades 41 procent av styckegodset inom EU med sjötransporter, jämfört med de 43 procent som transporterades via vägtransporter. Men behöver vi detta direktiv om hamntjänster för att främja detta effektiva transportmedel? Målet för det nya förslaget är att övervinna nederlaget för första paketet om hamntjänster, som förkastades av just detta parlament. I detta nya förslag tar man upp många punkter som fanns med i den första åtgärden. Räckvidden förblir densamma, förteckningen över tjänster är identisk och främjandet av konkurrens är fortfarande överdrivet. De få ändringar som denna text berörs av gör inget för att förbättra den. De tillstånd som utfärdats till leverantörer av hamntjänster väcker ärligt talat misstankar. De nya förfarandena komma att ge upphov till en hel rad tvister, och förvaltningskostnaderna kommer att öka till följd av rättslig osäkerhet. När det gäller tillståndsperioderna tar man inte hänsyn till den långa tidsperiod som krävs för att rättfärdiga beslut om betydande investeringar. Denna rad av lappverksarbeten strider mot impulsiva åtgärder som vidtagits utan någon seriös konsekvensbedömning. Den undersökning som offentliggjordes av det brittiska transportministeriet den 26 augusti 2005 faller till och med under rubriken allvarliga omständigheter: en fördyring av den biljett som ger tillträde till marknaden och en ersättning som ges till större leverantörer på bekostnad av mindre företag. Ändringar som påverkar egenhantering ger återigen ny näring åt kritiken mot social dumpning. Denna avgörande fråga visar bara hur viktigt Bolkesteindirektivet fortfarande är för unionens alla insatser. Vi vet därför, trots artikel 4 och uteslutandet av transporttjänster från tjänstedirektivet, att detta är den typ av trick som vi är vana vid här i parlamentet. Ja, sjötransporter behöver särskilda och exakta reformer. Ja, detta direktiv är i första hand utformat för att dölja ett nytt och uppenbart misslyckande från EU-institutionernas sida. Ja, sjötransporter behöver suveräna stater som klargör var de står. Följaktligen … Roberts Zīle,    – Herr talman, mina damer och herrar! Det förslag till hamndirektiv som vi diskuterar för närvarande är en klassisk produkt av den förra Europeiska kommissionen. När den lade fram förslaget under våren 2004 utfördes inga undersökningar om hur de nya medlemmarna av Europeiska unionen skulle påverkas, och följden blir att de baltiska staterna enligt detta direktiv till exempel skulle tvingas konkurrera med Rysslands hamnar i en situation som kännetecknas av orättvis konkurrens. Det står därför klart att oavsett hur mycket föredraganden försöker finna en kompromiss när det gäller detta förslag till direktiv så kommer det att bli mycket svårt. Tyvärr kan det bli så att organisatörerna till de våldsamma demonstrationerna och åtskilliga anhängare av den där demonstrationen på vänsterkanten av denna kammare kommer att fira en seger i morgon. De kan iscensätta vilka evenemang som helst, men jag skulle vilja säga till dem som hyllar det gamla Europas nedtonade sociala standard att utan större reformer kommer det inte att vara möjligt att behålla denna standard när allt kommer omkring. Ashley Mote (NI ).    – Herr talman! Beslutet om detta omstuvade direktiv kommer att fattas under det österrikiska ordförandeskapet, som inte har en enda hamn! Det föregicks av en kaotisk omröstning i utskottet för transport och turism där det ifrågasattes att resultatet var korrekt. Jag vill påminna er om att Storbritannien är en ö med över 100 handelshamnar, och den största av dem, Southampton, ligger i min valkrets. Den bidrar med över 2 miljarder pund sterling till den brittiska ekonomin varje år, och den lokala ekonomin får ytterligare 200 miljoner brittiska pund enbart från kryssningsindustrin. Det är mycket pengar. Som en global handelsnation hanterar Förenade kungariket fler internationella frakter än något annat EU-land, och hamnförvaltningen i landet sköts genom oberoende företag och fria marknadskrafter. Det finns inget offentligt ägande och inget statligt stöd. Med andra ord beror den expanderande utvecklingen av resurser och tjänster i brittiska hamnar på att man bibehåller privata investerares förtroende och höga standarder när det gäller tjänster och sysselsättning. Det här direktivet kommer att undergräva förtroendet för dessa standarder eftersom det innebär att man blandar sig i handelskontrakt som förhandlats fram inom ramen för fria förhandlingar. Direktivet medför att kontroller som varken är nödvändiga eller önskvärda införs. Syftet med det är att lösa problem i statligt förvaltade hamnar som helt enkelt inte existerar i Storbritannien. Hamnmyndigheterna vet det, tjänsteleverantörerna vet det och kunderna vet det. De enda som inte verkar känna till det är kommissionen. Till och med lotsarnas stora oro för säkerhet möttes med likgiltighet. Vill vi verkligen att nybörjare ska lotsa världens största containerfartyg längs med trånga farleder med tidvatten och försöka förtöja dem säkert? Varje gång man börjar tala om att skapa lika villkor i EU avslöjas en fundamental okunnighet när det gäller företagsamhet. Brittiska hamnar använder sina initiativ och investerares pengar till att skapa konkurrensfördelar, med andra ord raka motsatsen till lika villkor. Om direktivet antas kommer det att kosta utan att resultera i någon nytta, och det kommer att bromsa tillväxten och förtroendet. Parlamentet borde slänga ut det. Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot! De tidigare ståndpunkterna samt händelserna i samband med demonstrationerna i Strasbourg och andra områden inom EU har fått oss alla att inse att vi debatterar en fråga som är mycket betydande vad gäller omfattning och återverkningar. Vi borde därför vara uppmärksamma på dess multilaterala parametrar och samtidigt mer effektiva när det gäller de mål som vi önskar nå, och då syftar jag på ekonomisk utveckling, konkurrenskraft och konvergens mellan EU:s områden. Därför välkomnar vi kommissionens initiativ att föreslå den rättsliga ram som saknas inom Europeiska unionen mer än femtio år efter grundandet av Europeiska gemenskapen. Framför oss ligger nu möjligheten att skaffa oss en rättslig ram som kommer att ge insyn i tjänsteverksamheten och i förbindelserna med regeringar och övriga myndigheter, och som också kommer att ge våra hamnar större konkurrenskraft. Det gäller inte bara de större hamnarna inom EU, vilka förlorar terräng mot de asiatiska hamnarna, utan även övriga sekundära hamnar, som kommer att få möjlighet, på lika villkor från konkurrenssynpunkt, att utvecklas så att de också kan möta explosionen inom internationell handel och de fördelar som kommer att dyka upp i samband med Europeiska unionens politik när det gäller korta sjötransporter eller färjor. Vi måste vara beredda att skörda frukterna av denna politik. Vi skulle emellertid vilja se en konsekvensbedömning först, innan vi når ett slutligt resultat. Den har vi inte i dag, och det hör samman med bristen på insyn och på en rättslig ram inom EU. Vi måste dock försöka, både inom EU och i medlemsstaterna, att genomföra en sådan bedömning, och vi skulle också vilja att detta förslag till direktiv integreras i ramverket för en bredare hamnpolitik, eftersom konkurrens inte bara är en rättslig ram. Det hör också samman med tjänster som i största allmänhet skapar tillgång till och effektivitet i hamn- och transportverksamheten. Saïd El Khadraoui (PSE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja förena mig med många andra i den skarpa kritik som riktats mot kommissionen för hur denna fråga har hanterats. Det är fortfarande förvånande hur kommissionen, mindre än ett år efter det att det tidigare hamndirektivet förkastats, sjösätter ett nytt förslag utan att rådfråga sektorn, eller parlamentet för den delen, när den vet hur känslig denna fråga är. Jag skulle vilja understryka detta, eftersom jag är övertygad om att saker skulle ha kunnat utvecklats annorlunda om det funnits en vilja i ett tidigare skede att inledda en dialog med de berörda parterna. Jag känner dock till att Jacques Barrot inte heller är särskilt nöjd med detta ärende, och mina kommentarer är därför inte riktade mot honom personligen, men de måste likväl uttryckas. Han känner till, likaväl som jag, att det inte bara är tillvägagångssättet i denna text, utan också dess innehåll, som möter stort motstånd inom sektorn. Arbetstagarorganisationerna är uppenbarligen oroade över omfattningen av egenhanteringen, men förslaget har också mött skarp kritik från hamnar, hamnföretag, lotsar och till och med redare. Georg Jarzembowski förtjänar beröm för att ha gjort ett försök att rädda situationen trots allt detta, men jag tar mig friheten att vara av en annan mening än honom när det gäller innehållet. Med tanke på hur detta ärende lades fram och sedan mottogs av sektorn, har vi inget annat val än att förkasta det helt och be kommissionen att återvända till ritbordet. Det skulle vara verkligen dålig förvaltning att godkänna det, eftersom vi inte har någon som helst aning om vad resultatet av omröstningen skulle bli. Om ni vill bygga ett hus, men vet att grunden är bristfällig, har ni inget annat val än att stoppa bygget och börja om igen. Att förkasta förslaget innebär helt enkelt att hamnarna kommer att kunna fortsätta arbeta på samma sätt som de har gjort de senaste 40–50 åren med imponerande tillväxtsiffror i många fall. Detta innebär naturligtvis inte att vi kan tillåta oss att koppla av. Kommissionen bör ta sin tid, fundera på saken, inleda en diskussion med sektorn och undersöka vad det är i hamnarna som verkligen kräver en strategi på EU-nivå. En ny grönbok eller vitbok, som någon förslog, tycker jag verkar vara en bra strategi, och under tiden kan kommissionen inrikta sig på det som krävs inom sektorn, nämligen tydliga regler om insyn när det gäller statliga investeringar. Men först måste vi dock förkasta detta förslag Josu Ortuondo Larrea (ALDE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Efter att ha förkastat det under den förra mandatperioden behandlar vi i dag åter kommissionens förslag till avreglering av hamntjänster, och vi finner oss än en gång i samma situation, eftersom den text som vi ursprungligen förkastade knappt har ändrats alls innehållsmässigt. Förslaget är likartat, och föredraganden är samma person. Jag säger detta med respekt och tillgivenhet för min kollega, Georg Jarzembowski, men jag tror att också detta förslag kommer att förkastas av en majoritet. Eftersom jag i allmänhet är för avreglering av marknader och även av hamntjänster kan jag inte stödja det aktuella förslaget, i första hand eftersom syftet endast är att ta itu med tjänster som tillhandahålls inom varje enskild hamn, med det sunda syftet att främja fri konkurrens, men utan att man tar itu med just de tillvägagångssätt som innebär ett brott mot konkurrensreglerna bland olika EU-hamnar. Jag tror att flera aspekter av de normala tillvägagångssätten i många hamnar behöver ändras. Jag anser att en del av missbruket och vissa avtalsformer som påtvingats tjänsteleverantörerna är oacceptabla. Trots detta menar jag att ändringar inte kan föreslås så här aggressivt. Vi måste främja en välorganiserad övergång samt å ena sidan garantera säkerhet och effektivitet i hamnverksamheten, och å andra sidan skydda arbetstagarnas rättigheter. Jag anser att företag har rätt att välja arbetstagare fritt, men de borde i första hand anställa arbetstagare som redan har utfört vissa arbeten och vars anställningskontrakt fortfarande gäller. Precis såsom har skett inom andra ekonomiska sektorer i kris, när det funnits ett överskott av arbetskraft, kommer vi att behöva förhandla fram en lämplig omstruktureringsplan mellan arbetstagarorganisationer, företag och förvaltningen. EU och parlamentet får inte uppfattas som ett instrument för lössläppt kapitalism av medborgarna. Det är förslag som detta, vilket vi diskuterar i dag och som jag hoppas vi kommer att förkasta, som har bidragit till de nederländska och franska nejrösterna i omröstningen om konstitutionsfördraget. Vi måste modernisera vår ekonomi, men med nödvändig täckning och nödvändigt skydd för de berörda, vilket är huvudsyftet med alla politiska åtgärder. På så sätt kommer vi att ha större moralisk auktoritet när det gäller att fördöma det våld som vi bevittnade här i går. Michael Cramer (Verts/ALE ).    – Herr talman, mina damer och herrar! De gröna i denna kammare förkastar hamnpaketet, inte minst av olika anledningar grundade på god ton, eftersom det lades fram av kommissionsledamot Loyola De Palacio i hast vid hennes sista sammanträdesperiod, det vill säga vid en tidpunkt när hon verkligen borde ha lämnat sin tjänst för länge sedan. Det är dålig stil att återinföra, nästan oförändrat, ett direktiv som parlamentet redan har förkastat och, så att säga, kasta ned det inför er efterträdare och kammaren. Nästan alla medlemsstater är motståndare till hamnpaket. Det har förkastats av den konservativa regeringen i Nederländerna, av labourregeringen i Förenade kungariket och av både den förra rödgröna regeringen och den nuvarande koalitionen mellan konservativa och socialdemokrater i Tyskland. Det finns en berättigad rädsla för en ekonomisk motreaktion, som skulle kunna uppstå på grund av behovet att betala av investeringar under kortare tidsperioder, på grund av att byråkratin ökar på ett kostsamt sätt och på grund av det faktum att konkurrens redan förekommer. Kostnaderna i EU:s hamnar är mycket låga, hälften av kostnaderna i Förenta staterna och en tredjedel av kostnaderna i Asien. Hamnarbetarna är berättigade att strejka, för de fruktar lönedumpningar. Det finns inte plats för en politik som syftar till social frysning av detta slag i en marknadsekonomi. En ofantlig koalition av konservativa, socialister och gröna är motståndare till hamnpaket. Låt mig uppmana er att förena er med oss och förkasta det, och på så sätt ge kommissionsledamot Jacques Barrot möjligheten att lägga fram en ny förordning inför oss, som kommer att skapa den insyn som de europeiska hamnarna behöver. Georgios Toussas (GUE/NGL ).    – Herr talman! Vår debatt hålls i efterdyningarna av hamnarbetarnas demonstration mot massarbetslöshet, som med stor framgång hölls i alla medlemsstaters hamnar i går, och som sände ut ett fullkomligt klart budskap om att dra tillbaka detta direktiv om tillträde till hamntjänster. Debatten hålls också två år efter det att Europaparlamentet förkastade förslaget. Den nya versionen av detta direktiv om hamnar är, trots missvisande krav på insyn, garantier och så vidare, ännu värre än det förslag som röstades ned av Europaparlamentet den 23 november 2003. Enligt vår mening ligger det en viktig politisk fråga här. Trots att Europaparlamentet förkastade direktivet i fråga, trots att den nya versionen förkastades av utskottet för sysselsättning och sociala frågor och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och trots att föredragandens förslag röstades ned av utskottet för transport och turism, har kommissionen insisterat på att det ska läggas fram inför Europaparlamentet, något som återigen visar sambandet mellan Europaparlamentets ledamöter och de arbetstagare som är anställda inom detta känsliga område. Den nya versionen av direktivet inbegriper utförsäljning av hamnar till den privata sektorn, tillsammans med alla hamntjänster: lastning och lossning, stuvning och lagring. Tillåt mig att avsluta med att kort tillägga följande angående det som övriga talare har sagt: en av de grundläggande frågorna, som är en prioritering för Europaparlamentet, är sjötrafiksäkerhet och miljöskydd. Genom att anta detta direktiv kommer riskerna att öka, och vi … Jeffrey Titford (IND/DEM ).    – Herr talman! Det tidigare direktivet om hamntjänster förkastades av det föregående parlamentet vid plenarsammanträdet 2003, så varför förväntar sig kommissionen ett annorlunda svar denna gång när ingenting har ändrats? Varken ledningen eller personalen har uppmuntrat denna lagstiftning. I går sa en talesman för parlamentet att protesterna hade orsakat stor skada, men vilken skada kommer inte att orsakas i de brittiska hamnarna om detta direktiv tillämpas? De nya investeringarna på över 400 miljoner euro som ledningen för mina lokala hamnar i Felixstowe och Harwich har beslutat om kan äventyras om de tvingas göra tjänsterna tillgänglig för andra företag. Vårt brittiska system har fungerat utomordentligt väl i decennier, så varför ska brittiska hamnar rubbas när denna typ av lagstiftning uppenbarligen är riktad mot särskilda hamnar på kontinenten? Det sägs att denna sektor är i behov av större konkurrens för att främja tillväxt och skapa arbetstillfällen, men till vilket pris ska detta direktiv genomföras? Hamnarbetare kan förlora sina arbeten, säkerhetssystemet kan kollapsa och säkerhetsfrågan skulle stå på spel. Jag röstade för att förkasta det likartade lagförslaget för två år sedan, och som brittisk ledamot kommer jag att göra samma sak igen denna vecka. Alessandro Battilocchio (NI ).    – Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss förbise att ledamöterna av kammaren vid otaliga tillfällen redan har gått emot behovet av att anta ett liknande direktiv, och deras invändningar har passerat obeaktade. Om ett sådant direktiv trots detta till varje pris ska antas, av hänsyn till öppnandet av marknaden för konkurrens och för att skapa en rättslig ram för att harmonisera förfarandena för hamnskötsel och göra dem genomblickbara, så skulle det åtminstone vara rättvist och rationellt. Med det föreliggande förslaget skapas en rad snedvridningar, och det kommer säkerligen att leda till oönskade följder, såsom en försämring av kvalifikationer, vilket kommer att få uppenbara återverkningar på säkerhetsnivåerna totalt sett. I synnerhet ges lotstjänsterna i förslaget ensamrätt till vissa privilegier som förknippas med att garantera sjöfartssäkerheten, precis som särskilda åligganden som avser tjänster i allmänhetens intresse. Dessa är dock kännetecknande för alla tekniska sjöfartstjänster, inbegripet förtöjningstjänster, som därför uttryckligen borde skyddas och inte utsättas för den fria marknadens regler. Jag uppmanar därför till säkerhet i våra hamnar och att arbetstagarnas sakkunnighet prioriteras. Annars tvingas jag att rösta mot förslaget. Philip Bradbourn (PPE-DE ).    – Herr talman! Tillsammans med de flesta kolleger i kammaren har jag stora invändningar mot det förslag som ligger framför oss. Jag motsätter mig inte bara förslagets innehåll, som jag ska återvända till inom kort, utan jag finner det också oacceptabelt att kommissionen verkar vara oförmögen att acceptera ett nej som svar. För två år sedan satt jag i denna kammare med mina kolleger och förde samma debatt då ett mycket likartat förslag förkastades. Kommissionsledamot Barrot! Varför sitter jag i dag återigen i samma sits? Vi står inför de förslag som nu diskuteras i samma veva som kommissionen håller på att upphäva eller planerar att avbryta förfarandena i fråga om överdriven lagstiftning. När det gäller Förenade kungariket har förslagets innehåll mötts med misstro från branschens sida. Det finns inte en enda hamn som välkomnar förslagen. Om de antas skulle företag som har arbetat hårt för att uppnå en position som de bäst fungerande och mest konkurrenskraftiga i EU drabbas och hotas. I enlighet med förslagen anses tillståndsperioder och upphandlingsförfaranden vara marknadsorienterade åtgärder som kommer att förbättra tjänsterna och öka konkurrensen. De har inga sådana effekter över huvud taget. Tjänsterna kommer att minskas när potentiella konkurrenter plockar ut de lönsamma delarna ur verksamheterna, vilket kommer att hämma utvecklingen inom sektorn. Finansinstitut kommer också att bli mindre tillmötesgående med investeringskapital eftersom avkastningen kommer att vara minimal och inte garanterad, vilket leder till raka motsatsen till det som var avsikten. Jag är bestämt för en öppen marknad och kan stödja alla förslag som är marknadsorienterade. Det är emellertid inte fallet med det här förslaget. Om EU vill få en marknadsorienterad strategi till stånd föreslår jag att man inför det som vi redan har i Förenade kungariket, nämligen ett beprövat och testat system. Jag uppmanar kammaren att fullständigt förkasta förslaget och ge en enkel signal till kommissionen. Nej betyder nej oberoende av vilket språk man talar, förutom på ”EU-språket” där det verkar betyda raka motsatsen. Gilles Savary (PSE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot! I morgon kommer vi att ha en något originell debatt eftersom utskottet för transport och turism har gjort en förfarandemässig ”helomvändning”. Vi måste därför ge vårt utlåtande om den obearbetade texten, nämligen Loyola de Palacio’s gamla text – den förgiftade bägaren hon gav till Europeiska kommissionen. Jag kommer personligen att rösta emot den, och inte på grund av att jag är särskilt radikal, som alla kan bekräfta, utan av tre anledningar. För det första röstar jag emot texten eftersom vi inte kan acceptera förnekelse av parlamentarisk demokrati. Vi kan inte uppmuntra kommissionen att reproducera samma texter varje gång parlamentet har röstat emot dem. Vi kan inte heller uppmuntra den till att inte lyssna eller höra någonting och fortsätta framåt med hjälp av en mystisk form av ultraliberalism som innebär förakt för allas åsikter, inklusive yrkesutövarnas åsikter. För det andra röstar jag emot den eftersom texten är socialt oacceptabel och farlig. Den inskränker sig till att legalisera samma sorts livegenskap i hamnarna som den som är utbredd till sjöss. Genom egenhantering av personal ombord handlar det i slutändan om att uppmuntra våra hamnar att anställa filippinier och malaysier för att kunna vara konkurrenskraftiga. I verkligheten handlar det om att erkänna att hade rätt i juni. Det är politiskt oansvarigt med tanke på att vi drog tillbaka ett direktiv om besättningar, som var ett direktiv om sociala aspekter, och vi behåller direktivet om hamntjänster eftersom vi, när det gäller initiativet ”bättre lagstiftning”, drog tillbaka 60 texter från Europaparlamentet under förfarandena. Ändå behåller vi direktivet om hamntjänster, och detta på grund av att denna text fungerar som en tankeställare och ger alla registrerade euroskeptiker och de som är allra mest emot EU rätt. Som en av dem som kämpade för att se EU existera anser jag att detta är en förolämpning mot oss. Herr kommissionsledamot! Jag vet vad ni känner, och jag anser att problemen med EU:s hamnar är relaterade till den överdrivna koncentrationen i Nordsjön, till mättnad, till oorganiserade vägtrafikflöden på kontinenten, till sundens säkerhet – man behöver bara se till det som hände i Pas-de-Calais – och till nationell och regional utveckling. En hamn är huvudsakligen en plats. Det är en strategisk plats, inte en kostnadsfri tjänst. Det är inte ett snabbköp! Ni måste tänka enligt dessa linjer i framtiden när ni utformar det nya initiativet. Anneli Jäätteenmäki (ALDE ).    – Herr talman! Enligt kommissionen är syftet med detta direktiv att förenkla öppnandet av marknaden för hamntjänster och därmed öka konkurrensen i EU:s hamnar. I verkligheten skulle direktivet inte öppna marknaden, utan i stället öka byråkrati, minska hamnarnas produktivitet och dessutom minska konkurrensen. Kommissionens förslag hänger inte ihop. Föredraganden, Georg Jarzembowski, har visserligen gjort ett utmärkt arbete och lagt fram några relevanta ändringsförslag, men det måste sägas att inte ens han kan utföra mirakel. Om förslaget är ogenomförbart kommer det inte att börja fungera här i parlamentet. Europa är inte i behov av ytterligare dålig administration. Europa och vi behöver i stället säkerställa arbetskvaliteten i hamnar, de anställdas säkerhet och rättigheter och se till att hamnarna fungerar smidigt. EU måste fokusera på det väsentliga, och intentionen bakom kommissionens förenklingsstrategi är, eller åtminstone sägs vara, att göra sig av med onödiga bestämmelser. I åtminstone detta fall har det inte fungerat. Jag hoppas att kommissionen också kommer att tillämpa de principer som den föreslår till direktivet om hamntjänster och allt som den gör. Det här direktivet måste förkastas. Bart Staes (Verts/ALE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag och i morgon kommer hela fackföreningsvärldens blickar att riktas mot parlamentet, liksom blickarna hos dem som arbetar hårt för ett mer socialt EU. Våren kommer verkligen att vara en viktig tid med debatten om hamndirektivet den här månaden, och nästa månad har turen kommit till Bolkensteindirektivet. Som ansvariga politiker har vi fått möjlighet att återigen sätta parlamentet på kartan och tydliggöra vår vägran att ansluta oss till det återkommande temat ytterligare konkurrens, ytterligare privatisering och ytterligare liberalisering. Genom att förkasta detta direktiv visar vi att vi vill ha ett annorlunda Europa, där det inte bara är ekonomin som räknas, utan också de sociala och ekologiska dimensionerna. Man bör därför visa hänsyn till de människor som arbetar i hamnarna, hamnarbetarna som riskerar att förlora sina arbeten, samtidigt som frakt bör hanteras säkert och smidigt. Hänsyn borde också tas till de lotsar som på ett säkert sätt guidar fartygen in i hamnarna och säkerställer att mindre eller större miljökatastrofer förhindras. De gröna kommer därför att förkasta direktivet eftersom vi anser att ett annorlunda Europa verkligen är möjligt. Helmuth Markov (GUE/NGL ).    – Herr talman! Jag vill gärna veta om kommissionsledamoten har lyssnat till ett enda tal där någon har intagit en positiv hållning till detta direktiv om hamntjänster – förutom det som hölls av Georg Jarzembowski, som verkade osäker om han skulle säga ”ja” eller ”nej”? Det finns åtskilliga anledningar till att förkasta det, vilket sträcker sig från den sociala aspekten till den byråkrati som inbegrips, för att inte nämna vår känsla av att det är någonting odemokratiskt med en kommissionsledamot som passerat sitt bäst-före-datum och än en gång lagt fram ett förslag som redan har förkastats. Parlamentet är definitivt mycket enat, och jag anser att ni kan göra er själv och kommissionen en tjänst genom att i ert avslutningstal ta tillfället i akt och tillkännage att ni drar tillbaka förslaget, och därmed föregriper parlamentets uppmaning till er att göra just det. Ni accepterar att de berörda parterna inte vill ha detta direktiv och att er föreställning om vad som är god demokratisk sed inte är den enda, och således har ni utsikter att komma fram med ett nytt direktiv, ett som enbart behandlar öppenhet och med det stöd som hamnar behöver. Det skulle vara ett förnuftigt sätt att hantera situationen, och genom att leda er själv i den riktningen skulle ni göra demokratin i Europeiska unionen en stor tjänst. Johannes Blokland (IND/DEM ).    – Herr talman! Det råder inga tvivel om att vissa europeiska hamnar har problem, men det som är mindre säkert är att det aktuella förslaget från kommissionen kommer att hantera dem på ett lämpligt sätt. Att anta åtskilliga ändringsförslag kommer inte heller att förändra denna grundläggande fråga. Med tanke på det i viss mån ökade motståndet till följderna av detta förslag bland de är berörda, ber jag er att överväga om denna åtgärd behövs i dagsläget. Enligt min uppfattning är detta förslag inte rätt åtgärd vid rätt tidpunkt, trots att tjänstedirektivets ankomst är nära förestående. Sektoriell lagstiftning för hamnar är välkommen, och bestämmelser om statligt stöd till hamnar är nödvändigt. Detta förslag är likväl inte likställt med uppgiften att hantera de nuvarande problemen utan att införa överdrivna administrativa och organisatoriska bördor. Jag vädjar därför till mina kolleger att förkasta detta förslag och ber kommissionen att lägga fram ett nytt, mer fokuserat förslag, tillsammans med ett förslag om reglering av statligt stöd i hamnar. Jag välkomnar varmt de ändringsförslag som tjänar detta syfte. Koenraad Dillen (NI ).    – Herr talman, mina damer och herrar! Det vi har hört här i dag och det vi såg på Strasbourgs gator i går är en känsla av déjà vu. Naturligtvis skulle det inte ha gått så långt om kommissionen hade varit förnuftig nog att i tysthet begrava detta katastrofala hamndirektiv för två år sedan. I åratal har det varit uppenbart i den allmänna opinionen och särskilt i europeiska hamnar att det inte finns något demokratiskt stöd för detta antisociala och ideologiska åtgärdspaket, som inte har inspirerats av politiskt sunt förnuft. Till och med ett barn skulle förstå att denna egenhantering – som nu har blivit ökänd – leder till arbetslöshet, social oro och osäkra situationer i hamnarna. Kommissionen gick likväl vidare. Grundat på rent doktrinära övervägningar läggs nu ett förslag fram för oss som i stort sätt är identiskt med det som förkastades av en majoritet i parlamentet för två år sedan, utan någon större respekt för parlamentet, mot deras bättre vetande, och mot viljan hos en stor majoritet av europeiska hamnarbetare. Samma sak gäller också i viss mån Bolkensteindirektivet. Det är ingen överraskning att medborgarna i Frankrike och Nederländerna vänder ryggen mot detta Europa, vilket andra kommer att göra på andra platser i morgon. Kommissionen skulle inte kunna vara mer blind för medlemsstaternas sociala verklighet, eller vara mer fjärran från medborgarnas lidande. Luis de Grandes Pascual (PPE-DE ).    – Herr talman, mina damer och herrar! Oavsett den här lagstiftningens öde och med tanke på att parlamentet tycks vara mycket delat måste vi ibland, som en spansk klassiker uttrycker det, säga vad vi känner och känna vad vi säger, när vi står inför ett oacceptabelt tryck, hur rättmätigt det än må vara. Europaparlamentet står i dag inför ett dilemma: antingen fortsätter vi med utvecklingen av en genuin inre marknad, eller så kommer vi att fastna i ett stagnerat tillstånd. Personligen har jag beslutat mig för att stödja ett förslag vars grundläggande principer och mål är fastställda i Lissabonprogrammet och i vitboken om transport. En förbättrad konkurrens bland leverantörer av hamntjänster kommer att öka konkurrenskraften och effektiviteten i hamnar och bidra till att utveckla sjötransporter av gods, vilket i slutändan är huvudmålet med vårt stöd för sjötransporter i unionen. En av de grundläggande delarna i förslaget, men den som har gett upphov till störst debatt, handlar om det snabba införandet av egenhantering. Det är väsentligt att medlemsstaterna garanterar erkännandet av en metod för tillhandahållande av hamntjänster som bidrar till en verklig utveckling av sjötransporter över korta sträckor, och som till sin natur kräver effektivitet och snabbhet inte bara när det gäller tullverksamhet, utan i synnerhet också när det gäller lastning och lossning. Mina damer och herrar! Som svar på människors rädsla för att antagandet av detta direktiv kommer att leda till försämrade arbetsvillkor för arbetare måste vi klargöra att direktivet inte bara innebär respekt för medlemsstaternas lagstiftning om arbetsvillkor, utbildning och yrkeskvalifikationer, utan också för sådan lagstiftning som berör hälsa, säkerhet på arbetsplatsen, sjösäkerhet och miljöskydd. Dessutom kommer överföringen av lastning till hamnar att öka verksamhetsvolymen i dem, vilket i sin tur leder till ökad sysselsättning. Inés Ayala Sender (PSE ).    – Herr talman! Jag vill påpeka att mitt land ligger vid en central sjöfartskorsning från handelssynpunkt och logistisk synpunkt, eftersom vi är Europas port mellan Medelhavet och Atlanten. Det är anledningen till att det ur ekonomisk synvinkel är mycket viktigt att vi har moderna, effektiva och väl förvaltade hamnar, eftersom de måste vara konkurrenskraftiga. Spanska hamnar är självförsörjande och självfinansierade i jämförelse med andra hamnar. Det är därför det är nödvändigt att en gång för alla fastställa frågan om subventioner till hamnar, dvs. statligt stöd. Vi har ur social synvinkel välutbildad arbetskraft med kvalificerade arbeten och fullständiga rättigheter, vilket inte alltid är fallet när det gäller sjörätt. Slutligen är många av de tjänster som diskuteras från miljösynpunkt grundläggande för säkerhet och för miljöskydd. Detta nya förslag har mottagits med en ovanligt hög grad av enhällighet, eftersom till och med de människor i mitt land som ansett att delar av det skulle vara användbara för att undanröja vissa problem och förlegade rutiner som finns kvar i våra hamnar har föredragit, och föredrar, att förkasta det i dag. Grundat på min övertygelse att parlamentet kommer att göra vad man måste göra och förkasta detta förslag, som har visat sig vara minst sagt bristfälligt vad gäller nuvarande behov i europeiska hamnar, ber jag därför kommissionsledamoten att vara lyhörd, som han visat sig vara på andra transportområden, och att så snart som möjligt förbereda ett moderniserat, nödvändigt och modigt samrådsförfarande, eftersom den övergripande situationen kräver detta, där alla nödvändiga aspekter inom de europeiska hamnarna behandlas öppet och grundligt. På det sättet skulle vi inom en rimlig tidsperiod kunna finna lösningar för att göra Europas hamnar till de centrum för ekonomisk, social, teknisk och miljömässig utveckling som EU behöver och som därmed, med hänsyn till den globala ramen, skulle bidra till att framgångsrikt upprätta ett mer sammanhållet Europa. Sajjad Karim (ALDE ).    – Herr talman! Efter att ha lyssnat på hela debatten har jag ett budskap till de hamnarbetare som samlats i Strasbourg. Till dem vill jag säga att jag har lyssnat till parlamentsledamot efter parlamentsledamot som radar upp och lägger fram argument som ligger i EU-medborgarnas intressen, och parlamentsledamot efter parlamentsledamot som uttrycker sympatier för de underliggande argument som de lägger fram. I stället för att stå upp och angripa parlamentet borde de ta ett steg tillbaka, lyssna på vad som sägs i debatten och ge parlamentet sitt stöd. Det är min vädjan till dem. I morgon kommer parlamentet att ta ställning till ett förslag som förkastades med eftertryck i november 2003. Det är ett projekt som kommissionsledamoten helt och hållet har försökt att ta avstånd från och ett förfarande som är demokratiskt bristfälligt, på grund av försummelsen att ta hänsyn till, rådfråga eller kompromissa med dem som står i centrum för projektet. Det är tydligt att detta förslag utformades med kontinentala hamnar i åtanke, med en önskan om att liberalisera marknaden för hamntjänster, som i de allra flesta fall fortfarande är nationaliserad. Det är en välkommen och nödvändig åtgärd, men den måste utföras på ett korrekt sätt. Förenade kungarikets hamnindustri har emellertid skiljt sig från dess kontinentala motsvarigheter. Våra hamnar är privatägda. De får inget ekonomiskt stöd från regeringen, och kapital till nyinvesteringar uppbringas inom marknaden. Tack vare det stora antalet framgångsrika hamnar åtnjuter redan industrin den hälsosamma konkurrens som man försöker uppnå genom detta förslag. Steget att införa en sådan värdskapsmodell som ska gäller för Förenade kungarikets hamnar kommer att vara mycket förödande. Hotet om en trend mot en icke-permanent arbetskraft kommer att leda till brist på arbetstrygghet, lägre kunskapsnivåer, lägre löner, försämrade arbetsförhållanden, och det kommer att få en skadlig inverkan på omgivande samhällen. Min valkrets i nordvästra England har en lång och stolt historia bakom sig inom sjöfartsindustrin, med sådana hamnar som Liverpool, Manchester och Heysham, som utgör några av de största längs med Förenade kungarikets kust. Liverpool ligger i dess hjärta och är Förenade kungarikets hem för den första kommersiella torrdockan. Inom ramen för detta direktiv kommer Liverpools samhällen, som redan är bland de mest eftersatta i EU, att få uppleva att hårt arbetande hamnarbetare kommer förlora sina arbeten. Allt detta sker med ett kompensationspaket på bordet som är otillräckligt för att efterleva Förenade kungarikets lagstiftning, för att inte tala om Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Det är varken önskvärt eller praktiskt genomförbart för denna kammare att försöka ändra på detta förslag, som i grund och botten är bristfälligt. Det är av dessa anledningar som vi måste rösta ned det här förslaget. Pedro Guerreiro (GUE/NGL ).    – Det har återigen lagts fram ett oacceptabelt förslag för avreglering av hamntjänster, och detta förslag har, återigen, lett till en hård kamp från arbetarnas sida för att det ska förkastas, en kamp som vi har stött från första början, precis som vi gjorde 2003. Detta förslag till direktiv utgör en del av den så kallade ”Lissabonstrategin” som syftar till att påskynda avregleringarna, vilket skulle leda till ett våldsamt angrepp mot den offentliga sektorn. Alldeles bortsett från de avgörande frågorna om nationell suveränitet som denna strategiska sektor inbegriper skulle detta förslag, om det antogs, leda till arbetslöshet, farliga arbetssituationer och osäkra arbetsförhållanden, i synnerhet på grund av det som brukar kallas egenhantering. Kollektivavtalen och fackföreningsrättigheterna hotas, produktiviteten och yrkesutbildningen försämras, risken för allvarliga olyckor tilltar, och allt detta i konkurrensens namn. Detta är ett förslag som uppmuntrar de stora redarnas intressen. Därför har vi lagt fram ett förslag om att förkasta detta direktiv. Hélène Goudin (IND/DEM ).    – Herr talman! Det finns flera goda skäl till att säga nej till hamndirektivet. För det första är detta en fråga som varje medlemsland ska besluta om i enlighet med EU:s subsidiaritetsprincip. Att ta ställning till denna typ av fråga tillkommer medlemsländerna. Vår grundläggande åsikt är att svenska regler ska gälla på svenskt territorium. För det andra är den process som har lett fram till att hamndirektivet åter har kommit upp på agendan odemokratisk. Europaparlamentet förkastade ett identiskt förslag från kommissionen för knappt ett år sedan. För det tredje är de aktörer som berörs av detta direktiv i hög grad negativa till det. Det finns idag en väl fungerande konkurrens mellan Europas hamnar. Hamndirektivet innebär att konkurrensen snedvrids eftersom rederiernas egen personal tar över jobbet med lastning och lossning. Vem vill egentligen ha detta direktiv? Den främsta förespråkaren är kommissionen som till varje pris vill driva igenom denna lagstiftning. Svenska Junilistan kommer att säga nej till detta lagstiftningsförslag. Kurt Joachim Lauk (PPE-DE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är övertygad om att ni kommer att få en majoritet i parlamentet att stödja ett hamndirektiv för Europa, om det direktiv ni lägger fram är väl genomtänkt och verkligen främjar öppenhet och konkurrens i Europa på detta område. Det här direktivet passar emellertid inte för den uppgiften, så jag föreslår att ni drar tillbaka det. Ni måste under den här debatten ha insett i vilken mån ni har gett anledning till enighet över partigränserna i parlamentet i den här frågan. Ni inser säkert att detta utkast till direktiv, som saknar tillräcklig grund, inte är tillräckligt väl utarbetat för en debatt. Även om Georg Jarzembowski har gjort ett utmärkt arbete är chansen liten att parlamentet ska förbättra ett dåligt direktiv när ett sådant läggs fram. Kommissionen måste också vänja sig vid tanken på att parlamentet inte kan användas som en verkstad för dåliga direktiv. Vad som gör att detta direktiv knappt är värt att överväga är att betydelsefulla aspekter i det är oklara. Som exempel kan nämnas att definitionen av marknader verkligen är det. Är det tänkt att det ska innebära konkurrens inom hamnar, mellan själva hamnarna eller ska det omfatta både hamnarna och den trafik de delar i inlandsområdet? Man har inte utfört någon konsekvensbedömning, och det står alls inte klart vilka fördelar allt detta ska innebära för konsumenten. Större konkurrens bör egentligen minska hanteringskostnaderna, men enligt vad vi känner till är hanteringskostnaderna i Europa ändå mindre än hälften mot vad de är i Singapore eller Dubai, vilket innebär att de är en bra bit lägre. Tanken är att de ska fortsätta vara det, och ändå innebär detta förslag en möjlighet till att dessa kostnader kommer att öka. Kommer det här direktivet verkligen att öka antalet tjänsteleverantörer i hamnarna? Jag ber er att ompröva det, att dra tillbaka det och lägga fram ett bättre. Om det är väl genomtänkt kommer ni att få en majoritet för öppenhet och konkurrens i Europa. Marta Vincenzi (PSE ).    – Herr talman, mina damer och herrar! En stark, kontinentomfattande ekonomi behöver ett hamnsystem snarare än enskilda hamnar. Den behöver ett system som förenar de 25 medlemsstaterna i EU och underlättar övergången från ett tillåtande av konkurrens till ett förstärkande av den totala konkurrenskraften. Man uppnår inte detta syfte i direktivet, och i en tid av stor politisk kris inom EU är detta ett dåligt, eller snarare chockerande, tecken på klyftan mellan institutionerna och de faktiska behoven inom de intressen som står på spel i en globaliserad värld. Alla dessa olika intressen kan inte längre förenas genom de gamla strategierna. Sådana här olämpliga tecken måste elimineras. Vad vi behöver är en vision om ett gemensamt hamnsystem, en gemensam politik och tydliga riktlinjer för investeringar och statligt stöd. Sådana riktlinjer får inte begränsas till en prioritering av konkurrens mellan hamnar, utan måste kunna förhindra att konkurrensnackdelarna hos vissa av dessa hamnar försvagar hela systemet. Vi måste skydda den kvalificerade arbetskraften mot social dumpning och uppmuntra gemensam utbildning. Vi måste skydda effektiviteten hos de offentliga tjänsterna och erkänna vilka förutsättningar som krävs på områdena för säkerhet, kvalitet och tillgång. Slutligen måste vi utvärdera hur liberaliseringen inverkar på sektorn, för det som vi anser vara mest oroande i nuläget är den nuvarande utvecklingen mot en koncentration av produktionen och logistiken i vissa hamnar runt omkring i världen. Dessa är de nya utmaningarna, och direktivet ger inget svar på dem. Det som har skett mellan det första förslaget 2001 och detta andra förslag är inget gott exempel på europeisk politik. Jag upprepar dock att det behövs ett direktiv och regler, och att åstadkomma dem kommer att kräva ett starkt politiskt engagemang där man inte drar sig för att fastställa gemensamma regler, trots hamnarnas autonomi. Jacky Henin (GUE/NGL ).    – Herr talman! I det direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster som lags fram för andra gången förbises de allmänna intressena och förbättringen av européernas levnadsvillkor fullständigt. Och vad värre är tjänar det bara de stora transnationella fraktföretagens ekonomiska intressen, till nackdel för alla aktörer inom hamnsektorn, från hamnarbetaren till den småskaliga företagaren. Dess enda syften är att rasera stadgar och sociala skyddsåtgärder och att dra ned lönerna för att ett litet antal människor ska bli förmögna, och detta till nackdel för människors trygghet och miljön. Den sociala modellen i detta direktiv påminner om djungelns lag: egenhantering är en pånyttfödelse av slaveriet. Alla teknisk-nautiska yrkeskårer och alla fackföreningar i Europa förkastar enhälligt detta direktiv för hamnar i Bolkesteinstil. I går demonstrerade jag utanför parlamentet tillsammans med 10 000 hamnarbetare från hela Europa. Jag bevittnade deras beslutsamhet i fråga om att förhindra detta fullkomligt orimliga direktiv. Jag kan försäkra er om att det skulle innebära att ta ansvar för att många av gemenskapens hamnar skulle blockeras genom kompromisslösa strejker om vi röstar för ett direktiv som detta, med alla de ekonomiska konsekvenser som ett sådant agerande får. Jag skulle, precis som andra, vilja påpeka för kommissionen att vi, som företrädare för Europas nationer, redan har förkastat detta direktiv. Att föreslå en annan, nästan identisk, version av det är en politisk förolämpning av parlamentet och av hamnmyndigheterna som helhet. För att säkerställa konstruktionen av ett nytt Europa inriktat på en hög nivå av social och demokratisk integrering kräver vi att detta direktiv förkastas. Georgios Karatzaferis (IND/DEM ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag undrar vem som vill ha det här direktivet? Det finns inte ett enda hamnkontor som gynnas av eller som godtar detta direktiv. Det enda som gynnas är globaliseringen och den nya ordningen, som ni verkligen övervakar och som ni verkligen följer, med vilket jag menar tystar ned. Det strider mot all logik, och det strider mot International Dockworkers Councils konvention 137, där det fastställs tydligt att kvalificerade hamnarbetare måste prioriteras. Vad är det ni försöker göra? Kommer ni att släppa in karteller i hamnarna? Vi i Grekland har tre fjärdedelar av alla öar i Europa. Vi har med andra ord de flesta hamnarna i Europa. Vi vet hur de fungerar. Det finns en positiv arbetsmetod. Vi skulle kunna få snabbare resultat, men med människor vi känner till, människor med erfarenhet. Ska vi tillsätta oerfarna arbetare för att få bättre resultat? Varför arbetar ni mot logiken, demokratin och arbetarnas intressen? Vi vill inte ha ett egenmäktigt Europa; vi vill ha ett folkets Europa. Reinhard Rack (PPE-DE ).    – Herr talman! Närhelst det förekommer demonstrationer utanför våra byggnader, vare sig det är här i Strasbourg eller i Bryssel, så vet vi att de har att göra med ett försvar av rådande intressen, och om dessa demonstrationer blir våldsamma vet vi att den huvudsakliga frågan helt klart är balansen i fråga om dessa intressen. Det är dock ett olyckligt faktum att slagorden och batongerna döljer de verkliga alternativen. Vad detta i huvudsak handlar om är inte grundläggande frågor som liberalisering, öppenhet och liknande utan snarare, som alltid, detaljerna i de praktiska arrangemangen. Det är anledningen till att jag i denna debatt om hur vi ska agera vidare i fråga om detta direktiv håller med Georg Jarzembowski, föredraganden, om att kommissionens förslag som, det måste erkännas, inte var särskilt bra bör förbättras. Jag blir inte heller särskilt uppmuntrad av slagordet ”börja om från början”. Om vi skulle följa det skulle vi bara slösa bort en massa tid. Det faktum att människor efterlyser vitböcker och till och med grönböcker är ett bevis på en längtan inom parlamentet efter fem års vila från att vara EU:s lagstiftare. Jag anser att denna debatt löper parallellt inte bara med den debatt om tjänstedirektivet som vi kommer att ha nästa månad, utan också med debatten om konstitutionen. Här gäller frågan inte heller om huruvida EU bör vara ”socialt” eller inte utan, i huvudsak, om hundratals detaljer som vi ska använda för att bygga ett fungerande, bättre och gemensamt Europa. Problemet är att det inte finns någon vilja att diskutera dessa hundratals detaljer, ingen vilja att anstränga sig för att söka och finna enighet. Människor tillgriper hellre slagord. De kanske får mediernas uppmärksamhet, men de hjälper inte någon i detta Europa som vi delar att finna sin väg mot bättre och fungerande lösningar. Ewa Hedkvist Petersen (PSE ).    – Herr talman! För mig är det en gåta att EU-kommissionen lagt fram detta förslag igen. Vi hör vilket stort motstånd det möter och kommissionär Jacques Barrot har nu en möjlighet att visa att EU går i takt med medborgarna genom att dra tillbaka detta förslag. Jag tycker att det finns tre argument för att göra det. Först och främst behöver vi inte direktivet. Det fungerar bra i många hamnar i Europa – det vet jag bland annat från mitt land, Sverige. Hamnarna utvecklas och det finns många flexibla lösningar. Det vi i stället behöver är ett direktiv om konkurrens mellan hamnar, något som vi i den socialistiska gruppen också påpekat. Detta förslag från kommissionen är en europeisk centralreglering. Det är inte en avreglering inom hamnarna som man vill låta påskina. Det är en europeisk centralreglering som vi inte behöver därför att den inte leder till en utveckling av hamnarna, utan som tvärtom kan lägga hämsko på deras utveckling. Det är alltså tyvärr inte av omsorg om hamnarna och transporterna som EU-kommissionen har lagt fram detta förslag. Dessa centralregler gör det att det blir krångligare att bedriva hamnverksamhet. Det blir svårare att utveckla hamnarna och transportsystemen eftersom hamnarna är centrala transportnoder och kombiterminaler som måste fungera bra för att hela transportsystemet ska göra det. Låt regionala och lokala aktörer utveckla hamnarna, det är det bästa. Slutligen skulle detta hamndirektiv vara dåligt för de anställda i hamnarna. Det är de hamnanställda som skulle få betala priset för den centralreglering som kommissionen föreslår. Sannolikt skulle många arbetstillfällen gå förlorade och en hel del verksamhet förflyttas till inhyrningsbranschen, med sämre villkor och trygghet för de anställda som resultat. Det är alltså av många goda skäl jag föreslår alltså att parlamentet avvisar detta förslag. Roberto Musacchio (GUE/NGL ).    – Herr talman, mina damer och herrar! Vi stöder hamnarbetarna mot detta direktiv som är negativt för sysselsättningen, negativt för deras rätt till trygghet och negativt för ekonomin själv, eftersom man föreslår en konkurrens som baseras på dumpning. Det måste därför förkastas, precis som 2003. Vi måste tänka på det slags kollaps som den fria marknadens politik leder till. Hamnarbete har en fantastisk och mångårig tradition där rättigheter och välstånd har skapats genom att knyta handelsverksamhet till de städer som välkomnat dem. Utan detta nobla arbete, som man med direktivet skulle utplåna för den fria marknadens politik, skulle Europa inte ha någon framtid. Den europeiska sociala modellen är vår huvudsakliga tillgång, och detta direktiv är precis som Bolkesteindirektivet dess motsats. Det är anledningen till att jag anser att arbetarna har rätt och att parlamentet bör stödja deras krav genom att förkasta detta direktiv. Corien Wortmann-Kool (PPE-DE ).    – Herr talman! Då vi under Georg Jarzembowskis ledarskap inledde arbetet med ett förhastat förslag av utskottet utformades ett hållbart paket med ändringsförslag med inbyggd garanti, med större trygghet för företag och hamnarbetare och utan egenhantering. Nyheten vad gäller denna sista aspekt verkar inte ha nått fram till fackföreningsrörelsen, och som det verkar inte heller till vissa ledamöter av parlamentet. Strid och känslor verkar sorgligt nog gälla framför en förnuftig diskussion om innehållet och, herr kommissionsledamot, det är inte vad ni säger, det är sättet ni säger det på. Allt detta härrör från kommissionen, från er föregångare faktiskt, som inledde en bristfällig diskussion. Varför drar ni inte tillbaka detta direktiv? Jag skulle vilja att ni förklarar detta för mig om ett ögonblick, för det skulle vara den allra bästa lösningen. Men enligt dagens politiska verklighet finns det inte tillräckligt stöd för det bastanta paketet av ändringsförslag från utskottet för transport och turism, där det fick knapp majoritet. Eftersom det inte finns tillräckligt stöd för paketet av ändringsförslag kan vi inte stödja detta direktiv. Jag är dock fortsatt övertygad om att vi behöver en hamnpolitik som är skräddarsydd för Europa. Detta har klargjorts mer än väl av ledamöter av parlamentet, först och främst av Jarzembowski, som jag har lagt fram ett förslag tillsammans med för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Vi vill be kommissionsledamoten att presentera ett dokument där en vision för hamnpolitiken fastställs i grova drag, inklusive konkurrensen mellan hamnarna, som en grund för vad vi hoppas den här gången kommer att bli en förnuftig diskussion. Är ni beredd, herr kommissionsledamot, att utarbeta ett sådant verkligt diskussionsunderlag? Skulle ni också inkludera de idéer från paketet med ändringsförslag som utarbetats av Jarzembowski? Vi får hoppas att detta kan driva på en förnuftig diskussion. Richard Howitt (PSE ).    – Herr talman! När Europaparlamentet för två år sedan förkastade direktivet om hamntjänster trodde ingen att kommissionen skulle försöka ta tillbaka det. Likväl rådfrågade den inte, lyssnade inte till och beslutade sig för att ignorera detta demokratiska parlament. Låt oss vara tillräckligt tydliga om den skada denna lag skulle vålla hamnar om den antogs, inklusive östkustens hamnar som jag företräder i parlamentet. Att ersätta mycket kunnig, utbildad personal med fartygsbesättningar som kan lasta och lossa bäddar för olyckor, skador och eventuellt dödsfall. Jämför det med hamnen i Tilbury, som uppnådde en minskning av olyckorna på 50 procent 2005, eller hamnen i Great Yarmouth, som inte har haft någon olycka att rapportera om på över två år. Till Georg Jarzembowski vill jag säga att denna lag skulle vara förödande för arbetstillfällen. Hamnägare har sagt till mig att över 600 nya arbetstillfällen vid Felixstowe och över 750 nya arbetstillfällen vid Harwich skulle vara hotade. Inte ett enda av de 650 arbetstillfällena vid hamnen i Tilbury skulle vara säkert. Det är vad hamnägarna själva säger, och dessa hamnägare skulle få uppleva att deras incitament till avgörande nya investeringar förstörs. Två nya investeringsprojekt vid Tilbury har redan skjutits upp på grund av den osäkerhet detta direktiv har skapat. Hamnexpansionen i Bathside Bay, som nyligen har godkänts i Harwich, och det positiva beslutet om expansionen vid Felixstowe South, som vi hoppas så mycket på denna vecka, står båda på spel. Till UK Independence Party skulle jag vilja säga att det motsvarar 1 miljard pund sterling, om ni kontrollerar era uppgifter, och vi skulle inte ens behöva vara här nu om det inte hade varit för att era ledamöter röstade för denna lagstiftning i utskottet för transport och turism. Om vi återgår till investering, skulle den kampanj som har pågått i över ett decennium i Great Yarmouth för att bygga en yttre hamn få uppleva att denna ska konkurrera med den nuvarande inre hamnen. Det skulle innebära att de befintliga arbetstillfällena kommer att ersättas i stället för att arbetstillfällen och tjänster utökas på det område som är ett erkänt prioriterat område för att lösa arbetslöshet i hela Europeiska unionen. Begå inga misstag. Det är skickliga arbetare som kommer att lida mest – människor som Steven Drew från Yarmouth, som sitter på åhörarläktaren och lyssnar på den här debatten och som, tillsammans med sin far Frank före honom, sammanlagt har arbetat i 55 år inom hamnindustrin. Det behövs konkurrens mellan hamnar, men inte inom dem. Europeiska unionen borde nu göra det som borde ha gjorts förut, dvs. rådfråga hamnar, fackföreningar och linjerederier från början igen och börja med ett tomt pappersark, och genom detta förslag borde unionen erkänna sitt misslyckande. Europaparlamentet, som redan har försökt att förkasta detta förslag en gång för alla, bör nu rösta ”nej” för andra och absolut sista gången. Luís Queiró (PPE-DE ).    – Något som framgått av de tidigare inläggen är att detta direktiv gett upphov till enorma meningsskiljaktigheter som har spridit sig långt utanför kammaren och omfattar många hamnoperatörer och de flesta arbetarna inom denna sektor. Vad gäller de senare vill jag framhålla att vi har förståelse för deras protester men att vi inte accepterar de våldsamma metoderna. Samtidigt förklarade sig båda de utskott som uppmanats att avge yttranden vara mot förslaget till direktiv och befäste därmed ytterligare dess politiska öde. Hamnsektorns betydelse behöver inte betonas ytterligare, herr talman. Vi vet alla att så gott som hela EU:s utrikeshandel går genom hamnarna och att dessa hamnar direkt sysselsätter omkring 350 000 personer, för att inte tala om antalet indirekt sysselsatta inom sektorn. Dessutom utvecklas oavbrutet tekniker för förflyttning av last och utrustning, och detta kräver oavbrutet investering och förnyelse. De frågor som uppstår är följande: Främjar förslaget till direktiv investering, konkurrens och tillgång till marknaden? Respekterar det de rättigheter som förvärvats när det gäller de nuvarande operatörerna? Strider det mot subsidiaritetsprincipen? Är det rättvist i fråga om kompensation i händelse av utbyte av leverantörer? Påverkar det arbetsmarknaden och de sociala rättigheterna för arbetstagarna inom sektorn? Kort sagt, uppfyller det målen högre effektivitet, mer konkurrens, mer inre marknad och bättre tjänster? Georg Jarzembowski ville finna opartiska svar på dessa frågor, och det vill jag gratulera honom till. Det slår mig dock att detta förslag måste ses över igen, mot bakgrund av de förhållanden under vilka kommissionen har presenterat det. Vad som behövs är en politisk strategi som verkligen stimulerar utvecklingen av EU:s hamnar – vilket föredraganden själv påpekar och ändrar – och som tar hänsyn till de nuvarande förhållandena på marknaden och innefattar alla berörda parter, däribland naturligtvis parlamentet. Det är upp till er, herr kommissionsledamot, att ge svar på frågan. Vad gäller oss är det naturligtvis mycket lättare att fatta ett beslut i linje med de fastställda målen. Lasse Lehtinen (PSE ).    – Herr talman! Lissabonstrategin innebär också att vi bör rensa bort onödig och ineffektiv lagstiftning och inte öka byråkratin. EU:s hamntjänster är redan nu mycket konkurrenskraftiga, både när det gäller kvalitet och när det gäller omkostnader. Detta är inte exempel på en konflikt mellan arbetare och kapital, eftersom hamnägare, hamnanvändare och hamnarbetare i olika europeiska länder betraktar förslaget som skadligt och inte till någon nytta. Konkurrens för konkurrensens skull bör förkastas, och det måste fokuseras mer på kvalitet och säkerhet. Detta direktiv kommer definitivt inte att ge ökad konkurrens. Det kan tvärtom komma att skada konkurrensen. Systemet med förhandstillstånd kommer t.ex. att öka byråkratin. En ILO-konvention garanterar att registrerade yrkesutbildade hamnarbetare prioriteras för detta slags arbete, och i Finland har detta förstärkts i ett kollektivavtal. Säkerhet är en nyckelfaktor: skulle det vara av intresse i fråga om hälsa och säkerhet i arbetet om sjöfolk efter en hård dags arbete måste ta itu med hanteringen av ännu en last i en utländsk hamn? Gunnar Hökmark (PPE-DE ).    – Herr talman! Den grundläggande frågan i denna debatt handlar om huruvida det är bra med konkurrens och nya tjänster inom detta område liksom inom alla andra områden. Det handlar om huruvida det är så att saker och ting blir sämre för konsumenter, arbetstagare och verksamheter om man har en konkurrens. När jag lyssnar på en del av debattörerna verkar det som att det faktum att man har konkurrens och fler företag är dåligt för hela samhället. Vi kan ju se från de europeiska samhällena att där man har öppnat upp för konkurrens och nytt företagande har det lett till utveckling av tjänster, utveckling av verksamheter, lägre priser och bättre service till konsumenten. Vi har sett det inom teleområdet, inom flygområdet, inom område efter område och har hört samma varnande argument innan dessa avregleringar har genomförts. Jag kommer ihåg när teleavregleringen en gång i tiden diskuterades, hur man på fullt allvar hävdade att det inte skulle kunna gå att telefonera och att de som jobbade inom den verksamheten skulle förlora sina jobb. I själva verket har det blivit fler jobb. Inom hamnområdet, som är så avgörande för handel och utveckling inom unionen, är det självfallet att den dynamik som ett ökat marknadsinträde och konkurrens både mellan och inom hamnar innebär kommer att leda till en utveckling av tjänster. Det är avgörande inte bara för att hamnverksamheten som sådan kommer att fungera bättre utan också därför att sjöfart, transport och handel kommer att fungera bättre. Det handlar om hela det europeiska varuflödet, men också om möjligheterna för nya regioner att växa fram – nya hamnar och nya strukturer i vår ekonomi. Om vi vill ha konkurrens, kommer vi också att få se ny utveckling och förändring. Om man hävdar att allting är perfekt som det är idag, att våra hamnar runt om i Europa fungerar precis som de ska göra, då behöver ingen vara rädd för konkurrens. Om vi får nytt företagande och nya möjligheter kommer saker och ting att hända. Det är därför som den grundläggande frågan är om vi vill se ett mer dynamiskt varuflöde i Europa. Det vill jag. Joseph Muscat (PSE ).    – Tack, herr talman! Vi talar inte om containrar. Vi talar om människor, om mina kolleger. Den här diskussionen handlar om ett direktiv som Europeiska transportarbetarfederationen med rätta kallar onödigt, provocerande och obalanserat, och hamnmyndigheterna och industrin håller med om detta. Det innehåller de värsta inslagen i ett annat förslag, som parlamentet redan har förkastat. I stället för att lägga det på hyllan, eller åtminstone lägga fram ett rimligt förslag efter den omröstningen, har kommissionen intagit en ännu värre ståndpunkt. Jag kommer att rösta mot detta direktiv, för det underminerar de rättigheter som denna kategori arbetstagare, hamnarbetare, förvärvat med stor svårighet under en lång period. Jag kommer att rösta mot detta direktiv för att det innebär en möjlighet till brott vad gäller behandlingen av vissa arbetstagare, och att arbetstagare ställs mot varandra. Jag kommer att rösta mot detta direktiv för att det skulle innebära minskad hälsa och säkerhet i så känsliga områden som hamnar. Hur kan vi godkänna något som underminerar hälsa och säkerhet när vi skryter så mycket om just dessa faktorer här? Jag kommer att rösta mot detta direktiv för att jag tror på en balanserad konkurrens där alla bidrar och det inte alltid är arbetstagarna och låginkomsttagarna som måste betala. Jag anser att också de som är för en liberalisering av hamntjänster bör förkasta detta direktiv. Anledningen till det är att en röst till fördel för direktivet skulle innebära att öppna dörren för ett originaldirektiv som till och med våra kolleger verkar instämma i att det har ett stort antal brister. Låt oss sända ut en stark signal om att vi bygger ett socialt Europa och inte ett samvetslöst system. Omröstningen om hamndirektivet är ett gyllene tillfälle att ge alla de som väntar på ett agerande från en institution som vår hopp och vägledning. Jag är stolt över att det maltesiska arbetarpartiet och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet besvarar denna uppmaning på ett konsekvent sätt. Vi vill låta alla de miljoner europeiska arbetstagare, som innefattar hundratals maltesiska arbetstagare som företräds av fackföreningen General Workers Union och som är här i dag och som påverkas av detta direktiv, veta att vi står enhälliga bakom dem. Marcello Vernola (PPE-DE ).    – Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tillfoga några tekniska överväganden. Det verkar framför allt som att man i detta förslag inte tar hänsyn till den grönbok som håller på att utarbetas av kommissionsledamoten med ansvar för transportfrågor, Jacques Barrot. Vi borde ta vara på det tillfälle som erbjuds oss genom detta initiativ att undersöka det nya utbudet av tjänster från de nyligen anslutna länderna, och vi borde jämföra de nationella rättsliga kraven när det gäller kostnader för varorna så att villkoren för den fria marknaden kan råda på ett effektivt sätt. Enligt min uppfattning går det direktiv som ligger framför oss helt och hållet mot reglerna för konkurrens och marknad på grund av att de stora företag som är verksamma i norra Europas hamnar tillåts upprätta oligopol till skillnad från situationen i hamnarna vid Medelhavet, och framför allt ställs vi oskyddade mot attacker från de stora östasiatiska företagen som invaderar vårt hamnsystem. Vi måste verkligen jämföra effekterna av politiken för statligt stöd på konkurrensen och klargöra konceptet och möjligheten att praktiskt tillämpa ett sådant stöd, i synnerhet vad gäller koncessionsavtal och andra sätt att låta en tjänsteleverantör tillhandahålla dessa som allmännyttiga tjänster enligt allmännyttiga bestämmelser. Detta direktiv innefattar inte heller någon jämförelse av miljöskyddsbestämmelserna för utförandet av nya infrastrukturarbeten eller av politiken för avfallshantering. Vi måste klargöra bestämmelserna om konkurrenskraften med tanke på risken för illojal konkurrens från öst, och vi måste, vilket är ännu viktigare, bekräfta miljögarantierna för Medelhavsområdet, som tampas med verksamhetsutövare som inte respekterar gemenskapens miljölagstiftning. Egenhanteringen är ett mycket allvarligt hot mot de små och medelstora företag som verkar i våra hamnar. Nikolaos Sifunakis (PSE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Kommissionen har åter lagt fram förslaget till direktiv om avreglering av hamntjänster, men utan att ta hänsyn till varför det förkastades av parlamentet 2003. Dagens förslag till direktiv skiljer sig i grunden inte från det föregående. Bestämmelsen om egenhantering upprätthålls, vilket inte går ihop med de moderna arbetsförhållanden som behövs i EU:s hamnar inom sektorerna hygien, säkerhet och kvalitet hos hamntjänster. Var i hela fridens namn finns förslagen till den verkliga utformningen av hamnarna? Var finns förslagen till en modernisering av hamnarnas totala funktion? Vi har inte hört något om det gamla kravet på undantag från direktivets räckvidd för lotstjänster, som inte är en kommersiell verksamhet utan utgör en offentlig tjänst, vars mål är säkerhet vid sjötransporter och skydd av hamnar och den marina miljön. Vi har inte heller fått höra någonting om de ansträngningar som gjorts av ledamöter av utskottet för att förbättra Europeiska kommissionens förslag, trots Georg Jarzembowskis beundransvärda ansträngningar. Bristen på politik kommer att resultera i en lång period av osäkerhet, och det kommer naturligtvis inte att vara något investeringsklimat. Det bästa förslaget är att dra tillbaka det. Emanuel Jardim Fernandes (PSE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi ifrågasätter inte behovet av ett direktiv eller behovet av att bana väg för en liberalisering. Detta förslag till direktiv har dock utformats på ett liknande sätt som det förslag som förkastades i parlamentet i november 2003, och det tas ingen hänsyn till parlamentets rekommendationer. Det är därför oacceptabelt. Vidare innehåller förslaget till direktiv rättsliga inkonsekvenser i förhållande till den rättsliga ramen internationellt och på EU-nivå. Först och främst garanteras inte förenlighet med den pågående föreslagna översynen av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 om skyldigheter som ingår i begreppet allmän trafikplikt. Man misslyckas också med att ta med varje enskild hamns särskilda egenskaper i beräkningen, inte minst när det gäller hamnar i de yttersta randområdena, där offentliga tjänster är avgörande för den fortsatta existensen av samhällen och där en forcerad liberalisering kan leda till socialt och ekonomiskt oacceptabla monopol. Det förslag till direktiv som ligger framför oss är redan oacceptabelt, men betänkandet gör det hela ännu värre genom förslaget om ökad egenhantering utan något regelverk, vilket skulle leda till ökad avreglering och problem när det gäller säkerhet, garantier för offentliga tjänster, effektivt fungerande hamntjänster och skyddet av sociala rättigheter. Jag anser därför, herr kommissionsledamot, att detta förslag till direktiv bör dras tillbaka och sedan ersättas med ett förslag i vilket man tar parlamentets rekommendationer i beaktande … Marianne Mikko (PSE ).    – Mina damer och herrar! Estland är ett sjöfartsland, och hamntjänster utgör en stor del av vår bruttonationalprodukt. Genomförandet av direktivet om hamntjänster skulle inte innebära några stora förändringar för oss. Marknaden för hamntjänster liberaliserades kort efter det att Estland blivit fritt från Sovjetunionens planekonomi. Förslaget till direktiv som lagts fram av Europeiska kommissionen är hindrande i största allmänhet i fråga om detaljer, som t.ex. tillståndsförfarande och kontraktsperiod, medan ansvaret på betydelsefulla områden överlämnas till medlemsstaterna. Det skulle vara mer användbart med enhetliga och tydliga normer i fråga om kvalitet, miljö och säkerhet för en förbättrad konkurrens på den inre marknaden än med detaljerade bestämmelser. Jag delar också den oro som hamnarbetare i gamla Europa hyser. Det verkar som om kommissionen huvudsakligen vill uppnå en ökad effektivitet på bekostnad av kvalificerad arbetskraft. Jag vill klargöra att hamnarna i mitt hemland Estland, i det så kallade ”nya Europa”, konkurrerar med hjälp av kvalitet och inte billig arbetskraft. Jag är övertygad om att Europeiska unionen med sin intellektuella potential kan utarbeta ett mycket bättre direktiv. Kommissionen borde utnyttja detta tillfälle. Herr kommissionsledamot! Jag kommer tyvärr att rösta mot detta direktiv i morgon. Tack för er uppmärksamhet. Jacques Barrot,    . – Herr talman! Jag har lyssnat mycket noggrant till er alla, även om debatten inte har varit av den lovordande sorten. Först och främst kan det vara lämpligt att ange bakgrunden till detta förslag, som faktiskt kom från den föregående kommissionen och från min föregångare. Men jag kan förstå, herr talman, om parlamentet är överraskat över att detta förslag har lagts fram igen, och jag kan förstå att detta steg kan ha kommit som en chock för en del av er. Jag vill bara ta upp några punkter för att – utan att rättfärdiga det – också förklara varför detta förslag har lagts fram igen. Först och främst är det för att vi, trots allt, känner ett behov – liksom några av er har framhållit – av en tydlig rättslig ram för att främja investeringar i hamnar. Nittio procent av våra europeiska exportprodukter går genom våra hamnar. Vi behöver effektiva och moderna hamnar. För det andra lades detta förslag denna andra gång fram med mycket sträng begränsning i fråga om egenhantering, vilket tveklöst hade varit föremål för störst kritik vid den första behandlingen. För det tredje kan jag, som en person som har visat socialt ansvar, ändå inte låta det få stå oemotsagt att detta förslag skulle strida mot alla de sociala rättigheter som finns inom hamnsektorn. Det har inte varit kommissionens avsikt att reducera de sociala rättigheterna för arbetarna inom den här sektorn. Kommissionen har till och med inkluderat en skyldighet i förslaget för alla leverantörer av hamntjänster att förvärva ett tillstånd, vilket tvingar dem att iaktta minimireglerna i gemenskapens sociallagstiftning. Dessutom utgör artikel 4 i förslaget en garanti i och med att man här föreskriver att direktivet inte på något sätt kommer att påverka tillämpningen av den nationella lagstiftningen vid anställning av personal. Jag vill klargöra en sak, mina damer och herrar: jag skulle aldrig ha lagt fram detta förslag ännu en gång om jag, personligen, hade ansett att det utgjorde så allvarliga risker som vissa av er anser att det gör. Jag skulle ärligt talat inte ha gjort det. Jag måste hur som helst säga att debatten ändå har varit nyttig och att den har bringat viss klarhet i alla de aspekter av hamnpolitik som faktiskt inte kan begränsas till ämnet i denna text. Många av er har påpekat att andra problem varit mycket viktiga. Dessa omfattar större öppenhet när det gäller kostnaderna för tjänster, införandet av en mer rättvis konkurrens mellan våra hamnar och behovet av att stimulera investeringar för att öka kapaciteten i våra hamnar ytterligare. Jag är därför väl medveten om att hamnpolitiken inte kan reduceras till en text av den här sorten och att debatten har varit mycket nyttig i det hänseendet. Debatten har också bidragit till att belysa de mycket olika situationer som råder i EU:s hamnar, även om jag redan blivit medveten om dessa förhållanden under detta mitt första år som kommissionsledamot med ansvar för transport. Också i detta avseende har vi stött på ett problem. Några av er har med rätta betonat omöjligheten i att hantera det faktum att situationerna skiljer sig i så hög grad från den ena hamnen till den andra genom att fokusera alltför mycket på centralisering, och jag måste erkänna att ni har rätt. Vi ställs också inför en snabb utveckling av den teknik som används i hamnarna, vilket också tillfört en faktor som inte fanns med i den situation som rådde då detta förslag till direktiv utformades. Jag anser både att debatten har varit nyttig och att ert utskott har gjort ett mycket bra arbete. Det är sant att jag kommer att ge mitt fulla samtycke på förhand om parlamentet går så långt som till att diskutera de ändringsförslag som har lagts fram av utskottet. Jag är för ett framflyttande av sista datum för tillstånd. Jag är för övergångsbestämmelserna, herr Jarzembowski. Jag är också för de kompromissändringsförslag om skydd för investeringar som gjordes före ikraftträdandet av direktivet, naturligtvis förutsatt att de syften som angivits beaktas, det vill säga ett icke-diskriminerande och rättvist marknadstillträde för alla. Det är tydligt att – och detta är en paradox – kommissionsledamoten som vände sig till er hade hoppats att ni skulle nå ett beslut om den text som ändrats av ert utskott. Paradoxen är att ni nu måste nå ett beslut om den första texten. Men ni kommer inte att kritisera mig för att jag sätter tilltro till parlamentet när jag säger att jag ansåg att de förbättringar som gjorts av parlamentet på detta område och i fråga om denna text var utmärkta, och faktiskt gjorde det möjligt att svara på ett antal kritiska anmärkningar. Men detta är alltså situationen. Jag är medveten om att det finns två meningsriktningar bland er. Det finns de som menar att den första texten inte kan förbättras, och så finns det de som menar att den kan rättas till. Det är er föredragandes teori. Herr talman! Min uppgift är inte lätt. Jag vill visa min respekt för parlamentet: å ena sidan respekterar jag det arbete som ert utskott har utfört, och å andra sidan måste jag respektera det utslag som omröstningen kommer att ge. Är det inte klokt att invänta omröstningen så att jag kan dra alla de nödvändiga slutsatserna? Enligt min uppfattning finns det en sund demokrati möjlighet att rösta. Det är min uppfattning, och jag menar inte att förolämpa parlamentet när jag uppmanar det att fatta ett beslut, fastän jag kanske beklagar att det inom ramen för detta förfarande inte är möjligt för det att fatta ett beslut om en text som har förbättrats – jag tvekar inte att säga detta – av utskottet. Hur det än förhåller sig, herr talman – och jag säger detta med ett visst allvar – så står det efter att ha lyssnat noggrant till hela debatten helt klart att jag kommer att kunna dra alla nödvändiga slutsatser av morgondagens omröstning i parlamentet. Jag anser att detta är att respektera parlamentet, och jag erkänner styrkan i ett antal av argumenten, vilket jag kan tillägga kommer att göra det möjligt för mig att utforma en bättre övergripande hamnpolitik för EU. Jag vill tacka er, mina damer och herrar, och jag upprepar att jag endast åtar mig en sak: att dra de nödvändiga slutsatserna av er omröstning när den har hållits. Talmannen.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag – det vill säga i morgon – kl. 12.00. Det är upp till er att dra alla de nödvändiga slutsatserna av den. Dominique Vlasto (PPE-DE ).    – I och med underkännandet av detta andra förslag till direktiv, före första behandlingen och trots att Jarzembowskibetänkandet innebar verkliga framsteg och utgjorde en stabil grund att verka utifrån, kommer vänstersidan och vissa fackföreningar att kasta tillbaka hamntjänsterna till en situation med rättslig osäkerhet och politisk instabilitet. Tillbakadragandet av egenhantering och erkännandet av kriterier som avser sjösäkerhet och yrkeskvalifikationer i urvalsförfarandet i fråga om tjänsteleverantörer var fördelar i det första förslaget till direktiv. Europeiska hamnar måste investera om de ska utvecklas och svara på den ökade sjötrafiken. En hamn som Marseille behöver en rättvis och skälig europeisk konkurrens om dess tillgångar och arbeten ska kunna försvaras. Gemenskapsflottan behöver effektiva och konkurrenskraftiga hamntjänster. Detta förslag, som obestridligen har sina brister, skulle ändå ha medfört rättssäkerhet och stabilitet till en utvidgande sektor. Jag är fortsatt emot ett förkastande av texten, ett agerande som är liktydigt med att överge vårt ansvar. Om texten kommer att förkastas skulle jag vilja se att kommissionen lägger fram en grönbok om hamnpolitik och rådfrågar alla berörda parter. Avslutningsvis vill jag tacka de franska brottsbekämpande organen som sörjde för parlamentets säkerhet under gårdagens oacceptabla demonstrationer. Talmannen    . – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om - ett betänkande (A6-0403/2005) av Saïd El Khadraoui för utskottet för transport och turism om fortsatt utveckling av EU:s luftfartspolitik gentemot länder utanför EU (2005/2084(INI)), och - ett betänkande (A6-0375/2005) av Roberts Zīle för utskottet för transport och turism om relationerna med Ryska federationen och Kina på luftfartsområdet (2002/2085(INI)). Saïd El Khadraoui (PSE ),    . – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka skuggföredragandena från de andra grupperna för deras goda samarbete. Även om vi inte har varit överens i alla avseenden anser jag att vi lyckats enas om det väsentliga, och på det sättet bidra till att skapa en europeisk strategi för ett ämne som bara kommer att öka i betydelse under de kommande åren. Som ni känner till utlöstes denna diskussion av EG-domstolens välkända domar avseende gemensamt luftrum (”open skies”) 2002, som tydligt visade att gemenskapen har exklusiv behörighet på området för internationella flyglinjer, särskilt datoriserade bokningssystem, biljettpriser för flyg inom gemenskapen och fördelning av ankomst- och avgångstider och landningsrätter. Alla befintliga bilaterala luftfartsavtal mellan medlemsstaterna och tredjeländer måste anpassas till domen, vilket får till följd att inte mindre än 2 000 luftfartsavtal över hela unionen kommer att bli föremål för översyn. Det finns två sätt att göra detta på. Endera tar medlemsstaterna på sig uppgiften att föra bilaterala förhandlingar med tredjeländer för att de bilaterala avtalen ska anpassas till EU-lagstiftningen (58 avtal har harmoniserats på det sättet), eller så förs förhandlingar på gemenskapsnivå under det så kallade övergripande mandatet. Än så länge har 22 länder accepterat övergripande avtal med gemenskapen, vilket har lett till att 327 bilaterala avtal har anpassats. Detta utgör totalt 385 avtal, vilket innebär att det fortfarande är en lång väg kvar tills alla 2 000 avtal har anpassats. I mitt betänkande pläderar jag därför för att så snart som möjligt anpassa alla bilaterala avtal till domarna avseende det gemensamma luftrummet för att undvika rättslig osäkerhet. Personligen föredrar jag gemenskapsavtal, eftersom en serie förhandlingar är tillräckligt för att ersätta alla befintliga bilaterala avtal med ett särskilt land i ett enda slag. Gemenskapen kan trots allt i mycket högre grad göra sitt inflytande gällande i förhandlingar än t.ex. en enskild medlemsstat, men detta kräver en gemensam, sammanhängande vision. Jag vill betona att vi bör sluta avtal med våra nyckelpartner och länder på uppåtgående, såsom Kina, Förenta staterna och Ryssland, så snart som möjligt, samtidigt som vi inte får glömma våra närmaste grannar. Det är viktigt både av ekonomiska skäl och av politiska skäl i fråga om luftfart, såsom säkerhet och trygghet, och det är anledningen till att jag har lagt fram ett ändringsförslag om just denna fråga i beredskap för dagens omröstning. När gemenskapsavtalen har slutits är det av avgörande betydelse att gemenskapen beaktar tre viktiga faktorer. Först och främst måste avtalen balanseras, och det är viktigt att ha likvärdigt tillträde till varandras marknader. Detta innebär att aspekter som landningstillstånd, cabotagerätt, likvärdig etablerings- och äganderätt samt statligt stöd måste beaktas. Jag lade fram ett ändringsförslag före dagens sammanträde för att säkerställa att frågan om statligt stöd läggs till listan. Det är inte oviktigt med tanke på de hårdare skyddsåtgärder som ålades alla flygbolag i Förenta staterna efter den 11 september, då Förenta staternas regering bidrog med finansiering till amerikanska flygbolag men inte till andra, vilket är liktydigt med snedvridning av konkurrensen. För det andra betonar jag i mitt betänkande att öppnandet av marknader alltid bör föregås av regleringskonvergens, och behovet av att graden av liberalisering kopplas till rättvisa och konkurrensmässiga villkor. Europeiska unionen arbetar på, eller har redan utarbetat, bestämmelser om sociala frågor runt säkerhet, trygghet, miljö, statligt stöd och konkurrens. Det är oacceptabelt att dessa höga normer skulle undergrävas om det kommer in operatörer på marknaden som är bundna av mindre stränga regler. Lika villkor mellan båda parternas lagstiftning är naturligtvis av avgörande betydelse i avtal om gemensamt luftrum, där flygbolag i EU och tredjeländer skulle få möjlighet till obegränsat tillträde till varandras marknader. Annars skulle det kunna sluta med en snedvridning av konkurrensen, och det finns också risk för omlokalisering, vilket skulle leda till att europeiska flygbolag flyttade till länder med mindre entydiga regler. Detta är anledningen till att jag har lagt fram ett ändringsförslag om att införa regleringskonvergens kring säkerhet, statligt stöd och konkurrens i mitt betänkande, för att få till stånd regleringskonvergens också på dessa områden. Om det skulle visa sig vara omöjligt att nå ett avtal om gemensamt luftrum skulle kommissionen ombes utveckla rättvisa och öppna mekanismer för en uppdelning av trafikrättigheter mellan medlemsstaterna. För det tredje och sista bör kommissionen också rådfråga och informera alla berörda parter inom luftfartsindustrin samt Europaparlamentet under förhandlingarna om det stora antalet luftfartsavtal som sluts mellan EU och resten av världen under de kommande åren. Dessa tre betydelsefulla faktorer reflekteras också i Roberts Zīles betänkande om Ryssland och Kina. Även här måste ömsesidighetsprincipen tillämpas. De höga avgifter som Ryssland kräver för flygrutter över Sibirien måste avskaffas. Asiens betydelse tilltar trots allt, och den kortaste flygrutten dit är fortfarande via Ryska federationen. Därför förtjänar också Zīle vårt fulla stöd. Roberts Zīle (UEN )    , . – Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka alla skuggföredragandena och de som har lagt fram förslag som avser Europeiska kommissionens rapport. Enligt min uppfattning ledde detta till att vi i utskottet för transport och turism lyckades uppnå ett gott resultat. Jag tror att vi alla hade ett gemensamt mål – att ge de personer från kommissionen som för samtal med Ryssland och Kina något att arbeta med och, naturligtvis, att sända en politisk signal till rådet om att tillhandahålla ett mandat. I dessa avseenden lyckades vi enligt min uppfattning också formulera en mycket tydlig ståndpunkt i de viktigaste frågorna. När det gäller förbindelserna med Kina, och med hänsyn till den snabbt växande kinesiska luftfartsmarknaden – om tio år kommer Kina t.ex. att vara den största marknaden i Asien för fraktflyg – följde vi flera principer under vårt arbete. Först och främst måste det göras snabba framsteg i fråga om skapandet av ett heltäckande luftfartsavtal mellan Europeiska unionen och Kina. För det andra måste avtalet naturligtvis grundas på ett övergripande avtal. Som Saïd El Khadraoui, min kollega, just sa vill vi gärna se en mycket snabb utveckling på denna grund av förbindelserna med Kina. För det tredje skulle vi samtidigt som ett heltäckande avtal förbereds vilja se en utvidgning av mandatet så att det också täcker krav på säkerhetsinfrastrukturen på flygplatser och på kvaliteten hos Kinas flygledning. För det fjärde betonas i betänkandet särskilt behovet av att utan dröjsmål nå resultat på området för flygfrakt som skulle göra det möjligt för europeiska företag att snabbare kunna konkurrera på den potentiellt största asiatiska flygfraktmarknaden. Vad gäller Ryssland är den viktigaste aspekten att utskottet för transport och turism har ansett Rysslands praxis vara totalt oacceptabel när det gäller inkasserandet av över 250 miljoner euro varje år från flygbolag inom EU för överflygning av Sibirien, vilket är en överträdelse av Chicagokonventionen som Ryssland undertecknat. Det mesta av dessa pengar investeras i det ryska flygbolaget Aeroflot, som följaktligen gör en årlig vinst på över 100 miljoner US-dollar och kan bibehålla omkring 38 procent av marknaden för flygtransporter mellan Europeiska unionen och Ryssland. Det gläder mig att mina kolleger i utskottet för transport och turism anser att Europeiska kommissionen borde ställa mycket hårdare krav i samtalen med Ryssland, såväl inom ramen för Världshandelsorganisationen som i fråga om projekt beträffande modernisering av luftfarten. Enligt vår uppfattning kan denna betalningsmekanism absolut inte få fortfara till 2013 i denna mycket ogenomblickbara form. Dessutom skapar dessa betalningar diskriminerande hinder för många europeiska flygbolag när det gäller att vinna mark på den tidigare nämnda kinesiska marknaden. Uttrycket i utkastet till resolutionsförslag är ännu strängare – Europaparlamentet accepterar inga andra betalningsformer som ersättning för avgifterna för överflygning av Sibirien. Vi i utskottet för transport och turism anser också att alla flygbolag inom EU måste ges en jämbördig icke-diskriminerande rättslig status i samtalen mellan EU och Ryssland för att de ska få möjlighet att få start- och landningsrätt på ryska flygplatser. Avslutningsvis vill jag säga att vi i utskottet skulle vilja se mer information om såväl förhandlingar som deras status, vilket skulle ge Europaparlamentet bättre möjlighet att försvara européers intressen – vad gäller såväl flygbolag som passagerare – på området för andra länders luftfartsmarknad. Jacques Barrot,    . – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill rikta ett varmt tack till Saïd El Khadraoui och Roberts Zīle för deras arbete och för den samarbetsanda som har präglat vårt arbete. Jag vill även tacka ledamöterna i utskottet för transport och turism för deras stora insatser i den här viktiga debatten. Herr talman, jag vill påpeka att debatten kommer lägligt, med tanke på att jag måste utarbeta nya luftfartsavtal under 2006. Det var mycket värdefullt att parlamentet informerade mig om gemenskapens externa luftfartspolitik. Dessa två betänkanden utgör ett viktigt bidrag i den interinstitutionella dialogen om gemenskapens åtgärder på det här området. Under de senaste 20 åren har gemenskapens ansvarsområden inom luftfarten ökat. Medlemsstaterna har avskaffat gränserna till de nationella marknaderna för att få en enda marknad – gemenskapens marknad – som hädanefter kommer att bygga på en fullständig uppsättning gemensamma regler på områden som säkerhet, skydd och styrning av lufttrafik. Gemenskapen, som styrs av rättsstatsprincipen, är den grund som marknaden, som har blivit allt viktigare för varje år, vilar på. Varje år reser 600 miljoner passagerare medan 60 miljoner ton varor transporteras. Övergången från ett bilateralt system mellan stater till ett system som bygger på avtal som förhandlas fram på gemenskapsnivå innebär nya och viktiga framtidsutsikter tack vare de möjligheter den stora europeiska marknaden erbjuder och möjligheterna att utveckla samarbetet inom gemenskapen. Övergången från ett bilateralt system till ett gemenskapssystem utgör även ett rättsligt krav när det gäller att säkerställa att gemenskapens regelverk erkänns och efterlevs inom luftfartssektorn. I Saïd El Khadraouis betänkande behandlas en rad av de viktigaste problemen inom vår politik. För det första betydelsen av att vidta åtgärder för att justera de bilaterala avtalen, som ända sedan domstolens domar har varit föremål för rättslig osäkerhet. Herr El Khadraoui, tillsammans med medlemsstaterna arbetar vi med denna uppgift i en anda som präglas av stort samförstånd och med alla de påtryckningsmedel som finns att tillgå i EU:s externa politik. För det andra betonade ni behovet av att alltid sträva mot det dubbla målet marknadsöppning och rättslig konvergens, vilket jag tackar er för. Prioriteringen av rättslig konvergens gör det möjligt för oss att utveckla vår internationella verksamhet och vår branschs internationella verksamhet i en miljö som präglas av sund och rättvis konkurrens. Vi måste sträva efter båda dessa mål samtidigt. Gemenskapens effektivitet och trovärdighet i förhandlingarna är beroende av att vi gör det. Slutligen måste detta rättsliga samarbete, så långt det är möjligt, vara beroende av tekniskt samarbete för att kunna garantera en hög konvergensnivå på så viktiga områden som säkerhet och skydd, icke att förglömma de problematiska miljörelaterade och sociala områden som utgör en del av vår europeiska sociala modell. Med parlamentets stöd kommer vi att fortsätta att uppmana till nya förhandlingsmandat. Ukrainas integrering i det europeiska området, ett avtal med Australien och Chile samt inledning av förhandlingar med Kina och Indien kommer att vara prioriteringarna för 2006. Kina och Ryssland behandlas i två meddelanden från kommissionen som Roberts Zīles betänkande bygger på. Jag börjar med Ryssland och frågan om överflygning över Sibirien. Jag vill tacka er för ert stöd i denna fråga och för era högst berättigade krav. Vi är fast beslutna att få ett stopp på dessa avgifter som utan tvekan strider mot all internationell lagstiftning. Innan vi tar ställning till ett omfattande luftfartsavtal med Ryssland måste vi lösa denna specifika fråga genom att även beakta Rysslands vilja att bli medlem av WTO. Under de senaste månaderna har jag ökat förhandlingstakten i förhandlingarna med den ryska regeringen. Frågan togs upp under toppmötet mellan EU och Ryssland i oktober efter att José Manuel Barroso skickat ett brev till Vladimir Putin. Jag har haft två möten med den ryska transportministern Igor Levitin, och vid dessa möten betonade jag att behovet av en lösning är brådskande. När det gäller vår ståndpunkt är vi fast beslutna: vi uppmanar den ryska regeringen att upprätta ett tydligt och icke-diskriminerande system och gradvis minska avgifterna innan de avskaffas helt och hållet 2013, vilket var det datum som den ryska regeringen och kommissionen kom överens om 2004. Slutligen efterlyser vi en avskaffning av restriktionerna när det gäller europeiska flygbolags överflygningar över Sibirien. Eftersom den ryska regeringen vid denna tidpunkt ännu inte har kommit med några lämpliga reaktioner på detta måste vi ta upp frågan på alla nivåer. En lösning på problemet måste hittas innan Ryssland blir medlem av WTO. När det gäller den expanderande kinesiska marknaden finns det uppenbara fördelar med en gemenskapsstrategi, vilket Roberts Zīle har visat. På lång sikt är möjligheten till ett avtal med Kina avgörande för de europeiska aktörerna. Vår strategi när det gäller Kina måste dock vara successiv och metodisk för att stärka vårt samarbete och samtidigt utforma en rättslig konvergens som är godtagbar för vår bransch. Det råder ingen tvekan om att den första förhandlingsfasen måste handla om att förbättra den rättsliga ramen och de villkor som gäller kommersiell verksamhet. Våra flygbolag är drabbade av oberättigade restriktioner som omedelbart måste hävas. Vi kommer att prioritera dessa aspekter som handlar om att ”göra affärer”. Herr talman! Jag vill gärna tacka Europaparlamentet för att det bidragit till att göra dessa viktiga förhandlingar så framgångsrika. Förhandlingarna kommer att göra det möjligt för Europeiska unionen att utöka möjligheterna för dess luftfartsbransch, en bransch som jag anser förtjänar beröm för att den skapar arbetstillfällen i Europa och för att den uppvisar en särskilt dynamisk sida av Europa och ett Europa där transportutvecklingen går hand i hand med en hög säkerhetsnivå och transport av hög kvalitet. Jag vill än en gång tacka Saïd El Khadraoui och Roberts Zīle, och jag vill även tacka ert utskott. Zsolt László Becsey    . – Herr talman! Jag vill uttrycka min uppskattning för föredraganden Saïd El Khadraouis ytterst noggranna arbete. Utskottet för transport och turism godtog hans betänkande som en lämplig kompromiss. Därför vill jag på mina egna och gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraters vägnar meddela att betänkandet i stort sett överensstämmer med parlamentets ståndpunkt. Vid fastställandet av de allmänna principerna har vi betonat att när en fråga faller inom gemenskapens behörighetsområde måste, i enlighet med domstolens dom, å ena sidan all form av diskriminering mellan partner inom gemenskapen upphöra och å andra sidan måste avtal om ett gemensamt luftrum (”open skies”) i den omfattning så är möjligt slutas. Befintliga bilaterala avtal kan harmoniseras genom denna strategi. Samtidigt återstår det att besluta om hur flygningarna ska fördelas mellan medlemsstaterna i de kommande förhandlingarna med utländska partner i de fall då antalet flygningar är begränsade. Kommissionen måste snart överlämna ett konkret dokument om denna känsliga fråga till parlamentet. Dessutom tror jag att det finns en annan viktig princip i kommissionens och parlamentets strategi, där behovet av ökad teknisk harmonisering med externa partner betonas. På så sätt kan vi i första hand bibehålla flygsäkerheten, som är hörnstenen i vår utrikespolitik, och indirekt underlätta genomförandet av miljö- och konkurrensrelaterade prioriteringar. Jag instämmer emellertid inte med att de europeiska sociala rättigheterna, framför allt medlemsstaternas, bör utökas till att omfatta de avtal som slutits med tredjeländer och flygplan som flyger under andra nationers flagg. De bör följa bestämmelserna i den internationella gällande arbetsrätten och normerna för säkerhet och konkurrens. Allt utöver detta, även inom Europeiska unionen, skulle endast bidra till att öka den onödiga publicitetskampanjen mot nya medlemsstater under förevändningen av icke existerande social dumping. Jag är också emot beskattningen av lufttransport av miljömässiga skäl, dels eftersom det inte finns någon internationell lagstiftning när det gäller detta och dels eftersom denna konkurrenspräglade sektor måste finansiera sig själv, inklusive flygplatser, genom sina egna intäkter. Det bästa miljöskyddet är att säkerställa att den tekniska säkerheten utvecklas, inte att införa en ny skattebörda. Vi har accepterat inbegripandet av lufttransport i systemet för handel med utsläppsrätter som en del av kompromissen, men direkt beskattning är utesluten. Som ledamot från en ny medlemsstat är det särskilt viktigt för mig att grannregionerna, Balkan och partner från stora marknader såsom Kina, USA och Ryssland prioriteras. Slutligen vill jag säga att parlamentet kontinuerligt bör engageras i förhandlingsomgångarna för att kunna säkerställa öppenhet i förhandlingarna. Bogusław Liberadzki,    . –  Herr talman! Jag vill börja med att säga att både Roberts Zīle och Saïd El Khadraoui har lagt fram utmärkta betänkanden som jag vill tacka dem för. Det faktum att vi behandlar dessa betänkanden i anslutning till varandra är också positivt, eftersom det ger en antydan om vår politik när det gäller civilflyg i allmänhet, och framför allt i fråga om Kina och Ryssland. De senare har en nyckelroll när det gäller ekonomiska, politiska och befolkningsrelaterade villkor, också i länder där luftfarten utvecklas mycket snabbt. Betänkandet som lades fram av Saïd El Khadraoui ger oss ett underlag för en gemensam luftfartspolitik för EU i förhållande till resten av världen. Detta innebär att EU får en starkare position, och min grupp välkomnar verkligen denna strategi. Roberts Zīle betonade i sitt betänkande att utskottet för transport och turism inte hade tillgång till förhandlingsmandatet i förväg, och jag kan försäkra kommissionsledamoten om att kommissionen kommer att ombes vara mer öppen gentemot parlamentet när det gäller förhandlingsmandat. Vi anser att den ståndpunkt när det gäller Ryssland som beskrivs i parlamentets betänkande är vänlig, men bestämd, och jag är mycket nöjd med att kommissionsledamoten också har uttryckt sitt stöd för denna typ av strategi. Vi ställer oss helt och hållet bakom kraven på standarder när det gäller servicekvalitet, miljöskydd, teknisk utrustning för flygplatser och kontroll av lufttrafiken, inklusive säkerhetsfrågor. I grund och botten är vi emot avgifter för flygningar över Sibirien och anser att denna fråga bör lösas tillsammans med de andra frågor som tas upp i förhandlingarna med Ryssland. Vi betonar att principen om ömsesidighet måste följas, bl.a. i förbindelserna med både Ryssland och Kina. Detta gäller framför allt inom debatter om en gemensamt konkurrensområde på luftfartsområdet för EU:s medlemsstater samt för ryska och kinesiska aktörer. Därför stöder jag ett antagande av dessa två betänkanden, och föredragandena förtjänar vårt tack för det arbete de utfört. Jag är också mycket glad över att kommissionens, kommissionsledamotens och parlamentets ståndpunkter överensstämmer i så många hänseenden. Eva Lichtenberger,    . – Det råder inget tvivel om att lufttransport är en av de sektorer som har störst inverkan på tillväxten, och detta har vi alla blivit medvetna om under debatten om dessa två betänkanden. Särskilt stor hänsyn har tagits till två frågor, nämligen flygsäkerhet och naturligtvis miljöskydd. När det gäller flygsäkerhet finns det ett brådskande behov av ömsesidiga inspektionsrättigheter, inte minst inom ramen för SAFA (säkerhetskontroll av utländska flygplan), samt utbildning av inspektionspersonal och utbyte av information med tredjeland, vilket är ett viktigt steg för framtiden och något som vi i parlamentet redan har diskuterat. Det måste dock påpekas att lufttransportsektorn har haft lika stor betydelse när det gäller att förhindra att Kyotomålet uppnås. Om ingen åtgärd vidtas kommer lufttransportsektorn själv att lägga beslag på allt manöverutrymme när det gäller utsläpp som är tillåtna enligt Kyotoprotokollet och som har minskat inom andra sektorer. Detta innebär att både industrin och de privata hushållen har minskat utsläppen medan lufttransportsektorn kommer att fortsätta med utsläppen såvida vi inte vidtar åtgärder. Därför måste debatten om eventuella åtgärder – oavsett om dessa är skattemässiga eller handlar om utsläppshandel – fortsätta att vara förutsättningslös. Detta är en fråga som vi själva måste ta itu med för att kunna ta Kyoto på allvar. Samtidigt måste vi ta upp bullerfrågan och regionalt antagna förbud mot nattflygningar – inte minst på internationell nivå – och göra social dumping omöjlig. Inom det gemensamma luftrummet – där viktiga åtgärder redan har vidtagits – måste Europa uttala sig med säkerhet och med en och samma röst för att bibehålla balansen. Ingen nation eller grupp av nationer ska kunna åtnjuta globala konkurrensfördelar som andra förvägras. Vladimír Remek,    . –  Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Flyg i största allmänhet har alltid varit ett intresse för mig, för att inte säga passion, och det är 40 år sedan jag själv började flyga. Jag har alltid varit och fortsätter att vara stolt över att människans strävan på detta område – och jag tänker då främst på flygtrafiken – kan fungera som ett exempel på ett effektivt och brett internationellt samarbete som står över ideologiska meningsskiljaktigheter. Detta garanterar bl.a. att flygtrafiken faktiskt är det säkraste transportmedlet. Det är framför allt på grund av dessa orsaker som jag på det hela taget gärna vill rösta för dagens betänkanden. Deras syfte är att öka det internationella samarbetet som i sin tur kommer att bidra till att göra luftfarten bättre, säkrare och mer effektiv. Jag kan emellertid inte ge mitt fulla stöd till ett av betänkandena på grund av dess rekommendation om att förhindra Rysslands anslutning till WTO, bl.a. eftersom avgifterna för flygningar över Sibirien inte har avskaffats. Jag vill understryka att jag inte förespråkar avgifterna som sådana eftersom de inte utgör en logisk lösning. Såsom jag ser det är det emellertid oacceptabelt att något som är liktydigt med ett hot används mot en självständig stat och att ett hinder effektivt ska avlägsnas för att göra plats för ett annat, som enligt min mening är mycket mer allvarligt. Jag är positiv till hårda och öppna förhandlingar, men de ska trots allt vara just förhandlingar. Mieczysław Edmund Janowski,    . –  Herr talman! Jag vill berömma de båda föredragandena för deras arbete och gratulera dem. Det är positivt att EU:s förslag till en gemenskapspolitik för luftfarten tar hänsyn till ekonomiska, tekniska, rättsliga, sociala och miljömässiga intressen, utan att bortse från säkerhetskraven. De senares betydelse blir särskilt tydlig vid olyckor, dåliga väderförhållanden eller strejker eller när terroristhoten trappas upp. Jag vill tillägga att passagerare inte får behandlas som ett nödvändigt ont när sådana situationer uppstår, vilket tyvärr är fallet för närvarande. Jag vill kortfattat ta upp en rad viktiga frågor. När det gäller politiken om ett gemensamt luftrum (”open skies”) anser jag att det vore värdefullt att öka antalet flygplatser i de av EU:s medlemsstater som fungerar som nav för internationella flygningar. Detta skulle göra det betydligt enklare att transportera såväl passagerare som varor. Där så är lämpligt bör EU-medel användas för att modernisera flygplatserna, och jag är mycket glad över det tillkännagivande med denna innebörd som har gjorts. För det andra bör den servicenivå som EU-medborgarna erbjuds när de checkar in vara likartad, oavsett vilken flygplats de checkar in på, och detsamma bör gälla service och flygningar till platser utanför EU. För det tredje bör det finnas en garanti om att anpassningar för funktionshindrade flygpassagerare har skett både inom och utanför EU, och vi hade faktiskt en debatt om denna fråga för bara några veckor sedan. För det fjärde ska hela gemenskapen vara engagerad i förhandlingar om frågor såsom avgifter för flygningar över ryskt territorium, och faktum är att dessa avgifter bör avskaffas utan fördröjning. För det femte vill jag föreslå att alla de flygplan som används av flygbolag inom EU, oavsett var de har tillverkats, bör använda sig av likartade tekniska lösningar när det gäller passagerarnas säkerhet. Jag vill avsluta med att säga att ett utökat samarbete mellan transportföretag bör uppmuntras. Samarbetet bör omfatta pris- och tidtabellsflexibilitet eftersom syftet bör vara att få passagerarna att känna att transportföretagens verksamhet utgår från dem och att de inte betraktas som problematisk frakt, vilket ibland är fallet. Luis de Grandes Pascual (PPE-DE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot för transport, mina damer och herrar! Jag uttalar mig i egenskap av föredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater om betänkandet om Europeiska unionens relationer med Ryssland och Kina på luftfartsområdet. Jag vill än en gång informera er om de slutsatser som vi i utskottet för transport och turism ursprungligen kom fram till. Jag vill att börja med att tacka föredragandena Saïd El Khadraoui och Roberts Zīle. Jag anser att ert arbete, herr Zīle, har varit helt och hållet positivt, eftersom det har gjort det möjligt för alla parlamentets grupper att förstå omfattningen av detta förslag och behovet av att skapa ett gemensamt luftrum för att kunna stärka vår ställning i världen. Europeiska unionen måste skapa närmare band till dess partner, däribland Ryssland och Kina. Mina damer och herrar! Ryssland prioriteras av Europeiska unionen, inte bara som ett grannland, utan på grund av en rad orsaker som är specifika för landet, både ur ekonomisk och politisk synvinkel. Genom att 75 procent av den externa passagerartrafiken har Europeiska gemenskapen som destination måste Europeiska unionen kunna presentera ett förslag för våra ryska partner som är inriktat på ett framtida globalt avtal inom luftfartssektorn och som vi menar måste genomföras stegvis efter det att problemet med betalning för rätten att flyga över Sibirien har lösts. Detta problem, mina damer och herrar, är ett stort hinder mot inledningen av förhandlingar, och vi anser att Europeiska unionen måste inta en mycket fast och krävande ståndpunkt gentemot våra ryska partner. I detta avseende är vi nöjda med det som kommissionsledamot Jacques Barrot har sagt denna morgon. När det gäller Kina är vi också positiva till att sluta ett globalt avtal eftersom Kina innebär oändliga marknadsmöjligheter för Europeiska unionen. Under de kommande åren förväntas den enorma kinesiska marknaden uppvisa en varaktig tillväxt inom den kommersiella luftfartssektorn på mellan 9 och 15 procent. Dessutom genomför Kina en reform- och liberaliseringsprocess inom luftfartssektorn, vilket underlättar utländska investeringar och genomförandet av ett omfattande program för att bygga flygplatser. För att kunna inleda framgångsrika förhandlingar med våra kinesiska partner är det dock nödvändigt att Kina först sluter ett horisontellt avtal med Europeiska unionen och löser problemet med de överflygningar över Sibirien som europeiska flygbolag är tvungna att göra för att kunna nå Kina. Jörg Leichtfried (PSE ).    – Herr talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! Jag vill först av allt ta tillfället i akt att gratulera föredragandena till det arbete de har utfört. Jag menar att reformen av den internationella lufttransportsektorn även måste möjliggöra upprättandet av ett gemensamt luftrum med enhetliga standarder. Att beakta sådant som effektiviteten och säkerheten på flygningar är inte bara ett bidrag till EU:s grannskapspolitik, utan ligger dessutom verkligen i vårt eget intresse. Därför är det ytterst viktigt för vår egen säkerhet att enhetliga säkerhetsstandarder för luftfarten införlivas i eventuella nya trafikavtal med tredjeland eftersom detta är det enda sättet att förhindra framtida flygkatastrofer och garantera en enhetlig och hög säkerhetsstandard. Vi måste emellertid överväga möjligheten att tillhandahålla stöd till de stater som inte kan uppfylla dessa tekniska standarder. Det viktigaste är inte bara att de gemensamma reglerna på området flygsäkerhet efterlevs, utan även, och framför allt, att de regler som rör social- och miljöpolitiken efterlevs. Det finns få, om ens några, hänvisningar till sådana regler i de bilaterala avtal som för närvarande gäller. Öppningen av luftfartssektorn får under inga omständigheter uppnås på ett sätt som är till nackdel för de anställda som i tredjeland kan omfattas av mindre stränga sociala säkerhetsbestämmelser. Det skulle inte minst innebära en avsevärd säkerhetsrisk om dessa anställda skulle utföra sina arbetsuppgifter under oacceptabla förhållanden. Om alla som blir aktiva på marknaden omfattas av samma regler är det i framtiden osannolikt att säkerheten inom luftfarten går förlorad p.g.a. social dumpning. Georg Jarzembowski (PPE-DE ).    – Herr talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! Jag kan naturligtvis inte göra något annat än att instämma med de ledamöter i min egen grupp som redan har talat och samtidigt framföra mitt tack till de båda föredragandena. Det finns en fråga som jag framför allt vill framhålla. Det är väldigt bra att det råder samsyn i denna fråga inom parlamentet och kommissionen, och det gläder mig mycket. Jag vill emellertid påpeka att alla medlemsstater inte har samma positiva inställning som oss till frågan om en enda luftfartspolitik för att gynna våra flygbolag, de som arbetar för dem och de som reser med dem, och det finns flygbolag som ofta hellre vill företrädas av sina nationella regeringar än av kommissionen vid handel med tredjeländer. Därför måste vi se till att kommissionens förhandlingar med tredjeländer, t.ex. USA, visar medlemsstaterna att en gemensam europeisk luftfartspolitik är att föredra jämfört med 25 olika politiska lösningar för luftfarten när det gäller tredjeland. Denna dimension får vi aldrig glömma bort. Vi är övertygade om att det är rätt och ligger i branschens, de anställdas och flygpassagerarnas intresse att eftersträva en gemensam politik i förhållande till tredjeland. Flera regeringar måste emellertid övertygas om att så är fallet. Inés Ayala Sender (PSE ).    – Herr talman! Jag vill börja med att gratulera de två föredragandena, Roberts Zīle och Saïd El Khadraoui. Jag vill gratulera den senare till dennes utmärkta arbete som är särskilt viktigt och en milstolpe i processen mot ett skapande av gemensamt luftrum mellan Europeiska unionen och tredjeland och som nu gör det möjligt för oss att reflektera över vad som har uppnåtts, vilka utmaningar som återstår och var det krävs vissa villkor för social och miljömässig jämlikhet. Vidare vill jag gratulera kommissionsledamoten som med berömvärd uthållighet framgångsrikt fullföljer gemenskapens mandat och som genom att gradvis lämna föråldrad och alltmer ineffektiv bilateralism gör det möjligt för oss att påskynda initiativet som i mångt och mycket ökar vår trovärdighet i förhandlingarna som är inriktade på att skapa ett gemensamt europeiskt luftrum. I detta hänseende inger framför allt hänvisningen till övergången från nationella flygbolag till europeiska flygbolag mycket hopp. Jag vill emellertid framhäva vissa aspekter som oroar oss, framför allt fördröjningen i avtalet med Förenta staterna. Vi vet att detta är en välkänd taktik i förhandlingarna; de hoppas få större fördelar men måste i slutändan delta som alla andra. Detta har Kyotoprotokollet visat. Därför uppmanar vi er att vara strängare i detta hänseende. Vidare vill jag betona behovet av att upphöra med bilateralism i förhandlingarna med Ryssland och naturligtvis dess oacceptabla system med extra avgifter, som fullständigt strider mot internationell lagstiftning. Detta är lärdomar som vi måste använda oss av i de pågående förhandlingarna med Kina. Vi vill även att den stärkta Europeiska byrån för luftfartssäkerhet ska ha en överenskommen och entydig metod för samarbetet med Eurocontrol, för att kunna överbrygga den uppenbara konflikten mellan de två organen som kan visa sig vara motsägelsefull. Slutligen vill jag säga att när det gäller den tillämpning som sker inom avtalen eller kraven på miljöregler och lagstiftning om sociala rättigheter vill vi att denna förhandling ska röra sig mer emot de internationella regler som är närmare de strängare europeiska reglerna, med andra ord ska de harmoniseras uppåt. I detta avseende vill vi att kommissionsledamoten ska informera oss om den aktuella situationen när det gäller omvandlingen av JAR-OPS till EU-OPS, dvs. alla regler om flygtider och vilotider enligt det avtal som slöts i rådet och som vi tror kommer vara viktigt inom ramen för förhandlingen om unionens utrikespolitik på luftfartsområdet. Manolis Mavrommatis (PPE-DE ).    – Herr talman! Initiativbetänkandet av Roberts Zīle ger en heltäckande bild av förbindelserna mellan Europeiska unionen och Folkrepubliken Kina och Ryssland på lufttransportområdet. Det som är viktigt är emellertid de skillnader som finns när det gäller flygningar över de två ländernas territorium. Såsom föredraganden så riktigt påpekar har vi å ena sidan processen med att utveckla, modernisera och liberalisera det kinesiska civilflyget, som pågår. Å andra sidan kvarstår problemen när det gäller Ryssland, framför allt eftersom alla insatser att hantera och kontrollera lufttrafiken används i ett försök att subventionera de ryska flygbolagen, i strid mot konkurrenslagstiftningen. I båda fallen anses kommissionsledamot Jacques Barrots ingripanden ha fungerat som en katalysator, även om problemen än så länge kvarstår när det gäller det andra fallet. När det gäller Folkrepubliken Kina välkomnar jag utvecklingen, framför allt landets antagande av reglerna för ett gott samarbete med Europeiska unionen, där den viktigaste delen är den kinesiska regeringens öppning av luftkorridorerna för europeiska företag för att kunna erbjuda fullständig service till passagerarna och frakttransporterna genom att öka antalet flygningar. Som ledamot av delegationen för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Folkrepubliken Kina välkomnar jag kommissionsledamotens allmänna ståndpunkt, framför allt åtgärden av kommissionsledamot Barrot när det gäller slutförandet av flygavtalen, även om jag vill påpeka att det för parlamentet vore logiskt att ha tillgång till villkoren för det förhandlingsmandat som kommissionen vill ha från rådet när det gäller Kina. Slutligen är jag överens med föredraganden om att ett övergripande avtal med Ryssland inte bör slutföras förrän man har hittat en lösning på problemet med flygningar över Sibirien, en lösning som innehåller åtgärder för avskaffandet av överflygningsavgifter. Jag hoppas att vi ska kunna uppnå ett så enhetligt avtal som möjligt eftersom båda sidor, Ryssland och Europeiska unionen, är beroende av varandra för att gynna våra befolkningars intressen. Ulrich Stockmann (PSE ).    – Herr talman! Jag har tre kommentarer. För det första välkomnar vi visserligen kommissionens åtgärd som syftar till en successiv utvidgning av gemenskapens avtal med tredjeländer, men de långtgående effekterna på transportsektorn i dess helhet, på miljön, konkurrensen och den inre marknaden gör att jag måste be er åter överväga om inte utrikespolitiken för flygtransporter bör drivas med medbeslutandeförfarandet. För det andra förväntar vi oss av kommissionen att den inte bara ska staka ut sin strategi, utan också att den ska göra upp en förteckning över länder som vi första hand bör sluta avtal med och försöka ingå ett med dem. Kommissionsledamoten beskrev tidigare kortfattat hur detta skulle kunna ske. För det tredje måste alla avtal styras av principen att det i första hand gäller att åstadkomma ett ömsesidigt öppnande av marknaderna på lika villkor. Under de aktuella förhandlingarna med Ryssland och Kina bör vi tänka på att, om problemet med Ryssland när det gäller överflygningsavgifterna inte reds ut först, ett avtal med Kina skulle strida mot kravet på ömsesidighet. De överflygningsvillkor som Ryssland ålägger Kina är nämligen inte desamma som för de europeiska flygbolagen, vilket vi inte kan acceptera. Piia-Noora Kauppi (PPE-DE ).    – Herr talman! Jag instämmer med de kolleger som har uppmärksammat det utmärkta arbete som utförts av föredragandena Saïd El Khadraoui och Roberts Zīle. Jag stöder föredragandens åsikt när det gäller behovet av att utveckla en gemensam yttre flygpolitik för EU. Utöver EU:s flygpolitik måste vi emellertid kunna utveckla bilaterala flygavtal med tredjeländer, eftersom det är svårt för flera av våra partner att binda sig för de gemensamma unionsavtalen. Jag vill ändå betona att dessa bilaterala avtal borde fungera utöver och komplettera – inte ersätta – den gemensamma flygpolitiken. Det viktigaste är att säkerställa att flygtrafiken fungerar normalt utan onödiga konfrontationer medan vi förhandlar. Som föredraganden har sagt har vi noterat svårigheterna när det gäller att förhandla fram ett heltäckande avtal med Ryssland. De avgifter som införts på flyg över ryskt territorium strider klart och tydligt mot internationell rätt och är oacceptabla. Tråkigt nog verkar det som om Ryssland alltid på något sätt utnyttjar sitt luftrum för strategiska syften. Jag anser inte att vi kommer att få bort dessa avgifter, även om Ryssland inte längre skulle ta ut överflygningsavgifter. I EU betalar vi årligen omkring 250 miljoner euro i sådana avgifter. Sorgligt nog hamnar en stor del av den summan på det ryska flygbolaget Aeroflots konton. Det är också dåligt för konkurrenssituationen i Europa. För Finland är dessa avgifter avgörande, eftersom det enda realistiska alternativet för att flyga till Asien är att flyga över Sibirien. Vi borde säkerställa lika villkor för alla EU-operatörer. I dag är det inte så, eftersom dessa avgifter ofta är godtyckliga och skiljer sig åt mellan flygbolagen. Eftersom Ryssland verkar föredra bilateralt samarbete är det med glädje jag noterar att det råder en öppnare attityd i Kina. Jag hoppas att rådet är överens om att inleda förhandlingar med Kina och ge kommissionen ett ordentligt mandat för att uppnå ett gemensamt flygavtal. Genom att säkerställa hållbara ekonomiska och reglerande villkor för flygtrafik till Asien vitaliserar vi också den europeiska flygindustrin och säkerställer möjligheten att erbjuda effektiva flygförbindelser och flygrutter, inbegripet i de mer glesbefolkade och geografiskt avlägsna områden i Europa, såsom de norra delarna av Finland. Jacques Barrot,    . – Herr talman! Jag vill tacka de ledamöter som kommenterade Saïd El Khadraouis och Roberts Zīles utmärkta betänkanden. Jag vill också passa på att bekräfta att jag regelbundet kommer att informera parlamentet om de strategiska riktlinjerna för vår internationella förhandlingspolitik. Än en gång vill jag tacka våra båda föredragande för deras utmärkta arbete. Det finns en hel del utrymme för att utveckla flygsektorn, och det är en väsentlig del av vår transportpolitik. Jag är naturligtvis glad över ert breda stöd för regleringskonvergens. Det är ett mål som går hand i hand med öppnandet av marknaderna. Eftersom vissa partner inte gör tillräckligt för att säkerställa en rättvis och effektiv handelsmiljö är regleringskonvergens något som måste prioriteras. Marknaderna kan bara öppnas gradvis när det krävs en försiktigare strategi. Ibland behöver vi också inta en fast hållning. Så förhåller det sig redan, och så kommer det att bli i ännu högre grad när det gäller Ryssland och frågan om de sibiriska överflygningarna, vilket Piia-Noora Kauppi framhöll för en stund sedan. Dessutom är dessa överflygningar föremål för godtyckliga avgifter. Jag gläder mig därför åt ert tydliga och otvetydiga stöd på denna punkt. Jag avser att ägna stor uppmärksamhet åt säkerheten och åt säkerhetsfrågor som ibland plötsligt dyker upp inom denna sektor. Bortsett från konkurrensen måste vi noga säkerställa att de sociala och miljömässiga normerna efterlevs helt och hållet. I detta sammanhang vill jag säga till parlamentet att det är en fördel att vi har en strategi på EU-nivå och att vi kan underteckna övergripande avtal, eftersom det ger oss möjlighet att påverka den internationella lagstiftningen för civil luftfart. Ett förenat Europa har mycket större möjlighet att utveckla vissa normer och att leda dem i riktning mot högre kvalitet, både när det gäller miljön och den sociala dimensionen. Med tanke på detta ber jag att få tala om för er, fru Kauppi, att arbetet med texten om de ”operativa normerna” just nu håller på att avslutas för att en gemensam ståndpunkt ska kunna intas av rådet. Juristlingvisterna måste översätta texten, och därefter ska den skickas tillbaka till parlamentet för en andra behandling i mars eller april. Slutligen vill jag säga att framstegen med förhandlingarna med Förenta staterna om ett gemensamt luftrum bör ge nödvändig stimulans åt den gemenskapsstrategi som blir en följd av EG-domstolens utslag. I detta hänseende är det för tidigt att göra en närmare bedömning av situationen. Vi väntar på klarare insikt i det amerikanska transportministeriets nya tolkning av kontrollbestämmelserna för de amerikanska flygbolagen. Visserligen har vi gjort många framsteg, i synnerhet när det gäller regleringskonvergens, där vi praktiskt taget har nått en överenskommelse. Jag hoppas att dessa förhandlingar på ett avgörande sätt kommer att stimulera gemenskapens strategi. Denna strategi är avgjort bättre än bilaterala överenskommelser, som aldrig kan bli lika effektiva för vår europeiska industri. Det är ett utmärkt exempel på att EU inom vissa områden skulle vinna på att ge ett samstämmigt budskap. Herr talman! Ni förstår säkert att jag i synnerhet vill tacka parlamentet för det starka stöd det har givit kommissionen för strategin att främja en specifik europeisk förhandlingsstil, som jag anser är fördelaktig både för var och en av medlemsstaterna och för hela vår europeiska industri. Jag tackar våra föredragande och parlamentet för det intresse de har visat för denna aspekt på yttre förbindelser och våra internationella förhandlingar. Denna aspekt kommer att bli viktigare med tanke på den alltmer betydelsefulla roll som flygindustrin måste spela i världen. Talmannen.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00. Gary Titley (PSE ).    – Herr talman! Jag skulle vara tacksam om ni kunde framföra våra tack till talman Josep Borrell för hans vänliga ord i går till minne av vår kollega, Phillip Whitehead. Jag vet att jag inte bara talar för hela min delegation, utan också för hela Europaparlamentet. Phillips rättvisa och välavvägda politiska inställning gav honom nämligen vänner i hela kammaren. Vid ingången till kammaren har min delegation placerat en kondoleansbok, i vilken parlamentskolleger är välkomna att skriva ned sina minnen av Phillip. Vi kommer att överlämna denna kondoleansbok till hans familj vid minnesceremonin, som kommer att hållas i katedralen i Derby den 29 januari. Mitt kansli ger mer information till de ledamöter som önskar delta. Talmannen.    – Tack så mycket, herr Titley. Våra kolleger och vänner har säkert noterat dessa arrangemang som tyvärr har en mycket sorglig anledning. Talmannen.    – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen. Talmannen.    – Härmed är den första omröstningen 2006 avslutad. Roberta Angelilli (UEN ),    . – Delegationen från till Europaparlamentet lade ned sina röster om Brokbetänkandet, eftersom den anser att följande punkter är nödvändiga förutsättningar för Kroatiens anslutning till EU: 1. att kräva att förhandlingarna om anslutningen till EU upphävs så länge de kroatiska myndigheterna bibehåller sitt förbud, genom vilket gemenskapsmedborgare av italiensk nationalitet hindras att få tillgång till fastighetsmarknaden, vilket klart strider mot principerna för gemenskapens regelverk, 2. att som ett villkor för Kroatiens anslutning kräva full ersättning för den egendom som har konfiskerats från de tusentals medborgare av italienskt ursprung som har utvisats från kroatiskt territorium sedan 1946, 3. att uppmana de kroatiska myndigheterna att ta på sig ansvaret, som nu är historiskt bevisat och dokumenterat, för de deportationer, grymheter, massakrer och etniska rensningsaktioner som har utövats av kommunistregimen mot tusentals människor av italienskt ursprung sedan 1946. Glyn Ford (PSE ),    . – Som föredragande i det förra parlamentet för frågan om förbindelserna med Republiken Korea på området vetenskap och teknik, erkänner jag vikten av EU:s förbindelser med denna växande ekonomiska makt i Asien. Jag välkomnar därför detta betänkande, och jag stöder att det medför en utvidgning av vårt ramavtal om handel och samarbete till att även gälla de nya EU-medlemsstaterna. Mekanismen är nu på plats för ett ökat samarbete mellan EU och Republiken Korea. Det viktiga just nu är att tillämpa den. Luís Queiró (PPE-DE ),    . – Jag röstade för betänkandet på grund av de frågor som väcks, närmare bestämt den verkliga ekonomiska omfattningen av de svårigheter Maldiverna står inför efter den tragedi som drabbade landet för något över ett år sedan, förutom landets tidigare problem, och på grund av parlamentets ansvar på detta område i tekniska termer, vilket skiljer sig åt från finansinstitutens ansvar. Alyn Smith (Verts/ALE ),    . – Det är tydligt, och jag hoppas också oomtvistat, att Maldiverna ska införas i förteckningen över länder som är berättigade till bistånd efter tsunamikatastrofen 2004. Det var med glädje jag stödde denna ändring, och jag hoppas att vi så fort som möjligt kan ge landet användbart och praktiskt stöd. Frank Vanhecke (NI ).    – Herr talman! Cataniabetänkandet om unionsmedborgarskap, som vi röstade emot för en stund sedan, är nog en av de mest osammanhängande och dåligt genomtänkta texter som parlamentet någonsin har åstadkommit, vilket säger en hel del. Genom betänkandet skulle alla som råkar befinna sig mer eller mindre legalt på vårt territorium beviljas allmän rättighet att rösta i alla val. Det innehöll varken en önskan att integrera, krav på språkbehärskning eller nationalitetsvillkor. Kort sagt beviljades främlingarna alla rättigheter utan att ha några förpliktelser. Detta var helt vansinnigt. Det var ett verk av en skara förblindade ideologer som vägrade inse verkligheten med att gå in för den misslyckade mångkulturella modellen. Dessutom skadades våra medlemsstaters suveränitet i grunden genom detta betänkande. Statsmedborgarskap och alla tillhörande rättigheter måste fortsätta att vara medlemsstaternas exklusiva befogenhet. EU bör inte lägga sig i detta. Vi gjorde helt rätt när vi förkastade detta idiotiska betänkande. Luciana Sbarbati (ALDE ).    – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka min stora bitterhet över att Cataniabetänkandet inte har antagits av parlamentet. Ibland kan progressiva trender skönjas i parlamentet, medan avgjort konservativa trender råder vid andra tillfällen. Jag beklagar djupt att min egen grupp var delad när det gällde omröstningen om detta betänkande, som borde ha accepterats i en verkligt liberalistisk anda. Visserligen är europeiskt medborgarskap ”ett fortlöpande arbete” som hänger samman med medborgarskap i en av medlemsstaterna, men det är ett mål som vi bör eftersträva genom politiska åtgärder. Härvid måste EU ikläda sig den värdighet som det förtjänar och försöka att på bästa sätt tolka de nya behoven och rättigheterna för medborgarskap, som i varje fall dyker upp innan lagstiftningen kan ta hänsyn till dem. Samtidigt som jag framför mitt beklagande över att betänkandet har förkastats vill jag därför uttrycka min fullständiga solidaritet med Giusto Catania, eftersom jag har samarbetat med honom och stöder honom även i fråga om ändringsförslagen. Agnes Schierhuber (PPE-DE ).    – Herr talman! Jag har en röstförklaring att göra för delegationen från Österrikiska folkpartiet. Vi anser att Cataniabetänkandet om kommissionens fjärde rapport om unionsmedborgarskap är helt misslyckat. Vid en tid då större delen av befolkningen är skeptiska till mycket av det som sker i EU måste frågan om medborgarskap i unionen behandlas med allvar. Det är beklagligt att man i detta betänkande bara diskuterar invandrarnas situation, medan ingenting sägs om EU-medborgarnas behov. Låt mig klargöra att de som vill komma in i EU från tredjeländer, närmare bestämt som invandrare eller asylsökande, förtjänar att tas på större allvar och att behandlas med mycket större respekt än i detta betänkande. Därför har vi röstat emot det. Bairbre de Brún (GUE/NGL ),    . – Min grupp stöder starkt de åtgärder som syftar till ökad harmonisering av mänskliga och civila rättigheter för alla medborgare i medlemsstaterna. Jag stöder starkt de delar i Cataniabetänkandet där man försöker ta upp frågan om migrerande arbetstagares rättigheter, särskilt deras civila och politiska rättigheter till medborgarskap och valdeltagande. Sinn Féin tror bestämt att migrerande arbetstagare borde få fullständig tillgång till civila och mänskliga rättigheter, och att medlemsstater borde införa ett rättvist och jämställdhetsfokuserat naturaliseringsförfarande för de migrerande arbetstagare som väljer att utnyttja sådana mekanismer. Jag lade ned min röst i den slutliga omröstningen om Giusto Catanias betänkande (A6-0411/2005) om kommissionens fjärde rapport om unionsmedborgarskap (1 maj 2001–30 april 2004), på grund av att Sinn Féin i sin politik betraktar frågor om medborgarskap, val och politisk delaktighet som frågor som främst ska skötas inom medlemsstaternas styrande institutioner. Bruno Gollnisch (NI ),    . – Ingenting i Giusto Catanias betänkande om europeiskt medborgarskap förtjänade något stöd. Emellertid var två förslag särskilt chockerande. Först och främst, kravet på en form av europeiskt medborgarskap som innebär att alla fast bosatta i ett land, oavsett nationalitet, ska ha rätt att rösta och ställa upp i lokala och nationella val samt Europaval. För det andra, kravet på att de medborgerliga rättigheterna i medlemsstaterna ska harmoniseras, under förevändning att skillnaderna mellan dessa rättigheter ger upphov till diskriminering av icke-européer som önskar erhålla europeiskt medborgarskap, som det för närvarande definieras i fördragen. Vad blir följden av denna galenskap? Enda möjliga sättet att erhålla medborgarskap i ett land är genom att ha detta lands nationalitet. Det är uteslutande de suveräna medlemsstaternas sak att bestämma de villkor som ska uppfyllas innan någon kan tilldelas nationellt medborgarskap. Att bevilja utlänningar rösträtt, oavsett deras nationalitet, innebär att bevilja dem dubbla rättigheter: en som de kan fortsätta att utöva i sitt ursprungsland samt den som de kan utöva i det land där de är bosatta. I verkligheten är detta därför en orättvis åtgärd. Att vara gäst hos någon innebär inte rättighet att lägga sig i deras rättigheter. Av alla dessa anledningar är det bra att detta betänkande har förkastats. Hélène Goudin och Lars Wohlin (IND/DEM ),    . – Betänkandet syftar till att stärka unionsmedborgarskapet genom att frikoppla det från det nationella medborgarskapet och genom att kräva harmoniserade regler för beviljande av nationellt medborgarskap. Vi anser tvärtom att medborgarskap är en av hörnstenarna i nationalstaternas suveränitet som det måste stå varje medlemsstat fritt att självständigt besluta om. Visst kan det finnas argument för att reformera regler om förvärvande av nationellt medborgarskap efter en längre tids varaktig bosättning inom landet, möjligheten att rösta och valbarhet i kommunala, regionala och nationella val. Frågan om medborgarskap i medlemsstaterna är dock uteslutande en fråga för de berörda länderna i enlighet med deras egen lagstiftning. Det är upp till varje medlemsstat att fastställa villkoren för förvärv och förlust av medborgarskap liksom vilken verkan medborgarskapet ska ha. Europeiska unionen har inga befogenheter i det hänseendet. Unionsmedborgarskapet är således underställt det nationella medborgarskapet och ska därmed definieras av nationella lagar om medborgarskap. Dessutom innehåller betänkandet ett antal skrivningar om införandet av EU-skatt, enhetliga europeiska partilistor för Europaparlamentsvalen, betydelsen av en EU-konstitution för att stärka den europeiska samhörigheten liksom gemensamma utgångspunkter för införlivning av den europeiska dimensionen i alla skolors utbildningsprogram. Carl Lang (NI ),    . – Begreppet ”unionsmedborgarskap”, som inte ens har bestämningen ”europeiskt”, är ett knep som syftar till att förstöra våra nationella rättigheter till vår identitet och suveränitet. Giusto Catanias betänkande är ett bevis på detta, eftersom målet är att skapa en enda stor grupp där fransmän, polacker, spanjorer, italienare, tyskar och britter har försvunnit och ersatts av ”unionsmedborgare”, som alla har samma politiska rättigheter. Genom artikel 17 i betänkandet uppmanas medlemsstaterna att ge alla fast bosatta som är ”unionsmedborgare” rätt att rösta och att ställa upp i val oavsett nationalitet. Därigenom skulle en tjeck som bor i Frankrike kunna delta i valet av republikens president. Denna rösträtt skulle till och med utsträckas till icke-europeiska invandrare, eftersom man i artikel 18 föreslår att unionsmedborgarnas rättigheter ska utsträckas till tredjelandsmedborgare som är fast bosatta i EU. Europas nationer, som lever under hotet att översvämmas av invandring på global nivå, behöver inte något europeiskt medborgarskap. De behöver snarare få sina nationella rättigheter bekräftade. Framför allt kräver ett ökande antal fransmän att nationalitetskoden ska reformeras på grundval av principen ”antingen ärver man sin franska nationalitet eller också förtjänar man den”. Marine Le Pen (NI ),    – Trots att EU upplever en kris både när det gäller representationen, vilket särskilt har visat sig genom Frankrikes och Nederländernas avvisande av den europeiska konstitutionen, och det demokratiska deltagandet, med ett ökande antal människor som avstår från att rösta i valet till Europaparlamentet, fortsätter det år efter år sedan Maastrichtfördraget 1992 att försöka tvinga oss att godta ett europeiskt medlemskap. Än en gång har vi här en maskin för att krossa nationer och nationella identiteter så att de slutligen kan bytas ut mot en europeisk identitet. Detta nya ”paket”, som kommer direkt från de högre kretsarna i den eurofederalistiska byråkratin, är en väsentlig del av den översvämnings- och invandrings-/invasionsprocess som kommissionen eftersträvar. Varje medborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium är tänkt att bli en central rättighet i det europeiska medborgarskapet. Därför är det lätt att förstå varför Bryssel försöker förenkla och mjuka upp bestämmelserna för tillträde till och vistelse på europeiskt territorium eftersom förvärvandet av detta nya medborgarskap är beroende av dessa bestämmelser. Den tanklösa diktaturen förstör systematiskt nationella värden och identiteter. I dag krävs det verkligt mod för att visa och försvara sin nationella medvetenhet. Kartika Tamara Liotard, Esko Seppänen och Jonas Sjöstedt (GUE/NGL ),    . – Vi har röstat för betänkandet men anser att vissa textavsnitt inte var lämpliga att beaktas i detta betänkande, däribland vissa delar av EU-medlemskap, den positiva ståndpunkten om EU-konstitutionen, val av vissa parlamentsledamöter på grundval av gränsöverskridande listor, förslaget om EU-skatt osv. Vi röstade mot dessa textavsnitt, men röstade slutligen för betänkandet för att sträva efter ett bättre förfaringssätt för migrerande människor i EU. Vi hade i åtanke att detta endast var ett initiativbetänkande utan rättsliga följder. David Martin (PSE ),    . – Jag välkomnar betänkandet avseende unionsmedborgarskap med koppling till tredjelandsmedborgare. Huvudfrågan i betänkandet är att EU-medborgare bör kunna rösta i nationella val i medlemsstater utöver sin egen, förutsatt att de är bofasta där. Jag beklagar att betänkandet förkastades eftersom det var ett värdigt betänkande. Jag lade emellertid ned min röst om ändringsförslagen till punkt 11, del ett och två, punkt 12, del ett och två, och punkterna 13, 21 och 28 eftersom jag kände att de i detta skede gick för långt. Andreas Mölzer (NI ),    . – Det framgår tydligt av det ökande antalet soffliggare i valen, de negativa budskapen från folkomröstningarna och den ökande frustrationen över EU att några EU-medborgare knappast kommer att vinnas med en gemensam nationalsång eller flagga. De är mycket mer intresserade av vad EU lyckas eller inte lyckas åstadkomma än av hur EU framställer sig självt – till exempel genom förslaget till konstitution. Att göra mer av ett unionsmedborgarskap kommer inte att bidra till att göra EU-skeptiker till de entusiaster vissa vill ha dem till, särskilt inte så länge vi saknar minimistandarder som omfattar hela EU för att bevilja medborgarskap och så länge vi inte gör slut på missbruket av asylsystemet. Terrorattackerna i London, mordet på filmaren Theo van Gogh och gatustriderna i Frankrike bevisar att vi i framtiden noggrant måste granska dem som söker medborgarskap när det gäller deras möjlighet att integreras i majoritetskulturen. Att Europas muslimer inte vill acceptera europeisk lag och kultur är ett faktum som EU inte längre kan släta över i mångkulturalismens namn. Masslegaliseringarna, som har inneburit att miljontals illegala invandrare har förvandlats till ”européer”, måste också stoppas, och Schengens informationssystem måste i framtiden kunna varna för ambassader som har en massproduceringsstrategi när det gäller att dela ut visum. Så länge Schengenavtalet är ineffektivt och vi inte lyckas komma åt problemet med parallella samhällen, så länge vi inte kan garantera att de inhemska europeiska folken skyddas – så länge dessa saker pågår måste vi avstå från drömmen om ett europeiskt medborgarskap. Luis Queiró (PPE-DE ),    . – De frågor som detta betänkande har väckt är mycket intressanta och värda en uttömmande diskussion. Jag vill dock påpeka att det inte är parlamentets eller någon annan EU-institutions uppgift att hålla denna debatt över huvud taget. Förvärvandet av medlemskap är en rent nationell fråga, en grundsten i varje medlemsstats suveränitet och enligt min åsikt inte förhandlingsbart. Det finns en hel del antaganden och slutsatser i detta betänkande som jag inte håller med om, och därför röstade jag mot det. Jag välkomnar därför avvisandet av detta betänkande. Carl Schlyter (Verts/ALE ),    . – Det är en mänsklig rättighet att kunna delta aktivt i den demokratiska processen och det är något vi med kraft arbetar för att förverkliga för alla. Men att EU skall använda detta som en hävstång för att stärka sina maktambitioner för att ta kontroll över medlemstaternas demokratiska strukturer är inte försvarbart. Alyn Smith (Verts/ALE ),    . – Detta betänkande tar upp medborgarskap som är ett högst kontroversiellt ämne, och min allmänna åsikt är att sådana frågor ska vara frågor som endast berör medlemsstaterna, och att EU-rättigheter härrör från medborgarskap i medlemsstaterna. I detta betänkande, som är icke bindande, försöker man emellertid utforska sätt där varje medlemsstat kan uppmuntras att höja standarder för jämlikhet och rättvisa, eftersom det finns belägg för att EU-länder behandlar minoriteter dåligt. Jag anser att ett eventuellt förkastande av detta betänkande återspeglar ett moget beslut från parlamentets sida, liksom jag fortfarande anser att dessa frågor måste granskas och kommer att tas upp i kammaren igen inom kort. Georgios Toussas (GUE/NGL ),    . – Ett ”europeiskt medborgarskap” är en ideologisk skapelse som inte har något praktiskt värde under förutsättning att medborgarskap beviljas av medlemsstaterna. Den roll man försöker tillskriva ett ”europeiskt” medborgarskap i betänkandet har endast ideologiska egenskaper och skapar ett falskt intryck av en icke-existerande ”europeisk medborgare” på ett gemensamt ”politiskt och kulturellt territorium”, så att det ser ut som om det inte finns någon återvändo från ett imperialistiskt och reaktionärt EU. Betänkandets syfte är i grunden att bakvägen införa aspekter av den reaktionära europeiska konstitutionen som avvisades av de europeiska folken, till exempel beskattning av de europeiska medborgarna direkt genom EU, stärkandet av de europeiska partierna, införandet av överstatliga valsedlar och så vidare. Den EU-lystnad som dominerar betänkandet går så långt – och detta har inget motstycke någonstans i världen – som att fastslå rätten att förvärva ett obefintligt ”europeiskt” medborgarskap för personer som har vistats i EU ”under en längre tid” och som dock kommer att berövas sitt medborgarskap och sina rättigheter i de länder där de vistas. Vi stöder oreserverat invandrarna och kämpar med dem för att skydda och utvidga fullständiga politiska och sociala rättigheter, som till exempel rätten att rösta och ställa upp i val, full sysselsättning, löne-, försäkrings- och pensionsrättigheter, beviljandet av medborgarskap för personer som har vistats i EU under en längre tid och så vidare. Förvärvandet av dessa rättigheter är något gräsrotsrörelserna kämpar för i varje medlemsstat och på EU-nivå, och det har ingenting att göra med den vilseledande ideologin med ”europeiskt medborgarskap”. Hiltrud Breyer (Verts/ALE ).    – Vi stöder naturligtvis helhjärtat detta betänkande av Christa Prets, och vi är också mycket glada över de betydande förbättringar som ändringsförslagen har bidragit med. I gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har vi varit särskilt angelägna om att det ska klargöras att kunder till prostituerade också bör ha orsak att vara rädda för att bli bestraffade om de är medvetna om att det rör sig om tvångsprostitution. Vår avsikt med detta är att det bör vara klart och tydligt att tvångsprostitution inte bara bör bekämpas med rättsliga medel, det bör också behandlas som en avskyvärd företeelse av samhället i stort, och vi är särskilt nöjda med att parlamentet har noterat vårt 8 mars-initiativ mot tvångsprostitution under fotbolls-VM, som äger rum i Tyskland i år. Vår avsikt är att klargöra att tvångsprostitutionen måste få rött kort, och rent spel måste innebära att vi gör allt för att bli av med den. Jag hoppas att kammaren därför kommer att sända ett klart budskap om idrottsevenemang, för vi kan endast bekämpa tvångsprostitutionen genom att sända sådana tydliga budskap till alla samhällsskikt och inte bara genom rättsliga initiativ, och ökningen av tvångsprostitutionen måste verkligen få oss att bekämpa den. Andreas Mölzer (NI ).    – Herr talman! Människohandeln, som är ännu lönsammare än handeln med vapen och narkotika, har blomstrat på grund av de sönderfallande statliga strukturerna i ett mångkulturellt samhälle, övergången till marknadsekonomi i de östeuropeiska staterna och den därav följande stimulansen för korrupta och kriminella organisationer samt den massinvandring som har skett till följd av öppnandet av gränserna. Eftersom offren är för skamsna eller rädda för att vittna och hälften av de drabbade kvinnor och barn som återvänder hem råkar ut för samma sak igen klarar sig gärningsmännen oftast undan ostraffade, och den slags förebyggande åtgärd som därför behövs går ut på att informera potentiella offer på ett så tidigt stadium som möjligt och att öka allmänhetens medvetenhet om problemet. Förutom detta är det också verkligen dags för hårda straff för pedofili i hela EU, och ännu hårdare straff för organiserad människohandel. Gerard Batten (IND/DEM ),    . – UK Independence Party röstade mot Pretsbetänkandet om handel med kvinnor och barn, på grund av utformningen av de artiklar som ingår i betänkandet. Vi är bestämt emot handel med alla människor och slaveri, men vi anser att det inte tillhör EU:s behörighet att blanda sig i inrikesfrågor, och vi anser i synnerhet att EU inte borde skapa en politik som avser prostitution. Alla de punkter som tas upp i betänkandet har redan täckts av Förenade kungarikets lagstiftning, och det är dessa lagar som borde att användas fullt ut i stället för att skapa ännu mer EU-lagstiftning, som skulle få negativa följder. Godfrey Bloom (IND/DEM ),    . – UK Independence Party röstade mot Pretsbetänkandet om handel med kvinnor och barn, på grund av utformningen av de artiklar som ingår i betänkandet. Vi är bestämt emot handel med alla människor och slaveri, men vi anser att det inte tillhör EU:s behörighet att blanda sig i inrikesfrågor, och vi anser i synnerhet att EU inte borde skapa en politik som avser prostitution. Alla de punkter som tas upp i betänkandet har redan täckts av Förenade kungarikets lagstiftning, och det är dessa lagar som borde att användas fullt ut i stället för att skapa ännu mer EU-lagstiftning, som skulle få negativa följder. Maria Carlshamre (ALDE ),    . – Jag röstade emot ALDE-gruppen när det gäller punkt 46 om kriminalisering av kunder som med avsikt utnyttjar människor i tvångssituationer. Medan ALDE-gruppens hållning var att rösta nej till detta, anser jag att bedömningen måste vara att människor som avsiktligen köper kvinnor/flickor som tvingas till prostitution begår ett brott som motsvarar brottet att köpa stulet gods – dvs. häleri. Jag anser att även de medlemsstater som i dag är emot kriminalisering av sexköp skulle kunna införa detta som en straffbar gärning. Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE ),    . – Vi har röstat ja till betänkandet om handel med kvinnor och barn. Vi anser att medborgarnas säkerhet skyddas bäst genom gemensamma insatser mot den gränsöverskridande brottsligheten, i synnerhet brottslighet som riktar sig mot människors grundläggande fri- och rättigheter och mot mänsklig värdighet. Den moderata delegationen vill även understryka, för att få rättslig verkan på de krav som ställs och således lyfta upp frågans betydelse, att frågan om trafficking bör behandlas i Europaparlamentets rättsliga utskott och inte i utskottet för kvinnors rättigheter. Vi motsätter oss däremot förslag i betänkandet som går in på medlemsstaternas kompetensområden, exempelvis hur polisen organiseras. Hélène Goudin och Lars Wohlin (IND/DEM ),    . – Initiativbetänkandet behandlar viktiga frågor och Junilistan stöder många av grundtankarna som genomsyrar betänkandet. Sexuellt utnyttjande och handel med människor måste motarbetas. Vidare kan man inte förbise den grova kriminalitet som ofta följer av gränsöverskridande människohandel. Det är därför av yttersta vikt att samarbetet och informationsutbytet inom EU underlättas. Junilistan menar dock att varje medlemsland själv måste tillåtas välja metod och arbetssätt, även i dessa frågor. Junilistan väljer därför att rösta nej till initiativbetänkandet. Timothy Kirkhope (PPE-DE ),    . – Jag och mina brittiska konservativa kolleger välkomnar erkännandet i denna resolution att hanteringen av handeln är en av huvudfaktorerna i kampen mot organiserad brottslighet. Följaktligen ska alla åtgärder som vidtas i detta hänseende vara konsekventa med den övergripande strategin mot organiserad brottslighet. Detta ska därför inte användas som en förevändning för att inom detta område eftersträva målet med fullständig överföring av befogenheter till gemenskapen. Vi stöder hellre effektiv nationell politik och starkt samarbete mellan regeringarna för att undanröja denna hemska handel. Fernand Le Rachinel (NI ),    – Handeln med kvinnor och det sexuella utnyttjandet av barn håller allt mer på att skapa en ansenlig parallell ekonomi i Europa. Enligt Förenta nationerna blir nästan 4 miljoner kvinnor och barn utnyttjade eller sexuellt angripna. Oundvikligen ser vi också hur människohandeln blir allt mer spridd. Den ökande sexturismen och den allt större efterfrågan på barn för ekonomiskt utnyttjande (som tiggare, ficktjuvar, langare, svartjobbare och så vidare), är alla former av brott och utnyttjande som i de flesta fall är i händerna på organiserade kriminella gäng. De farliga Schengenavtalen, som ledde till att all kontroll över EU:s gränser avskaffades, tillåter att de utnyttjas som narkotikasmugglare eller rånare. Dessutom kan de inte åtalas om de arresteras av myndigheterna eftersom de är underåriga. Om vi vill förhindra alla former av människohandel måste vi ta itu med dessa maffiaorganisationer, denna olagliga handel som ständigt ökar i ett Europa som är vidöppet. Fler gemenskapsprogram och fromma förhoppningar från de många icke-statliga organisationerna kommer inte att leda någon vart. Bara om människor och våra eliter vaknar upp och får syn på den ultraliberala invandringsvänliga politik som Bryssel bedriver kan vi hoppas på att till slut kunna känna oss trygga i Europa. David Martin (PSE ),    . – Jag välkomnar att vikten av att införa och främja integrering av ett jämställdhetsperspektiv och barnfokuserade strategier i all EU-politik understryks i betänkandet. Människohandel som syftar till sexuellt utnyttjande är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och mellan 600 000 och 800 000 män, kvinnor och barn smugglas över internationella gränser varje år. I ungefär 80 procent av dessa fall handlar det om kvinnor och flickor, och 50 procent är minderåriga. Jag instämmer i att det saknas uppgifter om handeln och att det behövs en mer harmoniserad strategi mellan medlemsstater om hur uppgifter ska samlas in. Likaså bör uppgifter om barn särskiljas från uppgifter om män och kvinnor. Det är nödvändigt att förebyggande strategier behandlar både offer och människohandlare. Fokus borde ligga på den mest utsatta gruppen, först och främst genom att förbättra utbildning och sysselsättningsmöjligheter, genom att bekämpa problemen med feminisering av fattigdom, diskriminering och ojämlikhet. Dessutom borde fler kampanjer införas med en gemensam EU-logotyp och internationella hjälptelefonlinjer. Det måste också informeras mer om juridiska rättigheter till hälsovård för offer i andra länder. Slutligen instämmer jag i att man genom upprätthållandet av lagen måste åtala och ge stränga straff till människohandlare och bekämpa korruption. Claude Moraes (PSE ),    . – Pretsbetänkandet om strategier för att bekämpa handeln med kvinnor och barn är ett viktigt bidrag till att lösa ett av de mest uppskakande och accelererande problem som möter utsatta kvinnor och barn som utsätts för modernt slaveri, särskilt i Europas sexindustri. Problemet måste lösas genom största hänsynstagande till offren för handeln, så att de inte utsätts för ”dubbel bestraffning” i EU-ländernas rättssystem. Sebastiano (Nello) Musumeci (UEN ),    – Det sexuella utnyttjandet av kvinnor och barn är en plåga för mänskligheten som blir ett allt större problem ju längre tiden går. Jag stöder helhjärtat idén om att införa allvarliga straff för kunder till sexslavar. Detta är dock inte tillräckligt. Det behövs också en effektiv gemensam strategi. Människohandeln, som kontrolleras av maffialiknande multinationella kriminella organisationer, livnär sig på desperationen hos de män och kvinnor som flyr från sina hemländer för att leta efter arbete och ett bättre liv i världens rika länder. Trots att handeln med kvinnor och barn till största delen är inriktad på sexuellt utnyttjande kan den tyvärr också användas för andra ändamål som är lika avskyvärda och förnedrande för en människa: tvångsarbete, slaveri och – vilket jag tycker är ännu mer skändligt – export av organ. Vi vet att sexuellt utnyttjande är en del av ett större komplex av kriminell verksamhet som omfattar sexturism, narkotikahandel samt smuggling av vapen och radioaktivt avfall. För att hjälpa till att bekämpa maffian och liknande kriminella nätverk föreslår jag än en gång – liksom jag gjorde i mars 2004 – att ett europeiskt observationsorgan ska upprättas för att övervaka den organiserade brottsligheten och föreslå sätt att harmonisera lagarna för att bestraffa den i hela Europeiska unionen. Luis Queiró (PPE-DE ),    . – Jag behöver inte upprepa argumenten, som har presenterats så tydligt i betänkandet vi har framför oss. Trots det anser jag att det är värt att påpeka att vi klart och tydligt bör fördöma handeln med människor (inte bara med kvinnor och barn, även om de är de mest sårbara grupperna), oavsett om det handlar om sexuellt utnyttjande eller utnyttjande av annat slag. Det är dock inte tillräckligt att protestera kraftigt; vi måste också agera bestämt och handlingskraftigt. Många av parlamentets betänkanden och många journalistiska reportage har klart och tydligt visat att kampen mot människohandeln kommer att ha små chanser att lyckas om inte medlemsstaterna samarbetar med varandra. Därför anser jag att det krävs mer samarbete, förbättrad samordning och större beslutsamhet. Lydia Schenardi (NI ),    – Uppskattningar av antalet kvinnor och barn som faller offer för människohandel över hela världen varierar mellan 700 000 och 4 miljoner per år. Enligt Förenta nationerna är 1,2 miljoner av dem barn. Min kollegas betänkande utgår från det tragiska faktumet att människohandeln i dag anses vara den snabbast växande kriminella verksamheten jämfört med andra former av organiserad brottslighet, trots de åtgärder som hittills har vidtagits av medlemsstaterna och Europeiska unionen. Tyvärr kommer inte denna globala företeelse att stoppas genom massproducering av gemenskapstexter, resolutioner eller ändlösa rapporter i ämnet från icke-statliga organisationer. Även om orsakerna har identifierats: fattigdom, social uteslutning, arbetslöshet, bristande gränskontroller som tillåter att underjordiska nätverk för all slags organiserad brottslighet utvecklas, våld mot kvinnor, utbildning, explosionen av pornografi eller försvinnandet av moraliska referenspunkter, så är de lösningar som föreslås i betänkandet mycket vaga, allmänna och ofullständiga. Om vi ska bekämpa all denna organiserade människohandel på ett effektivt sätt är det första vi måste göra att återupprätta kontrollen vid medlemsstaternas inre gränser. Avskaffandet av dessa enligt Schengenavtalen var en av huvudorsakerna till utvecklingen av hela denna sexindustri i Europa. Carl Schlyter (Verts/ALE ),    . – Att bekämpa människohandel och efterfrågan på dessa tjänster, dvs. sexköpare, hänger ihop, men att på EU-nivå kriminalisera denna typ av brott kan leda till straffsatser som inte är anpassade till de nationella systemens inre logik och skulle också kunna leda till att en kriminalisering av sexköpare förbjuds. Alyn Smith (Verts/ALE ),    . – Ingen kan förneka att organiserad handel med kvinnor och barn är en överhängande fråga som EU-länderna står inför, och för att bekämpa den krävs det samordnad handling genom hela EU. Detta betänkande visar prov på hur samarbete kommer att leda till bättre resultat än om enskilda medlemsstater agerar på egen hand, och det gläder mig att kunna stödja det. Samtidigt som jag har invändningar mot några synpunkter som står i betänkandet anser jag att EU självt måste vidta åtgärder för att bekämpa det här problemet, i samverkan med medlemsstaterna själva. Thomas Wise (IND/DEM ),    . – UK Independence Party röstade emot Pretsbetänkandet om handeln med kvinnor och barn, på grund av artiklarnas natur som inbegreps i betänkandet. Vi är bestämt emot handel med alla människor och slaveri, men vi anser att det inte tillhör EU:s behörighet att blanda sig i inrikesfrågor, och vi anser i synnerhet att EU inte borde skapa en politik som avser prostitution. Alla de punkter som tas upp i betänkandet har redan täckts av Förenade kungarikets lagstiftning, och det är dessa lagar som borde att användas fullt ut i stället för att skapa ännu mer EU-lagstiftning, som skulle få negativa följder. Jaromír Kohlíček (GUE/NGL ).     –  Vi kan inte förneka att luftfartens framtid för närvarande befinner sig vid ett vägskäl. Förra årets kraftiga höjning av oljepriserna ledde till stora problem för en rad flygbolag. Flera av dem kommer att drabbas av kraftiga förluster, och vissa amerikanska bolag får än en gång statligt stöd. Lågprisflygbolag är ett annat problem vi står inför, och vi måste fråga oss i vilken grad dessa lufttrafikföretag, som är placerade i utvecklade länder, lever upp till Internationella civila luftfartsorganisationens och Internationella arbetsorganisationens standarder och OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Den viktigaste frågan är om vi har möjlighet att se till att de uppfyller kraven i de EG-direktiv som nämns i punkterna 24 och 25 i betänkandet om fortsatt utveckling av EU:s luftfartspolitik gentemot länder utanför EU, och om vi har möjlighet att effektivt kontrollera att dessa bestämmelser efterlevs. På samma sätt är jag medveten om de problem som har uppstått vid förhandlingarna, särskilt de med våra största partner, det vill säga Ryssland och Kina. Detta är en fråga som behandlas i betänkandet om relationerna med Ryska federationen och Kina på luftfartsområdet. Situationen är troligen mest komplicerad när det gäller förhandlingarna med Förenta staterna, där förbindelserna hela tiden gränsar till orättvis konkurrens. Trots alla stora problem som gemenskapen står inför när den förhandlar med sina externa partner vill jag dock understryka att sådana förhandlingar är absolut nödvändiga och spelar en nyckelroll, och att luftfarten inte kommer att kunna fortsätta utvecklas utan dem. Detta betyder att man måste fästa särskild vikt vid den avslutande kommentaren i Saïd El Khadraouis betänkande. En persons arbetsplats när denne utför cabotagearbete i ett EU-land är medlemsstaten ifråga, vilket betyder att arbetsvillkoren bör vara skäliga. Dessutom bör cabotage på luftfartsområdet betraktas som arbete inom Europeiska unionen. Jag vill passa på att understryka att denna strategi att utvidga tillämpningsområdet till att omfatta en hel servicesektor bör kompletteras med bästa metoder. Det skulle då vara möjligt att både i denna och i andra sektorer inleda förhandlingar om att öppna marknaden och om avreglering av cabotage. Denna strategi skulle också kunna skapa nya möjligheter till förhandlingar om tjänstedirektivet, även när det gäller tjänster i allmänhetens intresse. Om vi antar dessa två betänkanden får vi därför en ny möjlighet till förhandlingar om både luftfart och andra frågor. Dessutom kan de möjligheter att tillämpa nya principer jag har talat om leda till ett verkligt genombrott, och de välkomnas innerligt av gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Luis Queiró (PPE-DE ),    . – Jag anser att det är mycket viktigt att vi fastställer en sammanhängande utvecklingsstrategi för unionens luftfartspolitik gentemot länder utanför EU. Denna gemensamma utrikespolitik kan utformas antingen genom att vi anpassar de befintliga bilaterala avtalen till gemenskapsrätten, eller genom att vi sluter nya avtal mellan gemenskapen och tredjeländer. Det har dock tydligt framgått i de olika diskussionerna i utskottet att denna strategi inte kan utvecklas utan avtal med USA, Ryska federationen och Kina. Jag stöder detta betänkande med tanke på de nya realiteter världsmarknaden står inför och de olika initiativ som har tagits av kommissionen och utskottet för transport och turism. Luis Queiró (PPE-DE ),    . – Unionen följer sin allmänna strategi för ett gemensamt luftfartsområde med dess grannar. Omröstningen om Roberts Zīles betänkande om relationerna med Ryska federationen och Kina på luftfartsområdet utgör en del av detta sammanhang. Båda dessa länder har en hög tillväxtnivå inom luftfartssektorn och står inför utmaningar när det gäller konsolidering, avreglering och modernisering. Vi bortser aldrig från båda dessa länders speciella förutsättningar, och föredraganden tar upp frågor som avskaffandet av överflygningsavgifter och behovet av att utöka förhandlingsmandatet till att omfatta frågor om flygplats- och säkerhetsinfrastruktur. Därför anser jag att detta betänkande utgör en mycket viktig etapp när det gäller att garantera rättslig tydlighet under en övergångsprocess som inte undergräver sektorns ekonomiska stabilitet. Jag röstade för detta betänkande, som utgör en del av den bredare frågan om utvecklingen av EU:s yttre förbindelser när det gäller luftfartspolitiken. Talmannen.    – Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några invändningar? Bernard Poignant (PSE ).    – Herr talman! Jag var närvarande, men jag kan inte hitta mitt namn i protokollet. Vill ni vänligen notera det? Talmannen.    – Det kommer att korrigeras, herr Poignant. Paul Rübig (PPE-DE ).    – Herr talman! Jag vill att ersättning för de skador som tillfogades parlamentsbyggnaden till följd av gårdagens demonstration ska betalas av dem som orsakade skadorna. Talmannen.    – Herr Rübig! Detta diskuterades redan i går vid presidiets sammanträde. Femton poliser skadades och tjugo fönsterrutor krossades. Vi diskuterade både säkerhetsaspekterna och hur skadorna kan gottgöras. Talmannen.    – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om säkerhet i försörjningen av energiresurser och särskilt naturgas. Martin Bartenstein,    . – Herr talman, ärade ledamöter! Händelserna under första veckan i januari kring konflikten om naturgas mellan Ryska federationen och Ukraina har klart och tydligt visat för oss att vi inte kan ta en trygg energiförsörjning för given. Den naturgas som importeras från Ryssland motsvarar en fjärdedel av den naturgas som förbrukas i Europeiska unionen, och eftersom upp till 80 procent av denna transporteras via Ukraina är en oavbruten och kontinuerlig försörjning av naturgas från Ryssland via Ukraina absolut nödvändig för hushållen och företagen. Ändå skedde en minskning på upp till 50 procent av mängden naturgas som levererades till vissa medlemsstater under de två första dagarna i januari i år. Tack vare en diplomatisk insats av kommissionen och det österrikiska ordförandeskapet kunde situationen få ett snabbt slut. Detta föranleder mig att nämna Moldavien och Ryssland, och be dem att återvända till förhandlingsbordet för att åstadkomma en mer långsiktig lösning på de problem som finns mellan dem. Enligt rapporter i medierna verkar det som att man har nått ett avtal för tre månader, men det är verkligen en mycket kortsiktig lösning. Nu gäller det att vi kan dra lärdom av det som har hänt. Som jag ser det finns det tre saker vi behöver göra för att långsiktigt kunna säkra Europas tillgång till naturgas, och jag ska nu förklara vilka de är. För det första finns det ett behov av diversifiering av naturgasleverantörerna och de vägar gasen transporteras. Det finns planer på en rad nya gasledningar med kapacitet att transportera totalt 140 miljarder kubikmeter per år, och dessa måste byggas snarast. Ett projekt som troligen kommer att kunna genomföras är ”Nabuccoledningen”, som kommer att vara 330 mil lång och löpa från Österrike till området runt Kaspiska havet via Turkiet, och som när den är färdigbyggd 2020 kommer att kunna transportera upp till 31 miljarder kubikmeter naturgas längs en ny transportväg till Europeiska unionen. För det andra måste vi driva på användningen av flytande naturgas. Den nuvarande kapaciteten för befintliga resurser uppgår till cirka 60 miljarder kubikmeter per år. I vissa länder har man startat projekt för att upprätta nya terminaler eller utöka befintliga anläggningar. Man kan förvänta sig att kapaciteten kommer att öka till 160 miljarder kubikmeter per år till 2010. Europeiska unionen bör ha som mål att femdubbla importen av flytande naturgas till 2010, vilket kommer att göra det möjligt för den att importera naturgas från andra regioner som inte har möjlighet att ansluta sig till EU via gasledning. För det tredje finns det ett behov av större öppenhet på kolvätemarknaden för att garantera stabila priser som återspeglar marknaden och samtidigt förbättra informationen om hur mycket naturgas som importeras, och för detta krävs en stor del investeringar. För att företagen ska kunna vara beredda att göra dessa investeringar över huvud taget är det mycket viktigt att utsikterna för energiinvesteringar blir så goda som möjligt. På kort sikt måste vi fundera på hur vi ska undvika att situationer av detta slag uppstår, eller hur vi ska kunna hantera dem utan negativa följder. En möjlighet är uppenbart en större integration av energiförsörjningsnäten i Europeiska unionen, vilket skulle förenkla gastransporterna inom gemenskapen och på detta sätt minska de enskilda medlemsstaternas beroende av vissa stater som levererar naturgas eller som gasen måste passera genom. En ökad naturgashandel inom gemenskapen förutsätter naturligtvis att tillgången till gas är tillräckligt hög, och därför måste vi också arbeta med att stödja upprättandet av marknader för handel med flytande naturgas. Ett annat kortsiktigt instrument är utan tvekan att lagra gas för att klara av avbrott i energiförsörjningen i upp till två månader, även om man måste ta hänsyn till specifika nationella krav, till exempel om man ska använda bergrum, kraftverk eller industrilokaler för lagringen av gasen. Det österrikiska ordförandeskapet kommer att prioritera energipolitiken och i synnerhet en säker energiförsörjning. En trygg energiförsörjning, tillsammans med konkurrenskraft och naturligtvis hållbarhet, är en av de pelare som den europeiska energipolitiken vilar på. EU måste fördubbla sina ansträngningar för att kunna klara av de utmaningar som energipolitiken medför, för 2030 kommer världen att förbruka 50 procent mer energi och EU kommer att bli ännu mer påtagligt beroende av importen av fossila energikällor. När allt kommer omkring, om vi vill garantera den europeiska allmänheten och industrin en säker energiförsörjning måste vi välja en linje som innefattar flera olika strategier. Inom Europeiska gemenskapen måste vi diversifiera energiförsörjningen ytterligare genom att öka användningen av förnybara energikällor, vilket kan innebära en tredubbling av användningen av biomassa till 2010. Den europeiska energiförsörjningen måste bland annat grundas på en kostnadseffektiv användning av förnybara energikällor. Bland Europas övriga möjligheter finns användningen av kol med ren teknik och, på lång sikt, vätgas. Österrike anser dock inte att användning av kärnkraft är något alternativ. När det gäller energiförsörjningen kommer vi att behöva fortsätta våra ansträngningar för att skapa en gemensam inre marknad och öka investeringarna i energiförsörjning. När det däremot gäller konsumtionen måste energieffektiviteten i gemenskapen förbättras. För närvarande finns det stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller energieffektivitet, definierad som energikonsumtion per enhet av bruttonationalprodukten. Som grund för detta kan vi ta överenskommelsen mellan parlamentet och rådet om direktivet om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster. Det som hände vid årsskiftet visade också hur viktiga Europeiska unionens förbindelser med sina partner är. Dessa partnerskap måste ständigt underhållas både på multilateral nivå – antingen genom dialoger i Internationella energiforumet eller inom ramen för energifördraget med sydöstra Europa – och på bilateral nivå som en del i EU:s dialoger med Ryssland och OPEC. Viljan att samarbeta är absolut nödvändig för att vi ska kunna säkra energiförsörjningen. Vi har således en mängd olika valmöjligheter. Det är vår uppgift att använda dem på ett snabbt och effektivt sätt. Eftersom säkrandet av Europeiska unionens energiförsörjning ligger i alla medlemsstaters intresse är jag övertygad om att vi kommer att lyckas med det. Andris Piebalgs,    . – Herr talman! Jag vill tacka parlamentet för att i dag ha avsatt tid för att diskutera säkerhet i försörjningen av energiresurser och särskilt naturgas. På sätt och vis är det en fortsättning av den debatt vi förde om höga oljepriser förra året. Det aktuella oljepriset ligger på över 60 US-dollar per fat. Gastvisten mellan Ukraina och Ryssland satte i gång debatten om säkerhet i försörjningen av energiresurser till Europeiska unionen. Gastvisten blev förstasidesstoff i början av året när Ryssland stängde av sin försörjning till Ukraina under en och en halv dag. Det påverkade också EU genom en minskning av den mängd gas som nådde Europeiska unionen. Samtidigt som det på kort sikt är lugnande att ett avtal har nåtts mellan Ukraina och Ryssland, får vi inte ha några falska förhoppningar. Problemet har inte försvunnit. Kommersiella förhandlingar mellan de båda sidorna kommer att fortsätta för att nå fram till en prisjustering som är ömsesidigt godtagbar. Vi har också sett de inre återverkningarna i Ukraina, i och med misstroendevotumet mot regeringen förra veckan. Vi får heller inte glömma att tvisten om gaspris mellan Ryssland och Moldavien löstes så sent som i går, och mer ingående förhandlingar kommer att äga rum inom kort. Jag tror bestämt att alla behöver dra lärdom av händelserna i början av året. Vilken lärdom borde EU då dra av denna tvist? I samband med just denna tvist agerade EU för det första, och bör agera, förebyggande. Vi upprätthöll inte bara täta bilaterala kontakter med båda parterna under hela tvisten, utan uppmanade dem också att lösa tvisten. Samtidigt som det är uppenbart att EU inte kan och inte bör välja sida, tydliggjorde vi för båda sidor att det låg i deras intresse att snabbt nå en överenskommelse. I en sådan situation är det mycket viktigt med ett nära samarbete med rådet – särskilt med ordförandeskapet – och kommissionen. För det andra har tvisten framhävt användbarheten av energidialogerna med Ryssland och Ukraina. Dessa dialoger har försett oss med de nödvändiga kontakterna för att inpränta våra bekymmer och synpunkter hos båda parter, inom ramen för ömsesidigt förtroende och gemensamma intressen. Samtidigt betonas tydligt behovet av att ge dialogen en större drivkraft. För det tredje har denna tvist betonat vikten av och behovet av en tydligare, mer sammanhållen och förebyggande säkerhetspolitik för energiförsörjningen i hela EU. Samtidigt som det stämmer att kommissionen och parlamentet har argumenterat för detta i flera år är tiden nu inne att verkligen gå vidare med detta. Jag vill poängtera vikten av att utveckla en gemensam energistrategi, som framhävdes vid det informella mötet vid Hampton Court och i mötet mellan ordförandeskapet och kommissionen vid inledningen av det österrikiska ordförandeskapet. Rådsordföranden angav tydligt i sitt tal i dag den betydelse ordförandeskapet lägger på just denna fråga, och att många konkreta och tydliga förslag har lagts fram. Under krisen upplevde vi en viss brist på öppenhet på den europeiska gasmarknaden, som har försvårat övervakningen och den exakta bedömningen av hur denna brist hanterades. Rådets direktiv från 2004 om åtgärder för att säkerställa en tryggad naturgasförsörjning borde vara till stöd när det har införlivats fullständigt. Att ta itu med frågor av den här typen är ett av syftena med det övervakningssystem för energimarknaden som är under utveckling inom mina tjänsteenheter. Mer övergripande har den här händelsen kastat ljus över vårt växande beroende av yttre energiförsörjning. Nödvändigheten av att anta och utveckla en gemensam EU-strategi kommer att tas upp i en grönbok om energipolitik, som kommissionen för närvarande förbereder. Uppenbarligen kommer utvecklingen av en gemensam strategi för den yttre energidimensionen att utgöra en grundläggande del av grönboken. Denna yttre energidimension bör grunda sig på en diversifiering av olika energier, liksom på olika energikällor, energivägar, energileverantörer och transportnät. Det finns ett klart behov av ökade investeringar i terminaler för flytande naturgas, i gasledningar för diversifiering av energileveranser och anläggningar för lagring av gas. Samtidigt som EU har gjort åtaganden via sitt tekniska stödprogram för att främja utvecklingen av nya vägar för energiförsörjning, och förbättrat och förstärkt nuvarande energivägar, är det tydligt att andra större energikonsumenter också intar en mycket aktiv och politisk hållning till den här frågan. Europa måste lära sig några läxor när det gäller detta, även om man inte ska underskatta uppgiftens komplexitet. Självfallet måste man också överväga de inre aspekterna i en energipolitik för EU. För det första måste man försäkra sig om att en inre energimarknad för hela EU är en praktisk realitet. Det finns fortfarande möjlighet att uppnå en verklig inre marknad för både elektricitet och gas. Sedan finns det behov av att förenkla de nödvändiga investeringarna i infrastruktur, som krävs för att säkerställa att flertalet nationella energimarknader inom EU verkligen kan integreras ytterligare. Här är det viktigt för oss alla att inse att detta gör det nödvändigt att tillhandahålla de medel som behövs, inklusive ekonomiskt stöd där så krävs. Vi måste också säkerställa att tillräckliga riktlinjer och tillräckligt med ekonomiskt stöd ges till forskning på prioriterade områden, och säkerställa att effektivare energitekniker, inklusive renare kol och tekniker för förnybar energi, får tillträde till marknaden. Vi måste försöka uppnå riktlinjer och åtgärder på ett aktivare sätt som kan resultera i ordentlig energibesparing och energieffektivitet. På så sätt minskar vi vårt yttre beroende. Vi har antagit en ambitiös lagstiftning. Nu är det dags att genomföra den. Slutligen måste vi förbättra energisäkerhetsåtgärderna för att förstärka solidaritetsmekanismerna i syfte att möta utmaningarna i fråga om eventuella avbrott i energiförsörjningen. Vi måste komma ihåg att denna specifika tvist, med anledning av att den påverkade EU, löstes mycket snabbt, men vi måste förbereda oss på mer långvariga tvister. Sammanfattningsvis har den här tvisten ånyo varit en riktig väckarklocka för oss alla. Samtidigt som det är sant att energi endast är en handelsvara, är det en handelsvara som är grundläggande för vår fortsatta ekonomiska utveckling och för vårt välmående. Vi måste dra lärdom av denna händelse, som jag sammanfattar som ett behov av en gemensam europeisk energipolitik. Denna politik måste vara tydlig, sammanhängande och effektiv både internt och externt, och motsvara målen för försörjningssäkerhet, konkurrenskraft och hållbarhet. Jacek Emil Saryusz-Wolski,    . – Herr talman! Den senaste energiförsörjningskrisen är en tankeställare för Europeiska unionen. PPE-DE-gruppen välkomnar att energiförsörjningssäkerheten samt energiproduktionens och energikonsumtionens hållbarhet är en av det österrikiska ordförandeskapets prioriteringar. Det är på tiden eftersom energisäkerhet har blivit alltmer viktigt för Europeiska unionens övergripande säkerhet, och särskilt för dess ekonomiska säkerhet. Alla hinder, även tillfälliga, som resulterar i en minskning av energileveranser från tredjeländer kan också orsaka allvarliga störningar i unionens ekonomiska aktivitet. Vi blev nyligen medvetna om hur problemet med energisäkerhet inte endast berörde industriområdena eller ekonomierna. Energi har använts som ett vapen och ett utrikespolitiskt instrument, och följaktligen borde det diskuteras inom ramen för utrikes- och säkerhetspolitik. Den senaste energikrisen mellan Ryssland och Ukraina har avslöjat flera EU-medlemsstaters utsatthet, som i en farlig grad är beroende av en leverantör. Det är därför absolut nödvändigt att EU:s gemensamma agerande sträcker sig till att gälla energiområdet och att man vidtar åtgärder som skapar en aktiv energipolitik. Det är uppenbart att alla försök som görs på nationell nivå inte är tillräckliga, eftersom de inte garanterar de långsiktiga intressena hos unionen som helhet. Åtgärder på EU-nivå är därför klart motiverade i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Om vi därutöver betraktar tanken om en gemensam marknad på allvar borde vi förse ekonomiska operatörer med pengar, för att inte nämna medborgare, vilket ska kännetecknas av likställdhet när det gäller energisäkerhet och energiförsörjning. Mot denna bakgrund bedömer vi att ordförandeskapets planer på att anta beslutet om det transeuropeiska energinätet i början av året är mycket positivt. Vi borde i vilket fall som helst göra mer utöver det. En av huvudprinciperna för europeisk integration – dvs. solidaritet – omfattar kravet att stödja alla stater som är i fara eller har svårigheter, och det inbegriper problem som relaterar till energiförsörjningsbrist. Unionen borde vidta konkreta åtgärder mot diversifieringen av energikällor, energiförsörjning och gemensamma reserver. Alla sätt som är möjliga för att förstärka unionens egenkapacitet när det gäller energi borde utforskas. Vi bör heller inte glömma bort principerna om öppenhet och lika tillgång. EU borde föreslå en uppförandekod för förbindelser med sina huvudsakliga energiförsörjare. Vi borde göra allt i vår makt för att upprätta nya finansieringskällor till alla åtaganden som syftar till att öka EU:s energisäkerhet, både från Europeiska investeringsbanken och från själva EU-budgeten. Vi får inte bara tänka på oss själva. Energisäkerhet borde utgöra en av grannskapspolitikens hörnstenar. Verkligheten manar till mod. Ett nära samarbete på energiområdet och möjligheten till gemensamma energireserver utgör en av de mest effektiva och oumbärliga förtroendeskapande åtgärderna, både inom unionen och mellan unionen och dess grannskap. Våra medborgare kommer att uppskatta de konkreta resultat som uppnås genom våra åtgärder för att säkra försörjningen av energiresurser. PPE-DE-gruppen kommer att lägga fram en resolution om detta till nästa sammanträdesperiod i Bryssel. Hannes Swoboda    , . – Herr talman! Samtidigt som jag håller med om det som rådet och kommissionen har sagt om den europeiska energipolitiken anser jag att det finns områden där vi måste vara mer tydliga och specifika. För det första måste de stora förbrukarna – EU, USA, Kina och Indien – i större utsträckning agera gemensamt på marknaden i stället för att enbart konkurrera med varandra om energiförsörjningen. För det andra bör vi fästa uppmärksamheten på infrastrukturen och överväga – inte som en stat, utan med våra företag – ett gemensamt ägande och förvaltande av infrastrukturen för att undvika monopol. För det tredje måste vi göra något åt situationen där WTO har förfaranden för att lösa konflikter om allt från textilier till räkor, men inte om så viktiga produkter som gas och olja. För det fjärde måste vi utveckla infrastrukturen, till exempel genom Nabuccoprojektet som ministern talade om och som Europeiska unionen bör stödja eftersom det är mycket viktigt. För det femte måste alla medlemsstater diversifiera och komma med förslag som kan ligga till grund för ett gemensamt europeiskt projekt. För det sjätte måste förnybara energikällor naturligtvis prioriteras. Jag delar rådsordförandens skepsis mot kärnkraft, men debatten kommer att fortsätta och vi måste se till att den tar hänsyn både till kärnkraftens positiva aspekter och den kritik som riktas mot den och inte utelämnar frågan om hur avfallet ska hanteras. För det sjunde kan vi verkligen inte insistera på en gemensam energipolitik för alla länder; endast om vi tar hänsyn till nationella skillnader kan vi – särskilt i omvärldens ögon – rättfärdiga en gemensam energipolitik. Ni, herr kommissionsledamot, kommer säkert ihåg att jag vid utfrågningen bad er om ett program som skulle kombinera energipolitiken med den externa politiken. Jag begärde samma sak av kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, men tyvärr har ingenting hänt ännu. Jag skulle verkligen vilja pressa er att ta fram ett sådant program så snart som möjligt, allra senast i grönboken, så att vi får en konsekvent politik som vi kan försvara inför omvärlden. Låt mig avsluta genom att klargöra att även om vi vill ha – och behöver – ett partnerskap med Ryssland, så är landets senaste handlingar oacceptabla. Vi vill att Ryssland behandlar sina grannländer rättvist, för de är våra grannländer också. Danutė Budreikaitė,    . – Herr talman, mina damer och herrar! Energiresurserna tillhör de grundläggande ekonomiska och produktionsmässiga faktorer som garanterar en konkurrenskraftig ekonomi och människors välfärd. EU:s medlemsstater tryggar sina energiresurser genom att ingå bilaterala avtal. Ryssland drar fördel av dessa avtal, som även omfattar den kommande tysk-ryska gasledningen, och splittrar Europeiska unionen genom att ge enskilda medlemsstater olika grader av tillgång till energiresurserna. Det är lättare att påverka enskilda länder än Europeiska unionen i sin helhet. Europeiska unionen gör eftergifter till Ryssland genom att ständigt understryka vikten av att ha Ryssland som en strategisk partner och landets särställning framför andra länder. Den viktigaste orsaken till dessa eftergifter är EU:s växande beroende av Ryssland när det gäller energi. Den senaste tidens problem med gasleveranserna mellan Ryssland och Ukraina visar dock att Ryssland skulle kunna tillgripa samma taktik när det gäller att leverera gas till Europeiska unionens medlemsstater. De alternativa energikällor som vi måste använda för att undvika att bli helt beroende av Ryssland, det vill säga norsk naturgas, är begränsade och kommer inte att kunna tillfredsställa EU-ekonomins växande behov i framtiden. Är detta då inte rätt tid att på nytt överväga kärnkraften, den mest ekologiska formen av energi, som ett alternativ till beroendet av den opålitliga energiförsörjningen från Ryssland? En annan mycket viktig fråga som diskuteras vitt och brett i EU är den gemensamma energipolitiken. Med Europeiska kommissionen som en energiförsörjningspartner som företräder intressena hos alla 25 medlemsstater skulle Ryssland vara tvunget att visa mer respekt. Ryssland kan inte helt stänga av gasleveranserna till EU; det skulle inte finnas någon annat sätt att göra av med gasen. Därför uppmanar jag alla att inte bara diskutera utvecklandet av en gemensam energipolitik, utan att också vidta åtgärder för att utveckla den gemensamma energipolitiken, och särskilt ett gemensamt energisystem så snart som möjligt, för att på detta sätt garantera både energisäkerhet och politisk säkerhet för hela EU. Rebecca Harms,    . – Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Bartenstein! Jag vill börja med Ukraina, eftersom jag blev ganska förvånad över att gastvisten mellan Ryssland och Ukraina, som är en årlig händelse som nästan föranledde oss i Europa att behandla den som en europeisk gaskris. Ukraina, och senare Moldavien, hamnade i en situation som hade eskalerat till en kris, men det gjorde inte EU. EU kunde, precis som man har gjort tidigare, lita på stabila handelsförbindelser med Ryssland. Som jag ser på saken visade denna situation oss att vi i Europeiska unionen inte kan betrakta Ukraina som bara ett säkert transitland, utan vi måste i stället, genom energipolitiken, hjälpa landet att frigöra sig från beroendet av Ryssland och därigenom förbättra dess framtidsutsikter. Stora förändringar behövs här. Frånsett detta ser jag hela denna debatt som ett praktiskt exempel på svagheterna i EU:s energipolitik, vilka är mer eller mindre tydliga från en medlemsstat till en annan. En samordnad infallsvinkel skulle utan tvekan kunna bidra till att förbättra situationen i medlemsstaterna och över hela Europa. Vi har nu lärt oss det verkliga värdet av naturresurser. Det måste sägas att vi över hela Europa är minst sagt slösaktiga i vår användning av gas, och även av olja, och det var föremålet för en livligare debatt vid tiden för Irakkriget. Under lång tid har vårt slöseri med dessa råmaterial varit något som vi inte har kunnat komma undan med. Om vi vill dra rätt lärdomar av detta anser jag att vi måste vara mer konsekventa med att göra det som kommissionsledamot Andris Piebalgs antydde när han tillträdde sitt ämbete. Vi måste sträva efter produktivitet för naturresurserna och energieffektivitet om vi ska bli mindre beroende av andra. Jag skulle vara helt emot att sträva efter ett helt självförsörjande Europa, vilket skulle vara en naiv infallsvinkel med tanke på den övergripande debatten, men vi måste arbeta mot ett Europa som utnyttjar råmaterial på ett tillfredsställande sätt. Det är något som vi har talat om i årtionden, så länge det har funnits en Romklubb, så låt oss äntligen komma på något som är praktiskt användbart. Låt dem som anser att användning av kärnkraft är rätt svar på den minskade – eller faktiskt ändliga – tillgången till gas, för en gångs skull på ett allvarligt sätt motivera sin valda infallsvinkel – hur många reaktorer vill de bygga de närmaste åren, och var? Vad har de tänkt göra med det avfall som har producerats i Europa i årtionden? För några veckor sedan debatterade vi betänkandet om avvecklingen av reaktorer. Just nu är hanteringen av kärnavfall ett katastrofområde. Om det ska vara formen för framtiden uppmanar jag dem att framställa sina argument på ett tydligare sätt, men kan de inte bespara oss en debatt om en förlängd livstid av den typ som till och med återupptas när det gäller reaktorn i Ignalina? Om man i själva verket bara vill förlänga livstiden för uttjänt teknik ökar man de risker som ingår naturligt i energiproduktionen i stället för att befria oss från dem. Esko Seppänen,    . – Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Världen fortsätter att se hur fossila ämnen förbränns. Det uppskattas att mänskligheten 2030 fortfarande kommer att producera 80 procent av sin energi med hjälp av fossila bränslen. Jorden har 179 biljoner kubikmeter bekräftade gasdepåer. En fjärdedel av gasen finns i Ryssland och ytterligare en fjärdedel i mindre stabila regioner, i Iran och Qatar. Det kan uppskattas att EU:s egen tillgång till gas med dagens förbrukningstakt bara kommer att räcka i mellan sex och sju år. Användningen av norsk och nordafrikansk gas för EU:s behov ökar tidsperspektivet för gasförbrukningen med 20 år, men det är 50 år i Rysslands fall. Om EU planerar att uppfylla hela tillväxten i sina energikrav de närmaste årtiondena med hjälp av gas, finns det inga alternativ till att importera från Ryssland. De närmaste åren kommer det att ske en utveckling av billigare metoder inom kondensering av gas, vilket kommer att öppna fler möjligheter vid importen av gas. Samtidigt kommer det även att göra dem snävare i sin tillämpning. Kondenserad rysk gas kan sedan säljas till Förenta staterna, som behöver gas, utan att det behövs någon pipeline. Amerikas egna gasreserver kommer inte att räcka ens i tio år. Västeuropa har varit beroende av den gaspipeline som kommer från Ryssland via andra länder. Den planerade pipelinen på Östersjöns botten kommer att minska detta beroende. Projektet är lätt att förstå, eftersom en del av de länder som denna pipeline nu passerar är fientligt inställda mot Ryssland. Vi i Finland har inte haft något som helst problem med gastillgången på 40 år. Det finns något i gasavtalet mellan Ryssland och Ukraina som behöver förklaras. Vem äger det levererande företaget Ros-Ukr-Energo? På grundval av offentliga siffror har jag räknat ut att detta företag oförklarligt gynnas av avtalet med i trakterna av 600–800 miljoner US-dollar varje år. Oligarkerna i båda länder har varit inblandade i detta, och vilken roll spelar dessa länders presidenter i genereringen av enorma dolda vinster? Vår grupp stöder goda partnerskapsförbindelser och samarbete i energifrågor med Ryssland. Mirosław Mariusz Piotrowski,    . –  Herr talman! De händelser nyligen som av den internationella pressen kallas ett ”kallt krig” mellan Ukraina och Ryssland om gas, och det lite äldre projekt som innefattar konstruktionen av en gaspipeline mellan Tyskland och Ryssland, som passerar Baltikum och Polen, är tillräckliga bevis för att vissa länder använder el- och gasnät, särskilt det sistnämnda, som politiska vapen i sina förbindelser med andra. Medlemsstaterna förväntar sig att gemenskapen ger dem bistånd för att hitta en lösning på detta problem. Gemenskapen bör följa en sammanhängande och integrerad politik om ovannämnda nät, samt om naturkatastrofer, pandemier och terroristhotet. En sådan politik skulle göra det möjligt att skydda säkerheten och diversifieringen av tillgången. Det är oacceptabelt att en medlemsstat, till exempel Tyskland, bildar koalition med Ryssland i sådana frågor, eftersom det skadar andra medlemsstaters intressen, däribland dem som alldeles nyligen anslöt sig till EU. Det är ett av de sällsynta fall då Europeiska unionen bör svara och då den bör svara snabbt och beslutsamt. En passiv inställning hos EU innebär att unionen samtycker till att solidaritetsprincipen förstörs, och att den i praktiken inte har något inflytande när det gäller de ekonomiska och politiska problem som är verkligt viktiga för Europa. Eftersom så är fallet finns det ingen anledning till varför unionen inte ska fortsätta att utfärda meningslösa resolutioner och uttalanden eller direktiv som är till nackdel för Europas medborgare. Konrad Szymański,    . –  Herr talman! Det är ett enkelt faktum att Rysslands energistrategi grundar sig på användningen av gas och gasleverantörer för att uppnå dess politiska mål i vissa regioner, däribland Europa. Den senaste gaskrisen är ett sorts test för Europeiska unionen. Dess effekter var avsedda att kännas, och de kändes faktiskt inte bara av Ukraina och Moldavien, utan även av åtta EU-medlemsstater, däribland Tyskland, Frankrike och Italien. Genom att provocera fram en sådan kris har Ryssland förverkat sin status som stabil och pålitlig partner. Den enda fråga som återstår är vilka slutsatser som ska dras av Europeiska unionen och de enskilda medlemsstaterna. Kommer de att besluta att konstruktionen av pipelinen i Östersjön ska fortsätta trots att det kommer att göra Europa ännu mer beroende av Ryssland, eller kommer de att inse att det som behövs är en verklig diversifiering av gasleveranserna för Europa som helhet och ett system av energisolidaritet för EU:s medlemsstater och deras närmaste grannar? Ryssland hoppas att vi kommer att dra den första av dessa slutsatser. Alla som inte längre hyser några illusioner om det nya Rysslands storslagna politik hoppas på den andra. Jag tar mig friheten att göra en sista anmärkning, nämligen att parlamentets svårighet med att anta en gemensam resolution i denna fråga är genant. Alessandro Battilocchio (NI ).    – Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar för det nya italienska socialistpartiet. Aktuella internationella politiska händelser och även ekonomiska faktorer, däribland den ständiga ökningen av oljepriset, tvingar Europeiska unionen att sätta sig upp och lägga märke till en situation som är både uppenbar och välbekant – vi har ett strukturellt tillgångsproblem och en ökad nivå av beroende. Världens efterfrågan på energi ökar, de globala resurserna är inte obegränsade och vår union har i alla händelser inte tillräckligt för att uppfylla sina egna behov. Händelser på senare tid har visat hur de energitillgångar som vår ekonomi för närvarande är baserad på kan äventyras, och det är en risk som vi absolut inte får ta. Det är nödvändigt att främja en närmare internationell synergi, däribland genom att underteckna avtal som Europeiska energistadgan, genom vilken en ram för samarbetet mellan Europa, Ryssland och Medelhavsländerna skapas. Energisamarbetet med tredjeländer är faktiskt ett kärnelement i den europeiska tillgångsstrategin som bidrar till att befästa stabila internationella politiska förbindelser. Inom denna ram måste väldefinierade, konkreta, varaktiga avtal nu ingås, särskilt med Ryssland. Det är därför nu brådskande att medlemsstaterna tillämpar de senaste rekommendationerna om genomförandet av åtgärder för att spara energi, vilket kommer att kräva ett allvarligt åtagande från EU:s institutioner, medlemsstaterna och varje enskild medborgare. Vidare måste vi äntligen hålla denna komplicerade och omfattande debatt om att välja tekniker inför framtiden och om produktion och användning av alternativa och förnybara energikällor. Trots de olika kriserna, varav en del har ägt rum på senare tid, som har lämnat spår i Europas ekonomi under de senaste 40 åren har denna debatt tyvärr ännu inte hållits. Detta är en försening, en svaghet och en brist som vi måste försöka kompensera så snabbt och brådskande som möjligt. Giles Chichester (PPE-DE ).    – Herr talman! Jag vill gratulera kommissionsledamot Andris Piebalgs för sin roll i att samla gruppen för samordning av gasförsörjningen, och därmed bidra stort till att lösa tvisten mellan Naftagas och Gazprom tidigare denna månad. Situationen mellan Ryssland och Ukraina har tjänat som en tankeställare för de som kanske inte var medvetna om hur beroende EU:s medlemsstater är av importerat bränsle i allmänhet, och av naturgas från Ryssland i synnerhet. Hur som helst är det viktigt att vi inte tappar känslan för proportioner när det gäller den här frågan. Gashandeln mellan Ryssland och EU:s medlemsstater är kommersiellt livskraftig bara så länge vardera parten har någonting den andra vill ha. Importberoendet i alla EU-medlemsstater och det relaterade ökade beroendet av naturgas är knappast någon hemlighet. Vi i utskottet för industrifrågor, forskning och energi har länge varit medvetna om denna situation och har diskuterat behovet av åtgärder för att hantera detta beroende. För tio år sedan lade jag fram ett betänkande inför parlamentet om framtiden för gasförsörjning i Europa, och kritiserades av industrin för att påstå att vi kunde bli för beroende av gas om den stod för över 25 procent av vårt energibehov. Låt mig påminna kammaren om det stora utbudet av åtgärder som vi redan har att tillgå när det gäller säkerheten i våra försörjningsbehov: både lagstiftningsåtgärder, såsom direktivet om transeuropeiska nät, och industrins åtgärder i fråga om att bygga gasledningar, lager och anläggningar för flytande naturgas. Vi måste vara uppmärksamma på Ryssland när landet spänner sina muskler internationellt. Jag föreslår dock att en avvägd, praktisk strategi för att upprätthålla försörjningsmångfald och uppmuntra till lämpliga investeringar i det syftet måste vara vårt svar som en långsiktig lösning. Reino Paasilinna (PSE ).    – Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Om cirka tjugo år kommer vi faktiskt att till 90 procent vara beroende av importen av gas. Det är verkligen en prestation. Den mängd gas som används av medlemsstaterna och tillgången varierar kraftigt. Med andra ord varierar känsligheten för en kris mycket kraftigt. Ju längre österut en medlemsstat ligger, desto mer beroende är den av gas från Ryssland. Europeiska unionen har utövat påtryckningar på Ryssland för att landet ska upphöra med seden med dubbel prissättning på energi, däribland gas, som går in i landet. Vi betraktar det som ett villkor för medlemskap i WTO. Jag anser därför inte att den dubbla prissättningen på energi kan vara särskilt länge i Rysslands utrikeshandel heller. I affärsuppgörelser är det naturligtvis tillåtet att ge rabatter till goda, regelbundna kunder i allmänhet, och det händer i många andra sektorer, men det är uppenbart att det beror på relationen mellan säljaren och köparen. Att stänga av gaskranen var definitivt fel lösning och en mycket oklok sådan. Sådant görs inte i europeisk handel; det pågår inte i särskilt stor utsträckning i mindre betydelsefulla områden, och än mindre i stora sammanhang. Situationen när det gäller energi i Europeiska unionen ligger hela tiden på gränsen till en kris. Det krävs bara en storm på andra sidan havet eller händelsen i Ukraina för att starta en kris eller ens panik. Vi måste ha livskraftiga och olika energikällor snabbt, med många olika leveransarrangemang och –nät, och tiden är av största betydelse – våra sovrum kan när som helst bli kalla. Vi är i brådskande behov av att kommissionen framställer ett energikrisprogram. De resurser som vi nu har är inte tillräckliga. Hur förbereder vi oss för en större nedskärning i energitillgången, herr kommissionsledamot? Vilken typ av solidaritetsmekanismer kan komma in i ramen, och tas energikrisfrågor upp i den kommande grönboken? Lena Ek (ALDE ).    – Herr talman! Den senaste krisen mellan Ryssland och Ukraina om gasförsörjning har visat att det är viktigare än någonsin med en europeisk energimarknad som är mindre beroende av import. Detta kommer inte bara att ge den europeiska energiindustrin stora möjligheter, inklusive förnybara energikällor, utan är också ett gyllene tillfälle att ta itu med klimatförändring, få fart på tillväxten och skapa nya arbetstillfällen. För att uppnå detta vill vi se mer öppenhet, bättre regelverk, ett renoverat och fungerande ledningsnät, en europeisk energistrategi, en debatt om egenkapacitet och solidaritet mellan medlemsstaterna och bestämmelser som gör det möjligt för konsumenter att besluta om sin egen konsumtion på ett praktiskt genomförbart sätt. Därför välkomnar vi både grönboken och ordförandeskapets program. Mycket måste göras, men jag tror att vi klarar det. Helmuth Markov (GUE/NGL ).    – Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag anser att samtalens utveckling mellan Ukraina och Ryssland gör det otvetydigt klart att Europa – vilket inte bara är Europeiska unionen – behöver en ny och modern heltäckande energipolitik. Samtidigt som man kan debattera saken av hjärtans lust var tvisten mellan Ryssland och Ukraina när allt kom omkring en tvist mellan en leverantör som ville ha mer pengar och en kund som inte ville betala. Båda sidorna i tvisten hade vetat det i åratal. Om en politisk kurs så att säga ställs in, vilken gör denna typ av kris oundviklig, utan att man försöker hitta en lösning i tid har båda regeringarna varit försumliga. Trots att jag välkomnar kommissionsledamotens tillkännagivande att en grönbok ska komma hoppas jag naturligtvis att den inte kommer att innehålla sådana gamla idéer som förhandlingar om uppförandekoder för de länder där energi produceras och dem där energin passerar, nya pipelines eller ens kärnkraft. Jag anser i stället att vi måste utnyttja andra källor, såsom redan sker i många länder, exempelvis biomassa, sol, vind, vatten, geotermisk energi och kraftvärme, samtidigt som man sparar energi, använder den på ett effektivare sätt, och minskar subventionerna för de sedan länge etablerade fossila bränslena. Det är något som vi måste skapa. Energileveransen är en tjänst av allmänt intresse, och vi borde kanske fundera över om inte ansvarsfull politik borde betraktas som högre prioriterad än försök till avreglering eller användning av avregleringsåtgärder som en lösning på detta problem. Dariusz Maciej Grabowski (IND/DEM ).     –  Herr talman! Bristen på en gemensam och långsiktig energisäkerhetsstrategi är bevis inte bara på EU:s kortsiktighet, utan även på att det finns en intressekonflikt mellan dess medlemsstater. En av orsakerna till att oljepriserna har tredubblats är att EU inte har antagit någon intelligent energistrategi. De ökade oljepriserna gynnar de stora bränsleföretagen, men de är till nackdel för EU:s medlemsstater och för medborgarna i dessa medlemsstater. Det är ett misstag att enskilda medlemsstater försöker ingå ett avtal med Ryssland, såsom Tyskland har gjort, och offra intressena för Baltikum, Polen, Österrike och andra medlemsstater i processen. Tillsammans med EU:s passiva inställning har detta uppmuntrat Ryssland att utöva utpressning mot Ukraina genom att hota att stänga av gastillförseln. Det finns ett brådskande behov av att EU upprättar och genomför en energisäkerhetsstrategi så snart som möjligt, och det kan faktiskt betraktas som ett test på i vilken utsträckning Europeiska unionen fortfarande är en gemenskap. EU:s energisäkerhetsstrategi bör vara baserad på kriterierna om den svagaste länken, vilka kan sammanfattas på följande sätt. Effektiviteten i ett system kan mätas genom dess motstånd mot kriser i de länder och regioner som är mest beroende av en enda leverantör, eller som har de sämsta överförings- och distributionssystemen, eller de högsta genereringskostnaderna i förhållande till den nationella inkomsten. Vi bör särskilt fokusera på grann- och transitländer. För att återge Hamlets ord är ”att vara eller inte vara” det dilemma som vi står inför när det gäller energisäkerheten i EU. I detta sammanhang måste jag dessvärre säga att ingen som helst avsättning har gjorts för en gemensam europeisk energisäkerhetsstrategi i EU:s budget 2007–2013. Guntars Krasts (UEN ).    – Tack, herr talman! Julhälsningen från den ryske presidenten till gaskonsumenterna i Ukraina var inte alls någon överraskning. Med sitt avbrott i gastillförseln mitt i vintern påminde Ryssland inte bara Ukraina utan även världens energimarknader om att makten för närvarande finns hos energileverantörerna. Energikonsumenterna måste ta hänsyn till detta under oöverskådlig framtid. Jag vill uttrycka min tacksamhet till kommissionsledamot Andris Piebalgs som under gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina använde Europeiska unionens inflytande tillräckligt tidigt för att förhindra en energikris i Europa. När det gäller de slutsatser som bör dras av gastvisten mellan Ryssland och Ukraina måste Europeiska unionen själv visa upp och be de andra länderna i Europa om fullständig öppenhet när det gäller information och utvecklingar i gaspriserna. Jag anser att de senaste händelserna ger kommissionen särskild befogenhet att genomföra den lagstiftning som har antagits, att genomföra beslut för att förvärva alternativa, energieffektiva resurser och skapa en verkligt avreglerad energimarknad, och att säkra integrationen av europeiska energinätverk. Naturligtvis har nästan alla talare i dag nämnt denna punkt: behovet av en genuint gemensam energipolitik för Europeiska unionens gemensamma marknad, vilken skulle underlätta den långsiktiga politiska stabiliteten, inte bara i Europa utan även på den globala energimarknaden. Alejo Vidal-Quadras Roca (PPE-DE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Europeiska unionen är i ett chocktillstånd efter den kris som har ägt rum mellan Ukraina och Ryssland. Det beror till stor del på att Ryssland hittills, även i tider av intensiva inre omvälvningar, alltid har visat upp sig självt som en pålitlig energipartner, och medlemsstaterna i unionen har inte vid någon tidpunkt i det förflutna sett sin tillförsel av gas avbruten eller reducerad. Dessa tre krisdagar var tillräckliga för att föra länder som Italien till en punkt då de frigjorde sina strategiska reserver och framför allt för att unionen som helhet ännu en gång skulle inse att dess tillförselsystem är extremt sårbart. Tiden har därför kommit för att allvarligt överväga möjligheten att investera i alternativa tillförselvägar och förbättra dialogen med stabila partner, exempelvis Republiken Kazakstan. Vi måste börja fundera på att importera gas från detta land exempelvis via Turkiet, som är ett kandidatland och därför mycket säkert. Vidare måste vi på EU-nivå behålla och förbättra forskning och utveckling i nya energikällor och uppnå en mer effektiv användning av dem som vi redan har. Naturligtvis, fru Harms, kan vi inte ignorera någon primär energikälla. Inte en enda. Vi måste se bortom ideologiska förutfattade meningar och inse verkligheten. Om ni vill begå energimässigt självmord är det upp till er, men detta offer måste vara individuellt. Förvänta er inte att vi alla begår självmord mot vår vilja. Herr talman! Jag vill avsluta med att uppmana kommissionen att fortsätta att utöva påtryckningar på medlemsstaterna för att skapa en gemensam energipolitik, och denna kris har bortom allt tvivel visat oss att vi behöver en sådan. Låt oss inte vänta tills vi har ännu en kris och då vidta åtgärder som är mer drastiska och som mycket väl kan komma för sent. Jan Marinus Wiersma (PSE ).    – Herr talman! Jag måste fatta mig kort. Jag är angelägen om att uppmärksamhet ska riktas mot de utrikespolitiska aspekterna på det som vi har bevittnat de senaste veckorna, då Ryssland hotade att stänga av gastillförseln till Ukraina. Detta kom inte som en fullständig överraskning för de personer som i likhet med mig har arbetat med dessa länder i många år. Ryssland hade trots allt tidigare hotat med att använda energin som ett vapen i syfte att utöva politiska påtryckningar på sina närmaste grannar och till och med, om ni frågar mig, gjort det vid ett tillfälle. Resultatet av det som hände kom naturligtvis också som en chock för Europeiska unionen och tvingar oss att ha denna diskussion i dag. Som jag sa ska jag fatta mig kort. Det finns tre slutsatser som är viktiga för oss när det gäller dessa utrikespolitiska aspekter. För det första bör vi diversifiera vår tillförsel, våra källor. Med tanke på att de flesta av de länder som vi får vår energi från är instabila är det bättre ju fler länder vi kan använda som källor. För det andra måste vi ännu en gång se över pipelinesituationen i Europa. Vi är särskilt sårbara eftersom det mesta av gasen levereras via Ukraina. Finns det några möjliga alternativ? För det tredje måste vi göra helt klart att vi på längre sikt bara kan skydda vår tillgång till energi om vi kan slå oss samman med partner som är pålitliga och demokratiska. Avslutningsvis anser jag att det har blivit uppenbart att energipolitiken mer än någonsin går hand i hand med utrikes- och handelspolitiken. Margarita Starkevičiūtė (ALDE ).    – Herr talman! Jag vill fokusera vår uppmärksamhet på förslag till möjliga lösningar på energiproblemen. För det första måste Europeiska unionen främja en mer effektiv användning av energi i sin utrikespolitik genom att göra det till en av prioriteringarna i EU:s grannskapsprogram. Det kan till och med vara mödan värt att ställa upp kriterierna för energieffektivitet som ett villkor för att Europeiska unionen ska erbjuda sitt stöd. När vi gör det kommer vi även att underlätta demokratiseringsprocesserna i grannländerna. Vår erfarenhet av reformer i Litauen visar att en modernisering av ekonomin ger den stabila bakgrund som behövs för utvecklingen av demokratiska processer. I EU:s inhemska politik bör större uppmärksamhet riktas mot utvecklingen och genomförandet av ett innovationscentrum som är särskilt avsatt för den nya generationen småskaliga energianläggningar som är baserade på kärnkraftteknik och andra tekniker. Vi har redan ett framgångsrikt flygprojekt, det utomordentliga Galileoprogrammet, och därför kan vi utan tvekan även ha ett innovationscentrum för genomförandet av energiprogram. Ett sådant centrum skulle kunna verka i de länder som är mest beroende av en enda energikälla. Jag vill tro att kommissionen, förutom det allmänna pratet om en gemensam energistrategi, till slut kommer att göra någonting specifikt och att ett sådant centrum skulle kunna ge de bästa bevisen på genomförandet av målsättningarna i Lissabonstrategin. Toomas Hendrik Ilves (PSE ).    – Herr talman! I motsats till vad som gjorts gällande i olika yttranden, däribland yttranden här i kammaren, var den ukrainska gaskrisen inte någon engångsföreteelse som skedde för första gången, rättfärdigad av behovet att gå över till marknadspolitik. Den är tvärtom följden av en fast linje som har allt att göra med politik. För det första hade Ukraina ett kontrakt som undertecknades 2004 och som skulle gälla till 2009. Det avslutades på grund av att Ukraina valde fel president och på grund av kommande parlamentsval. För det andra är den ryska regeringen majoritetsaktieägare i Gazprom, ett monopol under ledning av vice premiärministern. Det är inget företag. Begreppen marknadspriser och statskontrollerat monopol är inte förenliga. För det tredje vad gäller engångsföreteelse: Moskva stoppade leveranserna av olja och naturgas 1990 för att betvinga den lettiska självständighetsrörelsen. Efter självständigheten använde den ryska regeringen samma vapen som bestraffning av de baltiska staterna för att de inte gick med i OSS och för att de krävde ett avlägsnande av ryska trupper. Då Litauen försökte privatisera oljeraffinaderiet Mazeikiu stoppades försörjningen återigen så att ryska investerare kunde komma in. Man förde med framgång samma politik i fråga om Georgien, som gav upp sina gasledningar. Sammanfattningsvis har Ryssland genomgående använt ett regeringsägt monopolistiskt energiföretag för att utöva politisk press på andra länder – marknadspraxis och befintliga kontrakt, så tusan heller! Empiri är klokare än önsketänkande. Faran med avsaknaden av en kraftfull EU-politik i fråga om en tryggad energiförsörjning framgår tydligt i och med de nya medlemsstaternas och Ukrainas och Moldaviens erfarenheter när de antog en EU-inriktad hållning. Martin Bartenstein,    . – Herr talman, ärade ledamöter! Jag anser att kommissionen och ordförandeskapet har gjort det rätta. I brist på tillräcklig information avstod vi från att skuldbelägga på något sätt och ville inte under några som helst omständigheter säga att vi höll med en av parterna i denna tvist eller ens yppa minsta antydan om det. Det som är tydligt är att situationen mycket väl kan bli kritisk, för en ny medlemsstat hade problem med energitillförseln till sin industri redan från första dagen, men vi och kommissionen talar med avsikt inte om en kritisk situation i stället för om en kris. Vi får inte glömma att beroendet av fossila energikällor och importen av dem inte kan göra annat än öka markant – kommissionen beräknar att den andel av vår energi som vi hämtar från dessa källor till 2030 kommer att öka från strax under 50 procent – vilket är vad den är just nu – till omkring två tredjedelar. Det kommer att vara möjligt att påverka detta i viss mån genom att använda förnybara energikällor och genom att förbättra energieffektiviteten, men jag anser inte själv att vi kan göra någon fundamental helomvändning i denna trend. Ordförandeskapet ser med stort intresse fram emot grönboken, eller snarare de första delarna av den i tid före vårens toppmöte. När ska vi diskutera utvecklingen av en gemensam energipolitik för EU, om inte nu? Det som driver oss att fortsätta på den här vägen är gasfrågan, Ryssland och Ukraina, och problemet med tillgången, liksom oljepriserna, klimatförändringarna samt många andra hänsyn. Både jag personligen, och ordförandeskapet som helhet, skriver under på kommissionens förslag om att skapa en tvåmånadersreserv som liknar den som redan finns på annan nivå för olja. Ert parlament kommer att få möjlighet att diskutera detaljerna i detta längre fram. Som jag sa i mitt anförande om Moldavien har vi i många avseenden strävat efter att prioritera detta land i vår grannskapspolitik. Trots Hannes Swobodas påstående att Rysslands medlemskap i WTO skulle öppna vissa möjligheter i detta avseende skulle det även då bara vara möjligt att göra mycket lite inom 36 timmar. Det intressanta är att Ryssland inte har ratificerat energistadgan, och att det tvistlösningsförfarande som föreskrivs i den inte därför inte kan tillgripas. Det är därför energieffektiviteten som helt tydligt måste prioriteras, tillsammans med förnybar energi och främjandet av den medvetenhet som vi, på olika sätt, och i ännu högre grad än tidigare, måste visa prov på för att lösa problemet med gasimport. Det återstår för mig att notera att Ryssland och rysk naturgas under de närmaste åren kommer att bli ryggraden i Europeiska unionens gastillförsel. Jag talar som österrikare och vill påpeka att det var ett österrikiskt företag, OMV, som 1968 var först med att ingå ett leveransavtal med Gasprom, som har varit helt pålitligt i nästan fyrtio år. Vi måste vinna förtroende, och kanske i viss utsträckning återuppbygga det. I mitt anförande har jag redan diskuterat den alternativa vägen i form av pipelinen Nabucco genom Turkiet. Trots att det är helt nödvändigt att diversifiera tillförseln kan detta inte uppnås över en natt – vi måste lära oss våra läxor från den kritiska situation som varade i 36 timmar. Med detta i åtanke är jag tacksam mot ert parlament för denna mycket viktiga debatt och ska avsluta med att betona den vikt som vi lägger vid detta kapitel som en punkt på dagordningen inför toppmötet i mars. Andris Piebalgs,    . – Fru talman! Jag vill börja med att tacka parlamentet för denna debatt som tydligt visar ett allmänt stöd för en utveckling mot en gemensam energipolitik inom EU med respekt för subsidiaritetsprincipen. Det är intressant att de första kraven på en sådan nödvändig utveckling kom för 30 år sedan, under den första oljekrisen. På den tiden kom de, av uppenbara skäl, inte från parlamentet utan från rådet. Situationen i dag är avgjort mer invecklad än vad den var då, och den kommer förmodligen att få mer varaktiga följder på energiområdet än vad som var fallet för 30 år sedan. Med tanke på detta måste rådet, kommissionen och parlamentet agera. Jag vill ta upp två särskilda aspekter utifrån en säkerhetsdimension. För det första har utvidgningen verkligen medfört nya utmaningar för Europeiska unionen. Försörjningstryggheten utgjorde helt klart en mycket större utmaning för de nya medlemsstaterna än för de gamla medlemsstaterna. För det andra har det dokument som vi förbereder i detta skede två författare: Benita Ferrero-Waldner och jag själv. Därför kommer de frågor som Hannes Swoboda tog upp att behandlas. Vi undersöker också hur vi ska agera när det uppstår kriser. Som jag nämnde var denna kris mycket kortvarig, och några talare beskrev den som en minikris och till och med som obefintlig. Man bör inte underskatta situationens betydelse, för vissa länder kände verkligen av den. I de flesta länderna kom den enda märkbara följden för medborgarna på det massmediala området. I vissa länder vidtogs dock ekonomiska åtgärder i fråga om gasförsörjningen. Det var en verklig kris, och vi bör undersöka hur vi ska kunna agera mer effektivt i framtiden. Samtidigt bör vi agera omedelbart. Vi har redan ett flertal program som skulle kunna tillämpas med kraft. Vad gäller energieffektivitet har vi ett byggnadsdirektiv som håller på att träda i kraft och som bör tillämpas med kraft. Samma sak gäller för kraftvärme och förnybara energikällor: vi har rättsliga instrument, och vi borde tillämpa dem. Detta gäller också förnybar energi. Kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt. Den tar redan positiva steg, som att försöka mobilisera alla resurser som behövs. Låt mig återgå till de nya grannländerna, som vi har mycket goda förbindelser med. Det stämmer tyvärr att energifrågorna har försummats. En avsiktsförklaring om genomförande av en energipolitik undertecknades med Ukraina så sent som i år under toppmötet. Därför måste vi verkligen hjälpa till inte bara med hanteringen av frågor som rör försörjningstrygghet utan också med energikonsumtion, då energiintensiteten och förekomsten av strömavbrott är oerhört hög i dessa länder, och inget land kan klara av de energikostnader som uppkommer ur en sådan situation. Samma sak gäller för Moldavien. Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling har gjort ett bra arbete i Ukraina, men den skulle kunna intensifiera sina aktiviteter. Vi skulle kunna stärka sådana aktiviteter med stöd av andra resurser och utnyttja instrument för de nya grannländerna för att stärka politiken. Detta kommer vi att göra, och vi kommer att göra samma sak i fråga om utvecklingspolitiken, för det finns ingen annan lösning. Jag vill återigen tacka er för denna debatt. Jag är övertygad om att det inte är sista gången vi diskuterar dessa frågor, och jag blir mycket inspirerad av sådana debatter. Talmannen.    – Debatten är avslutad. Talmannen.    – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensamma debatt om – ett betänkande (A6-0391/2005) av Jean-Claude Fruteau för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (KOM(2005)0263 – C6 0243/2005 – 2005/0118(CNS)), – ett betänkande (A6-0392/2005) av Jean-Claude Fruteau för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (KOM(2005)0263 – C6-0244/2005 – 2005/0119(CNS)), och – ett betänkande (A6-0393/2005) av Jean-Claude Fruteau för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om inrättande av en tillfällig ordning för omstrukturering av sockerindustrin i Europeiska gemenskapen och om ändring av förordning (EG) nr 1258/1999 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken (KOM(2005)0263 – C6-0245/2005 – 2005/0120(CNS)). Mariann Fischer Boel,    . – Fru talman! Först och främst vill jag tacka Joseph Daul, Enrique Barón Crespo, Szabolcs Fazakas och Luisa Morgantini för deras aktiva engagemang i detta ärende, och lovorda föredragandena, Jean-Claude Fruteau, Béla Glattfelder, Terence Wynn och Glenys Kinnock för deras imponerande arbete. Jag vill också tacka ledamöterna av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, utskottet för internationell handel, budgetkontrollutskottet och utskottet för utveckling för deras stora engagemang, betydelsefulla insatser och mycket konstruktiva debatt. Dessa imponerande bidrag har verkligen gett resultat. Reformen av den inre marknadens organisation, som varit praktiskt taget oförändrad under nästan fyra decennier, är ett stort åtagande. Denna reform borde faktiskt ha skett för länge sedan. Sockerpolitiken har många aspekter. Listan över de legitima intressen som måste uppfyllas är mycket lång: de hundratusentals jordbrukare inom gemenskapen som odlar sockerbetor, de sockerproducerande och –konsumerande industrierna och deras anställda, konsumenterna och, sist men inte minst, våra handelspartner, inklusive de länder som sedan länge har åtnjutit förmåner. Jag har ända från början varit medveten om behovet av att skapa en balans mellan olika behov och olika krav. Som kommissionsledamot med ansvar för jordbruk och landsbygdens utveckling är jag fullt medveten om sockersektorns sociala, ekonomiska och miljömässiga betydelse, såväl inom som utanför gemenskapen. Detta innebär att sockerpolitiken utgör en särskilt stor utmaning, vilket är anledningen till att jag har engagerat mig så starkt i reformen inom denna sektor. Jag anser att de aktuella förslagen i sin helhet uppfyller gemenskapens behov. De är resultatet av ett noggrant övervägande och står i samklang med reformpaketet för den gemensamma jordbrukspolitiken och våra internationella åtaganden. Förslagen är ambitiösa och omfattande. Jag är övertygad om att sockersektorns framtid inte kan grundas på kortsiktiga tillvägagångssätt. Med detta reformpaket vill vi ge den europeiska sockersektorn en livskraftig och konkurrenskraftig framtid. Reformpaketet innebär en långsiktig säkerhet och ett generöst stöd som ska hjälpa såväl jordbrukare som sockerproducenter vid anpassningen. Genom att agera nu kommer vi att kunna tillhandahålla medel för att underlätta den tunga omstruktureringsprocess som är absolut nödvändig, och samtidigt kompensera våra jordbrukare. Att skjuta upp denna nödvändiga reform skulle bara leda till en mer drastisk minskning av produktionen inom gemenskapen och till en mycket svårare omstruktureringsprocess. Vi måste också säkerställa att den framtida politiken inte kommer att strida mot WTO:s panel och att vårt förslag uppfyller detta krav. Avslutningsvis måste vi säkerställa att Europeiska unionen fortsatt kommer att vara en attraktiv marknad för utvecklingsländer, och erbjuda våra AVS-partner det ekonomiska stöd som de behöver för att kunna anpassa sig till dessa oundvikliga förändringar. Det har uträttats mycket viktigt arbete sedan det första meddelandet från kommissionen lades fram sommaren 2004, såväl inom Europaparlamentet som inom rådet. Som ett resultat av detta har vi i dag grunden till en reform som till mycket stor del har formats av parlamentet. Vad som är mest uppenbart är att hela reformen grundas på en omstruktureringsfond, en idé som ursprungligen kom från Europaparlamentet i betänkandet av Jean-Claude Fruteau och Joseph Daul i början av förra året. Det finns många andra exempel på att Europaparlamentet har påverkat denna reform: bevarandet av interventionssystemet under en övergångsperiod, minskningen av prissänkningarna och en förlängning av denna till en fyraårsperiod med en generös ordning för ersättning, alla de åtgärder som vidtagits för att på ett mer adekvat sätt säkerställa styrningen av utbudet, möjligheterna att verkligen åstadkomma en förändring på de områden som kommer att påverkas mest av omstruktureringen, och tilldelning av omstruktureringsstöd, som till åtminstone 10 procent ska reserveras för sockerbetsodlare och maskinleverantörer – en summa som skulle kunna ökas av medlemsstaterna i enlighet med deras särskilda behov. Allt detta visar på ett ännu mer omfattande samarbete än vad som var den uttryckliga föresatsen, och det har gett ett verkligt politiskt resultat. Jag vill uttrycka mitt uppriktiga tack till Europaparlamentet för dess samarbetsvilja. Jean-Claude Fruteau (PSE ),    – Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Europeiska unionen står i dag inför en nödvändig reform av sin sockersektor. Som vi alla vet är denna reform oundviklig. Den är nödvändig eftersom vi måste anpassa den gemensamma organisationen av marknaden för socker med de vägledande principerna i den nya gemensamma jordbrukspolitiken. Den är också nödvändig för att anpassa de föränderliga reglerna för världshandeln. Trots detta får vi inte glömma följderna av de kommande förändringarna för de män och kvinnor som försörjer sig på att producera socker på gemenskapens åkrar och fabriker och i utvecklingsländerna. Med detta i åtanke är det viktigt att förändringarna inte leder till en nedmontering av vår gemensamma organisation av marknaden för socker, i en gradvis stängning av vår produktionskapacitet eller till att vi offrar våra producenter och producenterna i de fattigaste länderna till följd av ett okontrollerat öppnande av världshandeln. Reformen är visserligen nödvändig, men den kommer inte att uppnå sitt syfte om inte kraven på social rättvisa respekteras i jakten på effektivitet. Detta dubbla perspektiv, som skapar en balans, är den gemensamma tråd som löper genom de tre betänkanden som Europaparlamentet ska rösta om denna vecka och som antogs nästan enhälligt av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling den 29 november förra året. Dessa texter är frukten av flera månaders diskussioner och behandlingar i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och av utbyten av åsikter med er, herr kommissionsledamot, med era tjänsteavdelningar och med de olika berörda parterna i industrin. De representerar en kompromiss som har förhandlats fram och godkänts av en stor majoritet av de politiska grupperna i parlamentet. Det finns fyra huvudaspekter på denna kompromiss. Den första är införandet av en flexibel reglering av marknaden för socker – flexibilitet alltså genom ett gradvis införande av marknadslogik i sektorn. Jag talar om jämförelsepriset som kommer att göra sektorn mer konkurrenskraftig – dock även reglering för att undvika de katastrofala följderna av en helt avreglerad sockermarknad. Internt innebär detta att behålla interventionssystemet under en tid för att garantera marknadsstabilitet under de närmaste fyra åren, vilket vi alla vet kommer att bli svårt rent ekonomiskt. För att övergå till den yttre aspekten på reformen innebär behovet av avreglering att behålla kontrollen över sockerexporten från de minst utvecklade länderna. I dag är det faktiskt nödvändigt att vi tar hänsyn till den skada som orsakas av ett okontrollerat öppnande av handeln, som det senaste exemplet på västra Balkan har visat. Med detta i åtanke, för att undvika eventuella incitament till bedrägerier när allt utom vapen-initiativet har fått full kraft, argumenterar jordbruksutskottet särskilt för inrättandet av ett kommersiellt skydd i form av en skyddsklausul som begränsar exporten enligt nettoexportörsprincipen. Detta arrangemang skulle göra det möjligt för oss att förhindra destruktiv triangulär handel samtidigt som vi ser till att lokalbefolkningarna i de minst utvecklade länderna som arbetar i den sockerproducerande sektorn faktiskt kommer att gynnas av preferenshandelsordningen med Europeiska unionen. Det skulle inte påverka tillväxtutsikterna för de minst utvecklade ländernas sockerindustrier, och det skulle vara helt förenligt med målsättningarna i ”Allt utom vapen”-initiativet. Det andra huvudtemat i den kompromiss som lagts fram för parlamentet är europeisk solidaritet med framför allt de bräckligaste regionerna. Samtidigt som inrättandet av reglerad handel kommer att ge oss möjlighet att stabilisera marknader och undvika alltför stora prissvängningar i framtiden måste det faktiskt åtföljas av åtgärder för att dämpa reformens effekter på de samhällen som påverkas mest av att aktiviteten upphör, framför allt de som är bräckligast. Bland dessa finns för det första jordbrukare. De måste få betydande kompensation för sin förlorade inkomst, och en del av det bistånd som ges genom omstruktureringsordningen skulle göra det möjligt att ge ersättning till dem som kommer att förlora sin leveransrätt och tvingas göra nya investeringar för att gå över till andra grödor. Sedan finns de personer som är anställda i sockerfabrikerna. De är helt beroende av sektorns framtida omstrukturering, och när den industriella aktiviteten upphör är det nödvändigt att hänsyn tas till dem genom att de villkor som tillverkare måste uppfylla för att ha rätt till bistånd från omstruktureringsfonden stärks. För att undvika att de bräckligaste regionerna blir de främsta offren för omstruktureringen av gemenskapens produktion är det slutligen nödvändigt att medlemsstaterna fortfarande har sista ordet när det gäller om produktionen upphör eller fortsätter inom deras territorier. Det är också nödvändigt att rätt hänsyn tas till de specifika situationerna och begränsningarna för de yttersta randområdena. Odlingen och bearbetningen av sockerrör är nödvändig för dessa regioner och oersättlig, såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt. I detta sammanhang vill jag tacka er, herr kommissionsledamot, för att ni är en så god lyssnare och för ert arbete för att se till att dessa regioner får specialbehandling, särskilt när det gäller kompensation och försäljningsbistånd. Jag är säker på att sådana ordningar som har krävts av parlamentet kommer att göra det möjligt för de regioner som försörjer sig på sockerrör att se på framtiden med större jämnmod. Den tredje aspekten på reformen rör sektorns framtid genom utvecklingen av alternativa avsättningsområden. I ett globalt sammanhang, som kännetecknas av å ena sidan stigande oljepriser och å andra sidan behovet att bekämpa växthusgaser, erbjuder alkoholproduktion i sockersektorn faktiskt en stor tillgång för utvecklingen av alternativa energiformer. Med tanke på effekten av reformen av den gemensamma organisationen av marknaderna på produktionsnivåerna föreslår utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling därför att dessa trender ska förutses med hjälp av en förutseende politik som innefattar aspekter på både jordbruk och industri – jordbruket genom åtgärder för att förbättra tillgången till bistånd för energigrödor i synnerhet, industrin genom att omstruktureringsordningen anpassas för att uppmuntra utvecklingen av bioetanolbrännerier. Dessa verktyg utgör en del av ett sammanhängande lagstiftningsförslag som skulle uppmuntra till utvecklingen av bioetanolindustrin, en källa till avsättning för både jordbrukare och tillverkare i sektorn. Slutligen: den fjärde och sista drivkraften för vårt arbete, dock inte den minsta, är priserna. I kontrast till kommissionens ursprungliga förslag, som skulle ha en dramatisk effekt på sektorn, landsbygdens uppbyggnad och utvecklingsländerna var jordbruksutskottet i slutändan för en långsammare och mer moderat 30-procentig sänkning av sockerpriserna över fyra år. En sådan nivå på prissänkningar skulle garantera reformens ekonomiska effektivitet samtidigt som den bidrar till att mildra dess effekt på aktörerna i sektorn. När den gör det skulle den på ett bättre sätt garantera fortsatt aktivitet i produktionsregionerna och skydda hundratals arbetstillfällen som direkt och indirekt är relaterade till sektorn. Denna mer moderata infallsvinkel ligger även i linje med gemenskapens utvecklingsåtaganden och kommer att göra det möjligt för AVS-länderna och de minst utvecklade länderna som exporterar en del av sin produktion till EU att fortsätta att tillämpa vinstgivande priser. I slutet av november nådde jordbruksministrarna i de 25 medlemsstaterna i väntan på Världshandelsorganisationens konferens i Hongkong en informell, provisorisk kompromiss om huvudinriktningarna i den framtida reformen. Samtidigt som det verkliga syftet med denna överenskommelse var att nå en gemensam politisk linje sänder det sätt på vilket det omedelbart utnyttjades av de olika undertecknande parterna i medier, i den betydelsen att reformen hade genomförts före tidsplanen, ändå ett tydligt budskap – jag anser att det uttrycker kommissionens och rådets önskan att kringgå Europaparlamentet, vars föregående yttrande ändå är obligatoriskt innan ett beslut fattas. I detta avseende anser jag att förfarandet är helt oacceptabelt och att det måste fördömas i starkaste möjliga ordalag. Hur det än är med den saken ligger denna kompromiss nu framför oss, och trots att den inte följer jordbruksutskottets föreslagna ändringar till punkt och pricka måste det sägas att den, som den ser ut nu, är en anmärkningsvärd bekräftelse på hur långt rådet har frångått de ursprungliga förslagen. Kompromissen markerar en avsevärd övergång till de mer moderata och balanserade åtgärder som har föreslagits av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för de fyra huvudpunkter som jag just har nämnt. När det gäller reglering innehåller den tanken att behålla interventionssystemet i fyra år, innan man går över till ett jämförelsepris, som kommer att markera införandet av marknadens logik i den gemensamma organisationen av marknaden för socker. För det andra, och ännu viktigare, bekräftas att parlamentets analys är riktig när det gäller behovet av att behålla en del förmåga att hantera tillgången på socker på gemenskapens marknad. Trots att de förslagna åtgärderna skiljer sig åt löper deras filosofier samman längs linjerna att anta ”Allt utom vapen”-initiativet. När det gäller genomförandet av europeisk solidaritet stöder rådet ökningen av stödet till jordbrukare och föreslår en kompensation på 64,2 procent av de förlorade intäkterna i stället för de 60 procent som ursprungligen föreslogs. Rådet tar också upp tanken att till jordbrukarna överföra 10 procent av de pengar som ges i omstruktureringsbistånd. Parlamentets förslag om en delvis sammankoppling och en modulering av biståndet till de minst gynnade regionerna antogs emellertid inte. När det gäller den tredje infallslinjen, alternativa avsättningsområden, bekräftade jordbruksministrarna i de 25 medlemsstaterna möjligheten till en delvis nedläggning av fabriker och gjorde det möjligt att utveckla bioetanolbrännerier. De ekonomiska incitament som man har hoppats på för utveckling av energigrödor har emellertid inte förverkligats. När det slutligen gäller priser är den 36-procentiga sänkning över fyra år som förutses av rådet inte så snabb eller drastisk som de ursprungliga förslagen, och den ligger helt i linje med det arbete som har utförts av Europaparlamentets jordbruksutskott. Trots dessa framsteg som inte kan förnekas, och som måste välkomnas, har ett antal förslag inte antagits, särskilt när det gäller att strama åt de villkor som tillverkarna måste uppfylla för att ha rätt till omstruktureringsstöd. Det är i detta avseende särskilt beklagligt att rådet hittills inte har brytt sig om de sociala kriterier som måste uppfyllas och att det i slutändan är upp till medlemsstaterna att godkänna eller på annat sätt tillse att produktionen upphör. Vidare måste jag, även om det innebär att avvika från det som strängt talat är föremålet för denna debatt och mina betänkanden, vid denna punkt uttrycka min upprördhet över det sätt på vilket AVS-länderna behandlas. Mot bakgrund av en reform, och särskilt en prissänkning, vars följder kommer att vara katastrofala för många av dem, kan den summa på 40 miljoner euro som anslås av rådet för 2006 endast betraktas som hånfull och förolämpande. Europeiska unionen måste verkligen hitta de resurser som är nödvändiga för att avhjälpa denna situation, som strider mot det som stats- och regeringscheferna vid upprepade tillfällen har sagt om att hjälpa de fattigaste länderna att utvecklas. Mina damer och herrar! Det är tydligt att jordbruksministrarna måste fortsätta sitt arbete under förhandlingarna i februari om de ska kunna nå en slutgiltig överenskommelse som är godtagbar för alla. Med detta i åtanke skulle jag vilja att parlamentet med största möjliga majoritet röstar för de tre betänkanden som det har framför sig för att sända en stark signal till medlemmarna i rådet så att de återstående bristerna i den provisoriska kompromissen i november åtgärdas och den gemensamma organisationen av marknaden för socker reformeras på ett sätt som är både rättvist och effektivt. Glenys Kinnock (PSE ),    . – Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och Jean-Claude Fruteau för att de har hanterat denna mycket omtvistade och svåra fråga på ett så bra sätt. Det råder inga tvivel om att sockersektorn är mycket viktig, men jag anser inte att den oavsiktliga skadan av vad som är en intern reform inom Europeiska unionen bör få följder för vissa av de små, sårbara ekonomier som vi har mycket speciella förbindelser med och som är våra partner. AVS-länderna har under hela perioden för dessa diskussioner pläderat för en successiv prissänkning, ett slut på dumpning och för ytterligare långsiktigt stöd för att bistå dem i vad som är en drastisk reform. Deras önskemål har i stort avvisats. Som Jean-Claude Fruteau lät oss förstå anser AVS-länderna att de har övergivits och svikits i och med de aktuella förslagen. De saknar garanti för varifrån pengarna ska komma på lång sikt för att hjälpa dem att omstrukturera och utöka såväl inom som utanför sockersektorn. Bara i Västindien förväntas förlusterna till följd av nedskärningarna komma att uppgå till omkring 125 miljoner euro. De AVS-länder som har undertecknat sockerprotokollet levererade tropiskt socker då Europa behövde det. Nu ber de oss visa förståelse för deras absoluta behov av uppsvinget, ett uppsving som är beroende av intäkter i utländsk valuta, som har inneburit stabilitet och garanti för fortsatt demokrati. För europeiska jordbrukare föreslås en kompensation som uppgår till 7,5 miljarder euro. Så här långt har AVS-länderna 40 miljoner euro som ska fördelas mellan 18 länder, och det är inte ens klargjort hur detta ska fördelas. Kommissionsledamot Peter Mandelson varnade i går i WTO-debatten dessutom för att siffran 190 miljoner euro, som kommissionen föreslagit, nu löper risk att skäras ned med 20 procent, vilket man enats om vid EU:s budgetförhandlingar. Exakt var ska dessa pengar komma ifrån, fru kommissionsledamot? Har kommissionen återigen för avsikt att plundra utvecklingsbudgeten för att täcka kostnaderna för dessa kompletterande åtgärder för AVS? Jag hoppas att kommissionsledamoten med ansvar för utveckling, Louis Michel, kommer att inta en fast ståndpunkt och att ni, i samma anda som när ni talade om ert intresse för utvecklingsländerna, kommer att stödja nya och ytterligare medel för de kompletterande åtgärderna. Ett annat bekymmer gäller effekterna av förordningen om de minst utvecklade länderna. Jag hänvisar er till de ändringsförslag som jag har lagt fram när det gäller denna fråga. Nästan alla världens minst utvecklade länder tillhör AVS-gruppen. De har därför ett stort intresse i det förfärliga förslaget att vi skulle undandra oss våra åtaganden för ”Allt utom vapen”. Från 2009 bör samtliga av de minst utvecklade länderna gynnas av samma garanterade pris som föreskrivs i sockerprotokollet för AVS. EU bör inte skjuta upp sina åtaganden vad gäller att tillhandahålla de minst utvecklade länderna tullfri och kvotfri tillgång på en stabil och långsiktig grund. I den skyddsklausul som rådet enats om kräver man en övre gräns på en ökning med 25 procent per år för importer från de minst utvecklade länderna. Detta är ett hån mot ”Allt utom vapen”. De minst utvecklade länderna ska alltså förlora 783 miljoner euro av de potentiella intäkterna bara under det första året. Jag hoppas att parlamentet inte godtar en situation som sätter ett europeiskt initiativ på spel som vi med rätta varit stolta över. Vi får inte rösta för en försening av genomförandet eller för någon skyddsklausul som skulle begränsa det löfte som getts i och med ”Allt utom vapen”. Jag vill i linje med målet att få till stånd en samstämmighet mellan jordbruks- och utvecklingsprioriteringar rekommendera stöd för ändringsförslag om avskaffande av exportsubventioner och av export av C-socker. Om vi underlåter att agera kommer vi att ge helt fel signal till miljontals av de fattigaste människorna i världen i en tid då Europa förutsätts fokusera på att förpassa fattigdomen till historien. Béla Glattfelder (PPE-DE ),    . – Fru talman! Utskottet för internationell handel framställde en rekommendation för det förslag till betänkande som debatteras i dag. Den hade tre huvudelement. I det första elementet uppgavs att utskottet föreslår en moderat prissänkning. Vi föreslog att Europeiska unionen begränsar importen mer effektivt och att sockerproducerande jordbrukare i Europeiska unionen får högre kompensation. Dessa förslag är väsentligt gynnsammare för den europeiska sockersektorn än dem som lades fram av Europeiska kommissionen. Det är olyckligt att beslutet av rådet (jordbruk), som antogs i november, är en mycket stor besvikelse, eftersom det inte tar tillräcklig hänsyn till det europeiska jordbrukets intressen, och det är faktiskt till och med tveksamt om ett beslut som antas på detta sätt skulle leda till utvecklingen av en stabil sockermarknad i Europeiska unionen. I dag kan parlamentet bara hoppas på mindre förändringar, men vi är ändå fast beslutna när det gäller några detaljer. Vi skulle exempelvis vilja göra det möjligt för sockerbetsodlare att kunna få upp till en femtioprocentig andel från omstruktureringsfonden i stället för nuvarande tio procent. Jag vill rikta uppmärksamhet mot att utskottet anser att en effektiv begränsning av importen är mycket viktig. Exempelvis begränsar till och med Förenta staterna importen under preferensvillkor. Om Förenta staterna inte tillåter fusk bör inte Europeiska unionen heller göra det, eftersom det underminerar Europeiska unionens internationella anseende. Vidare är ett system som lägger stränga kvoter på producenterna i Europeiska unionen, men tillåter importörer att leverera till marknaderna inom Europeiska unionen utan några begränsningar, helt meningslöst och mycket orättvist. Terence Wynn (PSE ),    . – Fru talman! Jag skulle vilja säga till kommissionsledamoten att jag applåderade då hon första gången presenterade sina förslag inför utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Jag var den enda som applåderade i det utskottet, vilket gjorde att jag kom på kant med många av mina kolleger. Jag applåderade för att jag har velat se en reform inom denna sektor ända sedan jag läste 1991 års rapport från revisionsrätten. Jag har velat se förändringar i systemet från budgetkontrollsynpunkt, från budgetsynpunkt, från utvecklingssynpunkt, från WTO-synpunkt och från konsumentsynpunkt, vilket gör att jag kommer på kant med Jean-Claude Fruteau som jag har den största respekt för och som jag verkligen beundrar. Men uppriktigt sagt borde vi inte acceptera kravet på att ”göra vissa modifieringar”. Vad som behövs är en radikal omarbetning, som kommissionsledamoten föreslog. Vi borde inte rösta för mindre prissänkningar och ökad ersättning och mindre kvotminskningar än vad som föreslagits av kommissionen. Vi borde inte rösta för strukturella eller sociala sammanhållningspolitiska instrument för att underlätta för sockerbetsodlare. Alla AVS-producenter erbjöds lika mycket. Stora summor från den gemensamma jordbrukspolitikens medel är redan tillgängliga för EU:s jordbrukare. Vi får inte glömma att sockerproducenter, -tillverkare och -raffinaderier inte tillhör de fattigaste människorna på jorden. Jag håller med om att vi måste övervaka importer från de mindre utvecklade länderna för att kunna förebygga bedrägerier och skydda oss mot triangelhandel, men helt ärligt talar vi om ytterst små belopp. EU:s sockerproduktion på 17 miljoner ton kommer inte att drabbas av någon snedvridning. Importer från de minst utvecklade länderna kommer inte att leda till någon obalans på marknaden. Ändringsförslag 61, om överenskommelsen ”Allt utom vapen”, bör förkastas. Det vi försöker göra mot de minst utvecklade länderna är oacceptabelt. Vi borde följa den linje som Glenys Kinnock har förevisat och säkerställa att utvecklingsländerna inte utsätts för några risker, vad vi än gör med dessa reformer. Albert Deß,    . – Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker är en av de främsta reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken som ska genomföras under detta parlaments livstid. Den är en balansakt i den högre skolan som sträcker sig mellan å ena sidan kraven från WTO, de skyldigheter som följer av ”Allt utom vapen”-initiativet och panelens beslut och, å den andra, producenterna av bet- och rörsocker och de ekonomiska intressen som är förknippade med dem i Europa. Kommissionen, representerad av kommissionsledamot Mariann Fischer Boel, parlamentet och framför allt rådet bär den största skulden för denna prestation i den högre skolan. Omkring 350 000 jordbrukarfamiljer och långt över 100 000 arbetare i de relevanta ekonomiska sektorerna i EU berörs av den. Många sockerbetsodlare och arbetare i sockerfabriker vill ändå veta varför det är nödvändigt att i så enormt stor skala reformera en organisation av sockermarknaden som har stått sig genom årtionden. Svaret är mycket enkelt – det är på grund av att de internationella åtaganden som gjordes för länge sedan innebär att framtiden för bet- och rörsockerodling i Europeiska unionen kommer att vara mycket tveksam efter 2009. Reformen av organisationen av den gemensamma marknaden för socker ger oss möjligheten att behålla en stor del av produktionen i Europa, trots att det kommer att leda till smärtsamma sänkningar av inkomsterna för sockerproducenterna. Det är – som Jean-Claude Fruteau faktiskt sa – olyckligt att kommissionen och ministerrådet efter rådets överenskommelse den 24 november gav intrycket att detta måste lägga locket på organisationen av marknaden för socker. Faktum är emellertid att denna överenskommelse var varken mer eller mindre än en avsiktsförklaring från rådets sida. Det är först när ministrarna sammanträder nästa gång, den 19 februari, som rådet kommer att kunna anta reformen av marknaden för socker. Det är glädjande att se att ministerrådet i betydande grad har tagit till sig de krav som vi ställde i vårt förslag till resolution av den 10 mars 2005. Kommissionen tänkte sig exempelvis sänkningar på upp till 50 procent av priset på betsocker. En majoritet i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling ville ha en 30-procentig sänkning av priset på vitt socker; rådet enades om 36 procent. I sitt förslag tänkte sig kommissionen 60 procent för kompensationsbetalningar, medan rådet vill öka dem till 64,2 procent. Det är också uppmuntrande att se att reformen ska pågå fram till 2014/2015, och att inga kvoter ska överföras från en medlemsstat till en annan. Det är på denna punkt som jag vill tacka den nya tyska jordbruksministern, Horst Seehofer, som kort efter att ha tillträtt sitt ämbete spelade en viktig roll under förhandlingarna i rådet med att få kommissionens förslag ändrade till förmån för Europeiska unionens bet- och rörsockerodlare. Det är framför allt i omstruktureringsfonden som förbättringar behövs. Rådets plan är att minst 10 procent av de medel som erbjuds för omstrukturering ska användas för jordbruket. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling kräver att minst 50 procent används för att skapa alternativa metoder för jordbruksproduktion, och när det gäller det slutgiltiga beslutet om detta i rådet ber jag er, kommissionsledamot Fischer Boel, och rådet, att ta hänsyn till hur parlamentet röstar. Det framgår tydligt av Rysslands användning av gastillförseln till Ukraina som en politisk utpressningsmetod att vi måste ta vara på varje möjlighet att göra Europeiska unionen lite mer självständig i energifrågor. Det ligger inom det europeiska jordbrukets kapacitet att använda jordbruksmark som inte längre behövs för livsmedelsproduktion för att producera energi i form av biomassa. Kommissionen och rådet måste stödja ekonomiskt livskraftig energiproduktion genom att använda omstruktureringsfonden för att erbjuda inledande finansiering, och göra allt som går för att möjliggöra ett stopp för de så kallade triangulära verksamheterna, som redan har nämnts. I min egenskap av skuggföredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill jag särskilt tacka ordföranden i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, Joseph Daul, samt föredraganden, Jean-Claude Fruteau, för deras enastående samarbete om betänkandet om reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker. Jag vill även tacka alla de andra ledamöter som har lämnat ett konstruktivt bidrag till detta betänkande. När vi på torsdag röstar om reformen av marknaden för socker kommer parlamentet att sända ut en signal och kräva att kommissionen och rådet ändrar sina avsiktsförklaringar, om så bara i ett fåtal avseenden. Katerina Batzeli,    – Fru talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Jean-Claude Fruteau, på socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentets vägnar, för den mognad och effektivitet som han visade prov på när han presenterade sina förslag och för hans samarbete med de politiska grupperna och alla parlamentsutskotten. Tyvärr måste jag dock påpeka att kommissionen och rådet har beslutat att se över en av de kanske viktigaste marknaderna nästan utan att vänta på besluten av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Tror ni, fru kommissionsledamot, att det sätt på vilket ni har hanterat frågan främjar ett betydande samarbete mellan institutionerna? Naturligtvis gör det inte det. Måste ni i dag åtminstone ge sken av ett gott samarbete med Europaparlamentet? Vilket av Europaparlamentets förslag har ni för avsikt att godta? Har ni instruerats om och har ni för avsikt att utöva dynamiska påtryckningar på rådet i denna riktning? Översynen av sockerindustrin är ett överlagt brott mot landsbygdsområden och mot den europeiska industrin och av tvivelaktigt resultat för utvecklingsländerna, särskilt de minst utvecklade länderna. I flera regioner, däribland mitt eget land, Grekland, har demonstrationer redan inletts av sockerbetsproducenter och arbetare i sockerindustrin – däribland den grekiska sockerindustrin – på grund av de stora efterverkningar som en sänkning i trakterna av 36 procent kommer att få. Ni sa, fru kommissionsledamot, att ni hade som mål att göra den europeiska sockerindustrin livskraftig i Europeiska unionen. Överdriver ni, eller har ni fel siffror? Både prognoser och resultat visar att sockerindustrin kommer att krympa eller försvinna och producenterna med den. Vi kräver därför inom ramen för ett nära samarbete och en mild anpassning av den nya marknaden vissa förslag som uttrycks som förslag i Fruteaubetänkandet. För det första en betydande kompensation för förlorade inkomster, främst för de småskaliga producenter som kommer att drabbas hårdast av det minskade biståndet. För det andra en väsentlig aktivering av rekonstruktionsfonden, som grund för betydande samråd med alla producenter och arbetare för att förbereda integrerade operativa program och omstruktureringsprogram i ett försök att förhindra att områden överges. För det tredje ett bistånd om 80 euro per hektar för områden som besås med energigrödor och en ökning av det totala tillåtna antalet hektar från 1,8 till 2,8 miljoner. Detta är viktigt, eftersom arbete utförs för att gå över till mer miljövänliga energiformer. För det fjärde möjligheten till nationellt bistånd till producenter under en övergångsperiod och tillhandahållandet av en procentuell andel på mellan cirka 30 och 50 procent av det belopp som anslås för omstruktureringen av industrin till producenterna själva, naturligtvis under förutsättning att de fortsätter att odla andra grödor. Vad detta innebär, fru kommissionsledamot, är naturligtvis att ni åtar er att skydda sockerbudgeten under förhandlingarna om budgetplanen. Annars åker checken tillbaka ned i lådan, vilket i kölvattnet efter kommissionens dåliga organisatoriska färdigheter kommer att förstärka bristen på trovärdighet hos gemenskapens institutioner enligt EU-medborgarnas uppfattning. Niels Busk,    – Fru talman! Först och främst vill jag gratulera Mariann Fischer Boel till denna reform. Det var ett ambitiöst förslag som kommissionen lade fram, och den kompromiss som senare antogs av rådet är utmärkt. Resultatet är tydligt – mer frihandel när det gäller socker. Under de närmaste åren kommer världens fattigaste länder att få fri tillgång till den europeiska marknaden, och priset på socker kommer att sjunka till en nivå som ligger närmare dess pris på världsmarknaden. Jag är förargad över att parlamentet har lämnat sitt bidrag för sent. Trots många uppmaningar att sätta i gång förra året är vi nu i en situation där vårt tåg har gått, eftersom beslutet redan har fattats i rådet (jordbruk). Det innebär inte att Europaparlamentet inte har gjort något intryck på reformen. Tvärtom. En hel del av reformerna avspeglar de önskemål som har uttryckts av Europaparlamentet. Avsnittet om omstrukturering avspeglar exempelvis vår önskan att stärka de regioner där sockerbetsproduktionen är avgörande. Jag är mycket glad över att vi äntligen har antagit en reform av den gemensamma organisationen av marknaden för socker, som till stor del har varit oförändrad i 40 år. Genom denna reform har vi tagit ett långt kliv i rätt riktning – mot något som ligger mer i samma väg som en marknadsekonomi. Jag skulle dock vilja att vi går ännu längre. Det är inte tillräckligt att skapa frihandel med länder utanför gemenskapen, eftersom faktum naturligtvis är att vi inte har en fri marknad inom EU. Det är först när vi har tagit bort de nationella kvoterna så att produktion sker på de platser som passar bäst för det och där det är mest lönsamt som vi kommer att kunna tala i termer av en fri inre marknad. Det finns en hel del aspekter på reformen som är värda att betona. Tyvärr tillåter inte tiden mig att göra det. Jag vill särskilt nämna förslaget om att öka användningen av biobränsle och produktionen av etanol, där jag anser att vi måste investera mycket så snabbt som möjligt. Det är lyckligtvis något som ett antal medlemsstater gör. Samtidigt drar andra ut på tiden och har ännu inte börjat investera. Det är inte bara sockerrör utan även andra grödor som kan odlas i områden som tidigare har använts till sockerrör och som kan användas för biobränsle som – miljömässigt, ekonomiskt och leveransmässigt – kommer att vara en viktig del av framtidens energiproduktion. Den största kampen i kampanjen för att skapa en grund för biobränsle måste utkämpas med medlemsstaternas finansministrar, som är lite för angelägna om skatteintäkterna från olja och det bidrag som dessa ger till statskassan. Oavsett hur motiverat det kan vara kommer reformen – särskilt inbegripet prissänkningarna – att ha skadliga och långtgående konsekvenser för en del av de fattigaste länderna i världen som inte kan hantera den fria konkurrensen på världsmarknaden. Med tanke på det mycket höga priset på socker i EU bär vi en mycket stor del av ansvaret. Det är därför brådskande att vi anslår tillräckliga resurser för den omstrukturering som dessa länder står inför. Slutligen vill jag tacka föredraganden, Jean-Claude Fruteau, för hans konstruktiva samarbete. Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf,    . – Fru talman, fru kommissionsledamot! Vi är alla överens om att sockerreformen var nödvändig. Organisationen av marknaden för socker hade blivit fördärvad när det gäller de berörda kvantiteterna och budgetresurserna – trots allt överskred exporten kvoterna med 5–6 miljoner ton, vilket ledde till en katastrofal dumpningseffekt. De fördelar som vanns av AVS-länderna som kunde tillhandahålla oss en andel av sitt socker på våra villkor motverkades av priskollapsen som vi bidrog till genom denna dumpning på världsmarknaden. Trots att vi var överens förslogs två olika synsätt. Å ena sidan fanns tanken att använda kvoter för att få tillbaka kvantiteterna till rimliga nivåer och ge länderna i utvecklingsvärlden, däribland de minst utvecklade länderna, ett större inflytande. Å andra sidan fanns kommissionens infallsvinkel att börja avreglera organisationen, sänka priserna och främja en rationalisering inom dessa områden – en lösning som skulle kulminera i en fullständig avreglering. Vi argumenterade länge och hårt i utskottet – men det finns ingen anledning att gå in på detaljerna i detta nu, och det skulle heller inte finnas tid för det. Efter att ha noterat att det fanns ett betydande motstånd inom parlamentet gick kommissionsledamoten vidare med att kringgå vår institution och tillsammans med rådet avsluta frågan utan någon hänsyn till parlamentet. Hon visste att hon hade råd att göra det, för det första eftersom hon kunde anta att parlamentet inte hade någon medbeslutanderätt och för det andra för att hon hade delat ut presenter till de personer vars intressen berördes av denna organisation av marknaden för socker. Den mest generösa gåvan – omstruktureringsbiståndet på 6 miljarder euro till industrin – skapade sedan en förändring i intressegruppernas hjärtan. Det var så hon lyckades genomföra sin reform. Den enda fråga som fortfarande genererar en hel del motstånd är hur dessa omstruktureringsmedel ska hanteras. Vi har presenterat förslag om detta. Det scenario där jordbrukare endast får 10 procent och där det inte är obligatoriskt att göra upp affärsplaner och regionala utvecklingsplaner där sociala och miljömässiga och kriterier eller arbetarna spelar en roll, är oacceptabelt. Min grupp kommer därför att föreslå att denna fråga återförvisas till utskottet, för att vi ska kunna förhandla om den med kommissionsledamoten och uppnå någonting för jordbrukarna och regionerna. Om vi låter den gå igenom som den är kommer ingen att lyfta ett finger. Jag hoppas att de andra grupperna kommer att följa vårt exempel. Paul Verges,    – Fru talman! Reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker ger upphov till stor oro både i AVS-länderna och i de yttersta randområdena. Denna oro är särskilt stor på ön Réunion, där sockerrör fortfarande är den viktigaste grödan. Mobiliseringen av aktörerna i sockerrörssektorn har inte varit förgäves. Den har skapat stora förändringar av den ursprungliga reformplanen. Vi noterar dessa stora förändringar och ger vårt erkännande åt det arbete som har utförts av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och dess föredragande. Vi får dock inte lura oss själva. De åtgärder som har föreslagits för att mildra effekterna av denna reform är tillfälliga och som sådana bara förmildrande omständigheter som bara syftar till att vinna en acceptans för en reform vars effekter i slutändan kan bli katastrofala. De yttersta randområdena delar samma öde som AVS-länderna i detta avseende. Vi kan inte låta dem tro att deras framtid är säker. Den är ännu mindre säker på grund av att det finns en stor osäkerhet om vad som kommer att hända efter 2013. Utöver den otillräckliga gemenskapskompensationen, vilken nationell kompensation kommer det att bli, och, ännu viktigare, kommer den att fortsätta efter 2013? Denna oro är ännu mer legitim på grund av att det vid toppmötet i Hongkong antyddes att en ny debatt kommer att inledas 2009 med konsekvenser för EU:s budget, inklusive den gemensamma jordbrukspolitiken. När vi vet att ett sockerrör motsvarar sju års skörd i genomsnitt, varefter det måste planteras på nytt, är det lätt att se att denna osäkerhet kan underminera det förtroende som krävs för att uppfylla de återplanteringsmål som hittills har fått stöd av Europeiska unionen. I slutändan är frågan hur sockerrörssektorn ska kunna räddas. Fru talman! Jag ska avsluta med att säga att det i denna situation där våra odlares framtid inte är säker efter ett sockerrörs livstid blir omöjligt för oss att godkänna det betänkande som ligger framför oss. Witold Tomczak,    . – Fru talman! De metoder som används för att reformera sockermarknaden går tvärt emot både EU:s och den gemensamma jordbrukspolitikens strategiska mål. EU subventionerar att överskott av B-socker dumpas på tredjeländers marknader. Detta är dyrt, och det leder till en snedvridning av den internationella handeln. Begränsningar i sockerproduktionen bör i första hand införas i länder med höga B-kvoter, och det bör vara de som ska bära kostnaderna för reformen. När allt kommer omkring tjänar A-kvoterna till att tillgodose medlemsstaternas egna behov. En kombination av A- och B-kvoter skulle därför innebära att fler medlemsstater skulle riskera att upphöra med att vara självförsörjande av socker. Det skulle också innebära att de länder som inte har bidragit till att skapa denna kris till följd av överproduktion skulle ådra sig omotiverat höga omstruktureringskostnader. Mot bakgrund av målet med reformen är detta ett orättvist och ologiskt förslag. Kostnaden för att lösa problemen med den överproduktion som ett fåtal medlemsstater har orsakat kommer att täckas av andra medlemsstater, i synnerhet de nya som när allt kommer omkring har betydligt lägre B-kvoter. Varför skulle de behöva göra det? EU:s gamla medlemsstater har tilldelats en B-sockerkvot på 2,7 miljoner ton medan de nya medlemsstaterna endast har tilldelats 0,12 miljoner ton. Hänsyn till miljön har också förbigåtts i den föreslagna reformen. Jordbrukarna kommer att tvingas att intensifiera sin produktion av sockerbetor och koncentrera den till utvalda länder och regioner, allt på grund av den ökade konkurrensen. Vad har detta att göra med miljöskydd? Denna reform kommer också att vara till nackdel för den sociala, ekonomiska och regionala sammanhållningen. Den kommer att resultera i att ytterligare jordbruk kommer att försvinna och att sockerfabriker kommer att säga upp sina anställda, något som går emot Lissabonstrategin. Den föreslagna reformen för sockermarknaden grundar sig på en underlig uppfattning om solidaritet, vilket vi tyvärr har kommissionen och vissa regeringar att tacka för. Den reform av sockermarknaden som nu diskuteras står i strid mot den gemensamma jordbrukspolitiken. Återigen är det uppenbart att denna politik är vanlig … Sergio Berlato,    – Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har både i utskottet och i parlamentet hela tiden hävdat att kommissionens brådska att genomdriva detta förslag, så till den grad att man bryter både mot institutionella regler och mot gemenskapsregler, har varit minst sagt misstänkt. Orsaken till denna brådska tycktes uppenbar eftersom kommissionsledamoten alldeles säkert skulle få det svårare att få en reform godkänd efter WTO-förhandlingarna, en reform som framför allt utmärks av stora prisnedskärningar och delvisa förlustkompenseringar. Fru talman! Även om vi är överens om att en omstrukturering är nödvändig, så har vår grupp hela tiden begärt att den inte endast ska ta upp de erforderliga ändringarna, utan framför allt syfta till att inte förlora siktet på det viktiga målet som är att behålla sektorn internationellt sett konkurrensmässig på medellång och lång sikt. Därför har vi ända från början varit emot kommissionens förslag eftersom det avser att koncentrera produktionen till vissa medlemsstater genom att offra svagare och mindre lämpade områden. Följaktligen kommer endast en del områden att betala priset för den oundvikliga och generella nedskärningen av EU:s produktion. Lyckligtvis har rådet mildrat kommissionens ursprungliga förslag något genom att införa möjligheten för medlemsstater att garantera ett produktionskopplat stöd upp till maximalt 30 procent, men denna uppnådda kompromiss är inte helt tillfredsställande och kommer fortfarande att straffa sektorn alltför mycket. I vilket fall som helst måste parlamentet i detta skede acceptera de ansvarsområden som det har tilldelats genom fördragen och anta sin egen ståndpunkt. Även om det kommer att bli mycket svårt att ta upp en debatt som nu är avslutad måste rådet när det formellt ska godkänna reformen överväga att ta med några av parlamentets mycket viktiga ändringsförslag för att förbättra texten. Dessa innefattar exempelvis ett bibehållande av interventionssystemet till 2010, olika former av kompensationsstöd beroende på produktionen, ett obligatoriskt anslående av minst 50 procent av omstruktureringsstödet till odlarna av sockerbetor och cikoriarot och kompensation för deras inkomstbortfall samt ett omformulerande av villkoren för tillgång till omstruktureringssystemet genom att underteckna ett handelsavtal med odlarna av sockerbetor och cikoriarot. Peter Baco (NI ).    – Mina damer och herrar! Jag rekommenderar er att inte godkänna dessa tre betänkanden om reformen av sockerordningen. Detta är en reform som motarbetar tillväxten, sysselsättningen på landsbygden och ekonomin i EU:s minst utvecklade områden och i och med detta även Lissabonstrategin. Reformen är inte tillräckligt förbättrad trots de bättre ändringsförslagen i Jean-Claude Fruteaus betänkanden. Reformen kommer att leda till att EU förlorar sin unika chans att spela en ledande roll i liberaliseringen av jordbrukshandeln inom ramen för WTO. Detta är högst beklagligt eftersom en ledande roll inom detta område skulle ge oss en möjlighet att nå våra mål i förhandlingarna om liberaliseringen av handelsvaror utanför jordbruksområdet. Huvudproblemet är att snarare än att förlita sig på naturliga marknadskrafter för att justera den nuvarande överbyråkratiserade ordningen, så innehåller reformen en ny uppsättning av obeprövade, icke-marknadsmässiga och komplexa administrativa restriktioner. I handeln med viktigare varor som mjöl eller spannmål regleras till exempel varken kvantitet eller pris. Behovet av en annan typ av reform drivs ytterligare på av de stora förändringarna av de ekonomiska aspekterna på bioenergiområdet. Av dessa anledningar har jag redan lämnat in förslag till de berörda myndigheterna om ett marknadsbaserat regelverk. I fråga om Fruteaubetänkandena bör parlamentet ge sitt stöd, i synnerhet åt rekommendationen från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, enligt vilken rådet aldrig skulle tillåtas att nå ett slutligt politiskt avtal utan att rådfråga Europaparlamentet. Mina damer och herrar, jag tackar för ert stöd. Ville Itälä (PPE-DE ).    – Fru talman! Jag vill först tacka föredraganden Jean-Claude Fruteau och ordföranden för utskottet, Joseph Daul, som, tack vare deras samarbete, har åstadkommit ett utmärkt betänkande om denna fråga om socker. Det är ett betänkande som vi inte kommer att ha något problem med att rösta för under denna vecka. Även om denna sockerreform är mycket viktig är frågan emellertid här också hur denna process ska genomföras och hur jordbrukarna i de olika medlemsstaterna kommer att uppleva den och framför allt om jordbrukarna i medlemsstaterna kommer att anse att de behandlas rättvist i detta avseende. I mitt land Finland rådde det till exempel under lång tid en oro över att kommissionens ursprungliga förslag i frågan fullständigt skulle göra slut på sockerodlingen i landet. Det skulle med säkerhet ha skett om kommissionens ursprungliga beslut hade trätt i kraft. Nu måste ytterligare en sockerfabrik läggas ned i Finland på grund av det hotande beslutet, och Finland måste självt betala statsunderstöd till sina producenter. Ingen kan säga att Finland har dragit någon fördel av detta, men nu är det viktigt att ni, fru kommissionsledamot, försäkrar både de finländska jordbrukarna och de i andra små medlemsstater att avtal i framtiden kommer att hållas och att alla länder kommer att kunna ägna sig åt jordbruk. På detta sätt kan man undanröja onödig oro. En annan sak är att det offentligt har sagts att beslutet nu redan är taget och att parlamentet inte längre kan göra någonting åt det. Detta ger ett felaktigt intryck, och jag hoppas, fru kommissionsledamot, att ni på nytt kommer att försäkra oss om att man alltid i god tid kommer att lyssna på och samarbeta med parlamentet i samtliga jordbruksfrågor. Då kommer våra medborgare att ha förtroende för att detta system verkligen fungerar. Vincenzo Lavarra (PSE ).    – Fru talman, mina damer och herrar! Först och främst vill även jag lyckönska föredraganden till hans betänkande. Jag anser att texten är väsentligt bättre än rådets kompromisstext eftersom den pekar på ett sätt att åstadkomma en högst nödvändig reform som inte på ett drastiskt sätt straffar jordbrukssektorn och dess produktion, i synnerhet i de mindre gynnade områdena. Rådets kompromisstext orsakar oro framför allt på grund av de återverkningar som den skulle få på mindre lämpade områden, även om nedskärningarna av bidragen kraftigt har reducerats. Däremot kommer den fyraåriga förlängningen alldeles säkert även i fortsättningen att innebära en ohållbar brytpunkt. Vad jag ber om, fru kommissionsledamot och företrädare för rådet, för att inte älta om frågor som redan har tagits upp av andra ledamöter, är en uppskattning för den stora förståelse som hela utskottet och dess ordförande Joseph Daul har visat ändringen i förfarandet som ledde till den informella kompromissen i syfte att tillhandahålla en bättre lämpad förhandlingsposition vid WTO. Jag ber er även att återgälda den tjänst som parlamentet har gjort genom sin förståelse och godkänna de föreslagna förbättringarna i texten som med säkerhet kommer att antas av parlamentet, särskilt när det gäller att tillåta statligt övergångsstöd i de minst gynnade områdena och att återanpassa kompensationen till jordbrukarna, speciellt från omstruktureringsfonden. Ona Juknevičienė (ALDE ).    – Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill lyckönska Jean-Claude Fruteau för att ha förberett dessa tre mycket viktiga betänkanden om omstrukturering av sockerindustrin. Så tidigt som i november kom rådet överens om gemensamma principer för organisationen av sockermarknaden och riktlinjerna för omstrukturering. Det var ett mycket viktigt beslut som välkomnades av oss alla. För det första eftersom det visade vår förmåga att komma överens om frågor som är viktiga för hela gemenskapen och som förenar unionen. För det andra eftersom det har stärkt vår förhandlingsposition i Hongkong. Vi har visat att gemenskapen inte bara kommer med idéer, utan även är förmögen att vidta bestämda åtgärder. Gemenskapen förstår och förbereder ständigt för att möta de utmaningar som globaliseringen innebär. Det är naturligtvis synd att rådet godkände avtalet utan att först ha rådfrågat Europaparlamentet som företräder EU-medborgarnas intressen. Fru talman, mina damer och herrar! Det sätt som denna reform har utformats och planerats på är mycket viktigt, men dess genomförande är av ännu större betydelse. Därför är omstrukturering en grundval i samtliga tre betänkanden. Det största sockerbolaget i Litauen är det danska bolaget Danisco Sugar. Det har inte bara fabriker i Litauen utan även i Sverige, Tyskland och Finland. Det är uppenbart att den föreslagna reformen kommer att uppmana till att bibehålla de mest effektiva fabrikerna och avveckla de som går med förlust. Vi måste emellertid ta hänsyn till både de anställdas och råmaterialproducenternas intressen och försäkra att de inte kommer att överges. Därför måste reformen först och främst underlätta produktionen av alternativa produkter och skapa nya affärsverksamheter, och inte endast förbereda för ett utträde från marknaden. Österrike och Finland har lovat att fullfölja reformen vid årets slut. Reformen kan bara bli framgångsrik om den tar hänsyn till samtliga marknadsaktörers intresse. Margrete Auken (Verts/ALE ).    – Fru talman! Närhelst det påstås att AVS-länderna kommer att bli lidande om EU:s kaotiska sockerordning avskaffas, är den bakomliggande agendan alltid skydd av EU:s egen produktion. Om AVS-länderna skulle bli lidande på grund av att denna ordning upphävs är det naturligtvis på grund av att vi med vårt absurda handelssystem har hållit dem under slavliknande förhållanden. Om slavar friges utan att få hjälp att klara sig är det uppenbart att de befinner sig i en sämre situation än tidigare. Vi måste hjälpa AVS-länderna att utveckla en varaktig produktion. Det är groteskt att vi endast ger dem en usel lön, när vi rikligt belönar våra egna sockerproducenter och vår egen sockerindustri. Det belopp på 200 miljoner euro som Glenys Kinnock har föreslagit är ett absolut minimum. Mycket medel kan sparas genom att avveckla den gemensamma organisationen av marknaden för socker, så den kompensationen är mer än väl överkomlig. Vi borde vara mycket glada över att många utvecklingsländer skulle dra fördel av liberaliseringen av sockermarknaden. De sociala och miljömässiga problem som helt klart kan påträffas på många platser måste lösas med hjälp av Internationella arbetsorganisationen och miljökonventionerna. Vi måste stödja de grupper som anstränger sig för att genomföra de relevanta kraven, exempelvis i Brasilien, och vi måste framför allt få dessa krav godkända av WTO som självklara handelsvillkor. Diamanto Manolakou (GUE/NGL ).    – Jag är ledsen, men dagens debatt, när det gäller parlamentets åsikt om sockerindustrin, är ett hån eftersom rådet har beslutat sig och de nationella regeringarna planerar att genomföra detta frånstötande och mot jordbruket fientliga beslut som innebär att tusentals små och medelstora bruk kommer att utplånas, sockerfabriker kommer att stängas och de anställda kommer att sluta sig till de arbetslösas skaror. Jordbrukare och anställda demonstrerar redan i Grekland. Bestämmelserna i den nya förordningen minskar drastiskt kvoterna och de institutionella priserna samt avskaffar interventionsåtgärderna. De räknas till den nya gemensamma jordbrukspolitikens filosofi och utgör instrument som avser att minska jordbrukarnas resurser och kanalisera jordbrukarna under EU:s utvecklingshämmande politiska åtgärder med terrorism som svepskäl. Samtidigt visar WTO:s beslut att jordbruk, och naturligtvis socker, har hamnat i skottgluggen för att gynna intressen och lönsamhet hos EU:s industriella kapital genom dess ökande och obehindrade infiltration i utvecklingsländerna för att bättre kunna exploatera dem. Föredraganden försöker med sina förslag att försena återverkningarna något. Tyvärr, en snabb eller långsam död för sockerindustrin ... Jeffrey Titford (IND/DEM ).    – Fru talman! Jag frågar mig liksom föregående talare varför vi överväger dessa förslag. Rådet fattade väl ett beslut den 22 november, och det är nu ett fullbordat faktum. Men om parlamentet är fast beslutet att få ett ord med i laget bör vi komma ihåg att marknadsordningen för socker har varit så gott som oförändrad i nästan 40 år, och ändå försöker vi nu införa en storskalig förändring nästan över en natt. Det är ett sjukligt system som har varit i stort behov av en reform under många år. Men de drakoniska lösningar som föreslås – det vill säga medicinen för sjukdomen – kommer sannolikt att döda patienten under processens gång: man beräknar att det nya systemet kommer att orsaka förlust av 100 000 arbetstillfällen i Europa och sätta stopp för sockerodling i länder som Grekland och Irland. Det kommer sannolikt också att orsaka en enorm skada på ekonomierna i många av Europas tidigare kolonier i Afrika och Västindien, som varit de som gynnats mest av det gamla systemet. Jag är också smärtsamt medveten om att en stor del av Förenade kungarikets sockerodling finns i min egen valkrets i östra England. Jag rekommenderar att en noggrann studie av följderna av det nya systemet omedelbart genomförs. Vi får aldrig glömma att våra åtgärder påverkar människor i den verkliga världen, bortanför våra skyddade omgivningar. Det är en skamlig anklagelse mot denna centraliserade, byråkratiska styrelseform att det har tagit så lång tid att agera, och då först under påtryckningar från WTO, och att så många människor kommer att lida till följd av detta. Janusz Wojciechowski (UEN ).    – Fru talman! Omstruktureringen av sockermarknaden som vi överväger i dag är en kvasireform som är farlig, orättvis, oärlig och asocial. Den är farlig därför att den kommer att resultera i att EU kommer att bli beroende av sockertillgången i resten av världen, vilket kommer att bli en nackdel för vår kontinents livsmedelsförsörjning. Den är orättvis eftersom den subventionerade exporten av B-socker, som orsakar så mycket problem, i första hand var en idé som Frankrike och Tyskland kom med, men som hela EU får betala priset för, och det är de nya medlemsstaterna som blir mest lidande. I stället för att eliminera exportöverskottet, så slår förslaget mot kärnan av sockerproduktionen i EU. För endast ett par år sedan betalade de stora sockerbolagen i Polen ett mycket lågt pris för fabriker som hade privatiserats. Just dessa bolag kommer nu att få flera gånger så stora belopp för att stänga fabrikerna. Detta är endast ett exempel på varför denna reform är oärlig. Slutligen är reformen asocial för att den innebär att den svåra situation som tusentals jordbrukare och sockerfabriksanställda befinner sig i ignoreras. De kommer att förlora sitt uppehälle och få det svårt att hitta nya arbeten. Denna kvasireform är värdig titeln , som i gangsterfilmen De stora sockerbolagen kommer att tjäna hundratals miljoner euro genom att flytta ut sin verksamhet utanför EU. För EU:s skull bör vi avslå denna kvasireform. Jean-Claude Martinez (NI ).    – Fru talman, fru kommissionsledamot! Den gemensamma marknaden för socker fungerade i stort sett väl sedan 1968, något som bekräftas av följande siffror. Vi producerade 20 miljoner, konsumerade 16 miljoner och exporterade endast 4 miljoner, i jämförelse med Brasiliens siffra på 13 miljoner. Frihandelsentusiaster säger emellertid att socker från EU har skapat ekonomisk diabetes hos fattiga länder. Följaktligen måste EU sluta odla sockerbetor för att man ska få bukt med fattigdomen i sockerrörsvärlden. Denna inställning har lett till tre stycken gemenskapsförordningar tillsammans med en 36-procentig prissänkning, och det medföljande inkomstbortfallet, samt att marknaden öppnas 2009 för triangelhandel av socker via Balkan eller de minst utvecklade länderna till fördel, naturligtvis, för de stora aktörerna. Resultat av allt detta är tydligt för alla. Trots Jean-Claude Fruteaus lovvärda insatser kommer vi att bli sockerimportörer. Skattebetalarna i EU kommer att få betala kalaset för ett antal skadestånd till AVS-länderna, och efter 2015 kommer EU:s livsmedelsindustri att knuffas undan. Dessutom kommer Brasilien, med tanke på att Kina och Indien kommer att bli enorma livsmedelsimportörer till 2015, att utfodra Asien medan EU försvinner ur bilden. Bara en fråga, fru kommissionsledamot. Varför tycker ni, tjugo år senare, inte om EU:s småproducenter ... Agnes Schierhuber (PPE-DE ).    – Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag vill uttrycka mitt speciella tack till föredraganden för hans arbete. Jag stöder denna kompromiss som nåddes i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling efter intensiva diskussioner och förhandlingar. Emellertid måste vi samtidigt vara medvetna om den påverkan som dessa tre betänkanden har på EU:s jordbruk i allmänhet, och betodlare i synnerhet, samt på sockerindustrin. Sockersektorn är ett exempel på den utsträckning som WTO:s inflytande har på ekonomin både hos individuella stater och hos EU som en helhet. Jordbruksutskottet har lyckats dämpa ganska många av kommissionens förslag, och jag anser att resultatet är högst godtagbart. Jag hoppas att de slutliga förhandlingarna mellan rådet och kommissionen kommer att leda till att betydligt fler av jordbruksutskottets krav antas. Odling av energigrödor erbjuder i alla fall jordbrukarna någon slags möjlighet att hitta alternativ till sockerbetsodlingen och gynna annan produktion än livsmedel, något som är både viktigt och framtidsorienterat. Till följd av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken måste det europeiska jordbruket inom kort genomgå sin nästa stora omstrukturering. I vilket fall som helst måste vi acceptera att vi lever i en sammanlänkad värld och att ett envist insisterande på att situationen ska lämnas oförändrad helt klart inte är ett möjligt alternativ. Jordbruksutskottet anser att det i framtiden måste vara möjligt att ålägga rådet att vänta på parlamentets beslut innan det fattar sina egna. Jag stöder förfarandet med hänsyn till att detta var ett undantagsfall. I slutändan hoppas jag att vi i även i fortsättningen kommer att ha betodlare samt en aktiv och attraktiv sockerindustri. Margrietus van den Berg (PSE ).    – Fru talman! I november beslöt rådet att omstrukturera EU:s sockersektor genom att sänka priserna med 36 procent över fyra år och att kompensera EU:s sockersektor med över 7 miljarder euro. Det är viktigt att en del av denna kompensation inte endast går till jordbrukarna och industrin, utan även till de anställda som förmodligen kommer att förlora sina arbeten till följd av omstruktureringarna. De får inte förbises, och jag skulle vilja höra ett åtagande från kommissionsledamoten om stöd till omskolning så att de ska kunna finna lämpliga anställningar. Jag står bakom rådets beslut att inte längre fördröja ett fritt tillträde för socker från de minst utvecklade länderna inom ramen för ”Allt utom vapen”-initiativet. Detta handlar om människor för vilka sockerexport har mycket stor betydelse, i synnerhet när priserna störtdyker. Vi måste hålla våra löften och öppna vår marknad 2009. Vi har dragit ut på tiden tillräckligt länge. Jag beklagar rådets beslut att inte foga sig när det gäller att avskaffa C-socker. Eftersom C-socker snedvrider världsmarknadspriserna skulle det vara bättre för oss att leta efter alternativa slutanvändningsområden för eventuella överskott, som till exempel energiproduktion. Jag vill fråga kommissionsledamoten om han i detta skede kan garantera att C-socker kommer att avskaffas. Jag förstår varför ni har beslutat om att introducera en 25-procentig reglering för att motverka triangelhandel, men kan ni bekräfta att denna utredning, om den når över 25 procent, endast är avsedd att motarbeta triangelhandel och inte försvaga andra ärenden? Kan ni bekräfta att den inte kommer att ha en fördröjande verkan? Kommissionsledamot Peter Mandelson sa i går att det är sant att vi behöver 200 miljoner om vi menar allvar med att hjälpa AVS-länderna. Jean-Claude Fruteau gjorde rätt i att säga att 40 miljoner är oacceptabelt. Det är oklart varifrån man ska ta dessa medel. Det bör vara nya och friska tillgångar. Kan ni lova att kommissionen i vilket fall som helst på alla sätt kommer att anstränga sig för att finna dessa 200 miljoner per år och att detta inte kommer att bli på bekostnad av utgiftsområde 4, utvecklingsbudgeten? Det skulle i själva verket innebära att de fattigaste länderna skulle finansieras med medel ur sin egen ficka, och det är fel typ av solidaritet. Jan Mulder (ALDE ).    – Fru talman! Vi kan bara säga att denna debatt hålls lite för sent på dagen. Kommissionsledamoten, som jag vill gratulera till att hennes idéer till största delen har antagits av rådet, var finkänslig nog att säga att parlamentet har haft ett stort inflytande. Trots att jag skulle vilja lyckönska Jean-Claude Fruteau, så inser jag att det som vi kommer att besluta om i en resolution i dag eller i morgon kommer att ha liten verkan på slutresultatet. Jag anser också att sockerreformerna var nödvändiga. Vi har fått en del kritik från WTO-panelen, och nu har vi ett vapenavtal som vi måste följa och ta hänsyn till. Jordbrukarna både i medlemsstaterna och i AVS-länderna har blivit orättvist behandlade. Jag håller med alla dem som konstaterade att socker inte kommer att bli en huvudprodukt för AVS-länderna, och samma betydelse kommer energiproduktionen att få. Vi har tekniken, som redan används i Brasilien och på annat håll, för att direkt förädla sockerrör till alkohol. Jag uppmuntrar kommissionen att ge AVS-länderna sitt maximala stöd i denna process eftersom det vore att föredra att sockerrör används för energiproduktion i dessa länder, under förutsättning att de ligger i tropikerna. Under tiden har ett annat problem dykt upp. Om jag är rätt informerad så kommer EU:s marknad snart att översvämmas av ett överskott av socker på omkring 2 miljoner ton. Detta beror på att exporten har minskat och skörden har varit god. Det finns fortfarande en stor tillgång på interventionssocker, och det ser ut som det gjorde det första året. Deltagarnivån i omstruktureringsprocessen kommer att bli lägre än väntat. Jag vill ställa en snabb fråga till kommissionen. Vad tänker den på kort sikt göra med detta överskott på 2 miljoner ton socker? Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL ).    – Fru talman, fru kommissionsledamot! Sockerreformen kommer i sin nuvarande utformning att få ödesdigra konsekvenser för fattiga utvecklingsländer och AVS-länder, som nu kommer att utestängas från marknaden eller få sämre betalt för sina produkter. Jag för min del anser att alla jordbruksreformer som är till men för utvecklingsländerna är dåliga reformer. Genom reformen riktas också ett förödande slag mot inkomsterna för tusentals jordbrukare och arbetstagare inom sockerindustrin, och eftersom det saknas en ordentlig social plan för att motverka de negativa effekterna av reformen är arbetet totalt bortkastat. Slutligen gagnar reformen inte på något sätt de europeiska skattebetalarna, eftersom den är budgetneutral. Dessa tre omständigheter gör att reformen i sin helhet kan betecknas som en katastrof. Ingen ifrågasätter att EU:s sockerpolitik måste reformeras, men det får inte ske på ett sådant sätt att det endast gagnar de stora livsmedelsproducenterna. Andrzej Tomasz Zapałowski (IND/DEM ).     –  Fru talman! Dagens debatt har gett upphov till många frågor, särskilt när det gäller reformens konsekvenser för de nya medlemsstaterna. Den fråga vi bör ställa är om något alldeles speciellt har hänt i världshandeln med socker eller med världens sockerproduktion under de två år som har gått sedan den senaste EU-utvidgningen och som kan motivera denna plötsliga förändring av sockerpolitiken. Svaret på frågan är nej. Jag nämner detta, eftersom effekterna av reformen kommer att drabba de nya medlemsstaterna hårdast. Det är inte ovanligt att jordbrukarna i dessa länder har satsat alla besparingar i sina gårdar, trots att de har behandlats orättvist. Jag vill påminna parlamentet om att i de gamla medlemsstaterna får jordbrukarna tre gånger så höga marksubventioner som i de nya medlemsstaterna. Arbetet med reformen har antagligen tagit flera år, vilket betyder att allmänheten i de nya medlemsstaterna avsiktligt vilseleddes eller till och med fördes bakom ljuset i samband med anslutningen. Om reformen genomförs kommer vi att få ytterligare bevis för att den europeiska solidaritetstanken och tanken på ett reellt bistånd till de nya medlemsstaterna är en illusion. Ett reellt bistånd innebär att de nya medlemsstaterna ges en verklig möjlighet att utveckla sina ekonomier och inte endast beviljas kortsiktiga subventioner. Ett eller till och med flera länder kan röstas ned, men den polska allmänheten motsätter sig en reform av detta slag och protesterar mot att ständigt bli dragen vid näsan. Även jag avstår gladeligen från ett EU som sköts på detta sätt. Gintaras Didžiokas (UEN ).    – Fru talmanmina damer och herrar! Jag vill först och främst tacka föredraganden Jean-Claude Fruteau för hans förtjänstfulla och mycket innehållsrika arbete. Socker har alltid varit och kommer enligt min uppfattning alltid att vara en strategisk produkt. Därför är de pågående stridigheterna om regler och bestämmelser för sockerproduktion och handel med socker ingen slump. Vi får inte glömma att en betydande del av EU:s ekonomi, från jordbruk till industri, har anknytning till denna produkt och att det i samtliga sektorer arbetar människor. Dessa människor bidrar i stor utsträckning till bruttonationalprodukten (BNP) genom att försörja sig själva och sina familjer och ta hand om barnen. När vi driver igenom reformerna har vi alltså ingen rätt att se ned på dessa människor, våra egna länders medborgare. Vi kan inte nonchalera deras intressen eller låta något bli ett hot mot deras anställning eller inkomst. Jag tycker mig nämligen märka just en sådan hotbild. Jag beklagar att kommissionen tog föga hänsyn till parlamentets åsikt när den lade fram förslaget. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling samt föredraganden försökte förbättra förslaget, men jag är inte säker på att de lyckades fullt ut. Jag kan inte frigöra mig från tanken att reformen i mycket större utsträckning gynnar utvecklingsländerna och de transnationella företag som döljer sig bakom dem, samt storföretagen, än de mest utsatta grupperna inom EU, det vill säga jordbrukarna, fabriksarbetarna och landsbygdsbefolkningen i allmänhet. Trots att jordbruksutskottet har infört åtskilliga förbättringar anser jag alltså att det framlagda förslaget är olyckligt, orättvist och okänsligt, och att miljontals landsbygdsinvånare som redan nu lever i fattigdom kommer att drabbas hårt. Talmannen.    – Herr Didžiokas! Ni och många med er både talar och läser upp era anföranden alldeles för snabbt. Tolkarna hinner inte med, och vi förlorar alltså tid. Det ni har att säga kommer att vinna avsevärt på att ni antingen talar långsammare eller utan manuskript. Andreas Mölzer (NI ).    – Fru talman! Som vi vet har Europa ända sedan 1968 försökt tillgodose sitt eget behov av socker och därmed i möjligaste mån se till att möta efterfrågan genom egen produktion. Som så ofta med goda avsikter förfelades även detta med tiden och började tveklöst att bli ett problem. Våra sockerbetsodlare har ingen möjlighet att konkurrera med det varma klimatet och de låga lönerna i tropikerna, och vi får givetvis inte heller förtiga att vårt socker varken produceras genom hyggesbränning eller barnarbete eller transporteras runt halva världen, något som otvivelaktigt också bidrar till att skydda miljön. Att tillåta betodlarna att producera allt större överskott och sälja dem på världsmarknaden till ”subventionerat pris”, och alltså låta dem konkurrera med alla de som faktiskt kan producera socker åtskilligt mycket billigare, gav upphov till ett system som var förutbestämt att falla samman förr eller senare. I stället för att lugnt och försiktigt införa reglerande bestämmelser för att förhindra att det värsta inträffade reagerade man emellertid genom att i årtionden låtsas omedveten om situationen. Droppen som fick bägaren att rinna över tycks ha varit avtalet med AVS-länderna om återexport av deras socker, som subventionerades med hela 800 miljoner euro. Detta är en ytterst egendomlig form av utvecklingsbistånd. Tidigare ansågs subventionerad sockerexport från EU omoralisk – nu är den olaglig. Vi kommer alltså att behöva lägga ned mycket arbete på att se till att våra jordbrukare och sockerfabriker, liksom arbetstagarna i dessa fabriker, klarar sig helskinnade ur den trassliga situation som vi själva har orsakat. Talmannen.    – Debatten avbryts fram till kl. 21.00. Talmannen.    – Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0676/2005). Följande frågor har ställts till kommissionen. Interpol, en förträfflig och värdefull organisation som är belägen på Europeiska unionens territorium, har ett antal databaser, bland annat över stulna handlingar, stulna konstverk, efterlysta brottslingar och fingeravtryck. Dessa databaser är tillgängliga för brottsbekämpande myndigheter världen över. Anser kommissionen att användningen av dessa databaser är fullt förenlig med unionens lagstiftning om skydd av uppgifter? Franco Frattini    , . – Kommissionen stöder ett samarbete mellan Interpol och medlemsstater i EU samt EU-organ som Europol. Samtidigt måste tillämpliga bestämmelser om skydd av uppgifter respekteras, vilket påpekades i kommissionens förslag från 2004 om en gemensam ståndpunkt för rådet när det gäller överföringen av vissa uppgifter till Interpol. Detta bekräftades i och med rådets gemensamma ståndpunkt av den 24 januari 2005 om utbyte av vissa uppgifter med Interpol. Det gäller särskilt försvunna eller stulna pass. Där betonas att villkoren för utbytet ska fastställas enligt överenskommelse med Interpol för att det ska säkerställas att – och jag betonar följande – uppgiftsutbytena sker i enlighet med de principer för skydd av uppgifter som utgör grunden för utbyte av uppgifter inom gemenskapen, i synnerhet när det gäller utbyte och automatisk behandling av sådana uppgifter. Jag bör tillägga att Interpols kontroll av personuppgifter ska garanteras genom bestämmelserna om uppgiftskontroll och tillgång till Interpols akter. Dessa bestämmelser syftar framför allt till att bilda en kommitté för kontroll av Interpols akter och reglera denna kommittés sammansättning, roll och funktion. Den nuvarande ordföranden för kommittén är Peter Johan Hustinx, som för närvarande också är EU:s datatillsynsman. Bill Newton Dunn (ALDE ).    – Jag skulle vilja ställa en följdfråga. Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans mycket försiktiga svar, och även om jag tar lektioner i italienska uppskattar jag att han gav det på mycket god engelska. Det är ett komplicerat svar, och det är därför svårt att ta till sig. Jag noterade dock att han hänvisade till rådets ståndpunkt från januari 2005 som gäller stulna pass. Det är i sin ordning. Jag undrar dock om han kan försäkra mig om att de andra databaser som jag nämnde – för konstverk, efterlysta brottslingar och fingeravtryck – också täcks på ett tillfredsställande sätt av rådets ståndpunkt? Franco Frattini,    – Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar även ledamoten för följdfrågan. Rådet har fastställt mycket tydliga riktlinjer, och kommissionen kommer att övervaka efterlevnaden av dessa regler som kommer att gälla samtliga databaser som Interpol använder i sitt arbete. Jag hänvisar i första hand till vissa centrala principer för dataskydd, nämligen frågan om vem som har rätt att få tillgång till datauppgifterna och i vilka speciella och förutbestämda syften detta sker. Andra frågor gäller hur länge data får lagras och framför allt vem som har rätt att använda dem och i vilka sammanhang. Som ni vet har vi nyligen lagt fram ett förslag till rambeslut om dataskydd inom ramen för den tredje pelaren. Detta är det allra första förslaget i denna riktning och innebär att området för dataskydd utvidgas inom polissamarbetet. Talmannen. Slutsatserna från det senaste mötet (november 2005) mellan miljöministrarna i Medelhavsländerna är mycket oroväckande vad gäller områdets vattentillgångar och förvaltning av vattenresurser. Inte mindre än 50 procent av våtmarkerna i området har gått förlorade med de negativa konsekvenser för flora och fauna som det här innebär för hela regionen med omkrets. Samtidigt räknar man med att endast 60 procent av jordbruksområdena längs Medelhavets södra kuster har tillgång till rent dricksvatten. På basis av dessa fakta, och med hänvisning till vetenskapliga bedömningar om att 38 procent av befolkningen kring Medelhavet i framtiden kommer att leva i områden med vattenbrist, vill jag fråga kommissionen om den planerar att ta några konkreta initiativ inom ramen för samarbetet mellan EU och Medelhavsländerna, för att tillsammans med partnerländerna tackla det här fenomenet och då ha med ramdirektivet om gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (direktiv 2000/60/EG(1)) som förebild? Med tanke på att både vattenförvaltning och avfallshantering prioriteras i handlingsprogrammet för prioriterade åtgärder på kort och lång sikt på miljöområdet (SMAP) undrar jag också om kommissionen har tillgång till någon utvärdering av de åtgärder och program som förverkligats på det här området. Har kommissionen planer på att i anslutning till det här programmet främja nya åtgärder och initiativ? Stavros Dimas,    . – Herr talman! Förvaltningen av vattenresurserna i Medelhavsområdet är en utmaning för oss alla, både när det gäller kvaliteten och tillgången på vatten. Problemet med vattenbristen i Medelhavsländerna förvärras alltmer, vilket beror dels på den ökade efterfrågan på vatten inom vissa sektorer och områden, dels på konsekvenserna av klimatförändringen. När det gäller klimatförändringen vill jag framhålla att det från vetenskaplig synpunkt är svårt att hävda att enstaka perioder av torka har direkt samband med klimatförändringen. Vi vet emellertid att klimatförändringen bidrar till att fenomenen både förvärras och inträffar alltmer regelbundet samt breder ut sig över allt större geografiska områden. Vi begärde och har erhållit en rapport från Gemensamma forskningscentret (GFC) om sambandet mellan klimatförändringen och vatten samt vattenbrist och torka. Skyddet för våra vattenresurser har rent allmänt hög prioritet inom EU:s miljöpolitik. Det relevanta ramdirektivet innebär att EU faktiskt radikalt har omstrukturerat sin politik inom vattensektorn. Unionen skickade därmed ett politiskt budskap som sträcker sig långt utanför dess område. En av de grundläggande principerna för EU:s vattenpolitik är samarbetet mellan de regioner i olika medlemsstater som delar gemensamma vattenresurser. EU antog därför det s.k. vatteninitiativet, som innebär att EU och medlemsstaterna har åtagit sig att nå millenniemålen inom vattenområdet. Därefter tog kommissionen initiativet till en samordning av ramdirektivet och EU:s vatteninitiativ, där Grekland ledde initiativet i den del som rör Medelhavsländerna. Samarbetet syftar till att med stöd av principerna i gemenskapens ramdirektiv om åtgärder på vattenpolitikens område göra det lättare att införa åtgärder som möjliggör en ändamålsenlig förvaltning av vattenresurserna i Medelhavsländerna. Samarbetet mellan EU:s medlemsstater och tredjeländer kring Medelhavet har resulterat i att arbetsgrupper har inrättats, och en av dessa kommer att behandla frågan om vattenbrist. Dessutom kommer riktlinjer att utfärdas i slutet av året, där man vänder sig till såväl EU-länderna som övriga länder kring Medelhavet. Man kommer även att föreslå åtgärder för att förebygga och hantera vattenbrist och torka. Vattenfrågan har hög prioritet i miljöhandlingsprogrammet på kort och medellång sikt, det s.k. SMAP, som tillämpas på regional nivå. Att övervaka åtgärderna inom SMAP ingår i programmet, och för de flesta åtgärder finns tillgång till rapporter. En ingående utvärdering av programmet planeras under året, och ni kommer att få del av resultaten. Hittills tyder allt på att SMAP har utfallit positivt och bidrar till att erfarenheter och bästa praxis inom framför allt vattenområdet lyfts fram och utbyts. I SMAP 2-programmet mellan 2002 och 2005, där gemenskapen bidrog med 6,2 miljoner euro, var två av de åtta projekten direkt inriktade på vattenförvaltning. I det kommande miljöhandlingsprogrammet på kort och medellång sikt, det s.k. SMAP 3, kommer man att inrikta sig på förberedelserna för en integrerad förvaltning av kustområdena och se till att tillhandahålla tekniskt bistånd till medlemsstaternas regeringar. Olika relevanta handlingsplaner håller redan på att undertecknas och förväntas pågå i tre år med början i januari 2006. Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE ).    – Herr kommissionsledamot! Stort tack för ert svar där ni informerar om EU:s politik för de 25 länderna och samarbetet med tredjeländer i syfte att nå millennieutvecklingsmålen för framför allt Medelhavsländerna. Min fråga gällde om ni för närvarande har tillgång till mer ingående och konkret information om de riktlinjer som kommissionen kommer att utfärda för offentliga och privata investeringar inom ramen för Barcelona II. Vattensektorn är ju väsentlig för den livskvalitet och de likvärdiga utvecklingsmöjligheter som vi vill uppnå i Medelhavsländerna. Stavros Dimas,    . – För att vara mer konkret vill jag först av allt konstatera att olika finansieringsmöjligheter står till vårt förfogande för såväl EU-länderna som angränsande länder. De är i huvudsak Sammanhållningsfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) med flera. Det finns emellertid också medel för angränsande länder. Detta beror givetvis helt och hållet på hur parlamentets och rådets arbete med antagandet av budgetplanen för perioden 2007–2013 avlöper. Vi har också en rad åtgärder som inom ramen för EU:s vatteninitiativ och särskilt initiativet för vatten i Medelhavsländerna står till såväl EU-ländernas som angränsande Medelhavsländers förfogande, liksom en rad direktiv för bästa praxis som givetvis kommer att få lämpligt ekonomiskt stöd. Josu Ortuondo Larrea (ALDE ).    – Herr kommissionsledamot! Europeiska miljöbyrån konstaterade i sin rapport från 2004 att temperaturen i Europa hade stigit med en grad över medeltemperaturen i världen i övrigt. Har kommissionen undersökt möjligheten att inrätta ett europeiskt centrum för övervakning av torka? En annan konsekvens av torkan är de förödande bränderna. Har kommissionen undersökt möjligheten till ekonomisk hjälp för att förebygga uppkomsten och mildra konsekvenserna av bränder i de berörda landsbygdsområdena? Stavros Dimas,    . – I en rapport som inlämnades för två månader sedan slog faktiskt Europeiska miljöbyrån eftertryckligt fast att bland prioriteringarna för miljöarbetet i Medelhavsområdet ingår torka samt att förebygga och hantera de situationer som uppstår till följd av torka och vattenbrist, vilket i år särskilt drabbade länder som Portugal och Spanien. När det gäller torkan i Portugal och Spanien tillhandahölls bidrag ur EU:s sammanhållningsfond för stöd och anpassning av de åtgärder för hantering av liknande väderförhållanden som man redan tidigare erhållit finansiering för. När det gäller långsiktiga åtgärder kommer EU att betala Spanien drygt 1 300 miljoner euro till stöd för den nya spanska planen för förvaltning och användning av vatten. Särskild uppmärksamhet kommer i framtiden att ägnas åt åtgärder för att förebygga torka och hantera vattenbrist. Jag är också angelägen om att understryka att miljöbyrån i sin rapport betonade att framför allt ekosystemen riskerar att drabbas av de andra mycket allvarliga hot som seglar upp i Medelhavsländerna i form av väderförändringar och nederbörd, med de skilda konsekvenser detta får. Paul Rübig (PPE-DE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I eftermiddags diskuterade vi säkerheten i energiförsörjningen med kommissionsledamot Andris Piebalgs. Vilken betydelse i ramdirektivet för vatten tillmäter kommissionsledamoten förnybara energikällor, som givetvis är en grundläggande framtida metod för säkerhet i energiförsörjningen? Stavros Dimas,    . – Förnybar energi är för närvarande en av våra prioriteringar. Det finns en grönbok om förnybar energi, som vi försöker att stödja på olika sätt. Vi har också målsättningar för Europeiska unionen för 2002 och 2020. Vi har inte lyckats ännu, men vi hoppas att kunna uppnå dessa mål med hjälp av de olika hjälpmedel och åtgärder som vi föreslår. För detta syfte har vi det europeiska klimatförändringsprogrammets andra fas, varigenom förnybara energikällor främjas, och vi föreslår en rad åtgärder till stöd för sådana källor. Dessutom diskuterar kommissionen för närvarande en strategi för biobränslen som gör det möjligt att inte bara säkra energikällor inom Europeiska unionen, utan också för att bemöta de problem som kommer att bli följden av den nya jordbrukspolitiken för jordbrukarna samt för att minska utsläppet av växthusgaser och ta itu med andra miljöproblem. Talmannen. Kan kommissionen kortfattat förklara vad man har gjort med anledning av Europaparlamentets resolution av den 15 januari 2004 om genomförandet av direktiv 96/71/EG(2) av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (P5_TA(2004)0030), i vilken det konstaterades att tillämpningen av grundläggande arbetsnormer för tjänsters fria rörlighet på det sätt som direktivet avsåg och hindren för social dumpning ofta misslyckas i praktiken, och särskilt förklara vad man gjort med anledning av punkt 10 vari kommissionen uppmanas komma med förslag till förenkling och förbättring av det nuvarande direktivet så att det kan genomföras och tillämpas bättre i praktiken och så att direktivets mål kan uppnås i högre grad, och punkt 14 vari kommissionen uppmanas att till rådet och parlamentet lägga fram en andra rapport om genomförandet av direktivet senast vid slutet av 2004? Vladimír Špidla,    . –  Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen fäster mycket stor vikt vid parlamentets resolution om medlemsstaternas genomförande av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. Arbetsmarknadsparter från samtliga sektorer deltog i diskussionerna om resolutionen och bad att få lämna ytterligare information i form av ett utförligt frågeformulär. Detta vidarebefordrades också till medlemsstaternas myndighetsorgan, vilket är det uppföljningsförfarande som gäller för alla parlamentets resolutioner. Kommissionen gav sitt stöd till ett forskningsprojekt om de praktiska konsekvenserna av direktivet om utstationering av arbetstagare, som genomfördes av Europeiska byggnads- och träindustriarbetarefederationen (FETBB) och följdes upp med en konferens. Detta resulterade slutligen i ett utkast till en andra rapport om genomförandet av direktiv 96/71/EG, där samma frågor ingår som i parlamentets resolution. Kommissionens avdelningar arbetar för närvarande med att färdigställa rapporten som kommer att antas inom den närmaste framtiden. Kommissionen har aktivt medverkat till att såväl genomföra direktivet i praktiken som att förbättra samarbetet på informationsområdet genom att arbeta tillsammans med en expertgrupp från medlemsstaterna. Gruppens arbete har bland annat resulterat i såväl en uppförandekod som riktlinjer för samarbetet samt flerspråkiga dokument för informella informationsutbyten. Syftet med dokumenten är att underlätta kommunikationen mellan kontaktpunkterna och myndighetsorganen. Dessutom har en särskild webbplats för utstationering av arbetstagare upprättats, med viktig information på tre språk om den rättsliga ram som styr utstationeringen av arbetstagare. Den innehåller också länkar till andra dokument med anknytning till detta, samt webbplatser som medlemsstaterna har upprättat, där man tar upp problem i samband med utstationering av arbetstagare. På webbplatsen kan allmänheten också få tillgång till en förteckning över kontaktpunkter och myndighetsorgan, vilket innebär att offentliga organisationer kan ta fram information om lämpliga kontaktpunkter i de olika medlemsstaterna. Det har kommit till min kännedom att utskottet för sysselsättning och sociala frågor har beslutat att ta fram ett initiativbetänkande om konsekvenserna av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. En utfrågning om betänkandet kommer att äga rum den 26 januari 2006. Jag kommer att med stort intresse ta del av resultatet av utfrågningen, och jag välkomnar möjligheten att samarbeta med parlamentet i denna centrala fråga. Proinsias De Rossa (PSE ).    – Tack för det svaret, kommissionsledamot Špidla. Jag skulle vilja få klarhet i om den rapport som ni anger är fullbordad är rapporten av den 15 november 2005, som redan har sänts runt som utkast till arbetsmarknadens parter. Om så är fallet, skulle ni kunna åta er att sända runt denna rapport till ledamöterna av Europaparlamentet, i synnerhet till utskottet för sysselsättning och sociala frågor? Håller ni inte med om att erfarenheten av direktivet om utstationering av arbetstagare hittills tyder på att det krävs ändringsförslag för att klargöra tillämpningen av detta direktiv vad gäller tillhandahållandet av tjänster från tredjeländer, såsom Turkiet, och även från vissa andra medlemsstater? Jag tänker i synnerhet på fallet Vaxholm/Laval, som enligt min uppfattning utgör en tydlig utmaning till direktivets funktion. Kan ni avslutningsvis ange statistiken för antalet utstationerade arbetstagare och yrkesinspektörer i de olika medlemsstaterna och dessa inspektörers effektivitet? Vladimír Špidla,    . –  Herr talman, mina damer och herrar! Det dokument som Proinsias de Rossa hänvisade till är just den rapport som jag nämnde. Det dokument som har sänts ut till arbetsmarknadens parter är den originaltext som vi fortfarande arbetar med, och vi tar för givet att den kommer att diskuteras med parlamentet. Jag ska nu gå över till att tala om statistik. Statistisk information kommer att ingå i rapporten, även om vissa detaljer måste finslipas ytterligare, eftersom tolkningen av statistik alltid är en synnerligen vansklig uppgift. Kommissionen anser det för närvarande inte påkallat med några ändringar av lagstiftningen i direktivet. Vad som emellertid krävs är att direktivet verkligen genomförs i praktiken, och jag har föreslagit några av de åtgärder som kommissionen redan har vidtagit i detta syfte. Andreas Schwab (PPE-DE ).    – Herr talman! Jag är mycket tacksam mot kommissionsledamoten för hans klara och tydliga uttalanden. Har jag förstått honom rätt när jag antar att ett fastställande av kvoter för arbetstagare från tredjeländer enligt hans uppfattning är fel väg att gå för EU:s inre marknad och att han, när han arbetar med förslagen till omarbetning av direktivet om utstationering av arbetstagare, noggrant kommer att beakta den franska undersökning där det framgår att det nuvarande systemet som anges i direktivet inte fungerar i medlemsstaterna? Vladimír Špidla,    . –  Herr talman! Jag måste erkänna att jag inte från det citat som Andreas Schwab återgav kände igen den rapport som han hänvisade till. Jag kommer att kunna ge ett bättre svar när jag själv har kontrollerat citatet. Tillträde för arbetstagare från tredjeländer är en politik som ingår i EU:s lagstiftning och som gäller samtliga medlemsstater. Om parlamentsledamoten mer ingående vill diskutera ändringar i bestämmelserna för arbetstagare från tredjeländer gör jag givetvis mer än gärna detta. Jan Andersson (PSE ).    – Jag tackar kommissionären för svaret och ser med tillfredsställelse att kommissionen kommer att samarbeta med sysselsättningsutskottet när vi nu behandlar frågan i ett initiativbetänkande som inletts om utstationeringsdirektivet. Det har ju visat sig – inte minst genom de budskap som har kommit ifrån kommissionen om olika signaler kring Vaxholmsfallet – att utstationeringsdirektivet inte alls är så solklart som man skulle kunna önska. Det är ju tänkt att utstationerad arbetskraft ska få arbeta på ungefär samma villkor som personerna i det land där de är utstationerade. Jag ställer frågan: är detta direktiv anpassat till alla arbetsmarknadsmodeller inom EU eller bara till de arbetsmarknadsmodeller som har lagstiftning och allmängiltigförklarade kollektivavtal? Tycker ni att det är anpassat till den skandinaviska modellen som innebär icke allmängiltigförklarade kollektivavtal, där man förhandlar med varje företag? Eller behövs det en ändring som också innefattar den arbetsmarknadsmodellen? Vladimír Špidla,    . –  Inga undantag fastställdes för någon medlemsstats system när direktivet debatterades och antogs, och direktivet gäller därför överallt. Jag kan mycket väl förstå att det inte alltid är så enkelt att tolka direktivet, eftersom det omfattar ett övergripande system för Europeiska unionen och inbegriper alla olika typer av arbetsförbindelser. När det gäller kommissionens grundstrategi i denna fråga behandlas ju som ni vet Lavalmålet för närvarande av EG-domstolen, och jag kan därför inte säga mer än att det vore fel av mig att ha en bestämd åsikt om detta. Rent generellt kan jag säga att kommissionens synpunkter i princip inte bör innebära något ifrågasättande av någon medlemsstats sociala modell i sig. Synpunkterna bör dock alltid utgöra ett försvar för principen att de ekonomiska friheter som fastställs i fördraget kan kombineras med de olika sociala modellerna. Direktivet var med andra ord redan från början avsett att skydda utstationerade arbetstagare i en omfattning som är lämplig för den berörda medlemsstaten. Tolkningen kan bli svår i vissa fall, som jag sa nyss, men det är denna princip som ligger till grund för direktivet och som gäller för alla medlemsstater. Proinsias De Rossa (PSE ).    – Herr kommissionsledamot! Skulle ni bara kunna klargöra för mig, när det gäller Vaxholmsärendet, varför ni inte kan kommentera detta? Har inte kommissionen tillåtelse, och faktiskt skyldighet, att redogöra för sin uppfattning inför EG-domstolen i fråga om detta? Har man inte i själva verket tillfrågats av domstolen om en sådan redogörelse? Talmannen.    – Herr De Rossa! Även om detta inte är en ordningsfråga i egentlig mening kommer jag att ge Vladimír Špidla ordet, om han kan besvara frågan på 15 sekunder. Vladimír Špidla,    . – Som ni vet och som jag sa för några minuter sedan behandlas Lavalmålet för närvarande av EG-domstolen, och kommissionen håller just nu på att utarbeta sina synpunkter. Dessa synpunkter bör i princip inte innebära något ifrågasättande av någon medlemsstats sociala modell i sig. De bör dock alltid utgöra ett försvar för principen att de ekonomiska friheter som fastställs i fördraget kan kombineras med de olika sociala modellerna. Som redan påpekats av tidigare talare behöver det inte finnas någon motsättning mellan de två målen att främja rättvis ekonomisk konkurrens och att garantera skyddet för arbetstagarna. Det är givet att alla sociala modeller som införs måste vara helt förenliga med gemenskapslagstiftningens mål och grundprinciper och att dessa måste följas, särskilt när det handlar om principer som syftets legitimitet, objektiv motivering och proportionalitet. Mina damer och herrar! Kommissionen håller på att utarbeta ett yttrande som ska ingå i EG-domstolens behandling av målet. Som jag redan nämnt är det omöjligt för mig att gå in på detaljer här och nu, och det skulle också vara fel av mig att göra så. Talmannen. Vilka följder kommer enligt kommissionen den planerade harmoniseringen av den direkta företagsbeskattningen att få för en hållbar ekonomisk tillväxt och för sysselsättningen, i synnerhet i känsliga regioner i befolkningsmässigt små medlemsstater? László Kovács,    . – Tack för frågan. Jag kan som svar framhålla att kommissionen absolut inte har några planer på att harmonisera direkt företagsbeskattning. Kommissionen har, vilket anges i kommissionens meddelande av den 25 oktober 2005 om skattepolitikens och tullpolitikens bidrag till Lissabonstrategin, för avsikt att utföra det nödvändiga förberedande arbetet för en gemensam konsoliderad skattebas under de kommande tre åren, med förhoppningen om att lägga fram en gemenskapsrättsakt senast 2008. Kommissionen har inte för avsikt att föreslå en harmoniserad bolagsskattebas, som bara är en del av det övergripande område vi skulle vilja harmonisera. Vad gäller sårbara områden i mindre befolkade medlemsstater måste vi komma ihåg att medlemsstaterna, enligt gemenskapens bestämmelser för statliga stöd, måste iaktta stränga villkor vid införande av förmånliga skattebestämmelser som gynnar företag som investerar i områden som får stöd, inom ramen för bestämmelser för statligt stöd för regionala ändamål för främjande av den ekonomiska utvecklingen i vissa missgynnade områden i Europeiska unionen. Bestämmelser för statligt stöd är även i fortsättningen tillämpliga på alla statliga åtgärder som skulle kunna antas inom ramen för ett initiativ till en gemensam konsoliderad skattebas. Kommissionens förberedande arbete har ännu inte nått stadiet för granskning av effekterna av en gemensam konsoliderad skattebas på de olika regionerna inom medlemsstaterna. Alla lagstiftningsförslag som läggs fram av kommissionen efter att detta arbete har utförts kommer hur som helst att åtföljas av en lämplig konsekvensbedömning. Å andra sidan bör jag påpeka att den gemensamma konsoliderade skattebasen har framhållits som ett viktigt verktyg för kommissionen när det gäller att uppnå Lissabonmålen. Den skulle bidra till en minskning av kostnaderna för efterlevandet och uppmuntra gränsöverskridande verksamhet, vilket kommer att leda till ökad ekonomisk tillväxt och sysselsättning och ökad konkurrenskraft i hela Europeiska unionen. Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE ).    – Herr kommissionsledamot! Jag är mycket nöjd med ert svar. Jag vill be er kommentera frågan om små och medelstora företag, och då menar jag huruvida kommissionen kommer att behandla dessa som en särskild grupp bland de europeiska företagen i stort. László Kovács,    . – Mitt svar är ett klart ”ja”. Kommissionen betraktar de små och medelstora företagen som en särskild grupp, som ska få stöd för att den tillhandahåller ett stort antal arbetstillfällen. Enligt min bedömning kommer den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen att särskilt gynna de små och stora företagen, som befinner sig i en mindre fördelaktig position än de multinationella företagen. Så om det är någon grupp som kommer att gynnas av den gemensamma konsoliderade skattebasen är det de små och medelstora företagen. Talmannen. Den dom som EG-domstolen nyligen utfärdade till förmån för företaget Marks [amp] Spencer, som ansökt om skattelättnader hos de brittiska myndigheterna på grund av att dotterbolag till koncernen gått med förlust i andra länder, skapar nya förutsättningar och kommer att få konsekvenser för statens inkomster via företagsbeskattningen. Visserligen slås det i domen fast att medlemsstaterna kan förvägra moderbolaget skattereduktion för att undvika att de nationella regeringarna lider skada på grund av att multinationella företag med sina strategier försöker utnyttja luckorna i skattelagstiftningen för att maximera sina vinster, men jag anser ändå att domen banar väg för ett nytt område där medlemsstaterna konkurrerar för att dra till sig investeringar. Vad anser kommissionen om EG-domstolens dom? Tänker kommissionen ta något lagstiftningsinitiativ? László Kovács,    . – Den 13 december 2005 välkomnade kommissionen EG-domstolens utslag i Marks [amp] Spencer-målet om gränsöverskridande förlustavdrag. Domstolen har tolkat principen om etableringsfrihet för gränsöverskridande förlustavdrag på ett sätt som är i enlighet med den inre marknadens logik och filosofi och som stöds av kommissionen. Kommissionen måste fortsätta sina ansträngningar att undanröja alla hinder för företagen så att de kan skörda frukterna av den inre marknadens fördelar. Kommissionen har därför för avsikt att lägga fram ett meddelande inom en nära framtid, i vilket man anger sin syn på gränsöverskridande förlustavdrag. Detta meddelande kommer att gå längre än till det specifika fallet med Marks [amp] Spencer och fokusera på de ekonomiska aspekterna. Kommissionen vet att detta är ett svårt ämne, eftersom medlemsstaterna med rätta är oroade över behovet av att skydda sina skatteintäkter, men det är samtidigt tydligt att man inte kan acceptera att företag även i fortsättningen hindras från att investera och skapa tillväxt och sysselsättning på den inre marknaden i linje med de mål som man har satt upp som en del av Lissabonstrategin. Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL ).    – Herr kommissionsledamot! Ni har inte svarat på min fråga. Marks [amp] Spencer-målet belyser problemet med dubbel skattedumpning. Vi har olika nivåer och olika förhållningssätt i medlemsstaterna för beskattning av multinationella företag med moderbolag och dotterbolag i Europeiska unionen. EG-domstolens avgörande belyser snarare än löser problemet. Jag frågar er på nytt: Vad tänker kommissionen göra för att motverka stora multinationella koncerners skatteflykt och hindra att medlemsstaterna går miste om offentliga inkomster? Tänker kommissionen ta något lagstiftningsinitiativ? Varför talar man annars om en ekonomisk och monetär union? László Kovács,    . – Kommissionens tolkning av EG-domstolens utslag i Marks [amp] Spencer-målet är helt i enlighet med domstolens utslag. Problemet i detta fall var att det är tillåtet med förlustavdrag på landets interna marknad enligt Förenade kungarikets lagstiftning, medan detta inte är tillåtet i fråga om andra företag eller filialer som tillhör Marks [amp] Spencer i olika medlemsstater – en i Tyskland och en i Belgien. EG-domstolens utslag, som var i enlighet med den inre marknadens filosofi, var till Marks [amp] Spencers fördel, och kommissionen stödde detta. Kommissionen vill studera budgetkonsekvenserna av sådana utslag noggrant, och försöka att ta initiativ till en bättre samordning inom medlemsstaternas skattepolitik: om en harmonisering inte är möjlig så behövs åtminstone samordning för att undvika problem av det här slaget. Avslutningsvis vill jag hänvisa till den första frågan om den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen som skulle lösa problemet. Svårigheten ligger som jag tidigare sagt i att vi i bästa fall, om allt går problemfritt, kommer att kunna lägga fram ett lagstiftningsförslag tidigast 2008, så vi har fortfarande två år på oss att komma med någon tillfällig lösning. Talmannen. Det fristående konsultföretaget Wik har fått i uppdrag av kommissionen att utvärdera avregleringen av postmarknaden inom EU. Det har framkommit av artiklar i svensk media att konsultföretaget bland annat har föreslagit följande: Inget EU-land ska kunna ålägga någon postoperatör skyldigheten att ha enhetstaxa för porto. Prissättningen ska vara fri och marknadsbaserad, inte samhällsreglerad. Det kan därmed bli billigare att skicka ett brev inom en storstad än mellan två städer inom samma land som ligger långt ifrån varandra. Dessutom ska reglerna för hur ofta post ska utdelas inskränkas till minst en dag per vecka, inte fem dagar i veckan, vilket nu är fallet. Hur ser kommissionen på ovan nämnda förslag? Anser kommissionen att avskaffandet av en enhetstaxa för portot kan få negativa konsekvenser för invånare i avlägsna orter i glesbefolkade länder såsom Sverige och Finland? Charlie McCreevy,    . – Den utvärdering av sektorn som ledamoten hänvisade till utfördes 2004 av Wik Consult på uppdrag av kommissionen för att stödja det pågående arbetet med det successiva öppnandet för konkurrens på EU:s marknad för posttjänster. De åsikter som kommer till uttryck är konsultens. Denna utvärdering är bara en av många faktorer som kommissionen beaktar när man ser på de olika alternativen och de möjliga följderna av dessa. Utvärderingen tjänar, utöver det regelbundna samrådet med aktörer och i synnerhet det Internetbaserade offentliga samråd som är på gång, faktiskt som plattform för inledandet av en öppen debatt om förutsättningarna för ytterligare infasning av konkurrens på marknaden för posttjänster. Kommissionen är av den uppfattningen att den inriktning som samrådet tagit när det gäller frågan om enhetliga avgifter och leveransfrekvens var ett försök att ge den offentliga postoperatören ökad flexibilitet, för att på lång sikt stödja en livsduglig och effektiv samhällsomfattande tjänst. Genom det nuvarande postdirektivet 97/67/EG, ändrat genom direktiv 2002/39/EG, införs inte några enhetliga avgifter, men det innehåller krav på en leveransfrekvens på minst fem dagar i veckan. Kommissionen kan försäkra ledamoten att man kommer att göra sitt bästa i fråga om alla aspekter av postreformen i Europeiska unionen, inklusive de båda frågor som tagits upp, för att finna den rätta balansen mellan nödvändig harmonisering på EU-nivå och de villkor som ska fastställas på medlemsstatsnivå, som skulle återspegla de mycket olika egenskaperna på varje marknad för posttjänster. Hélène Goudin (IND/DEM ).    – Tack herr kommissionär. Jag skulle vilja få svar på det jag frågade avslutningsvis, dvs. om man har tänkt över vad det kan få för konsekvenser för invånare i glesbygden. Detta berör kanske framförallt oss uppe i Norden som har flera mil mellan olika hushåll och olika byar. Charlie McCreevy,    . – Som jag sa i mitt svar kommer denna utvärdering bara att utgöra en del av kommissionens överväganden. Syftet med just denna konsults rapport är att informera kommissionen om sina åsikter, och den kommer inte att innebära ett föregripande av kommissionens slutgiltiga beslut i den här frågan. Ledamoten kan vara säker på att detta bara utgör en del av den övergripande överläggningsprocessen, och inte på något sätt kommer att förpliktiga kommissionen att lägga fram ett förslag i den ena eller andra riktningen. Mairead McGuinness (PPE-DE ).    – Det gläder mig att kunna säga att det inte är det enda övervägandet, för vi är många som använder posttjänsten och som vill att den ska levereras varje dag snarare än bara en gång i veckan. Men det råder också osäkerhet när det gäller de faktiska postkontor som kommer att spridas över Irlands glesbygd liksom över Europas glesbygd. Kan kommissionsledamoten kommentera kommissionens åsikter i fråga om de tjänster – förutom posten – som erbjuds, och när ett beslut kan fattas av kommissionen, så att saker och ting blir klarare? Charlie McCreevy,    . – Som ledamoten kanske känner till måste kommissionen lägga fram en rapport före utgången av 2006 om den riktning man anser att avregleringen av marknaden för posttjänster bör ta. Alla aktuella rapporter och samråd utgör en del av den överläggningsprocess som ska leda till ett sådant beslut. Som Mairead McGuinness känner till har avregleringen av marknaden för posttjänster pågått under en tid nu, och kommissionen måste som en del av denna utveckling lägga fram en rapport om vilken riktning som bör följas. Frågan om samhällsomfattande tjänster utgör en central del av överläggningsprocessen. Det är naturligtvis angeläget för medlemsstaterna att organisera sina system när det gäller postkontor på glesbygden som de anser vara lämpligt och i linje med sina egna behov. Vår specifika roll som kommission är att överväga öppnandet av marknaden för posttjänster. James Hugh Allister (NI ).    – Kan kommissionsledamoten lova att han inte kommer att sträva efter att genomföra ett system som kommer att ge glesbygdssamhällen en andra klassens tjänst? Vilka specifika åtgärder planerar han för att undvika att privata företagare plockar ut de bekväma och fördelaktiga aspekterna av posttjänsten medan personer som är bosatta i glesbygden behandlas som andra klassens medborgare? Har kommissionsledamoten, med tanke på den avreglering som nyligen infördes i Förenade kungariket, några planer på att övervaka denna, eller några kommentarer angående den? Charlie McCreevy,    . – Den fråga som togs upp av ledamoten kommer att utgöra en del av vårt övervägande när det gäller de förslag som kommer att läggas fram i slutet av 2006. Och ja, jag är mycket medveten om betydelsen av en samhällsomfattande tjänst, och i synnerhet betydelsen av en sådan tjänst för Europas glesbygdssamhällen. Talmannen. Det finns en risk för att hälso- och sjukvårdstjänster kommer att undantas från direktivets tillämpningsområde. Patienter skulle inte kunna använda sig av samma rättigheter som de som köper andra tjänster (rätten till information om tjänsteleverantörer, krav att teckna försäkring för skadeersättning). Tack vare EG-domstolen har patienterna redan blivit berättigade till ersättning för hälso- och sjukvårdskostnader som uppstått i en annan medlemsstat, vilket innebär att artikel 23 helt enkelt skulle leda till att rättspraxis införlivades med nationell lagstiftning, samtidigt som patienterna skulle åtnjuta ökad säkerhet på grund av definitionen av sjukhusvård. Vad har medlemsstaterna gjort för att införliva patienternas rätt till ersättning från de egna socialförsäkringssystemen för hälso- och sjukvårdskostnader som uppstått i en annan medlemsstat? Vad avser kommissionen att göra för att garantera dessa rättigheter om artikel 23 inte antas? Charlie McCreevy,    . – Artikel 23 i förslaget till direktiv om tjänster på den inre marknaden kodifierar, som ledamoten säger i sin fråga, de befintliga rättigheterna till patientrörlighet. I EG-domstolens rättspraxis har det fastställts att en patient, beroende av vissa villkor, har rätt att få ersättning för sjukvård som getts i en annan medlemsstat genom socialförsäkringssystemet i sin egen medlemsstat. Patienter har rätt att utan förhandstillstånd få återbetalning för vård i andra medlemsstater som inte tillhandahållits på sjukhus. För sjukhusvård kan förhandstillstånd krävas innan en patient kan resa utomlands för att få sjukvård. Tillstånd måste beviljas om den nödvändiga vården inte kan ges i patientens medlemsstat inom en tidsgräns som är medicinskt motiverad. Innan förslaget till tjänstedirektiv lades fram granskade kommissionen genomförandet av patienters rättigheter i medlemsstaterna. Kommissionens slutsats var att EU-medborgarna stöter på omotiverade eller oproportionerliga hinder när de ansöker om ersättning för medicinska kostnader i den medlemsstat där de är bosatta för kostnader för vård i en annan medlemsstat som inte tillhandahållits på sjukhus, eller för att få godkännande till ersättning av kostnader för eventuell sjukhusvård. För en enskild medborgare är rätten till vård i en annan medlemsstat och att få kostnaderna täckta av sitt eget socialförsäkringssystem förmodligen en av de största fördelarna på den inre marknaden. Dessa fördelar är anledningen till att kommissionen föreslår att hälsovård införs inom tjänstedirektivets räckvidd och till att kommissionen lägger fram förslag om en särskild bestämmelse om ersättning för utgifter för vård i andra medlemsstater. Kommissionen har också engagerat sig aktivt i högnivågruppens arbete för gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster och patientrörlighet när det gäller att fastställa hur ramen för garanti och främjande av patienternas rättigheter på den inre marknaden kan utvecklas på bästa sätt. I detta arbete har de tydliga fördelarna med ett samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller hälso- och sjukvårdsrelaterade frågor framgått, där återbetalning av kostnader bara är en aspekt. Ett antal medlemsstater är bekymrade över vilka effekter gränsöverskridande sjukvård och patientrörlighet skulle kunna få på de nationella vårdbudgetarna. I frånvaro av en tydlig rättslig ram kommer vi att fortsätta att ställas inför kravet på en utveckling av EG-domstolens rättspraxis. I avvaktan på parlamentets omröstning i samband med den första behandlingen av det föreslagna tjänstedirektivet skulle det vara olämpligt att spekulera om ståndpunkten vad gäller vissa artiklar, men jag kan bekräfta att kommissionen kommer att agera om en medlemsstat skulle införa oproportionerliga eller obefogade inskränkningar, även genom att inleda överträdelseförfaranden. Zuzana Roithová (PPE-DE ).     –  Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans väl genomtänkta svar. Han påpekade mycket riktigt att lagstadgad rätt att få sjukvårdskostnader som uppstått i en annan medlemsstat täckta är en stor fördel av grundläggande betydelse för den fria rörligheten för personer och tjänster på den inre marknaden. Jag vill gärna ställa en fråga, om jag får, som före detta sjukvårdsminister och chef för ett stort universitetssjukhus. Är kommissionen medveten om att tjänstedirektivet innebär en viktig möjlighet att fastställa tydliga villkor och lagbestämmelser om återbetalning av kostnader för annan vård än akutsjukvård till medborgarna i de 25 medlemsstaterna, utan att subsidiaritetsprincipen överträds? Är den dessutom medveten om att det redan har blivit omöjligt för EG-domstolen att fortsätta att garantera och tolka lagstiftningen på detta område och att denna roll heller inte kan axlas av en högnivågrupp som deltar i de pågående diskussionerna utan att ha några lagstiftningsbefogenheter och utan att kunna ge någon lagstadgad rätt? Charlie McCreevy,    . – Som jag sa i mitt svar var en av anledningarna till införandet av hälsovård inom tjänstedirektivets räckvidd att ta itu med några av de frågor som tagits upp av ledamoten. Men som ledamoten känner till har debatten om tjänstedirektivet i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och i andra utskott lett till att ett antal andra frågor har uppstått, och utskottet för den inre marknaden har röstat i en viss riktning. Vid sammanträdesperioden nästa månad kommer den första behandlingen av tjänstedirektivet att läggas fram för parlamentet, och ändringsförslag kommer att debatteras. Det finns därför många olika ståndpunkter bland ledamöterna av parlamentet i den här frågan, och det finns olika ståndpunkter bland medlemsstaternas regeringar när det gäller huruvida sjukvårdskostnader ska ingå i tjänstedirektivet. Jag förblir, som jag har sagt tidigare, öppen för orosyttringar och åsikter från alla aktörer när det gäller den här frågan och andra som berör tjänstedirektivet. Charlotte Cederschiöld (PPE-DE ).    – Jag vill särskilt tacka herr kommissionären för det utmärkta svaret till Zuzana Roithová och undrar om inte kommissionen skulle kunna hjälpa till med att skapa förståelse för dessa frågor genom att ta fram ett underlag som visar medborgarna att här finns ett område för verkligt mervärde, dvs. att vi kan få bättre specialistsjukvård, att patienterna skulle kunna få bättre vård av högre kvalitet, ibland till lägre kostnader men framför allt på ett effektivare sätt, att gränsöverskridande vård är ett mervärde för medborgarna. Jag är helt övertygad om att kommissionen skulle kunna ta fram ett underlag som hjälper oss. Jag undrar vad kommissionären tycker om att hjälpa till för att få en bättre debatt i dessa frågor. Charlie McCreevy,    . – Charlotte Cederschiöld argumenterar som vanligt mycket övertygande för sin sak. Men som jag svarade Zuzana Roithová skiftar åsikterna i denna fråga. Jag avvaktar först och främst resultatet av Europaparlamentets omröstning nästa månad och de olika ändringsförslag som har lagts fram på detta och andra områden. Charlotte Cederschiöld tar givetvis upp några viktiga punkter på ett mycket övertygande sätt, men det finns också andra åsikter. Talmannen. Kommissionens försök att successivt skapa en europeisk marknad för försvarsutrustning med större insyn och öppenhet går åt rätt håll trots de särdrag som denna sektor uppvisar. Förfarandet så här långt bygger dels på direktiv 2004/18/EG(3), dels på artikel 296 i fördraget, som ger möjlighet till undantag. Tänker kommissionen under en övergångsperiod fastställa tydligare kriterier för tillämpning av artikel 296 om undantag samt för kontroll och övervakning av tillhörande nationella förfaranden? Anser kommissionen att undantag som tillämpas av offentliga myndigheter i samband med förhandlingar med utvalda leverantörer i fråga om tillverkning av varor i forsknings-, studie- och försökssyfte samt tillhandahållande av försvarsmateriel från juridiska personer i vilka staten ingår med mer än 50 procent av kapitalet är förenliga med villkoren för tillämpning av artikel 296 om undantag? Charlie McCreevy,    . – Parlamentsledamotens fråga kan delas upp i två delar. Den första frågan gäller om kommissionen avser att ytterligare klargöra vilka kriterier som styr tillämpningen av artikel 296 i fördraget. Den andra mer specifika frågan rör kommissionens bedömning av vilka bestämmelser som ska gälla för forskningskontrakt, experimentkontrakt och kontrakt för utredningar på försvarsområdet. När det gäller den första frågan utarbetade vi nyligen ett utkast till förslag till kommande initiativ för att öka den gränsöverskridande konkurrensen på området för försvarsupphandling. I ett meddelande den 6 december tillkännagav vi att ett tolkningsmeddelande om artikel 296 skulle antas 2006, och att arbetet med att förbereda ett eventuellt direktiv om försvarsupphandling skulle inledas. Initiativen baseras på resultaten av det samråd som inleddes med grönboken 2004. Parlamentet stöder i sitt bidrag till diskussionen, som var föremål för omröstning den 17 november, uttryckligen kommissionens initiativ. Tolkningsmeddelandet innehåller anvisningar om hur artikel 296 i fördraget ska tillämpas. Av artikeln framgår att medlemsstaterna kan beviljas undantag från bestämmelserna på den inre marknaden, liksom från direktiv 2004/18/EG när viktiga säkerhetsintressen står på spel. Bestämmelsen ska tillämpas från fall till fall och kan inte tolkas generellt. Det ankommer på den medlemsstat som önskar åberopa bestämmelsen att visa att undantaget är motiverat och rimligt i förhållande till det mål man vill uppnå. Ett eventuellt direktiv skulle bidra till att samordna förfarandena för försvarsupphandling när undantagsbestämmelsen i artikel 296 inte är tillämplig eller när en medlemsstat väljer att inte åberopa den. Det skulle tillhandahålla nya, mer flexibla upphandlingsbestämmelser som är bättre anpassade till försvarssektorns speciella karaktär. Om kommissionen antar ett eventuellt förslag till ett sådant direktiv beror på den konsekvensbedömning som kommer att göras 2006. Kommissionen kan inte ta ställning till de sakförhållanden som ledamoten redogör för i den andra delen av frågan. Artikel 296 i fördraget måste tillämpas från fall till fall och utgå från omständigheterna i det enskilda fallet. De principer som bör styra utformningen av bestämmelserna kan emellertid anges i korthet. Å ena sidan bör det uppmärksammas att offentlig upphandling på området för forskning, utredningar och experiment under vissa omständigheter omfattas av särskilda undantag i det befintliga direktivet och i Världshandelsorganisationens (WTO) avtal om offentlig upphandling. För sådana försvarskontrakt kan också de undantag vara tillämpliga som anges i Europeiska försvarsbyråns (EDA) uppförandekod för det område som avses i artikel 296. Å andra sidan kan frågan om statligt ägande av potentiella avtalsslutande parters aktiekapital och de konsekvenser som följer av att bestämmelserna tillämpas inte behandlas på grundval av artikel 296. Detta är nämligen kopplat till det lokala undantag som fastställts av EG-domstolen. Enligt denna rättspraxis kan undantag emellertid endast komma i fråga när det rör sig om ett 100-procentigt ägande. Katerina Batzeli (PSE ).    – Först vill jag tacka kommissionsledamoten för hans öppenhet och utförliga svar på min fråga. Jag anser att oron över frågan om öppenhet vid offentlig upphandling och offentligt försvar är en fråga som rör EU:s ekonomi i allmänhet, men jag ska komma ihåg kommissionsledamotens förklaring att han kommer att klargöra undantagen från artikel 296 i fördraget utifrån relevanta beslut av EG-domstolen, särskilt när det gäller den del av förfarandet då offentliga kontrakt avseende försvarsutrustning tilldelas. Vi behöver snarast få veta hur medlemsstaterna ska kunna ingripa genom en samrådsmekanism vid upphandling till följd av forskning och teknik. Charlie McCreevy,    . – Parlamentsledamoten Katerina Batzeli påminner om fördelarna med öppenhet och insyn på detta speciella område av offentlig upphandling. Som hon emellertid säkert känner till ger artikel 296 medlemsstaterna en betydande frihet att organisera verksamheten. Förhoppningsvis kommer vårt senaste meddelande från december 2005 och de åtgärder som vi planerar att vidta tillsammans med samtliga berörda aktörer att bidra till att ytterligare öka insynen på detta område. Glyn Ford (PSE ).    – Jag anser att det är viktigt med en gemensam europeisk marknad inom sektorn för försvarsproduktion och försvarsupphandling som är oerhört viktig för EU:s framtid. Jag anser att kommissionens tolkning av artikel 296 i alla fall tidigare har varit omotiverat generös och långtgående. Kan ni uppge om ni kommer att tillämpa en snävare tolkning i framtiden? Min viktigaste fråga gäller om ni på kommissionsnivå, och om en sådan inte redan finns tillgänglig, kommer att göra en beräkning av vad det kostar att inte ha en inre marknad inom försvarssektorn – jag tänker dels på kostnaderna för inköp från utomeuropeiska länder i stället för lokalt inom EU, dels på kostnaderna för en fragmenterad och uppdelad europeisk försvarsmarknad som är inriktad på serietillverkning snarare än massproduktion. Charlie McCreevy,    . – Såvitt jag vet uppgår det totala beloppet i EU:s försvarsbudgetar till i storleksordningen 169 miljarder euro, varav cirka 82 miljarder euro går till upphandling. Som parlamentsledamoten antyder i sin fråga kan ett öppnande av marknaden på detta område följaktligen leda till mycket betydande besparingar inom ett flertal medlemsstaters försvarsbudgetar, vilket skulle påverka de offentliga finanserna i alla dessa medlemsstater i odelat positiv riktning. Här finns alltså mycket stora möjligheter. Om vi ska öppna denna speciella marknad ytterligare krävs det emellertid att medlemsstaterna är överens om hur detta ska gå till. Jag vill att dessa uppgifter tas till parlamentets protokoll, helt enkelt för att belysa hur mycket pengar det handlar om på detta område. Talmannen.    – Frågorna nr 28–30 kommer att besvaras skriftligen. Vilken bedömning gör kommissionen av den utveckling som Ukraina uppvisat under de senaste tolv månaderna och vilka strategier har kommissionen utarbetat för att föra detta viktiga och helt europeiska land närmare EU? László Kovács,    . – Tack för frågan. Genom den europeiska grannskapspolitiken har Ukraina förts och kommer även i fortsättningen att föras närmare EU. Samarbetet med Ukraina kan betraktas som synnerligen framgångsrikt. Den handlingsplan för den europeiska grannskapspolitiken som antogs i februari 2005 har visat sig vara ett viktigt och användbart redskap för att genom fördjupat samarbete och närmare ekonomisk integration mellan EU och Ukraina uppmuntra till reformarbete. Efter den orangefärgade revolutionen kunde en förnyad vilja märkas från ukrainsk sida till förstärkt samarbete mellan EU och Ukraina. Ukrainas sätt att under 2005 genomföra handlingsplanen kan karakteriseras som positivt. Kommissionens ordförande José Manuel Barroso bekräftade vid toppmötet i december 2005 att Ukraina har gjort framsteg i det politiska och ekonomiska reformarbetet. Att förhållandet mellan EU och Ukraina har förbättrats kan märkas på den ekonomiska integrationen och att EU har beviljat Ukraina marknadsekonomisk status, liksom på samarbetet inom de viktiga områdena energi och transport. Förbättringen är tydlig också genom samförståndsavtalet på energiområdet samt på området rättsliga och inrikes frågor och genom att förhandlingar om såväl förenklade viseringsregler som ett återtagandeavtal inletts. På det utrikes- och säkerhetspolitiska området märks det förbättrade förhållandet genom tillkomsten av Europeiska unionens gränsövervakningsuppdrag (EU BAM) i den del av Transnistrien i Moldavien som gränsar till Ukraina. Ett flertal viktiga åtgärder återstår emellertid, bland annat på rättsstatsområdet och särskilt på den ekonomiska sidan, innan Ukraina har genomfört handlingsplanen. Det handlar om att bekämpa korruptionen, att anta relevant lagstiftning för anslutning till WTO och att förbättra företagsklimatet. Kommissionen hoppas bygga vidare på de nya impulserna från toppmötet – det första där en ukrainsk regering ställde sig entydigt positiv till reformarbete – och kunna utveckla förhållandet till Ukraina. EU åtog sig i februari 2005 att snarast, och så snart de viktigaste politiska frågorna i handlingsplanen har behandlats, inleda samråd om ett förstärkt avtal mellan EU och Ukraina. Åtagandet kvarstår – när vi kan komma i gång avgörs av Ukraina och hur målmedvetet man i reformprocessen tar itu med de frågor som väntar. Parlamentsvalet i mars 2006 kommer att bli ett viktigt test av Ukrainas fortsatta engagemang för demokrati och kommer att vara avgörande för om vi ska hitta nya infallsvinklar i utvecklingen av förhållandet till Ukraina. Flera viktiga förutsättningar kommer att vara avgörande för det fortsatta samarbetet, nämligen hur framgångsrikt det politiska reformarbetet är, respekten för grundläggande fri- och rättigheter samt medlemskap i WTO, så att Ukraina fullt ut integreras i världsmarknaden. Detta kommer även att ge möjlighet att inrätta ett frihandelsområde mellan EU och Ukraina. Siktet är inställt på ett nära partnerskap med Ukraina, som grundas på gemensamma värderingar och har som mål ekonomisk integration och förstärkt samarbete på en rad områden. Politiken med ständigt framåtskridande och små, beslutsamma och gemensamma steg i förhållandet mellan EU och Ukraina har visat sig lyckosam under det år som har gått efter den orangefärgade revolutionen och kommer att underlätta för oss att möta de utmaningar som väntar. Bernd Posselt (PPE-DE ).    – Herr talman! Å ena sidan beklagar jag att kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner inte är närvarande – vilket anser jag vara fel eftersom hennes namn står på föredragningslistan – men å andra sidan är jag glad över att det österrikisk–ungerska samarbetet fungerar så väl i kommissionen. Jag har två korta frågor till kommissionsledamoten. För det första undrar jag vilket stöd i form av personal och finansiering som han anser kan ges under det närmaste året för att hindra att reformprocessen i Ukraina misslyckas eller bryter samman på nytt, som vissa grannländer uppenbarligen anser att den kommer att göra? För det andra undrar jag vilka särskilda åtgärder kommissionen vidtar för att förbättra transportlederna mellan Europeiska unionen och Ukraina och utveckla gemensam infrastruktur för att stärka Ukrainas energi- och transportförbindelser med väst? László Kovács,    . – Frågorna är tyvärr för tidigt väckta. Benita Ferrero-Waldner har möjligen något uppslag, men för kommissionens del är det ännu för tidigt att besvara frågan, eftersom det först krävs politiska och ekonomiska reformer för att föra Ukraina närmare EU. Därefter är det dags att utvidga och fördjupa samarbetet. Inger Segelström (PSE ).    – Jag skulle vilja skicka med en fråga till kommissionen. Det är så att Europaparlamentet idag med nästan fullständig enighet har antagit ett mycket kraftfullt betänkande om människohandel. Den här frågan har engagerat oss väldigt mycket, och vi har också tagit upp den i de kontakter som vi har haft med Ukraina. I och med dagens beslut flyttar parlamentet fram positionerna. Jag skulle vilja att kommissionen särskilt beaktar denna fråga som har fått ett otroligt stort stöd idag här i Europaparlamentet. László Kovács,    . – Jag anser att det kommer att ta lång tid och kräva hårt arbete att föra Ukraina närmare EU. Jag vet genom min erfarenhet som före detta utrikesminister i grannlandet Ungern att Ukraina har gjort stora framsteg, och efter den orangefärgade revolutionen råder det nu inget tvivel om att Ukraina ytterligare vill närma sig EU och bli både ett demokratiskt land och en marknadsekonomi. Landet har emellertid fortfarande långt kvar innan det fullt ut rättar sig efter EU:s normer och principer. Vi har två alternativ. Vi kan antingen ställa alltför höga krav och driva bort Ukraina från EU eller visa större tolerans och samarbetsvilja och föra Ukraina närmare EU – vi får nämligen inte glömma att den politiska situationen i landet inte är helt okomplicerad. Ukraina står nu inför allmänna val som oavsett utgång kommer att sätta demokratin i landet på prov. Vad vi måste ta fasta på är inte valresultatet utan att detta är ett demokratiskt skeende som kommer att bli ett test av demokratin i Ukraina. Talmannen. Den 27 november 2005 framförde Velupillai Pirapaharan, ledare för LTTE, en brådskande och slutlig vädjan till Sri Lankas nyvalde presidenten Mahinda Rajapaske att blåsa liv i fredsprocessen och tillfredsställa tamilbefolkningens politiska strävanden. Pirapaharan menade att om en politisk lösning inte snart presenteras kommer LTTE att intensifiera sin kamp för självbestämmanderätt, möjligen genom att ta till våld. Vilken är kommissionens reaktion på tonen och innehållet i Pirapaharans tal på hjältedagen? Med beaktande av dödläget i fredsprocessen sedan LTTE drog sig ur processen 2003 samt Rajapaskes (som i sin presidentvalskampanj lovade att inte dela makten med LTTE) och Pirapaharans uppenbart oförenliga ”nollsummesynsätt”, anser inte EU sig ha ett synnerligen stort an svar, i egenskap av medordförande i Tokyo och viktig givare, att i brådskande ordning inleda en dialog med bägge parterna innan dessa återgår till våldshandlingar, i syfte att finna en lösning genom vilken tamilernas självbestämmanderätt erkänns i ett enat Sri Lanka? László Kovács,    . – Tack för frågan. Det finns starka skäl till oro för situationen i Sri Lanka. Fredsprocessen hade ett dåligt år 2005. Mordet på utrikesminister Lakhsman Kadirgamar, valbojkotten som underblåstes av Tamilska Eelams befrielsetigrar (LTTE) i de norra och östra regionerna och många dödade i öster och i Jaffna har satt avtalet om eld upphör på hårda prov. Att den operativa grupp, den så kallade P-TOMS, där regeringen, LTTE och företrädare för muslimerna gemensamt skulle besluta om återuppbyggnadsarbetet i norr och öster efter tsunamikatastrofen, blev ett misslyckande har också medfört betydande olägenheter och har orsakat mycket stor vrede bland det tamilska folket. Vad vi nu bevittnar är en farlig upptrappning. Militären i Sri Lanka har nu förlorat över 60 soldater i indirekta attacker från LTTE i Jaffna och i andra regioner i norr och öster. Regeringen har hittills varit anmärkningsvärt återhållsam i sina reaktioner, men detta kan inte fortsätta hur länge som helst. EU och framför allt kommissionen är mycket viktiga aktörer i fredsprocessen. Sri Lanka ligger kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser, Benita Ferrero-Waldner, personligen varmt om hjärtat. Hon reste dit i mars och kämpade hårt för att för att uppnå en överenskommelse om P-TOMS. Hon anser fortfarande att detta skulle ha betytt oerhört mycket. EU har under året sänt kraftfulla budskap till båda parter. I synnerhet EU:s uttalande i september 2005, där det tillkännagavs att inga delegationer på hög nivå från LTTE var välkomna i EU:s huvudstäder, var en mycket tydlig signal att även om EU försöker inta ett balanserat förhållningssätt till konflikten skulle ytterligare våldshandlingar från LTTE inte tolereras. Kommissionen har också aktivt medverkat till att ge medordförandena en mer framträdande roll. Kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser deltog i tre av de fyra sammanträden för medordförandena som ägde rum 2005. Två av dessa hölls faktiskt i Bryssel. Kommissionen gav sitt fortsatta stöd till Norges medlingsförsök genom att fortlöpande under året sända ut såväl offentliga som privata budskap. Kommissionen ställde sig också bakom förslaget att nästa sammanträde för medordförandena ska äga rum i Sri Lanka i anslutning till fyraårsdagen av avtalet om eldupphör. Kommissionen kommer under det kommande året att intensifiera sina insatser. Två frågor har angetts som särskilt viktiga för kommissionens agerande. Först och främst kommer kommissionen att arbeta för att medordförandena ska få en ännu mer framträdande roll, vilket inbegriper direkta besök på ministernivå. Kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser kommer själv att resa tillbaka dit i februari, förhoppningsvis tillsammans med samtliga medordföranden. Hon vill få möjlighet att diskutera med Velupillai Pirapaharan personligen och direkt till honom framföra att EU omgående kommer att reagera om inte LTTE visar tecken på att ändra inställning. För det andra arbetar kommissionen nu efter P-TOMS-överenskommelsens sammanbrott med alternativa lösningar för återuppbyggnadsarbetet i norr och öster. Den kommer troligen att försöka arbeta mer lokalt, kanske i ett par områden, i syfte att uppväga bristen på samsyn mellan de viktigaste aktörerna. Sajjad Karim (ALDE ).    – Jag tackar kommissionsledamoten för det uttömmande svaret. Jag vill ta upp en fråga med anledning av dagens minattack som ledde till att två civila miste livet och att tolv soldater sårades. Detta är den senaste incidenten under en månad av blodiga attacker. Mot bakgrund av att båda sidor i princip har enats om att se över genomförandet av avtalet om eldupphör undrar jag om EU som medordförande i fredsprocessen avser att ta tillfället i akt och verka för att en förklaring om mänskliga rättigheter ska undertecknas av både regeringen och LTTE, i syfte att göra skyddet för de grundläggande mänskliga rättigheterna till en central fråga i fredsprocessen? László Kovács,    . – Tack för den följdfrågan. Eftersom jag inte är behörig kommissionsledamot kan jag endast redovisa min personliga åsikt, inte kommissionens, om den senaste utvecklingen som kommissionen inte har haft tid att diskutera. Jag anser emellertid att det initiativ ni föreslår som ett möjligt alternativ till fullo överensstämmer med kommissionens politik för situationen i Sri Lanka. Talmannen.    – Fråga nr 33 tas inte upp eftersom ämnet redan förekommer på föredragningslistan för innevarande sammanträdesperiod. Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 34. Vi ser med oro på att demokratiprocessen i Colombia ständigt motverkas av oroligheter i landet. Vi ser med oro på brotten mot de mänskliga rättigheterna som fortfarande sker. Den väpnade konflikten eskalerar och narkotikahandeln är fortsatt stor. Detta är allvarliga utvecklings- och fredshinder för Colombia. Flera svenska frivilligorganisationer skickar personal till Colombia för att deltaga i fredsprojekt och projekt för att värna om lokal- och urinvånarnas rättigheter – inte minst markrättigheter. Detta ska ses i ljuset av att, som i många andra latinamerikanska länder, stora företag expanderar kraftigt, inte minst när det gäller produktion av palmolja. Kommer kommissionen att förslå några särskilda åtgärder för att stödja demokratiprocessen i Colombia? László Kovács,    . – Kommissionen delar parlamentsledamotens oro över de fortsatta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och över de ihållande hoten mot demokratin i de regioner av Colombia som drabbats av den långvariga interna väpnade konflikten. EU:s strategi för Colombia syftar därför huvudsakligen till att med starkt stöd av de lokala samhällena främja övergripande fredsinitiativ. Avsikten är alltså att genom en rad samordnade åtgärder direkt medverka till att stärka demokratin. Mellan 2001 och 2005 avsatte exempelvis Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter drygt 16 miljoner euro till Colombia, som skulle gå till 53 projekt till stöd för mänskliga rättigheter och demokratisering. En del av dessa har genomförts, medan andra fortfarande pågår. Inger Segelström (PSE ).    – Tack herr kommissionär. Att jag ställde den här frågan beror just på att Colombia håller på att bli den näst största flyktingkatastrofen som vi har. Det som är annorlunda med Colombia jämfört med andra länder är att det fortfarande finns ett markinnehav mellan de lokala och de regionala markägarna. Det är det som gör att det fortfarande finns en möjlighet att hjälpa lokalbefolkningen och se till att de får ha kvar sitt land, vilket ju kommer att vara det viktiga när vi försöker lösa den här konflikten. Jag tackar så mycket för svaret och jag hoppas naturligtvis att vi gemensamt kommer vidare i dessa fredsinitiativ som EU tar. László Kovács,    . – Jag vill inte yttra mig om detta, eftersom jag inte känner till det problem som ledamoten har tagit upp. Talmannen. Vilken bedömning gör kommissionen av det toppmöte som ASEAN-länderna höll i december, i synnerhet när det gäller skydd av mänskliga rättigheter i länder som Myanmar (Burma)? László Kovács,    . – Kommissionen följer med intresse försöken av institutioner och enskilda personer i Asean-länderna att upprätta en mekanism för de mänskliga rättigheterna. Kommissionen stöder detta arbete och andra frågor som rör de mänskliga rättigheterna genom olika samarbetsprogram i flera Asean-länder. En EG-sponsrad konferens om de mänskliga rättigheterna som omfattar alla Asean-länderna kommer att hållas i Manila 2006. Det är uppmuntrande att notera att ett Asean-toppmöte för första gången krävde att politiska fångar i Myanmar skulle friges. Ledarna i Asean enades även om att sända utrikesministern i Malaysia, nuvarande ordföranden i Asean, för att göra en bedömning av den demokratiska processen under ett besök. Samtidigt som dessa initiativ av Asean är positiva bör vi vara fortsatt försiktiga kring utsikterna för omedelbara förändringar i Myanmar och särskilt kring frigivandet av Aung San Suu Kyi. Ryszard Czarnecki (NI ).     –  Herr kommissionsledamot! Framsteg har visserligen gjorts, åtminstone med kravet på att mänskliga rättigheter ska respekteras i det land som tidigare hette Burma. Jag har dock en fråga, eller snarare en förfrågan och ett förslag, till Europeiska kommissionen. Jag anser att kommissionen bör övervaka situationen löpande, givetvis med hjälp av parlamentet. Konkret internationellt tryck från såväl Europa som Asien är vårt enda hopp för att nå konkreta resultat. Jag uppmanar Europeiska kommissionen att löpande engagera sig i denna fråga. László Kovács,    . – Tack för ert förslag, som jag kommer att vidarebefordra till Benita Ferrero-Waldner. Jag tror att de möjligheter som står till förfogande för Europeiska unionen, som inte ligger i regionen, är mer begränsade än de som exempelvis står till Aseans förfogande. Jag anser att Asean skulle kunna göra mer, men ert förslag är väl värt att tas under övervägande. Talmannen.    – De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan). Frågestunden är avslutad. Talmannen.     – Nästa punkt på föredragningslistan är följande betänkanden av Jean-Claude Fruteau för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. María del Pilar Ayuso González (PPE-DE ).    – Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Jean-Claude Fruteau till hans insatser för att förbättra kommissionens förslag, som är en helomvändning jämfört med EU:s politik för sockersektorn efter 1968 och som dessutom kommer att leda till att sockerbetsodlingen upphör i många av EU:s regioner. Även om det har sagts flera gånger tidigare vill jag betona den brist på respekt som rådet har visat gentemot parlamentet genom att ingå en överenskommelse och offentliggöra detta för medierna innan det hade tagit del av parlamentets synpunkter. Den gentlemannaöverenskommelse som alltid har funnits mellan institutionerna har brutits. Med den typen av antidemokratiskt agerande är det knappast förvånande att medborgarna saknar tilltro till institutionerna och röstar som de gör och kommer att fortsätta att göra. När det gäller den politiska överenskommelse som rådet har nått ligger den närmare kommissionens förslag än föremålet för Europaparlamentets omröstning i morgon. Ta bara priserna. Ni har gått med på en sänkning på 36 procent, medan kommissionen föreslår 39 procent och vi i parlamentet kommer att rösta om en sänkning på 30 procent. Jag vill även säga att jag vänder mig mot diskrimineringen av länder som har lägre produktion än konsumtion och som därför inte producerar de överskott som i teorin gör denna reform nödvändig. Dessa länder bestraffas, samtidigt som de stora producenterna av C-socker får en extra kvot. Alla talar slutligen om produktion av biobränslen som ett alternativ till sockerbetor, som kommer att försvinna från marknaden, men hur och när ska förutsättningarna för detta skapas? Jag kan inte tänka mig att ni, herr kommissionsledamot, tror att vi med en och en halv miljon hektar för energigrödor och ett stöd på 40 euro per hektar kan tillgodose behoven hos det mycket stora antal jordbrukare som kommer att förlora sitt levebröd. Csaba Sándor Tabajdi (PSE ).    – Herr talman! Rådets beslut är brutalt för EU:s och därmed den ungerska sockerindustrin, och kan därför inte godtas. Europaparlamentet kan inte tillåta att EU:s sockerindustri slås i spillror. Om denna brutala förordning från rådet blir kvar kommer sockerproduktionen att ha begränsats till två EU-länder inom femton år, nämligen Frankrike och Tyskland. Detta skulle kunna undvikas om föredraganden Jean-Claude Fruteaus utmärkta, noggranna och väl avvägda betänkande antas, men till och med den variant som Mariann Fischer Boel föreslår vore bättre för EU:s sockerproducenter. Europaparlamentets ståndpunkt är att prissänkningen bör vara 30 procent, vilket är lägre än den nivå som anges i rådets beslut, och att kompensationen bör vara högre, om möjligt 100 procent. Det är även viktigt att se till att övergångsperioden inte överstiger fyra år. Arealbaserat stöd bör kopplas till delproduktion, vilket bör inlemmas som ett av villkoren. Detta är mitt önskemål till kommissionsledamoten. En måttligare prissänkning skulle, tillsammans med nämnda villkor, innebära större överlevnadschanser för sockerbetsproduktionen och sockerindustrin i länder som tillhör EU:s genomsnitt, t.ex. Ungern. Tyvärr ägs samtliga fem ungerska sockerfabriker av utländska – franska, tyska och österrikiska – betodlare, som kan besluta att begränsa produktionen till sina egna länder. Detta innebär en risk för ett land som Ungern, med en ekonomisk produktion som ligger kring genomsnittet i EU. Jag riktar därför följande uppmaning till mina kolleger: Låt oss rätta till rådets felaktiga beslut. Johan Van Hecke (ALDE ).    – Mina damer och herrar! Priset för socker, som för närvarande är EU:s mest subventionerade jordbruksprodukt, är tre gånger högre än världsmarknadspriset. Denna situation är verkligen orättvis och oacceptabel, och jag anser därför att en genomgripande reform var, och är, oundviklig. En fråga som kräver svar är om kommissionens förslag är tillräckligt långtgående. Jag anser att sockersektorns strukturella problem, det vill säga den generella överproduktionen, har glömts bort. Det produceras redan långt mer socker än vad som konsumeras. Denna situation kommer att förvärras i takt med att priset sjunker, något som bara kommer att gynna de stora producenterna och distributörerna. När det kommer till kritan blir det jordbruksindustrin som stoppar pengarna i egen ficka, medan de små jordbrukarna får mindre betalt för sina sockerbetsskördar. I slutändan får konsumenterna betala samma pris för ett kilo socker. Det är framför allt de allra fattigaste länderna som riskerar att drabbas av reformen. Förmånsbehandling har gett upphov till lokala sockergrödor, ofta i liten skala och med mycket begränsad avsättning, i olika AVS-länder. Dessa länder har ingen chans att konkurrera utan fortsatt stöd från EU. Därför är Glenys Kinnocks ändringsförslag så viktigt då syftet är att frigöra 200 miljoner euro per år till AVS-länderna. Glenys Kinnocks övriga ändringsförslag förtjänar för övrigt också vårt stöd. Om vi inte fullgör våra åtaganden inom ramen för initiativet ”Allt utom vapen” kommer detta allvarligt att skada vår trovärdighet i förhållande till de minst utvecklade länderna. Reformen ger även upphov till en diskussion om ett allmänt avskaffande av alla exportsubventioner, såsom utlovades i Hongkong nyligen. Jag vill avrunda med att säga att sockerreformen är nödvändig, men inte om det söta och goda bara kommer storproducenterna till del medan fattiga jordbrukare bara får magknip. Ilda Figueiredo (GUE/NGL ).    – Herr talman! Som vi klargjorde i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling hyser vi stor oro inför denna sockerreform och de ställningstaganden rådet så olyckligt gjorde före denna debatt. I våra förslag i utskottet betonades principen om livsmedelssuveränitet och livsmedelssäkerhet samt skyddet av jordbrukare och industri i regioner och medlemsstater med problem. Vi har också förespråkat en höjning av produktionskvoterna i länder där produktionen understiger konsumtionen, t.ex. i Portugal. Vi har därför föreslagit, och kommer att fortsätta att förespråka, en höjning av produktionskvoterna för fabriken i Coruche i Portugal till 120 000 ton sockerbetor, för att säkra den ekonomiska lönsamheten, arbetstillfällena och sockerbetsproduktionen, mot bakgrund av de goda förutsättningarna i Portugal och att konsumtionen av socker är väsentligt högre än produktionen. Kathy Sinnott (IND/DEM ).    – Herr talman! Man brukar säga att det är bättre att ge någon ett metspö än att ge honom fisk. Om vi ska avskaffa sockerproduktionen i Irland och EU kan och måste vi ge jordbrukarna och producenterna ordentlig kompensation, även om det bara sker för att döva vårt samvete. Men har vi blivit galna? Varför ska vi avskaffa sockerproduktionen när vi desperat behöver hitta alternativ till petroleumbränslen? Varför betalar vi för att ha tomma åkrar och rostande utrustning när vi behöver sockerproduktionen mer än någonsin? Socker kan användas till annat än godis. Å ena sidan varnar vi för att oljan kommer att ta slut och främjar alternativ. Å andra sidan har vi fått socker – ett av de tänkbara alternativen – att försvinna. Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör. Hur ska vi kunna uppnå någonting? Låt oss samtidigt som vi planerar vårt eget kompensationspaket komma ihåg tredjeländer som Mauritius, som skövlas på grund av våra sockerreformer. Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN ).     –  Herr talman! Avregleringen av sockermarknaden är en komplicerad fråga som vi behöver ägna särskild uppmärksamhet. Europaparlamentet gjorde detta genom att anta en resolution den 10 mars 2005 om den kommande reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker. Tyvärr struntade Europeiska kommissionen i denna resolution. I juli 2005 lade kommissionen fram tre förslag till förordningar som gick emot syftet med den resolution som parlamentet antagit. Parlamentet negligerades på nytt den 24 november 2005, då rådet antog en slutlig version av reformen utan att fråga efter parlamentets åsikt och trots motståndet från Polens och Greklands jordbruksministrar. Detta har lett till att förslag har lagts fram för oss som strider mot EU:s solidaritetsprincip och som syftar till att reformera sockermarknaden på bekostnad av de mindre länderna, framför allt de nya medlemsstaterna. Syftet är också att se till att EU:s sockerproduktion koncentreras till Tyskland och Frankrike. De lösningar som föreslagits kommer att missgynna jordbrukarna och de anställda i sockerfabrikerna, men gynna de stora sockerföretagen. Det är den lilla människan och partnerskapsprincipen som får stryka på foten i denna reform. De nya medlemsstaterna har privatiserat sina sockerfabriker, och ändå övertogs flertalet av dessa fabriker i Polen av utländska ägare till bara en tredjedel av vad ägarna nu får i ersättning för att lägga ned produktionen. Situationen är densamma i många andra länder. Av dessa och många andra skäl föreslår jag att samtliga tre förslag avvisas och en ny reform utformas i enlighet med parlamentets resolution av den 10 mars 2005. Jan Tadeusz Masiel (NI ).     –  Herr talman! Jag är helt på det klara med att allt mer genomgripande reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken måste, och kommer att, genomföras. Det är olyckligt att de nya reformerna kommer att missgynna jordbrukarna, och som vanligt är det de nya medlemsstaterna som drabbas hårdast. Detta är ytterligare ett exempel på de orättvisa villkor som fastställdes för vår anslutning till EU. Det kommer nog knappast som någon överraskning för kommissionsledamoten att den kommande reformen av sockerordningen inte kommer att göra henne populär i Polen. Hon borde dock ha större förståelse för våra argument och lyssna mer på dessa. Som föredraganden sa bör vi framför allt tänka på de män och kvinnor som tjänar sitt uppehälle inom sockersektorn. Den planerade kompensationen bör främst ges till arbetstagarna i sockerfabrikerna och jordbrukarna, inte till sockerfabrikernas ägare. Detta är viktigt inte minst för att majoriteten av Polens sockerfabriker står under utländsk kontroll. Överföringen av produktionskvoter från ett land till ett annat bör förbjudas för att förhindra spekulation. Reformen av sockermarknaden är ännu en förspilld möjlighet. I stället för att bli ett uttryck för solidaritet mellan EU:s medlemsstater och utvecklingsländerna kommer den att leda till att stödet till de fattiga länderna blir otillräckligt och till nya stridsfrågor mellan medlemsstaterna. Czesław Adam Siekierski (PPE-DE ).     –  Herr talman, fru kommissionsledamot! Behovet av att reformera sockermarknaden är akut, eftersom den nuvarande ordningen som reglerar kvoter, priser och exportsubventioner löper ut den 30 juni 2006. Det slags förändringar som har föreslagits är dock oacceptabla. Inte bara jag utan också majoriteten av sockerbetsodlarna i Polen anser att dessa förändringar inte kan betecknas som något annat än skandalösa. Den politiska kompromiss som rådet nu har nått är oacceptabel. Polska sockerbetsodlare har till och med hävdat att reformen av EU:s sockermarknad sköts upp medvetet tills de nya medlemsstaterna hade anslutit sig så att EU:s sockerproduktion kunde skäras ned på bekostnad av dem. Europeiska kommissionen har upprepade gånger sagt att C-sockerkvoter destabiliserar marknaden. WTO-panelen fattade beslut till vår nackdel, och vårt överklagande ledde inte någonvart. Ändå innehåller ministerrådets kompromiss ytterligare 1,1 miljoner ton C-socker för de medlemsstater som är de största producenterna av detta socker. Bristen på konsekvens i Europeiska kommissionens och rådets åtgärder är anmärkningsvärd. Trots att dessa institutioner har som mål att begränsa produktionen har de föreslagit en ökning för de länder som producerar stora kvantiteter av det så kallade C-sockret. Många sådana julklappar delades ut – synd bara att jultomten inte var lika generös mot alla länder. Hur förklarar kommissionsledamoten och rådet att bara vissa utvalda länder kommer att få extra stöd? Hur valdes dessa länder ut? Kostnaden för dessa julklappar, som består i generösare omstruktureringsstöd, ska bäras av andra, väsentligt fattigare länder, däribland Polen. Jag vill be kommissionsledamoten klargöra om reformen av sockermarknaden bara handlar om pungslående eller om den bygger på konsekventa åtgärder som kommer att garantera en konkurrenskraftig europeisk sockermarknad. Jag vill be parlamentet att anta de ändringsförslag jag har lagt fram för att åtminstone i någon mån förbättra reformen av sockermarknaden. Låt oss hoppas att kommissionen och rådet beaktar dessa ändringsförslag. Det finns fortfarande en chans att de kommer att göra det, och i så fall blir jag mycket tacksam. Marc Tarabella (PSE ).    – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Genom denna debatt och den efterföljande omröstningen sätts äntligen punkt för det ett år långa arbete som pågått i parlamentet, och jag vill lyfta fram Jean-Claude Fruteaus konstruktiva inställning och uttrycka mitt stöd för hans betänkanden. Detta är dock inte slutet utan början på en utvecklingsprocess inom denna sektor. Till er, fru kommissionsledamot, vill jag säga att tendensen att bara se till marknaden har fått förödande konsekvenser, även om vi har bidragit något till att mildra konsekvenserna. Om den här typen av reform av goda skäl anses oundviklig är redan detta ett skäl att oro sig över dess följder. Det beror på att reformen, efter att rådet och parlamentet jämkat samman sina ståndpunkter, har omfattat en drastisk prissänkning på 36 procent på fyra år. Avreglering genom prissänkningar gynnar de stora producenterna, som kan fortsätta att växa på bekostnad av miljön och i ännu högre grad utnyttja underbetalda arbetstagare utanför EU. Det gynnar också storkonsumenterna, som kan köpa socker väsentligt billigare på världsmarknaden utan att slutproduktens pris påverkas, varigenom deras vinster maximeras. Så ser deras definition av utveckling ut, som dock inte bör blandas ihop med vår syn på utveckling. Avreglering genom prissänkningar inverkar även negativt på de små producenterna här i EU, men också i AVS-länderna och de minst utvecklade länderna, som kommer att få mindre betalt för sitt socker och kanske till och med tvingas avveckla produktionen utan att ha någon annan hållbar inkomstkälla. Inte heller de små konsumenterna gynnas av detta, eftersom mycket tyder på att de kommer att få betala lika mycket som tidigare. I EU kommer dessutom vissa länder att avveckla sin produktion medan andra kommer att fortsätta med vissa problem, som drabbar både producenterna, företagen och deras anställda. Med er tillåtelse skulle jag vilja ta upp en specifikt belgisk fråga här. Jag skulle välkomna möjligheten till en omstrukturering av sektorn för cikoriarot i syfte att producera inulin, som det finns goda avsättningsmöjligheter för. Jag har lagt fram några ändringsförslag om detta, och jag tackar er, mina damer och herrar, för att ni godtar dem. När det gäller rådet, som ska hålla ett möte i februari, hoppas jag att större vikt kommer att läggas vid det stödbelopp som öronmärkts för jordbrukarna och de villkor som företag som ansöker om omstruktureringsstöd måste uppfylla. Jag kommer att följa detta noggrant. Luciana Sbarbati (ALDE ).    – Herr talman, mina damer och herrar! Överenskommelsen om den gemensamma organisationen av sockermarknaden har kallats historisk och ett modigt och djärvt beslut om en situation där dödläge har rått i alltför många år. Det har betonats att handling krävs nu så att man kan finna de medel som behövs för att genomföra denna smärtsamma, men absolut nödvändiga, omstrukturering och garantera inte bara kompensation för berörda odlare, utan också långsiktig hållbarhet för denna sektor. Denna nya politik kommer att gynna utvecklingen och stärka EU:s förhandlingsposition vid det kommande WTO-mötet i Hongkong nästa månad. Med denna reform kommer EU verkligen att bli en attraktiv marknad för utvecklingsländerna, en marknad de kan exportera sitt socker till, även om jag personligen anser att vi kommer att förlora mycket i kvalitet och garantier för konsumenternas hälsa. Här, fru kommissionsledamot, måste vi kanske inta en tuffare och mer välbetänkt och försiktig hållning. Överenskommelsen kommer slutligen att göra det möjligt för EU att ge sina AVS-partnerländer ekonomiskt stöd för att anpassa sig till förändringen, men i slutändan kommer den givetvis att skydda Frankrike och Tyskland, som alltid. Även om jag verkligen vill berömma det arbete som utförts av föredraganden och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling vill jag inte uppehålla mig alltför länge vid överenskommelsens villkor, som alla nu känner till. Jag måste dock återigen betona att Europaparlamentets betydelse har underskattats, eftersom rådet och även kommissionen alltför ofta förbigår parlamentet. Samtidigt som jag därför hoppas att ändringsförslagen i syfte att förbättra texten kommer att godtas vill jag också säga hur förvånad jag är över att det inte har gjorts några som helst ansatser att inta ett djärvare förhållningssätt till den gemensamma jordbrukspolitiken och se till att EU har det energioberoende som det behöver, genom att fokusera på alternativa energikällor eller energikällor som kan integreras med olja, t.ex. energi från biomassa, som också har förespråkats av professor Vittorio Prodi. Genom att omvandla biomassa kan vi skapa vinster som gott och väl uppväger förlusterna från socker. Är kommissionen medveten om detta? Är den det? Jag anser att det skulle löna sig för EU att investera i sektorn för omvandling av biomassa, vilket också råkar vara en teknik som direkt genererar väte. Två ton torr biomassa genererar faktiskt samma mängd värme som ett ton olja, med den skillnaden att den potentiella kostnaden för biomassa är 200 euro per ton medan den är 400 euro per ton för olja. Låt mig ge ett exempel: Italien skulle spara cirka 12 miljarder euro och EU cirka 120 miljarder euro. Med de pengarna skulle vi kunna genomföra en politik där reformens mål kombineras med mål för social rättvisa på bästa möjliga sätt och utan några plötsliga och svåra påfrestningar. Vi skulle kunna införa framsynta åtgärder som främjar miljön, jordbrukarna och producenterna själva, utan att gynna en understödskultur och framför allt utan att förlora arbetstillfällen. Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN ).     –  Herr talman! I dag debatterar vi tre betänkanden som har lagts fram för parlamentet om reformen av sockermarknaden. Som företrädare för en ny medlemsstat, Polen, vill jag ta upp två allvarliga problem med denna reform. För det första har reformen blivit nödvändig på grund av de omåttliga sockermängder som framför allt två länder exporterar, nämligen Tyskland och Frankrike. Denna export uppgår till närmare 2 miljoner ton, och det är Frankrike och Tyskland som borde bekosta reformen genom att väsentligt minska sin sockerexport. Eftersom Polen bara exporterar 90 000 ton kan landet inte begränsa produktionen mer än så. För det andra har begränsningarna för sockerproduktionen inriktats på sockerfabrikerna snarare än på jordbrukarna i Polen, till skillnad från i övriga EU-länder. Majoriteten av sockerfabrikerna i Polen har köpts upp av tyska och franska investerare, som betalade cirka 200 euro för varje ton begränsad produktion. Eftersom ägarna till dessa fabriker kommer att kompenseras med inte mindre än 730 euro per ton minskad produktion kommer de att få närmare fyra gånger mer än vad de betalade. De kommer dessutom fortfarande att äga industritillgångarna, det vill säga byggnader, mark och maskiner. Jag vill göra kommissionen och rådet och även kommissionsledamoten, som är här i dag, uppmärksamma på dessa två allvarliga problem. De tror allihop att de har kommit på en utmärkt idé till reform av sockermarknaden. Duarte Freitas (PPE-DE ).    – Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! Vi är alla överens om att sektorn behöver reformeras för att den ska bli hållbar, i enlighet med den senaste reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s internationella åtaganden. Trots dessa nya mål skulle dock den reform som har föreslagits av kommissionen medföra allvarliga problem för EU:s jordbrukare, inte minst den svidande sänkningen av sockerpriset. Jag välkomnar därför Jean-Claude Fruteaus betänkande och det arbete som utförts av de olika politiska grupperna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, som jag anser sänder ett mycket tydligt budskap till kommissionen och rådet. Utöver fastställandet av ett tak för prissänkningarna på 30 procent i den gemensamma organisationen av sockermarknaden vill jag lyfta fram ändringsförslag 3, som handlar om stödet till jordbrukare och möjligheten för medlemsstaterna att fortsätta att erhålla produktionsrelaterade subventioner, åtminstone i viss utsträckning. Detta kommer att bidra till att förhindra att sockersektorn raskt försvinner i de regioner som hotas mest av reformen. Jag anser dock att kommissionens förslag har utarbetats snarare utifrån bearbetningsindustrins än jordbrukarnas intressen, och att större hänsyn tas till de länder som producerar stora överskott än till mindre länder som inte ens producerar tillräckligt mycket sockerbetor för att tillgodose konsumtionen, som exempelvis Portugal. Navet för sockerbetsproduktionen i Portugal är en fabrik som tillverkar cirka 70 000 ton av de 300 000 ton som konsumeras i hela landet. Det är med andra ord inte länder som Portugal som skapar obalans på den internationella marknaden genom att producera överskott. Genom att bevara möjligheten till omstruktureringsstöd till dem som avstår från en del av kvoten kommer vi dock att hjälpa sockerindustrin i vissa länder, däribland Portugal, att röra sig bort från jordbrukssektorn och i stället satsa på bearbetningen inom industrin. Avslutningsvis vill jag protestera mot rådets sätt att hantera detta, institutionellt sett. Det spelar ingen roll hur många gånger vi får höra att det handlar om en politisk överenskommelse, inte ett formellt beslut – faktum kvarstår att detta agerande inte är klokt i ett skede då EU:s medborgare har uttryckt oro över öppenheten inom EU:s institutioner. Det handlar inte bara om att följa det interinstitutionella avtalet till punkt och pricka. Som politiker, direkt valda av EU:s medborgare, har vi också en plikt att kräva både etisk och politisk respekt för institutionerna. David Martin (PSE ).    – Herr talman! Jag välkomnar Jean-Claude Fruteaus betänkanden, och jag vill även ge mitt erkännande åt hans sätt att utföra detta arbete. Det skulle vara rimligt att säga att vi inte har identiska åsikter om reformen av sockerordningen, men jag vill tro att vi är mycket närmare varandra nu i slutet av processen än vi var i början. Precis som föredraganden och föregående talare tycker jag att det är synd att rådet valde att nå en politisk överenskommelse före debatten i parlamentet. Jag anser att det visar bristande respekt för parlamentet. Jag välkomnar emellertid att rådet har uppmärksammat och uttryckt sitt stöd för behovet att få ett slut på det artificiella stödet för sockersektorn och göra den europeiska sockerordningen mer konkurrenskraftig på världsmarknaden, och jag anser att sänkningen med 36 procent kommer att göra oss WTO-kompatibla. Det är inte lika radikalt som de 39 procent som kommissionen föreslår, men jag tror att det gör att vi kan uppfylla WTO:s regler. Det fyraåriga genomförande som rådet också rekommenderar ger våra producenter chansen att anpassa sig till de nya realiteterna. Jag skulle vilja se mer åtgärder inom två specifika områden. För det första när det gäller C-socker. Vi bör göra ett tydligt åtagande att avskaffa C-socker, som tydligt snedvrider världshandeln och fortfarande skulle kunna bli föremål för en tvist på WTO-nivå. Jag kommer därför att stödja ändringsförslag 80 på torsdag, och det hoppas jag att även parlamentet kommer att göra. Jag välkomnar varmt den kompensation på 7 miljarder euro som har getts till europeiska producenter, och jag inser att de behöver detta stöd. Precis som andra talare i denna debatt beklagar jag dock att vi inte är lika generösa mot AVS-producenterna. De 18 AVS-producenterna har för närvarande stabila intäkter på cirka 250 miljoner euro per år från sockerordningen. Kommissionens förslag var på 190 miljoner euro per år mellan 2007 och 2013, vilket var bra men inte tillräckligt generöst. Problemet är att rådets överenskommelse av den 16 och 17 december inte uppfyller de 190 miljoner euro som kommissionen föreslog, och parlamentet måste, som budgetmyndighet tillsammans med rådet i denna fråga, kräva 190 miljoner euro per år, om vi ska kunna betraktas som uppriktiga när det gäller våra millennieutvecklingsmål. Slutligen vill jag lägga min röst till dem som säger att användningen av socker som biobränsle är en möjlig väg framåt och en möjlig ny marknad för socker. Tekniken finns, den måste förbättras och anpassas, det kräver forskning och tekniskt stöd, och jag hoppas att kommissionen än en gång kommer att se mer generöst på denna reformaspekt och göra mer för att hjälpa till med den utvidgade användningen av socker, både som miljöåtgärd och som ett sätt att kompensera europeiska sockerproducenter för den förlust av intäkter som kommer att drabba dem till följd av dessa förslag. Mairead McGuinness (PPE-DE ).    – Herr talman! Jag tackar Jean-Claude Fruteau, inte bara för det arbete han har utfört hittills, utan även för att han håller ut under detta maratonsammanträde. Jag tackar även kommissionen. Jag tycker att vi alla borde få en klapp på ryggen. I stället för att upprepa några av anmärkningarna om dessa reformer vill jag bara säga att jag hyser en viss oro om hur allvarlig prissänkningen är. Jag har krävt detta tidigare, som ett alternativ till att använda en kvotsänkning som mekanism för att kontrollera tillgången. Jag har särskilda frågor till kommissionen. Kanske skulle kommissionsledamoten kunna ge mig ett svar. När det gäller den avgift som ska tas ut av bearbetningsföretagen, skulle kommissionen kunna svara på huruvida ett företag, om ett land – och jag talar nu om Irland – odlar betor 2006, måste bidra till omstruktureringsavgiften detta år, om det har för avsikt att upphöra med produktionen 2007? Det är en avgörande fråga, och den kommer att avgöra huruvida vi odlar betor i år eller ej – kanske den sista säsongen för betodling i Irland. Min andra fråga rör en anmärkning från kommissionsledamoten tidigare i debatten när hon sa att de 10 procent som avsätts i omstruktureringsordningen för odlare skulle kunna ökas av medlemsstaterna under särskilda omständigheter. Kanske skulle kommissionsledamoten kunna beskriva vilka dessa omständigheter kan vara. Utan att använda all min tid, för vi är alla trötta och kanske känslosamma, vill jag bara säga – och jag delar oron hos andra här i parlamentet – att vi i sockerreformen har gjort utvecklingsvärlden bekymrad, eftersom vi erbjuder den tillträde till våra marknader till kraftigt sänkta priser. Det den vill ha är tillträde till höga priser, för det är det enda sättet för den att växa och blomstra. De som har krävt detta bör fundera över vad de nu har lyckats göra. Slutligen hoppas jag att reformerna gör det som kommissionsledamoten säger att de kommer att göra – ger oss en konkurrenskraftig sockerindustri. Tyvärr tror jag att det för Irlands del innebär att vi inte kommer att ha någon industri alls. Heinz Kindermann (PSE ).    – Herr talman, fru kommissionsledamot! Föredraganden Jean-Claude Fruteau förtjänar beröm för sitt engagerade arbete, som har gjort det möjligt att nå vad som trots allt är en acceptabel kompromiss. Han var givetvis inte behjälpt av att rådet (jordbruk och fiske) fattade ett preliminärt beslut. Även om vi saknar medbeslutanderätt inom detta område är beslutet acceptabelt endast mot bakgrund av 2005 års WTO-förhandlingar. Den kompromiss som nu har nåtts förblir en enorm utmaning för berörda parter, både i EU, AVS-länderna och de minst utvecklade länderna. Även om de som berörs kommer att få kompensationsstöd blir det någon form av inkomstförluster. I framtiden kommer många av EU:s sockerbetsproducerande regioner inte att kunna odla lika mycket sockerbetor avsedda för livsmedel, eller i vissa fall kanske inte några alls. Kommissionen bör ansluta sig till den ståndpunkt som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har intagit i denna fråga och undersöka möjligheten att öka hektarstödet till industrigrödor. Jag anser att de viktigaste förslagen från jordbruksutskottet ligger nära förslagen från rådet (jordbruk och fiske). Jag hoppas att kompromissen antas till slut, eftersom den kommer att ge sockerbetsodlarna planeringssäkerhet och göra det möjligt för EU:s sockerbetsproduktion att finnas kvar i framtiden, trots kraftiga nedskärningar. Sockerindustrins företrädare har dock också ett ansvar. Deras uppgift är att genomföra den kommande marknadsorganisationens ordning på ett sådant sätt att hållbara samhällsekonomiska lösningar kan utformas i samarbete med fackföreningar och arbetstagarföreträdare. Hynek Fajmon (PPE-DE ).     –  Mina damer och herrar! Som ni alla säkert vet är bitsocker en tjeckisk uppfinning, och som tjeckisk parlamentsledamot vill jag med er tillåtelse säga några ord om förslaget till reform av den gemensamma organisationen av marknaden för socker. För det första vill jag säga att jag välkomnar Europeiska rådets och Europeiska kommissionens försök att reformera EU:s sockerpolitik. Den nuvarande politiken är fullständigt löjeväckande och alldeles för dyr för skattebetalare och konsumenter. Denna situation måste åtgärdas snarast möjligt, och marknaden som helhet måste avregleras och liberaliseras. För det andra är det beklagligt att sockerordningen reformeras först efter det att WTO beslutat att EU:s politik är orättvis, något som alla i EU borde ta sig tid att fundera över. Varför klarar vi inte av att avreglera våra egna marknader, och varför måste andra länder tvinga oss till detta? Frihandel och fria marknader har, när allt kommer omkring, bara skapat välfärd för de europeiska länderna historiskt sett, medan ekonomisk protektionism bara lett till fattigdom. Trots detta tycks det finnas gott om förespråkare av protektionism i parlamentet. Jag är helt och hållet emot deras åsikter, och jag kommer inte att rösta för deras ändringsförslag. Sockerordningen måste reformeras snarast möjligt. För det tredje vill jag tala om det sockerraffinaderi som fanns i min hemstad mellan 1890 och 1994. Skälet till att det gick i konkurs var sockermarknadens öppnande efter kommunismens fall i mitt hemland. Sockerraffinaderiet i min hemstad Lysá nad Labem gick i konkurs eftersom det inte kunde konkurrera med EU:s subventionerade sockerraffinaderier. Under 90-talet gick över 50 sockerraffinaderier i Tjeckien i konkurs eller lades ned av det skälet. De som arbetade där förlorade sina arbeten utan att få någon kompensation och inte heller raffinaderiernas ägare eller sockerbetsodlarna fick någon kompensation. Nu är det dags för sockersektorn i de gamla EU-länderna att genomgå samma marknadsanpassning. Den föreslagna kompensationen är extremt generös, vilket bör göra en sådan anpassning till en enkel sak. Jag välkomnar därför reformen av sockerordningen, och jag tror också att den kan bli ännu mer omfattande. Våra erfarenheter i Tjeckien visar att en sådan reform är både möjlig och genomförbar. María Isabel Salinas García (PSE ).    – Herr talman! Först och främst vill jag betona de insatser som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har gjort för att nå en överenskommelse mellan alla politiska grupper, vilket inte alls är lätt med tanke på att kommissionens ursprungliga förslag var mer inriktat på att få sockerodlingen att upphöra än på att reformera sockersektorn, utan att ta hänsyn till de sociala konsekvenserna. Jag menar därför att detta intensiva arbetsår har varit värt besväret. För det andra vill jag gratulera föredraganden Jean-Claude Fruteau, vars tre förordningar representerar måttlighet, balans, solidaritet och, framför allt, en realistisk syn på sektorns framtid, inte bara i EU:s 21 producentländer utan också i AVS-länderna och de minst utvecklade länderna. Jag vill också ansluta mig till den omfattande kritik som har framförts i parlamentet mot att rådet har antagit en politisk överenskommelse utan att vänta in parlamentets betänkande. Vi hoppas att det inte kommer att bli en vana vid reformer i framtiden. Efter allt hårt arbete vill jag slutligen nämna det dubbelspel som vissa ledamöter har ägnat sig åt redan från början – jag tycker att jag kan säga detta nu när vi är färdiga – genom att rösta för Fruteaubetänkandet i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och sedan kritisera hela dess innehåll när de kommer tillbaka till sitt hemland. En del av oss har strävat efter att nå överenskommelser och jämka samman åsikter för att uppnå det som slutligen har blivit verklighet. Vi anser trots allt att den nuvarande situationen är mycket bättre än den situation som först rådde. Vi tycker inte om reformerna; vi har aldrig tyckt om dem, men vi måste erkänna att vi har gjort framsteg jämfört med den svåra situation som rådde inledningsvis. Jag menar att detta är rätt tillfälle att sända ett tydligt budskap från Europaparlamentet. Mina damer och herrar! Det är som regel alltid bättre att bygga upp än att förstöra. Det är bättre att ha kommande generationer, inte nästa val, i åtanke när åtgärder vidtas, eftersom vi alltid kommer att få rätt till slut och den konfrontationspolitik utan argument, som har fått fäste i mitt hemland, inte kommer att leda till något positivt. Jag vill avsluta med att uppmana parlamentet att stödja Fruteaubetänkandet, som är ett bra betänkande som kan förbättra rådets överenskommelse och som vi, om det förstärks av parlamentet, kommer att kunna utveckla för att skapa en bättre framtid för sektorn. Ioannis Gklavakis (PPE-DE ).    – Herr talman, fru kommissionsledamot! Den nya sockerordning som utformas kommer att drabba odlarna särskilt hårt. I många områden innebär den att sockerbetsodlingen försvinner. Nedläggningen av sockerfabriker kommer att göra jordbrukare och industriarbetare arbetslösa. De första demonstrationerna har tyvärr redan börjat i mitt hemland. Vårt mål måste vara att våra jordbrukare ska kunna överleva på sina jordbruk. Vi behöver ingen ökad inflyttning till städerna. Om vi vill ersätta sockerbetor med energigrödor måste våra stöd bli mer generösa. Vi är dessutom skyldiga vår miljö detta, eftersom energigrödor innebär att vi skyddar miljön, även om AVS-länderna inte kommer att gynnas i framtiden med den nya ordningen. Fru kommissionsledamot! Ni är en sansad, ärlig och kunnig person. Ni samarbetar med Jean-Claude Fruteau, som har lagt fram mycket bra förslag, ni samarbetar med ordföranden för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, Joseph Daul, ni genomdriver förbättringar, ni lägger fram modiga förslag, ni visar för era kritiker att ni inte är här bara av formella skäl och att alla beslut redan är fattade, utan att ni vill lyssna på parlamentet, uppriktigt och konstruktivt. På så vis skyddar ni Europeiska unionen, Europaparlamentet och EU:s jordbruk. Annars kommer vi att få uppleva att jordbruken försvinner, byarna avfolkas och miljön förstörs i många missgynnade områden i EU. Det vill ni väl för Guds skull ändå inte. Thijs Berman (PSE ).    – Herr talman! Sockerreformen är först och främst ett socialt problem för jordbrukare och arbetstagare i Europa och utvecklingsländerna. För att social rättvisa ska kunna åstadkommas på global nivå måste den europeiska marknaden öppnas. Detta är en oundviklig och smärtsam reform, men om man måste hoppa genom eld kan man lika gärna göra det ordentligt. Kommissionsledamoten lyckades ta ett jättesprång, rådet gjorde ett mindre hopp, och parlamentet vill göra ett ännu lite mindre hopp. Jordbrukarna och arbetstagarna är emellertid bekymrade och har rätt att kräva starka sociala garantier. I det avseendet har omstruktureringsfonden avgörande betydelse. Tack vare våra påtryckningar har vi nu en större omstruktureringsfond, och det är viktigt. Vi skulle vilja att fonden blev ännu större, för arbetstagarna vill ha mer än bara omskolning. De vill ha annan sysselsättning när deras fabriker slår igen. Bioetanol är en lösning, förutsatt att den kan produceras med små energimängder. Mer finansiering behövs för forskning om detta. Det är det enda sättet att ge sektorn en socialt hållbar framtid. Det är det enda sättet att få sektorn att godta denna reform. Margie Sudre (PPE-DE ).    – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! För en gångs skull vill jag tala för den pågående processen för reformering av den gemensamma organisationen av marknaden för socker, om än med mycket tydlig inriktning på sockerproduktionen i de yttersta randområdena. Medan EU strävar efter att minska sockerproduktionen för att göra den förenlig med de globala handelsreglerna går de franska utomeuropeiska departementen i rakt motsatt riktning och ökar produktionen ytterligare, för att se till att hållbara arbetstillfällen bibehålls och skapas och att den känsliga balansen mellan jordbruk och industriell verksamhet upprätthålls. När det gäller kommissionens förslag kan man konstatera att Réunion, Guadeloupe och Martinique är banbrytare när det gäller anpassning av sockerrörssektorn. Detta beror för det första på att deras produktionsnivåer har legat en bra bit under de tillåtna kvoterna och att de därmed inte bidrar till EU:s överproduktion, och för det andra på att fabrikerna under de senaste trettio åren successivt har slagits ihop. Det är följaktligen inte längre tänkbart att vare sig stoppa eller dra ned på verksamheten utan att rubba sektorns hela balans. Sockerrör har blivit en värdefull råvara som kan användas för produktion av inte bara socker utan även energi, med hjälp av bagass eller till och med naturgödsel. I de utomeuropeiska departementen är multifunktionellt jordbruk inte bara ett teoretiskt projekt, det är verklighet. Dessutom är det just därför att de varit banbrytare som de utomeuropeiska departementen inte kan komma längre. Kommissionen och rådet har nekat ytterligare finansiella medgivanden till departementen, men Frankrike har tillåtits genomföra bestämmelser som banar väg för beviljande av statligt stöd utöver EU-medlen, genom den politiska överenskommelsen i rådet inför WTO-toppmötet i Hongkong. Prissänkningarna kan komma att kompenseras, med visst utrymme för ökad produktion, vilket skulle innebära att en sektor som genomlidit två år av osäkerhet skulle återfå en viss stabilitet och synlighet. Jag vill gratulera föredraganden Jean-Claude Fruteau för hans insatser och vill formellt be er, fru kommissionsledamot, att bibehålla bestämmelserna i rådets kompromiss om socker i de utomeuropeiska departementen, så att sektorns framtid säkras. Iles Braghetto (PPE-DE ).    – Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sockerreformen har varit en av EU:s mest komplexa politiska frågor. Innan den politiska överenskommelsen ingicks borde rådet ha tagit parlamentets yttrande under övervägande, för att stärka samarbetet mellan EU:s institutioner och tillhandahålla lösningar som motsvarar våra förväntningar och de förestående utmaningarna. Det resultat som nåtts är dock positivt och relativt tillfredsställande. Jag anser att parlamentets bidrag till kompromissen var avgörande. Det initiativbetänkande som parlamentet antog i mars innehöll ett antal tydliga fingervisningar för utarbetandet av det nya förslaget. Parlamentets betoning av reformens sociala effekter, i och med inrättandet av en omstruktureringsfond för industrin, är ett viktigt inslag i vår ståndpunkt som också tagits med i överenskommelsen. Visst är det en smärtsam reform, men den är oundviklig om EU ska kunna fullgöra sina internationella åtaganden och samtidigt säkra sektorns långsiktiga hållbarhet och konkurrenskraft i framtiden. Den kompromiss som nåtts är mycket mer balanserad än kommissionens förslag i juni och har ett antal positiva inslag: möjligheten att bibehålla en andel kopplat stöd för dem som fortsätter att producera, stödåtgärderna för sockerbetsodlare, den uppmärksamhet som ägnas de regioner som drabbas när industrin avvecklas, och inrättandet av en diversifieringsfond. Genom dessa åtgärder undviker man att reformen leder till att produktionen överges helt och hållet, och dess sociala effekter och sysselsättningseffekter blir inte alls så katastrofala som vi fruktat. Jan Březina (PPE-DE ).     –  Herr talman, fru kommissionsledamot! Det här är inte första gången parlamentet har yttrat sig om reformen av sockerordningen. Jag var en av de ledamöter som röstade för den resolution vi antog förra året. I denna resolution krävdes bland annat att åtgärderna för att minska kvoterna skulle tas under nytt övervägande, särskilt när det gäller de nya medlemsstaterna. Det gläder mig att kommissionen har ändrat sin ursprungliga strategi och föreslagit en reform grundad på en sänkning av garantipriset på socker som innebär att man möter konkurrenskraftiga sockerproducenter och sockerbetsodlare på halva vägen. Jag har dock vissa reservationer mot det betänkande vi diskuterar i dag, eftersom man där kräver en mindre sänkning av sockerpriset än den som medlemsstaterna samtyckte till i december. Denna överenskommelse var i sig resultatet av en kompromiss som nåddes genom en nedtoning av kommissionens kraftfullare förslag. För det första får vi inte glömma att vi besegrades i WTO. Vi måste därför uppfylla kravet att öppna vår sockermarknad senast 2009. I detta sammanhang kan jag bara förundras över den överdrivna uppmärksamhet som ägnas de minst utvecklade ländernas intressen. Dessa länder vill å ena sidan att sockerpriset ska sänkas på marknader utanför Europa, men å andra sidan att priserna ska ligga kvar på en hög nivå på den europeiska marknaden, dit de har förmånstillträde. För det andra vill jag framhålla att en sänkning av sockerpriset under en längre period skulle gynna mindre konkurrenskraftiga företag och bidra till att vidmakthålla snedvridningar på sockermarknaden. Inte bara konkurrenskraftiga sockerproducenter skulle förlora på detta, utan framför allt de europeiska konsumenterna, eftersom det skulle bli de som fick betala större delen av kostnaden – bokstavligt talat – av en måttlig prissänkning. I dag betalar de tre gånger så mycket för socker som konsumenter i andra delar av världen. Är det rimligt att de fortsätter att subventionera ett omfattande protektionistiskt system varje gång de köper en produkt som innehåller socker? Vi bör minnas att EU:s främsta mål är att avskaffa hinder för ömsesidig handel, inte att permanenta och förstärka dem. Vi måste därför bevisa att vi verkligen är ett europeiskt parlament och att vi inte är rädda för att genomföra marknadsmekanismer, bland annat när det gäller produktion och försäljning av socker. María Esther Herranz García (PPE-DE ).    – Herr talman! Den politiska överenskommelse som nåtts av jordbruksministrarna – bland andra Spaniens socialistiska minister, som borde ha avskedats för detta – kommer utan tvivel att antas i slutet av månaden bland A-punkterna på dagordningen, dvs. utan någon som helst debatt. Det behövs inte, eftersom allt redan har debatterats. Tyvärr kommer vår diskussion i Europaparlamentet i dag inte att påverka det slutliga beslutet. I framtiden måste vi förhindra att parlamentet på nytt ignoreras så uppenbart, särskilt i samband med beslut av så stor ekonomisk och social betydelse. Det betyder emellertid att Europeiska kommissionen inte kan få använda vilken ursäkt som helst för att bortse från parlamentets yttrande, som den gjort i det här fallet. Om det fortfarande råder något tvivel vill jag klargöra att detta betänkande, som vi ska rösta om på torsdag, skiljer sig mycket från medlemsstaternas politiska överenskommelse när det gäller både sockerpriser, kompensation till jordbrukarna och medlemsstaternas frihet att bibehålla en del av det kopplade stödet, som inte tas upp i överenskommelsen mellan rådets 25 medlemmar. I parlamentets betänkande fördelas insatserna för att minska produktionen på ett rättvisare sätt, genom att överföringen av en miljon ton socker, tidigare känd som ”C”, avskaffas. Detta är bara några av de exempel vi kan hitta om vi jämför de olika texterna, men listan skulle bli mycket längre om vi analyserade överenskommelsen i detalj. Kort sagt tycker vi inte om reformen, och vi tyckte inte om Europeiska kommissionens reform eftersom den var förfärlig. Ändå ser vi den överenskommelse som parlamentet ska rösta om på torsdag som det minst dåliga alternativet. Mariann Fischer Boel,    . – Herr talman! Jag har lyssnat noga på debatten. Dess intensitet är ett tecken på att mycket står på spel. Den är emellertid även ett tecken på ert engagemang i processen att göra denna nya reform. Låt mig först ta upp ändringsförslagen. Jag anser att jag i dem har hittat en hel del överensstämmelse med min egen inställning. Jag ska börja med den föreslagna nya organisationen av den gemensamma marknaden. Ni har hävdat att säkerhetsnätet är nödvändigt under den omstruktureringsperiod som slutar 2009–2010 för att begränsa de oönskade marknadsstörningarna. Jag kan godta det. Jag godkänner därför innehållet i ändringsförslagen 2, 29 och 54. För att inte uppmuntra till överproduktion och senare uppbyggnad av lager blir det nödvändigt att fastställa priset för ingripanden på en avsevärt lägre nivå än jämförelsepriset för den följande kampanjen. Ingripandena kommer också att behöva vara begränsade till en viss högsta mängd. Slutligen anser jag att vi under omstruktureringsperioden måste avyttra alla ledningsverktyg, inklusive privat förvaring. Ni påstår också att så länge våra internationella åtaganden respekteras bör eller kan vissa mängder kvotsocker exporteras. Av hänsyn till balansen på marknaden är detta en tanke som jag kan leva med, och jag godtar därför i princip ändringsförslagen 20, 39, 49, 51 och 68. Många av er har nämnt bioetanol. Jag delar er analys att den framtida energiproduktionen skulle kunna bli ett avsättningsområde för gemenskapens betor. Längs dessa linjer kan jag stödja ändringsförslagen 11 och 42, som tar upp den politiska profilen hos bioetanol i reformpaketet. Som ni vet arbetar kommissionen med en hel rad olika politiska initiativ. Den 1 februari ska vi anta ett förslag om främjande av biobränslen som är baserade på råmaterial från jordbruket. Jag är också medveten om att Neil Parish för närvarande arbetar med en parlamentsresolution i exakt samma ämne. Jag tror att vi måste ta denna debatt när dessa bidrag har antagits, i stället för att ta den nu i samband med sockerreformen. Jag måste understryka att jag är mycket intresserad av att återkomma till denna debatt eftersom den är mycket viktig. Jag delar inställningen att vi måste lösa det specifika problem som uppstår för de odlare som praktiserar höstodling. Detta är specifikt ett problem i medelhavsländerna. Det skulle kräva en provisorisk utvidgning av kvoterna utan en omstruktureringsavgift för regleringsåret 2006/2007. Kommissionens kan därför hålla med om principen bakom ändringsförslagen 23 och 69. Jag kan dela er oro när det gäller betodlarnas inkomster, och gå med på den relevanta delen av ändringsförslag 31 när det gäller avlägsnandet av den tioprocentiga flexibiliteten för sockerpriset. När det gäller industriellt socker kan jag godta innehållet i ändringsförslag 43. Strikta och komplexa regler som är svåra att övervaka bör undvikas. Det finns även en rad tekniska ändringsförslag som redan godtogs i de tekniska diskussionerna om kommissionens förslag. Andra ändringsförslag omfattar mindre frågor som det vore bättre att lösa inom ramen för genomförandereglerna. Jag är inte i en sådan position att jag kan godta de övriga ändringsförslagen avseende reformen av den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna. Låt mig övergå till förslaget till ändring av rådets förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd. Jag kan stödja principen om ökad flexibilitet för medlemsstaterna i samband med kompenserande betalningar och därför innehållet i ändringsförslagen 5, 6, 8 och 11, med eventuella justeringar. På grundval av min vision om att stödja utvecklingen av bioetanolproduktionen i gemenskapen kan jag även leva med tanken i ändringsförslag 7, varigenom sockerbetor för andra syften än sockerproduktion skulle kunna odlas i jord som ligger i träda. I ändringsförslagen 4 och 13 presenteras ett kompensationssystem som grundar sig på den mängd socker som produceras av betor från varje enskild jordbrukare. Jag är för proportionalitetsprincipen i denna reform, exempelvis genom att ge högre kompensationsnivåer till medlemsstater som drabbas av kraftiga sänkningar av sina kvoter. I förslaget till betänkande föreslås emellertid ett system som skulle differentiera betalningar på grundval av den producerade volymen sockerbetor. Ett sådant system skulle skapa enormt stora praktiska svårigheter för ett mycket begränsat mervärde, vilket skulle strida mot den delade målsättningen om förenkling, och jag kan därför inte godta det. Jag kan heller inte godta de övriga ändringsförslagen. Låt mig till sist hänvisa till förslaget till förordning om upprättande av omstruktureringsfonderna. Jag kan godkänna den tanke som ligger bakom ändringsförslagen 4 och 14, varigenom betodlare kan utnyttja en del av omstruktureringsstödet. Med tanke på de mycket olika villkoren för medlemsstaterna skulle emellertid ett minimum om 50 procent vara alltför högt. Låt oss inte glömma de många skyldigheter som måste hanteras genom denna omstruktureringsfond. Det finns vissa miljömässiga och en del sociala skyldigheter som är mycket viktiga. Om vi inför ett minimum om 50 procent skulle det finnas fall då vi skulle ha svårt att uppfylla dessa olika skyldigheter. Därför kan jag inte godta det. Såsom nämndes tidigare i mitt inledande anförande förefaller ett om tio procent, med möjlighet för medlemsstaterna att öka denna andel, mycket lämpligare. Fru McGuinness, det här riktar jag särskilt till er: jag skulle aldrig våga lägga mig i de beslut som har fattats av medlemsstaterna för att avgöra på vilken nivå de skulle enas om denna kompensationsandel. På samma sätt kan jag stödja den princip som föreskrivs i ändringsförslag 5, och den relevanta delen av ändringsförslag 10, avseende den utvidgade flexibiliteten för industrier som upphör med sin sockerproduktion och går över till alternativa sektorer, exempelvis produktion av bioetanol. Detsamma gäller för tanken om ett delvis avstående av kvoten i enlighet med ändringsförslag 7. Det sociala elementet behandlas redan mycket omfattande i förslaget, och ytterligare administrativa krav skulle bara sakta ned omstruktureringsprocessen. Därför anser jag att ändringsförslagen 6, 9 och den relevanta delen av ändringsförslag 7 inte bör godtas. Några sent inkomna ändringsförslag har också lagts fram. Jag är positiv till tanken i ändringsförslag 17. Sockerbetsodlare som fortsätter med produktion av sockerbetor i medlemsstater som sänker sin sockerkvot väsentligt bör ha rätt till någon form av statligt stöd under en övergångsperiod. De ändringsförslag som jag inte har nämnt är av mindre betydelse, och av tekniska skäl anser jag inte att det är nödvändigt att ta med dem. Det gäller även de sent inkomna ändringsförslag som lades fram förra veckan. Jag noterade de mycket hårda kommentarerna till behandlingen av AVS-länderna. Detta har faktiskt varit föremål för mycket intensiva diskussioner, men vi har inte glömt AVS-länderna. Det angivna priset börjar inte gälla för AVS-länderna förrän 2008, två år efter att det införs för de europeiska jordbrukarna. Låt oss inte glömma att AVS-länderna efter det fullständiga genomförandet av reformen fortfarande kommer att gynnas av ett pris som är dubbelt så högt som världsmarknadspriset. Kommissionen har alltid föreslagit en åtgärdsplan för AVS-länderna, med 40 miljoner euro för 2006. Dessa medel förväntas stå till deras förfogande 2006, även om priserna inte sänks förrän 2008. Finansiering om 40 miljoner euro är visserligen inte mycket, men det är tillräckligt för att komma i gång, och det har alltid varit avsikten att erbjuda betydande medel för den återstående tidsperioden från 2007 till 2013. Det är tydligt att storleken på dessa medel kommer att bero på de fortsatta diskussionerna om budgetplanerna. Genom reformen införs även ett antal skyldigheter för företag som vill utnyttja omstruktureringsfonden. Jag måste säga att jag är ledsen och besviken över att en hel del ledamöter – bland annat de polska – uppenbarligen inte kan närvara här, för det måste vara helt klart att sockerföretagen inte, jag upprepar,bara kan ta eller kassera in omstruktureringsfonden och lämna landet. De måste helt enkelt vidta åtgärder för anställda i sockerindustrin. Dessa regler gäller för utbildning eller förtidspensionering eller vad som helst. Dessa pengar ska spenderas i samarbete med regeringen. Det förefaller finnas en fullständig missuppfattning om dessa omstruktureringsfonder. Jag kan besvara Mairead McGuinness fråga om avgiften på följande sätt: ja, det enda sättet att undvika denna betalning till omstruktureringsfonden skulle vara att upphöra med produktionen under 2006/2007. Slutligen kritiserade några ledamöter att rådet enades om en politisk linje om sockerreformen den 24 november 2005. Definitionen av en politisk linje vid rådsmötet i november skedde till följd av exceptionella omständigheter. Den nuvarande ordningen fortsätter att gälla endast under den pågående kampanjen, och våra odlare och operatörer står inför några mycket besvärliga val. Vi är skyldiga dem att snabbt erbjuda dem acceptabla villkor för att göra dessa val. Vi har förlorat i WTO-panelen om socker, och uppfyllandet av panelens slutsats är brådskande. Slutligen var vi tvungna att förbereda oss inför Hongkong för att kunna försvara vår sockersektor, och vi behövde därför veta vad vi hade att försvara. Jag måste dock betona att dessa omständigheter inte borde komma som en överraskning för någon. Efter att jag presenterade mitt reformförslag i parlamentet den 22 juni klargjorde jag tydligt att rådet skulle behöva definiera sin politiska linje om sockerreformen vid rådet i november. Jag upprepade detta i jordbruksutskottet den 13 september 2005 samt i ett uppföljande brev till alla ledamöter i detta utskott den 26 september 2005. Jag har arbetat med fullständig öppenhet under hela processen för att parlamentet ska kunna spela sin roll till fullo. Låt mig dock till sist säga till dem av er som är kritiska här i dag att vi är ett stort tack skyldig de många utskott och ledamöter i parlamentet som har lämnat mycket värdefulla bidrag under de senaste tolv månaderna. Verkligheten är att ni har lyckats påverka formen på reformen – en reform som kommer att garantera hållbarhet i denna sektor i Europa och som gör att vi kan erbjuda ett verkligt alternativ till de jordbrukare och de regioner som påverkas mest av omstruktureringen. Det är resultatet, och det är ett bra resultat. Talmannen.     – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00. Talmannen.     – Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A6-0381/2005) av Eija-Riitta Korhola för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor på gemenskapens institutioner och organ (06273/2/2005 – C6-0297/2005 – 2003/0242(COD)). Eija-Riitta Korhola (PPE-DE ),    . – Herr talman! Den förordning vi ska rösta om i morgon om tillämpning av bestämmelserna i Århuskonventionen på gemenskapens institutioner kommer att innebära att vi ställs inför beslut av mycket politisk karaktär. Den gäller viktig miljölagstiftning om tillgång till miljöinformation och medborgarnas rätt till deltagande i beslutsprocesser. Århuskonventionen, som ratificerats i Europeiska gemenskapen av medlemsstaterna och EU, kommer att genomföras med hjälp av tre direktiv, varav de två första redan tagit sig igenom medbeslutandeförfarandet och förlikningen. Genom hela processen har jag varit föredragande för betänkandena om Århuskonventionen. Dessa direktiv gäller miljöinformationens öppenhet och gemenskapens rätt till delaktighet. Det tredje direktivet, om tillgång till rättslig prövning, kommer antagligen inte att komma vidare, eftersom medlemsstaterna inte nått samförstånd i frågan och det allmänt ansetts att projektet bör bordläggas. Tillgången till rättslig prövning har också visat sig vara det största problemet i denna förordning. Jag har alltid betonat vikten av medborgarnas rättigheter i samband med miljöfrågor. Öppenhet och insyn är demokratins livsnerv och en grundläggande beståndsdel i vår egen säkerhet. Den förordning vi nu diskuterar, som innebär att bestämmelserna i Århuskonventionen utvidgas till att omfatta gemenskapsnivån, riskerar dock att få några oroande inslag. Vid omröstningen i Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet ändrades bestämmelsernas inriktning tydligt, och konventionen hamnade på en för mig icke önskvärd nivå. Det är en sak att övervaka och reglera hur exempelvis en myndighet tillämpar och tolkar bestämmelser i miljölagstiftningen, men det är något helt annat att övervaka och reglera hur en demokratiskt vald lagstiftare fullgör sin uppgift. Utskottets aktuella utkast skulle i praktiken ge alla icke-statliga organisationer som avlägset passar in på beskrivningen rätt att väcka talan mot gemenskapens institutioner vid EG-domstolen och därmed göra dem till ett slags vakthundar för dessa institutioner. I egenskap av politiker är jag emellertid inte beredd att på det här sättet delegera de befogenheter som jag i demokratisk ordning tilldelats och som kontrolleras av folket. Jag hoppas att detta kan rättas till vid omröstningen i kammaren i morgon. De viktigaste frågorna i morgondagens omröstning gäller ändringsförslagen 22, 24 och 25. Enligt artikel 230 i fördraget har en medborgare rätt att väcka talan vid EG-domstolen mot ett beslut som direkt och personligen berör honom, vilket är helt i sin ordning i demokratiskt hänseende. Den hållning som parlamentets miljöutskott intagit innebär nu dock att en icke-statlig organisation i EU kan kringgå denna bestämmelse genom att begära en intern omprövning, som gemenskapsinstitutionen måste besvara med ett formellt beslut. Detta beslut kommer, tillsammans med ändringsförslag 25, att bereda vägen för en granskning av det ursprungliga beslutets laglighet, inte bara i procedurmässigt utan även i faktiskt hänseende, och därmed ge de icke-statliga organisationerna befogenhet att i slutändan utvärdera gemenskapsinstitutionernas arbete. Detta skulle automatiskt ge dem möjlighet att väcka talan mot gemenskapens institutioner och med hjälp av denna överhöghet övervaka vårt arbete. I en demokrati gäller folkets överhöghet, och de beslutsfattare de väljer genomför deras vilja. Nu skulle vi emellertid sätta de icke-statliga organisationerna över folket, och det har jag svårt att godta. Detta är en politisk fråga och en principfråga. Missförstå mig inte: vi behöver miljöorganisationer, och världen skulle vara mycket fattigare om inte de icke-statliga organisationerna med rätta tagit upp så många viktiga frågor. Men det de nu, genom intensiv lobbyverksamhet, försöker driva igenom är oroande. Dessutom är förordningens definition av icke-statliga organisationer mycket vag, och jag har därför lagt fram två ändringsförslag för kammaren där kriterierna är närmare angivna. Det första går ut på att en icke-statlig organisation måste ha varit verksam i mer än ett EU-land i minst två år. Det andra ändringsförslaget innebär att en formulering om överensstämmelse med lagen läggs till i definitionen. Dessa ändringsförslag är avgörande för att ansökningarna om omprövning ska kunna hållas inom kontrollerbara gränser och för att ytterligare kriterier för de icke-statliga organisationernas verksamhet ska kunna införas. Ledamöterna i vårt utskott har i samband med detta betänkande lagt fram ändringsförslag som jag gärna stöder. Jag har exempelvis själv betonat vikten av miljöinformationens kvalitet och jämförbarhet. Jag stöder också ett demokratiskt och öppet beslutsfattande varje gång det är möjligt. I själva verket är det dock allt jag begär av miljöorganisationerna. Om de själva uppfyllde samma krav som de ställer på oss, om de var mer öppna i sin verksamhet och sina finansieringsförfaranden, och om de gav oss mindre vilseledande och felaktig information, skulle vi inte behöva införa dessa begränsningar och kriterier. Sett ur ett övergripande perspektiv har det varit tråkigt att konstatera att de icke-statliga organisationerna inte alls alltid sprider korrekt information eller rättar information som visat sig vara felaktig. Ett gott exempel på detta är den skrivelse som i veckan inkom från de största miljöorganisationerna, där de ger en felaktig bild av den möjlighet som nu kan komma att öppnas för dem när det gäller tillgång till rättslig prövning. De nämner att industriföretag kan väcka talan vid EG-domstolen och att den aktuella lagstiftningen bara skulle innebära att de fick samma möjlighet. I skrivelsen nämns emellertid inte att miljöorganisationerna inte alls strävar efter att få samma möjlighet som företagen, som omfattas av ett krav på att beslutet i fråga påverkar dem ”direkt och personligen”, dvs. som en berörd part. I stället skulle miljöorganisationerna nu få möjlighet att välja, i hela EU och utan hänsyn till kriterier för berörda parter, vilket område de berörs av. Att inte nämna denna avgörande detalj var vilseledande. Århuskonventionen är en viktig del av en livskraftig demokrati. Av det skälet får inte medborgarrättsliga intressen missbruka tillgången till rättslig prövning för att stoppa projekt eller möjliggöra organisationers finansieringskampanjer. Jag kan inte heller godta att politiska beslutsfattares arbete kompliceras av oändliga klagomål från organisationer. Rätten att överklaga bör inte utnyttjas vid varje tillfälle. Missbruk skulle leda till att de medborgerliga rättigheter vi från början avsåg att försvara underminerades. Vid behandlingen i kammaren måste vi därför nu vara försiktiga när det gäller gemenskapens faktiska tillämpning av tillgången till rättslig prövning. Jag hoppas att parlamentet kommer att närma sig rådets synsätt, som jag ser som balanserat. Stavros Dimas,    . – Jag vill tacka Europaparlamentet och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras uthålliga arbete med detta betänkande vid andra behandlingen. Jag vill särskilt tacka föredraganden Eija-Riitta Korhola för hennes bidrag till arbetet med att tillämpa Århuskonventionen på gemenskapens institutioner. Det är värt att notera att detta förslag till förordning, efter direktiven om tillgång till miljöinformation och allmänhetens deltagande, är det tredje lagstiftningsförslaget i följd om tillämpningen av Århuskonventionen, den här gången på gemenskapens institutioner, och Eija-Riitta Korhola har gett ett värdefullt bidrag. Denna förordning har föreslagits parallellt med beslutet att ratificera Århuskonventionen, som innehåller skyldigheter inte bara för medlemsstaternas offentliga myndigheter utan även för gemenskapens institutioner. Det var alltså nödvändigt att komplettera de befintliga bestämmelserna på detta område. Förslaget gäller därför konventionens alla tre delar, dvs. tillgång till miljöinformation, allmänhetens deltagande och tillgång till rättslig prövning. Gemenskapen anslöt sig till konventionen i maj 2005, strax före parternas andra konferens i Almaty. Vid den tiden hade den första behandlingen av förordningen redan ägt rum, och en politisk överenskommelse hade nåtts i rådet inför den gemensamma ståndpunkten. Den gemensamma ståndpunkten innebär att kommissionens ursprungliga förslag förbättras och kompletteras i många avseenden. Dessutom införlivas, bokstavligen eller i sak, många av de ändringsförslag som Europaparlamentet lade fram vid första behandlingen. För att uttrycka det lite mer precist, när det gäller tillgång till miljöinformation föreslås en ny artikel 6 som handlar om tillämpningen av undantagen i fråga om tillgång till miljöinformation, i enlighet med Europaparlamentets ändringsförslag. Den gemensamma ståndpunkten innebär dessutom ett införlivande av de delar av Europaparlamentets ändringsförslag som gäller mer detaljerade krav på allmänhetens deltagande i det förberedande arbetet med planer och program på miljöområdet. När det gäller tillgång till rättslig prövning har rådet förenklat de kriterier och förfaranden som gäller för icke-statliga organisationers begäran om intern omprövning av gemenskapsinstitutioners agerande. Det är värt att notera att organisationerna inte längre behöver vidta åtgärder på gemenskapsnivå för att utöva denna rättighet. Kommissionen kan godta dessa ändringar, eftersom den aktuella lydelsen innebär ett bibehållande av kravet på att organisationerna ska ha miljöskydd på gemenskapsnivå som sitt främsta mål. Kommissionen har också kunnat godta ändringar av de bestämmelser som gäller resultatet av den interna omprövningen och möjligheten för icke-statliga organisationer att vända sig till EG-domstolen. Rådet gjorde dessa ändringar för att undvika en text som skulle kunna strida mot konventionens bestämmelser om rätt till tillgång för privatpersoner och grupper av privatpersoner. I egenskap av fördragens väktare stöder kommissionen rådets avsikt i detta fall, särskilt med tanke på att den gemensamma ståndpunkten är förenlig med Århuskonventionen, som ger de avtalsslutande parterna rätt att anta kriterier för allmänhetens tillgång till rättslig prövning. Jag hoppas att en överenskommelse snart kan nås om detta förslag. Vi har redan gjort stora framsteg efter den generella tillämpningen av Århuskonventionen, och antagandet av denna förordning är ett bevis för vår stora vilja att tillämpa den på gemenskapens institutioner. Cristina Gutiérrez-Cortines,    . – Herr talman! Jag instämmer med Eija-Riitta Korhola; jag kan definitivt inte stödja ändringsförslagen 22, 23 och 25. Jag ser Århuskonventionen, som redan håller på att införlivas i vissa länder, t.ex. Spanien, som en uppenbar seger för möjligheten till insyn, utbildning och så vidare. Jag är dock oerhört bekymrad över strävan, långt från både det sunda förnuft som rådet visat och från kommissionens ståndpunkt, att ge icke-statliga organisationer alltför stor rättskapacitet, som jag ser det och som Eija-Riitta Korhola också sa. Jag anser att demokrati måste vara symmetrisk. Det är inte logiskt att icke-statliga organisationer ska ha större rättigheter än lokala myndigheter på detta område. Jag anser inte heller att regioner kan ha särskild rättskapacitet, som vi i och med detta skulle ge dem. Dessutom finns det en rättslig princip, den om direkt intresse, som har varit mycket omdebatterad i rättshistorien och som normalt tillämpas på familjen eller på vissa problem som uppstår på det området. Jag anser dock att tillämpning av principen om direkt intresse på icke-statliga organisationer i Europa skulle leda oss in i den oändliga juridikens värld, och vi vet inte alls var det skulle sluta. Jag tror att detta skulle kunna leda till oerhört många problem, framför allt eftersom hållbar utveckling, som vi vet, kräver kunskap om det direkta medlet, för alla fall är olika. Huvudprincipen, som vi många gånger har talat om här, är att hållbar utveckling är ett helhetsbegrepp; det måste gälla en specifik plats, och på en viss plats kan av ekonomiska och sociala skäl vissa saker göras som inte kan göras på en annan plats. Tanken på att vissa icke-statliga organisationer, som ofta inte har sitt säte på den plats det gäller, skulle kunna hävda denna rätt med hänvisning till sitt miljöengagemang, framstår för mig som orimlig. Jag instämmer därför med rådets ståndpunkt. María Sornosa Martínez,    . – Herr talman! Jag vill först och främst påpeka att detta betänkande från parlamentet, som bör underlätta arbetet med anpassning till Århuskonventionen, är ett nödvändigt och ändamålsenligt instrument. Jag vill därför uttrycka mitt erkännande av föredragandens och övriga ledamöters insatser för att tillämpa denna konvention på de mekanismer som för närvarande används i medlemsstaterna och gemenskapsinstitutionerna för att garantera den legitima rätten till miljöinformation och rättslig prövning. I detta avseende anser vi att bättre tillgång till information och ett större allmänt deltagande i beslutsprocesser kommer att möjliggöra en effektivare tillämpning av dessa beslut och bidra till ökad allmän medvetenhet om miljöproblem. Konventionen kommer att leda till stärkt insyn och ansvarstagande och sundare förvaltning på så skilda områden av den offentliga verksamheten som energi, jordbruk, transport och turism, genom erkännande av en rad rättigheter som syftar till att garantera medborgarnas verkliga deltagande i offentliga beslutsprocesser. Informationen i fråga måste ge dem tillräckliga kunskaper för att de aktivt och regelbundet ska kunna delta i de olika administrativa förfarandena. Vidare måste rätten att vidta lämpliga administrativa eller rättsliga åtgärder när dessa rättigheter anses ha kränkts av offentliga förvaltningar erkännas. När det gäller betänkandets olika specifika delar anser jag i fråga om icke-statliga organisationers tillgång till rättslig prövning att de inte bör omfattas av alltför restriktiva krav, såsom kravet på att vara verksam på internationell nivå och, framför allt, kravet på att ha varit registrerad i minst två år för att få lämna in en begäran. Jag menar att det i många fall skulle vara en stor orättvisa. För att försäkra oss om universell rättvisa anser jag vidare att vi bör förkasta idén om att Europeiska investeringsbanken ska kunna neka tillgång till miljöinformation, eftersom det i Århuskonventionen anges att undantag måste tolkas restriktivt och att tillägget om ”banker” utvidgar begreppet sekretesskydd. Direktivet om allmänhetens tillgång till miljöinformation innehåller i själva verket inga särskilda bestämmelser för banker. Jag skulle vilja ha kommissionens samtycke i dessa två frågor, för jag anser att de är de viktigaste. Jag hoppas att denna förordning kommer att träda i kraft så snart som möjligt, så att tillgång till rättslig prövning kan garanteras i alla miljöfrågor. Jules Maaten,    . – Herr talman! Tillämpningen av Århuskonventionen på EU:s institutioner är ett stort framsteg, för den bidrar – vilket är nödvändigt – till insyn i den europeiska lagstiftningsprocessen, så att allmänheten får större möjligheter att påverka utarbetandet av miljöplaner och miljöprogram. Denna förordning stärker demokratin på miljöområdet. Konventionens bestämmelser i fråga om tillgång till information, deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor kommer att tillämpas i hela EU. Hädanefter måste inte bara medlemsstaterna utan även gemenskapens institutioner rätta sig efter dessa bestämmelser. Tillgång till rättslig prövning, enligt Århuskonventionens bestämmelser, innebär att allmänheten måste ha möjlighet att väcka talan vid EG-domstolen mot miljöbeslut som fattas av EU:s institutioner. Medborgare med ett miljöengagemang och icke-statliga miljöorganisationer har i dag ingen möjlighet att väcka talan vid domstolen eftersom de sällan berörs personligen – EG-fördragets villkor för tillgång till rättslig prövning, som ofta är lättare att uppfylla för ekonomiska aktörer. Det är givetvis viktigt att icke-statliga organisationer får samma tillgång till rättslig prövning, även om det sätt på vilket kommissionen och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet– särskilt i ändringsförslagen 22 och 25 – har formulerat detta säkert kommer att ge upphov till en del kritik. För att förhindra att hundratals icke-statliga organisationer väcker talan i obetydliga frågor innehåller ändringsförslagen strikta villkor för de icke-statliga organisationer som kan begära intern omprövning. Även om dessa villkor – som vi nu har framför oss och som föredraganden har presenterat separat – införs, kommer ändå många icke-statliga organisationer att kunna lämna in ansökningar av detta slag. Avsikten är inte att talan ska kunna väckas mot vartenda miljöbeslut som fattas av EU:s institutioner, för detta skulle leda till rättsosäkerhet och en ytterligare ökning av EG-domstolens stora arbetsbörda. Å andra sidan måste det, när det råder allvarligt tvivel om ett visst miljöbeslut, vara möjligt att ta upp detta med de behöriga myndigheterna. Min grupp är splittrad i denna fråga. Några är ivriga anhängare av ändringsförslagen 22 och 25, eftersom de anser att de bidrar till att åtgärda en obalans och att Århuskonventionen därmed genomförs på ett bättre sätt och i enlighet med EG-fördraget, medan andra menar motsatsen, dvs. att ändringsförslagen i fråga skapar orättvisa, eftersom icke-statliga miljöorganisationer skulle ges en privilegierad ställning, och dessutom att konventionen skulle strida mot EG-fördraget. Jag kan bara beklaga att det inte finns utrymme för någon medelväg, som skulle innebära att icke-statliga organisationer hade möjlighet att uttala sig när det verkligen behövdes, utan risk för mängder av obetydliga invändningar. Nu anser jag faktiskt att det vore bättre om konventionen helt enkelt gav större möjligheter till rättslig prövning, vilket i själva verket är vad som skulle ha uppnåtts med konstitutionsfördraget, om det inte övergetts. Margrete Auken,    – Herr talman! Om Århuskonventionen ska fungera på avsett sätt i EU är det avgörande att bestämmelserna också garanterar vissa miljöorganisationers tillgång till rättslig prövning. I rådets gemensamma ståndpunkt ges de icke-statliga organisationerna emellertid inte denna rätt. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har därför med rätta ställt sig bakom kommissionens ursprungliga förslag och återinfört detta inslag. Jag beklagar att många ledamöter i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater försöker förhindra ett rättvist genomförande av Århuskonventionen. Har de inte lärt sig någonting av de franska och nederländska nejrösterna? Om vi vill öka förståelsen och stödet för EU-projektet är gräsrötternas deltagande och kontroll av enorm betydelse. Ta ett aktuellt exempel. Europaparlamentet har beslutat att väcka talan mot kommissionen i fallet med det bromerade flamskyddsmedlet BDE, för vilket kommissionen har hävt förbudet utan lagstiftarens tillstånd. Den danska regeringen har dessutom följt efter genom att väcka talan i samma fråga. Miljöorganisationerna måste emellertid också kunna vidta åtgärder när EU:s lagar överträds. Nu har kemikalieindustrin varit framme igen för att hålla medborgarna utanför. Enskilda medborgare kan inte få beslut på miljöområdet prövade eftersom det inte finns något personligt intresse. Icke-statliga organisationer tillvaratar dock allmänna intressen på miljö- och hälsoområdet, och de bör därför, även i EU, ha tillgång till rättslig prövning. Det handlar givetvis om David och Goliat här. Miljöorganisationerna värnar om allmänhetens intressen, medan kemikalieindustrin, med enorma penningsummor i ryggen, kan driva beslut genom EU-systemet. Vi såg det i fallet med REACH. Utan insyn och tillgång till EG-domstolen för gräsrötterna utvecklas EU till en skendemokrati. Jonas Sjöstedt,    . – Herr talman! Den förenade vänstergruppen stöder miljöutskottets alla ändringsförslag till denna förordning om EU:s tillämpning av Århuskonventionen. Två punkter är av speciell betydelse för oss. För det första är det avgörande att beslutet blir heltäckande så att även projekt som finansieras av den Europeiska unionen täcks in av regelverket. Även Europeiska investeringsbanken måste omfattas av reglerna. Mycket kritik har genom åren riktats mot hur EIB hanterar miljöfrågorna, för bristande miljöhänsyn och stor slutenhet. För det andra vill vi att miljöorganisationerna får en verklig rätt att vända sig till domstol när miljöreglerna inte följs. Vi är därför emot varje inskränkning av denna rätt, t.ex. den som föredraganden har föreslagit i ändringsförslagen 28–30. Det skulle i praktiken innebära att många av de viktigaste miljörörelserna som är nationella utestängs från möjligheterna att vända sig till domstol, och det är oacceptabelt för oss. Horst Schnellhardt (PPE-DE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Syftet med det aktuella förslaget till förordning är att åstadkomma större öppenhet genom ökat allmänt deltagande i utarbetandet av lagtexter, något som jag i högsta grad välkomnar. Vi parlamentsledamöter är beroende av att få information från sammanslutningar, organisationer, icke-statliga organisationer och berörda medborgare, och att låta denna information återspeglas i våra lagstiftningsförfaranden. Vi kan bara åstadkomma bra lagstiftning om vi införlivar de relevanta gruppernas intressen i lagstiftningskompromisserna. Eftersom det förhåller sig så måste allmänheten naturligtvis få tillgång till information. Jag vill understryka att detta är oerhört viktigt och ett område som måste stärkas. Det förvånar mig givetvis att kommissionen ibland förmedlar information till icke-statliga organisationer och sammanslutningar i stället för till Europaparlamentets ledamöter. Jag har exempelvis i samband med REACH upptäckt att många organisationer och sammanslutningar har fått information innan den nått våra postfack. Det är inget som bekymrar mig; däremot är jag bekymrad över karaktären och formen hos ändringsförslagen till denna förordning. Att föreskriva att icke-statliga organisationer – som för övrigt värnar om sektorsintressen – kan vidta rättsliga åtgärder för att få sina synpunkter införlivade med lagtexter innebär i själva verket en avsevärd brist på förtroende för parlamentet. Alla EU-institutioner tycks generellt sett betraktas med misstänksamhet. Låt mig åberopa mig på mitt tidigare yrke som veterinär när jag säger att det här är ett sätt att kastrera oss själva och beröva oss själva makt. Vi ifrågasätter oss själva, och jag tycker inte att vi kan låta det hända. Det vore ett allvarligt misstag att godkänna detta förslag; i stället bör vi kraftigt motsätta oss det. Jag försöker inte antyda att någon icke-statlig organisation har för avsikt att skada samhällsutvecklingen, men jag kräver att det inte antyds att parlamentet inte skulle klara sitt jobb. Jag stöder helhjärtat rådets synpunkter vid andra behandlingen; allt annat är att gå alldeles för långt. Det gäller även förfarandena rörande överträdelser av gemenskapslagstiftningen, där det är tillåtet att ingripa i pågående förfaranden. Inte heller detta gynnar allmänheten. Evangelia Tzampazi (PSE ).    – Herr talman! Det finns ett särskilt behov av att tillämpa konventionen till fullo och på alla områden i alla medlemsstater. Konventionen är av avgörande betydelse för att miljöpolitiken ska kunna gå framåt. Vi måste särskilt betona vikten av ett allmänt tillhandahållande av information i elektroniskt, digitalt format, eftersom detta kommer att utgöra grunden för införande av allmänt deltagande i alla förfaranden som gäller kontroll och medvetandegörande på miljöområdet. Detta kommer att göra det möjligt att undanröja de byråkratiska problem som hittills varit det största hindret mot alla sådana strävanden. Slutligen är det ytterst viktigt med en direkt och kraftfull reaktion från den offentliga sektorn på alla aspekter av betänkandet och de föreslagna åtgärderna, för i många stater är det den offentliga sektorn som tillhandahåller större delen av miljöinformationen. Korholabetänkandet, där de komplicerade aspekterna av denna fråga tas upp med stor noggrannhet och omsorg, måste, vad de icke-statliga organisationerna beträffar, vara öppet för dessa frågor och inte bara ge dem en strikt och orättvis behandling. Avslutningsvis anser jag att ett betydelsefullt arbete har utförts, och jag vill gratulera föredraganden till hennes insatser. Mojca Drčar Murko (ALDE ).    – Århuskonventionen har från första början hyllats som något av det mest ambitiösa som demokratin åstadkommit på miljöskyddsområdet, inte bara för att den gäller en mänsklig rättighet av den nya generationen, nämligen människors rätt till en hälsosam och högkvalitativ miljö, utan också på grund av det logiska antagandet att medborgarnas deltagande leder till en högre miljöskyddsnivå, för det första genom att bestämmelser antas och därefter genom att de genomförs. Detta antagande måste dock utvecklas. Det behövs bestämmelser om att myndigheter är skyldiga att förmedla miljöinformation till medborgarna, som i sin tur i extrema fall måste kunna kräva att domstolarna säkrar standardernas verkställighet. Det handlar om de föreskrifter som genomförts i en miljövänlig deltagandedemokrati. Med tanke på att Europeiska unionen håller på att utarbeta en vitbok för att överbrygga den informationsklyfta som skiljer den från medborgarna, är innehållet i den förordning vi diskuterar högaktuellt i det större sammanhang som handlar om förbindelserna med medborgarna. På grundval av Århuskonventionen har kommissionen, i strävan efter ett förbättrat genomförande av miljöskyddslagstiftningen, föreslagit att vissa icke-statliga organisationer ska ha tillgång till rättslig prövning i högsta instans, EG-domstolen. Den logiska slutsats som kan dras när det gäller denna förordning är att icke-statliga organisationer spelar en viktig roll för miljöskyddet. Rådets gemensamma ståndpunkt i denna fråga avslöjar dock en annan tolkning av konventionen. Den grundas på rädslan för att EG-domstolen ska missbrukas, vilket emellertid inte är någon logisk tolkning. Halvmesyrer i ansträngningarna att genomföra miljöskyddslagstiftningen och ett undantagande av vissa av EU-institutionernas verksamhetsområden från demokratisk kontroll skulle sända fel politiska signaler till medlemsstaterna. Detta skulle kunna leda till en minskning i stället för en ökning av deras ansvar för att genomföra miljölagstiftningen. Rebecca Harms (Verts/ALE ).    – Herr talman! Jag skulle vilja be kommissionsledamoten avsluta denna debatt med några förklaringar. Jag anser att kvällens debatt har en grundläggande brist. Den gemensamma ståndpunkt som är ämnet för Eija-Riitta Korholas betänkande innehåller inga som helst bestämmelser om tillgång till rättslig prövning. Kommissionsledamoten har lagt fram bestämmelser för tillgång som avser den första delen av Århuskonventionen, tillgång till information, men som det ser ut i dag har konventionens tredje pelare inte behandlats över huvud taget. Det verkar råda en del förvirring i det här avseendet. Som jag ser det bör inte möjligheten att begära intern omprövning, som behandlas i den gemensamma ståndpunkten, förväxlas med tillgången till rättslig prövning. Jag vill be kommissionsledamoten klargöra detta. Jag vill dock tillägga att jag ser det som absolut nödvändigt att icke-statliga organisationer får tillgång till rättslig prövning på EU-nivå på miljöområdet, så att det praktiska införlivandet av EU-lagstiftningen vid behov kan granskas på plats. Erfarenheterna i Tyskland när det gäller rätten till kollektiva åtgärder har varit mycket positiva: antalet ärenden har inte varit alltför stort, och åtgärderna har varit ändamålsenliga. I de flesta fall har de åtgärder som inletts av sammanslutningar också varit framgångsrika. Avril Doyle (PPE-DE ).    – Herr talman! Genom Århuskonventionen, som har undertecknats av alla medlemsstaterna, får allmänheten rättigheter inom tre områden till att komma åt miljöinformation, delta i beslutsfattande i miljöfrågor och döma i miljömål. Den förordning som ligger framför oss har till syfte att tillämpa dessa rättigheter gentemot EU:s institutioner – parlamentet, rådet, kommissionen, domstolen, Europeiska investeringsbanken med flera. Det är nödvändigt att personer som är direkt berörda av brott mot miljölagstiftningen har en möjlighet till upprättelse, oavsett om det sker genom en överklagandeinstans, ombudsmannen eller, om så är nödvändigt, genom domstolarna. Det innebär emellertid inte att upprätta en advokatstadga, vilket är vad vi riskerar att göra. Samtidigt som det finns många bra icke-statliga organisationer och påtryckningsgrupper, som riktar vår uppmärksamhet mot en legitim oro i miljöfrågor och fungerar som vakthundar som håller institutionerna ansvariga på våra vägnar, vill jag mana till försiktighet med att låta självlegitimerade grupper lägga en ytterligare börda på institutionerna och täppa till det redan alltför hårt belastade rättssystemet. Samtidigt som jag motsätter mig ändringsförslagen 2, 7 och 12 har jag störst problem med ändringsförslag 26, där det anförs att alla icke-statliga organisationer, oavsett hur legitima deras intressen är eller hur öppna deras konstitutioner är, bör få rätt till fri tillskyndan av domstolsförfaranden mot gemenskapens institutioner för deras administrativa handling eller underlåtenhet, exempelvis vid genomförandet av EU:s miljölagstiftning. I vissa länder kan en icke statlig organisation bildas med mindre än fem medlemmar. En sådan organisation är inte demokratiskt ansvarig enligt någon definition, men genom dessa ändringsförslag skulle den kunna utmana kommissionen utan att lämna några bevis på hur eller av vem de finansieras eller i vilket syfte. Det är en sedan länge etablerad EU-rättslig princip – som har byggts under många år av rättspraxis och som stöds av artikel 230.4 i EG-fördraget – att medborgarna behöver vara direkt och individuellt berörda för att få väcka talan i domstolen. Att kringgå fördraget med sekundär lagstiftning såsom ändringsförslagen till denna förordning är ett hån mot tanken att det är offret för rättsöverträdelser, inte intresserade åskådare – vars motiv och stödunderlag inte alltid är tydligt – som bör kunna söka avhjälpande. Om Europaparlamentet vill utvidga den interna granskningsprocessen eller domstolsprövningen bör det i första hand göra detta genom ett ändringsförslag till fördraget. Som politiker, som är demokratiskt ansvarig gentemot mina väljare, är jag inte heller beredd att delegera mitt ansvar till icke valda, icke ansvariga organisationer. Gyula Hegyi (PSE ).    – Herr talman! Århuskonventionens roll är att främja allmänhetens kontroll i miljöfrågor. På så sätt bidrar den till att göra våra samhällen mer miljömedvetna och uppmuntrar icke-statliga organisationer att vara aktiva inom miljöpolitiken. Den viktigaste delen av konventionen är allmänhetens deltagande i beslutsprocessen. Medlemsstaterna var inte tillräckligt modiga för att godta hela konventionen. Det är emellertid rätt väg framåt. Vi politiker kommer att bedömas av våra väljare utifrån miljöns tillstånd och utifrån en hållbar framtid, inte utifrån tomma löften. Jag har lagt fram ett ändringsförslag tillsammans med andra kolleger, vilket är det 23:e i detta ärende. En del ledamöter i parlamentet motsätter sig det. Ändringsförslaget är emellertid bara en ny presentation av kommissionens ursprungliga ordalydelse. Det innebär att om en intern granskning visar att det finns en inkonsekvens i förhållande till miljölagstiftningen så ska den berörda organisationen fatta beslut om att eliminera problemet. Jag anser att det är ganska självklart. Om vi inser att det finns ett miljöproblem och inte gör något åt det är hela processen meningslös. Förresten undertecknade alla medlemsstater – och jag menar alla – den ursprungliga konventionen, som innehåller denna tanke. PSE-gruppen arbetar generellt, och i just detta fall, för en ren miljö och för allmänhetens deltagande i beslutsprocessen. Det är därför som vi stöder detta betänkande i den form som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet antog det. Frederika Brepoels (PPE-DE ).    – Herr talman, mina damer och herrar! Denna förordning måste leda till att alla gemenskapsinstitutioner tillämpar bestämmelserna i Århuskonventionen, en överenskommelse som syftar till att öka allmänhetens deltagande i miljöfrågor. Vad vissa medlemsstater än hävdar är avsikten definitivt inte att gå längre än vad som krävs för att gemenskapen ska kunna vara en part i Århuskonventionen. Det gläder mig att utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har stramat upp rådets gemensamma ståndpunkt. Jag stöder därför betänkandet till fullo och hoppas att det kommer att antas i sin helhet utan att några ändringar behövs. Med tanke på den allt större betydelsen av gemenskapens miljöpolitik är det en stor utmaning att göra förordningen förenlig med alla bestämmelser i Århuskonventionen, inte minst för att bibehålla en viss trovärdighet i medlemsstaternas ögon och internationellt. Med andra ord bör samma skyldigheter och rättigheter gälla på EU-nivå som i medlemsstaterna. Det gäller i högsta grad fastställandet av eventuella grunder för att neka tillgång till miljöinformation. Diskussionens huvudfråga har redan nämnts, nämligen införlivandet av konventionens tredje pelare, som gäller tillgång till rättslig prövning. Det är uppenbart att det allmänna miljöintresset inte bara kan tillvaratas av människor som är direkt eller personliga berörda, såsom föreskrivs i konventionen. Kommissionen ville därför begränsa tillgången till rättslig prövning till miljöorganisationer som uppfyller vissa villkor. Önskan att stryka något eller lägga till ytterligare villkor är inte bara oacceptabel utan strider dessutom mot Århuskonventionen. Jag hoppas därför verkligen att de ledamöter som stöder en öppen och tydlig miljöpolitik i EU också kommer att godkänna betänkandet i dess nuvarande lydelse. Stavros Dimas,    . – Jag vill tacka kvällens talare för deras mycket viktiga anföranden. Jag ska ta upp de huvudsakliga ändringsförslagen och samtidigt besvara de viktigaste frågor som ställts i dag. När det gäller tillgång till miljöinformation kan kommissionen inte godta ändringsförslagen 4, 14 och 15, som syftar till att tillämpa undantagen från bestämmelserna i direktivet från 2003–2004 på tillgång till miljöinformation och ansökningar om information som ställs till gemenskapens institutioner. Den föreslagna förordningen utvidgas så att den gällande gemenskapslagstiftningen om tillgång till handlingar, enligt förordning nr 1049/2001, gäller alla gemenskapsinstitutioner. En naturlig följd av Europaparlamentets ändringsförslag skulle kunna bli att det skapas två delvis överlappande regelverk för tillgång till handlingar, vilket inte skulle främja öppenhet och rättslig klarhet. Den gemensamma ståndpunktens nya artikel 6 omfattar redan de aktuella undantagen och tillgången till miljöinformation. Dessa undantag måste under alla omständigheter uttryckligen klargöras, i enlighet med Århuskonventionens krav. Ändringsförslagen 7 och 12, som syftar till att ta med läget i förfaranden för tillgång i definitionen av miljöinformation, kan inte godtas. Det finns ingen sådan bestämmelse i Århuskonventionen. Förfaranden för tillgång utgör inte heller i sig miljöinformation. Det bör dock noteras att kommissionen har som praxis att på sin webbplats offentliggöra information om förfaranden för tillgång för alla politikområden. Kommissionen kan godta ändringsförslag 16, enligt vilket personer som begär tillgång till information inom 15 arbetsdagar ska underrättas om gemenskapsinstitutionen inte har den efterfrågade informationen, och hänvisas till den offentliga myndighet som antas ha informationen i fråga. När det gäller allmänhetens deltagande kan kommissionen inte godta att det utvidgas till att gälla riktlinjer, såsom krävs i ändringsförslag 5 och, till viss del, i ändringsförslagen 19 och 20. Århuskonventionen uppmuntrar allmänhetens deltagande i det förberedande arbetet med riktlinjer, inom ramen för en klausul om bästa förmåga. Detta är allmänt formulerat, och inget sådant krav finns i den lagstiftning som vänder sig till medlemsstaterna. Det bör dock noteras att den praxis som tillämpas i dag på gemenskapsnivå möjliggör offentligt samråd med berörda parter när gemenskapsriktlinjer dras upp. Dessutom är definitionen av planer och program på miljöområdet bred och innefattar även program av strategisk karaktär. Kommissionen kan inte godta att allmänhetens deltagande är nödvändigt när det gäller planer och program som finansieras av gemenskapens institutioner, såsom anges i ändringsförslag 8. Århuskonventionen gäller allmänhetens deltagande i samband med planer och program som utarbetas av offentliga myndigheter. Tillstånd för infrastrukturarbeten med betydande miljöpåverkan beviljas dessutom på medlemsstatsnivå, där bestämmelser om allmänhetens deltagande tillämpas. Kommissionen kan delvis godta ändringsförslag 19, när det gäller förlängningen av tidsfristen för att lämna synpunkter i samband med skriftligt samråd från fyra till åtta veckor. Kommissionen kan också godta ändringsförslag 20, om skyldigheten för gemenskapsinstitutionen att ta hänsyn till det som framkommit under allmänhetens deltagande Denna skyldighet härrör från Århuskonventionen och är förenlig med kommissionens gällande administrativa praxis. Kommissionen kan inte godta ändringsförslag 23, som innebär att kretsen av organisationer som har rätt att begära intern omprövning vidgas från icke-statliga organisationer med miljöskydd som främsta syfte till organisationer som också eller i stället främjar hållbar utveckling. Detta kriterium skulle vara mycket svårt att definiera och skulle kunna gälla en lång rad olika organisationer som det inte av miljöskäl skulle vara motiverat att ge tillgång till ett sådant omprövningsförfarande. Särskilda regler för icke-statliga miljöorganisationer, med miljöskydd som främsta syfte, är helt i Århuskonventionens anda. Kommissionen kan inte heller, när det gäller kriterierna för godkända icke-statliga organisationer, godta föredragandens sista ändringsförslag, nämligen att icke-statliga organisationer ska vara verksamma i mer än en medlemsstat. Det stämmer visserligen att det i kommissionens ursprungliga förslag talades om verksamhet på gemenskapsnivå, men det framkom under de diskussioner som föregick den gemensamma ståndpunkten att ett sådant beslut skulle ge upphov till omotiverade hinder för tillgången till rättslig prövning. Kommissionen är nöjd med den aktuella bestämmelsen i den gemensamma ståndpunkten, där det talas om gemenskapsdimensionen hos det miljösyfte som den icke-statliga organisationen eftersträvar i gemenskapen. Ändringsförslagen 22, 24 och 25, slutligen, gäller resultatet av intern omprövning i enlighet med artikel 10 av förvaltningsåtgärder som antagits av gemenskapens institutioner och sambandet med bestämmelserna om tillgång till rättslig prövning av EG-domstolen enligt artikel 12. Av de skäl jag inledningsvis anförde kan kommissionen inte godta dessa ändringsförslag, eftersom de skulle gå längre än konventionens bestämmelser om tvistlösning. Kommissionen kan i princip godta ändringsförslagen 26 och 27 gällande anpassning av arbetsordningar och dagen för förordningens ikraftträdande. Jag kommer att översända en fullständig förteckning över kommissionens synpunkter på ändringsförslagen till Europaparlamentets generalsekretariat. Talmannen.     – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00. Talmannen.     – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0001/2006) av Jonas Sjöstedt för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om hantering av avfall från utvinningsindustrin och om ändring av direktiv 2004/35/EG (PE-CONS 3665/2005 – C6-0405/2005 – 2003/0107(COD)). Jonas Sjöstedt (GUE/NGL ),    . – Herr talman! Det finns en mycket påtaglig och konkret bakgrund till detta direktiv som vi nu ska fatta beslut om. Det är de stora katastrofer som skedde med kollapsande gruvdammar för några år sedan, framför allt i Rumänien och i Spanien. Det var miljökatastrofer som hade enorma konsekvenser på den omkringliggande miljön, och som också förgiftade vattensystemen. Till detta kommer våra ständiga miljöproblem där avfall från befintliga anläggningar och från gamla anläggningar sprider tungmetaller och andra giftigheter i vår närmiljö. Det här gör att det behövs ett särskilt direktiv som reglerar avfallet ifrån gruvindustrin och annan extraktiv industri. När vi ser på det förslag som kommissionen en gång la fram för några år sedan, och på det som vi ska fatta beslut om i morgon, finns det betydande skillnader. Parlamentet har definitivt bidragit till att detta direktiv har blivit bättre och starkare. En mängd ändringsförslag från parlamentet antogs redan vid första behandlingen, och flera tillkommer till denna behandling. Jag skulle vilja lyfta fram några konkreta delar av detta betänkande som speciellt viktiga. För det första skapas regler om dammsäkerhet som gör att den här typen av katastrofer ska undvikas framöver. Den metod med höga koncentrationer av cyanid som användes i Rumänien blir också förbjuden i med detta direktiv. Det kommer tydliga regler om tillståndsgivning och hur den ska ske, man kommer att kunna se vilka miljöproblem man kan åtgärda. Det genomförs dessutom en absolut skyldighet att respektera vattendirektivet som gör att man inte får försämra vattenstatus. Till detta kommer regler om att man ska återställa den plats där gruvdriften sker. Den tid då man har lämnat efter sig avfall och förstörda platser ska vara över med detta direktiv. För att kunna göra detta införs en ekonomisk garanti till vilken företagen måste avsätta medel för att kunna återställa den plats där de har bedrivit gruvbrytning. När det gäller de nya medlemsländerna, framför allt Rumänien men även Bulgarien, har vi under förlikningen kommit fram till en deklaration ifrån dessa länder där de förbinder sig att inte söka undantag utan att istället respektera alla direktivets regler. Det är viktigt inte minst för att Rumänien har betydande problem på detta område. När det gäller det historiska avfallet åläggs medlemsländerna att göra en inventering vilket innebär att de måste se efter var det finns historiskt avfall som orsakar miljöproblem. Sammantaget kommer det att ske en betydande förbättring av miljösituationen i unionen. Argumenten emot detta har framför allt varit ekonomiska, att det kostar för företagen. Men det är viktigt att inse att miljökostnader, att återställa miljön, är en del av produktionskostnaden och att de ska vara det. Om de inte är det, gynnas de oseriösa aktörerna. Med ett sådant här direktiv gynnas den gruvnäring som är seriös och som tar ansvar för sin miljöpolitik. Det här direktivet kommer också att gynna att man tar fram ny miljöteknik som gör att man kan åtgärda det historiska avfallet, och det ger en möjlighet för europeisk industri på området. Sist, men inte minst och allra viktigast, är att det kommer att gynna miljön och hälsan för dem som bor i dessa områden. Men detta direktiv är naturligtvis inte perfekt, direktiv är mycket sällan perfekta. Det finns några saker som jag gärna hade velat se som ännu starkare. Reglerna för det avfall som inte klassificeras som farligt är svagare än vad de borde vara. Orsaken till det är rådet som genomförde försämringar i den första behandlingen. Jag fick inte med mig det beslut jag ville ha härifrån parlamentet för att kunna förhandla bort dessa försämringar. När det gäller avfallsanläggningarna är definitionen alltför vek och alltför generös mot industrin vilket riskerar att skapa vissa kryphål. När det gäller det historiska avfallet finns inte de tydliga kraven på åtgärder mot det. Men det är viktigt att se att unionens övriga miljölagstiftning, framför allt ramdirektivet om vatten, innebär att det finns en absolut skyldighet att åtgärda de fall där man ser att historiskt avfall leder till en försämring av vattenstatus. Det betyder att direktivet som helhet ändå är gott. Vi kan vara nöjda med det arbete som vi har genomfört under dessa år. Jag skulle slutligen också vilja passa på att tacka dem jag har arbetat med, skuggföredragandena för de olika grupperna som jag har haft ett gott samarbete med. Jag skulle vilja tacka EU-kommissionens tjänstemän som den här gången har varit utmärkta att samarbeta med, och ordförandeskapet som genomförde en mycket bra förlikning. Det har varit enkelt att samarbeta med dem och finna konkreta lösningar på de olika problem vi stod inför. Stavros Dimas,    – Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Jag vill tacka de grupper från Europaparlamentet som deltog i förlikningssammanträdet med rådet den 6 december 2005. Framför allt vill jag tacka vice talman Dagmar Roth-Behrendt och föredraganden Jonas Sjöstedt, som jag också gratulerar till resultatet. Diskussionerna i förlikningskommittén var konstruktiva, och jag tror att parlamentet uppnådde medgivanden i de grundläggande frågor som gäller finansiella säkerheter, brytningsställen, övergångsbestämmelser och anslutande länder samt på ett antal andra viktiga punkter. Kommissionen stöder förlikningstexten med särskild tillfredsställelse, och jag hoppas att parlamentet kommer att ratificera det positiva resultat som nåtts av dess förhandlare. Christa Klaß,    . – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har gått långt, med många banbrytande diskussioner längs vägen, och i dag träffas vi så att säga för finalen. Det är bara några få av oss kvar nu, eftersom detta är tredje behandlingen. Jag vill tacka föredraganden Jonas Sjöstedt, vår ”farthållare”, som med sina expertkunskaper och sin stora energi lyckats hålla liv i förhandlingarna hela vägen till förlikningskommittén. Jonas Sjöstedt har hela tiden lyckats hålla målet i sikte, samtidigt som han tydligt insåg när det var dags att avsluta och till sist också kompromissa. Jag är honom mycket tacksam för detta. Direktivet om hantering av avfall från utvinningsindustrin är därför en framgång för miljön, för gruvföretagen och därmed också för mänskligheten. Miljömässigt hållbar verksamhet består inte bara i att göra ingenting och göra en oförstörd natur till måttstock för allt. I stället har vi människor fått den rentav bibliska uppgiften att tämja vår planet. Europa kännetecknas inte av urskogar och orörda landskap utan är känt världen över sina odlingslandskap, som utvecklats under århundraden. Dessa landskap bör utnyttjas av människor för människor enligt principen om hållbarhet. Ändå har alla ingrepp i naturen konsekvenser; det vore inte korrekt att säga att gruvdrift inte påverkar naturen och miljön. Därför måste vi, vid bedömning av alla ingrepp, väga avkastningen mot kostnaden, vinsten mot belastningen. Som ett resultat av dagens positiva utveckling, tekniska möjligheter och större miljömedvetenhet använder vi andra måttstockar nu än för bara 50 år sedan. Vi måste utnyttja dessa vinster på bästa sätt med tanke på människors säkerhet och för att bevara miljön. Vi måste också fortsätta att vara ständigt alerta, så vi kan utnyttja de nya möjligheter som utan tvekan kommer att infinna sig om 5, 10 eller till och med 20 år. Det var de allvarliga olyckorna inom malmbrytningssektorn i Spanien och Rumänien under de senaste 10 åren som fick parlamentet att efterlysa detta direktiv. Nu när vi har det tror jag att vi är på rätt väg mot att åstadkomma något positivt för miljön och för mänskligheten. Gyula Hegyi,    . – Herr talman! För fem år sedan visade cyanidföroreningen av floden Tisza, som orsakades av en guldgruva i Baia Mare i Rumänien, oss ungrare hur farligt gruvavfall kan vara. Vid denna tidpunkt var mitt land inte medlem i Europeiska unionen. Kommissionen och Europaparlamentet förstod ändå problemet och tog initiativ till ett direktiv om hanteringen av sådant avfall. Jonas Sjöstedt reste till platsen för föroreningen, studerade fakta, hörde alla vittnen och experter och framställde ett utmärkt betänkande. Det är vad jag kallar ett gott och ansvarsfullt arbete av en politiker. Hans betänkande grundar sig på verkliga fakta, verkliga faror och ger oss verkliga lösningar. Tack, herr Sjöstedt. PSE-gruppen stödde betänkandet från början. Vid andra behandlingen lade jag tillsammans med andra kolleger fram många ändringsförslag för att få en strängare reglering. De flesta av dem godtogs av föredraganden och senare av förlikningskommittén. När det gäller frågor som rör vattenföroreningar försökte vi säkerställa uppfyllandet av andra gemenskapsförpliktelser, varav de flesta infördes inom ramdirektivet om vatten. Den kompromiss som nåddes genom förlikning är inte idealisk, men godtagbar. De ekonomiska garantierna måste vara tillräckliga för att täcka kostnaden för rehabilitering av den mark som påverkas av avfallsanläggningen. Det är en framgång för oss. Vi är också nöjda med klargörandet av stängningsverksamheten. Vi förlorade emellertid en viktig kamp. Vi socialdemokratiska parlamentsledamöter ville att utsläppet av avfall till en mottagande vattensamling skulle godkännas innan det ägde rum. För mig är prevention den mest miljövänliga lösningen. Kanske kommer alla att förstå denna princip längre fram, inte bara i parlamentet, utan i hela Europa. Generellt fick vi ett bra direktiv. Medlemsstater, blivande medlemsstater och tredjeländer bör respektera den nya regelramen. Vi måste övervaka ett strikt genomförande av detta direktiv. Leopold Józef Rutowicz (NI ).     –  Herr talman! Europaparlamentets och rådets direktiv om hantering av avfall från olika utvinningsindustriområden är ett nyckeldokument när det gäller miljö- och hälsoskydd. Det är också av stor vikt för utvinningsindustrin, som måste stå för kostnaderna för att genomföra det, och det kommer att få stor betydelse såtillvida att det kommer att göra det möjligt att nå en överenskommelse och jämka samman alla parters intressen. Detta direktiv förtjänar vårt stöd. Det kommer dock, som alla rättsakter, att vara föremål för föränderliga ekonomiska villkor, och det är först när det genomförts i praktiken som vi kommer att kunna bedöma hur effektivt det är. Framtida översyner kommer att ge oss möjlighet att göra vissa ändringar. Gruvavfall innehåller t.ex. ofta mineraler som bör återvinnas för att begränsa behovet av ytterligare utvinning. Péter Olajos (PPE-DE ).    – Herr talman! Europeiska unionen och Europaparlamentet kritiseras ofta för att stifta lagar som är onödiga eller åtminstone inte absolut nödvändiga. Det kommer ingen att säga om det direktiv vi nu diskuterar. I stället har vi lyckats skapa ett internationellt banbrytande direktiv som utgör en milstolpe. Detta direktiv skapades till följd av den gruvkatastrof som ägde rum 2000 i Baia Mare i Rumänien, för att se till att miljön och naturen aldrig mer utsätts för en sådan förorening. När katastrofer inträffar kan vi inte göra annat än att begränsa och lindra skadorna och betala ersättning, men, som vi sett i detta fall, utan någon större framgång. Den naturliga miljön förstördes, och hittills har inga domar fallit i några av skadeståndsrättegångarna, som nästan avstannat. I det direktiv vi har framför oss ligger tonvikten därför på förebyggande, vilket alltid är en nyckelfråga när det gäller att göra framtiden säker och undvika miljökatastrofer som orsakas av mänsklig försumlighet. Direktivets bestämmelser gäller dock inte bara framtida gruvor och avfall från dem utan även gamla, nedlagda gruvor och sådana som fortfarande är i drift, ofta under undermåliga tekniska förhållanden. Som ledamot av parlamentets förlikningskommitté vill jag särskilt tacka Jonas Sjöstedt, Dagmar Roth-Behrendt och Karl-Heinz Florenz för deras arbete i samband med trepartsdialogen. På Ungerns vägnar vill jag också tacka dem för att de haft förståelse för mina farhågor och förslag, som gav till resultat att de anslutande länderna, Rumänien och Bulgarien, inte begär något övergångsundantag från genomförande av direktivet, såsom framgår av deras bifogade förklaring. Östra Karpaterna har många rikedomar, och utvinningen av dem utgör en betydelsefull ekonomisk grund för den regionala utvecklingen. Utvinning bör emellertid enbart ske på ett hållbart sätt, med allra största hänsyn till miljön och naturen. Det är detta direktivet handlar om och bidrar till. Jag är glad att jag haft förmånen att delta i skapandet av detta direktiv, som är så viktigt för vår gemensamma framtid. Richard Seeber (PPE-DE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka Jonas Sjöstedt, som förhandlade så klokt på parlamentets vägnar, och också kommissionen, som stödde oss i våra insatser för att nå en kompromiss i rådet. Jag instämmer med min kollega Péter Olajos, som med rätta framhöll att vi, med detta lagstiftningsförslag, verkligen tagit itu med en fråga av direkt betydelse för allmänhetens och miljöns säkerhet, och att vi alltså inte alls skapar överflödiga EU-bestämmelser som bara skulle utgöra en ekonomisk börda. Även i detta fall innebär givetvis en kompromiss att direktivet för med sig vissa kostnader, men jag anser att dessa kostnader är berättigade och definitivt kan betalas av industrin, eftersom det handlar om en så viktig tillgång som människors hälsa. Ett särskilt viktigt resultat av kompromissen är att det nu krävs finansiella säkerheter för att täcka de potentiella kostnader som uppstår när ett område påverkas av en avfallsanläggning. Denna typ av arrangemang måste naturligtvis göras i förväg, eftersom olyckor mycket ofta leder till att gruvföretag går i konkurs. Det betyder att det saknas medel för att åtminstone vidta kompensatoriska åtgärder, och det är återigen allmänheten som får ta konsekvenserna. Olika aspekter av avfallshantering har också tagits upp i mycket större detalj, särskilt i fall då verksamhetsutövaren i samband med rehabilitering av området placerar utvinningsavfall i håligheter efter brytning. Sådan rehabilitering kräver strikt efterlevnad av lagstiftningen, så att förorening av mark eller vatten undviks. Dessutom måste verksamhetsutövarna vidta övervaknings-, underhålls- och hjälpåtgärder: de är t.ex. skyldiga att samla in eller behandla förorenat vatten eller lakvatten. Det är viktigt att de anslutande länderna, Bulgarien och Rumänien, också avger förklaringar där de förbinder sig att följa de nya bestämmelserna – låt oss inte glömma Baia Mare. Talmannen.     – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00. Talmannen.     – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0415/2005) av Jules Maaten för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om förvaltning av badvattenkvaliteten och om upphävande av direktiv 76/160/EEG (03659/2005 – C6-0373/2005 – 2002/0254(COD)). Jules Maaten (ALDE ),    . – Herr talman! Under de senaste dagarna, och faktiskt på det hela taget vid diskussionen om detta direktiv, har jag med jämna mellanrum fått frågan om det verkligen är nödvändigt att föreskriva normer för badvatten på EU-nivå. Är inte detta ett klassiskt exempel på en fråga som kan behandlas på medlemsstatsnivå? Jag är medveten om att ledamöter som tillhör de nederländska socialdemokraterna, som tyvärr inte är närvarande för tillfället, till och med i en rapport hänvisade till detta som ett löjligt direktiv om vattnet i simbassänger. Detta direktiv handlar emellertid inte om vattnet i simbassänger, och ännu mindre om badvatten i största allmänhet. Det handlar naturligtvis om vattnet vid våra kuster och i våra sjöar. Frågan har rests, huruvida ett agerande på EU-nivå på detta område tillför något av värde. Därom rådde inget tvivel i parlamentet, när just denna fråga debatterades vid den första behandlingen. Viktigare är emellertid att det var just medlemsstaterna som ansåg att ett direktiv behövdes. Om detta är vad de vill ha bör de också få det, men då anser jag att det faktiskt ska vara ett allvarligt menat direktiv och inte ett som ger utrymme för fler undantag än någonting annat. I vilket fall som helst har rådet och parlamentet efter mer än tolv års diskussioner kommit fram till en – låt vara svåruppnåelig – kompromiss, som jag antar kommer att omvandlas till lag i morgon. Genom det nya direktivet ges förutsättningar för renare badvatten längs stränder och utmed sjöar inom EU, bättre information för badare och mindre byråkrati för de lokala myndigheterna. I hela Europeiska unionen uppfyller mer än 80 procent av badplatserna redan nu de strängare normerna, och i ett antal medlemsstater uppfyller till och med mer än 90 procent av badplatserna dessa normer. För närvarande drabbas cirka 12 procent av badarna årligen av illamående, maginfektioner, hudutslag, en känsla av tunghet i bröstet och ögon- eller öroninfektioner. Genom det nya direktivet sker en uppstramning av hälsonormerna, så att man kan räkna med att endast 8 procent av badarna riskerar att ådra sig någon sjukdom. Från och med 2015 kommer badarna även att informeras på plats om den aktuella badvattenkvaliteten med hjälp av symboler som kommer att vara identiska över hela EU. För närvarande kan badare bara med viss svårighet och bara på Internet få kunskap om föregående års vattenkvalitet. Det tilltalar mig att jag inom kort själv kommer att kunna se vilken kvalitet som vattnet på platsen håller, för jag vet inte hur det är med er, men själv har jag bara med mig min bärbara dator till stranden vid mycket sällsynta tillfällen. I stället för 19 parametrar kommer medlemsstaterna bara att behöva mäta två parametrar, vilket är ett exempel på hur byråkratin i samband med vattenmätningar kommer att minska. Europaparlamentet och regeringarna var länge oense i fråga om hur stränga gränsvärden som skulle tillämpas och hur höga kostnader som i detta sammanhang får drabba medlemsstaterna. Vi har kommit fram till en kompromiss som är tillfredsställande för alla parter, och visserligen förtjänar det brittiska ordförandeskapet beröm, men det är kommissionen – och särskilt ni, herr kommissionsledamot – som har sett till att få denna kompromiss till stånd. Jag vill även tacka många av skuggföredragandena för deras samarbete i detta hänseende. Badvattnet kommer inte bara att bli renare, det kommer att bli renare, kostnaderna blir överkomliga och en avreglering är på väg. Slutligen är jag intresserad av att höra vilka kommentarer som kommissionen kommer att tvingas göra om den artikel av Albrecht Wiedenmann som snart kommer att publiceras i den vetenskapliga tidskriften ”Environmental Health Perspectives” och som bär den ganska komplicerade engelska titeln ”Concentration responsive effects with no observed adverse effect levels”, med förkortningen NOAELS. Jag kan inte riktigt beskriva uttrycket själv, men jag är säker på att ni kan. Jag är i varje fall intresserad av att se om kommissionen också kommer att använda denna studie i sin utvärderingsrapport 2008, eftersom den innehåller en hel del kärnfulla kommentarer beträffande direktivet i den form som vi står i begrepp att anta det i. Jag vill emellertid tillägga att den tid som finns för att genomföra det snabbt håller på att rinna ut. Jag kommer att vara mycket nöjd när direktivet faktiskt antas i morgon. Jag anser att det är en framgång för oss alla, även för mig själv, trots att jag inte är särskilt förtjust i att bada. Jag hoppar bara i om jag inte har något annat val. Efter 2015 kommer jag åtminstone att ha lättare för att ta ett dopp. Jag hoppas att jag kommer att kunna göra det utan oro även i er medlemsstat, herr kommissionsledamot. Stavros Dimas,    – Herr talman! Jag älskar hav och bad, och jag är därför av personliga skäl intresserad av att EU:s hav och sjöar är så rena som möjligt. Jag vill tacka Europaparlamentets delegation som deltog i förlikningskommitténs möte med rådet den 12 oktober 2005, särskilt parlamentets vice talman Antonios Trakatellis och föredraganden Jules Maaten, och gratulera dem till deras utmärkta arbete och till det resultat som de har uppnått. Diskussionerna i förlikningskommittén var komplicerade. Men åtminstone när det gäller den avgörande frågan om att införa ambitiösa normer för klassificering av kategorin tillfredsställande kvalitet anser jag att parlamentet uppnådde beaktansvärda resultat och en betydande förbättring i jämförelse med rådets ursprungliga ställningstagande. Kvalitetsnormerna kanske i slutändan inte är så stränga som en del hade önskat – och i själva verket är miniminormerna inte så stränga som kommissionen ursprungligen hade föreslagit. Icke desto mindre skärptes de avsevärt under diskussionerna i förlikningskommittén, vilket har fått till resultat att den slutliga texten är en avsevärd förbättring jämfört med de bestämmelser som gäller i dag och som med tanke på att de tillkom 1975 då direktivet utfärdades har akterseglats av moderna vetenskapliga data. Kommissionen stöder förlikningskommitténs text med särskild tillfredsställelse, och jag hoppas att parlamentet kommer att fastställa det positiva resultat som dess förhandlingsgrupp har uppnått. Således avslutar vi i kväll debatten om två mycket viktiga direktiv, som utan tvivel kommer att förbättra miljön och skydda EU-medborgarnas hälsa. Richard Seeber,    . – Herr talman! Jag tackar föredraganden för det mycket goda arbete som han har gjort, och särskilt kommissionen för detta förslag till direktiv. Uppriktigt sagt var jag lite besviken på kommissionen, när den meddelade sin uppfattning om rådets gemensamma ståndpunkt. Jag hade verkligen velat se ett starkare stöd för en strängare, tydligare definierad linje om badvattenkvalitet, eftersom vi när allt kommer omkring har gjort de normer som kommissionen hänvisade till avsevärt urvattnade. Med kommissionens stöd kunde vi ha sammanställt ett strängare direktiv och tvingat medlemsstaterna att införa verkningsfullare normer utan att de skulle behöva drabbas av de stora utgifter som det så ofta talas om. Låt oss inte glömma att huvudproblemet i dag när det gäller förorening av badvatten inte är lokalt begränsad förorening utan att källorna till föroreningarna är utspridda – de finns särskilt inom jordbruket, naturligtvis. Vi kunde ha nått en avsevärd förbättring på detta område med relativt lite pengar. Men vi har trots allt kommit fram till en kompromiss, och man bör hålla sig till kompromisser, varför jag ber er att anta detta förslag till direktiv i parlamentet i morgon. Vi har emellertid tagit ett steg i rätt riktning. Jag sätter nu mitt hopp till 2008, när kommissionen planenligt ska granska direktivet och utvärdera den situation som då råder. Låt mig föregripa detta genom att be kommissionsledamoten, som ju är en hängiven badare, att försäkra sig om att hans avdelningar genomför denna utvärdering enligt planerna och kanske när allt kommer omkring höjer normerna för hälsoskydd till OECD:s nivå, vilket alla stater faktiskt har kommit överens om, så att vi inte upptäcker att vi försöker sänka normerna för hälsoskydd på detta område. Badvattnet har utan tvivel en stark bundsförvant i kommissionsledamoten. Gyula Hegyi,    . – Herr talman! Som ungersk ledamot i socialdemokratiska gruppen är jag nöjd med resultatet av förlikningen om badvattendirektivet. Vi har haft omfattande debatter både i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och senare i förlikningskommittén. Det var inte enkelt att klargöra att vi inte kan tillämpa samma kriterier på inlandsvatten och kustvatten och sjöar – som Balatonsjön i Ungern – som vi gör på Atlanten. Det innebär inte att vi inte vill ha stränga regler när det gäller våra vattendrag inne i landet. Sjöar och hav är emellertid uppenbart olika. Länder som omges av land såsom Ungern och Österrike bör också ha rätt till sina egna badvatten. Området kring Ungerns badsjöar omfattas av ett förbud mot viss industri- och jordbruksverksamhet, och avloppssystemet omfattar nästan 100 procent av hushållen. Vi kan förbättra mycket, men vi kan inte förvandla en sjö till ett hav. Den nuvarande kompromissen är godtagbar för oss men innebär en mängd arbete för mitt land – en del stränder kommer att stängas och många andra bör förbättras, men det är priset för en ren och hälsosam miljö. Kompromissen om en strängare version av kategorin ”tillräcklig” bör välkomnas. Offentlig information om vattenkvalitet på badplatser är också mycket viktig. På alla stränder runt Balatonsjön finns det faktiskt enormt stora informationsskyltar på ungerska, engelska, tyska och ryska. Vi skulle naturligtvis kunna lägga till franska, och hoppas att fler turister ska komma från Frankrike och andra franskspråkiga länder. I mitt senaste anförande, i andra behandlingen, hade jag en ganska hård ton, på grund av gränsen på en minut och hastigheten i en tung debatt. Nu vill jag tacka Jules Maaten för hans betänkande och villighet att göra konstruktiva kompromisser. Han har gjort ett bra arbete. Jag hoppas att han, när jag välkomnar honom till Ungern, kommer att kunna se hur ren och härlig vår Balatonsjö är. Marios Matsakis,    . – Herr talman! Hundratusentals europeiska medborgare blir sjuka varje år på grund av att de badar i kontaminerade badvatten. De sjukdomar som drabbar dem på detta sätt varierar mycket när det gäller allvarlighetsgraden. De flesta är kliniskt godartade till medelsvåra, men några är allvarliga och ett fåtal dödliga. Såsom förväntat är barn, äldre och personer med nedsatt immunförsvar mest sårbara. Det är därför av största vikt att de lagstiftande organen i EU engagerar sig mycket i badvattnens kvalitet. De har faktiskt arbetat med denna fråga i många år, och man skulle kunna förvänta sig att de parametrar som används för att övervaka badvattnets kvalitet är så stränga som möjligt. Dessvärre är så inte fallet, och orsaken till detta är enkel. Den är att oerhört stora summor pengar är involverade i rekreations- och turismindustrier som är förknippade med badvatten, och om ett område förklaras ha låg vattenkvalitet får det en allvarlig ekonomisk effekt på denna region och detta land. Därför är läkarens åsikt inte längre lika betydelsefull, och ”politiska kompromisser” står på dagordningen. Det är därför som vi efter många år av prat, diskussioner och argumentation – främst om saker som, sett utifrån sunt förnuft, är kristallklara – hamnar i en försonlig position där vi minskar den möjliga ekonomiska skadan för länder med ohygieniska badvatten och ökar den medföljande risken för att orsaka ohälsa bland våra medborgare. Många kolleger kommer starkt att motsätta sig det jag säger, men hur kan det annars förklaras när vi exempelvis har uppfunnit en distinktion när det gäller hälsorisker, mellan badvatten inne i landet och vid kusten, och vi är beredda att godta att inlandsvatten kan vara nästan dubbelt så ohälsosamt som kustvatten och ändå av tillräcklig kvalitet för att bada i. Och hur kan det vidare förklaras när vi är beredda att säga att badvatten är av god kvalitet när risken för att bli sjuk efter att ha badat i det är i storleksordningen fem procent – det vill säga var tjugonde badare. Trots att jag kommer att stödja detta direktiv går det inte tillräckligt långt för att göra våra badvatten riktigt säkra. Det gör dem bara mindre farliga. Avslutningsvis bör ett stort tack riktas till alla som har arbetat så hårt för att framställa detta direktiv, och särskilt till min kollega Jules Maaten – trots att han inte är simmare har han ändå arbetat mycket hårt! – till kommissionen och naturligtvis till ledamöterna i förlikningskommittén. Caroline Lucas,    . – Herr talman! På min grupps vägnar vill jag säga att vi trots föredragandens förmedling anser att den kompromiss som vi har framför oss är oacceptabelt svag. Det är därför som min grupp kommer att avstå vid morgondagens omröstning. Med detta avstående har vi för avsikt att visa följande: för det första att de värden som vi har enats om när det gäller färskvattenproduktion är helt otydliga – parametrarna har manipulerats så mycket genom statistiska förändringar att den grad av skydd som de kommer att ge är högst tvivelaktig. Enligt den expertgranskade artikel som snart ska publiceras i den vetenskapliga tidskriften , som nämndes av Jules Maaten, kommer dessa värden inte att medföra någon förbättring alls för färskvattenkvaliteten. För det andra har den verkliga möjlighet som vi hade att utvidga detta direktiv för att omfatta rekreationsanvändning helt gått förlorad i kompromissen. För det tredje släppte parlamentets delegation plötsligt alla sina krav efter en hård kamp för högre normer, efter att rådet hade erbjudit en minimal ökning av en av de två normerna i den tillräckliga kategorin. Slutligen var den process genom vilken denna slutgiltiga överenskommelse nåddes högst otillfredsställande, där tekniska förslag presenterades i sista minuten – muntligt, inte skriftligt – och utan tid för att verkligen studera deras effekter. Det här är ett nedslående resultat, men jag vill ändå tacka alla berörda. Jag förstår att detta inte är en enkel fråga, men vi kommer att avstå från att rösta i morgon. Johannes Blokland,    . – Herr talman! Först av allt vill jag gratulera Jules Maaten till det resultat som har uppnåtts. Det är delvis tack vare hans ansträngningar som vi kommer att kunna godkänna översynen av badvattendirektivet. Jag vill även tacka kommissionen för dess samarbete, för utan det ambitiösa förslag som den lade fram hade det inte varit möjligt att skärpa kriterierna. Jag kan tala om för er att jag kommer att gå med på resultatet av förlikningen, trots att jag inte är helt nöjd. Kategorin ”acceptabel” som har skapats är inget annat än en ursäkt för att dölja att normerna inte har fått någon ordentlig uppstramning. Dessutom grundas den uppdelning som har skapats mellan salt- och sötvatten på mycket begränsade uppgifter, varför allt detta innebär att skyddet för badare har förbättrats mycket mindre än vad som kunde ha gjorts. Jag vill fästa kommissionens och rådets uppmärksamhet på den artikel som Jules Maaten nämnde, och som kommer att publiceras nästa månad. I den artikeln läggs de normer fram som krävs för att verkligen skydda badarna. Jag hoppas, kommissionsledamot Dimas, att ni är beredd att använda dessa uppgifter i er nästa översyn, som jag hoppas inte kommer att låta vänta på sig lika länge. James Hugh Allister (NI ).    – Herr talman! Rena och säkra badvatten är en uppenbar nödvändighet, och ett nödvändigt stöd till en blomstrande turismindustri. I min region Nordirland finns det många vackra stränder, varav flera stolt kan hissa blå flagg. Vi har andra som ännu inte har uppnått denna ära. Jag anser att detta direktiv kommer att hjälpa den att uppnå denna status. Lika relevant är uppfyllandet av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Det här har varit enklare för länder som har rätt till medel ur sammanhållningsfonden, som ger bidrag till just sådana projekt. Regioner som min, som inte har kvalificerat sig för medel ur sammanhållningsfonden och ännu inte gör det, har större svårigheter att föra upp sin infrastruktur för hantering av vatten till godtagbara standarder. Ytterligare nationell finansiering är därför den enda utvägen och måste skaffas. Det är viktigt att inse att badvattendirektivet bör tas i övervägande i detta vidare sammanhang. Cristina Gutiérrez-Cortines (PPE-DE ).    – Herr talman! Jag vill påpeka att de tio år av ansträngningar som det har tagit att utforma detta dokument har varit tio år av ständiga överenskommelser och samarbete. Detta visar hur effektiv politiken inom EU kan vara, eftersom det från början var lokala råd, lokala myndigheter och staterna som började att arbeta för att förbättra förhållandena på stränder och i badvatten, både i inlandet och vid kusterna. Jag anser att det är viktigt att betona – närhelst jag undervisar i framtiden kommer jag att förklara detta för mina studenter – att detta är ett äkta exempel på i vilken utsträckning miljöpolitiken utgör ett mervärde i det ekonomiska systemet, för medborgarnas välbefinnande såväl som i ökade landvärden. En strand med rent vatten är ett inbjudande och högkvalitativt turistområde. Om vattnet inte är rent vet vi att allmänheten inte kommer, och besökarna blir i ökad utsträckning beroende av särskilda villkor. Detta är resultatet av en politik som bygger på samarbete och gemensamma ansträngningar. Jag anser därför att den är tillfredsställande, och dessutom förefaller mig införandet av kategorin ”tillfredsställande” för vattenkvaliteten vara mycket realistisk, eftersom vi måste hålla oss inom det rimligas gränser. Att se till att vattnen är rena kostar en enorm mängd pengar och kräver en oerhört stor insats på olika nivåer, många sanktioner mot dumpning längs flodstränderna och en integrerad politik. Vi politiker måste vara medvetna om att medlen till detta tas ur medborgarnas fickor och att det krävs ett strikt vetenskapligt synsätt för att kontrollera dumpning samt att det inte är lätt att åstadkomma allt detta. Jag är därför nöjd, och jag vill påpeka att detta visar i vilken utsträckning kvaliteten på miljön utgör ett mervärde för det ekonomiska systemet, för industrierna och även för den sociala välfärden. Thomas Ulmer (PPE-DE ).    – Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag tacka Jules Maaten för det goda arbete som han har lagt ned och för de förhandlingar som förts av parlamentets delegation inför den tredje behandlingen. Jag skulle vilja begränsa mig till några av direktivets medicinska aspekter. Badvatten är inte fritt från bakterier, men det har låg bakteriehalt. I princip bör badvatten vara av samma kvalitet som dricksvatten, eftersom många badare och simmare även råkar dricka av det. I södra Tyskland har vi till exempel en av de största dricksvattenreservoarerna i hela Europa i form av Bodensjön. Det måste emellertid nämnas att inte ens dricksvatten är fullständigt fritt från bakterier utan bara har en låg bakteriehalt och att många bakterier – låt vara sjukdomsalstrande i olika grad – finns med i hela vår vardag. Den grad av skydd som vi nu har åstadkommit med detta direktiv är naturligtvis inte perfekt, men det är ett första steg i rätt riktning. När allt kommer omkring innebär de gränsvärden på 330 intestinala enterokocker för inlandsvatten och 185 för kustvatten, som vi nu har kommit överens om – för kategorin ”tillfredsställande” – en minskad hälsorisk för badare från 12 procent till 8 procent, och ”hälsorisk” innebär inte nödvändigtvis sjukdom. Samma gäller för E. coli-bakterier med värden på 900 och 500 för kategorierna ”tillfredsställande” respektive ”utmärkt” kvalitet. Enligt min uppfattning bör standardiserade laboratoriemetoder vara lika självklara som enhetliga stickprovsundersökningar av kvaliteten. Som jag ser saken borde det viktigaste vara att allmänheten i god tid får tillräckligt med information och att alla våra vatten når upp till kategorin ”utmärkt kvalitet”. Ytterligare ett mål – som till att börja med underkastas strikta vetenskapliga bestämmelser – måste vara att kontrollera virusmängden i vattnen. Detta blir viktigare och viktigare, eftersom det antal människor som insjuknar i Europa på grund av enterovirus och norovirus ökar snabbt. Om så bara av den anledningen kan vi vänta oss en översyn av direktivet inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag stöder direktivet. Andreas Schwab (PPE-DE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja ta vid direkt där Thomas Ulmer slutade. För mitt valdistrikt, som ligger direkt intill Bodensjön, utgör badvattendirektivet en svår balansgång mellan skydd för konsumenterna – badarna – å ena sidan och naturvård och turism å andra sidan. Den kompromiss som vi har kommit fram till när det gäller miljöförstöring och kvalitetsnormer i kategorin ”tillfredsställande”, som Thomas Ulmer uttryckte det, är en rimlig kompromiss mellan de tre intressen som möts. Därför har jag funnit att denna kompromiss har rönt en hel del erkännande i mina hemtrakter, för vilket jag vill tacka alla berörda ledamöter inklusive föredraganden. Det är emellertid också viktigt att påpeka att vi genom att minska antalet kategorier av förorenare från 19 till endast 2 har funnit en lösning som även tjänar syften som bättre lagstiftning och mindre byråkratiska bestämmelser. Detta är ett bra exempel för att visa att vi alla anstränger oss för att begränsa det överdrivna antalet bestämmelser som var vanligt i det förflutna till de verkligt viktiga aspekterna, och för detta hyser jag också stor tacksamhet till alla inblandade. Som min grupp ser det är direktivets räckvidd som helhet mycket tillfredsställande. Det måste även välkomnas att parlamentet inte höll fast vid sin ursprungliga avsikt att utsträcka badvattendirektivets räckvidd även till andra vattenrelaterade fritidssysselsättningar, och för detta tackar jag också alla inblandade ledamöter. Talmannen.     – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00. Talmannen.     – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0383/2005) av Anne Ferreira för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om miljöaspekter på hållbar utveckling (2005/2051(INI)). Anne Ferreira (PSE ),    . – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill först tacka alla som har bidragit till att förbättra mitt betänkande, och jag vill genast säga att jag kommer att stödja de ändringsförslag som gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har lagt fram. Det är värt att komma ihåg att om alla jordens invånare skulle lägga sig till med västvärldens livsstil skulle vi behöva flera planeter för att tillfredsställa deras behov, och att västvärlden, och framför allt EU, är förpliktad att i grunden tänka om när det gäller sitt sätt att producera och konsumera. Denna bedömning är obestridd i kammaren och skär genom traditionella politiska gränser, vilket har fått kommissionen att införliva hållbar utveckling med unionens prioriterade områden. Det är dags för oss att granska våra förehavanden på detta område, och resultaten har hittills varit blandade. Framsteg har gjorts, men det har även förekommit bakslag, eller åtminstone några tillkortakommanden. Under påtryckningar från en allmänhet som oroar sig för vår fortsatta miljöförstöring har EU arbetat hårt för att uppmärksamma världssamfundet på miljöfrågorna. Utvärderingar av läget har lett till massor av retorik, men denna har inte alltid följts upp av handling – långt därifrån. Det är dags att skrida till handling, eftersom det finns ett akut behov av en proaktiv politik i syfte att sätta stopp för klimatförändringarna, särskilt i ljuset av de omfattande naturkatastrofer som nyligen har inträffat. Jag välkomnar Montrealkonferensens slutsatser, och den positiva roll som EU:s företrädare spelade ska inte förbigås med tystnad. Under det att unionen har antagit viktig lagstiftning i syfte att minska industriavfallet och göra de bilar som vi använder mer energisnåla och miljövänliga, har den avsevärda ökningen på vägtrafikens område inneburit att dessa ansträngningar har kommit på skam. Detta är en tydlig illustration av en av de paradoxer som EU står inför, nämligen å ena sidan den fria rörligheten för varor och å andra sidan denna fria rörlighets skadliga inverkan på EU:s miljömål. Det finns två sätt att närma sig detta problem: för det första att uppmuntra användandet av mer miljövänliga transportmedel, där unionen kan bidra med finansiellt stöd till stora strukturprojekt, och för det andra att införliva miljökostnaderna i priset för godstransporter eller att beskatta transporterna i förhållande till deras miljöpåverkan. Behovet av en proaktiv vattenpolitik är akut. Trots de lagar som har antagits och de åtgärder som har vidtagits är vattensituationen otillfredsställande. Behöver vi än en gång påpeka att nivåerna på de kemiska föroreningarna fortfarande är för höga? Är det inte vår plikt att lägga skulden på vissa jordbruksmetoder, eftersom de kräver så stora mängder vatten och gödningsmedel av olika slag? Den kommande reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken bör ta hänsyn till detta och påskynda reformen för anslag och miljömässiga tvärvillkor. Det finns ett akut behov av en proaktiv politik för att upprätthålla den biologiska mångfalden. Listan slutar inte där. Det finns ett akut behov av åtgärder – såsom de betänkanden som redan har antagits, det av Frédérique Ries och det som väntas bli antaget om REACH – för att uppväga miljöns negativa inverkan på hälsan. Det finns ett akut behov av att vidta åtgärder som leder till utvecklingshjälp, eftersom ojämlikheten på jorden ger upphov till fler och fler konflikter och de fattigaste länderna är de första offren för naturkatastrofer. En del av svaret finns i en hållbar utveckling, eftersom den utgör en modell för produktion och konsumtion som kan och bör spridas till alla länder. Unionen måste vara proaktiv och föreslå effektiva åtgärder om den ska klara av uppgiften att vända de mest oroande trenderna och hindra oåterkalleliga situationer från att uppstå. För detta ändamål är det viktigt att varje sektor förses med kvantifierade mål och underkastas en regelbunden utvärdering enligt en strikt tidtabell. I ett bredare perspektiv måste EU:s politiska grundvalar stärkas ytterligare. Detta innebär en större solidaritet och en effektivare samordning; att uppmuntra omfattande dumpning är oförenligt med kraven på hållbar utveckling. Det innebär också en nedbrytning av genomförandet av den hållbara utvecklingen till alla internationella, nationella och lokala nivåer. Varje lagförslag skulle tjäna på att betraktas från ett perspektiv av hållbar utveckling. Vi har mycket att göra på detta område. På liknande sätt bör vi inte längre acceptera att den rättsliga grunden för lagförslag om miljö och hälsa ska vara en helig ko till förmån för den fria rörligheten av varor, om vi vill flytta fram positionerna för den hållbara utvecklingen. Kommissionen har ett ansvar, men att skydda miljön står inte tillräckligt högt på dess dagordning. Den må ha publicerat fem av de sju tematiska strategierna, men detta döljer inte svagheten hos den föreslagna översynen av strategin för hållbar utveckling från slutet av 2005. Jag måste säga att jag är bekymrad över de planer som kommissionen lade fram för oss. När man till exempel läser i den tematiska strategin om avfall att det kan bli fråga om en återgång till att hänskjuta detta område till nationell nivå, så att medlemsstaterna själva skulle få bestämma hur de ska hantera avfallet, skulle detta enligt min uppfattning vara ett steg tillbaka. När kommissionen tillkännager att den vill stifta färre lagar genom att vägra att föreslå lagar som visserligen skulle vara betungande för medlemsstaterna eller näringslivet på kort sikt men som är nödvändiga för framtiden, dömer den unionen till politiska nederlag. Det är desto obegripligare för medborgarna att kommissionen envisas med vissa lagstiftningsförslag som antingen redan har avvisats av parlamentet, såsom direktivet om hamntjänster, eller mötts av kraftiga invändningar från medborgarna, såsom direktivet om tjänster på den inre marknaden. Jag vill avsluta i positiv anda. Lika dåliga nyheter för unionen som för vår idé om utveckling … Stavros Dimas,    . – Jag vill börja med att i samband med den tematiska strategin om avfall försäkra er om att närhelst vi behöver lagstifta för att skydda miljön och hälsan bland EU:s medborgare kommer vi att göra detta. Ni behöver alltså inte vara oroliga för detta, och den tematiska strategin om avfall är verkligen ett steg framåt. Vi kommer att debattera detta när tiden är inne. Jag vill nu på kommissionens vägnar välkomna Europaparlamentets bidrag till översynen av EU:s strategi för hållbar utveckling. Det utomordentliga Ferreirabetänkandet innehåller många värdefulla förslag för översynen och lägger särskild vikt vid miljöaspekterna av hållbar utveckling. Många av förslagen återspeglas i kommissionens meddelande. Efter godkännandet av kommissionens meddelande om strategin för hållbar utveckling önskar kommissionen samarbeta närmare med parlamentet och rådet och med detta meddelande som grund få en strategi om hållbar utveckling inom EU godkänd i juni. Ferreirabetänkandet kommer att vara mycket användbart vid de överläggningar som ska leda fram till Europeiska rådets möte i juni. Låt mig ytterligare analysera kommissionens meddelande som vi godkände den 13 december och lägga till några anmärkningar om Ferreirabetänkandet. Kommissionens meddelande är det tredje och avslutande steget i ett detaljerat översynsförfarande som har pågått i 18 månader och där många intresserade instanser från hela EU har deltagit. Det är sant att rätt mycket tid behövdes för denna översyn, men det krävdes ingående diskussioner om en så viktig och vittomfattande strategi. Kommissionen lade 2005 fram tre meddelanden om strategin: riktlinjerna i februari, det förslag till uttalande om principerna för hållbar utveckling som rådet godkände i juni och den reviderade strategin med mål och ett effektivare övervakningsförfarande den 13 december 2005. Ferreirabetänkandet fokuseras huvudsakligen på miljöaspekterna av hållbar utveckling. Dessa aspekter är verkligen mycket viktiga med tanke på att det finns icke hållbara trender på miljöområdet som utgör några av de största hoten i förhållande till vårt nuvarande och framtida välstånd. Icke desto mindre bör det framhållas att strategin för hållbar utveckling gäller samtliga tre aspekter av hållbar utveckling, nämligen sociala, ekonomiska och miljömässiga problem. I ett försök att stävja alla icke hållbara trender är dess syfte också att nå största möjliga samverkan mellan dessa tre dimensioner. Det breda spektrum av utmaningar som täcks inbegriper klimatförändringar och ren energi, naturtillgångar, transporter, folkhälsa, social utslagning, befolkningsstatistik, invandring och global fattigdom. Hållbar utveckling berör ämnen som verkligen ligger medborgarna varmt om hjärtat. De vill ha välstånd, men de vill också ha en ren miljö, god hälsa, socialt skydd och rättvisa. I den nya strategin läggs en långsiktig vision fram för ett hållbart Europa som sträcker sig långt bortom 2010. Hållbar utveckling är unionens främsta mål. Både Lissabonstrategin och strategin för hållbar utveckling bygger på ett genomförande av detta mål i en snabbt föränderlig värld. Lissabonstrategin och strategin för hållbar utveckling förstärker varandra. I den nya strategin behandlas några av svagheterna i den föregående strategin, såsom otydliga prioriteringar och frånvaron av en tydlig övervakningsmekanism, de viktigaste utmaningarna bekräftas, målen förtydligas, de nuvarande, ofta ganska tvivelaktiga, målen inom ramen för hithörande områden behandlas och en ny och striktare övervakningsmekanism definieras. Särskild uppmärksamhet ägnas åt aktiv handling och effektiv tillämpning inom alla verksamhetsområden och alla intresserade instansers medverkan i vederbörlig ordning. Vi vill gå längre än att bara använda ord, och vi vill fastställa prioriteringar för de närmaste fem åren. Kommissionen vill samarbeta med parlamentet och rådet under de följande månaderna under Österrikes ordförandeskap, så att vi kan komma överens om en gemensam strategi som kan få ett brett stöd av alla institutioner inom EU och i medlemsstaterna. En strategi som har överenskommits på EU-nivå behövs om vi vill sporra Europeiska unionen som samhälle till att genomföra viktiga förändringar och styra in EU på en mer hållbar kurs. Sepp Kusstatscher (Verts/ALE ),    . – Herr talman! Detta betänkande av Anne Ferreira är ett mycket omfattande sunt och välgrundat men också kritiskt principiellt dokument om nyckelområden inom miljö- och socialpolitiken, och jag tackar henne för det. Ändå är det så att ju mer vi diskuterar denna fråga här i parlamentet, desto starkare är mitt intryck att, även om vi i själ och hjärta hyser helt underbara principer, verkligheten i form av praktiskt genomförande tyvärr inte ser så ljus ut. De flesta av oss instämmer förmodligen i själ och hjärta med kommissionens förslag – att nya marknadsinstrument är nödvändiga, till exempel ekoskatt och internalisering av alla kostnader. Men om vi tänker tillbaka på det sista sammanträdet före jul minns vi att majoriteten i kammaren fattade beslut om motsatsen under påtryckningar från rådet och transportlobbyn – jag syftar på Eurovinjettdirektivet – varigenom man förstörde alla möjligheter att återfå externa kostnader, särskilt till miljö och hälsa. Det gläder mig att tonen nu är den motsatta. De många fina miljö- och socialpolitiska principerna måste även ta sig uttryck i konkreta åtgärder. Kommissionen måste sätta upp mål på medellång och kort sikt. Åtgärder för övervakning och utvärdering är också nödvändiga, såsom anges i punkt 64 i slutsatserna till detta förslag till resolution. En verklig förändring i våra former för produktion och konsumtion är nödvändig; om ingenting görs för att åstadkomma detta kommer det pris som vi får betala att bli högt och följderna allvarliga, särskilt för det ökande antalet fattiga i vårt samhälle. EU har en etisk förpliktelse att förbli den ledande aktören för global hållbar utveckling. Vi politiker får inte låta oss styras av kapitalets slagkraft. Bogusław Sonik,    . –  Herr talman! EU anstränger sig verkligen för att se till att miljöfrågorna finns med som en integrerad del på politikens alla områden. Den andel av naturtillgångarna som tas i anspråk för konsumtion i Europa överskrider för närvarande vår biologiska kapacitet med en faktor som är större än två. Detta innebär att vår kontinent tillägnar sig en oproportionerligt stor andel av världens naturtillgångar, vare sig dessa härrör från land eller hav. Låt mig hänvisa ledamöterna till det meddelande som antogs av Europeiska kommissionen den 15 oktober 1998, varigenom EU förpliktades att integrera sin miljö- och energipolitik bättre, och som innehöll anvisningar om konkreta åtgärder i detta syfte. Åtta år har gått, och ändå har inget av de mål som sattes upp i detta dokument nåtts. Rakt framför våra ögon har ett beslut fattats av politiker att bygga det största energinätverket i sitt slag, med en dubbel gasledning och ett system av elkablar längs Östersjöns botten. Detta bygge utgör ett hot mot miljösäkerheten och kommer att ha en katastrofal inverkan på den marina miljön i Östersjön med dess av land inneslutna bäcken. Det finns ett antal nyckelfrågor som vi måste ställa oss. Hur mycket längre ska vi fortsätta att föreslå lagar som är skilda från verkligheten? Hur mycket längre ska våra rättsakter och åsikter fortsätta att inte vara annat än tomma slagord och plattityder som inte följs av praktisk handling? I stället för att fästa vår uppmärksamhet på att lösa de mest akuta problem som vi har framför oss har man lagt fram förslag till ett alternativt projekt, nämligen införandet av en miljöskatt. Jag är emot detta sätt att hantera problemet. Man löser inte miljöproblemen genom att skapa skattesystem. I stället förvärras problemen, eftersom en ökad skattebörda får en direkt och negativ inverkan på investeringar i nya dyrbara tekniker. Arbetsgivarna får även ökade kostnader, som kan leda till avskedanden. Karin Scheele,    – Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till hennes arbete, eftersom det tydligt visar hur många frågor vi faktiskt talar om när vi använder uttrycket ”en strategi för hållbar utveckling”. Hållbar utveckling berör alla unionens områden, och särskilt samarbete med resten av världen. Kommissionens meddelande är bra läsning med många välmenande och vänliga ord, men jag är besviken över att kapitlet med titeln ”Fastställa mål och milstolpar” har blivit mycket kort och även mycket ytligt. Man får intrycket att författarna är väl förtrogna med problemen och har analyserat dem väl men att de, så fort det handlar om att bekämpa dem, misslyckas med att tränga under ytan. Jag hoppas att den strategi som kungjorts under det österrikiska ordförandeskapet är mer ambitiös och ger mer specifika svar på frågorna i ämnet. Vi får emellertid inte begränsa oss till denna enda strategi. Hur allvarligt vi tar frågan om hållbar utveckling kommer även att visa sig i den framtida utvecklingen av unionens finanser. Om skyddet för miljön och arterna är ett viktigt gemenskapsmål måste detta även återspeglas i budgeten. Vi måste göra vårt yttersta för att se till att de instrument, som till exempel Life, som fungerar bra och är så viktiga för miljön i Europa tilldelas tillräckliga anslag. I kommissionens meddelande räknas ett antal icke hållbara trender upp, framför allt klimatförändringarna. Kommissionen uppmanas därför att vidta de åtgärder som är viktiga instrument i kampen mot dessa. Ekodesigndirektivet som antogs föra året ger rikliga möjligheter till detta. Jag hoppas att kommissionens första åtgärd för att genomföra åtgärder enligt detta direktiv snart kommer att verkställas, som gäller produkter som har hög potential att minska utsläpp av växthusgaser till låg kostnad. Margrete Auken,    – Herr talman! Först vill jag tacka Anne Ferreira för ett utmärkt betänkande, som tyvärr fick ett par fula skråmor i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Betänkandet innehåller några fina mål. Jag ska inte upprepa dem här i kammaren, men de är alla viktiga. Närhelst något verkligen ser ut att kunna hända slår det sällan fel att EU:s goda avsikter nära nog går upp i rök. Tyvärr finns det anledning att frukta att detta även kommer att hända med denna fråga, och jag blev på intet sätt lugnad av att höra kommissionsledamotens bidrag, som innehöll mycket få praktiska inslag. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har lagt fram tre ändringsförslag: ett där vi kräver ambitiösare mål för en minskning av växthusgaserna, ett annat där vi kräver ett slut på beroendet av kärnenergin och ett praktiskt som berör de problem med avfall som vi har fått till följd av en inkonsekvent syn på dryckesemballage. Varje år har enbart Danmark 400 till 600 miljoner tyska öl- och läskedrycksburkar som flyter omkring på landet eller är på väg till sopförbränningssystemet, eftersom tyskarna tillåter danskarna att undvika pantavgifter på ölburkar som inhandlats i Tyskland. Med ett gemensamt pantsystem inom EU skulle den danska landsbygden och miljön må mycket bättre, liksom de kor som nu lider under tortyr när det tuggar på några av de många tyska ölburkar som ligger utspridda på landsbygden. Andreas Schwab (PPE-DE ).    – Herr talman! Jag är er mycket tacksam för att ni vid en så sen timme ger mig ordet för att tala om ett betänkande som verkligen är mycket viktigt och intressant. Jag vill börja med att hålla med Karin Scheele: Det stämmer att alla områden som unionen behandlar blir, och måste bli, föremål för principerna för hållbarhet. Den finansiella situationen hör onekligen också hit, och därför bör vi inte bara överväga vad vi kan använda ännu mer pengar till, utan vi måste även fråga oss hur vi kan bespara den unga generationen orimliga skulder, när vi planerar våra finanser och beslutar om prioriteringar – möjligen andra – för skulder som medlemsstaterna lämnar över till den unga generationen kan verkligen inte heller betraktas som hållbara. Jag vill granska en punkt som jag tycker är mycket viktig i samband med detta direktiv. För det första anser jag att ett förstärkt ägarskap genom förbättrat samarbete med aktörerna på detta område är ett viktigt verktyg för att verkligen stärka förståelsen på gräsrotsnivå för att hållbarhet inte är en ihålig princip som vi bara upprätthåller när vi stiger upp i våra talarstolar – för att citera mina kolleger i kammaren – utan att det påverkar var och en av oss alldeles särskilt. Jag vill nu diskutera en särskild punkt, nämligen finansieringen av de områden som ingår i Natura 2000. Som vi naturligtvis vet har särskilt vi i Västeuropa en mycket hög grad av välstånd, vilket är något som vi inte har fått gratis. Om bönder plötsligt ser stora delar av sin mark utmärkta som Natura 2000-områden med gällande artskydd kommer det att bli mycket svårt att övertyga dem om att hållbarhet är något verkligt. Vi måste visa dessa bönder att hållbarhet har fördelar för dem också genom att ge dem kompensation eller erbjuda dem andra sätt att förtjäna sitt levebröd på. Av den anledningen måste vi i detta direktiv fastslå att det måste finnas ett effektivt finansieringssystem för nätverket Natura 2000. Därför stöder jag detta direktiv. Riitta Myller (PSE ).    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Mitt tack riktar sig särskilt till Anne Ferreira, och det är mig ett sant nöje att få vara här och tala om detta ämne. Hållbar utveckling är ett uttryck som bör gälla för alla områden av EU:s politik och beslutsfattande. Hållbar utveckling kan inte skiljas från områden som industri, konkurrens eller ekonomi, och än mindre från frågor om energi, trafik och jordbruk. Av den anledningen var det en liten besvikelse att denna strategi för hållbar utveckling inte blev föremål för översyn samtidigt som EU:s strategi för konkurrenskraft. EU:s konkurrenskraft bygger naturligtvis på en ökad tillväxt som är miljövänlig både i fråga om produktion och konsumtion. Konsumtionen kan påverkas av produkter och tjänster till rätt pris. Kostnaden för miljön måste tas med. Detta kommer att vara ett incitament för en miljömässigt bättre produktion. För att nå verkliga resultat måste vi finna pålitliga indikatorer för vår politik för hållbar utveckling. Föredraganden och många andra är av samma uppfattning. Sådana indikatorer kan vi bara få genom att ställa upp tillräckligt ambitiösa kvantitativa och kvalitativa mål. Under förutsättning att de kvantitativa målen formuleras korrekt ger de oss information om vad som har varit framgångsrikt och vad som behöver förbättras för att vi ska nå ett miljötillstånd som inte längre är skadligt för människornas hälsa i högre grad än den miljöförstöring som naturen kan motstå. Om vi ställer upp tillräckligt höga mål kommer detta även till exempel att uppmuntra utvecklandet av nya miljömässiga tekniker, vilket i sin tur kommer att öka EU:s tillväxt varigenom vi kommer att kunna nå en verkligt hållbar utveckling. Talmannen.     – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Übereinkommensgebiet der GFCM (Allgemeine Kommission für die Fischerei im Mittelmeer) (Aussprache) Der Präsident Als nächster Punkt folgt der Bericht von Crescenzio Rivellini im Namen des Fischereiausschusses über den Vorschlag für eine Verordnung des Europäischen Parlaments und des Rates über Vorschriften für die Fischerei im Übereinkommensgebiet der GFCM (Allgemeine Kommission für die Fischerei im Mittelmeer) - C7-0204/2009 - (Α7-0023/2011). Crescenzio Rivellini Herr Präsident, meine Damen und Herren! Das Ziel dieses Verordnungsvorschlags ist es, einen Teil der Empfehlungen der Allgemeinen Kommission für die Fischerei im Mittelmeer (GFCM) zu integrieren, um die Rechtssicherheit zu verbessern und einen wichtigen Schritt hin zu einer Vereinfachung zu machen. Bisher wurden die von der GFCM verabschiedeten Empfehlungen durch jährliche Verordnungen über die Fangmöglichkeiten provisorisch in EU-Recht übertragen. Die unbefristet geltenden Empfehlungen müssen durch ein dauerhafteres Rechtsinstrument in Gemeinschaftsrecht umgesetzt werden. Daher ist es angebracht, die Empfehlungen mit einem einzigen Rechtsakt umzusetzen, in den künftige Empfehlungen in Form von Änderungen eingefügt werden können. Inhaltlich werden bei den von der GFCM ausgesprochenen Empfehlungen in Titel II (Technische Maßnahmen) des Vorschlags für eine Verordnung die im Golf von Lyon anwendbaren Fanggeräte bestimmten Beschränkungen unterworfen (Artikel 5), und zwar in Bezug auf die Erteilung von Genehmigungen für die zulässigen Fangtätigkeiten und den Schutz der natürlichen Lebensräume. Außerdem erhalten Fischereifahrzeuge, die Goldmakrelen befischen dürfen, eine spezielle Fangerlaubnis und werden in ein Verzeichnis aufgenommen, das der betreffende Mitgliedstaat der Kommission zu übermitteln hat (Artikel 13). Im Vorschlag für eine Verordnung wird detailliert die Mindestmaschengröße der im Mittelmeer (Artikel 15) und der im Schwarzen Meer eingesetzten Netze (Artikel 16) beschrieben und der Einsatz von Dredgen und Schleppnetzen in einer Tiefe von mehr als 1000 Metern verboten (Artikel 17). Titel III ist den Kontrollmaßnahmen gewidmet. Diese beinhalten die Anforderung, dass jeder Mitgliedstaat der Kommission auf dem üblichen elektronischen Datenträger eine aktualisierte Liste der Schiffe mit einer Gesamtlänge von mehr als 15 Metern, die seine Flagge führen, in seinem Hoheitsgebiet registriert sind und aufgrund einer Fanggenehmigung berechtigt sind, im GFCM-Gebiet zu fischen, übermitteln muss (Artikel 18). Kapitel 2 umfasst Hafenstaatmaßnahmen. Diese gelten für Fischereifahrzeuge aus Drittländern, die bei ihren Anlandungen und Umladungen inspiziert werden können (Artikel 21). Darüber hinaus können Mitgliedstaaten einem Drittlandschiff die Nutzung seiner Häfen verweigern, wenn das Schiff nicht die Flagge einer GFCM-Vertragspartei führt, wenn es illegale, ungemeldete und unregulierte (IUU) Fischerei betrieben hat oder wenn das Schiff keine gültige Genehmigung für den Fischfang hat (Artikel 23). Laut Titel IV (Zusammenarbeit, Information und Berichterstattung) des Vorschlags für eine Verordnung sollen die Kommission und die Mitgliedstaaten mit dem Exekutivsekretär der GFCM zusammenarbeiten und Informationen austauschen (Artikel 24); ferner sollen die Mitgliedstaaten dem Exekutivsekretär der GFCM die statistischen Matrizes innerhalb der vorgesehenen Fristen übermitteln (Registernummer der Schiffe, Kapazität, Bruttoregistertonnen, PS-Zahl usw.). Was die Bestimmungen von Titel V (Schlussbestimmungen) angeht, hat die Kommission insbesondere nach Artikel 28 mit Erlaubnis des Europäischen Parlaments und des Rates die Möglichkeit, gemäß Artikel 290 des Vertrags über die Arbeitsweise der Europäischen Union (AEUV) die Bestimmungen, die nichtwesentliche Teile des jeweiligen Legislativakts betreffen, mit delegierten Rechtsakten zu ändern. Ferner merken wir an, dass die Vertragsparteien des GFCM-Übereinkommens bis zum Datum, das die GFCM festgelegt hat, für eine vollständige Umsetzung der vereinbarten Maßnahmen sorgen müssen. Es ist daher eine rechtzeitige Umsetzung in EU-Recht notwendig, damit solche internationalen Maßnahmen für natürliche oder juristische Personen auf EU-Ebene direkt anwendbar werden und damit in dieser Hinsicht die Rechtssicherheit gewährleistet ist. Da es jedoch hier um einen langen Zeitraum geht, scheint das ordentliche Gesetzgebungsverfahren in diesem besonderen Fall zu umfangreich für die mit der Umsetzung der Abänderungen der Bestimmungen von Artikel 28 verbundenen Fragen, die ich nicht für entscheidend halte und die bereits mit den Mitgliedstaaten in der Arbeitsgruppe, im Rat und während der eigentlichen Sitzung erörtert und vereinbart worden sind, bevor sie auf der Jahrestagung der GFCM vorgeschlagen oder verabschiedet worden sind. Die Tatsache, dass die Europäische Union nicht in der Lage ist, diese Umsetzung in EU-Recht innerhalb des vorgeschriebenen Zeitraums sicherzustellen, kann als eine Verletzung ihrer internationalen Verpflichtungen angesehen werden. Dies könnte wiederum die Glaubwürdigkeit der Europäischen Union in Bezug auf die GFCM und andere internationale Fischereiorganisationen untergraben. Das erweist der Europäischen Union einen schlechten Dienst und würde den Kritikern der EU zusätzliches Material liefern, die anbringen könnten, dass die Europäische Union mit Bagatellen ihre Zeit verschwendet, statt sich auf bedeutendere Fragen zu konzentrieren. Und schließlich sei darauf aufmerksam gemacht, dass in das System der delegierten Rechtsakte wichtige Sicherheitsvorkehrungen eingebaut sind, wie die Möglichkeit für die beiden Mitgesetzgeber, das Parlament und den Rat, gegen bestimmte Rechtsakte, die die Kommission im Rahmen der ihr übertragenen Befugnisse verabschiedet hat, Einwände zu erheben, und die Möglichkeit, der Kommission die übertragenen Befugnisse vollständig zu entziehen, wenn sie nicht zufrieden damit sind, wie diese Befugnisse durch die Kommission genutzt werden. Aus diesem Grund glaube ich, dass Artikel 28 zu den delegierten Rechtsakten ein guter Kompromiss ist, der auf jeden Fall noch einmal in zweiter Lesung mit dem Rat erörtert wird, um eine endgültige Einigung zu erzielen. Diese Herangehensweise steht im Einklang mit dem Bericht de Brún zum Vorschlag für eine Verordnung des Europäischen Parlaments und des Rates zur Änderung der Verordnung (EG) Nr. 998/2003 über die Veterinärbedingungen für die Verbringung von Heimtieren sowie mit dem Bericht Romeva über den Vorschlag für eine Verordnung des Europäischen Parlaments und des Rates zur Einführung einer Fangdokumentationsregelung für Roten Thun. Der Präsident (bezieht sich auf die Tatsache, dass Herr Rivellini die ihm ursprünglich zugewiesene Redezeit verlängern durfte) Herr Rivellini, ich erwarte jetzt von Ihnen, dass Sie in Ihrem Büro ein großes Foto von mir aufhängen. Ich kann Ihnen eines schicken - und ich kann es auch signieren -, als Dank dafür, was heute passiert ist. Maria Damanaki Mitglied der Kommission. - Herr Präsident, ich würde kein Foto von Ihnen aufhängen, deshalb werde ich mich kurzfassen müssen. Zunächst möchte ich Herrn Rivellini für seine Arbeit an diesem Bericht danken. Ich bin über die nachdrückliche Unterstützung des Fischereiausschusses und des Parlaments für den Kern dieses wichtigen Vorschlags sehr erfreut. Es fällt mir nicht schwer, der umfangreichen Präsentation von Herrn Rivellini zuzustimmen. Ich stimme auch darin überein, dass die Umsetzung verschiedener Maßnahmen, die die GFCM verabschiedet hat, ein entscheidender Faktor dafür ist, eine nachhaltige Bewirtschaftung der Fischereiressourcen im Mittelmeer zu gewährleisten. Wir müssen das tun, weil das Mittelmeer das wirklich braucht. Wir müssen das tun, wenn wir die biologische Vielfalt im Mittelmeer erhalten und sicherstellen wollen, dass es nicht zu einem toten Meer wird. Lassen Sie mich nur eine institutionelle Frage ansprechen, die Herr Rivellini auch angesprochen hat. Wie Sie wissen, erhalten die Empfehlungen der GFCM ab dem von der GFCM bestimmten Datum für die Europäische Union und, gemäß dem Vertrag, für die Mitgliedstaaten rechtsverbindlichen Charakter. Es ist daher eine rechtzeitige Umsetzung in EU-Recht notwendig, damit diese internationalen Maßnahmen für natürliche oder juristische Personen auf EU-Ebene direkt anwendbar werden und um damit in dieser Hinsicht die Rechtssicherheit zu gewährleisten. Wir müssen verhindern, dass die Übernahme der GFCM-Maßnahmen zu einer Sisyphusarbeit wird. Die Umsetzung der Maßnahmen, die die GFCM in den vergangenen Jahren verabschiedet hat, hängen jetzt noch von der Verabschiedung dieser Verordnung ab. Aber die GFCM wird höchstwahrscheinlich schon bald neue Abänderungen verabschieden, die innerhalb einer festgelegten Frist effektiv in EU-Recht umgesetzt werden müssen. Wir werden diese Übung also immer wieder durchführen müssen. Deshalb glaube ich, dass der Kommission Befugnisse für die Übernahme aller zukünftigen Änderungen in EU-Recht übertragen werden sollten. Ich mache mir große Sorgen, dass die Begrenzung der Befugnisse, die der Kommission übertragen werden, das Risiko einer nicht fristgerechten Übernahme erhöht. Das müssen wir verhindern. Es geht hier nicht darum, die Kompetenzen des Europäischen Parlaments in Bezug auf diese Fragen zu unterlaufen, aber wir brauchen eine rechtzeitige Übernahme. Ich befürchte, dass dies durch dieses Verfahren nicht möglich sein wird. Daher bedauere ich es, dass die Institutionen sich in Bezug auf diese wichtige Frage nicht einigen können. Ich möchte unterstreichen, dass solche Verzögerungen die Fähigkeit der EU beeinträchtigen würden, ihren internationalen Verpflichtungen nachzukommen und außerdem die Glaubwürdigkeit der EU in unseren internationalen Fischereiorganisationen untergraben würden. Ich glaube jedoch, dass wir die Verabschiedung dieser Verordnung rasch vorantreiben müssen, und begrüße daher den Standpunkt, den das Europäische Parlament vertritt, als Schritt in die richtige Richtung. Ich hoffe, dass weitere ähnliche Schritte es uns ermöglichen werden, die Blockade der Verhandlungen über den Vorschlag aufzulösen und seine Verabschiedung voranzutreiben. Gleichzeitig ist es notwendig, weiterhin über den effektivsten Weg zur Übernahme der von regionalen Fischereiorganisationen eingeführten Maßnahmen in EU-Recht nachzudenken. Wir unsererseits werden weiterhin nach besseren Lösungen suchen und laden Sie ein, sich unseren Bemühungen anzuschließen. Ich möchte noch einmal Herrn Rivellini für den Bericht und dem Ausschuss für seine Anstrengungen in Bezug auf dieses sehr wichtige Thema danken. Alain Cadec Herr Präsident, zuallererst möchte ich sagen, dass es uns hier in Straßburg wirklich gut geht. Frau Kommissarin, meine Damen und Herren, ich möchte zunächst Herrn Rivellini für seinen Bericht danken und für seine Verhandlungen mit dem Rat und der Kommission seit 2009. Da er - während der Vertrag von Lissabon und die neue Verordnung zu den Durchführungsmaßnahmen in Kraft getreten sind - auf Eis gelegt worden war, setzt dieser Bericht nun die Empfehlungen um, welche die Allgemeine Kommission für die Fischerei im Mittelmeer (GFCM; General Fisheries Commission for the Mediterranean) bei der ersten Lesung angenommen hat. Die von der GFCM angenommenen Empfehlungen bestehen darin, dass die Fangtätigkeit im Golf von Lyon bestimmten Beschränkungen unterworfen wird, und zwar bezüglich der anwendbaren Fanggeräte, der Erteilung von Genehmigungen für die zulässigen Fangtätigkeiten und den Schutz der natürlichen Lebensräume. Dieser Bericht ist von elementarer Wichtigkeit, da er für das Mittelmeer Fischereisperrgebiete festlegt. Im Hinblick auf die eingesetzten Netze gibt der Text detailliert die im Mittelmeer und im Schwarzen Meer anzuwendende Mindestmaschengröße an und verbietet den Einsatz von Dredgen und Schleppnetzen in einer Tiefe von mehr als 1 000 Metern. Diese Maßnahme freut mich natürlich. Für bestimmte Schleppnetze werden die folgenden Mindestmaschenöffnungen festgelegt: entweder Netze mit Quadratmaschen von 40 mm am Steert oder, auf ordnungsgemäß begründeten Antrag des Schiffseigners, ein 50-mm-Rautenmaschennetz mit einer anerkannten Größenselektivität, die der von Netzen mit Quadratmaschen von 40 mm mindestens gleichwertig oder höher ist. Der Berichterstatter hat auch um eine dringend benötigte Überprüfung der gegenwärtigen Verordnung zu den Durchführungsrechtsakten sowie um eine deutliche Klärung der Position des Parlaments zu diesem Thema gebeten. Dies ist auch, wovon Sie, Frau Kommissarin, gerade gesprochen haben. Die Kommission muss dem Parlament und dem Rat bis zum 30. Juni 2012 einen Bericht über die Umsetzung dieser Bestimmung, zu der sie Anpassungen vorschlagen muss, vorlegen. Ich hoffe, dass dieser Bericht noch vor der zweiten Lesung dieses Textes vorliegen wird. Kriton Arsenis Herr Präsident, Frau Kommissarin, liebe Kolleginnen und Kollegen, das Mittelmeer stellt einen sehr kleinen Teil unseres Planeten dar und macht lediglich 1 % der Meere aus, aber es ist sehr reich: es beherbergt 8 % bis 9 % der biologische Vielfalt der Meere. Die Hälfte aller europäischen Fangschiffe fischen im Mittelmeer, 60 % der Arbeit und der Beschäftigung in der Fischereiindustrie entfallen auf das Mittelmeer, und leider sind 54 % der Fische überfischt, und bei 32 % bis 36 % der Fischbestände ist die biologische Grenze überschritten. Was ist schuld daran? Offenbar, dass die Gemeinsame Fischereipolitik bis heute versagt hat, dass bei vielen Gelegenheiten unsere gemeinsamen Entscheidungen nicht umgesetzt wurden, und schuld sind vor allem die ohne Rücksicht auf die wissenschaftlichen Daten getroffenen Entscheidungen, Entscheidungen, die wir subjektiv treffen und die auf schlecht zu Ende gedachten nationalen Interessen basieren. Im Jahr 2006 versuchte die Kommission, das Problem des Mittelmeeres zu korrigieren. Wir bekamen die Verordnung zur Fischerei im Mittelmeer, aber das, was wir, die Mitgliedstaaten der Europäischen Union, tun, führt nicht zu einem Ende der Probleme. Die Fischerei im Mittelmeer und die künftigen Bestände hängen davon ab, was alle Mittelmeerländer, sowohl innerhalb als auch außerhalb der Europäischen Union, für diese gemeinsame Ressource tun, und wenn wir nicht gemeinsam handeln, ist diese Ressource unmittelbar bedroht. Wir fahren fort mit der ersten Lesung dieses Berichtes, und zu meinem Bedauern muss ich sagen, dass der Rat, welcher diesem Hohen Haus heute fernbleibt, bei der Frage nach der Umsetzung der Durchführungsmaßnahmen seltsam beharrlich war. Der Rat muss einsehen, dass der Vertrag von Lissabon umgesetzt werden muss. Außerdem sollte er das Recht des Parlamentes, an diesen Entscheidungen beteiligt zu werden und die delegierten Rechtsakte akzeptieren. Raül Romeva i Rueda im Namen der Verts/ALE-Fraktion. - Herr Präsident, die Umsetzung der Gemeinsamen Fischereipolitik (GFP) in den letzten beiden Jahrzehnten hat gezeigt, dass sich die Doppelmoral im Fischereimanagement Europas nur endlos fortsetzt, wenn man sich mit der Fischerei im Mittelmeer separat mittels Verordnungen zur Maschengröße auseinandersetzt: Atlantik gegen Mittelmeer. Dies hat zu einem chronischen Status Quo mit Misswirtschaft, mangelnder Durchsetzung und einer Überfischung des Mittelmeeres geführt. Nur wenn wir die Akteure des Mittelmeeres - vom Fischer bis hinauf zur Regierung - ebenso in die Verantwortung nehmen wie ihre Kollegen im Atlantik, so dass alle den gleichen Standards und formalen Prozessen unterliegen, können wir uns entscheidend von der Vergangenheit lösen. Weder die Tiefseeökosysteme und Fischbestände des Mittelmeeres, noch die Fischer und die Gesellschaft als Ganzes können sich ein erneutes Versagen der GFP leisten, wenn es darum geht, die Probleme der Fischerei im Mittelmeer umfassend zu lösen. Die europäische Fischerei im Mittelmeer darf nicht länger als Sonderfall betrachtet werden, und alle Aspekte der neuen GFP müssen voll und ganz für sie gelten. Das bedeutet, dass die Erhaltungspolitik mit einem neuen und vollwertigen operativen System zur Steuerung des Fischereiaufwandes der Fischerei im Mittelmeer ausgestattet werden muss. Dies sollte die gleichen Standards für die Erhaltung herbeiführen wie das seit langem bestehende operative System, das für die Fischerei im Atlantik angewandt wird. Ashley Fox im Namen der ECR-Fraktion. - Herr Präsident, zuerst möchte ich Kommissarin Damanaki für ihren kürzlich gemachten Vorschlag danken, der abstoßenden Praxis der Rückwürfe ein Ende zu setzen. In Zeiten, in denen die Fischbestände zurückgehen und in denen manch ein Mensch auf diesem Planteten nicht genug zu essen hat, ist es eine Schande, dass wir guten Fisch fangen, ihn töten und dann als Futter für die Möwen und Krabben zurück ins Meer werfen. Ich hoffe, dass diese Rechtsvorschriften unverzüglich umgesetzt werden, damit diese schändliche Praxis so bald wie möglich enden kann. Neben der jüngsten Erklärung der Kommissarin begrüße ich auch die von der GFCM gemachten Empfehlungen. Insbesondere begrüße ich die Empfehlungen im Hinblick auf die eingesetzten Netze, und hier besonders die Einführung der Mindestmaschengrößen, welche für das Mittelmeer und das Schwarze Meer gelten werden, und das Verbot von Dredgen und Schleppnetzen unterhalb der Marke von eintausend Metern. Dies wird zu einem nachhaltigeren Fischfang beitragen. Die EKR unterstützt diesen Bericht uneingeschränkt, und ich möchte Kommissarin Damanaki nochmals dafür danken, dass sie sich für eine Beendigung der Rückwürfe eingesetzt hat. Jarosław Leszek Wałęsa (PL) Herr Präsident, in der heutigen Debatte sollte betont werden, dass das Mittelmeer, weltweit einzigartig wie es ist, von Land umgeben ist, welches zu drei Kontinenten gehört. Es ist ein Knotenpunkt vieler Kulturen, denen von Mitgliedstaaten und denen vieler anderer Länder. Dies schafft eine Situation, in der die für die Europäische Union wichtigsten Fragen beim Management der Fischereiressourcen die Regulierung der den Fang betreffenden Vorschriften, die Ausgabe von Lizenzen und die Entwicklung von Methoden zur Überwachung der Schiffe in dieser Region sind. Fischfang und Seefahrt florieren hier seit über eintausend Jahren, da sie von der reichen Meeresfauna des Mittelmeeres begünstigt werden. Um das Gleichgewicht zu wahren und sicherzustellen, dass solche Güter gerecht zur Verwertung verteilt werden, sollte man Initiativen wie die, die in diesem Bericht besprochen werden, unterstützen. Ich möchte Herrn Rivellini für seinen Bericht danken, der die Prinzipien der Ressourcenverwaltung im Mittelmeer realistisch und präzise darlegt und der zum Schutz dieses sensiblen Ökosystems beitragen wird. Guido Milana (IT) Herr Präsident, Frau Kommissarin, liebe Kolleginnen und Kollegen, ich denke, diese Maßnahme wird bedeuten, dass die Fragen im Zusammenhang mit dem Mittelmeer nun in eine noch verbindlichere Phase eintreten als es durch die bis heute umgesetzten Gesetze erreicht werden konnte. Meiner Ansicht nach ist das Gesetz, auf das wir uns heute konzentrieren, weit wichtiger als die Wirkung der EU-Verordnung aus dem Jahr 2006. Ich denke, es liefert auch ein Antwort auf einige Schwächen dieser Verordnung, die, da sie unilateral ist, in weiten Teilen des Fischereiwesens den Eindruck erzeugt hat, dass die EU zwar ihren Beitrag leistet, die anderen Mittelmeerländer aber nicht. Ich denke, es ist für uns strategisch wichtig, die Angelegenheit von dieser Seite her und auf diese besondere Weise anzugehen. Ich bin der Meinung, dass die von Herrn Rivellini geleistete Arbeit, welche allgemein gelobt wurde, eine offizielle Anerkennung in dieser Sitzung verdient. Allerdings habe ich stark das Gefühl, dass der Umstand, dass wir die Fragen nicht in der ersten Lesung lösen können und eine zweite Lesung abgehalten werden wird, besonders im Hinblick auf die Auslegung von Artikel 28 dieser Verordnung, eine Frage aufwirft: Das Parlament steht diesmal auf der Seite der Kommission. Das Parlament heißt es im Grunde gut, dass diese delegierten Rechtsakte der Verantwortung der Kommission unterliegen, und da gibt es einigen Widerstand vonseiten des Rates, dessen Abwesenheit am heutigen Tage übrigens bezeichnend ist. Dieses Gesetz bedeutet, dass das Parlament nun überzeugt ist, dass die Maßnahmen zur Erhaltung der biologischen Vielfalt und zur Erhaltung der Fischgründe in diesem wichtigen Meer zu einer gesicherten Zukunft der Fischer beitragen wird. Somit denke ich, dass bei der nächste Stufe dieses Prozesses wieder der Gedanke der Mitentscheidung im Mittelpunkt stehen muss. Diese delegierten Rechtsakte werden nicht ohne Grund delegiert, und daher unterliegen sie heute der Verantwortung der Kommission; aber die internationalen Abkommen müssen, wenn sie einmal da sind, eindeutig der Verantwortung des Parlamentes unterliegen. Jim Higgins (GA) Herr Präsident, ich bin zufrieden mit diesem Bericht, und ich werde bei der Abstimmung im Parlament auf jeden Fall für ihn stimmen. Die Allgemeine Kommission für die Fischerei im Mittelmeer wurde im Jahr 1949 eingesetzt und ist auch für das Schwarze Meer zuständig. Herr Präsident, ich möchte erstens den Anmerkungen einer meiner Vorredner, Herrn Fox, auf der ganzen Linie zustimmen und die Kommissarin dafür loben, dass sie die skandalöse Praxis der Rückwürfe ein für alle Mal abschafft und verbietet. Gut gemacht, Frau Kommissarin! Das war eine sehr vernünftige Maßnahme, und wir sind Ihnen dafür äußerst dankbar. Zweitens möchte ich im Zusammenhang mit dem Thema Mittelmeer und Schwarzes Meer sagen, dass beide im wahrsten Sinne des Wortes Aquakultur und Umweltparadiese sind. Was Sie hier getan haben - oder besser, was wir getan haben - ist das Zusammenbringen aller wichtiger Elemente. So zum Beispiel: Maßnahmen zur Erhaltung, Verwaltung, Verwertung, Überwachung, Vermarktung und Durchsetzung, denn die Durchsetzung ist wichtig im Hinblick auf die Aquakultur und ihre Produkte. Was so wirklich erreicht wird, ist, dass alle verschiedenen Optionen zusammengefasst werden. Was wir bisher hatten, waren verschiedene Entschließungen und verschiedene Artikel und Verordnungen, aber was wir nun erreicht haben, fasst sie in einem einzigen, sehr vernünftigen und umfassenden Paket zusammen. Dieses Paket zeichnet sich durch zwei Dinge aus: Klarheit und Einfachheit, so dass jeder genau versteht, um was es geht. Was wir hier tun, indem wir diesen Bericht annehmen und ihn umsetzen, wird hoffentlich vereinfachte, praktikable und wirkungsvolle Rahmenbedingungen für das Mittelmeer und das Schwarze Meer schaffen. Barbara Matera (IT) Herr Präsident, liebe Kolleginnen und Kollegen, ich teile die Ansicht des Berichterstatters, dass die Fangregelungen mittels einer Vorschrift, die die von der Allgemeinen Kommission für die Fischerei im Mittelmeer erlassenen Empfehlungen umsetzen kann, vereinfacht werden müssen. Ich unterstütze die in der Gemeinsamen Fischereipolitik festgelegten Ziele und Prinzipien, aber ich bin der Meinung, dass alle Küstenmitgliedstaaten ein gesundes Gleichgewicht zwischen den sozioökonomischen Werten und dem Schutz des Ökosystems finden müssen. Daher müssen wir meiner Ansicht nach auch den Schutz der besonderen Interessen der lokalen Gemeinschaften fordern. Diese Verordnung legt peinlich genau fest, welche Fanggeräte zum Fischen in den Gewässern des GFCM-Gebietes, besonders im Mittelmeer, verwendet werden dürfen. Ich bin mir bewusst, dass das Ziel, unsere natürlichen Lebensräume zu schützen, ernste Auswirkungen auf einige Fischereigemeinden hat. Italien wartet darauf, dass die Kommission eine Ausnahme vom Fangverbot für zwei besondere Arten genehmigt, welche das Haupterzeugnis eines umfangreichen Fischereiwesens sind. Abschließend möchte ich alle Vertreter der 27 Mitgliedstaaten und die Kommission dazu aufrufen, eine flexiblere Gestaltung dieser Instrumente zu erwägen, damit das lokale Fischereiwesen eine Überlebensgrundlage hat. Maria do Céu Patrão Neves (PT) Herr Präsident, dieser Verordnungsvorschlag zielt darauf ab, die von der Allgemeinen Kommission für die Fischerei im Mittelmeer (GFCM) erlassenen Empfehlungen, welche den angemessenen Umgang mit dem Mittelmeer fördern wollen, indem sie all diejenigen, die hier Einfluss haben, zur Teilnahme und zur Übernahme von Verantwortung auffordern, in einem einzigen Dokument zusammenzufassen. Ich gratuliere dem Berichterstatter zu seiner Arbeit. Der gesunde ökologische Zustand dieses wichtigen Meeresgebiets ist das Hauptziel der GFCM, und wenn die nachhaltige Entwicklung dieses Meeres gefördert werden soll, sind zunächst eine ganze Reihe von Maßnahmen zur Erhaltung und Bewirtschaftung der biologischen Meeresschätze erforderlich; diese werden von der GFCM verfolgt und sollten die Fangpraktiken in dieser Region steuern. Die Bekämpfung der illegalen Fischerei ist eine der größten Herausforderungen, denen sich diese Erhaltungsstrategie derzeit stellen muss. Der Verordnungsvorschlag des Europäischen Parlaments und des Rates ist größtenteils überzeugend. Es ist auch wichtig, die Durchführung aller Kontroll-, Kooperations-, Informations- und Berichterstattungsmaßnahmen zu überwachen, nicht nur im Hinblick auf Schiffe unter EU-Flagge, sondern auch im Hinblick auf all jene Schiffe, die auf die Einhaltung ordnungsgemäßer Fangpraktiken achten müssen, weil sie unter der Flagge eines Mitgliedstaates von einer Vertragspartei dieser GFCM fahren. Die ordnungsgemäße Umsetzung der Empfehlungen, die in Kraft treten werden, wenn dieser Verordnungsvorschlag angenommen wird, wird das Erreichen der genannten Ziele ermöglichen und gleichzeitig die Gleichbehandlung der in diesen Fischgründen aktiven Flotten sicherstellen. João Ferreira (PT) Herr Präsident, wir möchten die Aufmerksamkeit hier auf einen Aspekt dieses Verordnungsvorschlages lenken, den wir für äußerst wichtig halten und den wir leider nicht akzeptieren können. Die Wichtigkeit der multilateralen Zusammenarbeit für die angemessene Erhaltung lebender aquatischer Ressourcen stellen wir nicht in Frage, ganz im Gegenteil. Allerdings zielt dieser Vorschlag darauf ab, der Kommission das Recht zu übertragen, Rechtsakte für Gebiete zu beschließen, die, wie im Falle der Republik Zypern, mit der Hoheitsgewalt eines Mitgliedstaates und seiner ausschließlichen Wirtschaftszone kollidieren. Dieser Umstand ist umso ernster, als, wie wir wissen, die Souveränität dieses Gebietes derzeit in illegaler Weise von einem dritten Land, einem Beitrittskandidaten, bedroht wird, was das Thema zu einer sehr sensiblen politischen Angelegenheit macht. In der gegenwärtigen Form greift der Vorschlag in das legitime Recht eines Mitgliedstaates ein, die auf dem Meeresboden und im dazugehörigen Meeresuntergrund seiner ausschließlichen Wirtschaftszone vorkommenden natürlichen Ressourcen zu nutzen, was im Seerechtsübereinkommen der Vereinten Nationen anerkannt wird. Daher rufen wir Sie dazu auf, unseren Vorschlag, den Anwendungsbereich der delegierten Rechtsakte einzuschränken, zu unterstützen, indem Sie gegen den Paragraphen stimmen, zu dem wir eine gesonderte namentliche Abstimmung beantragt haben. Maria Damanaki Mitglied der Kommission. - Herr Präsident, ich möchte Ihnen allen für Ihre Beiträge danken und zwei kurze Anmerkungen machen. Ich stimme den Damen und Herren Abgeordneten zu, die betont haben, dass wir jetzt vor allem eine gute Umsetzung der Verordnung zum Mittelmeer brauchen. Diese Verordnung ist erst seit sehr kurzer Zeit in Kraft, und wir sollten ihr Zeit geben, Erfolge zu zeigen. Ich sehe keinen Weg, sie jetzt zu ändern oder mehr Abweichungen zu verlangen. Diese Verordnung ist sehr flexibel. Die Mitgliedstaaten müssen die Regeln befolgen, wenn Sie Abweichungen von dieser Verordnung wollen. Zweitens brauchen wir im Hinblick auf das Mittelmeer vor allem - und ich stimme mit den Damen und Herren Abgeordneten überein, die dies zur Sprache gebracht haben - eine ähnliche Situation wie im Hinblick auf andere Meere. Es ist offensichtlich, dass das Mittelmeer Regulierung braucht. Im Rahmen der CFP-Reform müssen wir Fortschritte machen und einen schrittweisen Ansatz verfolgen, um dem Mittelmeer denselben Status zu geben wie anderen Seebecken in und um Europa.-- Und schließlich: Die Idee der Kommission, die Entscheidungen der internationalen Gremien, in denen die EU vertreten ist, im Rahmen delegierter Rechtsakte umzusetzen, hat in keiner Weise Auswirkungen auf die Souveränität der Mitgliedstaaten. Im Gegenteil, wir wollen ja gerade, dass es möglich ist, diese Entscheidungen leichter in EU-Recht zu übertragen. Der Präsident Die Aussprache wird geschlossen. Die Abstimmung findet morgen statt (Dienstag, 8. März 2011).
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Pidulik istung - Prantsusmaa President President Sarkozy, kaasparlamendiliikmed, daamid ja härrad, Euroopa Parlamendil on rõõm teid tervitada Prantsuse Vabariigi presidendina tänasel pidulikul istungil Strasbourgis. Teie visiit teeb sellele institutsioonile suurt au ja ma võin kinnitada, et teie külaskäiku on täiskoja liikmed oodanud, millest annab tunnistust täna siia kogunenud parlamendiliikmete suur arv. Presidendivalimiste kampaania käigus ja hiljem 6. mail, teie valimise ajal, kinnitasite te pidevalt ja kindlameelselt, et üks teie võtmeprioriteet on Euroopa ülesehitus ja sellest tulenevalt on see ka üks Prantsusmaa valitsuse põhimuresid. President (DE) Austatud Prantsusmaa president, juba aastal 1849 avaldas suur Prantsuse kirjanik Victor Hugo arvamust, et Euroopa riikide liit oleks kasulik. Möödunud saja aasta jooksul on Euroopa integratsiooni ajaloos edu saavutatud ning on tehtud olulise tähtsusega algatusi, kuhu prantslased on andnud märkimisväärse panuse. Need hõlmavad ei midagi vähemat kui tänapäevase Euroopa Liidu lätteid, mis on Robert Schumani poolt 1950. aastal avaldatud kava tulemus. Robert Schuman tegi tihedat koostööd Jean Monnet'ga. Kuna oleme kogunenud Strasbourgis, siis sooviksin avaldada lugupidamist Pierre Pflimlinile, kes oli Prantsusmaa peaminister, Euroopa Parlamendi president ja paljude aastate vältel Strasbourgi linnapea. On väga valus, et just Prantsusmaa kodanikud lükkasid referendumil tagasi põhiseaduse lepingu eelnõu, milles leidus nii palju tähtsaid vastuseid Euroopa tuleviku jaoks. Vahetult enne teie valimist, härra president, väljendusite te selgesti, et teete riigipeana kõik võimaliku, et tuua Prantsusmaa tagasi Euroopa pealavale. Kahtlemata näitasite te viivitamatult ja kindlameelselt nimetatud otsust oma panusega lahenduse leidmiseks läbirääkimistel reformilepingu üle ja toetusega tollase Euroopa Ülemkogu eesistuja, kantsler Angela Merkeli sellesuunalistele jõupingutustele. Härra president, lubage lõpetuseks meenutada, et peale valimisvõitu kutsusite mind esimese mitte-prantslasest külalisena Élysée paleesse. Ma sooviksin kasutada võimalust Euroopa Parlamendi nimel teid veel kord tänada kutse eest, sest sellega näitasite te mitte üksnes oma pühendumust Euroopale, vaid ka seda - ja see on tähtis -, et te hindate kõrgelt Euroopa Parlamenti Euroopa Liidu rahvaste esindajana. (Aplaus) Härra president, 2. juulil, paar nädalat pärast teie valimist, pöördusite te Strasbourgi elanike poole sõnadega: "Ma tahan, et Prantsusmaa võtaks endale oma vastutuse, ja ma tahan, et kõik Euroopa kodanikud saaksid teadlikuks oma vastutusest ajaloo ees. Ma tahan alustada arutelusid, esitada küsimusi ja ma tahan need probleemid käsile võtta.” Härra president, ootame innukalt teie kõnet. Tohin ma paluda teid pöörduda Euroopa Parlamendi poole. (Aplaus) Nicolas Sarkozy Prantsuse Vabariigi president. - Austatud Euroopa Parlamendi president, parlamendiliikmed, austatud komisjoni president, mu daamid ja härrad, tänan, et te kutsusite mind kõnelema paigas, kus tuksub Euroopa demokraatia süda. Tänan teid võimaluse eest teha seda praegu, kui Euroopa on jälle jõudu kogumas ja liigub edasi pärast seda kui tundus, et ta on kõikuma löönud. Olen tänulik, et andsite mulle võimaluse taas kord teie ees kinnitada Prantsusmaa pühendumist Euroopale ja selgelt kinnitada, et põhiseaduse lepingule öeldud "ei" polnud prantsuse rahva jaoks Euroopast loobumise väljendus, vaid väljendas pigem nende suuremaid nõudmisi Euroopa suhtes. (Aplaus) Euroopa ülesehitamist on algusest peale kandnud ootused. Rahvad ootavad, et Euroopa täidaks need ootused ning see on meie kõigi vastutus. Oodatakse rahu, vendlust, edasiminekut. Need ootused kasvasid välja 20. sajandi suurtest tragöödiatest, miljonite meeste, naiste ja laste verest ja pisaratest. Need ootused on sündinud hiiglaslikest kannatustest. Loodetakse, et Euroopa rahvad ei sõdi enam kunagi üksteisega, et me ei pea nägema Euroopa pinnal katseid vallutada, domineerida ja hävitada, mis viisid meie rahvad materiaalse ja moraalse hävingu äärele. Euroopa idee sündis just seetõttu, et suured eurooplased ulatasid üksteisele käe üle piiride, mille pärast oli surnud väga palju inimesi. Neile järgnesid rahvad, kes olid palju kannatanud otsustades, et vihkamise ajastu on lõppenud ja valitsevaks peab saama sõprus. Euroopa ülesehitamine sai võimalikuks tänu sellele, et inimesed olid kohkunud sellest, mis nad olid korda saatnud. Nad keeldusid edasi võitlemast, mõistes hingepõhjas, et uus sõda oleks saatuslik. Selle asemel otsustasid nad üksteist armastada ja mõista ning töötada koos ühise tuleviku nimel. Euroopa ülesehitamist tuleb mõista sellena nagu see on - moraalse, poliitilise ja vaimse vajadusena. Euroopa ülesehitus on Euroopa rahvaste ühise tahte väljendus, rahvaste, kes jagavad ühiseid väärtusi ja ühist tsivilisatsiooni ning kes soovivad, et need väärtused püsima jääks ja tsivilisatsioon edasi elaks. Euroopa ei saa üksnes toimida kui masin. Euroopa ei saa toimida haldusliku masinavärgina. Euroopa ei saa olla õiguslik masin, mis töötab välja norme, määrusi ja direktiive, masin, mis tugineb protseduuridele ja reeglitele. Euroopat ei saa hoida lahus igapäevaelust, inimeste tunnetest ja mõtetest. Euroopa saab olla reaalsus ja jääda püsima ainult siis, kui ta on miljonite meeste ja naiste jaoks nende veendumustest sõltumata elav, kõneleb nende keeles, annab neile lootust paremale elule ja paremale maailmale. Euroopa peab olema suur ideaal või ta lakkab olemast. Kui rahvad ütlevad "ei", pole meil õigust öelda, et nad eksivad. Tuleks esitada küsimus, miks nad ütlesid "ei". Me kõik teame - mina muuseas hääletasin poolt -, et Prantsusmaa ja Hollandi vastuhääled väljendasid kahjuks palju enamat kui ühe tähtsa teksti tagasilükkamist. Me kõik teame, et see "ei" oli äärmiselt nähtav märk väga sügavast usalduskriisist, mida ei tohi tähelepanuta jätta, millele tuleb leida lahendus. Kõik kes armastavad Euroopat peavad võtma väga tõsiselt vastuhäält, mis tuli kahelt Euroopa Liidu asutajarahvalt, kes on Euroopa ideed alati toetanud. Vastuhäälega väljendasid need rahvad oma tõsist muret - miljonid mehed ja naised Euroopas olid hakanud lootust kaotama. Miks? Sellepärast, et nad tundsid, et Euroopa ei taga neile enam piisavat kaitset. Neile tundus, et Euroopa on nende eluraskuste suhtes ükskõikseks muutunud. Kas see tunne on põhjendatud või mitte, ei olegi oluline. Ma olen veendunud, et miljonid mehed ja naised mis tahes riikidest jagavad seda suhtumist. See "ei" oli hävitava tähendusega. See paiskas Euroopa tema ajaloo kõige tõsisemasse kriisi. Kuid kriis, mis oleks võinud Euroopa hävitada osutus ühtlasi kasulikuks, ärgitades Euroopale pühendunud inimesi kriisi põhjuste üle mõtlema. Alates Euroopa Söe- ja Teraseühenduse loomisest on kõik Euroopas saavutatu väga väljapaistev. Meie kõik siin oleme nende rahvaste esindajad, kes on üksteist vihanud, üksteist hävitada püüdnud ja sajandeid üksteisega sõdinud. Euroopa Liidu algusaegadel lausus suur eurooplane ja Euroopa Parlamentaarse Assamblee esimene president Paul-Henri Spaak kõikehõlmavad ja surematud sõnad: "Me ei tohi midagi unustada, see oleks pühaduseteotus, kuid me tegime otsuse võtta vastu suur väljakutse, mis edu korral peaks võimaldama kaitsta seda, mis on meile kõige kallim ja kõikidele ühine”. Vaatamata loendamatutele raskustele on see suur ettevõtmine kestnud juba pool sajandit. Selles on tähtis osa parlamentaarsetel assambleedel. Lubage mul siinkohal avaldada austust kõigile neile, kes nendes osalesid, kuna nad esindasid Euroopa kodanikke kogu nende mitmekesisuses. Ma usun, et mitmekesisus on midagi, mida me ei tohiks peljata. Seda tuleks au sees hoida, see on meie suurim rikkus. Demokraatia on arutelu, see on seisukohtade mitmekesisus. See on vastand süsteemile, kus kõik on kohustatud mõtlema ühtemoodi. Euroopa hääbuks, kui me kõik peaksime samamoodi mõtlema ja neid, kes mõtlevad erinevalt peetaks halbadeks eurooplasteks. Ei ole olemas halbu eurooplasi. On Euroopa ja me peame kaasama kõik sellesse Euroopasse. Ma usun arvamustevahetusse, ma usun aruteludesse. See on põhjus, miks ma olen alati eelistanud häälteenamust ühehäälsusele. Ühehäälsus on süsteem, mis võimaldab vähestel oma arvamust kõigile peale suruda. Ühehäälsus tagab selle, et me ei võta kunagi vastu suuri ega julgeid otsuseid ja väldime igasuguseid riske järgides neid, kes ootavad Euroopalt kõige vähem. Ühehäälsus tähistab suutmatust. Ühehäälsus tähendab võimetust tegutseda. See tähendab, et on võimatu muuta seda, mis on otsustatud ja sel põhjusel toetasin ma lihtsustatud leppes enamushääletuse laiendamist. Ma usun demokraatiasse. Ma usun, et Euroopa peab olema võimalikult demokraatlik. Sellepärast olen ma alati leidnud, et aruteludest loobudes, kriitikat lämmatades ja oma erimeelsusi alla surudes teeme me Euroopale kahju. Olen veendunud, et Euroopa vajab rohkem arutelusid, rohkem demokraatiat ja rohkem poliitikat. Euroopa suutis ummikseisust pääseda seetõttu, et olukorra tõsidusest teadlikena võtsid riigipead ja valitsusjuhid Brüsseli tippkohtumisel vastu poliitilise otsuse. Sel korral suutis eri riigi- ja valitsusjuhtide poliitiline tahe kõrvale tõrjuda kõik seni ületamatuna tundunud takistused. Mida see poliitika endast kujutas? See tähendas põhiseadusprojekti läbikukkumise tunnistamist. See tähendas vastu hääletanud prantslastele lihtsustatud leppe pakkumist, et Euroopa ummikseisust välja toomiseks lepe Prantsusmaa parlamendis ratifitseerida nagu ma oma valimiskampaanias kinnitasin. Rahvas andis mulle selleks volituse. (Aplaus) Lubage mul lisada, et rääkides Euroopa Parlamendist kui kohast, kus tuksub Euroopa demokraatia süda, tundub imelik, kui samas öeldakse, et Prantsusmaal ei oleks parlamendis ratifitseerimine demokraatlik. Prantsuse parlament on täpselt samasugune demokraatia kandja nagu Euroopa Parlament! (Aplaus) Riikidele, kes leppe ratifitseerisid, tähendas see poliitika nõusolekut alustada läbirääkimisi uue, vähem ambitsioonika teksti üle. Tahan neile ning samuti siinviibivatele põhiseadusprojekti toetanud parlamendiliikmetele väljendada oma lugupidamist. Me suutsime Euroopa ummikseisust välja tuua tänu vastu hääletanud riikide jõupingutustele. Ma tahaksin avaldada austust nendele teie hulgast, kes olid põhiseaduse lepingu poolt, kuid nõustusid siiski uue leppe üle läbi rääkima. Euroopa suutis kriisist väljuda tänu mõlema poole heale tahtele. Lihtsustatud lepe on Euroopa poliitiline võit. See on Euroopa eneseteadvuse poliitiline väljendus. Oma vastutusest teadlikuna tahan öelda, et oleks siiski ekslik uskuda, et lihtsustatud leppe vastuvõtmisega on Euroopas kõik lahendatud, me võime rahulikult hinge tõmmata ja enam ei ole lahendust vajavaid küsimusi. Lihtsustatud lepe lahendab institutsioonilise kriisi, aga mitte Euroopa poliitilist ega moraalset kriisi. See võimaldab Euroopas otsuseid vastu võtta ja tegutseda, kuid jätab tulemused ja eesmärgid selgusetuks. Selle põhjal ei ole võimalik ette näha, missuguseks kujuneb homne Euroopa ja kuidas aitab tuleviku Euroopa kaasa kodanike elu parandamisele. Neile, kelle usk Euroopasse on kadunud, ei anna lihtsustatud lepe vähimatki põhjust selle usu taastamiseks. Institutsioonilised probleemid on lahendatud. Järgmisena on vaja lahendada poliitilised küsimused. Need tuleb esitada julgelt ja arutleda nende üle tabuta. Euroopa on valinud demokraatia ja demokraatias peab olema võimalik aru pidada mis tahes teemavaldkondade üle - eelarvepoliitika, kaubanduspoliitika, rahanduspoliitika, tööstuspoliitika, maksupoliitika - kõigi poliitikasuundade üle, ükskõik mida need puudutaksid. Muul viisil ei ole mõtet öelda, et me soovime demokraatlikku Euroopat. Nicolas Sarkozy, Prantsuse Vabariigi president. - Euroopa on valinud demokraatia ja demokraatias ei tohi mingil juhul sõltumatust vastutustundetusega segi ajada. Keegi ei tohiks iseseisvust põhjenduseks tuues aruandlusest, selgitustest või ametliku kontrolli läbiviimisest keelduda. Demokraatias on poliitiline vastutus kõikehõlmav ja esmatähtis põhimõte. Euroopa demokraatias peab meil olema võimalik arutada Euroopa eesmärke. Ma tegin ettepaneku luua tarkade klubi, kes mõtleks tuleviku peale. Ma arvan, et me peaksime kõik koos arutlema, missugused on Euroopa võimalikud tulevikumudelid, kuna erinevaid teid on mitmeid. Kuidas me saaksimegi valida õige tee, kui me keeldume variante läbi arutamast. Euroopa demokraatias peame me saama rääkida Euroopa identiteedist ja rahvuslikest identiteetidest. Me peame saama arutleda selle üle, kuidas Euroopa rajab oma identiteedi ja seda kaitseb. Meil peab olema võimalik läbi arutada see, kuidas Euroopa kaitseb oma rahvuslikke identiteete, mis on Euroopa rikkuseks. Me ei tohiks peljata identiteete. Soov säilitada oma identiteet ei ole haigus. Ainult juhul, kui identiteet on ohtu sattunud ja seda rünnatakse, võib see kaitsepositsioonile asudes muutuda agressiivseks ja ohtlikuks. Euroopa rahvad elavad praegu läbi väga sügavat identiteedikriisi. Tegemist on kriisiga, mis puudutab nii meie rahvusi kui kõigile eurooplastele ühist tsivilisatsiooniideed, mis Euroopat ühendab. See kriis on seotud üleilmastumisega ja maailma kaubanduslikuks muutumisega. Euroopa Liidu rajajate mõte alustada liidu loomist majandusest, söest ja terasest ning kaubandusest, oli geniaalne. Kuid poliitika ei ole jõudnud majandusega ja veelgi vähem kultuuriga sammu pidada. Euroopa kultuuriaspekti tähelepanuta jätmine oli suur viga. (Aplaus) Maailmas, mida ähvardab ühtlustamine, maailmas, mida valitseb tehnika ja kus kaubanduslikud väärtused kaaluvad üles kõik muud väärtused, ei saa Euroopa jääda inimeste silmis Euroopaks, kui ta ei kaitse tsivilisatsiooni loodud väärtusi, vaimseid väärtusi. Euroopa peaks tegema kõik selleks, et kaitsta kultuurilist mitmekesisust. Kuid mida me kultuurilist mitmekesisust silmas pidades kaitseme, kui me pole oma identiteeti säilitanud? Euroopa peab toimima nii, et temas ei nähta ohtu identiteedile, pigem midagi, mis seda kaitseb, mis aitab sellel püsima jääda. Moraalsel tasandil on ka inimõigused osa Euroopa identiteedist. Iga kord, kui inimesi kusagil maailmas rõhutakse, taga kiusatakse ja ekspluateeritakse ning lapsi ahistatakse, on Euroopa kohus nende eest seista, sest inimõigusi kaitstes on Euroopa truu iseendale. Euroopa peab kõigis maailma piirkondades selgitama oma seisukohti inimõiguste osas. (Aplaus) Ma tahaksin lisada, et kõik need, kes lepingu saamise huvides inimõigusi ei kaitsnud, on praeguseks lepingud kaotanud ja kaotanud just väärtuse mõistes. (Aplaus) Euroopa demokraatias ei tohi karta sõna "kaitsmine”. Kui me ei soovi, et ebaausa konkurentsi ja dumpingu ohvriks olemisest tüdinenud inimesed hakkaksid ühel päeval suletust ja protektsionismi nõudma, peab meil olema piisavalt julgust rääkida sellest, mida peaks endast kujutama tõeline Euroopa Ühenduse eelistamine. Me peame olema suutelised ennast kaitsma samaväärselt teistega. Me peame end varustama samasuguste kaitsemehhanismidega nagu teised. Kas ei peaks Euroopal olema samasugune õigus ennast dumpingu vastu kaitsta, kui teistel maailma piirkondadel? Kui kõigil riikidel on kaubavahetuspoliitika, miks siis mitte Euroopal? Kui teised riigid võivad osa oma riigihanketurust jätta ainult VKEde kasutada, miks mitte Euroopa? Kui teised riigid rakendavad tööstuspoliitikat, miks ei peaks Euroopa seda tegema? Kui teised riigid oma põllumehi kaitsevad, miks ei peaks oma põllumehi kaitsma Euroopa? (Aplaus) Euroopa ei soovi protektsionismi, aga Euroopa peab nõudma samaväärseid tingimusi. Euroopa ei soovi protektsionismi, aga Euroopal on kohustus tagada oma energeetiline sõltumatus ja sõltumatus toiduainete osas. Euroopa peab olema eeskujuks võitluses kliima soojenemise vastu, aga ta ei saa nõustuda ebaausa konkurentsiga riikide poolt, kes ei sea oma ettevõtetele mingeid keskkonnaalaseid kohustusi. (Aplaus) Euroopa peab konkurentsi väga tähtsaks, aga ta ei saa olla ainuke maailmas, kes sellest kultuse teeb. Sellepärast otsustatigi Brüsseli tippkohtumisel, et konkurents on Euroopale vahend, mitte eesmärk iseeneses. Euroopa on valinud kapitalismi ja turumajanduse, aga see ei tähenda kõikelubatavust ja finantskapitalismi, mis soosib ettevõtjate ja töötajate asemel spekuleerijaid ja aktsionäre. (Aplaus) Euroopa kapitalism on alati olnud pigem ettevõtjate ja tootjate kapitalism kui spekuleerimise ja aktsiaturgude kauplejate kapitalism. Ma olen täiesti veendunud, et Euroopal on tähtis roll finantskapitalismi moraalinormide paikapanemisel. Euroopa ei saa nõustuda, et mõningad spekulandid seavad ohtu ülemaailmse konkurentsi põhimõtted nagu me võisime näha kõrge riskitasemega laenuturu kriisi puhul. (Aplaus) Meil kõigil on nendes küsimustes erisugused ideed ja seisukohad, seepärast peamegi nende üle arutlema. Neid küsimusi tuleb arutada senikaua, kuni meil õnnestub saavutada kompromiss, millele saab rajada ühtse poliitika. Kõik need teemad kuuluvad Prantsusmaa tulevase eesistumise prioriteetide hulka. On palju muidki teemasid, mis tuleks läbi arutada: ühise põllumajanduspoliitika ümberkujundamine, keskkonnamaksude, taastuvenergia tootmise ja energia kokkuhoiuga seonduvad küsimused ning kaitseküsimused. Kuidas Euroopa saaks olla sõltumatu ja omada maailmas poliitilist mõju? Kuidas saaks Euroopa kaasa aidata rahu ja stabiilsuse tagamisele maailmas, kui ta ei ole ise suuteline oma turvalisust tagama? Kuidas me suudame täita oma kohustusi Euroopa ees, kui me ei suuda arutada Euroopa kaitsesüsteeme ja Atlandi liidu uuendamist puudutavaid küsimusi? Mida tähendavad meie Euroopa tasandil võetud kohustused, kui me ei tee pingutusi kaitse tagamiseks? ESTÜ asutamislepingu ja lihtsustatud leppe vahelise aja jooksul on Euroopa rahvaste vahel tekkinud solidaarsus. Seda on võimalik näha regionaalpoliitikas, kuid see peaks kajastuma ka kaitsepoliitikas. Samuti peaks see leidma väljenduse Euroopa sisserändepoliitikas. Euroopas, kus inimesed võivad vabalt liikmesriikide vahel liikuda, saab see olla ainult ühine sisserändepoliitika. Me ei saa olla Schengeni ruumi partnerid, teisi riike õigusaktide kehtestamise osas teavitamata, sest õigusaktide muutmine ühes riigis mõjutab kõiki teisi Schengeni alasse kuuluvaid riike. (Aplaus) Kui mind valiti Prantsuse Vabariigi presidendiks, oli minu prioriteediks taastada Prantsusmaa koht Euroopa integratsiooni keskmes. Ma soovin, et Prantsusmaa saaks üle oma kahtlustest ja panustaks rohkem Euroopasse. Ma olen täiesti teadlik, et Prantsusmaa ei saavuta kõigis küsimustes meelepärast lahendust, aga minu sooviks on, et Prantsusmaa leiaks taas oma koha Euroopas. Ma olen taas alustanud dialoogi Euroopa institutsioonidega ja tahan tänada president Barrosot Prantsusmaa ja Euroopa Komisjoni vahel loodud usalduslike suhete eest. Prantsusmaa poliitika eesmärgiks on teha tihedat usaldusel põhinevat koostööd Euroopa institutsioonidega - Euroopa Parlamendi ja Euroopa Komisjoniga. Omalt poolt teen kõik selleks, et igaüks tunnetaks selles oma kohta. Ma teen kõik selleks, et Ühendkuningriik ratifitseeriks lihtsustatud leppe, sest Euroopal on Ühendkuningriiki vaja ... (Aplaus) Ma teen kõik minust sõltuva dialoogi edendamiseks idapoolsete riikidega, kus on tihti tekkinud õigustatud tunne, et neid ei ole piisavalt kuulda võetud. Neil ei ole seetõttu vähem õigusi, et ajalugu sundis neid Euroopa rahvaid Euroopa Liiduga ühinema hiljem. Neil on samasugused õigused kui Euroopa Liidu asutajariikidel. See ongi Euroopa vaim. (Aplaus) Samast vaimust kantuna pakkusin ma välja ka Vahemere Liidu loomise. Ma ei soovi, et keegi kõrvale jääks ja ma kavatsen oma otsustes tugineda Barcelonas tehtud tööle. Kuid Barcelonas tehtu ei ole piisav. Meil on vaja uusi ambitsioone. Minu sooviks on see, et Prantsusmaa aitaks kaasa Euroopa kiiremale arengule, sest kui Prantsusmaal läheb hästi, saab sellest kasu kogu Euroopa. Euroopa mastaabis ei ole kellegi huvides nõrk, arenguraskustes Prantsusmaa. Keegi ei ole huvitatud Prantsusmaast, mille areng läheb allamäge, mis vaevleb identiteedikriisi käes, julgemata vaadata tulevikku. Ma olen alustanud reformiprogrammi läbiviimist. Nende reformide läbikukkumine ei ole Euroopa huvides, sest tänu nendele saab Prantsusmaa korda seada riigi rahanduse ja täita oma kohustusi. Prantsusmaa kodanikud andsid neile reformidele oma heakskiidu. Ma rääkisin sellest enne valimisi ja jälgin hoolega, et reformide läbiviimine oleks täielik. Selle eesmärgi teostamisel ei saa mind miski takistada. Minu arvates on see parim, mida Prantsusmaa saab Euroopa heaks teha. Mu daamid ja härrad, siin Strasbourgi linnas, mis on väga südamelähedane prantslastele ja seostub kõikide eurooplaste jaoks siinse assamblee, siinse parlamendiga, kus hoitakse elavana demokraatliku arutluse traditsioone, seistes sellel poodiumil, meenutan ma 1979. aasta esimese otsevalitud Euroopa Parlamentaarse Assamblee esimest presidenti Simone Veili, kes siin nii tihti kõneles. Tahaksin avaldada talle austust selle eest, mis ta on Euroopa heaks teinud, mis ta on naiste heaks teinud. Ta võitles selle eest, et naiste õigusi ja väärikust austatakse ning parlament on jäänud tema põhimõtetele truuks. Simone Veil ütles: "Ükskõik missugused on meie erinevused, ma usun, et me jagame sama soovi luua selline ühiskond, mis tugineb meie ühisele pärandile ja austusele ühiste inimlike väärtuste vastu. Sellest vaimust kantuna kutsun ma teid üles meie ees seisvaid ülesandeid seltsimehelikult lahendama”. Need sõnad on ka minu sõnad. Neis kõlab väljakutse. Need väljakutsed on samad, millele meie kodanikud Euroopalt lahendust ootavad. Me ei saa rohkem aega kaotada. Euroopa on viimase kümne aasta jooksul juba liiga palju aega raisanud. Me ei saa kaotada rohkem aega tagamaks, et inimeste usk Euroopasse kord jälle taastub. Te võite kindlad olla Prantsusmaa kõikumatule pühendumisele Euroopale. (Parlamendiliikmed aplodeerisid kõnelejale püsti seistes) President President Sarkozy, ma soovin teid tänada nende siiraste ja läbinisti euroopalike mõtete eest. Te näitasite taas kindlat veendumust Euroopa suhtes ning enda ja Prantsusmaa elanike pühendumust Euroopa protsessile. Me ootame usalduslikult Prantsusmaa eesistumise aega, mis algab Euroopa Liidu tuleviku seisukohalt võtmehetkel, kui Euroopa riigid ratifitseerivad reformilepingu. Ma olen veendunud, et seda perioodi iseloomustab suur edu teel rahu ja solidaarsuse Euroopasse. Euroopa Parlament Euroopa Liidu kodanike esindajana seisab teie kõrval selles ettevõtmises ja loodab teha tihedat koostööd, et tagada teie eesistumisaja edukus ja sellest tulenevalt kasulikkus Euroopa rahvastele. President Sarkozy, parlament soovib teile edu, nii Prantsusmaale kui ka Euroopa mandri ühteliitmisele. Tänan teid. (Pidulik istung lõppes kell 12.40.)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
16. De rol en de effectiviteit van het cohesiebeleid bij het verminderen van ongelijkheid in de armste regio's van de EU (stemming) - Verslag-Geringer de Oedenberg De Voorzitter Ik wens u allen een aangenaam reces na afloop van de stemmingen van vanmiddag. Marcin Libicki (PL) Mijneer de Voorzitter, ik wil uw aandacht vestigen op het feit dat ik geen verantwoording kan nemen voor het eerste deel van de stemmingen over het verslag-Barsi-Pataky, omdat er op dat moment de naam van de vorige rapporteur, de heer Cramer, nog op het bord getoond werd. Daarom heb ik mij misschien vergist bij de stemming over het verslag Barsi-Pataky. De Voorzitter Het zal opgenomen worden in de notulen.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
1. Iraque: a pena de morte (incluindo o caso de Tariq Aziz) e os ataques contra as comunidades cristãs ( Véronique De Keyser Senhora Presidente, permita-me que peça ao senhor deputado Mauro para precisar o verdadeiro alcance da alteração que acaba de apresentar e, em particular, a razão por que incide exclusivamente sobre os cristãos. Mario Mauro (IT) Senhora Presidente, Senhoras e Senhores Deputados, friso que não é minha intenção afirmar que os cristãos são mais merecedores do estatuto de minoria do que outras minorias. Todavia, o facto é que, nesta fase do debate no Iraque, há em cima da mesa uma proposta para concentrar todos os cristãos numa única província. Isso é claramente inaceitável, porque estaríamos a condenar os cristãos de Kirkuk, de Mosul e de Bagdade à guetização. A este respeito, esperamos obter um compromisso das instituições europeias e, ulteriormente, iremos transpor esta clarificação para o relatório da Comissão dos Assuntos Externos sobre o Iraque.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
3. Mobilisation du Fonds européen d'ajustement à la mondialisation (vote) - Rapport Reimer Böge - Avant le vote: Reimer Böge rapporteur. - (DE) Madame la Présidente, puis-je vous demander de vous assurer que les députés soient assis pour le vote, car nous avons besoin des majorités prescrites. C'est très important pour les trois prochains rapports, autrement, nous aurons un problème demain lors du vote sur le budget pour 2008. Je vous demanderais donc de prier mes collègues députés de bien vouloir s'asseoir et de participer au vote, faute de quoi nous serons confrontés à un grave problème. La Présidente - (EN) Merci, Monsieur Böge, vous avez absolument raison. Puis-je demander aux collègues qui ne sont pas encore assis de venir prendre place? Nous avons des votes par appel nominal qui requièrent une majorité qualifiée. Ce sont des votes importants. Je vous en prie, pouvez-vous vous installer à vos places?
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Mejora de la seguridad y de la salud en el trabajo de la trabajadora embarazada, que haya dado a luz o en período de lactancia - Trabajadoras en situación precaria (debate) Presidente El siguiente punto es el debate conjunto sobre: el informe elaborado por Edite Estrela, en nombre de la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género, sobre la propuesta de Directiva del Parlamento Europeo y del Consejo por la que se modifica la Directiva 92/85/CEE del Consejo, relativa a la aplicación de medidas para promover la mejora de la seguridad y de la salud en el trabajo de la trabajadora embarazada, que haya dado a luz o e período de lactancia - C6-0340/2008 -, y el informe elaborado por Britta Thomsen, en nombre de la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género, sobre las trabajadoras en situación precaria. Edite Estrela En primer lugar, quiero dar las gracias a los ponentes de opinión de la Comisión de Empleo y Asuntos Sociales por su colaboración y también por el trabajo que hemos conseguido realizar juntos. Quisiera dar las gracias también a muchas organizaciones no gubernamentales y sindicatos, a los expertos que participaron en el taller de presentación del estudio de impacto financiero, a las secretarías de la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género y de mi grupo político, al Departamento de Políticas del Parlamento Europeo y a mis ayudantes. Todos han demostrado ser incansables, además de un alto nivel de competencias y profesionalidad. Esta Directiva ya tiene 18 años y no está actualizada. El proceso de revisión ha sido largo y complicado. Ahora es el momento de que el Parlamento decida, sin demora, cumplir con las expectativas y necesidades de las familias europeas. Las propuestas adoptadas por la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género garantizan los objetivos individuales derivados de la ampliación del fundamento jurídico: la defensa de la salud y la seguridad en el trabajo de las trabajadoras que están embarazadas, que hayan dado a luz o en período de lactancia, y la promoción de la igualdad de género y la conciliación de la vida profesional y familiar. Al mismo tiempo, esto ayudará a frenar el declive demográfico de las últimas décadas. Hace cien años, la población europea ascendía al 15 % de la población mundial. Sin embargo, en 2050, no se espera que constituya más del 5 %. El envejecimiento y la consiguiente reducción de la población activa socavan la sostenibilidad de los sistemas de seguridad social y el crecimiento económico en sí. Por esta razón, la maternidad no puede ser vista como una enfermedad o una carga para la economía, sino más bien como un servicio a la sociedad. La duración de la baja por maternidad en los 27 Estados miembros varía entre las 14 y 52 semanas, y la retribución de estas bajas también es muy variada, pagándose el 100 % de los ingresos sólo en 13 países. Me doy cuenta de que el clima económico actual no es favorable a aumentar el gasto social, pero esto es una buena inversión en nuestro futuro colectivo, y no tiene los altos costes que muchos dicen. El estudio de impacto financiero llega a la conclusión de que los costes de la propuesta de la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género quedarán completamente cubiertos si contribuye a un aumento de sólo el 1 % en la participación de la mujer en el mercado de trabajo. Estas propuestas son equilibradas y viables, de acuerdo con las recomendaciones de la Organización Internacional del Trabajo y la Organización Mundial de la Salud. Veinte semanas es un tiempo suficiente para ayudar a las mujeres a recuperarse del parto, fomentar la lactancia materna y permitir que se establezcan fuertes lazos entre la madre y el hijo. Un período más largo puede afectar a la reintegración de las mujeres en el mercado laboral. También es justo pagar el 100 % del salario en estos casos porque no se debe penalizar a las familias por tener los hijos que deseen y, además, los niños que Europa necesita para abordar el desafío demográfico. El derecho a la baja por paternidad ya está reconocido en 19 Estados miembros, con el pago del 80 % o el 100 % del salario medio. La participación de los padres en la vida de sus hijos contribuye a un desarrollo saludable del niño tanto a nivel físico como psicológico. Es un derecho de los padres y los niños. A lo largo de todo el proceso, he expresado mi plena disposición para llegar a un consenso más amplio, y espero que aquellos que se preocupan por el bienestar de las mujeres, las familias y los niños apoyen este informe. En vista de los objetivos de la Estrategia Europa 2020, a partir de ese año, 2020, no habrá justificación para no conceder 20 semanas de baja por maternidad ni para no pagar el sueldo íntegro durante dicho período. Por lo tanto, les insto a apoyar las enmiendas 126, 127 y 128. Por la misma razón, no puedo apoyar las enmiendas que tienen por objeto reducir escandalosamente los derechos de las familias. Britta Thomsen Señor Presidente, estamos teniendo este debate de hoy sobre las condiciones de trabajo de las mujeres porque las mujeres y los hombres experimentan diferentes condiciones en el mercado laboral. Las mujeres se están quedando muy por detrás de los hombres cuando se trata de salarios, pensiones, altos cargos y puestos ejecutivos. Más que nunca, por lo tanto, necesitamos que la Unión Europea tome iniciativas que mejoren la situación de la mujer en el mercado laboral a fin de que Europa esté en consonancia con el Tratado. Debemos asegurarnos de que se garantiza la igualdad de las mujeres en el mercado laboral, ya sean de Portugal, Polonia, Bélgica o Bulgaria. Un gran paso importante hacia la plena igualdad es una pieza nueva y moderna de la legislación comunitaria sobre la baja por maternidad. Hay muchas buenas razones para que dispongamos de una nueva legislación sobre la baja por maternidad en Europa. En primer lugar, existe el riesgo de que, en poco tiempo, la UE se enfrente a una crisis demográfica -una crisis que podría ser por lo menos tan grave como la crisis económica en la que aún nos encontramos-. Es muy sencillo; las mujeres de la Unión Europea no tienen los hijos suficientes. Si queremos mantener nuestra competitividad en el futuro y generar crecimiento, algo que es necesario para mantener nuestro nivel de prosperidad, es necesario que nazcan más niños en la UE. Por lo tanto, necesitamos una legislación sobre la baja por maternidad que motive a las familias a tener hijos. Resulta esencial contar con una norma común y estricta que regule las bajas por maternidad a fin de crear un mercado interior eficaz. Un mercado interior no sólo debe basarse en los bienes económicos -también es así de importante garantizar un alto nivel social para los trabajadores-. No debemos tener diferentes condiciones competitivas, algo que podría ser beneficioso para reducir las condiciones de las mujeres, quienes posteriormente se convertirían en víctimas del dumping social. Los padres también deben tener derecho a dos semanas de baja por paternidad con un salario íntegro. Si queremos que haya igualdad entre hombres y mujeres, tenemos que entender que los hombres también juegan un papel importante en relación con la baja por paternidad. Esto tendrá un efecto positivo en la igualdad, en los niños y, sobre todo, en los padres. Los grupos de presión de las asociaciones profesionales dicen que esto es una locura y que no podemos permitirnos una legislación mejorada de la baja por maternidad. Me atrevería a decir se da prácticamente todo lo contrario, es decir, no podemos permitirnos no garantizar que dispongamos de una legislación moderna y nueva que regule la baja por maternidad. Se trata de la seguridad y la salud de las mujeres y los niños de la UE, así que, es algo con lo que no podemos jugar. Debemos aumentar la participación de las mujeres en el mercado laboral en toda la UE. El objetivo de la estrategia de la UE para 2020 es conseguir que el 75 % de todas las mujeres se hayan incorporado al mercado laboral. Como sabemos que actualmente solo trabaja el 60 % de las mujeres, este será un gran desafío. No obstante, debemos tener éxito y no cabe duda de que contar con instalaciones de calidad para el cuidado de los niños es el camino que debemos seguir. Una segunda iniciativa e igualmente importante, sin embargo, es recibir el sueldo íntegro durante la baja por maternidad. Podremos conseguir que se incorporen más mujeres al mercado laboral sólo si prevenimos la discriminación contra ellas. Otro paso importante hacia una mayor igualdad en el mercado laboral es el informe sobre las trabajadoras en situación precaria, del que he sido la ponente. Por desgracia, la situación es tal que las mujeres están excesivamente representadas cuando se trata de estos puestos de trabajo. Las mujeres empleadas en casas privadas, en particular, experimentan condiciones laborales muy precarias, caracterizadas, entre otras cosas, por la poca o nula seguridad laboral, la carencia de seguridad social, un alto riesgo de discriminación y un entorno laboral pobre. No debemos permitir que las mujeres trabajen en condiciones tan pobres. La UE debería apoyar a los Estados miembros para que estos hagan posible que los puestos de trabajo precarios sean sustituidos por trabajos adecuados con condiciones laborales decentes. Durante mucho tiempo, hemos descuidado la atención a estas mujeres vulnerables, y espero que la Comisión se tome en serio este informa y que ayude a cuidar a algunos de los ciudadanos más vulnerables de la UE. Maroš Šefčovič Vicepresidente de la Comisión. - Señor Presidente, es un gran placer poder reemplazar a la Vicepresidenta Reding esta noche en este debate tan importante, pues vamos a hablar acerca de dos informes muy tópicos sobre la base principal de los derechos humanos y la igualdad de género. En nombre de la Comisión, quisiera mostrar mi agradecimiento a las dos ponentes, la señora Thomsen y la señora Estrela, que han hecho un magnífico trabajo. Estos dos informes se refieren a la situación complicada a la que se enfrentan con frecuencia las mujeres en el mercado laboral de la UE. La contribución de las mujeres es crucial para alcanzar nuestros ambiciosos objetivos de una tasa global de empleo del 75 % en 2020, pero esto no puede hacerse sin garantizar los derechos fundamentales de las trabajadoras. Esto es lo que vamos a debatir esta noche. Permítanme comenzar con el tema de las trabajadoras en situación precaria. Hemos conseguido progresar bastante en la integración de las mujeres en el mercado laboral durante los últimos años. Como sabemos, las mujeres tienen más probabilidades de desempeñar puestos de trabajo precarios que los hombres. Ciertas formas de trabajo precario que realizan las mujeres, como el trabajo y el cuidado doméstico remunerado, simplemente no son visibles en el mercado laboral. Si las mujeres no tienen trabajo decente, que no pueden disfrutar de independencia económica -que es un requisito previo para tener el control de su propia vida-. Tenemos que hacer frente a las razones por las que las mujeres son más propensas a ocupar puestos de trabajo precarios: los estereotipos, el desigual reparto de las tareas familiares y domésticas, y la infravaloración de los puestos de trabajo en que predominan las mujeres. Tenemos que garantizar también que la creciente mano de obra femenina inmigrante, de la que a menudo se abusa en la economía sumergida, también se integre en el mercado laboral. Nuestra nueva estrategia de igualdad cubre todas estas cuestiones y necesitamos movilizar todos los instrumentos disponibles para progresar en su aplicación. Si me permiten, voy a añadir algunas observaciones en relación con la directiva sobre las trabajadoras embarazadas. Es evidente que reforzar las normas que regulan la baja por maternidad en la UE es fundamental para garantizar la salud y seguridad de la madre y el niño, así como para aumentar la participación de la mujer en el mercado laboral, cambiar los modelos familiares y hacer frente a la presión demográfica. Entre los puntos principales de las propuestas de la Comisión figuran la ampliación de la baja de maternidad en cuatro semanas para adaptar este período a las recomendaciones de la Organización Internacional del Trabajo; incentivar la concesión de subsidios más altos; más flexibilidad para que las mujeres trabajen hasta poco antes del parto y el derecho a pedir un horario de trabajo flexible. Con ello, la Comisión tiene por objeto proteger los derechos laborales de las mujeres, dar a la mujer el tiempo suficiente para recuperarse del parto y para que cree un vínculo con su hijo y permitir a las mujeres lograr la seguridad económica durante la baja por maternidad. Por ello, quiero felicitar a la señora Estrela por su trabajo en este informe integral que mejora la propuesta original de la Comisión en muchos aspectos. En primer lugar, la Comisión está totalmente de acuerdo en destacar el papel de los padres. El refuerzo de la baja parental a través de la nueva directiva aprobada a principios de este año es un importante paso adelante. Sin embargo, la introducción de la baja por paternidad en virtud de la Directiva sobre la maternidad no está en consonancia ni con el objetivo general que perseguimos, ni con la base jurídica sobre la que se hace la propuesta. La propuesta se basa en el artículo 153 sobre la salud y la seguridad en el trabajo para las mujeres embarazadas, y en el artículo 157, que permite a la UE intervenir en el ámbito de la igualdad de remuneración entre hombres y mujeres. Dicho esto, quisiera subrayar que la Comisión estudiará aún más esta cuestión. Se está llevando a cabo un estudio exhaustivo coste/beneficio sobre esta cuestión en vista de una posible iniciativa independiente en este ámbito. Del mismo modo, la Comisión no puede aceptar debilitar el derecho de una mujer a rechazar el trabajo nocturno. En cuanto a la duración de la baja y el pago que deben recibir las mujeres durante dicho período, quisiera decir lo siguiente. La Vicepresidenta Reding se ha reunido con muchos Ministros durante los últimos meses y estos han dicho que los sistemas nacionales que regulan las bajas funcionan bien y que no es posible, dadas las limitaciones financieras actuales, aumentar la duración ni la remuneración, pero la Comisión ha dejado muy claro que no está dispuesta a reducir el nivel de ambición de esta propuesta. Habida cuenta de tal situación, me gustaría hacer hincapié en que la Comisión pretende establecer el mínimo nivel de protección que tiene en cuenta los diferentes modelos de conciliación y bajas por motivos familiares en los distintos Estados miembros. Asimismo, la Comisión considera que su propuesta constituiría una buena base para un acuerdo entre el Parlamento y el Consejo. La Comisión también quisiera dar las gracias al Parlamento por la presentación de una serie de enmiendas que fortalecen o aclaran las propuestas. En resumen, la propuesta debe tener como objetivo reforzar la protección de la salud y la seguridad de las mujeres, aumentar sus perspectivas de empleo y ayudar a combatir el envejecimiento de la población. Espero con entusiasmo sus aportaciones y sugerencias en relación a estas dos cuestiones tan importantes. Rovana Plumb Señor Comisario, Señorías, como ponente de opinión de la Comisión de Empleo y Asuntos Sociales, quiero decirles que nuestra intención ha sido contribuir, a través de las mejoras previstas en el presente informe, a las políticas que ayuden a alcanzar los objetivo de aumentar la tasa de empleo y mejorar las condiciones de salud y seguridad en el trabajo. Sin embargo, cuando hablamos de los objetivos de la estrategia de la UE para 2020, tenemos que pensar en la gente y poner a la gente en primer lugar, lo que implica a las mujeres en este contexto. Este nuevo enfoque que vamos a adoptar es que hay que dejar de penalizar la maternidad, especialmente por la disminución de la natalidad, por no hablar de una población cada vez más envejecida y pobre, un hecho que plantea un problema urgente en relación con la sostenibilidad de los regímenes de seguridad social. Todas las medidas que estamos proponiendo protegerán a las mujeres en el trabajo, tanto durante el embarazo como después del parto. Las medidas propuestas por el informe son también una inversión en el futuro de Europa. Queremos una baja por maternidad garantizada y totalmente remunerada. Pensemos en la necesidad de dejar de penalizar la maternidad en la Unión Europea en el siglo XXI y en garantizar que las mujeres disfruten de todas las condiciones dignas de un trabajo decente. Thomas Händel Señora Presidenta, Señorías, sin lugar a dudas, hemos conseguido progresar en los últimos años en la cuestión de la igualdad de género, aunque aún hay muchas mujeres que se ven obligadas a aceptar trabajos poco cualificados. Eso se aplica no sólo a las actividades que tradicionalmente se llevan en el seno familiar. La desregulación que ha tenido lugar en los últimos años ha derivado con frecuencia en un empleo que hace que los seguros sociales obligatorios sean sustituidos por condiciones laborales atípicas, precarias e inciertas. Las mujeres, en particular, se han visto afectadas por esta situación. La tendencia laboral en Europa entre 2000 y 2010 es un 60 % de puestos de trabajo nuevos, precarios y atípicos, que principalmente suelen ocupar las mujeres -dos tercios-. A las mujeres se les suele prohibir la participación democrática en las organizaciones por el hecho de que trabajan a tiempo parcial y en situaciones precarias. Sin embargo, las mujeres están mucho más comprometidas y mejor formadas que en cualquier generación anterior. A pesar de ello, de media, ganan un 25 % menos que los hombres. La Comisión de Empleo y Asuntos Sociales ha examinado este asunto de forma exhaustiva y, además, ha desarrollado buenas propuestas sobre la cuestión del empleo de la mujer: la inclusión en los regímenes de seguridad social independientemente del estado del trabajo, el establecimiento de guarderías, la alineación de las pensiones de jubilación y los sistemas sociales con el hecho de vivir independiente y la organización del trabajo según los principios del "trabajo de calidad". Todo esto está básicamente incluido en el informe sobre las trabajadoras en situación precaria. La Comisión de Empleo está satisfecha con los resultados de este trabajo e insta a la Cámara a que vote a favor del informe presentado. Anna Záborská Este informe ya es el segundo intento de formular la posición del Parlamento en relación con las normas mínimas de protección de la maternidad en la Unión Europea. Difieren las opiniones de casi todas las 27 delegaciones de los siete grupos políticos. Esto se aplica igualmente a mi propio grupo Demócrata-Cristiano. Hasta hoy, muchos eurodiputados han reconocido las consecuencias de nuestro voto para sus economías nacionales, pues para el estudio mencionado anteriormente solo se han tenido en cuenta 10 de los Estados miembros. Llevo 20 años dedicada a la política y solo en raras ocasiones he experimentado una situación tan compleja como esta. La vida humana comienza en el cuerpo de la madre y es por eso que debemos proteger su salud tanto antes como después del nacimiento. La protección de la madre como un factor de gasto social no debe convertirse en un obstáculo para el empleo de la mujer. El hecho de ser madre no debe entrar en conflicto con el hecho de ser una mujer trabajadora. Si sugerimos a las mujeres cultas y jóvenes que deben tener hijos y, al mismo tiempo, nos negamos a reconocer su maternidad y no les damos la oportunidad de cuidar de sus hijos, entonces nunca tendremos éxito a la hora de invertir el desarrollo demográfico. La protección de la madre debe considerarse junto con el cariño del padre, el marco natural de la familia, y la necesidad del recién nacido de recibir amor maternal. Los bebés son más que futuros contribuyentes. Personalmente estoy de acuerdo con los requisitos máximos propuestos en el informe. Al mismo tiempo, yo abogo por las disposiciones de apoyo a la reintegración de las madres que deciden volver al mercado de trabajo. Sin embargo, es lamentable hablar de la protección de las madres en relación con la igualdad de oportunidades. Yo personalmente preferiría que la Comisión presentara una propuesta que tenga en cuenta una visión integral del embarazo, el parto y la atención médica posterior. Esta directiva puede estar en vigor durante dos décadas; hoy, simplemente nos encontramos en los comicios de un largo y difícil proceso de toma de decisiones. Me pregunto si tenemos la intención de evaluar el futuro desarrollo social y económico únicamente en función de nuestra situación financiera actual. Todo esto está en juego hoy en día. Marc Tarabella Señora Presidenta, señor Comisario, Señorías, aunque el señor Comisario ha hablado en nombre de la señora Reding y la Comisión para expresar las reservas de la Comisión sobre la integración de la baja por paternidad en el texto, hoy me gustaría hacer uso de la palabra, sobre todo, en nombre de todos los padres de Europa que aún no tienen derecho a la baja por paternidad. La naturaleza no nos concede el derecho de dar a luz, pero me pregunto si la sociedad tiene el derecho de privarnos de compartir los primeros momentos de la vida de nuestros hijos. No olvidemos que los padres son padres también. La sociedad nos debe permitir sacar el máximo provecho de nuestros hijos e hijas para que podamos forjar un vínculo especial con ellos desde el nacimiento. Por eso pido a todos mis colegas que voten por gran mayoría a favor de la introducción de dos semanas de baja por paternidad con una remuneración íntegra en toda la Unión Europea. A este respecto, también hago un llamamiento a la Comisión Europea y al Consejo para que nos apoyen, y repito: ¿cómo pueden oponerse a nuestra solicitud de establecer un nuevo derecho para los padres a escala europea? También pido a todos mis colegas que apoyemos el informe de la señora Estela en su totalidad. En cuanto a aquellos que citan la crisis económica como argumento para negar a las mujeres una prolongación más aceptable del período de baja por maternidad y, más aún, un salario adecuado, y la baja por paternidad, quisiera preguntarles directamente: ¿por qué siempre se retractan del acervo social cuando hay una crisis económica? ¿No se dan cuenta de que todos los costes económicos se compensarán con una mayor participación femenina en el mercado laboral, menos discriminación, igualdad de género, un equilibrio mejorado entre la vida laboral y la personal y, además, a largo plazo, verdaderos beneficios económicos? Por último, quisiera decir a aquellos que desean sacrificar a los padres y a las madres en aras de la crisis económica que no podemos hacer recortes cuando se trata de los derechos fundamentales. Esta lucha también busca una sociedad más humana, y en estos tiempos de crisis, la familia es nuestro último refugio contra los trastornos de la vida. Siiri Oviir Señor Comisario, Señorías, durante años, el Parlamento Europeo ha solicitado constantemente la protección de las trabajadoras embarazadas y la actualización de la legislación vigente relativa a la baja por maternidad. La Directiva que regula esta cuestión lleva 18 años en vigor. El futuro demográfico de Europa no es alentador, y, tras haber debatido acerca de esta situación, adoptamos una resolución en esta Cámara en 2008 que instaba a la adopción de medidas relativas a la duración y la protección de la baja por maternidad, después de comprobar que, con una política adecuada, es posible influir en la curva de la fertilidad, así como en la creación de un entorno financiera y psicológicamente beneficioso para la familia. El Tratado de la Unión Europea actualmente en vigor proporciona a este Parlamento una base jurídica para la adopción de la Directiva objeto de debate. Hemos hablado mucho sobre la igualdad de oportunidades para hombres y mujeres, la igualdad de derechos en el mercado laboral, y está claro que una baja más larga por maternidad, y también la baja por paternidad, crearán una base mejorada para ello. Es un hecho que el embarazo y el parto son una carga para el cuerpo de una mujer. La Directiva tiene por objeto proteger la salud de la mujer. Por tanto, es importante contar con un período de baja que permita el restablecimiento de la salud, pero que también permita a la madre amamantar a su hijo por el bien de su salud y desarrollo. Me gustaría decir algunas palabras acerca de la baja por paternidad. ¿Quién, sino el padre del niño, debe apoyar al niño en este momento? Estoy a favor de la introducción de la baja por paternidad y de remunerar dicha baja del mismo modo que en el caso de la madre. Nuestros ciudadanos suelen darnos quejas de que la legislación de la Unión Europea es complicada -¿es que no lo entienden?-. No compliquemos más la situación; en su lugar, añadamos a esta Directiva que regula esta cuestión que nos ocupa una cobertura de la baja por el mismo período de tiempo que la baja por maternidad. En cuanto al coste, cabe destacar que estamos ante una crisis económica, o más bien, estamos saliendo de ella, pero esto no es una justificación para oponerse contundentemente a remunerar la baja por maternidad con la cantidad que sería adecuada en el siglo XXI. El análisis ha revelado que sólo necesitamos aumentar el empleo de las mujeres en un 1 % a fin de equilibrar los costes. Raül Romeva i Rueda Señora Presidenta, no corren buenos tiempos para la maternidad, pero aún son menos buenos para la paternidad. Y lo son porque algunas fuerzas políticas y algunos grupos empresariales siguen anclados en una anacrónica percepción de que eso de tener hijos e hijas es exclusivamente una tarea de las mujeres. Pues bien, señoras y señores, esto no es así. De ningún modo. Es una responsabilidad social y se debe asumir desde el punto de vista colectivo por parte de toda la sociedad. De esto estamos hablando hoy. Esto es lo que estamos discutiendo: ¿quién tiene que asumir la responsabilidad y el coste de tener hijos e hijas que tienen que ser también nuestro futuro? Es evidente que solo las mujeres pueden quedarse embarazadas y parir. Nadie lo discute. Pero lo que sí discutimos aquí es que sean solo las mujeres las que tengan que asumir este coste en su vida profesional y las que tienen que cargar con esta responsabilidad en su vida personal. A finales del mandato pasado tuvimos la oportunidad de hacer un salto de gigante en este tema a escala europea y no lo pudimos hacer porque una parte importante de la Cámara -el sector más conservador de esta Cámara: grupos del Partido Popular y del Grupo Liberal, algunas delegaciones, no todas, algunas delegaciones- lo impidió. Y así se impidió que las madres hoy tuvieran más derechos. No lo olvidemos. Lo que tenemos hoy sobre la mesa es una nueva oportunidad de corregir parte de ese problema. El informe Estrela, ya votado por la Comisión de Derechos de la Mujer, es un buen punto de compromiso y de consenso que -creo- debemos apoyar el miércoles cuando votemos. Da más derechos a las mujeres embarazadas trabajadoras en Europa, garantiza el mantenimiento de su salario, obliga también a los padres a asumir su responsabilidad en la parte que les corresponde, garantiza también que las madres embarazadas no van a perder derechos si se mueven entre países de la Unión Europea. Todo esto es importante y es lo que no debemos en ningún caso perder de vista. Si durante las votaciones del miércoles perdemos algunos de estos puntos fundamentales, creo que es importante tener claro y que lo tengan claro las madres y los padres europeos, que no es por casualidad, y el argumento de la crisis no se puede esgrimir en un contexto tan importante. Hay crisis, es evidente, y la tenemos que asumir. Pero no la tienen que asumir las madres en absoluto. Y es posible entenderlo así si vemos que esto no es un coste, sino que es una inversión. Y es una inversión en futuro y es una inversión en sociedades mucho más sanas. Este es el debate que tendremos en la votación el miércoles. Yo estoy por apoyar el informe de la colega Estrela, y estoy por que la gran mayoría de esta Cámara haga exactamente lo mismo, porque, de no hacerlo, estaremos poniendo en peligro no solamente la salud de las madres trabajadoras, sino también el Estado del bienestar por el que tanto tiempo hemos trabajado en esta Europa. Marina Yannakoudakis en nombre del Grupo ECR. - Señora Presidenta, un conocido empresario dijo en una ocasión que ir demasiado lejos con la legislación que regula la cuestión de la igualdad realmente reduce las oportunidades de las mujeres para conseguir un empleo. A las empresas no se les permite preguntar a una mujer si va a tener algún bebé, así que, es fácil -sencillamente no la contratan-. Y, por desgracia, esa es la triste realidad de la baja obligatoria por maternidad remunerada íntegramente que se contempla en este informe. Si asociamos esto al efecto económico sobre las PYME -un total de 2 600 millones de libras esterlinas en el Reino Unido y 1 700 millones de euros en Alemania-, nos daremos cuenta de que este informe es bastante peligroso en el clima económico actual. Sin embargo, si se eliminara la cláusula de la maternidad, cuán diferente sería. El informe se centrará en su mandato original, el de la salud y la seguridad de las trabajadoras embarazadas y las que han dado a luz recientemente. Pido a mis colegas de la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género que nos remitamos a lo básico y que hagamos lo que sea oportuno para las mujeres. Las mujeres necesitan tener opciones. Necesitan contar con las herramientas para tomar sus decisiones. Los empresarios deben ser capaces de apoyar a las mujeres sin que esto signifique que dejen de ser económicamente viables. Asimismo, los Estados miembros necesitan reforzar sus economías a fin de crear oportunidades. El Grupo ECR ha presentado una enmienda que trata muchos de los problemas generados a raíz de la cláusula de la baja obligatoria remunerada íntegramente, y pediría a mis colegas que apoyaran esta enmienda y que hagamos posible que este informe sea viable. La UE no está aquí para crear ingeniería social con sus políticas. La idea de que la baja por maternidad remunerada animará a las mujeres a tener hijos es ingenua. Los hijos son para toda la vida y los costes también. Así que, no me digan que vamos a aumentar la población dando 20 semanas de baja por maternidad pagada íntegramente. El informe presenta un montón de carencias y así lo ha demostrado la evaluación de impacto solicitada por el Grupo ECR. La cuestión ahora es si apoyar el informe a estas alturas o si volver a la situación inicial. Eva-Britt Svensson El debate sobre la Directiva relativa a la baja por maternidad y el informe de propia iniciativa sobre las trabajadoras en situación precaria alude a la razón más importante para que cualquier trabajo promueva la igualdad de trato. La oportunidad y las condiciones previas para que las mujeres sean capaces de mantenerse por sí mismas constituyen la plataforma para la igualdad en todos los ámbitos políticos. El próximo miércoles, tendremos la oportunidad de abrir el camino para que las mujeres participen plenamente en el mercado laboral. Lamento el hecho de que, en 2010, todavía estemos hablando sobre la baja por maternidad y no acerca de la baja parental. Desde mi punto de vista, es evidente que los niños tienen derecho a estar tanto con su padre como con su madre y creo que también deberíamos echar un vistazo a la Convención sobre los Derechos del Niño en este caso. Estamos hablando de los derechos de las madres y los padres, pero también tenemos que hablar acerca del derecho -el derecho incondicional- de un niño a desarrollar una estrecha relación con ambos padres. Hemos hablado alto y claro sobre el coste de esta baja y en un tono bastante diferente al que hemos usado para hablar sobre la ayuda de millones de euros destinados a bancos y a la industria automovilística, entre otras cosas. Algunas veces me pregunto si es más fácil aceptar los costes en los ámbitos en los que tradicionalmente destaca el sexo masculino que en lo que respecta a las cuestiones de igualdad y al derecho de un niño a disfrutas de ambos padres. También creo que se ha debatido acerca de los costes sin tener en cuenta los beneficios que aporta esta propuesta tanto a nivel individual como socioeconómico. Muchos han hablado sobre el futuro demográfico, que están naciendo muy pocos niños. Sin embargo, ahora tenemos la oportunidad de tratar de garantizar que es posible tener más hijos. El Grupo Confederal de la Izquierda Unitaria Europea/Izquierda Verde Nórdica y yo apoyamos las propuestas de la señora Estrela y la señora Thomsen, que hemos sometido a votación en la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género, donde hemos mejorado las posibilidades. Sin embargo, observo que existen una serie de problemas para ciertos Estados miembros que actualmente tienen un sistema de bajas parentales que ha mejorado considerablemente. Me gustaría que se tratara de una legislación que confiera derechos, en lugar de imponer una obligación a uno de los padres. También me gustaría que la Convención sobre los Derechos del Niño y el derecho del niño a estar con ambos padres fueran mucho más evidentes. También hay problemas con los niveles de remuneración en ciertos Estados miembros. Alguien ha mencionado en este debate que, hoy en día, los empresarios preguntas a las mujeres en edad fértil si tienen intenciones de tener niños. Por tanto, espero que en el futuro, en un futuro muy próximo, hagamos la misma pregunta a los padres, pues los niños -una vez más- son responsabilidad de ambos padres. Esta es una cuestión que debemos tomarnos muy en serio. Mara Bizzotto Señora Presidenta, Señorías, el camino hacia una Europa donde se respete a las mujeres aún es largo y complicado. Las estadísticas hablan por sí solas: la crisis mundial ha dañado el mercado laboral, poniendo a prueba la situación laboral de la mujer, que se redujo en un 0,7 % en 2008. A pesar de las provocaciones que, con respecto a la igualdad de oportunidades y de empleo, periódicamente alimentan la europropaganda, para lo que está disminuyendo el apoyo, hasta la fecha, aún no se ha adoptado ninguna medida para garantizar el cumplimiento real de las obligaciones de las mujeres, ya sea como trabajadoras o como madres. La Europa del futuro tiene que reconsiderar de forma radical su propio modelo de bienestar y no cambiarse de etiqueta simplemente de vez en cuando. Por tanto, la Directiva que alinea a la institución de la baja por maternidad en Europa es positiva, pero la decisión de tratar de forma independiente, en el mismo informe, la cuestión complementaria e igualmente importante de la baja por paternidad resulta poco productiva. La mayor integración de las mujeres no es sólo un valor moral, sino también un objetivo estratégico para la sostenibilidad del tan promocionado modelo social europeo, que sigue sin convencerme dada la falta de resultados. Edit Bauer (HU) La propuesta sobre la baja por maternidad es, básicamente, una disposición de salud y seguridad, y la razón principal por la que es necesario modificar la Directiva de 1992 con el fin de mejorar las condiciones de vida de las madres es que la Organización Internacional del Trabajo adoptó un convenio internacional en 2002, por el que estableció la duración mínima de la baja de maternidad en 18 semanas. Mientras tanto, sin embargo, podemos ser testigos de tal desarrollo diversificado -en términos de duración de la baja por maternidad, la financiación y el nivel de subsidios- de los diferentes sistemas de atención sanitaria debido a la combinación de la baja maternal y parental, para lo que ahora resulta prácticamente imposible encontrar un denominador común. A pesar de las buenas intenciones que todos tenemos, independientemente de que nos sentemos a la derecha o a la izquierda de la Cámara, no podemos tomar una decisión que todos los Estados miembros reciban de forma positiva. La solución ideal hubiese sido seguir basando la propuesta en la salud y la seguridad y fomentar la igualdad de oportunidades en una disposición diferente. Cuando presenté el informe sobre la diferencia salarial por razón de género en esta Cámara, destaqué la situación de desventaja en que se encuentran las mujeres que se incorporan al mercado laboral después del parto de su primer hijo. Por lo tanto, la igualdad de oportunidades también es problemática y tenemos que resolver esta cuestión. Sin embargo, dado que los padres y las madres no pueden realizar las mismas tareas en lo que respecta a dar a luz, es decir, que los padres no pueden tener niños, probablemente tengamos que resolver la cuestión de la igualdad de oportunidades en otros ámbitos. Hay que resolver la cuestión de la igualdad de oportunidades y, además, tenemos que avanzar a este respecto, pero no en esta Directiva. Hemos perdido la oportunidad de modernizar la combinación de la baja por maternidad y paternidad. Silvia Costa (IT) Señora Presidenta, señor Comisario, creo que el Parlamento tiene una gran oportunidad hoy para reiterar que la maternidad es un valor social, que la protección de la salud de la madre y la de su hijo debe ser fortalecida, que una trabajadora no debe ser discriminada por ser madre a la hora de encontrar y conservar un trabajo, y que hay que compartir mejor con los padres el cuidado de los hijos. A pesar de la crisis actual -como ya se ha destacado-, tenemos que hacer la misma observación que ya han realizado los economistas más avanzados: la evaluación de impacto que se ha efectuado ha demostrado la necesidad de un enfoque más previsor y holístico. Los costes de hoy en día, que pueden ser bastante escandalosos, son una inversión económica y social en el mayor bienestar de los niños, en una menor incidencia de enfermedades y en la mayor participación de las mujeres en el mercado laboral. Muchos afirman que no habrá más mano de obra femenina con la formación y la cualificación adecuada sin un nuevo sistema de bienestar y nuevas oportunidades para conseguir un equilibrio entre la vida laboral y familiar: estoy totalmente de acuerdo con ello y quisiera dar las gracias a las ponentes, la señora Estrela y la señora Plumb, por el complejo trabajo que han llevado a cabo, al igual que a todos los diputados que se han esforzado por encontrar una base común. También estoy de acuerdo con las facilidades que, a mi juicio, muchos de nosotros queríamos, y que ofrecerán a las madres de niños con discapacidades, y en el caso de adopciones y de partos múltiples, más oportunidades para tener un horario laboral flexible, la inversión de la carga de la prueba contra las infracciones de la ley y mayor protección en los despidos. Asimismo, he propuesto, junto con otros diputados, que, en lo que respecta a las seis semanas de baja obligatorias después de dar a luz, se establezca una cláusula de salvaguardia para aquellos países donde la legislación también ofrece este período obligatorio antes de dar a luz. En conclusión, espero que ahora, durante estos dos días, estemos dispuestos a encontrar una base común para que tampoco perdamos la oportunidad en esta legislatura de adoptar la Directiva que nos ocupa. Antonyia Parvanova Señora Presidenta, cuando se habla de compartir las responsabilidades familiares por igual entre hombres y mujeres -y, en última instancia, avanzar hacia la meta de una sociedad más igualitaria en el marco de la promoción del interés superior del niño en las políticas de conciliación-, tenemos que recordar que estamos en esta Cámara para representar a las personas en lugar del punto de vista del Consejo. Recientemente, he observado que ha habido demasiadas personas de las Representaciones Permanentes merodeando y ejerciendo presión sobre los eurodiputados, algo que no considero aceptable de conformidad con nuestros reglamentos y el principio de los eurodiputados electos de forma independiente. Se argumenta que la prolongación de la baja por maternidad impone mayores costes en el sector privado y público en un momento de crisis económica, pero supone solamente el 0,01 % del PIB, y estamos hablando de 2 000 millones de euros. Al mismo tiempo, he comparado el presupuesto militar de los países mencionados. Dicho presupuesto se ha aumentado realmente en 3 000 millones de euros en un año y eso no se ha cuestionado ni en esta Cámara ni en los respectivos parlamentos. Sin embargo, en un momento de creciente incertidumbre económica y cuando nos enfrentamos a cambios demográficos, es de vital importancia respaldar las políticas de bajas flexibles, que pueden ayudar a revertir las tendencias demográficas actuales. Debemos hacer que nuestro compromiso conjunto garantice que las mujeres de toda Europa formen parte del mercado de trabajo y que su forma de vida se tome muy en serie mediante una mayor participación femenina en el mercado laboral, otorgando mayor valor a la infancia y a la importancia de conciliar la vida familiar con la laboral. En conclusión, creo firmemente que el sistema de bienestar europeo y las medidas correspondientes, según lo estipulado en la Directiva, son importantes y, por tanto, no suponen una limitación para el mercado europeo. Marije Cornelissen Señora Presidenta, queda muy claro a la luz de las enmiendas presentadas por algunos colegas de los grupos ALDE, PPE y ECR -aunque, por suerte, no todos ellos- que han vendido sus almas a los intereses corporativos de corto alcance y a los grupos de presión de los Estados miembros que no se preocupan por los derechos de las mujeres. Si se adoptan tales enmiendas, la vida de las nuevas madres y los nuevos padres de Europa no mejorará. Si la remuneración de la baja no es la adecuada, sólo podrán cogerla aquellas mujeres a las que no les importe que así sea. Ustedes, mis queridos colegas de la derecha, están perpetuando un sistema tradicional donde el absoluto control del sostén económico de la familia recae en la figura masculina, dejando al margen a la mujer y a su escaso trabajo. Para esta mujer, no importa la cantidad del subsidio. Sin embargo, cualquier mujer independiente que realmente mantenga económicamente a su familia debe reincorporarse al trabajo después de 6 semanas de baja obligatoria -si la remuneración es escasa-, independientemente de que aún siga o no en período de lactancia, y puede olvidarse de ofrecer a su hijo un buen comienzo mediante la lactancia. Espero de corazón que los que realmente quieren mejorar la vida de las nuevas madres y los nuevos padres ganen esta votación. Esta Directiva puede ser una pieza fundamental de una política laboral moderna para una sociedad que envejece. El futuro necesita políticos que sean suficientemente valientes como para tener sus propias opiniones, quienes pueden ir algo más allá, y que tienen la visión de una sociedad en la que trabajen más mujeres y donde haya más hombres que se encarguen de cuidar a los niños. Sin duda, el futuro puede prescindir de aquellos que se dan por vencidos tan pronto como los directivos, que sólo piensan en el próximo informe financiero, y los ministros nacionales, que sólo piensan en las próximas elecciones, empiezan a ejercer presión. Tadeusz Cymański (PL) La importancia de esta Directiva va más allá del problema de la igualdad para las mujeres y ayudar a las mujeres durante la maternidad. Tenemos que ver esto en un contexto más amplio, no sólo en el ámbito social sino también en un contexto económico, durante un período de tiempo más largo. Existe algo de paradoja en que, al intentar, de forma comprensible y lógica, proteger las prácticas actuales de gestión financiera, podríamos tener grandes pérdidas tanto a nivel económico como financiero en las futuras generaciones. Muchos expertos creen que uno de los principales problemas en Europa, lo que podría ser el problema más importante de todos, es el colapso demográfico. El progreso en la medicina, la mejora de las condiciones de vida y una caída en el crecimiento natural de la población se traducen en una Europa del futuro muy cara y también muy envejecida. Incluso hoy en día, el coste derivado de la atención de las personas de edad avanzada se estima en casi el 2 % del PIB europeo. Las razones de la caída en el crecimiento de la población son cuestiones sociales muy complejas y trascendentes y la seguridad material. Sin embargo, no hay duda de que las nuevas propuestas que figuran en la Directiva van a suponer un impulso importante que ayudará a muchas mujeres europeas a decidirse a tener hijos. Señora Presidenta, el nivel de apoyo de las mujeres embarazadas en muy variado en los países europeos. La importancia de esta Directiva se notará particularmente en aquellos países donde el ámbito de protección es muy débil y donde el apoyo a las familias es muy bajo o incluso inexistente, incluso cuando se trata de cuidar a los niños mayores. Por eso, me gustaría dar las gracias a todos los que han trabajado en esta Directiva, sobre todo, por su simpatía con las mujeres de otros países que podrán afrontar el futuro con más esperanzas. Por cuanto atañe a los niños, por supuesto, quieren a una madre feliz que no tenga miedo de perder su trabajo ni por pensar que no será capaz de darles de comer o educarlos. Una vez más, gracias, y quisiera decir también que cuento con el compromiso de la votación del miércoles. Muchísimas gracias. Jacky Hénin (FR) Señora Presidenta, estos informes siguen la dirección correcta y merecen mucha más publicidad. El 85 % de los trabajos a tiempo parcial involuntarios y el 80 % de los trabajos mal remunerados los desempeñan las mujeres. Asimismo, el salario de las mujeres es un 27 % más bajo que el de los hombres. El 50 % de las mujeres reciben una pensión de menos de 600 euros. La mayoría de los casos de declaraciones falsas o de trabajo no declarado que se descubren están relacionados con las mujeres. Incluso ahora, en el siglo XXI, seguimos descubriendo casos de esclavitud en Europa, y todos implican a las mujeres. Sí, todo lo que se puede hacer se debe hacer para erradicar con éxito las prácticas escandalosas en relación con las mujeres en el lugar de trabajo y en la sociedad. Sin embargo, se necesita más que buena voluntad. Los beneficios esperados son tan grandes y las sanciones impuestas consideradas son tan pequeñas, que hay -para decirlo sin rodeos- "bastardos" que no dudan en seguir explotando a los seres humanos como si fueran animales. Debemos, con carácter de suma urgencia, hacer que los Estados miembros asuman sus responsabilidades y exigir las sanciones más estrictas posibles para aquellos que piensan que están por encima de la ley. Giancarlo Scottà (IT) Señora Presidenta, Señorías, me gustaría llamar su atención sobre un sector en el que las condiciones de la mano de obra femenina siguen siendo precarias. Me refiero al sector agrícola, un sector en el que las mujeres se centran en la innovación y, al mismo tiempo, en revitalizar las tradiciones y preservar el patrimonio agrícola, mantenimiento vivo el territorio rural. Sin embargo, las trabajadoras encuentran una serie de obstáculos en sus actividades laborales, pues tienen que conciliar la vida laboral con la familiar. La señora Thomsen, en su informe, proporciona una cifra que nos da que pensar: en el sector agrícola, el 86 % de las trabajadoras están empleadas a tiempo parcial. Por otra parte, la entrada de las mujeres jóvenes en este sector está llena de dificultades y, por esta razón, las mujeres que gestionan las explotaciones agrícolas suelen tener más de 65 años. Por otro lado, otras mujeres asumen la posición de socio financiero, o más bien, ayudan a su marido en la explotación agrícola, sin tener derecho a ninguna condición jurídica y sin recibir una remuneración adecuada. Yo diría, por tanto, que es necesario proteger a las mujeres y su empleo en un sector en el que su trabajo suele ser temporal y de temporada, apoyarlas en el ámbito de la salud y la seguridad, y garantizar que reciban un salario justo y el debido reconocimiento por su trabajo. Licia Ronzulli (IT) Señora Presidenta, Señorías, cuando hablamos de reconciliación, nos referimos a aquellas iniciativas que, teniendo en cuenta las necesidades de la familia y las necesidades de los trabajadores, permiten un equilibrio justo entre la vida profesional y familiar. Estamos hablando, por tanto, de mecanismos de apoyo, sin los que una mujer que trabaja por placer, por ambición profesional o, sobre todo, por necesidad, se enfrenta con un dilema y la decisión más drástica, donde la decisión final casi siempre es dejar el trabajo. Una vez que la mujer abandona el mercado laboral, volver a integrarse en incluso más complicado. Tal situación genera un fuerte sentimiento de frustración, por una parte, y grandes sacrificios económicos, por otra. El texto que hoy es objeto de debate propone numerosos mecanismos de apoyo para las trabajadoras, proporcionando la base para la seguridad jurídica, que dará a las mujeres la libertad de elección y, en consecuencia, un verdadero equilibrio entre la vida profesional y la familiar. También me gustaría destacar otro aspecto en relación con la precaria posición de las mujeres trabajadoras: como se ha dicho, con demasiada frecuencia, las mujeres siguen sufriendo la desigualdad con respecto a las oportunidades de empleo, la calidad del trabajo y la remuneración. En cuanto a la calidad del trabajo, hay que señalar que las mujeres, muy a menudo, no denuncian los abusos y se ven obligadas a aceptar un empleo al margen de la legalidad con el fin de obtener ingresos suficientes para mantener a su familia. Es hora de poner fin a esto. Es necesario, por lo tanto, supervisar todos los casos de falta de ética profesional de los empresarios en relación con las trabajadoras. Hay que procesar y penalizar cualquier infracción sin ningún tipo de contemplación. Nuestro compromiso debe seguir evolucionando en la dirección de unas políticas sociales que sean cada vez más justas y eficaces. Zita Gurmai Señora Presidenta, el informe que estamos debatiendo ahora es crucial para los padres y los niños de Europa, así como para Europa como una comunidad. Las disposiciones de esta pieza de la legislación contribuyen a garantizar que todas las mujeres de Europa disfruten de los mismos derechos mínimos y ayuda cuando decidan tener hijos. También garantizan que las mujeres que deciden tener hijos no sean penalizadas a nivel económico por haber decidido ser madres intentando combinar este papel con sus carreras profesionales. Un factor muy importante es el desafío demográfico de Europa. La caída de las tasas de natalidad y el envejecimiento de la población y, en consecuencia, un descenso de la mano de obra, están ejerciendo una enorme presión sobre el mantenimiento del crecimiento económico, especialmente en tiempos de crisis. ¿La solución consiste en animar a las mujeres a no tener hijos o en seguir el modelo estadounidense en el que las mujeres tienen poco apoyo o ninguno y tienen que incorporarse al trabajo incluso antes de haberse recuperado del parto? Si es así, entonces yo digo que no. No tener hijos resulta más caro para la comunidad a largo plazo. Las mujeres necesitan recuperarse después de haber dado a luz a fin de que estén listas para poder reincorporarse al mercado laboral. Una baja de 18 semanas es lo mínimo y, además, no deben ser penalizadas por ello con recortes directos o indirectos. En 24 de los 27 Estados miembros de la UE, son los Gobiernos nos que sufragan la baja por maternidad y no las empresas. ¿A las empresas no les interesaría invertir en las mujeres jóvenes que han contratado y formado? Debemos tener responsabilidad social. Si tenemos en cuenta que la UE y sus Estados miembros han gastado grandes cantidades de dinero en rescatar a los bancos, tenemos que preguntarnos por qué siempre hay que ahorrar dinero a expensas de las mujeres. Los padres también deben tener derecho a disfrutar de tiempo libre para dedicárselo a sus hijos recién nacidos. Seguimos hablando de responsabilidades compartidas y ahora podemos hacer algo al respecto. A este respecto, algunos creen que se trata de un aspecto que no es aceptable. Esperemos que el Comisario Šefčovič nos demuestre que va a ser muy claro y progresista en este asunto. Elizabeth Lynne Señora Presidenta, con toda la razón, la intención de esta Directiva siempre fue ofrecer normas mínimas para proteger a las mujeres embarazadas y a las que están en período de lactancia. Sin embargo, considero que algunas de las enmiendas de la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género y de la Comisión de Empleo y Asuntos Sociales van demasiado lejos. No tienen en cuenta las diferentes tradiciones de los distintos Estados miembros. Algunos países tienen la baja por maternidad, otros también la baja por paternidad y otros la baja paternal. La remuneración se realiza de formas diferentes y con tasas también diferentes -en algunos casos, con cargo a los regímenes de seguridad social, en otros, con cargo a las empresas y, en otros, con cargo a una combinación de ambas partes-. No debemos arruinar a algunos sistemas que ya son muy buenos. Mis enmiendas tratan de abordar la dificultad de lograr algo que se adapte a todos los Estados miembros. Implantar una remuneración íntegra en este caso, en mi opinión, daría lugar a que se dejara de contratar a muchos jóvenes -o a las mujeres jóvenes en particular-. Me complace que la segunda evaluación de impacto por lo menos sea más detallada que la primera. Como bien saben, se ha dicho que esto costaría a los 10 Estados miembros más de 7 000 millones de euros al año si se incluye la disposición del salario íntegro. Ni siquiera se ha contemplado a los otros 17 Estados miembros, y supongo que el coste de asumir un salario íntegro también sería problemático para ellos. Por cuanto atañe a la baja obligatoria, siempre he creído que atañe a la madre decidir qué tiempo coger y cuándo hacerlo. En la década de los sesenta y los setenta, luchamos por la igualdad de derechos para la mujer -para que no se vieran obligadas a nada- y parece como si estuviéramos retrocediendo en lugar de avanzar. Andrea Češková (CS) Tengo serias dudas acerca de la posibilidad de que se estén confundiendo dos cosas bastante diferentes en relación con la protección de las mujeres: las condiciones laborales de la mujer contratada por cuenta ajena y la posición legal de las mujeres empresarias o por cuenta propia. Cuando se trata de las mujeres empleadas por cuenta ajena, podemos hablar de protección en términos generales, sobre todo, durante el embarazo y después de dar a luz, de conformidad con la legislación laboral. Sin embargo, no es posible proteger a las mujeres trabajadoras por cuenta propia en virtud de la legislación laboral, pues esta no se aplica a ellas en términos generales. Por otra parte, estas mujeres empresarias emplean a hombres y también a otras mujeres, por lo que me ha horrorizado el hecho de que la Directiva, que se suponía inicialmente que sólo era aplicable a la protección de las trabajadoras embarazadas y de las que han dado a luz recientemente, también contemple, a la luz de las enmiendas, englobar a las mujeres empresarias. Es imposible, no sólo en la práctica, sino también desde una perspectiva jurídica. Por tanto, espero sinceramente que este Parlamento no adopte las enmiendas, que, lamentablemente, ya han sido aprobadas por mayoría en la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género, y que, en mi opinión, no tienen nada que ver con esta Directiva, pues no pueden aplicarse al caso de las personas que trabajan por cuenta propia. Joe Higgins Señora Presidenta, el informe Estrela tiene como objetivo mejorar las condiciones laborales de las trabajadoras embarazadas y las que han dado a luz recientemente o que se encuentran en período de lactancia, y esos son objetivos que apoyamos con firmeza. Ahora, frente a una aguda crisis en el capitalismo europeo y mundial, tiene que preocupar realmente el hecho de que los trabajadores vulnerables especialmente sean víctimas de ciertos empresarios que buscan mantener sus ganancias y de los gobiernos embarcados en el proceso de recortar gastos sociales y servicios públicos. Muchas mujeres trabajadoras sufren una explotación significativa, a través de unos niveles salariales que son mucho más bajos que los de los hombres, por ejemplo, y de una situación laboral precaria. Existe un verdadero riesgo de que las mujeres embarazadas o las que han dado a luz recientemente, que se encuentran en una posición más vulnerable, sufran discriminación en las circunstancias actuales. Estamos totalmente de acuerdo en resaltar del derecho de una mujer a volver al mismo puesto de trabajo, a las 20 semanas de baja por maternidad y a una baja por paternidad razonable. También deberíamos apoyar el hecho de mantener el nivel de remuneración al 100 %. No obstante, no podemos confiar solamente en la ley. En cada lugar de trabajo, debe haber una fuerte organización sindical que pueda garantizar en términos concretos el derecho de las mujeres a reincorporarse a su trabajo después de dar a luz, sin temor a la discriminación. Elisabeth Morin-Chartier (FR) Señora Presidenta, señor Comisario, Señorías, he seguido muy de cerca esta cuestión en la Comisión de Empleo y Asuntos Sociales y también en la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género. Esta es la segunda vez que se ha tratado de establecer normas mínimas para la Unión Europea, y ya hace 40 años que estoy haciendo campaña en mi vida profesional a favor de la igualdad entre hombres y mujeres, la integración de las mujeres jóvenes mediante programas de formación y su integración en la sociedad mediante su integración en el mercado laboral. De la igualdad es de lo que estamos hablando aquí: la igualdad entre hombres y mujeres. Sin embargo, en el informe Estrela que nos ocupa -uno no tiene más que escuchar los diferentes discursos que se han pronunciado hoy- se han cubierto todas las cuestiones posibles. Todo el mundo aporta algo, por muy poco que sea, y quiere añadir una sección a otra sección. El resultado es un mosaico sin sentido, cuando realmente deberíamos centrarnos en la salud y la seguridad en el trabajo de las mujeres embarazadas, de la misma forma, por supuesto, que deberemos centrarnos en la igualdad de género en términos salariales. La baja del bebé es casi lo único que no se ha tratado en este informe. Me gustaría decir una cosa: votar hoy a favor de una baja por maternidad de 20 semanas remunerada íntegramente es algo irresponsable y demagógico. Insisto en que se adopten medidas eficaces para garantizar que esto no se vuelva en contra de las mujeres. Mientras más alarguemos la baja por maternidad sin hacer hincapié en la reincorporación de la mujer al trabajo y su necesidad de establecer un equilibrio entre la vida laboral y la familiar, y mientras más alarguemos la baja por maternidad sin tomar medidas para proteger a las mujeres en el lugar de trabajo, más estaremos trabajando en su contra. El hecho es que, cuando elaboramos políticas, nuestro deber es ser valiente y responsable, así como decir la verdad. ¿Quién va a pagar? ¿Qué Estados miembros pueden sufragar este aumento? ¿Qué empresa puede pagar? A fin de cuentas, las mujeres se verán atrapadas por un texto al que se está permitiendo que vaya a la deriva en todos los puntos y que tendrá repercusiones negativas para ellas. Les pido que seamos responsables. Estamos ante un aspecto bastante importante para el futuro. (Aplausos) (La oradora acepta responder a una pregunta formulada según el procedimiento de la "tarjera azul" por Marije Cornelissen y Anneli Jäätteenmäki en virtud del apartado 8 del artículo 149 del Reglamento). Marije Cornelissen Señora Presidenta, la señora Morin-Chartier no es la única que ha dicho esto. Un par de oradores han dicho que la baja por maternidad de 20 semanas repercutiría negativamente en las oportunidades de la mujer en el mercado laboral. Me gustaría preguntar de dónde viene esa idea porque, si nos fijamos en el estudio, así como en lo que sucede en Suecia, Noruega, Islandia o Bulgaria, podemos observar muy claramente que es compatible contar con una gran participación femenina en el mercado laboral y disfrutar de una baja por maternidad de la duración adecuada. Elisabeth Morin-Chartier (FR) Señora Presidenta, me gustaría hacer dos observaciones en respuesta a ese comentario. La primera es que no existe una relación matemática entre la duración de la baja por maternidad y la tasa de fertilidad de las mujeres, y para demostrarlo sólo necesito mencionar la situación de Francia, ya que Francia es un país que ofrece una baja por maternidad de 14 semanas y donde, actualmente, hay una de las tasas de natalidad más altas de Europa. El segundo punto que quisiera destacar es que, con cada nacimiento, aumenta la brecha entre la vida profesional de las mujeres y la de los hombres. Con cada nacimiento, con cada período baja por maternidad, las mujeres primero reducen sus responsabilidades profesionales -a menos que la iniciativa provenga de la empresa o del sector público-. Con el segundo nacimiento, reducen sus jornadas laborales, y siguen reduciéndolas con cada nacimiento posterior, mientras que en el caso de los hombres, sin embargo, aumentan sus responsabilidades profesionales con cada nacimiento. Desde el punto de vista profesional, por tanto, las brechas se agrandan a lo largo de toda su carrera profesional. Por tanto, les insto a prestar un poco de atención a lo que está sucediendo realmente tanto en el sector público como en el privado. Anneli Jäätteenmäki (FI) Señora Morin-Chartier, ¿acepta usted el doble rasero por el que todas las empleadas de la Unión Europea, las de la Comisión, el Consejo, el Parlamento y los grupos políticos del Parlamento, recibieran el salario íntegro durante las 20 semanas de baja por maternidad, mientras que al mismo tiempo, se propone que esto no sea aplicable para los demás? Creo que las mujeres deberían estar en pie de igualad en toda Europa, y no deberíamos aceptar dobles raseros. Elisabeth Morin-Chartier (FR) Señora Presidenta, no hemos dicho que estemos a favor de un doble rasero. La Comisión Europea ha presentado una propuesta de 18 semanas de baja. Nuestra propuesta es introducir una cláusula pasarela. Como base, esto es totalmente posible, pero existe una diferencia entre lo que es posible y la idea utópica de proponer 20 semanas remuneradas íntegramente; entre lo que es factible y lo que uno puede prometer en el Parlamento, que no aceptará ni el Consejo ni los parlamentos nacionales. Si votamos el miércoles a favor del informe Estrela y las 20 semanas, se desaprobará al Parlamento en tres ocasiones: en primer lugar, en el Consejo, que no estará dispuesto a dar su apoyo -los Estados miembros no darán su apoyo-; en segundo lugar, en los parlamentos nacionales -los parlamentos nacionales, con sus presupuestos, no podrán dar su apoyo- y, en tercer lugar, las mujeres, cuando se percaten de que hemos actuado en su contra. Emine Bozkurt (NL) Señora Presidenta, debemos estar dispuestos a ayudar a las madres y a los padres en los momentos críticos de sus vidas. Deben tener la posibilidad de disfrutar de la paz y la tranquilidad que necesitan para implicarse plenamente en los primeros momentos de la vida de sus hijos; para amamantar a sus hijos y recuperarse después de dar a luz; para poder ponerse las pilas de nuevo a fin de reintegrarse plenamente en su vida laboral. Todos, a saber, las madres, los padres, los sindicatos y las organizaciones no gubernamentales están a favor de estos principios. Aquellos que se oponen, injustamente, colocan la etiqueta del precio a las mujeres: no se incurrir en costes adicionales en una sociedad europea cada vez más envejecida. Sin embargo, ahora debemos invertir en las mujeres trabajadoras y en mejorar el equilibrio entre la vida profesional y la familiar a fin de que nuestra sociedad siga siendo asequible en el futuro. Por supuesto, es importante la baja por maternidad se remunere íntegramente. ¿Por qué se debe reducir el salario de las mujeres durante su baja por maternidad por el simple hecho de que sean las únicas que biológicamente tengan la posibilidad de tener niños? Decimos que consideramos importante que los hombres y las mujeres puedan disfrutar de un equilibrio saludable entre el trabajo y la familia, y que las mujeres tengan las mismas oportunidades en el lugar de trabajo, por lo que debemos dejar de pelearnos y asumir una responsabilidad conjunta. No podemos dejar que las madres y los padres sean los únicos que sufran. Nadja Hirsch (DE) Señora Presidenta, la pregunta que debemos hacernos es ¿qué pretendemos lograr con esta Directiva? Se trata relativamente de un acuerdo sustancial de que se debe proteger la salud de las mujeres que van a ser madres y de las que lo acaban de ser. El gran debate abarca los ámbitos en los que también debería contemplarse el aspecto de la igualdad. Por otro lado, como Parlamento Europeo, también debemos ser conscientes de que vamos a adoptar una Directiva que estará en vigor no sólo durante 5 años, sino quizá durante los próximo 20 o 25 años. Sin embargo, espero que, para entonces, las condiciones laborales de las mujeres hayan mejorado sustancialmente y que las empresas estén dispuestas a contratar a mujeres jóvenes -sobre todo, habida cuenta de la escasez de mano de obra calificada- y, por encima de todo, que hayamos creado la infraestructura adecuada para ello. También debemos tener en cuenta esta perspectiva. A pesar de esto, también me doy cuenta de que, en la actualidad, no hay una mayoría que está dispuesta a adoptar esta perspectiva. En vista de ello, probablemente lleguemos al acuerdo de un compromiso como el de las 18 semanas, una mayor tasa de pagos legales o seguir pagando el 75 % del salario, algo que, de hecho, traerá consigo una mejora en algunos países europeos en particular. Un punto mucho más importante, y que va mucho más allá del aspecto de la baja por maternidad, son las condiciones marco que rodean a las familias jóvenes. Esto se traduce en instalaciones dedicadas al cuidado de los niños; en Alemania, por ejemplo, aún no hay instalaciones suficientes. Eso sería una verdadera política de igualdad que ofrece a las mujeres la posibilidad de reincorporarse al trabajo. Julie Girling Señora Presidenta, qué típico es de los Verdes burlarse de aquellos que se atreven a discrepar. Nosotros, nos atrevemos a discrepar con una pequeña parte de estas propuestas; por tanto, debemos ser ridiculizados. Aplaudo su compromiso con estas propuestas -de hecho, estoy de acuerdo con la gran mayoría de ellas-, pero hay una o dos partes con las que no estoy de acuerdo. Así que puedo aplaudir su compromiso, pero no puedo aplaudir su tolerancia. Pueden volver aquí dentro de 30 años y darme lecciones en lo que respecta a avanzar en los derechos de las mujeres, cuando hayan trabajando tanto como yo en esta materia. No me van a categorizar de regresiva. Hay aspectos de estas propuestas que son regresivos: la idea de que las mujeres europeas deben tener más niños europeos en un mundo superpoblado es regresiva desde el punto de vista social. Imponer una baja por maternidad remunerada íntegramente durante un período de 20 semanas en el Reino Unido -no puedo explicar cómo funciona nuestro sistema lo suficientemente rápido ahora- también es un aspecto regresivo desde el punto de vista financiero. Un número desproporcionado de mujeres que reciben un salario más alto en el Reino Unido, en su gran mayoría, recibirán la cantidad adicional de 2 000 millones de libras esterlinas. Esto no beneficiará a las mujeres que reciben un salario inferior, que, desde mi punto de vista, son a las que más deberíamos pretender ayudar. ¿Dónde está el progreso? Los Estados miembros son los más competentes para decidir estos detalles; aquí deben aplicarse los principios de subsidiariedad. (Aplausos) Christa Klaß (DE) Señora Presidenta, señor Comisario, las madres necesitan una protección especial. Sobre eso, estamos de acuerdo en esta Cámara. Tener un niño es física y emocionalmente difícil, y es una experiencia profunda para cualquier mujer. Los cambios físicos, las nuevas circunstancias de vida y, sobre todo, el período de recuperación -todos estos aspectos hacen que la protección adecuada de la maternidad sea fundamental-. Esto es algo que la sociedad debe proporcionar. Por lo tanto, no hay diferencia en cuanto al principio. El debate se refiere a cómo se hace esto y las condiciones en que se hace. En este sentido, no debemos olvidar que la UE establece un estándar mínimo y que corresponde a los Estados miembros aplicar, organizar y pagar por la prestación de maternidad. No partimos de la nada. Los Estados miembros han organizado su prestación por maternidad de maneras muy diferentes, en algunos casos, esto se complementa con la baja parental para incluir a los padres. Los padres deben participar en las responsabilidades familiares -y no estamos hablando acerca de la baja, sino sobre asumir la responsabilidad de criar a sus hijos y de la vida familiar-. Sin embargo, la baja por paternidad no forma parte de la prestación de maternidad; en su lugar, siempre debe formar parte de la baja parental. Tampoco los padres se ponen enfermos a consecuencia de un parto. Felicito a todos los Estados miembros que han establecido la baja por paternidad; del mismo modo, señor Comisario, me complace escuchar la propuesta que acaba de presentar la Comisión. No podemos permitir que la importante cuestión de la prestación por maternidad se diluya por una prolongación de la baja parental. La prestación por maternidad es por una cuestión de salud. Ninguna madre está enferma durante 20 semanas ni tampoco durante todo el período de lactancia. Tenemos la responsabilidad para con las mujeres que participan en la vida laboral de hacer que la prestación por maternidad sea justificable. Nuestra propuesta es de 18 semanas en total, donde las últimas cuatro semanas pueden estar sujetas a variaciones nacionales según el nivel de los pagos financieros realizados. Esto está contemplado en nuestras enmiendas 115 y 116, para las que pido el apoyo de los diputados. Además, hago un llamamiento a los Estados miembros para que aprovechen sus oportunidades de ofrecer a todas las familias y madres más pagos que puedan adoptarse posteriormente de forma voluntaria. Las madres están forjando el futuro y, por ello, necesitan todo el apoyo que podamos darles. Antigoni Papadopoulou (EL) Señora Presidenta, Señorías, al votar a favor del informe Estrela, básicamente estamos respondiendo a las demandas de millones de mujeres de contar con mayor protección para las mujeres embarazadas y las trabajadoras que han dado a luz recientemente o que están en período de lactancia, y también para sus bebés. Al aumentar la baja por maternidad a 20 semanas y la baja por paternidad a 2 semanas, con una remuneración íntegra, también apoyamos la recuperación de la crisis internacional y el crecimiento económico en la Unión Europea, porque así ayudamos a reconciliar la vida laboral con la familiar. Al proteger a las mujeres trabajadoras del despido durante el embarazo y durante seis meses a partir de entonces, también ofrecemos un incentivo para aplicar el objetivo de la estrategia de la UE y alcanzar una tasa de participación femenina del 75 % en el mercado laboral para el año 2020. En la votación del informe Thomsen, estamos tratando de proteger a las mujeres que trabajan en empleos precarios que perpetúan la brecha salarial entre los dos sexos, atentan contra la promoción profesional y aumentan el riesgo de que las mujeres pierdan todo tipo de derechos sociales, sindicales y a recibir pensiones. Un voto positivo para ambos informes es un voto positivo para un desarrollo más equilibrado y descentralizado, para la Europa social y la igualdad de género. Gesine Meissner (DE) Señora Presidenta, Señorías, estamos hablando hoy sobre las condiciones de trabajo de las mujeres, algo que queremos mejorar en Europa. Yo voy a hablar específicamente del informe Thomsen, para el que sido ponente alternativa, a saber, el informe sobre "las trabajadoras en situación precaria". Este año es el Año Europeo de Lucha contra la Pobreza y la Exclusión Social. Es un hecho fundado que la pobreza afecta a las mujeres de una forma desproporcionada. Naturalmente, no podemos, por ningún motivo, permitir que este siga siendo el caso. La pobreza entre las mujeres puede ser el resultado de varias cosas. Puede ser el resultado del hecho de que a las mujeres no se les paga como a los hombres. Naturalmente, esa no es la única causa. Las mujeres también tienen que interrumpir sus carreras profesionales en más ocasiones, por ejemplo, cuando tienen niños y para dedicar tiempo a criarlos. Además, las mujeres realizan los trabajos menos cualificados. Las cosas son particularmente graves en el caso de las mujeres cuyas condiciones de empleo son precarias, ya que, en algunos casos, ni siquiera pueden tener un contrato de trabajo o pueden optar a contratos de empleo irregular; pueden no contar con protección de ningún tipo y, además, pueden tener poco acceso a la información. La situación es particularmente mala para las mujeres con antecedentes de migración. Esto puede conducir a la pobreza permanente, por lo que también terminan en la pobreza en la vejez. Tenemos que salir de esta espiral, que afecta a más mujeres que hombres. Una de las maneras en que se puede hacer esto es mediante la educación y la formación. Todas las mujeres -todas las chicas- necesitan obtener un título, cualquiera que sea su origen, y también necesitan acceder a una profesión que realmente les garantizará una vida digna. Las mujeres también deben poder acceder a un aprendizaje constante. También tenemos que garantizar que haya más mujeres y chicas que se dediquen a profesiones mejor pagadas. Estas son profesiones que normalmente suelen dominar los hombres en mayor medida. En resumen, podemos conseguir muchas mejoras para las mujeres con acceso a una educación de cualquier tipo y a los regímenes de seguridad social. Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PL) Establecer normas mínimas para la duración y el pago de la baja por maternidad es difícil en el actual clima económico y social de Europa. En algunos países, el mínimo propuesto supera el nivel de protección que la legislación nacional ofrece actualmente a las mujeres embarazadas. Por una parte, aún estamos lidiando con las consecuencias de la crisis: los gobiernos de los diferentes Estados están subiendo los impuestos e introduciendo grandes recortes en los gastos, y aún nos enfrentamos a un alto índice de desempleo. Por otra parte, tenemos que enfrentarnos con el problema de una tasa de natalidad en detrimento, con el crecimiento natural negativo y, en consecuencia, con una población envejecida. En un futuro no muy lejano, vamos a sentir las amenazas del fracaso de los sistemas de pensiones o, posiblemente, de su colapso total. En este tipo de situaciones, no hay soluciones gratuitas o fáciles. Sin embargo, debemos reconocer que invertir en las mujeres y crear condiciones favorables para ellas supone animarlas a que se decidan a tener hijos. Por supuesto, una baja por maternidad más larga y totalmente pagada no es suficiente por sí sola. Necesitamos también soluciones fiscales que favorezcan a las familias y un empleo estable. En este caso, no tenemos ninguna alternativa. No hay otra forma de aumentar el número de europeos que estén profesionalmente activos dentro de 30 años si no invertimos ahora en la familia. Este es el motivo por el que necesitamos una norma mínima que sea digna y justa para la duración y la remuneración de la baja por maternidad en Europa. Estamos dando a las mujeres la posibilidad de elegir y decidir en relación con la maternidad. Jutta Steinruck (DE) Señora Presidenta, Señorías, lo que considero que falta en este debate es las distinción necesaria entre la transposición nacional de los Estados miembros y la labor que existe a escala europea. Todos somos conscientes de que tenemos que tener en cuenta las características especiales de cada nación. No obstante, por lo que respecta al debate en Alemania, por ejemplo, debo decir que, definitivamente, puedo hacerme una idea de la forma en que Alemania podría aplicar este informe. Lo que nos interesa aquí es la creación de normas mínimas a escala comunitaria para establecer las condiciones sociales marco para las mujeres. Siempre estamos dispuestos a hacer referencia a la Organización Internacional del Trabajo cuando se trata de un buen trabajo, la protección en el trabajo y la protección de la salud, así que me pregunto: ¿por qué no en este caso? Por cuanto atañe al debate sobre los costes, me gustaría recordar a todos en esta Cámara que en Alemania -al igual que en otros países europeos- la Directiva contra la discriminación ha dado lugar a la aparición de una gran cantidad de grupos de presión por parte de las empresas. Se ha hablado de una avalancha de los costes, de las empresas que van a la quiebra, de las cargas sobre la economía y de los propios trabajadores. Si miramos atrás unos años más tarde, ¿cuántas de estas cosas habrán ocurrido? Ninguna. Creo que este debate, esta presión, recuerda a ese momento. Les insto, al menos, a dejar la economía de un lado y que las personas sean el núcleo de lo que hacemos. Yo no soy de los que se dedican simplemente a sermonear. He dicho que abogo por una Europa social. Desde mi punto de vista, esa idea incluye a las mujeres. En esta situación, las mujeres necesitan nuestra ayuda. Sari Essayah (FI) Señora Presidenta, en sus votaciones, la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género ha adoptado una serie de enmiendas a la propuesta de Directiva original de la Comisión. Lamentablemente, en sus enmiendas, la Comisión ha ignorado completamente el principio de subsidiariedad en relación con la asignación de costes. El intento de armonizar las normas sobre la baja por maternidad en 27 Estados miembros diferentes ha dado lugar a una propuesta confusa. Por otra parte, mezclada con todo esto está la propuesta de la baja por paternidad, que, conforme al fundamento jurídico, ni siquiera entra en el ámbito de la Directiva, como bien ha dicho el Comisario desde el principio, afortunadamente. Las necesidades de la baja por paternidad deben regularse en relación con el sistema para la baja parental y no en relación con la baja en el sentido de la recuperación por embarazo o parto. Las propuestas presentadas por la Comisión de Derechos de la Mujer también ignoran los regímenes de baja progresiva parental y por maternidad en otros países, incluidos los países nórdicos. Las propuestas de la Comisión confunden estos sistemas de baja parental, que ofrecen libertad de elección a escala nacional, y, en ciertos aspectos, incluso irían en detrimento del bienestar de la madre y del niño. Por ejemplo, según la propuesta de la Comisión, si las madres solo empiezan el período obligatorio de seis semanas de baja por maternidad después del parto, existe un riesgo mayor riesgo en el lugar de trabajo de que las mujeres embarazadas den a luz antes y también aumenta el riesgo para sus hijos. Las madres que estén casi cumplidas tendrán dificultades para aguantar las ocho horas de la jornada laboral, y esta propuesta resultará en más casos de baja por enfermedad antes de dar a luz. La propuesta de la Comisión ignora, como compensación, los regímenes nacionales en los que la baja por maternidad está estrechamente relacionada con una baja parental significativamente más larga, pues la remuneración no es íntegra en estos casos. Por ejemplo, en Finlandia, los padres pueden cuidar de sus hijos en casa hasta que cumplan los 18 meses, de media, y nosotros no nos podemos permitir eso, porque en las diferentes etapas, los costes los comparten los empresarios, los trabajadores y los contribuyentes. Si se cargara tota la cantidad a los empresarios, no cabe duda de que eso debilitaría las oportunidades de empleo de las mujeres y, además, haría un flaco favor a las mujeres empleadas. Olle Ludvigsson (SV) Ahora es importante para nosotros encontrar soluciones flexibles con respecto a los detalles controvertidos de la presente Directiva. Al mismo tiempo, también tenemos que ver el panorama completo. ¿Cuál queremos que sea la situación en términos de igualdad en Europa dentro de 10 años? Con esto en mente, queda bastante claro que los reglamentos propuestos permitirían avanzar en el ámbito de la igualdad de género. La igualdad de género y la perspectiva de igualdad de género se verán reforzadas. Sería posible cumplir el objetivo establecido en la estrategia UE 2020 de aumentar la tasa de empleo de las mujeres hasta el 75 %. El hecho de que haya más mujeres en el mercado laboral beneficiaría definitivamente a la sociedad. Había mejores incentivos para tener niños y formar una familia, algo que contrarrestaría significativamente a la población europea envejecida. Por lo tanto, no debemos olvidar el panorama general en nuestros debates. Astrid Lulling (FR) Señora Presidenta, en general, con el tiempo viene la sabiduría. Por desgracia, ese no es el caso de este segundo informe, que se ha adoptado por gran mayoría en la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género y sobre el que estamos debatiendo aquí en el Parlamento 17 meses después del primer informe. Tal como se ha presentado ahora, este segundo informe no es más que confuso, contraproducente y, además, está sobrecargado de textos que no tienen cabida en un acto legislativo como el informe que fue remitido de nuevo a la Comisión en mayo de 2009. Ya hemos perdido dos años para mejorar la protección de la maternidad. Si votamos a favor de este informe tal como está, volveremos a perder por lo menos la misma cantidad de tiempo debatiendo con el Consejo en codecisión, cuando la propuesta inicial de la Comisión de 2008 era razonable. De hecho, garantizaba un progreso sustancial en los Estados miembros en los que la duración de la baja por maternidad y las prestaciones por maternidad siguen siendo inferiores a lo que existe en algunos países; es muy raro que concedamos 20 semanas de baja remuneradas íntegramente, sin ningún tope salarial, con cargo al Estado. No olvidemos que, en este caso, el objetivo es establecer un umbral mínimo, y que no podemos imponer soluciones radicales a los 27 Estados miembros. De hecho, a fin de animar a una mujer empleada y, sobre todo, bastante cualificada a tener hijos, es más importante para ella tener derecho a un período más corto de baja, pero remunerado íntegramente, que tener 20 o 30 semanas de baja o más sin la garantía de recibir el sueldo íntegro. No sólo es que las propuestas del informe Estrela sean contraproducentes en lo que respecta a la posibilidad de empleo de las mujeres, sino que también resultan difíciles de financiar para los Gobiernos y las empresas de ciertos Estados miembros. Hoy en día, es mejor dar un paso real en la dirección correcta que hacer una promesa para el futuro, que se hará realidad dentro de 10 años. Yo, personalmente, no voy a votar a favor de este informe en su forma actual, y pido a todos mis colegas que rechacen todas las enmiendas que no tienen nada que ver con la protección de la maternidad, tales como las disposiciones relativas a las trabajadoras por cuenta propia. Hace apenas cuatro meses, hemos sometido a votación en esta Cámara una Directiva relativa a la baja por maternidad en el caso de las trabajadoras por cuenta propia. Lo mismo se aplica a la baja por paternidad, señor Tarabella, y yo estoy a favor. Los belgas pueden introducir 20 semanas de baja por paternidad remuneradas íntegramente mañana mismo si tienen un Gobierno dispuesto a ello; no hay nada que se lo impida. Del mismo modo -ya que es otro punto que hay que considerar-, los interlocutores sociales están debatiendo actualmente acerca de una Directiva sobre la baja por paternidad. Vamos a esperar a ver qué deciden, y se tomarán medidas al respecto, ya que estaba relacionada con la baja parental: este es el camino correcto que hay que seguir. Pido a mis colegas diputados que voten a favor de las enmiendas que restringen la baja a 18 semanas y también a favor de las enmiendas consideradas, señora Presidenta, presentadas por su grupo y el mío. (La oradora acepta responder a una pregunta formulada según el procedimiento de la "tarjera azul" por Marc Tarabella en virtud del apartado 8 del artículo 149 del Reglamento). Vasilica Viorica Dăncilă (RO) La eliminación de toda forma de discriminación en todos los ámbitos de la vida social y económica es un requisito previo esencial para la protección de los derechos humanos y el bienestar de todos los ciudadanos. La promoción del principio de igualdad de oportunidades entre hombres y mujeres, así como asegurar una mayor participación de las mujeres en la vida económica y social, como participantes de pleno derecho, siempre deben ser cuestiones de interés. Creo que este enfoque debe reflejarse en la política agrícola común a fin de garantizar que los sexos están representados de forma justa y equitativa. Por otro lado, este enfoque puede garantizar que las distintas políticas se aplican eficazmente a escala europea en todos los sectores laborales, pero, sobre todo, en la agricultura. Teniendo en cuenta que el principio de igualdad de género es promovido por la legislación europea y es uno de los requisitos fundamentales de la Estrategia Europa 2020, considero oportuno incluir también esta cuestión en la agricultura, lo que significa también utilizar nuevos instrumentos que promuevan este principio. Estoy a favor de los dos informes, el de la señora Estrela y el de la señora Thomsen, que ponen los problemas de la mujer en primer plano, relacionados tanto con la maternidad como con sus condiciones de trabajo, que son aspectos importantes en la vida todas las mujeres y en la de todos aquellos que debemos mostrar nuestra solidaridad con ellas en lo que respecta a estos problemas. Marc Tarabella (FR) Señora Presidenta, quisiera mostrar mi agradecimiento a la señora Lulling por haber aceptado mi breve interrupción. Sólo quiero señalar que, en Bélgica, los padres ya disfrutan de 10 días de baja remunerados. De entre los 27 países de la Unión Europea, un total de 19 hacen lo mismo, con diferentes derechos de remuneración. Lo único que quería saber es si está a favor o en contra de aumentar la armonización a escala europea. Es cierto que dos semanas no es mucho, pero es razonable: dos semanas para que todos los padres de Europa puedan compartir las tareas que conlleva dar la bienvenida a su familia a los recién nacidos. Quería saber si está a favor o en contra de esta armonización. Le agradecería una respuesta, señora Lulling. Astrid Lulling (FR) Señora Presidenta, por supuesto, yo estoy a favor, señora Tarabella. Estoy a favor de una Directiva europea, pero no a favor de que este problema se resuelva en esta Directiva, que está relacionada con la protección de las mujeres y los niños. Los interlocutores sociales, como ya he dicho, están debatiendo actualmente acerca de una Directiva relativa a la baja por paternidad. Creo que debemos esperar el resultado. Entonces, tendremos una buena propuesta como la que tuvimos para la baja parental, que, por cierto, acabamos de mejorar, aunque no es perfecta. Creo que este es el camino correcto que hay que seguir. Creo que los interlocutores sociales también deben encargarse de la tarea de hacer propuestas en este ámbito, porque son los más indicados para hacerlo. Por lo tanto, estoy a favor. Le felicito: puede mejorar la situación en Bélgica. Sólo quería decir tanto a usted como a todas aquellas mujeres que no han logrado entender completamente que una Directiva europea es un conjunto de normas mínimas, no máximas, que todo el mundo puede mejorar, pero que es importante que demos la oportunidad de adaptarse a los países que están por debajo -muy por debajo- de las 18 semanas. Por otra parte, creo que si usted y yo hubiésemos elaborado este informe, hubiésemos adoptado las medidas correctas en esta Cámara en codecisión con el Consejo hace ya mucho tiempo. Thomas Mann (DE) Señora Presidenta, ahora sé cómo hacer para cambiar y ampliar el tiempo de uso de la palabra. La Comisión de Empleo y Asuntos Sociales ha solicitado una prestación por maternidad de 18 semanas, cuatro semanas más de lo que amistosamente se ha acordado en Alemania. La Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género ha solicitado 20 semanas de baja totalmente remuneradas más dos semanas de baja por paternidad, junto con una prórroga para las trabajadoras por cuenta propia. Los que ha pasado completamente a un segundo plano es el hecho de que 20 semanas costará a Francia una cantidad adicional de 2 000 millones de euros al año y, al Reino Unidos, una cantidad adicional de 2 850 millones de euros, según las declaraciones de la Comisión. En el caso de Alemania, se estima un coste adicional de unos 1 700 millones de euros aproximadamente. Algunas veces, hay que pensar en los costes. Hace poco, nos han presentado un estudio conjunto elaborado por la Comisión de Empleo y Asuntos Sociales (EMPL) y la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género con numerosos errores. Los pagos, tales como la prestación por maternidad de Alemania, no se incluyeron. El marco de referencia para el subsidio parental alemán era incorrecto. No se han tenido en cuenta lo suficiente las estimaciones de gastos encargadas por algunos Estados miembros. No se puede hacer una política responsable sobre esa base. Alemania es un ejemplo: durante el período de baja parental, se seguirá pagando dos tercios del sueldo durante un período máximo de 14 meses. Esto se extiende de 14 semanas de prestación por maternidad hasta un máximo de 170 semanas. Esto hace de Alemania un campeón de Europa en lo que respecta a la protección de los niños, y por lo tanto, necesita una cláusula de exención en la presente Directiva. Por eso he presentado una enmienda, junto con 50 de mis colegas del Grupo del Partido Popular Europeo (Demócrata-cristianos), que también cuenta con el apoyo de los Conservadores y Reformistas Europeos y gran parte del Grupo de la Alianza de Liberales y Demócratas por Europa. Nuestro objetivo es que se tengan lo suficientemente en cuenta los sistemas nacionales. Esperamos que la mayoría de esta Cámara apoye este llamamiento para que prevalezca la razón en la votación del miércoles. Queremos que las madres disfruten de una protección adecuada, pero si esa protección se lleva demasiado lejos, especialmente por razones ideológicas, esto representará un obstáculo importante para el empleo de la mujer -que es algo que debemos erradicar, no fomentar-. Anna Hedh (SV) En muchos Estados miembros, las reacciones a este informe han sido fuertes y muchos políticos han tratado de ganar puntos haciendo pedazos esta iniciativa de la UE. Lo que las personas olvidan es el hecho de que se trata de una revisión de una Directiva en vigor. Las personas pueden pensar lo que quieran acerca de lo que debe regularse a escala europea, pero, como he dicho, ya existe una Directiva que tenemos la oportunidad de mejorar. Se ha concedido mayor importancia a la cuestión de la igualdad de género con la entrada en vigor del Tratado de Lisboa y tenemos la responsabilidad de avanzar a este respecto. Hoy en día podemos observar que los Estados miembros con normas que funcionan bien en el caso de la baja por maternidad también tienen una alta tasa de participación femenina en su mercado laboral. Esto contrasta con la situación de aquellos países con normas más débiles o que funcionan peor. Si se aprueba esta Directiva, tendremos más posibilidades de conseguir el objetivo fijado en la Estrategia UE 2020. Estoy de acuerdo en que hay algunos detalles polémicos en la propuesta, pero lo importante es que podemos mejorarla. Los críticos afirman que la propuesta es muy cara, pero estoy convencida de que aumentar el nivel de igualdad es beneficioso para la sociedad. Barbara Matera (IT) Señora Presidenta, señor Comisario, Señorías, hoy, esta Cámara -los representantes de los 27 Estados miembros- ha decidido una vez más, con coraje y obstinación, abordar un tema delicado pero de actualidad al mismo tiempo para el crecimiento social de nuestros países. Estamos abordando un informe que afecta a las políticas sociales, laborales y económicas de nuestros Estados, pero que también concierne a toda Europa en su deseo de crecer en su conjunto. El informe Estrela, tal como se ha debatido y modificado, destaca con convicción el principio de la conciliación de la vida privada y laboral y el de la igualdad de oportunidades y, por tanto, también el principio de un progreso saludable y equilibrado. Para garantizar un umbral mínimo para proteger los principios mencionados anteriormente en toda Europa significa mejorar la calidad de vida de nuestras familias y no sólo la de nuestras mujeres, y por lo tanto también nuestra calidad de vida; esto es a lo que nos estamos enfrentando con convicción y con los compromisos adecuados. Es necesario encontrar el equilibro entre los extremos, así como entre los medios elegidos y, además, es necesario proteger la posición de las mujeres en el mercado laboral y las prerrogativas de los Estados a la hora de aplicar sus políticas. Jean Monnet nos enseñó a crecer poco a poco. Vamos a empezar a dar esos pequeños pasos, sin tener miedo de que otros los sigan. Vilija Blinkevičiūt (LT) Hoy en día, es realmente importante conciliar mejor la vida laboral con la familiar realizando un esfuerzo para el crecimiento económico, el bienestar y la competitividad en el ámbito de la igualdad de género. Habida cuenta de que hay una fuerte caída de la tasa de natalidad en casi todos los Estados miembros, debemos tomar medidas para crear las condiciones más favorables posibles para que las madres puedan criar a sus hijos y tener una oportunidad real de reincorporarse al mercado laboral. También hago un llamamiento a los Estados miembros y a los eurodiputados para que encuentren oportunidades y para que coordinen los costes de la prestación de infancia y el subsidio por maternidad a fin de garantizar que las mujeres no sean una mano de obra más cara que los hombres. Compartir las responsabilidades familiares y la oportunidad de conceder también a los hombres el derecho a dos semanas de baja por paternidad aumentaría las posibilidades de las mujeres para reintegrarse en el mercado laboral y, además, reforzaría las relaciones familiares. Por tanto, estoy convencida de que una baja por maternidad más larga también ayudaría a mejorar la tasa de natalidad, en particular, por el hecho de que nuestra sociedad está envejeciendo rápidamente. Anne Delvaux (FR) Señora Presidenta, en mi opinión, la necesidad de aumentar la baja por razones familiares es a todas luces evidente: elevar el umbral mínimo de la baja por maternidad es un paso adelante, una ventaja, y uno no debe ser completamente demagógico al comparar el impacto económico con una ventaja cualitativa que es difícil de cuantificar. Sin embargo, existen esencialmente dos partes del problema: la primera es el contexto económico, eso es cierto, pero no es razón suficiente para dejar a millones de familias en la estacada durante más décadas; la segunda se corresponde con los vacíos legales del informe, ya que el texto incluye varios tipos de baja por razones familiares incompatibles con los fundamentos jurídicos. Vamos a fijarnos en la baja por adopción, que aparece en el texto junto con la baja por maternidad y paternidad. Yo, personalmente, aprecio, como una madre adoptiva y en nombre de todas las mujeres a las que represento, la voluntad de conceder los mismos derechos de los que disfrutan las madres biológicas. De hecho, yo soy a lo que la señora Morin-Chartier ha hecho referencia como el pequeño paquete adicional que hay que añadir al informe Estrela. Si bien el objetivo es realmente mejorar la salud y los derechos de las mujeres -de todas las mujeres- en el mercado laboral, las madres adoptivas, que se han convertido en madres como las demás, deben tener acceso a los mismos derechos y a la misma protección en el trabajo. Como las demás, son madres por propio derecho, y esto se aplica, por otro lado, independientemente de que el niño que adopten tenga menos de 12 meses o no; tenemos que evitar el tipo de discriminación que aparece en el texto. En el tema de la adopción, lamento el hecho de que el texto entre en tan pocos detalles. Ni siquiera incluye ninguno de los resultados de la evaluación de impacto de Ramboll. Nada de esto se ha tratado muy bien, que es claramente un punto débil. Sin embargo, a pesar de esta reserva, voy a apoyar el informe de la señora Estrela porque, dejando a un lado las consideraciones económicas, no sólo son los hombres y las mujeres quienes deben asumir mejor sus responsabilidades parentales en una sociedad que cada vez renuncia más a su responsabilidad de criar a sus jóvenes, sino que también es nuestro deber garantizar que las personas no tengan que sacrificar a sus hijos por el trabajo o el trabajo por sus hijos. Por último, quisiera destacar que no somos miembros del Consejo, sino del Parlamento. Si nosotros, que somos representantes elegidos directamente, no somos ambiciosos, entonces, díganme: ¿quién va a serlo sino? Sylvie Guillaume (FR) Señora Presidenta, Señorías, se han dicho muchas cosas, sobre todo, justo ahora. Sin embargo, los diferentes y nuevos desarrollos y las polémicas que han surgido en relación con el informe Estrela demuestran una cosa: hoy aún resulta bastante difícil tratar con calma la cuestión de la igualdad de género y, sobre todo, la de encontrar un mejor equilibrio entre la vida laboral y la personal. Este texto legislativo ha tenido -perdonen la expresión- un período de gestación difícil, sobre todo, porque las actitudes todavía tienen que cambiar mucho en este ámbito. Las evaluaciones de impacto son, sin duda, necesarias para garantizar una amplia comprensión de las cuestiones en juego. Sin embargo, deben entenderse como lo que son, y con precaución. Sus conclusiones son contradictorias, por cierto, son una prueba clara de ello. Evidentemente, sería absurdo no plantear la cuestión de los posibles costes de ciertas enmiendas presentadas. Sin embargo, sería tan absurdo negarse a considerar los beneficios socioeconómicos a medio y largo plazo en cuanto a la salud de las madres y los bebés, o en materia de igualdad entre hombres y mujeres en el mercado laboral. Es más, nuestro debate se merece algo más, yo creo, que ciertas caricaturas y ciertos estereotipos que aún se siguen escuchando hoy en día. Regina Bastos (PT) Europa está envejeciendo y, además, tiene tasas de natalidad muy bajas. Estos factores suponen grandes desafíos para la Unión Europea, y debemos responder a ellos con soluciones concretas. Hemos llegado a un acuerdo sobre esta observación durante este debate, a pesar de las distintas opiniones que se han hecho evidentes en el debate. En Portugal, por ejemplo, la tasa de natalidad no es lo suficientemente alta como para garantizar que las generaciones se reemplacen, y esta situación está poniendo en peligro el futuro. Esto está sucediendo en mi país, al igual que en la mayoría de los Estados miembros de la UE. Estoy segura de que las políticas más flexibles en lo que respecta a la baja por maternidad pueden ayudar a revertir estas tendencias. Debemos enviar a las familias un mensaje coherente de apoyo a la maternidad, con medidas concretas para la mejor conciliación de la vida profesional, privada y familiar. Las mujeres deben estar protegidas para que puedan optar por tener hijos sin tener que salir del mercado laboral. Alcanzar este desafío es fundamental si queremos alcanzar los objetivos económicos y sociales establecidos en la Estrategia Europa 2020 y combatir el envejecimiento demográfico. En Portugal, por ejemplo, ya se paga el 100 % del salario durante la baja por maternidad durante un período de 120 días, medida por la que se pretende contrarrestar la baja tasa de natalidad de nuestro país. Por lo tanto, apoyo que deben garantizarse los salarios de las mujeres durante la baja por maternidad de la forma descrita en el informe objeto de debate. Permitir que cada Estado miembro cree condiciones que garanticen un objetivo de pagar íntegramente los salarios durante la baja por maternidad para 2020 parece ser una medida sensata. Por último, quisiera felicitar a la ponente, la señora Estrela, por su persistencia en la defensa de las medidas que tienen por objeto proteger a las familias, al mismo tiempo que contrarrestan el envejecimiento de la población. Iratxe García Pérez (ES) Señora Presidenta, creo que somos todos y todas conscientes del ejercicio de responsabilidad que tiene que hacer hoy este Parlamento, con respecto a la revisión de la Directiva sobre las condiciones de las mujeres trabajadoras; una Directiva que ya llevamos planteando desde la anterior legislatura y que, por distintos puntos de vista y dificultades, no hemos sido capaces de sacar adelante. Y por eso digo que hoy tenemos que hacer un ejercicio de responsabilidad, dentro de las diferencias de puntos de vista que podamos tener, para avanzar en los derechos de igualdad entre los hombres y las mujeres, y mejorar las condiciones de vida de las mujeres en el mercado laboral. Va más allá esta Directiva del número de semanas de permiso de maternidad, pues seguro que todos estamos de acuerdo en que catorce semanas es insuficiente y que hay que aumentar su duración. Pero, más allá del número de semanas, hablamos de que se pueda plantear como despido improcedente aquel que se ejerce sobre una mujer que ha sido madre, o también de que en beneficio de la salud de la mujer trabajadora se ponga en marcha un permiso de paternidad. No entiendo a aquellos que dicen que el permiso de paternidad no va en beneficio de la salud de las mujeres trabajadoras. Por supuesto que sí. Que, los primeros días tras el nacimiento de los niños y las niñas, el padre y la madre puedan compartir el ejercicio de cuidar a sus niños es indispensable y fundamental para avanzar en la igualdad entre hombres y mujeres. Hay países como España que ya han puesto en marcha un permiso de paternidad independiente e intransferible. Tenemos que hacer posible que los hombres asuman la responsabilidad junto con las mujeres para mejorar en el camino que tenemos en estos momentos encima de la mesa. Creo que es importante. Quiero agradecer la labor del esfuerzo que ha realizado la ponente Estrela y la responsabilidad de que este Parlamento dé una... (La Presidenta retira la palabra a la oradora). Godfrey Bloom Señora Presidenta, hace aproximadamente 5 años y medio, generé algo de furor al sugerir que cualquier pequeño empresario con la cabeza sobre los hombros estaría loco si contratara a una mujer en edad fértil. Desde entonces, la situación ha empeorado cada vez más, pues el equilibrio a favor de los trabajadores frente a los empresarios está completamente fuera de control. Uno de mis constituyentes de York me escribió el año pasado diciendo que no importa el hecho de contratar a las mujeres en edad fértil, cualquier pequeño empresario que contrate a alguien debe haber perdido la cabeza. Tenemos aquí una situación extraordinaria, ¿no? Tenemos a las mujeres jóvenes desesperadamente interesadas por entrar en el mercado laboral, desesperadamente interesadas por trabajar para empresas, sobre todo, para las pequeñas empresas -que son la fuerza motriz de la economía del Reino Unido-, y también tenemos a los empresarios, a quienes les aterroriza contratarlas. Ese es el problema que tenemos. Estamos haciendo -aquí, en este lugar, con tan poca experiencia comercial entre nuestros miembros- casi imposible que las pequeñas empresas contraten a mujeres jóvenes, que es algo que quieren hacer. Yo solía pensar que era una especie de conspiración china, donde este lugar ha hecho que sea casi imposible que una economía europea funcione, y que, entre bastidores, los chinos lo hayan hecho tan mal, que tenemos que importar absolutamente todo de China. Bueno, he aquí otra hipótesis, a saber, que quizá las mujeres que están haciendo que esto sea tan difícil en los comités, en la Comisión y en este lugar para que las pequeñas empresas contraten a mujeres jóvenes están a la mira de la oportunidad principal. Yo sugeriría que, cuando electorado, con razones justificadas, las contemplen y las pongan de patitas en la calle dentro de unos años por su incompetencia y estupidez, solo podrán volver al lugar de trabajo porque tienen una mediana edad o una edad avanzada. Dejarán de jugar. Esa es mi hipótesis. No puedo pensar en ninguna otra respuesta sensata a este tipo de interferencia absurda entre el trabajador y el empresario. Si piensan que es una hipótesis extraña, algo que soporte la forma en que hablan sobre el cambio climático, créanme, nada puede ser tan estúpido para esta Cámara. Salvatore Iacolino (IT) Señora Presidenta, no cabe duda de que hay que recibir favorablemente la presentación de este proyecto de legislación ante el Parlamento para su debate después de 18 meses de intenso trabajo. Es evidente que un proyecto de esta naturaleza se caracteriza por la diversidad de las sensibilidades, dado que las leyes equivalentes de los Estados miembros son profundamente diferentes. En cualquier caso, el alcance innovador de la iniciativa es un resultado que debe ser muy bien acogido, al igual que la afirmación del principio de la centralidad de la familia, la garantía de un mayor grado de protección social para las mujeres y para las mujeres en una condición particular, como la de tener un bebé. También debe garantizarse la coherencia en la protección de las mujeres que dan a luz -y digo esto a pesar de que mantengo que el ámbito reglamentario de esta medida es más amplio de lo que se había previsto inicialmente-, en la medida en que cabe destacar que, en Europa, y en muchos Estados miembros, aún hay una diferencia notable en la protección que se ofrece en relación con el parto y los no natos. Esta actividad claramente debe conciliarse con la necesidad de eliminar el abuso del empresario, y tenemos que limitar el alcance de las enmiendas -en mi opinión, algunas hacen que la legislación sea muy poco flexible en términos generales-, comenzando con la baja por paternidad, que parece no tener mucho que ver con respecto a una medida adoptada fundamentalmente para la protección de las mujeres. No hay duda de la necesidad de prestar atención al problema de las trabajadoras inmigrantes y domésticas, que constituye otro elemento de la cuestión que nos ocupa -el proyecto de legislación sobre las trabajadoras en situación precaria- en un mercado flexible y elástico, donde las mujeres, sobre todo ahora, deben ser consideradas como un recurso al servicio de la comunidad. Nicole Sinclaire Señora Presidenta, los empresarios del Reino Unido y el Gobierno de este país están instando a los eurodiputados británicos a votar en contra de las propuestas para aumentar la baja por maternidad remunerada íntegramente de 14 a 20 semanas -aunque creo que esto es hipocresía de los Conservadores que, en comisión, han incluido una enmienda en la que se pide un período de 24 semanas remuneradas-. Como yo digo, según parece, la hipocresía no conoce los límites. La Federación Británica de Pequeñas Empresas ha declarado que estos planes no se pueden costear y que supondrían al mercado empresarial británico más de 2 500 millones de libras esterlinas al año. Incluso el Gobierno de coalición del Reino Unido, que incluye a los Demócratas Liberales, se opone a estos cambios. Los cambios propuestos costarán al Reino Unido hasta 2 000 millones de libras esterlinas en un momento en que se está despidiendo a los trabajadores de los sectores públicos y privados con el fin de ahorrar sumas mucho menores. También se da el caso de que los cambios pueden ser contraproducentes, ya que, según el Gobierno del Reino Unido, serán los trabajadores con el salario más alto los que más se beneficien y los que tienen un salario más bajo los que menos. Estos cambios, por muy bien intencionados que sean, en realidad frenarán el proceso de conseguir la igualdad para las mujeres trabajadoras. También se dará el caso de que estos cambios insten a los empresarios a elegir a candidatos masculinos en lugar de optar por las mujeres. Señora Presidenta, hay otras maneras de mejorar los derechos de las madres en período de lactancia, como sistemas de baja más flexibles. También debemos respetar las diferencias culturales y sociales de los distintos Estados miembros. No hay una talla única que se adapte a todo el mundo. Las familias trabajadoras que tanto confían en nosotros para que elaboremos la legislación adecuada para poder vivir, trabajar y criar a los niños basada en el mundo real, no en los mundos de Yupi. Estos cambios se proponen en el momento equivocado y benefician a las personas equivocadas. En un momento en que los Gobiernos de la UE tratan de reducir el gasto público, ustedes buscan aumentar los costes laborales, algo que repercutirá en un sector en que las mujeres están representadas de forma desproporcionada y, por tanto, están más expuestas a la posibilidad de reducciones de puestos de trabajo. El Reino Unido tiene las normas más favorables, justas y generosas en lo que respecta a la baja maternal y paternal. Las madres británicas actualmente disfrutan de 6 semanas de baja con una remuneración del 90 % del salario, seguidas de otras 33 semanas con un subsidio por maternidad obligatorio de 125 libras esterlinas a la semana. Voy a votar a favor de los intereses del pueblo británico. Voy a seguir el consejo del Gobierno de Su Majestad y votaré en contra de las enmiendas del subsidio por maternidad. Ria Oomen-Ruijten (NL) Señora Presidenta, después de escuchar todo lo que se ha dicho aquí en este período parcial de sesiones, estoy segura de que la igualdad de trato entre hombres y mujeres -que, de hecho, ha requerido una gran dosis de coraje y esfuerzo, así como grandes cantidades de dinero- no ha llegado a conseguirse. Digo esto no sólo a algunos colegas de mi propio grupo -que, casualmente, han abandonado la Cámara-, sino también a los demás. Eso es lo primero que quería destacar. El segundo punto que me gustaría destacar concierne al envejecimiento y a la estructura de edad mal equilibrada de esta sociedad. Este es un tema de suma importancia por lo que a Europa se refiere y, por tanto, es de importancia capital para que tener hijos resulte más fácil. Por ejemplo, considero importante la entrevista que ha dado ahora la Ministra de Hacienda de Francia, la señora Lagarde, sobre la posición de las mujeres en el mercado laboral, que ha sido perfecta. De hecho, espero que nos ajustemos a esto. La tercera cuestión de la que me gustaría hablar es que igualdad de trato es un compromiso con una Europa social. Hemos dicho que, en esta Europa social, los hombres y las mujeres deben gozar de igualdad de oportunidades en el mercado de trabajo y también deben ser capaces de tener hijos. Actualmente, todos perseguimos el objetivo de las 18 semanas, y ahora más o menos hemos llegado a un acuerdo en relación con dicho período, pero aún no sabemos cómo vamos a pagarlo. No tengo ninguna objeción al compromiso presentado por mi propio grupo de establecer un máximo del 75 % para esas cuatro semanas. Lo que me repara es el hecho de que el compromiso en cuestión también conlleva un vínculo a los costes de la salud. Ahí es donde radica mi principal objeción, ya que esto da a los países, como el Reino Unido e Irlanda -en Francia, tales costes están subvencionados en su gran mayoría- la oportunidad de evadir el 75 % que debe seguir pagándose. Por lo tanto, me pregunto si quizá podemos rechazar por votación esa parte del compromiso. Esto también significaría que podemos dar una opinión consolidada a este respecto para la que se podría esperar obtener una amplia mayoría en el Consejo. Pascale Gruny (FR) Señora Presidenta, señor Comisario, Señorías, necesitamos una legislación europea que proteja la salud de las mujeres embarazadas, las mujeres que han dado a luz o las que se encuentran en período de lactancia, y debemos afrontar el reto demográfico al que nos enfrentamos y fomentar un aumento de las tasas de natalidad en Europa. Sin embargo, este avance no debe servir como un elemento disuasivo para no contratar a las mujeres. Quiero destacar tres puntos. En primer lugar, doy la bienvenida a la propuesta de la Comisión Europea sobre la salud y seguridad en el trabajo de la trabajadora embarazada, que haya dado a luz o en período de lactancia. De hecho, me gustaría destacar el título, que es el marco jurídico de esta Directiva, porque con demasiada frecuencia, tendemos a olvidar de lo que trata exactamente este texto. Estamos hablando aquí acerca de las mujeres, ya que, hasta que no se demuestre lo contrario, los hombres no pueden dar a luz. El debate tiende a diluirse como resultado de la referencia a la baja por paternidad o parental. Vamos a resolver primero el problema al que se enfrentan las mujeres, centrándonos en su salud cuando traen al mundo a un niño. Debemos poner en marcha verdaderas garantías para proteger la salud de estas mujeres en el mercado laboral. La baja por paternidad y la parental se tratarán en otra Directiva. En segundo lugar, el debate gira en torno al número de semanas. En la actualidad, el período de baja promedio es de 14 semanas. La Comisión Europea propone 18 semanas y el informe 20. Obviamente, como mujer y madre de tres hijos, quiero que las madres puedan estar con sus bebés el mayor tiempo posible. Sin embargo, esto obliga a preguntarse: ¿quién va a pagar por esta extensión de 14 a 20 semanas? ¿El Estado? ¿Las empresas? Estoy convencida de que el aumento promedio de 14 a 18 semanas es un gran avance europeo y una inversión real de nuestra economía hacia la promoción de un aumento de las tasas de natalidad en Europa. Sin embargo, un período de 20 semanas puede tener un impacto negativo en el empleo femenino: pondría un freno a su empleo. Las empresas y los Estados no pueden apoyar esta gran carga financiera adicional en este momento de crisis. En tercer lugar, debe darse más prioridad a mejorar el cuidado de los niños para que las madres puedan lograr un equilibrio entre la vida laboral y la personal. Poco se ha hecho sobre este asunto a pesar de los numerosos llamamientos por parte de nuestro Parlamento. Por lo tanto, no seamos contraproducentes y no permitamos que las mujeres vuelvan a casa. Elena Băsescu (RO) Deseo aprovechar esta oportunidad para expresar mis condolencias a la familia de Maricica Hăhăianu. Esta enfermera rumana de 32 años de edad se había ido a Italia para buscar un trabajo mejor. Perdió la vida la semana pasada después de ser atacada por un joven italiano en una estación de metro de Roma. Creo que las condiciones precarias de empleo deben convertirse en una preocupación para Europa. Las mujeres se concentran en empleos mal remunerados y, además, dan cuenta en gran mayoría de los trabajadores a tiempo parcial en la Unión Europea. Sin embargo, hay algunos casos donde el impacto de la crisis ha limitado la participación de las mujeres en el mercado laboral. En Rumanía, por ejemplo, la proporción de mujeres que han encontrado trabajo siguió aumentando durante 2009. Debo señalar también la espantosa situación en la que se encuentran las mujeres que viajan al extranjero. Normalmente trabajan sin estar cubiertas por los reglamentos legales y, por tanto, no disfrutan de ningún derecho... (La Presidenta interrumpe a la oradora). Rovana Plumb (RO) Debo hacer referencia de nuevo a la Directiva relativa a la baja por maternidad. He escuchado con mucha atención el debate de esta noche y me gustaría decir que aquellos que están en contra de este proyecto, y me refiero a la prolongación de la baja por maternidad y a la remuneración íntegra, sólo pueden tener un argumento -económico-. Sin embargo, esto es una falta de detalle, porque, si miramos más allá del déficit presupuestario, podemos darnos cuenta de que estamos hablando de personas. No se dan cuenta de que la balanza de los beneficios se inclina a favor de este informe, tanto a favor de los empresarios como de los trabajadores. Me refiero a los empresarios también en el sentido de inversión en el futuro. Además, quienes se oponen no se dan cuenta de que, en realidad, penalizar la maternidad y la idea de hacerlo en un momento en que está cayendo la tasa de natalidad, por no mencionar que la población cada vez envejece más y, además, es cada vez más pobre, tiene un impacto en la sostenibilidad de los regímenes de seguridad social. Frédérique Ries (FR) Señora Presidenta, yo también he escuchado con atención todo lo que se ha dicho hasta ahora, y tomo nota de que, como suele ser el caso, tener demasiado puede perjudicarnos. Los argumentos que se están dando para justificar esta superbaja por maternidad -un período de 20 semanas, de las que 6 deben cogerse antes de que nazca el niño y dos después, con una remuneración íntegra- no son convincentes. Evidentemente, Europa no va a afrontar los retos de gran complejidad de la demografía y el empleo de la mujer con este tipo de medida aislada. ¿Quién puede pensar que las personas deciden tener un hijo, un bebé, para beneficiarse de una baja de cinco meses en lugar de cuatro y medio? Por otro lado, no creo que negar a las mujeres su libertad de elección ayude a mejorar su situación. Además, les pido por favor que tengamos en cuenta los efectos y los daños colaterales que pueden causar las decisiones que tomamos. Proteger a las mujeres significa, sobre todo, no ir demasiado lejos con nuestras demandas y, por tanto, allanar el camino para las nuevas formas de discriminación contra ellas cuando se les contrata inicialmente y cuando se reincorporan al trabajo, ya que todos los expertos de la Organización de Cooperación y Desarrollo Económicos (OCDE) y de la Unión de la Clase Media, por ejemplo, así lo confirman. Por tanto, estoy totalmente a favor de la baja de 18 semanas, del principio de la baja por paternidad y, por supuesto, de las posibilidades de que los Estados miembros puedan ir más allá. Franziska Katharina Brantner (DE) Señora Presidenta, me gustaría hacer una observación breve y que concierne al reconocimiento de los períodos de baja parental en los distintos países. El señor Mann y sus colegas también han presentado enmiendas sobre este asunto, incluida la enmienda 115, en la que la primera parte realmente concierte a si se deben contar o no las cuatro semanas. Lamentablemente, esto se asocia en la segunda mitad de la enmienda -y lo voy a leer ahora para que quede totalmente claro- con el hecho de que la remuneración puede ser el promedio de la remuneración de las 18 semanas de la baja por maternidad, que debe ser por lo menos el 75 % del último salario mensual o del salario promedio mensual según lo estipulado de acuerdo a la legislación nacional, sin perjuicio de los límites que establece la legislación nacional. Lo que esto en realidad significa es que estamos perdiendo las esperanzas acerca de la armonización europea en lo que respecta a la financiación en este ámbito y a cuánto van a recibir las mujeres durante este período. Eso no es aceptable. Yo lo consideraría una pena si votáramos todo esto como un conjunto, porque, en última instancia, no estamos renunciando a una armonización a escala europea, sino que más bien queremos aumentarla a fin de lograr una mejora para todos los hombres y todas las mujeres. Cornelia Ernst (DE) Señora Presidenta, Señorías, debemos preguntarnos a nosotros mismos qué es lo que queremos lograr con todo este debate. ¿Estamos tratando de lograr una pequeña mejora en la igualdad y un poco de ayuda para las familias con el menor coste posible? Por supuesto, hacer que la vida familiar sea compatible con el trabajo cuesta dinero. Simplemente me gustaría preguntar a mis colegas de Alemania: ¿qué supone el gasto de 1 000 millones de euros en Alemania si, al mismo tiempo, estamos distribuyendo 450 000 millones de euros en garantías bancarias? ¿Qué es lo que queremos realmente en este ámbito? La remuneración íntegra de la baja parental es del todo correcta. ¿De qué otra forma podría ser? No es tiempo libre ni tampoco son vacaciones; lo que estas personas van a hacer es trabajar. Por supuesto, queremos que el período se amplíe a 20 semanas, pues consideramos que es la única forma de que este trabajo pueda llevarse a cabo. Por otra parte, no queremos simplemente lograr un poco más de igualdad en la vida laboral. Queremos la igualdad plena entre mujeres y hombres. Tenemos que adoptar medidas drásticas si queremos lograr este objetivo, como un salario social mínimo en todos los Estados miembros. Angelika Werthmann (DE) Señora Presidenta, la cuestión de la protección de la maternidad debe seguir siendo competencia de los Estados miembros, habida cuenta de las diferencias culturales en Europa. Austria tiene 16 semanas de prestación por maternidad. La extensión de esta costaría 17,4 millones de euros al año por cada semana adicional. Si la prestación de las 20 semanas pasa a ser obligatoria, esto costaría a Austria más de 60 millones de euros. Los costes adicionales serían incluso mayores si también hubiera dos semanas remuneradas de baja por paternidad para todos los padres. Seamos claros en nuestras deliberaciones: en primer lugar, esta es una decisión totalmente personal que deben tomar los padres, y, en segundo lugar, creo que esto supone un riesgo de mayor discriminación a la mujer en edad fértil. Asimismo, esto podría promover un aumento de las condiciones laborales precarias, a las que ya están sometidas el 31,5 % de las mujeres con empleo remunerado. La pregunta es: ¿es eso lo que realmente queremos? Seán Kelly (GA) Señora Presidenta, esta tarde hemos celebrado un excelente debate y, en general, se han planteado muchos aspectos positivos en la Cámara. Las cuestiones planteadas eran idealistas, pero la señora Estrela es digna de elogios por plantearnos esas cuestiones. Al mismo tiempo, sin embargo, debemos ser prácticos y realistas. Yo tengo mis dudas. Si consideramos todas estas sugerencias, es posible que las mujeres jóvenes, en particular, no puedan encontrar trabajo. Estoy considerando esto en calidad de padre. Tengo dos hijas y quiero que tengan las mismas oportunidades que tienen los chicos para encontrar trabajo. Eso es lo principal. En Irlanda, actualmente tenemos en un dilema en cuanto respecta a las finanzas. El 20 % de los jóvenes están desempleados. Todos los días cierran sus puertas cuatro empresas en el sector de las PYME y, además, nos enfrentamos al peor presupuesto de la historia. Por tanto, aunque contiene muchas sugerencias positivas, estas podrían venir mejor más adelante. No creo que sean prácticas actualmente. Marita Ulvskog (SV) Este ha sido un debate muy interesante. Creo que demuestra que existe la posibilidad de que podamos encontrar un compromiso a fin de que podamos tomar una decisión a este respecto. Creo que sería positivo que pudiéramos conseguirlo y, por supuesto, es necesario sigamos adelante teniendo en cuenta que tenemos sistemas diferentes. Ha habido diversos niveles de progreso en los distintos Estados miembros. Yo vengo de Suecia, donde tenemos una baja parental por más de un año, con un nivel alto de remuneración y donde, además, el padre está obligado a coger parte de la baja parental. No creo que se pueda llegar a lograr algo que ha sido tan positivo para los hombres, las mujeres y los niños, así como para el nivel de participación de las mujeres en el mercado laboral, a nivel de la UE. Sin embargo, vamos a garantizar que consigamos una Directiva mínima que nos permita llegar a un acuerdo. Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PL) Volviendo a la cuestión de la actividad profesional de las mujeres, me gustaría tener en cuenta dos grupos de edad: el primer grupo, sobre el que ya se ha hablado mucho hoy, son las mujeres jóvenes que están muy bien formadas y que no pueden encontrar trabajo por el hecho de que los empresarios suelen ser previsores en relación con los costes relacionados con el embarazo y la maternidad. El segundo grupo son las mujeres mayores de 50 años, que se consideran menos productivas y menos creativas. Según las estadísticas, las mujeres de edades comprendidas entre 59 y 60 representan sólo el 25 % de los trabajadores en este rango de edad. El porcentaje de mujeres mayores de 60 años que siguen trabajando todavía más bajo. Por eso, cuando hablamos de las trabajadoras en situación precaria, debemos considerar estos dos grupos y hacer todo lo posible para ayudar a las mujeres a encontrar ese primer trabajo, a reincorporarse al trabajo después de la maternidad y a aumentar sus cualificaciones. (La Presidenta interrumpe a la oradora). Izaskun Bilbao Barandica (ES) Señora Presidenta, los objetivos de esta iniciativa son mejorar la seguridad y la salud de la trabajadora embarazada o que haya dado a luz y aplicar medidas para conciliar la vida familiar y laboral. Las mujeres europeas están mirando hoy al Parlamento Europeo y esperan de nosotras y nosotros medidas modernas, las que se exigen en el siglo XXI. Por ello, es necesario que hablemos de la posibilidad de las veinte semanas de permiso, del cobro del 100 % del sueldo, de la inclusión de las autónomas, de la posibilidad de que los padres disfruten de un permiso tras el nacimiento y de construir la igualdad de mujeres y hombres en el disfrute de estos permisos. No es solo cosa de mujeres. El hablar del coste de los permisos de maternidad no solo es un castigo más a las mujeres, es una falta de responsabilidad, teniendo en cuenta la crisis de natalidad y el envejecimiento que está sufriendo Europa en estos momentos, y que está contribuyendo también al desarrollo de la crisis económica. ¿Se les ha ocurrido pedir, por ejemplo, el coste del absentismo laboral en Europa? No he oído ninguna palabra en este sentido. Tenemos la oportunidad de avanzar en la igualdad de mujeres y hombres y no decepcionemos a la ciudadanía europea. Maroš Šefčovič Vicepresidente de la Comisión. - Señora Presidenta, me gustaría dar las gracias a todos los diputados por haber participado en este importante, estimulante y, me atrevería a decir también, tan apasionado debate. A pesar de que estamos considerando estas cuestiones desde puntos de vista diferentes, la mayoría de nosotros podemos estar de acuerdo en varias cosas. No se debe penalizar la baja por maternidad; tenemos que trabajar muy duro para conseguir igualdad en los salarios; y tenemos que estudiar muy detenidamente las consecuencias económicas de las decisiones que tomemos a este respecto. Varios de ustedes han hecho referencia a la cuestión de la baja parental o por paternidad. Quisiera simplemente recordar que la Directiva recientemente aprobada concede una baja parental de un mínimo de ocho meses para los padres por cada niño. Por primera vez, contamos con el estímulo legal para que los padres de la UE puedan disfrutar de la baja. Se pierde un mes entero de baja si el padre no asume sus responsabilidades. Esta Directiva pronto entrará en vigor, y debemos fundamentarnos en este progreso y considerar detenidamente propuestas adicionales en relación con la baja por paternidad. Como he dicho en mi discurso de apertura, ahora estamos estudiando la situación y volveremos a comparecer ante ustedes muy pronto para ofrecerles nuestros resultados. Permítanme hacer hincapié en el estímulo de los padres a participar en el cuidado de los hijos con un comentario personal. Tuve la suerte de estar presente en los partos de dos de mis tres hijos. Por supuesto, durante el tiempo que pasé en el hospital, lo máximo que podía hacer es poner buena cara y aparentar que no estaba preocupado ni asustado, e intentar dar a mi mujer el mayor apoyo moral posible. Algunas veces, sin embargo, era mi mujer y las amables enfermeras las que estaban pendientes de mí para que yo pudiera dar ese apoyo moral. Nunca olvidaré los momentos tan importantes que viví después del parto y los primeros días cuando pude ayudar a mi mujer con el bebé recién nacido. Está muy claro que no sólo son las madres las que necesitan crear un vínculo con un recién nacido. Los padres deben hacer lo mismo, y tenemos que fomentar y cambiar el modelo paterno y crear las condiciones donde los padres también puedan vincularse con sus bebés recién nacidos. Volviendo a los informes sobre los que hemos debatido hoy, y con respecto al informe de la señora Thomsen sobre el trabajo precario, he tomado buena nota de lo que se ha dicho. Les puedo garantizar que la Comisión respaldará todo lo que se haga para mejorar las condiciones laborales de las trabajadoras en situación precaria mediante la supervisión de la política de empleo nacional y, en particular, con el apoyo de un fondo estructural. Con respecto a la labor integral de la señora Estrela sobre la propuesta de la Comisión para conseguir una Directiva reforzada relativa a la baja por maternidad, estamos tratando de lograr un equilibrio muy difícil. Tenemos que garantizar los derechos fundamentales de las trabajadoras, pero no debemos dar una excusa a los Estados miembros para que frenen estas negociaciones tan importantes. Necesitamos estudiar los modelos que nos ofrecen una alta tasa de empleo y altas tasas de fertilidad al mismo tiempo. En este sentido, la Comisión acoge con satisfacción las enmiendas que tienen por objeto el mantenimiento de las 18 semanas de baja mínima, establecer un nivel de alternativas de remuneración, mantener la referencia a la baja por enfermedad y permitir que otros tipos de baja cuenten como baja por maternidad. Todo esto bajo la condición de que no derive en el debilitamiento de la protección existente. Retroceder a este respecto no puede ser una opción para la Unión Europea. Espero sinceramente que el Parlamento y el Consejo sean capaces de conseguir un compromiso. La posición de la Comisión tiene como objetivo cerrar la brecha entre las posiciones de las dos instituciones y proporcionar una base sólida para futuros debates. La mejora de las condiciones de las mujeres en Europa debe ser nuestro objetivo final. Ellas aportan mucho a la sociedad y, por tanto, la sociedad debe encontrar una forma de devolverles el dinero. Miroslav Mikolášik Señora Presidenta, me temo que hay muchos colegas a los que se les ha concedido el uso de la palabra y, sin duda, ellos van después de mí y mi colega. Solicitamos el uso de la palabra cuando el Presidente Buzek inició este debate esta noche, por lo que me opongo a la injusticia que comente al pasar a las intervenciones con arreglo al procedimiento de solicitud incidental de uso de la palabra ("catch the eye"). Presidenta Muchas gracias por solicitar el uso de la palabra. Como bien he dicho, hay muchas más personas que solicitan el uso de la palabra de las que realmente podemos dejar intervenir. Hay 19 personas esperando a poder intervenir en un intervalo que dura solo cinco minutos. Por tanto, he intentado dar la oportunidad de hablar a esas personas que figurar en las listas que tengo aquí. Naturalmente, sus comentarios se registrarán en el Acta. Intentaremos hacer todo lo que podamos en los próximos debates para que todo sea lo más justo posible. Edite Estrela Señora Presidenta, señor Comisario, me gustaría darle las gracias por la sensibilidad que ha mostrado en su discurso de apertura y su discurso de clausura, junto con su testimonio personal. Creo que es muy importante que esto se asocie con los testimonios de otras personas, como los demás diputados que han intervenido en este debate, ya que, esto, sin duda, ayudará a cambiar ciertos prejuicios y los estereotipos que aún existen en nuestra sociedad. Por lo tanto, también es importante que también incluyamos la baja por paternidad para sacar el máximo partido del doble fundamento jurídico de esta Directiva, cuyo objetivo es promover la igualdad de género y la conciliación de la vida familiar y personal, porque uno de los estereotipos que prevalece en nuestra sociedad es que las mujeres están asociadas con la reproducción, mientras que a los hombres se les asocia con la producción. Los hombres son tan padres como las mujeres son madres, al igual que trabajadores, y, por tanto, tienen derecho tanto al éxito profesional como a criar a sus hijos desde el momento en que nacen. El diputado del Reino Unido que ha intervenido ya no está aquí. Me hubiera gustado preguntarle si David Cameron es mejor que otros europeos a los que también les gustaría tener la baja por paternidad, pero que, sin embargo, son objeto de discriminación al menos en ocho Estados miembros. Todavía estamos en el proceso de primera lectura, y, por tanto, tendremos la oportunidad de mejorar estas propuestas junto con la Comisión y el Consejo. También me gustaría dar las gracias a mis colegas por su participación. Creo que este amplio consenso es muy importante. Realmente estamos atravesando tiempos difíciles, pero son esos momentos cuando las sociedades tienen mayor necesidad de responsables políticos audaces, porque, como bien destacó el poeta romano Horacio hace cientos de años, "quien vive temeroso, nunca será libre". Britta Thomsen Señora Presidenta, me gustaría dar las gracias a mis colegas por sus comentarios sobre mi informe sobre las trabajadoras en situación precaria y también a la Comisión por su disposición a tomar iniciativas para mejorar la situación. Como muchos diputados han señalado, las mujeres constituyen la gran mayoría de las personas que trabajan en malas condiciones de trabajo y de salarios bajos. Esto no sólo significa que las mujeres en Europa ganan menos que los hombres, sino también que las mujeres reciben pensiones más bajas que los hombres, y veremos muchas más mujeres pobres en la Europa del futuro, porque el matrimonio ya no ofrece una seguridad financiera automática en la vejez. El grupo más vulnerable en el mercado de trabajo europeo es el de las mujeres inmigrantes. Entre este grupo, vemos un alto nivel de explotación, sobre todo, entre los 11 millones de mujeres que trabajan como empleadas domésticas. Este grupo también incluye a las au pairs. El término "au pair" significa "en igualdad de condiciones", pero muchas de las mujeres que vienen de Filipinas y las antiguas Repúblicas Soviéticas para trabajar como au pair no vienen para hacer intercambios culturales. De hecho, vienen a ganar dinero, y el régimen se explota en muchos lugares de Europa como una forma de obtener mano de obra barata. Me gustaría hacer un llamamiento a la Comisión para que investigue acerca de esta situación. No debemos permitir que esta forma de explotación sea legal en Europa. Por tanto, es necesario que seamos más rigurosos en relación con el sistema "au pair". Las diferencias de remuneración entre hombres y mujeres comienzan, según las estadísticas de pago de la propia Comisión, cuando llegan los niños. Si queremos lograr la plena igualdad entre hombres y mujeres en el mercado laboral, las mujeres deben recibir una retribución íntegra durante la baja por maternidad y, además, los hombres deben participar en el cuidado de los hijos y, por tanto, disfrutar de la baja por paternidad. Presidenta Se cierra el debate. La votación del informe Estrela tendrá lugar el miércoles 20 de octubre. La votación del informe Thomsen tendrá lugar el martes 19 de octubre. Declaraciones por escrito (artículo 149 del Reglamento) Sergio Berlato La igualdad entre hombres y mujeres constituye uno de los principios fundamentales de la Unión Europea. Se definió ya en el Tratado de Maastricht en 1992, algunos años más tarde, en el Tratado de Amsterdam (1997) y, en la actualidad, en la estrategia de la UE 2010-2015. La agenda social de la Unión Europea incluye, entre sus prioridades, la necesidad de promover políticas destinadas a apoyar la conciliación de la vida laboral, personal y familiar de las mujeres. En este contexto, en mi opinión, la maternidad es un derecho absolutamente fundamental para los fines de la estabilidad social. La Unión Europea, en la actualidad, se enfrenta a un reto demográfico derivado de bajas tasas de natalidad y el aumento constante de la proporción de personas mayores. Creo que la mejora de las disposiciones encaminadas a promover la conciliación de la vida laboral y familiar de las mujeres es parte de la respuesta a este declive demográfico. Reconozco la importancia de introducir una mayor protección contra el despido durante el período comprendido entre el comienzo del embarazo y los meses inmediatamente posteriores a la finalización de la baja por maternidad. Por lo tanto, yo apoyo las enmiendas que se han presentado para este propósito, entre otras, concretamente, el derecho de la mujer a reincorporarse a su trabajo o a que se le asigne un puesto equivalente. Zuzana Brzobohatá El principal objetivo del informe consiste en mejorar la seguridad y la salud de la trabajadora embarazada, que haya dado a luz y en período de lactancia en el trabajo. Personalmente, creo que la propuesta más importante es la extensión de la duración mínima de la baja por maternidad de 14 semanas a 20 semanas, lo que contribuirá a mejorar la salud y el estado psicológico de la madre, que por tanto también podrá cuidar plenamente de su hijo. Ampliar la duración mínima de la baja por maternidad también fomentará la lactancia, que tiene un impacto positivo demostrado tanto en la salud del niño como en la de la madre. Tan importante, en mi opinión, es la propuesta actual de que la retribución de la baja por maternidad debe corresponderse con el sueldo íntegro de la trabajadora -es decir, el salario medio mensual- o al menos el 85 %. Estas medidas son suficientes para garantizar que las familias, en particular, las monoparentales, estén protegidas frente al riesgo de caer por debajo de la línea de la pobreza y que también cuenten con protección frente a la exclusión social. Parte del informe está dedicado a la situación tradicional de la mujer. Las mujeres, a diferencia de los hombres, aún tienen la responsabilidad principal de cuidar a su hijo y a otras personas dependientes, y a menudo se sienten forzadas a elegir entre la maternidad y el desarrollo profesional. Por tanto, es particularmente importante que las nuevas formas de baja parental no reflejen o refuercen los estereotipos sociales. La propuesta sólo afecta a la República Checa con respecto a la cuantía de la remuneración de la maternidad, y no a la duración de la baja por este motivo. Corina Creţu Las mujeres son las víctimas preferidas de la recesión debido a los despidos que afectan principalmente a empleos precarios. Los más afectados por los despidos, los recortes salariales y el abuso por parte de quienes contratan son las mujeres empleadas en el trabajo doméstico remunerado, en la prestación de cuidados y en trabajos con contratos temporales. El trabajo doméstico supone casi una décima parte de la cantidad total de trabajos en los países desarrollados, que representa a un gran grupo de ciudadanos, sobre todo, a mujeres, en una situación vulnerable. Esto fomenta el trato abusivo por parte de los que contratan, sobre todo, sobre todo, cuando las trabajadoras son inmigrantes procedentes de los nuevos Estados miembros de la Unión Europea, como Rumanía, o de terceros países. Creo que la supresión de las restricciones de empleo a los rumanos y búlgaros debe ser el primer paso hacia la eliminación de conductas discriminatorias, que siguen imponiendo una condición precaria y de inferioridad sobre ellos en la mayoría de los antiguos Estados miembros. El trágico ejemplo de una enfermera rumana asesinada recientemente en una estación de metro italiana, ante la mirada indiferente de los transeúntes, debe sonar la alarma de los peligros de la discriminación colectiva y la estigmatización, que pueden tener, como en este caso, consecuencias de suma gravedad e imprevisibles. También quisiera pedir con insistencia que el período mínimo de baja por maternidad se amplíe a 20 semanas para que las mujeres puedan tener el tiempo que necesitan para cuidar de sus hijos. Proinsias De Rossa por escrito. - Estoy a favor de este informe, que pretende ampliar la baja por maternidad en la UE a 20 semanas remuneradas íntegramente e introducir la baja por paternidad de dos semanas remuneradas. Es fundamental que los Gobiernos ahora apoyen las recomendaciones del Parlamento Europeo en el Consejo europeo de Asuntos Sociales de 2 de diciembre. Oponerse a esta medida tendrá el efecto de excluir a muchas mujeres de la fuerza de trabajo, perdiendo un valioso recurso. En vez de penalizar a las mujeres por tener hijos, la UE debe apoyarlas y ayudarlas a equilibrar el trabajo y la vida familiar. Mejorar la maternidad es una inversión en la buena salud futura de nuestra sociedad. Las primeras semanas de la vida de los niños recién nacidos tienen un valor incalculable para el desarrollo de la confianza, las habilidades sensoriales, cognitivas y un vínculo con ambos padres. Los estudios también han demostrado que las medidas sociales, como la baja por maternidad, ayudarán a aumentar la tasa de empleo femenino en un 3 % o 4 %. Ofrecer una baja por maternidad mejorada y la introducción de la baja por paternidad remunerada es una inversión delicada. La evaluación de impacto de esta medida ha demostrado que poco más del 1 % de aumento de la participación de la mujer en el mercado laboral cubriría los costes de las 20 semanas de baja por maternidad remunerada íntegramente y de las dos semanas por paternidad también remuneradas. Jim Higgins por escrito. - Durante los últimos 50 años, las mujeres europeas han hecho grandes progresos hacia la igualdad de género. Entre los objetivos más importantes, se encuentra lograr la incorporación de la mujer al mercado laboral. Sin embargo, el aumento de la excesiva representación de las mujeres en un empleo "no estándar" es sumamente preocupante, y me gustaría repetir que el informe pide a la Comisión que aliente a los Estados miembros a "intercambiar las mejores prácticas y aprovechar al máximo las oportunidades de cofinanciación que ofrecen los Fondos Estructurales... para garantizar un mayor acceso a servicios asequibles y de calidad para el cuidado de niños y ancianos, de manera que las mujeres no se vean obligadas a efectuar estas tareas de manera informal". También "hace hincapié... en la necesidad de garantizar que los empleos precarios de asistencia a domicilio se transformen, cuando sea posible, en empleos dignos de larga duración". El trabajo precario ha sido durante mucho tiempo motivo de preocupación; sin embargo, la crisis económica y financiera actual ha hecho que la cuestión del trabajo precario y, sobre todo, la cuestión de las mujeres trabajadoras en situación precaria sean de carácter muy urgente, y quisiera instar a la Comisión a que actúe para proteger a las mujeres que se encuentran en una situación vulnerable al estar empleadas en situaciones precarias. Anneli Jäätteenmäki Los discursos magistrales son gran parte de la necesidad de promover es estado de las familias. La promoción de la igualdad es una prioridad en las estrategias de empleo. Es el momento de actuar en lo que respecta a las familias. Las familias necesitan hechos concretos y una mejor conciliación de la vida laboral y familiar. Las tasas de empleo y natalidad entre las mujeres son más altas en los países donde los buenos sistemas de bajas familiares y servicios de guarderías alivian la carga derivada de tener hijos. Encontramos buenos ejemplos en Suecia, Dinamarca, Islandia y Finlandia. Por tanto, es posible combinar la participación de la mujer en el mercado de trabajo con altas tasas de natalidad, y eso debe contar con el apoyo de la UE. Vuelvo de nuevo a la propuesta de la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género donde se pide que la baja por maternidad dure 20 semanas con una remuneración íntegra. No se debe penalizar a las mujeres ni a las familias por tener niños. Además de la solicitud de la remuneración íntegra, la Directiva propuesta también sugiere que la baja por maternidad cuente como servicio de empleo cuando se calculen las pensiones. Esta cuestión está relacionada con la solicitud de la Comisión de igualdad de remuneración. Si la Directiva siguiera adelante, reduciría la brecha salarial existente entre mujeres y hombres. La Directiva también mejorará el estado de los nacimientos múltiples y de las familias adoptivas, así como el de las familias que tienen hijos con discapacidad. Por supuesto, es difícil pensar en alguna razón para no apoyar la Directiva propuesta con las enmiendas presentadas por la Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género. La mejor coordinación de la vida familiar y profesional promueve el bienestar de las familias, el empleo y el desarrollo económico. Eija-Riitta Korhola Estamos de acuerdo en la necesidad de las mujeres embarazadas o que acaban de dar a luz de contar con protección especial en la sociedad y en el mercado laboral. Se trata, en última instancia, de la unidad básica de la sociedad, del fortalecimiento de la situación de la familia. Nosotros, sin embargo, no estamos de acuerdo en qué tipo de legislación debe promulgarse realmente para conseguir este objetivo en los Estados miembros. Yo estoy a favor de la opinión de la Comisión de que el período mínimo para la baja por maternidad debe incrementarse en la Unión de las 14 semanas actuales a 18 semanas, con el pago de una compensación según la tasa que esté en vigor para un período de enfermedad, por lo menos. Esto sería una mejora significativa en Europa. Si, además, tenemos en cuenta los cambios que hicimos el año pasado a la baja parental, podemos llegar a la conclusión de que la protección de la familia está mejorando en la UE. La Comisión de Derechos de la Mujer e Igualdad de Género, sin embargo, ha adoptado enmiendas que no respetan las diferencias entre los sistemas nacionales o las realidades financieras. Los Estados miembros tienen una amplia variedad de sistemas de baja por maternidad. Si los metemos a todos en el mismo paquete, daría lugar a una legislación pobre y al incumplimiento del principio de subsidiariedad. Por ejemplo, en Finlandia, la baja por maternidad combinada con la baja por paternidad y un largo período de baja parental, que dura más de seis meses, hace que se trate de un sistema de gran alcance, cuyo coste lo comparten las diferentes partes. El sistema tiene un componente adicional: la posibilidad de la baja para cuidar de los hijos, un período en el que no se interrumpe el contrato de empleo. El coste de la baja por maternidad de 20 semanas remuneradas íntegramente, que se está proponiendo ahora, subiría en Finlandia del nivel actual de 30 millones de euros a 80 millones de euros. En muchos Estados miembros, supondría incluso costes más elevados. En esta situación económica, esta propuesta sólo puede hacerse completamente libre de cualquier responsabilidad presupuestaria. Desde la perspectiva de la igualdad, también considero preocupante la temida situación en la que las oportunidades de empleo de las mujeres podría, de hecho, debilitarse si los que contratan llegaran a cargar con los elevados costes resultantes. Jiří Maštálka Han pasado ya 15 años desde la adopción de la Plataforma de Acción de Pekín. El documento resume la situación de la mujer en el mundo y recomienda medidas para mejorarla. Hace hincapié en las condiciones laborales de las mujeres, sobre todo, en la economía, la salud y la educación. El Parlamento Europeo y el Consejo han adoptado varias directivas para aplicar estas recomendaciones. Según los resultados, que parecían ser bastante positivos, se llevaron a cabo y se presentaron más tareas para que las aplicaran los Estados miembros en la hoja de ruta para la igualdad de género para el período 2006-2010. El informe anual de febrero elaborado por el Parlamento Europeo sobre la igualdad entre hombres y mujeres para el año 2009 dice que, como consecuencia de la crisis económica y los recortes presupuestarios en los países de la UE, ha habido pérdidas de empleo, especialmente entre las mujeres. Los empresarios a menudo ejercen presión sobre las mujeres, pues estos favorecen particularmente a las cadenas minoristas multinacionales. La carga de trabajo tiene un efecto negativo sobre la salud de la mujer, la familia, el tiempo legal de trabajo o la formación. Pocos empleadores están dispuestos a crear condiciones favorables para sus empleados para conciliar la vida profesional y familiar. Las condiciones laborales más difíciles las soportan las mujeres inmigrantes. Los obstáculos a los que se enfrentan son las barreras del idioma, un entorno de trabajo poco familiar, las tradiciones familiares o culturales, etc. La crisis ha impedido el logro de muchos objetivos fijados. El Instituto Europeo de la Igualdad de Género deberá evaluar la situación actual de inmediato, y la Comisión Europea y el Parlamento Europeo deben adoptar medidas efectivas para detener el empeoramiento de la situación de la mujer. Erminia Mazzoni La larga gestación (una opción de adaptación del término en este caso) de la presente propuesta de Directiva se debe al conflicto entre los que querían incluir objetivos imposibles en el documento con el fin de darle un carácter simbólico y aquellos cuyo único objetivo era avanzar en nuestra sociedad mediante la promoción de ciertos derechos en la práctica. A la larga, el compromiso no cumple plenamente los requisitos de protección destacados: la protección de la salud de las mujeres embarazadas, la garantía de igualdad de trato para las trabajadoras, incluidas las trabajadoras por cuenta propia, y la mayor distribución de las responsabilidades del cuidado de los hijos entre los padres. Sin embargo, las nuevas características introducidas -la ampliación de la baja por maternidad a 18 semanas y las 6 semanas de baja por maternidad obligatoria después del parto-, la introducción de una remuneración por la cantidad exacta del salario anterior de la mujer, y la introducción del derecho a solicitar modelos laborales flexibles, a pesar de la posibilidad que tiene los Estados miembros de establecer límites diferentes y de mantener disposiciones más favorables, significan que, sin duda, estamos dando un paso adelante. He votado a favor de la resolución, aunque mi opinión difiere incluso de la de mi grupo en numerosas enmiendas, con la intención de poner de relieve la importancia fundamental de las medidas relacionadas con la protección de la salud y la seguridad en el trabajo. Siiri Oviir Durante mucho tiempo, la desigualdad de género en el mercado laboral ha sido un tema muy importante para la UE, y durante años, se ha tratado de encontrar una solución. Sin embargo, aún hoy, no podemos informar de una evolución positiva en este ámbito. Así, por ejemplo, según datos de Eurostat, el número de mujeres en situación laboral precaria -es decir, las mujeres que trabajan a tiempo parcial- ha aumentado significativamente, alcanzando un 31,4 %, mientras que la cifra es de un 8,3 % en el caso de los hombres. A este respecto, parece razonable localizar las razones para ello en la crisis económica y financiera actual, que ha exacerbado todavía más los problemas de las mujeres trabajadoras en situación precaria. Creo que el empleo precario no es sólo una razón para la diferencia de retribución entre mujeres y hombres, sino también una barrera a las oportunidades de carrera. Como la proporción de mujeres en situación de empleo precario es excesivamente alta hoy en día y, por tanto, las consecuencias perjudiciales anteriormente mencionadas tienen un efecto desproporcionado en la situación de tales mujeres, creo que la UE debe reforzar sus reglamentos jurídicos en relación con el trabajo temporal, a tiempo parcial y por temporada. Tal vez entonces, algún día, estaremos en condiciones de decir que la UE ha garantizado la igualdad de derechos entre hombres y mujeres y, además, ha abolido la discriminación de género en el mercado laboral. Sirpa Pietikäinen Señorías, quisiera mostrar mi agradecimiento a la señora Estrela por el informe digno de elogio que ha elaborado sobre la modificación de la Directiva del Consejo para promover la mejora de la seguridad y salud en el trabajo de la trabajadora embarazada, que haya dado a luz o en período de lactancia. Las reformas establecidas en el informe son importantes para la mejora de los derechos y el bienestar de los ciudadanos de la UE, así como para la creación una competitividad más sana en el mercado interior. La Unión Europea necesita una política social coherente. La armonización de los sistemas de baja por maternidad es un paso importante hacia una Europa más social. El informe propone una baja por maternidad de una duración de 20 semanas con sueldo completo. Esto aumentaría las prestaciones de maternidad en muchos países de la UE. Se ha demostrado que un período largo y bien remunerado de baja por maternidad tiene un impacto positivo en la participación de la mujer en el mercado laboral. La mayor participación de las mujeres en el mercado laboral permitiría cubrir rápidamente los costes de la reforma, que muchos dicen que son insuperables. Mejores beneficios de maternidad también aumentan las tasas de natalidad. Una Europa que envejece necesita de los contribuyentes con el fin de mantener la seguridad de la prestación de servicios en el futuro. La solicitud de un salario íntegro durante la baja por maternidad es también un paso importante en la reducción de las diferencias de ingresos entre mujeres y hombres. Un período de baja por maternidad dejaría de significar menos ingresos para las mujeres y, además, una remuneración íntegra durante dicho período aumentaría también la acumulación de pensiones de las mujeres. En la Europa de hoy, las mujeres mayores son especialmente susceptibles de vivir en la pobreza. Daciana Octavia Sârbu La mayoría de los empleos precarios siempre han sido ocupados por mujeres. Se ha hablado durante mucho tiempo acerca de cómo mejorar las condiciones de trabajo para las mujeres pero, por desgracia, nada está cambiando. En este contexto, deseo llamar su atención sobre la difícil situación de los trabajadores de temporada que recogen fresas en España. Estoy familiarizada con su situación no sólo por las innumerables quejas recibidas de los trabajadores rumanos o los sindicatos, sino también por la experiencia directa en el sitio. Cada año, miles de mujeres rumanas van a recoger fresas a España por un período de entre tres y cinco meses. Algunas, con mucha frecuencia, son objeto de los abusos de quienes las emplean. Los contratos originales se sustituyen por contratos en español, que no entienden. A menudo, carecen de seguro de enfermedad, viéndose forzadas incluso a pagarlo con dinero de su propio bolsillo. Su trabajo a veces les obliga a recoger fresas rociadas con pesticidas, sin ningún equipo de protección. Sin embargo, no pueden quejarse por el miedo de ser despedidas y enviadas a casa. He llamado la atención de la Comisión Europea a su situación a través de preguntas que se han presentado solicitando una Directiva para regular los derechos de los trabajadores de temporada en la Unión Europea. Sin embargo, la respuesta que me han dado es que esta cuestión no está en su lista de prioridades. Por eso, pido a la Comisión que vuelva a presentar una propuesta legislativa sobre esta cuestión. Olga Sehnalová Apoyar a las mujeres en sus esfuerzos por conciliar las condiciones laborales y familiares es uno de los mayores desafíos de la vida moderna. La cantidad o duración de la baja por maternidad, sin duda, no determina la decisión de formar una familia o de tener o no un hijo. Sin embargo, las condiciones en que se toman estas decisiones son importantes. Se trata del grado de seguridad que las mujeres tienen durante este tiempo que pueden dedicar a la maternidad, con tranquilidad y sin miedo, durante las primeras semanas o meses. Es también una expresión de la importancia que la sociedad otorga a estas mujeres Se trata, básicamente, de si tenemos en cuenta la maternidad como un simple obstáculo desafortunado en la vida profesional de las mujeres, que están a merced de las duras condiciones del mercado de trabajo, o de si la sociedad es capaz de proporcionar a las mujeres la protección necesaria. Si una mayor protección para las mujeres en el mercado laboral en el contexto del parto y la maternidad significa, sobre todo, una carga económica que la sociedad europea no está dispuesta a soportar, entonces, tenemos que pensar en los valores de esta sociedad. Se trata entonces de una cuestión de prioridades en la sociedad. Edward Scicluna por escrito. - Muchos oradores han hecho referencia, con razón, al impacto económico que supone ampliar la baja por maternidad de 14 a 20 semanas. Lamentablemente, los costes a menudo salen a la luz porque son fáciles de contabilizar. Sin embargo, los beneficios también pueden contabilizarse. De hecho, un tema sobre el que se ha investigado bastante a nivel cuantitativo es el impacto de la baja por maternidad remunerada en la tasa de participación laboral de las mujeres en edad productiva (FLFPR). Uno de los estudios ecométricos más dominantes del BCE revela claramente que la tasa de participación laboral de las mujeres en edad productiva está siempre en alza hasta las 43 semanas de dicha baja por maternidad remunerada. Sólo después de ese momento se verá afectada la tasa de forma activa. Para muchos Estados miembros cuya duración de la baja por maternidad está cerca del mínimo legal y donde, en consecuencia, la participación de la mujer es baja, una prolongación de la baja por maternidad remunerada sería un beneficio económico. Para estos Estados miembros, el coste de la ampliación de la baja por maternidad será dinero bien invertido en lugar de una carga.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
A. Sacharovo premijos įteikimas (iškilmingas posėdis) Pirmininkas Brangus Tarybos Pirmininke, brangi Sąjungos vyriausioji įgaliotine užsienio reikalams ir saugumo politikai ir Komisijos pirmininko pavaduotoja ledi C. Ashton, brangūs svečiai, Guillermo Fariñas (ES) Laiškas Europos Parlamentui: Santa Klara, 2010 m. gruodžio 14 d. Brangus Europos Parlamento Pirmininke J. Buzekai, brangūs Pirmininko pavaduotojai ir gerbiamieji šio daugianacionalinio forumo nariai, deja, dėl tolerancijos, kurios mums taip reikia šioje mūsų kančių planetoje, stokos negaliu būti su jumis kaip maištaujančių Kubos žmonių ir tų Kubos piliečių, kurie nebebijo totalitarinės vyriausybės, kuri gėdingai slopino mus iš viso 52 metus ir kurios paskutinauka yra kankinys Orlando Zapata Tamayo, atstovas. Tų, kurie mus netinkamai valdo mūsų tėvynėje, nelaimei, tai, kad negaliu išvykti iš salos, kurioje gimiau, ir savanoriškai į ją sugrįžti, savaime yra visiškai nepaneigiamas įrodymas, kad, deja, mano šalį valdančioje autokratinėje sistemoje niekas nepasikeitė. Dabartinių Kubos valdovų mintyse mes, Kubos piliečiai, esame lyg Afrikoje pagrobti ir jėga į Ameriką atgabenti vergai, iš kurių esu kilęs ir aš. Man arba bet kuriam kitam eiliniam piliečiui norint keliauti į užsienį reikia Carta de Libertad, tai yra Laisvės kortelės, lygiai taip pat, kaip jos reikėjo vergams: tik šiandien ji vadinama Carta Blanca, Baltąja kortele. Didžiausia mano viltis, kad jūs nesileisite klaidinami sirenų dainų, dainuojamų "laukinį komunizmą" praktikuojančio žiauraus režimo, kurio vienintelis troškimas - po pretenzijų daryti tariamas ekonomines permainas - yra tas, kad Europos Sąjunga ir Europos Parlamentas panaikintų bendrąją poziciją ir leistų režimui naudotis paskolomis ir investicijomis, naudojamomis trečiojo pasaulio šalims padėti pagal Kotonu susitarimą. Buvę politiniai kaliniai arba sąžinės kaliniai, neseniai paleisti "laukinio komunizmo", tikrai užims savo vietas šalia jūsų. Būtų klaidinga manyti, kad jie buvo išleisti į laisvę; jiems ir jų šeimoms taikoma "psichologintremtis", nes jų artimiausius ir brangiausius žmones šantažavo neostalinistinKubos vyriausybė. Mes, taiki Kubos opozicija, laikomės drąsaus ir racionalaus požiūrio į materialinius arba dvasinius sunkumus, kuriuos patiriame, taip pat į riziką prarasti laisvę ir net savo gyvybę būnant blogiausioje padėtyje esančio gyventojų sektoriaus dalimi. Čia, Kuboje, visi kenčiame, tačiau nesiskundžiame, todėl tikimės, kad galėsime pasikliauti jūsų parama. Brangūs Europos Parlamento nariai, prašau nepasiduoti valdančiojo Kubos elito pretenzijoms, kol jis neįvykdys penkių reikalavimų: Pirma: toliau paleisti visus politinius ir sąžinės kalinius jų neištremiant ir viešai pasižadėti niekada nekalinti nesmurtaujančių politinių oponentų. Antra: nedelsiant nutraukti karinių ir pusiau karinių režimo šalininkų šalyje vykdomą smurtinį taikios opozicijos mušimą ir gąsdinimą. Trečia: paskelbti, kad visi Kubos įstatymai prieštarauja Visuotinei žmogaus teisių deklaracijai ir kad jie turi būti patikrinti ir panaikinti. Ketvirta: vykdant kasdienę veiklą skirti lėšų opozicinėms partijoms, "valstybinio socializmo" sistemai nepavaldžiai masinei žiniasklaidai, nepriklausomoms profesinėms sąjungoms ir bet kokioms kitoms taikioms visuomeninėms institucijoms steigti. Penkta: viešai pripažinti, kad visi emigracijoje gyvenantys kubiečiai turi teisę dalyvauti kultūriniame, ekonominiame, politiniame ir socialiniame Kubos gyvenime. Šiuo lemiamu mano šalies istorijos momentu jūs ir visi viso pasaulio geros valios vyrai ir moterys turite skirti didžiulį dėmesį Kuboje vykstantiems nuolatiniams socialiniams protrūkiams ir protestams, kurie kyla dėl nusivylimo susidūrus su išpuikusia vyriausybės valdžia, galinčia paskelbti įsakymą žudyti mano tėvynainius. Dedu viltis į Dievą, kad nebus nereikalingo civilinio kubiečių karo dėl aklo atsisakymo pripažinti, kad politinis "valstybinio socializmo" modelis buvo ir yra nesėkmingas visur, kur tik buvo bandoma jį įgyvendinti: kažką panašaus užsienio spaudoje pripažino pats istorinis prastos reputacijos Kubos revoliucijos lyderis. Seniai, kurie valdo Kubą, kasdien niekindami tuos, kuriuos valdo, nenori suprasti, kad jie turėtų būti visuomenės tarnai ir kad visi tikri visuomenės tarnai suteikia savo tėvynainiams galimybę juos pakeisti arba paremti. Joks valdžioje esantis asmuo neturėtų reikalauti, kad jam tarnautų tie, kuriuos jis valdo, kaip yra Kuboje. Kartu su kovos seserimis ir broliais, kurie pritaria demokratiniams idealams, su tais, kurie vis dar yra kalėjime, su tais, kurie naudojasi tariama laisve gatvėse, ir su tais, kurie pasitraukį atšiaurią tremtį, tęsime savo nelygią nesmurtinę kovą su engėjais kastristais ir su Dievo pagalba laimėsime kovą be kraujo praliejimo. Vienintelis dalykas, kurį darau savo kolegų disidentų kompanijoje, - siekiu iš savo sielos išvaryti bet kokią pagiežą savo politiniams priešininkams. Tiesa ta, - dėl to ir tampame geresniais žmonėmis, pasirengusiais spręsti savo tėvynės atkūrimo uždavinį, - kad šioje kovoje išmokau vadovautis pirmojo žinomo disidento, Jėzaus Kristaus, žodžiais: "Mylėk savo priešus." Dėkoju Europos Parlamentui, kad neapleido Kubos žmonių šioje daugiau nei 50 metų trunkančioje kovoje dėl demokratijos. Man skirtą 2010 m. A. Sacharovo premiją už minties laisvę priimu dėl to, kad jaučiuosi esąs maža dalimi maištingos dvasios, maitinančios žmones, kuriems priklausau ir dėl to didžiuojuosi. Esu nepaprastai dėkingas jums, ponios ir ponai, Europos Parlamento nariai, nes šis gestas rodo, kad nepamiršote mūsų patiriamų kančių, todėl šiuo gestu uždegate laisvės šviesą, kuri yra daug arčiau mano šalies. Galbūt Dievas duos, kad Kuboje netrukus matysime Jo vaikų susitaikymą ir kad šalis bus apdovanota demokratija. Guillermo Fariñas Hernández Kvalifikuotas psichologas Bibliotekininkas ir nepriklausomas žurnalistas, tris kartus kalintas dėl politinių priežasčių (Plojimai)
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Spolupráca s rozvojovými krajinami na podpore dobrej správy v daňových záležitostiach (stručná prezentácia) Predsedajúci Ďalším bodom programu je správa pani Jolyovej v mene Výboru pre rozvoj o daniach a rozvoji - spolupráca s rozvojovými krajinami na podpore dobrej správy v daňových záležitostiach. Eva Joly Túto správu o daniach a rozvoji vám dnes večer predkladám s určitou mierou zadosťučinenia. Predstavuje dôležitú fázu v boji, ktorý sa začal už dávno a ktorý teraz vediem v Európskom parlamente. Chcela by som poďakovať kolegom vo Výbore pre rozvoj, lebo spolupráca s nimi je mimoriadne produktívna. Dúfam, že počas zajtrajšieho hlasovania sa dočká schválenia. Rozvojové krajiny do veľkej miery zasiahla finančná a hospodárska kríza a rastúce ceny poľnohospodárskych surovín a teraz viac ako kedykoľvek predtým potrebujú nové, bohaté zdroje financovania. V tomto kontexte celosvetovej krízy sú daňové príjmy, ktoré sú najstarším zdrojom financovania rozvoja, zásadnou otázkou a skutočným problémom. Účinné daňové systémy nielen poskytujú financovanie nevyhnutných verejných služieb. Za podpory transparentného, zodpovedného používania štátnych príjmov sú tiež jedným zo základov zodpovednej demokracie. Podpora zvýšenia spravodlivých, progresívnych a transparentných daní by nijako nemala viesť k zrušeniu alebo zníženiu oficiálnej rozvojovej pomoci (ODA). Nemala by ďalej ospravedlňovať členské štáty, ktoré sa čoraz viac prikláňajú k znižovaniu svojho podielu HDP vyčleneného na pomoc ODA. Pomoc ODA možno nie je dokonalá a treba toho na nej veľa zlepšiť, ale nie je preto menej potrebná pre krajiny, ktoré ťažko zasiahla hospodárska kríza aj kríza v oblasti klímy. Z toho dôvodu nejde o otázku náhrady pomoci, ale o jej preorientovanie na vytvorenie účinných daňových systémov, do ktorých musia nadnárodné spoločnosti prispievať na základe svojich skutočných ziskov. Takto budú chudobné krajiny môcť opäť prebrať svoj rozvoj do vlastných rúk, zmierniť chudobu a vynahradiť si stratu príjmov z cla, ktorú spôsobila liberalizácia trhov, aby si v dlhodobom horizonte dokázali poradiť aj bez zahraničnej pomoci. Krajiny na juhu však nie sú len obeťami svojich vlastných neúčinných daňových systémov. Sú tiež obeťami daňového dampingu zavedeného brettonwoodskymi orgánmi, obeťami ceny nezákonného odlevu kapitálu a daňových rajov. Každý rok utrpia obrovské straty z daňových príjmov, ktorých výška sa odhaduje na desaťnásobok pomoci prijímanej od bohatých krajín. Táto správa zdôrazňuje túto skutočnosť. Pokiaľ ide o usmernenia OECD, nie sú ani zďaleka primerané a v skutočnosti predstavujú hrozbu. Keďže umožňujú, aby boli jurisdikcie, ktoré nechcú spolupracovať, vymazané zo sivých zoznamov len vďaka tomu, že podpíšu dohody o spolupráci bez povinnosti automatickej výmeny informácií, vytvárajú ilúziu, že daňové raje sú legitímne, a dodávajú dôveryhodnosť systému, ktorý škodí verejným financiám rovnako na severe, ako na juhu. Skoncovanie s daňovými rajmi je nevyhnutným krokom k rozvoju týchto krajín a musí sa stať absolútnou prioritou Európskej únie. EÚ musí prevziať svoje záväzky, ako to urobili Spojené štáty, a vytvoriť jednoznačné a záväzné právne predpisy spojené so skutočnými sankčnými mechanizmami, aby skoncovala s daňovými rajmi, ktoré sú pre rozvoj chudobných krajín ako zbrane hromadného ničenia. EÚ musí zabrániť spoločnostiam, najmä európskym, ktoré ťažia zo škodlivých daňových systémov a zároveň ich zneužívajú, aby manipulovali so ziskom a cenou za prevod. Musí zaviesť transparentný a záväzný medzinárodný mechanizmus, ktorý uloží všetkým nadnárodným spoločnostiam, najmä tým, ktoré pôsobia v ťažobnom priemysle, povinnosť automaticky priznať vytváraný zisk a dane zaplatené v každej z krajín, v ktorých pôsobia. Toto je nevyhnutným prvým krokom smerom k zastaveniu tých, ktorí bohatnú v dôsledku chudoby krajín na juhu. Okrem toho je to prvým krokom smerom k obnove dôveryhodnosti Európskej únie. Elena Băsescu (RO) V kontexte súčasnej hospodárskej krízy je podpora dobrej správy v daňových záležitostiach potrebná na úrovni EÚ aj mimo nej. Chcela by som zdôrazniť, že každý štát je zodpovedný za rozhodovanie o svojej fiškálnej politike. V tomto kontexte treba predísť stavaniu prekážok a podporiť spoluprácu medzi krajinami. Boj proti daňovým rajom je hlavnou prioritou. Daňové raje napomáhajú znižovanie kvality politických systémov v rozvojových krajinách. Okrem toho podporujú ekonomickú trestnú činnosť, ktorá je vďaka nim výnosnejšia. Toto následne napomáha nespravodlivé rozdeľovanie daňových príjmov. Ďalšie opatrenie sa týka zlepšenia výmeny informácií medzi členskými štátmi. Zároveň je potrebné, aby bola účasť rozvojových krajín na príslušných medzinárodných fórach väčšia. Franziska Keller Dane a zdaňovanie sú mimoriadne dôležitou témou, keď hovoríme o rozvojových politikách. Je to najdôležitejšia téma pre súdržnosť rozvojových politík, lebo bez riadneho daňového systému a bez náležitých politík týkajúcich sa daňových rajov nebudeme v našich rozvojových politikách nikdy súdržní, a nie sme v nich súdržní ani teraz. Preto ma táto správa veľmi teší a dúfam, že zajtra ju vy poslanci tohto Parlamentu neoslabíte. Musíme doplniť oznámenie Komisie, ktoré má vážne nedostatky, napríklad tie, že sa nevenuje problémom v rámci OECD ani vplyvu daňovej súťaže na daňové príjmy. Ak chceme splniť Lisabonskú zmluvu, ak chceme, aby boli naše rozvojové politiky súdržné, musíme konať a žiadam vás, aby ste túto správu v plnom rozsahu podporili. João Ferreira (PT) Spolupráca v oblasti daní je síce dôležitá a potrebná, ale nemali by sme ignorovať to, že daňová politika je najdôležitejším nástrojom hospodárskej a sociálnej politiky, ktorej definíciu ovplyvňujú zrejmé politické kritériá a hodnotenia. Preto Európskej únii neprináleží exportovať takzvanú "dobrú správu v daňovej oblasti", ako pani spravodajkyňa celkom správne uvádza. Zvrchovanosť, voľby a možnosti rozvojových krajín treba v plnom rozsahu rešpektovať a zároveň treba venovať pozornosť ich konkrétnym situáciám a podmienkam. Mám dve pripomienky k dvom horúcim témam. V prvom rade ide o takzvané dohody o hospodárskom partnerstve, ktoré nanucujeme rozvojovým krajinám aj napriek ich odporu a ktoré vážne obmedzujú daňové systémy týchto krajín a pritom spôsobujú ďalšie vážne škody. V druhom rade ide o daňové raje, ktoré naďalej existujú a podľa správy vedú každý rok k strate príjmov vo výške 800 miliárd USD. Tieto dva príklady svedčia o nedôslednosti politík Európskej únie, pokiaľ ide o jej deklarované ciele rozvojovej spolupráce. Maria Damanaki členka Komisie. - V mene Komisie by som chcela poďakovať Európskemu parlamentu, najmä Výboru pre rozvoj, za túto správu. Teší ma, že v správe pani Jolyovej sa zdôrazňuje a upevňuje posolstvo oznámenia Komisie o daniach a rozvoji. Okrem toho sa v nej uvádzajú veľmi ambiciózne ciele a významné usmernenia pre Európsku úniu, ktoré sa týkajú posilnenia mobilizácie finančných zdrojov rozvojových krajín. Mobilizácia vnútroštátnych finančných zdrojov je najdôležitejšia pre udržateľný rast, zníženie chudoby, dobrú správu a zabezpečenie verejných statkov, ktoré sú potrebné na dosiahnutie rozvojových cieľov tisícročia. Musíme zlepšiť synergiu medzi daňovými a rozvojovými politikami a pomôcť rozvojovým krajinám pri vytváraní lepších daňových systémov a správ. Čelíme vážnemu problému. Na mňa osobne zapôsobili vaše údaje, ktoré hovoria o tom, že nezákonné odlivy kapitálu predstavujú približne desaťnásobok finančných prostriedkov poskytovaných v rámci pomoci rozvojovým krajinám. Toto je naozaj ohromujúce. Takže musíme pracovať simultánne na dvoch doplňujúcich sa úrovniach. Po prvé musíme podporiť účinné vnútroštátne daňové systémy a po druhé musíme pracovať na transparentnom, na spoluprácu zameranom a spravodlivom medzinárodnom daňovom prostredí, aby sme pomohli rozvojovým krajinám v boji proti daňovým únikom a škodlivej daňovej súťaži. Vo vašej správe vyzývate Komisiu, aby, po prvé, lepšie zohľadnila vplyv liberalizácie obchodu, a po druhé, aby sa v boji proti daňovým únikom a škodlivej daňovej súťaži neobmedzovala len na zásady OECD. O týchto otázkach by som chcela hovoriť. Pokiaľ ide o prvú otázku, môžem vás uistiť, že sme sa plne zaviazali podporiť úspešný fiškálny prechod prostredníctvom väčšej podpory budovania kapacít, iniciatív týkajúcich sa rozvoja regionálnych a medzinárodných kapacít riadených dopytom a lepšej koordinácie darcov na úrovni EÚ aj na medzinárodnej úrovni. Pokiaľ ide o druhú otázku, Komisia považuje daňové úniky a škodlivú daňovú súťaž za veľké prekážky mobilizácie vnútroštátnych zdrojov. Preto pomáhame rozvojovým krajinám pri budovaní kapacít, ktoré sa budú zaoberať týmito problémami, a okrem toho podporujeme lepšiu medzinárodnú spoluprácu v daňových záležitostiach. Od prijatia nášho oznámenia sa urobilo už veľa práce. Finančná podpora Parlamentu umožnila prijatie konkrétnych opatrení. Suma vo výške 708 000 EUR, ktorú ste vyčlenili na rok 2010, nám umožnila financovať celý rad dôležitých činností s cieľom podporiť správu daní. Medzi tieto činnosti patria odborné semináre Afrického fóra pre daňovú správu, podpora ťažobného priemyslu, iniciatívy týkajúce sa transparentnosti a financovanie vedľajších aktivít v Organizácii Spojených národov, ktoré sa týkajú mobilizácie vnútroštátnych zdrojov. Okrem toho poskytneme odbornú pomoc s cieľom zrealizovať dohody o výmene informácií týkajúcich sa daní. Komisia okrem toho pripravuje oznámenie s cieľom posúdiť realizovateľnosť zavedenia požiadavky výkazníctva podľa jednotlivých krajín do právnych predpisov EÚ. V januári sa skončila verejná konzultácia a teraz budeme pokračovať v posudzovaní vplyvov, pokiaľ ide o túto dôležitú otázku. Mohlo by to pomôcť rozvojovým krajinám, aby účinnejšie bojovali proti daňovým únikom. Rada by som úprimne poďakovala Parlamentu za podporu a odhodlanie, pokiaľ ide o tieto otázky. Som presvedčená, že smerom k posilneniu daňovej správy možno urobiť veľký pokrok, a som rada, že tieto témy boli zaradené aj do programov skupín G20 a G8. Predsedajúci Rozprava sa skončila. Hlasovanie sa uskutoční napoludnie v utorok 8. marca.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Valgs prøvelse Formanden Næste punkt på dagsordenen er valgs prøvelse for de nye medlemmer af Europa-Parlamentet. Hr. Gargani vil fremlægge en mundtlig redegørelse om dette spørgsmål for Retsudvalget. Giuseppe Gargani Hr. formand, mine damer og herrer! I henhold til forretningsordenen skal Europa-Parlamentet foretage valgs prøvelse og træffe afgørelse om nyvalgte medlemmers mandat. Under sit møde den 25. februar foretog udvalget valgs prøvelse for 35 rumænske medlemmer af parlamentet, som er udpeget af de kompetente myndigheder. Til disse navne skal tilføjes tre yderligere, som er udpeget af deres respektive nationale myndigheder. I betragtning af det store antal valgs prøvelser, som skulle udføres, og den begrænsede tid, blev det anset for hensigtsmæssigt for Retsudvalget og således dets formand at fremlægge en mundtlig redegørelse for Parlamentet. Eftersom udvalget har registreret, at alt er i orden, kan Parlamentet godkende alle mandaterne. Formanden Mandaterne er hermed godkendt.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
De Voorzitter.    Aan de orde zijn de verklaringen van de Raad en de Commissie over de voorbereiding van de Europese Raad van 17 december 2004. Nicolaï,    – Mijnheer de Voorzitter, wij zijn ons allen bewust van het feit dat er tijdens de komende Europese Raad belangrijke besluiten genomen moeten worden. Deze besluiten zullen het pad effenen voor een verdere uitbreiding van de Europese Unie en een verdere versterking van beleidsterreinen die van cruciaal belang zijn voor een doeltreffend optreden van de Europese Unie ten aanzien van de uitdagingen waar de wereld nu en in de toekomst voor staat. De vijfde ronde van de uitbreiding is niet afgesloten op 1 mei van dit jaar. Zoals de Europese Raad in juni nog eens benadrukte, maakt ook de toetreding van Bulgarije en Roemenië volledig deel uit van deze ronde. In oktober concludeerde de Commissie in haar periodieke verslagen dat beide landen het Toetredingsverdrag begin 2005 zouden kunnen ondertekenen en op 1 januari 2007 zover zouden moeten zijn dat zij alle verplichtingen van het lidmaatschap kunnen vervullen. De Europese Raad zal naar verwachting akkoord gaan met deze conclusies. Gisteren werden de toetredingsonderhandelingen met beide landen formeel afgesloten tijdens de toetredingsconferenties. Wel zullen Bulgarije en Roemenië worden aangespoord om vaart te blijven zetten achter hun hervormingen tot het tijdstip van toetreding. De Commissie zal dit proces nauwlettend blijven volgen en de landen op die manier bijstaan bij hun toetredingsvoorbereidingen. De laatste stappen van de vijfde uitbreidingsronde betreffen Kroatië en Turkije. De Europese Raad zal het kader voor toekomstige toetredingsonderhandelingen vaststellen en zich gaan bezighouden met de individuele status van kandidaat-lidstaat van Kroatië en Turkije. In de toekomst zal in de specifieke onderhandelingskaders voor kandidaat-lidstaten rekening worden gehouden met eerdere uitbreidingservaringen en de eigen verdiensten van de kandidaat-lidstaat. De Europese Raad zal zich naar verwachting positief uitlaten over de vooruitgang die Kroatië heeft geboekt bij zijn voorbereiding op het openen van de toetredingsonderhandelingen, maar er ook op aandringen dat het land zijn volledige medewerking verleent aan het Joegoslavië-tribunaal. De laatste aangeklaagde moet zo snel mogelijk worden opgespoord en naar Den Haag worden overgebracht. Wat Turkije betreft, zal de Europese Raad nagaan of het land voldoet aan de politieke criteria van Kopenhagen. Het ligt in de lijn der verwachting dat de Europese Raad op basis van deze evaluatie een besluit zal nemen over het starten van toetredingsonderhandelingen met Turkije, terwijl hij tevens een kader voor deze onderhandelingen zal verschaffen. Zoals wij maar al te goed weten, is en blijft het terrorisme een van de grootste bedreigingen voor onze samenlevingen. Daarom heeft Nederland veiligheid tot een van de kernpunten van zijn voorzitterschap gemaakt. De Europese Raad van juni is het eens geworden over een nieuw EU-actieplan ter bestrijding van terrorisme. Hij zal nu nagaan of er op dit terrein vorderingen zijn gemaakt. Er is geen reden tot zelfgenoegzaamheid, maar wij kunnen al met al tevreden zijn: zowel binnen de EU als in het kader van onze externe betrekkingen is er aanzienlijke vooruitgang geboekt. Dit blijkt uit het herziene actieplan van de EU en diverse verslagen, waarin wordt ingegaan op een aantal specifieke punten van de antiterrorismemaatregelen. De Raad is het eens geworden over de oprichting van een agentschap voor de bewaking van de buitengrenzen. Paspoorten zullen veiliger worden door het gebruik van biometrische gegevens. Op nationaal niveau zal de capaciteit van diensten op het gebied van terrorismebestrijding worden versterkt, en er is overeenstemming bereikt over strengere controle op geldstromen vanuit en naar de Unie ter bestrijding van de financiering van terrorisme. Om de inlichtingencapaciteit binnen de Raad te integreren, is het Situatiecentrum uitgebreid en is er een beveiligde communicatieverbinding met Europol tot stand gebracht. De lidstaten zullen informatie uit strafregisters gaan uitwisselen, Europol en Eurojust zullen beter door de lidstaten worden geïnformeerd over terroristische misdrijven en er zal nauwer worden samengewerkt met geselecteerde derde landen. Verder noem ik in dit verband het Haags Programma betreffende de versterking van vrijheid, veiligheid en recht, dat op 5 november door de Europese Raad is aangenomen en de komende jaren een substantiële bijdrage zal leveren aan de terrorismebestrijding. Dit betekent echter niet dat wij achterover kunnen leunen – integendeel! De EU blijft kwetsbaar en er moet nog veel gedaan worden in verband met de tenuitvoerlegging van het EU-actieplan. Het komende halfjaar zal de EU haar inspanningen op dit terrein dan ook onverminderd voortzetten. Het strategische meerjarenprogramma 2004-2006 heeft het Nederlandse voorzitterschap een duidelijk mandaat gegeven om een besluit te nemen over beginselen en richtsnoeren op basis waarvan de EU in juni 2005 een politiek akkoord moet kunnen bereiken over de financiële vooruitzichten. Zes maanden van intensief overleg onder het Nederlandse voorzitterschap hebben heldere uitgangspunten en richtsnoeren opgeleverd. Zij bieden de Raad een kader om een algemeen politiek akkoord te bereiken. De uitgangspunten en richtsnoeren zullen vergezeld gaan van een uitvoerig voortgangsverslag, dat een overzicht geeft van de standpunten van de lidstaten op basis van de wetgevingsvoorstellen, mededelingen en verdere technische toelichtingen van de Commissie. Een belangrijk onderdeel van dit verslag wordt gevormd door de , die een nuttig overlegkader vormden en eraan hebben bijgedragen dat het bereiken van overeenstemming binnen de daarvoor gestelde termijn dichterbij is gekomen. Dankzij deze aanpak bestaat er nu een helder beeld van de standpunten van de lidstaten over de inhoud van het beleid en de financiële consequenties. Gezien de onder het Nederlandse voorzitterschap geleverde inspanningen en bereikte resultaten moet de planning gehaald kunnen worden. Wij geven het stokje nu door aan Luxemburg, dat het overleg zal voortzetten in een sfeer van wederzijds begrip die gericht is op het bereiken van een voor alle lidstaten aanvaardbaar akkoord. Ik wil hier in dit verband ook nog eens herhalen dat het voor iedereen duidelijk is dat het Europees Parlement een belangrijke rol heeft gespeeld bij het bereiken van overeenstemming met de Raad over het volgende financiële meerjarenkader, en dat hier in passende bewoordingen recht aan zal worden gedaan in de conclusies van de Raad. Tijdens de bijeenkomst van de Europese Raad zal de EU-drugsstrategie voor 2005-2012 worden aangenomen. Deze strategie is een uiterst belangrijk instrument om daadwerkelijk de strijd aan te binden met drugsgebruik en drugshandel en te zorgen voor een hoog niveau van gezondheidsbescherming, welzijn, sociale cohesie en veiligheid voor het grote publiek. De strategie berust op een evenwichtige aanpak, die gericht is op vraag- en aanbodvermindering. De Commissie zal worden verzocht zo spoedig mogelijk aan de Raad en het Europees Parlement een actieplan voor te leggen voor de periode 2005-2008, dat gebaseerd is op deze strategie. Ik zie uit naar nauwe samenwerking met het Parlement op dit terrein. De Europese Raad zal de vooruitgang die onder het Nederlandse voorzitterschap is geboekt op het gebied van immigratie en integratie, met instemming begroeten. Er zijn gemeenschappelijke grondbeginselen vastgesteld voor het beleid betreffende de integratie van immigranten in de Europese Unie. Overigens wordt ook in het Haags Programma benadrukt dat er behoefte bestaat aan gemeenschappelijke uitgangspunten voor integratie, aan heldere doelstellingen en methoden voor evaluatiemechanismen en aan betere afstemming van het integratiebeleid op lidstaatniveau en EU-initiatieven op dit terrein. Op het gebied van de externe betrekkingen zal de Europese Raad vier onderwerpen bespreken. Als eerste zal de situatie in Oekraïne aan bod komen. Ik ben verheugd dat de betrokken partijen overeenstemming hebben bereikt over de hervorming van de kieswetten en de aanpassing van de grondwet. Wij hebben gezien dat deze veranderingen de Oekraïners een beetje dichter bij elkaar hebben gebracht. Wij moeten onze aandacht nu volledig richten op het verkiezingsproces, omdat wij blijven streven naar vrije en eerlijke verkiezingen zonder inmenging van buitenaf, waarbij het Oekraïnse volk er zeker van kan zijn dat hun wil ook daadwerkelijk tot uitdrukking komt in de uitslag. Dat is ook de beste garantie voor geweldloosheid en de beste manier om te zorgen dat Oekraïne niet uiteenvalt. Het tweede agendapunt is het vredesproces in het Midden-Oosten. Uiteraard zal de aandacht in eerste instantie vooral moeten uitgaan naar de voorbereiding op de Palestijnse presidentsverkiezingen. Wij dienen echter ook verder te kijken en moeten er derhalve voor zorgen dat de activiteiten op korte termijn passen binnen het kader van de routekaart, omdat zowel de Israëliërs als de Palestijnen terug dienen te keren naar de routekaart om het uiteindelijke doel voor de lange termijn, de tweestatenoplossing, binnen bereik te brengen. Het derde onderwerp is de Europese veiligheidsstrategie. Deze is een jaar geleden aangenomen en de Europese Raad zal hier aandacht aan schenken. De EU heeft veel bereikt bij haar pogingen om ernstige bedreigingen het hoofd te bieden en de veiligheid in onze gemeenschappelijke omgeving te verhogen. Voorbeelden hiervan zijn onze inspanningen om proliferatie te voorkomen met betrekking tot Iran en het steunmaatregelenpakket voor Irak, dat wij premier Allawi konden aanbieden tijdens de Europese Raad van november. Desalniettemin liggen er nog diverse uitdagingen, zoals de situatie in Darfur. Aangezien de betrekkingen met de VS van vitaal belang blijven voor de uitvoering van de veiligheidsstrategie, zal op ministerieel niveau worden besproken op welke manieren wij onze transatlantische betrekkingen kunnen versterken. Ten vierde zal de Europese Raad een ontmoeting hebben met de heer Kofi Annan, die nader zal ingaan op een aantal punten uit het verslag van het Panel op hoog niveau. Vervolgens zullen de regeringsleiders met hem van gedachten wisselen over de bedreigingen en uitdagingen van deze tijd en de millenniumdoelstellingen voor ontwikkeling, mede met het oog op het VN-forum op hoog niveau in 2005. De Europese Raad zal zijn goedkeuring hechten aan een aantal conclusies die in november door de ministers voor ontwikkelingssamenwerking zijn aangenomen. De Europese Raad zal in algemene zin benadrukken dat de officiële ontwikkelingshulp van de Europese Gemeenschap op samenhangende wijze moet bijdragen tot de uitbanning van armoede in alle ontwikkelingslanden. Bovendien zal de Europese Raad onderstrepen dat het accent sterker op de armsten moet komen te liggen, met name in Afrika. Een ander punt dat tijdens de Europese Raad aan de orde zal komen, is het VN-forum op hoog niveau dat in september 2005 zal plaatsvinden en waar de wereldgemeenschap de balans zal opmaken van de vooruitgang die is geboekt ten aanzien van de verwezenlijking van millenniumdoelstellingen voor ontwikkeling. Naast deze hoofdpunten op de agenda van de Europese Raad komen nog andere zaken aan bod, zoals de gemeenschappelijke waarden, consulaire samenwerking, het mensenrechtenbureau van de EU en de Europese dienst voor extern optreden. Wat de gemeenschappelijke waarden betreft, zal de Europese Raad met instemming nota nemen van de reeks door het Nederlandse voorzitterschap georganiseerde publieke debatten tussen deelnemers met een grote verscheidenheid aan achtergronden en ervaringen, over de Europese identiteit en het concept van gemeenschappelijke waarden als de grondslag voor Europese integratie en samenwerking. Op het vlak van de consulaire samenwerking zal de Europese Raad bevestigen dat de Europese Unie streeft naar intensivering van deze samenwerking tussen de lidstaten. Nauwere consulaire samenwerking geeft inhoud aan het concept van het Europees burgerschap en helpt de lidstaten effectiever om te gaan met de alsmaar toenemende vraag naar consulaire diensten en het hoofd te bieden aan nieuwe uitdagingen, zoals de gevolgen van een groeiend aantal terroristische activiteiten, waaronder bomaanslagen en gijzelingen. Ter versterking van de samenhang en de consistentie van het EU-beleid inzake mensenrechten zal de Europese Raad er naar verwachting toe oproepen uitvoering te geven aan het in december 2003 genomen besluit om een communautair mensenrechtenbureau op te richten. Wat de Europese dienst voor extern optreden betreft, zal de Europese Raad de secretaris-generaal/hoge vertegenwoordiger en de Commissie verzoeken een gezamenlijk voortgangsverslag op te stellen over de voorbereidingen met betrekking tot deze dienst en de nodige stappen te zetten om het Europees Parlement op de hoogte te houden. Het Nederlandse voorzitterschap heeft geijverd voor een soepele en doeltreffende samenwerking tussen de Commissie, de Raad en het Parlement om resultaten te kunnen boeken betreffende de agendapunten van de bijeenkomst van de Europese Raad. Op 21 december zal premier Balkenende u informeren over de resultaten van de Top. Barroso,    – Mijnheer de Voorzitter, de komende Europese Raad in Brussel zal de eerste zijn voor de nieuwe Commissie. Het zal een belangrijke vergadering worden, die de volgende fase markeert in het proces van de opbouw van een grotere, welvarender en veiliger Europese Unie. De bijeenkomst zal een symbool zijn van ons streven naar een dynamische Unie die in beweging is; een Unie die bereid is haar lot te verbinden met dat van de Europese familie; een Unie die begaan is met de veiligheid van haar burgers. Ik hoop dat de geest die ontspruit aan de Europese Raad later deze week, er een is van samenwerking. Hoe kunnen wij anders het vertrouwen wekken in de Europese instellingen en politici dat nodig is voor een soepele ratificatie van de Grondwet? Wij hebben het voorzitterschap gehoord over zijn verwachtingen en de kwesties die tijdens de Top aan de orde zullen komen. Ik zou kort op drie onderwerpen willen ingaan: uitbreiding, de strijd tegen het terrorisme en de financiële vooruitzichten. Dankzij ons beleid van uitbreiding van de Unie hebben wij ons los kunnen maken van ons koude-oorlogsverleden. De aantrekkingskracht van het mogelijke EU-lidmaatschap heeft geleid tot de omvorming en modernisering van diverse postcommunistische maatschappijen. Hierdoor heeft Europa een ingrijpende gedaanteverandering ondergaan. Dit was en blijft een historische prestatie, die wij niet mogen onderschatten. Het Europees Parlement heeft in belangrijke mate bijgedragen tot dit proces, maar de uitbreiding is nog niet voltooid. Tijdens deze Europese Raad zullen de volgende stappen worden gezet voor vier landen, die de kans krijgen zich aan te sluiten bij Europa’s hoofdstroom via verdere uitbreiding van de EU. In oktober heeft de Commissie duidelijk gemaakt dat de toetredingsonderhandelingen met Bulgarije en Roemenië in 2004 afgesloten zouden moeten kunnen worden. Dit onderhandelingsproces is gisteren inderdaad afgerond dankzij de verhoogde inspanningen van de Europese Unie en beide landen. Ik feliciteer het Nederlandse voorzitterschap met zijn uitstekende werk en bedank het voor de nauwe samenwerking met de Commissie op dit punt. Nu moet de laatste hand worden gelegd aan het Toetredingsverdrag voor beide landen, en wij hopen dat dit kan worden ondertekend nadat het Parlement het in het voorjaar van 2005 heeft goedgekeurd. In de periode tot de toetreding zal de Commissie er nauwlettend op toezien dat beide landen zich houden aan de afspraken die tijdens de onderhandelingen zijn gemaakt, hetgeen betekent dat zij op een aantal punten voortvarender te werk zullen moeten gaan. Op verzoek van de Europese Raad heeft de Commissie op 6 oktober haar verslag over Turkije en een duidelijke aanbeveling aangenomen. De belangrijkste boodschap van de evaluatie van de Commissie is dat Turkije in voldoende mate voldoet aan de politieke criteria van Kopenhagen en dat nu een begin moet worden gemaakt met de toetredingsonderhandelingen. Wij vinden deze zorgvuldig opgestelde aanbeveling evenwichtig en beschouwen haar als een goede basis voor een Raadsbesluit. Ik reken erop dat ik troost kan putten uit het standpunt dat het Parlement later vandaag over deze kwestie zal innemen. Turkije heeft de afgelopen weken verdere vooruitgang geboekt. Het heeft vijf van de zes wetten aangenomen die in het verslag van de Commissie worden genoemd; de zesde wet, inzake de tenuitvoerlegging van vonnissen, is momenteel in behandeling bij het Turkse parlement. Het is nu tijd dat de Europese Raad zijn belofte aan Turkije gestand doet en bekend maakt dat de toetredingsonderhandelingen geopend zullen worden. Er moet een exacte datum worden aangegeven. Wij zijn van mening dat er naast de punten die ik zojuist heb genoemd, geen nieuwe voorwaarden meer gesteld zouden moeten worden. De Europese Raad zal ongetwijfeld in herinnering willen roepen dat de politieke hervormingen tijdens de onderhandelingen door moeten gaan, en hij zal de Commissie verzoeken verdere vorderingen nauwlettend te volgen. Wel moeten wij onze Turkse vrienden in alle eerlijkheid vragen: als u lid wilt worden van een club, is het dan niet normaal dat u de andere leden van de club erkent? Ik ben ervan overtuigd dat dit op het juiste moment in dit moeilijke proces ook zal gaan gebeuren, maar hoe eerder dat moment komt, hoe beter het is. Het uiteindelijke doel van de het starten van onderhandelingen kan alleen maar toetreding zijn, maar wij kunnen ons erin vinden dat het toetredingsproces een open einde heeft en een positief resultaat niet bij voorbaat vaststaat. Net zoals in het verleden zullen misschien ook in dit geval weer overgangsregelingen en specifieke vrijwaringen moeten worden overwogen. Maar staat u mij toe de aandacht te vestigen op wat onze grootste uitdaging zal zijn: uiteindelijk moeten wij in deze kwestie niet alleen de diplomatieke obstakels uit de weg ruimen, maar ook de harten van de Europese burgers winnen. Kroatië is het eerste land van de westelijke Balkan dat zich voorbereidt op het toetredingsproces. De Commissie staat in principe achter het openen van de toetredingsonderhandelingen, maar vindt wel dat er pas verdere stappen in dit proces kunnen worden gezet als de Kroatische regering beter gaat samenwerken met het Internationaal Tribunaal voor misdrijven in voormalig Joegoslavië. Als er inhoud wordt gegeven aan die samenwerking, kunnen de onderhandelingen in 2005 van start gaan. Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, staat u mij toe in te gaan op een van de fundamentele uitdagingen voor de eenentwintigste eeuw, die overigens ook ter sprake zal komen tijdens de Raad van deze week, te weten de dreiging van het internationale terrorisme. Het gaat hier om de meest afschuwelijke schaduwzijde van de mondialisering. Het internationale terrorisme benut de voordelen van onze pluralistische samenlevingen om de grondvesten van diezelfde samenlevingen, onze vrijheden, aan te vallen. Ik hoop dat wij aan het einde van deze week aanvullende overeenstemming kunnen bereiken over de manier waarop het terrorisme kan worden bestreden. Hoewel we ons zeer vastberaden moeten betonen, mogen we nooit de democratische en juridische beginselen uit het oog verliezen die ten grondslag liggen aan onze maatschappij en onze welvaart. De Europese Commissie heeft een actieve rol gespeeld bij het bevorderen en voorbereiden van het herziene EU-actieplan ter bestrijding van terrorisme. Staat u mij toe heel duidelijk te zijn over de resultaten die wij verwachten van de besluiten die eind deze week zullen worden genomen. Deze besluiten moeten ons ervoor helpen zorgen dat de Unie beter voorbereid is om terroristische aanvallen te voorkomen en erop te reageren; ze moeten ons in staat stellen de geldbronnen van de terroristen verder droog te leggen dan tot nu toe mogelijk is; ze moeten ons meer mogelijkheden geven om de nasleep van een aanval te beheren; en ze moeten tot slot een betere bescherming van onze essentiële infrastructuur waarborgen. We moeten het terrorisme niet louter met geweld bestrijden. We moet ook een tegenwicht bieden tegen de perverse logica ervan door de ideologische en sociale oorzaken aan te pakken die individuen inspireren tot het plegen van dergelijke daden. Het zal een lange adem en sterke politieke vastberadenheid vergen om deze plaag te overwinnen. In de debatten die gedurende de Top zullen plaatsvinden, zal tevens de balans worden opgemaakt van de stand van zaken betreffende de financiële vooruitzichten voor de periode 2007-2013. Ik geloof nog steeds dat de voorstellen van de Commissie goed onderbouwd zijn. Zij berusten op een bijzonder brede politieke consensus over de taken van de Unie. Het politieke project waarop de Commissievoorstellen gegrondvest zijn, wordt in feite door niemand echt in twijfel getrokken. Daarom vormen de voorstellen van de Commissie een waardevol uitgangspunt voor de werkzaamheden van de Unie. Het huidige plafond voor de eigen middelen blijft gehandhaafd, ondanks het feit dat er ten gevolge van de uitbreiding en de ontwikkeling van nieuwe beleidsmaatregelen meer van de EU gevraagd wordt. Het gaat met andere woorden om redelijke voorstellen. Wij willen echter een duidelijke toegevoegde Europese waarde geven aan de maatregelen die op nationaal niveau ten uitvoer worden gelegd. Begrotingsdiscipline is uiteraard noodzakelijk, maar wij mogen daarbij geen willekeurige limieten hanteren die los staan van de doelstellingen van de begroting. Ik ben mij ervan bewust dat sommige lidstaten nog steeds in de overtuiging verkeren dat de begroting van de Europese Unie beperkt moet blijven tot 1 procent van het bruto nationaal inkomen. Ik vrees echter dat de doelstellingen van het communautair beleid niet met dat percentage verenigbaar zijn. Zijn wij bereid om de uitdagingen van de economische en sociale cohesie die na de uitbreiding nog urgenter zijn geworden zomaar op te geven? Nemen wij het investeringsbeleid voor de grote trans-Europese netwerken werkelijk serieus? Willen wij het Europese onderzoeksbeleid echt bevorderen? Hoe kunnen we ervoor zorgen dat de Europese Unie een bijdrage levert aan de bestrijding van het terrorisme en de waarborging van de veiligheid van onze burgers? Laat ik klare taal spreken: meer Europa creëren met minder geld is onmogelijk. Bovendien zal de Unie haar naam niet langer waardig zijn als wij de cohesiedoelstelling uit het oog verliezen. Een plafond van 1 procent zou ons ertoe verplichten onze politieke doelstellingen af te zwakken en reeds gedane toezeggingen te heroverwegen. Het standpunt van de Commissie is dan ook duidelijk: ons uitgangspunt is het pakket dat het in februari vorig jaar is voorgelegd. Tot dusver is er nog geen echt begin gemaakt met de onderhandelingen, ondanks het uitstekende werk van het Nederlandse voorzitterschap. Ik hoop van harte dat het Luxemburgse voorzitterschap erin zal slagen dit proces voort te zetten en doeltreffende onderhandelingen te openen. Het is immers belangrijk dat het tijdschema van het strategisch meerjarenprogramma van de Raad wordt aangehouden. Wij moeten ervoor zorgen dat de programma’s per 1 januari 2007 volledig operationeel zijn. Dat betekent dat er in juni volgend jaar een politiek akkoord moet worden bereikt. Eén ding kan ik u alvast beloven: zoals gebruikelijk, zal de Commissie de goede afloop van de onderhandelingen niet in de weg staan. Wij zullen de lidstaten helpen bij hun pogingen om tot overeenstemming te komen, maar niet tot elke prijs. In de korte periode tussen de bekrachtiging van de nieuwe Commissie en de komende Europese Raad zijn wij al getuige geweest van belangrijke ontwikkelingen, op internationaal niveau – met name in Oekraïne – en op het niveau van de Unie. Met de besluiten over uitbreiding en veiligheid die de Europese Raad deze week zal nemen, laten wij in de praktijk zien dat wij vertrouwen hebben in de toekomst van ons werelddeel. Wij laten zien hoe wij de waarden die ons dierbaar zijn op internationale niveau voor het voetlicht kunnen brengen en hoe wij de ruimte van welvaart, solidariteit en veiligheid verder over ons continent en de wereld kunnen uitbreiden. Pinheiro, João de Deus (PPE-DE ),    – Mijnheer de Voorzitter, zoals op alle bijeenkomsten van de Europese Raad, zullen ook tijdens de aanstaande Top bijzonder interessante kwesties worden aangekaart. Sterker nog, het gaat niet alleen om interessante kwesties, maar om onderwerpen die wellicht beslissend zijn voor de gezamenlijke toekomst van onze Europese Unie. Daarom nemen naast de staatshoofden en regeringsleiders, ook de Voorzitter van het Parlement en de voorzitter van de Commissie aan de Top deel. In de huidige omstandigheden moeten wij een beroep doen op drie onontbeerlijke zaken: ambitie, toereikende middelen en concrete ideeën. Laten wij de verschillende agendapunten eens doorlopen om te kijken wat wij daarmee bedoelen. Het toetredingsproces van Bulgarije en Roemenië lijkt normaal te verlopen en is het resultaat van de onmiskenbare inspanningen van deze twee landen. Wel zijn wij ons ervan bewust dat Roemenië een sprint zal moeten trekken om de eindstreep te halen. Ook over Kroatië bestaat in mijn fractie geen twijfel. Een bezoek aan Zagreb of Dubrovnik volstaat om te beseffen dat dit land zijn wortels heeft in de Europese cultuur. Turkije daarentegen is een speciaal geval, niet alleen vanwege zijn geografische ligging, maar ook vanwege zijn culturele en economische eigenaardigheden. In dit verband moet ook aandacht worden besteed aan de Cypriotische kwestie, waaraan niet zomaar voorbij mag worden gegaan. Het openen van onderhandelingen met Turkije zal ongetwijfeld tot gevolg hebben dat beide partijen een beter zicht krijgen op diverse aspecten waarbij thans vraagtekens worden geplaatst. Op die manier zal duidelijker kunnen worden bepaald wat voor een soort relatie de voorkeur geniet van zowel de ene als de andere partij. Naast een huwelijk met de Unie bestaan er immers nog verschillende andere relatievormen die eventueel in aanmerking kunnen worden genomen. Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, mijnheer de voorzitter van de Commissie, het lijdt geen twijfel dat het terrorisme een van de belangrijkste dossiers van de Europese Raad is. Het terrorisme moet wereldwijd en met alle mogelijke middelen bestreden worden. Schurkenstaten die in meer of mindere mate fungeren als legale toevluchtsoorden voor het internationale terrorisme moeten zonder aarzelen door de Europese Unie gestraft worden. Anderzijds moet ook sprake zijn van directe internationale samenwerking, zowel op politiek en financieel als op operationeel niveau. Kordaat optreden en voldoende middelen zijn op dit vlak dan ook onontbeerlijk. Dat brengt mij bij de financiële vooruitzichten, een dossier waaruit naar onze mening zal blijken in hoeverre wij bereid zijn om onze Unie te verdiepen. Het is van wezenlijk belang dat de financiële middelen in verhouding staan tot onze ambities. Jacques Delors zei dat ook al, en met reden. Bovendien mogen wij het vertrouwen van de lidstaten die pas tot onze Europese Unie zijn toegetreden niet beschamen en hetzelfde geldt voor de landen die al hun hoop op de Unie hebben gevestigd voor de bevordering van hun democratie en hun ontwikkeling. Laten wij klare taal spreken. Het is een misvatting dat Europa, het nieuwe Europa, ons Europa, zou kunnen worden opgebouwd met de middelen uit het verleden. Wij moeten derhalve nadrukkelijk verklaren dat indien tijdens de Top en in de beleidslijnen en die daar zullen worden goedgekeurd ambitie niet gekoppeld wordt aan solidariteit, wij ons voor onze huidige leiders dienen te schamen. Mijnheer de Voorzitter, dat brengt mij bij het externe beleid. Volgens de diensten van de Raad, zal de Raad zich buigen over het Midden-Oosten, Iran, Irak, Afghanistan en het mediterrane partnerschap. Ik voeg daaraan toe dat wellicht ook de situatie in Oekraïne en in Darfur, de betrekkingen met China en Rusland en de transatlantische betrekkingen aan bod zullen komen. Dat roept bij mij de volgende vraag op: onze agenda bevat nog veel meer punten dan ik hier heb genoemd en wij zijn vastbesloten om een gezamenlijke externe dienst op het niveau van de Europese Unie op te zetten, maar welke middelen denken wij te gebruiken om onze invloed in de wereld te doen gelden? Zullen wij een blijven? Zullen wij blijven streven naar multilateralisme zonder ook maar enige rol van betekenis te spelen op het internationale toneel of zullen wij over de middelen – de juiste middelen – kunnen beschikken om eindelijk de rol van dwerg op het politieke toneel op te kunnen geven? Mijnheer de Voorzitter, geachte afgevaardigden, ik eindig zoals ik begonnen ben: het is weliswaar van fundamenteel belang dat er van gedachten wordt gewisseld over de strategie van Lissabon, drugs- en aidsbestrijding, het nieuwe nabuurschapsbeleid en duurzame ontwikkeling, maar als er niet wordt voldaan aan de drieledige voorwaarde van ambitie, toereikende middelen en concrete ideeën, krijgt het debat een autistisch trekje. Schulz (PSE ),    . – Mijnheer de Voorzitter, geachte collega’s, ik had graag een keer een vergadering van de Portugese sociaal-democraten bijgewoond. Commissievoorzitter Barroso heeft ons meermaals verteld over zijn , waarvoor in dit Parlement zoveel belangstelling bestaat. Bovendien hoor ik nu van mijnheer Pinheiro dat hij andere relatievormen verkiest boven het huwelijk. Er gebeuren interessante dingen daar in Portugal. Mijnheer Pinheiro, wij zijn in deze kwestie zeker geen pleitbezorgers van een onbezonnen huwelijk tussen de EU en Turkije. Wij willen een stevige, veerkrachtige en stabiele relatie tussen de Unie en Turkije – in de goede christen-democratische traditie. Collega Pinheiro, ik raad u af om over culturele verschillen te spreken. Wellicht ziet Zagreb er Europees uit, maar hetzelfde geldt voor Istanboel. Dat is niet van belang. Zoals ik al eerder heb benadrukt, gaat het om de vraag of wij een definitie kunnen geven van hetgeen de heer Eurlings zo nauwkeurige heeft beschreven in zijn verslag, namelijk dat de Europese Unie een politieke waardengemeenschap is, die is gebaseerd op onze eigen Grondwet en op het Handvest van de grondrechten, dat wij hierin hebben vastgelegd. Ik herhaal dat deze waardengemeenschap niet cultuurrelativistisch is, maar openstaat voor iedereen die deze waarden deelt. Voor onze fractie is dit vanzelfsprekend. Ik geloof dat we gisteren met bijna 99 procent van de stemmen hebben besloten… niet in een geheime, maar in een open stemming, om mijnheer Eurlings te steunen. We geloven namelijk net als hij dat als we erin slagen dit waardensysteem te verankeren in een samenleving van moslims, dit het bewijs is dat het systeem openstaat voor alle mensen, ongeacht godsdienst, huidskleur of culturele of etnische afkomst. Dit is belangrijk, mijnheer Pinheiro, omdat er tijdens deze bijeenkomst van de Europese Raad en in de voorbereidende debatten ook over terrorismebestrijding zal worden gesproken. Ik zie een direct verband met de vraag of wij een theorie over de fundamentalistische islam kunnen ontkrachten. Volgens deze stelling is de islam van de moslimfundamentalisten, die zij als de enige ware islam beschouwen, onverenigbaar met het waardensysteem waarover ik zo-even sprak. Kunnen wij deze stelling ontkrachten? Alleen het openen van onderhandelingen met Turkije bewijst al dat de verwezenlijking van een seculiere samenleving helemaal niets te maken heeft met godsdienst, maar met de politieke wil van een volk. Deze stap betekent immers dat Turkije bereid is om zich aan de Grondwet en de daarbij behorende regels te onderwerpen. Dat is doorslaggevend en levert een belangrijke bijdrage aan de bestrijding van het terrorisme. Ik ben dan ook van mening dat de debatten over Turkije en over terrorismebestrijding twee kanten van dezelfde medaille zijn. Ook wij hebben gisteren bij de voorbereiding van het debat van vandaag gesproken over Roemenië, Bulgarije en de ontwikkelingen in deze landen. Ik geef toe dat we betreuren dat onze vriend, de heer Nastase, de presidentsverkiezingen niet heeft gewonnen, maar de uitslag is eerlijk en dus feliciteren we mijnheer Basescu. We hopen wel dat mijnheer Basescu over voldoende verantwoordelijkheidsgevoel beschikt om geen coalitie te vormen met partijen in zijn land die negatief tegenover de Europese Unie staan en onze fundamentele waarden met voeten treden. Tijdens de verkiezingscampagne heeft hij hier helaas geen blijk van gegeven. Ik verzeker u, mijnheer Watson, dat wij Roemenië zeer aandachtig zullen blijven volgen, net zoals u dat tot op heden hebt gedaan. Vooral waar het gaat om de vraag of de toekomstige Roemeense president een coalitie vormt met extreemrechts. U kunt erop rekenen dat we dit nauwlettend in de gaten zullen houden. Wij zijn van mening dat het debat tijdens de Raad… de resultaten die de Europese Unie onder Nederlands voorzitterschap als bemiddelaar in Oekraïne heeft behaald moet verstevigen. De Oekraïnse politieke situatie is de afgelopen weken diepgaand veranderd, ten gunste van democratie, vrijheid en mensenrechten. Ik wil hier namens onze fractie nadrukkelijk ook aan het Nederlandse voorzitterschap zeggen dat deze gebeurtenissen door de Europese Unie sterk zijn ondersteund. De EU heeft de rol van bemiddelaar in het land op zich genomen. Ik geloof dat er dankzij de sterke ondersteuning van alle betrokkenen, ook van het Nederlandse voorzitterschap, vorderingen zijn gemaakt die tot meer democratie zullen leiden. Dit bewijst dat een eensgezinde Europese Unie die haar krachten bundelt en deze gemeenschappelijk inzet, een wezenlijke bijdrage kan leveren aan de internationale politiek. Wij zijn daar dankbaar voor en willen alle betrokkenen, de heer Solana en mijnheer Kwaśniewski, maar ook het Nederlandse voorzitterschap, daar nogmaals voor bedanken. Mijnheer Nicolaï, ik verzoek u deze woorden van dank namens onze fractie ook over te brengen aan de Raad. Watson (ALDE ),    – Mijnheer de Voorzitter, waarschijnlijk zal het Nederlandse voorzitterschap in de herinnering blijven voortleven vanwege het besluit over Turkije. De meeste leden van de Alliantie van Liberalen en Democraten voor Europa zijn van mening dat Turkije aan de politieke criteria voldoet en dat u de onderhandelingen moet openen. Wij vinden het belangrijk dat Europa zichzelf niet als een christelijke club afficheert. We moeten echter ook oppassen voor agressief secularisme, dat velen die tot onze samenleving behoren, van ons zou kunnen vervreemden. Ik wil de heer Eurlings complimenteren met het verslag over Turkije dat hij voor dit Parlement heeft opgesteld en dat volgens mij brede steun zal krijgen. Mijnheer de fungerend voorzitter, uw Raad zal de kwestie-Turkije achter gesloten deuren bespreken. Het is belangrijk dat wij in dit Parlement openlijk, in het openbaar en niet in het geheim over Turkije spreken en stemmen. Verder wil ik de Raad adviseren in onze Unie te praten over de capaciteit van de Europese Unie om nieuwe lidstaten op te nemen; ik doel dan in het bijzonder op andere landen dan de huidige kandidaat-lidstaten. Ik acht het raadzaam een discussie te voeren over de aard van de Europese Unie. De grenzen van de EU worden namelijk bepaald door onze visie op de EU en niet door onze visie op de landen die willen toetreden. De Raad zal ook spreken over Bulgarije en Roemenië. Mijn fractie is al lange tijd de mening toegedaan dat deze beide landen – en andere – afzonderlijke Toetredingsverdragen moeten krijgen. Eerder dit jaar heeft Bulgarije al zijn onderhandelingshoofdstukken afgesloten en het land heeft behoorlijke vorderingen gemaakt. In Roemenië valt echter veel minder vooruitgang waar te nemen. Toch stemmen de verkiezingsresultaten van afgelopen week mij hoopvol. Ik ben ervan overtuigd dat we ons niet langer zorgen hoeven te maken en dat we, als we vastberaden zijn en inzet tonen, Roemenië in 2007 daadwerkelijk als lidstaat van de Europese Unie kunnen verwelkomen. Tegen mijn vriend, de heer Schulz, wil ik zeggen: stop in hemelsnaam met het verdedigen van corrupte socialistische regimes, of die nu op de Malediven, de Seychellen of in Roemenië aan de macht zijn. Ik dacht dat de heer Basescu zelfs lid was van de Socialistische Internationale, maar wellicht klopt dat niet. U moet geen regimes verdedigen die dingen doen die uw partij onwaardig zijn. Ik geloof dat we nu de kans hebben om vooruitgang te boeken met Roemenië, dus laten we die kans grijpen. Wat Kroatië betreft, fungerend voorzitter, wil ik u adviseren de deur open te houden, maar tegelijkertijd aan te dringen op volledige samenwerking met het Internationaal Tribunaal voor misdrijven in voormalig Joegoslavië. Ook het terrorisme staat hoog op uw agenda en ik heb grote waardering voor het werk van de antiterrorismecoördinator van de Raad. U moet onmiddellijk de maatregelen in de praktijk brengen die genoemd worden in het Haags programma voor terrorismebestrijding, vooral die maatregelen die verband houden met de uitwisseling van informatie tussen de lidstaten. Bij pogingen het terrorisme te bestrijden moeten de mensenrechten en fundamentele vrijheden worden geëerbiedigd en de Raad moet benadrukken dat het belangrijk is het onderlinge respect te bevorderen op basis van universele waarden, verdraagzaamheid, dialoog en democratische participatie. Maar al te vaak hebben wij ons bij de totstandbrenging van een ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid geconcentreerd op veiligheid en rechtvaardigheid, wat ten koste ging van vrijheid. Mijnheer de fungerend voorzitter, ik hoop dat uw voorzitterschap ervoor zal zorgen dat het evenwicht wordt hersteld. Onze politiekorpsen en rechtbanken moeten gaan samenwerken. De Europese Unie moet zichzelf niet langer alleen maar als een economische gemeenschap beschouwen, maar ook als een waardengemeenschap. Om daarvoor de steun van onze burgers te krijgen, moeten we het fundamentele belang erkennen van de waarden die in ons Handvest van de grondrechten zijn vastgelegd. Het betreffende financiële kader zal worden besproken in een gebouw dat, heel passend, de naam draagt van een Nederlander, de heer Justus Lipsius. Mijn fractie is blij met de methodische aanpak die uw voorzitterschap hanteert om de begroting van de Unie voor de periode 2007-2013 voor te bereiden, maar we vragen ons af of uw zelfstandige blokken zijn of een kubus van Rubik vormen. Is er een andere uitkomst mogelijk dan de 1 procent die uw land in de brief aan de heer Prodi heeft onderschreven? Mijn fractie vindt dat we de Europese Unie de middelen moeten verschaffen die zij nodig heeft. Het is beter 1,2 procent goed te besteden dan minder dan 1 procent slecht. Hoewel ik als Schot blij ben met de wijze waarop mijn zielsverwanten in Nederland de financiering van de Unie aanpakken, geloof ik dat de Raad de Unie de middelen moet geven die zij nodig heeft. U moet ook acht slaan op het verslag van de Rekenkamer en actie ondernemen tegen lidstaten die verzuimen de besteding van EU-gelden op adequate wijze te controleren. Ten slotte zal de Raad zich bezighouden met het EVDB. Operatie "Althea" wordt met succes uitgevoerd en dat er degelijke vooruitgang wordt geboekt, blijkt uit nog drie andere lopende missies. Laat de stem van de Unie gehoord worden in ons nabuurschapsbeleid en in onze betrekkingen met China, de Verenigde Staten en Rusland. De kwestie-Turkije zal de agenda van de komende Europese Raad vermoedelijk domineren en dat mogen we ook verwachten, aangezien we te maken hebben met een van de pijlers van de Europese beschaving. Er is echter ook veel belangrijk werk te doen op het gebied van het buitenlands en veiligheidsbeleid. Schulz (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik heb nooit eerder gebruik gemaakt van dit artikel, maar ik verzoek u mij de volgende opheldering toe te staan. Ik zou nooit een corrupt regime verdedigen. Het maakt niet uit of dit geleid wordt door socialisten of door wie dan ook. Ik hecht hier bijzonder veel waarde aan. Ik heb overigens niemand verdedigd, maar een oproep gedaan aan de heer Basescu. Ik sprak in het geheel niet over een corrupte politicus en ik verklaar bij dezen dat een corrupt iemand bestraft moet worden en geen regering hoort te leiden. Het is echter ook ontoelaatbaar dat mensen onder algemene verdenking komen te staan, enkel en alleen omdat zij behoren tot een bepaalde politieke familie. De Voorzitter.    Het is duidelijk dat de heer Schulz heeft gesproken op basis van artikel 145 van het Reglement, dat leden het recht geeft gedurende drie minuten het woord te voeren in reactie op uitlatingen die bij de beraadslaging op zijn persoon betrekking hadden. Cohn-Bendit (Verts/ALE ),    – Mijnheer de Voorzitter, geachte collega’s, ik neem twee minuten van mijnheer Schulz over, zodat ik nu vijf minuten spreektijd heb. Wij voeren hier vandaag een debat over cultuur. Wat is Europese cultuur en wat niet? Ik wil hierover het een en ander zeggen. Ik ben wellicht van huis uit altijd sceptisch wanneer iemand mij zegt dat dingen cultureel gezien niet bij elkaar passen. Wij weten hoe vaak joden zijn getreiterd omdat zij met niet-joden zijn getrouwd, blanken omdat zij met zwarten zijn getrouwd. Dit gebeurde altijd onder het voorwendsel dat de culturen niet bij elkaar zouden passen. Ten tweede ben ik zeer verrast over de hoog oplaaiende emotie en zelfs politieke blindheid waarmee debatten over Turkije worden gevoerd. Ik begrijp dat er fatsoenlijke mensen bestaan die om fatsoenlijke redenen tegen toetreding van Turkije zijn. Er zijn fatsoenlijke argumenten voor en tegen. Dat is ook normaal. Maar de enorme agressie van de tegenstanders maakt mij achterdochtig. Irrationaliteit vormt altijd de basis voor racisme. Ik kan me dan ook niet aan de indruk onttrekken dat veel argumenten tegen Turkije niet politiek, maar zuiver cultureel, met andere woorden racistisch van aard zijn. Dat is volstrekt ontoelaatbaar. Wat voor voorbeeld stellen wij Turkije en de wereld? De heer Poettering zegt dat dit voor het Europese Parlement en voor Europa het belangrijkste besluit van de laatste jaren is. Daarom zouden we een geheime stemming moeten houden, zodat niemand kan zien hoe wij tot ons standpunt over deze doorslaggevende kwestie zijn gekomen. Wilt u zich nu stil houden? Dadelijk kunt u drie minuten spreken, zoals mijnheer Schulz. Ik zeg wat ik wil en u zegt wat u wilt. Uw beurt komt zo. Collega’s die hier geheimhouding eisen, willen voor alle Europese kiezers verzwijgen hoe wij als individuele afgevaardigden tegenover deze belangrijke kwestie staan. Zo onteren we de democratie. Het is een schande! Hoe zullen de mensen in Turkije erover denken? Stelt u het zich eens voor. Men kan uiteraard tegen toetreding zijn, maar wat zullen de Turkse vrouwen en mannen denken als we zeggen dat zij over deze kwestie niets mogen weten? Mijnheer Poettering predikt dag in dag uit tegenover de Raad dat de zittingen en de stemmingen openbaar moeten zijn. Dat willen de Europeanen! Zo staat het in de Grondwet! En plotseling wil dit Parlement, deze morele autoriteit voor goed gedrag, een volledig onbegrijpelijke en ondemocratische weg inslaan. Dat gaat mijn verstand te boven. Ik wil nog iets zeggen over Roemenië. Er zijn ook veel culturele verschillen met landen die binnenkort zullen toetreden. Bijvoorbeeld de alomtegenwoordige corruptie in Roemenië. Dit is gewoon een feit. We roepen het Roemeense parlement dan ook op ons serieus te nemen. Roemenië moet lid worden van de EU, maar pas wanneer het voldoet aan de criteria van Kopenhagen. Momenteel stellen we simpelweg vast dat dit nog niet het geval is. Daarom mogen we Roemenië nog niet als lid aanvaarden. Roemenië zal worden aanvaard … Poettering (PPE-DE ).    – ...... gebruik maken van een artikel, waarvan anderen ook gebruik hebben gemaakt. Daar twijfel ik niet aan. De heer Cohn-Bendit heeft mijn persoon in verband gebracht met deze zaak, maar dat stemt niet overeen met de waarheid. Ik keur het af dat hij schijnargumenten gebruikt die niet overeenstemmen met de waarheid. Uca (GUE/NGL ),    – Mijnheer de Voorzitter, op 17 december moet worden besloten of de toetredingsonderhandelingen met Turkije kunnen beginnen. Toetreding tot de EU biedt Turkije een enorme kans. Waarden als de rechtsstaat, democratie en mensenrechten, waar de Europese Unie voor staat, moeten in Turkije immers nog verdere ingang vinden. Het is daarom hoognodig dat de onderhandelingen transparant worden gevoerd en de noodzakelijke democratische veranderingen in Turkije concreet worden genoemd. Dit geldt vooral voor de gewelddadige conflicten in de Koerdische regio’s en ik doe dan ook een dringend beroep op de Koerden en het Turkse leger om een wapenstilstand te sluiten en een politieke oplossing te zoeken. Ik maak me grote zorgen over de toename van het aantal mensenrechtenschendingen en moorden. Ik noem hier het voorbeeld van de twaalfjarige Urud en zijn vader, maar ook de nieuwe juridische procedure die is aangespannen om de vakbond voor opvoeding en onderwijs te verbieden. In het kader van de toetredingsonderhandelingen moet Turkije aantonen, dat alle burgers in Turkije, ongeacht hun afkomst, door de daadwerkelijke uitvoering van de hervormingsplannen dezelfde rechten krijgen. Ook moet gelijkberechtiging van mannen en vrouwen tot stand worden gebracht en dient er een einde te komen aan de achterstelling van bepaalde godsdiensten ten opzichte van andere. Het is essentieel dat de regering in Ankara niet alleen wetten aanneemt om aan de criteria van Kopenhagen te voldoen, maar dat hierop ook tenuitvoerlegging in de praktijk volgt. Twintig miljoen Koerden in Turkije hopen dat het starten van toetredingsonderhandelingen ook hun rechten veilig zal stellen. Dit betekent dat zij in vrijheid hun identiteit kunnen beleven, dat zij erkend worden en terug kunnen keren naar hun dorpen. Het systeem van de dorpswachters moet worden afgeschaft en de kiesdrempel van 10 procent moet worden verlaagd. Dit weekeinde hebben duizenden mensen in Diyarbakir gedemonstreerd vóór het openen van toetredingsonderhandelingen. Als Duitse afgevaardigde van Koerdische afkomst pleit ik namens mijn fractie vóór het openen van toetredingsonderhandelingen met Turkije. Wij roepen alle regeringsleiders op om zich op 17 december uit te spreken vóór toetredingsonderhandelingen. De Europese Unie moet niet bang zijn voor Ankara en Ankara moet niet bang zijn voor Diyarbakir. Turkije kan immers een brug vormen tussen de EU en de islamitische landen. Knapman (IND/DEM ).    – Mijnheer de Voorzitter, net als de heer Schulz wil ik een beroep doen op het Reglement. Vorige maand stond u mij dat niet toe, omdat ik het betreffende artikelnummer niet vermeldde. Zojuist mocht de heer Schulz wel een beroep op het Reglement doen zonder een artikelnummer te noemen. Kunt u mij vertellen hoe de regels luiden en waarom er voor mij een andere regel geldt dan voor de heer Schulz? De Voorzitter.    Ik meen dat u een beroep doet op artikel 145. Knapman (IND/DEM ).    Ik vraag alleen maar waarom er voor mij een andere regel geldt dan voor de heer Schulz. In beide gevallen was u voorzitter. Wordt het niet tijd dat u zich de inhoud van het Reglement eigen maakt? De Voorzitter.    Mijnheer Knapman, ik verzoek u zich behoorlijk te gedragen. Als u het woord wenst te voeren, zegt u mij dan op welk artikel u zich wilt beroepen. Als u zegt dat u zich op geen enkel artikel wilt beroepen, heeft u niet het recht het woord te voeren. Coûteaux (IND/DEM ),    . – Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, het belangrijkste onderwerp van de volgende Raad zal Turkije zijn. Ik zal het dan ook alleen over dat punt hebben, ook al hebben de Franse pleitbezorgers van soevereiniteit – zoals ik eergisteren al de gelegenheid heb gehad te herhalen – al kennis gegeven van de redenen van hun verzet. Ditmaal zou ik echter voor een ander gezichtspunt willen kiezen en de Raad willen waarschuwen voor het besluit dat hij gaat nemen. Dit besluit zal in mijn ogen namelijk zeer ernstige gevolgen hebben, niet alleen met het oog op de directe gevolgen van de toetreding van Turkije, maar ook met het oog op het beeld dat de volkeren van Europa van de Europese Unie hebben. Ten eerste begrijpt het publiek steeds minder wat wij als onze grenzen beschouwen. Het spreekt vanzelf dat, als we Turkije laten toetreden, de grenzen vervagen en de deur open staat voor een hele verzameling Turkstalige landen, waaronder de landen van de Kaukasus, zoals Georgië. Kortom, we glijden af richting een soort wereldstaat die slechts gebaseerd is op een vage lijst goede bedoelingen met het etiket “mensenrechten”. Deze ontwikkeling is voor veel Europeanen niet te begrijpen, te meer – en dat is mijn tweede punt – daar we ons hiermee afwenden van hetgeen voor de Europese burgers de essentie is van Europa en dat vagelijk – en wellicht wat onhandig – wordt aangeduid als de “christelijke wortels” van Europa. Ondanks alles bestaat er een duidelijk idee over de manier van leven en over de beschavingen waar Europa voor staat. Daarvan raken we steeds verder verwijderd, en we zijn ons er waarschijnlijk niet van bewust hoezeer we daarmee onze burgers beledigen en kwetsen, opgeslokt als we worden door de gewichtige zaken waarmee de mondiale elite zich bezighoudt. Mijn derde punt is dat de eerste gevolgen niet lang op zich zullen laten wachten. In Frankrijk, waar een referendum op stapel staat, beginnen de Fransen te begrijpen dat er een verband is tussen Turkije en de Grondwet. Ze zullen daar rekening mee houden wanneer ze zich uitspreken. Ik wil de Raad er dan ook aan herinneren dat hij verantwoordelijk is voor de gevolgen van de komende vrijdag te nemen besluiten. Crowley (UEN ),    – Mijnheer de Voorzitter, hoezeer u ook probeert om de hete brij heen te draaien, de kwestie-Turkije verdeelt ons. Deze kwestie zal het soort spanningen veroorzaken en emoties oproepen die we niet alleen vanmorgen maar ook gisteren in onze debatten hebben kunnen zien. Een van de belangrijkste vragen waarnaar we als Parlement en als Unie moeten kijken, is: wat voor signaal geven we af als we dit weekend de deur naar onderhandelingen met Turkije gesloten houden? We hebben bepaalde regels en criteria opgesteld waaraan Turkije moet voldoen voordat er onderhandelingen kunnen beginnen. De Commissie heeft een heel duidelijk plan gemaakt waaruit blijkt hoeveel er al bereikt is en wat nog gedaan moet worden alvorens we de laatste horde kunnen nemen. Wij hebben echter ook van Turkije geëist dat het zijn verplichtingen nakomt, bijvoorbeeld met betrekking tot de erkenning van Cyprus en de onafhankelijkheid en integriteit van dat land. Verder spelen er enkele mensenrechtenkwesties waarnaar de vorige spreker, de heer Coûteaux, reeds verwees. Het is interessant een Koerd positief te horen spreken over een EU-lidmaatschap van Turkije. Dat is een belangrijk signaal dat we ter harte moeten nemen. Het zal van onze stem, onze boodschap afhangen of de stem van gematigde moslims zal worden gehoord of dat mensen zich in een fundamentalistisch bastion terugtrekken. Daarom moeten we eerlijk zijn: als we tegen toetreding van Turkije tot de Europese Unie zijn omdat we vrezen voor de gevolgen voor onze economie of voor het machtsevenwicht binnen de instellingen, moeten we dat duidelijk zeggen. We moeten niet proberen ons te verschuilen achter het valse voorwendsel dat de wijze waarop Europa functioneert, daardoor definitief zal veranderen. De huidige Europese Unie ziet er heel anders uit dan het bouwwerk dat in 1973 werd opgetrokken. Een van de dingen die we tegenwoordig in de EU ontberen, is zonder meer de visie en inspiratie van de oprichters die de feniks van vrede, welvaart en solidariteit uit de as deden herrijzen. De taak en de verantwoordelijkheid van deze generatie om andere landen de hand te reiken, weegt echter nog altijd even zwaar als in de jaren veertig en vijftig. Dillen (NI ).    – Voorzitter, waarde collega's, het feit dat een aantal leden van de Europese Volkspartij vandaag een geheime stemming heeft gevraagd over het verslag-Eurlings spreekt boekdelen over de schaamteloze manier waarop de voorstanders van de toetreding van Turkije tot de EU – ik denk dan in de eerste plaats aan de regeringen van de lidstaten in Londen, Berlijn, Rome, maar ook de Belgische regering in Brussel – slaafs de agenda van Washington uitvoeren en parlementsleden en politici onder druk zetten om tegen de wil van de overgrote meerderheid van de bevolking in een beslissing erdoor te duwen die dramatische historische en sociale gevolgen voor Europa zal hebben. Inderdaad, heel wat leden van de EVP willen tegen het verslag-Eurlings stemmen omdat ze vierkant tegen de toetreding van Turkije zijn, maar durven dat alleen te doen als niemand ziet hoe ze zullen stemmen. Uit angst voor mogelijke kritiek en alle gevolgen van dien voor hun loopbaan in eigen land, waar hun regering, hooghartig de mening van de bevolking weglachend, overmorgen het licht op groen wil zetten voor Ankara, zullen zij dat evenwel niet doen als de stemming openbaar en niet geheim is. Hetzelfde geldt misschien ook voor nogal wat leden van de socialistische fractie. Ik denk dan aan de moedige stellingnames in het dossier Turkije in Frankrijk van Robert Badinter, Hubert Védrine en de vroegere socialistische minister van Onderwijs, Claude Allègre, die allemaal voor de desastreuze gevolgen van een mogelijke toetreding van Turkije hebben gewaarschuwd. Het is tekenend voor het gebrek aan democratische openheid waarmee dit dossier nu al jaren wordt behandeld. In Helsinki werd er volgens iemand die, net als de vroegere Europees Commissaris voor de interne markt Frits Bolkestein, als enige de moed had om Romano Prodi te zeggen dat hij weigerde de positieve aanbeveling van Commissie van 6 oktober jongstleden goed te keuren, slechts drie minuten gediscussieerd over de vraag of Turkije de status van kandidaat moest krijgen. Drie minuten, collega's, om erover te beslissen of we de conflicthaarden van de Kaukasus en het Midden-Oosten verleggen naar de grenzen van Europa. Drie minuten om erover te beslissen of we morgen opnieuw miljoenen immigranten de kans zullen bieden ons continent te overspoelen. Drie minuten om erover te beslissen of we een land waar de mensenrechten in het algemeen en de rechten van de vrouw in het bijzonder op grote schaal worden geschonden als zogenaamd voorbeeldige lekenstaat binnenlaten in onze Unie en meteen het grootste stemgewicht in de Raad geven. Drie minuten om het licht op groen te zetten voor een land dat weigert een andere lidstaat te erkennen en een deel van die lidstaat met 30.000 militairen bezet houdt na onnoemelijke misdaden tegen de mensheid te hebben gepleegd. Drie minuten om het licht op groen te zetten voor een land waar de ontkenning door de staat van de Armeense genocide wordt georganiseerd door het ministerie van Onderwijs, terwijl niemand in Europa hierover zijn mond opendoet. Europa, waar zijn uw grote principes? Eurlings (PPE-DE ).    – Voorzitter, we staan op een belangrijk moment hier in deze zaal en het hoofdonderwerp in deze dagen – niet alleen in de politiek, maar ook bij het publiek – is uiteraard de mogelijke start van onderhandelingen met Turkije. Laat ik u als rapporteur zeggen – ik heb het al vaker gezegd - dat ik een heel dubbel gevoel heb gekregen bij mijn bezoeken aan Turkije. Enerzijds is er sprake van een heel grote vooruitgang, een indrukwekkende vooruitgang, anderzijds is er toch nog een behoorlijke achterstand als we Turkije langs de lat zouden leggen voor een land dat echt lid wil zijn van de Europese Unie. Op het vlak van mensenrechten, vrouwenrechten en religieuze vrijheid moeten de hervormingen daarom doorgaan. Ik kan niet genoeg benadrukken dat de druk op dat punt gewoon hoog moet zijn. De Turkse media en Turkse journalisten zeggen het zelf: ', hou de druk hoog'. Op het vlak van de mensenrechten moet er beter worden geïmplementeerd. Op het vlak van religieuze minderheden moet er een mentaliteitsomslag komen, zodat men trots is op minderheidsreligies in plaats van te proberen ze te onderdrukken. Op het gebied van bijvoorbeeld de moeten er verdere wetswijzigingen komen om ook ruimte te bieden aan minderheidsreligies en minderheidsculturen. Daarom zou ik u – los van de hele grote discussie die al maandenlang, ook in dit Huis, wordt gevoerd – nog eens op het hart willen drukken dat het goed zou zijn dat een belangrijk onderdeel van het verslag dat nu ter eindstemming voorligt ook in de conclusies van de Raad naar voren zou komen. Het gaat daarbij om het volgende. Ik lees u een paar zinnen voor in het Engels, want ik heb de Engelse tekst voor mij. "is van oordeel dat het aanknopen van toetredingsonderhandelingen kan worden aanbevolen op voorwaarde dat er overeenstemming bestaat over het volgende: in de eerste fase van de onderhandelingen moet prioriteit worden gegeven aan de volledige naleving van de politieke criteria; derhalve moeten de onderhandelingen op ministersniveau van start gaan met de beoordeling van de vraag of Turkije zowel in theorie als in de praktijk volledig voldoet aan de politieke criteria, met name op het gebied van de mensenrechten en de volledige fundamentele vrijheden, waarbij tegelijkertijd de mogelijkheid wordt geboden om andere hoofdstukken op de onderhandelingsagenda te plaatsen;" Ik denk dat een dergelijke nadruk op de politieke criteria nodig is, want niet bij iedereen in Turkije leeft het besef dat de hervormingen hard zullen moeten worden voortgezet, wil het land zich ooit echt kunnen kwalificeren voor het lidmaatschap van de Europese Unie. Ik denk dat het van deze verdere hervormingen afhangt of Turkije dat zal kunnen of niet. Voorts nog kort een andere opmerking. Als we het hebben over politieke criteria, dan moet me toch van het hart dat als ik de meetlat voor Turkije naast die voor bijvoorbeeld Roemenië leg en ik kijk naar slechte behandeling in gevangenissen, naar onderzoeksjournalisten die fysiek worden aangepakt en naar corruptie, ik van mening ben dat er van de Raad een signaal zou moeten komen en er maximale druk zou moeten worden uitgeoefend om dit soort zaken op te lossen. Ik vind dat deze praktijken niet in overeenstemming zijn met de politieke criteria waar wij voor staan. Mijn laatste opmerking betreft het terrorisme. Ik juich het toe dat de Raadsvoorzitter hier een groot punt van heeft gemaakt. Ik juich ook toe dat Nederland nu zelf – want je moet ook in je eigen land doen wat je van Europa vraagt – eindelijk organisaties gaat verbieden die op de Europese terroristenlijst staan. Ik zou het voorzitterschap willen vragen aan andere lidstaten uit te dragen dat we op dit punt één lijn moeten trekken. De ETA moet dus verboden worden in alle landen en niet alleen in Spanje en Frankrijk, om een concreet voorbeeld te noemen. Kan het voorzitterschap nu garanderen dat met de afspraak over informatie-uitwisseling definitief een einde komt aan de situatie waarin het mogelijk is dat het een land informatie heeft over aanslagen in een ander land, maar deze informatie niet automatisch wordt uitgewisseld? Napoletano (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, geachte collega’s, ik hoop dat het Parlement het verslag-Eurlings over Turkije zal aannemen in de door de Commissie buitenlandse zaken goedgekeurde versie, en ik hoop tevens dat dit zal geschieden bij geheime stemming. De collega’s die denken dat een geheime stemming een andere wending zal geven aan de oriëntatie van het verslag vergissen zich mijns inziens. Volgens mij zullen de collega’s in deze zaal aantonen dat ze bij de vrije uitoefening van hun mandaat wars zijn van elke druk. Wat de rest van de externe verslagen betreft, ben ik het volledig eens met hetgeen minister Nicolaï zei. Wij gaan akkoord met alle maatregelen die leiden tot constitutionele hervormingen. De drukke werkzaamheden van de Hoge Vertegenwoordiger in Oekraïne zijn voor ons een signaal dat het in die richting ondernomen initiatief wordt versterkt. Toch zou dit initiatief met steviger instrumenten ondersteund moeten worden. Die instrumenten worden voorzien in de Grondwet maar wellicht dat we daarop vast vooruit kunnen lopen. Wat het nabuurschapsbeleid betreft, willen wij het werk van de Commissie en de Raad aanmoedigen. Wel wijzen wij op het gevaar dat de maatregelen voor de verwezenlijking van een vrijhandelszone zouden kunnen gaan prevaleren boven andere vormen van beleid. Ik moet benadrukken dat de totstandbrenging van een vrijhandelszone niet ons enige doel is, en daarom moeten wij ervoor waken dat wij de regionale en subregionale dimensie van dit beleid niet afzwakken. Wat de mensenrechten en de democratie betreft, beveel ik u aan met de buurlanden over een echt verdrag te onderhandelen. In dit verdrag moeten de door ons zo vaak aangehaalde waarden expliciet worden genoemd en duidelijk en formeel worden vastgelegd, met name ten behoeve van de mediterrane landen. Dit verdrag moet deze waarden bekend maken bij de burgers waarvoor ze bedoeld zijn en dient te voorzien in de oprichting van gezamenlijke instellingen die deze waarden kunnen waarborgen. Wat het Midden-Oosten betreft, moeten wij ervoor zorgen dat de presidentsverkiezingen in Palestina een nieuwe impuls geven aan de routekaart en dat de eenzijdige besluiten van de Israëlische regering, zoals de terugtrekking uit de Gazastrook, deel gaan uitmaken van de onderhandelingen met het Kwartet, opdat de oprichting van een Palestijnse staat binnen de gestelde termijnen kan plaatsvinden. Daarom moet deze kwestie een centrale plaats krijgen binnen de betrekkingen tussen de Europese Unie en de Verenigde Staten. Wat Irak betreft, zijn wij van mening dat de gewenste kentering niet heeft plaatsgevonden, ook niet na de conferentie van Sharm el-Sheikh, en dat door het geweld in het land het houden van de verkiezingen misschien in gevaar zal komen. Tot slot roep ik de Raad en de Commissie op aandacht te besteden aan de situatie in Cambodja waar zich een humanitaire noodsituatie voordoet onder kinderen. Maaten (ALDE ).    – Voorzitter, het Nederlandse voorzitterschap loopt tegen zijn einde. In de eerste plaats wil ik hier een evaluatie maken van de inspanningen om op Europees niveau de regelgeving te verminderen. Het doel was een einde te maken aan de Brusselse regelneverij en in Brussel het aantal regels met ten minste 25 procent terug te dringen. Aan die 25 procent zitten we natuurlijk nog lang niet, maar de toon is gezet en dat alleen al betekent wat mij betreft een hele winst. Minder regelgeving betekent immers meer ruimte voor ondernemerschap, want het zijn de ondernemers die de Europese economie uit het slop moeten trekken. Een Europees Commissaris die voltijds werkt aan het schrappen van overbodige en achterhaalde regels vind ik echter nog steeds wenselijk. Een tweede onderwerp tijdens het Nederlandse voorzitterschap waren de zogenaamde Haagse besluiten over terrorisme en misdaadbestrijding. De afspraken die in Den Haag zijn gemaakt, tonen aan dat de Europese Unie en eindelijk ook de Raad de bestrijding van terrorisme en misdaad tot hun prioriteiten rekenen. Tegelijkertijd is een evenwicht gevonden tussen effectieve aanpak en extra juridische mogelijkheden enerzijds en de bescherming van persoonsgegevens en fundamentele vrijheden anderzijds. Het is toch het slappe koord dat wij op dit punt blijven bewandelen en ik vind dat de Raad daarin redelijk goed is geslaagd. Een onderwerp dat minder in de schijnwerpers heeft gestaan, maar waarvoor goed werk is verricht, zijn de mensenrechten. Ik noem daarbij in het bijzonder de bescherming van mensenrechtenbeschermers. De praktische uitvoering van de EU-richtlijnen inzake mensenrechtenbeschermers is onder het Nederlandse voorzitterschap een stap dichterbij gekomen. Er zal een handleiding worden opgesteld voor de EU-delegaties in de hele wereld die voorziet in een snelle, flexibele en standvastige reactie van de EU wanneer mensenrechtenbeschermers in levensgevaar zijn of mishandeld dreigen te worden. Mijn felicitaties aan Atzo Nicolaï voor het op de agenda zetten van de noodzaak van een goede communicatie over Europese integratie. De burger beschouwt Europa nog steeds als een ver-van-mijn-bed-show en keert het veel te snel de rug toe. Alleen door veelvuldige communicatie en een constante dialoog met de burger, niet alleen door de leden van dit Huis, maar ook door de leden van de Commissie en de Raad, kan deze kloof worden overbrugd. Ten slotte nog een opmerking over het debat over normen en waarden, waarmee dit voorzitterschap is begonnen. Als liberaal sta ik huiverig tegenover een dergelijk debat in het algemeen en tegenover het puur christelijk karakter dat de christen-democraten eraan neigen te geven in het bijzonder. Ook de relativering van de begrippen normen en waarden door de linkse kerk stuit me tegen de borst. Het is belangrijk dat dit debat is begonnen. Het is namelijk een debat over wat Europa is, waar het heen moet, waar onze grenzen liggen en wat we wel en niet doen. Kortom, over de vraag waar onze grondslagen liggen. We hebben de Unie immers niet alleen voor het geld. Ik vond het artikel van premier Balkenende in van 7 december voortreffelijk. Een van zijn conclusies was dat het in de Unie gaat om dynamische waarden. Volgens mij zijn deze dynamische waarden onder meer: respect, verantwoordelijkheid en vertrouwen. De discussie is in elk geval begonnen en alhoewel het einde nog lang niet in zicht is, is dat toch een compliment voor dit voorzitterschap. Een laatste opmerking. Het voorzitterschap heeft de Europese Unie zeker ook dichter bij de Nederlandse burgers en zelfs bij de Nederlandse parlementariërs gebracht. Ik weet dat dit een kruistocht is van Atzo Nicolaï en die is zeer succesvol gebleken. Ik ben daar als Nederlands lid van het Europees Parlement ook tevreden over. Buitenweg (Verts/ALE ).    – Voorzitter, ik wil het eerst over de financiële vooruitzichten hebben. Ik hoop dat u op de Top echt de tijd zult nemen om grondig te bespreken wat voor soort Europa u nu eigenlijk voor ogen staat, voordat u dit onderwerp weer aan de vakministers overlaat. Bepaalde lidstaten willen een zuinigere begroting dan de huidige, die net boven 1 procent ligt. Van de Raad mag de landbouwbegroting niet worden verlaagd, en er lijkt geen akkoord mogelijk over bezuiniging op de structuurfondsen. Waarop zal dan volgens u worden gekort? Dat zal zijn op onderzoek en ontwikkeling, mensenrechten, milieu, buitenland, jongerenuitwisseling en cultuur. Juist de zaken die de mensen na aan het hart liggen en op Europees niveau een zichtbare meerwaarde hebben. Een begroting die uit euroscepsis wordt geboren, zal alleen maar meer euroscepsis zaaien. Over terrorisme staat in de ontwerp-conclusies van de komende Top dat we bij onze inspanningen om het terrorisme te bestrijden de mensenrechten en fundamentele vrijheden moeten respecteren. Ik onderschrijf die voorwaarden, maar ik vrees dat dit niet meer is dan een bezweringsformule. Zie de discussie over het opslaan van de verkeersgegevens van alle telefoon- en internetgebruikers of de biometrische gegevens in paspoorten. Het motto is: streng, strenger, strengst. Kritische vragen stellen bij de effectiviteit of de legitimiteit van maatregelen tegen terrorisme lijkt welhaast ongepast. Net als generaals in het leger willen de Europese terreurbestrijders altijd de mooiste spullen. Bij defensieaankopen maken politici tenminste nog zelfstandig de afweging tussen kosten en baten. Als het om maatregelen voor terreurbestrijding gaat, durft bijna niemand nog die kritische afweging te maken. Toch wil ik u uitnodigen om dat op deze Top te doen, want als we zo doorgaan, helpen we onze rechtstaat om zeep en krijgen de terroristen alsnog hun zin. Ik wil tot besluit een kleine opmerking maken over transparantie. Het Nederlandse voorzitterschap heeft beloofd te proberen de tenuitvoerlegging van de clausule in de Grondwet op basis waarvan de lidstaten voortaan in het openbaar vergaderen naar voren te halen – ze waren het er tenslotte allemaal over eens toen de Grondwet werd ondertekend – of in elk geval meer vergaderingen in het openbaar te houden. Ik wil u vragen, mijnheer Nicolaï, wat u op dit punt hebt bereikt. Ik hoop dat tijdens het Luxemburgse voorzitterschap de deuren van de Raad van Ministers echt kunnen opengaan. Dan zullen we in alle openheid kunnen zien wat zich daar afspeelt en zullen de politici verantwoordelijk kunnen worden gehouden voor de genomen beslissingen, net zoals wij vandaag graag verantwoordelijk willen worden gehouden voor de beslissing die wij over Turkije nemen. Adamou (GUE/NGL ).    – Geachte collega’s, de conclusies van de topconferentie van de Europese Unie van 16 en 17 december aanstaande zijn zo belangrijk dat ze de vorm van de Europese Unie in belangrijke mate zullen bepalen. Voor uitbreiding, en de eventuele opening van onderhandelingen daarover, met Turkije, zijn besluiten noodzakelijk die verstrekkende gevolgen zullen hebben. Wij moeten van meet af aan duidelijk maken dat wij niet tegen het Europees perspectief van Turkije zijn. Wij verwachten dat elk land dat een dergelijk perspectief nastreeft, zich verbindt tot de eerbiediging van een minimumkader van verplichtingen met betrekking tot de fundamentele vraagstukken die ook voor de andere lidstaten gelden: de fundamentele vrijheden, de burgerrechten, de rechten van werknemers. Dat betekent natuurlijk niet dat wij illusies koesteren. Deze verplichtingen moeten echter van meet af aan op tafel worden gelegd en door Turkije worden aanvaard. Hoe is het in hemelsnaam mogelijk dat een kandidaat-lidstaat het bestaan van een andere lidstaat niet erkent, en dat dit thema tijdens de Top niet duidelijk aan de orde wordt gesteld? Hoe kan men dan antwoorden op de vraag of de lidstaten inderdaad gelijk zijn, en of er misschien toch niet ergens met twee maten wordt gemeten? Mijns inziens is niet alleen wederzijdse erkenning maar ook de normalisering van de betrekkingen tussen Cyprus en Turkije een voorwaarde , niet alleen omdat de Europese Unie en de beginselen die ten grondslag liggen aan de werking van de Europese Unie dit vereisen, maar ook omdat het politieke probleem van Cyprus moet worden opgelost en het recht moet kunnen zegevieren in het belang van heel het volk, dus zowel in dat van de Grieks-Cyprioten als dat van de Turks-Cyprioten. Geen enkel volk ter wereld wil illegale bezetting, haat en tweedeling en men mag deze situatie niet laten voortbestaan. De Europese Unie moet zich inzetten voor het waarborgen van de grondrechten die ten grondslag liggen aan haar eigen bestaan, en aandringen op de toepassing van dit minimumkader van verplichtingen. Daarnaast moet zij zich inzetten om eenvoudige burgers ervan te overtuigen dat zij niet met twee maten meet bij haar besluitvorming. Tot slot, mijnheer de Voorzitter, wil ik de arrogante houding van de Turkse leiding en haar regering aan de kaak stellen, die met hun verklaringen de indruk wekken dat de Europese Unie Turkije vraagt om toe te treden, terwijl het toch omgekeerd is en Turkije om toetreding tot de Europese Unie verzoekt. Knapman (IND/DEM ).    – Mijnheer de Voorzitter, de heer Barroso had zijn minachting voor dit Parlement niet duidelijker kunnen laten blijken dan door slechts enkele minuten bij dit debat aanwezig te zijn en vervolgens te vertrekken. Wat Oekraïne betreft, wil ik het volgende zeggen: laten we niet langer de pretentie hebben dat we dat land op het gebied van de democratie de les kunnen lezen. We hebben immers gezien hoe de heer Barroso de verkiezing van zijn team van criminelen en commissarissen erdoor heeft gedrukt. De lidmaatschapsaanvraag van Turkije zullen wij niet ondersteunen op grond van de kosten en de vermoedelijke migratiepatronen. In het vorige Parlement hebben wij ook onze steun onthouden. Als hier een gezaghebbend persoon aanwezig was geweest, zou ik de vraag hebben gesteld of de kosten inderdaad circa 19 miljard pond of 28 miljard euro bedragen. Zo ja, dan kost Turkije ons evenveel als de tien landen die dit jaar tot de Unie zijn toegetreden, samen. Mogen we alstublieft weten wat de kosten zijn, want voor de eerste maal hoort u nu van een land dat voor deze kosten opdraait In Groot-Brittannië wil Labour er 5 miljard pond voor uittrekken; de Conservativen vinden dit een goede prijs is en denken dat er dan ook nog ruimte is voor belastingverlagingen. Waarschijnlijk denkt de partij ook dat varkens kunnen vliegen. Kan iemand aangeven of de kosten daadwerkelijk 19 miljard pond zullen bedragen? Zal er tevens 700 miljoen euro worden besteed aan ongeveer zestig verschillende opleidingsprojecten in Turkije? Zijn dat de werkelijke kosten of zijn er recentere cijfers? We weten dat Turkije nog steeds een enorme bevolkingsgroei kent en dat het met ernstige economische problemen kampt, waaronder een inflatie van 70 procent. Bij het aannemen van het Verdrag van Maastricht zou een dergelijk percentage nog tot enkele gefronste wenkbrauwen hebben geleid, maar Turkije is een politiek project en niet meer dan dat. Dit geldt vooral voor degenen die er niet aan meebetalen. We weten bovendien dat er op grote schaal mensenrechtenschendingen plaatsvinden. Daarom zeg ik namens de UK Independence Party dat we Turkije vriendschap en vrije handel aanbieden. We zullen het land echter geen politieke unie aanbieden – met name vanwege de corruptie en fraude die hier in de EU zo welig tieren. Foglietta (UEN ).    – Mijnheer de Voorzitter, geachte collega’s, de komende Europese Raad is bijzonder belangrijk omdat, zoals ook de vertegenwoordigers van de twee instellingen al zeiden, daar zeer belangrijke thema’s moeten worden behandeld. Ik noem de toetreding van Bulgarije en Roemenië tot de Unie, de eventuele opening van onderhandelingen met Kroatië en Turkije, de vorderingen in de strijd tegen het terrorisme, en vooral de integratie van een inlichtingencapaciteit in het secretariaat-generaal van de Raad en de voorbereiding van het financieel kader voor de periode 2007-2013. Wij hebben er reeds herhaaldelijk op gewezen dat de toetreding van Bulgarije en Roemenië wenselijk zou zijn. Daarbij hebben wij echter tegelijkertijd met grote bezorgdheid gewezen op de sectoren waarin de afstand tussen de huidige situatie in die twee landen en het Europese gemiddelde nog enorm groot is. Ik noem bijvoorbeeld de wetgeving inzake de mensenrechten, de sociale bescherming van werknemers en de economische ontwikkeling, die rond het einde van dit decennium een behoorlijk niveau moeten hebben bereikt. Ofschoon wij in principe vóór de opening van onderhandelingen met Turkije zijn – hetgeen, nogmaals, heel wat anders is dan toetreding – mogen wij niet vergeten dat de genocide op het Armeense volk erkend moet worden en dat er een oplossing moet worden gevonden voor de kwestie-Cyprus. Voor ieder weldenkend mens is het onbegrijpelijk dat een land dat lid wil worden van de Unie, een deel van een ander land dat reeds lid is, militair bezet houdt. Wij maken ons volstrekt geen zorgen over de manier waarop wij dienen te stemmen. Ik geloof dat elke afgevaardigde in vrijheid zal beslissen, of dit nu tijdens een openbare of geheime stemming zal gebeuren. Dit is mijns inziens een puur formele en zeker geen wezenlijke zaak. De strijd tegen het terrorisme houdt nauw verband met de ontwikkeling van het vredesproces in het Midden-Oosten en de situatie in bepaalde landen waar nog conflicten woeden. Ik ben evenwel van mening dat de Unie met haar beleid en haar hulp steeds sterker aanwezig moet zijn in de werelddelen om haar heen die nog steeds geteisterd worden door vaak tragische conflicten. Op die manier kan de Unie ter plekke haar stabiliserende invloed doen gelden teneinde de krachten te steunen die de waarden van onze democratie onderschrijven. Czarnecki, Ryszard (NI ).    Mijnheer de Voorzitter, mijnheer Nicolaï, dames en heren, ik hoop dat de heer Nicolaï de vergaderzaal deze keer niet zal verlaten, zoals tijdens het debat over de betrekkingen van de Europese Unie met Rusland. De heer Barroso, die intussen wel is vertrokken, heeft gezegd dat de Top in december een grote stap zal betekenen op weg naar een welvarender Europa. Te oordelen naar wat minister Nicolaï heeft gezegd zal dat eerder een klein, voorzichtig stapje worden dan een grote stap. Ik heb de indruk, en hierin sta ik niet alleen, dat de Raad geen enkele serieuze visie heeft en zonder langetermijnstrategie van de ene gebeurtenis naar de andere voortstrompelt. De Raad reageert alleen maar op problemen en beschikt niet over langetermijnplannen om die problemen te voorkomen. Het ontbreken van een strategie is een fundamentele fout die een groot aantal problemen veroorzaakt. Vandaag heeft de Raad uitgebreid gesproken over Oekraïne en veel relevante dingen gezegd. Maar als de Raad een paar maanden geleden, in het kader van een strategie voor de langere termijn, uitdrukkelijk had uitgesproken dat Oekraïne niet vandaag, morgen of overmorgen, maar wellicht al tegelijk met Turkije tot de Europese Unie zou kunnen toetreden, dan was deze situatie in Oekraïne niet ontstaan, want dan hadden de machthebbers het zich nooit kunnen veroorloven op deze schaal verkiezingsfraude te plegen. Tot slot wil ik de afwezige heer Barroso voor één ding bedanken, namelijk dat hij zich heeft uitgesproken vóór een ruimere begroting voor de Europese Unie. Die extra 114 miljard euro gedurende zeven jaar zal de ontwikkeling van zowel de Europese Unie als de nieuwe lidstaten immers bevorderen. Kirkhope (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, de bijeenkomst van de Europese Raad later deze week is van historisch belang, met name omdat daar beslist wordt over de fundamentele kwestie of de onderhandelingen met Turkije over een toekomstig lidmaatschap van de EU zullen worden geopend. Ik erken dat men binnen en buiten dit Parlement uitgesproken standpunten over deze kwestie heeft. Het beleid van mijn partij is echter helder: wij geloven dat een Turks lidmaatschap onder de juiste omstandigheden goed kan zijn voor Europa, voor Turkije zelf en voor de betrekkingen met de islamitische wereld en de veiligheid in onze samenlevingen. Ik begrijp dat de onderhandelingen met Turkije vermoedelijk lang zullen duren en soms moeizaam zullen verlopen. Deze week moet de Raad echter een eerste stap in de goede richting zetten. Net als elke andere kandidaat-lidstaat moet Turkije voldoen aan alle criteria op het gebied van de mensenrechten en ten aanzien van economische en politieke hervormingen. Dit kan voor Turkije heel moeilijk zijn, maar door in te stemmen met het formeel openen van onderhandelingen zal de Raad een duidelijk signaal aan de Turkse regering afgeven: wij verwachten dat zij hard aan de slag gaat en de stappen zet die nodig zijn om uiteindelijk tot de Unie te kunnen toetreden. Ook het EU-lidmaatschap van Bulgarije en Roemenië staat op de agenda. De toetreding van beide landen dient te worden bevestigd, maar tegelijkertijd moet worden erkend dat er nog een heleboel werk te doen valt, willen deze landen op het juiste spoor blijven. Dat geldt in het bijzonder voor Roemenië. De economische hervormingen binnen de Unie werden tijdens de vorige Raad in november besproken. Naar ik hoop zullen het Nederlandse voorzitterschap en de regeringsleiders echter nogmaals uitspreken dat zij hun best zullen doen om de Lissabon-agenda een nieuwe impuls te geven. Eerder deze week uitte de Sociaal-democratische Fractie haar bezorgdheid over het neoliberale karakter van de nieuwe Commissie. Ik wil duidelijk stellen dat wij van de heer Barroso en zijn team verwachten dat zij zich zullen houden aan hun eerdere uitspraken over de noodzaak de Europese economie nieuw leven in te blazen en de bureaucratie en regelgeving te verminderen. Het verouderde sociale model, dat bij links zo geliefd is, moet worden vervangen door een krachtig, dynamisch en radicaal hervormingsprogramma. Dat is de enige manier om iets te ondernemen tegen de hoge werkloosheid en de trage groei die ervoor hebben gezorgd dat Europa achterop is geraakt bij de Verenigde Staten en de snelgroeiende economieën van China en India. Als de Commissie voor deze aanpak kiest, krijgt zij de volledige steun van de Britse Conservatieven. Dührkop Dührkop (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, de Europese Raad zal zich tijdens de komende bijeenkomst niet alleen uitspreken over Turkije en dergelijke, maar ook – zoals de heer Nicolaï al zei – over de grote lijnen van de komende financiële vooruitzichten. Ik wil nogmaals onderstrepen dat de financiële vooruitzichten geen boekhoudkundig instrument zijn, maar een middel om begrotingsdiscipline te betrachten. Deze vooruitzichten dienen in de eerste plaats om de stabiliteit te waarborgen en een redelijke programmering van de communautaire beleidsacties op de middellange termijn mogelijk te maken. Dit instrument is zo belangrijk dat het in de toekomstige Grondwet als wet is opgenomen. De zittende Commissie heeft gisteren bevestigd dat zij het voorstel van de vorige Commissie integraal onderschrijft. De Commissievoorzitter, de heer Barroso, heeft hier vandaag hetzelfde gedaan. Hij heeft zojuist gezegd dat de voorstellen van de Commissie een waardevol uitgangspunt vormen voor de onderhandelingen over de financiële vooruitzichten. Desalniettemin verzoek ik de Commissie bij het nastreven van deze doelstelling de nodige energie aan den dag te leggen, zodat het beginpunt tegelijkertijd ook eindpunt wordt. Op die manier zal zij recht doen aan een uitdrukking die wij hier graag in de mond nemen: het is niet mogelijk meer Europa tot stand te brengen met minder geld. Ook de Raad en het Parlement moeten hun verantwoordelijkheid nemen en een passend antwoord formuleren op de uitdagingen die ons te wachten staan. Ten eerste is economische en sociale cohesie niet alleen een beginsel dat verankerd is in de Verdragen en nog eens versterkt wordt in de toekomstige Grondwet; het is tevens een noodzakelijke voorwaarde om het Europees sociaal model te handhaven en te beschermen. Ten tweede mogen wij in het kader van de recente uitbreiding geen inspanning onverlet laten om de nieuwe burgers van de Unie volwaardig te laten meedraaien. Ten derde hebben wij vijf jaar geleden een reeks bijzonder ambitieuze doelstellingen vastgesteld. Wij zijn nu halverwege en de doelstelling om in 2010 een concurrerende kenniseconomie met volledige werkgelegenheid tot stand te brengen, zoals wij ons in Lissabon en Göteborg hebben voorgenomen, is nog lang niet bereikt. Ten vierde zitten wij thans middenin het ratificatieproces van de Europese Grondwet en tonen de burgers soms zelfs meer enthousiasme dan hun afgevaardigden. Gelet op deze uitdagingen mogen wij onze burgers niet krenterig behandelen. Het zou getuigen van een enorm gebrek aan verantwoordelijkheidsbesef als wij hen zouden trachten te winnen voor het project dat wij Europese integratie noemen – en alles waarvoor dat staat – en tegelijkertijd de communautaire middelen zouden beperken. Laten wij voor de opbouw van Europa de nodige middelen blijven uittrekken, zoals ook in het Verdrag wordt voorgeschreven, en laten wij deze middelen op efficiënte wijze gebruiken. Dat is ongetwijfeld de beste garantie om aan de komende generaties een toekomst van vrede, vrijheid en welvaart te bieden. Malmström (ALDE ).    Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, u hebt een zwaar voorzitterschap achter de rug waarin u zich hebt beziggehouden met een groot aantal controversiële onderwerpen, dramatische gebeurtenissen in de ons omringende wereld, de procedure rondom de Commissie en, in het bijzonder, de binnenlandse politieke onrust als gevolg van de verschrikkelijke moord op Theo van Gogh. Deze factoren moeten wel invloed hebben gehad op uw ambities en inspanningen inzake veiligheid en de bestrijding van het terrorisme. Actieplannen en -programma’s zijn leuk en aardig, maar er is tot dusver weinig gebeurd. Als de Europese Raad vooruitgang kan boeken op de Top, dan is dat prima. Men mag echter niet vergeten dat veiligheid en de strijd tegen terrorisme nooit ten koste mogen gaan van de bescherming van de persoonlijke privacy. Over de meeste agendapunten hebben wij in het Parlement gezamenlijk gediscussieerd. Op maandagavond was u hier aanwezig en hebt u geluisterd naar het debat over Turkije. Over enkele uren zullen wij onze stem uitbrengen over het verslag-Eurlings. Ik denk dat een stevige meerderheid in het Parlement zal stemmen vóór de verlening van een datum aan Turkije. In dit verband wil ik even kwijt hoe betreurenswaardig het is dat bepaalde personen in dit Huis het voor elkaar hebben gekregen dat de eindstemming geheim is. Dit Parlement heeft altijd op de bres gestaan voor openheid en transparantie. Politici die hun electoraat niet in de ogen durven kijken, horen in dit Huis niet thuis. Wij verwachten evenwel dat u zo moedig zult zijn deze historische stap te zetten en Turkije in weerwil van alle obstakels een begindatum te geven met het oog op het verkrijgen van een volledig lidmaatschap. Alleen zo kan het democratisch proces voortgang vinden. Het zal een duidelijk signaal zijn aan de tienduizenden Koerden in Diyarbakir die afgelopen weekend demonstreerden vóór de toetreding van Turkije tot de EU. U hebt gesproken over het Europees veiligheidsbeleid, en over ontwapening. Ik ga ervan uit dat u in beraad zult treden over de overeenkomst die Iran heeft gesloten met drie van de lidstaten. Het is natuurlijk heel goed nieuws dat Teheran voornemens is de winning van uranium op te schorten. Er heersen echter nog steeds grote twijfels over de ware motieven achter dit besluit. We moeten zeer goed oppassen alvorens concessies te doen aan het Iraanse regime, dat moet bewijzen dat het van goede wil is en dat het niet, zoals zo vaak, een strategisch spel speelt. De mullahs in Teheran regeren het land met ijzeren hand, waarbij men zich niets gelegen laat liggen aan de mensenrechten. Eerst moeten we concrete verbeteringen zien op dit gebied; anders is er geen reden een dergelijk land te belonen. De sociaal-democratische regering in mijn land houdt vol – hoewel zij het, zoals zo vaak, mis kan hebben – dat het embargo op de wapenverkoop aan China komende vrijdag zal worden behandeld. Als dat inderdaad zo is, wil ik u eraan herinneren dat een duidelijke meerderheid in dit Huis gekant is tegen de opheffing van dat embargo. Opheffing zou immers een volkomen verkeerd signaal zijn aan het Chinese bewind. Harms (Verts/ALE ).    – Mijnheer de Voorzitter, waarde collega’s, wat Oekraïne betreft, heeft met name de toespraak van de heer Schulz mij nogal verbaasd. De woorden van bepaalde collega’s kunnen de afgelopen weken de indruk hebben gewekt dat de Europese Unie de democratische beweging in Oekraïne stelselmatig heeft voorbereid, ondersteund en gestuurd. Dat zou prachtig geweest zijn, maar in werkelijkheid leken de hoge vertegenwoordigers van de Unie soms bijna bang voor zoveel deining, zoveel intens beleefde en bezielde democratie, zelfs in de dagen van de massale demonstraties. Wij moeten dan ook absoluut lessen trekken uit deze ervaring in Oekraïne. Hiermee doel ik niet alleen op ons als politici in dit Parlement, maar ook op de diplomaten van de Europese Unie en de lidstaten. De veiligheid van Europa hangt ook af van de toestand in onze buurlanden. Deze uitspraak heb ik de afgelopen weken zeer vaak gehoord. Het gaat hierbij echter niet altijd alleen om onze eigen veiligheid en ons eigen welzijn. Als wij de zo vaak aangehaalde Europese waarden serieus nemen, dan mogen autoritaire, dictatoriale systemen om ons heen niet worden getolereerd of aanvaard, ongeacht onze eigen belangen. In Oekraïne zijn duidelijk stappen in de goede richting gezet. Tegen het einde hebben wij misschien een beetje geholpen, maar we hebben veel te weinig gedaan. Tegen deze achtergrond moeten we ons ook realiseren hoe slecht het is gesteld met de burgers en hun vrijheid in Wit-Rusland. Ook over Rusland moeten we debatteren. We mogen niet zeggen dat president Poetin en Rusland synoniem zijn. In Rusland is bijvoorbeeld de mensenrechtenorganisatie “Memorial” actief, en er is een zeer sterke beweging voor vrijheid. Ook dat moet onze diplomatieke betrekkingen en ons beleid tegenover Rusland bepalen. Figueiredo (GUE/NGL ).    – Mijnheer de Voorzitter, binnen enkele dagen worden de huidige quota voor de internationale handel in textiel en kleding afgeschaft. Met name in de zuidelijke landen van de Europese Unie heerst enorme bezorgdheid over de toekomst van duizenden textielbedrijven en meer dan tweeënhalf miljoen werknemers. In deze sector zijn de laatste tien jaar al ruim een miljoen banen verloren gegaan. Ik betreur dat over dit bijzonder belangrijke probleem hier in dit Parlement ondanks ons verzoek geen debat heeft plaatsgevonden. Het is van cruciaal belang dat op dit gebied passende maatregelen ten uitvoer worden gelegd. Het volstaat niet een lijst van mogelijke acties af te kondigen om te voorkomen dat bedrijven gesloten worden, dat duizenden werknemers hun baan verliezen en dat de uitgestrekte regio’s waar deze industrieën sterk aanwezig zijn, geconfronteerd worden met armoede en sociale uitsluiting, zoals thans het geval is in Portugal. Daarom stel ik opnieuw een vraag die ik al eerder heb geformuleerd: op welke manier zullen de gevolgen van de afschaffing van het quotasysteem worden opgevangen in de landen die sterk afhankelijk zijn van de textiel- en kledingindustrie, teneinde een nog grotere stijging van de werkloosheid te voorkomen en deze belangrijke industriesector te beschermen? Ik verzoek de commissaris deze vraag te doen toekomen aan de voorzitter van de Commissie, die het beneden zijn waardigheid achtte naar onze vraag te luisteren. Bonde (IND/DEM ).    – Mijnheer de Voorzitter, de Grondwet van de EU en Turkije vormen geen goede combinatie. Gemeenschappelijk burgerschap en een stemverdeling op basis van bevolkingscijfers zullen een einde maken aan de EU en de dominantie inluiden van de grootmachten. Ik wil een Europa zien waarin grote en bevolkingsrijke naties beter kunnen functioneren door hun samenwerking met kleine landen. Ik snap niet hoe het Nederlandse voorzitterschap achter een communicatiestrategie kan staan waarvoor geld, dat wordt afgenomen van tegenstanders van de Grondwet, vervolgens voor propagandadoeleinden beschikbaar wordt gesteld aan de voorstanders van die Grondwet. Dat druist in tegen het gelijkheidsbeginsel en is dus onwettig. Het is schandalig. Dat propagandageld wordt gebruikt om een ondemocratische Grondwet aan het electoraat te verkopen. Het zou eenvoudiger zijn ervoor te zorgen dat de democratie die we in de lidstaten kwijtraken ten minste gecombineerd wordt tot een open en democratische EU die dicht bij de mensen staat. De Grondwet van de EU maakt wetswijzigingen ongelooflijk moeilijk. Een wijziging van een van de talrijke beleidsvormen die in de Grondwet vastliggen, moet eerst worden voorgesteld door niet-verkiesbare commissarissen in Brussel en vervolgens worden gebaseerd op een gekwalificeerde meerderheid in de Raad of, in voorkomende gevallen, op een unaniem aangenomen amendement op de Grondwet. Dat is geen democratie. Verder moet de ondemocratische Grondwet worden verkocht met behulp van een ondemocratische distributie van fondsen voor informatieverstrekking, zodat de mensen niet kunnen ontdekken dat ze een cruciaal iets kwijtraken dat het hart van de democratie vormt: het recht om te stemmen, een nieuwe meerderheid te verwerven en vervolgens een nieuw beleid vorm te geven. De mensen moeten zelf kunnen bespreken en beslissen of de oplossing voor het democratisch tekort gelegen is in een federaal tweekamerstelsel dan wel in onze visie van een Europa van democratieën. Daarover moeten in alle lidstaten vrije en eerlijke referenda worden gehouden. Onze eis dat er in Oekraïne vrije en eerlijke verkiezingen worden gehouden, is terecht. Zou dat dan ook niet voor ons moeten gelden? Libicki (UEN ).    Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, mijnheer Barroso, wij verwijzen allemaal vaak naar een Europese identiteit. Mijnheer Barroso, vandaag bent u hier uitgebreid op deze Europese identiteit ingegaan. De Europese identiteit moet echter in de eerste plaats berusten op gemeenschappelijke veiligheid en een gemeenschappelijke economische ruimte. Zonder solidariteit kan er geen sprake zijn van een Europese identiteit, en thans ontbreekt die solidariteit telkens wanneer er besluiten vallen over de financiën. U hebt gesproken over de belangrijke rol van het Parlement bij het opstellen van de financiële vooruitzichten. Nu vraag ik mij af hoe het zit met de financiële solidariteit en het fundament waarop de Europese identiteit moet worden gebaseerd nu het voorstel van het Parlement van 111 miljard euro wordt verlaagd tot 106 miljard euro. Als wij een Europese identiteit willen opbouwen in de vorm van een gemeenschappelijke ruimte van veiligheid of een gemeenschappelijk economische ruimte, moeten wij duidelijk de grenzen van de uitbreiding van de Europese Unie voor ogen hebben. Nu Turkije wordt voorgedragen als kandidaat-lidstaat en iemand wellicht binnenkort Marokko zal voorstellen, terwijl er wordt voorbijgegaan aan Oekraïne, wordt het moeilijk om te spreken van een Europese identiteit, omdat die er dan gewoon niet is. Allister (NI ).    Mijnheer de Voorzitter, ik wil dit debat toespitsen op de lopende werkzaamheden van de Raad die tot doel hebben de Dienst voor extern optreden op te richten en operationeel te maken voordat de Grondwet wordt geratificeerd en aangenomen. Het is immers de Grondwet die aan deze dienst bestaansrecht verleent. Ik heb een brief in mijn bezit van mevrouw Wallström de vice-voorzitter van de Commissie, die hier vanmorgen aanwezig is waarin wordt bevestigd dat er op geen enkele wijze vooruit mag worden gelopen op of voorbij mag worden gegaan aan de uitkomsten van het debat over de Grondwet. Dat is nu echter precies wat wel gebeurt in de lopende werkzaamheden aangaande de nieuwe Dienst voor extern optreden. Dat is geen goede zaak. Als individueel lid van dit Parlement protesteer ik daartegen. Of we erkennen en accepteren het recht van de natiestaten om over het lot van de Grondwet en de daarin genoemde nieuwe instellingen en werkorganen, zoals deze buitenlandse dienst, te beslissen, of we doen dat niet. Zowel de Raad als de Commissie blijven in hun arrogante houding volharden en doen alsof de Grondwet al is goedgekeurd. Dat is een ernstige schoffering van en aanval op de rechten van de naties en van de volken. Grossetête (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, de Raad van 17 december zal ongetwijfeld een gedenkwaardige dag worden voor het Europese project, maar ik zou de fungerend voorzitter van de Raad toch willen zeggen dat onze medeburgers zich zorgen maken. Ze maken zich zorgen over de toekomstige uitbreidingen en vooral over het uitblijven van antwoorden op de fundamentele vraag naar de grenzen van Europa. Uiteraard kan de toetreding van Bulgarije en Roemenië op onze steun rekenen, ook al hebben zij nog wel begeleiding nodig bij hun inspanningen. Ook Kroatië krijgt onze steun aangezien, we op die manier een krachtig signaal afgeven aan de andere Balkanlanden. De situatie met betrekking tot Turkije is echter volledig anders. Turkije is een land dat een lidstaat van de Europese Unie, de Republiek Cyprus, niet erkent en dat al dertig jaar grondgebied van deze staat bezet houdt. Turkije bestraft ieder individu dat naar de Armeense genocide verwijst en bevindt zich voor 97 procent buiten het werelddeel Europa. Een en ander betekent dat dit land geen recht heeft op toetreding tot de Europese Unie. Wij hopen dan ook dat de Raad het door Frankrijk aangedragen idee van een geprivilegieerd partnerschap goedkeurt. Het opnemen van Turkije staat gelijk aan het direct verwerpen van een politiek Europa nog voordat dit het licht heeft gezien. Zo wordt nog weer eens de indruk gewekt van een Europa dat zich laat chanteren en onder druk laat zetten. Is dat verstandig beleid? Om over te gaan op een ander, even belangrijk onderwerp, ik heb de krachtige woorden van de voorzitter van de Commissie, de heer Barroso, over de financiële vooruitzichten van de EU kunnen waarderen. Desalniettemin blijf ik mij zorgen maken over de toekomst van Europa. Als we niet kunnen beschikken over de noodzakelijke middelen, kunnen we niet de ambitie koesteren de sociale cohesie te versterken en het concurrentievermogen, de werkgelegenheid, het onderzoek en het milieubeleid te ondersteunen. Verder zal het onmogelijk zijn voldoende aandacht te besteden aan de vergrijzing – met andere woorden om ons te houden aan de Lissabon-strategie – en zullen we niet in staat zijn de strijd aan te binden met het terrorisme, de drugsproblematiek en de criminaliteit. Als we de begrotingen uit het verleden blijven hanteren, kunnen we ook andere uitdagingen die ons wachten, zoals de explosief toenemende concurrentie van China, niet het hoofd bieden. De Raad kan zijn eis om de Europese begroting vast te stellen op 1 procent van het BNI van de lidstaten dus niet handhaven, aangezien de Europese Unie dan niet langer haar regionale beleid, dat toch zo dicht bij de Europese burger staat, zou kunnen financieren. Wat wij van de Raad verwachten is dat hij rekening houdt met de prioriteiten die ik heb genoemd, en dat hij vervolgens voldoende middelen ter beschikking stelt om deze doelstellingen te verwezenlijken. Vergeet u niet dat Europa niet tot stand kan komen zonder de bijdrage van ieder individu, iedere Europese burger. Europa moet zijn waarden exporteren naar de rest van de wereld, maar het moet ook de mensen respecteren waaraan het zijn bestaan te danken heeft. Ik vrees echter dat de besluiten van 17 december voor veel van onze medeburgers onbegrijpelijk zullen zijn. Van den Berg (PSE ).    – Voorzitter, mijnheer de voorzitter van de Raad, in de Raad wordt gesproken over de toetreding van Kroatië, Bulgarije, Roemenië en Turkije. Ik wil u ertoe aanmoedigen het in het geval van Kroatië hard te spelen als het gaat om de samenwerking met het Internationaal Strafhof, omdat het zonder die samenwerking onverantwoordelijk is serieus met Kroatië te beginnen. Hou dat vol! Kunt u wat betreft Roemenië garanderen dat we de eisen aan dat land scherp houden? Dat wil zeggen: geen toetreding zolang Roemenië niet aan de criteria, onder andere op het vlak van mensenrechten en corruptie, voldoet. Ook als dat betekent dat Roemenië later toetreedt dan Bulgarije. Dan Turkije. Citeer ik de voorzitter van de Raad, de heer Balkenende, correct als ik zeg: geen B-status, zoals een geprivilegieerd partnerschap, en geen einddatum? Is en blijft dat uw positie? Bent u ook bereid te zeggen: geen lidmaatschap aan het einde van de onderhandelingen als de schendingen van de mensenrechten voortduren - ? Overigens moet ik zeggen dat ik op het punt van de geheime stemming die we vandaag dreigen te gaan doen over Turkije blijf zitten met een gevoel van volksverlakkerij. Ik hoop niet dat we dat hoeven doen. De afgelopen tijd hebt u een debat over normen en waarden gevoerd. Had u dat niet concreet moeten maken aan de hand van, bijvoorbeeld, een kwestie zoals Roemenië of Turkije? In de geest van een Franse filosoof, die zei: . Waarom niet?Anders blijft het toch een beetje in de lucht hangen. Past de handhaving van, bijvoorbeeld, het wapenembargo tegen China niet juist heel goed in het debat over normen en waarden? Het gaat niet om islamitisch of christelijk, het gaat om de gemeenschappelijkheid van rechtsstaat en democratie en in die grote diversiteit gaat het om de waarden die we hebben vastgelegd in onze nieuwe Grondwet. Ik hoop dat dat de gemeenschappelijke noemer blijft in het debat. Het Nederlandse voorzitterschap komt tot dusver op mij over - ik heb het al eerder tegen u gezegd – alsof het onvoldoende heldere ambities en doelstellingen heeft. Mijn vraag is: is dat nu een teken van onzekerheid of interne politieke tegenstellingen binnen de Nederlandse regering, of komt op de Top alsnog de grote klapper? Wat dat betreft heeft de Raad ons op zijn toppen nog al eens met zeer lastige problemen opgezadeld. Deze vergaderplek, Straatsburg, zal ik dan maar even vergeten, maar ik noem het inefficiënte Verdrag van Nice en de afspraken rond de landbouwuitgaven die te duur waren en te weinig op verandering gericht. Uw ambities rond Lissabon, Kyoto in Europa en de wereld zijn prachtig en worden door ons gesteund, maar de financiële middelen die u daar voor uittrekt zijn bedroevend. Die tegenstrijdigheid ontgaat de burgers natuurlijk niet. Nu gaan we op heel hoog niveau weer heel enthousiast praten over terrorisme. Afgelopen week waren hier nog alle Europese politiechefs en die vertelden ons dat de feitelijke gegevensuitwisseling vanwege de uiteenlopende nationale praktijken nog steeds niet goed van de grond komt. Er ontbreekt nog steeds een centrale baas bij Europol, terroristen glippen nog steeds door de mazen van de wet en afstemming op het terrein van de recherche ontbreekt. Resteert de vraag: blijft Gijs de Vries zwemmen of laat u hem werkelijk functioneel optreden? Tot besluit wens ik u veel succes met uw standpunt over Turkije. Ik zou zeggen: geen B-status en geen alternatieven, we gaan voor echte onderhandelingen. Ik hoop dat u daarmee, samen met de heer Balkenende, een goed antwoord geeft aan de fractie van de heer Poettering. Joan i Marí (Verts/ALE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik ben van mening dat Turkije moet beginnen de noodzakelijke stappen te zetten om acceptabel te zijn als EU-lid. Hiertoe moet aan bepaalde voorwaarden absoluut worden voldaan. Een van de belangrijkste voorwaarden is dat Turkije de pluriformiteit in eigen land moet erkennen. Het is van wezenlijk belang het fundamentele Kemalistische taboe met betrekking tot de eenheidsstaat te doorbreken. De erkenning van de taalkundige, culturele en politieke rechten van Koerdistan en andere statenloze nationale gemeenschappen is cruciaal. Het is logisch dat wij Europeanen willen dat Turkije aan al deze eisen voldoet, maar wij vragen ons af of we niet moeten beginnen met de erkenning van onze eigen intrinsieke pluriformiteit. Hoe zit het met al die multinationale staten die de diversiteit in eigen land blijven ontkennen? Met name in het geval van Spanje kan er nog heel wat verbeterd worden. In theorie erkent het immers de pluriformiteit op eigen grondgebied, maar in de praktijk hebben de verschillende naties die van deze staat deel uitmaken, niet altijd gelijke rechten. Op 13 december heeft de minister van Buitenlandse Zaken van de Spaanse regering, de heer Miguel Angel Moratinos, een memorandum gepresenteerd over de officiële talen van de autonome gemeenschappen. Dit voorstel behelst geen volledige erkenning van het Catalaans, het Baskisch en het Galicisch, zoals wij hadden gewild. Het Asturisch en het Aragonees worden zelfs helemaal niet erkend. Het memorandum biedt de mogelijkheid in het Europees Parlement Catalaans te spreken, mits dit te allen tijde vijftien dagen van tevoren wordt gemeld. Hoe moet ik dat aanpakken als ik pas een dag van tevoren te horen krijg of ik het woord mag voeren? Laten de regeringen van uw lidstaten volmondig hun eigen pluriforme karakter erkennen. Dat is de beste manier om aan een democratischer Turkije te werken. Op die manier hebben we de meeste kans op succes wanneer we Turkije vragen zijn lidmaatschapsverzoek fundamenteel anders in te vullen. Sjöstedt (GUE/NGL ).    Mijnheer de Voorzitter, mijn partij en mijn fractie hopen dat de Europese Raad zal besluiten de toetredingsonderhandelingen met Turkije te openen. Daarnaast is het belangrijk erop te wijzen dat Turkije nog een lange weg te gaan heeft, met name op het gebied van de mensenrechten, de situatie van minderheden, de kwestie-Cyprus en de vakbondsrechten. Er zijn veel wijzigingen in de Turkse wetgeving aangebracht, maar men moet beseffen dat die niet zijn terug te vinden in de realiteit van alledag en zich niet vertalen in veranderingen in de praktijk. Daarnaast schiet de huidige Turkse wetgeving ernstig tekort. Ik wijs op het nieuwe strafrecht, dat het noemen van de Armeense genocide in de praktijk nog steeds strafbaar stelt in Turkije. Door dit historische feit te blijven ontkennen, wat volstrekt onaanvaardbaar is, heeft Turkije zichzelf te schande gemaakt. Erkenning van de genocide zou een stap op weg zijn naar een normalisering van de situatie voor de Armeniërs in Turkije en van de betrekkingen met Armenië – iets wat noodzakelijk is als Turkije lid wil worden van de Europese Unie. Martin, Hans-Peter (NI ).    – Mijnheer de Voorzitter, dit Parlement heeft de mond vol van voortschrijdende democratisering in Turkije, maar wijzelf verwijderen ons van democratie en transparantie, terwijl wij erover moeten stemmen. Normaal gesproken houden wij in dit Parlement alleen geheime stemmingen over persoonlijke aangelegenheden. Bij belangrijke politieke principebesluiten valt dit echter absoluut niet te begrijpen. Wie speelt hier verstoppertje en voor wie? Voor de inwoners van de lidstaten, die in meerderheid en met redelijke argumenten tegen toetreding van Turkije zijn? Of wil men zich verbergen voor de eigen fractievoorzitters, uit angst om voor de eigen mening uit te komen, hoe die ook moge zijn? Hiermee nemen we precies het gedrag van de Raad over en worden wij uiteindelijk gijzelaars van diegenen die beweren dat het te laat zou zijn om “nee” te zeggen. Daarvoor is het echter zeker nog niet te laat. Europa zou door toetreding van Turkije aan de rand van de afgrond komen te staan. We kunnen dit voorkomen door vandaag openlijk en transparant tegen te stemmen. Oomen-Ruijten (PPE-DE ).    – Voorzitter, mijnheer Nicolaï, het Nederlandse voorzitterschap zit er al bijna weer op. Het was natuurlijk niet de allermakkelijkste periode om leiding te mogen, te moeten, geven aan Europa. Het begon al iets later, na de vakantie, dan was er de handicap van een Parlement dat net was gekozen en zich begon te organiseren en vervolgens kwam de Europese Commissie ook nog eens met horten en stoten tot stand. Onder dit niet al te gelukkige gesternte heeft Nederland toch geprobeerd het werk op te pakken. Daarom vind ik dat Nederland zijn zegeningen moet tellen, want er is ondanks die korte periode erg veel gedaan. Bijvoorbeeld ten aanzien van het Haagse programma voor de interne veiligheid, de veiligheid van onze burgers. Op dat punt heeft minister Donner, die in Nederland zo vaak onder vuur ligt, met zijn collega's absoluut goed werk verricht. Camiel Eurlings heeft al een aantal zaken gezegd over Turkije. Ik zal dat niet herhalen. Waar ik wel moeite mee heb en waarvan ik vind dat er nog een opmerking over gemaakt moet worden, is het als feit aanvaarden van de opname van Roemenië en Bulgarije. Ik denk dat wij de Raad, de Top, moeten laten weten dat de zaak, zeker ook wat betreft Roemenië, nog niet gelopen is, omdat daar nog schendingen van mensenrechten, kinderrechten en vrouwenrechten plaatsvinden en ook de corruptie er nog welig tiert. Ik verwacht dat wanneer dat zo doorgaat in elk geval het "ja" van het Parlement nog niet zo zeker is. In dezelfde zin zou ik ook een opmerking willen maken over Kroatië. Het lijkt erop dat er met betrekking tot dat land veel meer terughoudendheid is en ik zou het Nederlandse voorzitterschap willen vragen of dat er nu toe leidt dat er ook op dat punt iets kan gebeuren. Tot slot de Lissabon-agenda. De ambities van de Lissabon-agenda moeten natuurlijk wel worden vergeleken met de middelen die ervoor worden ingezet. Ik denk dat de 1 procent-club er op de Top in elk geval voor moet zorgen dat beter wordt gekeken naar wat voor Lissabon nodig is en hoe de sociale cohesie met de tien nieuwe lidstaten het best kan worden bereikt. Ambities en middelen moeten met elkaar in overeenstemming zijn. Roure (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, tijdens de Raad van eind deze week zal het Nederlands voorzitterschap haar conclusies presenteren over het antiterrorismebeleid en de drugsbestrijdingsstrategie van de Europese Unie. Het is absoluut noodzakelijk dat het antiterrorismebeleid van de Europese Unie een daadwerkelijk versterkte samenwerking tussen de lidstaten, maar eveneens met derde landen, mogelijk maakt. In het bijzonder denken wij dat de lidstaten de verplichtingen zullen moeten aangaan die nodig zijn om de tenuitvoerlegging van het actieplan voor terrorismebestrijding binnen het tijdsschema te realiseren, alsmede om de belemmeringen van sommige nationale overheden met betrekking tot de uitwisseling van informatie weg te nemen. We moeten er bovendien voor zorgen dat Europol en Eurojust een Europese toegevoegde waarde kunnen bieden aan de strijd tegen het terrorisme, door ze een centrale positie te geven in de samenwerking en de informatie-uitwisseling tussen de lidstaten. Wij wijzen er echter op dat bij de terrorismebestrijding een evenwicht moet worden bewaard tussen enerzijds noodzakelijke veiligheidsmaatregelen, en anderzijds de eerbiediging van de grondrechten. Over de drugsbestrijdingsstrategie van de Unie is al een politiek akkoord bereikt binnen de Raad. De strategie moet tijdens de Raad van 16 en 17 december alleen nog officieel worden goedgekeurd. Vindt u het ook niet onaanvaardbaar dat de Raad eens te meer het advies van het Europees Parlement niet heeft afgewacht en vindt u het ook niet onaanvaardbaar dat de Raad geweigerd heeft de Commissie burgerlijke vrijheden, justitie en binnenlandse zaken deelgenoot te maken van de voortgang van zijn eigen onderhandelingen toen in deze parlementaire commissie over hetzelfde onderwerp gedebatteerd werd? Daar wil ik nog aan toevoegen dat wij een rechtvaardiger benadering van de vraagstukken asiel en immigratie wensen, een benadering waarin vóór alles plaats is voor de eerbiediging van de rechten van allen en het delen van verantwoordelijkheden. Tot slot wil ik van deze gelegenheid gebruik maken om te zeggen dat ik het betreur dat in het Haags programma niet voorzien wordt in maatregelen voor het geval dat lidstaten de wetgeving en de instrumenten die vallen onder justitie en binnenlandse zaken niet omzetten in nationale wetgeving; het betreft nochtans een van de zwakke plekken van het laatste meerjarenprogramma. Dimitrakopoulos (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, mevrouw de vice-voorzitter van de Commissie, allereerst wil ik het Nederlandse voorzitterschap gelukwensen met zijn werk. Ik heb hier het definitieve ontwerp van de conclusies voor mij liggen en ik moet zeggen dat u uitstekend werk hebt verricht. Wat de uitbreiding betreft, wil ik mij om te beginnen mijn waardering uitspreken voor de paragrafen in de conclusies waarin gesproken wordt over de nakende toetreding van Roemenië en Bulgarije. Ik wil daarbij onderstrepen dat de toetreding van deze twee landen een nieuwe geopolitieke realiteit zal creëren, en daarom is het mijns inziens zeer belangrijk – en dat zegt u trouwens ook zelf in de conclusies – dat de desbetreffende overeenkomsten en verdragen al vroeg in 2005 worden ondertekend. Over het geval van Turkije is natuurlijk al heel veel gezegd. Ik wil, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, graag aandringen op de handhaving van paragraaf 20 uit de onderhavige ontwerpconclusies. Daarin wordt gesproken over de noodzaak van een vreedzame oplossing van de geschillen met de buurlanden. Ik verzoek u serieus te overwegen een paragraaf op te nemen over Cyprus, en dan bedoel ik over de terugtrekking van het Turkse leger en natuurlijk over de erkenning van de Republiek Cyprus. Ik wil tevens een lans breken voor hetgeen u over de financiële vooruitzichten zei. Het is zeer belangrijk dat wij het vraagstuk van de financiële vooruitzichten oplossen, omdat, zoals u ook al zei, de financiële vooruitzichten en de manier waarop deze worden aangepakt een instrument zijn waarmee de uitgebreide Unie het hoofd kan bieden aan toekomstige uitdagingen. Het verheugt mij echter ook dat u sprak over de noodzaak van begrotingsdiscipline. Tot slot geloof ik, mijnheer de Voorzitter, dat er al heel veel is gezegd over het terrorisme en daarom wil ik het voorzitterschap erop attenderen dat het vraagstuk van het terrorisme niet kan worden opgelost met een aantal paragrafen. Het is een zeer ingewikkeld, zeer ernstig vraagstuk, waar ook niet zomaar een eind aan komt. Er zullen telkens weer nieuwe uitdagingen de kop opsteken, en daarom moeten de Raad, het Europees Parlement en de Commissie nauw samenwerken in de strijd tegen dit verschijnsel. Titley (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, dit is een moeilijk jaar geweest. In het begin van dit jaar ontplofte er een bombrief in mijn kantoor. Daarna kwamen de aanslagen in Madrid. Ik hoop dat in deze tijd van het jaar onze gedachten bij de slachtoffers en hun gezinnen zijn. Buiten de Europese Unie was er de tragedie in Beslan en nu is er in Griekenland een bus gekaapt. Al deze dingen maken nog eens extra duidelijk dat de veiligheid van onze burgers voor de EU absolute prioriteit moet krijgen. Daartoe moet echter daadwerkelijk actie worden ondernomen, zoals enkele van mijn collega's al hebben aangegeven. Maar al te vaak is de samenwerking tussen onze politiële, justitiële en inlichtingendiensten niet meer dan een papieren tijger. Dat idee wordt zelfs al versterkt door een kort gesprek met een willekeurige medewerker van Europol. De lidstaten moeten hun beloften nakomen. Er zijn daden nodig, geen woorden. Hetzelfde geldt voor de economische agenda. Het voorzitterschap moet de lidstaten vragen rekenschap af te leggen van de prestaties die ze naar aanleiding van hun beloften hebben geleverd. We moeten vooral meer in mensen investeren. In het bijzonder moeten we het actieve arbeidsmarktbeleid voeren waarover de heer Wim Kok in het verleden heeft gerapporteerd. Te veel mensen in de Europese Unie zitten zonder werk. We hebben veel te sterk de neiging mensen af te danken en dat nog te belonen ook. We hebben veel meer proactieve beleidsmaatregelen nodig om ervoor te zorgen dat werken loont en daarom moet er meer kinderopvang en meer onderwijs en opleiding komen. We kunnen mensen niet simpelweg afschrijven als onbemiddelbaar. Gezonde financiën vormen de basis voor een solide economie en daarom doen we er goed aan de begroting te herzien. Het moet echter niet een soort wiskundige opgave worden, zoals mevrouw Dührkop Dührkop reeds heeft gezegd. We moeten goed kijken naar wat we doen. Wat is de toegevoegde waarde van een actie op Europees niveau? Wat is de beste manier om onze burgers waar voor hun geld te geven? Tegelijkertijd moeten we altijd bedenken dat solidariteit de hoeksteen is van de Europese Unie. Als die hoeksteen wordt weggenomen, ondermijnt men het fundament van de Unie. Daarom is een dergelijk debat over de financiën van wezenlijk belang voor de toekomst van de Europese Unie. Becsey (PPE-DE ).    Ik wil ingaan op het toetredingsproces van twee buurlanden. Kroatië is een goed voorbereide natie, een land met Europese tradities, dat toewerkt naar het lidmaatschap van de Europese Unie. Aangezien de Kroaten meer dan achthonderd jaar onder dezelfde regeringsvorm hebben geleefd als de Hongaren, waarvan vierhonderd jaar onder de Habsburgse monarchie, lijkt hun houding tegenover het rechtssysteem en hun maatschappelijke en economische organisatie sterk op die van Hongarije. In de jaren negentig heb ik Zagreb enkele malen bezocht en ik ben er onlangs nog terug geweest. Op basis van hun institutionele voorbereiding op het niveau van de regering, de economie en het parlement, kwam ik tot de conclusie dat hun hoop op onderhandelingen net zo gerechtvaardigd is als die van Hongarije destijds bij de start van de onderhandelingen in 1998. Doordat Kroatië economisch en maatschappelijk is voorbereid, kunnen de toetredingsonderhandelingen worden geopend in het voorjaar van 2005 en dan ook worden afgerond, ongeacht andere factoren en andere landen, zoals Turkije. Dit kan tevens een positief signaal zijn aan andere naties en regeringen op de westelijke Balkan die koers gezet hebben richting Europa. De toetreding van Roemenië zal een grote stap zijn in de ontwikkeling van Europa; er zal immers een Europese natie toetreden die is samengesteld uit verschillende Europese volkeren, waaronder twee miljoen Hongaren. Voor zowel het buitenlands beleid als de interne markt zal het een win-winsituatie zijn. Hun aanvaarding door Europa zal de Roemenen hopelijk helpen de voordelen van hun verscheidenheid te ontdekken en te koesteren, want daar blijkt niets van in hun huidige beleid. Het behoud van de Europese solidariteit behelst tevens dat er aandacht wordt geschonken aan het effect van de uitbreiding op de lidstaten met buitengrenzen van de Europese Unie, zoals Oostenrijk dit jaar. Er moet een toezichtsysteem worden opgezet dat op een meer regelmatige basis, dat wil zeggen halfjaarlijks, functioneert om te verzekeren dat toezeggingen worden nagekomen. Voor Roemenië is de werking van het gemeenschappelijk systeem van cruciaal belang. Om dat aan te tonen, hoeft men enkel te kijken naar de bescherming van het milieu, het mededingingsbeleid of gebieden die kwetsbaar zijn geworden als gevolg van binnenlandse aandachtspunten met betrekking tot de gezondheid van dieren, de douane of accijnzen. Als er gedurende een aantal jaren voor en na toetreding bij controles, waarbij het Europees Parlement is betrokken, tekortkomingen op deze terreinen worden geconstateerd, moeten er EU-middelen worden gemobiliseerd voor de noodzakelijke institutionele ontwikkeling, zelfs als dat ten koste zou gaan van andere doelstellingen. Als dat ook niets oplevert, moeten er specifieke sancties worden opgelegd – zo reëel moeten we wel zijn. Als Bulgarije –dat bemoedigende vorderingen heeft gemaakt – en Roemenië afzonderlijk onder de loep moeten worden genomen, denk ik dat het nodig is hun toetredingsproces te scheiden en zo nodig een flexibele toetredingsdatum voor Roemenië te bepalen, al zie ik erg uit naar het lidmaatschap van dat land. Swoboda (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, ik wil vandaag als rapporteur voor Kroatië enkele woorden spreken over een land dat slechts weinig is genoemd. Ik hoop niettemin dat er tijdens de bijeenkomst van de Europese Raad een positief en belangrijk besluit over zal worden genomen. Elke rapporteur beschouwt het land waarover hij of zij rapporteert een beetje als een eigen kind. Toch moet er mijns inziens niet alleen over Kroatië, maar over een hele regio een besluit worden genomen. Zeker wat stabiliteit en veiligheid betreft, waarover we al hebben gesproken, is een positief besluit van de Raad van zeer groot belang. Hiermee zou namelijk het signaal worden afgegeven dat elk land op de Balkan lid kan worden van de Europese Unie, mits het de nodige inspanningen levert en aan de criteria voldoet. Dit is precies wat in Thessaloniki is beloofd. Ik geloof dat zowel de voormalige als de huidige regering van Kroatië – met een verschillende politieke samenstelling – zeer veel hebben gedaan om zich goed voor te bereiden en de nodige stappen hebben ondernomen om te voldoen aan de criteria, die we te allen tijde streng in het oog moeten houden. Er is echter een belangrijk struikelblok, namelijk de bestaande maar onvolledige en ontoereikende samenwerking met het Internationaal Tribunaal voor misdrijven in voormalig Joegoslavië in Den Haag. Geheel terecht eist men voor elk land streng toezicht op de samenwerking met Den Haag. Dit geldt voor Kroatië, maar natuurlijk ook voor de andere landen, met name Servië. Toch ben ik van mening dat de Raad vooral de positieve stappen van Kroatië moet erkennen en dat dit in het Raadsbesluit ook tot uiting moet komen. Ten tweede hoop ik dat de regering het niet enkel bij verklaringen laat, maar er ook werkelijk alles aan doet om de aangeklaagde generaal Ante Gotovina voor het tribunaal in Den Haag te brengen. Naast eigen stappen die de regering hiertoe moet ondernemen, dient zij ook eventuele netwerken die Gotovina ondersteunen te vernietigen. Tot slot, mijnheer de Voorzitter, ben ik van mening dat Ante Gotovina zijn land niet mag gijzelen, als hij de patriot is die hij beweert te zijn. Hij moet zich melden bij het tribunaal in Den Haag. Het zou namelijk wel bijzonder betreurenswaardig zijn als het lot van zo een belangrijk land als Kroatië zou afhangen van één man die besluit justitie te blijven ontlopen. Daarom hoop ik dat met het oog op al deze omstandigheden een positief signaal aan Den Haag zal worden afgegeven. Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, mevrouw de commissaris, geachte collega’s, ik besef dat wij allen, burgers en politici, historische momenten beleven. Het besluit dat de Europese Raad zal nemen over de toetredingsonderhandelingen met Turkije zal immers niet alleen een mijlpaal zijn voor Turkije zelf, maar ook voor de Europese Unie en onze gehele regio. De publieke opinie heeft zich nog nooit zo intensief beziggehouden met de mogelijke kandidatuur van een land. Er waren ook nooit eerder zulke grote tegenstellingen tussen de lidstaten of tussen de politieke partijen en er is ook nog nooit zoveel druk uitgeoefend door de Verenigde Staten. Nooit eerder bestond er zoveel ongerustheid en angst en zijn er dermate serieuze en gevarieerde vraagstukken in de besprekingen op tafel komen te liggen. Het is voor ons Parlement niet gemakkelijk een politieke weg uit te stippelen, niet omdat dat buiten ons vermogen zou liggen maar omdat er zoveel ingewikkelde en ernstige aspecten aan dit vraagstuk kleven. Er zijn de afgelopen dagen ontzettend veel argumenten vóór en tegen de toetreding van Turkije gepresenteerd. Deze hadden echter een gemeenschappelijke noemer: wij vragen de Europese Raad om de waardigheid van de Europese Unie te bewaren. De Europese Raad moet respect tonen voor Turkije maar ook voor de waarden die de Europese volkeren verenigen. mag nooit als alibi worden gebruikt om onze waarden terzijde te schuiven of aan te passen aan de Turkse eisen, of het nu gaat om de geest en de letter van de criteria van Kopenhagen, of om de erkenning van de 25 lidstaten van de Europese Unie, waarmee ik naar u begrijpt de erkenning van de Republiek Cyprus bedoel. Dit is, dames en heren, niet alleen een morele keuze maar ook de beste grondslag voor een duurzaam beleid, een beleid waarmee onze samenhang kan worden gewaarborgd en waarmee de Unie het respect en vertrouwen van haar burgers kan verkrijgen. De burgers willen hoe dan ook dat de besluiten van de Europese Raad goed worden gemotiveerd en dat er een inhoudelijke, diepgaande en publieke discussie wordt gevoerd over de betrekkingen tussen Europa en Turkije, die tot nu toe helaas niet heeft plaatsgevonden. Ik wilde nog een ander punt aanstippen: de Raad moet eindelijk een langetermijnplan opstellen voor onze externe betrekkingen. Dit plan moet gekenmerkt worden door vastberadenheid, samenhang, goed gecoördineerde doelstellingen en een degelijke financiering. Ik wil met name wijzen op onze betrekkingen met de Balkan en de mediterrane partnerlanden, die onze levensruimte vormen. In dit kader moet u ook onze rol bij de oplossing van de crisis in het Midden-Oosten zien. Er breekt een nieuwe periode aan voor dit gebied. Kennelijk wijzigen de spelregels zich en ontstaat er ruimte voor actie en verandering. Hegyi (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, de Hongaarse burgers hebben met een overweldigende meerderheid van 83 procent gestemd voor lidmaatschap van de Europese Unie. Dat deden zij vanuit de overtuiging dat de Hongaarse maatschappij na vele verloren decennia deel zou kunnen gaan uitmaken van het gemeenschappelijk Europees sociaal model, met inbegrip van sterk sociaal beleid voor iedereen, werkelijke verbetering op milieugebied, vrij verkeer van arbeid, en solidariteit en gemeenschappelijke maatstaven voor alle 25 landen. Dat is immers het doel van dit enorme Europese project. Naast de permanente en welhaast eindeloze uitbreiding moeten wij niet voorbijgaan aan het oorspronkelijke idee om de bestaande Unie te verdiepen via onderlinge aanpassing en harmonisatie van onze levensstandaarden, infrastructuur en arbeidsmarkten. Als wij ons echt grote zorgen maken over de vergrijzing van de bevolking en het gebrek aan arbeidskrachten, waarom sluiten sommige lidstaten hun arbeidsmarkt dan zelfs voor geschoolde arbeiders uit andere lidstaten? Het nieuwe financiële kader geeft mijns inziens geen antwoord op sommige fundamentele vragen. Is 1,24 procent van het BNI van de lidstaten genoeg om een gemeenschappelijk sociaal model voor ons tot stand te brengen? Is dit genoeg om de kosten te dekken van het moedige milieu-initiatief Natura 2000, dat is ontwikkeld voor het behoud van onze natuur en biodiversiteit? Als wij zo trots zijn op onze culturele waarden, zoals tijdens dit debat naar voren werd gebracht, waarom besteden wij dan slechts 1 procent van onze begroting aan cultuur, onderwijs, enzovoorts? Als 1,24 procent van het BNI al zo weinig is om een gemeenschappelijk Europees sociaal en cultureel model en gemeenschappelijke milieunormen te verwezenlijken, waarom overwegen sommige landen dan zelfs daar nog op te beknibbelen. Tot slot, gelooft de Raad in een sterke sociale en culturele eenheid en is zij bereid de nodige financiële middelen beschikbaar te stellen om die tot stand te brengen? Hökmark (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, in het debat over de financiële vooruitzichten komen veel verschillende kwesties aan de orde. Het debat over hoe groot de inkomsten van de EU zouden moeten zijn, mag nooit het belang verhullen van de wijze waarop wij onze bestedingen prioriteren. We moeten meer prioriteit geven aan bestedingen die de ontwikkeling van de nieuwe kennismaatschappij ondersteunen en het aandurven minder subsidies te verlenen aan die onderdelen van onze economie die te ver zijn uitgedijd en die behoren tot de economie van een vervlogen tijdperk. Het Lissabon-proces zal natuurlijk het belangrijkste element vormen. De Commissie en de Raad moeten niet enkel praten over verheven doelstellingen; zij moeten komen met praktische maatregelen die het concurrentievermogen vergroten, met name in sectoren die in verband staan met de kennismaatschappij. De vraag is hoe we het concurrentievermogen zodanig kunnen vergroten, niet alleen op gebieden als onderwijs en gezondheidszorg maar ook op andere gebieden van onze maatschappij, dat het bedrijfsleven in Europa mondiaal aan de top komt te staan. Er is één kwestie die de komende Top historisch maakt en dat is de kwestie-Turkije. Een “nee” tegen het lidmaatschap of een oplossing die het toetredingsproces vertraagt, zou uiteraard diverse gevolgen hebben. In dat geval maken we de weg vrij voor krachten en denkbeelden die haaks staan op alles waar de EU voor staat. De algemene taak van de EU bestaat erin veiligheid en zekerheid te creëren en verschillen te overbruggen in plaats van nieuwe demarcatielijnen te trekken. Dat betekent dat we onszelf de volgende vraag moeten stellen: vergroten we onze veiligheid en zekerheid door Turkije stevig te verankeren in het stelsel van fundamentele waarden van de EU en Europa, net zoals we onze veiligheid en zekerheid hebben vergroot door de uitbreiding die dit jaar heeft plaatsgevonden en net zoals we onze veiligheid en zekerheid zullen vergroten als de EU kan worden uitgebreid naar de Balkan? Deze vraag betreft uiteindelijk het respect dat wij waarnemen voor het werk dat de EU verricht. De reden waarom andere landen willen toetreden tot de EU is vergroting van de veiligheid en zekerheid. Dat is een belangrijke reden waarom de Raad het historische besluit moet nemen de toetredingsonderhandelingen te openen. Rouček (PSE ).    In mijn korte bijdrage zal ik slechts één onderwerp behandelen: de uitbreiding. De uitbreiding met tien nieuwe landen is een gebeurtenis geweest die zijn weerga in de geschiedenis niet kent. Zelf ben ik afkomstig uit een van de nieuwe lidstaten en ik denk dat wij allen het er al na de eerste zeven maanden over eens kunnen zijn dat de uitbreiding een succes is. Het is een succes voor Europa, zowel voor de oude als de nieuwe lidstaten. Het historische uitbreidingsproces van Europa is echter nog niet voltooid. Roemenië en Bulgarije zijn reeds ter sprake gekomen in dit Parlement en dat gebeurt vanmiddag opnieuw. Ik ben ervan overtuigd dat zowel Bulgarije als Roemenië goed op koers liggen op weg naar toetreding tot de EU en ik geloof dat deze landen met hulp van de Europese Unie in staat zullen zijn om in 2007 een succesvolle entree te maken in onze Gemeenschap. We gaan het ook hebben over Kroatië. Kroatië speelt absoluut een cruciale rol op de westelijke Balkan. Ik zou graag zien dat de Raad een duidelijk signaal aan dit land afgeeft dat de toetredingsonderhandelingen kunnen beginnen mits, uiteraard, voldaan is aan de criteria van Kopenhagen en de vereisten van het Internationaal Tribunaal voor misdrijven in voormalig Joegoslavië in Den Haag. Er is op de westelijke Balkan een grote rol weggelegd voor Kroatië, dat kan fungeren als toekomstig model voor Servië, Bosnië, Montenegro, Macedonië en de andere landen van de westelijke Balkan. Turkije is gisteren ter sprake gekomen en dat zal vandaag weer gebeuren. Ik wil de Raad herinneren aan zijn verplichtingen, aan de beloftes die Europa heeft gedaan. Ik hoop dan ook dat de Raad de toetredingsonderhandelingen met Turkije zal openen. Dat zijn we naar mijn mening aan Turkije verplicht, omdat we aan dit land de status van kandidaat-lidstaat hebben toegekend. Bovendien zullen de onderhandelingen een steun in de rug zijn voor het hervormingsproces in dat land, dat de laatste twee jaar met succes is doorgevoerd. Sommer (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik zou vandaag onze staatshoofden en regeringsleiders, die momenteel bijeenkomen, eraan willen herinneren dat zij door het volk zijn gekozen. Zij zijn gekozen om de belangen van hun bevolking en dus van hun land binnen de Europese context te behartigen. Zij zijn slechts de eersten onder hun gelijken, en niet meer dan dat. Bovendien dragen zij een enorme verantwoordelijkheid voor onze gemeenschappelijke toekomst. Eigenlijk zou men er daarom vanuit moeten gaan dat juist deze staatshoofden en regeringsleiders de wil van het volk vertegenwoordigen. Momenteel schijnt dat voor existentiële vraagstukken echter niet het geval te zijn. Neem nu mijn eigen vaderland, de Bondsrepubliek Duitsland. Er is zeer recent een enquête over Turkije gehouden. Slechts 15 procent van de Duitsers is voor een volwaardig lidmaatschap van Turkije van de Europese Unie, 60 procent van de Duitsers geeft de voorkeur aan een bijzondere vorm van samenwerking, oftewel het geprivilegieerde partnerschap, 22 procent is helemaal tegen samenwerking van de Europese Unie met Turkije en slechts 3 procent heeft geen mening. Toch verkondigt onze bondskanselier zijn eigen partijpolitieke mening in de Raad. Hij is de grootste voorstander van toetreding van Turkije, van deze enorme waanzin. Is dat correct? Is dat verantwoordelijk? Nee, zeker niet. Exact dezelfde situatie doet zich voor in andere lidstaten. De Raad moet toch begrijpen dat het besluit dat nu zal worden genomen over het openen van onderhandelingen met Turkije niet slechts een kwestie is van de zoveelste uitbreiding van de EU. Op politiek vlak is dit voor de Europese Unie een existentieel vraagstuk, dat van groot belang is voor ons en voor een vreedzame toekomst. Onze geschiedenis is immers een weerspiegeling van de Europese geschiedenis en toont aan hoe moeilijk het voor alle kleine eigenzinnige Europese volken is om goed samen te leven. De geschiedenis leert ons dat expansie op dit moment het risico met zich meebrengt dat we onszelf ruïneren. Dit gebeurde met alle vroegere rijken die te snel groeiden, te sterk uitdijden, ineenstortten en ten onder gingen. Onze eigen staatshoofden en regeringsleiders verspelen onze toekomst, als zij Turkije nu een datum geven voor het openen van onderhandelingen, terwijl niet aan de criteria wordt voldaan en terwijl we weten dat we de integratie van dit enorme land niet zullen aankunnen. Het klinkt hard, maar het land is simpelweg te groot, niet homogeen genoeg, te arm en demografisch te sterk. We mogen het niet doen. We hebben dit jaar een grote uitbreiding meegemaakt en er komen nog drie landen bij. We moeten eerst weer steviger in onze schoenen staan en naar elkaar toe groeien. De Duitse hereniging toont aan hoe moeilijk dit is, want het is ons tot op heden zelfs niet gelukt. Ik roep onze staatshoofden en regeringsleiders op zich ervan bewust te zijn, dat zij de mening van het volk vertegenwoordigen en dat zij deze moeten uitdragen. Ik ben ervan overtuigd dat de meerderheid van de Europeanen van mening is dat er voorzichtig moet worden omgesprongen met het doen van toezeggingen aan Turkije. Wij kunnen het ons niet permitteren. Leinen (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik wilde eigenlijk niet ook nog over Turkije spreken, omdat alles hierover wel is gezegd, maar mevrouw Sommer dwingt me ertoe. Iedereen gebruikt de enquêtes die in zijn straatje passen. Mij zijn enquêtes uit Duitsland bekend waaruit blijkt dat de mensen helemaal niet tegen een Turks lidmaatschap zijn. Er moet niet worden gedramatiseerd en overdreven, zoals u zojuist hebt gedaan. Het is volledig verkeerd en misplaatst om het bestaan van Europa en het voortbestaan van de Europese Unie te verbinden aan de toetreding van Turkije. Wacht u eerst eens tien jaar af en kijk hoe de onderhandelingen verlopen. Wellicht is Turkije dan de dertigste lidstaat van een grote Unie met 500 miljoen inwoners. Ik verzoek u het hoofd koel te houden. Laten we wat meer rust en wat minder dramatiek en emotie in het debat brengen. Mijn onderwerp gaat eigenlijk ook over Europa in ruimere zin, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad. Ik wil u namelijk complimenteren met de reeks conferenties die u hebt georganiseerd over de Europese identiteit. Dat was heel goed en hoognodig. We moeten ons inderdaad afvragen wat 450 miljoen Europeanen bij elkaar houdt. Wat bindt ons van Estland tot Portugal, van Schotland tot Griekenland? We weten allemaal dat dit de Europese waarden zijn. Het zijn ook de goede doelstellingen die de Europese Unie voor zichzelf heeft vastgesteld, de inzet voor vrede, vrijheid en rechtvaardigheid. Dat bindt ons in Europa. Juist de komende twee jaar, in de fase van de ratificatie van de Grondwet, is het belangrijk deze zaken over het voetlicht te brengen en ons niet in details te verliezen. Ik juich het dan ook ten zeerste toe dat u op de Top van vrijdag in de punten 66 en 67 van de conclusies, de Commissie verzoekt om in haar communicatiestrategie deze elementen op de voorgrond te plaatsen. Ik geloof dat we zo de mensen achter ons kunnen krijgen. Ook commissaris Wallström verricht op dit vlak goed werk. Ik moedig u daarom aan deze punten aan te nemen, want dat is zeker nodig. In dit verband ben ik ook van mening dat de punten 69 en 52, waarin we ons uitspreken voor de mensenrechten, zeer goed zijn. Er is besloten tot de oprichting van een Europees agentschap voor de mensenrechten en dit moet er nu ook komen. Europa heeft behoefte aan dit instrument. Onze waarden zijn immers niet alleen belangrijk voor onze interne identiteit, maar ook voor onze autoriteit ten opzichte van de rest van de wereld. Daarom wil ik u feliciteren, maar ook aanmoedigen om werk te maken van deze zaken. Jałowiecki (PPE-DE ).    Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, na enkele maanden loopt nu het debat over de toetreding van Turkije tot de Europese Unie ten einde. Ik wil alle leden van dit Parlement, inclusief mijzelf, gelukwensen met het feit dat het een diepgaand debat is geweest. Ik hoop dat aan elk belangrijk besluit in de toekomst een dergelijk debat zal voorafgegaan. In het debat zijn in grote lijnen ten minste vier standpunten over de toetreding van Turkije tot de Europese Unie ontstaan. Het eerste is het klassieke standpunt. Volgens dit model moeten de onderhandelingen worden geopend, waarschijnlijk volgend jaar al. De onderhandelingen kunnen vervolgens worden geschorst als Turkije problemen veroorzaakt of niet meewerkt. Het tweede standpunt voorziet in de opening van onderhandelingen met de mogelijkheid dat Turkije in het geval van problemen in de loop van de onderhandelingen een alternatieve oplossing krijgt aangeboden in de vorm van een geprivilegieerd partnerschap. De aanhangers van het derde standpunt willen wachten tot Turkije volledig voldoet aan de criteria van Kopenhagen, dat wil zeggen dat wij aanvullende voorwaarden stellen, want Turkije voldoet op dit moment nog niet volledig aan de criteria van Kopenhagen. Tot slot is er het vierde standpunt dat bestaat in een speciaal geprivilegieerd partnerschap. Ik begrijp dat het Parlement een voorkeur heeft voor het eerste model, dat wil zeggen dat de onderhandelingen volgend jaar zonder aanvullende voorwaarden moeten worden geopend. Ik heb begrepen dat ook de Raad tot dit standpunt neigt. Het gaat hier om een besluit met verstrekkende gevolgen. Op de lidstaten, de Europese Unie als geheel en de Raad rust een enorme verantwoordelijkheid. Wij zullen de eerste stappen zetten op een weg die zeer veel van ons zal vergen. Aan dit besluit zijn immers niet alleen voorwaarden verbonden voor Turkije, maar evenzeer voor de Commissie, de Raad en het Parlement. Deze voorwaarden en deze verantwoordelijkheid wegen zo zwaar omdat het, bij wijze van spreken, om een kind gaat. Sommige afgevaardigden hebben het over een huwelijk gehad, maar ik zou eerder willen spreken van een gezin met een adoptiekind. Turkije is in zekere zin een adoptiekind. Wij moeten beseffen dat de verantwoordelijkheid van het gezin en voor de ouders bij het adopteren van een kind bijzonder groot is. Ik hoop dat wij ons hiervan volledig bewust zijn en dat wij ons Europese huis op orde zullen brengen. Queiró (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, tijdens de komende Europese Raad zullen talloze onderwerpen besproken worden. Behalve de Turkse kwestie, waarover wij reeds bij eerdere gelegenheden hebben gedebatteerd, blijft ook de strijd tegen het terrorisme een enorm punt van zorg. De evaluatie van het actieprogramma van juni 2004 van het Nederlandse voorzitterschap is daarvan een bewijs. Wij staan hier voor een dreiging die ons allen aangaat. Het beste antwoord daarop is een gezamenlijke strategie die verder reikt dan het nationale niveau en de gebieden van justitie en interne veiligheid. Immers, de huidige mechanismen voor terrorismebestrijding hebben niets meer te maken met de instrumenten die in de jaren zeventig en tachtig werden gebruikt. De gebeurtenissen van 11 september 2001 hebben op veiligheidsgebied een radicale verandering teweeggebracht. Zij hebben de Europese landen geconfronteerd met nieuwe verantwoordelijkheden en nieuwe uitdagingen. Op 11 maart is opnieuw gebleken dat het hier om een dringend en ernstig probleem gaat. In een gemondialiseerde wereld moeten de politiek, de diplomatie, de inlichtingendiensten, de interne veiligheid en het defensiebeleid nauw op elkaar worden afgestemd. Alleen op die manier kan een doeltreffend antwoord worden gegeven op de nieuwe dreigingen. Veiligheid is een alomvattend en ondeelbaar begrip geworden waarvan zowel de interne als de externe veiligheid deel uitmaakt, met inbegrip van de steun die door derde landen wordt verleend in de strijd tegen het terrorisme. Het is de plicht van de Europese Unie en haar lidstaten om de defensiecapaciteiten te stroomlijnen en de instrumenten voor diplomatieke samenwerking, informatie-uitwisseling en justitiële en politiële samenwerking te versterken in een poging om daadwerkelijke synergie tot stand te brengen tussen nationale en trans-nationale beleidsmaatregelen. Als Portugese afgevaardigde wil ik hier onderstrepen dat mijn regering – onder leiding van de heer Durão Barroso, thans voorzitter van de Commissie – alle communautaire wetgeving op het gebied van terrorismebestrijding heeft omgezet in nationale wetgeving en de nodige operationele maatregelen heeft genomen om die wetgeving uit te voeren. In verband hiermee vraag ik uw aandacht voor het voorstel om biometrische gegevens in paspoorten op te nemen, dat inmiddels ook door het Europees Parlement is aangenomen. Met de nodige voorzorgen zal een dergelijke maatregel ongetwijfeld bijdragen aan een versterking van de mechanismen voor misdaadpreventie en bijgevolg ook aan de veiligheid van de burgers, hetgeen uiteindelijk toch onze hoofddoelstelling is. Aan de vooravond van de Europese Raad meen ik uit de tot dusver gehoorde toespraken te kunnen opmaken dat het Parlement in dit verband een duidelijk signaal wil afgeven: wij moeten samen resoluut de huidige koers blijven varen. Kelam, Tunne (PPE-DE ).    – Als afgevaardigde van Estland, één van de landen die onlangs zijn toegetreden, verheug ik mij over de afronding van de toetredingsonderhandelingen met Bulgarije en Roemenië die gisteren heeft plaatsgevonden, en de bereidheid om de onderhandelingen met Kroatië te openen. Desondanks is het belangrijk dat elke kandidaat-lidstaat apart wordt behandeld op basis van de vorderingen en niet als onderdeel van een bepaald pakket. Ten tweede is het beginsel van belang dat elke uitbreiding van de EU gepaard moet gaan met een versterking van onze interne dynamiek en eenheid. Zoals collega Pinheiro zei: “Turkije daarentegen is een speciaal geval”. De toetredingsonderhandelingen kunnen beginnen, mits er duidelijk is voldaan aan alle criteria van Kopenhagen, zoals te doen gebruikelijk is voor toetredingslanden in de laatste onderhandelingsronde. Daarvan is nu echter nog geen sprake. Het is onvoorstelbaar de onderhandelingen te openen met een land waarvan de strijdkrachten het grondgebied van een EU-lidstaat bezet houden en dat het bestaan van die staat niet eens erkent. Voor de regeringen gaat het hier om een fundamentele kwestie. Het is zaak dit ondubbelzinnig duidelijk te maken voordat de onderhandelingen beginnen. Dit is een fundamentele zaak waarin aanbevelingen alleen niet volstaan, anders zal de huidige ambiguïteit omtrent de criteria een precedent scheppen waarbij inschikkelijkheid tegenover bijvoorbeeld grote kandidaat-lidstaten zichzelf kan gaan herhalen. Zo zal het veiligheidsgevoel van andere, kleinere landen in de toekomst echter worden ondermijnd. Daarnaast roep ik de Commissie op zich te buigen over het toekomstperspectief van Oekraïne, want in Oekraïne zal de kwestie van de oostgrens van de EU thans worden beslist. Gisteren was hier een vertegenwoordiger van het Oekraïnse volk aanwezig, Ruslana, de Oekraïnse winnares van het Eurovisiesongfestival, die waarschijnlijk meer fans heeft dan menig politicus in Oekraïne. Haar boodschap luidde als volgt: “Breng me naar de kamer in dit gebouw waar we de toetredingsaanvraag van Oekraïne kunnen afgeven”. Op dit moment hebben we daarvoor nog geen kamer, maar voor degenen onder ons die de democratische wedergeboorte van Oekraïne ondersteunen, is het zaak deze woorden ter harte te nemen en ervoor te zorgen dat die kamer er komt en wordt ingericht voor gebruik in de nabije toekomst. Rack (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, het debat van vandaag over de Europese Top van dit weekeinde is een voortzetting geworden van ons debat over Turkije. Dit debat is maandagavond begonnen en zal worden afgesloten met de stemming over het verslag-Eurlings direct na dit debat. Het is goed dat we in dit Huis veel tijd besteden aan het onderwerp Turkije. Dat verwachten de Europese burgers ook van dit Parlement. Het publiek verwacht echter ook dat we ons debat en ons besluit baseren op een serieuze analyse van de feiten en daaraan twijfel ik enigszins. Wat vandaag is gezegd over de rijpheid van Turkije voor toetreding, heeft met de realiteit in dat land weinig te maken. Het Nederlandse voorzitterschap heeft in de inleiding nadrukkelijk gezegd dat Turkije voldoet aan de politieke toetredingsvoorwaarden. Turkije is dus een democratische rechtsstaat, waar de grondrechten en in het bijzonder de rechten van minderheden worden gerespecteerd. De Commissievoorzitter heeft het laatste voortgangsverslag van de Commissie blijkbaar nauwkeuriger gelezen. Hij zegt nu dat Turkije in voldoende mate – – voldoet aan de politieke criteria. Dit betekent blijkbaar dat onder andere de folterpraktijken in Turkse gevangenissen niet meer systematisch plaatsvinden en dat vrouwen de hoop kunnen koesteren dat ze in de Turkse samenleving ooit dezelfde rechten zullen hebben als mannen. Op dit principe van hoop vertrouwen blijkbaar ook veel collega’s in dit Huis, vooral degenen die zich links van het midden bevinden en die, naar ik vermoed, in de meerderheid zullen zijn. Een seculiere Turkse rechtsstaat zou de Europese waardengemeenschap versterken, aldus de heren Schulz, Cohn-Bendit en anderen. Dit klopt. Een seculiere Turkse rechtsstaat zou de Europese waardengemeenschap inderdaad versterken. Het Turkije waarmee wij thans te maken hebben, is echter nog ver verwijderd van deze waarden. Als we dit niet willen inzien, misleiden we niet alleen onze burgers, maar brengen we ook de stabiliteit en veiligheid in gevaar die we tot op heden gemeenschappelijk in de Unie tot stand hebben gebracht. Laten we dus niet verder gaan op de weg van de automatische toetreding, in ieder geval niet wanneer de feiten dit niet werkelijk rechtvaardigen. Nicolaï,    . Voorzitter, dank voor de opmerkingen die door velen gemaakt zijn en waar ik ter voorbereiding van de komende Europese Raad van donderdag en vrijdag goede nota van neem. Laat ik beginnen met de principiële discussie waar een aantal leden van dit Parlement over heeft gesproken, namelijk de discussie over de vraag wat de Europese Unie, wat Europa is. Ik ben het zeer eens met een aantal leden de heer Watson was daar het eerst en het meest uitgesproken in dat de Europese Unie geen religieuze gemeenschap is. Ik ben het ook eens met de heer Cohn-Bendit die aangaf dat Europa ook geen culturele gemeenschap is. Europa, de Europese Unie, is, zoals de heer Schulz en anderen zeiden, een waardengemeenschap. De Europese integratie is geen religieus, maar een politiek project. In dit verband was het een aardige opmerking van mevrouw Uca die, kijkend naar Turkije, stelde dat deze conclusie ook een brug kan zijn naar de islam en dat wij daarmee inderdaad kunnen laten zien dat Europa een politiek en geen religieus project is. Omgekeerd kan Turkije daarmee laten zien dat ook een land dat voor het overgrote deel islamitisch is een democratische en functionerende rechtsstaat kan zijn. Enkelen hebben expliciet en met waardering gesproken over de serie conferenties over de vraag wat Europa is en wat de waarden zijn die wij delen. De heren Maaten en Lehne hebben daarover gesproken. Een van de belangrijke lessen die wij uit de discussie over Europese waarden en de Europese identiteit kunnen trekken, is dat wij juist voorzichtig moeten zijn met ons te concentreren op de Europese identiteit. Wij weten na de afgelopen eeuw allemaal tot welke negatieve gevolgen een van bovenaf opgelegde identiteit kan leiden. Ook wat betreft gedeelde Europese waarden realiseren wij ons dat veel van de waarden die wij delen juist universele waarden zijn en wij willen ook dat ze dat zijn. Desalniettemin zijn er Europese karaktertrekken te herkennen in de wijze waarop wij met die waarden omgaan, hoe wij ze kunnen inroepen en hoe wij ze organiseren. Er zijn wel degelijk specifieke Europese accenten aan te wijzen in deze waarden. Bijvoorbeeld, om een heel belangrijke te noemen, tolerantie. Dat brengt mij op de uitbreidingsdiscussie waar velen over gesproken hebben, te beginnen bij het debat over Turkije. Wij hebben dat debat gisteren gevoerd en geconcludeerd dat wij behalve de zorgen ook de grote voordelen van een mogelijke toetreding van Turkije op termijn duidelijk moeten laten zien. Een van de voordelen is genoemd door de heer Schulz en dat is veiligheid. De heer Watson merkte op dat Turkije in voldoende mate voldoet aan de criteria en dat is ook, in overeenstemming met de conclusie van de Commissie, de positie van het voorzitterschap na de inwerkingtreding van de zes wetten. De heer Eurlings en anderen hebben er opnieuw op gewezen dat het belangrijk is druk op Turkije te blijven uitoefenen ten behoeve van de ontwikkelingen die nodig zijn in dat land. Het gaat daarbij om mensenrechten, godsdienstvrijheid en andere politieke criteria. Juist daarom kiest het voorzitterschap ervoor om op basis van de voorstellen van de Commissie met een nieuw kader voor komende onderhandelingen over toetreding te komen.Dat kader maakt meer druk mogelijk en biedt meer garanties voor een goed verloop. Juist op het punt van de gevoelige politieke criteria biedt die zogenaamde "noodremmogelijkheid", die opschortingsmogelijkheid, garanties. Om begrijpelijke redenen is door een aantal leden van dit Parlement opnieuw de kwestie-Cyprus aan de orde gesteld. De heer Barroso noemde het in zijn inleidende woorden, evenals de heren Adamou en Dimitrakopoulos. Ik wil nog een keer duidelijk herhalen wat de inzet van het Nederlandse voorzitterschap op dit punt in de voorbereiding van de Raad van eind deze week is. Wij willen inderdaad een erkenning door Turkije van het feit dat Cyprus lid is van de Europese Unie en een van de 25 landen is. Dat willen wij bewerkstelligen via de ondertekening door Turkije van het protocol bij het associatieverdrag. Door de heer van den Berg is expliciet gevraagd of het voorzitterschap kan bevestigen dat de inzet is dat er geen einddatum wordt genoemd voor de toetreding. Heel nadrukkelijk: dat is inderdaad de inzet van het voorzitterschap. Een andere vraag, toegespitst op de politieke criteria, was of het voorzitterschap kan bevestigen dat Turkije niet toetreedt als het niet klaar is. Ook dat bevestig ik graag met nadruk. Dan treedt Turkije niet toe. Tot slot in verband met Turkije het belangrijke en gevoelige punt dat in het Parlement zo dadelijk weer aan de orde zal komen, namelijk het zogenaamde open-eindekarakter van de onderhandelingen met Turkije. Ook hier expliciet de vraag van de heer van den Berg: wat is de inzet van het voorzitterschap? Laat ik het nog een keer duidelijk zeggen: de inzet van het voorzitterschap is dat het gaat om toetredingsonderhandelingen, en toetredingsonderhandelingen zijn gericht op toetreding. Dat is punt een. Ten tweede, aansluitend op de opmerkingen van de Commissie, het is een open-eindeproces. Er is geen garantie voor wat betreft de uitkomst. Het derde element is dat de Europese verbondenheid in alle gevallen voldoende gegarandeerd moet blijven, maar de inzet van het Nederlandse voorzitterschap voor de conclusies van donderdag en vrijdag is: wij hebben inderdaad geen plan B. Over Roemenië en Bulgarije spreken wij later. Ik beperk mij nu tot enkele principiële opmerkingen naar aanleiding van de vragen. Onder andere de heren Watson en Becsey hebben aangedrongen op een aparte benadering van Bulgarije enerzijds en Roemenië anderzijds. In dat verband is het goed om erop te wijzen dat zoals u weet, er niet in het verdrag, maar wel ten aanzien van het moment van toetreding indien nodig onderscheid gemaakt kan worden, omdat de mogelijkheid is geïntroduceerd en afgesproken om, als daar redenen voor zijn, over te gaan tot maximum een jaar uitstel voor het desbetreffende land. Dat is ook meteen het antwoord op de vraag van de heer Eurlings, mevrouw Oomen-Ruijten en de heer Kirkhope, die zich nog steeds grote zorgen maken over de situatie in Roemenië en benadrukken hoe belangrijk het is maximale druk op de ontwikkelingen in Roemenië te houden. Daar ben ik het mee eens en daarom hebben wij als voorzitterschap voorgesteld ook in de Raad te concluderen dat wij extra voorzieningen wat betreft monitoring en concrete voor Roemenië willen, gekoppeld aan die sanctiemogelijkheid van, indien nodig, maximum één jaar uitstel. Kroatië is door een aantal leden genoemd en staat niet apart op de agenda, dus ik denk dat ik ondanks het rumoer in de zaal er goed aan doe u daar een zorgvuldig antwoord op te geven. De heren Pinheiro en Becsey hebben aangegeven dat Kroatië ver gevorderd is in zijn ontwikkelingen richting Europa en dat het een Europees land is. Beide wil ik met nadruk bevestigen. Er is grote vooruitgang geboekt en het land ligt in het centrum van Europa. Daarnaast is er terecht door de heren Watson, van den Berg en Swoboda op gewezen dat volledige samenwerking met het ICTY van zeer groot belang is. Natuurlijk zou het goed zijn, en dat zeg ik tegen de heren Swoboda en Becsey, als we die positieve stap kunnen zetten, ook vanwege de voorbeeldfunctie die Kroatië daarmee op de Balkan zou kunnen vervullen. Ik ben het eens met de heer Swoboda dat wij moeten proberen die beslissing positief te laten zijn. Dat is de inzet van het voorzitterschap en dat betekent dat wij inderdaad positief kunnen besluiten ten aanzien van het begin van onderhandelen, begin volgend jaar. Maar wel uitdrukkelijk gekoppeld aan volledige samenwerking met het ICTY. Een ander belangrijk punt dat door velen van u naar voren is gebracht, is het punt van de terrorismebestrijding. Het grote belang daarvan is ook onderstreept door de heren Barroso en Pinheiro en anderen. Daarnaast is door de heer Watson, mevrouw Malmström en mevrouw Buitenweg gewezen en ik denk terecht op het belang van een evenwicht tussen bestrijding van terrorisme en de grondrechten. Ik ben het daarmee eens en ik denk dat de heer Maaten er terecht op heeft gewezen dat wij in het Haags programma hebben laten zien dat de Raad dat evenwicht ook wenst te bewaren. De heer Eurlings vroeg concreet nog naar de mogelijkheden voor het verbieden van organisaties. Hij zal ook weten dat dit een verantwoordelijkheid, een bevoegdheid, is van de lidstaten, maar wij zorgen wel degelijk voor informatie-uitwisseling tussen lidstaten op dit punt. Cruciaal bij de bestrijding van terrorisme, dat werd door de heer Eurlings en anderen genoemd, is de uitwisseling van gegevens. Dat is een kernpunt van dit voorzitterschap en staat ook op de agenda van de Raad voor donderdag en vrijdag. Wij hebben in dit halfjaar concrete vooruitgang geboekt bij het gemakkelijker maken van de uitwisseling van strafrechtregisters, bij het bundelen van en als het gaat om en de dreigingsanalyses die daar gemaakt kunnen worden. Wij zullen, zoals u weet, de Commissie vragen te komen met een nader voorstel voor informatie-uitwisseling, zoals ook voorzien in het Haags programma. Omdat het door een aantal van de leden is gevraagd, meld ik graag concreet dat de Europese Raad wat betreft de mensenrechten het voornemen heeft om aanstaande donderdag en vrijdag het principebesluit te nemen over de aanstelling van een Europese mensenrechtenambassadeur. Over de financiële vooruitzichten is door velen in dit Parlement gesproken. De heer Barroso heeft in zijn inleidende opmerkingen terecht gesproken over het belang van de toegevoegde waarde als het gaat over de meerjarenbegroting en de begrotingsdiscipline. Anderzijds heeft hij ook zijn bezorgdheid uitgesproken over de 1 procent-benadering en het belang van voldoende geld voor de prioriteiten van Europa. Velen na hem hebben dat onderstreept. Het is dan ook goed om aan te geven wat de positie van de Raad op dit punt is. Wij onderschrijven veel van de hier genoemde prioriteiten, maar het blijft van belang om bij elke financiële discussie naast de prioriteiten ook de posterioriteiten te bepalen en niet alleen de prioriteiten op te tellen. Dat is wat wij als voorzitterschap hebben gedaan in onze zogenaamde benadering, waarin wij een overzicht hebben proberen te maken en niet alleen de prioriteiten optellen, maar ook de posterioriteiten. Ik kan een aantal leden die zich zorgen maakten over wat er donderdag en vrijdag gaat gebeuren, gerust stellen. Mevrouw Grossetête vreesde dat wij een besluit zouden nemen over 1 procent, hetgeen niet begrepen zou worden door de burgers. De Raad heeft echter geen standpunt over de 1 procent, laat dat zeer duidelijk zijn. De Raad heeft juist op basis van de voorstellen van de Commissie dit is en blijft namelijk het uitgangspunt, want daar wordt terecht door het nieuw Parlement aan gehecht de posities van de lidstaten, dus zowel de prioriteiten als de posterioriteiten, in kaart gebracht en daarover zullen wij besluiten. Ik hecht eraan de heer Watson bij te vallen in zijn zorgen over de financiële verantwoording en zijn zorg over het feit dat de Rekenkamer nu al voor de tiende keer geen goedkeurende verklaring over de uitgaven heeft afgegeven. Wij hebben gedurende ons voorzitterschap stappen gezet ter verbetering van deze situatie met behulp van en wij zullen hier in het voorjaar nader over komen te spreken. Wat betreft het buitenlands beleid van de Europese Unie hebben wij, denk ik, een belangrijk moment meegemaakt en dat werd door velen hier genoemd. De heer Schulz was daar als eerste zeer uitgesproken over, evenals mevrouw Napoletano. Dat betrof de Oekraïne. Ik denk dat wij het Europees Parlement, de Europese Commissie en de Raad met onze opstelling hebben kunnen laten zien dat wij in staat zijn om met één stem te spreken als het gaat om het buitenlands beleid. Ik vind dat een zeer belangrijke stap als het gaat om de vorderingen die wij daarmee hebben kunnen bewerkstelligen in de democratiseringsontwikkelingen in de Oekraïne. Ik vind het ook een zeer belangrijke stap op weg naar het spreken met één stem in het buitenlands beleid. Dit is een eerste stap en wij zijn voornemens om op basis van het nieuwe Verdrag verdere stappen te zetten. Over het volgende punt kan ik vrij kort zijn. Dat betreft de Lissabon-strategie, waarover een aantal leden, de heren Maaten, Kirkhope en Titley, heeft gesproken. U weet dat dit onderwerp in het voorjaar in de Raad aan de orde komt en niet geagendeerd staat voor deze Raad. Wij gaan echter wel door en het is waar dat de implementatie van de Lissabon-strategie één van de kernelementen is. Het is ook waar, zoals de heer Maaten en de heer Kirkhope zeiden, dat deregulering en vermindering van administratieve-lastendruk cruciaal is voor onze concurrentiepositie in de wereld. Tot slot het punt van de betrokkenheid van de burger en het belang van transparantie en openbaarheid. Wat ik tegen mevrouw Buitenweg ten aanzien van openbaarheid wil zeggen is dat wij tijdens ons voorzitterschap waar dat mogelijk was meer openbaarheid hebben betracht bij de Raadsvergaderingen. Ook heeft er in Amsterdam een unieke bijeenkomst plaatsgevonden met alle bewindspersonen voor Europese zaken. Deze gehele bijeenkomst heeft in het openbaar plaatsgevonden, evenals een informele industriële bijeenkomst. Ik wil graag eindigen met een hoopvol bericht. De heer Maaten maakte het voorzitterschap complimenten voor het bevorderen van de betrokkenheid van de burger door goede communicatie. Of het daarmee te maken heeft durf ik niet zeker te zeggen, maar we zien wel dat de laatste Eurobarometer een stijging te zien geeft van de positieve betrokkenheid van burgers. Het percentage burgers dat zegt het EU-lidmaatschap een goede zaak te vinden, is gestegen van 48 procent naar 56 procent. Dat is niet genoeg, maar wel een mooie stap vooruit en met deze hoopvolle opmerking wil ik graag afsluiten. Dank u wel Voorzitter voor in ieder geval uw aandacht. Wallström,    Mijnheer de Voorzitter, namens voorzitter Barroso en de voltallige Commissie wil ik u bedanken voor dit debat, dat een groot aantal nuttige en constructieve voorstellen en opvattingen heeft opgeleverd. Dit debat is tevens een weerspiegeling van de ambitieuze en veeleisende agenda van de EU voor de komende paar jaar. Ik heb slechts één punt toe te voegen aan de woorden van voorzitter Barroso en het voorzitterschap van de Raad, waarbij het gaat om een aspect van het voorstel van de Commissie betreffende Turkije. Voorgesteld wordt om parallel aan de onderhandelingen die de Commissie wil openen met Turkije, een culturele dialoog te voeren. Deze moet voorzien in een kanaal voor zorgen en vooroordelen die zich zullen voordoen, evenals voor daadwerkelijke verschillen die tussen de EU en Turkije bestaan. Door tevens een bilaterale dialoog met het maatschappelijk middenveld aan te gaan moeten deze verschillen echter kunnen worden overbrugd. Dat is mijns inziens van groot belang als wij ons beraden en een besluit nemen over een aantal van de argumenten die in het Parlement naar voren zijn gebracht. Deze argumenten houden vaak verband met angst voor zaken die beschouwd worden als onbekend of afschrikwekkend. Bedenk echter dat deze angst aan beide zijden bestaat. Ik geloof dat het een belangrijk instrument is in de dialoog. Het gaat bij deze zorgen in verband met de kwestie-Turkije natuurlijk om een tijdspanne van tien jaar. Verder is het van belang onszelf een aantal fundamentele vragen te stellen in de aanloop naar dit belangrijke besluit. Wat kan de sterkste krachten oproepen ten gunste van een seculier Turkije dat wordt gekenmerkt door rechtszekerheid? Wat zouden de risico’s en de effecten zijn van een signaal van politieke koerswijziging van de EU met betrekking tot het openen van onderhandelingen met Turkije? Ik hoop, en ben er zelfs van overtuigd, dat het debat dat het Parlement vandaag heeft gevoerd een stevige basis zal leggen voor de besprekingen die de Raad zal voeren en die ook in de Commissie gevoerd zullen blijven worden. De Voorzitter.    – Het debat is gesloten. Wij gaan nu over tot de stemming. De Voorzitter.    Aan de orde is de stemming. Het woord is aan de heer Watson voor een motie van orde. Uit hoofde van welk artikel wenst u het woord te voeren, mijnheer Watson? Watson (ALDE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik ga staan omdat ik mij uit mijn tienjarige parlementaire loopbaan geen enkel geval kan herinneren dat vergelijkbaar is met de stemming van vandaag over het verslag-Eurlings… De Voorzitter.    Ik zou u willen verzoeken u aan het Reglement te houden en aan te geven op welk artikel u zich beroept. Watson (ALDE ).    – Mijn excuses, mijnheer de Voorzitter, ik zou graag een motie van orde willen indienen op basis van artikel 162. Zoals ik al zei, kan ik mij uit mijn tienjarige parlementaire loopbaan geen enkel geval herinneren dat vergelijkbaar is met hetgeen wij hier vandaag meemaken. Wij eisen voortdurend openheid en transparantie van de Raad en de Commissie in de politieke besluitvorming… … en het is geen gebruik onder de leden van dit Parlement om te vragen om een geheime stemming over een politieke beslissing op basis van artikel 162, dat betrekking heeft op de benoeming van personen. Hoe kunnen wij dat verantwoorden tegenover onze kiezers? Hoe kunnen wij onszelf verdedigen tegen verwijten van schaamteloosheid en hypocrisie? Mijnheer de Voorzitter, ik roep u op om deze gammele coalitie van lafaards en despoten te overbluffen… …en een geheime stemming niet ontvankelijk te verklaren aangezien zoiets ongepast is voor dit Parlement. Daarnaast roep ik u op om snelle wijziging van het Reglement na te streven om duidelijkheid te verschaffen over dit artikel. Cohn-Bendit (Verts/ALE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik neem het woord op grond van artikel 162, lid 2 en 3 van ons Reglement. Zoals de heer Watson zojuist zei – en ik parafraseer hetgeen collega Poettering gezegd heeft – rust op de Europese Unie de verplichting een historisch besluit te nemen door te beslissen of er wel of niet onderhandelingen worden aangeknoopt met Turkije. Sommige mensen zijn tegen de toetreding van Turkije, en ik heb groot respect voor hen. Andere mensen, die ik voor eveneens ten zeerste respecteer, zijn voor de toetreding. Maar ik ken niemand die ik respecteer die niet de moed heeft te zeggen wat hij of zij denkt over Turkije. Ik verzoek mijn collega, de heer Poettering, ons publiekelijk te vertellen of hij voor of tegen de geheime stemming van vandaag in de Parlement is. Is hij, persoonlijk, voor of tegen de geheime stemming? De Voorzitter.    Mijnheer Cohn-Bendit, u mag de geachte afgevaardigden verzoeken hun kalmte te bewaren, maar ik wil u eraan herinneren dat u het woord hebt voor een motie van orde. Houdt u zich daar dus alstublieft bij. Cohn-Bendit (Verts/ALE ).    – Ik verzoek mijn collega’s die deze resolutie samen met extreem-rechts hebben ondertekend hun handtekening in te trekken, daar deze tekst qua logica en intelligentie beneden hun waardigheid is. Ik verzoek iedereen die zichzelf ook maar een beetje respecteert zijn handtekening in te trekken en te stemmen ... Schulz (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, artikel 162 is ons bekend. Aan de hand van de stemlijst kunnen we vaststellen dat er - gegeven artikel 162 - blijkbaar 147 afgevaardigden zijn die verschillende amendementen en de eindstemming aan een geheime stemming willen onderwerpen. Ik wil daarom namens onze fractie over artikel 162 het volgende zeggen: de Sociaal-democratische Fractie geeft de voorkeur aan hoofdelijke stemming, omdat zij van mening is dat de burgers van Europa er recht op hebben, te weten hoe de afgevaardigden van het Europees Parlement over deze principiële kwestie stemmen. We stellen bovendien vast dat de PPE-DE-Fractie in dit Parlement niet in staat is een coherente en homogene koers aan te houden. De 147 handtekeningen komen voor het grootste deel uit deze fractie. Ik ben de voormalige Belgische premier Dehaene dankbaar voor wat hij de leden van deze fractie duidelijk heeft voorgehouden: deze oplossing mag juridisch dan wel aanvaardbaar zijn, politiek is ze absoluut onaanvaardbaar. De Voorzitter.    Het wordt duidelijk dat de motie van orde betrekking heeft op de toepassing van artikel 162 over het doen plaatsvinden van een geheime stemming, in overeenstemming met het geuite verzoek daartoe. Corbett (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, om te beginnen is dit artikel niet van mij afkomstig. Ten tweede wil ik voordat u een beslissing neemt graag het belang van het woord ‘kan’ onderstrepen. Artikel 162, lid 2 van het Reglement schrijft voor dat een geheime stemming ‘kan’ plaatsvinden, indien ten minste een vijfde van de leden daarom heeft verzocht. Er staat niet ‘moet’. Het voorafgaande lid met betrekking tot stemmingen over de benoeming van personen is wel bindend. Er is een duidelijk verschil tussen de twee gevallen, in het eerste lid gaat het om een verplichting, in het tweede lid is sprake van een optie. De Voorzitter.    Mijnheer Corbett, we moeten ons houden aan het Reglement. Ik besef dat u buitengewoon deskundig bent op dit gebied, maar ik heb u niet om advies gevraagd. Ik neem nota van uw standpunt en ik zal er rekening mee houden. Dames en heren, ik verzoek u zich te beperken tot echte moties van orde. Anders wordt dit debat een gebed zonder einde. Wurtz (GUE/NGL ).    – Mijnheer de Voorzitter, zonder u adviezen te willen geven, zou ik toch een suggestie willen doen, namelijk om het verzoek dat door een aantal afgevaardigden is gedaan aan de vergadering voor te leggen. De vergadering zal dan beslissen of zij het wel of niet eens is om tot een geheime stemming over te gaan. De Voorzitter.    U heeft een voorstel gedaan om de gang van zaken te regelen. Het Voorzitterschap neemt daar nota van, maar onze werkzaamheden worden in goede banen geleid door het Reglement, en deze bieden voldoende handvatten voor de te volgen procedure. Landsbergis (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik wil alleen maar zeggen dat ik op basis van mijn gezond verstand – en anders wel op basis van het Reglement – tegen de geheime stemming ben en ik verzoek mijn fractiegenoten – of sommigen van hen ten minste – om hun handtekening te verwijderen. De Voorzitter.    Dames en heren, dit is geen debat over de vraag of degenen die hun handtekening geplaatst hebben daarin juist gehandeld hebben of hun handtekening moeten intrekken. Ik geef enkel en alleen het woord voor moties van orde en ik wil u verzoeken zich daaraan te houden. Meningen over de vraag of het goed of slecht is om wel of niet te tekenen en of leden op de ene of op de andere manier moeten stemmen zijn vast heel belangwekkend, maar zij zijn op dit punt van de procedure niet op hun plaats. Daarom: wanneer blijkt dat een motie van orde geen motie van orde is, zal de Voorzitter de spreker onderbreken. Speroni (IND/DEM ).    - Mijnheer de Voorzitter, ik ben niet van plan om uw taak over te nemen of u goede raad te geven. Er is weliswaar een verzoek gedaan om hoofdelijke stemming, maar volgens artikel 162, lid 3 van het Reglement heeft een verzoek om geheime stemming de voorrang boven een verzoek om hoofdelijke stemming. Toubon (PPE-DE ).    – Ik wil u alleen maar verzoeken, mijnheer de Voorzitter, de bepalingen van artikel 162, lid 2 toe te passen, krachtens welke een geheime stemming kan plaatsvinden indien minstens een vijfde van de leden van het Parlement hierom verzoekt. Ik zou de heer Cohn-Bendit, de Sociaal-democratische Fractie in het Europees Parlement en u, mijnheer de Voorzitter, erop willen wijzen dat dit bedoeld is als waarborg voor hetgeen onze allerhoogste prioriteit heeft, namelijk de vrijheid van geweten, de vrijheid van meningsuiting! Het debat, mijnheer de Voorzitter, ... Posselt (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik refereer aan hetzelfde artikel als de heer Wurtz. Het recht op geheime stemming is een klassiek minderheidsrecht. Voor dat recht kom ik op, hoewel ik er geen probleem mee heb in alle openheid tegen de toetreding van Turkije te stemmen. De Voorzitter.    –Het is overduidelijk gebleken dat dit geen moties van orde zijn, maar veeleer verklaringen waarin afgevaardigden uiteenzetten hoe zij tegenover de onderhavige kwestie staan. Daarom zie ik geen noodzaak of reden om nog langer mensen het woord te geven voor moties van orde. Desondanks moeten wij onze werkzaamheden in goede banen leiden en uiteraard dient dat in overeenstemming met het Reglement te gebeuren. Sommige artikelen daarvan lenen zich voor interpretaties die om opheldering vragen en dat is nu het geval. Ik heb drie verzoeken tot geheime stemming ontvangen die zijn ingediend overeenkomstig artikel 162, lid 2 van het Reglement, waarin wordt bepaald, ik citeer – in het Spaans, dus dat zal vertaald moeten worden: “Een geheime stemming kan ook plaatsvinden indien minstens een vijfde van de leden van het Parlement hierom verzoekt. Een dergelijk verzoek moet vóór de opening van de stemming worden gedaan.” Wat betreft de toepassing van deze bepaling in de huidige situatie, kan ik u, na het horen van die leden die onder het mom van moties van orde het woord hebben gevoerd, en na uiteraard de mening en advies te hebben gevraagd van de juridische diensten van het Parlement – zoals ik verplicht ben te doen –, het volgende zeggen: ten eerste hebben de bevoegde diensten mij bevestigd dat deze verzoeken door een voldoende aantal leden zijn onderschreven en dat zij alleszins op tijd zijn ingediend. Ten tweede is daar de door enkelen van u aangeroerde interpretatiekwestie of wij al dan niet verplicht zijn een geheime stemming te houden, aangezien in artikel 162, lid 2 – dat vanmorgen zo veelvuldig genoemd is – staat: “een geheime stemming kan ook plaatsvinden”, in plaats van “een geheime stemming zal plaatsvinden”. Het Reglement laat hier dus ruimte voor interpretatie. Beseffende dat deze kwestie aanleiding zou geven tot debat, heb ik voorafgaand aan deze zitting de relevante precedenten en arresten van het Hof van Justitie bestudeerd. Ongeacht mijn eigen persoonlijke opvattingen over de geëigende gang van zaken, ben ik namelijk verplicht te proberen zo dicht mogelijk bij de wetgeving te blijven bij het interpreteren van het Reglement. Ik moet het Parlement dan ook attenderen op het bestaan van het precedent van de vergadering van 12 juni 2002, toen de heer Cox als Voorzitter van oordeel was dat de woorden “een geheime stemming kan ook plaatsvinden” inhielden dat het voorstel automatisch dient te worden goedgekeurd en dat het verzoek bij voldoende indieners dient te worden ingewilligd. Bovendien heeft het Gerecht van Eerste Aanleg van de Europese Gemeenschappen in oktober 2001 een arrest gewezen met betrekking tot een soortgelijk artikel van het Reglement als het artikel in kwestie, waarbij het eveneens het woord “kan” interpreteerde als een verplichte voorwaarde. In overeenstemming met deze precedenten en ongeacht – dat wil ik hierbij nog eens onderstrepen – de persoonlijke opvatting van wie dan ook over de te volgen gang van zaken, ben ik van mening dat we, aangezien het verzoek tijdig en correct is ingediend, moeten overgaan tot een geheime stemming … … al zal de commissie van het Parlement die verantwoordelijk is voor vraagstukken die verband houden met het Reglement zich voor toekomstige gevallen over dit probleem moeten buigen. We zullen waarschijnlijk later helderheid moeten krijgen over de vraag of de interpretatie van het Voorzitterschap wel of niet juist is. In dit stadium van de procedure zal het Voorzitterschap evenwel de verantwoordelijkheid voor deze beslissing moeten nemen zonder dat het bij de bevoegde commissies advies heeft kunnen inwinnen. Ik ben van mening, nu ik alle afgevaardigden en de juridische diensten heb gehoord, dat een juiste interpretatie van het Reglement is dat wij tot de verzochte geheime stemming dienen over te gaan, en dat zullen we dan ook doen. Aangaande de wijze waarop gestemd zal worden, moet ik de geachte afgevaardigden meedelen dat ik heb besloten dat we de elektronische procedure zullen toepassen overeenkomstig artikel 161, lid 1 van het Reglement. Het is daarom niet nodig om een college van stemopnemers aan te wijzen. De stemming zal geheim maar elektronisch zijn. Dan kunnen wij nu beginnen met de stemmingen. Rocard (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik stel een mondelinge precisering voor van amendement 71, want de zaken waaraan in dat amendement wordt gerefereerd waren niet bij iedereen bekend. Daarom stel ik, namens mijn fractie, voor de woorden “het weer voor pelgrims openstellen van het Armeense nationale mausoleum in Noord-Anatolië” te vervangen – aangezien het woord “mausoleum” een onnauwkeurige vertaling is – door “het voor pelgrims openstellen van de verwoeste Armeense kerken van Ani bij Kars in Oost-Anatolië”. Geen van onze Armeense vrienden kende die plaats namelijk of was op de hoogte van de openstelling ervan voor pelgrims. Een soortgelijke situatie geldt voor het tweede deel van het mondelinge amendement. Er is twijfel gerezen of de Turkse historici wel echt van plan zijn onderzoek te doen naar de volkerenmoord. Ik stel dus voor het meervoud “Turkse historici” te schrappen om daarvoor in de plaats slechts de naam van de leider van die school te noemen, de Turkse historicus die veel gedaan heeft om onze kennis over de Armeense genocide te vergroten, namelijk “Halil Berktay”. Beste collega’s, velen van u hebben erop gewezen dat dit niet bekend was en dat het amendement misplaatst was. Weet dan dat het om Halil Berktay gaat. Het overige blijft onveranderd, het zijn slechts preciseringen. Coelho (PPE-DE ),    – Mijnheer de Voorzitter, waarde collega’s, het aantal autodiefstallen in Europa blijft stijgen. Parallel hiermee neemt ook het gevoel van onveiligheid van onze burgers toe. Europol bevestigt dat in 2002 ruim één miljoen voertuigen gestolen is en dat minder dan 39 procent daarvan is teruggevonden. Het Parlement heeft op dit vlak reeds diverse maatregelen aangenomen en aanbevolen. De laatste keer was in maart. In verband hiermee wil ik mijn felicitaties overbrengen aan de Raad. Die heeft uiteindelijk toch aan sommige van onze initiatieven gevolg gegeven. Beter laat dan nooit. Het Nederlandse voorstel is inhoudelijk goed onderbouwd, maar het is in een verkeerde vorm gegoten. De tekst had niet in het kader van de derde, maar van de eerste pijler moeten worden voorgesteld. De Europese Commissie heeft ons op dit punt gelijk gegeven. Sommige afgevaardigden van dit Parlement vonden dat een reden om het voorstel te verwerpen. De leden van de Commissie burgerlijke vrijheden, justitie en binnenlandse zaken, onder wie ikzelf, waren echter een andere mening toegedaan. Wij hebben de elementen die uitsluitend onder de communautaire pijler vielen uit de tekst gehaald en hebben al wat door de intergouvernementele pijler gedekt kan worden behouden. In het belang van de goede afloop van deze strijd, mijnheer de Voorzitter, hebben wij bewezen dat het Europees Parlement te goeder trouw is en zich zorgen maakt over het groeiende probleem van de autodiefstallen en de daarmee gepaard gaande criminaliteit. Wij geven echter een duidelijk signaal af aan de Raad: het zou een goede zaak zijn als de Raad en de lidstaten in de toekomst wat meer respect zouden opbrengen voor de prerogatieven van dit Parlement. Tot slot nog een woord van dank aan alle collega’s die ons met hun voorstellen en raadgevingen hebben geholpen, en met name aan de collega’s van de Commissie vervoer en toerisme en aan de heer Jardim Fernandes en mevrouw Wortmann-Kool. Díaz de Mera García Consuegra (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, met mondeling amendement 28 willen wij waarborgen dat de bedoelde rechten beter en efficiënter beschermd worden. Wij willen daarbij realistisch te werk gaan, in plaats van ons te laten leiden door utopische voorstellen. Ter wille van die realistische benadering, die gebaseerd is op de ervaring, dringen wij erop aan, mijnheer de Voorzitter, dat de uitdrukking "in de eigen taal van de aanvrager" vervangen wordt door de uitdrukking "in een taal die voor de aanvrager begrijpelijk is". Díaz de Mera García Consuegra (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, om u niet te vervelen beperk ik mij tot een verwijzing naar de argumenten die ik bij de verdediging van mondeling amendement 28 heb aangevoerd. – Hiermee is de stemming beëindigd. STEMVERKLARINGEN Fatuzzo (PPE-DE ).    - Mijnheer de Voorzitter, met groot genoegen geef ik u mijn stemverklaring over de toetreding van Turkije tot de Europese Unie. Ik moet van meet af aan duidelijk maken dat ik tegen de toetreding van Turkije tot de Europese Unie heb gestemd, maar ik wil graag uitleggen hoe ik tot mijn besluit gekomen ben. Op 9 december jongstleden was ik in Reggio Calabria, op uitnodiging van de vertegenwoordiger van de Partij van de Gepensioneerden, de heer Carlo Rositani, die mij had gevraagd een lezing te houden op de pedagogische academie “Tommaso Gulli”. Ik heb toen een klas van ongeveer honderdtwintig meisjes tussen de zestien en negentien jaar gevraagd om voor of tegen de toetreding van Turkije tot de Europese Unie te stemmen. De stemming van deze honderdtwintig jongeren had de volgende uitslag: honderd van de honderdtwintig stemden tegen toetreding, terwijl twintig meisjes zich onthielden. Ik heb mij dan ook gaarne aangesloten bij deze jonge mensen. Konrad (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, geachte dames en heren, beste collega’s, ik heb tegen het openen van toetredingsonderhandelingen met Turkije gestemd. Voor mij is dit een principekwestie. De Europese Unie is vanaf haar oprichting in 1957 in Rome altijd opgevat als een christelijke en democratische gemeenschap. Ze heeft haar wortels in de Griekse filosofie, het Romeinse recht en het christelijk geloof. Met de fundamenteel verkeerde beslissing die het Europees Parlement vandaag heeft genomen, nemen we afscheid van de geest van Rome. De EU zoals we die nu kennen is daardoor geschiedenis geworden. Daarin heeft de voormalige president van Frankrijk, Giscard d’Estaing, volkomen gelijk. God behoede het christelijke avondland. Martin, David (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik heb voor het verslag inzake Turkije gestemd en ik denk dat wij vandaag goed werk hebben verricht. Wij hebben een aanmoediging gegeven aan de mensen in Turkije maar ook aan de mensen buiten Turkije die zich met hart en ziel hebben ingezet voor een seculiere Turkse staat, een Turkse staat gebaseerd op democratie, een Turkse staat waarin de mensenrechten worden gerespecteerd. Wij hebben ook een duidelijke boodschap gegeven aan de 15 miljoen moslims die al binnen de Europese Unie wonen dat dit niet uitsluitend een christelijke club is. Dus al met al ben ik zeer tevreden met het werk dat wij vanmorgen hier hebben verzet. Czarnecki, Ryszard (NI ).    Mijnheer de Voorzitter, dames en heren ik wil alle afgevaardigden die voor hebben gestemd, evenals diegenen die tegen gestemd hebben, erop wijzen dat deze stemming nog geen besluit is over de opneming van Turkije in de Europese Unie. Wellicht is dat maar goed ook. De uitslag van de stemming steunt de opening van de onderhandelingen met Turkije. Of Turkije al dan niet tot de Europese Unie zal toetreden, hangt af van het verloop en de resultaten van de onderhandelingen. Ik heb het gevoel dat niet alle afgevaardigden dit beseffen. Borghezio (IND/DEM ).    - Mijnheer de Voorzitter, ik ben tegen het besluit van het Europees Parlement om toetredingsonderhandelingen te openen met Turkije, omdat Turkije geen Europa is! Bovendien lopen wij het risico dat op een dag in deze instelling een vlag wappert - de Turkse vlag - die besmet is met het bloed van het Armeense volk. Die holocaust wordt niet door Turkije erkend. Wij hebben verraad gepleegd aan de geest van Lepanto, aan de duizend jaren oude traditie die zegt dat Europa vastzit aan zijn christelijke wortels en daaraan ook vast wil blijven zitten. De Turkse samenleving is nog steeds diep verbonden met de beginselen van het islamitisch fundamentalisme, en dit is een groot gevaar waar Europa rekening mee dient te houden. Daarom ben ik trots op het feit dat wij tegen de opening van de procedure voor toetreding van Turkije tot Europa hebben gestemd. Voor ons is het een schande dat een gedeelte van de Europese politiek, dat op zulk een onverantwoorde wijze steun heeft gegeven aan dit besluit, tegen de wil van de meerderheid van de burgers heeft gestemd. Wij vragen dat in alle landen van de Europese Unie een referendum wordt gehouden, opdat de stem van het volk kan worden gehoord. De volkeren van Europa zijn namelijk tegen de toetreding van Turkije. Claeys (NI ).    – Voorzitter, in van 8 december stelt de heer Erdogan, de Turkse eerste minister, dat als de EU geen christelijke club is een islamitisch land als Turkije moet kunnen toetreden. Het komt er dus op neer dat Europa zijn eigenheid, of in elk geval een groot deel ervan, moet opgeven, terwijl Turkije een islamitische club mag blijven. Enkele dagen later waarschuwt Erdogan in de Europese leiders ervoor dat het geweld van islamitische extremisten zou kunnen escaleren als Europa Turkije afwijst als kandidaat-lidstaat. Aangezien Erdogan zelf uit die strekking komt, mogen we dit beschouwen als een regelrechte bedreiging, als regelrechte chantage. We hebben als Europees Parlement niet eens meer het zelfrespect om in te gaan tegen dergelijke chantage. Hoe gaan we in de toekomst trouwens kandidaturen van bijvoorbeeld Marokko afwijzen, als we een niet-Europees land als Turkije wel in de Unie opnemen? De bevolking wordt belogen, Turkije zou zogezegd volgens de criteria van Kopenhagen worden beoordeeld, maar dat blijkt niet het geval te zijn. Het is geen probleem dat in Turkije op grootschalige wijze wordt gefolterd, dat Turkije een deel van het grondgebied van een bestaande lidstaat militair bezet houdt, en die staat zelfs weigert te erkennen. Ik kan alleen maar vaststellen dat wij als Europees Parlement te laf zijn geworden om onze eigen belangen als Europeanen nog te verdedigen. Posselt (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, laat ik met het positieve beginnen: we hebben onze harde opstelling inzake mensenrechten, waarmee we ons niet tegen de bevolking, maar tegen de regering richten, verscherpt door te eisen dat de Koerden vrijheidsrechten krijgen en dat de volkerenmoord op de Armeniërs wordt erkend en zijn plaats in de geschiedenis krijgt. Positief is ook dat we niet hebben gevraagd om toetreding van Turkije, maar slechts om het openen van de onderhandelingen over toetreding, ook al heb ik tegen gestemd. Wanneer we ons realiseren dat van degenen die voor toetredingsonderhandelingen zijn, velen uiteindelijk tegen toetreding zijn, dan kunnen we zeggen dat we op de goede weg zijn. Aanvankelijk vormden we een minderheid. Vandaag heeft de relatief sterkste fractie in dit Parlement, de Fractie van de Europese Volkspartij (Christen-democraten) en Europese democraten, zich bij deze lijn aangesloten. We hebben in het Parlement nu nog maar veertig collega’s nodig die de komende jaren duidelijk stelling nemen. Op het moment dat we een definitief besluit moeten nemen, zal er in het Parlement geen meerderheid meer zijn voor opneming van Turkije in de Europese Unie. Afgezien daarvan is het zaak dat de christen-democratische regeringsleiders overmorgen tijdens de Top in Brussel de opmars van de lemmingen een halt toeroepen, want die loopt altijd dodelijk af. Brepoels (PPE-DE ),    . Ons Europa is een open Europa, gestoeld op de Europese publieke cultuur, die voortvloeit uit onze gemeenschappelijke waarden en normen. Die "eenheid in verscheidenheid" is Europa's belangrijkste kenmerk en tegelijk grootste troef. De consequentie van een dergelijk politiek project is dat er grenzen aan zijn. De verdere uitbreiding van de Unie kan en mag de verdere verdieping niet in de weg staan. Een Turks lidmaatschap dreigt de Unie immers te doen verzanden tot een louter economisch samenwerkingsverband, dat niet meer in staat zal zijn om belangrijke supranationale bevoegdheden op een gecoördineerde manier uit te oefenen. Een Unie zonder slagkracht en ziel, verlamd door interne tegenstellingen. Dit is niet het verhaal waar velen hebben aan gewerkt en van gedroomd. Het is zeker zo dat Turkije de voorbije jaren een belangrijke weg heeft afgelegd. Deze hervormingen en een diepgaande economische samenwerking dienen absoluut te worden verder gezet. Een bijzonder partnerschap tussen de Unie en Turkije lijkt hiertoe de aangewezen weg, waarin naast een doorgedreven economische samenwerking ook voorwaarden kunnen worden bedongen op het vlak van de Koerden, vrouwenrechten en de mensenrechten in het algemeen. Vermits dit laatste niet in het rapport wordt voorzien, zal ik dan ook tegen het rapport en de resolutie stemmen Carlotti (PSE ),    . – Hoewel de Commissie een degelijk verslag heeft gemaakt, staat in haar aanbeveling van 6 oktober jongstleden niet langer de eis dat Turkije de Armeense genocide van 1915 moet erkennen. Welnu, die genocide heeft meer dan een miljoen levens geëist, oftewel bijna twee derde van de talrijkste minderheid van het land. Deze misdaad, die doelbewust is uitgevoerd en massale en systematische vernietiging tot gevolg had, vormt eerste van de twintigste-eeuwse genociden, maar tot op de dag van vandaag verzet de Turkse staat zich tegen elke verwijzing ernaar. Zwijgen is wel het slechtste wat we vandaag kunnen doen. En het zwijgen van de Commissie zou de indruk kunnen wekken dat zij niets met deze tragedie te maken heeft, en dat het louter een probleem tussen Turken en Armeniërs betreft. En dat stoort me. Niet om redenen van religieuze, historische of communautaire aard, maar omdat het een politieke kwestie betreft die raakt aan de democratie en de mensenrechten. Dit is een discussie die teruggaat tot de fundamenten van Europese Unie, die gelegd zijn na de Tweede Wereldoorlog toen Frankrijk en Duitsland de wil aan den dag legden om vrede te stichten in Europa. Dat betekende dat verantwoordelijkheid werd genomen voor de zwartste bladzijden uit de geschiedenis van het continent, ook al werd de volle omvang van de uitroeiing van de joden pas later volledig erkend. Daarom is de Armeense kwestie van doorslaggevend belang voor Europa, dat immers de ambitie heeft een antitotalitaire ruimte van vrijheid te zijn waar een modern, seculier burgerschap kan ontluiken. Castex (PSE ),    . – Ik heb mij onthouden van stemming over het periodiek verslag 2004 en de aanbeveling van de Europese Commissie over de vorderingen van Turkije op de weg naar toetreding, en wel om de volgende redenen: Ik ben van oordeel dat het onvermogen van de Europese Unie om een samenhangend politiek plan voor te stellen, goed te keuren en tot stand te brengen een belangrijke hindernis vormt voor de opneming van Turkije in de communautaire ruimte. Het lijkt me namelijk aanvechtbaar, zo niet onverantwoordelijk, om maar eindeloos te willen blijven uitbreiden terwijl de politieke dimensie en de sociale en fiscale harmonisering van de Europese Unie nog verre van verwezenlijkt zijn. Op dit moment kan de Europese Unie een land van de omvang van Turkije geen reëel politiek perspectief op integratie bieden. Wat de argumenten van geografische, geschiedkundige, godsdienstige of culturele aard betreft, zou ik erop willen wijzen dat die niet de grondslag vormen van ons standpunt. Mijn overtuiging is niet gebaseerd op het vermogen van Turkije om aan een bepaald aantal voorwaarden te voldoen, maar op het onvermogen van de Europese Unie om het kader te bieden dat noodzakelijk is voor een gemeenschappelijke toekomst. Ferber (PPE-DE ),    . – Namens de CSU-afgevaardigden in het Europees Parlement wil ik nogmaals onze positie ten aanzien van het mogelijk openen van de toetredingsonderhandelingen met Turkije verduidelijken. De stemming van vandaag heeft laten zien dat het model van het geprivilegieerde partnerschap door veel collega’s uit alle EU-lidstaten en uit alle fracties wordt gesteund. Daarmee wordt met name het verwijt van diegenen weerlegd die beweren dat de CDU en de CSU in deze kwestie alleen staan in Europa. Ik hoop dat de Europese Raad dit vrijdag bij zijn beraadslagingen ook zal meewegen. Wij blijven de mening toegedaan dat de succesvolle ontwikkeling van de Europese Unie door toelating van Turkije ernstig in gevaar komt. Wie Europa wil laten ontaarden in een vrijhandelszone, bereikt dat met de toelating van Turkije. Wie echter voor een sterk en slagvaardig Europa is, bereikt dat door bijzondere betrekkingen zoals een geprivilegieerd partnerschap. Van die verantwoordelijkheid dient de Europese Raad zich vrijdag bewust te zijn. Ferreira, Anne (PSE ),    . – Ik heb mij onthouden van stemming over het periodiek verslag 2004 en de aanbeveling van de Europese Commissie inzake de opening van de toetredingsonderhandelingen tussen Turkije en de Europese Unie, en wel om de volgende redenen: Ik ben van oordeel dat het onvermogen van de Europese Unie om een samenhangend politiek plan voor te stellen, goed te keuren en tot stand te brengen een belangrijke hindernis vormt voor de opneming van Turkije in de communautaire ruimte. Het lijkt me namelijk aanvechtbaar, zo niet onverantwoordelijk, om maar eindeloos te willen blijven uitbreiden terwijl de politieke dimensie en de sociale en fiscale harmonisering van de Europese Unie nog verre van verwezenlijkt zijn. Op dit moment kan de Europese Unie een land van de omvang van Turkije geen reëel politiek perspectief op integratie bieden. Wat de argumenten van geografische, geschiedkundige, godsdienstige of culturele aard betreft, zou ik erop willen wijzen dat die niet de grondslag vormen van ons standpunt. Mijn overtuiging is niet gebaseerd op het vermogen van Turkije om aan een bepaald aantal voorwaarden te voldoen, maar op het onvermogen van de Europese Unie om het kader te bieden dat noodzakelijk is voor een gemeenschappelijke toekomst. Ford (PSE ),    – Ik zal voor het starten van onderhandelingen met Turkije over lidmaatschap van de Europese Unie stemmen. Turkije voldoet nu nog niet aan de criteria voor lidmaatschap. De mensenrechtensituatie met betrekking tot de Koerdische en Assyrische minderheden is nog ver beneden peil. Ook met de vakbondsrechten is het slecht gesteld. Turkije is er totaal niet in geslaagd om de Armeense genocide eerlijk onder ogen te zien. Dit alles mag echter geen obstakel vormen om een proces op gang te brengen dat de Commissie en het Parlement in staat stelt om aan te dringen op verbeteringen. Een ‘ja’-stem vandaag betekent ondersteuning van de inspanningen van alle progressieve krachten in Turkije om de laatste overblijfselen van het autoritaire verleden van Turkije af te schudden. Als wij samen deze veranderingen tot stand kunnen brengen, dan zal ik de toetreding van Turkije tot de Unie steunen, want mijn Europa is gebaseerd op gedeelde waarden die niet zijn beperkt tot een afzonderlijk groep religieuze waarden en overtuigingen. Als wij daar niet in slagen zal ik ‘nee’ stemmen, zelfs als aan de economische voorwaarden is voldaan. Gomes (PSE ),    Ik heb ervoor gestemd de onderhandelingen met Turkije over toetreding tot de Europese Unie te openen, hetgeen echter niet impliceert dat ik mij uitspreek over het eindresultaat van dat proces, aangezien dat pas na vele jaren van onderhandelen duidelijk zal worden. Ik heb tegen een partnerschapsmodel gestemd omdat dat zou betekenen dat de EU haar beloften niet nakomt. Uit de getuigenissen van talloze Turkse mensenrechtenactivisten blijkt dat zich in Turkije gunstige ontwikkelingen hebben voorgedaan. Dat heeft mij ertoe bewogen voor te stemmen, ook al spreekt het vanzelf dat die ontwikkelingen ontoereikend zijn: er zijn nog steeds politieke gevangenen en in de gevangenissen wordt nog steeds gefolterd. Kortom, er is nog veel werk aan de winkel. Ik ben echter van oordeel dat een stopzetting van het proces dat tot de opening van onderhandelingen moet leiden in de huidige fase rampzalige gevolgen zou hebben voor de situatie van de mensenrechten in Turkije. Ik heb voor gestemd ondanks het feit dat er tot dusver nog niet ernstig is nagedacht over het antwoord op de vraag waarheen en tot waar Europa moet gaan. Ik kan mij namelijk niet vinden in de politiek-culturele grenzen van de "christelijke club Europa" en de profetieën over de "botsing tussen beschavingen". Ik heb voor gestemd op voorwaarde dat Turkije de Republiek Cyprus, een van de lidstaten van de EU, onverwijld erkent en zijn troepen zonder dralen uit het bezette deel van het eiland terugtrekt. Ik heb gestemd voor erkenning door Turkije van de genocide op het Armeense volk, aangezien dat de enige manier is om zich te verzoenen met zijn buurlanden en zijn eigen geschiedenis. Goudin, Lundgren en Wohlin (IND/DEM ),    Junilistan vindt de geografische ligging van Turkije of de islam geen beletsels voor een lidmaatschap van de EU. Wij verwelkomen het feit dat Turkije dichter naar de EU opschuift. We mogen echter niet onze ogen sluiten voor het feit dat zowel Turkije als de EU moeten veranderen voordat er sprake kan zijn van een volledig lidmaatschap. Turkije moet de Armeense genocide erkennen, de mensenrechten van minderheden volledig waarborgen en de economie zodanig ontwikkelen dat er geen spanningen ontstaan die een bedreiging kunnen vormen voor de interne markt. Ook de EU moet veranderen. Het gemeenschappelijk landbouwbeleid moet worden afgeschaft en het structuurbeleid moet worden herzien voordat een groot en arm land als Turkije kan worden toegelaten. Om de steun van de bevolking te verzekeren, dienen de toetredingsonderhandelingen alleen te worden geopend als er over deze kwestie is gedebatteerd tijdens de verkiezingscampagnes van de lidstaten tot 2008. Tot slot moet het vraagstuk betreffende de Europese Grondwet zijn opgelost voordat de EU een standpunt inneemt over de onderhandelingen voor een Turks lidmaatschap. Grossetête (PPE-DE ),    Ik heb tegen dit verslag gestemd. Onze medeburgers maken zich zorgen. Ze maken zich zorgen over de komende uitbreidingen en vooral over het uitblijven van antwoorden op de fundamentele vraag waar de grenzen van Europa liggen. Turkije erkent de Republiek Cyprus niet, een lidstaat van de Europese Unie, waarvan het al dertig jaar grondgebied bezet houdt. Turkije straft iedereen die naar de Armeense genocide verwijst. 97 procent van het grondgebied Turkije bevindt zich buiten Europa, en dus is Turkije niet voorbestemd om toe te treden tot de Europese Unie. Het opnemen van Turkije zou erop neerkomen dat direct al “nee” wordt gezegd tegen het politieke Europa, nog voordat dit het licht ziet. Het wekt de indruk van een Europa dat zich laat chanteren en onder druk laat zetten. Is dat een logische gedragslijn? De voorstanders van de Turkse toetreding verschuilen zich achter de criteria van Kopenhagen, onder het voorwendsel dat dit land daaraan zou kunnen voldoen. Maar dat is misleiding. Hoewel het voldoen daaraan zeker een onvermijdelijke randvoorwaarde is voor iedere nieuwe toetreding, is het zeker geen voldoende voorwaarde. Dat zou betekenen dat welk land dan ook ter wereld dat daaraan zou voldoen vervolgens ook deel zou kunnen uitmaken van de Europese Unie! Daarom hoop ik dat de Raad het Franse voorstel van een geprivilegieerd partnerschap aanvaardt. Hortefeux (PPE-DE ),    . – Ons Parlement heeft zich vandaag eindelijk uitgesproken over de toetreding van Turkije tot de Europese Unie. De Europeanen hebben met spanning op deze stemming gewacht. Zij hebben moeite de opstelling van hun regeringen ten aanzien van dit onderwerp te begrijpen. Ik heb tegen dit ontwerpverslag van de heer Eurlings gestemd, omdat het eindigt met de conclusie dat “de Europese Raad […] zonder onnodige vertraging de onderhandelingen met Turkije van start [dient] te laten gaan” en dat “de onderhandelingen het Turkse lidmaatschap van de EU tot doel hebben”. Het Europees project is een duidelijk omschreven project waarmee we als aan elkaar grenzende en op elkaar gelijkende landen proberen door bepaalde competenties te delen een nieuw politiek geheel te vormen. Turkije zou slecht in dat geheel passen, en wel om de volgende redenen: Allereerst maakt het geografisch beschouwd geen deel uit van het continent Europa. Meer dan 90 procent van het Turkse grondgebied is in Azië gelegen en 90 procent van de grenzen zijn grenzen met Aziatische landen. Voorts heeft het historisch beschouwd geen enkele van onze waarden gedeeld, die maken dat het huidige Europa gegrondvest is op gemeenschappelijke tradities die door ons allen worden hooggehouden. Tot slot – en dat is een argument van gewicht daar het rechtstreeks betrekking heeft op onze institutionele structuur – als Turkije zou toetreden tot de Europese Unie, zou het grootste bevolking van alle lidstaten hebben, en daardoor … Howitt (PSE ),    – De Sociaal-democratische Fractie in het Europees Parlement is het roerend eens met het duidelijke advies in deze resolutie dat EU-leiders zonder uitstel dienen over te gaan tot de opening van toetredingsonderhandelingen met Turkije. Wij zijn ons bewust van de gevoeligheden met betrekking tot kwesties als de betrekkingen van Turkije met Armenië, maar die zaken zullen bij het onderhandelingsproces worden betrokken. Het verslag impliceert op geen enkele wijze dat de oplossing van deze kwesties een voorwaarde is voor het starten van de besprekingen. Wij zijn ook tegen iedere permanente voorzorgsmaatregel waardoor het vrij verkeer van werknemers wordt aangetast. Turkije dient gelijk, eerlijk en netjes te worden behandeld tijdens de onderhandelingen. Isler Béguin (Verts/ALE ),    . – Als voorzitter van de EP-delegatie voor de landen van de Zuidelijke Kaukasus verheugt het mij dat het verslag-Eurlings over de opening van toetredingsonderhandelingen met Turkije met een grote meerderheid is aangenomen, en wil ik benadrukken hoe buitengewoon belangrijk het is voor de volken van Europa en voor de stabiliteit van een heel continent om de deuren van de Europese Unie voor dit land te openen. Ik betreur het dat de Europese Unie niet van meet af aan de opheffing de blokkade en de openstelling van de grenzen met buurland Armenië tot onderdeel van de debatten over de mogelijke toetreding van Turkije heeft gemaakt en dat Turkije geen gebruik gemaakt heeft van deze historische gelegenheid om zijn goede wil te tonen door de grens met Armenië te openen. Ik sta daarentegen afwijzend tegenover de puur instrumentele wijze waarop met name de rechtse politieke partijen uit Frankrijk het vraagstuk van de Armeense genocide en de grenzen gebruiken om deze openstelling voor Turkije te weigeren. Het is onfatsoenlijk om aan de vooravond van het raadsbesluit over het aanknopen van onderhandelingen met dit argument te schermen, terwijl dat enkel en alleen bedoeld is om de werkelijke redenen voor het afwijzen van de toetreding van Turkije te maskeren. Lang (NI ),    . – De Europese volkeren geven, in navolging van de Fransen, de Duitsers, de Grieken en de Oostenrijkers, in steeds groter getale te kennen dat ze ertegen zijn dat Turkije, een Aziatisch land dat tot de moslimwereld behoort, tot Europa toetreedt. De bestuurders van het Brusselse Europa, en met name ook de heer Chirac, weten dat. Daarom houden ze vol dat het aanknopen van toetredingsonderhandelingen niet automatisch leidt tot de toetreding van Turkije. Die bewering, die wordt herhaald in het verslag van de heer Eurlings, is onwaar: sinds de eerste uitbreiding van 1972 is elke onderhandeling uitgelopen op toetreding van de kandidaat-lidstaat. Met Turkije zal het net zo gaan. Te meer daar zijn moslimfundamentalistische leiders ons hebben gewaarschuwd dat ze geen enkele concessie zullen doen. Als de Europese Raad op 17 december, tegen de publieke opinie in, besluit om toetredingsonderhandelingen aan te gaan met de Turkse regering, zal het referendum over de Europese Grondwet de laatste gelegenheid zijn voor Frankrijk om te voorkomen dat het opgaat in een unie die slechts in naam Europees is en waarin Turkije, als land met de grootste bevolking, een predominante rol zal spelen. Lienemann (PSE ),    . – Ik ben geen voorstander van een nieuwe uitbreiding zolang de Unie haar politieke integratie nog niet heeft verdiept en nog geen sterk, sociaal Europa tot stand heeft gebracht. Met elke uitbreiding raakt de mogelijkheid van een federaal Europa verder uit zicht. De toetreding van Turkije zal leiden tot een verder verwateren van het Europees project. Het is niet wenselijk dat het wordt opgenomen in het huidige kader van de EU. De vraag die voor iedereen zal rijzen, houdt geen verband met religie noch met geografie: de Europese Unie dient een politiek project te zijn. Met dit project is het momenteel problematisch gesteld, want het glijdt af naar een steeds minder gereguleerde vrijhandelszone. De opbouw van Europa moet worden herzien, met een federale kern, vervolgens een Unie met 27 landen en een zone van versterkte samenwerking met buurlanden als Turkije, maar ook met andere landen als de landen van de Maghreb met wie wij nauw verbonden zijn. Door in te stemmen met het aanknopen van onderhandelingen raken we verder af van dit vooruitzicht en vervolgen we de weg van de permanente uitbreiding. Er worden legitieme eisen gesteld aan Turkije. Maar het spreekt vanzelf dat als dit land deze weet te vervullen het onmogelijk zal zijn het de toetreding te weigeren. Voorafgaand aan elke eventuele toetredingsonderhandeling moet het toekomstkader voor Europa worden vastgesteld. We moeten de uitbreiding afwijzen en met Turkije een andere samenwerking aangaan. Lulling (PPE-DE ),    . – Ik heb in dit Parlement van meet af aan behoord tot de vrienden van Turkije. Men kan mij dus niet verwijten dat ik Turkije niet gunstig gezind ben. Omdat de zaken echter zijn zoals ze zijn, stel ook ik de vraag of echt aan alle voorwaarden, met name aan die met betrekking tot de mensenrechten, is voldaan. Ik geef graag toe dat er sinds het perspectief op toetreding in Turkije meer hervormingen hebben plaatsgevonden - bijvoorbeeld op het gebied van vrouwenrechten - dan in tientallen jaren daarvoor. Die hervormingen zijn echter grotendeels alleen op papier doorgevoerd, de realiteit blijft achter. Pas geleden stuitte ik nog op informatie waarin werd beweerd dat in Turkije Koerdische vrouwen worden gesteriliseerd. Toen we in 1963 een associatieovereenkomst met Turkije sloten met een perspectief op lidmaatschap, vormden we geen Europese Unie, maar alleen een Europese Economische Gemeenschap. Omdat we sinds 1996 een douane-unie met Turkije hebben, zitten we al dicht tegen een economische gemeenschap aan. Eventueel nog bestaande handelsbelemmeringen kunnen snel worden opgeheven. Mede vanuit dit gezichtspunt en omdat Turkije zonder meer hecht verankerd moet blijven in de Europese structuren, lijkt de optie van een op maat gesneden speciale status een weg die voor Turkije sneller begaanbaar en gepaster is dan de discriminerende vorm van lidmaatschap die de Commissie voorstelt, afgezien van het feit dat er gerede twijfel bestaat… Matsis (PPE-DE ),    Ik heb voor het verslag van collega Camiel Eurlings over de vorderingen van Turkije op de weg naar toetreding tot de Europese Unie gestemd, omdat dit het resultaat is van een compromis tussen de fracties van het Europees Parlement. Ik voel mij echter allesbehalve gebonden door de zin in paragraaf 38 omtrent het gebruik van het plan-Annan als basis voor de pogingen een oplossing te vinden voor de kwestie-Cyprus. Dit plan is namelijk door 76 procent van de Grieks-Cyprioten en 67 procent van alle Cyprioten verworpen. Zoals terecht in paragraaf 38 staat kan er enkel een oplossing worden gevonden als men zich baseert op de aan de Europese Unie ten grondslag liggende beginselen. Ik heb ook voorbehouden ten aanzien van de precieze inhoud van paragraaf 39, die mijns inziens onverenigbaar is met het verslag van mevrouw Rothe dat ongeveer een maand geleden is aangenomen door het Europees Parlement (zie verslag-Rothe, amendement 2 op overweging 4 bis (nieuw) (4 bis) bladzijde 6/15). Meijer (GUE/NGL ),    . -Sinds de revolutie van Atatürk in 1923 is Turkije een typisch Europees land, maar wel op een ouderwetse autoritaire manier die we tegenwoordig in Europa niet meer willen. De macht van het leger is groot, er zijn politieke gevangenen, partijen en kranten zijn vaak verboden en een kiesdrempel van 10% houdt zelfs de meeste legale partijen buiten het parlement. Koerden, Armeniërs en Assyriërs krijgen de keuze tussen vertrekken of aanpassen aan de taal, de cultuur en de godsdienst van de Turkse meerderheid. Turkije moet sterk veranderen om welkom te kunnen zijn, niet alleen in wetsteksten maar ook in de dagelijkse praktijk. Na ruim 40 jaar wachten wordt nu voorgesteld om binnenkort onderhandelingen te openen over een volwaardig EU-lidmaatschap. Dat is ook een wens van de miljoenen Europeanen van Turkse herkomst. Niet voor maar pas tijdens de onderhandelingen zal worden vastgesteld of Turkije lid mag worden. Het risico is dat de Turkse regering kan vinden dat haar land na drie of vijf jaar onderhandelen het EU-lidmaatschap heeft verdiend, terwijl de problemen van democratie, mensenrechten en etnische minderheden dan nog steeds niet zijn opgelost. Dit kan leiden tot conflicten en uiteindelijk tot een breuk. De Kopenhagen-criteria mogen niet vervangen worden door Ankara-criteria. Morgan (PSE ),    – Hoewel ik grote bedenkingen heb, heb ik ervoor gestemd dat Turkije verder gaat op de weg naar toetreding. Ik wil graag benadrukken dat mijn reden om voortgang van het toetredingsproces te stemmen is gelegen in het feit dat Turkije een islamitisch land is dat kan dienen als een belangrijke brug tussen Europa en het Midden-Oosten in het bijzonder. Het baart mij echter zorgen dat er nog steeds een groot aantal mensenrechtenschendingen plaatsvindt in Turkije. Ik ben ook bang dat een land met zo’n enorm aantal mensen dat in armoede leeft niet in staat zal zijn om de standaarden te bereiken die in het zijn verworven. Ik ben ook bang dat de nadruk tot nu toe meer heeft gelegen op de markttoegang tot Turkije dan op de noodzaak dat Turkije zich aanpast aan de sociale en milieustandaarden in de EU. Ik ben niet geïnteresseerd in uitbreiding van de Unie om simpelweg een grotere markt te creëren. Er dient evenveel nadruk te worden gelegd op sociale aspecten en milieuzaken. Muscardini (UEN ),    De delegatie van Alleanza Nazionale heeft voor het verslag-Eurlings over het openen van de procedure voor toetreding van Turkije gestemd. Deze procedure zal jaren in beslag nemen en de opening daarvan luidt onmiskenbaar een politieke ommezwaai van de Turkse regering in ten aanzien van niet alleen het communautair acquis en de criteria van Kopenhagen, maar vooral ook de oplossing van de Armeense en de Koerdische kwestie. Alleanza Nazionale is van mening dat het besluit van de Raad van 17 december op niet mis te verstane wijze duidelijk moet maken dat opening van onderhandelingen met Turkije betekent dat de Turkse regering de staat Cyprus, als volledig lid van de Europese Unie, moet erkennen en dat bijgevolg de kwestie-Cyprus moet worden opgelost en de 35 000 Turkse soldaten die Cyprus, en dus een stuk grondgebied van de Europese Unie, bezet houden, moeten worden teruggetrokken. Alleanza Nazionale zal erop toezien dat de in het verslag genoemde garanties en clausules worden geëerbiedigd. Zonder die eerbiediging zal de weg van Turkije naar toetreding nooit met succes kunnen worden afgelegd. Musumeci (UEN ),    De eventuele toetreding van Turkije tot de Europese Unie brengt veel voordelen en enkele risico’s met zich mee. De voordelen zijn eerder van politieke dan van economische aard, aangezien Turkije niet alleen lid is van de NAVO maar ook met de EU een verdrag inzake een douane-unie heeft gesloten waardoor vrij verkeer van goederen al mogelijk is. Toetreding van Turkije betekent niet alleen dat een droom wordt waargemaakt, de droom van miljoenen burgers die volledig deel willen gaan uitmaken van de seculiere, westerse wereld, maar ook dat het zwaartepunt in de politieke en economische invloedssfeer zal worden verplaatst naar het Middellandse-Zeebekken en een nieuw evenwicht tot stand zal worden gebracht. Europa zal dan beschouwd worden als een wereldmacht, als een macht die niet opgesloten zit in zijn geopolitieke grenzen. De in overweging te nemen risico’s houden daarentegen ten eerste in dat de kans op een Europa met een eigen, gemeenschappelijk buitenlands beleid afneemt, en dat het mogelijk niet mee zal vallen om twee verschillende religieuze en culturele identiteiten te laten samenleven. Kan het zich al een democratische staat noemen waarin de etnische minderheden worden geëerbiedigd? Ten tweede zouden de financiële middelen die via de Europese fondsen beschikbaar worden gesteld aan de regio’s die nu als “achtergebleven” gebieden worden beschouwd, zoals Sicilië, een negatieve weerslag hiervan kunnen ondervinden, althans op korte termijn. Tot slot zou Turkije zich moeten terugtrekken uit het militair bezette gedeelte van Cyprus. Het spreekt eveneens vanzelf dat het zich bereid moet verklaren om af te rekenen met zijn verleden door de fouten te erkennen die het de afgelopen honderd jaar gemaakt heeft ... Patrie (PSE ),    . – Bij de eindstemming over het verslag-Eurlings heb ik mij van stemming onthouden. Ten eerste zou het verstandig zijn geen enkele nieuwe uitbreiding te overwegen totdat we hebben besloten waar de grenzen van Europa liggen. Door deze tot in het oneindige te verschuiven, lopen we het risico Europa tot niet meer dan een uitgestrekte vrijhandelszone te maken. Een dergelijke verloochening is voor overtuigde federalisten vloeken in de kerk. Ten tweede leert de ervaring dat als de onderhandelingen eenmaal zijn geopend, dit te allen tijde uitloopt op toetreding zodra de kandidaat-lidstaat aan de gestelde eisen voldoet, en dan met name aan de criteria van Kopenhagen. Maar hoewel de hoop gerechtvaardigd is dat Turkije zal blijven voortbouwen op de vooruitgang die het al geboekt heeft, in het bijzonder op het gebied van democratie en mensenrechten, is er tot op heden geen enkele garantie dat Europa erop voorbereid is zich de middelen, met name ook de budgettaire middelen, te verschaffen om op een voor iedereen bevredigende manier een dergelijke uitbreiding door te voeren. Ik heb mij dus van stemming onthouden om een waarschuwingssignaal af te geven aan de Europese Top van 17 december: geen nieuwe uitbreiding zonder verdere integratie! Laten we ophouden de volkeren van Europa voor voldongen feiten te stellen door hen te sommeren besluiten te ratificeren die de staatshoofden en regeringsleiders vele jaren eerder buiten hen om genomen hebben. Ribeiro e Castro (PPE-DE ),    In dit verslag worden de vorderingen van Turkije geëvalueerd met het oog op het proces dat eventueel kan uitmonden in de toetreding van het land tot de Europese Unie. In die zin is de tekst een voortzetting van het verslag van de heer Oostlander, dat op 1 april jongstleden is aangenomen. Zoals ik ook toen al schreef, ben ik van oordeel dat de Raad Turkije wellicht overhaast als toetredingskandidaat heeft erkend. Mijns inziens heeft de Commissie onlangs dezelfde fout begaan door te verklaren dat het land aan de criteria van Kopenhagen voldoet terwijl zich nog steeds situaties voordoen die regelrecht indruisen tegen deze vereisten, getuige de lijst die in de ontwerpresolutie is opgenomen. Samen met de rapporteur wil ik duidelijk onderstrepen dat het om een open proces met een vooralsnog onbekend resultaat gaat, ook al wijst het in de richting van toetreding. Onafhankelijk van de uitkomst van het proces onderschrijf ik tevens de wens dat Turkije de aan de gang zijnde hervormingen voortzet en consolideert, aangezien deze ontwikkeling mijn absolute goedkeuring wegdraagt. Zaak is immers dat Turkije zich ontpopt tot een volwaardige democratie die haar verantwoordelijkheid neemt en de mensenrechten eerbiedigt. Ries (ALDE ),    . – Ik heb voor opening van toetredingsonderhandelingen met Turkije gestemd, en bovenal om de volgende reden: ik wil een betere wereld voor morgen, op basis van stabiliteit en veiligheid. Niemand kan in de toekomst kijken, maar één ding weet ik wel: het delen van deze ruimte van vrede en democratie waarop onze Unie is gegrondvest is een unieke kans die we niet mogen laten voorbijgaan. Ja, we moeten voet bij stuk houden als het om de historische waarheid gaat, en om die reden blijf ik, zoals ik dat tot nu toe steeds gedaan heb, van de Turkse autoriteiten eisen dat zij hun rol in de Armeense genocide erkennen. Eén waarheid en één geschiedenis: we zijn het diezelfde geschiedenis verplicht ons ook te herinneren dat Turkije al vijftig jaar een vitale rol speelt als trouwe bondgenoot aan de poorten van Europa. Voet bij stuk houden betekent dat we een sterke boodschap moeten afgeven: wil het huwelijk doorgang kunnen vinden, dan zullen er nog aanzienlijke vorderingen gemaakt moeten worden op het gebied van de eerbiediging van de rechten van minderheden en de gelijkheid tussen de seksen. Ik ben blij dat het Europees Parlement mijn amendement op paragraaf 26 heeft gesteund inzake ten aanzien van misdaden die zijn ingegeven door eergevoelens. Afrondend wil ik erop aandringen dat de bevolkingen gekend worden in de uiteindelijke beslissing: referendum of raadplegingen ... Szymański (UEN ),    . Aan een eventuele toetreding van Turkije zijn veel voordelen verbonden, met name de uitbreiding van de interne markt en de versterking van de transatlantische banden. Deze beide doelstellingen kunnen echter ook worden bereikt zonder dat Turkije tot de Europese Unie toetreedt. De Europese Economische Ruimte is een uitstekend voorbeeld van een platform voor goede economische samenwerking met de Europese Unie. Het kan ook nuttig zijn om aan Turkije een hervorming van het veiligheidsbeleid voor te stellen, want op het vlak van de veiligheid is het land een van de belangrijkste partners van Europa. Een dergelijk geprivilegieerd partnerschap met Turkije zou ons in staat stellen om een crisis te voorkomen op het gebied van het landbouwbeleid en het cohesiebeleid. Als wij conflicten met een migratie-achtergrond willen voorkomen, moeten wij vermijden dat een islamitisch land in de nabije toekomst de grootste lidstaat wordt van de Europese Unie. Volgens schattingen zal Turkije in 2020 rond de 90 miljoen inwoners tellen. De ontwikkeling van onze betrekkingen met Turkije zou bovendien meer in verhouding moeten zijn met onze openheid tegenover Oekraïne. Dit zijn de redenen waarom wij niet voor het verslag- Eurlings kunnen stemmen. Wij vinden dit verslag ondoordacht, aangezien erin gepleit blijft worden voor toetreding van Turkije tot de EU, ondanks zwaarwegende tegenargumenten. De discussie over de kansen van Turkije om tot de Europese Unie toe te treden, zullen bovendien het ressentiment in Turkije aanwakkeren. Thyssen (PPE-DE ),    . Ik heb het verslag-Eurlings gesteund en wil de rapporteur feliciteren met zijn uitstekende werk. Ik zeg het maar publiekelijk, daar we dit door de spijtige geheime stemming niet op een andere manier duidelijk hebben kunnen maken. Mijn ja-stem betekent zeker niet dat ik sta te springen van ongeduld om de onderhandelingen opgestart te zien. Mijn partij vindt terecht dat het eigenlijk nog te vroeg is, en ik deel die mening. Tegelijkertijd willen wij echter ook een realistisch standpunt hanteren, de trein is immers al in 1999 en 2002 op het spoor gezet. Bovendien verwachten wij dat op de Europese Raad groen licht voor de onderhandelingen zal worden gegeven. Voor ons komt het er in de stemming op aan dat de Unie geloofwaardig blijft en dat we een duidelijk signaal geven over de voorwaarden waaronder deze onderhandelingen, die zijn, moeten plaatsvinden. De voorwaarden in het verslag zijn streng, maar rechtvaardig. We steunen deze volledig, en daarom heb ik voor gestemd. Queiró (PPE-DE ),    Ik heb voor dit verslag gestemd omdat ik van oordeel ben dat de initiatieven met het oog op de aanneming van een besluit van de Raad betreffende de aanpak van voertuigcriminaliteit met grensoverschrijdende implicaties een doeltreffend antwoord bieden op de problemen waarmee wij op het gebied van de misdaadbestrijding geconfronteerd worden. Ofschoon het verlenen van directe toegang tot het SIS op het eerste gezicht in strijd lijkt te zijn met de regel dat “de gegevens in geen geval voor administratieve doeleinden mogen worden gebruikt”, wordt in dit concrete geval voldaan aan de noodzakelijke voorwaarden om directe toegang mogelijk te maken. Ribeiro e Castro (PPE-DE ),    Roof en diefstal van voertuigen vormen een belangrijk onderdeel van de criminaliteit met grensoverschrijdende implicaties op Europees niveau. Dit probleem verdient dan ook bijzondere aandacht. Er dient tevens rekening te worden gehouden met het feit dat dit concrete misdrijf meestal deel uitmaakt van bredere criminele activiteiten die allerlei soorten misdaden bestrijken en zich uitstrekken over een groot grondgebied. Daarom spreekt het vanzelf dat het verkeer en het registratieproces van voertuigen die afkomstig zijn uit andere lidstaten of derde landen nauwlettend moeten worden gevolgd. De rapporteur merkt terecht op dat het Nederlandse voorstel slechts één nieuw element bevat, namelijk de nationale contactpunten. Ik denk dat het nuttig is de doeltreffendheid van deze contactpunten te controleren en op gezette tijden de gebezigde praktijken en methoden te herzien. De rapporteur stelt voor om de Commissie over deze kwestie een witboek te laten opstellen. Dat zal ongetwijfeld onze visie op dit probleem verruimen. Figueiredo (GUE/NGL ),    Wij kunnen ons vinden in de amendementen die zijn opgenomen in de aanbeveling voor de tweede lezing betreffende het voorstel van april jongstleden. De aangebrachte wijzigingen komen immers grotendeels overeen met onze voorstellen. Ik noem er hier enkele: absolute prioriteit van de volksgezondheid en bescherming van kwetsbare groepen zoals kinderen en foetussen; vaststelling van maximumresidugehalten voor de betrokken producten, met inachtneming van de verschillende klimaatomstandigheden en de beste beschikbare landbouwpraktijken; voorlichting van het publiek over de risico’s voor de gezondheid; evaluatie van de risico’s voor de consumenten; publicatie op internet van de resultaten van de nationale acties voor controle van residuen; uitbreiding van het toepassingsgebied van het voorstel naar ingevoerde producten; gelegenheid tot deelname aan de vaststelling van de maximumresidugehalten voor maatschappelijke organisaties. Desalniettemin dient er op dit vlak nog een lange weg te worden afgelegd, met name op het gebied van het gemeenschappelijk landbouwbeleid. Het is van wezenlijk belang dat bij de ontwikkeling van dat beleid rekening wordt gehouden met de bestaande culturele diversiteit. In dit verband moet dringend actie worden ondernomen ten behoeve van de kleine en middelgrote landbouwbedrijven, aangezien de - weliswaar goed bedoelde - huidige maatregelen ten koste gaan van boeren met een laag inkomen, die hiervan ernstige nadelen ondervinden. De vaststelling van maximumgehalten aan bestrijdingsmiddelenresiduen in levensmiddelen... Martin, David (PSE ),    – Ik verwelkom dit verslag en de doelstellingen die erin zijn vervat. Nu er regels zijn opgesteld voor maximale residuniveaus van pesticiden in levensmiddelen en diervoeders van plantaardige en dierlijke oorsprong, is goede tenuitvoerlegging en goede reglementering de belangrijkste prioriteit. Consumenten hebben recht op bescherming en met een nauwgezette tenuitvoerlegging kunnen hun rechten worden beschermd. Queiró (PPE-DE ),    Ik heb ten aanzien van dit verslag een overwegend positief standpunt ingenomen omdat ik van oordeel ben dat de communautaire wetgeving ter zake herzien en gerationaliseerd moet worden, teneinde de handel binnen de interne markt en met derde landen te bevorderen. Vanuit Portugees perspectief heeft de voorgestelde wijziging geen nadelige gevolgen. Ribeiro e Castro (PPE-DE ),    Dit voorstel tot herziening van de communautaire wetgeving inzake bestrijdingsmiddelen heeft tot doel de vier richtlijnen die thans van kracht zijn te vervangen door één enkele verordening. De tekst bevat ook een reeks inhoudelijke doelstellingen. Zo moet met name de definitie van de rol van de Europese Autoriteit voor voedselveiligheid (EFSA) garanties bieden voor de totstandkoming van een homogeen beschermingsniveau voor alle consumenten van de Gemeenschap en dient de handel in levensmiddelen binnen de Europese Unie bevorderd te worden. Mijns inziens staan wij in de tweede lezing al een heel eind verder dan in de eerste lezing. De Raad heeft immers niet alleen een groot aantal amendementen van het Europees Parlement overgenomen, maar bovendien heeft hij ook op eigen initiatief zelf amendementen geformuleerd die een aanzienlijke verbetering inhouden van het oorspronkelijke voorstel van de Commissie. Toch kunnen sommige punten nog verduidelijkt worden, bijvoorbeeld het onderscheid tussen residuen - in de context van de maximumresidugehalten (MRL’s) - en bestrijdingsmiddelen. Anderzijds ben ik het met de rapporteur eens dat situaties waarin MRL's worden overschreden niet ongestraft mogen blijven en dat subgroepen die wellicht grotere hoeveelheden van een bepaald soort product consumeren voldoende beschermd moeten worden. Posselt (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik juich het toe dat we tegenover Rusland klare taal hebben gesproken. Het is evenals Turkije gedeeltelijk een Europees land, dat nooit tot de EU zal toetreden maar wel een uiterst belangrijke partner is. Juist omdat het een belangrijke partner is, moeten we erop blijven hameren dat de democratie en de rechtsstaat in Rusland niet systematisch worden afgebroken en dat er een einde komt aan de volkerenmoord op het Tsjetsjeense volk als onderdeel van een koloniale oorlog. Daarom wil ik de heer Poetin vanaf deze plaats heel duidelijk toeroepen: wij beschouwen Rusland als een belangrijke partner, maar zijn uitspraken tegen Oekraïne, tegen het vrijheidsstreven daar, tegen de bevrijding van Midden- en Oost-Europa is een aanval op het vrije Europa. Wij vestigen onze hoop op samenwerking, niet op voortzetting van deze ontoelaatbare ramkoers. Queiró (PPE-DE ),    Ik heb voor deze gezamenlijke ontwerpresolutie gestemd omdat ik van oordeel ben dat de betrekkingen tussen de Europese Unie en Rusland - een belangrijke internationale speler en de voornaamste buur van vele van de landen die onder ons nabuurschapsbeleid vallen - van wezenlijk belang zijn voor de toekomst van onze gemeenschappelijke ruimte op het Europees continent en voor de wereld in het algemeen, met name met het oog op bepaalde, wereldwijde problemen. Anderzijds wil ik niet nalaten te onderstrepen dat ook de bezorgdheid over de inmenging van Rusland in landen die vroeger tot de Russische invloedssfeer behoorden in de tekst op zijn plaats is, hoe voorzichtig die ook geformuleerd is. Ribeiro e Castro (PPE-DE ),    Het staat buiten kijf dat de betrekkingen van de Europese Unie met de Russische Federatie vanuit strategisch oogpunt bijzonder belangrijk zijn. Daarom moeten de initiatieven die momenteel in de maak zijn om die betrekkingen te bevorderen en te institutionaliseren van harte worden toegejuicht. De gemeenschappelijke grenzen en belangen nodigen ertoe uit een brede verstandhouding te creëren, te meer daar beide partijen belangstelling tonen voor de instandhouding van een permanente dialoog over met name de gebieden die deel zullen uitmaken van de vier gemeenschappelijke ruimten: economie; vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid; samenwerking op het gebied van de externe veiligheid; onderzoek en onderwijs. Ik ben mij echter bewust van de verontrustende ontwikkeling van de situatie van de mensenrechten en de burgerlijke vrijheden in Rusland. Met name de politieke processen en procedures en de Tsjetsjeense kwestie zijn een reden tot bezorgdheid. Hetzelfde geldt voor het rampzalige optreden van Moskou in zowel Oekraïne als eerder ook in Georgië en Wit-Rusland. Dat heeft de politieke processen in die landen beslist geen goed gedaan. Ik neem nota van de wens van Rusland om de zestigste verjaardag van de Tweede Wereldoorlog te herdenken. Ofschoon ik begrip kan opbrengen voor het Russische standpunt, acht ik het onaanvaardbaar dat de totstandkoming van de democratie en de vrijheid op één lijn wordt gesteld met de totalitaire, misdadige onderwerping van alle volkeren ten oosten van het IJzeren Gordijn. Coelho (PPE-DE ),    De twee mededelingen van de Commissie over het gemeenschappelijk asielbeleid zijn uitermate welkom. Met name het streven naar een hoge norm voor de uitvoering van de huidige richtlijnen in de EU, met de mogelijkheid van herziening, en de inspanningen om de situatie van de overgrote meerderheid van de vluchtelingen te verbeteren in de regio waar zij verblijven, lijken mij een goede zaak. Ik erken de verdienste van deze Commissievoorstellen, die ten doel hebben de evaluatieprocedure te verbeteren door een uniforme procedure in te voeren, waarmee het proces voor zowel de aanvrager als de administratie eenvoudiger zal worden. Ook de doelstelling om de opleiding, de evaluatie in het land zelf, de aanverwante informatie en de gerechtelijke procedures te verbeteren, moet worden toegejuicht. Hetzelfde geldt voor de voorgestelde aanvullende maatregelen, aangezien die mogelijkheden bieden voor een gereguleerde, legale binnenkomst op het grondgebied van de EU en derhalve de mensenhandel kunnen helpen beperken. Ook de intentie om samen met de gastlanden beschermingsregelingen van goede kwaliteit op te zetten moet positief beoordeeld worden. Desalniettemin presenteert mevrouw Lambert in haar verslag een reeks voorstellen die ik niet kan onderschrijven. Daarom heb ik tegen het verslag gestemd. Een van de voornaamste redenen waarom ik de tekst verworpen heb, is de beoogde uitbreiding van het toepassingsgebied van de richtlijn betreffende minimumnormen voor de procedures de Brún (GUE/NGL ),    – Ik heb Jean Denise Lamberts verslag over de asielprocedure en bescherming in de regio’s van herkomst (2004/2121(INI)) gesteund, ik heb me er positief over uitgelaten en heb ook voorgestemd. Het leeuwendeel van het verslag was positief en is in lijn met het beleid van mijn eigen partij. Ik heb echter grote bedenkingen bij punt 19 waar staat ‘Is van mening dat een actief gemeenschappelijk buitenlands en veiligheidsbeleid van de EU dat zich allereerst richt op conflictpreventie en de oplossing van langetermijnconflicten essentieel is…’ Sinn Féin is van mening dat de EU via haar lidstaten een grotere rol dient te spelen bij conflictpreventie en -oplossing en bij het bevorderen van de dialoog en onderhandelingen als een alternatief voor militaire interventie. Wij zijn echter huiverig voor stappen binnen de EU in de richting van de ontwikkeling van een gemeenschappelijk buitenlands en veiligheidsbeleid, aangezien daarmee de nationale soevereiniteit kan worden ondermijnd. Het meest geëigende middel om zulke zaken aan te pakken is via de samenwerking van de lidstaten onder auspiciën van de Verenigde Naties. De EU zou binnen deze context een meer proactieve rol moeten spelen bij het oplossen en voorkomen van conflicten. Figueiredo (GUE/NGL ),    Ofschoon wij niet akkoord gaan met alle aspecten van dit initiatiefverslag van het Europees Parlement en sommige punten zoals de onderliggende supranationale benadering en het geloof in een gemeenschappelijk buitenlands en veiligheidsbeleid zelfs ronduit bekritiseren, kunnen wij waardering opbrengen voor de positieve elementen van het verslag. Wij vinden dat deze resolutie, als onderdeel van de beleidsacties die thans op Europees niveau worden ontwikkeld, zich kenmerkt door een veel te lauwe kritiek op de negatieve gevolgen van het huidige Europese asielbeleid. Van een duidelijke veroordeling is geen sprake. Desalniettemin wordt onderstreept dat het asielbeleid een bedreiging vormt voor "de humanitaire traditie van Europa" en er wordt kritiek geuit op "outsourcing" van asielaanvraagprocedures, die erin bestaat personen die de vluchtelingenstatus aanvragen naar een derde land te sturen, en de trage behandeling van de asielprocedures. De resolutie bevat een reeks elementen die wij positief beoordelen, bijvoorbeeld de strikte naleving van de internationale normen, met inbegrip van het verbod tot uitzetting of terugleiding (de aanvrager van de vluchtelingenstatus krijgt toegang tot het land waar de aanvraag is ingediend), de weigering om kampen of andere verzamelcentra te financieren waar de individuele vrijheid van de asielzoekers aan banden wordt gelegd en het voorstel - dat door mijn fractie is ingediend - om het terugkeer- en terugnamebeleid af te schaffen, aangezien dat alleen maar bedoeld is om immigranten terug te sturen naar hun land van herkomst. Daarom heb ik voor het verslag gestemd. Goudin, Lundgren en Wohlin (IND/DEM ),    Het verslag over de asielprocedure en bescherming in de regio's van herkomst maakt deel uit van de vaststelling van de eerste fase van een gemeenschappelijk Europees asielstelsel, waarbij het doel is een uniforme procedure toe te passen voor internationale bescherming in alle lidstaten. Junilistan wenst echter geen bijdrage te leveren aan een Fort Europa. Een lidstaat van de EU moet een genereus vluchtelingenbeleid kunnen voeren als hij dat wil. Wij kunnen dan ook geen steun geven aan dit verslag. Lang (NI ),    . – Dit verslag vormt een nieuwe stap in de richting van een uniforme asielprocedure. Vreemd genoeg geldt deze niet alleen voor de politieke vluchtelingen, die nochtans de enigen zouden moeten zijn met gegronde redenen om asiel aan vragen uit hoofde van het Verdrag van Genève, maar ook voor al diegenen die “subsidiaire bescherming” zouden kunnen krijgen, oftewel degenen die niet naar huis kunnen vanwege de algemene situatie in hun land van herkomst. De toekomstige procedure voor het Europees asielrecht zal dus gelden voor iedereen die migratieplannen heeft. Het is waar dat het in het Europa zonder grenzen van Brussel de politieke traditie is om immigratie systematisch aan te moedigen. In punt 25 van het onderhavige verslag wordt overigens gesteld dat wij dienen te streven naar “een gemeenschappelijke asielprocedure binnen de EU, op basis van hoge niveaus van hulpverlening”. Aan de andere kant staat in dit verslag dat gewijd is aan de rechten van migranten geen enkel woord over illegale migranten. Bovendien is het terugkeerbeleid nauw omschreven: de afwijzing moet naar behoren worden gemotiveerd in een “rechtsgeldig document” dat is opgesteld in de eigen taal van de aanvrager. Daarnaast wordt de mogelijkheid om opvangcentra op te zetten in transitlanden terzijde geschoven. Marques (PPE-DE ),    Ik feliciteer mevrouw Lambert met haar belangrijke en nuttige verslag over de asielprocedure en bescherming in de regio's van herkomst, waarin ik mij ten volle kan vinden. Ik onderschrijf met name de beoogde ontwikkeling van maatregelen om enerzijds de georganiseerde toegang tot de EU van personen die internationale bescherming nodig hebben beter te reguleren en anderzijds de beschermingscapaciteiten van de regio’s van herkomst te versterken, als aanvulling op het huidige gemeenschappelijke asielbeleid. Doel is om politieke asielzoekers en vluchtelingen al vroeg te beschermen. Het risico bestaat immers dat de langdurige asielprocedures hen er - met name in crisissituaties - toe aanzetten hun toevlucht te zoeken tot illegale reismethoden waardoor hun persoonlijke veiligheid in gevaar kan komen. Uit statistische gegevens blijkt dat in 2003 ongeveer 70 procent van alle vluchtelingen in de wereld in hun regio van herkomst verbleven. Daarom is het van wezenlijk belang dat de bescherming in deze regio’s wordt verbeterd, hetgeen uiteraard geen afbreuk mag doen aan de verantwoordelijkheid van de Unie om de beschermingsnormen van de internationale overeenkomsten na te leven. Martin, David (PSE ),    – Ik verwelkom dit verslag aangezien het de noodzaak benadrukt van een deugdelijke asielprocedure overeenkomstig de Geneefse Conventies naast andere bestaande internationale juridische instrumenten. Ik ben het eens met de rapporteur dat snelheid en administratieve efficiency van belang zijn bij de evaluatie van een systeem, maar dat dit niet de enige criteria mogen zijn wanneer de toekomst van mensen op het spel staat. Het is lovenswaardig dat het verslag erkent dat de intentie om samen met de gastlanden beschermingsregelingen van goede kwaliteit op te zetten moet worden toegejuicht, maar dat dit geenszins mag leiden tot een versterkte controle aan de grenzen met als doel mensen tegen te houden of om ons te onttrekken aan onze eigen verantwoordelijkheden op het gebied van bescherming. McDonald (GUE/NGL ),    – Ik heb Jean Denise Lamberts verslag over de asielprocedure en bescherming in de regio’s van herkomst (2004/2121(INI)) gesteund, ik heb me er positief over uitgelaten en heb ook voorgestemd. Het leeuwendeel van het verslag was positief en is in lijn met het beleid van mijn eigen partij. Ik heb echter grote bedenkingen bij punt 19 waar staat ‘Is van mening dat een actief gemeenschappelijk buitenlands en veiligheidsbeleid van de EU dat zich allereerst richt op conflictpreventie en de oplossing van langetermijnconflicten essentieel is…’ Sinn Féin is van mening dat de EU via haar lidstaten een grotere rol dient te spelen bij conflictpreventie en -oplossing en bij het bevorderen van de dialoog en onderhandelingen als een alternatief voor militaire interventie. Wij zijn echter huiverig voor stappen binnen de EU in de richting van de ontwikkeling van een gemeenschappelijk buitenlands en veiligheidsbeleid, aangezien daarmee de nationale soevereiniteit kan worden ondermijnd. Het meest geëigende middel om zulke zaken aan te pakken is via de samenwerking van de lidstaten onder auspiciën van de Verenigde Naties. De EU zou binnen deze context een meer proactieve rol moeten spelen bij het oplossen en voorkomen van conflicten. Queiró (PPE-DE ),    Mijn standpunt ten aanzien van dit verslag is gebaseerd op de volgende factoren. Enerzijds kan ik instemmen met een reeks fundamentele kwesties, waaronder het voorstel om universele regels vast te stellen voor de uitvoering van de bestaande richtlijnen en het streven naar een verbetering van de beschermingsvoorwaarden in de landen van herkomst, aangezien het overgrote merendeel van de vluchtelingen daar verblijft. Anderzijds bevat de tekst een essentieel punt waarmee ik niet akkoord kan gaan, namelijk het voorstel om de asielprocedures ook toe te passen op andere gevallen van subsidiaire bescherming. Gezien de uitslag van de stemming over een reeks amendementen die voor mij van fundamenteel belang waren, heb ik in de eindstemming tegengestemd. Ribeiro e Castro (PPE-DE ),    Bij de benadering van het asielvraagstuk worden twee extreme visies gehanteerd waarvan in de praktijk is gebleken dat zij niet bijdragen aan de oplossing van het probleem. Zowel de voorstelling van het Fort Europa als die van het Toevluchtsoord Europa missen elke band met de realiteit. Het gaat in beide gevallen om een karikatuur, om de vervorming van een complexe realiteit die nauw verbonden is met individuele rechten en verwachtingen, en met de noodzaak om de collectieve veiligheid en de openbare orde te waarborgen. In het kader van de consolidatie van de ruimte van vrijheid, veiligheid en rechtvaardigheid lijkt het mij dan ook bijzonder gepast om deze kwestie aan te kaarten en de landen van herkomst en doorgang bij het probleem te betrekken. Ofschoon ik begrip kan opbrengen voor de grootmoedigheid die de rapporteur in haar verslag aan den dag legt, weerhoudt dat aspect mij ervan een positieve stem uit te brengen. Het feit dat de toekenning van de vluchtelingenstatus niet langer beperkt blijft tot individuele gevallen, maar wordt uitgebreid naar gevallen van subsidiaire bescherming werpt twijfels op over de adequaatheid en de proportionaliteit van het voorstel. Toussas (GUE/NGL ),    De EU wil de slachtoffers van de interventies die zij samen met de VS in een aantal landen pleegt, op elke mogelijke manier verwijderen. Kennelijk had men nog niet genoeg aan de antivluchtelingenwetgeving, aan de onmenselijke, nooit eerder bereikte percentages verworpen asielaanvragen, en aan de middeleeuwse levensomstandigheden in de opvangcentra voor immigranten. Nu wil men ook nog degenen die om asiel en internationale bescherming vragen, buiten de EU houden. Zij zijn alleen welkom als zij gehoorzaam en georganiseerd zijn en als zij noodzakelijk zijn op het altaar van de “mededinging” van de Europese monopolies. De voorgestelde “hervestigingsregeling in communautair verband” is een dekmantel en wordt ingevoerd om de publieke opinie de instelling van concentratiekampen voor immigranten buiten de EU te doen aanvaarden. Met de “procedures voor beschermde toegang” wordt “geen toegang” beoogd, aangezien de asielaanvraag wordt ingevuld in een land buiten de EU. In het kader van de “verdeling van de verantwoordelijkheden” tussen de EU en de derde landen, komt de last voor het vasthouden van de immigranten totdat het besluit tot uitzetting officieel is ontvangen, voor rekening van deze laatste. De tekst staat bol van oproepen tot eerbiediging van de mensenrechten, oproepen die echter vergezeld gaan van voorstellen en beleidsmaatregelen die deze rechten schenden. Er wordt instemming betuigd met dwingende heropnameclausules in de overeenkomsten met derde landen, maar er wordt met geen woord gerept over de noodzaak de oorzaken van de vluchtelingengolven aan te pakken. Er wordt instemming betuigd met een GVDB van de EU dat zich meer richt op “conflictpreventie”, dat wil zeggen nog meer olie op het door het imperialisme aangestoken vuur gooit. Goudin, Lundgren en Wohlin (IND/DEM ),    In dit verslag staan voorstellen en bewoordingen waaruit een liberale houding blijkt tegenover drugs. Wij stemmen daarom tegen het voorstel. Wij zijn ertegen dat drugs worden betiteld als ‘soft’ of ‘hard’. Wij zijn het er niet mee eens dat drugs die als ‘soft’ worden omschreven, niet als verslavend worden beschouwd. De ‘alternatieve beleidsmaatregelen’ komen neer op een liberaler drugsbeleid, waarin de nadruk ligt op schadebeperking in plaats van preventie. Wij zijn tegen een communautair drugsbeleid. Door dergelijk beleid zouden landen met een restrictief drugsbeleid, zoals Zweden, worden gedwongen een soepeler en liberaler drugsbeleid toe te passen. Het is aan de nationale parlementen in de EU om te beslissen over hun nationale drugsbeleid. Le Pen, Marine (NI ),    . – Overal in Europa neemt het drugsgebruik toe. Ieder jaar overlijden in de Europese Unie zo’n 7 000 mensen aan de gevolgen van een overdosis, en drie maal zoveel als indirect gevolg van drugsgebruik (zelfmoord, geweldpleging, aids, verkeersongevallen, enzovoorts). Brussel lijkt deze plaag te willen bestrijden. Uitstekend, alleen de voorstellen in de strijd tegen verdovende middelen zijn er niet op gericht om te voorkomen dat jongeren drugs gebruiken, noch om drugsverslaafden in staat te stellen van hun verslaving af te komen, maar om drugsverslaving hygiënischer te maken. Zo worden er voorstellen gedaan voor recoverkamers, voor gebruikersruimten waar onder toezicht heroïne kan worden gebruikt, voor naaldenomruilprogramma's, enzovoorts. Een dergelijk beleid is voor ons onaanvaardbaar. Natuurlijk is preventie van essentieel belang in de strijd tegen drugs, maar repressie ook. Laten we de straffen voor drugsdealers verhogen en laten we zorgen dat gebruikers onder medisch toezicht kunnen worden geplaatst. Tot slot: laten we geen onderscheid maken tussen softdrugs en harddrugs, want alle drugs zijn schadelijk. Overigens heeft dit simpele onderscheid geleid tot een aanzienlijke verhoging van het cannabisgebruik. Er zij op gewezen dat wetenschappelijke verbanden zijn gelegd tussen het gebruik van die drugs en de geestelijke gezondheidstoestand: schizofrenie komt 30 tot 50 procent vaker voor onder cannabisgebruikers. Maaten (ALDE ),    . Ik ben van mening dat onderhandelingen met Turkije moeten beginnen, zo snel als Turkije voldoet aan de politieke Kopenhagen criteria bijvoorbeeld waar het gaat om bescherming van mensenrechten en vrouwenrechten, bestrijding van corruptie, bestraffen van martelingen en tegengaan van kinderarbeid. Turkije heeft op deze terreinen indrukwekkende vorderingen gemaakt, maar blijkens rapporten van niet-gouvernementele organisaties is het er nog niet. De onderhandelingen worden begonnen met een oog op lidmaatschap - pas indien men tot de conclusie zou komen dat lidmaatschap niet haalbaar zou zijn komen andere vormen van samenwerking in beeld. Martin, David (PSE ),    – ) Dit is eenlovenswaardige poging om de aandacht te vestigen op het groeiende drugsprobleem binnen de EU en via een wetenschappelijke en praktische benadering naar oplossingen te zoeken. Stappen tegen de drugshandel betekenen een bedreiging voor een van de belangrijkste inkomstenbronnen van de georganiseerde misdaad en terroristische organisaties. Volgens het rapport van Europol inzake georganiseerde misdaad blijven drugsproductie en drugshandel de hoofdactiviteit van misdaadorganisaties in de EU. Geen enkele andere branche van de georganiseerde misdaad is zo lucratief. Ik verwelkom de visie dat er een communautair project voor alternatieve vormen van hechtenis gelanceerd moet worden om te voorkomen dat de repressie van drugs uitsluitend geschiedt via opsluiting in een gevangenis. De strategie inzake drugsbestrijding moet worden beschouwd als een wijze van sociaal optreden waarbij aandacht wordt besteed aan de oorzaken van het sociale onbehagen ter voorkoming van drugsgebruik door de strategie van repressie die uitsluitend is gericht op het bestraffen van de gebruikers, te wijzigen. Moraes (PSE ),    – ) De afgevaardigden van de Britse Labour Party in het Europees Parlement (EPLP) hebben voor het verslag-Catania betreffende de Europese strategie inzake drugsbestrijding gestemd omdat wij vinden dat het een veelomvattende benadering biedt om de schade die bepaalde drugs aanrichten bij personen aan te pakken, alsmede de spiraal van misdaad, geweld en dealen die wordt veroorzaakt door de handel in bepaalde stoffen te doorbreken. Het gaat in op schadebeperking, verslaving en misdaad. De EPLP heeft gestemd tegen beide delen van amendement 2 betreffende de gecontroleerde distributie van bepaalde stoffen omdat wij vinden dat dit amendement geen verbetering is van het verslag. Bovendien is het niet in overeenstemming met het drugsbeleid van de regering van het Verenigd Koninkrijk, waar de EPLP volledig achter staat. Queiró (PPE-DE ),    De Raad heeft in juni 2004 besloten een nieuwe Europese strategie inzake drugsbestrijding te ontwikkelen die tijdens de komende bijeenkomst van de Europese Raad zal worden goedgekeurd. Dit verslag druist regelrecht in tegen de basisideeën van die strategie. De rapporteur is van oordeel dat de tot dusver gehanteerde strategie niet het gewenste effect sorteert en op sommige punten zelfs in strijd is met de grondrechten van de burgers. Daarom pleit hij voor een koerswijziging en stelt hij voor bepaalde drugs uit de criminele sfeer te halen. Hij voegt daar nog aan toe dat het subsidiariteitsbeginsel – en gezien de logica van het verslag is dat begrijpelijk – op dit gebied niet echt belangrijk is. Ik vind dat een strategie inzake drugsbestrijding er totaal anders moet uitzien. Daarom heb ik tegen het verslag gestemd. Ribeiro e Castro (PPE-DE ),    Het feit dat dit verslag in de bevoegde commissie met moeite is goedgekeurd, bewijst dat de rapporteur is afgeweken van de Europese strategie inzake drugsbestrijding. Mijns inziens leidt de voorgestelde aanpak niet tot een oplossing, maar tot een verergering van het probleem. Het is overigens niet de eerste keer dat in dit Parlement een poging wordt ondernomen om de liberalisering van het gebruik door te zetten en als oplossing aan te dragen. Dat gaat overigens gepaard met enerzijds een verabsolutering van de gedachte dat liberalisering de schade kan beperken en anderzijds een defaitistisch discours ten aanzien van de drugshandel. Deze praktijk heeft al een lange, opmerkelijke geschiedenis achter de rug. Kenmerkend voor al deze voorstellen is de intentie om de voorgestelde aanpak op te leggen aan de lidstaten, in weerwil van het subsidiariteitsbeginsel. Dat beginsel moet in elk geval van toepassing blijven, ook al moeten de maatregelen voor drugsbestrijding gecoördineerd worden. De beoogde laksheid en straffeloosheid zijn bekende manieren om de overheidsinstanties van hun verantwoordelijkheid te ontslaan. Zij zijn een onbetrouwbare bondgenoot voor al degenen die hun wil en beslissingsvermogen zien wegkwijnen onder invloed van de drugs. Met een dergelijke aanpak wordt een totaal verkeerd signaal afgegeven aan de jongere generaties. Ironisch genoeg beroept de rapporteur zich op een reeks grondrechten en onderstreept hij dat de strategie inzake drugsbestrijding geen "ideologische grondslag" mag hebben om zijn eigen uitgesproken ideologische houding, die overigens geheel en al in strijd is met de elementaire grondrechten, te rechtvaardigen. Roure (PSE ),    . – De Raad zal op 16 en 17 december besluiten over de nieuwe strategie inzake drugsbestrijding (2005-2012) van de Europese Unie. Zonder transparantie of democratische controle is binnen de Raad al een politieke overeenkomst bereikt. De Raad heeft zich namelijk zeer terughoudend opgesteld ten aanzien van onze herhaalde verzoeken om ons op de hoogte te stellen van de voortgang van de onderhandelingen, ook al behandelden wij in de Commissie burgerlijke vrijheden, justitie en binnenlandse zaken ditzelfde onderwerp. Ik heb mij vandaag voor het verslag van de heer Catania uitgesproken, want het Europees Parlement moet de Raad laten zien welke visie het voor de komende jaren heeft op de nieuwe strategie inzake drugsbestrijding. Zo stellen wij vast dat de Europese strategie tot nu toe nog maar weinig resultaten heeft opgeleverd. Tegelijkertijd is het drugsgebruik in Europa toegenomen. Wij verlangen dus een versterking van de coördinatie en de Europese samenwerking, opdat Europa een toegevoegde waarde kan bieden aan de strijd tegen de gesel van de drugs, zonder daarbij het subsidiariteitsbeginsel uit het oog te verliezen. Wij moeten eindelijk prioriteit geven aan de bescherming en de gezondheid van drugsgebruikers. Zo moeten we de preventie, de zorg en het gezondheidsbeleid versterken, om menselijke tragedies te vermijden en de uitsluiting terug te dringen. Toussas (GUE/NGL ),    In de aanbeveling van het Europees Parlement wordt geen rekening gehouden met het recente jaarverslag van het Europees Waarnemingscentrum voor drugs en drugsverslaving, waarin de vloer wordt aangeveegd met het zogenaamde Nederlandse experiment en de redenering dat cannabis ongevaarlijk zou zijn. Met een beroep op een niet-bestaand realisme wordt in de aanbeveling de aard van het probleem verdraaid: een sociaal probleem wordt veranderd in een medisch probleem, hetgeen leidt tot onderwerping en defaitisme. De rapporteur probeert via de achterdeur het Nederlands experiment te veralgemenen. Hij neemt gevaarlijke meningen over en schaart zich achter de opsplitsing in harde en zachte drugs. Hij gebruikt het woord “consumenten” in plaats van slachtoffers/gebruikers, en stelt voor om officiële centra in te stellen waar een dosis verkregen kan worden. Alle gedane voorstellen staan in het teken van deze gevaarlijke aanpak: de belangrijkste zorg - preventie - wordt ondermijnd, de inspanningen worden toegespitst op de opvang van de gevolgen van de aangerichte schade (vervangingsprogramma’s) en de oplossingen worden gezocht in de mechanismen en middelen van de EU. De band tussen drugshandel en financiering van het zogenaamde terrorisme is koren op de molen van de imperialistische propaganda en een alibi tegenover de bevolking. Wij doen absoluut niet mee aan een gedoogbeleid voor drugs. De oorzaken van drugsverslaving kunnen niet worden opgesplitst in “harde” en “zachte”. Er moeten maatregelen worden genomen voor preventie, therapie en reïntegratie van drugsgebruikers. Er is eveneens een beweging nodig die strijd tegen de sociale oorzaken en tegen het tot drugsgebruik leidend, barbaars beleid van het kapitalisme. De Voorzitter.    Hiermee zijn de stemverklaringen beëindigd. De Voorzitter.    De vergadering is onderbroken. Kristovskis (UEN ).    Mevrouw de Voorzitter, ik wil overeenkomstig artikel 145 het woord voeren over een persoonlijk feit. Aangezien een lid van het Europees Parlement op grove wijze is beledigd, heb ik de Voorzitter van het Europees Parlement verzocht onderzoek te verrichten naar informatie die doelbewust in mijn land, Letland, is verspreid over mijn activiteiten hier bij het Europees Parlement. Een medewerker van het secretariaat van de Fractie De Groenen heeft deze onjuiste informatie verspreid. Hij heeft in publicaties in de massamedia gesteld dat mijn activiteiten onder de leden van het Europees Parlement zulke verontwaardiging hebben teweeggebracht dat zij uit protest tegen mij en mijn persoonlijke meningen de vergaderzaal hebben verlaten. Deze persoon deed mijn beschrijving van mijn activiteiten bij het Europees Parlement af als leugens. Mevrouw de Voorzitter, niets van deze informatie is waar. Ik verzoek het Voorzitterschap van het Europees Parlement dan ook dit incident te onderzoeken en ervoor te zorgen dat het beeld over mijn werkzaamheden in het Europees Parlement weer overeenstemt met de waarheid. Het is de taak en de plicht van ieder lid van het Europees Parlement om werk te verrichten in het algemeen belang van de Europese democratie, de waarheid en de ontwikkeling. Elke werknemer heeft dezelfde plichten ongeacht zijn of haar politieke opvattingen. Het verspreiden van leugens of het toestaan dat leugens zich verspreiden druist niet alleen in tegen het legaliteitsbeginsel, de mensenrechten en het recht, maar stelt ook het Europees Parlement en zijn leden in een kwaad daglicht. Dit kan niet getolereerd worden. Ik vraag om een onderzoek naar deze incidenten. De Voorzitter.    Dank u, mijnheer Kristovskis, voor deze verklaring betreffende een persoonlijk feit. De diensten van het Parlement zullen de zaak die u aan de orde hebt gesteld bekijken en nagaan of het instellen van een onderzoek de aangewezen weg is. De Voorzitter.    Aan de orde is het verslag (A6-0065/2004) van de heer Van Orden over de door Bulgarije geboekte vooruitgang op de weg naar toetreding (COM(2004)0657 - C6-0150/2004 - 2004/2183(INI)). Van Orden (PPE-DE ),    – ) Mevrouw de Voorzitter, het is nu bijna negen jaar geleden dat Bulgarije formeel verzocht om lidmaatschap van de Europese Unie. Sinds die tijd heeft het land enorme politieke en economische veranderingen ondergaan; eerder dit jaar is het land lid geworden van de NAVO en het ligt nu goed op koers om op 1 januari 2007 lid te worden van de Europese Unie. Ik zie hier geen belangrijke obstakels voor en ik vertrouw erop dat de Europese Raad tijdens haar ontmoeting eind deze week deze visie niet alleen zal delen maar ook al een datum in het begin van het nieuwe jaar zal vaststellen voor de ondertekening van de toetredingsovereenkomst. Bulgarije moet op zijn eigen merites worden beoordeeld en de vooruitgang zou niet per definitie moeten worden gekoppeld aan de vooruitgang in andere kandidaat-landen. Daarom is er misschien ook wel een afzonderlijke toetredingsovereenkomst nodig voor Bulgarije. Laten wij eens kijken naar enkele veranderingen die hebben plaatsgevonden in Bulgarije. Aan de ene kant moeten wij erkennen dat de toetredingscriteria en deadlines die zijn vastgesteld door de Europese Commissie een externe katalysator zijn geweest voor veranderingen. Aan de andere kant hebben binnenlandse krachten grote veranderingen teweeggebracht in het politieke en maatschappelijke landschap in Bulgarije, nu het land na de ineenstorting van het communisme in 1990 zijn oude mantel heeft afgeworpen. Deze veranderingen vinden niet alleen plaats omdat de Europese Unie daarop aandringt, maar ook omdat ze goed zijn voor Bulgarije en omdat de Bulgaren deze zelf willen. Bulgarije is nu een volledig functionerende markteconomie en is sinds 2002 ook als zodanig erkend. De macro-economische stabiliteit is blijvend, met inbegrip van voldoende prijsstabiliteit, duurzame overheidsfinanciën en buitenlandse investeringen. Om slechts een paar belangrijke economische indicatoren te noemen: Het bnp van Bulgarije is in het eerste kwartaal van 2004 met 6 procent gegroeid, in vergelijking met 4,3 procent in 2003. Dit is een van de hoogste groeipercentages onder kandidaat-lidstaten en nieuwe EU-lidstaten. De werkloosheid is consequent gedaald sinds 2002. Met twaalf procent is de werkloosheid nog steeds hoog, maar er zit een dalende lijn in. De directe buitenlandse investeringen bereikten dit jaar een recordniveau. Er is ook grote vooruitgang geboekt op het gebied van privatiseringen: 80 procent van de economie is nu in de handen van de particuliere sector. Ik ben een groot voorstander van de voortdurende hervorming van het Bulgaarse overheidsapparaat en de wijziging van de ambtenarenwet. Ook is er vooruitgang geboekt in het juridische systeem: er is sprake van positieve ontwikkelingen met betrekking tot de werving en benoeming van rechters. Er dient echter nog meer te worden gedaan, met name met betrekking tot de procedures tijdens de voorlopige hechtenis en de positie van de openbare aanklager. Het gaat echter niet allemaal van een leien dakje. Er zijn nog steeds een aantal punten van zorg die ik al sinds 1999 heb benadrukt. De georganiseerde misdaad en corruptie vormen een struikelblok voor hervormingen in Bulgarije, met domino-effecten in alle sectoren van de economie en maatschappij. Ik heb met name de aandacht gevestigd op de noodzaak om meer menselijke en financiële middelen in te zetten voor de verbetering van het welzijn van kinderen en de kinderbescherming. Ik heb gepleit voor een goedgefinancierde, afzonderlijke overheidsinstantie, met genoeg macht om hervormingen door te voeren in het kinderwelzijnsbeleid. Dezelfde strategie moet worden gevolgd bij de integratie van de Roma-gemeenschap in de Bulgaarse maatschappij. Bulgarije moet zich, met behulp van de Europese Commissie, nog vastberadener inspannen om de integratie van Roma in de samenleving te versnellen, met name via onderwijs- en werkgelegenheidskansen, verbetering van de leefomstandigheden en toegang tot gezondheidszorg en geboortebeperking. Er zit ook een andere kant aan dit probleem; namelijk dat de Roma zichzelf moeten aanpassen. Dit punt mag in sommige kringen dan impopulair zijn, het is wel de enige manier om werkelijke veranderingen teweeg te brengen voor de Roma. In de afgelopen vier jaar is meer dan 160 miljoen euro aan EU-gelden uitgetrokken voor Roma-kwesties. De verandering moet echter zowel van binnenuit als van de overheid komen. De uitbreiding van de Europese Unie naar het oosten en zuidoosten markeert een belangrijke verandering in Europa. Wij hebben eindelijk een punt gezet achter de vijandelijkheden en de verdeeldheid uit de Koude Oorlog. Er wordt geschiedenis geschreven terwijl wij spreken – in Oekraïne bijvoorbeeld - en deze ochtend heeft dit Parlement groen licht gegeven voor het starten van toetredingsonderhandelingen met Turkije. Er vinden grote veranderingen plaats op ons continent. Wij bevinden ons in een overgangsperiode en moeten er allemaal hard aan werken om ervoor te zorgen dat de stroom van veranderingen in de juiste richting blijft lopen. Binnen Europa betekent dit herijking van de aard en de doelstellingen van de Europese Unie. Dat betekent dat de EU minder doet, maar wel beter. Ik wil collega’s uit alle geledingen van dit Parlement graag bedanken voor hun steun en hulp bij mijn werk als rapporteur. Begin volgend jaar komt er mogelijk een uitvoeriger verslag over de toetreding van Bulgarije. Mijn verslag is ditmaal doelbewust beknopt. Tijdens de behandeling door de commissie zijn er een aantal amendementen aan toegevoegd, maar ik kan mij niet vinden in de amendementen die nu zijn voorgesteld. Tot slot wil ik graag van de gelegenheid gebruik maken om uw aandacht te vestigen op de penibele situatie van de Bulgaarse verpleegsters die gevangenzitten in Libië en daar ter dood zijn veroordeeld. Ik roep alle leden op om Schriftelijke Verklaring nummer 61, waarin wordt opgeroepen tot hun snelle vrijlating, te ondertekenen. Bulgarije weet welke uitdagingen er liggen. Ik vertrouw erop dat de Europese Raad op 17 december de onderhandelingen met Bulgarije formeel zal afronden en een datum zal vaststellen voor de ondertekening van de toetredingsovereenkomst in het voorjaar van 2005. Dat zal een belangrijke mijlpaal zijn, maar de hervormingen en veranderingen moeten doorgaan, zowel in Bulgarije als in de EU zelf. Nicolaï,    Mevrouw de Voorzitter, tot mijn grote genoegen kan ik u mededelen dat de Raad Algemene Zaken op 13 december 2004 de onderhandelingen met Bulgarije formeel heeft afgerond. Wij gaan nu de laatste, buitengewoon belangrijke fase in die moet leiden tot EU-lidmaatschap. De twee nog resterende jaren zullen moeten worden gebruikt voor een grondige voorbereiding op de toetreding. De EU feliciteert Bulgarije met dit positieve resultaat, dat veel kracht en inspanning heeft gekost. Het betekent een nieuwe stap op weg naar een werkelijk herenigd Europa, op basis van de wederzijds aanvaarde beginselen van democratie en rechtsstaat. De onderhandelingen met Bulgarije zijn op technisch niveau afgerond in juni 2004. Dat geeft aan welke vorderingen de Bulgaarse overheid de laatste jaren heeft gemaakt, waardoor alle betrokken partijen gesterkt zijn in het vertrouwen dat het land in januari 2007 in staat zal zijn om alle verplichtingen van het lidmaatschap op zich te nemen. Zoals ook de Commissie buitenlandse zaken echter duidelijk stelt in haar ontwerpresolutie van dit Parlement over de voortgang van Bulgarije op weg naar toetreding, moeten wij nauwlettend toezien op de punten waarop het land nog een inhaalslag moet maken. De in het hoofdstuk over justitie en binnenlandse zaken gemaakte afspraken vergen mogelijk een wijziging van de Europese Grondwet, en dat is een langdurige, lastige kwestie. Andere belangrijke gebieden zijn, zoals de Commissie buitenlandse zaken stelt, de kwaliteit van het grensbeheer, de bestrijding van corruptie en de preventie van machtsmisbruik door overheidsinstanties tegen personen die Bulgarije binnenkomen of er op doorreis zijn. Het nieuwe strafwetboek moet nog worden goedgekeurd. Op een aantal terreinen moet de administratieve capaciteit worden verbeterd, bijvoorbeeld bij de organen die betrokken zijn bij de aanwending van pretoetredingsfondsen. Zowel in Bulgarije als in Roemenië zal de verbetering van de levensstandaard hoog op de agenda moeten komen. De economische groei die beide landen in de laatste jaren hebben doorgemaakt, heeft weliswaar een positieve uitwerking gehad op de koopkracht, maar op basisniveau, vooral onder ouderen, is het effect beperkt gebleven. Er zijn nu nog minstens twee jaar te gaan tot de toetreding. Op 17 december zal een historische stap worden gezet, want op die dag worden de onderhandelingen over de vijfde uitbreiding afgesloten. De monitoring van het laatste traject van de vijfde uitbreiding loopt door tot 2007, het jaar waarin deze twee langverwachte nieuwe leden klaar zouden moeten zijn voor toetreding, zodat wij hen dan kunnen verwelkomen in de gemeenschap van Europese lidstaten. Mevrouw Kuneva zei in oktober al dat zij het monitoringverslag op een grote muur in Sofia zou willen publiceren om het proces gaande te houden. Ik denk dat Bulgarije flinke vorderingen heeft gemaakt, en dat geeft vertrouwen voor de talrijke taken die er nog liggen. De Raad hoopt op een spoedige afronding van het toetredingsverdrag, zodat het na voorlegging aan het Europees Parlement in het voorjaar van 2005 kan worden ondertekend. Rehn,    Mevrouw de Voorzitter, er is een lange weg afgelegd sinds Bulgarije in 1995 het lidmaatschap van de EU heeft aangevraagd en de onderhandelingen in 2000 zijn begonnen. Gisteren heeft de EU tijdens de toetredingsconferentie de besprekingen met Bulgarije afgesloten, met het oog op toetreding op 1 januari 2007, terwijl de ondertekening van het toetredingsverdrag binnenkort zal plaatsvinden, in het voorjaar van volgend jaar. Ik wil het Europees Parlement dankzeggen voor de evenwichtige steun die het steeds heeft gegeven aan de ambitie van Bulgarije om toe te treden tot de Europese Unie. Tevens wil ik de rapporteur, de heer Van Orden, complimenteren met zijn degelijke, objectieve verslag. In de achterliggende jaren heeft Bulgarije op alle terreinen gestage vooruitgang geboekt met de voorbereiding op toetreding en de beantwoording aan de criteria van Kopenhagen. In dit verband zijn belangrijke, noodzakelijke besluiten genomen. Zo zijn met het oog op definitieve ontmanteling van de kerncentrale Kozloduy data overeengekomen voor de sluiting van vier reactoren, hetgeen aangeeft dat Bulgarije vastbesloten is om de verplichtingen na te komen. De Europese Unie biedt het land aanzienlijke hulp ter ondersteuning van die inspanningen. In algemene zin heeft Bulgarije de stabiliteit van zijn instellingen geconsolideerd en versterkt. Als het land op dezelfde weg doorgaat met de hervormingen, zou het in staat moeten zijn het hoofd te bieden aan de concurrentiedruk en marktwerking binnen de Europese Unie. Sommige terreinen zullen we echter nauwlettend moeten volgen. Daarom zullen we de monitoring van de gemaakte afspraken en meer in het algemeen de doorlopende voorbereidingen intensiveren, teneinde er zeker van te zijn dat ook na afsluiting van de onderhandelingen voortgang wordt gemaakt en dat Bulgarije in 2007 inderdaad klaar is voor toetreding. In dit verband zijn nog aanzienlijke inspanningen nodig voor de hervorming van de rechterlijke macht, de bestrijding van de georganiseerde misdaad en de bestrijding van corruptie. Bulgarije heeft wel al vorderingen gemaakt met de geleidelijke opbouw van de administratieve capaciteit, maar ook op dit punt moet op diverse terreinen nog het een en ander worden gedaan. Met ingang van november 2005 zal de Commissie jaarlijks een uitgebreid monitoringverslag uitbrengen voor de Raad en het Parlement volgens dezelfde methodologie als destijds voor de landen die in mei 2004 toetraden tot de Europese Unie. In die verslagen zal met name worden ingegaan op de overheid, de rechterlijke macht en de bestrijding van corruptie, evenals de vorderingen die zijn gemaakt met de economische hervormingen. Verder is het belangrijk rekening te houden met een langere periode tussen afronding van de besprekingen en de datum van toetreding dan bij eerdere toetredingsgolven. Er is een specifieke beschermingsmaatregel overeengekomen die de Commissie in staat stelt de Raad aan te bevelen om, op ieder moment, met eenparigheid van stemmen te beslissen de datum van toetreding een jaar uit te stellen tot januari 2008 ingeval er duidelijke bewijzen zijn dat Bulgarije nog onvoldoende voorbereid is. Ten slotte kan ik mij vinden in de conclusies van het verslag van uw rapporteur, de heer Van Orden. Die komen in grote lijnen overeen met het periodiek verslag 2004. De Commissie zal het Europees Parlement blijven informeren over de vorderingen van Bulgarije op weg naar de toetreding. Bulgarije bevindt zich op het juiste spoor voor toetreding op 1 januari 2007. Met het lidmaatschap van Bulgarije en Roemenië wordt de vijfde EU-uitbreiding afgesloten. De Zwarte Zee vormt dan een nieuwe kustlijn voor een uitgebreid, verenigd Europa. Dührkop Dührkop (PSE ),    – Mevrouw de Voorzitter, als rapporteur voor advies van de Begrotingscommissie wil ik in de eerste plaats onderstrepen dat de financiële pretoetredingssteun uit het Phare-programma, het instrument ter ondersteuning van landbouw en plattelandsontwikkeling Sapard en het ISPA-instrument voor Bulgarije voor de periode 2000-2004 in totaal ongeveer 178 miljoen euro per jaar bedroeg. De Begrotingscommissie vindt het een goede zaak dat voor de periode 2000-2006 aanvullende Phare-steun ten bedrage van 550 miljoen euro wordt uitgetrokken voor de sluiting van de kerncentrale van Kozloduy. Zij constateert met voldoening dat in de lente van 2004 een nieuw financieringskader voor Bulgarije is vastgesteld en zij onderschrijft het voorstel van de Commissie om het steunpakket te beperken tot een periode van drie jaar vanaf de toetreding van Bulgarije in 2007. Op die manier kan de steun worden afgestemd op de toekomstige beleidshervormingen waartoe wij ons ten gevolge van de nieuwe financiële vooruitzichten wellicht genoodzaakt zullen zien. De Begrotingscommissie benadrukt nogmaals dat de financiële steun niet alleen afhankelijk is van de nieuwe financiële vooruitzichten, maar ook van de aanpassing van de jaarlijkse begroting die daaruit zal voortvloeien. Posselt (PPE-DE ),    . – Mevrouw de Voorzitter, in tegenstelling tot Turkije is Bulgarije overduidelijk een Europees land dat een geweldige vooruitgang heeft geboekt. Ik was erbij in 1990, toen in Bulgarije de eerste stappen op weg naar vrije verkiezingen werden gezet. Er deden zich nog gevallen van fraude voor, maar het streven naar democratie was indrukwekkend. Veel daarvan doet denken aan de huidige situatie in Oekraïne. Bulgarije is erin geslaagd stap voor stap tijden van crisis te boven te komen. Het land is op dit moment een serieuze en kansrijke kandidaat-lidstaat voor de Europese Unie met een rijke cultuur en een belangrijke stabiliserende invloed op de Balkan. Hoewel er nog veel moet gebeuren, met name op het terrein van de rechtsstaat, justitie en overheid, waar nog diverse hervormingen nodig zijn, kan toch worden gezegd dat Bulgarije van alle kandidaat-lidstaten veruit de grootste vorderingen heeft gemaakt. Tenzij we een land vergeten dat we nooit mogen vergeten, namelijk Kroatië. Ik wil deze gelegenheid aangrijpen om er ook bij de fungerend voorzitter van de Raad op aan te dringen, Kroatië op de komende Top zonder obstakels of extra voorwaarden te accepteren en er alles aan te doen om ervoor te zorgen dat de onderhandelingen met Kroatië zo spoedig mogelijk beginnen. Beide landen zouden nog in dit decennium tot de Europese Unie moeten toetreden. Het uitstekende verslag van collega Van Orden levert daaraan een zeer belangrijke bijdrage. Belangrijk is vooral dat Bulgarije ervoor heeft gezorgd dat premier Saxe-Coburg Gotha en de president samenwerken, een samenwerking die de partijen overstijgt. Dat is de voorwaarde waaronder dit land in de komende jaren de weg naar de EU met succes kan afleggen. Ondanks diverse crises, ook in de economie, is er in de kern sprake van democratische stabiliteit en eensgezindheid. Ik ben blij met deze ontwikkeling, met het feit dat Bulgarije op de goede weg is. Men zou mijn bijdrage in één woord kunnen samenvatten: “ja” tegen Bulgarije. Dobolyi (PSE ),    . Ik wil de heer Van Orden feliciteren met zijn uitmuntende verslag, dat volgens mij de vrucht is van veel en hard werk. Voorts wil ik de Commissie dank betuigen voor het uitstekende werk dat zij ten aanzien van de kandidaat-lidstaten heeft verricht. Technisch gesproken heeft Bulgarije alle onderhandelingshoofdstukken afgesloten en koerst dit land af op een volledig lidmaatschap van de Europese Unie in januari 2007. Volgens het verslag blijft Bulgarije voldoen aan de politieke vereisten van Kopenhagen en zijn de getroffen maatregelen om deze succesvol te vervullen doeltreffend geweest. Dit verslag benadrukt evenwel ook dat er nog steeds tekortkomingen zijn, die onvermijdelijk aangepakt moeten worden. Wij zijn van mening dat Bulgarije op het juiste spoor is voor toetreding en zich zal blijven inspannen om de hervormingen waartoe het zich verbonden heeft, tot een succesvol einde te brengen in de nabije toekomst. Het gaat hierbij voornamelijk om juridische hervormingen en meer inspanningen om de georganiseerde misdaad en corruptie te bestrijden. Het verslag prijst de positieve veranderingen met betrekking tot de rechten van minderheden als gevolg waarvan op 1 januari 2004 de zogeheten antidiscriminatiewetgeving werd goedgekeurd. Voorts onderstreept het verslag het belang dat de wetgevende macht in praktische zin wordt uitgebreid, aangezien er nog steeds sprake is van een wijdverspreide discriminatie van de Roma. Het verslag bevestigt dat Bulgarije beantwoordt aan de economische criteria en een functionerende markteconomie is en dat dit land op het moment van toetreding het hoofdzal kunnen bieden aan de concurrentiedruk en de marktkrachten binnen de Unie. Het Europees Parlement en de Sociaal-democratische Fractie zullen toezicht blijven uitoefenen op de efficiënte afwikkeling van de operaties en de nakoming van de verplichtingen. Op basis van de hervormingsinspanningen en vorderingen van Bulgarije hoopt de Sociaal-democratische Fractie dat Bulgarije het toetredingsverdrag zo spoedig mogelijk zal ondertekenen en bekrachtigen en in 2007 lid zal worden van de Europese Unie. Lambsdorff (ALDE ),    . – Mevrouw de Voorzitter, mijnheer de commissaris, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, dames en heren, de vorderingen van Bulgarije op weg naar toetreding worden - met de nodige restricties op deelgebieden - ook door mijn fractie als een succes beschouwd. Wij vinden dan ook dat het Parlement met een gerust geweten zijn goedkeuring kan geven aan toetreding van het land tot de Europese Unie in 2007. Wij steunen het verslag van de heer Van Orden en persoonlijk wil ik zowel hem als mevrouw Dobolyi van de PSE bedanken voor de goede samenwerking. Het verslag, de heer Van Orden zei dat al, is met opzet kort gehouden. Ik stel daarom voor dat we alle verdere, deels zeer gedetailleerde amendementen volgend jaar behandelen in het kader van het langere verslag dat we dan tegemoet kunnen zien. Bulgarije is hard op weg naar het lidmaatschap van de Europese Unie in 2007. Ik wil bij deze gelegenheid dan ook de aandacht vestigen op een probleem van fundamentele aard, namelijk de vraag of we ons daadwerkelijk aan het principe van de eigen merites houden. Volgens de eensluidende verklaring van Commissie en Raad dient toetreding plaats te vinden door iedere kandidaat afzonderlijk op zijn prestaties te beoordelen. Wanneer een kandidaat die aan de voorwaarden voldoet, door het lagere tempo van andere landen wordt opgehouden, is dat daarmee in tegenspraak. Per saldo leidt deze gang van zaken er namelijk toe dat de snellere landen te laat, de tragere landen te vroeg toetreden. Eenvoudig gezegd: wie presteert, wordt gestraft, wie treuzelt, wordt beloond. Daar moet verandering in komen. De geloofwaardigheid van de Unie als geheel wordt aangetast wanneer ze in de praktijk in strijd met het principe van de eigen merites handelt. De -uitbreiding van mei dit jaar was daarvan een schoolvoorbeeld en commissaris Verheugen heeft de Unie daardoor schade toegebracht. Het zou goed geweest zijn wanneer snellere kandidaten als Estland en Slovenië hun bijdrage hier al aanmerkelijk eerder hadden kunnen leveren. Alleen om die reden, namelijk ter wille van de geloofwaardigheid van de Europese Unie en zeker niet omdat er bepaalde twijfels zouden bestaan omtrent het Europese perspectief van een van beide kandidaten, heeft mijn fractie steeds gepleit voor aparte toetredingsverdragen met Bulgarije en Roemenië. Graham Watson heeft dat vanochtend in de plenaire vergadering ook gezegd. Ik roep de Commissie en de Raad, maar ook het Parlement daarom op, er bij deze en toekomstige uitbreidingsronden op toe te zien dat het principe van de eigen merites niet alleen met veel aplomb wordt verkondigd om vervolgens ten gunste van te worden genegeerd, maar daadwerkelijk wordt toegepast. Een hoopvol teken is het besluit van de Raad, Bulgarije en Roemenië gedifferentieerd te benaderen waar het gaat om de hoofdstukken concurrentie en justitie. Doordat het gemakkelijker wordt het instrument van de vrijwaringsclausule voor Roemenië toe te passen, wordt de geloofwaardigheid van het toetredingsproces en daarmee de geloofwaardigheid van de Europese Unie zelf vergroot. Overigens ben ik van mening dat we dit debat niet in Straatsburg moeten voeren, maar in Brussel. Meijer (GUE/NGL ),    . – Voorzitter, Bulgarije zal een lidstaat worden met nog veel onopgeloste problemen. Oude milieuproblemen, ontstaan door afval van mijnbouw en kernenergie, zijn nog niet opgelost. Door de aanleg van nieuwe wegen door te beschermen natuurgebied en de uitbreiding van de grootste luchthaven wordt veel schade aangericht. Slecht onderhoud, verval en armoede zijn tegenwoordig overal in Bulgarije zichtbaar. De Roma-bevolkingsgroep is nog steeds achtergebleven en achtergesteld. Van de Europese Unie afkomstig geld ten behoeve van projecten voor deze groep wordt op een omstreden manier verdeeld en besteed. In het bewustzijn van veel Bulgaren behoren de nabijgelegen Griekse en Roemeense kusten eigenlijk tot Bulgarije, net als het grootste deel van de Republiek Macedonië en enkele grensgebieden met Servië. Dat de Bulgaarse kiezers nog geen stabiele keuzes hebben gemaakt, blijkt uit de snelle veranderingen binnen de twee grote rivaliserende politieke partijen, en vooral uit het feit dat een nieuwkomer bij de laatste algemene verkiezingen bijna de meerderheid behaalde. Kort na de verrassende verkiezing van de ex-koning tot premier, werd de kandidaat van de erfgenamen van de communisten tot president verkozen. Een positief gevolg van deze instabiliteit is echter wel dat de in het verleden gediscrimineerde Turkse minderheid beter bij de politieke besluitvorming moest worden betrokken. Anders dan in Roemenië zijn de problemen in Bulgarije niet groter dan die in een aantal van de huidige EU-lidstaten. Daarom is het terecht Bulgarije vanaf 2007 een volwaardig lidmaatschap van de Europese Unie toe te staan. Tussen Bulgarije en het Slavisch sprekende deel van Macedonië bestaat een sterke historische en taalkundige verbondenheid. In 1878 werd op het laatste moment door ingrijpen vanuit West-Europa verhinderd dat deze twee één land werden. Het zou goed zijn als de onderhandelingen over de toetreding van Macedonië - waarvoor de Commissie buitenlandse zaken mij tot rapporteur heeft benoemd - zoveel mogelijk gelijk zou lopen met die over het eveneens uit het voormalige Joegoslavië voortkomende Kroatië, zodat we Bulgaren en Macedoniërs gezamenlijk in de Europese Unie kunnen verwelkomen. Czarnecki, Ryszard (NI ).    Mevrouw de Voorzitter, dames en heren, ik hoop dat de heer Posselt straks ook mij zal prijzen. Ik moet zeggen dat de zwartwitfilm getiteld “Slecht Roemenië, goed Bulgarije" die de Europese Commissie vertoont mij weinig bevalt. Zoals het echte leven verdraagt de politiek geen zwartwitfilms. Roemenië is zo slecht nog niet en evenmin is het beeld in Bulgarije zo rooskleurig als de amateur-schilders van de Europese Commissie het afschilderen. Het is waar dat Bulgarije vooruitgang heeft geboekt en Bulgarije moet inderdaad op 1 januari 2007 toetreden tot de Europese Unie. Tegelijkertijd heeft Bulgarije ook allerlei zaken nagelaten die het wel had moeten doen. Ik wil hier een aantal punten noemen. In de eerste plaats: wat hebben wij eraan dat het Bulgaarse recht in overeenstemming is met het Gemeenschapsrecht als de tenuitvoerlegging van dat recht nog altijd veel te langzaam vordert? Ten tweede is de mensenhandel, vooral in vrouwen en kinderen, nog altijd een ernstig probleem. Ten derde: het adoptiestelsel, dat tekortschiet op het vlak van de transparantie, en de situatie in Bulgaarse kindertehuizen en speciale scholen zijn nog altijd zorgwekkend. Ten vierde: er zijn bedenkingen bij de situatie van volwassenen in psychiatrische inrichtingen. Al deze punten zijn opgenomen in de ontwerpresolutie van het Parlement. Voorts ten vijfde: de echte Achilleshiel van Sofia is het feit dat het justitieel apparaat nog altijd niet is hervormd en nog lang niet aan de Europese maatstaven voldoet. Ten zesde: de ernstige corruptie is een blok aan het been van Bulgarije op de weg naar de Europese Unie. Deze betreft verschillende bestuurslagen en -terreinen en is overal zichtbaar. De afgelopen weken ben ik twee keer in Bulgarije geweest en wat ik hier vertel heb ik niet alleen maar in rapporten gelezen, maar is met het blote oog zichtbaar. En ten zevende: de georganiseerde misdaad. Op dit terrein gedragen de Bulgaarse autoriteiten zich als het koor in de Chinese opera: gedurende drie bedrijven zingt het koor “laat ons vluchten, laat ons vluchten”, maar het komt niet van zijn plaats. De Bulgaarse regering herhaalt voortdurend dat zij tegen de maffia strijdt, maar het lijkt erop dat zij deze strijd enkel verbaal voert. Dit is een ernstig probleem. Anderzijds is het optreden van de Europese Unie voor de Bulgaarse publieke opinie ook niet altijd begrijpelijk. Een voorbeeld hiervan is de recente eis dat de kerncentrale in Kozloduy wordt gesloten, terwijl die de afgelopen jaren voor enorme bedragen met geld van de Bulgaarse belastingbetalers is gemoderniseerd. Ter afronding, mevrouw de Voorzitter, dames en heren, ondanks deze bedenkingen moeten wij blij zijn dat de Europese familie wordt uitgebreid met een volk met een ruim 1300-jarige geschiedenis, een langere geschiedenis dan heel wat lidstaten van de Europese Unie. Ik wil Bulgarije welkom heten op de plaats waar het allang had moeten zijn. Ik ben er zeker van dat Bulgarije zich in de Europese Unie, het Europa van de vaderlanden, zal thuis voelen. Papastamkos (PPE-DE ).    - Mevrouw de Voorzitter, ik wil om te beginnen de collega’s van het Europees Parlement op de hoogte stellen van een gijzelingsactie die vandaag in Athene heeft plaatsgevonden. Het gaat om een bus met onschuldige burgers die naar hun werk gingen. Ik meld dit, mevrouw de Voorzitter, geachte collega’s, omdat daaruit blijkt hoe noodzakelijk het is om op Europees vlak een efficiënt beleid voor de veiligheid in de steden te voeren. Dan nu het onderhavig onderwerp. Bulgarije heeft opmerkelijke vorderingen gemaakt bij de overgang naar een pluralistische democratie en een goed werkende markteconomie. Daarbij conformeert het zich aan de Europese vereisten op zowel politiek als economisch vlak. De toetreding van Bulgarije tot de Europese Unie in 2007 zal, samen met de recente toetreding tot de NAVO, een bijzonder positieve ontwikkeling zijn niet alleen voor het land zelf, maar voor heel Zuidoost-Europa. Ik hoop dat het geval van Bulgarije de landen van de Westelijke Balkan tot voorbeeld zal strekken bij de verwezenlijking van hun Europees perspectief. Desalniettemin is het noodzakelijk de aanpassingsinspanningen van de Bulgaarse autoriteiten voortdurend en aandachtig te volgen, totdat het land volledig lid is geworden. In het middelpunt van de verdere inspanningen moeten de strijd tegen de corruptie en een efficiënte aanpak van de georganiseerde misdaad komen te staan. Daarom wil ik de Europese Commissie vragen of zij in het kader van het communautair beleid voor de aan kandidaat-lidstaten grenzende regio’s een nieuwe studie kan verrichten naar de gevolgen die de toetreding van Bulgarije en Roemenië zullen hebben voor de betreffende grensregio’s van de lidstaten. Ik moet u wat dit betreft erop wijzen dat de Europese Commissie zelf, bij monde van de bevoegde commissaris, de heer Verheugen, van oordeel was dat gebieden als bijvoorbeeld Noordoost-Griekenland, die aan zelfs beide kandidaat-lidstaten grenzen, de meeste moeilijkheden ondervinden op Europees niveau. De beleidsvormen en activiteiten van de Europese Unie voor de bevordering van de interstatelijke, interregionale en grensoverschrijdende samenwerking, en voor de aanpak van de gevolgen van de uitbreiding voor de ontwikkeling en de werkgelegenheid in de grensgebieden, moeten worden voortgezet en versterkt. Bovendien moet speciale zorg worden besteed aan de verdeling van de middelen en de uitwerking van programma’s voor de territoriale samenwerking in het kader van de nieuwe programmaperiode 2007-2013. Riera Madurell (PSE ).    – Mevrouw de Voorzitter, het is een feit dat de capaciteit van Bulgarije om de communautaire wetgeving toe te passen aanzienlijk is toegenomen en steeds groter wordt. De Commissie industrie, externe handel, onderzoek en energie kan echter niet nalaten te onderstrepen dat er op het gebied van onderzoek en ontwikkeling, energie, industriebeleid en telecommunicatie een extra inspanning nodig is om te waarborgen dat de toetreding van Bulgarije een historisch succes wordt. De toetredingsdatum komt immers vervaarlijk dichtbij. Om de geboekte vooruitgang op correcte wijze te beoordelen en afhankelijk daarvan te bepalen welke veranderingen nog moeten worden aangebracht, dient niet alleen rekening te worden gehouden met het verslag van de Europese Commissie, maar ook met de evaluaties van de verschillende internationale organisaties en andere onafhankelijke onderzoekscentra. Hun advies zal ons ongetwijfeld in de gelegenheid stellen de capaciteit van Bulgarije in de diverse sectoren beter te analyseren en te evalueren met het oog op de toetreding van dit land tot de Europese Unie. Hoe het ook zij, op dit moment hebben wij de volgende bedenkingen bij de capaciteit van Bulgarije op de terreinen die onder de bevoegdheid van onze commissie vallen. Op energiegebied is Bulgarije momenteel - zoals hier al is gezegd - afhankelijk van kernenergie om haar interne behoeften te dekken. Het probleem is echter dat de Bulgaarse kerncentrales vanuit technisch oogpunt volkomen verouderd zijn. Een deel ervan is ontmanteld, maar dat heeft enorm veel geld gekost. Er is hier ook al gezegd dat nu de modernisering van de eenheden 5 en 6 van de centrale van Kozloduy aan de orde is. Daarvoor is aanvullende steun nodig, aangezien de bijdrage van de Europese Unie duidelijk ontoereikend is. Steun van internationale donors is dan ook onontbeerlijk. Desalniettemin geeft de regering onzes inziens aan deze kwestie niet de nodige prioriteit. In de telecommunicatiesector dient de onafhankelijkheid van de regelgevende instantie gewaarborgd te worden. Deze instantie moet over de nodige bevoegdheden beschikken om handelsconflicten te beslechten en het universaliteitsbeginsel te waarborgen, overeenkomstig de communautaire wetgeving. Ook het industrie- en bedrijfsbeleid moeten hervormd worden. Verder is het van essentieel belang dat de administratieve capaciteit wordt verbeterd teneinde het werk van de kleine en middelgrote ondernemingen te vergemakkelijken, aangezien die sector een onschatbare bron van werkgelegenheid en technologische innovatie vormt. Op onderzoeksgebied is Bulgarije vooralsnog nauwelijks actief, ofschoon het land deelneemt aan het zesde kaderprogramma. Mevrouw de Voorzitter, hiermee heb ik de voornaamste punten uiteengezet van het amendement dat onze commissie op dit verslag heeft ingediend. Kacin, Jelko (ALDE ),    – Mevrouw de Voorzitter, minister, commissaris, ik wil de rapporteur en ook Bulgarije gelukwensen. Dit land, dat alle hoofdstukken heeft afgesloten, is een voorbeeld en een bron van inspiratie voor al zijn buren. Ik herhaal, voor al zijn buren. Het zou zelfs een nog grotere voorbeeldfunctie kunnen vervullen als het nog een stap verder zou zetten in de omgang met zijn minderheden, en voor de andere minderheden in Bulgarije zou doen wat het voor de Turkse minderheid heeft gedaan. “De Balkan, die historische bergketen”, zo luidt het in het Bulgaarse volkslied. Het woord “Balkan” in de zin van politiek probleem is niet van toepassing op Bulgarije. Bulgarije hoort al bij West-Europa en het is de westelijke Balkan waarmee wij ons in de toekomst zullen moeten bezighouden. Daarom acht ik het van belang dat wij het naast Bulgarije ook hebben over Macedonië, dat al een aanvraag voor het lidmaatschap van de Unie heeft ingediend, waarbij ik vind dat de Europese Unie zelf ook een nieuwe stap voorwaarts moet zetten. De VS hebben Macedonië erkend onder de naam die dit land zelf heeft gekozen, terwijl wij het nog steeds FYROM noemen. Het is hoog tijd dat we een grote stap voorwaarts zetten, een stap richting de Europeanisering van dit gebied. Over anderhalf uur, commissaris, zult u een delegatie uit Servië en Montenegro ontmoeten die voor het eerst een bezoek aflegt aan het Europees Parlement. Ik ben van mening dat het voorbeeld van Bulgarije als inspiratiebron moet worden benut voor al zijn buren – dat zou ten goede komen aan de toekomstvooruitzichten en stabiliteit in dit deel van de wereld. Het lijkt me daarom dat we allemaal meer van Bulgarije kunnen opsteken en dat de grootste buur van Bulgarije veel van dit land kan leren. Ik heb het over Turkije, een land dat we vandaag hebben ondersteund door “ja” te zeggen tegen de start van de onderhandelingen. Bulgarije is het laatste land dat men tegenkomt op weg naar Turkije. Ik acht het juist en billijk dat al degenen die in dit verband een taak te verrichten hebben, alle betrokken landen ondersteunen zodat ze in zowel economisch als politiek opzicht volledig kunnen participeren en een nieuwe uitbreiding van de Europese Unie kan worden teweeggebracht. Pafilis (GUE/NGL ).    - Mevrouw de Voorzitter, zowel uit de resoluties als uit de standpunten van de Commissie en de Raad blijkt dat Bulgarije en Roemenië groen licht hebben gekregen voor hun toetreding over enkele jaren. Daaruit blijkt ook duidelijk wat de doelstellingen zijn het Europees kapitaal. Die doelstellingen worden nu al verwezenlijkt en lopen uit op: annexatie van deze landen, plundering van hun rijkdom en hun economie, ongelooflijke uitbuiting van de werknemers en verandering van deze landen in satellieten van de NAVO, opdat het agressief beleid van de NAVO beter kan worden gediend. In de resoluties wordt weliswaar tot op zekere hoogte een beschrijving gegeven van bepaalde aspecten van de ellendige en onmenselijke omstandigheden waarin de arbeidersklasse en de arme volksklasse van deze landen verkeren, maar deze omstandigheden zijn het resultaat van de kapitalistische restauratie, die als een wals over alle sociale verworvenheden heen gaat en er tegelijkertijd voor zorgt dat de rijkdom terechtkomt in de handen van de nieuwe plutocratie en de buitenlandse monopolies. Er zijn in feite twee Bulgarijes en twee Roemeniës, dames en heren: enerzijds het Bulgarije en het Roemenië van de weelde, de nieuwe plutocraten en de buitenlanders, die deze landen letterlijk leegplunderen, en anderzijds het Bulgarije en het Roemenië van de trotse volkeren die letterlijk worden meegesleurd in een hoop ellende en vernedering. De gevolgen van het toetredingsproces en van de vernederende voorwaarden waar de regeringen van deze landen mee hebben ingestemd, worden nu reeds zichtbaar. U had het over successen. Wel, luistert u eens naar deze successen: in Bulgarije is het minimumloon 61 euro en in Roemenië 69 euro, ten opzichte van 1173 euro in Frankrijk en 605 euro in Griekenland; de import is sprongsgewijze toegenomen, hetgeen samen met de verticale val in de export heeft geleid tot hoog oplopende tekorten; de koopkracht in Roemenië is nog maar 60 procent van die van 1989; de industrie is kapot gemaakt en de landbouwproductie staat op een heel laag pitje. De nieuwe richting die wordt voorgesteld in de resoluties en de nieuwe maatregelen hebben tot doel betere omstandigheden, een institutioneel kader en infrastructuur te creëren waarmee het kapitaal ongeremd kan zijn gang kan gaan, de staatsrijkdommen en grond tegen spotprijzen kunnen worden verkocht en korte metten kan worden gemaakt met de bestaande sociale verworvenheden. De werknemers in deze landen moeten samen met de werknemers van Griekenland en andere Europese landen strijden tegen het beleid van de Europese Unie en met name tegen de nieuwe spanningen die naar verwacht zullen ontstaan in het gebied ten gevolge van de meedogenloze wedijver die zich begint te manifesteren. Maat (PPE-DE ).    – Voorzitter, dit debat is eigenlijk een felicitatie aan het adres van Bulgarije. Natuurlijk zijn er nog veel problemen in dit land, natuurlijk moeten er nog veel zaken worden opgelost, natuurlijk moet er nog veel gebeuren op het vlak van mensenrechten en mensenhandel, maar men doet zijn stinkende best, en dat waren we in het verleden niet altijd gewend. Ik vind derhalve dat Bulgarije in 2007 moet kunnen toetreden tot de Europese Unie. Zij horen erbij. Ik zou ook willen dat een debat over de toetreding van Bulgarije meer aandacht kreeg dan een debat over de toetreding van Turkije. Bulgarije is namelijk een echt Europees land, het ligt ook deels op de grens van ons nieuwe Europa en het verdient alle aandacht. Ik zie nog wel wat problemen met betrekking tot die toetreding. Natuurlijk zijn er problemen in Bulgarije zelf, maar het grootste probleem ligt misschien wel in de Europese Unie. Tot dusver is de financiering van die toetreding namelijk nog niet rond. Na 2007 praten we over de financiële vooruitzichten tot 2013 en ik verbaas me over discussie die onder andere in de Raad worden gevoerd en waarin wordt gesteld dat het in Europa misschien allemaal wel voor 1% van het bruto nationaal product zou kunnen. Als je kijkt naar alle gestelde vooruitzichten, is nergens financiering voor die toetreding opgenomen. Ik wil ook een kritisch woord richten tot de Commissie, die terecht heeft gezegd dat ze wat meer geld nodig heeft dan 1%. Als we echter naar de voorstellen kijken, bijvoorbeeld voor de landbouw, zien we dat daarin geen budget voor de landbouw in Bulgarije is opgenomen, terwijl uitgerekend de ontwikkeling van het platteland in Bulgarije essentieel zal zijn voor de ontwikkeling van het land zelf. Wie houdt van het platteland houdt ook van het land zelf en doet daadwerkelijk iets voor de toekomst van dat land. Ik ben dan ook nieuwsgierig naar de wijze waarop de Raad deze toetreding denkt te financieren en hoe wij er op een nette en keurige manier voor zorgen dat Bulgarije in 2007 een echt Europees land kan worden. Tot besluit nog een ander punt. Het viel me bij de reacties van verenigd links - waar toch nog wat oud-communisten zitten - op dat men enige moeite had met de grote politieke omwentelingen in Bulgarije. Ik zou hun willen zeggen: de Bulgaren hebben beter begrepen wat politiek is dan uw fractie. Weet u waarom? Zij rekenen politici af op hun daden, en dat kan ertoe leiden dat er grote verschuivingen zijn. Ik ben blij dat de Bulgaren wat democratisch denken betreft verder zijn dan veel collega's uit de fractie Europees Unitair Links. Beglitis (PSE ).    - Mevrouw de Voorzitter, allereerst wil ik, nu de toetredingsonderhandelingen met Bulgarije worden afgerond, nadrukkelijk onze voldoening uitspreken over de enorme inspanningen die het Bulgaarse volk en de politieke krachten van dit land hebben ondernomen om de noodzakelijke veranderingen en hervormingen door te voeren en het communautair acquis over te nemen. Met de toetreding van Bulgarije en Roemenië wordt de toetredingscyclus gesloten die met de tien nieuwe lidstaten werd geopend. Deze ontwikkeling is van strategisch belang omdat het Balkangebied verenigd wordt met het Europese gebied en op die manier wordt bijgedragen aan de vrede, de stabiliteit, de samenwerking en de ontwikkeling van heel het gebied. Ik wil echter zowel de Commissie als het voorzitterschap wijzen op enkele cruciale punten. Bulgarije moet in de komende tijd meer inspanningen ondernemen voor de toepassing van het communautair acquis op vier, voor de Europese Unie en Griekenland zeer belangrijke gebieden. Het eerste gebied betreft de milieubescherming, de nucleaire veiligheid, het kernafvalbeheer en de rivierwaterkwaliteit. De reactoren 3 en 4 van de kerncentrale in Kozloduy moeten in 2006 worden gesloten. Daartoe hebben de Bulgaarse autoriteiten zich verplicht. Ook moet de modernisering van de kerninstallaties wordt voortgezet, met behulp van de communautaire middelen uit het Phare-programma en van de Europese Bank voor Wederopbouw en Ontwikkeling. Er zijn verder meer hervormingen nodig op het gebied van de arbeidsbetrekkingen en het arbeidsrecht. Bulgarije moet zich optrekken tot de Europese normen en praktijken van sociale uitsluiting zien te voorkomen. Daarvan zijn namelijk communautaire ondernemingen, en met name Griekse ondernemingen in de grensgebieden, het slachtoffer. Daar is een serieus probleem ontstaan ten gevolge van de bedrijfsverplaatsingen. Er zijn eveneens tekortkomingen op het gebied van de strijd tegen de georganiseerde misdaad, de mensenhandel, de controle op de buitengrenzen en de bestrijding van de illegale immigratie. Tot slot wil ik vooral ook duidelijk maken dat er behoefte is aan efficiëntere procedures en meer transparantie op het gebied van de overheidsopdrachten en de openbare werken, en dat er gezorgd moet worden voor gelijke behandeling van alle communautaire bedrijven, ook de Griekse. De Europese Commissie moet via de vastgestelde mechanismen, via de jaarlijkse beoordelingsverslagen en vrijwaringsclausules, de efficiënte toepassing van het communautair acquis ook na de toetreding van Bulgarije op 1 januari 2007 goed in de gaten blijven houden en ervoor zorgen dat de communautaire belangen worden behartigd. Nicolaï,    Mevrouw de Voorzitter, ik dank de leden van het Parlement voor hun positieve opmerkingen over de toetreding van Bulgarije. Onder anderen de heer Posselt, de heer Maat en mevrouw Dobolyi hebben zich daarover in duidelijke bewoordingen uitgelaten. Er is terecht opgemerkt dat er nog veel aandachtspunten zijn. Vandaar ook het kader en de procedure, met extra monitoring en een extra benchmark, evenals een extra sanctie die desnoods kan worden toegepast, een extra beschermingsmaatregel om het moment van toetreding met een jaar uit te stellen. Wat betreft de financiële kwestie die onder meer door de heer Maat is aangekaart, ik denk niet dat er reden is om ons zorgen te maken. De financiële gevolgen van de toetreding zijn al gedekt in het zogenaamde financiële pakket voor de jaren 2007-2009. Dat staat los van het nieuwe financiële vooruitzicht. Een belangrijke kwestie die ook vandaag weer aan de orde is gesteld, is het belang van een afzonderlijke benadering van verschillende landen. U kent het formele standpunt: één verdrag voor Roemenië en Bulgarije. Het is belangrijk, en noodzakelijk, onderscheid te maken. Dat is precies wat wij van plan zijn aanstaande donderdag of vrijdag in de Raad tot uitdrukking te brengen in de conclusies, wanneer we ons concentreren op de verschillende hoofdstukken. Desnoods kunnen we differentiëren op het moment van de toetreding zelf, omdat het mogelijk is die met maximaal een jaar uit te stellen. Ik dank de rapporteur, de heer Van Orden, voor zijn goede, evenwichtige verslag. Ik ben echt blij met de conclusies. Rehn,    Mevrouw de Voorzitter, ik zal langzaam en rustig spreken. Mijn dank voor het zakelijke debat en uw standpunten, die grotendeels overeenkomen met de aanbevelingen van de Commissie. Ik zal slechts op enkele van de belangrijkste punten ingaan. Ik zal het eerst over de koppeling van Roemenië en Bulgarije hebben. Het is waar dat er voor deze landen een gezamenlijk toetredingsverdrag wordt voorbereid, maar anderzijds, zoals de heer Nicolaï terecht zei, worden beide landen op hun eigen merites beoordeeld. Dit gebeurt vooral nu aan het eind van het proces waarin het monitoringsysteem en de vrijwaringsclausule zodanig functioneren, dat beide landen worden beoordeeld naar de wijze waarop zij de hervormingen doorvoeren en de verplichtingen nakomen die een voorwaarde zijn voor toetreding tot de Unie. Ik wil tevens onderstrepen dat ook Bulgarije nog niet klaar is voor het lidmaatschap en dat het nog veel werk moet verzetten. Tegelijkertijd beschikt Bulgarije over alle mogelijkheden om zijn verplichtingen na te komen, zodat het op 1 januari 2007 tot de Unie kan toetreden. Dan wil ik het nu hebben over de corruptie, waaraan in de interventies zeer terecht veel aandacht is besteed. Ik ben het met de standpunten eens. Bulgarije heeft onlangs een doelgerichte strategie opgesteld ter bestrijding van de corruptie. Die is vooral gericht op het verbeteren van de werkzaamheden van de douane en de verkeerspolitie en instellingen in het algemeen alsmede het bestrijden van de corruptie bij de Bulgaarse overheid. Dit is in feite een speerpunt van een deelprogramma van de vier Phare-programma's en het zal ook steeds meer een speerpunt zijn in de komende twee jaar, in 2005 en 2006. Ten derde en laatste spreek ik over de positie van minderheden, in het bijzonder die van de Roma. In Bulgarije is onlangs nieuwe wetgeving tegen discriminatie aangenomen en van kracht geworden. Zij trad in januari van dit jaar in werking en wordt momenteel samen met een actieprogramma ter bestrijding van discriminatie en ter verbetering van de positie van minderheden ten uitvoer gelegd. Wij volgen de implementatie van deze nieuwe wetgeving en het ondersteunende actieprogramma op de voet. Ik ben ook blij met het feit dat andere Europese organisaties, zoals de Raad van Europa, die in het gebouw naast het onze gezeteld is, de aandacht op deze kwestie vestigen en actie ondernemen om de positie van de Roma te verbeteren. Wij zouden beslist allemaal vandaag om 12 uur aanwezig zijn geweest bij de opening van het Roma-forum van de Raad van Europa, ware het niet dat wij op dat moment aan het debatteren waren en u aan het stemmen was over het zeer belangrijke verslag over Turkije, zodat wij helaas niet ter plaatse konden zijn. Ik bedank het Europees Parlement voor de steun en de goede raad en ik feliciteer rapporteur Van Orden en Bulgarije, dat hopelijk een voorbeeld voor de hele Balkan wordt. De Voorzitter.    Het debat is gesloten. De stemming vindt morgen om 11.30 uur plaats. De Voorzitter.    Aan de orde is het verslag (A6-0061/2004) van de heer Moscovici, namens de Commissie buitenlandse zaken over de vorderingen van Roemenië op de weg naar toetreding [2004/2184(INI)]. Ik geef het woord aan de heer Moscovici gedurende vijf minuten. Moscovici (PSE ),    . – Mijnheer de Voorzitter, het politieke kader waarbinnen ik dit verslag presenteer is de afgelopen weken duidelijker geworden. Vorige week heeft de Commissie de toetredingsonderhandelingen met Roemenië over de laatste twee hoofdstukken kunnen afsluiten, te weten het hoofdstuk justitie en binnenlandse zaken en het hoofdstuk concurrentie. Daarnaast zijn er de afgelopen weken eerst parlementsverkiezingen en vervolgens presidentsverkiezingen geweest, die geleid hebben tot een politieke wisseling van de wacht onder voorwaarden die door alle partijen zijn erkend. Uiteraard betekent dit niet dat ik de gedachtegang en de strekking van dit verslag zal veranderen. Ik heb ernaar gestreefd een evenwichtig verslag op te stellen en aan het Parlement voor te leggen, dat wil zeggen een verslag dat tegelijkertijd strikt en helder is, omdat de situatie van Roemenië nog talrijke problemen schept, maar ook een verslag dat welwillend is, omdat wij allen de wil koesteren Roemenië en Bulgarije te laten toetreden en omdat het eerstgenoemde land hard heeft gewerkt om zich op de toetreding voor te bereiden. Dat brengt ons ertoe te adviseren dat akte wordt genomen van de vorderingen die Roemenië heeft gemaakt op de weg naar toetreding, maar tegelijkertijd ook de beperkingen, de tekortkomingen en de lengte van het traject dat nog moet worden afgelegd onder ogen te zien. In feite gelden deze twee aspecten, beperkingen en vorderingen, op alle terreinen. Wij vinden ze in die eerste plaats terug bij de politieke criteria, en daar liggen ongetwijfeld de belangrijkste problemen. De geboekte vooruitgang is beperkt: het overheidsapparaat is onvoldoende hervormd, er wordt op onwenselijke en tamelijk buitensporige wijze gebruik gemaakt van nooddecreten, en van de wetgevingsprocedures weet iedereen dat ze onvolmaakt zijn. Maar afgezien van die beperkte vooruitgang, zijn er op het gebied van vrijheden een aantal problemen die ernstig te noemen zijn. Ik denk in de eerste plaats aan de vrijheid van informatie en meningsuiting, die voor een groot aantal journalisten wordt beknot. Ik denk ook aan het gerechtelijk apparaat, dat ondanks stappen in de goede richting, ontegenzeggelijk verdere verbetering behoeft. Ik denk natuurlijk aan de corruptie die in Roemenië nog altijd welig tiert, ook op hoog niveau. Wat al die problemen betreft – de vrijheid van meningsuiting, de corruptie, het gerechtelijk en politieapparaat – denk ik dat het Europees Parlement geen enkele concessie mag doen. Tegelijkertijd kunnen we niet voorbijgaan aan het feit dat er ontegenzeggelijk vooruitgang is geboekt. De Commissie heeft erkend dat Roemenië aan de politieke criteria van Kopenhagen voldoet; het land heeft een begin gemaakt met de hervorming van het overheidsapparaat en men is eveneens bezig met constitutionele hervormingen. Het gerechtelijk apparaat begint, zoals ik al zei, verbetering te vertonen en we kunnen ook vooruitgang vaststellen op het gebied van de kinderbescherming, waar ons eigen Parlement overigens op heeft aangedrongen, maar waar nog meer aan kan worden gedaan. Alles bij elkaar genomen ben ik dan ook van mening dat Roemenië naar de aanbevelingen van de Commissie en ons Parlement geluisterd heeft, met name de aanbevelingen die gedaan zijn op aandrang van onze vorige rapporteur, mevrouw Nicholson. Wat betreft de economische criteria, treffen wij een soortgelijke problematiek aan: er zijn beperkingen in de vooruitgang, de macro-economische stabiliteit is nog niet gewaarborgd en de armoede is nog altijd op een buitensporig hoog niveau. Tegelijkertijd nemen wij vorderingen waar in de strijd tegen de sociale uitsluiting, in de strijd tegen de armoede en in de aanneming van wetgeving inzake sociale bescherming. Het derde en laatste terrein heeft alles te maken met het acquis communautaire. Op dat punt zijn de onderhandelingen afgerond, zoals ik aan het begin al zei. Ik ben bovendien van mening dat het onverstandig zou zijn deze te heropenen, ook al heb ik gelezen dat de zojuist verkozen president voornemens is dit wel te doen. Ik persoonlijk denk dat we eerst het verdrag moeten ratificeren en ondertekenen alvorens er opnieuw over te gaan onderhandelen. De aangenomen wetgeving moet echter ten uitvoer worden gelegd, met name inzake het vrij verkeer van goederen en kapitaal, het financieel toezicht, het milieu, de industriële productie, het regionaal beleid en de vraagstukken op het gebied van justitie en binnenlandse zaken. Deze beoordeling, die hopelijk evenwichtig is, rechtvaardigt de conclusie die ik aanbeveel en die als volgt luidt: er is niets dat ons belet om begin 2005 een gezamenlijk toetredingsverdrag – ik herhaal, een gezamenlijk verdrag – te ondertekenen met Roemenië en Bulgarije voor toetreding in 2007. Uiteraard is dat een politiek besluit, maar het Parlement en de Commissie moeten de ontwikkelingen waakzaam blijven volgen door middel van alle follow-upmaatregelen en verdere verslagen die wij hier kunnen presenteren. Een laatste opmerking over de amendementen die zijn ingediend. We hebben, naar ik meen, binnen de Commissie buitenlandse zaken goed werk verricht, waardoor dit verslag met een ruime meerderheid kon worden aangenomen. De resterende amendementen op het verslag vallen uiteen in twee categorieën. Er zijn de amendementen die inhoudelijke verbeteringen behelzen, met name inzake sociale bescherming, mensenrechten, mensen met een handicap, bescherming van kinderen en jongeren en aanbevelingen voor het industriebeleid, en daar sta ik natuurlijk positief tegenover. Aan de andere kant zijn er de amendementen die het bestaan van een gezamenlijk toetredingsverdrag op losse schroeven zetten of de aard en het evenwicht van het verslag zouden wijzigen, en daar ben ik uiteraard geen voorstander van. We hebben vanmorgen een historisch besluit genomen, namelijk om onderhandelingen aan te knopen met Turkije. Ik denk dat het afronden van de onderhandelingen met Roemenië en Bulgarije, en in het bijzonder met Roemenië, daarentegen als een logisch besluit kan worden beschouwd en het zou niet worden begrepen als we deze twee besluiten niet samen zouden nemen. Nicolaï,    Mijnheer de Voorzitter, tot mijn grote genoegen kan ik u mededelen dat de Raad Algemene Zaken op 14 december 2004 ook de onderhandelingen met Roemenië formeel heeft afgerond. Zoals ik al zei toen ik het over Bulgarije had, is dit een nieuwe stap naar een werkelijk verenigd Europa op basis van wederzijds aanvaarde beginselen van democratie en rechtsstaat. Ik zal kort ingaan op het verloop van de afronding van de laatste moeilijke hoofdstukken met Roemenië en me daarbij concentreren op het monitoringsysteem dat is opgezet om ervoor te zorgen dat Roemenië een goede start maakt in de Europese Unie. De twee overgebleven hoofdstukken, die wel als de lastigste zijn beschouwd – concurrentiebeleid, en justitie en binnenlandse zaken – zijn op 14 december 2004 in technische zin afgerond door de Raad Algemene Zaken. Ik denk dat het ons gelukt is om voor alle kwesties die in de daaraan voorafgaande weken aan de orde kwamen een gepaste oplossing te vinden dankzij de nauwe, constructieve samenwerking tussen Commissie en Raad. Deze twee hoofdstukken zijn nu dan afgesloten, maar het eigenlijke werk gaat voor de Roemenen door. De komende twee jaar zal Roemenië echt werk moeten maken van de voorbereidingen op het lidmaatschap. Het mag niet bij goede bedoelingen blijven, maar er zullen concrete vorderingen moeten worden gemaakt, met name ten aanzien van de implementatie van gemaakte afspraken. De EU blijft de voorbereidingen op alle niveaus uiteraard ondersteunen en de Commissie zal extra toezien op de naleving van de afspraken over de voortgang op alle gebieden van het acquis. Regeringsvertegenwoordigers van beide landen hebben ons laten weten dat monitoringsystemen zeer nuttig zijn gebleken bij het voortzetten van de noodzakelijke hervormingen, en het zelfs mogelijk maakten de hervormingen te intensiveren. Wat het hoofdstuk over concurrentiebeleid betreft, dat neemt een centrale plaats in binnen de interne markt en de Europese economische integratie. De juiste uitvoering van de Europese concurrentieregelgeving is een eerste vereiste om te komen tot een voor bedrijven betrouwbare omgeving en vereist een gepaste administratieve capaciteit. Dat is een proces op de langere termijn. Om die redenen vormt discipline op het vlak van de concurrentie tevens een belangrijk onderdeel van de Europa-overeenkomsten. Andere belangrijke onderdelen zijn de omzetting van de wetgeving, en de institutionele en administratieve structuren in Roemenië. Wat moet er worden gedaan om alle wetgeving, ook de secundaire wetgeving, te laten voldoen aan de eisen die worden gesteld op het gebied van antitrust en overheidssteun, met name fiscale steun? De Roemeense mededingingsraad dient te kunnen beschikken over de bevoegdheden, middelen en gekwalificeerde medewerkers die nodig zijn voor een gepaste uitvoering van zijn taken. Iedere maatregel die niet in overeenstemming is met de bepalingen van het acquis inzake overheidssteun of met de Europa-overeenkomsten, zou door deze raad moeten worden verboden. Dan nu de staalsector, een in heel de EU gevoelige sector. Roemenië heeft gevraagd om een verlenging van de zogenaamde “grace period” in het kader van de Europa-overeenkomst over de herstructurering van de staalindustrie. Nogmaals, op dat verzoek zijn we slechts ingegaan nu duidelijk is dat Roemenië zich zal houden aan alle in het standpunt van de EU opgenomen afspraken en voorwaarden. Die afspraken betreffen het opstellen van een nationaal herstructureringsprogramma en een afzonderlijk bedrijfsplan, evenals de vermindering van de capaciteit en ontmanteling van de installaties. De Europese Unie verwacht van Roemenië dat het al zijn afspraken nakomt en alle benodigde maatregelen neemt binnen de in het standpunt van de EU gestelde termijnen. In dit verband wil ik wijzen op de veiligheidsmechanismen die ons ter beschikking staan. In oktober 2005 zal de Commissie een schriftelijk verslag aan de Raad presenteren met daarin een evaluatie van de vorderingen die Roemenië heeft geboekt op het gebied van concurrentiebeleid. Eventuele ernstige tekortkomingen die in dit rapport worden gesignaleerd ten aanzien van de verplichtingen van Roemenië in het kader van de Europa-overeenkomsten en/of de nakoming van de afspraken, kunnen voor de Commissie aanleiding zijn om de veiligheidsmechanismen in werking te stellen, met name uitstel van de toetreding van Roemenië met een jaar. De Raad kan hierover besluiten met een gekwalificeerde meerderheid. Dit overwegende ben ik tot de conclusie gekomen dat verdere onderhandelingen over dit hoofdstuk niet nodig zijn. Het is nu aan Roemenië ervoor te zorgen dat het alle afspraken uit dit hoofdstuk ten uitvoer brengt teneinde een soepele integratie in de Europese Unie mogelijk te maken. Het hoofdstuk over justitie en binnenlandse zaken is omvangrijk en complex. Het staat centraal binnen onze doelstelling om de Europese Unie als gebied van vrijheid, veiligheid en justitie te consolideren en verder te ontwikkelen. Het is van directe invloed op het leven van elke Europese burger en vormt daarom een wezenlijk bestanddeel van het te respecteren acquis. De onderhandelingen over dit hoofdstuk zijn lang en uitvoerig geweest. Roemenië heeft wat betreft justitie en binnenlandse zaken een aanzienlijk aantal harde toezeggingen gedaan op alle onderdelen van het acquis. Er zijn diverse terreinen die in het bijzonder de aandacht vragen, zoals de tenuitvoerlegging van het Schengen-actieplan, de garantie op een hoge mate van controle en bewaking van de buitengrenzen van de Unie, de tenuitvoerlegging van de hervorming van de rechterlijke macht, de opvoering van de strijd tegen corruptie om zeker te zijn van een snelle, transparante afhandeling van corruptiegevallen, aanzienlijke vorderingen met het vullen van het grote aantal vacatures bij de politie, en de ontwikkeling en uitvoering van een samenhangend, meerjarig beleid tegen de misdaad. Deze kwesties zijn tevens aan de orde gesteld in het verslag van de heer Moscovici over Roemenië. De Europese Unie zal tot het moment van toetreding nauwlettend toezien op de implementatie van alle afspraken die met Roemenië zijn gemaakt over justitie en binnenlandse zaken, teneinde er zeker van te zijn dat voldaan wordt aan de EU-normen. Dat betekent dat Roemenië zich zal moeten houden aan het wetgevingsprogramma en aanvullende maatregelen zal moeten treffen om de institutionele en administratieve capaciteit van alle met toepassing van de wet belaste instanties en de rechterlijke macht te ontwikkelen. Wij geloven dat een en ander mogelijk moet zijn als de noodzakelijke politieke inspanningen worden geleverd en de financiële middelen en het menselijk potentieel die daarvoor nodig zijn, worden ingezet. Mocht de EU echter constateren dat Roemenië tekortschiet in de naleving van een of meer van de gemaakte afspraken, met name die genoemd in het EU-standpunt, dan kan dat aanleiding zijn om een beroep te doen op de vrijwaringsclausule en de toetreding van Roemenië met een jaar uit te stellen. Ook in dat geval kan de Raad besluiten met een gekwalificeerde meerderheid. De Europese Unie zal nauwlettend blijven toezien op de voorbereidingen en vorderingen van Roemenië, en in het kader daarvan controleren of de gemaakte afspraken op alle gebieden van het acquis inderdaad worden geïmplementeerd, met name wat betreft justitie en binnenlandse zaken, concurrentie en milieu. Hiertoe zal de Commissie elk jaar een verslag over de vorderingen van Roemenië op weg naar de toetreding voorleggen, eventueel vergezeld van aanbevelingen. Ik verwelkom de opmerking in het verslag van de heer Moscovici dat het Europees Parlement ook zal toezien op de ontwikkelingen in Roemenië en de nieuwe Roemeense regering zal aanmoedigen om alle tijdens de besprekingen gemaakte afspraken na te komen. Het is overduidelijk dat het in maart 2004 door het Europees Parlement aangenomen verslag geslaagd is in de opzet om de Roemeense regering ernstig te waarschuwen. Zij heeft dat zo opgevat, en het Europees parlement heeft de Roemeense regering overtuigd van de noodzaak van intensivering van de toetredingsstrategie en –beleidsmaatregelen. Tot mijn grote genoegen vernam ik dat het Europees Parlement zich in zijn laatste verslag over Roemenië schaarde achter de aanbevelingen van het periodiek verslag van de Commissie. Sindsdien – en ik parafraseer de Commissie – hebben wij ons zonder uitzondering volledig ingezet om de doelstellingen van de Europese Raad te halen, teneinde de onderhandelingen met Bulgarije en Roemenië tot een succesvol einde te brengen in 2004, en wel op basis van de eigen merites. Zo kan het toetredingsverdrag zo spoedig mogelijk worden ondertekend in 2005. We verwachten allemaal dat Bulgarije en Roemenië aan de economische voorwaarden en de criteria van het acquis zullen voldoen, en dat zij op 1 januari 2007 klaar zullen zijn voor het EU-lidmaatschap. Rehn,    . Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, ik zou allereerst de heer Moscovici willen bedanken voor het presenteren van een evenwichtig en diepgravend verslag. De Commissie heeft altijd waardering gehad voor de constructieve betrokkenheid van het Europees Parlement met betrekking tot de toetreding van Roemenië tot de Europese Unie. Ik zou ook de Raad willen bedanken voor zijn productieve medewerking. Mijnheer de Voorzitter, uw verslag van maart 2004 was een onmiskenbare waarschuwing aan het adres van Roemenië. Dankzij de compromisloze, strenge toonzetting is het uiteindelijk gelukt om de toetredingsonderhandelingen verder te helpen. Mede door toedoen van de Commissie is het verslag aanleiding geweest voor een reeks hervormingen – opgenomen in de veelbesproken actielijst van Roemenië – op grond waarvan de Roemeense autoriteiten meer ernst begonnen te maken met de verbeteringen op het gebied van politiek en economisch bestuur. Zoals de heer Nicolaï al zei, zal de Unie de toetredingsonderhandelingen met Roemenië aanstaande vrijdag afsluiten. Ik wijs er echter met nadruk op dat deze afsluiting niet betekent dat het werk is afgerond. Integendeel, de twee jaar die nog resten tot 2007 zal Roemenië moeten aangrijpen om zich te ontwikkelen tot een volwaardige lidstaat, en dat betekent veel en hard werk, betrokkenheid en bovenal resultaten. Wij zullen daarop en op de permanente voorbereidingen in algemene zin extra toezien. Voor Roemenië en Bulgarije zijn wij een vrijwaringsclausule overeengekomen voor de periode tussen de afsluiting van de besprekingen en het moment van daadwerkelijke toetreding. Die clausule voorziet in uitstel van toetreding met een jaar ingeval er duidelijk sprake van is dat Roemenië nog onvoldoende is voorbereid op het lidmaatschap. De lidstaten kunnen dan op aanbeveling van de Commissie met eenparigheid van stemmen besluiten de vrijwaringsclausule in werking te laten treden. Ik wil er verder op wijzen dat de Commissie in het hoofdstuk over concurrentie en overheidssteun geen voorstel heeft kunnen doen voor een tijdelijke afsluiting van de onderhandelingen. In verband met eerdere politieke toezeggingen heeft de Raad echter besloten tot afsluiting van de besprekingen aan het einde van 2004. Daarnaast heeft de Raad een verzoek gedaan om meer geruststellende mechanismen voor de uitvoering van maatregelen op het gebied van justitie en binnenlandse zaken. In nauw overleg met het Nederlands voorzitterschap heeft de Commissie daarom een voorstel uitgewerkt voor een verbeterde monitoring gekoppeld aan vrijwaringsclausules op deze twee gebieden, dat wil zeggen, justitie en binnenlandse zaken, en concurrentie en overheidssteun. De vrijwaringsclausule kan op beide gebieden in werking treden indien de lidstaten daartoe besluiten met een gekwalificeerde meerderheid, waardoor de geloofwaardigheid ervan groter zal zijn dan in het geval van een besluit met eenparigheid van stemmen. Ik zeg u met nadruk dat ik de bepalingen van deze clausule volledig onderschrijf. Mocht uit de monitoring van de Commissie blijken dat Roemenië onvoldoende is voorbereid op het lidmaatschap, dan moeten we niet aarzelen om de Raad aan te bevelen zich te beroepen op de vrijwaringsclausule. Voor de goede orde: deze clausule is niet bedoeld als strafmaatregel, maar als bescherming van Roemenië en de EU-lidstaten tegen eventuele negatieve gevolgen die kunnen ontstaan wanneer duidelijk sprake is van onvoldoende voorbereiding op het lidmaatschap. Voordat ik besluit wil ik nog kort ingaan op de politieke situatie in Roemenië. Ik weet dat het Europees Parlement zich zorgen maakt over vermeende onregelmatigheden tijdens de recente parlementaire en presidentiële verkiezingen in Roemenië. Ik ben ook bekend met de evaluaties uitgevoerd door diverse Roemeense NGO’s. Ik wil u echter in herinnering brengen dat volgens het OVSE-team dat de verkiezingen heeft beoordeeld heeft, de organisatie van de Roemeense verkiezingen over het algemeen “professioneel en efficiënt van opzet leek”. Ik merk tevens op dat de OVSE het algehele verloop van de verkiezingen in de tweede ronde als bevredigend heeft beoordeeld. Bovendien hebben beide presidentskandidaten ingestemd met de uitslag van de presidentiële verkiezingen. Ik vertrouw erop – en dat is belangrijk voor de Europese Unie en voor Roemenië – dat de nieuw gekozen president en de nieuw te vormen regering vastbesloten zullen zijn door te gaan met de hervormingen die nodig zijn voor toetreding van Roemenië tot de Europese Unie. Dat is zeer zeker in het belang van Roemenië en de Roemenen. Ter afsluiting wil ik nog zeggen dat ik de conclusies onderschrijf van het verslag van uw rapporteur, de heer Moscovici. Die komen in grote lijnen overeen met het periodiek verslag 2004. De Commissie zal het Europees Parlement blijven informeren over de vorderingen van Roemenië op de weg naar toetreding. Dührkop Dührkop (PSE ),    . – Mijnheer de Voorzitter, de Begrotingscommissie wenst te onderstrepen dat de financiële pretoetredingssteun uit het nationale PHARE-programma en de instrumenten SAPARD en ISPA voor Roemenië in 2004 in totaal 825 miljoen euro bedroeg. Wij willen u tevens attenderen op het feit dat deze steun in totaal ongeveer 1,4 procent van het BBP van het land vertegenwoordigt. Net zoals in het geval van Bulgarije constateert de Begrotingscommissie met voldoening dat in de lente van 2004 een nieuw financieringskader voor de toetreding van Roemenië is vastgesteld. Zij onderschrijft tevens het voorstel van de Commissie om, zoals in het geval van Bulgarije, het steunpakket te beperken tot een periode van drie jaar, zodat de steun kan worden afgestemd op de toekomstige beleidsbehoeften die zullen voortvloeien uit de nieuw aan te nemen financiële vooruitzichten. Vanaf 2009 wordt alle steun afhankelijk van die nieuwe financiële vooruitzichten. In tegenstelling tot het verslag over Bulgarije dringt de Begrotingscommissie in dit geval aan op duurzame inspanningen om de administratieve capaciteit van Roemenië te versterken op fundamentele gebieden zoals douane, BTW en de statistieken van het bruto binnenlands product. Dit houdt in dat het land in staat moet zijn om BTW-heffingen en douanerechten te innen en te controleren en om het bruto binnenlands product op geloofwaardige, correcte en complete wijze te berekenen, overeenkomstig de Europese normen SEC 95. Millán Mon (PPE-DE ),    – Mijnheer de Voorzitter, om te beginnen wil ik de rapporteur, de heer Moscovici, feliciteren met het uitstekende werk dat hij met dit verslag over Roemenië heeft verricht. Ik dank hem ook voor zijn enorme toewijding en zijn bereidheid tot compromis. Mijnheer de Voorzitter, Roemenië heeft de afgelopen twee jaar zeer aanzienlijke vooruitgang geboekt op de weg naar toetreding tot de Europese Unie. Ik juich deze vorderingen van harte toe. Het feit dat de onderhandelingen gisteren - dinsdag - tijdens de toetredingsconferentie zijn afgerond, is een beslissende stap die nog deze week tijdens de bijeenkomst van de Europese Raad zal worden bekrachtigd. Het lijdt echter geen twijfel dat er nog veel werk voor de boeg is. Er staat Roemenië nog heel wat te doen voordat het volgens de planning in 2007 tot de Unie toetreedt. Het moet niet alleen de voorwaarden vervullen die nodig zijn voor de correcte ratificatie van het Verdrag; bovendien moet het op een reeks fundamentele gebieden extra inspanningen leveren. Zo moet het land de hervormingen van het overheidsapparaat voortzetten en de kwaliteit en onafhankelijkheid van het rechtswezen verbeteren. Wat dit laatste punt betreft, heeft Roemenië enkele maanden geleden een belangrijk wetgevingspakket aangenomen. Ook de corruptiebestrijding moet geïntensiveerd worden, aangezien corruptie een ernstig probleem is dat het land blijft teisteren. Verder moeten ook op het gebied van milieubehoud extra inspanningen worden geleverd. Kortom, het verslag dat morgen in de plenaire vergadering in stemming zal worden gebracht, bevat een uitvoerige beschrijving van een groot aantal terreinen waarop van de Roemeense autoriteiten verdere inspanningen worden verwacht. Mijnheer de Voorzitter, de inhoud van zowel mijn standpunt als het verslag kan als volgt worden samengevat: enerzijds is er sprake van een open en positieve houding ten aanzien van de toetreding van Roemenië tot de Europese Unie binnen de geplande termijn en anderzijds eisen wij dat het land de nodige inspanningen levert, hetgeen vastberadenheid en volharding vereist. Dat is mijns inziens de dubbele boodschap die wij helder en duidelijk moeten uitdragen naar de nieuwe Roemeense autoriteiten die na de verkiezingen van de afgelopen dagen aan het bewind zijn gekomen. Met dit verslag zet het Europees Parlement het licht op groen voor de toetreding van Roemenië, maar het zal er op blijven toezien dat dit land alle aangegane verplichtingen nakomt. Dit Parlement zal er nauwlettend op toezien dat de Roemeense autoriteiten hun taken tot een goed einde brengen. Wij zullen ons daarbij onder meer baseren op de informatie die de Commissie ons op gezette tijden moet doen toekomen, zoals de commissaris ook al zei. Om kort te gaan, tijdens de weg die Roemenië nog moet afleggen om tot de Unie te kunnen toetreden zullen wij uitermate waakzaam zijn, maar tegelijkertijd zullen wij het land ook steunen en stimuleren. Rouček (PSE ),    . Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, om te beginnen wil ook ik de rapporteur feliciteren met zijn uitstekende en evenwichtige verslag, dat positieve en negatieve aspecten omvat alsmede sterke punten en zwakke punten, waaraan Roemenië nog zal moeten werken. Positief is dat Roemenië volgens het verslag voldoet aan de politieke criteria van Kopenhagen en de stabiliteit van zijn instellingen die instaan voor democratie en de mensenrechten heeft verbeterd, en dat de mensenrechten en etnische rechten van de Hongaarse en de Roma-minderheid meer worden beschermd en geëerbiedigd. Positief is ook dat Roemenië voldoet aan de criteria van een levensvatbare markteconomie en een programma van verregaande structurele hervormingen ten uitvoer heeft gelegd. Als we kijken naar de economische resultaten, de economische statistieken voor Roemenië, zien we dat het land een van de hoogste groeipercentages heeft van heel Oost-Europa. Natuurlijk moeten er nog aanzienlijke inspanningen worden geleverd en vorderingen worden gemaakt alvorens Roemenië kan worden toegelaten tot de Europese Unie. Zowel de heer Nicolaï als de heer Rehn gingen reeds in detail in op enkele aspecten in dit verband. Ik zal er enkele noemen: justitie en binnenlandse zaken, zoals overal in Oost-Europa, de bestrijding van corruptie, de georganiseerde criminaliteit en de grenscontroles. Voorts zijn er nog problemen op het gebied van concurrentie, overheidssteun en, uiteraard, de bescherming van het milieu. Ondanks alles ben ik echter van mening dat Roemenië goed op koers ligt. Het is aan Roemenië en Roemenië alleen om alle zwakke punten de komende maanden weg te werken. Als het land daar in slaagt, vind ik dat het verdrag in 2005 moet worden ondertekend zodat dit land samen met Bulgarije in 2007 kan toetreden tot de Europese Unie. Nicholson of Winterbourne (ALDE )    – Mijnheer de Voorzitter, het was mij een waar genoegen om samen met de heer Moscovici aan dit voortreffelijke verslag te werken. Ook in zijn vorige functie van minister heb ik met veel plezier en waardering met hem samengewerkt, en het is een even groot genoegen met hem als rapporteur samen te werken. Ik dank de heer Moscovici voor zijn voortreffelijke werk. Naar mijn mening hebben president Iliescu – die bezig is met de afronding van zijn tweede en laatste ambtstermijn – en zijn regering hun werk op een voortreffelijke manier afgemaakt, en dat geldt ook voor premier Nastase. Zij kunnen trots zijn op hetgeen zij met betrekking tot het uitbreidingsproces voor Roemenië hebben bereikt. Het is heel gemakkelijk om Roemenië het graf in te prijzen en te zeggen dat het land al veel heeft gedaan, maar dat er nog ontzettend veel moet gebeuren. Dat mag dan waar zijn, maar laten wij daarbij wel bedenken dat het land uit een diep dal is gekomen en heel snel vorderingen heeft gemaakt. Toen de Raad van Helsinki Roemenië vijf jaar geleden tot een van de landen van het 'regattabeginsel’ verklaarde, kon niemand van ons ook maar dromen dat het land de hoofdstukken zo snel en vooral ook zo goed zou realiseren. Alle hoofdstukken zijn afgesloten. Uiteraard moet de nieuwe regering hoge prioriteit geven aan de tenuitvoerlegging, en heeft het land uiterst deskundige mensen nodig om dit alles uit te voeren. Zij moeten het naar behoren toepassen en de gestelde termijnen in acht nemen. Er moet nog veel gebeuren op het gebied van de capaciteitsopbouw. Om het te kunnen uitvoeren is administratieve capaciteit van essentieel belang net als bij- en nascholing van personeel. Laten we echter niet vergeten dat er al ontzettend veel bereikt is. Een van de manieren waarop wij kunnen helpen, is door te proberen de te stoppen. Roemenië heeft zijn jonge mensen heel hard nodig. Wij moeten alles doen wat in ons vermogen ligt om de positie van het hoger onderwijs in Roemenië te versterken en het land te helpen zijn jongeren banen, opleiding en bijscholing aan te bieden. Naarmate Roemenië dichter bij de Unie komt, zal de aantrekkingskracht van onze landen steeds groter worden en zal het voor jongeren steeds verleidelijker worden uit hun land weg te trekken. Dat zou bijzonder jammer zijn. Het zijn juist de jongeren die Roemenië moeten helpen het op de juiste wijze uit te voeren en ervoor te zorgen dat het geld dat de Commissie in het land wil steken, op een goede manier kan worden aangewend. Ik wil ook de Commissie gelukwensen met de vele toegewijde inspanningen waarvan mijn collega's en ik de afgelopen paar jaar getuige zijn geweest. Ik heb één amendement ingediend, en ik zou de heer Moscovici en de andere collega’s willen vragen hier aandachtig naar te kijken. Zij hebben begrip getoond voor het feit dat ik mij vooral concentreer op het probleem van de kinderen. Premier Raffarin heeft verzocht om een internationale commissie die om humanitaire redenen bepaalde gevoelige probleemgevallen op het gebied van internationale adoptie nog eens onder de loep moet nemen. Ik begrijp dat de heer Moscovici dit verzoek steunt en ik respecteer zijn standpunt. Niettemin vraag ik de collega’s serieus te overwegen mijn amendement op paragraaf 17 aan te nemen. In het verslag van de heer Moscovici wordt gevraagd om een internationale commissie, dat wil zeggen een commissie buiten de Europese Unie. In mijn amendement vraag ik de Commissie deze zaak zelf aan te kaarten bij de Roemeense regering. Dat is immers naar mijn mening de juiste gang van zaken. Ook vraag ik de Commissie verslag uit te brengen aan de regering van Roemenië en ook aan het Europees Parlement, omdat ik weet dat de collega’s zich zorgen maken over dit onderwerp. Misschien kunnen de heer Moscovici en ik hier eens samen over praten. Ik ben ervan overtuigd dat hij ook tot de conclusie zal komen dat dit meer in overeenstemming is met de geest van het Verdrag. Lagendijk (Verts/ALE ),    . – Voorzitter, collega's, laat het duidelijk zijn: dit is geen debat tussen voor- en tegenstanders van de toetreding van Roemenië tot de Europese Unie. Ook mijn fractie heeft geen principiële bezwaren tegen het Roemeens lidmaatschap, zelfs niet per 1 januari 2007. Dit is wel een debat tussen degenen die vinden dat Roemenië klaar is, dat er alleen nog wat vlekjes moeten worden weggewerkt, en degenen - en daarbij reken ik mezelf - die vinden dat Roemenië niet klaar is en dat daarom op dit moment niet ja kan worden gezegd. Ik ben eerlijk gezegd verbaasd over de opstelling van sommige fracties. Dezelfde collega's die vanmorgen bij de stemming en discussies over Turkije - een land dat aan het begin van de onderhandelingen staat - terecht heel veel waarde hebben gehecht aan de mensenrechten, zijn in het geval van Roemenië - een land dat aan het eind is van de onderhandelingen - bereid om ongeveer alles door de vingers te zien als het gaat om dezelfde criteria van Kopenhagen. Er zijn ook nog collega's in het Parlement wier zicht op de werkelijkheid eerlijk gezegd wat wordt vertroebeld door het feit dat partijgenoten wellicht bij laakbare zaken zijn betrokken, of omdat ze hopen dat na de voorbije verkiezingen in Roemenië alles opeens heel anders zal worden. Hoop op verbetering is prima, maar laten we alsjeblieft niet naïef zijn. De problemen in Roemenië zijn groot, zo groot zelfs dat wat mij betreft nu zonder aarzeling niet ja kan worden gezegd. Twee voorbeelden. De situatie van journalisten, van de media in Roemenië, is de laatste jaren niet verbeterd, maar verslechterd. Het aantal aanvallen op kritische journalisten is toegenomen en de kritiek van die journalisten hield vaak verband met corruptiezaken. Alle NGO's, alle organisaties die we altijd zo prijzen - Transparency International, het Open Society Institute, de OESO - komen allemaal met één boodschap: corruptie is nog steeds een heel groot probleem in Roemenië, onderschat het niet. Natuurlijk zal iedereen hier zeggen dat corruptie moet worden bestreden. Maar hoe serieus is een partij die de meerderheid heeft in het Roemeense parlement en waarvan een partijlid en voormalig minister een jaar geleden moest aftreden wegens corruptie, en nu vice-voorzitter is van diezelfde partij en kandidaat voor de senaat? Het voorgaande kan, samen met de rapporten van Amnesty International over de werkelijk abominabele behandeling van psychiatrische patiënten, wat mij betreft slechts tot een conclusie leiden, namelijk dat Roemenië nog even moet wachten. Daarom wil ik de Commissie de volgende vraag stellen. Waarom stelt de Commissie volgend voorjaar bijvoorbeeld geen apart verslag op over de zaken waarover iedereen, ook de rapporteur, zich zo druk maakt, namelijk persvrijheid, corruptie, onafhankelijkheid van de rechterlijke macht? De Commissie maakt wel een verslag over eventuele problemen aangaande mededinging, maar wil aan problemen met mensenrechten geen nieuw verslag wijden. Waarom zou staatssteun een struikelblok kunnen zijn en mensenrechten niet? En voor hen die zeggen - en dat is ook een commentaar op de Commissie en het voorzitterschap - dat we nog altijd de uitstelclausule voorhanden hebben waarmee we de toetreding van Roemenië een jaar kunnen uitstellen, wil ik duidelijk stellen dat die uitstelclausule alleen door de Raad worden ingeroepen, met eenparigheid van stemmen. Met andere woorden: er hoeft in de Raad maar één land te zijn dat er niet in wil meegaan en het gebeurt niet. En het gebruiken van gekwalificeerde meerderheid? Het spijt me, maar dat kan alleen op een aantal specifieke terreinen, en daartoe hoort bijvoorbeeld persvrijheid niet. Ik vind dat het Parlement zijn macht niet uit handen mag geven door nu ja te zeggen en in maart logischerwijs ook. Het Parlement moet zichzelf serieus nemen. Ik citeer uit een grote Nederlandse krant: 'Met vriendelijkheid zonder eerlijkheid wordt Europa misschien wel groot, maar het is groei zonder inhoud, grootheid zonder innerlijke kracht'. Collega's, de kracht van de Europese Unie zit in principes die voor iedereen gelden, ook voor politieke medestanders. Meijer (GUE/NGL ),    . – Voorzitter, Roemenië heeft een lange traditie van autoritair en ondemocratisch bestuur van afwisselend links en rechts. Bij die traditie hoort ook een intolerante houding tegenover de etnische minderheden van Hongaren, Roma en Duitsers. Er is altijd veel aandacht voor grote stuwdamprojecten, enorme fabrieken en monumentale bouwwerken, maar niet voor door lijmsnuiven en prostitutie bedreigde zwerfkinderen of voor ernstige milieuvervuiling. Nog steeds dreigt in Rosia Montana een project te worden uitgevoerd voor goudwinning met chemische middelen die bodem en rivierwater langdurig ernstig kunnen vervuilen. In de steden zien we achter monumentale gevels verval, verwaarlozing en armoede toeslaan. Persvrijheid en de onafhankelijkheid van de rechtspraak voldoen niet aan wat we in Europa willen. Dat Roemenië nu weinig aantrekkelijk is, heeft ook tot gevolg dat in het aangrenzende en in 1940 onder Russische heerschappij gekomen Moldavië de aanvankelijke steun voor terugkeer naar Roemenië voorlopig sterk is afgenomen. Veel Roemenen kijken nu vooral op naar Amerika en de dollar en in minder mate wordt ook Turkije als een belangrijke economische partner en als voorbeeld van een zelfbewust land gezien. Op internationaal vlak is Roemenië tegenwoordig net als Turkije een nauwe bondgenoot van de Verenigde Staten, zelfs een die samenwerking met het Internationaal Strafhof in Den Haag hindert. Onlangs waren er opnieuw klachten over verkiezingsfraude. Ik verwacht niet dat het slordig omspringen met de parlementaire democratie zal verdwijnen nu afgelopen weekeinde een president van een andere politieke kleur is gekozen, die waarschijnlijk ook de samenstelling van een nieuwe regering zal bepalen. Deze nieuwe regering zal waarschijnlijk vinden dat de vorige regering te slap heeft onderhandeld met de Europese Unie en zich heeft laten vernederen. Dit Parlement was in zijn vorige samenstelling uiterst kritisch over de mogelijkheid dat Roemenië op korte termijn zou voldoen aan de in de Europese Unie gangbare maatstaven op het gebied van democratie, mensenrechten en milieu. Daarom leek het zeker dat Roemenië later dan Bulgarije, en ten vroegste samen met Kroatië, lid zou kunnen worden. Ik ben verrast door de recente omslag bij de Commissie buitenlandse zaken en de verwerping van een aantal kritische amendementen. De vrees voor een vernedering van Roemenië en het streven naar een snelle gebiedsuitbreiding van de Europese Unie lijken nu belangrijker dan het oplossen van problemen. De fractie van Europees Unitair Links wil Roemenië graag zo spoedig mogelijk in de Europese Unie hebben, maar net als in Turkije moeten dan wel de problemen op het gebied van democratie, mensenrechten en milieu worden opgelost, en dat is momenteel nog een heel groot probleem. Belder (IND/DEM ),    . – Voorzitter, als gewezen scheepskapitein heeft de nieuwgekozen president van Roemenië Traian Basescu weet van woelige baren, wat geen onbelangrijk voordeel is, want het schip van staat, van zijn vaderland, waarvan hij het roer zal overnemen, kampt momenteel met gevaarlijke golfslag. Basescu zal trouwens de eerste zijn die dat ruiterlijk toegeeft. In een interview met de van 26 november lichtte de huidige burgemeester van Boekarest de reden voor zijn streven naar een politieke ommekeer als volgt toe: "Het probleem is de corruptie, zij is hier tot regeringsvorm verheven". Over de feilen van Boekarest op weg naar Brussel is het verslag van collega Moscovici even helder. Hij verdient daarvoor onze oprechte waardering. Terecht loopt de rapporteur de tekortkomingen van Roemenië bij alle toetredingscriteria, dus ook de politieke voorwaarden, na. Bij vorige verslagen van dit Huis over kandidaat-lidstaat Roemenië vroeg ik aandacht voor schendingen van de persvrijheid. Ook in dit verslag, zie paragraaf 8, is daarvan treurig genoeg opnieuw sprake. Fysieke agressie tegen onderzoeksjournalisten, pressie van overheidswege op financieel zwakke media, het liegt er allemaal niet om. In zijn recente boek "Bedreigde journalisten, geslagen journalisten" bevestigde schrijver-journalist Malin Bot dit somber stemmende beeld. Het is een regelrechte aanklacht tegen de heersende persbreidel in Roemenië. Er is dus werk aan de winkel voor Basescu en zijn politieke geestverwanten. Overigens mogen wij in deze contreien, in West-Europa, de woorden van Malin Bot over de dubieuze rol van Westerse uitgevers die veel Roemeense kranten hebben opgekocht wel goed in onze oren knopen: "Die komen niet naar Roemenië om de democratie te verdedigen, maar louter om geld te verdienen". Einde citaat. Ik hoop dat een nieuwe Roemeense regering de Europese toetredingsdesiderata per direct volledig serieus neemt. Per slot van rekening is het niet billijk haar de niet nagekomen verplichtingen van de regering-Nastase aan te rekenen. Die lijst is lang en zwaar. Bovendien dringt de tijd. Dat onderkent inkomend president Basescu met de gewenste toetredingsdatum van 1 januari 2007 in het vizier gelukkig ten volle. Daarom verdient hij tijdens deze ongetwijfeld moeilijke periode ons aller aandacht en steun. Graag vertrouwt dit Huis daarbij op de Commissie voor een strikte handhaving van het met Boekarest overeengekomen veiligheidsmechanisme. Eén paragraaf in het verslag-Moscovici wil ik nog speciaal onder de aandacht van Boekarest brengen: "dringt aan op de bespoediging van teruggave van eigendom en vaststelling van wetgeving inzake teruggave van kerken". Tegelijkertijd verzoek ik Raad en Commissie om nauwlettend op de uitvoering van deze slepende kwestie toe te zien. Het Nederlandse voorzitterschap heeft daarover aan het eigen parlement reeds een toezegging gedaan. In een knap commentaar in een Duitse kwaliteitskrant las ik gisteren een vlijmscherpe persiflage over de politieke verwording van Roemenië onder post-communistische regie. Gevat parodieerde de schrijver op de titel van het campagneboek van premier Nastase getiteld: "Van Karl Marx tot Coca-Cola" dat een werk getiteld: "Van Karl Marx tot Al Capone" even waarheidsgetrouw zou zijn. Wij gunnen Roemenië onder president Basescu van harte de doorbreking van deze hardnekkige politieke ban. De verrassende uitslag van de tweede ronde van de presidentsverkiezingen lijkt daarvan een bemoedigend teken. Battilocchio (NI ).    - Mijnheer de Voorzitter, geachte collega’s, de nieuwe Italiaanse Socialistische Partij wenst de nieuwe president Basescu veel succes bij zijn werk. De talloze jonge Roemenen die hem in deze maanden hebben gesteund en feestvierend de straten en pleinen zijn opgetrokken in Boekarest en de rest van het land, hopen allen, ongeacht de partij waartoe ze behoren, dat hij verandering zal brengen en hen een andere, nieuwe en betere toekomst zal kunnen geven. Basescu heeft een moeilijke maar tegelijkertijd ook boeiende taak voor de boeg: hij moet het land op een nieuwe koers helpen, de koers van modernisering, corruptiebestrijding en volledige eerbiediging van de mensen- en burgerrechten. Ook moet hij ervoor zorgen dat het land definitief de democratische aanpak omarmt. Wij hopen - of liever gezegd: weten zeker - dat het eind van deze reis zal bestaan uit de volledige integratie van Roemenië in het politieke, economische en sociale bestel van de Europese Unie. Wij zijn natuurlijk voldaan over de bereikte doelstellingen maar in de twee resterende jaren moeten wij erop blijven toezien dat er aanzienlijke, reële en concrete verbeteringen worden gebracht in de talloze sectoren waarin men nog ver verwijderd is van de Europese normen. Ik heb het met name over de kwaliteitssprong die onverwijld gemaakt moet worden op het gebied van de bescherming van de mensenrechten. Ik denk daarbij met name aan de eisen van de Roma-minderheid, die vaak met instemming van de regeringsautoriteiten wordt gediscrimineerd. Het gaat hier om tweeëneenhalf miljoen gemarginaliseerde burgers die in absoluut onaanvaardbare omstandigheden leven. Ik denk eveneens aan de problemen en verwachtingen van de uit anderhalf miljoen mensen bestaande Hongaarse minderheid, aan de behandeling van gehandicapten, aan de mensonterende toestand van de gezondheidsinfrastructuur en met name de inrichtingen voor psychiatrische patiënten, aan de gewelddadige methoden en daadwerkelijk fysiek geweld waaraan de politie zich schuldig maakt, aan de verre van efficiënte en onafhankelijke justitie en aan de nog niet geheel vrije media. Tijdens mijn bezoek aan het land was ik ontdaan over het grote – te grote - aantal kinderen dat alleen over straat zwerft. Wij moeten op dit punt van de regering een concrete toezegging eisen. Dit is een wettelijke en morele verplichting, geen keuzemogelijkheid. Daarom moet alles in het werk worden gesteld om elk kind in Roemenië, evenals elk kind in Europa en de rest van de wereld, het recht te geven op een zorgeloze en gelukkige jeugd, en het recht op een glimlach en een hoopvolle toekomst. Tannock (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik volg de ontwikkelingen in Roemenië nu al vijf jaar op de voet, namelijk vanaf het moment dat ik mij ben gaan bezighouden met de zaak van een inwoner van mijn Londense kiesdistrict, prins Carol Mircea. Hij heeft mij heel duidelijk aangetoond dat de Roemeense regering via haar procureur-generaal herhaaldelijk ten gunste van één van beide partijen heeft geïntervenieerd in de civiele rechtszaak tegen Carols halfbroer, voormalig koning Mihai van Roemenië. Dit gebeurde naar verluidt in opdracht van president Iliescu. Ik was dan ook bijzonder ingenomen met de toegenomen onafhankelijkheid van het Roemeense rechtsstelsel. Roemenië heeft nu definitief gebroken met het uit het Sovjet-tijdperk stammende recht van de staat om te interveniëren in civiele zaken. Bovendien heeft de Senaat nog onlangs een poging van de vorige regering om de rechtsgang te beïnvloeden, door in het parlement een compensatiewet in te dienen om zo het geschil over het eigendomsrecht op het koninklijk paleis te omzeilen, verhinderd met als reden dat de zaak was voor het Hooggerechtshof. De onafhankelijkheid van het rechtsstelsel in Roemenië gaat er dus zeker op vooruit. De overwinning van de heer Basescu bij de presidentsverkiezingen toont duidelijk aan dat Roemenië ook snelle vorderingen maakt op het terrein van de hervorming. De verrassende uitslag heeft alle beschuldigingen dat de autoriteiten de verkiezingen door middel van fraude naar hun hand zouden zetten definitief uit de wereld geholpen. Roemenië is verre van perfect, en de strijd tegen de corruptie en de georganiseerde misdaad zal voor de nieuwe regering prioriteit nummer één zijn. Er moet meer worden gedaan voor de rechten van minderheden, met inbegrip van de grote bevolkingsgroepen van de Roma en van de etnische Hongaren. Ook wil ik graag een lans breken voor een soepele toepassing van het verbod op buitenlandse adopties. Veel gezinnen uit uiteenlopende landen als Italië en Israël hebben contacten opgebouwd met kinderen in weeshuizen. Het zou wreed en inhumaan zijn dit proces nu in dit late stadium zomaar af te breken. Ik verwelkom het besluit van de Roemeense regering om een internationale commissie in het leven te roepen om dit gevoelige vraagstuk op te lossen. Als vice-voorzitter van de Delegatie EU-Oekraïne ben ik van mening dat lopende geschillen, zoals de kwestie van de territoriale aanspraken van Roemenië op het kleine Slangeneiland in de Zwarte Zee, dat tegenwoordig in Oekraïense handen is, voor 2007 moeten zijn opgelost. In dit geval is het eigendomsrecht over de exclusieve economische zone van vitaal belang, omdat men gelooft dat er olie in de grond zit. Goede betrekkingen met Oekraïne, dat zich momenteel ontwikkelt tot een volwassen Europese democratie, zijn van groot belang voor de toekomst. Een andere lopende kwestie is die van het grensgebied in de Donaudelta. Er heerst grote bezorgdheid dat een door Oekraïne aangelegde scheepvaartkanaal de omliggende wetlands, en dus ook het unieke leefgebied van zeldzame vogelsoorten daar, ernstig zal verstoren. Verder is er het minder bekende vraagstuk van de samenwerking met en stabilisering van Moldavië en de daarmee samenhangende kwestie-Transnistrië. Het is hierbij interessant te bedenken dat, als de heer Joesjtsjenko op 26 december in Kiev aan de macht zou komen, de dagen van het regime in Tiraspol in Transnistrië geteld zullen zijn. Vandaar ook de grote aarzeling van de Russen om de overwinning van de heer Joesjtsjenko te erkennen. Heeft er al eens iemand onderzocht of het regime in Tiraspol wellicht ook een rol heeft gespeeld bij de vergiftiging van de heer Joesjtsjenko? Ik ben ervan overtuigd dat Roemenië op 1 januari 2007 klaar zal zijn om lid te worden van de Europese Unie, samen met Bulgarije. Ik verwelkom beide landen als lidstaten van de EU, al betekent dat mijns inziens niet automatisch dat de toetredingsprocedures van beide landen chronologisch aan elkaar gekoppeld moeten worden. Uiteindelijk zijn er natuurlijk ook nog de vrijwaringsclausules, die voorzien in de mogelijkheid van uitstel van de toetredingsdatum indien Roemenië niet op tijd aan de vereisten krachtens het kan voldoen; niettemin sta ik echter volledig achter het verslag-Moscovici en ik hoop van harte dat Roemenië zich in 2007 bij onze 25 lidstaten zal aansluiten. Tabajdi (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, ik zou de heer Moscovici willen feliciteren met zijn zeer objectieve en uitgebalanceerde verslag. Ik ben het volkomen eens met de heren Rehne en Nicolaï. Zij hebben mijns inziens zeer objectieve standpunten geuit. Voor Hongarije is de toetreding van Roemenië van dubbel belang. Enerzijds is er het goede nabuurschap en anderzijds is er het vraagstuk van de Hongaarse minderheidsgemeenschap. U moet namelijk weten dat er meer dan anderhalf miljoen Hongaren in Roemenië wonen. Daarom kan ik zeggen dat het in ons nationaal belang is dat Roemenië over twee jaar toetreedt. Geachte collega’s, ik zou de regering-Nastase willen bedanken daar zij veel heeft gedaan voor de historische verzoening tussen Roemenië en Hongarije. We hebben nu een strategisch partnerschap. Eerlijk is eerlijk er is nog altijd veel te doen, maar er is in de loop van de afgelopen tien jaar op veel punten vooruitgang geboekt. Ik zou de nadruk willen leggen op drie kernkwesties die opgelost zullen moeten worden. De eerste betreft werkelijke decentralisatie en werkelijke regionalisering van het bestuur. Voorts is er de milieubescherming, aangezien de kwaliteit van het rivierwater een grensoverschrijdende kwestie is. Tot slot is er het dossier van de minderheden, de Roma en de Hongaren. Ik zou de tenuitvoerlegging van verschillende vormen van zelfbestuur niet tot een randvoorwaarde voor de toetreding van Roemenië willen maken, maar het zou goed zijn als er onderhandelingen geopend zouden worden met de nieuwe Roemeense regering, tripartiete onderhandelingen tussen de Roemeense regering, de Hongaarse politieke partij en de Hongaarse regering, zoals dat ook is gebeurd voor Zuid-Tirol, of de Finse Ålandseilanden. De Europese Unie kent wat dat betreft een aantal goede precedenten. Het zou dus wenselijk zijn onderhandelingen te beginnen en ik steun de toetreding van Roemenië, zonder uitstel, volledig. Szent-Iványi (ALDE ).    Misschien is Roemenië van alle Oost-Europese landen begiftigd met de vreselijkste erfenis van het communisme. Ceaucescu en zijn trawanten hebben het land verwoest, de economie geruïneerd, de samenleving gefragmenteerd en zijn burgers bang gemaakt. Door uitstel van hervormingen zijn kostbare jaren verloren gegaan en zijn de laatste vijftien jaren allesbehalve een succesverhaal geweest. Ik hoop dan ook dat de nieuwgekozen leiders, de president en de regering van Roemenië, de uitdagingen waarvoor zij zich gesteld zien met dubbele kracht zullen aangaan. Er zijn er twee die ik speciaal wil noemen. Ten eerste moeten er nog veel knelpunten worden weggenomen inzake de sociale integratie van de Roemeense Roma-minderheid van meer dan twee miljoen mensen, die zich in een zeer moeilijke situatie bevindt. Ten tweede moet er meer prioriteit worden gehecht aan milieukwesties, omdat de milieusituatie in Roemenië ver onder die van de andere kandidaat-lidstaten ligt. Regelgeving moet niet alleen aangenomen, maar ook geïmplementeerd worden. Ik herinner u in dit verband aan het gevaarlijke mijnbouwproject Rosia Montana, dat een milieuramp kan veroorzaken. De weg naar de afsluiting van de onderhandelingen is lang en zwaar. Ik feliciteer het leiderschap van Roemenië met haar succes. Vanaf nu dient zij zich te richten op de overname van het . Ik hoop dat Roemenië zijn verplichtingen zal vervullen en in 2007 lid zal worden. Dat is in ons belang en in het belang van Roemenië. Ik denk daarom dat de eis van de heer Basescu dat twee hoofdstukken heropend zouden moeten worden, een groot risico met zich meebrengt. Het zou de toetreding van Roemenië in 2007 in gevaar brengen en vertraging is niet in het belang van Roemenië, noch in het belang van de Europese Unie. Roemenië heeft grote offers moeten brengen op weg naar het lidmaatschap van de Unie. Ik ben ervan overtuigd dat ons belang er het best mee gediend is als Roemenië in 2007 toetreedt, waarbij Roemenië moet beseffen dat er in de tussentijd aan diverse verplichtingen moet worden voldaan. Daarom acht ik dit thema van cruciaal belang en verzoek ik de commissaris en de Commissie de vooruitgang van Roemenië op dit punt te blijven volgen. Ons belang en het belang van de Roemeense burgers zijn daar namelijk het best mee gediend. Sjöstedt (GUE/NGL ).    Mijnheer de Voorzitter, Roemenië loopt momenteel ver achter ten aanzien van de communautaire wetgevingsvereisten op milieugebied. Ondanks het feit dat er voor Roemenië zeer lange overgangsperioden zijn vastgesteld op het gebied van belangrijke milieuwetgeving, is allerlei wetgeving nog niet ten uitvoer gelegd. Op een aantal terreinen waar wel wetgeving is ingevoerd, schort het aan de naleving in de praktijk. Vorig jaar stuurden wij een delegatie van de Commissie milieubeheer, volksgezondheid en voedselveiligheid naar het ministerie van Milieu in Boekarest. De delegatie onderzocht een flink aantal van de meer controversiële projecten en de resultaten bevestigden onze mening: het hervormingstempo op milieugebied moet dringend worden opgevoerd. Er is een speciaal project, Rosia Montana, waar de Commissie de komende jaren zeer nauwlettend op moet toezien. Het gaat om een voorstel voor de bouw van een goudmijn in Roemenië, de grootste in Europa. Het project zal enorme gevolgen hebben voor het milieu. Er zullen in dit kwetsbare gebied onder andere grote hoeveelheden cyanide worden gebruikt. Het is de vraag of Roemenië zich zal houden aan de huidige EU-wetgeving, zoals de voorschriften inzake milieueffectbeoordelingen en de waterrichtlijn. Het is de vraag of Roemenië zich zal houden aan de ophanden zijnde nieuwe richtlijn inzake afval uit mijnen en de milieugevolgen daarvan. Ik roep de Commissie op het project Rosia Montana zeer nauwlettend te controleren op naleving van de communautaire milieueisen, die ik beschouw als minimumnormen en waarvan de naleving ook wordt geëist door de plaatselijke bevolking. Borghezio (IND/DEM ).    - Mijnheer de Voorzitter, geachte collega’s, ik schaar mij achter de talloze uitingen van waardering aan het adres van de rapporteur, de heer Moscovici. Hij heeft een evenwichtig verslag geschreven waarin hij evenwel geen enkel kritisch punt in verband met het proces van voorbereiding van Roemenië op de toetreding tot de Europese Unie verzwijgt. Uit dit verslag blijkt ook duidelijk waardering voor de aanzienlijke inspanningen en de - zij het dan gedeeltelijke - resultaten die Roemenië tijdens dit proces heeft weten te behalen. Vanmorgen heeft dit Parlement nogal luchthartig het startsein gegeven voor het proces van voorbereiding van de toetreding van Turkije tot de Europese Unie. Wij zijn voor de toetreding van Roemenië, en wel om precies dezelfde redenen als waarom wij fel gekant zijn tegen de opname van Turkije. Roemenië is Europa; Roemenië heeft een samenleving en een politiek bestel die gebaseerd zijn op bepaalde waarden, waarden die weliswaar licht- en schaduwzijden hebben maar zonder meer gelijkgeschakeld kunnen worden met de waarden waarop de Europese Unie is gegrondvest. Het lijdt geen twijfel dat steun gegeven moet worden aan bepaalde sectoren, aan sectoren waarin nog fundamentele stappen gezet moeten worden, zoals de meerjarenstrategie voor misdaadbestrijding, de delicate kwestie van de teruggave van bezit en die van de kerken, evenals de modernisering van het gerechtelijk apparaat. Dat laatste is niet verenigbaar met een Europese samenleving, aangezien die als kenmerk heeft dat de rechtspraak niet rechtstreeks beïnvloed of overheerst wordt door de staat. Ik heb geluisterd naar de opmerkingen van de vertegenwoordiger van een politieke partij die voor de toetreding van Turkije heeft gestemd en die enkele ernstige opmerkingen van NGO’s over de eerbiediging van de mensenrechten in Roemenië heeft overgenomen. Ik had graag dezelfde opmerkingen gehoord in verband met Turkije, want dan zouden ze zeker gegronder geweest zijn. Het is evenwel absoluut noodzakelijk de Roemeense autoriteiten te wijzen op de urgente kwestie van de illegale immigratie. Een collega sprak zojuist over de kinderen, die hem zozeer hebben aangegrepen tijdens zijn bezoek in Roemenië. Ik hoef niet naar Roemenië. Ik hoef enkel rond te kijken in steden als Turijn, Milaan, Genua en Rome om Roemeense minderjarigen te zien die worden uitgebuit door criminele organisaties. Men moet de illegale immigratie een halt toeroepen. Roemenië moet zijn buitengrenzen beschermen en actief meewerken aan de uitbanning van dit verschijnsel, dat een beschaving als die van Ionesco, Mircea Eliade en andere grote auteurs en denkers, een beschaving die ons na is en waarmee wij veel gemeen hebben, geen eer doet. Gál (PPE-DE ).    De burgers van Roemenië horen thuis in de Europese Unie, dat staat vast. Wij hebben elkaar nodig, onder andere omdat de onderliggende beginselen van de Unie, decentralisering en lokaal zelfbestuur, door de toetreding kunnen bijdragen aan betere vooruitzichten voor de toekomst van de Hongaarse minderheid van anderhalf miljoen mensen in dat land. Het gaat om het nakomen van verbintenissen: zal Roemenië in staat zijn het over te nemen waaraan alle lidstaten moeten voldoen? De Unie lijkt zich soepeler op te stellen tegenover Roemenië dan tegenover de landen die in mei lid werden. In het verslag-Moscovici wordt kritisch onderzocht in hoeverre Roemenië tot dusver aan de criteria heeft voldaan. Ik wil hem feliciteren met zijn vaardigheid inzake compromissen, omdat hij een aantal van mijn voorgestelde amendementen in zijn verslag heeft opgenomen waarmee zijn argumenten aan kracht hebben gewonnen. Het verslag onderzoekt gebieden met ernstige tekortkomingen: de onafhankelijkheid van de rechterlijke macht, beknotting van het recht op verkiezingsdeelname en de teruggave van eigendom van kerken. Staat u mij toe hier wat verder op door te gaan en te wijzen op de tekortkomingen van Roemenië bij het vervullen van de criteria van Kopenhagen, die duidelijk zijn gebleken uit de misstanden bij de verkiezingen van 28 november. Als Hongaars afgevaardigde voel ik mij genoopt melding te maken van de tijdelijke vrijstellingen op milieugebied waarom Roemenië had gevraagd. Hongaren maken zich zorgen over deze vrijstellingen, omdat ze rechtstreeks effect uitoefenen op de kwaliteit van het water in Hongarije. Vandaar het verzoek om de onlangs afgesloten hoofdstukken inzake milieubescherming door de Hongaarse regering te laten heropenen. Het is precies vanwege de onzekerheden bij dergelijke verbintenissen dat ik wil benadrukken hoe belangrijk het is om in de periode tussen ondertekening van het toetredingsverdrag en het feitelijke moment van toetreding de situatie van zeer nabij te volgen. Indien nodig dient het toetredingsproces van beide kandidaat-lidstaten gescheiden te worden, waarna de landen worden beoordeeld op basis van hun eigen prestaties. Periodieke controles van de vorderingen zijn erg belangrijk, waarin ook het Parlement een rol moet spelen, zodat we tegen de tijd dat Roemenië toetreedt met een gerust hart en met vertrouwen kunnen vaststellen dat Roemenië gereed is. Ik behoor tot degenen die vurig hopen dat al onze twijfels zullen verdampen door de goede prestaties van Roemenië in de nabije toekomst. Leinen (PSE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik denk dat de presidentsverkiezingen van afgelopen zondag wel hebben laten zien dat de democratie in Roemenië zeer vitaal is en ook functioneert. Dat is niet altijd zo geweest en we mogen daar dan ook blij mee zijn. Laten we hopen dat de krachten die nu zijn vrijgekomen, ook echt worden aangewend om vaart te zetten achter de hervormingen en dat de politiek in Boekarest niet zal worden belemmerd. Dat kunnen we alleen maar hopen. Ik was van 1999 tot 2004 lid van de delegatie van de Gemengde Parlementaire Commissie EU-Roemenië. Wanneer men deze tijdsspanne overziet en 1999 met nu vergelijkt, heeft het land een grote stap voorwaarts gezet. Bij alle kritiek met betrekking tot specifieke terreinen moet worden gezegd dat de vorige regering onder premier Nastase veel voor Roemenië heeft gedaan. Het land is op veel terreinen met sprongen vooruitgegaan. Het valt echter niet te ontkennen dat er voor de Roemenen ook nog veel te doen is. Nog niet alles is gedaan om werkelijk de normen te halen die in de gehele Europese Unie gelden. Ik kan slechts herhalen wat veel collega’s al hebben gezegd: een onafhankelijke rechtspraak, onafhankelijk van de uitvoerende macht, onafhankelijk van enige politieke groepering, is in feite een voorwaarde voor deelname aan de EU. Op dat terrein moet nog het nodige worden gedaan. Ik hoop ook dat de bestrijding van corruptie kan worden verbeterd. Corruptie is diefstal van de burgers. De nieuwe president wil daar veel tegen doen. Hopelijk pakt hij daarbij niet alleen de kleine maar ook de grote vissen aan. Corruptie moet worden bestreden, ongeacht rang of stand. Het is diefstal van de burgers. Ik vind dat het totaal verkeerd zou zijn wanneer er nu nieuwe hindernissen zouden worden opgeworpen, hetzij door de Roemenen, hetzij door ons. De onderhandelingen moeten worden afgerond. Ik dank rapporteur Moscovici voor het uitstekende verslag. 2007 moet het jaar zijn waarin Roemenië zich bij de Europese familie en daarmee ook bij de Europese normen aansluit. Hennis-Plasschaert (ALDE ).    – Voorzitter, laat ik duidelijk zijn. Ik ben een groot voorstander van de toetreding van Roemenië, maar alles op zijn tijd en graag volgens de gemaakte afspraken. Alvorens de onderhandelingen af te ronden, dient dit land simpelweg te voldoen aan de gestelde voorwaarden en criteria. Ik vind het dan ook werkelijk onbegrijpelijk dat de Commissie met droge ogen beweert dat Roemenië aan de politieke criteria van Kopenhagen voldoet, terwijl zij tegelijkertijd uitgebreid melding maakt van de invloed die de uitvoerende macht heeft op de uitkomst van rechtsspraak en bevestigt dat corruptie nog steeds een wijdverspreid fenomeen is en er nog volop sprake is van discriminatie, met name van de Roma. Ook de rapporteur van dit Huis heeft er blijkbaar geen problemen mee om in de eerste paragraaf van zijn verslag te stellen dat Roemenië voldoet aan de politieke criteria, om vervolgens elders in het verslag, terecht, zijn zorg te uiten over een aantal cruciale punten. Vervolgens trekt de rapporteur de voor mij onwaarschijnlijke conclusie dat een bevredigende afsluiting van de onderhandelingen vóór het einde van 2004 zowel wenselijk als haalbaar is. Ik kom met gezond verstand tot een heel andere conclusie, namelijk dat Roemenië nog niet zo ver is en dat de onderhandelingen dus niet vóór eind 2004 bevredigend kunnen worden afgesloten. Hiertoe hebben wij dan ook amendement 7 ingediend. Ook onze amendementen 6 en 25 zijn van belang. In amendement 6 wordt onderstreept dat de vooruitgang van alle kandidaat-lidstaten berust op de beoordeling van de eigen merites en dat daarom wordt aanbevolen de toetreding van Roemenië en Bulgarije op individuele toetredingsverdragen te baseren. Met amendement 25 wordt paragraaf 1 van het verslag noodzakelijkerwijs meer in lijn gebracht met de realiteit. Ik hoop van harte dat wij op uw steun kunnen rekenen, opdat de Europese Raad alsnog een signaal ontvangt. Alsnog, omdat zojuist weer is bevestigd dat de Raad de formele onderhandelingen met Roemenië inmiddels heeft afgerond. Dit debat, alsook de stemming van morgen, is er dus een voor de . Voorafgaand aan de ondertekening van het toetredingsverdrag in het voorjaar van 2005 moet het Europees Parlement echter wel degelijk zijn instemming geven. Die instemming is wat mij betreft geenszins een uitgemaakte zaak. Het zou mij een lief ding waard zijn als dit Huis zich duidelijk uitspreekt over het te vroeg en kunstmatig afronden van de onderhandelingen met Roemenië, als dit Huis de grote willekeur in het uitbreidingsproces een halt weet toe te roepen en zich houdt aan de gemaakte afspraken. De werkwijze die we nu in het proces met Roemenië zien, leidt vroeg of laat tot een uitholling van onze rechtsgemeenschap en tot een verzwakte Unie. Lundgren (IND/DEM ).    Mijnheer de Voorzitter, Junilistan zal Roemenië en Bulgarije verwelkomen als leden van de Europese Unie, net zoals wij Turkije zullen verwelkomen, de landen van de westelijke Balkan, en, op termijn, Oekraïne en, hopelijk, Wit-Rusland. Tegelijkertijd willen wij waarschuwen voor de problemen waarop de EU zal stuiten als wij op zeer korte termijn een groot aantal landen opnemen in de Unie – arme en onderontwikkelde landen die weinig ervaring hebben met democratie en de rechtstaat en grote problemen hebben met corruptie. De EU is opgezet voor economisch ontwikkelde landen met stabiele democratieën en beperkte problemen met corruptie. De laatste uitbreiding met tien landen, waarvan Junilistan oprecht voorstander was, zorgt al voor de nodige problemen. De opname van arme landen zoals Roemenië in een Europese Unie die vasthoudt aan een absurd landbouwbeleid en een slecht geregeld structuurbeleid en die zelf worstelt met problemen als afvalpreventie en corruptie in haar eigen systeem zou gevaarlijk zijn voor de toekomst van het Europese project. Het zou ook gevaarlijk kunnen zijn voor Roemenië. Er is een groot risico op uittocht van het intellect. Meedoen aan het Europese landbouwsysteem en de hechte integratie in een economische structuur die geen toekomst heeft, vormen eveneens een groot nadeel. De onlangs gehouden verkiezingen zijn een groot succes geweest voor de democratie in Roemenië, maar zowel Roemenië als de EU-lidstaten hebben redenen om pas op de plaats te maken en niet overhaast aan te sturen op een premature toetreding. Het kan in het belang van beide partijen zijn om niet in allerijl af te koersen op een volledig lidmaatschap. Podestà (PPE-DE ).    - Mijnheer de Voorzitter, geachte collega’s, ik dank de rapporteur, de heer Moscovici, voor zijn evenwichtige verslag. Hij wijst daarin op de vorderingen die Roemenië in deze jaren heeft gemaakt. Barones Nicholson of Winterbourne heeft terecht verwezen naar de uitgangssituatie waarin Roemenië verkeerde en uitgelegd waarom de vorderingen zo moeizaam waren in dit land. De heer Moscovici heeft eveneens gewezen op de beperkingen en tekortkomingen die de huidige situatie in Roemenië kenmerken. Enkele collega’s uit landen die op 1 mei jongstleden zijn toegetreden, hebben aangedrongen op een strengere houding. Laten wij echter nog eens lezen wat er in deze zaal is gezegd toen deze landen nog niet waren toegetreden en gesproken werd over de vorderingen die zijzelf hadden gemaakt in hun toenadering tot de Unie. Heel waarschijnlijk zullen wij dan vaststellen dat ook zij tekortschoten maar dat wij desalniettemin van mening waren dat hun toetreding moest geschieden volgens het vastgesteld tijdschema. Wat Roemenië betreft, beschikken wij nog over een vrijwaringsclausule, hetgeen bij de andere landen niet het geval was. Daarom is het mijns inziens niet meer dan eerlijk om dit land de kans te geven om in de komende twee jaar alle zeilen bij te zetten en, als het eenmaal zover is, goed voorbereid te zijn voor een effectief lidmaatschap van onze Unie. Het lijdt geen twijfel dat er dingen zijn die onze medeburgers grote zorgen baren. Ik noem eerst en vooral de ontoereikende bestrijding van de georganiseerde misdaad. Als wij de burgers op straat, in onze landen, zouden vragen zich uit te spreken over hun angst voor de criminele bendes, zouden wij zeker horen spreken over de wenselijkheid om de Roemeense regering aan te zetten hiertegen op te treden. Zoals de heer Leinen terecht opmerkte, heeft de strijd tegen de corruptie in de landen die op het punt staan toe te treden tot de Unie, een grote omvang aangenomen. Ik wil nog iets zeggen over het vraagstuk inzake kinderen. Dit is iets dat ik in de afgelopen jaren samen met barones Nicholson uitvoerig heb behandeld. De bescherming van kinderen moet een centrale plaats krijgen in ons denken. Het door de rapporteur gedane voorstel voor de instelling van een internationale commissie is mijns inziens een goede oplossing. Als wij willen voorkomen dat deze kinderen hun jeugd en puberteit op straat doorbrengen in onze steden, ofwel opgesloten in inrichtingen, moeten wij rekening houden met de tientallen gezinnen die reeds in contact zijn met deze minderjarigen en hun graag genegenheid willen geven. Wij gaan daarom akkoord met het desbetreffende voorstel van de heer Moscovici. Tot slot moeten wij, mijnheer de Voorzitter, wel beseffen hoe belangrijk stabiliteit is. Laten wij afwachten of de uitslag van de recente verkiezingen in Boekarest de mogelijkheid op politieke stabiliteit biedt. Volgens mij is stabiliteit iets dat iedereen wil, omdat alleen stabiliteit de hoop biedt dat Roemenië goed beslagen ten ijs komt. Neyts-Uyttebroeck, Annemie (ALDE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de commissaris, mijnheer Nicolaï, dames en heren, ik zou allereerst de heer Moscovici willen feliciteren met zijn uitstekende verslag. Het is inderdaad, zoals hij zelf al zei, een eerlijk en helder verslag waarin de tekortkomingen en gebreken die wij allen nog kunnen constateren in Roemenië, niet worden verzwegen, zoals de persvrijheid die sterk te wensen overlaat – en dan druk ik mij nog voorzichtig uit –, de vertragingen als het gaat om het onafhankelijk functioneren van het gerechtelijk apparaat en de politie, en de nog steeds alom aanwezige corruptie. Geachte collega’s, ik ben mijn loopbaan begonnen als taaldocent en als ik toetsen of huiswerkopgaven nakeek merkte ik dat ik steeds strenger werd naarmate ik langer aan het corrigeren was, en dat ik bij de laatste opgaven veel strenger was dan bij de eerste. Ik ging dan terug naar die eerste om er zeker van te zijn dat ik voldoende eerlijk was geweest. Als ik dit debat zo beluister en mijn collega’s zo hoor, en als ik mij het debat van vanmorgen herinner, vraag ik mij af of we niet met een soortgelijke situatie te maken hebben, want ik heb de indruk dat we met elke uitbreiding strenger worden. Betekent dat dan dat er geen problemen zijn? Natuurlijk niet. Ik heb er zelf op gewezen en ook de rapporteur heeft duidelijk aangegeven waar deze gelegen zijn en waar belangrijke verbeteringen cruciaal zijn. Dames en heren, ik ken Roemenië tamelijk goed en ik heb meerdere malen de gelegenheid gehad Roemeense overheidsfunctionarissen van allerlei politieke pluimage aan te sporen om haast te maken met de vooruitgang en de tenuitvoerlegging van de hervormingen en de omzetting van wet- en regelgeving. Evenals de meeste leden van mijn fractie zal ik voor de aanbevelingen in het verslag-Moscovici stemmen. Ik zal dat niet alleen doen uit genegenheid voor Roemenië, waar ik veel zeer goede vrienden heb, maar omdat ik ten volle kan waarderen hoever dit land is gevorderd sinds ik het in februari 1990 bezocht en er de nog verse sporen zag van het geweld van het einde van het jaar daarvoor. We zijn onze vrienden begrip en genegenheid verschuldigd, maar geen slappe, bijna onverschillige toegeeflijkheid. Dat is altijd al mijn houding geweest ten aanzien van Roemenië, en dat blijft het ook vandaag. Mijn positieve houding blijft in essentie een houding van waakzame sympathie. Ik hoop dat ons Parlement dezelfde houding zal aannemen. Ferber (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, mijnheer de commissaris, dames en heren, ik denk dat we langzamerhand eerlijker moeten worden. Ik ben blij dat collega Lagendijk deze dringende wens heeft geuit, ook al kwamen we bij Turkije elk tot een andere conclusie. Hij heeft absoluut gelijk dat we ook ten aanzien van Roemenië eerlijk moeten zijn. Voor mij betekent dit heel duidelijk dat we van een paar dogma’s moeten afstappen. Dogma nummer 1 is dat data die ooit zijn voorgesteld, heiliger zijn dan de vorderingen of de feiten zoals die zich in werkelijkheid aan ons voordoen. Dat zeg ik in alle duidelijkheid. We bewijzen onszelf geen dienst wanneer we aan 1 januari 2007 als toetredingsdatum voor Roemenië vasthouden. In de tweede plaats – en daarbij richt ik me in het bijzonder tot u, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, omdat we samen het genoegen hadden ook over de begroting te onderhandelen – hebben we het over een periode waarvan nog niet bekend is, over hoeveel geld we zullen beschikken. Voor de periode na 1 januari 2007 hebben we immers nieuwe financiële vooruitzichten nodig. Als u aan uw tweede dogma vasthoudt, namelijk die 1 procent, dan zullen we het allemaal niet kunnen bekostigen. We kunnen niet zeggen: Europa wordt steeds groter en er komen steeds meer taken bij, maar het geld wordt steeds minder. Wees dan eerlijk en zeg duidelijk: we kunnen het niet financieren. Laten we het eerst eens worden over de financiële vooruitzichten en dan beslissen of het daarbinnen wel past. Ten derde, en ook daarover wil ik duidelijk zijn: ik heb nu in iedere bijdrage gehoord welke moeilijkheden we nog moeten overwinnen, niet wij, maar Roemenië: corruptie, democratie, het beginsel van de rechtsstaat. Ja, waarover praten we anders als we het over een lidmaatschap van de Europese Unie hebben? Is dit niet dé voorwaarde voor het beginnen van onderhandelingen, zoals we vanmiddag hebben geleerd? De meerderheid van het Parlement zegt van niet. Ik zie dat anders. Uiteindelijk echter, voordat ons een toetredingsverdrag wordt voorgelegd – en dat is ons voor het komende halfjaar toegezegd – zal alles toch een keer moeten kloppen. We houden onszelf voor de gek wanneer we doen alsof monitoringprocedures of clausules die zijn opgenomen, maar nooit zullen worden toegepast omdat daarvoor unanimiteit in de Raad is vereist, genoeg zijn om ons vertrouwen te rechtvaardigen en ons te overtuigen dat alles wel goed zal komen. Daarom heb ik een verzoek aan u, mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, wanneer het om de conclusies van komende vrijdag gaat. Ik zie het probleem dat er weinig is waarop u kunt bogen. Niemand zal u dat echter verwijten. Europa was gedurende het halfjaar waarin u het voorzitterschap bekleedde, niet erg tot handelen in staat. Er waren Europese verkiezingen en vervolgens duurde het een tijdje voordat de Commissie definitief was geïnstalleerd. Dat kan men het voorzitterschap niet verwijten. Het valt echter wel onder uw verantwoordelijkheid ervoor te zorgen dat we onszelf niet ieder halfjaar, ook in de Raadsdocumenten, voor de gek houden en opschrijven dat er weer op alle punten vooruitgang is geboekt, dat alles verder verbeterd is, als dat niet zo is. Mijn verzoek is: schrijft u vrijdag iets eerlijks op wanneer u de conclusies van het voorzitterschap formuleert. Mijn verzoek aan het Parlement is: laten we morgen eerlijk over deze kwestie stemmen. Davies (ALDE ).    – Mijnheer de Voorzitter, wij hebben het altijd graag over een Europa van waarden. Hoe valt dat te rijmen met het besluit om Roemenië over slechts twee jaar toe te laten tot de Europese Unie tenzij deze toetreding onverhoopt om de een of andere reden met een jaartje moet worden uitgesteld. Dit laatste lijkt overigens zeer onwaarschijnlijk gezien het feit dat we vandaag hebben gehoord dat de Raad de zorgen van de Commissie over het afsluiten van de hoofdstukken terzijde heeft geschoven. Dit is een betreurenswaardig staaltje van die zegeviert over principes, iets waarvoor het Nederlandse voorzitterschap zich zou moeten schamen. Ik hoorde een van mijn collega’s vandaag zeggen dat wij te streng zijn voor Roemenië. Hoe toegeeflijk wil zij dat wij zijn? De Commissie erkent zelf dat Roemenië lijdt onder ernstige en wijdverbreide corruptie; het land heeft een gerechtelijk apparaat dat doelmatig noch onafhankelijk is; het heeft geen echte persvrijheid; het kan op lokaal en regionaal niveau het niet uitvoeren; het slaagt er niet in het witwassen van geld te voorkomen; het staat toe dat mensen die in hechtenis zitten, worden mishandeld; het leeft zijn eigen wetten tegen kinderhandel en de mensenhandel voor seksuele doeleinden niet na. Toch presteert dit land op het gebied van de EU-waarden momenteel kennelijk zo goed dat wij het de weg laten inslaan die zal leiden tot zekere toetreding. Als zij de lat zo laag legt, hoeft het dan ook geen verbazing te wekken wanneer de EU ervan wordt beschuldigd dat zij tegen niemand nee kan zeggen. De commissaris zegt, en ik citeer uit een recent parlementair antwoord van zijn hand: ‘Het lijkt waarschijnlijk dat door de toetreding van Roemenië tot de EU de toekomstige vooruitgang van het land zal worden versneld.' Hij weet echter evenmin als wij allemaal of dat inderdaad het geval zal zijn. Tot nu toe hebben we geluk gehad: het lidmaatschap van de Europese Unie heeft in het algemeen rotte appels gezond gemaakt, maar er kan een moment aanbreken waarop de rotte appels de rest aansteken. We hoeven maar naar Litouwen te kijken, een land waar de corruptie welig tiert, of naar het Verenigd Koninkrijk, dat mensen opsluit zonder ze in staat van beschuldiging te stellen en zonder vorm van proces, om te beseffen dat de Europese waarden heel gemakkelijk van binnenuit kunnen worden uitgehold. Wij hebben geen doeltreffend mechanisme om bestaande lidstaten die de beginselen van goed bestuur stilletjes aan hun laars lappen, aan te pakken. Misschien kan de commissaris het voortouw nemen bij het ontwerpen van een dergelijk mechanisme. Ik wens de nieuwe Roemeense regering veel succes. De uitslag van de verkiezingen van afgelopen zondag geven hoop voor de hervorming, al was deze uitslag niet bepaald te danken aan de Commissie of de Raad, die beide de vorige cynische regering volledig in de kaart hebben gespeeld. De problemen van Roemenië zijn gigantisch. Zodra toetredende landen door de EU-deur zijn binnengelaten, is de Commissie haar beste instrumenten om veranderingen tot stand te brengen kwijt. In plaats van de mogelijkheid aan te grijpen om maximale druk uit te oefenen om hervormingen te bewerkstelligen, lijkt het wel of wij vastbesloten zijn Roemenië op een lopende band naar automatische toetreding te zetten. Roemenië moet toetreden tot de Europese Unie, maar dat moet het pas doen op het moment dat het aan de waarden van de EU voldoet. Het zou een ernstige vergissing zijn om nu een datum voor de toetreding vast te stellen. Papastamkos (PPE-DE ).    - Mijnheer de Voorzitter, misschien is het niet helemaal fair ten opzichte van Bulgarije en Roemenië dat wij in deze dagen in het Europees Parlement - en overmorgen in de Europese Unie, op de Europese Raad - het toetredingsperspectief voor Turkije bespreken. Mijns inziens drukken de verwachtingen in de kwestie-Turkije een stempel op de toon van ons politieke debat en op onze afwegingen. Ik wil eerst ingaan op het laatste nieuws, en meer concreet op de gisteren definitief bevestigde uitslag van de verkiezingen in Roemenië. De verkiezing van een nieuwe president en de aanvaarding van de verkiezingsuitslag door zijn medekandidaat hebben een einde gemaakt aan de geschillen rondom de verkiezingsprocedures. De nieuwe president moet evenwel de noodzakelijke, sterke steun krijgen van het parlement om onmiddellijk werk te kunnen maken van de verbintenissen die Roemenië is aangegaan jegens de Europese Unie. Aangezien in het Roemeense parlement de belangrijkste politieke krachten een evenwichtige vertegenwoordiging hebben, moeten ze allen samenwerken en samen de hand aan de ploeg slaan om de weg naar opname in de Europese Unie met succes te kunnen voortzetten. Dames en heren, Roemenië heeft - zo zie ik dat tenminste - in heel korte tijd aanzienlijke vorderingen gemaakt bij de aanpassing aan de politieke en economische toetredingscriteria. Wij mogen echter niet uit het oog verliezen dat nog meer ingrijpende hervormingen noodzakelijk zijn, met name op het gebied van de corruptiebestrijding, het overheidsbestuur en het gerechtelijk apparaat. Er moet namelijk een werkelijk onafhankelijke rechtspraak komen. Bovendien moeten er meer maatregelen worden genomen op het gebied van de grenscontrole en het asiel- en immigratiebeleid, en moet de strijd tegen de georganiseerde misdaad en de corruptie drastisch worden opgevoerd. Op economisch vlak is het onder meer noodzakelijk om de macro-economische stabiliteit te waarborgen, de rol van de overheid in de economie te rationaliseren en een efficiënter beleid voor de regionale ontwikkeling en de landbouw op te stellen. Ook moeten er beleidsvormen komen ter bevordering van de regionale integratie en de samenwerking met de landen van Zuidoost-Europa. Persoonlijk ben ik van mening dat als de inspanningen worden opgevoerd en de Europese Commissie steun geeft, Roemenië in staat zal zijn zich in grotere mate te conformeren aan de criteria, de waarden en de beginselen van de Unie, en dat de toetredingsovereenkomst dan tegelijkertijd met die van Bulgarije kan worden ondertekend. Jäätteenmäki (ALDE ).    - Mijnheer de Voorzitter, allereerst wil ik collega Moscovici complimenteren met zijn zeer goede verslag waarin met de verschillende standpunten rekening wordt gehouden. Kandidaat-lidstaten moeten op gelijke wijze en rechtvaardig worden behandeld. Roemenië moet voldoen aan de eisen die aan het land worden gesteld, zoals ook andere landen bij hun toetreding tot de Unie hebben gedaan. Wij streven niet naar volmaaktheid, geen van de huidige lidstaten is immers volmaakt. Hier zijn vandaag problemen op het gebied van binnenlandse en juridische zaken in Roemenië ter sprake gebracht. De winnaar van de Roemeense presidentsverkiezingen, de heer Basescu, beloofde de Roemenen in zijn overwinningstoespraak een zuiver bestuur en onafhankelijk ambtenarenapparaat. Deze belofte moet serieus worden genomen en worden ingelost. Wij moeten Roemenië aansporen om hervormingen door te voeren. Ik wil het belang onderstrepen van het ook in de toekomst bevorderen van de mensenrechten. De aandacht mag niet alleen worden gericht op het functioneren van de overheid, want de mensenrechten zijn minstens even belangrijk, belangrijker zelfs. Mensenhandel is een zaak waarin zowel in Roemenië als elders in Europa nultolerantie moet worden toegepast. Wat dit betreft schiet zelfs de geloofwaardigheid van de huidige lidstaten tekort. Voor mensenhandel kan geen aanvaardbare grens worden vastgesteld: dergelijke praktijken moeten helemaal worden verboden. Roemenië moet ook worden gesteund bij de implementatie van de nieuwe kinderbeschermingswet. Tot slot wil ik mijn dank uitspreken aan commissaris Rehn, omdat hij het Parlement goed op de hoogte wil houden. Dit is naar mijn mening zeer belangrijk. Roemenië moet klaar zijn voor het lidmaatschap, maar ook de huidige lidstaten moeten klaar zijn om Roemenië als lid te aanvaarden en daarbij helpt een dialoog tussen de Commissie en het Parlement. Hennicot-Schoepges (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, het Roemeense volk heeft zich zojuist voor de tweede maal sinds de revolutie uitgesproken voor een politieke wisseling van de wacht. Is dat niet het levende bewijs van het functioneren van de democratie in dit land dat tegelijkertijd onder een dictatuur en het communisme heeft geleden? Vanwege het laatste kan Roemenië niet worden vergeleken met andere landen, want de naweeën van deze tweevoudige onderdrukking zijn nog steeds voelbaar. Er zullen nog meerdere generaties overheen moeten gaan voordat de krankzinnige besluiten van een dictator en de geheime politie, de , geen enkele invloed meer zullen hebben op het gedrag van de bevolking. In ons verslag blijft het probleem van de onvermeld, hoewel het toch een aanzienlijk probleem is in verband met de menselijke hulpbronnen. Roemenië heeft deze moeilijke periode nog niet achter zich gelaten. Mijnheer de Voorzitter, moeten wij ons geen rekenschap geven van het feit dat de jonge mensen die na de dictatuur geboren zijn nog niet de leeftijd van meerderjarigheid hebben bereikt? Waar moet deze natie onafhankelijk, onberispelijk personeel vandaan halen, mensen die niets met de dictatuur te maken hebben gehad, die niet tot de communistische nomenklatoera hebben behoord en geen deel hebben uitgemaakt van de , om haar overheidsposten te vervullen en deze de onafhankelijkheid te geven die door ons geëist wordt? De vooruitgang die is geboekt met het oog op toetreding tot de Europese Unie moet vanuit een dubbele optiek worden beschouwd: de wil tot verandering van de politieke stand en de mogelijkheid deze veranderingen in de praktijk te brengen. Met het voorstel om de toelating van Roemenië uit te stellen, dat is ingediend door dezelfde mensen die vanmorgen vóór Turkije hebben gestemd, heb ik erg veel moeite. Ik vind het zelfs buitengewoon arrogant. Er zijn nog maar vijftien jaar verstreken sinds de revolutie in Roemenië en deze had evengoed kunnen uitdraaien op een burgeroorlog. We moeten daarom hopen dat president Basescu erin zal slagen een coalitie te vormen die het nationale belang dient in plaats van het profiel van de verschillende politieke partijen. En ook al zijn president Iliescu en president Constantinescu, die ooit deel uitmaakte van de Europese Volkspartij, er niet in geslaagd alle vereiste hervormingen door te voeren, toch verdienen zij erkenning voor het feit dat zij het land relatieve institutionele stabiliteit hebben gebracht. Laten we dus in plaats van schoolmeester te spelen een beetje respect hebben voor de reeds geleverde inspanningen en laten we hetgeen nog gedaan moet worden in de juiste proporties zien. Mijnheer de Voorzitter, 2007 zal hoe dan ook een groots jaar worden voor Roemenië, want in 2007 zal een Roemeense stad, Sibiu, samen met Luxemburg, culturele hoofdstad van Europa zijn. Dit was een voorstel van de Luxemburgse regering en een gezamenlijk besluit van de Raad van ministers en de Commissie. Het rijke, multiculturele en multi-etnische Roemeense erfgoed, zal zeker een verrijking vormen voor de cultuur van Europa en er zou dan ook naar Roemenië gekeken moeten worden vanuit het oogpunt van zijn culturele rijkdommen en het potentieel van zijn bevolking, dat ernstig beschadigd is door de waanzin van een dictator en de rampzalige gevolgen van een totalitaire ideologie. Mijnheer de Voorzitter, ik heb vanmorgen ten gunste van het beginnen van onderhandelingen met Turkije gestemd. Ik ben ook voor toetreding van Roemenië en ik zal ernaar streven dat wij alles in het werk kunnen stellen om die te verwezenlijken. Mijns inziens heeft de rapporteur in zijn verslag de juiste conclusies getrokken en daar ben ik hem dankbaar voor. Sbarbati (ALDE ).    - Mijnheer de Voorzitter, geachte collega’s, ik dank de heer Moscovici voor zijn uitstekend verslag. Met de toetreding van Roemenië en Bulgarije gaan wij de vijfde uitbreidingsronde in. Het resultaat zal een groter en democratischer Europa zijn, een Europa van het burgerschap, dat nadrukkelijk aanwezig zal zijn op het politieke wereldtoneel, met al zijn grote zorgen maar ook grote mogelijkheden. Europa is dus niet enkel een ruimte met een vrije markt, vrij verkeer en een gemeenschappelijke munt, maar vooral een ruimte die wordt gekenmerkt door het vermogen en de wil om het model van rechtsstaat, bescherming van de minderheden en de mensenrechten, duurzame ontwikkeling, en een efficiënte, op cohesie gerichte economie en financieel beheer op vreedzame wijze uit te voeren. Dat staat in de geest en de letter van het Grondwettelijk Verdrag en het Handvest van Nice. Wij hebben hoe dan ook een positief oordeel over de successen en de geleidelijke verbetering die Roemenië, zoals ook de rapporteur al zei, heeft weten te bewerkstelligen in de verschillende sectoren en bij de eerbiediging van de criteria van Kopenhagen. Daarbij is onder meer ook de eerbiediging van de rechten van minderheden, van zowel de Hongaarse minderheid als de Roma, verbeterd. Toch moet Roemenië snel meer vorderingen maken om te kunnen voldoen aan alle uit de toetreding voortvloeiende verplichtingen, met name op het gebied van het communautair acquis. Structurele maatregelen zijn niet voldoende om de armoede te bestrijden. Corruptie moet ook bestreden worden met preventieve maatregelen, en alle wetten moeten worden nageleefd. Tot slot is het ons inziens positief dat de wetgeving inzake kinderbescherming en internationale adoptie is verbeterd. Wat dit laatste betreft wil ik de Roemeense autoriteiten vragen snel een oplossing te vinden voor het probleem van de adopties, waarop een moratorium rust. Kinderen hebben recht op een gezin en nu worden ze daarvan beroofd. In naam van dit universele recht, dat een van de krachtpunten is van het Grondwettelijk Verdrag, wil ik de nieuwgekozen Roemeense autoriteiten vragen om niet alleen een internationale commissie in te stellen en deze onmiddellijk aan het werk te zetten, maar er ook voor te zorgen dat geen kostbare tijd verloren gaat en deze kinderen nog met Kerstmis ouders hebben, ouders die reeds van hen houden en met wie zij een betere toekomst in een vreedzaam Europa kunnen opbouwen. Nicolaï,    . Mijnheer de Voorzitter, ik zal het kort houden. Ik heb veel positieve opmerkingen gehoord. Met de meeste daarvan ben ik het eens. Uiteraard zijn er ook veel zorgen geuit, en ook die onderschrijf ik. Er zijn ook enkele kritische opmerkingen gemaakt, onder andere door de heer Ferber en de heer Lagendijk, die erop neer kwamen dat Roemenië niet klaar is om de onderhandelingen af te sluiten. Daar ben ik het niet mee eens. Ik wil met nadruk zeggen dat wij ons, als voorzitterschap en als Raad, bij ons standpunt baseren op de evaluatie van de Europese Commissie. Roemenië is niet klaar voor toetreding. Daarom vinden wij het ook van groot belang dat wij nog twee jaar de tijd hebben om het hele kader voor de onderhandelingen te verwezenlijken, met de extra garanties en extra veiligheidsmechanismen, zoals wij hebben besproken. In antwoord op de opmerkingen van de heer Lagendijk wil ik zeggen dat er geen eenparigheid van stemmen nodig is in de Raad om gebruik te kunnen maken van deze extra veiligheidsclausule de mogelijkheid om de toetreding met maximaal een jaar uit te stellen. Nee, juist op het gebied van Justitie en Binnenlandse Zaken, dat door hem en veel andere sprekers is genoemd, en ook op het gevoelige terrein van de mededinging, hebben wij slechts een gekwalificeerde meerderheid nodig om de extra veiligheidsclausule te kunnen gebruiken. De rapporteur, de heer Moscovici, de heer Meijer en anderen hebben melding gemaakt van signalen uit Roemenië dat de gekozen president de resultaten van de onderhandelingen wil openbreken. De gekozen president schijnt de kritische geluiden over het idee om over enkele hoofdstukken opnieuw te gaan onderhandelen echter te hebben gehoord. Wij hebben uit Boekarest vernomen dat de heer Basescu vooral de nadruk legt op het vele werk dat nog voor januari 2007 moet worden verzet, zodat er geen ruimte meer is om de definitieve resultaten van de onderhandelingen open te breken. In een korte reactie op de heer Ferber over de financiële consequenties van de toetreding herhaal ik nog maar eens wat ik over Bulgarije heb gezegd. De financiële consequenties zijn al verwerkt in het financiële pakket voor 2007-2009 en staan los van de nieuwe financiële vooruitzichten. Ik wil afsluiten door de heer Moscovici te complimenteren met zijn verslag, waarin hij alle belangrijke terreinen op een constructieve en evenwichtige manier heeft behandeld. Rehn,    Mijnheer de Voorzitter, ik sluit mij aan bij de complimenten van de fungerend voorzitter van de Raad aan rapporteur Moscovici en wil een paar opmerkingen maken en mijn reactie geven op de kwesties die in dit debat aan de orde zijn gekomen. Allereerst zei de heer Tabajdi, dat hij de objectieve en onpartijdige werkwijze van de Commissie waardeert. Ik bedank hem daarvoor en onderstreep dat dit ook in de toekomst een belangrijk principe van het hele uitbreidingsbeleid moet zijn. Ik zie het zo, dat wij na de van afgelopen voorjaar vanaf nu gefaseerd en rustig voortgang maken met de uitbreiding van de Europese ruimte van vrede en democratie. Onze onderhandelingen met de kandidaat-lidstaten zullen geleidelijk, gelijkmatig en zorgvuldig worden uitgevoerd. In dit verband begrijp ik in grote lijnen de standpunten van de heer Ferber. Het is jammer dat hij geen tijd had om mijn antwoord horen. Als de heer Ferber van de Europese Unie, dus van onszelf, eerlijkheid eist, ben ik het met hem eens, dat wij de effecten van alle uitbreidingsbesluiten moeten beoordelen en dat wij aan de criteria moeten vasthouden. Juist daarom hebben wij een vrijwaringsclausule voorgesteld voor de hoofdstukken inzake juridische en binnenlandse zaken en concurrentie. Deze vrijwaringsclausule kan met een gekwalificeerde meerderheid in werking treden, wat de geloofwaardigheid ten goede komt, en zal Roemenië stimuleren er alles aan te doen om resultaten te bereiken. Verscheidene sprekers hebben ook zeer terecht de aandacht gevestigd op de uitdagingen die Roemenië voor zich heeft, onder andere om het milieu en de positie van minderheden te verbeteren en om de strijd tegen corruptie en misdaad te intensiveren. Deze zaken volgen wij voortdurend en hierop komen wij grondig terug met het monitoringverslag van komend najaar. Dan evalueren wij de vooruitgang die in de komende maanden zal zijn geboekt. Hier heeft de nieuwe regering van Roemenië een uitgelezen kans om te laten zien, dat zij in staat is daadwerkelijk haar verplichtingen na te komen en de Roemeense samenleving en instellingen te hervormen. De heer Davies en mevrouw Jäätteenmäki onderstreepten, dat ook de huidige lidstaten nog veel moeten doen om de rechtsstaat te ontwikkelen. Daar ben ik het mee eens. Dit hoort echter niet tot het werkterrein van de commissaris voor Uitbreiding. Dergelijke kwesties moeten worden aangepakt via inbreukprocedures of door gebruik te maken van de instrumenten van het Europees Hof voor de rechten van de mens. Tot slot bedank ik rapporteur Moscovici. Ik ben het met hem en de heer Szent-Iványi eens, dat het in het belang van zowel de Europese Unie als Roemenië is, dat Roemenië in 2007 gereed is. Dat hangt in de eerste plaats af van de wil en het vermogen van Roemenië om de staat en de samenleving te hervormen. De Commissie geeft op haar beurt alle mogelijke steun aan Roemenië bij het opvoeren van zijn inspanningen, zodat de zojuist beschreven vrijwaringsclausules niet gebruikt hoeven te worden. De Voorzitter.    Het debat is gesloten. De stemming vindt morgen om 11.30 uur plaats. De Voorzitter.    Aan de orde is het vragenuur (B6-0136/2004). Wij behandelen een reeks vragen aan de Raad. Ik zou echter eerst helderheid willen verschaffen over het volgende: overeenkomstig ons Reglement dient een afgevaardigde die ingeroosterd is om een vraag te stellen doch niet aanwezig kan zijn, een plaatsvervanger persoonlijk te verzoeken namens hem of haar op te treden. Dienovereenkomstig kan het Bureau niet instemmen met plaatsvervanging door derde partijen, zoals het secretariaat-generaal van een parlementaire fractie. De verzoeken voor plaatsvervanging door de stellers van de vragen nrs. 4 en 7, de heer Aylward en de heer Ryan, zijn dan ook niet ontvankelijk, en indien deze afgevaardigden niet hier aanwezig zijn op het tijdstip dat de betreffende vragen aan de orde komen, zullen deze vragen moeten komen te vervallen. Alvorens u de eerste vraag beantwoordt, mijnheer Nicolaï, zou ik het Parlement in elk geval willen herinneren aan hetgeen de heer Vidal-Quadras ons vanmorgen heeft meegedeeld, te weten dat dit vragenuur vandaag om 18.30 uur afgelopen moet zijn, vanwege verplichtingen die de afgevaardigde van de Raad niet kan uitstellen. De Voorzitter. Veel ondernemingen uit de nieuwe lidstaten, die aluminium importeren uit Rusland en de andere GOS-landen, hebben zich tot hun parlementariërs gewend met het verzoek om afschaffing of verlaging van het douanetarief van 6 %. Door deze douanerestrictie is de economische situatie van de sector in Polen aanmerkelijk verslechterd: de productiekosten zijn gestegen, evenals de prijzen van het materiaal, waardoor de concurrentiepositie van de Poolse bedrijven op deze moeilijke Europese markt is verslechterd. De mogelijkheid tot aankoop van tolvrije aluminium uit landen die dienovereenkomstige overeenkomsten met de Europese Unie hebben gesloten is niet toegankelijk voor de kleine en middelgrote Poolse bedrijven. Zal de Raad ten spoedigste een besluit nemen ter bescherming van de ernstig bedreigde Poolse ondernemingen? Nicolaï,    . De Raad verwijst de geachte afgevaardigde naar het antwoord dat hij heeft gegeven op vraag H-0399/04, van de heer Czarnecki, tijdens het vragenuur van 17 november 2004, waarin de Raad de geachte afgevaardigde aanraadde zijn vraag voor te leggen aan de Commissie. Tomczak (IND/DEM ).    Mijnheer de Voorzitter, mijnheer Nicolaï, ik wil u erop wijzen dat ik mij met een vraag heb gewend tot de Europese Commissie, maar dat ik helaas geen bevredigend antwoord heb ontvangen. Als u mij toestaat wil ik u deelgenoot maken van mijn afgrijzen over de onrustbarende chaos op dit terrein en de, wellicht opzettelijke, bureaucratische belemmeringen. Het valt niet mee om erachter te komen welke instelling bevoegd is voor de bepalingen betreffende de invoer van aluminium uit Rusland en de landen van het Gemenebest van Onafhankelijke Staten. Polen heeft herhaaldelijk bij de Europese Commissie een voorstel tot verlaging van de invoertarieven voorgelegd, maar helaas zijn die voorstellen verworpen zonder opgave van duidelijke of feitelijke redenen. Vandaar mijn oproep en verzoek aan de minister om stappen te ondernemen en de Poolse ondernemers en ondernemers uit andere landen te helpen. Nicolaï.    Ik zeg nogmaals dat deze kwestie tot de exclusieve bevoegdheid van de Commissie behoort, en ik kan deze vraag dan ook niet beantwoorden. De Voorzitter. Op 29 oktober ll. is de Euregio Pyreneeën-Middellandse Zee opgericht, een ruimte van samenwerking tussen Catalonië, Aragon, de Balearen, Midi-Pyrénees en Languedoc-Roussillon. De samenwerking is met name gericht op spoorweg- en luchtvaartinfrastructuur en uitrusting, alsook op innovatie en onderzoek, en wil ook openstaan voor nieuwe regio's. De Euregio heeft geen enkele politieke doelstelling. Dit zou strijdig zijn met de opzet van de gecreëerde rechtspersoon, die zich zal inzetten voor de bovengenoemde samenwerking. Kan de Raad in dit verband meedelen welke rol de Europese Unie aan deze Euregio zal toebedelen en, meer concreet, welk aandeel de Euregio zal hebben in de invulling van de communautaire beleidsmaatregelen en in het beheer van en het toezicht op de communautaire middelen die bestemd zijn voor regionale samenwerking en ontwikkeling, met name voor de Euregio Pyreneeën-Middellandse zee? Nicolaï,    . De Raad wijst erop dat in Verordening (EG) nr. 1260/1999 van de Raad, waarin de algemene bepalingen betreffende de structuurfondsen zijn vastgesteld, de communautaire initiatieven worden aangemerkt als een van de instrumenten van het regionaal beleid in het kader van de structuurfondsen. De lopende programmaperiode 2000-2006 voorziet in vier communautaire initiatieven. Een daarvan is Interreg. Dit initiatief betreft grensoverschrijdende transnationale en interregionale samenwerking die erop gericht is een harmonische, evenwichtige en duurzame ontwikkeling van de gehele communautaire ruimte te bevorderen. Interreg III omvat drie onderdelen die elk betrekking hebben op grensoverschrijdende samenwerking: het bevorderen van een geïntegreerde regionale ontwikkeling van regio’s aan weerszijden van binnen- en buitengrenzen; transnationale samenwerking die bijdraagt tot een harmonische territoriale integratie van de hele Europese Unie; en interregionale samenwerking met de bedoeling het beleid en de procedures voor regionale economische ontwikkeling te verbeteren. Ook de Euregio Pyreneeën/Middellandse Zee kan gebruik maken van dit communautaire initiatief, volgens de door de Commissie vastgestelde procedures. De Raad verwijst ook naar een voorstel van de Commissie voor de oprichting van een instrument met de naam 'Europese groeperingen voor grensoverschrijdende samenwerking' (EGGS). Om de obstakels voor grensoverschrijdende samenwerking uit de weg te ruimen, dient dit instrument rechtspersoonlijkheid krijgen. Dit voorstel wordt momenteel door de voorbereidende instanties van de Raad bestudeerd, en moet ook worden besproken door het Europees Parlement in het kader van de medebeslissingsprocedure. Ayala Sender (PSE ).    – Ik herinner u eraan dat er in Europa meer dan honderd Euregio’s bestaan die juist door de impuls van INTERREG - een communautair initiatief dat overigens voortaan als doelstelling zal worden aangemerkt - aan belang hebben gewonnen. Mijn vraag aan de fungerend voorzitter van de Raad luidt dan ook als volgt: bent u niet van oordeel dat voor Euregio’s zoals de regio Pyreneeën-Middellandse Zee een fundamentele rol is weggelegd, niet alleen bij het opheffen van de grenzen, die een obstakel vormen voor de economische en maatschappelijke ontwikkeling, maar ook om invulling te geven aan het beginsel van territoriale cohesie zoals vervat in de Europese Grondwet, die is ondertekend door de 25 vertegenwoordigers van de regeringen van de lidstaten? Verdienen deze Euregio’s daarom niet alle mogelijke steun van de Unie? Ortuondo Larrea (ALDE ).    – Mijnheer de Voorzitter, wij hebben reeds verschillende klachten ontvangen van Europese regio’s, omdat de verdeling van de cohesiefondsen, en ook van het regionale element van de structuurfondsen, wordt overgelaten aan de nationale regeringen, hetgeen er meer dan eens toe leidt dat regio’s van dezelfde politieke kleur als de nationale regering bevoordeeld worden. De heer Barnier heeft ons tijdens zijn mandaat als commissaris voor het regionaal beleid de invoering van een instrument aangekondigd dat rechtstreeks toegankelijk zou zijn voor de regio’s, zonder tussenkomst van de nationale regeringen. Ik weet niet of het initiatief van de Europese groep voor grensoverschrijdende samenwerking dat thans bij de Raad op tafel ligt en ook aan het Parlement zal worden voorgelegd het instrument is waaraan commissaris Barnier destijds heeft gerefereerd. Zou de Raad het eens zijn met het voorstel om de regio’s directe toegang tot de financiering te verlenen, zonder tussenkomst van de nationale regeringen? Nicolaï.    Ik heb geprobeerd bij mijn eerste antwoord zo volledig mogelijk te zijn, maar ik wil er nog wel aan toevoegen dat de lidstaten en de regionale en plaatselijke autoriteiten grote problemen hebben ervaren bij de uitvoering van activiteiten in het kader van grensoverschrijdende, transnationale en interregionale samenwerking als gevolg van de verschillen in nationale wetgeving en procedures. Om die problemen op te lossen, zijn passende maatregelen op EU-niveau nodig. Voor een harmonische ontwikkeling van het gehele communautaire grondgebied en de versterking van de economische, sociale en territoriale samenhang is het nodig dat de grensoverschrijdende samenwerking wordt verbeterd en dat maatregelen worden getroffen om de voorwaarden voor de tenuitvoerlegging van de grensoverschrijdende samenwerking te verbeteren. De Voorzitter. De regering van de VS heeft één dag na de presidentsverkiezingen unilateraal en onverwacht de FYROM erkend als "Republiek Macedonië" en ignoreert zodoende volledig het standpunt van de Europese Unie en van Griekenland. Dit betekent een ondermijning van de dialoog die wordt gevoerd op basis van de interim-overeenkomst die onder auspiciën van de secretaris-generaal van de VN I is gesloten voor het zoeken naar een algemeen aanvaarde naam voor de FYROM. Kan de Raad, overwegende dat de Europese Unie de dialoog op basis van de interim-overeenkomst steunt, zeggen welke initiatieven hij denkt te ondernemen zodat de dialoog daadwerkelijk wordt voortgezet voor het zoeken naar een algemeen aanvaarde oplossing van het probleem? Nicolaï,    . In antwoord op de vraag van de geachte afgevaardigde benadrukt de Raad dat de Raad zijn standpunt niet heeft gewijzigd in navolging van het besluit van de VS om de Voormalige Joegoslavische Republiek Macedonië (FYROM) te erkennen onder zijn constitutionele naam. Tijdens de eerste bijeenkomst van de Stabilisatie- en Associatieraad tussen de Europese Unie en de Voormalige Joegoslavische Republiek Macedonië van september 2004 heeft de Raad moeten constateren dat er nog steeds verschillen van mening bestaan over de naam van de Voormalige Joegoslavische Republiek Macedonië. De Raad heeft er bij Griekenland en de Voormalige Joegoslavische Republiek Macedonië op aangedrongen dat zij naar een voor alle partijen aanvaardbare oplossing zoeken, in het kader van de resoluties 817/93 en 845/93 van de Veiligheidsraad van de VN. Ook hebben de ministers van Buitenlandse Zaken van zowel de EU als de Voormalige Joegoslavische Republiek Macedonië in een gezamenlijke persverklaring van het forum EU-Westelijke Balkan in november 2004 nog eens gewezen op de noodzaak voor alle deelnemers om voor alle partijen aanvaardbare oplossingen te vinden voor en overeenstemming te bereiken over lopende kwesties met buurlanden. Papadimoulis (GUE/NGL ).    - Mijnheer de minister, staat u mij toe hier even op in te haken met een aanvullende vraag. Is de Raad van mening dat de nu al jarenlang hangende kwestie van de naam problemen kan opwerpen voor de gewenste toenadering van het land tot de Europese instellingen? Wat bent u van plan als Raad te ondernemen om de regering van de FYROM ervan te overtuigen zich opbouwender op te stellen in de besprekingen in New York en mee te werken aan een voor eenieder aanvaardbare oplossing? Nicolaï.    Dat is in feite een heel andere vraag en ik heb niets toe te voegen aan wat ik zojuist heb gezegd. De Voorzitter.    Bij ontstentenis van de vraagsteller komt vraag nr. 4 te vervallen. Kan de Raad in duidelijke woorden uiteenzetten welke inspanningen de Europese Unie de komende maanden in het werk zal stellen om bij de Amerikaanse regering te lobbyen voor een volledige nakoming van de politieke verplichtingen uit hoofde van het Kyoto-protocol? Kan de Raad in duidelijke woorden mededelen welke internationale inspanningen de Europese Unie in het werk zal stellen om ervoor te zorgen dat alle landen ter wereld de duidelijke en onherroepelijke toezeggingen nakomen die uit de Overeenkomst van Kyoto voortvloeien? Indien de Europese Unie competitiever wil worden, moet toegang tot de nieuwe technologieën beschikbaar worden gesteld aan alle groepen van de Europese bevolking. De Europese Unie heeft de toezegging gedaan om uitvoering te geven aan het IDABC-programma (interoperabele levering van pan-Europese e-overheidsdiensten aan overheden, ondernemingen en burgers), dat de bevordering van het gebruik van het internet in de openbare dienstverlening en overheidsdiensten beoogt. Dit maakt deel uit van het pan-Europese e-overheidsdiensteninitiatief. Kan de Europese Raad in duidelijke woorden mededelen welke vooruitgang er geboekt is bij de tenuitvoerlegging van dit programma, dat een zo centrale component vormt van de inspanningen om in Europa een betere toegang tot de informatietechnologie te verzekeren? Nicolaï,    . De Raad kan de geachte afgevaardigde melden dat de tenuitvoerlegging van het IDABC-programma tot het werkterrein van de Commissie behoort. De Commissie wordt daarbij bijgestaan door het comité pan-Europese e-overheidsdiensten. De Raad wil de geachte afgevaardigde er ook aan herinneren dat het besluit betreffende het IDABC-programma pas op 1 januari 2005 in werking zal treden en dat de tenuitvoerlegging van het programma als zodanig dus nog niet is begonnen. Voor meer informatie over de voorbereiding van het programma verwijst de Raad de geachte afgevaardigde graag naar de Commissie. Het is de Raad bekend dat de Commissie in het kader van het IDA-programma opdracht heeft gegeven tot twee studies. De ene studie beoogt de behoeften en voordelen van pan-Europese e-overheidsdiensten voor bedrijven en burgers vast te stellen teneinde ervoor te zorgen dat deze pan-Europese e-overheidsdiensten zo gericht mogelijk vorm krijgen. De bedoeling van de tweede studie is vast te stellen welke infrastructurele diensten in de toekomst nodig zullen zijn om de pan-Europese e-overheidsdiensten te ondersteunen. Ook is het de Raad bekend dat de Commissie in het kader van de voorbereiding van het IDABC-programma bezig is een conferentie te organiseren die op 17 en 18 februari 2005 zal plaatsvinden in Brussel. Tijdens deze conferentie zal speciaal worden ingegaan op de vereisten voor de pan-Europese e-overheidsdiensten vanuit de optiek van burgers en bedrijven en op de factoren waarmee rekening moet worden gehouden bij de realisering van deze diensten. Crowley (UEN ).    – Ik dank de fungerend voorzitter van de Raad voor zijn antwoord. De reden dat ik hem deze vraag voorleg, is dat dit programma oorspronkelijk afkomstig is van de Raad. De Nederlandse regering heeft dit programma samen met de Ierse, de Luxemburgse en de Italiaanse regering voorgesteld en er bij de Commissie op aangedrongen dat zij het verder zou uitwerken. Zijn er, in het licht van wat u zojuist hebt gezegd en met uw kennis over de activiteiten van de Commissie op dit moment, nog speciale initiatieven waarvan het voorzitterschap graag zou zien dat ze door het Luxemburgse voorzitterschap worden voortgezet, om er zeker van te zijn dat de mogelijkheden van dit programma volledig worden benut? Nicolaï.    Afgezien van deze grote acties is de IDA-unit bezig met de voorbereidingen voor de start van het volledige programma in de eerste helft van 2005. Daartoe worden de te verwachten activiteiten geïnventariseerd en worden modellen ontwikkeld voor het indienen van werkprogramma’s, voor projectuitvoeringsplannen, etc. De Voorzitter. Kan de Europese Raad uiteenzetten welke maatregelen hij sinds de ramp met de Erika genomen heeft om de maritieme veiligheid te verbeteren? Kan de Europese Raad ook duidelijk vermelden welke maatregelen hij de komende jaren hiertoe denkt te nemen? Nicolaï,    . – Zoals de Raad herhaaldelijk heeft aangegeven, staan veiligheid en beveiliging centraal in het maritieme beleid van de Europese Unie. In de vijf jaar sinds de ramp met de heeft het grootste deel van alle wetgeving op dit terrein betrekking gehad op het verbeteren van veiligheid en beveiliging en de bescherming van het milieu. In zijn reactie op die gebeurtenis en vergelijkbare gebeurtenissen heeft de Raad consistent een tweezijdige benadering gekozen: enerzijds door het integreren van de bepalingen van internationale conventies in het Gemeenschapsrecht om aansluiting bij de hoogste internationale standaard te bevorderen, anderzijds door het aannemen van Gemeenschapsbepalingen daar waar een IMO-standaard ontbreekt of ontoereikend is. Op die manier is een omvangrijke hoeveelheid wetgeving op het terrein van de veiligheid opgebouwd die nog steeds in omvang toeneemt. Bij de specifieke maatregelen die zijn genomen in de nasleep van de ramp met de , gaat het in de eerste plaats om die maatregelen van het Erika-I-pakket gericht op een verbeterde havenstaatcontrole ter bestrijding van scheepvaart die niet aan de normen voldoet, gericht op een strengere controle van de classificatie die bedrijven gebruiken bij veiligheidsinspecties van schepen, en gericht op het versneld uit de vaart nemen van enkelwandige olietankers. In de tweede plaats zijn er in het kader van het Erika-II-pakket maatregelen genomen gericht op het invoeren van een communautair monitoring-, controle- en informatiesysteem voor het zeeverkeer en het oprichten van een Europees agentschap voor de veiligheid van de zeevaart met als belangrijkste taak het controleren van de effectiviteit van de EU-regels voor de veiligheid op zee in het algemeen. Er zijn daarnaast onder meer maatregelen genomen ter verbetering van de veiligheid van andere schepen dan olietankers, bijvoorbeeld passagiersschepen, die minimumeisen stellen aan zeemanschap en vervuiling vanaf schepen moeten terugdringen. Voor het verbeteren van de veiligheid in reactie op een aantal terroristische gewelddaden is eerder dit jaar een verordening aangenomen waarmee de SOLAS- en ISPS-Code zijn geïntegreerd in wetgeving van de Europese Unie en zodanig zijn aangepast dat zij ook van toepassing zijn op binnenlands verkeer. Op dit moment heeft de Raad maatregelen in beraad voor de implementatie van de internationale veiligheidscode van de IMO in de Gemeenschap zodat straffen kunnen worden opgelegd bij overtredingen die tot vervuiling leiden en de veiligheid van havens wordt verbeterd. Tot slot kan ik vooruitkijkend meedelen dat naar verwachting een nieuw pakket maritieme veiligheidsmaatregelen in het voorjaar van 2005 door de Raad ter behandeling zal worden voorgelegd. Ó Neachtain (UEN ).    – Ik dank de fungerend voorzitter voor zijn antwoord. Kan hij daarom garanties geven dat er in de toekomst, afhankelijk van financiële vooruitzichten, maritieme veiligheidsmaatregelen te verwachten zijn van de Europese Unie in de komende jaren? Papadimoulis (GUE/NGL ).    - Mijnheer de fungerend voorzitter van de Raad, de ontwerprichtlijn inzake sancties op zeevervuiling kon tijdens het Nederlands voorzitterschap niet worden beklonken, omdat een aantal landen het er niet mee eens was. Een van die landen was Griekenland. Ik weet dat Griekenland bepaalde wijzigingen heeft voorgesteld om de richtlijn voor zichzelf aanvaardbaar te maken. Kan de Raad ons een beschrijving geven van de inhoud van deze door de Griekse regering voorgestelde wijzigingen? Nicolaï,    . – De laatste vraag is min of meer een nieuwe vraag. De eerste vraag betreft eveneens een ander onderwerp. We zullen nog veel discussies voeren over de financiële vooruitzichten en daarbij zal dit één van de vele zaken zijn die aan de orde komen. Zoals u weet heeft de Raad nog geen beslissingen genomen over de nieuwe financiële vooruitzichten. We hebben alleen een overzicht gemaakt van de zogenaamde en deze zijn een afspiegeling van de verschillende standpunten van de lidstaten met betrekking tot de voorstellen van de Commissie. De Voorzitter.    Bij ontstentenis van de vraagsteller komt vraag nr. 7 te vervallen. Kan de Raad mededelen hoeveel geld de Europese Unie over het jaar 2004 heeft uitgegeven voor de beëindiging van de teelt van verdovende middelen in Afghanistan en hoeveel de Europese Raad over de komende twee jaar voor dit doel denkt uit te geven? Overweegt de Raad, in aansluiting op zijn als positieve ontwikkeling beschouwde goedkeuring van de verordening inzake bestuursrechtelijke en wettelijke samenwerking met het oog op bescherming van de consument, de vooruitgang te coördineren op het gebied van samenwerking tussen de lidstaten met betrekking tot uitroeiing van grensoverschrijdende zwendel en misdadige handelaars die klanten lokken door oneerlijke premies in het vooruitzicht te stellen, misleidende afzetmethoden toepassen en zich schuldig maken aan soortgelijke grensoverschrijdende misdaad? Nicolaï,    . – Mijnheer de Voorzitter, het aannemen van de verordening van het Europees Parlement en de Raad betreffende de samenwerking tussen nationale instanties die verantwoordelijk zijn voor de handhaving van wetten voor consumentenbescherming, de zogenaamde verordening betreffende samenwerking met betrekking tot consumentenbescherming, staat als zodanig los van de samenwerking bij wetshandhaving tussen lidstaten. Politiediensten en gerechtelijke instanties in de lidstaten werken al actief samen in de bestrijding van allerlei soorten misdaad. De Raad heeft verschillende instrumenten aangenomen voor grensoverschrijdende samenwerking bij de bestrijding van misdaad, met name in het kader van wederzijdse erkenning en handhaving. Deze instrumenten hebben in principe een wijd bereik en zijn niet alleen toepasbaar bij bepaalde vormen van misdaad. Moraes (PSE ).    – Dat antwoord laat zien waarom ik de vraag heb gesteld. Dit type misdaad treft burgers in de hele Europese Unie. Het is een type misdaad dat in opmars is. Ieder lid van dit Parlement kent wel een slachtoffer van zwendel, vaak kwetsbare Europese burgers, ouderen bijvoorbeeld. Erkent het voorzitterschap dat er bepaalde soorten misdaad zijn die per definitie grensoverschrijdend zijn? Ik vertegenwoordig bijvoorbeeld Londen, waar veel van dit soort misdrijven worden gepleegd, maar zwendel maakt in de hele Europese Unie slachtoffers. Ik wil de Raad vragen een vorm van misdaad serieus te nemen die niet grensoverschrijdend wordt aangepakt. Er vindt tussen lidstaten te weinig samenwerking plaats bij de bestrijding van deze groeiende vorm van misdaad en we weten dat de Europese burgers van ons, leden van het Europees Parlement, verwachten dat we u vragen hoe effectief u kunt zijn bij het oplossen van dit grensoverschrijdende probleem. Martin, David (PSE ).    – Ik wil het standpunt van mijn collega kracht bijzetten. Als lid van het Europees Parlement ontvang ik veel brieven van verontruste kiezers die slachtoffer zijn geworden van zwendelaars in andere lidstaten van de Europese Unie, met name van zwendel met faxmachines waarmee valse contracten worden verzonden en valse aankondigingen van gewonnen prijzen. Veel van die zwendelaars hebben hun basis in Luxemburg, dat het eerstvolgende voorzitterschap van de Europese Unie zal bekleden. Het bezorgt de Europese Unie in alle eerlijkheid een slechte naam als we te horen krijgen dat er niets te doen valt aan deze situatie. Als de burger enig voordeel mag verwachten van samenwerking in de Europese Unie, zou dat nu juist bij het aanpakken van dit soort problemen moeten zijn. Nicolaï,    . – Wij begrijpen het probleem en ik heb notitie genomen van uw opmerkingen. Helaas heb ik niets toe te voegen aan wat ik eerder heb gezegd. De Voorzitter. In Darfur sterven elke dag honderden mensen als gevolg van honger, ziekte en voortdurend geweld, dat niet lijkt af te nemen. Zeventigduizend mensen hebben reeds het leven verloren en de levens van honderdduizenden lopen nog steeds gevaar. Onschuldige burgers worden nog steeds aangevallen en het aantal ontheemden groeit naarmate meer mensen het geweld ontvluchten. De burgers leven in de voortdurende angst overvallen te worden en moeten voor voedsel, water en middelen om te overleven op humanitaire hulp vertrouwen. Het nog steeds voortdurende geweld en gebrek aan veiligheid is een ernstige belemmering voor de inspanningen op humanitair gebied en verspert de toegang tot een groot aantal gebieden, zodat het lijden wordt vergroot en de levens van deze onschuldige mensen aan nog verdere risico's worden blootgesteld. Kan de Raad, in het licht van de ernst van deze situatie, mededelen wat hij doet om ervoor te zorgen dat deze crisis hoog op de agenda van de EU wordt geplaatst en een prioriteit blijft? Wat doet de Raad om ervoor te zorgen dat de Soedanese regering zich aan de regels van het internationaal recht en de met de VN-agentschappen getekende overeenkomsten houdt? Nicolaï,    . – De Darfur-crisis heeft vanaf het begin, aan het begin van dit jaar, de hoogste prioriteit op de agenda van Europese Unie. Het gehele jaar door heeft de Europese Unie het voortouw genomen bij internationale inspanningen om het conflict in Darfur te beheersen en op te lossen, een einde te maken aan de massale schendingen van de mensenrechten daar en te voorkomen dat de ernstige humanitaire situatie nog verder verslechtert. De lidstaten en de Gemeenschap hebben met meer dan 325 miljoen euro bijgedragen aan humanitaire hulpacties. De Europese Unie heeft ook de leidende rol van de Afrikaanse Unie bij het aanpakken van de crisis krachtig ondersteund. De Europese Unie heeft zo een sleutelrol gespeeld bij de ondersteuning van een door de Afrikaanse Unie geleide controlemissie van de wapenstilstand en ondersteunt de uitvoering van de uitgebreide missie nu actief. Bijna zestig procent van de totale kosten van de uitgebreide missie van de Afrikaanse Unie wordt gefinancierd met een bijdrage van ongeveer tachtig miljoen euro uit de Peace Facility en diverse lidstaten bieden aanvullende financiële en logistieke steun voor de missie, alsook planners en militaire waarnemers. De Raad heeft herhaaldelijk, het meest recent tijdens de bijeenkomst op 22 november, benadrukt bereid te zijn tot voortdurende ondersteuning van de missie in termen van financiering, logistiek, materieel en personeel, als daarom wordt verzocht. De Raad is van mening dat uitvoering van de uitgebreide missie van de Afrikaanse Unie samen met de door de Europese Unie geleide onderhandelingen tussen de betrokken partijen voor het zoeken naar een politieke oplossing voor Darfur, een mogelijkheid biedt tot een duurzame oplossing van het Darfur-conflict. Parallel met deze inspanningen heeft de Europese Unie bijgedragen aan de druk van de internationale gemeenschap op alle partijen om een vrije en onvoorwaardelijke toegankelijkheid van humanitaire hulp en de veiligheid van de burgerbevolking te garanderen. De Raad houdt nauwgezet toezicht op de naleving door alle partijen van de eisen die de Europese Unie en de rest van de internationale gemeenschap hebben gesteld en de toezeggingen die hij heeft gedaan aan de VN. Daartoe werkt de Europese Unie nauw samen met de speciale afgezant van de secretaris-generaal van de VN voor Soedan en neemt zij actief deel aan het werk van het mechanisme voor gezamenlijke uitvoering voor de evaluatie van de uitvoering van het gezamenlijke communiqué met de door de Soedanese regering en de VN gedane toezeggingen. Overeenkomstig de resoluties 1556 en 1564 van de Veiligheidsraad van de VN heeft de Raad ook bij diverse gelegenheden zijn bereidheid herhaald om passende maatregelen te nemen, inclusief sancties, als er geen vooruitgang wordt geboekt bij de verwezenlijking van de toezeggingen door de Soedanese regering. McGuinness (PPE-DE ).    – Mijnheer de Voorzitter, ik dank u voor uw uiteenzetting van de situatie in Soedan. Net vandaag hebben we bericht ontvangen van de hulporganisaties die werken vanuit Ierland dat de situatie slechter is geworden, niet beter. Ik wil u vragen aan te geven wanneer we daadwerkelijk over gaan tot sancties in plaats van er alleen mee te dreigen. Meer dan een half miljoen mensen in Soedan verkeren nu in erbarmelijk omstandigheden. Het is misschien van de voorpagina's verdwenen, maar het probleem bestaat nog steeds. Nicolaï,    . – Ik ben het met u eens. Zoals u wellicht weet heeft de Raad de situatie in Soedan afgelopen maandag ook besproken en wij zijn ernstig verontrust over de verslechtering van de veiligheid en de humanitaire situatie in Darfur. De Raad heeft dan ook een beroep gedaan op alle partijen om hun beloften volledig na te komen. We hebben hen ook aangemoedigd de besprekingen tussen de Soedanese regering en de SPLMA voor het einde van het jaar af te ronden. De Raad zal de ontwikkelingen in Darfur blijven volgen en zal het nemen van passende maatregelen in overweging nemen, wat ook het opleggen van sancties zou kunnen inhouden overeenkomstig de resoluties 1556 en 1565 van de Veiligheidsraad van de VN, als er op dit punt geen concrete vooruitgang wordt geboekt. Het probleem staat derhalve hoog op de agenda van de Europese Unie en zal daar ook blijven. De Voorzitter. Onlangs deed zich in Zweden een tragisch ongeval voor toen een door een ernstig beschonken man bestuurde vrachtwagen die kort daarvoor in Trelleborg de veerboot had verlaten, tegen de rijrichting in reed waarbij vijf mensen in twee tegemoet komende auto's het leven verloren. Doordat alcohol in verschillende Europese landen anders wordt benaderd en doordat er andere promillegrenzen worden gehanteerd, is het moeilijker dronken chauffeurs aan te pakken en hen voor de rechter te brengen. Dit geldt met name in het grensoverschrijdende vervoer over de weg. In 2001 nam de Raad op voorstel van de Commissie een besluit over een aanbeveling dat alle EU-landen voor beroepschauffeurs 0,2 promille invoeren als maximaal promillage. De aanbeveling is vastgesteld in plaats van een richtlijn inzake een gemeenschappelijk maximaal promillage in het wegverkeer. Welke landen hebben dit maximale promillage tot dusverre ingevoerd? Evalueren de betrokken ministers hun aanbeveling en wat zijn op Gemeenschapsniveau de resultaten van deze follow-up in het kader van de aanbeveling? Nicolaï,    . – De Raad wil er graag op wijzen dat hij, in het algemeen gesproken, in zijn besluit, genomen tijdens de bijeenkomsten op 4 en 5 april 2001, over een aanbeveling van de Commissie over het maximale alcoholpromillage voor chauffeurs van gemotoriseerde voertuigen, de Commissie heeft opgeroepen de effecten van de aanbeveling gedurende een periode van drie jaar nauw te volgen en te evalueren en daarbij vooral aandacht te schenken aan de voorstellen in de aanbeveling die betrekking hebben op het maximaal toegestane promillage alcohol in het bloed en op dat punt zo nodig nieuwe wetsvoorstellen in de dienen. Tot op heden is de Raad niet over de uitkomsten van een dergelijke evaluatie geïnformeerd. Dat in aanmerking genomen, onderstreept de Raad dat het besluit niet specifiek vraagt om invoering van een maximaal toelaatbaar alcoholpromillage van 0,2 in het bloed van beroepschauffeurs. Bovendien wil de Raad de geachte afgevaardigde graag meedelen dat hij niet beschikt over informatie met betrekking tot het aantal lidstaten dat het eerder genoemde maximaal toelaatbare promillage heeft ingevoerd. De Raad wil echter graag de aandacht van de geachte afgevaardigde vestigen op de aanbeveling van de Commissie van 6 april 2004 over handhaving op het terrein van de verkeersveiligheid, waarin in aanbeveling 6 wordt opgeroepen tot een intensiever toepassen van onaangekondigde ademtesten met apparatuur voor het meten van alcoholpromillages als uitgangspunt voor de controle op het rijden onder invloed. De Raad wenst de geachte afgevaardigde te verzekeren van zijn sterke en voortdurende betrokkenheid bij het verbeteren van de veiligheid in het wegverkeer en het aanpakken van mogelijke oorzaken van ongevallen met dodelijke afloop. In dat kader verwijst de Raad naar de besluiten over verkeersveiligheid van juni en december van het afgelopen jaar, welke beide aandringen op een striktere handhaving, in het bijzonder van het gebruik van veiligheidsgordels, snelheidslimieten en het rijden onder invloed. In het licht van deze voortdurende betrokkenheid heeft de Raad tijdens de bijeenkomsten van 9 en 10 december 2004 van gedachten gewisseld en besluiten aangenomen over verkeersveiligheid waarin de overeenstemming tot uitdrukking wordt gebracht dat beleid op het terrein van verkeersveiligheid gericht moet zijn op vier gebieden, namelijk handhaving en voorbeeldig gedrag, veiligheid van voertuigen, verbetering van de veiligheid op de Europese wegen en de financiering van verkeersveiligheid. In dat kader onderstreepte de Raad dat met betrekking tot de handhaving van verkeersveiligheid, met name prioriteit moet worden verleend aan gedrag van chauffeurs dat hoge risico's voor ongelukken oplevert of ernstige gevolgen kan hebben, bijvoorbeeld het rijden onder invloed van alcohol. Hedkvist Petersen (PSE ).    Mijnheer de Voorzitter, ik wil de Raad bedanken voor zijn antwoord, maar ik vind het erg vervelend te horen dat deze kwestie in een zwart gat valt, ergens tussen de Commissie en de Raad. Er is in dit geval alle gelegenheid voor de Raad om het initiatief te nemen. We weten dat ieder jaar circa tienduizend mensen om het leven komen bij ongevallen op de weg door rijden onder invloed. We weten ook dat het commercieel wegverkeer een belangrijk gebied is bij de aanpak van rijden onder invloed. Daarom is deze mededeling belangrijk, en ik zie geen reden waarom de lidstaten deze initiatieven niet zouden ontplooien. In de conclusies is eveneens sprake van een follow-up die voorziet in nadere besprekingen over het aanbrengen van alcoholcontroleapparatuur in voertuigen. Dat is een technische vinding die in de branche ook wordt gebruikt. Ik zou willen weten of er in de Raad overleg wordt gevoerd over de mogelijkheid alcoholcontroleapparatuur in te voeren in voertuigen. Nicolaï,    . – Het spijt mij dat mijn antwoord de geachte afgevaardigde niet tevreden heeft kunnen stellen. Ik meende te hebben uitgelegd hoeveel en wat wij, als Raad, hebben gedaan om uitdrukking te geven aan onze betrokkenheid bij dit onderwerp. We moeten rekening houden met onze formele positie, evenals met de formele positie van de Raad tegenover de afzonderlijke lidstaten. Zoals ik al eerder heb proberen uit te leggen, ligt de zaak nu bij de Commissie en wachten we de evaluatie en voorstellen van de Commissie af. De Voorzitter. Het streven van de EU om de meest concurrentiële economie van de wereld te worden (Agenda van Lissabon) vergt een aanzienlijke verhoging van de middelen voor het Europees beleid inzake onderzoek. De uitgaven voor onderzoek zijn van strategisch belang voor de EU in die zin dat ze een investering vormen voor haar overleven in een sterk concurrentiële internationale omgeving. De verklaringen over een ambitieus Europees onderzoeksbeleid zijn echter moeilijk te combineren met de beperkingen van het Groei- en Stabiliteitspact, dat de lidstaten verbiedt overheidsuitgaven te doen die het overheidstekort boven de 3% van het BBP zouden doen stijgen. Indien men de lidstaten wil aansporen om 1% van hun BBP uit te trekken als overheidsuitgave voor het onderzoeksbeleid zou naar mijn mening dit percentage niet mogen worden meegerekend in het plafond van 3% van het BBP dat door het Groei- en Stabiliteitspact wordt vastgelegd. Is de Raad het ermee eens dat de overheidsuitgaven voor onderzoek strategische uitgaven met de hoogste prioriteit vormen voor de EU en het als zodanig verantwoord is deze uit de criteria van het Pact weg te laten? Het argument dat een dergelijk besluit het pad zal effenen voor een reeks andere uitzonderingen (bijvoorbeeld militaire uitgaven) gaat niet op aangezien de steun voor onderzoek een verankerde Europese strategische doelstelling is die niet te vergelijken is met andere nationale of Europese doelstellingen. Nicolaï,    . – De Raad merkt op dat verhoging in het algemeen van de uitgaven voor onderzoek inderdaad een centraal element is van de strategie van Lissabon en een van de sleutels om de concurrentiepositie van de EU in de wereldeconomie te verbeteren. Zowel de Raad als lidstaten hebben zich herhaaldelijk uitgesproken voor het bereiken van een gemiddelde uitgave voor onderzoek en ontwikkeling van 3 procent van het BBP in 2010. Het recente verslag-Kok onderstreept eens te meer de noodzaak de ondermaatse prestaties met betrekking tot deze doelstelling goed te maken. Niettegenstaande dit algemene standpunt deelt de Raad niet de mening van de geachte afgevaardigde dat het stabiliteits- en groeipact de lidstaten weerhoudt van het bereiken van de doelstelling van Lissabon. Misschien zou het stabiliteits- en groeipact meer fundamenteel gebruikt moeten worden als instrument om overheidsuitgaven voor afzonderlijke onderdelen van de begroting voorrang te verlenen boven andere uitgaven. In de eerste plaats is het heel goed mogelijk fondsen voor onderzoek vrij te maken en tegelijkertijd het pact te respecteren. Dat is een heel belangrijk punt dat leidt naar het tweede aspect, namelijk dat het pact niet de factor is die investering in onderzoek belemmert. Het reserveren van fondsen voor onderzoek is veeleer een zaak van nationale prioriteiten. Ten derde zou ik willen opmerken dat het niveau van de uitgaven voor onderzoek en ontwikkeling niet louter afhankelijk is van overheidsfinanciën. De doelstelling strekt zich ook uit over fondsen voor onderzoek en ontwikkeling uit de private sector die ter aanvulling op overheidsuitgaven op een aantal manieren kunnen worden gestimuleerd. De sleutel tot het behalen van de doelstelling van 3 procent uitgaven voor onderzoek en ontwikkeling is dat tweederde deel van de fondsen uit de private sector, niet dat eenderde deel uit overheidsfinanciën. Tot slot wil ik graag in herinnering roepen dat het pact een kader is voor het beheren van begrotingspolitiek op globaal niveau, gericht op het in stand houden van de overheidsfinanciën op lange termijn. Alle uitgaven moeten gedekt zijn, ook al hopen we dat een investering op den duur een positief resultaat oplevert. Toen bij de discussie over het pact in de Raad Ecofin precies dit onderwerp ter sprake kwam, was een grote meerderheid van lidstaten tegen de door de afgevaardigde voorgestelde mogelijkheid en het uitsluiten van bepaalde categorieën uitgaven bij de berekening van tekorten. Bij de analytische beoordeling van de redenen voor een buitensporig overheidstekort zal de Raad altijd rekening houden met het type uitgaven en de waarschijnlijke gevolgen op lange termijn. De Raad deelt echter niet het standpunt van de geachte afgevaardigde met betrekking tot het uitsluiten van uitgaven voor onderzoek en ontwikkeling bij de berekening van tekorten. Vakalis (PPE-DE ).    - Mijnheer de Voorzitter, ik zou het volledig eens zijn geweest met hetgeen de heer Nicolaï zei, als ik er niet van overtuigd was dat de doelstellingen van Lissabon nooit bereikt kunnen worden als niet veel meer onderzoek wordt verricht. Ik zou het volledig met hem eens zijn geweest als zijn antwoord ongeacht welk ander vraagstuk betrof. Hier gaat het evenwel om onderzoek, om de hoeksteen van Lissabon, en daarom ben ik het niet met hem eens. Nicolaï,    . – Slechts twee lidstaten van de EU hebben op dit moment de doelstelling van Lissabon van drie procent van het BBP voor uitgaven voor onderzoek en ontwikkeling gehaald, Finland en Zweden. Zij hebben dit bereikt door begrotingsoverschotten aan te wenden. Het is duidelijk mogelijk fondsen vrij te maken voor onderzoek en tegelijkertijd het pact te respecteren. Dat is een belangrijk punt. Daarnaast hebben Duitsland en Frankrijk ondanks hun bekende begrotingsproblemen percentages gehaald van respectievelijk 2,5 en 2,2 procent. Opnieuw lijkt het erop dat het pact geen beperkende factor is voor investeringen in onderzoek. Het lijkt een zaak van nationale prioriteiten. De Voorzitter.    – Dat brengt ons bij het einde van het vragenuur. We naderen bovendien het einde van het Nederlandse voorzitterschap. Ik meen dat dit de laatste maal is dat u hier aanwezig zult zijn voor vragen aan de Raad, mijnheer Nicolaï, en ik zou u dan ook graag het beste willen wensen en u willen bedanken voor de samenwerking met het Parlement gedurende uw voorzitterschap. Ik wens u alle succes aan het einde van deze periode, in het bijzonder de komende paar dagen die ongetwijfeld buitengewoon veel energie zullen vergen. De vragen nrs. 12 t/m 31 zullen schriftelijk worden beantwoord. De Voorzitter.    – Allereerst zou ik u willen meedelen dat volgend op de oproepen voor de indiening van kandidaatstellingen voor de functie van Europees Ombudsman – met als termijn 30 september van dit jaar – vier kandidaatstellingen zijn ingediend, waarvan twee kandidaten zullen worden voorgedragen, de heer Nikiforos Diamandouros en de heer Giuseppe Fortunato. Deze kandidaten zijn op 29 november voor de bevoegde commissie verschenen en de verkiezing zal op 11 januari volgend jaar plaatsvinden, overeenkomstig de procedure zoals bepaald in ons Reglement. De Voorzitter.    Aan de orde is het verslag van de heer McMillan-Scott, namens de Commissie buitenlandse zaken, over het voorstel voor een verordening van de Raad tot wijziging van Verordening (EG) nr. 976/1999 tot vaststelling van de voorwaarden voor de uitvoering van niet onder de ontwikkelingssamenwerking vallende communautaire maatregelen die binnen het kader van het communautaire samenwerkingsbeleid een bijdrage leveren tot de algemene doelstelling van ontwikkeling en consolidatie van de democratie en de rechtsstaat, alsmede tot de doelstelling van eerbiediging van de mensenrechten en de fundamentele vrijheden in derde landen (COM(2003)0639 - 6018/2004 - C6-0078/2004 - 2004/0807(CNS)). Ferrero-Waldner,    . – Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, enkele weken geleden heb ik in de hoorzitting voor het Europees Parlement gezegd dat ik de samenwerking tussen Commissie en Europees Parlement op het gebied van de mensenrechten en democratisering structureel wil intensiveren. Ik wil vandaag uitdrukkelijk herhalen dat ik mij hiertoe verplicht. Het Europees Parlement is met betrekking tot deze onderwerpen voor de Commissie een uiterst belangrijke partner. Daarom wil ik, evenals mijn voorganger Chris Patten, regelmatig en grondig met u van gedachten wisselen over onze gemeenschappelijke zorgen en belangen op dit terrein. De beslissing van vandaag moet ervoor zorgen dat er ook na de jaarwisseling een rechtsgrondslag is voor het Europees initiatief voor democratie en mensenrechten, zodat het kan worden voortgezet. Daarvoor is een – naar ik hoop – positief advies van het Parlement nodig over het al eerder gepresenteerde voorstel van de Commissie om Verordening (EG) nr. 976/1999 met twee jaar te verlengen. Ruim twee weken scheiden ons slechts van de afloop van de rechtsgeldigheid van deze verordening en daarmee van het risico dat er komend jaar geen begrotingsgelden voor projecten en programma's in het kader van het Europees initiatief beschikbaar zijn. Alleen wanneer het Parlement vandaag met de door de Commissie buitenlandse zaken opgestelde ontwerpresolutie instemt en de middelen vrijgeeft, kan de Raad nog binnen de gestelde termijn een positieve beslissing nemen. Daarmee is, lijkt mij, het welbegrepen belang van iedereen gediend: het belang van de drie instellingen die bij de wetgevingsprocedure betrokken zijn, maar vooral ook het concrete belang van degenen aan wie de projecten van het Europees initiatief voor democratie en mensenrechten ten goede moeten komen, namelijk het maatschappelijk middenveld en de burgers in een groot aantal landen op deze wereld. Het Europees initiatief is een goed functionerend instrument. De cijfers over de besteding van de desbetreffende begrotingsgelden wijzen dat uit. Vrijwel alle mensenrechtenorganisaties hebben uitdrukkelijk waardering voor het initiatief en erkennen de waarde ervan: ze zien het als een succesvol instrument voor directe steun aan het maatschappelijk middenveld in veel derde landen die onder mensenrechtenschendingen en een gebrekkige democratie te lijden hebben. Het initiatief steunt een groot aantal innovatieve projecten op het gebied van democratie en mensenrechten. Daarbij kan het gaan om afschaffing van de doodstraf, om het tegengaan van martelen of het behandelen van slachtoffers van marteling, om uitbreiding van de medezeggenschap van vrouwen – iets wat mij bijzonder na aan het hart ligt -, om de strijd voor de rechten en belangen van kinderen, inheemse volken en andere achtergestelde bevolkingsgroepen of om het versterken van de internationale rechtsorde. Bij dat laatste richten we ons bijvoorbeeld op het Internationaal Strafhof. Andere projecten bevorderen de vrijheid van meningsuiting of dragen bij aan de democratische ontwikkeling door middel van waarnemingsmissies bij verkiezingen. Het Europees initiatief voor democratie en mensenrechten geeft in de wereld op krachtige wijze uitdrukking aan de gemeenschappelijke waarden en de identiteit van de Europese Unie. Ik deel de opvatting van het Parlement, mijnheer de Voorzitter, dat het initiatief een instrument moet zijn dat op efficiënte en juiste wijze wordt ingezet. Daarom zal de Commissie aan alle voorstellen van het Parlement serieus aandacht besteden. De Commissie hecht immers aan meer efficiëntie, vereenvoudiging van procedures en een doeltreffende besteding van middelen. Met dat doel wil ik er van mijn kant voor zorgen dat er tussen Parlement en Commissie regelmatig een zinvolle en open dialoog plaatsvindt. Zo’n dialoog stelt ons in de gelegenheid met elkaar van gedachten te wisselen over de politieke en inhoudelijke prioriteiten van het Europees initiatief voor democratie en mensenrechten. Parlement en Commissie delen voor een groot deel dezelfde prioriteiten, bijvoorbeeld de noodzaak om door middel van het initiatief steun te geven aan het nabuurschapsbeleid van de Europese Unie of de democratische ontwikkeling in diverse landen nadrukkelijk te bevorderen. Voor mij is het belangrijk – en dat geldt zowel voor mij als voor het uitvoeringsniveau – dat we dezelfde prioriteiten benoemen, dus samen nagaan wat er in het nabuurschapsbeleid moet gebeuren en samen zorgdragen voor een optimale prioriteitstelling. In dit opzicht beschikt u als parlementsleden over specifieke ervaringen waarop ik graag wil terugvallen. Een sprekend voorbeeld daarvan is uw steun aan de democratiseringsbeweging in Oekraïne. Dat geldt ook voor de aanstaande waarnemingsmissie naar Palestina, naar de Westelijke Jordaanoever en Gaza. Ik kan alleen maar zeggen dat we hierbij goed zullen samenwerken. Ik wil daarom tenslotte, mijnheer de Voorzitter, geachte afgevaardigden, de hoop uitspreken dat Parlement en Commissie het zo snel mogelijk eens worden over de wijze waarop we de dialoog zullen voeren zodat we in ons aller belang op dit gebied echt tot een vruchtbare samenwerking kunnen komen. Ik hoop op een goede onderlinge samenwerking en stel mijn diensten graag tot uw beschikking. McMillan-Scott (PPE-DE ),    . - Mijnheer de Voorzitter, ik dank de commissaris voor haar openingsopmerkingen. Ik ben blij mevrouw Morgantini, de voorzitter van de Commissie ontwikkelingssamenwerking, in dit Huis te zien, alsook mevrouw Flautre, de voorzitter van de Subcommissie mensenrechten, de schaduwrapporteur en mijn rapporteur voor advies in de Commissie ontwikkelingssamenwerking, de heer Fernández Martín. Er waren twee verordeningen, waarvan er een al door dit Huis is aanvaard. De verordening waar we het nu over hebben, is de verordening die van toepassing is op derde landen. Twaalf jaar geleden was ik rapporteur en, zoals de heer Patten me heeft genoemd, de 'vader' van het Europees initiatief voor democratie en mensenrechten, dat van doorslaggevend nut is gebleken om de overgangslanden van het voormalige sovjetblok te helpen. Velen beschouwden het initiatief als het paradepaardje van de Europese Unie voor bevordering van de democratie. Het gaf inhoud aan de preambule van het Verdrag van Maastricht inzake de prioriteiten in het buitenlands beleid van de EU. In zijn beginfase werd het initiatief beheerd door een kleine stichting die was gevestigd in Brussel, waarbij zowel het Europees Parlement als de Commissie een actieve rol speelden in de toewijzing van en het toezicht op projecten. Op het hoogtepunt in 1997 financierde en beheerde het initiatief ongeveer 1200 projecten. In 1999 heb ik enkele van deze projecten bezocht in Belgrado, waaronder projecten voor belangrijke democratisch gezinde media, zoals Radio B92. In hetzelfde jaar werd het initiatief intern opgenomen door de Commissie gehaald. Ik maak me er al lange tijd zorgen over dat het initiatief bureaucratisch is geworden en te veel op safe speelt, en vraag me af of het Europees Parlement als enige democratisch gekozen instelling niet opnieuw een grotere rol zou moeten spelen. Het initiatief heeft momenteel weliswaar een budget van circa 137 miljoen euro, maar het is te weinig zichtbaar en effectief. Ik ben hier des te meer van overtuigd geraakt na ontmoetingen op locatie en na gesprekken met meer dan dertig organisaties. Onlangs sprak ik met de Vereniging van Wit-Russische journalisten, die momenteel hier is om de Sacharovprijs in ontvangst te nemen, en met de voorzitter van de afdeling Eurazië van een Amerikaanse instelling voor democratie. Ze wisten niet eens van het bestaan van het Europees initiatief voor democratie. Dit is een heel waardevol programma en het is een programma dat effectiever moet worden gemaakt. Een belangrijk punt dat moet worden opgemerkt, is dat voor het Europees initiatief, anders dan voor routinematige bijstand van de EU, geen toestemming van de regering van het gastheerland nodig is. In een land zoals Wit-Rusland, om maar niet te spreken van Tunesië of Iran, waar het moeilijk en vaak onmogelijk is om via overheidskanalen te werken, kan de waarde hiervan niet worden onderschat. In een document over de veiligheidsstrategie van de EU in 2003 schetste Javier Solana het belang en de gevoeligheid van het nieuwe nabuurschap van Europa. Het resulterende beleid nodigt onze buren in het oosten en zuiden uit te delen in de vrede, stabiliteit en welvaart die we in de Europese Unie kennen. Het heeft tot doel een 'ring van vrienden' te creëren rond de grenzen van de nieuwe, uitgebreide Europese Unie. Helaas lijken de activiteiten voor democratie van de EU in het nieuwe nabuurschap alleen zichtbaar te zijn in de korte waarnemingsmissies door leden van het Europees Parlement, zoals de missies die onlangs zijn ondernomen in Oekraïne. Ik ben van mening dat alle belangrijke verkiezingen in het nieuwe nabuurschap onderwerp van brede waarnemingsmissies van de EU zouden moeten zijn. In Brussel bestaat het gevoel dat democratie niet kan worden geëxporteerd en dat veranderingen van binnenuit moeten komen. De National Endowment for Democracy van de Verenigde Staten laat echter al sinds 1982 zien dat de twee kunnen worden gecombineerd. De National Endowment werkt als een onafhankelijk bureau van deskundigen en maakt gebruik van NGO's die ter plaatse actief zijn. De organisatie wordt zeer gewaardeerd vanwege zijn programma's en methodologie. Net als de activiteiten van de Verenigde Staten, zijn ook de Westminster Foundation of de Duitse en andere NGO's beter zichtbaar en veel minder bureaucratisch dan het Europees initiatief. Onlangs heb ik een document opgesteld waarin de activiteiten van het Europees Parlement voor democratie, zowel binnen de EU als daarbuiten, nauwkeurig worden beschreven. Als leden van het Parlement nemen we deel in een groot aantal interparlementaire delegaties, raadplegingscomités en informele groepen. Er wordt waardevol werk verricht, maar het werk is wel gefragmenteerd. Hetzelfde kan worden gezegd van het Europees initiatief. Naar mijn mening zou onze betrokkenheid moeten worden gecoördineerd in een democratiecentrum waarvan dit Huis basis is en dat een mandaat heeft om op te treden als onderzoekseenheid, een instantie die toeziet op alle activiteiten voor democratie van de EU. De website van het Bureau voor democratie, mensenrechten en arbeid van het Amerikaanse Ministerie van Buitenlandse Zaken vertelt bijvoorbeeld trots dat de Verenigde Staten toezicht hebben gehouden op de overgang van 87 landen naar democratische staten. Is dit een cijfer dat de EU in de handen van de Verenigde Staten alleen wil laten? Op de conferentie van de G8 afgelopen weekend in Rabat, die werd medegefinancierd door de Europese Unie – en ik ben blij dat de commissaris daar aanwezig was – zijn verdere plannen ontwikkeld voor het Forum voor de toekomst, dat voor het eerst werd geïntroduceerd op de Sea Island-Top in juni 2004, teneinde de democratie in het Midden-Oosten en Noord-Afrika te bevorderen. Ondanks de financiële bijdrage van de Europese Unie aan zo'n belangrijke gebeurtenis, wordt deze activiteit geleid door de Amerikanen en niet door de Europese Unie. En wij zien dat het programma van de Verenigde Staten in wezen de beginselen van het proces van Barcelona en nu het Europese nabuurschapbeleid weergeeft. In 2005 zal het Verenigd Koninkrijk zowel het voorzitterschap van de G8 als dat van de Europese Unie overnemen. Ik hoop oprecht dat er meer aandacht zal zijn voor de 250 miljoen Arabieren die democratie willen, zoals blijkt uit het ontwikkelingsverslag 2002 van de Verenigde Naties, alsmede voor de landen ten oosten van ons die duidelijk tekortschieten. Tot slot: ik stel niet voor dat het Europees Parlement het voorstel voor de verordening of de bijbehorende begrotingslijnen langer moet verwerpen dan strikt noodzakelijk is, maar ik vind dat het antwoord van de Commissie – dat wil zeggen, de brief van de commissaris over de nieuwe afspraken over dit programma, die niet verwijst naar de contacten op werkvloerniveau – en van de Raad – die nog steeds een werkgroep gebruikt bestaande uit ministers van Ontwikkelingssamenwerking – op de zorgen die ik en anderen hebben geuit over het initiatief voor democratie, te weinig substantie heeft en in het geheel niet is uitgerust voor de behoeften van onze tijd en de behoeften van miljoenen onvrije mensen vlakbij. Fernández Martín (PPE-DE ),    – Mijnheer de Voorzitter, mevrouw de commissaris, ik heet u van harte welkom bij uw eerste debat over de mensenrechten. U zult hier ook in de toekomst altijd welkom zijn. De heer McMillan-Scott is hier nader ingegaan op de verschillende aspecten van deze verordening, waarin onze – overigens talrijke – verworvenheden maar ook vele van onze problemen zeer duidelijk tot uiting komen. Ofschoon het vanuit begrotingsoogpunt om een bescheiden verordening gaat, moeten de nagestreefde doelstellingen als bijzonder ambitieus worden bestempeld. Hoewel wij het er allen over eens zijn dat de tekst moet worden aangenomen, zijn wij al anderhalf jaar – of misschien zelfs veel langer – verwikkeld in een discussie over eerder procedurele en bureaucratische problemen die niets met de kern van de zaak te maken hebben. Het komt er immers op aan dat de tekst tijdig wordt goedgekeurd, zodat de Commissie over een instrument beschikt om de verordening te handhaven. Wij hebben een bijzonder ingewikkeld proces doorlopen. Aan het einde van de vorige zittingsperiode hebben wij via de medebeslissingsprocedure een soortgelijke verordening aangenomen die van toepassing is op derde landen. Thans nadert de inwerkingtreding van de noodzakelijke verlenging, die begint op 1 januari 2005 en eind 2006 verstrijkt. De Commissie en de Raad weten zeer goed dat deze verordening het Parlement na aan het hart ligt. Ik herinner mij dat de begrotingslijn die onder de titel "Europees initiatief voor de democratie en de mensenrechten" – zoals de heer McMillan-Scott zojuist heeft opgemerkt – in de financiering van deze verordening voorziet, op initiatief van dit Parlement, tot stand is gekomen. Velen van de afgevaardigden die, zoals ik, reeds op dat moment deel uitmaakten van het Parlement, zijn hier ook nu nog aanwezig. De Commissie attendeert ons er in haar toelichting op dat het initiatief nog steeds geldig is en nog steeds zijn nut bewijst, zoals blijkt uit de effectbeoordeling, waarin de gunstige gevolgen voor de ontwikkeling van de capaciteit van de niet-gouvernementele mensenrechtenorganisaties en voor de burgermaatschappij worden onderstreept. De rapporteur heeft ervoor gekozen zich in zijn verslag te beperken tot het verlenen van steun voor het gewijzigde voorstel van de Commissie, met inbegrip van de nuances en toelichtingen die zijn toegevoegd door de Raad. Ik wil hier echter in herinnering brengen dat de verordening over hetzelfde thema en met identieke doelstelling waarvoor ik rapporteur was in eerste lezing in de medebeslissingsprocedure is aangenomen en dat wij in de Commissie ontwikkelingssamenwerking uitermate flexibel zijn geweest en slechts enkele bijzonder redelijke en eenvoudige wijzigingen hebben voorgesteld om te waarborgen dat de tekst aan het einde van de vorige zittingsperiode kon worden goedgekeurd. In dit geval hebben wij in onze amendementen, die uiteindelijk niet in stemming zijn gebracht, een reeks eenvoudige dingen herhaald waarvoor men destijds geen begrip kon opbrengen. Het Parlement wil worden ingelicht over en in kennis worden gesteld van de resultaten en het verloop van de uitvoering van dit project. Wij verlangen dat met deze programma’s vredesmissies en waarnemingsmissies bij verkiezingen worden gefinancierd, zoals de commissaris ook al zei. Bovendien wil het Parlement dat de Commissie elk jaar, of zo vaak als zij wenselijk acht, een studie voorlegt over het verloop en de resultaten van de uitvoering van dit project. Ik vermoed dat het akkoord dat aan het einde van de vorige zittingsperiode in medebeslissing is bereikt - met de Commissie ontwikkelingssamenwerking als commissie ten principale - eenzijdig gewijzigd is. Ik hoop dat die eenzijdige wijziging gecorrigeerd zal worden door de toepassing van deze verordening, die de Commissie in de gelegenheid stelt de nodige middelen uit te trekken om een doeltreffend instrument - want dat is het - te kunnen gebruiken ten behoeve van de democratie en de mensenrechten. Ribeiro e Castro (PPE-DE ),    – Mijnheer de Voorzitter, mevrouw de commissaris, waarde collega’s, het bevorderen van de democratie en de mensenrechten in de wereld moet een van de prioriteiten van de externe betrekkingen van de Unie zijn. Wij worden daarbij bezield door de universele interpretatie die wij aan het begrip van menselijkheid en aan elk menselijk wezen geven, maar ook door het besef dat de democratische wereld een vrijere wereld is, een wereld waar rechtvaardigheid beter kan gedijen, een wereld die in staat is om in alle vrijheid rechtvaardigheid tot stand te brengen en daarom ook een vreedzamere en een veiligere wereld is. Anders gezegd, door ons in te zetten voor het Europees initiatief voor de democratie en de mensenrechten bevorderen wij ook de democratie en de vrede, de menselijkheid en de veiligheid. Dat moeten wij steeds voor ogen houden, met name bij de ontwikkeling van de te hanteren instrumenten en het beheer van de middelen die specifiek voor deze begrotingslijn bestemd zijn. Na enkele jaren ervaring is het tijd om een paar opmerkingen te maken. Het spreekt vanzelf dat het Europees Parlement nauwer betrokken moet worden bij de programma's die in dit concrete kader ontwikkeld en gefinancierd worden. Dat is een probleem waarop de amendementen die thans op de verordening zijn ingediend een bevredigend antwoord zullen bieden. Voorwaarde is natuurlijk dat de Commissie bereid is de voorgestelde wijzigingen over te nemen. Wij hopen dat zij aan het nieuwe richtsnoer een brede en veelomvattende interpretatie zal geven en een nieuwe fase van transparante en intense betrekkingen met het Parlement zal openen. Dat is onze voornaamste eis, wat uiteraard onverlet laat dat wij ook de aandacht moeten vestigen op de andere punten die ons zorgen baren. De eerste vraag luidt: is het wenselijk om deze instrumenten te verspreiden over steeds meer gebieden, actieterreinen en thema’s of kunnen wij maar beter een duidelijke strategische koers uitzetten aan de hand van een onderliggend richtsnoer en fundamentele prioriteiten? Ik denk dat deze laatste optie de juiste is. Het begrip mensenrechten wordt steeds breder en in sommige gevallen ook steeds vager. De verleiding is dan ook groot om deze instrumenten voor alles en nog wat te gaan gebruiken. Dat is mijns inziens een verkeerde keuze aangezien dat alleen maar tot minder doeltreffende acties, verspilling van de op zich reeds schaarse middelen en overlapping van instrumenten zal leiden. Er bestaan weliswaar nog vele andere beleidsinstrumenten voor ontwikkelingssamenwerking met derde landen, maar de instrumenten van het Europees initiatief voor de democratie en de mensenrechten hebben een uitgesproken politiek karakter en moeten voornamelijk gebruikt worden voor het bevorderen van de democratie en een reeks fundamentele civiele en politieke rechten, zoals vrijheid van geweten en godsdienst, vrijheid van meningsuiting en van vereniging, scheiding der machten en rechtsstaat, vrije organisatie en actie van politieke partijen en van de burgermaatschappij, mogelijkheid tot regelmatige, vrije en rechtvaardige verkiezingen en ontwikkeling van een vitale, open en pluralistische samenleving. Anderzijds moeten wij, afhankelijk van het specifieke strategische effect van onze acties, prioriteit verlenen aan bepaalde landen en regio’s in de wereld. Ten eerste, aan onze directe buren, om onze directe veiligheid, onze onmiddellijke veiligheid, te waarborgen; ten tweede, aan gebieden waar een vermenigvuldigingseffect kan bijdragen aan de democratisering en stabilisatie van de gehele regio; ten derde, aan gebieden met een zeer ingewikkelde problematiek waarvan wij de oplossing kunnen vinden en zo de democratische ontwikkeling in de hand werken; ten vierde, aan regio’s waarmee wij historische of culturele banden hebben; ten vijfde, aan regio’s waar onze steun op de korte termijn het tij kan keren en direct een positief effect sorteert. Ten slotte moeten wij ons ook afvragen of wij willen toelaten dat de uitvoering van deze beleidsacties verwordt tot een ophoping van bureaucratische en officiële formaliteiten of dat wij bereid zijn deze instrumenten flexibeler te maken. Dat is mijn voornaamste verzoek aan de Commissie: dat zij risico’s neemt en een ambitieuzere, gewaagdere en scherpere koers gaat varen met haar maatregelen. Een overmaat aan formaliteiten en bureaucratische rompslomp zal ertoe leiden dat deze instrumenten volledig onbenut blijven, en wel om een zeer eenvoudige, intuïtief voelbare reden: dictators zullen ons niet helpen de democratie in hun landen te bevorderen. Daarom moeten wij snel en flexibel optreden en waarborgen dat onze steun terechtkomt op plaatsen waar onze hulp nodig, nuttig en doeltreffend is. Fava (PSE ),    Mijnheer de Voorzitter, geachte collega’s, ik heet u, mevrouw de commissaris, namens mijn fractie hartelijk welkom. Neemt u mij niet kwalijk dat ik met de deur in huis val. Vanavond wordt het Parlement gevraagd in te stemmen met de verlenging met twee jaar van het specifieke programma voor de mensenrechten en de democratie. In principe heeft onze fractie geen enkel bezwaar daartegen. In deze maanden van dialoog met de Commissie hebben wij evenwel duidelijk gemaakt dat wij onze instemming verbinden met een aantal politieke voorwaarden. De door u vertegenwoordigde Commissie moet namelijk een signaal geven en duidelijk maken dat zij bereid is om een gestructureerde dialoog met het Parlement te voeren. Wij willen geenszins beheerstaken naar ons toetrekken die niet onder onze verantwoordelijkheid vallen. Wij willen echter wel de mogelijkheid krijgen om een politiek oordeel te vellen over dit programma en meer in het algemeen over alle initiatieven voor de ontwikkeling van de democratie en maatregelen op het gebied van de mensenrechten. Wij willen de mogelijkheid hebben om vooraf een mening te geven over de prioriteiten en achteraf een evaluatie te maken van de reële vorderingen die met de maatregelen konden worden gemaakt op het gebied van de democratie. Met andere woorden, mevrouw de commissaris, dit Parlement wil betrokken worden bij de vaststelling van de richtsnoeren voor ons optreden en bij de beoordeling van de bereikte resultaten. In deze jaren zijn veel vragen onbeantwoord gebleven en hebben wij ofwel totaal geen informatie of zeer beknopte informatie gekregen. Wij weten absoluut niet hoeveel geld daadwerkelijk is uitgegeven via dit programma, welke projecten zijn afgesloten, waar ze zijn uitgevoerd en welke concrete resultaten daarmee werden bereikt. In een aantal landen werden de financiële middelen namelijk bevroren en wij weten niet wat is ondernomen om ze weer vrij te maken. Wij willen de heilige regels van de comitologie niet overtreden, maar wij moeten wel een relatie zien op te bouwen die niet alleen is gebaseerd op uitingen van goede wil. Mevrouw de commissaris, wij hebben waardering voor uw aanbod van samenwerking. Onze bereidheid om de looptijd van dit programma met twee jaar te verlengen moet gezien worden als een uiting van vertrouwen. Laat evenwel duidelijk zijn dat dit Parlement niet beschouwd kan worden als een soort notaris, zoals zo vaak gebeurt, als iemand die enkel de uitgaven formeel mag goedkeuren en voor de rest met de vingers overal van af moet blijven. Dat is niet in het belang van dit Parlement, noch in dat van de andere communautaire instellingen. In dat verband zijn wij van mening dat dit programma zoveel mogelijk gestroomlijnd en versneld moet worden. De niet-gouvernementele organisaties, die ter plekke aanwezig zijn, moeten meer verantwoordelijkheid krijgen. Ook moet worden aangedrongen op microprojecten en op enkele campagnes waarmee in het verleden op het moeilijke terrein van de democratie in een aantal landen is geïnvesteerd. Wij moeten onze activiteiten ten behoeve van de democratie meer diepgang geven. Die hebben wij tot nu toe namelijk verwaarloosd omdat de klemtoon lag op de mensenrechten. Natuurlijk moeten wij het vermogen zien te creëren voor het voeren van een dialoog. Daarvoor geeft het Parlement u, mevrouw de commissaris, zijn vertrouwen. Wij hopen evenwel dat vanaf morgen dit vertrouwen wordt gehonoreerd met een dagelijkse dialoog, met een niet alleen formele maar ook substantiële dialoog, over de gemaakte keuzes en de na te streven doelstellingen. Flautre (Verts/ALE ),    . – Mijnheer de Voorzitter, mevrouw de commissaris, dames en heren, laten we misschien maar beginnen met de vraag die de heer Fava volkomen terecht en op het juiste moment stelde, namelijk de vraag van de dialoog tussen onze instellingen. Dat is een terugkerende vraag, die het overigens waard is om op dit late uur en zo laat in het jaar te bespreken. Wij hebben u hierover horen zeggen en we hebben gelezen – en u had het eveneens gezegd tijdens uw hoorzitting – dat u een dialoog wenst te onderhouden die men naar eigen inzicht kan kenschetsen, maar die, zoals ik het in elk geval heb opgevat, regelmatig, relevant, open, uitgebreid, kortom gestructureerd moet zijn. Een dergelijk voorstel, een aanbod tot een dialoog, zal het Parlement uiteraard aangrijpen, daar de afgevaardigden, zoals u weet, buitengewoon genegen zijn tot diepgaande discussies over de richtsnoeren, de voortdurende evaluatie en de informatie over de programmeringen van dit initiatief. Dames en heren, de bal ligt in ons kamp en ik denk dat het de Commissie een plezier zou doen een voorstel uit onze gelederen, uit onze commissies, uit onze fracties, kortom uit dit Parlement te zien voortkomen, opdat deze dialoog zeer spoedig tot stand kan komen, omdat wij deze zeer urgent nodig hebben, met een groep goed gemotiveerde en ter zake bekwame collega’s, waaraan binnen deze instelling geen gebrek is. Laten we terugkeren tot het initiatief. Het kan niet vaak genoeg gezegd worden in welke mate het een meerwaarde in zich draagt voor alle acties die de Europese Unie kan ontplooien in termen van democratie en mensenrechten. Er is misschien niet vaak genoeg aan herinnerd dat het het enige instrument is dat ons ter beschikking staat om, tegen de wil van vaak autocratische of dictatoriale regeringen, maatschappelijke organisaties, activisten en NGO's te steunen, die vaak onder extreem moeilijke omstandigheden moeten opereren. Het is het enige instrument waarmee wij op die manier kunnen optreden en het is daarmee buitengewoon waardevol. Daar wil ik nog aan toevoegen dat de steun die op die manier aan deze NGO's wordt gegeven, ter plaatse als neutraal wordt beschouwd. Dat wil zeggen dat de Europese Unie met deze subsidiëring niet streeft naar dominantie of overname en dat die verdenking ook niet bestaat, in tegenstelling tot wat het geval is wanneer Amerikaanse organisaties ter plaatse werkzaam zijn – hetgeen in elk geval in de Maghreb vaak het geval is. Dat is een zeer waardevol voordeel, dat de Europese Unie heeft verworven door de kwaliteit van haar interventies. Natuurlijk zijn er punten waarop nog verbetering mogelijk is. Een van die punten betreft de NGO's die om een of andere reden niet via dit initiatief gesteund kunnen worden – en daarvan kennen wij allen vele voorbeelden. De regeringen van derde landen die niet gediend zijn van de ontwikkeling van democratische bewegingen op eigen bodem ontbreekt het niet aan middelen en verbeeldingskracht om dit te voorkomen. Wij kennen gevallen van legale NGO’s, die steun kregen uit het initiatief, maar die de subsidiëring vervolgens louter bij politiek besluit of door middel van directe censuur is onthouden. Dus, hoewel alle besluiten zijn genomen, kunnen deze NGO’s niet profiteren van de middelen die hun zijn toegekend. We hebben ook nog andere voorbeelden van organisaties die volgens de wet eenvoudigweg niet bestaan. In die gevallen moeten we een achterdeurtje vinden, en we moeten dus allemaal flexibel kunnen zijn en ter plaatse ingenieuze oplossingen bedenken om onze doelen te bereiken. Ik zou ter afronding willen zeggen dat dit debat nergens toe zou dienen als wij niet verder zouden denken dan 2007. En wat dat aangaat wil ik, zoals ook andere collega’s al heel terecht hebben gedaan, de aandacht willen vestigen op het feit dat wij binnen dit Parlement aan het werk zullen moeten om ervoor zorg te dragen dat dit waardevolle goed, dat nochtans voor verbetering vatbaar is, ook na 2006 kan blijven bestaan. Dat is de inzet van de debatten die we zullen moeten voeren op de verschillende niveaus binnen dit Parlement. Morgantini (GUE/NGL ),    Mijnheer de Voorzitter, geachte collega’s, ook ik wil de commissaris van harte welkom heten. Ik ben heel blij dat de commissaris dit keer een vrouw is. Ik ben het er roerend mee eens dat het nodig is de maatregelen op het gebied van de rechten, de ontwikkeling en de democratie voort te zetten. Ik feliciteer de heer McMillan-Scott en schaar mij - net als ik in de commissie heb gedaan tijdens de stemming - achter de mening van de heer Fernández Martín, en met name achter het amendement waarin hij meer specifiek de Commissie vraagt om een jaarverslag over de programmering en om informatie aan het Europees Parlement over de uitvoering. Uit de woorden van mevrouw Ferrero-Waldner heb ik kunnen opmaken dat de Commissie bereid is samen te werken en een serieuze en diepgaande discussie aan te gaan over niet alleen de algemene lijnen maar ook de verwezenlijking van projecten. Ik hoop dat daaruit ook een rechtstreekse dialoog kan voortvloeien met de door mij voorgezeten Commissie ontwikkelingssamenwerking, aangezien de problemen inzake mensenrechten, van vrouwen en democratie feitelijk nauw verband houden met het ontwikkelingsvraagstuk. Ik zou mijn aimabele collega McMillan-Scott willen zeggen dat ik begrip heb voor zijn frustratie en dat ik het met dit waardevolle project eens ben, zoals ook mevrouw Flautre al zei. Vaak is het voor de ouders moeilijk hun kinderen groot te zien worden. Ik wil eerlijk gezegd de Verenigde Staten niet imiteren. Hun optreden heeft maar al te vaak geleid tot dictaturen. Ik denk bijvoorbeeld aan regime van Pinochet. Het grote plan voor democratische ontwikkeling in het Midden-Oosten is al door velen daar van de hand gewezen omdat het gezien wordt als een machtsinterventie en niet als echte hulp. Daarom wil ik graag dat wij vasthouden aan ons eigen karakter en waarde geven aan de belangrijke dingen die wij doen. Wij willen geen democratie exporteren. Wij willen dat de democratie groeit, en dat zij weet hoe zij moet groeien. Wij kunnen daartoe de instrumenten geven. Ik ben in de conflictgebieden geweest en heb daar een enorme hoeveelheid projecten gezien. Een ding heb ik daarbij begrepen, namelijk dat het van fundamenteel belang is dat wij in staat zijn tot handelen zonder tussenkomst van de autoriteiten. Martelingen, opleiding en rehabilitatie zijn, evenals de van vrouwen, zeer belangrijke kwesties. Mijns inziens moeten wij absoluut doorgaan langs deze weg, echter in acht nemend dat er veel beperkingen en tekortkomingen zijn, ook op financieel gebied. Ik zou niet graag zien dat wij ons beperkten tot verkiezingswaarnemingsmissies, die vaak moeilijk serieus genomen kunnen worden omdat ze soms maar één dag duren. Ik zou dolgraag zien dat wij het werk voortzetten uitgaande van de overweging dat onze hulp en ons optreden een instrument kunnen zijn om de democratie te doen groeien en niet om onze waarden op te leggen. Czarnecki, Ryszard (NI ).    Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, het doet mij deugd dat mevrouw Ferrero-Waldner de juiste persoon op de juiste plaats is. Dit kan niet worden gezegd van al haar collega’s, maar dat is niet haar schuld. Net zoals de rol van het Europees Parlement binnen de EU-instellingen neemt ook de autoriteit van het Parlement bij de publieke opinie in de lidstaten toe. In de vijfentwintig jaar dat het direct wordt verkozen was het Europees Parlement nog nooit zo belangrijk. De reden voor onze tevredenheid moet echter niet in de eerste plaats de toenemende rol zijn van het Europees Parlement in het gesteggel om bevoegdheden en in de procedures van de Europese Unie. In sterkere mate dan tot nu toe moet de rol van het Europees Parlement gericht zijn op de bevordering van de democratie in de wereld en de verbreiding van normen en waarden. Wij hebben dan wel geen ideale samenleving en geen ideaal stelsel, maar dankzij onze normen en waarden is er in ons continent minder oorlog en meer dialoog, minder geweld en meer compromissen, minder institutionele agressie en meer internationale en institutionele samenwerking. Hierbij heb ik het niet over propaganda voor de Europese waarden, maar over voorlichting over een stijl van politiek bedrijven die berust op de eerbiediging van het gemeenschappelijk welzijn en op algemene participatie in de besluitvorming op elk niveau. Dit is vandaag de dag de rol van de Europese Unie en van het Europees Parlement. Nu luidt mijn vraag: is 100 miljoen euro veel voor de bevordering van de democratie in de wereld? Ongetwijfeld is het te weinig, maar zelfs het vijfvoudige is altijd nog veel minder dan de kosten van het herstel van de gevolgen van een gebrek aan democratie. Het is veel duurder om hulp te bieden aan de slachtoffers van internationale oorlogen en burgeroorlogen die uitbreken omdat voor politici in veel landen 'democratie' een woord is dat zij alleen kennen uit het vreemdewoordenboek. Als wij meer dan 100 miljoen uittrekken, moeten wij uiteraard wel onze eigen instellingen en de organisaties die deze middelen ontvangen goed controleren. Tot slot wil ik de rapporteur, de heer McMillan-Scott, van harte gelukwensen met zijn verslag. Ik hoop dat wij in het Parlement, ondanks onze politieke meningsverschillen, op dit terrein zullen blijven samenwerken in de richting die is aangegeven door mevrouw Ferrero-Waldner en de rapporteur. Howitt (PSE ).    - Mijnheer de Voorzitter, ik sluit me aan bij de anderen en heet de nieuwe commissaris welkom in dit debat. We kijken ernaar uit met haar samen te werken en we kijken ook uit naar de plannen van de Commissie in 2005 en 2006 met betrekking tot deze begrotingslijn, waarvoor we morgen de rechtsbasis verwachten te bevestigen. Ik steun het feit dat dit een begrotingslijn is die de basis bereikt, en dat het maatschappelijk middenveld in de landen prioriteit heeft bij het ontvangen van de gelden. Ik steun ook het plan van de Commissie om conflictpreventie tot een blijvende prioriteit voor deze begrotingslijn te maken. Democratie is zeker het beste middel om conflicten te voorkomen in onze wereld. Ik sta achter wat de Commissie heeft gedaan op het gebied van de verbetering van de contacten en steun van haar eigen delegaties in derde landen voor projecten vallende onder deze begrotingslijnen, alsook hun plannen om de financiering voor microprojecten uit te breiden, vooral voor lokale NGO's in derde landen, die wij in dit Parlement van hoge waarde achten. Als ik een woord van kritiek heb, is het dat de voorganger van de commissaris het elk jaar weer had over mensenrechten en vervolgens met een voorlopige ontwerpbegroting kwam die op deze begrotingslijn bezuinigde – vorig jaar van 127 miljoen euro naar 105 miljoen euro. Misschien zou de commissaris willen besluiten dit de komende jaren niet te doen. Ik hoop zelfs dat deze begrotingslijn, zoals mevrouw Flautre heeft gezegd, symbolische kracht heeft en op de middellange en lange termijn gehandhaafd zal blijven, ook al liggen er passende doelstellingen voor vereenvoudiging van de begroting. Ik wil ook de stijgende behoeften van internationale organisaties, zoals de ad-hoctribunalen voor Joegoslavië en Rwanda en het Internationaal Strafgerechtshof, onder haar aandacht brengen. Als deze echter uit deze begrotingslijn moeten worden gefinancierd, moet er een aanzienlijke verhoging plaatsvinden, want anders zullen NGO's tekortschieten. Ik ben tegen de poging om projecten die wereldwijd onder deze begrotingslijn vallen, een lagere prioriteit te geven en de aandacht te verschuiven naar het nabije Europa. Dat zou een vergissing zijn: mensenrechten zijn universeel in onze wereld. Tot slot wil ik mijn respect uiten voor de rapporteur, de heer McMillan-Scott, en zijn oprechte belangstelling voor deze begrotingslijn. Ik ben evenwel blij dat hij zijn amendementen heeft ingetrokken, die volgens mij een vorm van micromanagement van deze begrotingslijn waren. De toezegging van de Commissie tot gestructureerde dialoog, zoals door haar geformuleerd, is een toezegging die we moeten verwelkomen, en met mijn collega's van de Subcommissie mensenrechten van dit Parlement kijk ik er heel erg naar uit om me daarmee samen met de nieuwe commissaris bezig te gaan houden. Ferrero-Waldner,    . – Mijnheer de Voorzitter, geachte afgevaardigden, hartelijk dank voor dit debat. In de eerste plaats, geachte afgevaardigde en ondervoorzitter McMillan-Scott: als u dit interessante instrument niet had uitgevonden, dan zouden we het nu moeten uitvinden. Ik vind het absoluut een goede zaak, want ik heb de mensenrechten altijd een warm hart toegedragen. U hebt hier dus echt met iemand te maken die handelt vanuit zijn overtuiging. Laat ik nogmaals zeggen dat er sprake zal zijn van een echte dialoog, met mij, maar ook op uitvoeringsniveau. Ik wil dat graag nog eens benadrukken. Het is volgens mij niet zo dat we altijd alleen maar waarnemers naar verkiezingen sturen. Ik kan een heel aantal voorbeelden noemen. We hoeven alleen maar aan Oekraïne te denken, waar tal van projecten lopen. Laat ik er een paar noemen, alleen om aan te geven dat onze rol helemaal niet zo bescheiden is. De Commissie heeft op dit vlak echt het een en ander gedaan, bijvoorbeeld 300 000 euro voor het European Center for Common Ground, 334 000 euro voor het project "Improving the human rights situation in Ukraine through legal aid provided by NGOs" van de InternationaleFederatie van Helsinki voor de mensenrechten787 000 euro voor het project "Defending the rights of Roma in Ukraine" van hetEuropees centrum voor de rechten van de Roma, 685 000 euro voor de Kharkiv Human Rights Protection Group, enzovoort. Dit zijn nog maar een paar van die projecten. Of om eens een andere regio te noemen waaraan u en mij zeer veel gelegen is, namelijk het zuidelijke Middellandse-Zeegebied, de Arabische regio en natuurlijk ook Israël. Hier kan ik bijvoorbeeld wijzen op "Palestine, Democratization from the Grass Roots, Media and Networking as a Tool for Community Development", ook een belangrijk project dat met name op het maatschappelijk middenveld was gericht. Ik zeg het nog eens met nadruk: ik ben erg blij – ik denk dat het een gelukkige samenloop is – dat ik onlangs in de Commissie en nu ook maandag in het Parlement zeven actieplannen kon presenteren, voorstellen die de zegen hebben van zowel de Commissie als de Raad. In feite heeft iedereen zich hierover in positieve bewoordingen uitgelaten. Waarom? Omdat we met deze actieplannen onze waarden, dus juist de mensenrechten en alles wat daarmee samenhangt - het beginsel van de rechtsstaat, mensenrechten, democratie - naar landen kunnen uitdragen, bijvoorbeeld naar Oekraïne. Zodra daar vrije en eerlijke verkiezingen hebben plaatsgevonden, kan de implementatie beginnen. Een ander voorbeeld is een arm maar belangrijk land als Moldavië, waar we ook iets moeten doen. Wit-Rusland is een geval apart. Daar kom ik zo direct op terug. Natuurlijk zijn er ook belangrijke landen in het Midden-Oosten die al zover zijn, zoals Jordanië, Marokko, Tunesië, Palestina en Israël. Dat het mij gelukt is deze zeven actieplannen nu voor te leggen, biedt mijns inziens een goede mogelijkheid om er gezamenlijk aan te werken. In de actieplannen kunnen uiteraard onze prioriteiten, maar ook die van de landen in kwestie worden opgenomen om democratie en mensenrechten te bevorderen. Ik wil ook graag een paar campagnes in het kader van ons programma voor mensenrechten bij u introduceren. Het bedrag dat ermee gemoeid is, is weliswaar niet enorm, maar toch heel aanzienlijk. Er zit denk ik veel in waarop we vervolgens nader kunnen ingaan: Campagne 1 heeft als titel "Promotion, justice and dignity". Deze campagne richt zich op het strafrecht, ondersteunt de algehele afschaffing van de doodstraf en ondersteunt het werk van internationale mechanismen die toezien op en verslag uitbrengen over de eerbiediging van de mensenrechten en verwante verplichtingen uit hoofde van internationale verdragen. Campagne 2, die me extra na aan het hart ligt, heeft als titel "Fostering a culture of human rights": voorlichting, opleiding, toezicht en bewustmaking op het gebied van de mensenrechten door te richten op bevordering van de rechten van gemarginaliseerde of kwetsbare groepen - ofwel de rechten van vrouwen en kinderen - waaronder kwesties rond vrouwelijke genitale verminking, vrouwenhandel en mensenrechtenactivisten, alsook op preventie van martelingen en rehabilitatie van de slachtoffers van martelingen, hogeronderwijs- en opleidingsprogramma's voor professionals en steun voor mensenrechtendialogen. Over het geheel genomen is het dus een zeer belangrijke campagne. Campagne 3 heeft als titel "Promoting democratic process". Deze campagne is essentieel voor alle samenlevingen, in het bijzonder voor het Midden-Oosten of het bredere Midden-Oosten, waar ik later nog op kom. Er is dus veel ontwikkeling van participerende democratie, bevordering van de geïnformeerde, pluralistische dialoog met het maatschappelijk middenveld, gerichtheid op de vrijheid van vereniging, de vrijheid van meningsuiting, een onafhankelijke pers, radio en televisie, de onbelemmerde toegang tot Internet en waarnemingsmissies bij verkiezingen. Campagne 4 heeft als titel "Advancing equality, tolerance and peace" en omvat de vraagstukken van rassendiscriminatie, vreemdelingenhaat, de rechten van minderheden, en inheemse volken. Dan is er ook nog de selectie van regio's en landen en de koppeling daarvan met elk van de vier campagnes. Dit alles wordt verwacht voor 2007. In het komende financiële vooruitzicht zijn er slechts zes financiële regelingen, waarvan er vier heel belangrijk zijn: uitbreiding, ontwikkelingsamenwerking, beleid van goed nabuurschap en stabiliteit. In al deze regelingen zijn democratie en mensenrechten gemainstreamd, wat een echt resultaat is waarop we verder kunnen werken. Er is hier sprake van thematische programmering. Om terug te komen op Wit-Rusland, waar we onlangs in de Raad over hebben gesproken: ik heb uitgelegd dat ik specifiek met de NGO's wilde werken. We hebben daarna een uitnodiging van Litouwen ontvangen om daar een workshop te houden. We hebben dus drie fasen: eerst twee fasen in de Commissie en daarna overleggen we met het Parlement. Dan is er ook nog een uitnodiging van Litouwen, omdat Litouwen, Polen en veel van deze landen weten waar we met NGO's moeten beginnen. U hebt gelijk: we kunnen daar alleen met het maatschappelijk middenveld werken, want we kunnen in dit stadium niet met de overheden werken. Wat betreft het bredere Midden-Oosten, was ik zeer geïnteresseerd in deze nieuwe mogelijkheid tot samenwerking. Het is waar dat we al tien jaar met de landen van het Midden-Oosten werken, het zuidelijke deel van het Middellandse-Zeegebied. De Verenigde Staten doen nu iets vergelijkbaars. Het is een goed initiatief, want hoe meer we parallel kunnen werken en de regio zo meer democratie en gemakkelijkere toegang tot democratie kunnen brengen, des te beter. Ik kom nu bij enkele andere, formelere zaken. Volgens de informatie die ik heb, heeft de Raad met het oog op de juridische samenhang opnieuw de amendementen ingevoerd die het Parlement had ingediend toen Verordening (EG) nr. 975/1999 en Verordening (EG) nr. 976/1999 nog in de ontwerpfase verkeerden. Ik hoop dat deze informatie welkom is bij de leden die dit ter sprake hebben gebracht. Om beter met de NGO's te kunnen samenwerken, was deconcentratie, zoals we het noemen, noodzakelijk. Dat betekent dat we veel verantwoordelijkheid hebben gegeven aan de delegaties, die ook beter in staat zijn een onderzoek uit te voeren naar wat NGO's doen. Dit is ook de reden waarom we de ontwikkelingen veel beter zullen volgen. Ik hoop dat er betere controle zal komen, want ik weet dat we aan de ene kant weliswaar een snel actiemechanisme moeten hebben, maar aan de andere kant ook heel voorzichtig moeten zijn en dingen goed onder controle moeten houden. Dit is wat ik wilde zeggen. Dit is van mijn kant inderdaad een aanbod om de dialoog aan te gaan. Ik dank u dat u het aanbod aanneemt. We zijn niet perfect, maar er ligt een positief aanbod en ik hoop dat het Parlement het in deze positieve geest wil aannemen om samen te werken aan de belangrijke waarden van de Europese Unie, dat wil zeggen, de mensenrechten. McMillan-Scott (PPE-DE ),    . - Mijnheer de Voorzitter, zoals de commissaris zal merken, heeft het Europees Parlement altijd het laatste woord. Ik ben blij dat de Commissie de mogelijkheid gaat onderzoeken om iets te doen in Wit-Rusland. Ik heb Wit-Rusland genoemd, maar ook Tunesië en Iran: twee andere landen waar niets gebeurt. Ik ben dankbaar voor de welwillendheid en de betrokkenheid van de commissaris in haar nieuwe functie, en we heten haar in deze functie welkom. Ik verwelkom ook haar toezegging om enige samenwerking tussen het Parlement en de Commissie op werkvloerniveau tot stand te brengen. Ik kan de Commissie vertellen dat het Europees Parlement deze week via de goede diensten van de Subcommissie mensenrechten opdracht geeft tot een onderzoek door onafhankelijke deskundigen naar de werking van dit programma. Ik heb de Commissie daar vorig jaar om gevraagd, maar zij was er niet toe bereid. Dit onderzoek zal worden afgerond in februari. Ik weet dat de commissaris dit weekend in Rabat was, en we hebben te maken met een omvangrijke en belangrijke agenda. Ik wil daarom ter afsluiting een opmerking maken over het hervormingsproces in het Midden-Oosten. Toen ik aan dit verslag begon te werken, vormden de middelen die vanuit het Europees initiatief voor democratie en mensenrechten beschikbaar waren voor het hele Midden-Oosten 4 procent van het totaal. Gezien de omstandigheden van de afgelopen drie jaar was dat een buitengewoon laag cijfer. Ik ben blij dat de Commissie het nu aanpast. We moeten ook de focus van het programma opnieuw vaststellen. In weerwil van wat de heer Howitt heeft gezegd, hebben we strategische doelstellingen en strategische prioriteiten. Ik ben blij te zien dat de Commissie zich daarop begint te concentreren. Ik bedank de commissaris voor haar woorden en voor haar betrokkenheid, en we kijken uit naar een constructieve en praktische samenwerking, maar wel op basis van gelijke belangstelling voor de ontwikkeling van democratie, vooral in onze omgeving. De Voorzitter.    Het debat is gesloten. De stemming vindt morgen om 11.30 uur plaats. De Voorzitter.    Aan de orde is het verslag van de heer Papadimoulis, namens de Commissie milieubeheer, volksgezondheid en voedselveiligheid, over het voorstel voor een beschikking van de Raad tot wijziging van Beschikking 1999/847/EG betreffende de verlenging van het communautaire actieprogramma voor civiele bescherming (COM(2004)0512 - C6-0111/2004 - 2004/0162(CNS)). Ferrero-Waldner,    . - Mijnheer de Voorzitter, ik ben blij dat het Parlement het voorstel van de Commissie voor verlenging van het communautaire actieprogramma voor civiele bescherming voor de jaren 2005 en 2006 steunt. Ik waardeer de moeite die in dit verslag is gestoken heel erg, vooral het werk van de rapporteur, de heer Papadimoulis. Voordat ik in detail op dit verslag inga, denk ik dat het de moeite waard is het werk in gedachte te roepen dat sinds de vaststelling van dit actieplan in december 1999 onder auspiciën van dit actieplan is verricht. De doelstellingen van het actieprogramma voor civiele bescherming zijn een betere bescherming te helpen verzekeren van levens, milieu en eigendommen in geval van natuurrampen of technologische rampen in de Gemeenschap. Het actieprogramma heeft verschillende nuttige projecten, uitwisselingen van deskundigen en workshops gefinancierd die samenwerking van onschatbare waarde hebben opgeleverd, alsook wederzijdse bijstand tussen de diensten voor civiele bescherming van de lidstaten. Het actieprogramma ondersteunt inspanningen op nationaal, regionaal en lokaal niveau en vult deze aan. De nadruk ligt op grote projecten op het gebied van de preventie, informatieverstrekking aan het publiek, crisisbeheer, rampengeneeskunde en netwerken tussen de verschillende vrijwilligersorganisaties die in het veld actief zijn. De afgelopen paar jaar hebben we grote rampen gezien. U zult zich de overstromingen in de zomer van 2002 in Midden- en Oost-Europa herinneren, de olieramp met de Prestige in datzelfde jaar en de ongekende hittegolf en de verwoestende bosbranden in de zomer van 2003 in Zuid-Europa. Dit jaar hebben we de schok gehad van de gewelddadige terroristische aanslag in Madrid en hebben we getreurd om de aardbevingen in Iran en Marokko. Deze gebeurtenissen hebben duidelijk laten zien dat verdere actie noodzakelijk is om de preventie- en paraatheidsmaatregelen te versterken en ook om ons vermogen om als Europese Unie snel en solidair te reageren te vergroten. De Commissie is van mening dat de afgelopen jaren grote vooruitgang is geboekt met de bijdrage en rol van de EU in de civiele bescherming. De rapporteur heeft in het verslag bepaalde zaken terecht naar voren gehaald, en dit zijn zowel waardevolle als constructieve opmerkingen waarmee we bij ons toekomstige werk rekening zullen houden. Ik wil direct reageren op een aantal punten. Het verslag beveelt 'een betere spreiding van informatie over beschikbare hulpbronnen, expertise en succesvolle strategieën en praktijken op nationaal niveau' aan. De Commissie is het ermee eens dat onze databank van hulpbronnen verder moet worden verbeterd en meer gegevens moet bevatten over de reactiecapaciteit, de daarmee verbonden kosten en het soort materiaal dat beschikbaar is. De Commissie werkt momenteel met de lidstaten aan deze zaken. Het verslag pleit voor een beter operationeel kader voor vrijwilligers en voor de vaststelling van richtsnoeren voor hun werk. Dit is een nuttige suggestie die de nadruk weerkaatst die de Commissie nu legt op het werk aan dit onderwerp, dat een prioriteit voor financiering was en dat in 2005 ook zal blijven. Ik kom nu op de kwestie van de financiering van bijstand in noodsituaties. Dit is een punt van zorg voor ons, maar is afhankelijk van de vraag of er voldoende financiële middelen beschikbaar zijn. Voorlopig staan de beschikbare begrotingsmiddelen alleen toe deskundigen te financieren die naar de rampplaatsen reizen om de behoefte aan bijstand te beoordelen. Aanvullende financiering hangt momenteel af van de donerende en ontvangende lidstaten. Ik wil toevoegen dat, zoals u weet, ook de mogelijkheid bestaat om gebruik te maken van het Solidariteitsfonds van de EU om een land dat wordt geconfronteerd met grote schade als gevolg van een ramp, een compensatie te geven. Het verslag vraagt de Commissie tot slot in 2006 een evaluatieverslag over het programma voor te leggen. We hebben er geen bezwaar tegen aan dit verzoek te voldoen. Ik herhaal mijn dank aan de rapporteur en het Parlement als geheel voor dit doordachte en constructieve standpunt. Ik wil graag nog toevoegen dat mijn collega commissaris Dimas zich verontschuldigt voor zijn afwezigheid. Hij zit in Buenos Aires en heeft mij gevraagd hem te vervangen. Papadimoulis (GUE/NGL ),    Mijnheer de Voorzitter, mevrouw de commissaris, dames en heren, het debat over dit verslag komt, zoals ook mevrouw de commissaris al zei, als geroepen na de grote reeks ernstige natuurrampen van de afgelopen jaren. Door deze rampen - overstromingen, hittegolven, branden, aardbevingen, grote milieurampen met giftig afval of aardolievlekken, zoals de schipbreuk van de Prestige, maar ook ernstige ongelukken in de industrie en zelfs terreuraanslagen - is duidelijk geworden dat het communautair actieprogramma moet worden versterkt. Mijn land beleeft nu moeilijke momenten omdat er een bus is gekaapt en het leven van talrijke gegijzelden wordt bedreigd. Deze gevaren en deze rampen maken veel slachtoffers en de daardoor aangerichte economische schade wordt alsmaar groter. De economie van de betrokken landen lijdt er zwaar onder en meestal worden vooral de arme en meest kwetsbare bevolkingsgroepen getroffen. Daarom moeten de regeringen in actie komen, maar moeten ook de preventieve maatregelen en het reactievermogen worden versterkt. De Gemeenschap heeft op dit probleem geantwoord met een communautair actieprogramma voor civiele bescherming. Dit programma loopt over enkele dagen, op 31 december 2004, af en daarom moet het door mij voorbereide voorstel worden aangenomen. Anders ontstaat er een leemte, in afwachting van het nieuwe programma. Ik geef steun aan de door de Commissie voorgestelde verlenging van het programma met twee jaar. Ook steun ik het voorstel van de Commissie met betrekking tot de verhoging van de begroting voor het actieprogramma voor civiele bescherming. Het bedrag van 1,5 miljoen euro jaarlijks - het bedrag dat gold voor 2004 - moet worden opgetrokken tot 2,4 miljoen euro jaarlijks voor de komende twee jaar. Nu zult u waarschijnlijk zeggen dat dit geen geweldige verhoging is. Akkoord, maar ze is wel nodig om het hoofd te kunnen bieden aan de toegenomen behoeften ten gevolge van de uitbreiding en om het actieprogramma voor de bestrijding van zeeverontreiniging, waar inmiddels een besluit over is genomen, te kunnen financieren. Helaas heeft de Raad van ministers niet dezelfde opvatting als wij hier in het Europees Parlement en de Commissie. De Raad moet echter inzien dat als wij besluiten nemen voor bepaalde acties wij ook het geld daarvoor moeten geven. Anders zijn wij niet consequent en komen wij onze verplichtingen jegens de burgers niet na. Juist als zich een natuurramp voordoet, moeten degenen die ons hebben gekozen en hier naar toe hebben gestuurd, de Europese Unie en het Europees Parlement aan hun zijde zien staan. Daarom moet dit programma worden verlengd en moeten tegelijkertijd bepaalde punten daaruit worden verbeterd uitgaande van de inmiddels opgedane ervaringen. Bij de bestudering van dit vraagstuk heb ik vastgesteld dat er zeven gebieden zijn waarop verbeteringen in de praktijk noodzakelijk zijn. Op papier lijkt het namelijk een goed systeem te zijn, maar uit de ervaringen, uit de praktijk blijkt dat het toch nog veel te wensen overlaat. Ten eerste is er behoefte aan een betere uitwisseling van informatie over de beschikbare hulpbronnen, de voorhanden expertise en de succesvolle nationale strategieën. Er moet verbetering worden gebracht in de databank, in de opgeslagen gegevens en de mogelijkheid tot snelle communicatie en coördinatie. Met andere woorden de databank moet worden opgewaardeerd. Ten tweede moet gezorgd worden voor een betere training van de interventieteams. De ervaring toont namelijk aan dat de samenwerking en de interoperabiliteit moeten worden verbeterd, en daarom moeten er vaker trainingen worden gehouden. Ten derde moet gezorgd worden voor betere communicatie-, coördinatie- en spoedinformatiesystemen, voor onmiddellijke informatie van de bevolking en een koppeling met andere inlichtingennetwerken. Ten vierde moeten we niet alleen de financiële middelen verhogen maar ook zorgen voor sneller optreden via het vrijmaken van de geldmiddelen en door alle noodzakelijke kredieten in een bron op te nemen. Ten vijfde moet de sociale samenwerking worden versterkt via de grotere betrokkenheid van het maatschappelijk middenveld en de lokale autoriteiten. Ook het vrijwilligerswerk moet worden bevorderd. Ten zesde moet het onderzoek en de technologische ontwikkeling worden versterkt. Er moeten noodsystemen komen voor efficiëntere rampenbestrijding. Ten zevende moet het subsidiariteitsbeginsel worden toegepast via de opstelling van nationale plannen voor de coördinatie van noodsituaties. Op dit gebied laat het optreden van veel lidstaten te wensen over. Om bovengenoemde redenen - en om het niet al te lang te maken want het is al laat - vraag ik de voltallige vergadering van het Europees Parlement om dit verslag, dat in de Commissie milieubeheer, volksgezondheid en voedselveiligheid bijna unaniem werd goedgekeurd, met een zo groot mogelijke meerderheid aan te nemen. Vernola (PPE-DE ),    Mijnheer de Voorzitter, dames en heren, ik stem in met het verslag van de heer Papadimoulis waarin sprake is van de noodzaak het communautair actieprogramma te verlengen tot de periode 2005-2006. De grensoverschrijdende samenwerking tussen de lidstaten bij de uitwisseling van ervaringen en de wederzijdse bijstand moet namelijk vergemakkelijkt worden. Grensoverschrijdende samenwerking en een cultuur van samenwerking zijn van fundamenteel belang, aangezien de veiligheid van de landen van de Europese Unie in belangrijke mate afhankelijk is van wat er gebeurt aan de grenzen. Daarom moeten wij vooral investeren in vrijwilligerswerk. Wij gaan eveneens akkoord met de zeven terreinen waarop versterking nodig is. Gebleken is namelijk dat in de lidstaten niet alles naar behoren functioneert. De Europese Volkspartij is eveneens van mening dat de Commissie een evaluatie moet maken van de tenuitvoerlegging van het huidig programma, voordat dit verstrijkt. Zij moet een verslag daarover opstellen en aan het Europees Parlement en de Raad voorleggen. Ik wijs erop dat het communautair actieprogramma voor de periode 2005-2006 is verlengd zonder dat het tussentijdse verslag en het eindverslag, waarin werd voorzien in Beschikking 1999/847/EG tot instelling van een communautair actieprogramma ten behoeve van de civiele bescherming voor de periode 1 januari 2000 tot 31 december 2004, aan het Parlement werden voorgelegd. Dat is een zeer ernstige zaak omdat op die manier het Europees Parlement het recht is ontnomen om zijn oordeel te geven, en gedwongen werd om een uitspraak te doen zonder op de hoogte te zijn van de kwantitatieve en kwalitatieve gegevens inzake de ondernomen acties en de bereikte resultaten. Wij hebben evenwel vertrouwen in de nieuwe Commissie en daarom hopen wij dat wij deze verslagen zullen ontvangen voor de vastgestelde datum van 30 juni 2006. Wij hopen namelijk op een volledige samenwerking tussen het Europees Parlement en de Commissie. De betreffende verslagen moeten een evaluatie bevatten van de omvang van het communautair actieprogramma voor civiele bescherming en zullen, samen met de acties uit de twee andere communautaire programma’s die momenteel worden toegepast, de Commissie milieubeheer, volksgezondheid en voedselveiligheid helpen om suggesties te doen voor het eenheidsprogramma dat de Commissie zal uitwerken voor de periode 2007-2013. Estrela (PSE ),    – Mijnheer de Voorzitter, mevrouw de commissaris, waarde collega’s, gelukkig zijn wij het op dit vlak allemaal met elkaar eens. Daarom sluit ook ik mij aan bij hetgeen hier reeds door de vorige sprekers is gezegd. Wij zijn van oordeel dat dit actieprogramma hoe dan ook moet worden verlengd. Dat lijkt ons onder meer belangrijk omdat de Commissie op die manier twee jaar tijd heeft - 2005-2006 - om het huidige programma naar behoren te evalueren en een nieuw, ambitieuzer instrument te ontwikkelen, met inachtneming van de financiële vooruitzichten voor 2007-2013 en de behoeften die in de overgangsperiode worden vastgesteld. Nieuwe problemen vereisen nieuwe oplossingen. Daarom steunen wij het verslag van de heer Papadimoulis, die ik van harte gelukwens met het verrichte werk. Uiteraard gaat onze steun ook uit naar het voorstel voor verlenging van de Commissie, al zijn wij van oordeel dat er, gelet op de doelstellingen van het programma en de toepassing ervan op tien nieuwe lidstaten, een grotere financiële inspanning moet worden geleverd. Civiele bescherming wordt steeds belangrijker. De bescherming van personen en goederen is absoluut noodzakelijk en vereist ruimer bemeten middelen. Zoals hier al in herinnering is gebracht, hebben zich de afgelopen jaren diverse natuurrampen en rampzalige misdadige praktijken voorgedaan die enorme schade hebben berokkend aan de burgers en de economie van de getroffen landen. Denkt u maar aan het ongeluk met de Prestige, de overstromingen in Zuid-Frankrijk, de terroristische aanslagen in Madrid of de bosbranden in Spanje en Portugal. U zult begrijpen dat deze laatste kwestie mij als Portugees afgevaardigde zeer ter harte gaat. Zoals ik al zei, is het wenselijk dat er meer middelen worden uitgetrokken om dergelijke situaties te voorkomen en te verhelpen. Bij wijze van voorbeeld wil ik onderstrepen dat alleen al in Portugal in 2003 400 000 hectare bos in vlammen is opgegaan en ongeveer 170 000 hectare in 2004. Daarom is het van essentieel belang dat het nieuwe actieprogramma voorziet in een bredere financiële steun. Het milieu is van onschatbare waarde. Wij kunnen onze bossen niet zomaar laten verdwijnen. Het is onze plicht om de bossen te beschermen ten behoeve van de komende generaties. Wij mogen niet vergeten dat de aarde ons niet toebehoort; wij hebben haar in bruikleen van onze kinderen. Daarom moeten zowel de preventieve als de curatieve maatregelen versterkt worden. Op preventiegebied moet de Europese Unie een actievere rol spelen, in samenwerking met de nationale, regionale en lokale overheden. In dit verband dring ik dan ook aan op een versterking van de technische en financiële instrumenten die worden ingezet om deze jaarlijks terugkerende rampen te voorkomen. Voorkomen is beter dan genezen, al was het maar omdat het in elk geval doeltreffender en goedkoper is. Op het gebied van de herstelmaatregelen moet er dringend iets gedaan worden aan de coördinatie en de follow-up, met name voor wat betreft de herbebossing van de verbrande gebieden. Ik moet u eraan herinneren dat het mediterrane bos bijna honderd jaar nodig heeft om zich te herstellen. Er zijn bepaalde sectoren die zich niet lenen voor bezuinigingen. Het risico is groot dat bezuinigen op civiele bescherming ons alleen maar veel armer maakt en onze gezamenlijke toekomst in gevaar brengt. Musumeci (UEN ),    Mijnheer de Voorzitter, mevrouw de commissaris, dames en heren, ik verklaar meteen dat wij voor de verlenging met twee jaar van het communautair actieprogramma voor civiele bescherming zijn. Volgens mij hebben wij hier eigenlijk geen keuze: wij moeten deze oplossing aanvaarden want er zijn geen alternatieven. Het huidig programma loopt nu ten einde zonder dat een duurzame en concrete oplossing is gevonden voor het probleem. Alleen daaruit blijkt al dat het vraagstuk van de civiele bescherming in Europa van marginale betekenis is. Ik meen te mogen zeggen dat ik op dit gebied enige ervaring heb kunnen opdoen. Ik ben namelijk voorzitter van het comité burgerbescherming van de provincie Catania, de Italiaanse provincie die het sterkst is blootgesteld aan aardbevingen en vulkaanuitbarstingen. Ik heb in opdracht van de Italiaanse regering de noodsituatie beheerd die was ontstaan na de dramatische uitbarsting van de Etna in de zomer van 2001. In deze jaren heeft zich het idee in mij geconsolideerd dat civiele bescherming niet alleen een geliefd onderwerp is voor rondetafels of gezellige avondjes maar eveneens een vraagstuk is dat niet losgekoppeld kan worden van de veiligheid van de burgers, en zoals u weet is veiligheid een grondwettelijk recht, een natuurlijk recht. Ik meen te mogen zeggen dat de Europese Unie op dit gebied schandalig ver achter loopt. De hele problematiek werd pas vijf jaar geleden voor het eerst opgepakt, met een reeks initiatieven die - zoals de rapporteur al zei, wiens werk ik ten zeerste waardeer - in theorie een goede indruk maakten maar in de praktijk ernstig tekortschoten. De aanpak lijkt enigszins schizofreen, niet alleen op het vlak van de logistiek maar ook op dat van de financiering, die absoluut ontoereikend is. Mevrouw de commissaris, welke kwalitatieve resultaten hebben het controle- en informatiecentrum, het solidariteitsfonds en het communautair mechanisme opgeleverd in de verschillende gebieden van de Europese Unie? Ik denk daarbij niet alleen aan het beheer van noodsituaties en het beheer in de daaropvolgende tijd, maar ook aan de voorspelling en preventie van risico’s. Kunnen wij kennis nemen van deze resultaten? Kunnen wij daarover een gedetailleerd verslag ontvangen? Begrijpt u wel dat rampen niet altijd binnen de nationale grenzen blijven maar soms een supranationaal karakter krijgen, zoals ook blijkt uit de olievervuiling door de ? Hoe kan men dulden dat de civiele bescherming in Europa zo onsamenhangend blijft en de bevoegdheden verspreid blijven over milieu, gezondheidszorg, landbouw en binnenlands beleid? Het is noodzakelijk een Europees agentschap voor de civiele bescherming op te richten. Ik was zo vrij om de Commissie daarom twee jaar geleden al te vragen. Een operationele structuur zal ongetwijfeld de betrokkenheid bevorderen, met name in de lidstaten waar men minder gevoelig is voor deze problematiek. Een dergelijke oplossing zou bovendien het voordeel hebben dat de procedures en methodes voor het maken van analyses en het verminderen van de natuurlijke en technologische risico’s een uniform karakter krijgen, het territoriaal criterium wordt overwonnen en een daadwerkelijke wordt ingesteld. Tot slot geloof ik dat het noodzakelijk is het vrijwilligerswerk op het gebied van de civiele bescherming te bevorderen en te ondersteunen met trainingsactiviteiten, uitrusting en middelen. Het vrijwilligerswerk zal dan een onontbeerlijke bron kunnen zijn voor het beheer van noodsituaties, natuurrampen of welk soort rampen dan ook. Ik hoop dat de Commissie de kracht, wil en moed zal vinden om een diepgaand debat hierover met het Parlement te voeren. Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE ).    - Mijnheer de Voorzitter, mijnheer de commissaris, dames en heren, ik wil de rapporteur bedanken voor zijn duidelijke en concrete opmerkingen over het communautair actieprogramma voor civiele bescherming. Zeer pertinent zijn ook zijn voorstellen voor het geïntegreerd beheer en de efficiëntere werking van het mechanisme, evenals voor de verlenging van het programma. Wij geven daar onze steun aan. De laatste jaren hebben wij allerlei rampen meegemaakt, in de Europese Unie en in de ons omringende wereld, rampen die rechtstreekse gevolgen hadden voor het leven van een groot aantal van onze medemensen maar ook meer algemeen voor de samenleving en de economie. Onze reactie daarop was de uitvaardiging van een communautair actieprogramma. Wij herinneren ons waarschijnlijk nog wel dat de gebeurtenissen ons altijd te vlug af waren en wij ons moesten beperken tot actie achteraf. Laten wij daarom nu een goede balans opmaken, een kwalitatieve en kwantitatieve balans, en laten wij nagaan hoe wij uitgaande van de opgedane ervaringen de verschillende functies van het bestaande mechanisme kunnen verbeteren, in alle stadia: van preventie, bestrijding en rehabilitatie tot terugkeer naar het maatschappelijk leven. Dit geldt zowel voor het toezichtsmechanisme als het solidariteitsfonds. De rapporteur vraagt om verbeteringen bij de uitwisseling van informatie en goede praktijken, de training van interventieteams, de mobilisatie van vrijwilligers, en de coördinatie van de betrokken instanties op Europees, nationaal, regionaal en lokaal niveau. Inderdaad moet de begroting worden verhoogd, maar daarnaast moeten ook de procedures worden vereenvoudigd. Het vraagstuk dat wij hier bespreken, zal hopelijk steun krijgen in de Raad, want dit is een zeer belangrijk vraagstuk. Dit stelt ons in staat niet alleen een aantal alledaagse problemen op te lossen maar tegelijkertijd een boodschap van symbolische betekenis te geven. De Europese Unie wordt voor haar burgers tastbaar als zij optreedt in hun dagelijks leven. Het Europees burgerschap krijgt op die manier een concrete en diepere betekenis. Een dergelijk programma leidt tot rechtstreekse samenwerking van Europese organen, nationale en lokale instanties en lokale organisaties. Die samenwerking laat te wensen over zowel in de landen zelf als in de contacten tussen de Europese Unie en de nationale instanties. Een programma als dit zorgt ervoor dat de Europese Unie zichtbaar wordt voor de buitenwereld. Het geeft de Unie een efficiënt en menselijk gezicht, en zoals ik bij het vorig verslag heb gehoord, mijnheer de commissaris, is dat het doel dat u nastreeft. Higgins (PPE-DE ).    - Mijnheer de Voorzitter, allereerst verwelkom ik het voorstel van de rapporteur, de heer Papadimoulis, om het actieprogramma voor civiele bescherming te verlengen. Ik kom uit een land dat in het verleden middelen van de EU heeft ontvangen om de klap van natuurrampen op te vangen. Ik ben me volledig bewust van het belang van het programma. Als voormalig minister in mijn eigen regering heb ik in 1995 zelfs Brussel bezocht om bijstand te vragen om de gevolgen van forse overstromingen over de hele lengte en breedte van Ierland te verlichten. Ik heb toen aanzienlijke financiële steun weten te krijgen. Ik heb de verhoging gezien in het budget van het actieprogramma voor civiele bescherming voor 2005 en 2006, maar wanneer ik nader naar de verhoging kijk, zie ik net als andere sprekers die een bijdrage aan dit debat hebben geleverd, dat de verhoging slechts 0,9 miljoen euro bedraagt voor elk van de jaren 2005 en 2006. Ik heb het verslag redelijk nauwkeurig gelezen, en de rechtvaardiging voor de verhoging is 'uitbreiding van de EU'. Wanneer men bedenkt dat tien nieuwe lidstaten tot onze Gemeenschap zijn toegetreden, komt de zogenaamde verhoging in feite neer op een reële verlaging; en dan is er nog geen rekening gehouden met inflatie. Ik weet dat u het solidariteitsfonds hebt genoemd, maar ik zou een noodfonds voor civiele rampen willen zien dat directe hulp geeft aan de regio's van de nieuwe toetredingslanden, op dezelfde manier als Ierland in het verleden is geholpen. Deze landen hebben zich bevrijd van de ijzeren greep van Moskou. Ze komen alle in aanmerking voor de doelstelling-1-status; hun economieën zijn nog grotendeels embryonaal. Net zoals Ierland civiele rampen heeft meegemaakt, zullen ook deze nieuwe landen onvermijdelijk in situaties komen waarin zich natuurrampen voordoen. Ik ben eigenlijk van mening dat we elk jaar een aanzienlijk bedrag opzij zouden moeten zetten om deze landen door directe noodhulp te helpen. Ik prijs de rapporteur voor zijn systematische aanpak en aanbevelingen. Hij heeft elk gebied nauwkeurig doorlopen. Preventie is, waar mogelijk, wenselijk; paraatheid is van primair belang; bescherming, noodmaatregelen en herstel zijn allemaal essentieel. Ik ben van mening dat hij een uitstekend systeem heeft opgesteld, maar het budget is volstrekt ontoereikend. We kunnen aardbevingen, overstromingen of bosbranden niet voorzien. Het zijn immers natuurrampen. Tot besluit, Ik spreek hier geen Swahili, maar mijn eigen moedertaal, Iers, dat helaas de enige officiële taal is die niet in de Gemeenschap is opgenomen. Prettige kerstdagen en een gelukkig nieuwjaar voor u allemaal. Ferrero-Waldner,    . - Mijnheer de Voorzitter, ik heb heel aandachtig geluisterd naar wat er is gezegd. Eerst wil ik u allen, de rapporteur en alle leden van het Parlement die hebben gesproken, bedanken voor uw steun voor dit programma voor civiele bescherming, dat we allemaal héél belangrijk vinden. Ik bedank u ook voor uw medewerking. In antwoord op de vraag over hoe dit nu verder gaat, kan ik u vertellen dat er geen problemen zijn. Er komt een verlenging. Coreper heeft het voorstel van de Commissie op 15 december besproken, en het voorstel zal nog voor de Kerst als een 'A'-punt, dat wil zeggen als een punt waarbij zich geen problemen voordoen, naar de Raad Milieu gaan. De Commissie is van plan in de tussentijd een voorstel te presenteren voor een nieuw wetgevingsinstrument, met de bedoeling dit in januari 2007 in werking te laten treden. Dat wil zeggen dat dit nieuwe voorstel zal zijn gebaseerd op de bepalingen van het nieuwe Grondwettelijk Verdrag voor ruimere mogelijkheden om Europese samenwerking op het gebied van de civiele bescherming tot stand te brengen. We zullen derhalve vooral werken op het gebied van de preventie, dat u allemaal hebt genoemd, maar ook op het gebied van de reactie. De komende twee jaar zullen een overgangsperiode zijn om zo goed mogelijk de komst voor te bereiden van het nieuwe Verdrag, dat veel van de zaken en elementen zal bevatten die hier zijn genoemd. U hebt het allemaal gehad over preventie, en bijna ieder van u noemde het belang van de bijdragen van vrijwilligers en ook het belang van sociaal partnerschap en de kwestie van de financiering, die afhangt van de financiële reglementen. Nogmaals, we zijn bereid om de voorbereidingen te treffen. In de komende paar maanden zal de Commissie met een voorstel komen. Ik hoop dat mijn collega commissaris Dimas dit daarna zeer diepgaand met u kan bespreken. De Voorzitter.    Hartelijk dank, mevrouw de commissaris. Het debat is gesloten. De stemming vindt morgen om 11.30 uur plaats.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Čezmejno sodelovanje na področju boja proti terorizmu in čezmejnemu kriminalu (razprava) Predsednik Naslednja točka je poročilo Bárbare Dührkop Dührkop v imenu odbora za državljanske svoboščine, pravosodje in notranje zadeve o pobudi Zvezne republike Nemčije z namenom sprejetja Sklepa Sveta o izvajanju Sklepa 2008/.../PNZ o pospešitvi čezmejnega sodelovanja zlasti na področju boja proti terorizmu in čezmejnemu kriminalu (11563/2007 - C6-0409/2007 -. Bárbara Dührkop Dührkop poročevalka. - (ES) Gospod predsednik, poročilo, ki sem ga pripravila za to razpravo, in današnja odobritev vključujeta pobudo iz leta 2005, v kateri se je sedem držav članic odločilo, da bodo pospešile čezmejno sodelovanje na vseh področjih, povezanih s terorizmom, organiziranim kriminalom in nezakonitim priseljevanjem. Nemško predsedstvo je predlagalo vključitev dela tega sporazuma v pravni red Skupnosti z okvirnim sklepom, tj. v okviru tretjega stebra, podobno kot pri schengenskem sporazumu, pri čemer bi se izpustilo vprašanje nezakonitega priseljevanja, ki se po programu iz Tampereja uvrsti pod tretji steber. Zato je škoda, da jasne pristojnosti Skupnosti niso vključene v mednarodno pogodbo, saj to ustvarja zmedenost na področju sodstva in ohranja dva referenčna zakonodajna okvira. O prvem so se pogajali na ne v celoti pregleden način. Ni bilo posvetovanja z državnimi parlamenti ali Evropskim parlamentom. Obvestili so nas zadnji trenutek, v naglici in na neobvezujoč način, saj je bil instrument že pripravljen za vključitev v pravni red Skupnosti. Poročilo našega nesrečnega kolega Fausta Correie oblikuje stališče Evropskega parlamenta o tej zadevi. Danes lahko rečemo, da je bilo posvetovanje Sveta predstavljeno na podlagi postopka soodločanja. To je posvetovanje, ki ni omejeno le na sam sporazum, ampak vključuje tudi njegovo preambulo in prilogo, kar cenimo, ker čeprav sta tehnični, vsebujeta nekatere določbe, ki so politično zelo pomembne. Številne od njih so namenjene zagotavljanju varstva zasebnih in občutljivih podatkov. Vendar nam je žal, da Svet še ni odobril okvirnega sklepa o opredelitvi varstva podatkov, zato da se določijo nekateri minimalni predpisi. Za Svet je nesmiselno, da se pripravlja na sprejetje tega sklepa in ne na sprejetje svojega splošnega zakona. Prav tako se niso posvetovali z evropskim nadzornikom osebnih podatkov. Na kratko, poročilo zagotavlja sodelovanje glede izmenjave podatkov o DNK, prstnih odtisih in registrskih številkah vozil ter osebnih in neosebnih podatkov. Cilj je primerjanje profila DNK osebe z zbirkami podatkov iz 27 državnih kontaktnih točk, ki bodo na voljo v prihodnosti. Poročilo jasno opredeljuje, da je treba določiti skupna zagotovila za varstvo podatkov in pravico do obrambe osumljenih in krivcev. Prenašajo se lahko le nekodirani deli DNK ali območja, ki ne vsebujejo nobenih genskih informacij. Vse skupne informacije morajo kazati stopnjo procesa, na kateri se nahaja zadevna oseba, ter zbirko podatkov, iz katere so bile informacije pridobljene. Če Svet želi na kakršen koli način spremeniti pobudo Zvezne republike Nemčije, se je treba ponovno posvetovati z Evropskim parlamentom, zlasti v zvezi s številom lokusov, potrebnih za natančne primerjave. Poleg tega Svet opozarjam, da konferenca predstavnikov vlad držav članic poziva k možnosti vključitve tega okvirnega sklepa v nov sistem lizbonske pogodbe, zato da se omogočijo pritožbe na Sodišču. Poleg tega bi rada poudarila, da se v odstavku, ki obravnava uradnike in možnost čezmejnega sodelovanja, ne strinjam z delom, ki ga je odobril odbor, ki uradnikom daje pooblastila za pridržanje in pridobivanje izjav v državi članici, katere državljani niso. Končno, gospe in gospodje, dvostranska čezmejna sodelovanja so vedno obstajala, vendar bo ta sklep prvi v okviru vseevropskega sodelovanja. Res je, da obstaja zaskrbljenost, resna zaskrbljenost, da lahko kljub dobrim nameram hitro širjenje mrež povzroči zlorabe in mogoče hude napake. Varovanje nedolžnih je nedvomno najpomembnejša naloga vseh in zlasti našega parlamenta, ker predstavlja vse naše državljane. Jacques Barrot podpredsednik Komisije. - (FR) Gospod predsednik, gospe in gospodje, po političnem soglasju, ki ga je Svet dosegel 13. junija 2007 o prvem delu zakonodajnega paketa, ki obravnava prenos prümske pogodbe v evropsko zakonodajo, je Nemčija predložila pobudo, o kateri bomo razpravljali, tj. izvajanje odločitve, ki jo obravnavata prvi del in njegova priloga. Gospa Dührkop, Komisija dosledno podpira vključitev prümske pogodbe v Evropsko unijo. To je zelo pomemben instrument, ki bo znatno okrepil sodelovanje policije med državami članicami, saj bo omogočil učinkovitejše ukrepe za boj proti terorizmu in čezmejnemu kriminalu, na primer izmenjavo profilov DNK in daktiloskopskih podatkov iskanih oseb. Odprava pregledov oseb na notranjih mejah EU med državami podpisnicami schengenskega sporazuma je pomemben korak naprej v procesu evropskega združevanja. Vendar je naša dolžnost zagotoviti, da je to območje prostega gibanja hkrati seveda tudi varno in pravično območje. Izboljšanje sodelovanja med policijskimi enotami posameznih držav članic, medtem ko se v celoti spoštujejo temeljne pravice in zlasti varstvo podatkov, je bistveno za zagotavljanje večje varnosti v Evropski uniji in koristi našim državljanom. Osnutek sklepa, o katerem razpravljamo danes, vsebuje spremljevalne ukrepe, potrebne za zagotovitev celotne tehnične in operativne izvedbe sklepa, v zvezi s katerim je Svet dosegel politično soglasje junija 2007. To soglasje bo preneslo bistvene določbe prümske pogodbe v zakonodajni okvir Evropske unije. Komisija tudi nenehno podpira potrebo po vključitvi Parlamenta v postopek spreminjanja priloge tega instrumenta. Komisija meni, da bodo določbe o varstvu podatkov iz sklepa iz junija 2007 in tudi iz osnutka, o katerem zdaj razpravljamo, dopolnjene z določbami iz okvirnega sklepa o varstvu podatkov v tretjem stebru. Jasno je, da morajo biti dopolnjene, kot ste rekli. Komisija na splošno pozdravlja spremembe, ki ste jih predlagali, gospa Dührkop. Vendar, gospod predsednik, ker je to pobuda držav članic, bo Komisija predložila svoje natančno stališče o spremembah med razpravami v Svetu. To je moj odziv, končujem s ponovno zahvalo poročevalki, saj je poudarila ukrepe in pogoje za pravilno izvajanje te določbe. Herbert Reul v imenu skupine PPE-DE. - (DE) Gospod predsednik, gospe in gospodje, evropski državljani se glede nekaterih vprašanj na splošno strinjajo, da se Evropa resno trudi v njihovem imenu. Danes razpravljamo o pomembnem vprašanju te vrste: sodelovanje med državami članicami, zato da se uspešno bojujemo proti čezmejnemu kriminalu in terorizmu. Veseli me, da nam je uspelo doseči tako soglasje tudi v odboru, zlasti zaradi priprav in pravilnega sodelovanja s poročevalko. To pomeni, da čeprav se ne strinjamo o vsaki točki, se na splošno strinjamo in želimo sodelovati pri napredovanju v zvezi s to zadevo. Proces prümskega sporazuma je bil težaven in dolgotrajen. Napredovali smo počasi. Vendar je dobro, da imamo zdaj evropske sporazume o izmenjavi podatkov, da se državne zbirke podatkov povezujejo, pri čemer lahko te zbirke podatkov uporabljamo za preganjanje in preprečevanje kriminala. Rad bi videl več napredka na nekaterih področjih celotnega projekta. Zato bom ob tej priložnosti govoril ne le o naših dosežkih, ampak tudi o tem: seveda ta sklep vsebuje nekaj točk, ki se bodo izvajale jutri ali pojutrišnjem. Na primer, želimo si, da bi skupne policijske enote delovale učinkoviteje in hitreje, ter da bi policijske sile ene države članice, ki imajo posebno strokovno znanje, delovale v drugih državah članicah. Gospa Dührkop Dührkop je poudarila, da pri tem obstajajo nekatere težave. Vendar je pomembno, da se ta proces nadaljuje, da se tukaj zagotovi več evropske odgovornosti in izvede več skupnih ukrepov. Na koncu bomo morda ugotovili, da je dober način za spodbujanje evropske zamisli ljudem predstaviti, da poskušamo pomembna vprašanja reševati na način, ki ga tudi oni obravnavajo kot pozitivnega. Alexander Alvaro v imenu skupine ALDE. - (DE) Gospod predsednik, menim, da govorim v imenu svoje skupine, ko poudarjam, da smo odlično sodelovali s poročevalko. Tesno smo sodelovali, kot je ravno izjavil gospod Reul. Kljub temu se moramo vprašati, zakaj je tako nujno sprejeti ta sklep, zakaj ga moramo sprejeti zdaj in zlasti pred koncem leta. Zadovoljni bi bili, če bi na tem področju uporabili predpise iz lizbonske pogodbe, kot so sodni nadzor in tudi ustrezna udeležba v smislu soodločanja z Evropskim parlamentom. V zvezi z vidikom varstva podatkov, ki smo ga tu obravnavali, vsebuje prümska pogodba lastne predpise glede varstva podatkov, poleg tega imamo še izvedbena pravila in pravila pogodbe. Dejansko je gospa Dührkop Dührkop prav tako zaznala potrebo po okvirnem sklepu v tretjem stebru. Če pozorno pogledamo kategorije podatkov, ki jih ureja prümska pogodba, lahko vidimo, da pri tej zadevi nujno potrebujemo okvirno zakonodajo. Prav tako se moramo vprašati, zakaj so vključene tako imenovane posebne kategorije podatkov, kot so informacije o spolni usmerjenosti, zdravju, političnih in sindikalnih dejavnostih ter verskem prepričanju. To presega osnovne podatke, nujne v zvezi z organiziranim kriminalom. Glede uporabe podatkov so določene omejitve, vendar je neverjetno, da se lahko sploh uporabljajo. V primeru podatkov o DNK močno podpiramo stališče poročevalke, tj., če so podatki potrebni in se lahko izmenjujejo, potem morajo biti jasno omejeni in se lahko uporabljajo le za namen, za katerega so bili mišljeni. Poleg tega je treba jasno poudariti, da državam članicam, ki nimajo državnih zbirk podatkov o DNK, teh ni treba uvesti. Na koncu želim dejati, da bi bilo razumno, kot je bilo izpostavljeno v osebnih izmenjavah mnenj s policijskimi organi, namesto osredotočanja na zakonodajne ukrepe financirati programe za pomoč izmenjavi osebja v policijskih enotah. To bi zagotovo izboljšalo sodelovanje v Uniji. Presenetljivo je, da financiranje še ni bilo razjasnjeno glede na to, da se bo sklep kmalu sprejel. Pred porabo sredstev morajo ljudje vedeti, koliko sredstev je temu namenjenih, prav tako morajo pred sprejetjem sklepa vedeti, koliko to stane. Athanasios Pafilis v imenu skupine GUE/NGL. - (EL) Gospod predsednik, pobuda nemške vlade in poročilo, o katerem razpravljamo, nista tako nedolžno tehnična, kot ju predstavljajo. Obravnavata tehnične in upravne pogoje, ki so nujni za hitro in uspešno uporabo preventivnega beleženja podatkov, predpisanega s prümsko pogodbo, ki je bila pred nekaj meseci vključena v zakonodajo EU. Podatki o DNK, osebni podatki in različne informacije se samodejno zbirajo, obdelujejo in izmenjajo v zvezi z vsako podrobnostjo, 24 ur na dan, sedem dni na teden, med represivnimi mehanizmi držav članic in EU. Vsak državljan in delavec v EU je lahko pod preventivnim nadzorom, pri čemer se podatki o njem shranjujejo. Varnostne sile ukrepajo ob najmanjšem sumu, da bo nekdo morda nekoč v prihodnosti naredil prekršek ali ogrozil javni red in varnost. Z drugimi besedami, vsak je kriv, dokler mu ni dokazana nedolžnost. Poročilo, o katerem razpravljamo, naredi še korak dlje v zvezi z zakonodajo o beleženju podatkov ter odpira vrata beleženju in izmenjavi podatkov, ki obravnavajo politična načela, verska in filozofska prepričanja ter članstva v političnih strankah ali sindikatih. Zakaj potrebujete vse to? Za obravnavanje organiziranega kriminala? To je laž. Hočete podatke o vsakem človeku na svetu. Izločiti in zastrašiti hočete vsakogar, ki dvomi o vaši politiki. Zato poslanci iz grške komunistične stranke glasujemo proti poročilu. Andreas Mölzer (DE) Gospod predsednik, gospod komisar, od napadov 11. septembra in mogoče že pred tem osredotoča EU svoje tehnične varnostne ukrepe skoraj v celoti na boj proti terorizmu. Zdaj je dejansko prav, da možnim morilcem onemogočimo prenos navodil za izdelavo bomb iz spleta in hkrati seveda pozdravljamo tesnejše sodelovanje med državami članicami. Vendar v boju proti terorizmu ne smemo dovoliti, da nedolžni državljani postanejo tarče ali da se utišajo neprimerne kritike. Menim, da se v svetu pojavlja nevaren trend, ki želi izbrisati osnovne svoboščine, za katere so se naši predniki trdo borili. Tvegamo, da bomo s predajanjem podatkov o potnikih in spletnim nadzorom postali zelo neliberalna družba. Upam, da se ne bomo kmalu znašli v razmerah, v katerih bomo vsakega drugače mislečega, ki se udeleži protesta za podporo referendumu ali kritiko EU, označili za možnega terorista. Seveda je pomembno, da smo pazljivi, vendar ne v škodo državljanskim svoboščinam. Seveda tudi ne smemo dopustiti, da so druga področja, kot je boj proti organiziranemu kriminalu, zaradi tega prikrajšana. Ne smemo podcenjevati nevarnosti vzporednih družb, ki se nenehno širijo, nasilja, ki temelji na priseljevanju, ter možnih etničnih in kulturnih sporov. Urszula Gacek Gospod predsednik, ko govorimo o spodbujanju terorizma v dobi svetovnega spleta in novih tehnologij, govorimo o popolnoma novih izzivih in grožnjah ter moramo, kot je omenil moj kolega, poiskati zelo dobro ravnovesje med kršenjem državnih svoboščin različnih političnih organizacij in bojem proti grožnjam naši varnosti ter varnosti naših državljanov. V zadnjih tednih so govorniki iz Sveta Evrope na primer izrazili različne skrbi ter nas pozvali, da v celoti sprejmemo različna priporočila, ki jih je predložil Svet Evrope. Previdni moramo biti v zvezi s tem, katere vidike zelo pomembnega dela Sveta Evrope bomo prenesli v Evropski parlament, ker ima Evropski parlament v tej zadevi svojo edinstveno vlogo. Pri obravnavanju novih groženj, ki jih predstavlja terorizem, je največji problem, s katerim se bomo srečali, opredelitev izraza spodbujanje in ali upravičeno kritiko vlad sploh lahko obravnavamo kot spodbujanje k terorizmu. To je bil eden od argumentov, ki jih je nedavno na seji odbora za državljanske svoboščine, pravosodje in notranje zadeve predstavil gospod Dick Marty iz Sveta Evrope. Očitno je dvomil o naši demokratični strukturi, saj je omenil, da lahko vlade izkoristijo različne točke. Sama bolj zaupam v naše demokratične postopke in menim, da bomo lahko obravnavali to vprašanje s previdnostjo ter preudarnostjo, ki ju zahteva od te institucije. Sarah Ludford Gospod predsednik, v državni zbirki podatkov o DNK Združenega kraljestva, ki so na voljo policiji, je 4,3 milijona posameznikov. To je 7 % prebivalstva Združenega kraljestva - kar je petkrat več v primerjavi z ostalimi državami. To število vključuje 150 000 otrok, mlajših od 16 let, od katerih jih 25 000 še nikoli ni bilo obtoženih. Najvišji policijski sodni izvedenec v Britaniji je celo predlagal, da se v zbirko podatkov o DNK vključi celo otroke, stare od pet let, če kažejo znake obnašanja, ki lahko pomenijo, da bodo v prihodnosti postali kriminalci. To je policijsko napovedovanje, ki je doseglo že nesmiselno raven. Moja stranka meni, da je to izvajanje Orwellovega britanskega "Velikega brata". DNK nedolžnih ljudi se ne sme izmenjevati, v skladu z nasveti evropskega nadzornika osebnih podatkov morajo tudi obstajati natančne omejitve o tem, katere podatke se lahko izmenjuje, pri čemer mora izmenjava vsebovati tudi opozorilo, če je zadevna oseba nekaznovana. Carlos Coelho (PT) Gospod predsednik, podpredsednik Barrot, gospe in gospodje, danes razpravljamo o drugem sklepu za uvedbo predpisov, potrebnih za izvajanje druge pobude, ki jo je Svet že soglasno podprl, vendar še ni bila niti sprejeta. Zavedam se, da obstaja cela vrsta pobud za boj proti terorizmu in čezmejnemu kriminalu, zato da se krepita varnost in previdnost, vendar obžalujem, da nismo enake pozornosti namenili povečanju zaščite temeljnih pravic. Evropska unija še vedno nima usklajenih postopkovnih zaščitnih ukrepov in primernega zakonodajnega instrumenta tretjega stebra o varstvu podatkov, kot je podpredsednik Barrot priznal v svojem govoru. Gospod komisar, pozivam vas, da pomagate Svetu razložiti, da so te razmere nesprejemljive, zlasti če upoštevamo, da večina ukrepov za boj proti terorizmu in spodbujanje sodelovanja policije vključuje zbiranje in izmenjavo osebnih podatkov. Ta zadnja pobuda je še en primer tega, in je le še bolj resna, saj vključuje zbiranje, hrambo in izmenjavo podatkov o DNK ter prstnih odtisih itd. Standardi za varnost podatkov, ki jih določa poglavje 4 prümske pobude, ki zagotavlja posebna jamstva, niso samozadostni ter za pravilno delovanje potrebujejo celoten in splošen okvir, ki ga lahko učinkovito zagotovi le okvirni sklep tretjega stebra o varstvu podatkov. Z velikim zadovoljstvom smo odobrili to pobudo, v kateri se bodo bistveni vidiki sodelovanja v prümski pobudi prenesli v okvir Unije. Vendar moramo to nalogo dokončati. Prav tako je bistveno zagotoviti obstoj jasnega in učinkovitega pravosodnega okvira za varstvo podatkov. Jacques Barrot podpredsednik Komisije. - (FR) Gospod predsednik, menim, da je gospod Coelho pravkar predstavil zelo jasen in objektiven opis razmer. Predlog, ki ga je na začetku predložila Komisija, je bil seveda bolj ambiciozen, zato obžalujemo zlasti omejen obseg tega sklepa. Vendar je namen sklepa vzpostaviti temelje, potrebne za minimalno raven varstva v tretjem stebru. Brez sprejetja takega sklepa ne bi imeli nobenega splošnega predpisa, uporabnega v tretjem stebru, kar bi bilo še slabše. Upamo, da bo ta sklep sprejet čim prej po tem, ko bo Parlament predložil svoje mnenje o novem besedilu, ki ga je Svet že dvakrat predložil Parlamentu. Kot sem že prej omenil pri ponovni zahvali poročevalki gospe Dührkop, Komisija jasno meni, da bodo določbe o varstvu podatkov dopolnjene z določbami iz okvirnega sklepa o varstvu podatkov v tretjem stebru. S temi izjavami ob koncu, gospod predsednik, se zahvaljujem vsem govornikom za njihove prispevke v tej razpravi. Bárbara Dührkop Dührkop poročevalka. - (ES) Gospod predsednik, zahvaljujem se vsem kolegom poslancem, s katerimi mi je bilo v zadovoljstvo sodelovati pri tem poročilu. Ne bom odgovarjala vsakemu posebej, ampak na splošno. Vsi smo zlasti zaskrbljeni zaradi potrebe po ravnovesju med bojem proti terorizmu in kriminalu ter strogim varovanjem zasebnih in javnih pravic, ker nikomur ne moremo odvzeti njegovih državnih svoboščin zaradi boja proti terorizmu. Tako ravnovesje je včasih težko doseči, vendar smo mi demokrati odgovorni, da smo nenehno pozorni, ali se na tem področju pojavljajo kakršne koli zlorabe. Drugič, omenili ste sodelovanje policije: to je bistveno. Živim na območju, na katerem je prisoten terorizem. Sama imam policijsko zaščito in kadar grem v Francijo, moram to sporočiti lokalni policiji, ki nato pošlje obrazec v Madrid, pri čemer ta vpraša Francijo za dovoljenje prehoda meje s strelnim orožjem, in celoten proces traja en teden. Zavedam se, da bi morali imeti hitrejši, manj birokratski sistem, zato bi morda morali imeti evropsko policijsko dovoljenje. Menim, da so evropske policijske enote deležne precej podobnega usposabljanja. Poleg tega, kot so omenili gospod Alvaro ter tudi Sarah Ludford in gospod Coelho, nujno potrebujemo okvirni sklep, in to je zadeva, ki jo želimo predložiti Svetu. Za varstvo podatkov potrebujemo minimalne standarde. To je upravičena zahteva v imenu vseh državljanov. Predsednik Ta razprava je končana. Glasovanje bo potekalo v torek, 22. aprila 2008. John Attard-Montalto v pisni obliki. - Danes imajo na srečo organi za kazenski pregon na voljo orodja, kot so podatki o DNK, samodejna identifikacija prstnih odtisov in podatki iz registrov vozil. Podpiram skupno zbirko podatkov vseh potrebnih orodij za boj proti terorizmu in čezmejnemu kriminalu. Dejstvo je, da je varstvo podatkov bistveno, vendar je v boju proti terorizmu in mednarodnemu kriminalu na drugem mestu. Podpiram skupno uporabo zbirk podatkov in tudi ustanovitev obveznih državnih zbirk podatkov. Večina evropskih državljanov in prebivalcev spoštuje zakone, zato se ne smejo bati, da bi bili njihovi podatki, DNK ali prstni odtisi na voljo v skupni evropski zbirki podatkov. Malta je nevtralna država, vendar glede terorizma nismo nevtralni. Škodovanje nedolžnim civilistom ne sme biti opravičljivo. Terorizem je eden od najbolj krutih zločinov, ki ga lahko primerjamo z genocidom in vojnimi zločini. Zdaj je pravilo, da se teroristom sodi na državnih sodiščih. Prišel je čas, ko moramo razmisliti o mednarodni pravosodni strukturi, ki bo obravnavala teroriste. Anneli Jäätteenmäki v pisni obliki. - (FI) Nujno je večje sodelovanje med organi za nadzor meje, carino, policijo in varnostnimi organi za izboljšanje varnosti Evropejcev. Namen prümske konvencije je poglobiti sodelovanje med državami EU za boj proti terorizmu, čezmejnemu kriminalu in nezakonitemu priseljevanju. Prümska konvencija bo okrepila varnost v Evropi. Nemoten pretok v izmenjavi informacij med varnostnimi organi, zlasti organi za nadzor meje, bo glavna prednostna naloga. Za izmenjavo informacij med državami članicami morajo biti tehtni razlogi. Jasno je, da sta taka razloga kršenje zakona ali zadostni dokazi za nameravane prestopke. Izmenjava informacij mora spoštovati varstvo evropskih posameznikov, ki spoštujejo zakone, da se ne pojavijo zlorabe človekovih pravic kot posledica poseganja v zasebnost. Namen sodelovanja v varnostnih zadevah je ohraniti varno Evropo in varovati državljane, ki spoštujejo zakone. Sodelovanje v varnostnih zadevah mora varovati Evropejce pred kriminalci in zagotoviti, da bo naše vsakdanje življenje čim varnejše ter da naši otroci ne bodo živeli v strahu.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Convenio Internacional de las Maderas Tropicales de 2006 - Convenio Internacional de las Maderas Tropicales, 2006 (debate) Presidente El siguiente punto es el debate sobre: el informe de Caroline Lucas, en nombre de la Comisión de Comercio Internacional, sobre el Convenio Internacional de las Maderas Tropicales de 2006 (11964/2007 - C6-0326/2007 -, y la pregunta oral - B6-0458/2008) a la Comisión sobre el Convenio Internacional de las Maderas Tropicales de 2006 por Helmuth Markov, en nombre de la Comisión de Comercio Internacional. Caroline Lucas ponente. - (EN) Señor Presidente, permítame comenzar dando las gracias a todos mis compañeros de la Comisión de Comercio Internacional y de la Comisión de Asuntos Jurídicos por su excelente cooperación en mi informe sobre el Convenio Internacional de las Maderas Tropicales (CIMT) 2006. El amplio consenso político que encontramos es muy tranquilizador, dada la extrema importancia del problema de los bosques, la madera y el comercio. Pueden observar que ha transcurrido casi un año entre la remisión de este convenio al Parlamento y el debate de esta tarde. Eso definitivamente no indica que la Comisión de Comercio Internacional subestime la importancia de este problema, más bien proviene de nuestra opinión sobre el hecho de que el convenio requiere la aprobación parlamentaria y no una simple consulta, nada menos porque tenemos algunas opiniones específicas y fuertes sobre el convenio que creemos que deberían tomarse en cuenta. El presidente de la Comisión de Comercio, el señor Harkov, explicará en detalle los esfuerzos de procedimiento que hemos realizado para conseguir que el Parlamento se involucre más en este tema y también resumirá, estoy segura, la respuesta tan decepcionante que recibimos del Consejo en referencia al retraso y la negativa final. He dicho que el Parlamento tiene algunas opiniones específicas y fuertes sobre el convenio. Sin duda representa una mejora en el antiguo convenio CIMT de hace 20 años que, aunque se anunció como un convenio que promocionaba el comercio y la sostenibilidad, en realidad tiene que ver mucho con el comercio y poco con la sostenibilidad. Quizá eso explique por qué uno de los signatarios clave del convenio, Indonesia, ha perdido de forma irrevocable unas tres cuartas partes de sus bosques y por qué la mitad de las regiones en las que se tala, como el Amazonas, la cuenca del Congo o el sudeste de Asia, lo hacen de forma ilegal. Así, mientras el nuevo convenio es una mejora del anterior y, por tanto, apoyamos su ratificación por parte de la Comunidad, esto debería entenderse como una aprobación muy reacia de un convenio insatisfactorio. El CIMT 2006 se queda muy corto de lo que se requiere para solucionar el problema de la pérdida de bosques tropicales. Por ejemplo, todavía define como objetivo la promoción de la expansión del comercio internacional, antes de pasar a hablar en pocas palabras de la sostenibilidad. Una vez más, si observan la estructura de votaciones de la organización tras el convenio, otorga más votos a los países productivos que exportan más madera y concede más votos a los países consumidores que importan grandes cantidades. En otras palabras, para toda la retórica sobre sostenibilidad, el sistema todavía está diseñado para otorgar más influencia a aquellos que más comercian. Por ello, nuestro informe apela a la Comisión para que empiece a prepararse ya para la próxima ronda de negociaciones sobre el CIMT para asegurar un nuevo convenio enormemente mejorado. La aprobación por parte del Parlamento de cualquier convenio futuro dependerá de un cambio radical en los objetivos subyacentes del convenio hacia la protección y la gestión sostenible de los bosques tropicales, de modo que el comercio de maderas tropicales se dé sólo en la medida que sea consistente con ese objetivo. Eso significa que la Comisión debería proponer mecanismos de financiación apropiados para los países que estén dispuestos a limitar sus exportaciones de madera, así como proponer una importante reorganización del sistema de votaciones del CIMT. Pero aún tenemos otra demanda que solicitar a la Comisión y tiene que ver con la propuesta legislativa largo tiempo esperada sobre futuras medidas para combatir la tala ilegal. Tenemos que tratar este tema sin demora. Se estaba preparando a principios de año, se suponía que la Comisión lo votaría en mayo y se ha retrasado repetidas veces debido, entendemos, a la presión de la industria. Ha sido así a pesar de las numerosas expresiones de amplio apoyo político por parte del Parlamento en relación a la propuesta. La última información que tenemos es que el colegio de Comisionados votará la propuesta el 15 de octubre -agradecería cualquier confirmación- y apelaría enérgicamente a nuestros Comisionados a tomar su responsabilidad muy en serio porque el tema de la deforestación es muy importante, es un problema que concierne a todo el Parlamento. Quedo a la espera de una respuesta muy fuerte y optimista de la Comisión hoy. Helmuth Markov Señor Presidente, Comisario, Señorías, me alegra mucho tener hoy la oportunidad de debatir el Convenio Internacional de Maderas Tropicales. La protección y la gestión sostenible de los bosques tropicales son cada vez más importantes en vistas a la necesidad de luchar contra el cambio climático, mantener la biodiversidad y proteger los derechos de las poblaciones indígenas. Por consiguiente, existe un amplio apoyo en la Comisión de Comercio Internacional hacia el concepto de un convenio internacional. Sin embargo, como ya ha dicho nuestra ponente la señora Lucas -a la que me gustaría dar las gracias en este punto por su maravilloso informe- existen dudas sobre si este convenio será realmente suficiente para abordar seriamente el problema de la deforestación. Cada año están desapareciendo trece millones de hectáreas de bosque tropical debido a la tala y a esto se le puede atribuir aproximadamente un 20 % de las emisiones de gas invernadero. La razón por la que ha transcurrido virtualmente un año entero entre la remisión del texto al Parlamento y el debate de hoy en el Pleno sobre el convenio no tiene nada que ver con que la Comisión de Comercio Internacional quisiera retrasar este debate o no darle suficiente importancia al problema. En vez de eso, la razón era que, en nuestra opinión, o más bien la opinión de la Comisión de Asuntos Jurídicos en particular, este convenio requiere la aprobación del Parlamento y no sólo un proceso de consulta. En este punto me gustaría dar las gracias en particular a la ponente, la señora Panayotopoulos-Cassiotou, y al presidente de la Comisión de Asuntos Jurídicos, el señor Gargani, por su asesoramiento jurídico rápido y claro respecto al fundamento jurídico. A la luz de la opinión de la Comisión de Asuntos Jurídicos, el Presidente Pöttering escribió al Secretario General del Consejo en enero y le explicó que, desde nuestro punto de vista, este convenio establece un marco institucional específico y que, por tanto, requiere la aprobación del Parlamento según el artículo 300, apartado 3, punto 2, del Tratado CE. Lamentablemente, el Consejo no respondió a esta carta hasta el 23 de mayo de 2008. La respuesta -cuatro párrafos enteros- no contenía ningún tipo de argumento legal ni otras bases para rechazar la petición del Parlamento. En este contexto la Comisión de Comercio Internacional aprobó el informe de la señora Lucas, la actual pregunta oral y la resolución correspondiente que estamos debatiendo aquí. Por eso querría destacar no sólo la importancia del convenio en sí mismo y de la lucha contra el cambio climático, sino también el tema de los derechos y las prerrogativas del Parlamento. Los tratados actuales apenas conceden mayores competencias al Parlamento en el área de los convenios de comercio internacional, a excepción de los convenios incluidos en el artículo 300, apartado 3, punto 2. El establecimiento de un marco institucional específico como éste es la base más frecuente para la aplicación de la disposición de este tratado, y también proporciona la justificación para aplicar el procedimiento de aprobación cuando concluyan los Acuerdos de Asociación Económica entre la UE y los países ACP y los posibles acuerdos con Corea o la India y el sudeste de Asia, que, de nuevo, tienen una particular importancia en la lucha contra la deforestación. ¿Por qué es tan importante para nosotros la aplicación del procedimiento de aprobación? Nos ocupamos de llevar a cabo un debate parlamentario y un escrutinio en nombre de los ciudadanos europeos y, de ese modo, conferir más legitimidad y reconocimiento público a los acuerdos. De hecho, también les conviene al Consejo y a la Comisión incluir en esto al Parlamento como colegislador. A la luz del interés público por la conservación de la biodiversidad y por la lucha contra el cambio climático, espero que ahora la Comisión acceda al menos a nuestra petición de presentar informes anuales sobre la aplicación del Convenio Internacional de las Maderas Tropicales y sobre su interacción con acuerdos bilaterales. Jacques Barrot Señor Presidente, Señorías, permítanme por favor antes de nada dar las gracias a la señora Lucas por su informe, que dirige la atención hacia la necesidad irrefrenable de enfrentarse al problema de la destrucción de los bosques tropicales. A pesar de sus imperfecciones, el convenio firmado en 2006 es un paso importante en esta dirección y su entrada en vigor sólo puede favorecer a la causa que usted defiende con bastante razón en su informe. Este convenio tiende más a la sociedad y al medio ambiente que su predecesor de 1994. Está claro que la Organización Internacional de las Maderas Tropicales no puede acabar con la sobreexplotación y la tala ilegal por sí sola, ya que las principales razones de que esto ocurra vienen a menudo de fuera del sector forestal. Estas razones, por ejemplo, podrían ser el reemplazo permanente o temporal de los bosques por tierras de cultivo, la rentabilidad relativamente baja del mantenimiento de los bosques en comparación con otros usos de la tierra y, simplemente, la pobreza. En este difícil contexto, esta organización se ha convertido en uno de los mayores actores que ha tomado medidas prácticas dirigidas a mejorar la gestión sostenible de los bosques tropicales. Merece, por ello, la atención y el apoyo de la Comunidad. En cuanto al fundamento jurídico para este convenio, la Comisión ha llevado a cabo un análisis del problema y ha llegado a la conclusión, apoyada por el Consejo y los Estados miembros, de que debería mantener su propuesta original. La prioridad hoy es finalizar el procedimiento para la entrada en vigor en 2009 del nuevo Convenio Internacional de las Maderas Tropicales. En vez de repetir los argumentos legales que refuerzan esta decisión, creo que sería más útil tratar otros temas planteados en su informe y responder a la pregunta oral del señor Markov relacionada con esto. Me gustaría decir que no hay una relación formal entre el Convenio Internacional de las Maderas Tropicales y otros acuerdos como la Convención Marco de las Naciones Unidas sobre el Cambio Climático, el Convenio sobre la Diversidad Biológica y los acuerdos bilaterales para la aplicación de las leyes, gobernanza y comercio forestales (FLEGT). De hecho, estos acuerdos son muy diferentes en cuanto a signatarios, contenido, ámbito y organización. La interacción entre estos acuerdos diversos se basa en la medida en que los desarrollos alcanzados como parte de este proceso aviven los debates y las iniciativas que se desarrollan en otros lugares, así como en la habilidad de los diversos procesos para generar sinergia. Dentro del marco de todos estos acuerdos, la Unión Europea persigue su principal objetivo de sacar provecho de la enorme contribución que el comercio puede hacerle al desarrollo sostenible: por ejemplo asegurando el apoyo a acuerdos multilaterales y a la legislación nacional sobre el medio ambiente. Por supuesto, la Comisión está preparada para informar al Consejo y al Parlamento de las actividades de la Organización Internacional de las Maderas Tropicales, pero aún quisiera dirigir su atención al hecho de que esta organización publica sus propios informes anuales. Por lo tanto, podemos consultarlos y la Comisión está preparada, si fuera necesario, para proporcionar información adicional. Respecto a la aplicación de las leyes, gobernanza y comercio forestales (FLEGT), las normas del Consejo ya estipulan que la Comisión debe presentar un informe anual sobre el funcionamiento del sistema de licencias. Ésta es toda la información que puedo darles. Puesto que el Comisario Michel está de viaje y no podía unirse a nosotros esta tarde, aunque se encuentren aquí empleados suyos, me ha autorizado personalmente para enviarle los comentarios y observaciones que resulten de este interesante debate, en un momento en el que estamos considerando el desarrollo de cierto número de países, en particular de países africanos. Por consiguiente, me gustaría dar mis más sinceras gracias al Parlamento, a la señora Lucas y al señor Markov por todo su trabajo. Y ahora escucharé atentamente los comentarios de los diversos oradores. Georgios Papastamkos Señor Presidente, el presidente de la Comisión de Comercio International, el señor Markov, se refirió a los aspectos jurídicos del tema que estamos debatiendo cuando sustituyó a la señora Panayotopoulos-Cassiotou y habló en nombre de la Comisión de Asuntos Jurídicos. Como usted sabe, en la sesión del 19 de diciembre de 2007, la comisión en cuestión emitió su opinión sobre el fundamento jurídico de la propuesta de resolución del Consejo. Esta resolución se adoptó en nombre de la Comunidad Europea con respecto a la conclusión del Convenio Internacional de las Maderas Tropicales de 2006, presentada por la Comisión. El fundamento jurídico propuesto comprende los artículos 133 y 175, junto con el primer subapartado del artículo 300, apartado 2 y el primer subapartado del artículo 300, apartado 3, del Tratado CE. La Comisión de Asuntos Jurídicos del Parlamento Europeo decidió proponer un cambio a la base legal para que se incluyera una referencia al segundo subapartado del artículo 300, apartado 3. Esto requiere la aprobación por parte del Parlamento Europeo más que una simple consulta. La Comisión respondió de forma diferente y continúa con el fundamento jurídico que propuso. La Comisión de Asuntos Jurídicos justifica la decisión de cambiar el fundamento jurídico. Es el caso de un acuerdo internacional que crea un marco institucional especial a través de la organización de procedimientos para la cooperación. Zbigniew Zaleski Señor Presidente, Comisario, la madera es un material de construcción valioso, es saludable, práctico, quizás le falta un poco de resistencia al fuego, pero es cada vez más solicitado. En resumen, es un artículo atractivo y solicitado y a menudo es el principal producto que un país exporta. La madera tropical -es decir, la madera restringida a una estrecha franja geográfica- resulta aún más atractiva y es un objeto de comercio a menudo ilegal y destructivo para los bosques y para todo el ecosistema. Nos enfrentamos, entonces, a un dilema: por una parte, necesitamos la madera, necesitamos material de construcción; mientras que por otra parte, necesitamos proteger los bosques tropicales. Si la explotación ya no se halla bajo un control bueno y racional, esto acabará no sólo en un desastre medioambiental, sino también en un desastre demográfico. Sin bosques no habrá más vegetación, ni animales ni personas. Se necesitan acuerdos internacionales, pero probablemente sea prioritaria la conciencia de un control racional de la madera Si no prevalece esa racionalidad, destruiremos un elemento importante del irreemplazable mundo natural. Seremos destructores en vez de administradores sabios. Resumiendo, entonces, apoyo la extensión del convenio (teniendo en cuenta la posibilidad de seguir mejorándolo), que, aunque sólo parcialmente, regula el comercio libre y "justo" de esa madera y puede ser al mismo tiempo un modelo para la explotación de la madera en otras regiones; desde Siberia, Comisario, de la que oímos tan poco estos días, desde el Amazonas, del que oímos un poco más y desde otras regiones vulnerables del mundo. David Martin en nombre del Grupo del PSE. - (EN) Señor Presidente, permítame decir al comienzo de este debate que el Grupo Socialista felicita a Caroline Lucas por su informe, lo apoya verdaderamente y votará por todas las enmiendas que proponga en su informe. Agradezco el hecho de que el Convenio Internacional de las Maderas Tropicales revisado establezca un énfasis mayor en la gestión sostenible -por ejemplo enfrentándose a la tala ilegal- y en la restauración y conservación de los bosques degradados. Como han dicho otros, la conservación de los bosques tropicales es vital en el mantenimiento la biodiversidad y en nuestra lucha contra el cambio climático porque, como muy bien sabemos ahora, los bosques tropicales juegan un papel central en la eliminación del dióxido de carbono de la atmósfera. Actualmente la tala de estos bosques es responsable de un 20 % de las emisiones de carbono mundiales. Comparto el objetivo de Caroline Lucas de intentar asegurar que el convenio revisado de en realidad prioridad a los temas sociales y medioambientales en vez de centrarse sólo en el incremento del comercio de madera tropical. Por supuesto, los países en desarrollo deben tener los recursos para proteger, restaurar y gestionar de forma sostenible los bosques. El convenio previene la financiación basada en programas temáticos además de proyectar los fondos. Espero que los programas temáticos puedan centrarse en problemas como la gobernanza y la reducción de la pobreza y que los Estados miembros puedan contribuir generosamente a estos programas. Comparto la decepción que han expresado Caroline y Helmuth Harkov respecto al hecho de que se le haya concedido al Parlamento el procedimiento de aprobación de este convenio y comparto la opinión de que se nos debería haber concedido tal procedimiento. Espero que podamos contar con que la Comisión presente al Parlamento un informe anual que analice -y "analizar" es la palabra clave- la implementación del convenio. Entiendo lo que la Comisión nos ha dicho esta tarde, que la Organización Internacional de las Maderas Tropicales publica su propio informe anual, pero queremos escuchar la respuesta de la Comisión a ese documento. Respecto a los acuerdos bilaterales, a principios de mes la UE firmó un acuerdo con Ghana para evitar la importación de madera ilegal a los mercados de la UE. Este acuerdo asegurará en teoría que las normas básicas para la conservación de los bosques, como una sólida vigilancia por parte del gobierno de la tala de madera, se respeten; y actualmente, hemos de observar, que los bosques ghaneses se están talando a un ritmo anual de casi el 2 %. Si este acuerdo bilateral funciona, puede traer beneficios para ambas partes. En Ghana, donde la tala ilegal ha reducido los bosques tropicales hasta un 25 % de su tamaño original en menos de cincuenta años, el acuerdo ayudará a asegurar el futuro de su industria maderera, la cuarta industria más rentable del país. En la Unión Europea, donde los consumidores se están concienciando cada vez más con el medio ambiente, podemos asegurar que la madera que importamos de Ghana está completamente certificada como legal. Aunque este acuerdo aún tarde algunos años en estar completamente operativo, creo que es un comienzo prometedor y apoyo los planes de la Comisión de alcanzar acuerdos similares con otros países africanos, como Gabón, Camerún y Liberia. Finalmente, quisiera reiterar un punto planteado por Caroline: este acuerdo es un comienzo modesto, es mejor que nada, pero no va lo suficientemente lejos y necesitamos más propuestas de la Comisión y de la comunidad internacional. Magor Imre Csibi en nombre del Grupo ALDE. - (EN) Señor Presidente, me gustaría agradecer a la ponente por las conclusiones de su informe, que apruebo completamente. Después de más de veinte años de acuerdos sobre las maderas tropicales, su impacto sobre la gestión sostenible de los bosques tropicales parece limitado. La Organización de las Naciones Unidas para la Agricultura y la Alimentación estima que sólo entre 2000 y 2005, las tasas de deforestación tropical aumentaron un 8,5 % comparadas con los niveles de 1990. Es una pena que los parlamentarios y la sociedad civil no estén más implicados en el diseño de tales acuerdos para equilibrar los intereses comerciales y presionar para conseguir una gestión más sostenible de los bosques tropicales. Pero por más efectivo que pueda ser, un acuerdo tiene que formar parte de una propuesta más general en la que cada región reconozca su responsabilidad y tome acción firme para detener la devastación forestal. En Europa podemos pensar que disponemos de mecanismos efectivos para proteger la biodiversidad y al consumidor, pero la realidad prueba que nos equivocamos. A los puertos de la UE llegan cada día grandes cantidades de madera y productos de madera ilegal. Una vez que la madera ilegal ha entrado en el mercado de un Estado miembro, puede venderse fácilmente en cualquiera de los otros veintiséis Estados miembros sin más controles sobre su legalidad. De este modo, los consumidores europeos que compran, de buena fe, muebles y materiales de construcción de fuentes supuestamente legales, se convierten en cómplices involuntarios de delitos forestales. Siendo una importante importadora y consumidora de madera y habiéndose comprometido a reducir la deforestación a la mitad como parte de sus planes para luchar contra el cambio climático, la UE tiene la responsabilidad de combatir la tala ilegal y el comercio de productos de madera recogidos de forma ilegal. Si de verdad queremos ponernos serios en cuanto a la deforestación y la tala ilegal, primero deberíamos intensificar nuestras acciones en casa, imponiendo la legislación europea que evite el mercado de la madera y los productos de madera ilegales en la UE. Lamentablemente, constantemente se ha retrasado una propuesta legislativa en este sentido, a pesar de la resolución de la UE en julio de 2006 y el anuncio hecho en el programa de trabajo de la Comisión en octubre de 2007. Con ocasión de este debate, me gustaría invitar a la Comisión a aclarar las razones que la llevaron a posponer la publicación del paquete sobre los bosques. Además, insto a la Comisión a presentar, sin más retrasos, una legislación que requiera que sólo entren en el mercado de la UE la madera y los productos de madera recogidos legalmente. Me temo que ya se ha perdido mucho tiempo. En este punto apelo a la Comisión a acelerar el procedimiento para poner en marcha esta importante parte de la legislación, así como también para permitir una primera lectura antes de que finalice este período parlamentario. Necesitamos asegurarnos de que estamos enviando los mensajes correctos y de que los estamos enviando a tiempo. Wiesław Stefan Kuc Señor Presidente, Comisario, la conclusión de un Convenio Internacional de las Maderas Tropicales es ciertamente un paso muy importante hacia la protección de los bosques tropicales y hacia un comercio más civilizado con ciertos tipos de madera. El tema de los procedimientos, sin embargo, no debería impedirnos ver nuestros objetivos fundamentales. Puede que sea importante establecer un fundamento jurídico, puede que sea importante si es una consulta o un procedimiento de aprobación, pero ¿nos permitirá proteger los bosques tropicales e ir más lejos? Cada día mueren irremediablemente miles de hectáreas de bosque, y no sólo de bosque tropical. La tierra que queda se convierte en un pantano o en un desierto. No se puede impedir la deforestación plantando nuevos árboles, al menos no a corto plazo. Los países pobres de África, América y Asia no disponen de los medios para controlar la explotación masiva de los bosques, para impedirla ni para llevar a cabo una gestión racional. Esto también es cierto para los bosques siberianos. No protegemos los árboles ni respetamos la madera. Cuanto más pobre es un país, más cierto es esto. Durante la Revolución Cultural de China se talaron muchos kilómetros cuadrados de bosque. La madera se usa como una fuente primaria de energía. Por eso la Organización Internacional de las Maderas Tropicales juega un papel tan importante. Recordemos que el progreso técnico y las máquinas modernas para talar y transportar árboles están acelerando este proceso y a los comerciantes les resulta atractiva la madera más barata procedente de la tala ilegal. Cada laguna comercial tapada, cada obstáculo y certificado de origen y control será un nuevo éxito. Espero que este convenio cumpla su papel lo antes posible. Margrete Auken en nombre del Grupo Verts/ALE. - (DA) Señor Presidente, quisiera dar las gracias a la señora Lucas por su excelente informe. Hemos establecido, y estamos todos de acuerdo, que el comercio de maderas tropicales en la UE es un escándalo. Como ya se ha repetido varias veces esta tarde, estamos cansados de ver sólo declaraciones solemnes y ningún hecho. Espero que la Comisión escuche a la gente que apela a ella para que tome medidas e intente cambiar las cosas para que el futuro sea un poco más prometedor. La madera ilegal está penetrando a montones en la UE y esto, en sí mismo, es completamente absurdo. Si fuera cualquier otro producto lo llamaríamos manipulación de bienes robados. Los esquemas de etiquetado voluntario son un paso más bien extraño. Los actos ilegales deberían estar prohibidos, incluso dentro de la UE, deberían restringirse no por medio de etiquetas sino por una verdadera prohibición. Creo que a mucha gente le sorprenderá que sea legal comprar madera ilegal en la UE. Naturalmente, las etiquetas son mejor que nada. El alcance del control de grandes empresas madereras - de las que algunas de las peores vienen de mi propio país, Dinamarca- sobre la legislación de la UE, o la falta de dicha legislación, también es grotesco. Por lo tanto, apoyo la apelación de la ponente al Comisionado para que se ponga a revisar ya el convenio internacional, y nosotros también tenemos que ponernos a trabajar a nivel de la UE. Necesitamos presentar eficacia urgentemente. Incluso si la mala gobernanza y la corrupción en los países productores de madera juegan un papel importante, no podemos ignorar la demanda, como ya se ha dicho muchas veces, porque ése es el factor más importante. La UE debe asumir su responsabilidad como uno de los mayores importadores mundiales de madera. Necesitamos una legislación eficaz que asegure que todos los productos de madera que se vendan dentro de la Comunidad -incluidos los productos procesados- sean legales y sostenibles. Podemos empezar inmediatamente con la obtención pública. Cualquier otra cosa sería inconcebible. Jens Holm Señor Presidente, la destrucción de los bosques tropicales sigue sin disminuir. Trece millones de hectáreas al año o un campo de fútbol por segundo, ésa es el área de bosque que desaparece del mundo cada año. Ocurre a pesar de que el primer acuerdo sobre la madera nació hace veinte años. En 2006, se firmó el Convenio Internacional de las Maderas Tropicales. Aunque el convenio es general en su campo y deja algo que desear, al menos nos proporciona una herramienta para abordar el problema. La señora Lucas ha dirigido nuestra atención hacia esto y sus enmiendas tan necesitadas nos darán mejores medios para proteger los bosques tropicales. Me gustaría lanzarle una pregunta directamente a la Comisión. La señora Lucas ha dicho en su presentación que todo el Parlamento Europeo está esperando la legislación de la Comisión para combatir la tala ilegal. ¿Cuándo obtendremos esa legislación sobre la tala ilegal? ¿Es cierto que la Comisión ya votó sobre este tema en mayo de este año? ¿Por qué no hemos conseguido ver nada entonces? No ha hablado de esto en su discurso y en el Parlamento queremos saber más. ¿Qué ha pasado con la propuesta legislativa? Por favor, denos una explicación. Por otra parte, le agradezco a la señora Lucas que haya destacado todo el problema del comercio con madera. ¿Es realmente razonable que tenga que talarse tanto bosque y que la producción se exporte? Mi propio país, Suecia, es el que posee más densidad de bosque de la UE. Al mismo tiempo importamos una sexta parte de la madera que consumimos. ¿Por qué? Obviamente porque resulta muy barato comprar madera en el mercado mundial. La señora Lucas quiere hacer algo contra esto y pide a la UE que apoye a los países que adopten estrategias para proteger sus bosques tropicales. Ciertamente, una propuesta muy buena. Otra medida que ha mencionado la señora Lucas es la de añadir condiciones a los acuerdos comerciales y asegurar que los negocios europeos y los productores del sur tienen que estar a la altura de su responsabilidad y que se vigilan los convenios y los acuerdos internacionales. La idea es usar el comercio internacional como una herramienta para promocionar la sostenibilidad y el desarrollo en todo el mundo. Otra dimensión de la deforestación que apenas se debate es la industria cárnica. Gran parte de la carne y los alimentos de origen animal que se consumen en el mundo proviene de tierras que antes estaban cubiertas de bosques. La producción de carne es una de las principales causas de la destrucción de los bosques en el Amazonas. El presidente del Grupo de Expertos sobre el Cambio Climático de las Naciones Unidas, Rajendra Pachauri, apeló recientemente a una reducción en el consume de carne. Tiene bastante razón en hacerlo. Tengo otra pregunta para la Comisión: ¿cuándo habrá una estrategia para reducir el consumo de carne? Como dije antes, la señora Lucas también tiene razón en la mayor parte de lo que menciona en su informe. El Grupo Confederal de la Izquierda Unitaria Europea apoya este excelente informe. Maciej Marian Giertych (PL) Señor Presidente, los acuerdos internacionales que existen en relación a los bosques tropicales son claramente inadecuados. Los recursos genéticos de los bosques tropicales se están reduciendo a un ritmo alarmante a causa de la explotación excesiva por parte del hombre. Existen dos razones para esto. Las especies más interesantes de madera tropical todavía tienen un mercado en los países ricos. Siempre se han buscado y talado de forma eficiente. Mientras tanto, la posibilidad de cultivarlos en condiciones forestales controladas está limitada por la falta de métodos de vivero que permitan su cultivo. Las semillas normalmente no están aletargadas. En otras palabras, no son adecuadas para el almacenamiento y el transporte. Brotan en cuanto caen del árbol. Por tanto, es necesario realizar estudios especiales sobre estas especies en vías de extinción en los campos de la producción de semillas, el cultivo de plantas y la gestión de viveros. La gente que comercia con esa madera debería pagar un impuesto para financiar esos estudios. Una segunda razón es la explotación excesiva de árboles, e incluso arbustos, por parte de los lugareños que la utilizan como leña. Esta devastación no puede detenerse sin organizar el suministro de otro tipo de combustible para esta gente. Georgios Papastamkos (EL) Señor Presidente, la conclusión del Convenio Internacional de las Maderas Tropicales es un desarrollo muy positivo. Además refleja el consenso de ciento ochenta gobiernos de Estados productores y consumidores y organizaciones internacionales. No hay duda, entonces, de la importancia de los objetivos expuestos en este convenio. Sólo tenemos que pensar en los efectos dañinos de la tala ilegal y la deforestación, especialmente en su contribución al efecto invernadero. Es por ello esencial apoyar las políticas nacionales de los países productores a favor del uso y explotación sostenibles de los bosques tropicales y reforzar su habilidad para implementar una legislación forestal y combatir de forma efectiva la tala ilegal. Por supuesto, el tema de una financiación adecuada para alcanzar los objetivos del nuevo convenio es crucial. Se apela a nosotros en la UE para que aseguremos que sólo se importa y distribuye en el mercado europeo la madera tropical talada de forma legal. Debemos promover acciones para informar y aumentar la conciencia entre los consumidores. No obstante, consideremos si los programas voluntarios son suficientes o si las normas y las especificaciones de prohibición legales necesitan ser promulgadas respecto al comercio legal de madera tropical. Este objetivo debe perseguirse no sólo a nivel internacional, sino también a nivel de los acuerdos bilaterales cubiertos por el programa FLEGT y los acuerdos comerciales que se están negociando; en otras palabras, acuerdos de libre comercio. El acuerdo entre la UE y Ghana es un ejemplo que señala el camino de la cooperación bilateral. Francisco Assis (PT) Señor Presidente, este caso específico es un claro ejemplo en el que la preocupación por liberar el comercio internacional debería estar en segundo plano detrás de los objetivos más importantes, en este caso de naturaleza social y medioambiental. La conservación de los bosques tropicales es esencial para mantener el equilibrio ecológico del planeta y podemos afirmar, sin exagerar, que, como tal, los bosques tropicales son en realidad el legado de la humanidad y que todos tenemos una responsabilidad para con la conservación de los bosques tropicales. Los países más ricos y desarrollados en particular tienen responsabilidades que no pueden eludir. Estos bosques se encuentran en países que son en su mayoría países pobres, países que se enfrentan a grandes dificultades y cualquiera que sea la retórica a la que lleguemos aquí, será absolutamente inútil si no somos capaces de promover acciones de desarrollo dirigidas a esos países. Es crucial que ayudemos a esos países y es de extrema necesidad que los principales consumidores del mundo y las áreas más desarrolladas, como es claramente el caso de la Unión Europea, se comprometan a asegurar, por una parte, que existan mecanismos de control exhaustivo sobre cómo se usan esos bosques; pero a la vez es vital que esos países se comprometan a garantizar el apoyo a los países productores. Esos países dependen de los bosques tropicales y sus economías están ligadas en gran medida a los bosques. Una deforestación rápida acabará teniendo consecuencias dramáticas desde todos los puntos de vista -para nosotros a un nivel más global, desde un punto de vista medioambiental, pero para ellos a un nivel más tangible, desde una perspectiva social y económica que incluso pondrá en peligro su propia supervivencia- y, por tanto, todo lo que se pueda hacer tiene que empezar aquí. Tenemos que prestar apoyo y debemos tomar medidas que fomenten el desarrollo y la transformación de la estructura de producción de esos países, para que puedan tener una relación con sus bosques y con sus recursos que se adapte mejor a sus intereses y sigan más en la línea de los intereses globales de la humanidad. Es responsabilidad de la Unión Europea. Este convenio va en la dirección correcta: Todavía no es suficiente, pero el informe señala claramente estas deficiencias y, no obstante, nos da cierta esperanza hacia el futuro. Jean-Claude Martinez (FR) Señor Presidente, la madera tropical esta tarde, la crisis financiera esta semana, y después las grandes pandemias, las migraciones, la crisis alimenticia... todo nos lleva a la misma conclusión: los problemas políticos más importantes de la actualidad son globales y requieren una respuesta política global. Por supuesto, en principio nadie está negando la soberanía permanente de Indonesia sobre sus bosques tropicales ni su derecho a plantar palmeras para producir aceite de palma, así como Brasil tiene derecho a cambiar sus bosques por ganado, igual que Gabón. Sin embargo, parece que el ejercicio de la soberanía territorial tiene consecuencias negativas fuera del territorio soberano. La deforestación, la pobreza, la amenaza de extinción de la fauna y la flora y la madera barata, todo causa daños a escala global. Por consiguiente, no es cuestión de decir que "la gente que hace daño a otros debe enmendar los problemas que causan". Es cuestión de tratar estos problemas a nivel legal. ¿Cómo abordamos este problema? ¿Por dónde empezamos? En Europa, etiquetando la madera, certificándola como madera "de comercio justo", del mismo modo que hacemos con el café de comercio justo, con acuerdos comerciales bilaterales. No hay duda de que este es un primer paso esencial, pero la solución debe ser global. Necesitamos más que un acuerdo multilateral sobre la madera porque la gente de las Comunidades, porque los africanos, los latinoamericanos y los asiáticos, también tienen derecho a ser recompensados por las diversas funciones que desempeñan. Por eso, señor Presidente, necesitamos observar estos problemas de forma política, a nivel global, y buscar conceptos y modelos que permitan que la vida continúe en nuestro planeta. Presidente Gracias por su petición transnacional, señor Martinez. Corien Wortmann-Kool (NL) Señor Presidente, yo también quisiera dar las gracias sinceramente a la señora Lucas y también al señor Zaleski por sus esfuerzos por dar lugar a esta resolución. Después de todo, lamentablemente, el comercio de madera ilegal o recogida de forma insostenible todavía se da a gran escala en Europa. El Plan de Acción FLEGT de la Comisión Europea de 2003 pretendía evitar específicamente el comercio de madera recogida de forma ilegal en Europa Por esta razón es lamentable que la Comisión Europea todavía tenga que presentar nuevas propuestas. Después de todo, la mala conducta de los importadores aún parece que conviene ya que casi nunca se toman medidas contra el comercio ilegal y no hay sanciones. Los importadores de madera responsables, por tanto, pagan un alto precio, tanto literal como figurativamente, por cumplir con las normas de seguridad y medio ambiente, ya que el comercio de madera ilegal más barata todavía tiene lugar a gran escala. La propia industria maderera ya ha emprendido iniciativas contundentes, como la certificación. Debemos reforzarlas con una legislación prohibitiva de acuerdo con el marco de la Organización Mundial del Comercio. Por esta razón, también recomiendo el reconocimiento de los sistemas de certificación existentes que se han establecido en parte por el propio sector y en parte por ONG. Lo que la señora Lucas quiere, a saber, también la creación de un nuevo cuerpo europeo, supondría una gran cantidad de burocracia que en nuestra opinión es innecesaria. Por supuesto, se deben tomar medidas de forma local en las regiones para combatir la tala ilegal, pero también esperamos que la Comisión Europea presente una propuesta para la introducción de sanciones que tengan además un efecto preventivo en los importadores de madera. Después de todo, si no imponemos sanciones en los negocios dedicados al comercio ilegal, el peligro radica en que este comportamiento ilegal continuará y eso es lo que debemos eliminar. Rovana Plumb (RO) Me gustaría agradecer a la ponente Lucas y a todos sus compañeros el trabajo que han hecho con este informe. Creo que el Convenio Internacional de las Maderas Tropicales contribuye a la gestión sostenible de los bosques del mundo, incluso si el 80 % de ellos ya han sido destruidos o dañados. Todos sabemos que los bosques son un refugio para la conservación de la biodiversidad y que juegan un papel crucial en la lucha contra el cambio climático. La importación de madera y muebles a bajo precio gracias a acuerdos voluntarios causa desequilibrios en el mercado mundial, así como la pérdida de empleo tanto en los países exportadores como en los importadores. Por lo tanto, me gustaría enfatizar de nuevo la necesidad de tomar medidas legislativas para proteger los bosques tropicales aparte de los otros bosques y para evitar la madera ilegal. Agradezco el convenio revisado y confío en que la Comisión remita un informe anual sobre la evolución de este acuerdo. Béla Glattfelder (HU) Sólo podemos detener el cambio climático si detenemos la deforestación. Nuestros esfuerzos europeos por proteger el medio ambiente seguirán sin tener efecto si toleramos la destrucción del medio ambiente en otras partes del mundo. La liberalización del comercio internacional y la globalización estimulan la destrucción del medio ambiente que se extiende sobre los continentes. Las normas de la Organización Mundial del Comercio deben complementarse con disposiciones estrictas sobre la protección del medio ambiente, sino la futura liberalización conducirá a una destrucción del medio ambiente aún mayor. Ahora no es suficiente con prohibir el comercio ilegal de madera: la importación de productos y muebles fabricados con madera recogida de forma ilegal también debe prohibirse. ¿De verdad la gente cree que importar muebles baratos de China no tiene nada que ver con la deforestación? Este informe es un paso en la dirección correcta, pero se necesitan medidas aún más radicales porque el estado de nuestro planeta nos lo pide. Hasta que se creen normas más estrictas, debemos apelar a los grandes comerciantes de muebles internacionales como IKEA para que hagan uso de una restricción transparente y no comercien con muebles fabricados con madera ilegal. Finalmente, la deforestación estimula no sólo el comercio con madera y muebles sino que también aumenta los precios de la agricultura y la demanda de biocombustibles. Si permitimos el comercio con biocombustibles producidos por la deforestación, tenemos que ser conscientes de que cada vez que llenemos el coche con ese combustible, estaremos contribuyendo a la tala de unos metros cuadrados de bosque tropical. Zuzana Roithová (CS) Señor Presidente, el estado de los bosques tropicales ha sido alarmante durante varios años y es imposible hacer la vista gorda al saqueo sin escrúpulos de este componente clave de la biosfera de nuestro planeta. Es triste que la legislación para combatir la tala ilegal de las maderas tropicales se haya topado con serios obstáculos en Europa mientras se supone que cada año se pierden trece millones de hectáreas de bosque antiguo, lo que por supuesto contribuye enormemente al incremento de las emisiones de CO2. Apoyo completamente la apelación para que se incluyan en la política de comercio común de la Unión Europea los requisitos para la protección del medio ambiente. Me alegra mucho que el informe de la señora Lucas ponga énfasis también en la diseminación de la información sobre las consecuencias catastróficas de la deforestación. Este tipo de acuerdo debería ser ratificado por el Parlamento y es importante que debatamos el informe de la Comisión sobre la implementación de este convenio internacional y el estado de la deforestación cada año aquí, en el hemiciclo del Parlamento Europeo. Desgraciadamente, es muy tarde para impedir o detener el cambio climático, pero es nuestra responsabilidad al menos frenarlo. Este convenio, aunque no suficiente, es un paso en la dirección correcta. Czesław Adam Siekierski (PL) A pesar de su adicción a los lemas de protección medioambiental, la Europa unida parece que desconoce el creciente problema de la desaparición de bosques primarios, para lo que la razón principal es que la gestión forestal voraz satisfaga las demandas del comercio de maderas tropicales. Casi el 80 % del área total de esos bosques ha sido hasta ahora víctima de la deforestación. La UE debe incrementar la ayuda financiera que da a los estados productores para evitar la tala ilegal y para promover la gestión sostenible de los bosques. Otra idea absolutamente buena es introducir una certificación para la madera en el mercado europeo. Según las estadísticas oficiales, la importación de madera a la UE constituye un porcentaje pequeño del total de la producción, pero no olvidemos mientras tanto las enormes cantidades de madera importadas a Europa de forma procesada. La batalla para mantener lo que queda de nuestros bosques primarios es, de hecho, una batalla por el futuro de las generaciones venideras. Jacques Barrot Señor Presidente, doy las gracias a los diputados que han hablado. Primero de todo, quisiera recordarles a todos que el convenio de 2006 espera promover la expansión del comercio internacional de madera tropical de bosques gestionados de forma sostenible y explotados legalmente, y alentar la gestión sostenible de los bosques tropicales que producen madera. También quisiera decir que es el único instrumento internacional multilateral que coloca a los bosques, en particular a los bosques tropicales, en un marco aprobado legalmente. Este convenio también afecta a otros bosques indirectamente, aunque es menos evidente y más marginal. Lo interesante es que el convenio establece un marco de cooperación que combina todas las iniciativas forestales. Naturalmente, la Comisión pretende ser un participante activo en este convenio y que la Comunidad contribuya al presupuesto administrativo y también nos gustaría que se financiaran medidas importantes a través de programas temáticos. Sin embargo, esto no debería reemplazar los acuerdos bilaterales del programa FLEGT, de hecho debería ser más bien al revés. Tenían razón al subrayarlo. En estos acuerdos bilaterales que adoptarán cada vez más un enfoque más global, introducimos el concepto de respeto por la madera tropical. Es cierto que el convenio que estamos debatiendo esta tarde es un comienzo modesto, por citar a alguien de aquí, pero debería ser el punto de comienzo de una estrategia que sea mucho más eficaz que en el pasado. En principio, los textos sobre la tala ilegal y la regulación de la aplicación del FLEGT se prepararon en octubre. Creo que así la Comisión podrá ser capaz de satisfacer las expectativas que han expresado aquí. Por tanto, me gustaría dar las gracias de nuevo a la señora Lucas y por supuesto me gustaría dar las gracias al autor de la cuestión, el señor Markov. Me aseguraré de pasar todos los comentarios y la sensibilidad del Parlamento sobre este problema que, de hecho, es un tema importante, como ha señalado cada uno de ustedes. Es un legado esencial para la humanidad en el futuro. Me encantó la expresión "la cuna de la biodiversidad". Está claro que nuestros bosques son cunas de diversidad. La protección de nuestros bosques es una iniciativa verdaderamente importante que concierne al futuro de todo el planeta. Me gustaría agradecer por ello al Parlamento Europeo por comprometerse de verdad con esto y espero que, con la Comisión, podamos cumplir las expectativas de cada uno, pues hemos sido testigos hoy de lo importante y grave que éstas son. Me gustaría dar las gracias otra vez a todos los miembros y, en particular, a la ponente. Caroline Lucas ponente. - (EN) Señor Presidente, me gustaría agradecer los comentarios y el apoyo de mis compañeros, pero quiero dirigirle unas palabras al Comisario Barrot en particular. Espero que haya escuchado la impaciencia y la frustración que se ha expresado esta tarde en esta sala sobre los interminables retrasos de esta propuesta legislativa de medidas para combatir la tala ilegal largo tiempo esperada. Por favor comunique a sus compañeros que el Parlamento cree que es extremadamente inaceptable que esta propuesta legislativa se retrase constantemente. Siento mucho que no haya podido responder a una pregunta que le han formulado al menos tres veces esta tarde sobre cuándo podemos esperar la propuesta. Creo que también actúa bastante mal con el público. Creo que da una mala imagen que la UE no sea capaz de conseguir orden en su propia sede. Nos gusta hablar del liderazgo político que nos gusta pensar que tenemos en el mundo. Si ese liderazgo político significa algo, debería ser que detengamos la venta e importación de madera ilegal a la UE y queremos ver que se toman más medidas urgentes para conseguirlo. Ahora que tengo la palabra, me gustaría sacar otro tema. Muchos compañeros han mencionado la relación entre la deforestación y el cambio climático y a me gustaría añadir un punto final sobre el paquete sobre el clima que mis compañeros votarán en las próximas semanas. Sabrán que la deforestación es un tema clave en cuanto al sistema de comercio de emisiones y quiero instar a mis compañeros a que no se dejen persuadir por los argumentos a favor de incluir los llamados "créditos relativos a los sumideros" en el sistema de comercio de emisiones. Ya mantuvimos hoy un debate sobre esto a la hora de comer en el que subrayamos por qué incluir la deforestación en el sistema de comercio de emisiones es una mala idea por un montón de razones, ni que decir que inundaría el sistema de comercio de emisiones, Existen problemas enormes en cuanto a los regímenes de verificación, vigilancia, informe y responsabilidad. Ciertamente, necesitamos tratar la deforestación como parte el paquete sobre cambio climático, pero estamos argumentando que eso debería hacerse usando los ingresos de las subastas para invertir adecuadamente en aquellos países que tienen ese problema. Comisario, por favor haga que el otoño sea el momento en que la UE empiece de verdad a hacerse creíble en el tema de los bosques. Asegúrenos, por favor, que presentará esa propuesta lo antes posible. Jacques Barrot Puede que la señora Lucas no me escuchara. Creí haber dado una respuesta clara. Anuncié un texto para octubre. ¿Es la interpretación? ¿No fui lo suficientemente claro? Me gustaría aclararlo. Estoy acostumbrado a escuchar al Parlamento. A riesgo de repetirme y provocar la ira de la Cámara, mencioné octubre hace tan sólo unos minutos. Presidente Cierto. Octubre, que ya es la próxima semana, así que habrá una reunión la próxima semana. Gracias. Para finalizar el debate, he recibido una propuesta de resolución en nombre de la Comisión de Comercio Internacional, de conformidad con el artículo 108, apartado 5, del Reglamento. El debate queda cerrado. La votación se celebrará mañana. Declaraciones por escrito (Artículo 142) Péter Olajos por escrito. - (HU) Nadie puede continuar dudando que la desaparición y destrucción de los bosques tiene un impacto sobre el cambio climático y la biodiversidad. Para ser precisos, la deforestación afecta a trece millones de hectáreas en el mundo y es la tercera mayor fuente de emisiones de gas invernadero. La producción de madera ilegal causa erosión, mina la subsistencia de las comunidades locales y constituye una pérdida de diez a quince mil millones de euros al año para los países productores de madera. Naturalmente agradezco la creación de un convenio internacional sobre las maderas tropicales, pero incluso con él aún no nos acercamos lo más mínimo al objetivo. Llegaremos a él si conseguimos adoptar un enfoque más exhaustivo hacia los bosques de zonas templadas, al menos dentro de la Unión Europea; un enfoque que asegure que los productos de madera se fabrican de forma legal además del seguimiento de toda la cadena de venta. Sólo un acuerdo así podría aportar una contribución real a la protección de los bosques y al uso sostenible de la madera. Por supuesto no me hago ilusiones, especialmente desde que la declaración que varios compañeros y yo escribimos durante la primavera y el verano de este año haya sido firmada por una cuarta parte de los miembros del Parlamento Europeo. Confío en que, tarde o temprano, el tema de los bosques tropicales pueda centrar la atención en nosotros, en Europa. Quizás gracias a un acuerdo sobre los bosques tropicales la Comisión presente una legislación que estipule que sólo la madera y los productos de madera producidos legalmente puedan ser importados a la Unión Europea.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Megújuló energiaforrásokból termelt energia (vita) Elnök A következő napirendi pont az Ipari, Kutatási és Energiaügyi Bizottság nevében Claude Turmes által készített jelentés ( a megújuló forrásokból előállított energia támogatásáról szóló európai parlamenti és tanácsi irányelvre irányuló javaslatról - C6-0046/2008 -. Claude Turmes Tisztelt elnök asszony! A megújuló energiaforrásokról szóló irányelv mérföldkövet jelent Európa energiapolitikájában. Ez az irányelv nem csak egy környezetbarátabb villamos energiát biztosít majd - fellendítve az európai közlekedést -, de egy saját hazai energiaforrást is, amely Európában tartja a pénzt és a munkahelyeket. Exportpiacaink védelme mellett vezető piacot építhetünk ki és vezető szerepet tölthetünk be a technológia területén. Tehetünk-e jobbat ezekben a válságos időkben? Ez egy közös siker. Azok közös sikere, akiket nem láthatunk itt - Liseé, Aris-é, Hansé, Paulé, Michelé, Fredé - a szürke eminenciásoké. Ez a Parlament sikere. Újból szeretnék köszönetet mondani Fiona Hallnak, Britta Thomsennek, Umberto Guidoninak, Werner Langennek és Anders Wijkmannak a tárgyalások lebonyolítása során belém vetett hitükért. Szintén köszönetemet szeretném kifejezni egy bizonyos embernek, Jean-Louis Borloonak. Személyes közreműködése nélkül - hivatalával és a francia elnökséggel együtt - például soha nem tudtuk volna Berlusconi urat egy héttel ezelőtt egy teljes hétvégére megszerezni, és nem tudtuk volna ezt ez irányelvet eredményesen lezárni. Pontosan a közös siker az, amit Európa képes elérni. Röviden rátérek a tartalmi elemekre. Először is az irányelv a 20%-os kötelező célkitűzés által biztosítja a befektetések biztonságát. Rendelkezünk kötelező érvényű célkitűzésekkel, részletekbe menő nemzeti cselekvési tervekkel, és a Bizottság által szigorú ellenőrzés alatt tartott köztes célkitűzésekkel. Mindez elég nyomást gyakorol majd mind a 27 tagállamra ahhoz, hogy kitartóan a szél- , a nap- és a vízenergia, valamint a biomassza felhasználására koncentráljanak. A 2014. évi felülvizsgálatra vonatkozó rendelkezés pontatlan. Ez a felülvizsgálatra vonatkozó rendelkezés épp úgy nem említi a célkitűzéseket, ahogy az együttműködési mechanizmusokat sem fogja. Az olasz megújulóenergia-ipar ma köszönetet mond nekem azért, mert Európa segítségével most már mi is képesek vagyunk fejlődni a megújuló energia területén egy olyan országban, mint Olaszország. A nemzeti célkitűzések - Ausztria: 34%, Olaszország: 17%, Franciaország: 23% - szintén elérhetők az együttműködési mechanizmusokon keresztül. Többek között ezen a ponton kellett módosítanunk a Bizottság javaslatát. Spekulációk helyett együttműködést szeretnénk elérni a megújuló energia piacán. Ezért elleneztük a származási garancia kereskedelméről szóló javaslatot. Az infrastruktúra is megújítható. Gondoskodtunk róla, hogy az villamosenergia-hálózat, és a földgázhálózat nyitott legyen, valamint gondoskodtunk róla, hogy a fűtési hálózatokba is történjen nagyarányú befektetés, valamint arról is, hogy az épületek - például a középületek tetején - is hasznosítsák a megújuló energiát. A pont, amivel előadóként elégedetlen vagyok, az a közlekedési ágazatban felhasználandó megújuló energiáról szóló szakasz. Bolygónknak is vannak korlátai. Olajkészletünk, de mezőgazdasági területeink nagysága is korlátozott. Ezért szabtunk gátat a "nagy luxusautók és az álkörnyezetbarát üzemanyaggal működő négykerék-meghajtású járművek" legendájának. Figyelmet kell fordítanunk az elektromobilitásra is, valamint a biomassza felhasználását is behatóbb vizsgálat alá kell vetnünk a fenntarthatóság szempontjából. A Zöldek/ az Európai Szabad Szövetség Képviselőcsoportja mostantól a környezetvédelmi és fejlesztési mozgalommal együtt harcolni fog az agroüzemanyagok esztelen piacra juttatása ellen is. (Taps) Jean-Louis Borloo Elnök asszony! Én is köszönetet szeretnék mondani az előadó által említett személyeknek - nem csupán udvariasságból -, és szeretném hozzáfűzni, hogy remek munkát végeztek. A kezdetekkor természetesen voltak olyan pontok, amelyek nem voltak kielégítőek. Ezek részben javításra kerültek az üzemanyagok vonatkozásában - hogy egyszerűen fogalmazzak -, és kisebb módosításokon estek át a földhasználati jog tekintetében. A többi ponttal kapcsolatban pedig úgy gondolom, hogy az egyes tagállamokban más és más erőfeszítések szükségesek - ami viszont nem képezi a vita alapját, vagy hogy úgy mondjam, nem jelentenek igazi akadályt -, ez pedig bizonyítja, hogy az európai szolidaritás tényleg létezik. A megújuló energia szempontjából egyeseknek sokkal többet kell tenniük, mert elegendő kapacitással rendelkeznek. Mások az átmenet egyéb területein tesznek erőfeszítéseket. Úgy hiszem, hogy ez egy meglehetősen kivételes irányelv. Andris Piebalgs a Bizottság tagja. - Elnök asszony! Először is köszönetet szeretnék mondani az előadónak, Turmes úrnak, és mindazoknak akik a megújuló energia ügyéért harcoltak. Még ma is emlékszem a megújuló energiával kapcsolatos vitánkra, a fűtés és a légkondicionálás kérdésére, és mindazokra, amelyek tárgyalásra kerültek. Úgy gondolom, hogy az előttünk lévő irányelvet tökéletesre fejlesztettük. A célkitűzések kötelező jellege kiszámíthatóvá és stabillá teszi az intézkedéseket és a támogatási rendszereket a megújuló energiaforrásokat használó tagállamok számára. Szintén lehetővé teszi az új technológiák piacra jutását és elterjedését. Gyökeres változást javaslunk. Igaz, hogy a különböző országok különböző célkitűzésekkel rendelkeznek, de azért szeretnék megemlíteni egy, a Tanácsban felmerült szempontot is. Egyetlen ország kivételével minden tagállam megértette, hogy a célkitűzések megvalósíthatók, aminek kivitelezéséhez két további eszköz is rendelkezésre áll. Elsőként az energiahatékonyság területén kellene nagyobb befektetéseket eszközölnünk, mert ez is elősegíti a megújuló energiával kapcsolatos célkitűzések megvalósítását. Másodsorban, egyetlen ágazatról sem szabad megfeledkeznünk, mert nem csak a villamosenergia-ipart, de a többi ágazatot - fűtés, klimatizálás, közlekedés - is meg szeretnénk célozni. Ezért úgy gondolom, hogy a tagállamok jó hozzáállása mellett derűlátóak lehetünk a célkitűzéssel kapcsolatban. Úgy vélem, hogy a rugalmassági tényezők talán nem a legmegfelelőbbek. Abban viszont egyetértek a Parlamenttel és a Tanáccsal, hogy ebben a fázisban számos új technológia befektetést igényel. A legrosszabb, ami történhet, hogy bizonyos technológiák fejődését gátoljuk, mint például a napenergiáét, ami jelenleg a szélenergiához képest sokkal költségesebb. Úgy gondolom, hogy a támogatási rendszerek biztosításához ez a helyes megközelítés, amely ugyanakkor támogatja a tagállamok együttműködését is. Meg kell említenem egy cseh céget, amely a szélenergia-ágazatban fektetett be Romániában. Ez az, amit keresünk. Olyan helyeket keresünk, ahol a nagy beruházások olcsóbban megvalósíthatók, de nem jelentik szükségszerűen valamelyik technológia kizárását. Fontosnak tartom megjegyezni, hogy a kísérő intézkedések helyénvalóak, és az elfogadott adminisztratív akadályok is leküzdhetők, csak úgy mint más, a terület sikerességéhez elengedhetetlenül szükséges intézkedések. A közlekedéssel kapcsolatban optimistább vagyok az előadónál, mert úgy gondolom, hogy fontos felállítanunk a fenntarthatósági kritériumokat. Az üvegházhatást okozó gázok esetében rendelkezünk fenntarthatósági kritériumokkal. Néhányak alacsonynak tarthatják, de azt hiszem, hogy elég magasak és erős motivációt jelentenek. Másodszor pedig, vannak konkrét szabályozatlan területeink. Ez véleményem szerint szintén forradalmi változást jelent. Végül, a földhasználat közvetlen és közvetett megváltoztatásával kapcsolatos kérdésekkel is foglalkozunk. Tudatában vagyunk annak, hogy a jelenleg rendelkezésre álló tudományos bizonyíték még nem elegendő ahhoz, hogy letisztult döntést hozzunk, de ez az e területen is kötelező erejű intézkedések irányvonalát tisztán meghatározza. Véleményem szerint még az irányelvnek ez a része is nagy sikert jelent, mert most először határoztunk meg úgy fenntarthatósági kritériumokat, hogy azok végrehajtásra is kerülnek. Úgy gondolom, hogy nem csak az energiaágazatban, a fűtés és légkondicionálás területén, de a közlekedési ágazatban is szükség van megújuló energiaforrásokra. Büszke vagyok előadóinknak a Tanáccsal és a francia elnökséggel közösen végzett munkájára. Meggyőződésem, hogy 2020-ra nem csak 20%, de annál jóval nagyobb lesz a megújuló energiaforrások aránya az energiafelhasználásban. Tehát ma biztosak, 2020-ban pedig boldogok lehetünk. Béla Glattfelder A Nemzetközi Kereskedelmi Bizottság elsősorban a bioüzemanyagok kérdésével foglalkozott, hiszen ennek van nemzetközi kereskedelmi összefüggése. A Nemzetközi Kereskedelmi Bizottság úgy véli, hogy a bioüzemanyagok nemzetközi kereskedelme - ami alapvetően harmadik országokból származó importot jelenthet ebben az összefüggésben - nem vezethet globális szinten a környezet pusztításához és az éhínség növekedéséhez. Ezért a Nemzetközi Kereskedelmi Bizottság azt javasolja, hogy a tagállamok ne vehessék figyelembe a bioüzemanyagokra vonatkozó célkitűzés teljesítésénél az olyan importált bioüzemanyagok felhasználását, amelyeknek közük van az erdő-irtáshoz - közvetve vagy közvetlenül -, amelyeket olyan országokból importáltak, amelyek egyébként nemzetközi élelmiszersegélyben részesülnek, vagy olyan országokból importáltak, amelyek a mezőgazdasági termékekre exportadót vagy más exportkorlátozást vetettek ki. Úgy vélem, hogy a bioüzemanyagok előállítására Európa is képes és az energiafüggőségünk csökkentése elsősorban akkor valósul meg, ha Európában előállított bioüzemanyagokat használunk föl. Mariela Velichkova Baeva Szeretnék gratulálni az előadónak a kiváló eredményekhez. Annak érdekében, hogy a megújuló energiaforrásokról szóló irányelv elérje a célját, jogi keretet kell alkotnunk a hosszú távú befektetési döntések biztosításához. A megújuló energiaforrásokból és bioüzemenyagokból származó energia iránti előrelátható kereslet számos lehetőséget tár fel, például kockázati tőkét biztosít kis- és középvállalkozások számára az új technológiák piaci bevezetéséhez. A pénzügyi intézmények még ebben a nehéz időszakban is kulcsfontosságú szerepet játszanak az olyan eszközök megalkotásában és kereskedelmében, amelyek a megújuló energiaforrások használatát, az energiahatékonyságot és más célokat támogató projektek finanszírozását célozzák. Ez elérhető egy keretszabályozás megalkotásával és egy közösségi és nemzeti szintű, hosszú távú jövőkép mellett, amely a helyi és regionális hatóságoknak a megújuló energiaforrásokból származó energia használatának támogatási politikáit befolyásoló szerepére koncentrál. Anders Wijkman a Környezetvédelmi, Közegészségügyi és Élelmiszer-biztonsági Bizottság véleményének előadója. - Elnök asszony! Egyetértek azzal, hogy az energia és a klímaváltozási csomag legjobb eleme ez a megújuló energiáról szóló irányelv. Annak különösen örülök, hogy a bioüzemanyagok fenntarthatósági kritériumait ilyen remekül sikerült tökéletesíteni. Véleményem szerint az előadó remek munkát végzett. Szeretnék gratulálni magunknak ehhez az irányelvhez, mert a csomag többi része hagy kívánnivalót maga után. Ha a kizárólagos árverés határidejét 2027-re - egy egész generációval későbbre - toljuk, és a kibocsátáscsökkentés 60%-a történhet a harmadik országokban, akkor hol van az energia- és a közlekedési ágazat, az ipari termelés stb. átalakításához szükséges nyomás és ösztönző erő? Ez a kibocsátáscsökkentésre irányuló hosszú távú erőfeszítéseink szempontjából, de az ipar szempontjából is fontos. Innováció szükséges. Biztosok, én az önök helyében kissé tartanék az ETS-piac, a nemzeti tevékenységgel szemben támasztott alacsony elvárási szint és a recesszió együttes hatása miatti összeomlásától. Véleményem szerint a megújuló energiáról szóló irányelv kitűnő példát állít. Kellőképpen ösztönözni fogja a technológia fejlesztését, új munkahelyeket teremt majd, és csökkenteni fogja a külvilágtól való függőségünket, amelyek közül mindháromra elengedhetetlenül szükségünk van. Inés Ayala Sender Elnök asszony! Én is üdvözlöm a megújuló energiaforrásokról szóló irányelv tárgyalásai során kialakult döntéseket. Mindenekelőtt úgy gondoljuk, hogy a közlekedés szempontjából a haladási irány immár megfelelően tisztázott. A jogbiztonság miatt az iparban már régóta igény volt erre. Sikeresen meghatároztuk a szükséges feltételeket és biztosítottuk változatosságot ezen a területen is, így nem csak a bioüzemanyagok, de más tényezők - mint a megújuló energiaforrásokból előállított hidrogén és villamos energia - is részét képezik a 20%-os, ezen belül pedig a 10%-os célkitűzés eléréséhez szükséges energia-összetételnek. A kiindulópont - ami véleményem szerint rendkívül fontos - a fenntarthatósági kritériumok bevezetése. Ezeknek természetesen tartalmaznia kell a környezetvédelmi kritériumokat, csakúgy mint a földhasználati szabályokat és azok harmadik országokbeli következményeit, de elengedhetetlenül fontosnak tartom a társadalmi kritériumokat is. Felszólítom a bizottságot, hogy kezelje ezt a területet meglehetős érzékenységgel, mivel az emberek pontosan ezt várják tőlünk a recesszió és az ilyen nagyfokú bizonytalanság idején. A felülvizsgálati záradékokra tekintettel úgy gondolom, hogy többek között új jogalkotási javaslatokon keresztül képesek leszünk elősegíteni e terület növekedését és fejlődését. Az egységes szerkezet szintén segíteni fogja a tagállamokat abban, hogy nemzeti cselekvési terveik megfeleljenek az általunk rögzített céloknak. Végül szeretném megkérdezni a Bizottságot, hogy milyen tevei vannak az elosztási infrastruktúra és a logisztika, valamint a ... (Az elnök félbeszakítja a felszólalót) Samuli Pohjamo Elnök úr! Szeretnék köszönetet mondani az előadónk ezért az óriási munkáért. A megújuló energiaforrások fokozott és fenntartható használata megfelelő megoldást jelent a régiók számára. Új munkahelyeket teremt, javítja az energia-önellátást, és ezzel egy időben jelentősen hozzájárul az éghajlatváltozás korlátozásához. Sőt mi több, fellendíti a megújuló energia előállításához használt gépek és berendezések globális piacát is. A Regionális Fejlesztési Bizottság véleményében felhívja a figyelmet a régiók és a helyi szintű szabályozás kulcsfontosságú szerepére az irányelv megvalósításában. Ez a terület igényli a legnagyobb együttműködést. A jó tapasztalatok és kutatási eredmények megosztása, a termékfejlesztés és a kísérleti projektek szintén szükségesek. A körülmények és az éghajlati tényezők tagállamonként és régiónként meglehetősen eltérő képet mutatnak. Ez is egyértelművé válik a kompromisszumos javaslatból, amely feljogosítja a bizottságunkat, hogy például javaslatot tegyünk a tőzeg fenntartható, de kis mennyiségű felhasználására a gyártási folyamatban. Fontos, hogy el tudjuk fogadni a történelmi éghajlat-változási és energiacsomag részét képező irányelvvel kapcsolatban elért kompromisszumos álláspontot. Csaba Sándor Tabajdi Szeretnék gratulálni a jelentéstevőnek, Turmes úrnak, hiszen ez egy rendkívül fontos irányelv. A Mezőgazdasági Bizottság örül annak, hogy az Európai Bizottság betartotta a szavát, mert egy évvel ezelőtt, amikor a biogázról szóló jelentésem elfogadta a Parlament, megállapodtunk Fischer-Boel asszonnyal, hogy nem lesz a biomasszáról egy külön irányelv, hanem a megújuló energiaforrások keretében rendezzük a biomassza kérdését is. Köszönöm, hogy az Európai Bizottság ezt korrekten betartotta. A Mezőgazdasági Bizottság úgy ítéli meg, hogy a biomasszának és a biogáznak kiemelt szerepe van a megújuló energiaforrások keretében, de a biomassza esetében elfogadhatatlan, ha ez az erdőknek a kiirtását jelenti, illetve elvesz területeket az élelmiszertermelésre alkalmas kultúrák elől. Tehát a bioenergia, a biomassza termelés semmiképpen sem mehet az élelmiszertermelés rovására. Az Amerikai Egyesült Államok bioetanol programja egy negatív példa arra, milyen árfelhajtó szerepe van az amerikai bioetanol programnak, amely a kukoricára épül. Köszönöm a figyelmet. Werner Langen Elnök úr! Mindenekelőtt szeretném kijelenteni, hogy az Európai Néppárt (Kereszténydemokraták) és az Európai Demokraták Képviselőcsoportja egyetért a tárgyalások során kialakult kompromisszummal. A tárgyalások nehéznek bizonyultak, és Claude Turmes úr nagy energiát fektetett beléjük. Az Ipari, Kutatási és Energiaügyi Bizottságnak 1500 módosítással kellett foglalkoznia, amelyeket a véleményekben nyújtottak be, és rengeteg jó ötlet érkezett, amelyek új javaslatok formájában folyamatosan meg is jelentek. Mindazonáltal sikeres megegyezés született körünkben, és ezért külön köszönetet szeretnék mondani Léglise-Costa úrnak, a főtárgyalónak, Franciaország állandó képviselőjének, aki mindig biztosította a szükséges nyugalmat és fegyelmet ezeken a kifejezetten nehéz tárgyalásokon, amelyek száma legalább tízre rúg. Végül Claude Turmes úr olyan kompromisszumot ajánlott, amelyet mi is teljes mértékben támogatni tudunk, mivel miden lehetőséget megnyit a megújuló energiaforrások átgondolt használata előtt. Dimas biztos úr a következőket mondta: "Igen, elfogadjuk a csomagot, még akkor is, ha helyenként előfordul olyan dolog, ami nem igazán tetszik önöknek.” A Piebalgs úréktól származó javaslat kifejezetten hasznos volt. Ebből a szempontból szilárd alapokról kezdhettük a tárgyalást, és itt nem kellett annyi módosítást benyújtanunk, mint más témákban, amelyekről még mindig vitatkoznunk kell. Ezen az alapon képesek leszünk haladást elérni a megújuló energiaforrások területén, és ösztönözni tagállamokat, hogy ellássák a modern technológiák kifejlesztésével kapcsolatos feladataikat; így 2020-ra elérhetjük a közös, 20%-os célt a megújuló energiaforrások felhasználásában. Sajnos van egyetlen olyan pont az egész kompromisszumos javaslatban, amit nem tartok optimálisnak, ez pedig a Bizottság rugalmassági mechanizmusok bevezetéséről szóló javaslata. Itt a Parlament és a Tanács elakadt. Véleményem szerint sokkal jobb lett volna, ha új lehetőségeket teremtettünk volna a tagállamokban. Azonban ezzel a ponttal kapcsolatos fenntartásaink ellenére is teljes mértékben egyetértünk a csomagban foglaltakkal. Köszönjük Claude Turmes úrnak, a francia elnökségnek és a Bizottságnak. Britta Thomsen Köszönöm, elnök úr! Huszonkét hónappal korábban nem sokan hitték volna, hogy az EU elkötelezné magát a 20%-os megújuló energia felhasználás mellett 2020-ra. Holnap nem mást, mint a világ legjelentősebb energiaügyi jogszabályát fogadjuk el itt, az Európai Parlamentben. Ezzel pedig a több száz éves olaj- és gázfüggőségnek vetünk végül véget, annak a függőségnek, amely rombolta éghajlatunkat és háborúk oka volt, amely nyugtalanságot és egyenlőtlenséget szított az egész világon. Rögös és akadályokkal teli volt az eddig megtett út, de hogy itt állunk, az annak a ténynek az elismerése, hogy nem hagyhatjuk, hogy a dolgok csak úgy megtörténjenek. Cselekvésre van szükség, és ez a megújuló energiaforrásokról szóló irányelv az első lépés egy tisztább és jobb világ felé. Energiafelhasználásunk sarkalatos pont, amikor az éghajlatváltozás elleni küzdelemről beszélünk, mert ha képesek vagyunk változatni energiafogyasztási szokásainkon, és megszűntetni a fosszilis üzemanyagok használatát, akkor képesek leszünk tenni az éghajlatváltozás ellen is. A Tanácsban elért eredmény jónak számít az Európai Parlament Szocialista Képviselőcsoportjának nézőpontjából, mert megtartottuk a fő kötelező érvényű célkitűzéseket, így függetlenül attól, hogy néhány ország milyen kerülő stratégiával hozakodott elő, 2020-ra az EU energiafogyasztásának 20%-a zöld energiából származik majd. Megőriztük a kötelező 10%-os megújuló energiaforrás használatról szóló célkitűzést a szállítási ágazat energiafelhasználásában, biztosítottuk a bioüzemanyagok megbízható és fenntartható termelését, valamint itt, a Szocialista Képviselőcsoportban a társadalmi fenntarthatóság szükségességét is hangsúlyoztuk. Annak is örülünk, hogy a második generációs bioüzemanyagok kettős besorolással szerepelnek a számlákon, így ösztönzik az új energiatechnológiák kifejlesztését. Végezetül megteremtettük Európában egy 200 millió új munkahelyet jelentő ipar alapjait és a zöldenergia-technológia kutatási tevékenységét, ezért jogosan érzem magam büszkének ma itt. Büszke vagyok, mert az Európai Parlament megmutatta, hogy képes cselekedni, és elégedett, mert a Szocialista Képviselőcsoportnak döntő szerepe volt ebben, így holnap támogatni tudjuk ezt a javaslatot. Szeretnék köszönetet mondani minden kollégámnak a témában tanúsított kivételes együttműködéséért. Fiona Hall az ALDE képviselőcsoport nevében. - Elnök úr! Szomorú vagyok, mert az éghajlat-változási csomagban enyhítés tapasztalható a kibocsátáscsökkentési követelmények területén. Az EU-nak határozottan az alacsony széndioxid-kibocsátás jövője felé kell tartania, különben olyan országok előznek meg bennünket, akik még csak most próbálják behozni az elveszett időt. Úgy gondolom, hogy nagyon sajnálnánk azt az elveszett lehetőséget, hogy a világon mindenkit megelőzve oldjuk meg ezt a problémát. De a megújuló energiaforrásokról szóló irányelvben a Parlament sikeresen meggyőzte a tagállamokat arról, hogy ragaszkodjanak az energiaforrásokkal kapcsolatos radikális változtatások szükségességéhez. Szeretném megköszönni Claude Turmes úrnak, hogy elszántságával lehetővé tette ezen sikeres eredmény elérését. Az irányelv biztosítja a megújuló energiaforrások iparának jogbiztonságát, és elhárítja a fejlődés útjában álló olyan akadályokat, mint például a hálózatra való csatlakozás. Az közlekedési szektorban használt megújuló energiaforrásokkal kapcsolatban az iparág szigorú feltételeket szabott a bioüzemanyagok tekintetében, ami üdvözlendő. Nagyon megnyugtató számomra, hogy a végleges szöveg védelmezi a nagy biodiverzitással és szénkészletekkel rendelkező földterületeket, és hogy a 2017 után üzembe helyezett létesítmények üvegházhatásúgáz-megtakarításával szemben támasztott követelmények a Bizottság által eredetileg javasolt 35%-os szintről 60%-ra emelkedtek. Ami pedig döntő fontosságú, az az, hogy a fölhasználat közvetett megváltozatásának hatása tényezőként szerepel majd az üvegházhatásúgáz-megtakarítás kiszámításában, és hogy a mellékhatások szempontjából veszélytelen bioüzemanyagok pótlékban részesülnek majd. Az élelmiszerárakra gyakorolt hatást a 2014-es felülvizsgálaton és a szokásos jelentési rendszeren keresztül szabályozzák és ellenőrzik majd. Ha a Parlamentnek lettek volna elképzelései, bizonyos intézkedések határozottabbak és gyorsabbak lettek volna. Mindemellett a végső szöveg megérdemli e Ház támogatását. Ryszard Czarnecki Elnök úr! Szeretnék köszönetet mondani az előadónak ezért a jelentésért. Szeretném emlékeztetni a Házat, hogy a tanácsi ülés előtt az energia és éghajlat-változási csomag hat jelentéséből háromban kompromisszum született. Ez a kompromisszum nem volt elég erős. Mikor az irányelvek felénél sikerült közös álláspontra jutnunk, azt mondhattuk, Európa "ipari és energiaügyi pohara” félig tele van. Azonban a szkeptikusoknak rá kellett mutatni arra, hogy az imént említett pohár félig üres maradt. Mindazonáltal a csúcstalálkozó után az Unió pohara immár színültig telt. A kompromisszum nem volt könnyű. A tagállamokat - az újakat is beleértve - arra kötelezi, hogy a körülményektől függetlenül hatalmas gazdasági erőfeszítéseket tegyenek. A kompromisszumos változatban található előírásokat megszigorították, és régiónkban magas szintre emelték. Fontos szem előtt tartanunk, hogy ezek az adatok és mutatók - amelyeket könnyű papírra vetni - fogják meghatározni az adóinkból előteremtett tényleges anyagi eszközöket. Ezek fogják meghatározni a veszélyeztetett valós állások sorsát is. Umberto Guidoni Elnök úr, hölgyeim és uraim! Európa számára fontos kompromisszum megkötése előtt állunk, még akkor is, ha az Európai Parlamentnek le kell nyelnie a keserű pirulát. Különösen a háromoldalú egyeztetések során létrejött, megújuló energiaforrásokról szóló szöveg határozza meg pontosan célkitűzéseit, és mindezek felett kimondja, hogy ezek kötelező érvényűek. A 2014-es felülvizsgálati záradékot a csökkentési célkitűzés eléréséhez szükséges nagyobb rugalmasság kulcsának kell tekinteni, amely célkitűzés 20% marad, és ha a körülmények jók, 2020-ra 30%-ra is emelhető. Meg kell jegyezni, hogy a rugalmasság bevezetésének leghatékonyabb és gazdaságilag legkedvezőbb módja a tagállamok számára az, hogy meghatározzuk a nemzeti energiahatékonyági célokat az építőipari, a közlekedési és az ipari ágazatban. A bioüzemanyagokra vonatkozó kötelező 10%-os célkitűzést a gyártási folyamatok hatékonysági követelményei szerint kellene meghatározni a környezetvédelmi és társadalmi fenntarthatósági kritériumok megfigyelésén keresztül. Az első és második generációs bioüzemanyagokra vonatkozóan a biomassza felhasználását ellentmondásoktól mentes területek és hatékonyabb konverziós technológiák felé kellene irányítani. A Tanács által elért megállapodás és az Európai Parlament szándéka pozitív üzenetet közvetít: ez a súlyos gazdasági válság nem kezelhető stratégiánk megváltoztatása nélkül. Az olyan emberek állításai, mint például Berlusconi úré, aki az európai "Három szél” irányelvet gúnyosan fellegekben járó tervnek titulálta, most helytelennek bizonyultak. A csomag, amely most a Parlament elfogadására vár, bár gyengült a tagállamok önzése miatt, valamennyire képes innovatív megoldásokat kínálni az éghajlatváltozás hatásainak enyhítésére. Ha nem tudunk kellő időben cselekedni, a probléma még inkább az európai gazdaságot, de mindenekfelett az európai polgárok életét terheli majd. Jana Bobošíková (CS) A szóban forgó javaslat a megújuló energiaforrásokból előállított energia használatát mozdítja elő, és az energia- és klímaváltozási csomag részét képezi. Én a csomag ellen szavazok holnap, mert határozott meggyőződésem, hogy ez a jogszabály, ami állítólag 27 állam- vagy kormányfő közötti nehéz megegyezéssel jött létre, megfoghatatlan, haszontalan és potenciálisan veszélyes. Remélem sosem kerül teljes mértékben végrehajtásra. Az egész energia- és éghajlat-változási csomag elkészítési és tárgyalási folyamata Hans Christian Andersen "A császár új ruhája” című tündérmeséjére emlékeztet. A kormányok miniszterei, akik végül ezt az egész, kaotikus rendeletekből, utasításokból, szankciókból és bírságokból álló egyveleget egyhangúan megszavazták Brüsszelben, hazájukban sokszor éppen ellenkező álláspontot hangoztatnak. Magánbeszélgetéseik során ennek az éghajlatbarát őrületnek a negatív hatásait latolgatják, és elismerik, hogy ez a zöld maszlag ártalmas lehet nemzeti gazdaságukra nézve. Ugyanakkor féltek élni vétójogukkal egy olyan jogszabály elutasításához, amely a versenyképességünk további romlásán kívül semmi mást nem hoz majd az EU számára. Egyik politikus sem beszélt arról felelősségteljesen, hogy ez az új irányelv és a rendeletek milyen magasra emelik majd a fűtés és a villamos energia árát. Miért van szükség új nyilvántartásokra és éves jelentésekre a származási garanciák biztosításához? Miért érne többet elosztási hálózatunkban az ingadozó szélenergiával előállított kilowattóra, mint a megbízható nukleáris kilowattóra? Melyik parlamenti képviselő tudja alkalmazni például a normalizálási szabályt a vízerőművek által előállított energia figyelembevételével? A Parlament holnaptól ezen szabály alkalmazásával egy bonyolult képlet alapján akarja rangsorolni az Unióban fellelhető összes vízerőművet. Az előadón és néhány tisztviselőn kívül ki érti egyáltalán, hogy miről beszélek? Ha állampolgáraink érdekét szem előtt tartva akarunk cselekedni és biztosítani akarjuk a fejlődés fenntarthatóságát, akkor nem száműzhetjük az ipari termelést az Unióból, nem támaszkodhatunk csupán a szél- és a vízenergiára, nem akadályozhatjuk a nukleáris energiatermelést, és hasztalan bürokratikus intézkedéseken keresztül nem emelhetjük végtelenségig az energiaárakat. Ezért kell holnap az egész éghajlat-változási csomagot elutasítanunk. Alejo Vidal-Quadras (ES) Hölgyeim és uraim! El kell ismernünk, hogy a mai vita kissé keserédessé vált e Házban, és a holnapi szavazás is hasonló lesz, amelynek megvan a maga derűs és árnyas oldala is. Az árnyas oldala az, hogy az eljárás hevessége és gyorsasága sok képviselőben a kizártság, kirekesztettség érzetét keltette azon intézkedési csomag legtöbb tárgyalása során, amelyről mindannyian biztosan tudjuk, hogy e parlamenti ciklusban a legfontosabbak közé tartozik. A derűs oldal pedig az, hogy meggyőződésem szerint e maratoni tárgyalások kimenetelét végül sikeresnek mondhatjuk majd. A közös vita az egész csomagról szól, de jelenleg a megújuló energiaforrásokról szóló irányelvről beszélünk, ezért ennek néhány jellemző pontját szeretném kiemelni. Először is, az irányelv helyesen 10%-on tartja a bioüzemanyagok arányát, mert ami Európában gondot okoz, az az ellátás biztonsága. A nemzeti támogatási tervek, amelyek szintén tovább működnek, nagyon sikeresnek bizonyultak egyes tagállamokban, különösen Spanyolországban. Ezért ezek fenntartása szintén jó hír számomra. A rugalmassági mechanizmusok azokat a tagállamokat segítik, amelyek kevésbé tudják kivenni részüket a megújuló energiaforrások fellendítésére irányuló nagyszabású projektekből, oly módon, hogy energiáikat a nagy potenciállal rendelkező tagállamokéval egyesítik. Ez is egy meglehetősen pozitív hozzájárulás. Továbbá ez a megújuló energiaforrásokról szóló irányelv erőteljes és érthető üzenetet közvetít az európai iparágak felé, amely magabiztos és határozott cselekvésre sarkallja azokat. Ez pedig mind Európában, mind pedig világszerte hatalmas üzleti és munkahely-teremtési lehetőségeket jelent. Röviden összefoglalva, ez a jogalkotási csomag új környezetminőségi kötelezettségvállalások korszakát nyitja meg, olyan méretben és hatókörrel ... (Az elnök félbeszakítja a felszólalót) Mechtild Rothe (DE) Elnök úr! Először is elismerésem az előadónak a nagyszerű munkáért. Kedves Claude! A leghálásabb köszönetem! Ezek az irányelvek remek lehetőséget kínálnak számunkra ahhoz, hogy új lendületet adjunk energiaágazat megváltoztatásához, amire Európának nagy szüksége van. Mindannyian tudjuk, hogy a drámaian romló éghajlatváltozás a megújuló energiaforrások és az energiahatékonyság szempontjából jól meghatározott célt igényel. A mai napon, a Tanáccsal kötött kompromisszumként előadott eredmény nagyon jó eredmény. A Bizottság által javasolt kibocsátási egység kereskedelem jelentette veszély elhárult a sikeres nemzeti támogatási rendszerek fölül. A 20%-os célkitűzés eléréséhez - remélhetőleg meghaladásához - szükséges rugalmasságot valódi együttműködési mechanizmusok teremtik meg. Ennél is tovább mutat, hogy a nemzeti cselekvési tervek, amelyek a megújuló energiaforrások növelése céljából állítanak fel stratégiákat, jelenősen megszigorodtak. Egyrészről, az Európai Parlament figyelemreméltó javulást ért el a bioüzemanyagok ökológiai kritériumainak területén, másrészről társadalmi kritériumokkal is kiegészítette azt. Köszönettel tartozom az előadónak és az egész küldöttségnek ezért az eredményért . Roberts Zīle (LV) Köszönöm, elnök úr! Először is szeretnék köszönetet mondani Turmes úrnak és a háromoldalú egyeztetés összes résztvevőjének az elért megállapodásért. Véleményem szerint a megújuló energiaforrásokról szóló irányelv kapcsán elért kompromisszum nagyon fontos elem, mert nem tér el a múltban rögzített célkitűzésektől és kötelezettségvállalásoktól, a pénzügyi és gazdasági válság, valamint a fosszilis üzemanyagok rövid távon csökkenő árai ellenére sem. Ami a közlekedést illeti, tényleg szeretném azt mondani, hogy helyes a fenntarthatósági kritériumok érvényesítése, és hogy a rendszer is az újgenerációs bioüzemanyagok használatának elősegítését szolgálja, ami véleményem szerint egy megfelelő kompromisszumot képvisel az élelmiszer- és bioüzemanyag-termelést is magában foglaló kritikus időszakban. Végezetül annak is örülök, hogy egy olyan kicsi ország is meghallgatásra talált, mint Lettország, és hogy a Lettország számára előírt célkitűzések már megvalósításra és csökkentésre kerültek, mert már most különösen nagy arányban rendelkezik megújuló energiaforrásokkal - a legmagasabbal az Európai Unióban. Ez jól példázza, hogy Európa a kis országok helyzetét is megérti. Köszönöm! Roger Helmer Elnök úr! Napjainkban mindenkit aggaszt az energiaellátás biztonsága, és nagyon helyesen törekszünk a megújuló energiaforrások használatára. Ennek a megújuló energiának viszont gazdaságilag és környezetvédelmi szempontból is fenntarthatónak kell lennie. Jelen körülmények között aggaszt a szélenergia ilyen gyors bevezetése, különösen a saját országomban, ahol túl optimista és teljesen elérhetetlen célkitűzéseket fogalmaztunk meg a szélenergia kapcsán. Nem biztos, hogy a szélenergia, amely nagyon drága és már most túl magas áramköltséget jelent a szorult helyzetben lévő családok és vállalkozások számára, megfelel ezeknek a kritériumoknak. Sok "beágyazott” energiát jelent a szélturbinák előállítása, felépítése és szállítása. Az alapok kiásása, az infrastruktúra és az utak kiépítése, valamint a kábelezés meglehetősen nagy szén-dioxid-kibocsátással jár. Azonban, elnök úr, ma nem ez a legnagyobb aggodalmam, hanem ezek helyi közösségekre gyakorolt hatása: a szélfarmok járványszerű terjedése régiómban, Leicestershire-ben és Northamptonshire-ben; a szélfarmok tájidegenek, csökkentik az ingatlanok értékét, és életeket, otthonokat, közösségeket rombolnak szét. Egyre inkább aggódunk az alacsonyfrekvenciájú hangok egészségre gyakorolt hatása miatt is, amely különösen éjszaka megzavarja a helyi lakosok alvási szokásait. Elérkezett az idő, hogy megvédjük az általunk képviselt embereket. Úgy gondolom, hogy meg kellene állapítanunk egy törvény által meghatározott minimum három kilométeres távolságot a már meglévő lakhelyek és az újonnan épülő szélturbinák között. Reino Paasilinna (FI) Elnök úr! Minden előadónak köszönetet mondok. Sok minden történik egyszerre. Az Unió szerepet játszik a Grúziában zajló háború megszüntetésében, megpróbáljuk ellenőrzés alatt tartani a pénzügyi válságot, most meg épp egy energiacsomag megszövegezésén dolgozunk, ami szintén nem kis feladat. Megegyeztünk arról, hogy mely iparágak kapnak majd kibocsátási egységeket. Fontos, hogy nincs visszaesés a befektetésekben, és nincs ebből eredően munkanélküliség. Ha a pénzügyi válság mellett ez is bekövetkezett volna, az lett volna a végzetes kombináció. Ugyanakkor a munkanélküliség újra csökkenni kezdett, mert az ipari termelést nem telepítik át más országokba, valamint az energiahatékonyság is emelkedőben van, ezért szükség van a technológiákra. Örülök, hogy az arról szóló javaslatunk, miszerint a 2005-2007-es időszak legyen a kiinduló referencia-időszakunk, elfogadásra került, mert ez így lesz igazságos. Ma Európa áll a változások élén. Ez mind a szolidaritásnak köszönhető, amely azokra is vonatkozik, akik ma még mindig nem elég energiahatékonyak. Mieczysław Edmund Janowski (PL)Elnök úr! Szeretnék köszönetet mondani az előadónak, és szeretném támogatni a megújuló energiaforrásokról szóló irányelvtervezet kapcsán született kompromisszumos javaslatot. Valamint szeretném megragadni az alkalmat, hogy néhány megjegyzést tegyek. Amikor megújuló energiaforrásokról beszélünk, arra gondolunk, hogy felhasználjuk a szél energiáját, a napenergiát, a geotermális energiát, a hullámzást, a folyó sodrását, a biomasszát és a biogázt. Sajnálatosan a megújuló energia előállítására alkalmas berendezések negatív hatást gyakorolhatnak a környezetre, illetve korlátozhatják az élelmiszertermelést, bár ez nem törvényszerűen működik így. Ezért fontos, hogy józan ítélőképességünkre támaszkodva cselekedjünk, és mélyreható tanulmányokat folytassunk. Szintén gyorsan csökkentenünk kell a megújuló energiaforrások használatát visszavető költségeket is, amit innovatív megoldások felkutatásával érhetünk el. A megújuló energia tényleg nem szükségszerűen drága. Továbbá számolnunk kell a járulékos költségekkel is, azt a környezetben okozott kárt is figyelembe véve, amelyet a hagyományos energiaforrások kitermelése okozott. Ebben az összefüggésben szeretném kiemelni, hogy szükséges a helyi hatóságok bevonása, különösen a városi területeken. A társadalmat szintén megfelelően tájékoztatnunk kell a témában. Az energiamegtakarítás és az energia ésszerű használata még fontosabb. Nem szabad elpazarolnunk a Földanya kincseit. Luca Romagnoli (IT) Elnök úr, hölgyeim és uraim! Először is hadd jegyezzem meg, mennyire lenyűgöztek a vita során szóba került érdekes eszmecserék az Európa számára mérföldkövet jelentő éghajlat-változási és energiapolitikák kapcsán. Ezekben a gazdaságilag meglehetősen zavaros időkben csodálattal tölt el, hogy a francia elnökség Berlusconi elnök úrral együtt - aki ezért köszönetet és elismerést érdemel - egy olyan területet választott, amely bizonyítottan hozzájárul bolygónk szennyezéséhez és pusztításához, ugyanakkor ésszerű indokokat biztosít iparaink túléléséhez. A Turmes-jelentés lényegében javítja kilátásainkat, minden kétséget kizárva afelől, hogy szükségünk van a megújuló energiaforrásokból előállított energiára. A jelentés alapvető irányvonalával, valamint a módosításokkal, különösen az 1., 2., 4., 5. és 7. módosítással, egyetértek, ezért mellettük fogok szavazni. Ennek ellenére szeretném, ha a megújuló energia előállításához szükséges bizonyos eszközök másképp lennének megszövegezve, mivel ezek hatásai még nem ismertek és vitatottak. A javasolt célok mindemellett figyelembe veszik a társadalmi és a környezetvédelmi fenntarthatóságot is, így, ha úgy tetszik, a feldolgozóipar minden szempontból fenntartható. Teresa Riera Madurell (ES) Elnök úr! Ez a javaslat kétségkívül egy igen jelentős lépést képvisel egy sokkal biztonságosabb, versenyképesebb és fenntarthatóbb energiafelhasználási rendszer felé. Ezért szeretnék gratulálni az előadónak kiválóan végzett munkájához, amely lehetővé tette a Parlament számára, hogy vezető szerepet tölthessen be ebben a folyamatban. Bár azt sajnálom, hogy a felülvizsgálati záradék nem került eltörlésre. Bár kétségkívül hoztak olyan óvintézkedéseket, amelyek biztosítják, hogy se a 20% célkitűzést, se a tagállamok nemzeti támogatásai feletti felügyeletét ezek ne befolyásolják, de számomra ez nem tűnik elegendőnek. Mint azt mostanában megfogalmazták, néhány tagállam sérelmezheti, hogy a megújuló energia egységek kereskedelmét újra életre keltették, amely veszély ellen oly keményen dolgoztunk az irányelvről szóló tárgyalások során. Parlamentként a mi kötelességünk biztosítani, hogy ne történjen lazulás a célkitűzések elérésében, és hogy ösztönözzük az Uniót a megújuló energiaforrások hatalmas potenciáljának fellendítésére a világ más részein. Ezért üdvözöljük a nemzetközi megújuló energia ügynökségek felállításáról szóló kezdeményezést, hogy ezek Európán kívül is fellendítsék a megújuló energiaforrások használatát. Inese Vaidere (LV) Hölgyeim és uraim! Véleményem szerint nagyon is üdvözlendő tény, hogy az éghajlatváltozásról szóló csomagról egyhangú megegyezés született, mert világossá vált, hogy csak akkor tudunk hatékony előrehaladást elérni, ha egyhangú döntés születik. Először is emlékeztetni fogom önöket arra, hogy a kompromisszumos javaslat megszövegezésében találtunk megoldást azoknak a tagállamoknak a problémájára, akik 1990 és 2005 között legalább 20%-kal már csökkentették széndioxid-kibocsátásukat. Bár a megoldás lehetne merészebb, mivel például az én országomban - Lettországban -, ahol az 1990 és 2005 közötti időszakban a csökkentés 57%-os volt, az árverésekből származó keretösszeg, amely a csomag végrehajtásához használható fel, jelentősen lecsökkent. Másodszor pedig, a 2020-as célkitűzések elérése érdekében uniós szinten ki kell dolgoznunk egy hatékony ösztönzési rendszert, amely támogatást nyújt azoknak a vállalkozásoknak és magánszemélyeknek, akik új megújuló energiaforrásokat használnak vagy vezetnek be. Ez úgy érhető el, hogy fedezzük az átálláshoz szükséges költségek egy részét. Másrészt viszont azon tagállamok számára, akik nem rendelkeznek a megfelelő költségvetési forrással, ez teljesíthetetlennek bizonyul. Az Európai Bizottság ezért szeretne nagyobb erőfeszítéseket szentelni olyan források feltárására, amelyek a hatékonyabb és olcsóbb megújuló energiatermelési technológiákra fordíthatók. Ahhoz, hogy az éghajlatváltozás problémáját világszerte enyhítsük, ezeket az új technológiákat elérhető áron kell kínálnunk ... Czesław Adam Siekierski (PL) 2020-ra a felhasznált energia húsz százalékának megújuló energiaforrásokból kell származnia. Európa jelenlegi helyzetét figyelembe véve ez egy nagyon ambiciózus célkitűzés. A megújuló energiaforrásokból származó energia jelenleg az összes felhasznált energia 8,5%-át teszi ki. Minden országnak meg kell találnia azt az energiaforrás, amelyet területén legjobban tud hasznosítani. Megjegyzendő, hogy a helyi hatóságok egyre nagyobb érdeklődést mutatnak a megújuló energia iránt. Úgy vélem, hogy az ágazat jövője valóban a helyi kezdeményezésekben rejlik. Ez utóbbi nemzeti és európai támogatásra is számíthat, ideértve az anyagi támogatást is. Ezért kulcsfontosságú az ilyen tevékenységek ösztönzése, ezzel bizonyítva az általuk elérhető előnyöket és támogatva a már létrejött kezdeményezéseket. Széleskörű előnyöket biztosít: több munkahelyet, nagyobb bevételt és adóbevételt, de mindenekelőtt a megújuló energiaforrásokat. Marusya Ivanova Lyubcheva (BG) Elnök úr, biztosok, hölgyeim és uraim! Ez a jelentés kétségbevonhatatlan eredmény az Európai Parlament számára. Valójában két dolog között kell megtalálnunk az egyensúlyt; egyrészről az összes lehetséges forrásból - beleértve a megújuló és alternatív energiaforrásokat is - történő energiatermelés, másrészről pedig az energiatermelés és -felhasználás, valamint a környezetvédelem között. Ennek eléréséhez ez az irányelv fontos eszközt jelent. Az energiafogyasztók terheinek minimálisra csökkentése és a társadalmi előnyök növelése érdekében fontos a gazdaságilag hatékony politikák és intézkedések bevezetése. Mindemellett az irányelv támogatásával a biztonságos, fenntartható és megbízható hagyományos energiatermelési technológiákat is támogatjuk, amelyek nagyon fontos tényezők például a nukleáris energiaforrások szempontjából. Ez azt jelenti hogy rugalmasnak kell lennünk. Ezért szeretnék újra kitérni a Bulgáriában általunk lezárt nukleáris reaktorok problémájára, amelyeknek megfelelő mértékű támogatást kell kapniuk ahhoz, hogy az ország továbbra is hatékonyan kivegye részét ... (Az elnök félbeszakítja a felszólalót) Romana Jordan Cizelj (SL) Hölgyeim és Uraim! Múlt héten Poznańban saját magam is meggyőződhettem róla, hogy a világ mekkora reményeket táplál az Európai Unió irányában. Támogattak minket abban, hogy fenntartsuk az éghajlatváltozás terén elért vezető pozíciónkat. Az Amerikai Egyesült Államok és Ausztrália részéről is történt utalás arra, hogy ők is ahhoz hasonló utat kívánnak követni, amelyen mi már elindultunk. Természetesen ez hatalmas felelősséget ró ránk. Annak felelősségét, hogy szilárd jogszabályokat hozzunk, és végre is hajtsuk azokat. Felelősségünk azért is nagyobb, mert a mi jogszabályi eszközünk nem tartalmaz semmilyen szankciót. Ezért arra kérem a nemzetek kormányait és a tagállamokat, hogy biztosítsák a célok tényleges teljesítését. Továbbá két dolgot szeretnék kiemelni: egyrészt, hogy a közlekedési hálózatok befektetést igényelnek részünkről, másrészt pedig, hogy emellett a megújuló energiaforrások termelési kapacitásának területén is befektetésre van szükség. Az intelligens hálózatok nagyon fontos szerepet töltenek be ezen a területen, mert ezek teszik lehetővé a megtermelt elektromos áram elosztását. Egyetlen utolsó dolog: növelnünk kell a biomassza használatát ... (Az elnök félbeszakítja a felszólalót) Silvia-Adriana Ţicău (RO) Szeretnék gratulálni az előadónak, Turmes úrnak. A megújuló energiaforrásokból származó energiahasználat előremozdítása szilárd elkötelezettséget igényel a tagállamok részéről az energiaellátási infrastruktúrájuk modernizálása, a funkcionális szétválasztás kialakítása, valamint a különféle európai energiaellátó hálózatokra való csatlakozás érdekében, így a megújuló energiaforrásokkal kapcsolatos eljárások lehetővé teszik az energiaszállítási és -elosztási hálózatokhoz való hozzáférést. Európa gazdasági fellendülési terve jelentős összegeket biztosít az energiahatékonyságra, a megújuló energiára, a különböző energiaellátási hálózatokra való csatlakozásra és az energiahatékonyság növelésére. Ezért a megújuló energiaforrásokból származó energia előmozdítása új munkahelyek létrehozását és gazdasági fejlődés elősegítését is jelenti. A fosszilis üzemanyagoktól való függőség fokozatos megszűntetése érdekében jelentős beruházás szükséges, csakúgy, mint a már meglévő energiatermelő berendezések hatékonyabbá és modernebbé tétele esetében is. Ami a bioüzemanyagokat illeti, az EU-nak befektetéseket kell eszközölnie a második generációs bioüzemanyagok kutatása ... Gyula Hegyi (HU) A bioüzemanyagokkal kapcsolatban szeretnék néhány gondolatot mondani. Tudjuk, hogy ez egy nagyon ellentmondásos energiaforma, hiszen ha a harmadik világból importáljuk, akkor az esőerdő kiirtásával fenyeget, vagy pedig éhséget indukál nagyon sok helyen. Ugyanakkor főleg a harmadik generációs bioüzemanyag hasznára is lehet az egész energiamérlegünknek, ezért alapvetően azt gondolom, hogy házi, tehát saját forrásból kéne a bioüzemanyagokat megtermelni, alapvetően az európai mezőgazdaságnak a felesleges kapacitásait kellene ilyen célra használni. Hogy egyetlen példát mondjak: Magyarországon, mintegy 1 millió hektár termőföld hever parlagon. Amennyiben ezeken úttörő módon tudnánk bioüzemanyagokat termelni, hogy ugyanakkor az ottani természeti értékeket is megőrizzük - tehát ne intenzív műveléssel kerüljön erre sor - akkor egyszerre szolgálnánk a környezet ügyét és azt a célt, amit Turmes úr mondott, hogy elsősorban saját forrásból, Európán belül szerezzük be... Claude Turmes Elnök úr! Köszönetet mondok mindenkinek, és külön köszönet önnek a virágokért, öröm volt önnel dolgozni. Már csak két-három apró megjegyzést szeretnék tenni. Először is, Andris biztos úr, igaza van. Jelenleg 20%-ról beszélünk, de nekem ez a 20% a minimumot jelenti. Biztos vagyok benne, hogy 2020-ra sokkal többre leszünk képesek, mert a technológia költségei lecsökkennek, és mert az egész rendszer és az egész gazdaság a megújuló energiaforrások köré épül majd. Vegyük például a villamos energiát: a mai 15%-os zöld áram aránya 2020-ra 35%-ra emelkedik. Mi akadályozna meg bennünket abban, hogy 2025 és 2030 között ezt 50%-ra emeljük? Ezért ez az irányelv fogja elindítani a zöld energia forradalmát - holnaptól -, és azt hiszem, jövőre két intézkedéssel kell megtámogatnunk. Az első, hogy pénzt szerzünk az Európai Beruházási Banktól. Másodszor pedig, amikor jövőre a Bizottság előterjeszti a megújuló energiaforrásokból származó energiával kapcsolatos cselekvési tervet, nagyon alaposan átgondolnám a regionális együttműködést az Északi-tenger és a Balti-tenger között, a Franciaország által bevezetett napenergiaterv körül, valamint a biomasszával kapcsolatos regionális együttműködést is. Miért nem állítunk fel Lengyelországban egy kiválósági központot, hogy felgyorsítsuk Kelet-Európa biomassza-használatát a fűtésrendszerekkel együtt. Így hát a zöld forradalom elkezdődött. Most már koncentrálhatunk az energiahatékonyságra. Nem említettük eleget a 20%-os energiahatékonyságot az elmúlt hónapok során. Nem tudtunk mindent keresztülvinni. Ezért ez azt jelenti, hogy mostantól az energiahatékonyságra, az épületekre, a fuvarozási logisztikára, az elektronikára, az elektromotorokra és az összes többi ilyen dologra kell összpontosítani a figyelmünket. Svédország, Spanyolország és Belgium is - akik EU-elnökséget látnak el - a Parlamenttel és a Bizottsággal együttműködve az energiahatékonyság témakörét is az Európai Unió sikertörténetévé teszik, és akkor már jó úton vagyunk. Mindenkinek köszönöm! Igazán örültem. Valamilyen szinten egy életcélt jelentett számomra, egy álmot, amelyet képes voltam megvalósítani. Ezért köszönöm mindenkinek, hogy e projekt kapcsán ilyen elégedettséget érezhetek. Elnök Köszönöm, Turmes úr! Gratulálok az ebben a vitában és a holnapi szavazás során elért sikereihez. A vitát lezárom. A szavazásra holnap kerül sor. Írásbeli nyilatkozatok (az eljárási szabályzat 142. cikke) Constantin Dumitriu Az Európai Tanács éppen most tárgyalt az energiáról és éghajlatváltozásról szóló csomagról. A legnagyobb fejtörést a pénzügyi és gazdasági válság okozta. Az ehhez kapcsolódó élelmiszerválság felett sem tudunk szemet hunyni. A mai Európában a gazdaságilag életképes mezőgazdaság elengedhetetlen követelmény az élelmezésbiztonság garantálásához. Megértem képviselőtársam, Turmes úr bioüzemanyagokkal kapcsolatos aggodalmát és ellenzékét is, akik viszont ezek 10%-os használati arányát akarják elérni a teljes üzemanyag-felhasználásból, amit a Bizottság is támogatott. Vannak, akik az energianövényeket okolják az élelmiszerválság és a magas élelmiszerárak kialakulásáért. Holott ezek a növények csupán 2%-át teszik ki a jelenlegi mezőgazdasági termelésnek. Megvan a veszélye annak, hogy indokolatlanul megemelkedő a bioüzemanyag-termelés versenybe kerül az élelmiszertermeléssel. Ez a veszély megfelelően megalkotott jogszabályokkal és a nemzeti cselekvési tervekben meghatározott pontos célkitűzésekkel elkerülhető. Nem szabad a bioüzemanyagok olyan előnyeit figyelmen kívül hagyni, mint például azt, hogy csökkenti a fosszilis üzemanyagtól való függésünket és az üvegházhatású gázok kibocsátást. A nagy mezőgazdasági potenciállal rendelkező országokban, például Romániában, Bulgáriában és Lengyelországban a bioüzemanyagok használata életképes társadalmi és gazdasági alternatívát jelent a fejlődő vidéki területek számára, és a környezetvédelmet is előmozdítja, mivel kihasználja az energiahatékonyság és a megújuló energiaforrások által kínált lehetőségeket. Rovana Plumb Ezen irányelv elfogadásával növeljük a befektetők bizalmát és jogi keretet teremtünk, amely létfontosságú a 2020-as ambiciózus célkitűzések elérése érdekében tervezett jövőbeli befektetések tervezéséhez. A megújuló energiaforrásokról szóló irányelv gazdasági lehetőségeket teremt a fejlődő új iparágak számára, és 2020-ra hozzávetőleg 2 millió munkahelyet teremt. A jelenlegi pénzügyi és gazdasági válság miatt ez most egy nagyon fontos feladat. A megújuló energiaforrásokból előállított energia használatának előmozdításáról szóló irányelvre irányuló javaslat minden tagállam számára kötelező jogi célokat határoz meg a megújulóenergia-felhasználás általános aránya szempontjából. Ennek eredményeképpen Romániának a 2005-ben elért, a teljes energiafelhasználás tekintetében 17,8%-os megújuló energia felhasználási arányát 2020-ra 24%-ra kell növelnie. Az ország bruttó nemzeti energiafelhasználását pedig 2010-re 11%-ban megújuló energiaforrásokból kell fedeznie. Az ezt követő időszakban a villamos energia termelésében felhasználandó megújuló energiaforrásokkal kapcsolatos célkitűzés akkor lesz megvalósítható, ha megtesszük a következő intézkedéseket: emeljük a az energiahatékonyság fejlesztésére szánt befektetéseket az egész termelési láncon (erőforrások, termelés, szállítás, elosztás és felhasználás) keresztül; előmozdítjuk a folyékony bioüzemenyagok, a biogáz és a geotermális energia használatát; támogatjuk kutatási tevékenységet, beleértve a K+F-t és az ezzel kapcsolatos kutatási eredmények megosztását is.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Výkon funkcie ombudsmana (rozprava) Predsedajúci Ďalším bodom je správa Anneli Jäätteenmäkiovej v mene Výboru pre ústavné veci v súvislosti s návrhom rozhodnutia Európskeho parlamentu, ktorým sa mení a dopĺňa jeho rozhodnutie 94/262/ESUO, ES, Euratom z 9. marca 1994 o úprave a všeobecných podmienkach upravujúcich výkon funkcie ombudsmana (A-0076/2008). Anneli Jäätteenmäki spravodajkyňa. - (FI) Vážený pán predsedajúci, pani komisárka, pán Diamandouros, dámy a páni, najskôr by som sa rada poďakovala všetkým, ktorí spolupracovali na príprave správy. Nebolo ľahké nájsť riešenie, ktoré by uspokojilo všetky strany. Som si vedomá toho, že niektorí zo zúčastnených ešte stále dúfajú v niektoré zmeny, ale vo výbore sme už prijali jednohlasné rozhodnutie. Preto sa pohneme ďalej. V súvislosti s úlohou ombudsmana sa vynorili štyri zásadné otázky. Hovoríme o prístupe k dokumentom, o svedectvách úradníkov, o prístupe k informáciám o kriminálnych činoch a spolupráci v oblasti ľudských práv. V pôvodnom návrhu výkonu funkcie ombudsmana bola zaradená i piata zásadná otázka, a to právomoc zasahovať, ide však o spornú otázku, preto ombudsman na konci diskusie požiadal o jej vypustenie. Najdôležitejším pozmeňovacím návrhom je povinnosť inštitúcií a orgánov EÚ umožniť ombudsmanovi prístup k tajným informáciám a dokumentom, v prípade, že je to nevyhnutné pre výkon jeho alebo jej funkcie. Doteraz mali inštitúcie právo odmietnuť poskytnutie takýchto informácií. Tento subjektívny a svojvoľný prístup inštitúcií bude obmedzený, keďže budú povinné poskytnúť tieto informácie. Ide o veľmi dôležitý, aj keď malý krok vpred tým správnym smerom. Inštitúcie, ktoré poskytujú ombudsmanovi tajné informácie alebo dokumenty budú ombudsmana informovať o charaktere týchto informácií. V rámci pravidiel čakajúcich na zavedenie, môže ombudsman súhlasiť s pracovným postupom uplatňovaným v súvislosti s prístupom k tajným informáciám alebo iným utajovaným informáciám. Funkcia ombudsmana sa pre inštitúcie Európskej únie ako aj pre občanov Európy stala v posledných rokoch omnoho dôležitejšou. V nadväznosti na Lisabonskú zmluvu a Chartu základných práv Európskej únie sa stane právne záväzný a vďaka nemu sa práca ombudsmana stane ešte dôležitejšou. V budúcnosti je potrebné zabezpečiť spoľahlivé zdroje, ktoré umožnia ombudsmanovi reagovať na aktuálne potreby a zabezpečiť, aby mu úradníci poskytovali potrebné a správne informácie. Podľa Charty základných práv má každý právo, aby inštitúcie a orgány Únie s jeho záujmami nakladali nestranne, spravodlivo a v rámci primeraného času. Preto zdroje týchto informácií musia byť k dispozícii i občanom, aby nemuseli čakať na rozhodnutie niekoľko rokov a tiež mali istotu, že ombudsman bude mať k dispozícii všetky relevantné informácie a jednotlivé inštitúcie mu poskytnú všetky potrebné informácie a nie iba tie, ktoré sú inštitúcie ochotné poskytnúť. Aj keď v skutočnosti nejde o rokovací poriadok, o ktorom tak radi hovoríme, keďže EÚ nie je štátom. My sami by sme mali konať v súlade s právnym poriadkom a až potom očakávať, že sa ním budú riadiť aj ostatní. Margot Wallström podpredsedníčka Komisie. - Vážený pán predsedajúci, už je to 14 rokov odvtedy, čo tento Parlament po prvýkrát prijal materiál s názvom Výkon funkcie ombudsmana. Odvtedy sa udialo veľa. Komisia preto víta iniciatívu ombudsmana, ktorý sám navrhol zmeny v súvislosti s výkonom svojej funkcie. Dôležité je, aby občania dôverovali ombudsmanovi, že bude svoju funkciu vykonávať svedomito a k jednotlivým otázkam bude pristupovať nestranne, najmä v súvislosti s údajnými prípadmi korupcie. Ombudsman preto potrebuje jasné, výstižné a účinné nástroje na výkon svojej funkcie. Komisia od začiatku venovala mimoriadnu pozornosť tejto iniciatíve a zúčastnila sa aj plodných diskusií s ombudsmanom a spravodajkyňou Parlamentu pani Jäätteenmäkiovou. Zapojili sa i naše ďalšie služby. Komisia súhlasí s hlavnou líniou tejto správy, a preto by som sa rada poďakovala predsedovi výboru, pánovi Leinenovi, a všetkým členom výboru - najmä pani Jäätteenmäkiovej - za ich prácu. V mene Komisie vás môžem ubezpečiť, že hneď ako nás o to Parlament požiada, poskytneme naše oficiálne stanovisko. Dnes by som však chcela stručne zhrnúť naše najdôležitejšie postrehy. Ide o štyri špecifické body. Po prvé, výsluch svedkov, po druhé, prístup k materiálom, po tretie, Európsky úrad pre boj proti podvodom (OLAF) a po štvrté, spolupráca v oblasti ľudských práv. Poviem k nim len pár slov. Po prvé, o vypočúvaní svedkov. Komisia súhlasí s pozmeňovacím a doplňujúcim návrhom, ktorý predložil Parlament v súvislosti s vypočúvaním svedkov, ktorého cieľom bolo pripomenúť, že úradníci svedčia nie vo svojom mene ale v záujme organizácie. Sme si vedomí, že súčasné znenie môže vytvárať dojem, že úradníci by mohli konať podľa pokynov nadriadených a nie na základe dôveryhodných a úplných dôkazov. Nikdy sme neboli svedkami takéhoto prípadu, ale aby sme predišli nedorozumeniam, je nevyhnutné zmeniť súčasné znenie. Po druhé, v súvislosti s prístupom k materiálom, Komisia je zástancom názoru, že ombudsman by mal mať možnosť prístupu k dokumentom, ktoré sú potrebné pre výkon jeho funkcie. Ombudsman navrhol vyňať výnimku prístupu k utajovaným materiálom. Komisia nikdy nevyužila túto výnimku, ale je veľmi dôležité poukázať na túto skutočnosť. Zaobchádzanie s tajnými informáciami musíme starostlivo zvážiť. Rovnaké zaobchádzanie bude uplatnené pri ochrane súkromia jednotlivcov, ochrane súdnych konaní a ochrane obchodného tajomstva. Práve preto je Komisia naklonená pozmeňovaciemu a doplňujúcemu návrhu dodatku Parlamentu, podľa ktorého má ombudsman právo disponovať s týmito informáciami, ale len za predpokladu, že bude dodržiavať platné pravidlá inštitúcie, ktorá poskytuje tieto informácie. Pokiaľ ide o utajované informácie, akými sú údaje o ochrane a obchodné tajomstvá, Komisia má rovnaký názor ako Parlament. Rovnaký postup bude uplatnený i pri dokumentoch súvisiacich so súdnym konaním. To znamená, že ombudsman by mal uplatniť príslušné právo Spoločenstva v prípade, že tretie strany budú žiadať prístup k dokumentom, ktoré ombudsman získal v rámci svojho vyšetrovania. Ako viete, príslušné právo Spoločenstva - Nariadenie (ES) č. 1049/2001 - je v súčasnosti aktualizované a Komisia o ňom rozhodne v priebehu niekoľkých týždňov. Z týchto dôvodov Komisia súhlasí s cieľom pozmeňovacích a doplňujúcich návrhov týkajúcich sa prístupu k dokumentom, ale taktiež si myslíme, že je potrebné zmeniť znenie textu, ale k tomu sa dostaneme pri prezentovaní nášho oficiálneho stanoviska. Tretí bod sa týka úradu OLAF: V súvislosti s poskytovaním informácií o možných kriminálnych činoch, Komisia úplne súhlasí s Parlamentom, aby ombudsman poskytol Európskemu úradu pre boj proti podvodom informácie týkajúce sa prípadov v jeho kompetencii, a v prípade, že názor prezentovaný "kompetentným inštitucionálnym orgánom" nie je súčasťou úradu OLAF. Mierna zmena znenia by vylepšila text. Nakoniec, v súvislosti so spoluprácou v oblasti ľudských práv, súčasná funkcia sa osvedčila ako dobrá základňa Európskeho Ombudsmana pre spoluprácu s národnými ombudsmanmi a podobnými orgánmi členských štátov. Komisia podporuje túto prax. Európske inštitúcie sú tak bližšie k svojim občanom. Parlament by rád svojím pozmeňovacím a doplňujúcim návrhom predloženým k prerokovaniu rozšíril možnosti pre spoluprácu s ostatnými inštitúciami a zároveň zabezpečil podporu a ochranu ľudských a základných práv. Podľa článku 302 a 303 Stratégie, Komisia ako zástupca Spoločenstva založila všetky prijateľné formy spolupráce s prevažne medzinárodnými organizáciami ale najmä s Radou Európy. Preto Komisia považuje tento návrh za návrh, ktorý prekračuje hranice mandátu ombudsmana, ktorý mu bol uznaný v Stratégii. Komisia je preto otvorená alternatívnemu zneniu a ja dúfam, že bude schopná vytvoriť správnu rovnováhu medzi dôležitými pracovnými kontaktmi ombudsmana a stratégiami, ktoré sa dotýkajú prednostného práva inštitúcii Komisie. Toto sú poznámky Komisie dotýkajúce sa zásadných problémov, na ktoré upozornil Parlament vo svojich pozmeňovacích návrhoch a po zajtrajšom hlasovaní pripravíme naše stanovisko a začneme diskusie s Radou. Malo by sa to udiať rýchlo, keďže chceme pripraviť cestu vzájomnej dohode o dokumentoch ešte za slovinského predsedníctva. Maria Matsouka spravodajkyňa stanoviska Výboru pre petície.. - (EL) Vážený pán predsedajúci, dámy a páni, EÚ zažíva nepochybne ťažké obdobie krízy dôveryhodnosti. Otázkou ostáva, či je EÚ demokraticky dôveryhodná? Aby bola, potrebuje prehlásiť svojich občanov za zákonných, a vyriešenie tejto otázky sa stáva čoraz naliehavejšie, keďže Európa sa rozširuje. Vždy je tu spoločný základ, na ktorom staviame Európu a na ktorý spoliehajú naši spoluobčania. Ide o systém hodnôt, ktoré ochraňujú základné práva. Potreba komunikácie s občanmi Európy je oveľa naliehavejšia ako kedykoľvek predtým. Táto komunikácia je však zmysluplná len vtedy ak EÚ dostane správy odrážajúce názory občanov a presvedčí ich, že jej inštitúcie sa usilujú o naplnenie ich očakávaní. Občania nám nedôverujú, pretože nepociťujú podporu ani rozšírenie svojich práv. Dámy a páni, naše pokusy musia mať dlhotrvajúci účinok. Musíme monitorovať historický vývoj a nové požiadavky. Prvoradým záujmom ombudsmana je zabezpečiť čo najvhodnejšie fungovanie inštitucionálnych orgánov a organizácii EÚ a oživiť dôveru občanov v tieto orgány a inštitúcie. Navrhované zmeny v rokovacom poriadku pozmeňujú výkon funkcie ombudsmana a účinne ho pripravujú na riešenie týchto problémov. V mene Výboru pre petície, môžem povedať, že ich bezvýhradne podporujeme. Nakoniec mi dovoľte zablahoželať najmä spravodajkyni zodpovednej za danú problematiku, pani Jäätteenmäkiovej, za jej vytrvalé úsilie pripraviť správu, ktorá by bola prijateľná pre všetkých. Maria da Assunção Esteves Diskusia o zmenách vo Výkone funkcie ombudsmana vo Výbore pre ústavné veci nebola jednoduchá. Bola to veľmi dlhá a sporná diskusia a základnou otázkou bolo, či je rozumné rozšíriť právomoc ombudsmana. Vychádzali sme zo skutočnosti, že úloha každej inštitúcie v demokratickej spoločnosti musí byť riadne formulovaná, aby nevznikli nijaké nejasnosti v súvislosti s týmito úlohami. Zrozumiteľná formulácia a rozumné rozširovanie týchto úloh je jedinou cestou ako dokázať opodstatnenosť, účinnosť a zodpovednosť týchto inštitúcií. Práve preto ombudsman stiahol svoj návrh o prístupe k informáciám Súdneho dvora. Kompromisné riešenie sa však dosiahlo v oblasti ochrany údajov, prístupu k tajným materiálom a spolupráce s ostatnými inštitúciami zabezpečujúcimi základné práva. Ombudsman bude mať odteraz prístup k tajným materiálom, ale nebude môcť poskytnúť tieto informácie tretím osobám. Ochrana údajov bude nadväzovať na pravidlá ochrany údajov Európskej únie. Ombudsman bude spolupracovať s ostatnými inštitúciami zabezpečujúcimi základné práva a zdá sa mi, že neexistuje žiadna iná cesta. Spolupráca s inštitúciami v oblasti základných práv je jednoznačným nepísaným pravidlom, keďže dodržiavanie základných práv je základom a cieľom Európskej únie. Kompromisné riešenie, ktoré je výsledkom tejto neľahkej diskusie, potvrdzuje môj názor, že tento záver je nevyhnutným záverom. Ombudsman, ako inštitúcia, musí pri využívaní svojich právomocí za každých okolností konať v súlade so zásadou potrebnosti, vhodnosti a primeranosti, pretože toto sú zásady spravodlivosti. Costas Botopoulos v mene skupiny PSE. - (EL) Vážený pán predsedajúci, Európsky ombudsman, dámy a páni - moji milí noční kolegovia, možno sme sa trochu oneskorili s diskusiou o Výkone funkcie ombudsmana. Aj keď si myslím, že koniec koncov, diskutujeme v najvhodnejšom momente, pretože teraz Európsky parlament prejednáva práva občanov, ktoré čelia novej zmluve o fungovaní EÚ a spolu s Chartou základných práv obsahujú článok zameraný na právo občanov sťažovať sa obhajcovi práv občanov Európskej únie. Preto si myslím, že je to najvhodnejší moment na začatie diskusie o dôvere občanov v orgány EÚ. Dovoľte mi pripomenúť, že Európsky ombudsman slúži občanom Európy a pomáha im v boji proti korupcii. Rád by som dodal, že je najvyšší čas pre Európsky parlament, aby dokázal dôveryhodnosť svojich inštitúcií a Európskeho ombudsmana. Myslím, že naša diskusia o zmenách bola vyvolaná iniciatívou súčasného ombudsmana a priniesla so sebou dve nedorozumenia, ktoré sa nám však vo výbore podarilo vyriešiť. Prvé súvisí s kompetenciami. Niektorí ľudia tvrdia, že ombudsmanovi prináleží príliš veľa kompetencií. To však nie je pravda. Táto správa dopĺňa už existujúce inštitucionálne kompetencie Európskeho ombudsmana a prispieva k primeranému využitiu týchto kompetencií vo všetkých oblastiach, o ktorých hovorila spravodajkyňa. Druhé nedorozumenie sa týka dôvernosti dokumentov. V tejto správe sa neuvádza, ku ktorým dokumentom má prístup i verejnosť. Zmieňuje sa o dokumentoch, ktoré ombudsman môže vidieť a stanovuje dve jasné pravidlá: dokumenty, ktoré sú utajované, podľa nariadenia, by nemal nikto vidieť; dokumenty, ktoré sú dôverné, majú ostať dôverné. Na záver mi dovoľte povedať, že za súčasných okolností je pre nás veľmi dôležité podporiť túto správu. Andrew Duff v mene skupiny ALDE. - Vážený pán predsedajúci, táto iniciatíva je aktuálnym posilnením výkonu funkcie ombudsmana a prejavom dôveryhodnosti v spôsob akým pán Diamandouros a jeho predchodca, pán Söderman, vykonávali túto funkciu. Táto funkcia taktiež odráža politickú situáciu od založenia úradu ombudsmana, najmä s ohľadom na stále sa zvyšujúcu transparentnosť. Pre nás, ako Parlament, by bolo absurdné neumožniť ombudsmanovi prístup k tajným dokumentom. Toto obmedzenie by bolo verejnosťou považované za cynické. Súhlasím s pani komisárkou Wallströmovou, že by bolo skvelé, ak by sme mohli ukončiť tieto dlhotrvajúce rokovania ešte za slovinského predsedníctva, aby sme boli pripravení čeliť voličom počas volieb na jar v roku 2009. Som presvedčený, že by sme mali byť hrdí na tieto reformy a Parlament by ich mal podporiť. David Hammerstein v mene skupiny Verts/ALE. - (ES) Vážený pán predsedajúci, pán Diamandouros, skupina Zelených chce posilniť inštitúciu ombudsmana s cieľom prispieť k vyššej dôveryhodnosti európskych inštitúcií. Ako to môžeme dosiahnuť? Odsúhlasením prístupu ombudsmana ku všetkým typom dokumentov, vrátane tajných dokumentov. Teší nás, že ombudsman bude mať možnosť vypočuť si svedectvá úradníkov európskych inštitúcií, ktorí bez zábran a inštrukcií od nariadených môžu vyjadriť svoj názor. To je dôležité. Ako bolo spomenuté v Lisabonskej zmluve a v tejto správe, pre ombudsmana je dôležité mať právomoc intervenovať v prípadoch pred Súdnym dvorom a my zároveň podporujeme požiadavku ombudsmana na väčšiu transparentnosť aj v tomto Parlamente, pokiaľ ide o financie poslancov Európskeho parlamentu. Po druhýkrát Európsky parlament navrhol vylepšenia vo Výkone funkcie ombudsmana. Naposledy Rada neumožnila uplatniť tieto vylepšenia. Som presvedčený, že tentokrát boli právomoci ombudsmana dostatočne vysvetlené a že sa nám podarilo vytvoriť nové nástroje na zabezpečenie dôvery v európske inštitúcie zo strany ľudí z ulice. Íñigo Méndez de Vigo (ES) Vážený pán predsedajúci, niektorí moji kolegovia sa chystajú opýtať: čo sa to dnes deje? Stratili sme všetok rozum? Otázka Výboru pre ústavné veci o 22.50 hod. v noci? Čo sa to stalo? Pomohol pán Duff presadiť pána Watsona na druhé miesto v Skupine Liberálov? Čo robíme na zasadnutí Ľudovej strany? Nie, všetko, o čom sme tu dnes hovorili nadväzovalo na odporúčania pracovnej skupiny pre reformu Parlamentu, ktorá sa zasadzuje za zasadnutia, aspoň z dôvodu, aby sme sa necítili tak sami, aj keď nás je len zopár. Teraz vážne, pán predsedajúci, som presvedčený, že dnes večer diskutujeme o veľmi závažnej téme. Som veľmi rád, že je tu dnes s nami aj ombudsman. Pretože, ako správne poznamenala pani Wallströmová, podpredsedníčka Komisie, po desaťročí aktívnej činnosti je nevyhnutné upraviť to, čo nefunguje, ale aj zlepšiť to, čo sa dá zlepšiť. Presne to je cieľom správy pani Jäätteenmäkiovej a ja by som sa jej rád poďakoval za to, že s nami všetkými tak dobre pracovala ako aj za to, že dokázala nájsť spoločný konsenzus, ktorý zároveň podáva svedectvo o tom, že v Európskych inštitúciách žijeme v konsenzuálnej a nie konfliktnej demokracii. Blahoželám pani Jäätteenmäkiová. Vážený pán predsedajúci, naša snaha bola zameraná na veľmi jednoduchú vec. Keď bola v rámci Maastrichtskej dohody vytvorená funkcia ombudsmana, boli sme na dôležitej križovatke medzi hospodárskou úniou a povzbudivo politickou úniou. Ombudsman bol kľúčovým prvkom, pokiaľ ide o tento prechod. Dnes chceme naďalej podporovať ombudsmana v jeho práci, aby mohol byť i naďalej hlavným aktérom v tomto zbližovaní inštitúcii a občanov Európy. Som presvedčený, že reformy navrhované Výborom pre ústavné veci - a rád by som zopakoval, že sú výsledkom spoločného konsenzu - sa budú uberať tým správnym smerom. Na nasledujúcom miniplenárnom zasadnutí budeme diskutovať o správe pána Stubbsa, ktorá sa zaoberá ďalším dôležitým aspektom, transparentnosťou Európskych inštitúcií. Obe správy vedú k tomu istému, pán predsedajúci, a poukazujú na to, že i o 22.55 hod. v noci nám záleží na našich občanoch. Richard Corbett Vážený pán predsedajúci, európske inštitúcie sú od občanov oveľa vzdialenejšie ako národné alebo miestne inštitúcie. Preto máme zásadu decentralizácie, ktorá hovorí, že by sme nemali konať na úrovni Európskej únie ak je činnosť národných alebo miestnych orgánov postačujúca. To je taktiež dôvodom existencie nášho inštitucionálneho systému, ktorým chceme podporiť činnosť orgánov na úrovni Európskej únie, ktorá je zárukou, že postupy inštitúcií na najvyššej úrovni budú otvorené, demokratické a primerané. Aj Európsky parlament máme preto, aby Európa nebola ponechaná napospas ministrom vlády a technokratom, diplomatom a byrokratom. Na zabezpečenie dodržiavania rokovacieho poriadku máme Súdny dvor. Ombudsman je tu preto, aby si mohli byť občania, ktorí nesledujú naše rokovania z týždňa na týždeň - a je ich mnoho - istí, že robíme všetko pre dodržiavanie týchto vysokých nárokov a v prípade, že sa objavia obvinenia z pochybenia, že tieto pochybenia budú náležite a nestranne preskúmané. Ako povedala pani komisárka Wallströmová, občania musia dôverovať funkcii ombudsmana. Aj keď sme ešte nemali prípad vyšetrovaný ombudsmanom o pochybení úradníkov na základe inštrukcií svojich nadriadených, je dôležité, napriek tomu, že sa doteraz neobjavili žiadne problémy, pokiaľ ide o prístup k tajným dokumentom, aby naši občania vedeli, že tieto záležitosti nemôžu byť prekážkou a že sa nimi nedá ospravedlniť zatajovanie skutočností pred ombudsmanom. Preto vítam iniciatívu ombudsmana, ktorý navrhol zmeny vo výkone svojej funkcie. Moja skupina podporí zmeny odsúhlasené Výborom pre ústavné veci a som si istý, že Parlament ako celok ich tiež bezvýhradne podporí. Dushana Zdravkova (BG) Rada by som zablahoželala spravodajkyni pani Jäätteenmäkiovej za to, že od podpísania Lisabonskej zmluvy a Charty základných práv je toto prvý návrh o úlohe ombudsmana v modernom ponímaní spoločenských vzťahov. Som presvedčená, že tento dokument prispeje k účinnejšiemu vykonávaniu jeho povinností a zároveň zabezpečí účinnú ochranu občanov Európy voči prípadom zlého zaobchádzania zo strany európskych inštitúcií. Naša diskusia ako aj správa sú zamerané na citlivú tému prístupu ombudsmana k informáciám a tajným informáciám. Podľa môjho názoru, ak má ombudsman vykonávať svoju prácu zodpovedne a zabezpečiť najlepší objektívny výsledok vyšetrovania, čo je v záujme verejnosti, európske inštitúcie by mali mať povinnosť poskytnúť ombudsmanovi prístup ku všetkým informáciám. Zároveň musí byť ombudsman informovaný, o aký typ informácie ide, najmä v prípade tajných informácií. Samozrejme je tiež dôležité, aby boli tajné informácie používané s ohľadom na súkromie občanov. Myslím si však, že spravodajkyni sa podarilo nájsť správnu rovnováhu medzi osobnými právami a verejným záujmom. To umožňuje ombudsmanovi prístup ku všetkým informáciám k danému prípadu a zároveň neporušovať žiadne pravidlá, ktoré je nevyhnutné dodržiavať pri nakladaní s informáciami od daných inštitúcií. Zároveň je zabezpečená ochrana informácií a ochrana práv občanov Európy. Posilnením úlohy ombudsmana ako prostredníka medzi európskymi inštitúciami a občanmi prispeje k rozvoju demokracie a posilní zásady právneho poriadku. Preto je veľmi dôležité, aby bol ombudsman prítomný nielen na úrovni Európskej únie, ale taktiež na národnej úrovni, najmä v krajinách, kde sa ešte len buduje demokracia a kontrola nad ňou, a kde vládne štruktúry nemôžu poskytnúť svojim občanom, ktorí sú aj občania Európskej únie, účinné prostriedky na národnej úrovni. Rada by som preto zdôraznila potrebu zlepšiť spoluprácu medzi inštitúciami EÚ a ombudsmanom. Kontakty medzi ombudsmanom a Výborom pre petície Európskeho parlamentu sú mimoriadne dôležité, tieto orgány musia spolupracovať v záujme občanov Európy. Dôležitý je i rozvoj a uplatnenie účinnejšieho systému praktickej spolupráce. Metin Kazak (FR) Vážený pán predsedajúci, dámy a páni, správa pani Jäätteenmäkiovej prichádza vo veľmi vhodnom čase, v čase európskej intergrácie: prijatie Lisabonskej zmluvy a Európskej charty základných práv. Uznanie práva občanom Európy na riadne zaobchádzanie zo strany príslušných orgánov prispieva k dôležitému pokroku smerom k väčšej transparentnosti a zosúladenia činnosti a správania orgánov Spoločenstva v súvislosti s platnými zákonmi ako aj naplnením očakávaní daňovníkov Európy, pokiaľ ide o zodpovedné, nestranné a účinné zaobchádzanie. Navrhované zmeny umožnia počas vyšetrovania predísť neochote inštitúcií Spoločenstva spolupracovať, pokiaľ ide o utajované skutočnosti. Nesmieme pripustiť ignorovanie niektorých aspektov pravdy prijatím nejasných textov, ktorých znenie umožňuje viaceré interpretácie. Podporilo by sa tým len neprimerané a neprijateľné využívanie právomoci na základe vlastného uváženia. Ombudsman potrebuje dôveru občanov, ktorí od neho očakávajú, že bude rozumne zasahovať, aby zabezpečil ochranu ich práv. Taktiež sa však od neho očakáva, že bude opatrne nakladať s prijatými informáciami. Preto blahoželám pani Jäätteenmäkiovej, ktorej sa podarilo dosiahnuť rovnováhu medzi týmito dvomi požiadavkami, a taktiež za navrhnutie riešení, ktoré posilnia účinnosť úlohy ombudsmana ako morálnej autority a zlepšia transparentnosť inštitúcií Spoločenstva, potvrdia, v duchu novej charty, právo každého občana Európy na správne vedenie a zaobchádzanie. Margot Wallström podpredsedníčka Komisie. - Vážený pán predsedajúci, rada by som sa poďakovala členom za túto diskusiu a ich pripomienky. Mnoho členov spomenulo, že ide o otázku kompetencií a taktiež dôvery. Tieto dve otázky sú úzko späté a ja som presvedčená, že tieto reformy odstránia nejasnosti, za ktoré sa z času na čas inštitúcie môžu ukryť. Tieto reformy zmodernizujú a sprístupnia postupy a zabezpečia väčšiu zrozumiteľnosť a transparentnosť, ktorá je v súčasnosti nevyhnutná, pokiaľ ide o naplnenie očakávaní občanov. Rada by som využila túto príležitosť a ešte raz poďakovala pani Jäätteenmäkiovej za jej otvorený a konštruktívny spôsob práce s nami a za informácie, ktoré nám poskytla o svojej práci. Rada by som sa tiež poďakovala ombudsmanovi, pretože som mala možnosť sledovať jeho prácu a som si vedomá vysokej úrovne korektnosti, vážnosti a odovzdania, s ktorými pristupuje k svojej práci. Zapôsobil na mňa priaznivým dojmom a vyslovujem mu dôveru. Touto iniciatívou pomáhame ombudsmanovi upraviť výkon jeho funkcie tak, aby naplnil to, čo od ombudsmana očakávame v prípadoch korupcie v našich inštitúciách. Anneli Jäätteenmäki spravodajkyňa. - (FI) Vážený pán predsedajúci, rada by som všetkým poďakovala za výbornú spoluprácu a dúfam, že v tejto poslednej etape nájdeme správne znenie, ktorého výsledkom bude zvýšenie dôvery, uplatnenie primeraných zdrojov a že ombudsman bude mať k dispozícii všetky potrebné informácie. V prípade, že sa nám to nepodarí, ako som povedala, bude to zlý deň pre právo a transparentnosť, aj keď verím, že nájdeme spoločnú cestu, pretože je potrebné urobiť už len pár malých zmien. Predsedajúci Rozprava sa skončila. Hlasovanie sa uskutoční v utorok, 22. apríla 2008.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }
Declarações de voto Declarações de voto orais Miroslav Mikolášik - (SK) De acordo com os arquivos governamentais e com a literatura disponível, o regime comunista da antiga Checoslováquia condenou 71168 pessoas entre 1948 e 1989 por alegados crimes políticos. Não existe melhor forma de honrar a memória daqueles prisioneiros políticos e de consciência do que trabalhar activamente na promoção da expansão da liberdade e da democracia onde elas são consideradas um luxo inatingível. Os apelos da União Europeia não obtiveram, até à data, qualquer resposta. Contudo, estou profundamente preocupado com a situação dos prisioneiros políticos em Cuba e, por conseguinte, insto o Conselho e a Comissão a tomarem medidas eficazes para a sua libertação e a apoiarem e garantirem o trabalho por eles realizado enquanto defensores dos direitos humanos. Para os cidadãos cubanos... (O Presidente retira a palavra ao orador) Filip Kaczmarek (PL) Senhor Presidente, apoiei a aprovação da proposta de resolução sobre Cuba. Honestamente, não compreendo por que razão os amigos europeus de Fidel Castro continuam a defender tão obstinadamente a ideia de uma revolução arruinada e desmoralizada. Será que é preciso haver vítimas fatais de um regime que se considera progressista para que as pessoas tomem consciência da necessidade de mudança em Cuba? Por vezes, os sacrifícios individuais contribuem para mudanças históricas. Espero que o mesmo aconteça desta vez. Mas, ao mesmo tempo, não gostaria que o dogmatismo das autoridades ou a sua incapacidade para analisarem e mudarem a sua própria posição causassem mais vítimas. Também não posso aceitar o facto de muitos dos países ACP adoptarem uma posição totalmente acrítica no que respeita ao carácter e à importância do sistema social e político estabelecido em Cuba. Estou profundamente convicto de que se trata de um entendimento errado da solidariedade. Seria mais honesto reconhecer os progressos alcançados em Cuba, mas condenar simultaneamente tudo o que não foi bem sucedido e que é anti-social, desumano e destrutivo. Ramón Jáuregui Atondo (ES) Senhor Presidente, gostaria de falar em nome da senhora deputada María Muñiz De Urquiza para explicar por que razão a delegação espanhola do Grupo da Aliança Progressista dos Socialistas e Democratas no Parlamento Europeu votou contra a alteração 2 apresentada pelo Grupo Confederal da Esquerda Unitária Europeia/Esquerda Nórdica Verde, apesar de a alteração solicitar que a Presidência espanhola seja apoiada nas suas negociações com Cuba. Em primeiro lugar, gostaria de lembrar que não podemos apoiar alterações apresentadas por um grupo que procurou distanciar-se da resolução na sua globalidade, e que o nosso compromisso para com todos os grupos políticos que subscreveram a resolução não nos permitiria apoiar uma alteração parcial ao documento. Em segundo lugar, a alteração 2 apresentada pelo Grupo GUE/NGL não está em conformidade com a posição adoptada pela Presidência espanhola, que está a procurar encontrar um consenso na União Europeia que permita renovar o nosso quadro de relações com Cuba, mas sem que isso implique uma ruptura total com a Posição Comum, como se exige na alteração. É por esta razão que rejeitamos a alteração. Zuzana Roithová - (CS) Foi para mim uma honra apoiar hoje a resolução sobre a situação dos prisioneiros políticos e de consciência em Cuba, não só enquanto deputado por um antigo Estado totalitário comunista, mas também porque conheci pessoalmente dissidentes cubanos, em especial o médico Darsí Ferrer, que está preso juntamente com outros dissidentes desde Julho do ano passado. Quando regressei, comuniquei ao Parlamento a difícil situação vivida no sector da saúde, e gostaria de salientar, uma vez mais, que as pessoas que não fazem parte do Partido Comunista e não têm dólares, não têm acesso a medicamentos. O Dr. Darsí Ferrer era uma personalidade importante em Havana, que ajudava os dissidentes a obterem medicamentos. Agora está atrás das grades. Estou muito satisfeita por termos aprovado esta resolução, que é uma resolução muito vigorosa e que também desafia claramente as autoridades europeias a continuarem os seus esforços em prol de uma mudança democrática em Cuba. Daniel Hannan - (EN) Senhor Presidente, quem imaginaria há 20 anos, quando a atmosfera da Europa estava carregada do pó de tijolo dos muros derrubados e de gritos de liberdade, que a bandeira vermelha ainda hoje estaria hasteada em Havana e que Fidel Castro estaria a morrer tranquilamente no seu leito naquela quente ilha das Caraíbas? Como diz o meu conterrâneo Sir Thomas More, sola mors tyrannicida est: só a morte nos pode livrar dos tiranos. Foram duas as coisas que mantiveram o regime comunista em Cuba. Em primeiro lugar, o obstinado bloqueio americano, que permitiu a Castro e ao seu regime atribuir ao imperialismo estrangeiro, e não à má gestão económica do comunismo, a responsabilidade por todas as privações dos seus cidadãos; e, em segundo lugar, a indulgência de alguns na Europa, inclusive de alguns membros deste Parlamento, que seguem uma repugnante política de "dois pesos e duas medidas" que desculpa os abusos contra os direitos humanos e a negação da democracia em Cuba com o fundamento de que produz bons médicos e boas bailarinas. Espero que este Parlamento cresça e que alguns dos seus membros consigam ultrapassar o tempo em que eram estudantes e vestiam camisolas com a imagem de Che Guevara. Está na hora de assumirmos um compromisso construtivo para com as forças democráticas em Cuba. A História nos absolverá. Philip Claeys - (NL) Senhor Presidente, votei a favor da resolução sobre Cuba porque é, na sua globalidade, bastante crítica em relação ao regime totalitário de Havana. Ao mesmo tempo, gostaria de aproveitar esta oportunidade para exortar o Conselho a pôr fim às suas tentativas de normalizar as suas relações com Cuba, enquanto continuarmos a lidar com uma ditadura comunista que viola de forma flagrante os direitos humanos. Também exorto a nova Alta Representante a não seguir a linha adoptada pela Comissão em legislação anterior. Neste caso, refiro-me, por exemplo, ao Comissário Louis Michel, que visitou Cuba em várias ocasiões sem tecer qualquer crítica à situação dos direitos humanos e da democracia naquele país. É totalmente inaceitável que a União Europeia tente cair nas boas graças do regime comunista de Cuba. Jarosław Kalinowski (PL) Senhor Presidente, ao subscrever a proposta de resolução, pretendi manifestar o meu apoio ao investimento no desenvolvimento de tecnologias com baixas emissões de carbono. O Plano SET só poderá ser eficaz e credível se for adequadamente financiado e isto inclui o financiamento pelo sector privado. Os argumentos a favor da necessidade destas medidas são, principalmente, a actual situação económica em que a Europa se encontra, as perigosas alterações climáticas e as ameaças à segurança energética. Graças às mais recentes investigações e tecnologias, surgiu uma oportunidade de ultrapassarmos a crise, que apoia, simultaneamente, medidas relativas às alterações climáticas. Esta é também uma oportunidade para a agricultura europeia, uma forma de criar novos empregos no sector não agrícola das zonas rurais, especialmente na área da criação de fontes de energia renováveis. Jan Březina (CS) Também eu votei a favor da proposta de resolução sobre o investimento no desenvolvimento de tecnologias hipocarbónicas (o Plano SET), porque, na minha opinião, se trata de um instrumento fundamental para a transformação da União numa economia inovadora, capaz de alcançar objectivos exigentes. Assim sendo, considero essencial que a Comissão, em estreita cooperação com o Banco Europeu de Investimento, apresente uma proposta global sobre um instrumento para investir em energias provenientes de fontes renováveis, em projectos de eficiência energética e no desenvolvimento de redes inteligentes, o mais tardar até 2011. A par disto, deverá reforçar-se o papel do Banco Europeu de Investimento no financiamento de projectos na área da energia e, especialmente, de projectos com níveis de risco mais elevados. Rejeito categoricamente a exploração do tema das tecnologias hipocarbónicas atacar vilmente a energia nuclear em intervenções de deputados da ala esquerda do espectro político. Continuo a defender que a energia nuclear é uma energia limpa que contribui para o desenvolvimento sustentável. Marek Józef Gróbarczyk (PL) Não me foi possível apoiar a resolução, embora ela seja extremamente importante para a economia europeia. Convém salientar que a resolução prevê uma enorme concentração de dinheiro apenas em determinadas áreas, em determinados ramos da indústria energética - os da energia "verde". Isto contraria a noção de solidariedade energética para com os países que dependem principalmente do carvão. A satisfação das necessidades energéticas da Polónia depende do carvão e, como tal, uma transição suave para uma economia ecológica é extremamente importante para nós. Para a Polónia, a aplicação destas medidas terá como resultado a extinção de postos de trabalho e não a criação de emprego. Em tempos de crise, esta é uma situação muito difícil e prejudicaria a Polónia. Sophie Auconie (FR) Senhor Presidente, Senhoras e Senhores Deputados, nos dias 27 e 28 de Fevereiro, a tempestade Xynthia atingiu violentamente a França. Morreram quase 60 pessoas e centenas de milhares sofreram prejuízos consideráveis. A reacção da União Europeia a esta tragédia deve ser exemplar. Foi isso que me levou a participar, pessoalmente, na redacção desta resolução, em que o Parlamento exorta a Comissão Europeia a dar uma resposta de grande fôlego. Esperamos que ela preste ajuda financeira às áreas sinistradas através do Fundo de Solidariedade da UE. Se, dada esta tragédia, as regiões de Poitou-Charentes, Charente-Maritime, Loire e Bretanha pedirem uma revisão das comparticipações previstas no âmbito da programação do Fundo Europeu de Desenvolvimento Regional e do Fundo Social Europeu, a Comissão Europeia deverá dispensar a esses pedidos um acolhimento muito favorável e num prazo muito curto. Deixando de lado a questão da resolução, eu, assim como os meus colegas da Union pour la majorité presidentielle, entendo que é tempo de se criar uma força europeia de protecção civil. Só ela estará em condições de garantir uma ajuda adicional vital no contexto de catástrofes como esta. Presidente Senhor Deputado Kelly, embora não se tenha inscrito para falar antes da primeira declaração de voto, pode fazê-lo a título de excepção. Da próxima vez, por favor, não se esqueça de se inscrever. Seán Kelly - (EN) Senhor Presidente, gostaria apenas de dizer que julgo estar na altura de termos um documento conclusivo sobre a energia nuclear, que defina os progressos e as medidas de segurança que lhe foram impostos e de que forma os mesmos serão futuramente transpostos para as investigações a realizar, de modo a que os cidadãos possam formular as suas opiniões. Esta matéria tem suscitado muito cepticismo, muitas dúvidas que cumpre clarificar para facilitar este debate sobre as tecnologias hipocarbónicas. Finalmente, e se me permite, a propósito do aniversário da independência da Lituânia e da Estónia, gostaria de felicitar estes países pelos 20 anos de independência. Declarações de voto escritas John Stuart Agnew, Marta Andreasen, Gerard Batten, John Bufton e Mike Nattrass por escrito. - (EN) Embora reconheçamos que Cuba é uma ditadura comunista e embora desejemos ver Cuba transformada num Estado democrático e pacífico, não reconhecemos a UE neste processo. Charalampos Angourakis A resolução do Parlamento Europeu, cujo pretexto foi a morte do prisioneiro cubano Orlando Zapata Tamayo, na sequência de uma greve de fome, apesar dos esforços dos serviços de saúde cubanos para recuperarem a sua saúde, é um ataque provocatório e inaceitável ao governo socialista e ao povo de Cuba e faz parte da estratégia anticomunista dirigida pela UE e liderada pelo Parlamento Europeu numa tentativa de derrubar o regime socialista. Condenamos a hipocrisia e o esforço provocatório por parte dos representantes capitalistas dos blocos de centro-direita e de centro-esquerda e dos Verdes no Parlamento Europeu para explorarem este acontecimento. O Partido Comunista da Grécia condena e votou contra a resolução do Parlamento Europeu. Exorta as pessoas a manifestarem a sua solidariedade para com o Governo e o povo de Cuba. A exigirem a revogação da posição comum contra Cuba. A condenarem os esforços da UE para utilizar os direitos humanos como pretexto para exercer pressões e coacções imperialistas sobre o povo de Cuba e o seu Governo. A exigirem que o embargo criminoso dos EUA contra Cuba seja imediatamente suspenso. A exigirem a libertação imediata dos cinco cubanos detidos em prisões norte-americanas. A defenderem Cuba socialista. Sebastian Valentin Bodu A União Europeia é a estrutura mais democrática do mundo, e o valor fundamental em que está alicerçada é o respeito pelos direitos humanos. É por esta razão que considero louvável e encorajador o facto de todos os grupos parlamentares se terem unido na condenação dos abusos cometidos pelas autoridades cubanas contra os direitos humanos, já para não falar da abordagem construtiva e receptiva ao diálogo que a UE decidiu adoptar em relação a Cuba. Estamos no século XXI e os crimes de opinião e de consciência deveriam ser erradicados dos valores de todos os Estados do mundo, independentemente da duração da sua história de totalitarismo e de ditadura. A via do diálogo internacional, em detrimento da imposição de sanções, pode ser utilizada para mudar atitudes, de modo a que todos os que discordam das suas próprias autoridades não sofram os abusos e injustiças típicos de regimes que não respeitam os seres humanos. Tragédias como a que sucedeu ao dissidente cubano Orlando Zapata Tamayo, "culpado" de um crime de consciência, não devem jamais repetir-se. Actualmente existem outros prisioneiros políticos em Cuba que estão em perigo. Enquanto garante do respeito pelos direitos humanos, a UE tem a obrigação de se envolver e de tomar medidas diplomáticas imediatas para que a tragédia de Zapata nunca mais volte a repetir-se em Cuba nem em qualquer outra parte do mundo. Andrew Henry William Brons por escrito. - (EN) Condeno abertamente os maus-tratos infligidos ao povo de Cuba (ou de qualquer outro lugar). Contudo, abstive-me na votação da resolução contra Cuba, na sua globalidade. Uma das razões foi o facto de a resolução pretender autorizar a União Europeia e os seus funcionários a falarem e agirem em nome dos Estados-Membros. A outra foi o facto de muitos Estados-Membros da União Europeia perseguirem e prenderem pessoas por exercerem de forma não violenta a liberdade de expressão, defenderem opiniões heterodoxas ou participarem em actividades dissidentes. O facto de os partidos que são a favor da repressão política na Europa apontarem o dedo a Estados como Cuba, que partilham das suas opiniões e actividades repressivas e antidemocráticas, é uma atitude absolutamente hipócrita. Edite Estrela por escrito. - Votei favoravelmente a resolução do Parlamento Europeu sobre a situação dos prisioneiros políticos e de consciência em Cuba. Reiteramos a necessidade de libertação imediata de todos os prisioneiros políticos e de consciência. Consideramos que a detenção dos dissidentes cubanos devido aos seus ideais e à sua actividade política pacífica constitui uma violação da Declaração Universal dos Direitos do Homem. Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog e Åsa Westlund por escrito. - (SV) Nós, Social-Democratas suecos, partilhamos da opinião expressa na alteração referente ao levantamento do bloqueio contra Cuba. Todavia, consideramos que a declaração não deveria estar incluída nesta proposta de resolução, que trata da questão dos prisioneiros de consciência. Diogo Feio por escrito. - Orlando Zapata Tamayo morreu de fome e de sede porque exigiu ser tratado como aquilo que era: um preso político perseguido por um regime que, não obstante as mudanças de liderança, persiste em manter um controlo férreo sobre os seus cidadãos e em impedir que estes se organizem e se exprimam livremente. A circunstância trágica desta morte deveria cobrir-nos a todos de vergonha. Muito em particular os decisores políticos que, a reboque da dupla Zapatero-Moratinos, fizeram inflectir a política europeia em relação a Cuba. Aquilo que a União Europeia conseguiu com a sua temerosa tentativa de apaziguamento foi aumentar o sentimento de impunidade e, correspondentemente, o de isolamento dos democratas que mereciam bem mais da nossa parte. Desejo que regresse firmeza democrática onde apenas tem havido tibieza, que se reconheça de vez o clamoroso fracasso que representou a mudança da política europeia e que Oswaldo Payá e as Damas de Blanco possam deslocar-se livremente à Europa a fim de nos dar conta do que se vem passando naquela ilha. Ilda Figueiredo por escrito. - Votámos contra esta resolução devido ao aproveitamento político que a maioria do PE está a fazer da morte de Zapata Tamayo, após uma greve de fome numa prisão cubana, não obstante ter recebido tratamento médico. Querem dificultar as intenções já manifestadas publicamente pela Presidência espanhola de acabar com a posição comum sobre Cuba. Atacam, uma vez mais, Cuba e o seu povo, procurando interferir na sua independência e soberania, nas suas conquistas económicas e sociais e na sua exemplar solidariedade internacionalista. O capitalismo não é futuro para a humanidade. Cuba continua a ser um exemplo de que é possível construir uma sociedade sem exploradores nem explorados, a sociedade socialista. Os representantes do capitalismo no PE não o aceitam, tentando impedir um diálogo político abrangente com o Governo cubano na base dos mesmos critérios que a UE aplica a todos os países com os quais mantém relações. Não condenam o embargo dos EUA a Cuba, cujo levantamento imediato foi solicitado em 18 ocasiões pela Assembleia Geral das Nações Unidas. Nada dizem sobre a situação dos cinco cidadãos cubanos que estão presos nos EUA desde 1998, sem um julgamento justo, e ignoram que os EUA continuam a dar guarida a um cubano que foi o instigador do atentado bombista contra um avião civil em que morreram 76 pessoas. Jacek Olgierd Kurski por escrito. - (PL) Na votação de hoje apoiei a resolução sobre a situação dos prisioneiros políticos e de consciência em Cuba. Enquanto Parlamento Europeu, temos de condenar inequivocamente as práticas do regime de Havana e defender os direitos dos jornalistas independentes, dos dissidentes pacíficos e dos defensores dos direitos humanos. Na resolução aprovada manifestámos a nossa profunda solidariedade para com todos os cubanos e apoiámos os seus esforços para alcançarem a democracia, bem como o respeito pelos direitos fundamentais e a protecção dos mesmos. Venho de um país em que um movimento popular se opôs ao regime comunista - o movimento Solidariedade. Embora a Polónia e outros países da Europa Central e Oriental, que hoje pertencem à União Europeia, tenham deixado para trás as suas dolorosas experiências de regimes comunistas, não podemos esquecer-nos dos que estão presos e são perseguidos por quererem tanto a democracia, a liberdade e a liberdade de expressão. Nuno Melo por escrito. - A UE não pode ter uma visão romântica acerca do regime político de Cuba, que constitui verdadeiramente uma ditadura comunista, assente numa lógica de partido único que viola os direitos do Homem, oprime os seus cidadãos, persegue e elimina adversários políticos e mantém no cárcere inúmeras pessoas por mero delito de opinião. A morte de Orlando Zapata foi só mais um caso que chocou o mundo e que este Parlamento Europeu tem de condenar firmemente, sem hesitações nem falsas justificações. Daí também o repúdio pelas tentativas de alguma extrema-esquerda de tentar mascarar um acto hediondo, com considerações de natureza política que mais não visam do que tentar legitimar um regime que já não se concebe, nem aceita. Willy Meyer Votei contra a Resolução sobre Cuba porque considero que constitui um acto de ingerência que viola o direito internacional. Com o meu voto manifestei a minha condenação deste exercício de manipulação política que tem como único objectivo expressar a desaprovação do Governo de Cuba. Os deputados que votaram a favor deste documento são os mesmos que, vezes sem conta, se recusaram a apresentar uma resolução neste Parlamento que condenasse o golpe de Estado ocorrido nas Honduras. Esta resolução insta a União Europeia a manifestar um apoio incondicional à mudança de regime político na República de Cuba e propõe também a utilização de mecanismos de cooperação europeia para alcançar esse objectivo, o que constitui um acto de ingerência inaceitável que viola o direito internacional. Os Estados Unidos da América mantêm, há mais de 50 anos, um embargo económico, comercial e financeiro contra Cuba, numa flagrante violação do direito internacional e com graves repercussões para a economia e para as condições de vida dos Cubanos. Apesar disso, o Governo de Cuba continuou a garantir aos seus cidadãos o acesso universal aos cuidados de saúde e à educação. Andreas Mölzer por escrito. - (DE) Votei a favor da proposta de resolução comum sobre Cuba, pois é importante que também a UE expresse claramente a ideia da necessidade urgente da democratização do país, que ainda se encontra sob o domínio comunista. O encarceramento de dissidentes e de opositores políticos é uma característica típica dos Estados comunistas, mas é excessivamente praticada em Cuba. O facto de as autoridades nem sequer permitirem que a família de um prisioneiro que morreu na sequência de uma greve de fome organizasse o funeral é particularmente escandaloso. Esperemos que a mudança de regime político na ilha seja alcançada com a maior brevidade possível. Todavia, independentemente do que vier a acontecer, é importante que a UE e também os EUA apliquem as mesmas regras em todo o lado. É inaceitável que os EUA concedam "asilo político" a cubanos envolvidos em ataques bombistas. Só cumprindo os critérios estabelecidos podemos adoptar uma posição crítica eficaz. Raül Romeva i Rueda por escrito. - (ES) Votei a favor da proposta de resolução comum sobre Cuba porque, tal como disse no debate de ontem, independentemente da posição de cada um de nós em relação a Cuba, a morte de Orlando Zapata Tamayo é, por si só, uma ocorrência lamentável. Insisto ainda que temos de exigir a libertação de todos os prisioneiros políticos e de consciência, em Cuba e no resto do mundo; não obstante, desaconselho a tomada de medidas que já provaram ser um fracasso no que respeita ao progresso de Cuba para a democracia e a liberalização, nomeadamente o embargo e o bloqueio. É evidente que a ilha precisa de mudanças urgentes, devendo a União Europeia acompanhá-las para que a transição para a democracia beneficie o povo cubano. Alf Svensson por escrito. - (SV) Há 48 anos que os EUA mantêm um embargo comercial contra Cuba. Este embargo afecta a população cubana e constitui uma desculpa constante e recorrente para as falhas do regime de Castro. Toda a responsabilidade é atribuída ao embargo americano e, em resultado disso, o povo cubano não pode culpar claramente o regime comunista nem distanciar-se dele. A oposição democrática em Cuba quer que o embargo seja levantado. Em 29 de Outubro de 2009, 187 dos Estados-Membros da ONU votaram a favor do levantamento do embargo. Três votaram contra e dois abstiveram-se. Nenhum dos Estados-Membros da UE votou a favor da continuação do embargo. No passado, Parlamento Europeu condenou em numerosas ocasiões o embargo contra Cuba e pediu a sua suspensão imediata, em conformidade com as exigências feitas pela Assembleia-Geral da ONU (P5_TA(2003)0374). O Parlamento Europeu também declarou que o embargo é contraproducente (P6_TA(2004)0061). A actual resolução refere-se à situação dos prisioneiros políticos e de consciência em Cuba. Durante o debate que precedeu a votação, apresentei uma proposta para que seja lançado um ultimato a Cuba. O embargo será levantado e, no prazo de seis meses, todos os prisioneiros de consciência terão de ser libertados e terão de ser implementadas reformas. Se o regime não cumprir estas condições, os EUA, a UE e o Canadá aplicarão sanções novas e mais inteligentes contra os líderes de Cuba, como por exemplo a proibição de viagens para o país e o congelamento dos activos cubanos e do investimento estrangeiro. Sebastian Valentin Bodu A UE comprometeu-se a cortar as emissões de gases com efeito de estufa em 20%, a reduzir o consumo de energia em 20% e a produzir pelo menos 20% da energia consumida a partir de fontes renováveis até 2020. Além disso, a UE propõe-se servir de exemplo a nível global na poupança de recursos e na protecção do ambiente. Estes ambiciosos objectivos só podem ser atingidos se a UE no seu conjunto e cada um dos Estados-Membros individualmente assumirem compromissos claros em relação aos prazos. Os investimentos em tecnologias energéticas hipocarbónicas são fundamentais para o cumprimento dos objectivos propostos para 2020, que não está tão distante como parece. Alguns cálculos meticulosos indicam que a concretização destes objectivos exige um esforço financeiro considerável de 58 mil milhões de euros, tanto de recursos públicos como de privados. No entanto, este esforço financeiro, logístico e administrativo transformará a UE num líder mundial em termos de inovação e terá um impacto positivo na sua economia, criando postos de trabalho e abrindo novas perspectivas no campo da investigação, que foi injustamente subfinanciado durante décadas. Os investimentos no desenvolvimento de fontes energéticas hipocarbónicas irão produzir resultados a médio e a longo prazo, com um impacto positivo em toda a União Europeia. Maria Da Graça Carvalho por escrito. - É fundamental apostar numa mudança radical na sociedade baseada na sustentabilidade das cidades, na produção de energia descentralizada e na competitividade da indústria. Trata-se de uma política essencial para uma sociedade próspera e sustentável, preparada para os desafios das alterações climáticas, segurança do abastecimento da energia e da globalização, com liderança mundial no domínio das tecnologias limpas. O SET-Plan pretende contribuir precisamente para o desenvolvimento das tecnologias limpas. Congratulo-me com as orientações fundamentais que a comunicação apresenta sobre como organizar a lógica da intervenção entre os sectores público e privado e entre o financiamento comunitário, nacional e regional. No entanto, é fundamental aumentar o financiamento público na investigação científica na área das tecnologias limpas. A Europa deve, ainda, criar condições para que haja mais investimento privado na investigação científica, no desenvolvimento tecnológico e demonstração na área da energia. É urgente passar das palavras aos actos. As próximas perspectivas financeiras da UE e o 8º Programa Quadro de Investigação e Desenvolvimento Tecnológico deverão ter como prioridades a segurança energética, a luta contra as alterações climáticas e o ambiente. Só assim será possível manter a competitividade na nossa indústria, promover o crescimento económico e a criação de emprego. Edite Estrela por escrito. - Votei favoravelmente a resolução do Parlamento Europeu "Investir no desenvolvimento de tecnologias hipocarbónicas" (Plano SET), uma vez que, para responder eficazmente à crise económica, a UE deve dar prioridade ao investimento nestas novas tecnologias, que encerram um enorme potencial em termos de criação de emprego. Penso que estes investimentos poderão criar novas oportunidades de desenvolvimento da economia e da competitividade da UE. Diogo Feio por escrito. - O Plano SET, apresentado pela Comissão, propõe o investimento em I&D para desenvolver tecnologias energéticas limpas, eficientes e sustentáveis, com baixas emissões de carbono, que permitam assegurar a necessária redução das emissões, sem que tal ponha em causa as indústrias europeias, assumindo assim um compromisso que cremos ser sério com o desenvolvimento sustentável. As novas políticas energéticas, sobretudo num panorama de crise generalizada, não podem perder de vista a eficiência económica e não podem, de forma alguma, pôr em causa a sustentabilidade económica das nações europeias, sem que tal signifique um menor empenhamento em termos ambientais. É por isso que urge uma nova abordagem na política energética, que aposte nas energias limpas, uma mais eficiente utilização dos recursos naturais que temos ao nosso dispor e um forte investimento em investigação e tecnologias mais amigas do ambiente para que seja possível manter a competitividade europeia e permitir a criação de emprego no quadro da criação de uma economia inovadora e sustentável. José Manuel Fernandes por escrito. - Congratulo-me com os objectivos do Plano SET (Strategic Energy Technology Plan) que apostam no desenvolvimento de uma sociedade de baixo carbono. O Plano SET procura acelerar o desenvolvimento e a implantação das tecnologias de baixo carbono. Este plano inclui medidas relativas ao planeamento, execução, recursos e cooperação internacional no domínio das tecnologias inovadoras em matéria de energia. Vários estudos estimam que a promoção da meta europeia de 20% de penetração das energias renováveis irá resultar em milhões de novos postos de trabalho até 2020. Além disso, cerca de dois terços dos postos de trabalho virá de pequenas e médias empresas. A solução passa pelo desenvolvimento de tecnologias verdes. Precisamos para isso de mais fundos para o Plano SET, o que defendo que deverá ser feito na próxima revisão das perspectivas financeiras. Precisamos ainda de promover tecnologias verdes e mão-de-obra qualificada através do investimento na educação e na investigação. Quanto mais cedo alcançarmos uma sociedade de baixo carbono, mais cedo sairemos da crise. João Ferreira por escrito. - O desenvolvimento e aplicação de tecnologias hipocarbónicas reveste-se da maior importância, não apenas por razões de ordem ambiental - que incluem a necessidade de reduzir as emissões atmosféricas de dióxido de carbono -, mas também por razões de natureza energética, tendo em conta a inevitável progressiva escassez e, a prazo, o esgotamento das reservas de combustíveis fósseis, dos quais a humanidade se encontra altamente dependente. Infelizmente, tanto o Plano SET como a resolução agora aprovada não apenas fazem uma abordagem incompleta do problema - tanto ao nível das tecnologias e fontes de energia a considerar como da necessidade de redução de consumos -, como, sobretudo, continuam a considerar este investimento mais uma boa oportunidade de negócio (em que alguns, poucos, ganharão muito, em prejuízo de muitos) do que um imperativo ambiental e energético para salvaguarda do bem comum da humanidade. É significativo e elucidativo que, na votação das alterações à resolução, em lugar da promoção de "objectivos ambiciosos de redução" das emissões atmosféricas de dióxido de carbono, se tenha optado por "promover a comercialização das emissões de carbono a nível mundial". Ilda Figueiredo por escrito. - A utilização de tecnologias de baixo consumo de carbono e que, naturalmente, produzam menos anidrido carbónico é positiva e desejável. No entanto, não podemos aceitar que, à custa do desenvolvimento tecnológico e do reforço do denominado Plano SET, se busque mais um pretexto para enfraquecer as políticas energéticas nacionais. Leia-se nas palavras da Comissão que "O plano SET é o pilar tecnológico da política comunitária em matéria de energia e clima", não restando dúvidas sobre as reais orientações, por parte da Comissão Europeia, de subtracção de soberania aos Estados-Membros, numa matéria tão importante como as estratégias energéticas nacionais. A resolução apresenta, mais em detalhe, aspectos com os quais não podemos concordar, designadamente, a promoção da "comercialização das emissões de carbono a nível mundial", sendo esta uma solução que já provou não apresentar vantagens na redução de emissões de carbono, bem como a criação de mais parcerias público-privadas, colocando a tónica no "aumento substancial dos investimentos públicos", pondo assim o dinheiro público ao serviço do interesse e lucro privados. Por tudo isto, o nosso voto contra. Eija-Riitta Korhola por escrito. - (EN) Senhor Presidente, tecnologias energéticas hipocarbónicas sustentáveis e eficazes são deveras essenciais na enorme tarefa de descarbonatação que nós, na UE e a nível global, enfrentamos. Congratulo-me, portanto, com a celeridade com que o Parlamento elaborou uma resolução sobre este tema, dando uma indicação clara à Comissão e ao Conselho de que o Plano SET é oportuno e importante. Se encaramos com seriedade a nossa missão, é evidente que necessitamos de todas as formas de tecnologias hipocarbónicas, incluindo a energia nuclear sustentável. Por isso, estou satisfeita por termos conseguido suprimir a redacção do considerando I, que é mais uma tentativa de apresentar a energia nuclear sob uma luz que hoje em dia não merece. Este considerando pode ter tido implicações negativas no conceito de "tecnologias hipocarbónicas sustentáveis", sugerindo que a energia nuclear não se insere nas mesmas. O facto, contudo, é que nós na União Europeia não podemos deixar de a utilizar, se queremos levar a sério as alterações climáticas. Até que as energias renováveis possam, de facto, produzir resultados eficazes e assegurar um fluxo constante de energia, é nessas tecnologias hipocarbónicas que temos de nos apoiar. Nuno Melo por escrito. - O investimento em tecnologias com baixas emissões de carbono deve ser prioritário, uma vez que traduz uma das formas mais eficazes de luta contra as alterações climáticas, encaminhando a UE para uma economia verde. As soluções inteligentes hipocarbónicas devem, portanto, merecer uma atenção especial, nomeadamente no que toca ao seu financiamento a nível comunitário, para atingir os objectivos ambientais estipulados pela UE até 2020. Andreas Mölzer por escrito. - (DE) Abstive-me de votar a proposta de resolução "Investir nas Tecnologias Hipocarbónicas" porque, embora, apesar de um número de abordagens razoáveis que contém, apoia a continuação do desenvolvimento da energia nuclear, que é algo que rejeito devido aos grandes riscos que lhe estão associados. A proposta de resolução salienta, com a toda a justiça, que a investigação tem tido, até agora, muito pouco financiamento. No entanto, para que a Europa continue a ser competitiva em relação a outros actores globais, o financiamento de projectos de investigação deve ser maciçamente aumentado, especialmente no domínio das novas fontes de energia. O desenvolvimento de novas tecnologias hipocarbónicas no sector da energia irá, espero eu, não só salvaguardar os postos de trabalho existentes neste sector, mas também criar muitos outros altamente qualificados. Contudo, acredito que, a este respeito, o investimento deve ser feito nas áreas da energia solar e da captura e armazenamento do dióxido de carbono. Dado o potencial de sérias consequências, os investimentos na energia nuclear deverão ser repensados e redireccionados. Esta nova orientação política em matéria de energia irá também melhorar a segurança do aprovisionamento energético dentro da UE e estabelecer uma independência mais sólida em relação a fornecedores estrangeiros. Raül Romeva i Rueda Tal como o Grupo dos Verdes/Aliança Livre Europeia, votei contra a proposta de resolução sobre o investimento no desenvolvimento de tecnologias hipocarbónicas (Plano SET) por várias razões; em particular, porque a alteração que solicitava a supressão do considerando I - que para nós era fundamental - foi aceite; nesse parágrafo sugeria-se que a sexta Iniciativa Industrial Europeia sobre a "Energia Nuclear Sustentável" deveria simplesmente denominar-se "Energia Nuclear". Consideramos que o conceito de "energia nuclear sustentável" não faz sentido porque, na melhor das hipóteses, é possível reduzir a ameaça ao ambiente e à saúde da população, bem como os riscos da proliferação decorrentes do desenvolvimento e utilização da energia nuclear, mas não é possível eliminá-los. Luís Paulo Alves por escrito. - Votei a favor desta resolução, manifestando o meu pesar pelas vítimas mortais e a minha solidariedade às suas famílias e amigos em ambas as catástrofes naturais. Estas afectaram de forma muito dura diferentes Estados-Membros e regiões. Manifesto então a urgência da prontidão da resposta europeia face a estas ocorrências, nomeadamente da activação do Fundo de Solidariedade Europeu, demonstrando assim a solidariedade da União para com todos os afectados. É importante, neste momento, ter uma consideração especial pelas regiões insulares e periféricas, que, para além dos seus entraves permanentes, se vêem agora confrontadas com a devastação de infra-estruturas e de bens pessoais, comerciais e agrícolas, sendo que, em muitos casos, a retoma das actividades normais não é imediata, especialmente para as regiões que dependem quase exclusivamente do turismo, pois a mediatização dos eventos poderá afastar potenciais visitantes. É necessário, deste modo, apelar à Comissão e ao Conselho no sentido de uma rápida intervenção, para que este último reavalie a proposta de tornar mais simples, rápida e flexível a implementação do Fundo de Solidariedade Europeu. De igual modo, é importante rever com os respectivos Estados-Membros os programas e os fundos estruturais, agrícolas e sociais europeus, de forma a melhor responderem às necessidades emergentes destas catástrofes. Elena Băsescu por escrito. - (RO) Votei a favor da proposta de resolução sobre as catástrofes naturais de grandes proporções que ocorreram na Região Autónoma da Madeira e os efeitos da tempestade "Xynthia" na Europa. Considero que a União Europeia deve demonstrar solidariedade para com os que sofrem as consequências destas catástrofes naturais, que atingiram regiões em Portugal, o Oeste da França, várias regiões na Espanha, em particular as Ilhas Canárias e a Andaluzia, bem como a Bélgica, a Alemanha e a Holanda. No Oeste da França, a tempestade provocou a morte de cerca de 60 pessoas e o desaparecimento de muitas outras, já para não mencionar a destruição de vários milhares de habitações. A Comissão Europeia pode prestar apoio financeiro às regiões afectadas através do Fundo de Solidariedade da União Europeia. É de extrema importância que haja um sentimento de solidariedade entre os Estados-Membros quando ocorrem catástrofes naturais de grandes proporções. Deve haver uma coordenação de esforços entre as autoridades a nível local, nacional e europeu, para reconstruir as áreas afectadas. As políticas de prevenção eficazes também não devem ser esquecidas. Temos de assegurar, tanto no presente caso, como para o futuro, que os fundos europeus cheguem às regiões atingidas o mais rapidamente possível, de modo a ajudar as pessoas afectadas por catástrofes naturais. Regina Bastos por escrito. - A 20 de Fevereiro, ocorreu na Ilha da Madeira um fenómeno meteorológico de características únicas, que causou, pelo menos, a morte de 42 pessoas, havendo ainda 32 desaparecidos, 370 deslocados e cerca de 70 feridos. A 27-28 de Fevereiro, ocorreu no Oeste de França, junto à costa atlântica (Poitou-Charentes e Pays de la Loire), outro fenómeno que causou a morte de 60 pessoas, 10 desaparecidos, mais de 2 000 deslocados. Esta tempestade deixou igualmente isoladas diversas regiões em Espanha, em particular nas Ilhas Canárias e na Andaluzia. Para além do sofrimento humano e psicológico, estes fenómenos meteorológicos causaram um cenário de destruição em larga escala, com um impacto social e económico elevadíssimo na actividade económica destas regiões, tendo muitas pessoas perdido tudo o que tinham. Votei favoravelmente a presente proposta de resolução, exortando a Comissão a iniciar prontamente todas as acções necessárias para mobilizar o Fundo de Solidariedade da União Europeia (FSUE) da forma mais urgente e flexível e no montante mais elevado que for possível para acorrer às vítimas. Reitero igualmente a necessidade de elaboração de um novo regulamento do FSUE com base na proposta da Comissão, a fim de enfrentar os problemas causados pelas catástrofes naturais de forma mais flexível e eficaz. Maria Da Graça Carvalho por escrito. - O temporal que assolou a Madeira no passado dia 20 de Fevereiro provocou enormes perdas, humanas e materiais, à região da Madeira. O papel da UE é de uma importância fundamental, pois dispõe de mecanismos e de instrumentos, como o Fundo de Solidariedade, os Fundos Estruturais - FEDER e FSE - e o Fundo de Coesão, que importa activar e aplicar de uma forma célere, flexível e simplificada. Congratulo-me com a proposta de resolução na qual se pede à Comissão Europeia que, assim que lhe seja apresentado o pedido do Governo Português, inicie as acções necessárias para mobilizar o Fundo de Solidariedade da União Europeia (FSUE) da forma mais célere e flexível no montante mais elevado possível. Apelo à solidariedade das instituições da União Europeia no sentido uma aplicação célere e flexível do Fundo de Coesão tendo em conta a especificidade da Madeira como região insular e ultraperiférica. Apelo à boa vontade da Comissão Europeia para negociar a revisão dos Programas Operacionais Regionais "INTERVIR+" do FEDER e "RUMOS" do FSE, bem como a secção relativa à Madeira do Programa Operacional Temático "Valorização do Território" do Fundo de Coesão. Nessa Childers por escrito. - (EN) Votei a favor deste relatório e fiquei muito satisfeita por este ter sido aprovado pelo Parlamento. Após temporais semelhantes, mas menos severos, ocorridos na Irlanda, como as inundações e a neve recente, sei o quão profundamente estas tragédias afectam famílias e os cidadãos da UE, e é importante que esta Assembleia actue de forma a ajudar por todos os meios ao seu alcance. Carlos Coelho por escrito. - A catástrofe natural que assolou a Madeira, no passado dia 20 de Fevereiro, deixou um cenário desolador, de sofrimento humano e de destruição em larga escala, com consequências devastadoras para as respectivas estruturas económicas e produtivas. Uma semana mais tarde, uma nova catástrofe natural - a tempestade Xynthia - produziu os seus efeitos devastadores sobre a região Oeste da França e diversas regiões da Espanha. Associo-me ao sentimento de pesar e presto a minha solidariedade para com todas as pessoas afectadas por esta tragédia, quer ao nível de perdas humanas, quer materiais. É urgente que se preste ajuda às populações, bem como que se proceda à reconstrução de infra-estruturas, equipamentos públicos e serviços essenciais. É verdade que o Fundo de Solidariedade só pode ser pago após a conclusão do procedimento para a mobilização do Fundo e respectiva aprovação por parte do Conselho e do Parlamento. Porém, em situações como esta, é muito difícil pedir às pessoas que se deparam com imensas dificuldades para retomarem o seu ritmo normal de vida para esperarem. Por isso, pedimos a máxima urgência e flexibilidade quer na disponibilização de fundos, quer na tomada de medidas excepcionais de apoio à ilha da Madeira. José Manuel Fernandes por escrito. - No dia 20 de Fevereiro do corrente ano ocorreu na Madeira uma tragédia que se caracterizou por chuvas torrenciais sem precedentes, ventos fortes e vagas importantes que causaram pelo menos 42 mortos, vários desaparecidos, centenas de desalojados e dezenas de feridos. Realço os esforços imediatos do Governo Regional da Madeira e das suas instituições na actuação rápida e coordenada para fazer face a esta tragédia. Nos dias 27-28 de Fevereiro de 2010 ocorreu no oeste da França - em particular, nas regiões de Poitou-Charentes e Pays-de-la-Loire - uma tempestade muito forte e destruidora - baptizada Xynthia - que causou a morte de quase 60 pessoas, vários desaparecidos e milhares de desalojados. Face a estas tragédias manifesto profundo pesar e forte solidariedade para com todas as regiões afectadas apresentando as minhas condolências às famílias das vítimas e prestando homenagem às equipas de busca e salvamento. Apelo a que a Comissão, logo que solicitado pelo respectivo estado-membro, inicie prontamente todas as acções necessárias para mobilizar o Fundo de Solidariedade da União Europeia (FSUE) no montante mais elevado possível. Na análise do pedido, a Comissão deve ter em conta o carácter específico das regiões individuais afectadas, em particular, a fragilidade das regiões insulares e periféricas. Sylvie Guillaume Dei o meu apoio a esta proposta de resolução sobre as medidas a tomar na sequência da passagem devastadora e mortífera da tempestade Xynthia pelo nosso território, porque, independentemente das tentativas de apuramento de responsabilidades, temos acima de tudo de demonstrar a solidariedade da Europa, no apoio às vítimas desta catástrofe, que atingiu diversos países europeus. A par do recurso ao Fundo de Solidariedade, a ajuda deve vir também do Fundo de Coesão, do Fundo Europeu de Desenvolvimento Regional e do Fundo Social Europeu, e ainda do Fundo Europeu Agrícola de Desenvolvimento Rural. Por último, temos de incitar as companhias de seguros a actuarem com a máxima rapidez possível e, subsequentemente, tirar as ilações devidas destes acontecimentos no momento de emitir licenças de construção. Filip Kaczmarek por escrito. - (PL) Senhoras e Senhores Deputados, votei a favor da proposta de resolução sobre a catástrofe natural de grandes proporções na Região Autónoma da Madeira e os efeitos da tempestade "Xynthia" na Europa. Vamos concentrar-nos na Madeira, porque foi ali que a catástrofe causou a maior destruição. Estamos a criar uma comunidade grande e forte por muitas razões, mas também para que nos possamos ajudar uns aos outros em tempos de necessidade. Hoje, é a Madeira e outras regiões que estão a precisar de ajuda por terem sido duramente atingidas pelos efeitos da tempestade. É nosso dever ajudar aqueles que necessitam da nossa ajuda. Espero que esta proposta de resolução contribua para a efectiva eliminação dos efeitos da tragédia. Apresento as minhas condolências a todas as vítimas e às suas famílias. Muito obrigado. Véronique Mathieu Nas últimas semanas, várias regiões da UE foram atingidas por catástrofes naturais: a Madeira, depois a região ocidental da França e diversas regiões da Espanha. As perdas humanas e materiais registadas por força da violência desses fenómenos meteorológicos causaram uma profunda impressão em nós, deputados ao PE. É isso que explica a proposta de resolução sobre as grandes catástrofes naturais que hoje foi votada no Parlamento Europeu; nela se manifesta o nosso "mais profundo pesar" e "solidariedade" com as vítimas das regiões devastadas. A solidariedade europeia deve traduzir-se no plano financeiro na mobilização do Fundo de Solidariedade da União Europeia, bem como no âmbito de outros projectos que beneficiam de financiamento europeu. Contudo, no que diz respeito ao Fundo de Solidariedade, devo salientar que o actual regulamento não permite uma resposta suficientemente flexível e rápida; há uma possibilidade de o alterar e compete agora ao Conselho Europeu fazer progressos nesta matéria. Votei igualmente a favor da alteração relativa ao apoio à proposta feita pelo Senhor Comissário Barnier em 2006, de criação de uma força europeia de protecção civil. Lamento que ela não tenha sido aprovada; a implementação dessa proposta melhoraria a capacidade da UE no domínio da resposta a crises. Nuno Melo por escrito. - A recente tragédia natural ocorrida na Madeira deixou a ilha numa situação caótica. Outras regiões da Europa foram também assoladas pelos efeitos da tempestade Xynthia. A UE deverá ajudar sem reservas, num esforço conjunto de auxílio solidário, accionando para este efeito o Fundo de Solidariedade da União Europeia. O FSUE foi instituído com o objectivo de prestar ajuda financeira urgente aos Estados-Membros afectados por catástrofes naturais. Andreas Mölzer por escrito. - (DE) A 20 de Fevereiro, uma catástrofe natural grave com uma precipitação torrencial sem precedentes, juntamente com uma tempestade fortíssima e ondas muito altas, atingiu a Madeira, matando pelo menos 42 pessoas, com muitas pessoas ainda desaparecidas. Além disso, centenas de pessoas ficaram desalojadas. Uns dias mais tarde, a devastadora tempestade "Xynthia" passou ao largo da costa atlântica francesa, provocando cerca de 60 mortes, em particular na região de Poitou-Charentes, Pays de la Loire e Brittany. Também ali há muitas pessoas desaparecidas. Ficaram igualmente desalojadas milhares de pessoas. Por esse motivo, apoio as medidas contidas na proposta de resolução comum para que a UE ajude financeiramente estes países e regiões, e votei a seu favor. Cumpre assegurar em particular a mobilização rápida e flexível do Fundo de Solidariedade da União Europeia. Wojciech Michał Olejniczak por escrito. - (PL) Votei a favor da aprovação da proposta de resolução do Parlamento Europeu. As catástrofes ecológicas e os desastres naturais estão cada vez mais presentes nas nossas vidas. Os perigos resultantes das alterações do ambiente têm vindo a aumentar ao longo das últimas décadas e devemos fazer tudo o que estiver ao nosso alcance para os evitar. A União Europeia, que tem 27 Estados-Membros e quinhentos milhões de cidadãos, não só tem de lidar com o surgimento das alterações climáticas e ambientais, mas também tem de proteger os seus cidadãos e garantir-lhes as melhores condições possíveis de sobrevivência após uma crise. Os nossos esforços, contudo, não devem concentrar-se somente na prestação de auxílio após a ocorrência. A razão fundamental da existência da União Europeia é dar aos seus cidadãos um sentimento de segurança. A este respeito, as instituições competentes da UE devem tomar medidas específicas para supervisionar as regiões e as capacidades destas para empreenderem acções preventivas. A fim de atacar o mais rapidamente possível os efeitos da tempestade "Xynthia", devemos mobilizar o Fundo de Solidariedade da União Europeia e ajudar todos aqueles que sofreram perdas em consequência desta catástrofe. Acontecimentos adversos e dolorosos que afectam outros devem sempre levar-nos a tomar medidas eficazes, em solidariedade para com aqueles que sofreram perdas. Vamos demonstrar que assim é desta vez. Raül Romeva i Rueda por escrito. - (EN) Abstive-me na votação da resolução sobre os desastres naturais de grandes proporções na Região Autónoma da Madeira e os efeitos da tempestade "Xynthia" na Europa, porque duas das nossas alterações fundamentais foram rejeitadas. Mais especificamente, a que fazia referência ao facto de em França ter sido autorizada a construção de edifícios em planícies aluviais e em zonas húmidas naturais, e de a especulação imobiliária ter levado à construção de habitações em áreas vulneráveis, e a que afirmava que todas as verbas comunitárias para a execução de tais planos, nomeadamente dos Fundos Estruturais, do FEADER, do Fundo de Coesão e do Fundo de Solidariedade da União Europeia, devem estar condicionadas à adopção de medidas de sustentabilidade. Daciana Octavia Sârbu Gostaria de começar por expressar a minha solidariedade para com as famílias das vítimas da catástrofe natural na Madeira e das vítimas da tempestade "Xynthia". Nos últimos tempos, as catástrofes naturais têm ocorrido com cada vez maior frequência devido às alterações climáticas. É por isso que temos de zelar por que a União Europeia esteja preparada para responder com a maior celeridade e eficiência possível. Votei a favor da proposta de resolução do Parlamento Europeu que insta a Comissão a considerar a possibilidade de aumentar a taxa de co-financiamento comunitário para os programas operacionais regionais. Nenhum Estado-Membro é capaz de lidar sozinho com catástrofes naturais de grande magnitude. Por essa razão, a Comissão Europeia deve adaptar o Fundo de Solidariedade da União Europeia por forma a garantir que os Estados-Membros atingidos por calamidades possam ter acesso a este fundo de modo mais célere e eficiente. Nuno Teixeira por escrito. - A presente proposta de resolução expressa a necessidade de prestar ajuda às regiões europeias que foram, recentemente, palco de catástrofes naturais, entre as quais a Região Autónoma da Madeira. As chuvas intensas que se fizeram sentir na Madeira no passado dia 20 de Fevereiro tiveram, para além das graves consequências humanas, com 42 pessoas mortas, vários feridos e desalojados, e sérios danos materiais com inúmeras repercussões. Neste contexto, urge disponibilizar assistência às regiões afectadas para a recuperação das consequências económicas e sociais das catástrofes. Destaco a particular fragilidade das regiões insulares e ultraperiféricas, como é o caso da Madeira, onde as características específicas da sua situação económica e social tornam ainda mais urgente a disponibilização da melhor ajuda possível. Reitero a necessidade de apelar à Comissão Europeia no sentido da mobilização necessária do Fundo de Solidariedade de uma forma flexível, bem como da revisão dos programas regionais financiados pelo Fundo de Coesão com vista a uma adaptação face às necessidades decorrentes da tragédia. Será igualmente oportuno readaptar o financiamento previsto para 2010 destinado a projectos específicos, de acordo com as regras gerais dos fundos estruturais para 2007-2013. Tendo em consideração a dimensão da catástrofe natural na Madeira e as suas indeléveis consequências, e os efeitos do temporal Xynthia, votei a favor do documento apresentado.
{ "pile_set_name": "EuroParl" }